Motion

1983/84:138

Björn Samuelson m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

(prop. 1983/84:40)

I proposition 1983/84:40 föreslår regeringen bl. a. att läkarutbildningen
vid Malmö allmänna sjukhus läggs ned och att läkarutbildningen vid
universitetet i Lund minskas från 190 till 100 platser.

Motivet för dessa nedskärningar är enbart strävan efter besparing av
statliga utgifter. Formuleringarna i propositionen låter förstå att regeringen
är medveten om vilka svaga sakskäl som talar för dem och vilka nackdelar
deras genomförande skulle få.

Desto mer anmärkningsvärt är att regeringen medvetet söker överskyla de
problem och de konsekvenser dess förslag skulle medföra. Man hävdar att
garantier måste skapas för att forskningen kan fortleva i den ändrade miljön.
Ändå måste det stå klart för regeringen att detta endast är en from
förhoppning. Forskningens anknytning till den teoretiska och kliniska
utbildningen är organisatoriskt så intim, att forskningen i hög grad står och
faller med utbildningen. Genom att den kliniska basen för forskningsverksamheten
försvinner och genom indragning av statsbidraget till Malmö
kommun dras dessutom de ekonomiska förutsättningarna undan för att
verksamheten skulle kunna fortsätta med annan huvudman.

Som särskilt förödande måste betecknas att forskningen vid MAS innefattar
områden med speciellt stort hälsopolitiskt och socialt intresse och med en
inriktning som ovanligt väl harmonierar med den mer offensiva och breda syn
på folkhälsoproblemen, vilken ligger i tiden. Exempel härpå är den kliniska
samhällsmedicinen samt de samhällsmedicinska och epidemiologiska sjukdomsundersökningarna.
Allvarligt är också att de specialiteter som kommer
att läggas ned i Malmö inte har motsvarigheter i Lund. Två samverkande
forskningsorter får sina samband sönderbrutna och den kvarvarande av dem
blir lidande på den smalare bas och vetenskapliga begränsning som oundvikligen
framgår.

Regeringen låtsar i propositionen som om den över huvud inte förstod
dessa samband och konsekvenserna av åtgärderna. När man t. ex. hävdar att
forskningen inte behöver avbrytas annat än som följd av naturlig avgång
bland forskningsledande personal, visar det en förvånansvärd okunnighet
om hur forskningsarbete fungerar. Forskningsverksamhet måste ha en bas,
som går vida utöver den forskningsledande funktionen. Det gäller även för
de delar som inte direkt är uppbyggda på undervisningsfunktionen. Att
regeringen kan tro att den förändring i forskningsvillkor och miljö som dess
förslag till åtgärder framkallar är förenlig med något ”fortlevande” visar på

Mot. 1983/84:138

9

en för de politiska höjderna ovanlig grad av ignorans och praktisk oförståelse.

Malmö-Lundregionen, och de delar av landet som denna region i
sjukvårdspolitiskt hänseende betjänar, kommer med genomförande av
regeringens förslag att få starkt försämrade sjukvårdspolitiska förhållanden.
Försämringen är av dubbel natur - reduceringen av forskningsverksamheten
påverkar den kliniska och polikliniska vården, liksom den förebyggande
hälsovården, och de senare kan inte utgöra bas för forskningen. Som särskilt
allvarligt framstår härvid att man inte minst i storstadsregionen tappar
sådana verksamheter, vilka har ett omedelbart intresse för storstadsbefolkningens
fysiska och psykiska hälsa. Detta visar inte bara likgiltighet för
allvarliga sociala problem i en krisdrabbad industriregion. Det står i
motsättning till nyare synsätt och mål för hälsopolitiken.

Regeringen är nödgad att t. o. m. i propositionens text erkänna att följden
av dess förslag skulle bli en utomordentligt svår slagsida i läkarutbildningens
och de olika vetenskapliga specialiteternas fördelning över landet. Detta är
ett bevis så gott som något på att förslagen är felaktiga också från mer
övergripande synpunkter.

Modern sjukdomsanalys utgår i betydande mån från premissen att
sjukdom står i samband med mer allmänna livsförhållanden. Inte minst mot
denna bakgrund ter det sig cyniskt att regeringen nu vill med hundratals
personer utöka arbetslöshetsarmén i Malmö och Malmöhus län. Det ligger
en ironisk samstämmighet i att nedskärningarna drabbar bl. a. sådana vårdoch
forskningsresurser vilka är speciellt inriktade på en storstadsbefolkning
som drabbas av sociala krisfenomen. Det råder också en skriande disproportion
mellan den uppmärksamhet som vid olika tillfällen vederfarits arbetsmarknadspolitiken
på olika nedläggningsorter och den tystnad med vilken
regeringens proposition på sin arbetsmarknadshuvudtitel förbigår den hårt
drabbade Malmöregionens situation. Osökt undrar man om regeringen nu
även lagt sig till med arbetsgivarföreningens filosofi, att den offentliga
sektorns folk är mindre värda än industrins.

Då det gäller läkarutbildningens allmänna dimensionering är det, som
regeringen själv påpekar, svårt att få någon helt klar bild över den framtida
situationen. Det är sannolikt att en gradvis minskning av läkarutbildningen
är motiverad på en smula sikt. Flera skäl talar dock för att en sådan åtgärd bör
anstå. Framväxten av nya forskningsspecialiteter och synsätt talar för att
undervisningsbasen inte bör göras snävare, liksom för att nya läkare med en
modernare yrkessyn behövs. Läkartillgången kan inte enbart räknas i antal
individer och i statistiska kategorier på nationell nivå. Den har också en
kvalitativ sida, varjämte ett visst ökat utbud på läkare torde vara nödvändigt
för att fylla de vakanser som alltjämt är vanliga i stora delar av landet.

Skulle en nedskärning nu anses önskvärd, är det från såväl forsknings- som
servicesynpunkt helt olämpligt att företa en sådan uteslutande i Malmö. Det
är betydligt fördelaktigare att göra den i Stockholm, på det sätt bl. a.

Mot. 1983/84:138

10

länsstyrelsen i Malmöhus län skisserat. Den allmänna situationen talar dock
enligt vår mening för att inte heller Stockholm i nuvarande läge bör beröras.
Detta bör aktualiseras bara om utvecklingen framöver klart befinns tala för
en allmän minskning av antalet utbildningsplatser för läkare i landet.

Mot bakgrund av det här anförda föreslås

att riksdagen avslår proposition 1983/84:40 vad gäller nedläggning
resp. nedskärning av läkarutbildningen i Malmö och Lund.

Stockholm den 15 november 1983

BJÖRN SAMUELSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

MARGÖ INGVARDSSON (vpk) INGA LANTZ (vpk)