Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84:100

Motion
1983/84:100

Thorbjörn Fälldin m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

I Den internationella utvecklingen

Produktionsutvecklingen i världen har efter den andra oljechocken 1979
varit utomordentligt svag åren 1980-1982. Arbetslösheten har stigit kraftigt
(se fig. 1). Arbetslösheten i OECD-länderna (västvärlden + Japan) är
sammantaget ca 10 % eller drygt 30 miljoner arbetslösa.

Fig. 1
ARBETSLÖSHET

Procent av arbetsstyrkan

Storbritannien

Västtyskland

Sverige

1974

Källa: Handelsbanken

Den långa och djupa nedgången har orsakats inte bara av oljeprishöjningarna
utan också av att vissa dominerande länder i industrivärlden konsekvent
satsat på att bryta den mycket höga inflation som rått under hela 1970-talet.
Dessa länder har därför fört en mycket restriktiv politik inriktad på en låg
ökningstakt i penningmängden

Sedan slutet av 1982 har dock en klar upgång skett i den internationella
konjunkturen. Bakgrunden är dels vissa oljeprissänkningar hösten 1982, dels
att främst USA men även Västtyskland och Storbritannien lättat på
penningpolitiken när nu inflationen i dessa länder kommit ned till 1960talsnivåer
(se fig. 2).

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 100

Mot. 1983/84:100

Fig. 2

KONSUMENTPRISER

Förändring i % fr föregående år

Storbritannien

USA

Japan

Västtyskland

1974

Källa: Handelsbanken

Uppgången i världskonjunkturen följer hittills det traditionella mönstret.
Den starkaste tillväxtimpulsen i de stora OECD-länderna har kommit från
ökad privat konsumtion.

Däremot har den internationella konjunkturuppgången inte åtföljts, av en
allmän och stark ökning av det internationella handelsutbytet. Dels är
uppgången i de västeuropeiska industriländerna sammantagna relativt
långsam, dels lägger den internationella skuldkrisen en kraftig hämsko på
handelsutbytet mellan å ena sidan OECD-länderna och å andra sidan de
berörda utvecklings- och statshandelsländerna, t. ex. Argentina, Mexico,
Brasilien och Polen. De sänkta oljepriserna leder vidare till att OECDländernas
import minskat kraftigt. Som en jämförelse kan nämnas att
världshandelsökningen 1975-1976, då efterfrågan ökade i både industriländer
och utvecklingsländer, var nästan dubbelt så stor som den beräknas bli i
den nuvarande konjunkturuppgången.

Konjunkturförbättringen har startat i USA. Den privata konsumtionen
har där ökat med 5-10 % i volym. Den amerikanska industrins investeringar
har dessutom börjat öka ovanligt tidigt i konjunkturuppgången. Den kraftiga
tillväxten i den amerikanska ekonomin kombinerad med den höga dollarkursen
har inneburit en kraftfull draghjälp till andra industriländer, t. ex. Japan.

Den starka amerikanska importökningen ger också draghjälp för de
västeuropeiska industriländerna, men uppgången är här betydligt mer
dämpad. Medan det skett en viss återhämtning i Storbritannien och
Västtyskland fortsätter lågkonjunkturen i Frankrike och Italien. Därför är
utvecklingen för Västeuropa som helhet betydligt svagare än för USA och
Japan (se fig. 3).

Mot. 1983/84:100

Fig. 3

Västtyskland

Storbritannien

INDUSTRIPRODUKTION

Index dec 1973=100

Källa: Handelsbanken

Den mer expansiva penningpolitiken ledde till att den internationella
räntenivån sjönk rätt kraftigt från halvårsskiftet 1982 fram till våren 1983. Då
skedde emellertid en uppbromsning och t. o. m. vissa smärre räntehöjningar.

.Om inflationen nu åter börjar öka, vilket ju är vanligt i konjunkturuppgångar,
finns en påtaglig risk att bl. a. den amerikanska centralbanken
stramar åt penningpolitiken och därmed dämpar konjunkturuppgången och
driver upp den internationella räntan igen.

En trolig framtidsbedömning pekar dock mot att världskonjunkturen
kommer att försätta att vara god under 1984 för att sedan sannolikt börja vika
under loppet av 1985.

Vilka implikationer ger då den internationella utvecklingen för den
ekonomiska politiken i Sverige under det närmaste året? Med hänsyn till att
förbättringen i handelsbalansen väntas fortsätta och en viss uppgång ske i
industriproduktionen, finns det all anledning att ta tillfället i akt under
konjunkturuppgången och strama åt de offentliga utgifterna.

II Den ekonomiska politiken i Sverige efter regeringsskiftet

Fyra ekonomisk-politiska vallöften - tre sprack

I sitt valmanifest i 1982 års valrörelse lovade socialdemokraterna att
minska arbetslösheten, inflationen, budgetunderskottet och bytesbalansunderskottet.
Endast på den sista punkten har man lyckats. De två devalveringarna
1981 (10%) och 1982 (16%) har tillsammans med den uppåtgående
internationella konjunkturen lett till en ökning av exporten i år (ca + 8 %).
Eftersom den inhemska efterfrågan under 1983 sjunkit (- 1,4%) har

Mot. 1983/84:100

importen i stort sett legat kvar på oförändrad nivå. Detta har sammantaget
medfört en förbättring av handelsbalansen (beräknas bli ca + 10 miljarder
kronor) och därmed av bytesbalansen (beräknas bli ca -10 miljarder kronor
1983). Den ökade exporten har också lett till en viss ökning av industriproduktionen
(ca + 4%).

Tjugotusen fler arbetslösa än för ett år sedan

Den fråga där socialdemokraterna hårdare än i någon annan fråga
framställde sig som garanter för en förbättring var sysselsättningen. Man gick
t. o. m så pass långt att man beskyllde mittenregeringen för att medvetet öka
arbetslösheten och att 30-40000 människor gick arbetslösa i onödan. Detta
trots att när den långa och djupa lågkonjunkturen 1980-1982 dramatiskt
ökade arbetslösheten i andra länder (10-12 % blev vanliga arbetslöshetstal se
fig. 1 s. 1) lyckades Sverige hålla nere arbetslösheten på ca 3%.

Efter regeringsskiftet har arbetslösheten månad för månad (utom januari)
legat högre än under mittenregeringens tid (se tabell 1).

Tabell 1 Arbetslöshet 1982 och 1983 (tusental)

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

1982

153

135

124

112

116

131

133

166

176

127 134 140

1983

147

155

149

122

135

158

154

179

177

149

Okad

arbets

löshet

.1.6

I genomsnitt har i år ca 20 000 fler människor gått arbetslösa i Sverige än
förra året. Detta trots att regeringen satsat ca 20 miljarder kronor på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket bl. a. inneburit en kraftig ökning av
antalet människor i beredskapsarbete (58900 okt. 1983 mot 43800 i okt.
1982).

