3

Motion

1983/84:200

Per Petersson m. fl.

Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1983/84 (prop. 1983/84:25)

Åtgärder för att förstärka u båtsskyddet

1. Säkerhetspolitisk bakgrund

”De fortsatta och upptrappade ubåtskränkningarna utgör ett hot och en
utmaning mot trovärdigheten i Sveriges säkerhets- och neutralitetspolitik.
Detta är allvarligt nog. Kränkningarnas omfattning, karaktär och inriktning
visar emellertid att dessa och vad de representerar i form av militär
planläggning och övning för olika alternativa kris- och krigsfall även
måste betraktas som ett hot mot svensk säkerhet och svensk krigsavhållande
förmåga.”

Det är mot denna allvarliga bakgrund — skisserad av ubåtsskyddskommissionen
— som det problem som ubåtskränkningarna innebär skall
bedömas, och det är med utgångspunkt i denna insikt som den säkerhetspolitiska
strategi som skall möta dem måste utformas.

Under 1960- och 1970-talen förekom rapporter om främmande ubåtar
som kränkte Sveriges territorialhavsgränser. I vissa fall rörde det sig om
rapporter om ubåtar som trängde relativt långt in i våra vatten. Trots tidvis
tämligen omfattande insatser av marina stridskrafter kunde någon klarhet
i frågan om de kränkande ubåtarnas uppdrag eller nationalitet inte nås.
Ubåtskränkningarna sågs icke av de militära myndigheterna som ett så
stort problem att speciella åtgärder var påkallade.

1980 framstår i efterhand som ett vändpunktsår. Ubåtskränkningarna
blev då avsevärt mycket mer provocerande, främst genom att de främmande
ubåtarna inte respekterade svenska varningar, utan i stället fortsatte
sina operationer bl. a. genom att tränga djupare in på svenskt vatten eller
engagera svenska marina enheter i omfattande motoperationer. Under den
s. k. Huvudskärsincidenten i september 1980 jagades en eller flera ubåtar
av Whiskeytyp under flera veckor av svenska marina enheter i farvattnen
omedelbart utanför Stockholms södra skärgård.

Den sovjetiska ubåten 137:s grundstötning vid inloppet till Gåsefjärden
i Blekinge skärgård sent på kvällen den 27 oktober 1981 innebar en
vändpunkt främst i våra egna föreställningar om ubåtskränkningarnas
ursprung och inriktning. Det stod nu klart, att den sovjetiska marinen var
direkt involverad i dessa mot Sverige riktade operationer, och det framstod

Mot. 1983/84:200

4

dessutom som klart, att dessa operationer också omfattade inre skärgårdsområden
som svensk expertis tidigare bedömt som närmast omöjliga för
konventionella ubåtar av t. ex. Whiskeytypens storlek.

Under sommaren och hösten 1982 gjordes en lång rad observationer av
främmande ubåtar i svenska vatten. Störst uppmärksamhet tilldrog sig den
s. k. Hårsfjärdsincidenten i oktober. Denna var en del i en vidare operation
som sannolikt omfattade minst sex sovjetiska ubåtar som opererade i
Stockholms södra och mellersta skärgårdsområde. Av dessa trängde tre
ubåtar, varav två miniubåtar, in i själva Hårsfjärden medan en miniubåt
trängde in till de inre delarna av Stockholms hamn.

Hårsfjärdsincidenten, som för det svenska försvaret innebar de största
insatserna sedan andra världskriget, ledde till att regeringen tillsatte ubåtsskyddskommissionen.
Denna presenterade sitt betänkande den 26 april
1983.

Ubåtsskyddskommissionens direktiv var mycket vida. De omfattade,
förutom ett försök till kartläggning av den s. k. Hårsfjärdsincidenten,
också ett försök till en bedömning av ubåtskränkningarnas motiv och
dessa kränkningars betydelse för svensk säkerhetspolitik.

I den offentliga debatten har, såväl före som efter ubåtsskyddskommissionens
betänkande, presenterats en lång rad teorier om vilka som kan
vara de bakomliggande motiven till dessa operationer. På grundval av en
noggrann analys av kränkningarnas mönster, där det faktum att det ofta
rör sig om relativt stora och samordnade operationer över ett geografiskt
vidsträckt område spelade en stor roll, kom kommissionen till slutsatsen,
att det sannolikt rörde sig om operationer som ingick i ett mönster av
operativa förberedelser. Någon annan godtagbar förklaring till den typ av
kränkningar som observerats, t. ex. spioneri, kunde kommissionen icke
finna.

