Motion

Mot. 1983/84

164-169

1983/84:164
Allan Ekström

Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Förslaget innebär, i korthet, att medel tvångsvis överförs från våra svenska
företag till löntagarfondstyrelser, medel som dessa fondstyrelser därefter
skall använda för inköp av aktier i samma företag. Företagen tvingas alltså att
finansiera sin egen socialisering.

Den omständigheten att penningströmmen skall gå från företagen till
fondstyrelserna via AP-fonden saknar egentlig betydelse. (Det är sannolikt
en av strategiska skäl gjord reträtt av juridisk-teknisk natur.) Det är
visserligen så att de uttaxerade medlen skall anses juridiskt sett ägas av
AP-fonden - det är lagrådet som gjort denna sena upptäckt rörande vem som
har äganderätten till medlen (s. 148). Alla funktionerna av aktieägandet - de
tvångsvis överförda medlen skall ju omsättas i aktier - skall dock tillkomma
fondstyrelserna. (Lagrådet har f. ö. överraskande förklarat (s. 147) att det
formellt sett icke finns några löntagarfonder, propositionens beteckning till
trots, utan endast löntagarfondstyrelser, dvs. styrelser utan löntagarfonder!)
Det är därför hos de löntagardominerande fondstyrelserna och hos de lokala
fackliga organisationerna som makten kommer att ligga. ”Fonderna” propositionen
använder konsekvent denna beteckning i den allmänna
motiveringen (s. 32-83) - ställs således under facklig hegemoni och kan med
sina företagsförvärv föra en egen regionalpolitik, industripolitik eller
arbetsmarknadspolitik helt vid sidan av regering och riksdag. Fonderna blir
på så sätt en stat i staten därigenom att de icke blir beroende av särskilda
budgetbeslut från riksdagens sida. Offentlig makt kommer därmed att kunna
utövas korporativt i Sverige i strid med grundsatsen om en effektiv
parlamentarisk kontroll.

Överförandet av den reella äganderätten över produktionsmedlen till de
fackliga organisationerna föreslås ske med stöd av beskattning. Det ligger
nära till hands att påstå att den föreslagna rättsliga konstruktionen ej är
förenlig med regeringsformen. Att märka är då att regeringsformen skall
tolkas och utfyllas med ledning av Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna; konventionen har karaktär av rättskälla, Sverige har förbundit
sig att följa den.

Angrepp på den enskilda äganderätten är rättsenligt jämlikt artikel 1 i
första protokollet av konventionen, om följande villkor är uppfyllda.
Åtgärderna måste 1) vara i det allmännas intresse (public interest och general
interest), 2) följa föreskrifter i lag samt 3) överensstämma med folkrättsliga
grundsatser (general principles of international law).

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 164-169

Mot. 1983/84:164

2

Det kan icke vara ett allmänt intresse att bruka beskattningsrätten för de
ändamål som ovan angetts. ”Demokrati innebär icke att majoriteten alltid
vinner: det måste skapas en balans som tillförsäkrar minoriteten en rättvis
behandling och som undviker missbruk av den dominerande positionen” ord
från Europadomstolen som är värda att tas på allvar (Worrel, Report on
the right to be or not to be a member of trade union). Det måste föreligga en
rimlig avvägning mellan samhällets intressen och kravet på skydd av den
enskildes grundläggande rättigheter (”The court must determine whether a
fair balance was struck between the demands of the general interest of the
community and the requirements of the protection of the individual’s
fundamental rights”) - så uttalade sig domstolen i det uppmärksammade
målet mellan den svenska staten, å ena sidan, och Sporrong och Lönnroth, å
den andra sidan, om expropriation m. m. (punkt 69). Rekvisitet ”det
allmännas intresse” skall med andra ord ges en objektiv tolkning. Vore det
staten själv som hade behörighet att avgöra när rekvisitet uppfyllts, vore
konventionstexten helt meningslös på ifrågavarande punkt. Opinionsläget i
vårt land är entydigt emot den socialisering och den systemförändring som
förslaget om löntagarfonder innebär. Skatteinstrumentet bör ej få användas
för ett sådant artfrämmande syfte. Det är därför osannolikt att förslaget är
förenligt med nyssnämnda villkor.