Trots den klart förbättrade konjunkturen har industriinvesteringarna
sjunkit med ca 5 % jämfört med den redan låga investeringstakt som gällde
1982, då mot bakgrund av den långa och djupa lågkonjunkturen. Den
förbättrade industrikonjunkturen har hittills inte ökat arbetskraftsefterfrågan
i industrin totalt sett. Snarare tvärtom så fortsätter sysselsättningen att
sjunka. Inför fjärde kvartalet 1983 förväntas ytterligare personalminskningar.
Enligt företagens bedömningar blir neddragningarna genomgående
större än under det tredje kvartalet i år. Även för första kvartalet 1984
förebådas en fortsatt reducering av både arbetare och tjänstemän.

Utsikterna för byggnadsindustrin har klart försämrats de senaste månaderna.
I våras låg bedömningarna (bl. a. i den reviderade nationalbudgeten) på
endast en smärre nedgång i bygginvesteringarna (ca -2 %), medan de allra

Mot. 1983/84:100

senaste bedömningarna pekar mot-7 %. Detta var ju ett av de områden där
socialdemokraterna i valrörelsen var särskilt vältaliga med att ställa ut löften
om snara ökningar. Vem minns inte talet om Ludvig Svenssons gardinfabrik?

Inflationen ökar månad för månad sedan ett halvår tillbaka

I socialdemokraternas före valet så upphaussade krisprogram ”Framtid för
Sverige” kan man i kap. 3 - En plan för återhämtning - läsa följande:

”Denna politik bör ha följande innehåll:

1. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att snabbt och påtagligt ta
ner kostnads- och prisstegringen i Sverige. Målet måste vara att inte bara
bryta med de senaste årens inflationsutveckling utan också nå en lägre ökning
av kostnader och priser än i vår omvärld.”

Hur har det då i verkligheten gått med de två föresatserna i punkt 1 i
krisprogrammet? Jo, den ”snabba och påtagliga” minskningen av inflationen
har i stället blivit en klar ökning. Och den lägre inflationstakten än i våra
konkurrentländer har från att vid regeringsskiftet nästan varit ett faktum nu i
stället blivit ett stort gap (se fig. 4).

Fig. 4

KONSUMENTPRISINDEX

Förändring i % fr föregående å

Sverige

OECD Y

1978

Källa: Handelsbanken

Av figuren framgår att Sverige från en notering på ca 14 % sommaren 1981
minskade sin inflationstakt till under 8 % vid regeringsskiftet i oktober 1982.
Den svenska inflationstakten var ungefär densamma som för OECD i sin
helhet från årsskiftet 1981/82 fram till regeringsskiftet.

Internationella bedömare (OECD-sekretariatet) ansåg sommaren 1982

1 * Riksdagen 1983184.3 sami. Nr 100

Mot. 1983/84:100

att, om mittenregeringens politik fullföljts, så pekade den svenska inflationen
1983 mot en nivå på 5-6%. Med de oljeprissänkningar och räntesänkningar,
som skedde sista halvåret 1982 och som OECD-sekretariatet
naturligt nog inte beaktade vid sin bedömning, hade sannolikt den svenska
inflationen redan i år varit nere på den nivå, 4 %, som regeringen uppsatt som
mål för nästa år och som nu härskar i många av våra konkurrentländer.

I stället skedde en dramatisk höjning av den svenska inflationen (devalvering,
momshöjning m. m.) samtidigt som inflationen i resten av västvärlden
fortsatte att sjunka. Visserligen skedde en viss minskning av inflationen i
våras, när de omedelbara effekterna av devalveringen klingat av, men under
det senaste halvåret har inflationen under flera månader envist stigit. Först i
oktober skedde en smärre sänkning, men trots det ligger inflationstakten
(8,6 %) över den nivå som gällde vid regeringsskiftet.

Regeringen har en lovvärd ambition att inflationen 1984 skall komma ner
till 4%, men de underliggande inflationstendenserna i svensk ekonomi är
oroväckande, antingen man analyserar problemet med utgångspunkt i löner
och kostnader eller ur monetär synvinkel.

Löneöverhänget från 1983 till 1984 beräknas till ca 1 %. Därutöver lär
löneglidningen i den uppgående konjunkturen lätt kunna bli minst 3%.
Regeringens kalkylmässiga lönekostnadsökning på 6 % verkar därför mer än
lovligt optimistisk, i all synnerhet om man betraktar den mot bakgrund av
dels LO:s lönekrav på 7 %, dels upprördheten inom PTK, TCO-S, KTK och
SACO över de upprepade urholkningarna av marginalskattereformen.

Monetära kalkyler tyder på att de långsiktiga förändringarna i inflationstakten
rätt väl följer förändringarna i penningmängden med ca sju kvartals
eftersläpning. På grundval av en sådan teori har beräkningar gjorts som
pekar mot en inflationstakt under 1984 på ca 9 %.

I centerns partimotion i anledning av kompletteringspropositionen gjordes
en inflationsbedömning för 1984 på 6-7 %. Det finns ingen anledning att nu
revidera den bedömningen, men risken är påtaglig att den var för optimistisk.

Budgetunderskottet har ökat kraftigt trots stora skattehöjningar
Tabell2 Statens utgifter och budgetunderskott (miljarder kronor)

Budgetår Utgifter Budgetunderskott

1981/82 (utfall) 235 68

1982/83 (budget) 256 76

1982/83 (utfall) 278 86

1983/84 (prognos) 300 86

Tabellen visar att budgetunderskottet under mittenregeringens år blev 68
miljarder kronor. Den budget som den icke-socialistiska riksdagsmajoriteten
antog våren 1982 angav budgetunderskottet för 1982/83 till 76 miljarder

Mot. 1983/84:100

kronor och de statliga utgifterna till 256 miljarder kronor. Så snart den
socialdemokratiska regeringen tillträtt ökades utgifterna för budgetåret
1982/83 från 256 miljarder till 278 miljarder kronor, dvs. en ökning med 22
miljarder kronor för samma budgetår. Det innebar en ökning av statens
utgifter med 43 miljarder kronor (278-235) på ett enda år. Ökningen är
större än hela den statliga inkomstskatten (40 miljarder kronor).

Samtidigt ökade budgetunderskottet med 18 miljarder kronor jämfört
med året innan och med 10 miljarder kronor jämfört med den av riksdagen
fastställda budgeten. Att inte ökningen av budgetunderskottet blev ändå
större berodde på att man samtidigt höjde skatterna kraftigt.

För budgetåret 1983/84 pekar prognoserna f. n. på ett budgetunderskott på
ungefär samma nivå som för 1982/83. Detta innebär tyvärr inte något positivt
trendbrott för budgetunderskottets ökning. Den skenbara förbättringen
realt sett beror helt på att budgetunderskottet tilläts öka så dramatiskt förra
budgetåret.