Ubåtsskyddskommissionen kunde konstatera att kränkningarna av Sveriges
inre och yttre vatten fortsatte även efter Hårsfjärdsincidenten och den
mycket skarpa varning som statsminister Palme uttalade vid en presskonferens
den 22 oktober. Han sade då att den svenska regeringen vid fortsatta
kränkningar hade för avsikt använda sig av möjligheten att ge försvaret
order att söka sänka den främmande ubåten.

Presentationen av ubåtsskyddskommissionens rapport den 26 april följdes
samma dag av en mycket bestämt formulerad svensk note till Sovjetunionen.
Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom den svenska noten.

Den rapport som ÖB avgav till regeringen den 16 september 1983, och
som publicerats i ett redigerat sammandrag, visar att kränkningarna fortsatt
även under sommaren 1983. De stora och offentligt uppmärksammade
ubåtsskyddsoperationerna i Sundsvall i maj, i Töre-området i juli och i
Karlskrona i augusti utgjorde bara delar av ubåtsoperationer.

För år 1982 redovisade ÖB sammanlagt 52 fall av ubåtskränkningar eller
rapporter om sådana som måste tillmätas hög trovärdighet. ÖB:s rapport

Mot. 1983/84:200

5

den 16 september visar, att siffran för 1983 sannolikt inte kommer att
avvika på ett mera påtagligt sätt från den som redovisades för 1982.

Det kan finnas anledning att framhålla att säkerheten i försvarets bedömning
av rapporter om påstådda ubåtskränkningar 1983 torde vara
avsevärt större än vad som varit fallet under tidigare år. Den kunskap som
vunnits om operationernas karaktär, och om bl. a. de miniubåtar som först
kunde dokumenteras i Hårsfjärden i oktober 1982, ger bedömningen i dag
en väsentligt större säkerhet än tidigare.

1 sin offentliggjorda rapport noterar ÖB att det under sommaren 1983
inrapporterats kränkningar av den typ av miniubåtar som tidigare konstaterats.
Detta gör att det torde vara svårt att dra någon annan slutsats än att
de kränkande ubåtarna även fortsättningsvis kommit från Sovjetunionen.

Mot bakgrund av utvecklingen sedan 1980, när ubåtskränkningarna
fortsatt trots alltmer bestämda militära och politiska reaktioner från Sverige,
finns det all anledning att utgå från att det hot mot vårt försvar och
den utmaning mot vår säkerhetspolitik som dessa kränkningar representerar
är ett långsiktigt fenomen. Vi bör utgå från att dessa kränkningar styrs
av bestämda säkerhetspolitiska intentioner riktade mot hela eller delar av
det nordiska området.

Som alliansfri nation, strävande efter neutralitet i krig, har Sverige en
skyldighet att värna sitt territorium. Misstankar om att vi inte har viljan
eller förmågan att klara denna uppgift riskerar att leda till att sannolikheten
för att vår neutralitet skall respekteras minskar.

Därtill kommer att ubåtskränkningarna representerar ett hot mot försvarets
fredsbevarande förmåga genom att de tyder på långt gångna förberedelser
för typer av militära operationer gentemot Sverige som dagens
försvar har stora svårigheter att möta. Ubåtar lämpar sig väl för t. ex. dold
landsättning av sabotageförband i inledningen till ett överraskande anfall.
Sådana förband, liksom de insatser som kan göras dolt och direkt från en
ubåt mot t. ex. våra minsystem, kan på ett högst påtagligt sätt minska det
svenska mobiliseringsförsvarets möjligheter att med tillräcklig styrka stå
emot ett överraskande inlett anfall.

Ubåtskränkningarna måste bringas att upphöra. De utgör den allvarligaste
utmaningen mot vår säkerhetspolitik under efterkrigstiden, och vår
förmåga att på ett effektivt sätt möta detta hot kommer i omvärlden att ses
som en mätare på våra möjligheter att även i övrigt hävda våra säkerhetspolitiska
intressen.

