Mot. 1983/83

141-142

Motion

1983/84:141

Lars Werner m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

I

Den moderna kapitalismen har under efterkrigstiden kännetecknats av
en allt starkare koncentration av kapital och makt, en kraftig transnationalisering
(verksamhet över gränserna) och en kraftigt ökad roll för staten
i det ekonomiska systemet.

Samtliga dessa företeelser betingar varandra. Men mellan statens ökade
roll, i många länder tydligt mätbar genom en kraftigt växande offentlig
sektor, och koncentration av kapital och transnationalisering har hela
tiden funnits motsättningar. Statlig expansion har å ena sidan ofta främjat
nationella storföretag, samtidigt som den också, för att jämna ut kapitalismens
motsättningar, lagt hinder i vägen för att kapitalismens spontana
utvecklingstendenser fått verka fullt ut. Så har t. ex många stater tvingats
motverka alltför snabb utslagning av vissa företag eller branscher eller
alltför kraftigt växande regionala skillnader. Statsmakten har också i
många länder, framför allt genom arbetarklassens kamp, tvingats till en
rad sociala åtaganden, som bidragit till en höjd genomsnittlig levnadsnivå
för de arbetande och därigenom till ökade kostnader för kapitalet, eftersom
arbetskraften av kapitalet ses främst som en kostnad, trots att den är
inkomsternas förutsättning.

Denna statliga politik som under kapitalismens gynnsamma utvecklingsbetingelser
under årtiondena närmast efter andra världskriget hade
klara framgångar skulle snart träda i öppen konflikt med kapitalets intressen.

En utveckling av statlig verksamhet för att jämna ut kapitalismens
motsättningar, för att söka vidmakthålla en jämn och hög sysselsättning
och som ökar social välfärd och trygghet kan kapitalismen tåla bara under
en kort och gynnsam period. Allt eftersom det territorium kapitalismen
fullt kunnat kontrollera blivit mindre, allt eftersom ny teknologi och
transnationell arbetsdelning utvecklats, allt eftersom konkurrenskampen
mellan de transnationella monopolen skärpts har motsättningarna i det
kapitalistiska systemet skärpts, har uppgångsperioden förbytts i stagnation
eller utveckling med klara kristecken som inflation och arbetslöshet och
internationella balans-, valuta- och kreditproblem.

I detta skede har kapitalismen blivit allt aggressivare. Detta yttrar sig
inte bara i den internationella politiken. Det yttrar sig också i skärpta
klassmotsättningar och angrepp från kapitalets sida inte bara på de arbetandes
reella lönenivå utan också på statens ekonomiska roll. De ledande
kapitalistiska grupperna fordrar för sig mera frihet, mera av marknadsstyr

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 141 — 142

Mot. 1983/84:141

2

ning, ett större fält inom de kapitalistiska länderna för privat geschäftsverksamhet.
Allt som står i vägen för de ekonomiskt starka skall raseras.

I denna situation har de s. k. nyliberala teorierna fått sin spridning.
Marknad skall ersätta offentlig sektor. Privatism, individualism och
egoism hyllas och kollektivitet, samverkan och solidaritet baktalas som
något som förhindrar frihet och utveckling.

II

Utvecklingen av krisen har skänkt den nyliberala ideologin propagandaammunition.
Den svenska utvecklingen kan här tjäna som åskådningsexempel.
Genom bristande ekonomisk tillväxt, genom en medveten omfördelningspolitik
till höginkomsttagare, bl. a. genom väsentliga skatteminskningar
för dem, genom åtgärder som syftat till att mildra krisens
verkningar har staten fått ett kraftigt budgetunderskott. Detta har i sin tur
lett till en stor ackumulerad statsskuld. Genom en överförenklad propaganda
kring detta underskott har det lyckats de nyliberala krafterna,
främst representerade av storfinansen och dess organisationer, att få framgång
i dess kampanj mot den offentliga sektorns verksamhet, och i synnerhet
verksamhet som har social nytta för breda folklager. De har åstadkommit
att minskandet av underskottet blivit inte bara ett självständigt mål
utan huvudmålet för den ekonomiska politiken. Genom den förenklade
propagandan framstår krympandet av den offentliga sektorns verksamhet
och vägröjandet för ökad privatisering och mera geschäftsverksamhet som
en nationellt ansvarig politik. Den borgerliga klasspolitiken har fått en
nationell mask.