Det finns helt tydligt en väsentlig skillnad i de icke-socialistiska regeringarnas
och (s)-regeringens sätt att försöka begränsa budgetunderskottet. De
icke-socialistiska regeringarna presenterade 1980-1982 under hårt motstånd
från den dåvarande socialdemokratiska oppositionen ett antal utgiftsbegränsande
paket, (s-)regeringen har i stället hittills helt förlitat sig till skattehöjningar.
Nu först presenterar man vissa utgiftsbegränsningar. Det är självfallet
bra att (s)-regeringen äntligen kommit till insikt att sådana behövs, men
de föreslagna begränsningarna är betydligt mindre än vad situationen kräver.
I stället tycks man även nu till stor del förlita sig på skattehöjningar.
Anmärkningsvärt är att medan de flesta skattehöjningarna träder i kraft
redan innevarande budgetår gäller de flesta besparingarna nästa budgetår
och är därför av den karaktären att de lika väl skulle ha kunnat presenteras i
den ordinarie statsbudgeten i januari 1984.

III Centerns ekonomisk-politiska inriktning

En ideologisk helhetssyn

En ekonomisk politik, som skall ha möjlighet att bli framgångsrik i den
besvärliga situation som Sverige befinner sig i, måste bygga på en ideologisk
helhetssyn.

Enligt vår mening bör en sådan helhetssyn bottna i en tro på den enskilda
människans initiativförmåga, vilja att ta ansvar och frihet att göra egna val.

En sådan grundsyn låter sig bara förenas med marknadsekonomi inom
sociala och miljömässiga ramar. En väl fungerande marknadsekonomi kan
till sin karaktär endast vara decentralistisk. De positiva effekter på produktion
och sysselsättning som Sverige kan få av den internationella konjunkturuppgången
motverkas av diverse näringsfientliga inslag i den socialdemokratiska
politiken. Främst gäller detta hotet om löntagarfonder. Kollektiva

Mot. 1983/84:100

löntagarfonder innebär något av en motpol till en decentralistisk näringspolitik.
Löntagarfondstanken emanerar från en tilltro till centralplanering och
socialism.

Inom samhällssektorn måste genomgripande systemförändringar ske så att
den offentliga servicen blir effektivare och billigare samt präglas av en
rationell hushållning med tillgängliga resurser.

Sysselsättning

Att skapa förutsättningar för arbete åt alla människor är den mest centrala
uppgiften för den ekonomiska politiken. Det gäller att se till att människors
kunnande och engagemang liksom kapital och andra materiella resurser
utnyttjas. Det gäller att utifrån en socialt och miljömässigt reglerad
marknadsekonomi bedriva en aktiv näringspolitik. En sådan politisk inriktning
bör förenas med en minskning av de direkta företagssubventionerna.

Särskilt viktigt är att de små och medelstora företagen arbetar under goda
förutsättningar. Det finns klara belägg också från andra länder att ökad
sysselsättning inom den privata sektorn främst uppkommer i små och
medelstora företag. Detta kräver emellertid en medvetet inriktad politik för
att stimulera och främja den mindre företagsamheten.

Centerns politik för fler jobb innebär:

o En förstärkt näringspolitik med satsning på småföretagsamhet.
o Satsning på jobb för bättre miljö- och resurshushållning, t. ex. åtgärder för
ökad energihushållning, utveckling av alternativa, inhemska energikällor
och åtgärder mot försurning,
o En utbyggd regionalpolitik för att effektivt möta arbetslösheten där den är
svårast. Genom differentierade arbetsgivaravgifter, länsanslagen inom
regionalpolitiken, det utvecklade glesbygdsstödet och regionala utvecklingsfonder
har viktiga instrument tillkommit som gör det möjligt att skapa
jobb i utsatta regioner och bygder.

Enligt centerns mening måste ungdomen ges en säkrare väg in på
arbetsmarknaden än f. n. En viktig förutsättning härvidlag är naturligtvis att
det finns fler jobb men härutöver krävs också:

- att yrkesutbildningen förbättras. Lärlingsutbildning är därvid en viktig väg
som nära nog hundraprocentigt visat sig leda till en fast anställning,

- att villkoren på arbetsmarknaden är sådana att även en oerfaren arbetskraft
kan beredas arbetsuppgifter och möjlighet att visa sin förmåga. Den
redan öppnade möjligheten för provanställning är en viktig del i detta.
Men självfallet måste också lönesättning och introduktionsvillkor i övrigt
ha en central betydelse,

- att ungdomen är beredd att acceptera erbjudna arbeten. Detta måste gälla
också i avvaktan på att man söker vidare,

Mot. 1983/84:100

- att ungdomen inte bara kräver jobb utan också bereds tillfälle att själva
skapa dem. För många ungdomar framstår möjligheten att tillsammans
med kamrater (i kooperativ form) starta ett företag som den mest
attraktiva möjligheten. Förutsättningar för sådan företagsamhet måste
finnas.

Centern har nyligen i en partimotion (1983/84:28) närmare utvecklat ett
antal konkreta förslag på sysselsättningspolitikens område.

Fördelningspolitik

Politiken under 1960-talet gick i hög grad ut på att fördela existerande
tillväxt. I början av 1970-talet präglades många beslut av att man fördelade
en förväntad kommande tillväxt. Besluten togs innan tillväxten var konstaterad.
Vad som sedan hände i statens affärer var att tillväxten uteblev.
Beslutade reformer var fortfarande angelägna men ekonomiska förutsättningar
för dem fanns inte längre. Därtill kom att nya behov inte kunde
betalas, hur angelägna de än var.

Under åren 1980-1982 utvecklades en filosofi för hur den här situationen
skulle mötas. Det gäller att förena fullt samhällsekonomiskt ansvar med en
intensiv omsorg om de grupper som svårast kan värja sig mot nya
påfrestningar.

I det omfattande, betydelsefulla och nödvändiga spararbetet kunde varje
sparåtgärd, riktad mot mera generellt utgående bidrag, kombineras med
särskilda insatser för de sämst ställda.

Som exempel kan nämnas:

o När momsen tillfälligt höjdes, skyddades barnfamiljerna med höjda
barnbidrag.

o När patientavgifterna inom sjukvården höjdes, infördes samtidigt ett
högriskskydd.

o När indexberäkningarna för pensionen ändrades, ökades samtidigt pensionstillskottet
till förmån för de sämst ställda pensionärerna och för de
handikappade.

o När riksdagen beslöt om två karensdagar i sjukförsäkringen, infördes dels
ett tak för hur många karensdagar per år man kan ha (tio st.), dels en s. k.
fridagsregel, innebärande att även dagar man inte arbetar kan vara
karensdagar, vilket är särskilt betydelsefullt för dem som deltidsarbetar,
o När statsbidragen till den kommunala barnomsorgen begränsades, gav
man samtidigt kommunerna ökade möjligheter att genom lokala anpassningar
undgå att drabba barnfamiljerna med beslutet,
o När skatteunderlaget för kommunerna begränsades, byggdes samtidigt
den kommunala skatteutjämningen ut kraftigt till gagn för de fattigaste
kommunerna.

Mot. 1983/84:100

En sådan här lista rymmer en grundläggande filosofi om att ett övergripande
ansvar för vår ekonomi kan och måste förenas med omsorg om de
människor i vårt land som har det ekonomiskt svårast.