Att möta ubåtskränkningarna kräver en kombination av militära och
politiska insatser. Såväl utrikes- som försvarspolitiken ingår i den arsenal
av säkerhetspolitiska instrument som måste användas.

Mellan dessa olika instrument räder självfallet ett samband. Det politiska
agerandet uppfattas knappast som trovärdigt, om det inte samtidigt står
klart att det har stöd i en tillfredsställande militär förmåga. Samtidigt
måste framhållas att uthålliga militära insatser mot kränkningarna måhän

Mot. 1983/84:200

6

da inte tas på tillräckligt allvar om inte de politiska signalerna uppfattas
som tillräckligt bestämda.

Det finns ingen anledning att tro att ubåtskränkningarna kan bringas att
upphöra genom enkla och snabba åtgärder. Uppbyggnaden av de militära
resurserna går långsamt. Den kränkande nationens utvärdering av vår
politiska uthållighet i den säkerhetspolitiska dragkamp som kränkningarna
är en del av kommer att sträcka sig över en längre tid. Under denna tid
kan kränkningarnas frekvens och karaktär självfallet komma att variera
över ett mycket brett spektrum.

1 dag saknar det svenska försvaret tillräcklig styrka för att ge vår säkerhetspolitik
tillräckligt stöd i dess strävan att bringa kränkningarna att
upphöra. Den snabba uppbyggnaden av ett trovärdigt ubåtsskydd runt
Sveriges kuster spelar en avgörande roll för bevarandet av vår säkerhetspolitiks
långsiktiga trovärdighet.

2. Krav på ubåtsskyddssystemet i fred och i krig

De begränsade ubåtsjaktresurser som finns i dagens försvar har byggts
upp med utgångspunkt i helt andra krav än de som varit aktuella under de
senaste åren.

1972 års försvarsbeslut medförde att den fartygsburna ubåtsjakten slopades.
Framtiden för denna var helt beroende av bedömningen av huruvida
Sverige i en neutralitetssituation skulle behöva styrkor för att eskortera
importsjöfart eller delar av kustsjöfarten. Den bedömning som då
gjordes, och som det i denna avgränsade del inte finns anledning att rikta
erinran mot, var att frågan om skyddet för importsjöfarten i ett långvarigt
avspärrnings- och neutralitetsläge var en fråga som i allt väsentligt fick
lösas med andra medel.

De kvarvarande ubåtsjaktstyrkorna var främst delar av marinens tunga
helikoptrar som gradvis försågs med modern ubåtsjaktutrustning. Denna
anpassades emellertid främst efter uppgiften att på öppet hav kunna eskortera
t. ex. förstärkningstransporter till Gotland. De tio tunga helikoptrarna
i marinen tilldelades dessutom en rad andra uppgifter vid sidan av denna
typ av ubåtsjaktuppgift.

Ubåtskränkningarna sedan 1980 har visat att det nu ställs krav på en
annan form av ubåtsskyddsförband än de mycket begränsade förband som
planerades och sattes upp på 1970-talet. Ubåtshotet är nu såväl kvantitativt
som kvalitativt olikt det som bildade grunden för utformningen av de
enheter som fortfarande utgör huvuddelen av våra kvalificerade ubåtsskyddsresurser.

Detta ställer krav på en förnyad genomgång av de operativa krav som

Mot. 1983/84:200

7

måste ställas på ubåtsskyddssystemet i såväl kvalitativt som kvantitativt
hänseende.

Ubåtsskyddskommissionen drog slutsatsen att ubåtskränkningarna representerade
en operativ förberedelseverksamhet. Av detta följer att vi nu
har att räkna med att ubåtar kommer att användas vid militära operationer
mot Sverige på ett annat sätt än vad som tidigare antagits. De militära
operationer som ubåtsskyddskommissionen såg kränkningarna som en
förberedelse till, måste det framtida ubåtsskyddssystemet kunna möta på
ett effektivt sätt.

Detta ställer krav på ett ubåtsskyddssystem som kan avvärja försök till
ubåtsinträngningar i viktiga bas-, skärgårds- och hamnområden i ett läge
där militära operationer mot Sverige kan befaras. Därmed måste det
framtida ubåtsskyddssystemet ha en förmåga att samtidigt täcka ett flertal
för Sveriges totalförsvar operativt viktiga områden. Detta måste dessutom
kunna ske med utnyttjande av enheter som inte samtidigt skall fullgöra
andra för invasionsförsvaret avgörande uppgifter.

