Mot. 1983/84

101-106

Motion
1983/84:101
Arne Gadd m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

Regeringen har i proposition 1983/84:40 lagt fram förslag till besparingar
bl. a. inom högskolan. Som utgångspunkt för förslaget anges att det inte
är ändamålsenligt att göra besparingar inom högskolan genom generella
neddragningar av resurserna. Detta skulle enbart leda till kvalitativa förändringar
av utbildning och forskning. I stället bör man i likhet med vad
UHÄ anger i sin analysframställning för budgetåret 1984/85 lägga ned en
hel verksamhet vid en högskoleenhet, t. ex. en fakultet, en utbildningslinje
etc. Därmed vinns inte endast besparing av en marginell kostnad per
utbildningsplats utan kostnaden för hela organisationen. Det blir då också
möjligt att bibehålla kvaliteten på övrig verksamhet.

Vid val av verksamhet som från denna utgångspunkt bör läggas ned
förordar regeringen sådana utbildningar där arbetsmarknadsläget entydigt
visar en överkapacitet i högskoleutbildade. Det gäller läkarutbildning,
tandläkarutbildning, utbildning av förskollärare och fritidspedagoger. Således
föreslås nedläggning av läkarutbildning och forskningsorganisation
vid Malmö allmänna sjukhus, odontologisk utbildning och forskning vid
universitetet i Göteborg, förskollärar- och fritidspedagogutbildning vid
universitetet i Uppsala samt förskollärarutbildning vid högskolan i Borås
och den på Gotland som är andel av lärarhögskolans i Stockholm verksamhet.
Den sammanlagda besparingen anges till ca 70 milj. kr. när avvecklingen
av nämnda verksamheter är slutförd.

Vi vill först konstatera att de besparingar som föreslås för högskolan
jämfört med motsvarande förslag på andra områden är förhållandevis
måttliga. Grundläggande högskoleutbildning och forskning inom utbildningsdepartementets
område anges i statsbudgeten för år 1983/84 till ca
6,3 miljarder kronor. Besparingsförslaget begränsas således till något drygt
1 %. Vi ser detta som ett uttryck för att regeringen ger högskolan en hög
prioritet inom statsverksamheten.

En sådan värdering av högre utbildning och forskning instämmer vi i.

Vi delar också uppfattningen att högskolan inte kan undantas från besparingar
och krav på effektivisering. Det borde enligt vår uppfattning finnas
möjligheter att till en något lägre kostnad behålla kvaliteten i utbildningen
och forskningen.

Genom en noggrannare prövning inom högskolan av olika verksamheter
och en vägning av dem mot varandra borde det t. o. m. vara möjligt att
höja kapaciteten och kvaliteten inom vissa högt prioriterade utbildningar
och forskningsområden. Självfallet då till priset av att mindre angelägna

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 101-106

Mot. 1983/84:101

2

verksamheter får stå tillbaka eller i vissa fall läggas ned på en ort för att
koncentreras till en annan där förutsättningarna är bättre.

För att nå detta mål i en så mångförgrenad och komplicerad verksamhet
som högskolan utgör är det nödvändigt att utforma en planering som är
tillräckligt långsiktig och stabil för att kunna engagera forskarna, lärarna
och andra personalgrupper i ett seriöst prioriteringsarbete. Den hittillsvarande
planeringen har inte gett dessa förutsättningar.

Vi instämmer så till vida i regeringens förslag att de besparingar som nu
är aktuella bör göras inom de sektorer regeringen har anvisat. Vi anser
också att de bör uppgå till ca 70 milj. kr. Däremot delar vi inte regeringens
uppfattning att de i alla sina delar bör genomföras enligt det framlagda
förslaget.

Innan vi går in på de förändringar vi förordar bör göras i regeringens
förslag, vill vi först något kommentera det slags planering som bör tillämpas
för högskolan för att även inom denna åstadkomma nödvändiga
besparingar och effektiviseringar under de följande åren av ekonomisk
knapphet.

Högskolan är en av de mest decentraliserade statsverksamheterna. De
olika enheterna har betydande frihet att själva besluta om hur de skall
använda anvisade resurser för att fullgöra de uppgifter som regering och
riksdag uppdragit åt dem; att genomföra utbildning på olika utbildningslinjer
och forskning inom angivna ämnesområden.

Det ligger enligt vår mening ett betydande värde i denna lokala beslutanderätt.
Dels ger den stora möjligheter att engagera forskare, lärare och
övrig personal i att utveckla utbildningens innehåll, ta initiativ till nya
utbildningar för att tillgodose förändrade samhällsbehov, rikta in forskningen
mot nya områden, bl. a. genom samverkan mellan skilda discipliner.
Dels undviks med den decentraliserade beslutsmodellen en rad ställningstaganden
från regering och riksdag i detaljfrågor, i vilka det med
nödvändighet är svårt — för att inte säga omöjligt — att inom regeringsoch
utskottskanslier ha tillräckliga kunskaper på hela det mångskiftande
område högskolan utgör.