Det är samma filosofi som präglat arbetet med denna motion.

Enligt vår mening bör riksdagen i anledning av socialdemokraternas nu
redovisade sparförslag fatta beslut om en ytterligare förstärkning av statsbudgeten
- men med förbättrad fördelningspolitisk profil i enlighet med
följande:

o En ökad självrisk i sjukförsäkringen med två dagars karenstid. maximalt
tio karensdagar/år och rätt att räkna in fridagar i karenstiden bör införas
från årsskiftet (besparing ca 1,6 miljarder kronor),
o Vi accepterar inte minskade livsmedelssubventioner (850 milj. kr. i
huvudsak till barnfamiljerna),
o Det av oss förordade statsbidragssystemet till barnomsorgen ger ekonomiskt
utrymme att införa en beskattad vårdnadsersättning till den som helt
eller delvis förkortar sin arbetstid för vård av barn upp till 18 månader i
hemmet. Ersättningen skall vara 40 kr./dag. Reformen träder i kraft vid
årsskiftet. På sikt bör ersättningen utsträckas till dess barnet fyllt tre år.

Budgetunderskottet

Det gigantiska budgetunderskottet utgör f. n. det allvarligaste hotet mot
den svenska ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken, driver
upp räntenivån (se t. ex. de nyligen emitterade statsskuldväxlarna med
räntor på drygt 13 %) och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för
industrins investeringar. Det senaste kan bli ett direkt akut problem om den
nuvarande högkonjunkturen leder till att industriinvesteringarna börjar öka.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar ränteutgifterna.
Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll över de
offentliga finanserna. Inom några få år hotar statens ränteutgifter att ta i
anspråk ungefär hälften av statens samlade inkomster. Redan innevarande
budgetår överstiger räntekostnaderna (55 miljarder kronor) klart inkomsterna
från den statliga inkomstskatten (40 miljarder kronor) och även momsen
(48 miljarder kronor).

Mot den här bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en realistisk
ekonomisk politik att kraftigt minska de offentliga utgifterna. Att använda
skattehöjningar för att fylla igen budgetunderskottet är däremot ingen
realistisk väg. En sådan politik skulle bara ge negativa resultat för den
allmänna ekonomiska utvecklingen.

En rejäl begränsning av statsutgifterna kan inte ske utan att statens
transfereringar berörs. Dessa utgör i dag 70 % av statsutgifterna eller drygt
200 miljarder kronor. Besparingarna måste gälla såväl transfereringar till
hushållen som till kommunerna och företagen.

Mot. 1983/84:100

På längre sikt måste de offentliga utgifterna anpassas så att det offentliga
finansnettot elimineras.

För innevarande budgetår har centern presenterat sitt budgetalternativ i
sin ekonomiska partimotion i januari. Regeringens proposition nu föranleder
ingen ändring i vårt budgetförslag på någon väsentlig punkt.

Centerns förslag för budgetåret 1984/85 kommer i vanlig ordning att
presenteras i vår ekonomiska partimotion i januari 1984.

Skattepolitiken

Utgångspunkten för centerns skattepolitik är att skatt skall betalas efter
bärkraft. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att den som har stora
förutsättningar att bidra till den offentliga servicens finansiering också får
göra det i större utsträckning än den som har små ekonomiska resurser.
Denna utgångspunkt kan dock komma i konflikt med kravet på tillväxt.
Aven andra för samhällsekonomin negativa effekter kan bli följden. Det
fordras därför en väl genomtänkt och balanserad strategi för att klara både
fördelningspolitik och tillväxt.

Målsättningen om skatt efter bärkraft uppnås inte i önskvärd omfattning i
dag. De som har de allra största inkomsterna och förmögenheterna har också
de största möjligheterna att genom skatteplanering kraftigt minska sin
skattebelastning.

Det hårda skattetryck som vi har i Sverige gör att de snedvridningseffekter
som alla skatteformer i sig själva medför blir oacceptabelt stora. För att
någorlunda klara dessa följder måste vi ha många olika skatteformer och
därigenom undgå att skattesatserna inom var och en blir för höga.

Vi kan konstatera att vårt nuvarande inkomstskattesystem inte är tillfredsställande
från fördelningspolitiska utgångspunkter. Den fråga man här kan
ställa är om det över huvud taget är möjligt att inom ramen för det nuvarande
systemet uppnå ökad jämlikhet. Enligt vår uppfattning bör ett större ansvar
för fördelningspolitiken än vad som f. n. är fallet tas av arbetsmarknadens
parter. Vidare bör det sociala trygghetssystemet i ökad omfattning formas
efter fördelningspolitiska målsättningar.

Att försöka höja det totala skattetrycket kommer inte att lösa några
problem utan endast att skapa nya. Därför säger centern nej till samtliga
regeringens förslag i den mån de innebär en höjning av det totala skattetrycket.
I fallet med förändringen av reavinsten på aktier som centern bifaller
anser vi att det nuvarande förslaget inte innebär någon skattehöjning jämfört
med hur det ursprungligen var tänkt att schablonregeln skulle fungera.

Det är tveksamt om de föreslagna höjningarna annat än kortsiktigt
kommer att ge några inkomstförstärkningar till statskassan. Det är väl känt
att skattehöjningar krymper skattebasen och därigenom inte ger de inkomster
som rent teoretiskt kan förväntas. Det fungerar dessutom så att en
höjning av en skatt kan krympa skattebasen för en annan skatt. Därigenom

Mot. 1983/84:100

är ingenting vunnet statsfinansiellt sett.

De föreslagna höjningarna är också skadliga för tillväxten. De riskerar att
ytterligare förstärka de snedvridande effekter som vårt nuvarande skattesystem
är behäftat med. Höjningarna riktar sig mot det produktiva sparandet
genom att i stort sett endast produktivt sparkapital är belagt med exempelvis
förmögenhetsskatt. Även den i prop. 1983/84:48 föreslagna omsättningsskatten
på börsaktier har denna inriktning.

Skattehöjningar kan ej accepteras, annat än möjligen för att omfördela
skattetrycket genom att sänka andra skatter, främst inkomstskatten.

Kommunernas ekonomi

Den kommunala sektorn är den samhällssektor som vuxit klart mest under
1970-talet (se tabell 3). Trots en gradvis neddragning av den kommunala
konsumtionsökningen har den tagit i anspråk mer än hälften av resurstillväxten
den senaste tioårsperioden.

Tabell 3

Period	Årlig real ökningstakt kommunal konsumtion	BNP	Kommunala konsumtionsökningen som andel av BNPökningen
1970-1974	3,5	2,7	16,8
1974-1976	4,7	1,0	61,4
1980-1982	3,0	1,0	ca 60,0

Denna kraftiga kommunala expansion har självfallet också avsatt sig i en
snabb ökning av kommunalskatten, som under 1970-talet ökade med 8 kr.
Under de första åren av 1980-talet har dock ökningstakten klart avtagit.

Likaså har statens bidrag till den kommunala sektorn ökat i snabb takt från
knappt 10 miljarder kronor 1970 till drygt 50 miljarder kronor 1982.