Dagens ubåtsskyddssystem, eller det ubåtsskyddssystem som så småningom
blir resultatet av ett förverkligande av riktlinjerna i ubåtsskyddskommissionens
betänkande och i proposition 1983/84:25, kan knappast
fullt ut sägas fylla dessa operativa krav på ett ubåtsskyddssystem som en
del av ett fungerande invasionsförsvar. Därtill är dess förmåga att samtidigt
täcka flera viktiga områden för begränsad, samtidigt som det medför
risker med hänsyn till behovet av att utnyttja vissa av de enheter som nu
ges ubåtsjaktutrustning för andra uppgifter inom invasionsförsvarets ram.

Uöåtsskyddskommissionens uppdrag omfattade icke dessa frågor, då
dess direktiv inskränktes till att avse de åtgärder som krävdes för ett
förbättrat ubåtsskydd under fred och neutralitet.

1 det hittillsvarande utredningsarbetet på ubåtsskyddsområdet har de
krav som måste ställas på ubåtsskyddet som ett led i invasionsförsvaret
ännu inte kunnat belysas på ett fullt tillfredsställande sätt. Det är angeläget
att ett sådant arbete sker med inriktning främst på 1987 års försvarsbeslut.

I en fredssituation ter sig de operativa kraven på ubåtsskyddssystemet
lättare att tillgodose, även om det också här måste konstateras att dagens
resurser är synnerligen otillräckliga.

Under de allra närmaste åren måste ubåtsskyddssystemets effekt höjas
till en nivå där den uppfattas som avskräckande av dem som nu fattar
beslut om ubåtsoperationerna mot Sverige. Detta torde främst kräva att
sannolikheten för att en ubåt kommer till skada eller tvingas till ytan av
svenska förband bedöms som dramatiskt högre än i dag. Enbart upptäckt
eller insats av marina enheter för spaning och jakt torde knappast ha den
erforderliga effekten.

I ett längre perspektiv måste vår förmåga till övervakning av territorialvattnen
förbättras på ett sätt som gör att vi med betydande sannolikhet kan
detektera och lokalisera försök till ubåtsinträngningar på svenskt vatten.

Mot. 1983/84:200

8

3. Uppbyggnaden av ubåtsskyddssystemet

Nu gällande planering, som översiktligt redovisas i propositionen, inriktas
på att sätta upp en samlad ubåtsskyddsstyrka kring år 1987 och en
andra likartad ubåtsskyddsstyrka kring år 1992. Intill 1987 organiseras en
styrka med i dag befintliga resurser.

Dessa ubåtsskyddsstyrkor måste ha förmågan att störa och hota en
främmande ubåts operationer över så gott som alla faser av dess verksamhet.

En tillfredsställande övervakning av det fria havet ger en värdefull
information om främmande ubåtar som kan befinna sig på väg in mot den
svenska kusten. Därigenom blir det också möjligt att med större precision
sätta in de egentliga ubåtsskyddsstyrkorna.

En sådan övervakning kan delvis ske med utnyttjande av övervakningsflygplan.
Svenska ubåtar torde även kunna utnyttjas för dessa uppgifter.
Folkrätten lägger inga hinder i vägen för att utnyttja även intressanta delar
av det fria havet för t. ex. olika former av rörliga bottenstationer för
detektion av ubåtar som kan förmodas vara på väg in mot de svenska
kusterna.

Med dagens teknik förefaller sannolikheten för framgång i ett ubåtsskyddsföretag
vara störst innan en ubåt tränger in i ett skärgårdsområde
eller i samband med att ubåten tränger ut från ett sådant. De hydrofoner
som i dag finns installerade på marinens tunga helikoptrar liksom de s. k.
släphydrofoner som kommer att installeras på de bägge robotbåtarna/
kustkorvetterna är främst lämpade för spaning efter ubåt i relativt vida och
öppna vatten.

Detekteras en ubåt inne i ett skärgårdsområde, måste olika insatser
mycket snabbt kunna göras för att göra det möjligt att följa ubåtens
rörelser intill den punkt då en effektiv vapeninsats kan ske inom eller
utanför skärgårdsområdet. Av mycket stor betydelse är snabbheten i reaktionen
från det att en rapport som bedöms som trovärdig kommit in till
dess att en enhet finns på platsen för utplacering av sensorer eller någon
form av vapeninsats.