III

Ekonomi är de förhållanden mellan människor som utvecklas i produktionen
och vid fördelningen av dess resultat. Ekonomisk politik har som
syfte att påverka dessa förhållanden. Den nyliberala ekonomiska politiken
vill åstadkomma ökade klasskillnader, mer ägande, makt och rikedom åt
de starka, mindre åt de svaga. Den tror att en renodlad kapitalism kan lösa
de aktuella problemen. Den predikar därför en renodlad nedskärningspolitik
mot den offentliga verksamheten. Den bryr sig inte om arbetslöshetens
utveckling; vissa av dess ideologer tror t. o. m. att arbetslösheten är ett
frivilligt val. Dess teori säger att en minskad offentlig sektor och minskade
löner och mera vinster banar väg för ekonomisk framgång. För att låta
rationell sätter den upp bekämpandet av statliga budgetunderskott som sitt
huvudmål. De förhållanden mellan människor som den nyliberala politiken
— och i grunden all prokapitalistisk ekonomisk politik — vill åtstadkomma
baseras på över- och underordning, på att vissa skall sko sig på

Mot. 1983/84:141

3

andras arbete, på konkurrens och egoism. Den kapitalistiska politiken
befordrar och bevarar orättvisor inom och mellan länder. Stora ekonomiska
skillnader, utsugning och utplundring är livsnerven för kapitalismens
system.

En politik som vill tjäna övergången till ett socialistiskt samhällssystem
tar sin utgångspunkt i att produktionen i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle
är en angelägenhet för hela folket. Produktionen måste därför samordnas,
styras demokratiskt och möjliggöra för var och en att efter sin
förmåga bidra till det gemensamma bästa. De mål man från denna utgångspunkt
måste ställa är ett samhälle som tryggar allas rätt till arbete, där
näringsliv, offentlig förvaltning och enskilda arbetsplatser vägleds av och
styrs efter demokratiska principer, och där produktionen syftar till att ge
folket ett gott liv och en god livsmiljö, där produktionsresultatet fördelas
rättvist och ger en social trygghet. Ett sådant samhälle måste också bidra
till en rättvis värld i fred.

Även om dessa mål icke kan bli förverkligade förrän efter en grundläggande
samhällsomvandling, där kapitalismen ersatts med socialism, kan
redan i dag politiken inriktas efter dessa mål.

IV

Arbetslösheten är ett uttryck för kapitalismens klassförtryck. Det privata
ägandet av produktionsmedel, vilka är en samhällsangelägenhet, och den
kapitalistiska ekonomins planlösa karaktär är arbetslöshetens grundorsak.
Arbetslösheten är också ett medel att stärka kapitalets klassmässiga position.

Kampen för allas rätt till arbete är därför ett grundelement i kampen mot
klassamhället. Arbetet är grunden för det mänskliga livet och därigenom
en rätt som ingen skall förvägras. Alla måste ha möjlighet att efter förmåga
bidra till nationens försörjning och utveckling.

Kampen mot arbetslösheten måste föras efter två samverkande huvudvägar.
Den samhälleliga industrikapaciteten måste byggas ut på ett alltmera
planmässigt sätt, vilket bara kan ske genom ett nationellt industriprogram.
Den borgerliga strategin att satsa på en expansion som skall
ledas av de nu etablerade privata transnationella monopolen — antingen
denna strategi benämns som ”exportledd tillväxt” eller att den ”konkurrensutsatta
sektorn skall vara motorn” — har visat sig felaktig och osäker.
Dessa företag arbetar utan hänsyn till nationens intressen, även om de i sin
propaganda vill sätta ett likhetstecken mellan sina egna intressen och
nationens. De arbetar också intensivt för att införa en ”arbetssparande
teknologi”, vilket på grund av att det saknas samhällelig samordning och
planering av deras verksamhet medför att de positiva effekterna av deras
expansion för en minskning av arbetslösheten är begränsade. Naturligtvis

Mot. 1983/84:141

4

måste också dessa företag spela en viktig roll i en förbättrad ekonomi. Men
skall de ingå i ett program för nationell utveckling måste deras sneda
profitinriktning ändras, vilket fordrar långtgående förändringar i maktstrukturen.