I den nuvarande ekonomiska situationen måste självfallet också kommuner
och landsting vara beredda att spara. Detta bör ske genom omprioriteringar,
effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga resurser.
Med hänsyn till den kraftiga expansionen under 1970-talet bör det rimligen
finnas ett gott utrymme för sådana åtgärder. Utan en sådan kommunal
omprövning sprängs de samhällsekonomiska ramarna. Ytterligare kommunalskattehöjningar
är ingen framkomlig väg. Inte minst skulle låginkomsttagare
drabbas hårt.

Den kommunala sektorn har generellt sett en god likviditet. Landstingen
har ett rörelsekapital som motsvarar ca 20 % av de externa utgifterna och
kommunerna ca 13%.

Enligt vår uppfattning är det mot denna bakgrund möjligt med en minskad

Mot. 1983/84:100

finansiell överföring från staten till kommunsektorn. Ett sätt är ett borttagande
av den kommunala beskattningen av juridiska personer. Ett annat sätt
som centern tidigare fört fram är en sammanföring av vissa specialdestinerade
statsbidrag till kommuner och landsting till ett allmänt statsbidrag med
förstärkt skatteutjämningseffekt. Ett sådant system bör då konstrueras så att
det medför en nettospareffekt för statsbudgeten.

IV: 1 Utrikesfrågor

Internationellt utvecklingssamarbete

Aven om den industrialiserade världen upplever vad som kan betecknas
som en kris, uppträder de verkligt allvarliga kriserna i tredje världens länder i
Afrika, Asien och Latinamerika.

Vi har fått uppleva hur skillnaderna mellan rika och fattiga länder har ökat
och också skillnaderna inom länderna. Eftersom världens resurser är
begränsade och krympande måste biståndet från varje enskilt land ses mot
bakgrund av världens samlade behov. Sverige måste i ökad grad stödja och
stimulera FN-organen till de gemensamma insatser som är nödvändiga.

Sverige har spelat en pådrivande roll när det gäller biståndsinsatserna. Det
kanske allvarligaste med regeringens förslag är att de biståndspolitiska
ambitionerna minskas och att det i sin tur kommer att ge utrymme för
minskade ambitioner hos andra länder. Det gäller inte minst stödet till de
multilaterala organen. Det är genom samverkande åtgärder som vi kan
komma till rätta med de svåraste problemen.

Det svenska biståndets användning är till största delen uppbundet till vissa
länder. Det gör att en nedskärning av biståndet drabbar det multilaterala
biståndet och den akuta hjälpen. Mot bakgrund av den djupnande nöd, som
en stor del av mänskligheten befinner sig i, är detta en orimlig utveckling.
Sveriges ansträngningar att komma till rätta med sin ekonomi får inte gå ut
över de allra svagaste i världen.

Med bibehållande av denna målsättning bör det ändå finnas möjligheter
att minska biståndets belastning på vår betalningsbalans, samtidigt som man
förstärker dess inriktning på världens fattigaste och mest behövande.
Sveriges jordbruk och industri kan i samverkan med svensk forskning delvis
inriktas särskilt på en teknik och en produktion som direkt kan bidra till att
möta den akuta världsnöden och till att långsiktigt lösa dess orsaker.
Centerpartiet avser att ytterligare utveckla detta vid behandlingen av 1984
års budgetproposition.

Centerpartiet avvisar mot denna bakgrund förslaget till urholkning av
biståndet.

1 * * Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 100

Mot. 1983/84:100

IV:2 Sociala frågor

Pensioner

S-politiken har hittills inneburit att man, med bortseende från ekonomiska
realiteter, slagit vakt om de privilegierade pensionärsgruppernas situation.
Centerns politik innebär däremot ett särskilt skydd och värn för de sämst
ställda pensionärerna. Vi har, för att skapa förutsättningar för ökad
grundtrygghet, accepterat att basbeloppet beräknas utifrån ett prisindex som
inte tar hänsyn till effekter av indirekta skatter och energiprishöjningar.
Centern har föreslagit att alla pensionärer med låg eller ingen ATP skall ha
rätt till pensionstillskott och att dessa räknas upp ytterligare. Härvid
förbättras situationen för dem som har låg eller ingen ATP.

Socialdemokratin frångår nu de besked man gav i valrörelsen. Pensionen
kommer inte att vara värdesäkrad enligt de regler som gällde före 1982.

Det pensionssystem socialdemokratin nu föreslår saknar rätlinjighet och
logik. Det kan främst ses som ett sätt att med krångliga beräkningsturer
närma sig det faktiska utfall som det system vi förordar skulle ge. Den
socialdemokratiska dimbildningen innebär att man beräknar basbeloppet
enligt ursprunglig metod, drar 4% från detta, dock ej 1,6% som är
devalveringseffekt nästa år. Man räknar ned det i fjol särskilt införda
tilläggsbeloppet från 300 till 200 kr., varefter man slopar dessa 200 kr.
Därefter används dessa pengar til! att höja grundpensionen från 95 till 96 %
av basbeloppet och pensionstillskottet från 47 till 48 %. För förtidspensionärer
höjs det från 92 till 96%.

Såvitt vi nu kan finna innebär av regeringen tillämpat pensionsindex i stort
sett samma utfall som det av oss förordade. De principiella synpunkterna för
ett rensat index äger alltjämt tillämplighet. Vi anser härtill att pensionstillskotten
bör räknas upp med två procentenheter till 49 % av basbeloppet. För
förtidspensionärer bör, i enlighet med regeringens förslag, 96 % utgå. Vi är
härtill beredda pröva förutsättningarna att återgå till en situation där
förtidspensionärerna erhåller dubbla pensionstillskott men avstår i avvaktan
på basbeloppets utveckling att nu lämna förslag i denna del. Riksdagen bör
nu fatta beslut om att samtliga pensionärer med låg eller ingen ATP fr. o. m. 1
januari 1984 skall ha rätt till pensionstillskott.

I förhållande till regeringens förslag innebär vårt förslag en förstärkning
för de sämst ställda pensionärerna. Påfrestningarna på pensionssystemet kan
inte exakt anges förrän basbeloppet fastställts. Effekterna torde emellertid
bli i huvudsak desamma för pensionärskollektivet som helhet, men vårt
förslag innebär en förstärkt ställning för de sämst ställda pensionärsgrupperna.
Detta visar också att av oss förordat system för pensionsberäkningar är
ett automatiskt och väl verkande system, till skillnad från regeringens
förslag, vilket förutsätter manipulerande förhandlingar och justeringar för
att ge ett någorlunda rimligt resultat.

Mot. 1983/84:100

Sjukvårds- och läkemedelskostnader

Avgörande i ett grundtrygghetssystem är att sjuka människor skall ha råd
att utnyttja och ha tillgång till läkare och läkemedel. Särskilt viktigt är att
skydda dem som ofta måste gå till läkare, t. ex. barnfamiljer, handikappade,
äldre m. fl. grupper. Det är också av rättviseskäl för orter utan läkare
angeläget att möjligheten till telefonrecept kan finnas utan merkostnad, även
om problemen i sammanhanget gör det nödvändigt med åtgärder. Enligt vår
mening finns förutsättningar att höja avgifterna för dem som sällan är sjuka
eller behöver medicin. Det är inte orimligt att göra jämförelser med
kostnaderna för andra servicetjänster.