Det är viktigt att ubåtsskyddssystemet kännetecknas såväl av snabbhet
i reaktionen som av uthållighet i möjligheten till aktiv insats mot en
kränkande ubåt. Därtill kommer att systemet i så stor utsträckning som
möjligt bör byggas upp kring rörliga eller semi-rörliga enheter, dels för att
möjliggöra insats i olika områden, dels för att reducera riskerna för att de
kränkande ubåtarna genom olika former av underrättelseinhämtning skapar
sig möjligheter att kringgå delar av ubåtsskyddsinstallationerna.

Förutom vad som anförs i propositionen bör följande riktlinjer gälla i
fråga om utvecklingen av vissa av ubåtsskyddssystemets olika delar:

Mot. 1983/84:200

9

Helikoptersystemet

1 propositionen föreslås i enlighet med ubåtsskyddskommissionens förslag
att utöver den ombyggnad av tre Hkp 4B till 4C som ännu icke utförts
skall fyra Hkp 4A överföras från flygvapnet och moderniseras till 4C-standard.
Därmed skulle antalet kvalificerade ubåtsjakthelikoptrar öka från
f. n. 7 till 14 när ombyggnaden är avslutad. Detta möjliggör bl. a. en
permanent basering av ubåtsjakthelikoptrar i södra Sverige.

Angelägenheten i att detta sker så snabbt som möjligt kan inte nog
understrykas. De åtgärder regeringen antyder i propositionen för att säkerställa
att det sker med tillräcklig skyndsamhet förefaller väl motiverade.

En ombyggnad av 7 helikoptrar bör ske snabbt med utnyttjande även av
andra industrier och verkstäder inom och utom landet än de som traditionellt
anlitas och underkastas en seriös prövning. Avgörande vid placeringen
av kontraktet på ombyggnad bör framför allt vara tidsfaktorn. Ombyggnaden
bör vara avslutad under loppet av år 19S5. Därmed skulle samtliga
14 kvalificerade ubåtsjakthelikoptrar vara operativa under 1986.

Under denna ombyggnad bör olika möjligheter att förbättra Hkp 4C
prövas. Det gäller bl. a. byte av existerande radaranläggning, vissa förbättringar
i kommunikationsutrustningen, möjlig installation av högfrekvenshydrofon
och möjligheter att medföra även andra spaningsmedel.

För att helikoptrarna skall bli en effektiv komponent i ett fungerande
ubåtsskyddssystem ställs även krav på en fungerande rörlig basorganisation,
anpassad såväl efter kraven i fred som i krig. De brister som i dag
finns i detta hänseende är inte acceptabla.

Fartygssystemen

Ubåtsskyddssystemets uthållighet är i hög grad avhängigt av de ytfartyg
med kvalificerad ubåtsjaktutrustning som systemet innehåller.

Dagens embryo till ubåtsskyddsstyrka är uppbyggd kring patrullbåtar.
Dessa var ursprungligen icke avsedda för sådana uppgifter och har därför
en mycket begränsad kapacitet vad gäller egen spaning efter ubåtar.

Den snabba tekniska utvecklingen vad gäller sensorer och signalbehandling
kan emellertid i framtiden innebära nya möjligheter att förse
även patrullbåtarna med kvalificerad utrustning för detektering och lokalisering
av ubåtar. Det är viktigt att de möjligheter som kan finnas i detta
hänseende noggrant bevakas.

Minjaktfartygen av Landsortsklass har getts en betydelsefull roll i ubåtsskyddssystemet
genom de effektiva högfrekvenshydrofoner de utrustats
med. Genom ubåtsskyddskommissionens förslag möjliggörs nu en serieproduktion
av minjaktfartyg som skapar möjligheter att basera minjaktförband
i två olika områden. Möjligheterna att förse även dessa fartyg med
vapen avsedda för incidentinsatser mot ubåtar måste prövas.

Mot. 1983/84:200

10

Kärnan i de kommande ubåtsskyddsstyrkorna skall utgöras av de kommande
robotbåtarna/kustkorvetterna av Stockholmsklass, som för detta
ändamäl kommer att utrustas med en aktiv släphydrofon samt med incidentvapen.
Två fartyg av Stockholmsklass kommer att tillföras försvaret
under 1980-talet. Fyra ytterligare fartyg beräknas tillkomma i början av
1990-talet.