Ett statligt industriprogram måste gå hand i hand med en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn. En utbyggd samhällsservice och
genomförandet av stora samhälleliga investeringsprojekt inom t. ex. energiförsörjningen,
kollektivtrafiken och miljöskyddet är nödvändigt såväl
för landets utveckling som för kampen mot arbetslösheten. En planmässig
utbyggnad av offentlig sektor är icke liktydig med en okontrollerad ökning
av det statliga budgetunderskottet. Denna utbyggnad kan och bör ske
samtidigt som ansträngningar görs för att få ner detta underskott även om
bekämpandet av underskottet i sig inte är huvudmålet för politiken. En
politik för en planmässig tillväxt av ekonomin skapar förutsättningar för
ett minskat underskott, även om det kan krävas vissa initialutgifter som
kan öka detta.

Rätten till arbete kan inte förverkligas för alla med en allmän nedskärning
av offentlig verksamhet. Den s. k. privata sektorn lider varken underskott
på kapital eller arbetskraft nu och dess expansionspotential är icke
sådan att den kan avskaffa det arbetsplatsunderskott som nu finns i den
svenska ekonomin, och vilket är ekonomins värsta underskott. Det bör
understrykas: En utbyggnad av offentlig sektor är inte detsamma som att
varje del av den nuvarande offentliga sektorn skall fortleva oförminskad
eller med samma innehåll som nu. Många delar av den offentliga verksamheten
kan effektiviseras för att bättre kunna tjäna folket. Många delar
behöver också demokratiseras både gentemot dem som arbetar inom sektorn
och gentemot den allmänhet verksamheten skall betjäna. En utbyggd
offentlig sektor måste bli effektivare och demokratiserad. Institutioner,
förmynderi och krångel som förhindrar jämlikhet och verkar som repression
mot folkets flertal eller de svagare måste bekämpas.

Denna demokratisering skall inte bara prägla den offentliga sektorns
utveckling. Den måste prägla hela arbetslivet.

Varje förslag som reellt förstärker de arbetandes rättigheter på arbetsplatserna
och som skapar förutsättningar för ett alltmer demokratiskt styrt
ekonomiskt liv över huvud taget måste befordras. Det gäller att stärka de
arbetandes rättigheter på arbetsplatserna och att öka den demokratiska
kontrollen över näringslivets utveckling. Ett rätt genomfört statligt industriprogram
kan här bli en spjutspets för en demokratisering av näringslivet.

Demokratisering av samhället och dess ekonomiska liv fordrar en rättvis
fördelning. De senaste årens utveckling har här varit en stark ökning av
stora förmögenheter, aktievärden och kapitalinkomster medan de arbetandes
reallöner kraftigt pressats ner. De tendenser som nu finns att öka
lönespridningen och att eliminera de drag av progressivitet som finns i

Mot. 1983/84:141

5

skattesystemet måste brytas. Samtidigt bör kapitalägande och kapitalinkomster
icke, som f. n., ha en skattemässigt gynnad position gentemot
arbetslöner.

En utveckling av produktion och ekonomi måste ske med ändamålet att
ge folket ett gott liv. Detta fordrar planmässighet och demokrati i den
ekonomiska utvecklingen. Det fordrar också att ekonomin utvecklas med
allvarliga och medvetna hänsyn till människor, natur- och miljötillgångar.
Arbetsförhållanden måste skapas som ger de arbetande kontroll och överblick
över den egna arbetssituationen, vilket är en förutsättning för att ett
arbete skall vara meningsfullt och utvecklande. Arbetsmiljöer och -förhållanden
måste skapas där hälsorisker och stressfaktorer minimeras. Produktion
och näringsliv måste utvecklas i omtanke om de ekologiska sammanhangen.
Produktion och produktionsmedel skall vara till för livet —
i stället för som nu där arbetande är bihang till kapitalet.

En politik för en god arbets- och livsmiljö måste också vara en politik
för humanism och kultur. Det tillhör den moderna kapitalismens utvecklingsdrag
att kulturen utsätts för en kommersiell vandalisering. Och i
denna tid då angreppen på den offentliga verksamheten sätts i högsätet för
de borgerliga krafternas strävanden går detta ut över bildning och kultur
i särskilt hög grad. Detta är särskilt allvarligt som kulturkommersialism, en
mäktig och likriktande transnationell pseudokulturindustri, den borgerliga
ideologiska offensiven för själviskhet och hänsynslöshet och den ekonomiska
krisens villkor i förening skapar en andlig och kulturell kris, som
kan få ödesdigra följder för framtiden.