En fortsatt höjning kan ske om ett förbättrat högkostnadsskydd samtidigt
införs. Enligt vår mening kan en sådan utveckling förordas redan under nästa
budgetår. En minskad belastning på den offentliga sektorn med 200 milj. kr.
är därvid inte orimlig. I sammanhanget vill vi också påpeka behovet av en
ökad information till allmänheten om högkostnadsskyddet så att enskilda i
samband med t. ex. telefonrecept inte mister sitt berättigade skydd.

Studiemedel

I propositionen föreslås att äktamakeprövningen återinförs, bidragsdelen i
studiemedlet slopas och att studiemedlet räknas upp till 148 % av basbeloppet.
Enligt vår mening innebär dessa förslag en studiesocial tillbakagång utan
faktisk hänsyn till de studerandes situation eller till framtida reformbehov.
Sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer eller familjesituation skall inte
tillåtas påverka en persons utbildningsmöjligheter. Den hittillsvarande
utvecklingen av det studiesociala stödsystemet aktualiserar enligt vår mening
en genomgripande översyn för att övergripande målsättningar och krav om
rationalitet skall tillgodoses.

Centerpartiet anser att studiemedlen bör beräknas efter det tidigare, av oss
förordade, basbeloppsindexet. Studiemedlet bör utgå med 145 % av basbeloppet,
dvs. en höjning med 3 % från 1 januari 1984. Om man utgår från att
av regeringen förordat index ger samma utfall som vårt, innebär vårt förslag
en besparing på ca 90 milj. kr. räknat på helår. Detta gör det möjligt att
bibehålla bidragsdelen enligt nuvarande regler (25 milj. kr.). Ett återinförande
av äktamakeprövningen måste avvisas inte minst av jämställdhetsskäl (40
milj. kr.).

I den fortsatta reformeringen av det studiesociala systemet bör den
enskildes skuld och återbetalningsreglerna ägnas särskild uppmärksamhet.
En höjning av minimiavgiften med 200 kr./år skulle minska den enskildes
långsiktiga skuldbörda men också skapa ett reformutrymme i storleksordningen
10 milj. kr.

Mot. 1983/84:100

IV:3 Kommunikationsfrågor

Under första hälften av 1970-talet utsatte den dåvarande socialdemokratiska
regeringen SJ i det närmaste för investeringsstopp. Så levererades t. ex.
under åren 1970-1975 knappt en enda ny personvagn. En sådan järnvägspolitik
satte oundvikligen sina spår i form av nedslitning av SJ:s materiel. 1981
fastlade riksdagen ett ambitiöst investeringsprogram för att rycka upp SJ.
Under en femårsperiod skulle investeringarna varje år öka med realt 5 %.
Detta program gav bl. a. till resultat att under 1982 levererades en ny
personvagn i veckan till SJ. Denna satsning kombinerad med en flexibel
prispolitik och modern marknadsföring måste fortsätta. Att nu avbryta
investeringsprogrammet, som regeringen föreslår, vore att riskera att SJ:s
trend än en gång viker neråt. Centern säger därför nej till besparingsförslaget
vad gäller SJ.

Däremot biträder vi regeringens förslag vad gäller förstärkning av
statskassan från televerket utan att för den del nu ta ställning till televerkets
treårsplan för perioden 1984/85-1986/87.

Vi anser vidare att man under budgetåret 1984/85 kan dra in 300 milj. kr. ur
postverkets konsolideringsfond på samma sätt som skett såväl det förra som
innevarande budgetår.

IV:4 Skattefrågor

Skattepolitikens inriktning har redovisats ovan i avsnitt III.

Centern avvisar således förslagen om höjning av bilaccisen och förmögenhetsskatten.

När det gäller förslaget om höjning av förmögenhetsskatten finns det även
skäl att ifrågasätta om inte ett brott mot grundlagens förbud mot retroaktiv
skattelagstiftning föreligger. Förmögenhetsskatten tas ut på de skattepliktiga
tillgångar som föreligger per den 31 december året före taxeringsåret. Men i
praktiken måste skatten anses som en belastning på hela inkomstårets
förmögenhet och därigenom strida mot det uppställda förbudet. Vi vill även
erinra om att den höjning av förmögenhetsskatten som riksdagen fattade
beslut om förra hösten, inte gäller förrän vid 1984 års taxering, dvs. för
förmögenhetsställningen 31 december i år.

Eftersom förslaget inte granskats av lagrådet saknas sakkunnigt utlåtande
om denna fråga.

I likhet med vad vi anfört i motioner under föregående riksdagsår
(1982/83:112 och 1982/83:2431) accepterar vi inte reglerna om obligatoriska
avsättningar till särskilda investeringskonton samt att förändringar görs av
bolagsbeskattningen. Vi återkommer till den sistnämnda frågan när proposition
förelagts riksdagen.

I propositionen aviseras att även övriga förslag i promemorian (Ds Fi
1983:21) om bolagsskatten skall genomföras, vilket torde syfta på förslaget

Mot. 1983/84:100

om breddat underlag för produktionsfaktorsskatten. Enligt detta förslag
skall fysisk person som redovisar inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse
betala en grundavgift om 20 % till socialförsäkringen i de fall egenavgifter
f. n. inte utgår. Sålunda kommer bl. a. grundavgift att tas ut för sådan
arrendeinkomst och skogsinkomst som i dag är avgiftsbefriad. Vidare
kommer inkomst av annan fastighet som redovisas enligt konventionell
metod (jordbruks- och hyresfastigheter) att beläggas med grundavgift när
inkomsten avser fysisk person.

Det föreliggande utredningsförslaget anser vi vara behäftat med så
allvarliga brister att det inte kan läggas till grund för någon lagstiftning i
frågan. Någon analys av de samhällsekonomiska effekterna av förslaget finns
inte utförd. Det finns redan på denna grund starka skäl för ett avvisande.

Förslaget innehåller också möjligheter till kringgåendeförfaranden som
synes vara svårt att förhindra. Åtgärder i syfte att minska dessa brister
kommer i så fall att ytterligare komplicera vårt redan alltför krångliga
skattesystem. De regler som promemorian innehåller innebär också att
inkomsttagarna inte skall behandlas lika. Man gör åtskillnad mellan fysiska
och juridiska personers beskattning. Detta är ett förhållande som vi inte kan
acceptera. Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att förslaget inte bör
genomföras.

Finansministern aviserar även att det särskilda forskningsavdraget (FoUavdraget)
skall avskaffas fr. o. m. år 1984. Det anförs att detta avdrag inte har
någon egentlig effekt på företagens FoU-verksamhet eller på deras benägenhet
att förvärva forskningsresultat utifrån. Vi kan inte dela denna bedömning.