Det är uppenbart att den gällande planeringen vad gäller ytfartyg med
kvalificerad ubåtsjaktutrustning är otillfredsställande. Den möjliggör
knappast den uppbyggnad under 1980-talet av ett tillräckligt avskräckande
ubåtsskyddssystem som vår säkerhetspolitik kräver.

Olika alternativ måste därför prövas för att snabbare få fram ett större
antal fartyg som med uthållighet kan bedriva kvalificerad ubåtsjakt i
kustnära områden eller i delar av skärgårdsområdena. Regeringen bör
därför för riksdagen redovisa de möjligheter, bl. a. tidigareläggning av
kustkorvetter, som finns i detta avseende och de kostnader som olika
möjliga alternativ medför. En sådan redovisning bör kunna föreläggas
riksdagen redan i samband med förslag till anslag för budgetåret 1984/85.

Även andra fartyg kan utnyttjas för vissa mindre kvalificerade ubåtsskyddsuppgifter.
Försedda med enklare sensorer i form av t. ex. röjdykarhydrofoner
eller hydrofonbojar och därtill hörande analysutrustningar
kan även vedettbåtar och kustartilleriets bevakningsfartyg göra värdefulla
insatser.

Till de fartygsenheter som kan utnyttjas i ubåtsskyddsinsatser måste
självfallet även ubåtarna räknas. Med delvis förändrad utrustning innebär
de en mycket väsentlig resurs i ubåtsskyddssystemet. Genom sina möjligheter
till dolt och långvarigt uppträdande i områden som de främmande
ubåtarna inte kan förutse representerar de ett effektivt hot mot inträngande
ubåtar. Det är angeläget att de speciella krav som denna typ av insatser
ställer på delar av ubåtarnas utrustning beaktas vid projektering av framtida
ubåtar.

Flygsystem

Flygplan ger möjlighet till övervakning av stora ytor, samtidigt som de
ger möjlighet till mycket snabba insatser mot detekterade ubåtar som
kränker svenska vatten.

Försök har inletts med utnyttjande av inhyrda flygplan av typ Cessna
404 för spaning mot ubåtar med utnyttjande av främst radar och infraröda
system. Lätta spaningsflygplan av denna typ kan i vissa lägen vara ett
värdefullt komplement till övriga delar av ubåtsskyddssystemet.

Utnyttjande av fler system på lätta flygplan ger emellertid möjlighet till
betydligt större effekt. Det är angeläget, att omfattande försök så snart som
möjligt kan ske med utnyttjande av flygplan som även kan förses med

Mot. 1983/84:200

11

hydrofonbojar och analysutrustningar, och att man i något längre perspektiv
också studerar de möjligheter som kan finnas att förse lätta eller
medeltunga flygplan med olika typer av incidentvapen.

Ett samutnyttjande av marinens lätta flygplan med motsvarande flygplan
inom kustbevakningen ter sig naturligt, men detta får inte innebära
att de krav på kvalificerad spaningsutrustning och hög tillgänglighet som
måste gälla för marinens flygplan eftersätts.

Sensorsystem

Av avgörande betydelse för det samlade ubåtsskyddssystemets effekt är
de olika sensorsystem som finns och de möjligheter som finns att behandla
de olika informationer som dessa sensorer tillhandahåller.

I dessa avseenden har Sverige kommit att hamna långt efter den internationella
utvecklingen. System som uppfattas som självklara i våra närmaste
grannländer saknar vi så gott som helt erfarenhet av. De dramatiskt
ökade möjligheter till signalbehandling i hydroakustiska system som datorteknikens
utveckling medfört har icke alls kunnat tillgodogöras.

På detta område krävs omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser
inom landet samtidigt som möjligheterna att tillgodogöra sig utländskt
industriellt kunnande skall tas till vara så långt möjligt. Den snabba
tekniska utvecklingen innebär, att det finns anledning att noggrant pröva
även utvecklingsvägar som vid ett första påseende kan ge ett okonventionellt
intryck.

Utvecklingen av sensorsystem bör inriktas mot ett flertal olika system.
Detta dels för att det skall bli möjligt att bygga upp nationella erfarenheter
av olika typer av system, dels för att öka osäkerheten hos de kränkande
ubåtarna.