En vidareutveckling av landets ekonomiska tillgångar i enlighet med
dessa riktlinjer måste ske i medvetenhet om den skuld vi, som en del av den
imperialistiska världen, står i till tredje världens länder. De utvecklade
kapitalistiska länderna har vunnit sin utvecklingsnivå genom utplundring
av tredje världen och genom att konservera utvecklingshämmande förhållanden
i många av den tredje världens länder. Det är därför en historisk
förpliktelse att solidariskt bidra till den tredje världens utveckling och
omvandling och att bekämpa fortsatt imperalistiskt tärande på dessa folk.

V

De allmänna riktlinjer som angivits ovan står i strid med kapitalismens
utveckling. De står därmed i motsättning till den borgerliga offensivens
s. k. nyliberala politik. Den borgerliga politiken har som syfte att stärka
kapitalismen. De borgerliga partierna bedrev i regeringsställning, och
bedriver alltjämt, en politik som skapar arbetslöshet och växande ekonomiska
klyftor, en politik som ger kapitalet friare tyglar och som i sin
huvudriktning således helt går emot de angivna riktlinjerna.

Mot. 1983/84:141

6

Den socialdemokratiska regeringen borde programmatiskt kunna anknyta
till dessa riktlinjer. Men utformningen av dess politik visar att så inte
sker. Regeringens uppfattning av krisens orsaker har sin utgångspunkt i
samma betraktelsesätt som ligger bakom den borgerliga politiken. De
ekonomiska svårigheterna ges inget samband med själva det ekonomiska
systemets funktionssätt utan ses mera som en följd av tillfälliga konjunkturer
och felaktiga politiska beslut.

Regeringspolitiken har därför ett helt inomkapitalistiskt perspektiv.
Den förordar inget som angriper eller rubbar kapitalismens ekonomiska
förhållanden. Tvärtom har den som strategi att vad den kallar ”den konkurrensutsatta
sektorn” skall vara motorn som skall dra i gång en gynnsammare
ekonomisk utveckling, något som i sak är samma förlitande på
storfinansens transnationella exportföretag som den borgerliga politikens
”exportledda” tillväxtstrategi stod för.

Samtidigt har den också alltmer fastnat i föreställningarna att nedskärningspolitik
och därmed avrustning av offentlig verksamhet är en nödvändighet
för att sanera landets ekonomi. Visserligen har den delvis sökt ge sin
politik en något annorlunda fördelningspolitisk profil än vad borgerligheten
står för, men resultaten av detta har inte kunnat motverka de ökade
klyftor som kapitalismens utveckling nu frammanat — om detta ens varit
politikens ambition.

Tvärtom uttrycker regeringen på den ekonomiska politikens område allt
tydligare tankar som har starka drag gemensamma med de högerborgerliga
föreställningarna.

I ett studiematerial från LO, ”På kurs mot framtiden”, konstateras att de
högerborgerliga ”skolornas” största triumf är att de "fått även många
socialdemokratiska ekonomer att tappa bort efterfrågan i den samhällsekonomiska
expansionen” och att dessa sprider ”monetaristemas egen
skräck för den offentliga sektorn”. Man har —heter det vidare — ”låtit sig
paralyseras av de låsningar som 'triangeldramat’ budgetunderskott —
bytesbalans — underskott — inflation givit upphov till”. Dessa uppfattningar
synes väl företrädda i finansdepartementet.

VI

Resultaten av det första årets socialdemokratiska regeringspolitik visar
att denna icke förmått väsentligen ändra de ekonomiska tendenser som
grundlagts under de borgerliga regeringsåren. Dessa tendenser har självfallet
inte sin grund enbart i statlig ekonomisk politik. De är uttryck för
förändringar som frammanas av kapitalets beslut och förskjutningar mellan
klasserna, såväl nationellt som internationellt. Dessa förskjutningar
har sedan slutet av sjuttiotalet mycket påtagligt stärkt kapitalet på de

Mot. 1983/84:141

7

arbetandes bekostnad. Den borgerliga politiken understödde detta med sin
politik. Den socialdemokratiska politiken har inte haft ett kvalitativt annorlunda
innehåll.