Samtidigt måste också konstateras att en förutsättning för att en decentraliserad
beslutsordning skall fungera är att regering och riksdag förmår
ange tydliga mål för och övergripande prioriteringar inom verksamheten
samt också följer upp de resultat den avkastar.

En annan grundläggande förutsättning är att de ekonomiska ramarna
för verksamheten anges över en följd av år och inte endast årsvis. Inte
minst viktigt är detta i ett läge där resurserna för området kan förutses
minska under t. ex. en femårsperiod.

En ständig osäkerhet om resurserna kommer att öka eller minska nästa
budgetår skapar inte den grund på lokal nivå för planering och utveckling
av högskolan som fordras för att motivera engagemang av personalen i
detta arbete. I stället ödas energin på att om möjligt söka behålla det som

Mot. 1983/84:101

3

redan finns i oförändrat skick, och om möjligt få något litet tillskott av
resurser för en eventuellt ny verksamhet. Detta leder enligt vår mening till
ett mindre tillfredsställande utnyttjande av de samlade resurserna.

När den ekonomiska situationen nu kräver att besparingar och effektiviseringar
görs inom högskolan, måste detta således ske i sådana former att
den decentraliserade beslutsordningen stärks och framför allt inte försvagas.
Vi anser att detta är möjligt genom att regering och riksdag anger hur
mycket som bör sparas inom högskolan under t. ex. en femårsperiod.
Denna summa kan fördelas per högskoleenhet med begäran att enheterna
redovisas i sin anslagsframställning för det första budgetåret hur besparingen
skall genomföras under perioden.

Tillsammans med ett sådant direktiv bör också anges vilka krav på
verksamheten som regeringen och riksdagen har, t. ex. att utbildningskapaciteten
för vissa utbildningar bör förändras på visst sätt, att de av
regering och riksdag gjorda övergripande forskningsprioriteringarna skall
följas, att besparingarna inte skall tas ut i generella sänkningar av kostnaden
per utbildningsplats etc.

Om utöver en sådan ram skulle fordras mera drastiska åtgärder såsom
nedläggning av en hel fakultet eller en högskoleenhet, något som man
rimligen inte kan förutsätta att högskoleenheterna själva förmår föreslå,
bör dessa anges samtidigt med att budgetramarna för perioden fastställs.

Genom att lägga fast en planering av detta slag och att också sedan följa
den skapas förutsättningar för att engagera högskolans personal i ett arbete
med att göra interna prioriteringar, något som i alltför ringa omfattning
skett hittills. Den nuvarande osäkerheten om och när en större besparing
drabbar en viss högskoleenhet, om huvudförslaget kommer att tillämpas
nästa år på både grundläggande utbildning och forskning etc., leder till
defaitism och inaktivitet.

Vi går nu över till att behandla regeringens förslag om nedläggning av
förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna vid universitetet i Uppsala.
Vi kan instämma i regeringens förslag så till vida, att vi anser att det bör
vara möjligt att göra en besparing inom sektorn för undervisningsyrken
vid universitetet i Uppsala av den omfattning som föreslås, ca 12 milj. kr.,
och att förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna har en sådan omfattning
totalt i landet att de på grund av arbetsmarknadsskäl bör ges lägre
planeringstal. Det innebär att dessa utbildningar bör skäras ned även i
Uppsala, men vi anser inte att de bör läggas ned helt. Skälen härtill är
följande.

En förbättrad barnomsorg är en central del i det program socialdemokraterna
gick till val på. Ett viktigt medel är härvid att engagera bl. a.
beteendevetenskaplig, humanistisk och medicinsk forskning för att i samverkan
med barnomsorgsutbildningarna förbättra våra kunskaper om
barns beteenden och behov i olika miljöer och situationer. På sikt bör en
sådan samverkan kunna leda fram till att barnomsorgsutbildningarna får

Mot. 1983/84:101

4

en forskningsöverbyggnad och därmed en mera bestående garanti för ett
fortlöpande flöde av kunskaper och idéer mellan utbildningen och forskningen
inom området.

Vi vill här erinra om vad chefen för socialdepartementet anfört om
behovet av forskning inom området i den proposition om social forskning
som regeringen nyligen lagt fram för riksdagen. Inom universitetet i Uppsala
pågår ett arbete med att integrera förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna
med syfte att åstadkomma en mera sammanhållen kunskapssyn
rörande barnomsorgen hos de blivande förskollärarna och fritidspedagogerna.
Detta bör kunna leda till en bättre och smidigare samverkan
mellan dessa yrkesgrupper i den dagliga verksamheten inom barnomsorgen.