Det finns vidare anledning att noga överväga riskerna med att lägga en
alltför dominerande del av satsningen på övervakningssystem och sensorer
på fasta installationer. Dessa kan sannolikt relativt lätt lokaliseras, och
därigenom kan de också relativt lätt neutraliseras. Rörliga eller halvrörliga
system ökar flexibiliteten i systemet och motståndarens osäkerhet.

Större fasta system kommer dock att krävas i vissa fall.

4. Invasionsförsvaret

Uppgiften att kunna avvärja ett större invasionsföretag mot Sverige
förblir grundläggande för utformningen av det svenska försvaret. Det är
främmande makts bedömning av vårt försvars möjligheter att klara denna
uppgift som är avgörande för dess krigsavhållande och därmed fredsbevarande
effekt.

Det har hitintills setts som självklart att de uppgifter som kan komma att
ställas på försvaret under fred eller neutralitet kan lösas inom ramen för en

Mot. 1983/84:200

12

försvarsmodell styrd av invasionsförsvarets krav och med den utrustning
som anskaffats som en följd av dessa krav.

Detta är icke längre självklart. Ubåtskränkningarna har visat att det
ställs betydligt större krav på försvarsmaktens insatsberedskap i fred än
vad som antagits i tidigare försvarsbeslut. Ubåtskränkningarna torde dessutom
ha lett till en fördjupad insikt om vidden av de krav som risken för
ett överraskande inlett anfall ställer på försvaret.

Det får antas att de delvis förändrade krav på insatsberedskap som
denna situation leder till, och de förändringar i försvaret som då kan
komma att aktualiseras, kommer att spela en central roll i förberedelserna
för 1987 års försvarsbeslut. Ubåtsskyddskommissionen underströk betydelsen
av att denna fråga ägnades stor uppmärksamhet inför 1987.

I regleringsbrev för budgetåret 1983/84 har regeringen beslutat att avkall
får göras avseende den långsiktiga beredskapen för invasionsförsvar
för att möjliggöra tidiga insatser för att förbättra ubåtsskyddsförmågan. I
proposition 1983/84:25 anmäler nu försvarsministern att han avser att
föreslå regeringen att motsvarande inriktning skall gälla för budgetåret
1984/85.

Motiven för dessa regeringens beslut kan knappast ifrågasättas, och
heller icke det faktum att de tett sig nödvändiga. Trots detta finns det
anledning att uttala oro för konsekvenserna av en situation där invasionsförsvarets
krav eftersätts under en alltför lång tidsperiod. Det är icke
acceptabelt att försvaret under en serie av år skall tvingas att eftersätta vad
som även fortsättningsvis måste vara dess huvuduppgift. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

Ubåtskränkningarna utgör en teknisk form av vad som i grunden är ett
bredare säkerhetspolitiskt hot. Även om denna tekniska form för det
säkerhetspolitiska hotet nu ställer stora krav på förstärkning av delar av
vårt försvar, får detta självfallet inte innebära att försvarets möjligheter att
möta andra tekniska former för detta säkerhetspolitiska hot minskar.
Ubåtskränkningarna utgör ett motiv för en förstärkning av försvaret i dess
helhet.

5. Hemställan

Mot denna bakgrund hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts rörande
betydelsen av en ombyggnad av ubåtsjakthelikoptrar före utgången
av år 1985,

2. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts om
redovisning av möjligheterna till ett snabbare uppställande av
en andra ubåtsskyddsstyrka,

3. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts om
vikten av upprätthållandet av den långsiktiga beredskapen för
invasionsförsvar.

Mot. 1983/84:200

13

Stockholm den 24 november 1983

PER PETERSSON (m)

GÖTHE KNUTSON (m)

OLLE AULIN (m)

ANITA BRÅKENHIELM (m)
IVAR VIRGIN (m)

GÖRAN ALLMÉR (m)

INGER KOCH (m)

STEN ANDERSSON (m)
i Malmö

CARL BILDT (m)
MARGARETHA af UGGLAS (m)
STEN STURE PATERSON (m)
LARS HJERTÉN(m)

BO LUNDGREN (m)

ULF ADELSOHN (m)

LiberTryck Stockholm 1983