Därför har kapitalets positioner fortsatt att stärkas på de arbetandes
bekostnad.

Trots en konjunkturmässig förbättring av det internationella ekonomiska
läget, trots att den svenska exporten till följd härav och till följd av
fjolårets kraftiga devalvering ökat så har ingen säker förbättring av arbetsmarknadsläget
ägt rum. Även om en viss minskning skett mellan september
och oktober i år är fler arbetslösa nu än för ett år sedan, och detta trots
att AMS gjort mycket omfattande satsningar på beredskapsarbeten och
utbildning. Regeringen har främst förlitat sig på att kapitalets exportindustri
genom bättre konkurrensförmåga och högre vinster skulle ha förbättrat
situationen och kompletterat detta med kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder.
Fortfarande efter ett års arbetarmajoritet står över en halv miljon
människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Samtidigt har detta år inneburit en kraftig inkomst- och förmögenhetsförskjutning
till kapitalets förmån. Den utveckling som börjat under sjuttiotalets
senare hälft med en ökad vinst- och minskad löneandel i ekonomin
har fortsatt. 1983 ser ut att bli ett år av rekordvinster helt jämförbara
med de s. k. övervinsterna 1974. Börshandeln har satt nya rekord och
aktieägarnas samlade förmögenhet i aktier har ökat med mer än 140%.
Däremot har de arbetandes reallöner fortsatt att minska.

Trots denna för kapitalet gynnsamma utveckling finns inget som tyder
på någon väsentlig ökning av investeringarna. Företagen är — som LOtidningen
uttryckt saken — ”sprängfyllda med pengar” men ändå fortsätter
investeringarna att ligga på en låg nivå och arbetslösheten på en hög.

Kapitalismens parasitära drag, dess inriktning på finansiella transaktioner
och ”klipp” fortsätter att förstärkas. Storbolagens utlandsinvesteringar
fortsätter att växa kraftigt.

VII

Regeringen karaktäriserar sin ekonomiska politik som en kombination
av ”expansiva och åstramande inslag”. Den vill att ”vi både skall arbeta
och spara oss ur krisen” och samtidigt hävda kraven på ”fördelningspolitisk
rättvisa”.

Som framhållits i det föregående kommer ”vi inte ur krisen” utan omfattande
strukturella förändringar av hela det ekonomiska systemet. Kapitalismen
skapar oupphörligt nya ekonomiska kriser och även om en
konjunkturpolitik skulle lyckas förstärka en vändning av konjunkturläget
i riktning mot en klar högkonjunktur så bildar en sådan bara inlednings

Mot. 1983/84:141

8

fasen till nästa lågkonjunktur. Om formuleringen ”arbeta och spara” bara
ses ur ett snävt budgetmässigt perspektiv, äger den delvis sin riktighet. Men
det är nödvändigt att slå fast att man inte får skapa en fetisch av minskningen
av det statliga budgetunderskottet. Statens budgetunderskott kan
inte, såsom ofta görs i den borgerliga propagandan, jämställas med privata
skulder. Det statliga budgetunderskottet är i stor utsträckning ett sätt att
placera sparandet i samhället. En underbalanserad budget är under vissa
perioder nödvändig för att mildra verkningarna av en ekonomisk kris eller
för att fullfölja sociala åtaganden mot stora befolkningsgrupper, även när
det ekonomiska läget gör att statens inkomster inte ökar i tillräcklig takt.
Ett statligt budgetunderskott är ofta nödvändigt för att minska arbetslösheten.

Men när den ackumulerade statsskulden når en storlek, som den nu
börjar anta, blir statsskuldsräntorna ett visst ekonomiskt problem såväl för
statens finanser som för inkomstfördelningen i samhället. Men det som
utgör belastning för statens ekonomi är här den ”reala räntan”, dvs.
skillnaden mellan den ränta staten får betala och inflationen.

Det bör också framhållas att det stabiliseringspolitiskt relevanta underskottsbegreppet
är icke den på sätt och vis statistiskt isolerade storheten
statsbudgeten, utan det är den samlade offentliga sektorns underskott.
Detta underskott uppgår till ca 60 % av statens budgetunderskott, då
hänsyn där tas till att en del av statens underskott, faktiskt är utstående lån
och att socialförsäkringssektorn, som främst av statistiska skäl särredovisas
har ett betydande överskott.