När det gäller näringslivets möjligheter att på sikt hävda sig har forskningsoch
utvecklingsinsatserna avgörande betydelse. FoU-insatserna i svensk
industri är höga sedda i ett internationellt perspektiv. Gjorda undersökningar
tyder på att det svenska näringslivet lägger ner större FoU-kostnader per
krona förädlingsvärde än något annat OECD-land. Detta förhållande borde
inte vara utan samband med det under mittenregeringens tid förstärkta
FoU-avdraget.

Även fortsättningsvis är stora insatser på detta område nödvändiga. Det är
därför enligt vår uppfattning inte rimligt att sänka de statliga stimulanserna
till denna verksamhet. Regeringen bör således inte förelägga riksdagen något
förslag med denna inriktning.

Att skattebelägga endast det produktiva sparandet är särskilt skadligt för
vårt lands ekonomi och vårt folks fortsatta välstånd. Under de ickesocialistiska
regeringarnas tid vidtogs en rad åtgärder för att stimulera det
produktiva sparandet. Införandet av ytterligare en skatt på produktionssparande
anser vi helt orimligt. Våra ekonomiska problem består inte i att vi
sparar för mycket. Det är tvärtom så att vår gemensamma konsumtion är för
hög, både den offentliga och den privata. Detta framgår med önskvärd
tydlighet av obalansen i statsbudget och bytesbalans.

Mot. 1983/84:100

Vi yrkar med anledning härav således avslag på förslaget om införande av
en omsättningsskatt på börsaktier.

IV:5 Utbildningsfrågor

I propositionen föreslås en lång rad åtgärder i syfte att begränsa statens
utgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Sålunda föreslås
besparingar inom Sveriges Radio som kommer att få effekter på
utbildningsradions verksamhet, samtidigt som utbildningsprogramverksamheten
övergår till att vara avgiftsfinansierad i stället för anslagsfinansierad.
Vidare föreslås besparingar inom grundskolan med minskade statsbidrag för
vikarier och för viss icke undervisningsbunden verksamhet. Inom gymnasieskolan
reduceras timantalet vid vissa gruppstorlekar, samtidigt som vissa
resurser återförs för att ge möjlighet till en reducerad självstudietid. Inom
högskolan föreslås nedläggning av utbildningslinjer på flera orter.

Utbildningsradion

Enligt propositionen föreslås en besparing inom Sveriges Radio AB om 50
milj. kr. inför budgetåret 1985/86. Besparingen föreslås få den inriktningen
att den skattefinansierade utbildningsradioverksamheten sammanförs med
den avgiftsfinansierade delen av koncernen och att man därigenom uppnår
vissa rationaliseringar och besparingar. Aven den totala ambitionsnivån bör
kunna omprövas. Vidare görs begränsningar i utbildningsradions investeringsprogram
motsvarande 24,2 milj. kr.

I nuvarande statsfinansiella läge vill vi inte motsätta oss att Sveriges
Radio-koncernen får vidkännas en viss begränsning. Det nu framlagda
förslaget, som i första hand inriktar sig på utbildningsradion, är emellertid så
illa underbyggt att det inte bör ligga till grund för riksdagsbeslut. Det går
exempelvis inte att utläsa om regeringen syftar till en nedläggning av UR.
Detta är i så fall inte en fråga för SR:s koncernledning. UR har inrättats
genom riksdagsbeslut. Skall en statusförändring ske bör detta av regeringen
klart och entydigt redovisas för riksdagen.

Det nu framlagda förslaget bygger inte på någon teknisk eller ekonomisk
bedömning av fördelar resp. nackdelar med eterburna distributionsformer i
förhållande till kassettdistribution. Det kan möjligen vara rationellt att
distribuera de inspelade banden direkt till kommunernas AV-centraler, men
det är en felsyn att tro att utbildningsradion skall kunna svara för distributionen
till varje enskild skola vid varje särskilt tillfälle då banden skall användas.
Sålunda bortfaller inte behovet av särskild personal vid kommunernas
AV-centraler.

Enligt vår uppfattning finns här också betydande risker för en kostnadsövervältring
på kommunerna. För många mindre skolor spelar fortfarande
den direkta etersändningen en betydande roll. Förslaget skulle kunna

Mot. 1983/84:100

innebära att de små skolorna får skaffa dyrbar utrustning.

Vi konstaterar därutöver att de upphovsrättsliga problem som kan uppstå
om UR försvinner över huvud taget ej har belysts.

Enligt vår uppfattning bör riksdagen återförvisa ärendet till regeringen för
en allsidig beredning med sikte på att beslut skall kunna tas i anslutning till
avtalsrevisionen 1986. Besparingskravet bör i avvaktan härpå läggas ut över
hela SR-koncernen.

Grundskolan

Här föreslås en besparing på den icke undervisningsbundna delen av
förstärkningsresursen som i huvudsak används till fria aktiviteter, syo,
frivillig musik, hemkunskap på lågstadiet, maskinskrivning samt skolpersonalens
besök hos eleverna på arbetsplatsen under den praktiska arbetslivsorienteringen.

Inte minst den senare delen förtjänar speciell uppmärksamhet med tanke
på de besparingar som gjordes under våren och som drabbade praon.

I propositionen föreslås att besparingen, 106 milj. kr., uppnås genom att
veckotimpriset reduceras med 15%. Eftersom kommunerna i dag har
anpassat verksamhetens omfattning till den totala resursens volym i kronor i
stället för veckotimmar, innebär förslaget endera en sänkning av ambitionsnivån
eller en stor kostnadsövervältring från staten till kommunerna.
Ingetdera av dessa två alternativ är enligt vår mening acceptabelt.

Samtidigt som man minskar resurserna för att anlita andra än lärare, vilket
redan med nuvarande förutsättningar är allvarligt, minskar man tilläggsbidraget
för vikarieinsatser. Därigenom ökar behovet av medel för att sätta in
andra än lärare - men den resursen minskar regeringen. Detta resonemang är
helt ologiskt.

Därutöver föreslås en reduktion av tilläggsbidraget till kommunerna med
161 milj. kr. Detta innebär en minskning av statsbidraget till korttidsvikarier.
Under de frånvarodagar som det härigenom inte blir möjligt att anställa
lärare får verksamheten ordnas på annat sätt.

Här är det således inte fråga om lärarlösa lektioner utan om lärarlösa
dagar!

Förslaget är inte heller bra därför att det ökar den felaktiga tron att det
finns särskilda medel för vikarier och när dessa är slut blir det inga vikarier
(eftersom statsbidraget för annat än undervisning minskas blir det heller
ingen annan verksamhet). Detta minskar i stället för ökar det kommunala
inflytandet över hur resurserna skall användas.

Vi vill också anmäla tveksamhet till den aviserade förändringen vad avser
ansvarsfördelningen mellan rektor och skolstyrelse. I dag är det rektor som
beslutar i vad mån vikarier skall anställas, eftersom det är en pedagogisk
fråga i första hand och där det gäller att från dag till dag göra lämpliga
avvägningar. Sådana beslut torde inte kunna fattas av skolstyrelsen.

