12

Motion

1983/84:169

Rune Torwald m. fl.
Ny organisation för postverket (prop. 1983/84:34)

Postens nuvarande organisation med indelning i 7 regioner och 59
förvaltningsområden baseras dels på beslut av 1976 års vårriksdag, dels på
den s. k. PVO-utredningen. Denna omorganisation har bl. a. inneburit en
halvering av antalet lokala postområdesförvaltningar med tillgång till
kvalificerad administrativ personal. Vi var redan då tveksamma till en så
kraftig reducering av antalet lokala ”stödjepunkter” inom postverket, men
då motivet angavs vara att denna gav möjlighet till en kraftig decentralisering
av befogenheter från central och regional till lokal nivå motsatte vi oss inte
beslutet. I sammanhanget bör dock noteras att remissinstanser som
statskontoret, riksrevisionsverket och statens personalnämnd 1976 påtalade
brister i det då framlagda organisationsförslaget (prop. 1975/76:167 s.
49-51).

Det tar ju alltid relativt lång tid att genomföra en så långtgående
omorganisation som den som föreslogs 1976. Enligt vad vi erfarit har många
postområdesförvaltningar inte fått sin uppsättning av välutbildad och
kvalificerad administrativ personal klar förrän i början av 1980-talet. Trots
att det alltså inte fanns några rimliga möjligheter till en utvärdering av 1976
års lokala organisation vid den tidpunkten, startade postverkets ledning
redan 1979 en ny utredning (CRU). Av tre framlagda förslag har verkets
ledning fastnat för det mest långtgående och det är detta förslag som nu
presenteras i proposition 1983/84:34.

Genom att ändra benämningen för vissa postområden till postregioner vill
postverket uppenbarligen ge intryck av att det skulle röra sig om en ökad
delegering och en möjlighet att föra de väsentliga besluten ”närmare
kunderna”. Så är emellertid enligt vår mening inte fallet. För att belysa detta
är det nödvändigt att i stora drag redovisa vilka befogenheter region- resp.
postområdesförvaltningarna har.

De 59 postområdesförvaltningarna

har att varje år utarbeta en budget för kommande budgetår. Denna budget
granskas och i vissa fall justeras vid aktuell regionförvaltning, varefter en
budget upprättas för regionen och överlämnas till centralförvaltningen för att
ingå som en del av postverkets totala budget för det aktuella budgetåret.
Chefen för ett postområde har sedan i stort sett oinskränkta befogenheter att
inom sitt förvaltningsområde och sina budgetramar vidta ändringar i
servicenivå vid såväl fasta postanstalter som för sortering och distribution av

Mot. 1983/84:169

13

försändelser etc. På dessa för kunderna väsentliga områden finns alltså inga
ytterligare befogenheter att delegera. Om man bortser från stockholmsregionen
med sina i viss mån speciella problem, så innebär det nu framlagda
förslaget, att 50 självständiga postområdesförvaltningar reduceras till 25
postregioner med oförändrade befogenheter, när det gäller generell service
vid postanstalter och i brevbäring etc. Därmed menar vi att propositionens
påstående att nu framlagda förslag skulle leda till att besluten i ökad
utsträckning kommer att fattas nära kunderna saknar täckning!

De 7 regionförvaltningarna

(1976 beslutades egentligen om 8, men den åttonde har aldrig inrättats) har
som viktigaste uppgift att granska postområdesförvaltningarnas budgetförslag
och omarbeta dem till en budget för hela regionen. För denna budget har
man fullt budgetansvar. Betydande besparingar har ofta kunnat göras bl. a.
på inventarieanskaffningssidan genom att regionen kunnat få till stånd
utnyttjande av övertaliga inventarier från ett postområde för användning
inom ett annat postområde. Därigenom har nyanskaffning kunnat elimineras
i dessa fall. De nya regionförvaltningarna kan ju inte tillåtas fungera som fria
”satelliter”, utan även i framtiden måste deras budgetförslag granskas. Men
eftersom nuvarande regionförvaltningar upphör att fungera som budgetansvariga
enheter, måste uppenbarligen denna granskning i framtiden förläggas
till centralförvaltningen/huvudkontoret. Detta måste innebära en
påtaglig centralisering av ett viktigt arbete samtidigt som man förlorar
tillgången till den lokalkännedom som ovedersägligen finns vid de nuvarande
sju regionerna.

En annan viktig uppgift för regionerna är att samordna anskaffningarna av
nya postlokaler, antingen det rör sig om att förhyra eller bygga sådana. För
detta krävs speciell kompetens och god lokalkännedom, något som knappast
kan byggas upp vid de nu föreslagna 33 postregionförvaltningarna. Även här
finns det påtagliga risker för en återflyttning av dessa ärenden till central
nivå.