Det är knappast ens tänkbart att förslaget till löntagarfonder står i
överensstämmelse med folkrättsliga grundsatser. Tidigare har emellertid
hävdats att den folkrättsliga regeln gäller enbart till förmån för utlänning. I så
fall kunde svenska medborgare ej åberopa regeln till sitt skydd. Utlänning
bleve föremål för en mera gynnad behandling än landets egna medborgare.
Konventionen innehåller dock icke något sådant försvar för en dylik olikhet i
behandlingen - texten talar om ”envar” och ”ingen” (”every natural or legal
person” samt ”no one”). Kommissionen har också den 1 februari 1983
förklarat en serie av mål rörande nationalisering av de brittiska varvs- och
flygindustrierna i början av 1970-talet ”admissible” (SvJT 1983 s. 401:
Sverige fällt av Europadomstolen).

Av nu anförda skäl är det i varje fall icke visat att propositionen står i
överensstämmelse med vår konstitution, tolkad och utfylld med ledning av
Europakonventionen. Någon bedömning av förslagets förenlighet med
folkrättens grundsatser har f. ö. icke företagits av lagrådet. Redan av denna
anledning bör förslaget avvisas.

I sammanhanget må påpekas att en liknande fråga varit föremål för
grundlig behandling i Norge för några år sedan. Det gällde då frågan om s. k.
demokratisering av affärsbankerna, innebärande en maktförskjutning i
företagens styrelser till förmån för en offentlig styrelserepresentation.
Spörsmålet kom att kretsa kring frågan om huruvida berörda aktieägare
kunde fordra kompensation såsom vid expropriation och om kompensationsplikten
i sådant fall kunde fullgöras ur bankernas fonderade tillgångar eller
ej. Den norska bedömningen blev att åtgärderna från rättslig synpunkt var

Mot. 1983/84:164

3

att jämställa med expropriation och att kompensationen måste lämnas av
statskassan och icke av bankerna själva.

Med den slutligen valda rättsliga konstruktionen - att det icke finns några
särskilda fonder för vilka styrelserna är styrelse - lyder löntagarfondstyrelserna
formellt under AP-fonden. Styrelserna ingår därmed liksom övriga
fondstyrelser i den statliga förvaltningsorganisationen. Behörighetsreglerna i
11 kap. 9 § regeringsformen gäller i och med detta, innebärande att endast
svensk medborgare får inneha uppdrag såsom styrelseledamot. Något
undantag för ifrågakomna uppdrag görs ej i grundlagsstadgandet. Propositionen
upptar emellertid icke någon motsvarande inskränkning för utlänning
(31 § i lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden). Propositionen
är därmed icke heller här förenlig med regeringsformen.

Avslutningsvis har förslaget till löntagarfonder som redan framgått icke
tillnärmelsevis ägnats den grundliga genomlysning från rättslig synpunkt som
denna för vårt land centrala fråga förtjänat. Betecknande är att Skånska
hovrätten i sitt den 4 oktober 1983 avgivna remissyttrande funnit AP-fondens
rättsliga status ingalunda vara klar, något som hovrätten under hänvisning till
den stora samhällsreform som det är frågan om inte fann godtagbart.
Hovrätten påpekade avslutningsvis att detsamma gällde frågan om löntagarfondernas
författningsenlighet som ”över huvud taget inte berörts i
promemorian”. De av lagrådet ovan berörda uttalandena talar med
eftertryck i samma riktning.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen avslår proposition 1983/84:50.

Stockholm den 16 november 1983

ALLAN EKSTRÖM (m)