Återbetalningen av de lån staten har tagit är inget primärt mål för den
ekonomiska politiken i ett läge när det finns en mycket stor outnyttjad
kapacitet inom den svenska ekonomin. Men problemet i sammanhanget
utgörs som nämnts av statsskuldsräntorna: stora ränteutbetalningar från
staten gynnar dem som har råd att spara mycket i statspapper.

Man kan också uttrycka saken så, att den offentliga sektorn har kommit
att få vad som kallas en negativ finansiell förmögenhet, skulderna är större
än tillgångarna. Det som hänt är att nettoförmögenheten i Sverige bytt
ägare. Den har övergått från den offentliga sektorn till banker, finansbolag,
storföretag, privatpersoner och utländska långivare.

Vi har alltså en situation med ett stort statligt budgetunderskott som nu
under flera år fått motivera reformstopp och nedskärningar av samhällsnyttig
verksamhet både från stat och kommun, vilket drabbat främst de
många med medel- eller låga inkomster. Samtidigt har mäktiga finansgrupper
haft en period med en oerhörd förmögenhetsökning.

Om det statliga budgetunderskottet skall minskas behövs alltså inte i
första hand åtgärder som skär ner för de sämst ställda och som ökar
klyftorna i samhället. Vad som behövs är i stället en ordentlig utjämningspolitik
med en i verklig mening skärpt skatt på stora förmögenheter, en
verklig skärpning av realisationsvinstbeskattningen och införandet av en

Mot. 1983/84:141

9

”punktskatt på omsättningen av aktier och andra värdepapper” som är
långt mer än bara den symboliska gest regeringen föreslår i en proposition
till detta riksmöte.

Emellertid är inte statsbudgetens utgiftsposter heliga ting som inte får
vidröras. Den stora delen av statens verksamheter betalas av de lönarbetande
och dessa har rätt att fordra att utgifterna underställs kritisk prövning.
Det finns alltså möjligheter att begränsa statliga utgifter för att
minska budgetunderskottet, men sådana minskningar får inte drabba sociala
rättigheter, socialt nyttig eller för samhället nyttig arbetsskapande
verksamhet.

I denna mening äger ledet ”spara” i regeringens beskrivning av sin
strategi sin riktighet. Emellertid är det långt ifrån att regeringens s. k.
sparåtgärder följer en sådan linje. Många av dess nedskärningar drabbar
nyttig verksamhet eller innebär oacceptabla försämringar.

Ledet ”arbeta” för att förbättra landets ekonomi, i regeringens strategi,
är mera oomstritt. Av den offentliga sektorns samlade underskott på ca 55
miljarder kronor 1983 anses 30 miljarder kronor vara betingat av lågkonjunkturen
och skulle således övervinnas vid full sysselsättning. Men ”arbete”
bör åstadkommas i ekonomin genom varaktiga och fasta arbeten och
icke genom kortsiktiga arbetslöshetsdöljande åtgärder.

VIII

Denna höst har regeringen till riksdagen presenterat flera förslag som
rör den ekonomiska politiken. Dessa förslag innebär inte att regeringen
upphör med sin undfallenhet gentemot de borgerliga krafterna. Regeringen
satsar inte på en långsiktig och medveten arbetsskapande politik. Den
tar inte strid för en utbyggnad av den offentliga sektorn. Summan av dessa
fördelningspolitiska förslag och propåer gynnar främst höginkomsttagare
och kapitalet, även om förslagen kryddats med en och annan åtgärd av
närmast symbolisk storlek riktad mot kapitalägarna.

I samband med propositionen om särskilda sysselsättningsåtgärder har
vi kritiserat och ställt alternativ till regeringens perspektivlösa och kortsiktiga
politik gentemot arbetslösheten.

I en särskild proposition föreslår regeringen en fortsättning av marginalskattereformen,
en något reviderad variant av den överenskommelse
regeringspartiet slutit med två av de borgerliga partierna. Ehuru skatteskalorna
i detta förslag något reviderats har detta förslag fortfarande profilen
att främst gynna höginkomsttagare. Detta förslag måste tillbakavisas
på fördelningspolitiska grunder. Dessutom måste det anses politiskt oförsvarbart
att man i ett läge, där man anser att statsbudgetens underskott bör

Mot. 1983/84:141

10

nedbringas och där man gör betydande nedskärningar för pensionärer och
andra ekonomiskt svaga grupper, minskar den statliga inkomstskatten, i
synnerhet för rikt folk.