Detsamma gäller om än med något mindre styrka för handläggningen av de
för personalen så viktiga befordringsfrågorna. Sannolikt kan dock en något
ökad delegering ske till lokal nivå. Men å andra sidan är det mycket troligt att
en ganska betydande del av de vid regionerna handlagda personalärendena
måste överföras till central nivå för att säkra kompetens och likformighet vid
handläggningen. Mycket talar också för en liknande utveckling när det gäller
handläggning av s. k. försvarsärenden, som också kräver speciell kompetens
och överblick för att en samordning med totalförsvaret skall kunna
åstadkommas.

Sammanfattningsvis finner vi alltså, att den föreslagna omorganisationen
avseende den regionala och lokala nivån inte ”för besluten närmare
kunderna” utan snarare innebär en påtaglig centralisering av beslut som

Mot. 1983/84:169

14

direkt berör kunderna eftersom antalet postkontor med full kompetens
(utanför stockholmsregionen) halveras. I övrigt torde förslaget att slopa de 7
regionförvaltningarna endast i ringa mån medföra ökad decentralisering utan
snarare en risk för ett återförande av vissa arbetsuppgifter till central
nivå.

Vi ställer oss därför bakom statskontorets uppfattning att innan man
omorganiserar centralförvaltningen krävs ”en fördjupad belysning av frågor
rörande styrning och kontroll”. Vi delar också RRV:s tvivel på det
ändamålsenliga och rimliga i att verkschefen enligt föreliggande förslag
skulle få över 40 enheter sig direkt underställda. Vi tror inte heller att
föreslagna lednings- och styrformer i praktiken kommer att ge verkschefen
möjlighet att styra verksamheten.

Vi är medvetna om att det i propositionen hävdas att: ”De postområden,
som inte kommer att bilda egna regioner, kommer att ingå som postområden
i de nya regionerna. Postområdeschefen blir delansvarig inför regionchefen
för att målen uppnås.” Detta kan möjligen vara sant de närmaste åren efter
omorganisationen, så länge man har tillgång till nuvarande personal med
genomgången administrativ kurs. Men all erfarenhet visar att sådan personal
i ”karriären” snabbt söker sig till överordnade nivåer, när befordringsutsikterna
vid det egna kontoret försvinner. I utredningen har ju också klart
angetts att ett av syftena är att koncentrera den bäst utbildade administrativa
personalen till färre orter för att höja den administrativa kompetensen där.
Men att man samtidigt reducerar tillgången på personal med ”akademisk”
utbildning på de ”degraderade” postområdesorterna förbigås med tystnad.
Detta kan vi för vår del inte underlåta att påpeka, eftersom samhällets
ansträngningar att främja närings- och kulturliv även utanför de stora
befolkningscentra därmed motverkas.

I propositionen hävdas visserligen också att: ”De orter som inte blir
regionhuvudorter enligt förslaget och där det i dag finns områdesförvaltningar
kommer vid genomförandet inte att vidkännas någon minskning av antalet
administrativa tjänster.” Detta har naturligtvis skrivits för att dämpa de
farhågor vi ovan redovisat. Men vi måste också påpeka en annan sak. Förr
betecknades endast de tjänster, vilkas innehavare måste ha genomgått
postassistent/administrativ kurs, såsom administrativa. Numera är det ett
brett spektrum av befattningar, som hänförs till gruppen administrativa
tjänster och där innehavarna bara behöver ha genomgått en relativt
elementär vidareutbildning ovanpå en grundskolekompetens. Vi är dess
värre övertygade om att de orter, som inte föreslagits få en av de nya
regionförvaltningarna, relativt snabbt kommer att utarmas på postpersonal
med utbildning på akademisk nivå. Detta kommer att negativt påverka
situationen för de aktuella orterna.

Vi kan tyvärr inte undgå känslan av att det framlagda förslaget till
omorganisation av postverket mera syftar till att förbättra ”styrningen” av
verksamheten är till en delegering av befogenheter till regional och lokal

Mot. 1983/84:169

15

nivå. Postens ledning fullföljer ju inte ens 1976 års beslut utan startar i stället
redan 1979 en ny utredning, som sedan användes som skäl för att stoppa
fortsatt delegering av arbetsuppgifter och befogenheter från centralförvaltningen.
Vi menar att f. n. är det mest ändamålsenligt att fullfölja 1976 års
omorganisation genom att fortsätta överflyttning av arbetsuppgifter från
central till regional resp. från regional till lokal nivå. Skulle i undantagsfall
någon smärre justering av den lokala förvaltningsnivån bedömas nödvändig,
ligger ju detta helt inom poststyrelsens kompetensnivå och kräver inga beslut
av riksdagen.