Arbetet med integrationen av de båda utbildningarna är långt framskridet.
Samtidigt pågår utformningen av ett forskningsprogram om barnkunskap,
i vilket samverkar barnomsorgsutbildningarna vid samtliga högskoleenheter
i regionen, regionstyrelsen samt humanistiska, samhällsvetenskapliga
och medicinska fakulteterna vid universitetet. Programmet syftar
till att ”verka för och samordna tvärvetenskaplig forskning om barn och
deras villkor och att verka för forskningsanknytning av lärår- och barnomsorgsutbildningarna”.

Det är här mot den här angivna bakgrunden som vi anser det synnerligen
angeläget att barnomsorgsutbildningarna får leva kvar vid universitetet
om än med minskad omfattning. Universitetet i Uppsala är den enda
enheten i regionen med omfattande forskningsverksamhet av relevans för
vidgade kunskaper om barnomsorgen. Om förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna
helt läggs ned vid universitetet leder detta ofelbart till
ett allvarligt avbräck för den forskning inom området som nu håller på att
ta form. Det kommer också att försvåra forskningsanknytningen av de
berörda utbildningarna.

De negativa effekterna drabbar således inte endast universitetet utan
också de övriga samverkande högskoleenheterna inom regionen. Det torde
ostridigt vara så att det är betydligt svårare och dyrbarare att åstadkomma
forskningsanknytning av utbildning om inte utbildningen i fråga finns till
någon del inom den enhet som också har den relevanta forskningen.

I propositionen anger föredraganden som ett skäl till nedläggning av
utbildningarna i Uppsala att klasslärarutbildning saknas vid universitetet.
För att motverka de problem som uppstår vid barns övergång från förskola
till skola fordras bl. a. en samverkan mellan klasslärarutbildning och nu
ifrågavarande utbildningar.

Vi kan inte annat än beklaga att klasslärarutbildningen i Uppsala lades
ned för några år sedan. Samtidigt kan vi konstatera att förskollärar- och
fritidspedagogutbildning bedrivs på ett antal andra orter som också saknar
klasslärarutbildning.

Vi ifrågasätter inte dessa orters behov av utbildningen men anser med

Mot. 1983/84:101

5

hänvisning till vad vi nyss anfört att det skäl föredraganden förebär för sitt
förslag inte är tillräckligt. Det förhållandet att universitetet saknar klasslärarutbildning
kan ju knappast vara ett argument för att också försvåra
regionens och universitetets arbete med att driva fram forskning kring
barnkunskap och att åstadkomma forskningsanknytning av barnomsorgsutbildningarna.

Vi har erfarit att det inom universitetet i Uppsala har utarbetats ett
alternativ till besparingen inom dess del av sektorn för undervisningsyrken
som ger en lika stor besparing som den regeringen föreslår. Det innebär i
huvudsak att förskollärarutbildningen dras ned från 174 antagningsplatser
till 60 och fritidspedagogutbildningen från 90 till 60, dvs. en minskning av
kapaciteten med sammanlagt 144 antagningsplatser.

Vidare föreslås att det praktiskt pedagogiska året för de studerande som
följt 1969 års studieordning läggs ned redan 1984/85 i stället för 1985/86
samt att hushållslärarlinjen på grund av arbetsmarknadsskäl minskas med
12 antagningsplatser, dvs. från 48 till 36.

Slutligen föreslås också att den linjeanknutna påbyggnadskursen i anatomi
och fysiologi för vårdlärare vilken haft en dålig efterfrågan de senaste
åren läggs ned.

Vi anser att de av universitetet föreslagna åtgärderna, som också leder
till en rationalisering av verksamheten inom sektorn, bör väljas framför
regeringens förslag. Därav följer också att färre av de anställda riskerar att
bli friställda. Vi är medvetna om att en del av förslaget — en tidigare
nedläggning av den praktisk-pedagogiska kursen är förutsatt — endast är
en ettårig besparing. Universitetet bör därför få i uppdrag att i sin anslagsframställning
för budgetåret 1985/86 redovisa motsvarande besparing för
följande år.

Vi är också medvetna om att universitetets förslag leder till en mindre
neddragning av kapaciteten inom barnomsorgsutbildningarna än regeringen
anser nu bör göras. Enligt vår uppfattning bör regeringens bedömning
kunna tillgodoses genom en motsvarande neddragning vid lärarhögskolan
i Stockholm, vars samlade antagningskapacitet inom området är
1 054 platser exkl. utbildningen på Gotland. Genom ett sådant förfarande
skulle den samlade besparingen för högskolan dessutom bli större än vad
regeringen föreslagit.

Under hänvisning till det som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fritids- och förskollärarutbildningen
i Uppsala,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts beträffande alternativa besparingar vid Uppsala
universitet.

Mot. 1983/84:101

Stockholm den 15 november 1983

ARNE GADD (s)

GUSTAV PERSSON (s)

ANNA LINDH (s)

INGRID ANDERSSON (s)
GUNNAR THOLLANDER (s)