I en annan proposition föreslås vissa skärpningar i beskattningen av
handeln med börsaktier. Men, inte minst med tanke på den mycket kraftiga
ökningen av aktievärdena, börshandeln och spekulationen är dessa
förslag till sin storlek snarast ”skådebröd” för att dra uppmärksamheten
från den verkliga omfördelning som äger rum i samhället och som regeringspolitiken
i sin helhet bidrar till. Detta omdöme om regeringsförslagens
utformning styrks även av börsens reaktion: Börsvärden och omsättningen
steg och börsen drog, som det hette, ”en lättnadens suck” för att
regeringsförslaget blev så milt.

I förevarande proposition, 1983/84:40, ställer regeringen, utöver allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken, en rad förslag med syfte att
stärka statsbudgeten.

De olika konkreta förslagen inom olika departements verksamhetsområden
behandlar vi i särskilda motioner.

Förslagen rymmer en del nedskärningar som kan anses motiverade,
nedskärningar som inte berör sysselsättningen eller angelägna verksamheter.
Propositionen rymmer också en del förslag till inkomstförstärkningar
som är i linje med vad vi länge förordat, men som i något fall är allför
blygsamma steg i denna riktning. Trots detta är emellertid propositionen
som helhet ett uttryck för en politik som missgynnar de arbetande.

Utgående från sin felaktiga teori om lönernas roll för inflationen och
den ekonomiska krisen i landet kommer regeringen med direkta pekpinnar
för avtalsrörelsen. Detta kan inte accepteras. Efter sju år av betydande
reallönesänkningar bör i synnerhet arbetarnas fackliga organisationer föra
kamp för sina medlemmars reallöner utan statlig inblandning. Efter ett par
år av rekordstora vinst- och förmögenhetsökningar för överklassen är krav
på realt lönemässiga förbättringar för de arbetande i högsta grad motiverade.

Propositionen innehåller också flera oacceptabla konkreta förslag. För
pensionärerna innebär förslagen att regeringen frångår sina vallöften, att
man ger pensionärerna en otillräcklig kompensation för kostnadsstegringarna
och därmed bidrar till att pensionerna reellt försämras. På det sociala
området ställs också förslag som innebär höjda avgifter inom sjukvården.
På skolans område ställs flera förslag som kommer att försämra verksamheten
i skolorna, tunna ut högskoleväsendet och förvärra den socioekonomiska
situationen för de studerande. Man ställer förslag inom trafiken
som går emot en förbättring av järnvägsnätet och strider mot en
förnuftig folkhushållning.

Dessutom föreslås att livsmedelssubventionerna tas bort från alla subventionerade
baslivsmedel utom mjölk. Denna nedskärning kommer att
innebära ytterligare höjda matpriser. Detta drabbar i synnerhet arbetar

Mot. 1983/84:141

11

klassen. Prisutvecklingen har också varit sådan att ett slopande av livsmedelssubventionerna
framstår som särskilt utmanande. Den genomsnittliga
inflationstakten har mellan januari och september 1983 varit 6,6 %, men
den subventionerade basmaten har under samma tid ökat i pris med
15,2%.

Den ekonomiska krisen i den kapitalistiska världen har haft särskilt
svåra följder för många u-länder. Samtidigt dras på många håll u-landsbiståndet
ner. I sin ”spariver” vill den svenska regeringen bidra till den
allmänna krympningen av biståndet genom att minska det svenska biståndet
med 368 milj. kr. och därigenom frångå det symboliskt viktiga 1-procentmålet.
Detta kan inte accepteras.

Däremot är besparingarna inom t. ex. försvarsområdet otillräckliga.
JAS-projektet är ett militärt upprustningsprojekt som strider mot en
svensk avspänningspolitik och som dessutom strider mot den alliansfria
politiken. Dessa skäl — och det statsfinansiella läget därtill — motiverar
att JAS-projektet avbryts, vilket innebär en besparing för statsbudgeten
med 750 milj. kr.