Ett annat tecken på hur storstadscentrerat hela förslaget är inriktat, är med
hur olika mått man uppenbarligen mäter. Stockholmsområdet har ju
visserligen sina speciella problem, men geografiskt är det ju fråga om ett
relativt begränsat område. Detta bör ju rimligen underlätta situationen för
aktuella beslutsfattare. Å andra sidan är det ju så att de bäst betalda
befattningarna kommer att återfinnas på de nu föreslagna regionkontoren.

Mot denna bakgrund är föreslagen regionindelning anmärkningsvärd, när
den relateras till Göteborgs- och Malmöregionerna. Låt oss nedan redovisa
fakta enligt propositionen:

Malmö region omfattar 3 046 anställda och 294 000 hushåll

Göteborg ” ” 3 895 ” 359 400 ”

Stockholm ” ” 10 473 ” 792 100 ”

Hur många regionförvaltningar skall det då bli i resp. områden? Jo, i
Malmö och Göteborg räcker det enligt förslaget med vardera en regionförvaltning
under det att man föreslår åtta regionförvaltningar i Stockholm!
Kommentarer torde vara överflödiga.

I propositionen understryks vikten av förbättrad marknadsföring och
satsning på nya kunder/produkter. Vi har givetvis inget att erinra mot en
sådan målsättning för postverkets verksamhet. Men låt oss då påminna om
vad som angavs som ett av målen i 1976 års proposition (s. 1): ”Samtliga
regionala centra i landet avses få s k ortpostkontor med utbyggda administrativa
och marknadsmässiga resurser. I varje kommun planeras vidare
postkontor med personal som särskilt har utbildats i marknads- och
produkthänseende.” Vi förutsätter givetvis att postverkets ledning fullföljt
dessa viktiga satsningar på marknadsföringen, varför man nu bör ha ett väl
förgrenat nät för ännu bättre marknadsföring. Därtill kommer att det vid
samtliga nuvarande 59 postområdesförvaltningar finns kunnig och ännu
bättre utbildad personal, som har dagliga kontakter med företag, institutioner
och andra kunder. Mot denna bakgrund kan det nya förslaget med
koncentration till blott ca 25 orter i vart fall inte innebära något positivt för
verkets marknadsföring och strävan att komma in på nya marknader.
Tvärtom torde ”födslovåndorna” i samband med genomförandet av den nya
organisationen under de första två-tre åren efter beslutet negativt påverka

Mot. 1983/84:169

16

marknadsföringen, eftersom många ledande funktionärer kommer att
tvingas byta bostadsort för att inte gå miste om befordran.

Vi vill dock i detta sammanhang föreslå en åtgärd, som inte kräver någon
omorganisation, men som skulle kunna tillföra posten nya inkomster och
samtidigt ge berörda kunder en efterlängtad förbättring av servicen. Vi vet
alla att styckegodset är ett problem för SJ och medför stora förluster.
Samtidigt är kunderna missnöjda, eftersom SJ har ett så glest nät av stationer
etc. att kunderna får långa transportvägar vid såväl inlämning som
avhämtning av sådant gods. Om postverket - åtminstone vid flertalet
postanstalter - höjde maiximivikten för postpaket till förslagsvis 50 kg, skulle
detta leda till en påtaglig serviceförbättring för kunderna. Med den bilpark
m. m. som postverket nu förfogar över borde en sådan radikal förbättring av
postpaketservicen vara möjlig och samtidigt leda till ökade inkomster.
Samtidigt skulle SJ:s problem reduceras i motsvarande mån.

Såvitt vi kunnat finna, har några belagda ekonomiska fördelar med
omorganisationen inte redovisats vare sig i betänkandet eller i postverkets
utredning och förslag. Om man överhuvudtaget skall genomföra en så här
stor omorganisation av postverket, bör den med säkerhet innebära ett bättre
ekonomiskt utfall och en bättre service. Vi kan inte finna att något av dessa
krav är uppfyllt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen måtte avslå yrkandena 1-3 i proposition 1983/
84:34,

2. att riksdagen måtte som sin mening ge regeringen till känna att
postverkets organisation även i framtiden bör baseras på de sju
nuvarande regionerna,

3. att riksdagen måtte som sin mening ge regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande behovet av fortsatt delegering av
arbetsuppgifter och befogenheter till regional och lokal nivå,

4. att riksdagen måtte ge regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande höjning av maximivikten för postpaket.

Stockholm den 22 november 1983

RUNE TORWALD (c)

PER-OLA ERIKSSON (c)

KARL BOO (c)

ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c)

BERTIL JONASSON (c)
JAN HYTTRING (c)

minab/gotab Stockholm 1983 77241