Regeringens tanke att ta ut en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten
är riktig. Men förslaget är alltför blygsamt. En tillfällig förmögenhetsskatt
bör vara väsentligt skärpt i de allra högsta förmögenhetslägena. I denna
motion föreslår vi en sådan skärpt tillfällig förmögenhetsskatt som skulle
ge ca 1,7 miljarder kronor mer till statskassan än regeringens förslag. De
av regeringen föreslagna skatteskalorna kan vara en lämplig nivå på förmögenhetsskatten
fr. o. m. 1985 års taxering.

IX

Den kommunala sektorn, kommuner och landsting, har en central roll
att spela i kampen mot arbetslösheten. Trots att vissa kommuner fått en
något bättre ekonomi än väntat krävs en större expansion av kommunerna
för att de skall kunna förbättra sin service och ordna flera fasta arbeten.
Regeringen, som i valrörelsen utlovade en kommunal expansion om 2 %,
har dock fört en restriktiv politik mot kommunerna.

Under den borgerliga regeringsperioden drogs kommunernas beskattningsrätt
av juridiska personer in. Detta betecknades av båda arbetarpartierna
som en konfiskation av kommunala medel. Det var en snöpning av
kommunernas expansionsmöjligheter.

Likväl har den socialdemokratiska regeringen bara gått med på att
återställa en begränsad del av dessa medel.

Vi har tidigare framfört att den kommunala beskattningsrätten fullt ut
måste återställas. Vi upprepar detta förslag.

Denna beskattningsrätt bör t. v. utövas så att 60 % av de inflytande
medlen går till kommunerna enligt det förut gällande systemet, medan
40 % av de inflytande medlen fördelas till särskilt utsatta kommuner.

Mot. 1983/84:141

12

X

Vi sammanfattar de förslag på budgetpolitikens område vi ställer i
anslutning till proposition 1983/84:40 och vissa andra propositioner som
nu lämnats till höstriksdagen i följande uppställning:

A. Förstärkta inkomster utöver regeringens
förslag:

Realisationsvinstbeskattning på aktier
Höjd omsättningsskatt på börshandeln
Skärpt engångsskatt på stora förmögenheter

Oförändrade inkomstskatteskalor

summa 13 700

Milj. kr.

3 000
6 000

1 700
3 000

B. Besparingar utöver regeringens förslag:

Avbrytande av JAS-projektet 750

summa A + B 14 450

C. Avslag på nedskärningsförslag:

U-landsbistånd — 368

Uppfyllande av vallöften till pensionärer
— 3 000

Läkemedels- och patientavgifter och
försämring av tandvård för barn och

ungdom — 634

Järnvägarna — 200

Utbildningsdepartementets område — 420

Livsmedelssubventioner — 850

Arbetsmarknadsdepartementets område
- 115

Bostadsdepartementets område — 50

summa — 5 637

D. Återställande av kommunernas fulla beskattningsrätt
av juridiska personer — 5 000

summa C -I- D — 10 637

E. Totaleffekt på statsbudgeten:
(A+B) - (C + D)

+ 3813

Mot. 1983/84:141

13

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken som förordats i motionen,

2. att riksdagen beslutar uttala att den kommunala beskattningsrätten
av juridiska personer helt skall återställas i enlighet med vad
som anförts i motionen och hos regeringen begära nödvändiga
åtgärder i enlighet härmed,

3. att riksdagen beslutar anta följande:

Förslag till

Lag om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten

Härigenom föreskrivs följande:

Vid 1984 års taxering skall, i stället för vad som sägs i 10 § första stycket
och 11 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, gälla
dels att fysiska personer, dödsbon, utländska bolag och i 10 § 1 mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt angivna familjestiftelser inte skall
betala statlig förmögenhetsskatt, om den beskattningsbara förmögenheten
inte överstiger 300 000 kr.,

dels att den statliga förmögenhetsskatten för de nämnda skattskyldiga
skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 400 000 kr.: 1 %
av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 300 000
kr.;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
400 000 men inte 600 000 kr.: 1 000 kr. för 400 000 kr. och 3 % av återstoden;

600 000 men inte 800 000 kr.: 7 000 kr. för 600 000 kr. och 6 % av återstoden;

800 000 men inte 1 800 000 kr.: 19 000 kr. för 800 000 kr. och 8% av
återstoden;

1 800 000 kr.: 99 000 kr. för 1 800 000 kr. och 10 % av återstoden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling.

4. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
förmögenhetsbeskattningen fr. o. m. 1985 års taxering.

Mot. 1983/84:141

Stockholm den 15 november 1983
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)