Mot. 1983/84:100

Med hänvisning till vårt tidigare resonemang om det statsfinansiella läget
och det stora behovet av besparingar vill vi inte motsätta oss den sammanlagda
besparingen på grundskolan men väl sättet på vilket den genomförs. De av
regeringen föreslagna besparingarna innebär ett ökat krångel och en ökad
detaljstyrning av skolans verksamhet, som vi inte kan acceptera.

Som vi tidigare redovisat i vår partimotion (1982/83:948 om utbildning och
forskning) bör strävan vara att uppnå ett enkelt, elevrelaterat statsbidragssystem
med en mycket låg grad av detaljreglering. Med ett sådant system kan
eventuella besparingar ges en mer generell karaktär, och kommunernas
möjligheter att möta sådana besparingar genom egna besparings- och
effektivitetsåtgärder ökar i motsvarande grad.

I avvaktan på ett sådant statsbidragssystem bör riksdagen nu uppdra åt
regeringen att återkomma med ett nytt besparingsförslag för grundskolan,
vilket lämnar en hög grad av frihet för den enskilda kommunen att själv ta
ställning till var och i vilken omfattning besparingar inom grundskolan skall
göras.

Vad som här anförts om besparingarnas inriktning bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Gymnasieskolan

Här förslås en betydande besparing i form av timreduktion i förhållande till
gruppstorlek. Förslaget är acceptabelt så till vida att det innebär en
utveckling mot ett mer elevrelaterat statsbidragssystem för gymnasieskolan.
Vi ställer oss dock tveksamma till förslaget om återföringsresurs, inte därför
att den inte skulle komma att behövas, utan för de effekter den får för övrigt.
Av propositionens knapphändiga beskrivning kan man anta att den kommer
att dirigeras över SÅS-medlen (Särskilda Åtgärder inom Skolområdet).

SÅS-resursen är numera mycket svårhanterlig eftersom den innehåller
flera specialdestineringar men skall fördelas efter generella behovskriterier.
Den nu föreslagna återföringsresursen försvårar hanteringen ytterligare.

Vidare förslås att ca 40 milj. kr. tas i anspråk i samband med en
omprövning av ordningen med självstudietid på de teoretiska linjerna.

Eftersom propositionen inte på något sätt beskriver hur den aviserade
omprövningen skall gå till, avstår vi här från argumentation och hänvisar till
vår principiella ståndpunkt såsom den senast kom till uttryck vid vårens
riksdagsbehandling av samma fråga.

Sammanfattningsvis kan vi således acceptera besparingen på 150 milj. kr.
för gymnasieskolan och med en viss tvekan också återföringsresursen på 15
milj. kr. Däremot motsätter vi oss återföringen av de 40 milj. kr. som avses
för omprövning av självstudietiden, dels därför att regeringen inte presenterar
något konkret förslag, dels därför att det endast innebär en omfördelning
inom gymnasieskolan.

Mot. 1983/84:100

Kommunal vuxenutbildning

Här föreslås dels en förenkling av schablontillägget som utgår för
stödundervisning, studiehandledning, syo samt kostnader för annan studieoch
yrkesorientering för vuxna, dels en besparing om ca 10 milj, kr.

Vi accepterar förenklingen i systemet med schablontillägg men avvisar
besparingen. Merparten av resurserna används för syoinsatser, som i dagens
arbetsmarknadssituation behövs mer än någonsin. Behovet av syo för vuxna
ökar ständigt, och i skolan bör i det läget inte göras några besparingar inom
detta område.

Schablontillägget bör således beräknas till en gemensam procentsats men
med nuvarande kostnadsnivå (i förhållande till regeringens förslag + 10 milj.
kr.).

Högskolan

I propositionen förslås neddragningar av högskoleutbildning på tre
områden, nämligen tandläkarlinjen, läkarlinjen samt fritidspedagog- och
förskollärarlinjerna. Regeringsförslaget inebär att utbildningarna helt läggs
ned på fem orter. När en besparing av denna art skall göras är det enligt vår
mening viktigt att fler faktorer noga beaktas vid prövningen.

Arbetsmarknadshänsyn måste vara vägledande. En nedskärning som
avser att anpassa utbildningsutbudet till den existerande eller förväntade
sysselsättningssituationen inom området är särskilt angelägen när det är
fråga om utbildningar som drar stora kostnader. Vi konstaterar att i samtliga
nu aktuella fall är detta kriterium uppfyllt, och vi är därför beredda att
acceptera neddragningar av ungefär den omfattning som regeringen föreslår.

Samtidigt måste vissa andra hänsyn tas när det gäller att välja formen för
neddragningarna. Att lägga ner hela utbildningsenheter, som regeringen
förslår, har givetvis fördelar ur ekonomisk synpunkt. Mot dessa måste dock
ställas det enligt vår uppfattning angelägna i att ha en decentraliserad
utbildning med god regional spridning. Erfarenheterna visar att såväl
rekryteringen av studenter som tillgången till färdigutbildad personal
påverkas av närheten till utbildningsorten. I många fall har också mindre
utbildningsenheter kvalitativa fördelar som bör beaktas. Detta talar emot
den av regeringen valda lösningen. Till detta kommer att nedläggning av
fungerande enheter riskerar att leda till att pågående forskning inte kan
fullföljas på avsett sätt och att uppbyggd vetenskaplig kompetens inte kan tas
till vara fullt ut. Nedläggning av hela undervisningsenheter innebär också en
minskad flexibilitet och betydande problem om undervisningen i en framtid
åter skulle behöva utökas. De ekonomiska fördelarna med en sådan lösning
kan också motverkas av ökade svårigheter att realisera friställda lokaler och
utrustning och att omplacera övertalig personal.

Mot denna bakgrund motsätter vi oss förslagen att helt lägga ned
tandläkarutbildningen i Göteborg och läkarutbildningen i Malmö.

Mot. 1983/84:100

I fråga om tandläkarutbildningem bör planeringsramen för 1984/85
inriktas på att erbjuda 240 platser som fördelas lika mellan de fyra
utbildningsorterna Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. En sådan
dimensionering kan föväntas täcka det framtida behovet samtidigt som varje
landsdel får del av utbildningen. Att helt beröva Västsverige denna typ av
utbildning kan på sikt innebära att rekryteringsmöjligheterna där bli sämre
än annorstädes. De av oss föreslagna åtgärderna bör ge en besparing av
ungefär samma omfattning som regeringsförslaget.

I fråga om läkarutbildningen konstaterar vi att regeringen föreslår
neddragning på annan ort än vad fackmyndigheten UHÄ redovisar i sin
anslagsframställning för 1984/85. En bättre lösning är att neddragningen
fördelas jämnt mellan Stockholm och Malmö. I detta sammanhang vill vi
också understryka vikten av att vid dimensioneringen av läkarlinjen noga
beakta behovet av läkare i glesbygden där fortfarande svårigheter föreligger i
fråga om rekryteringen.

Beträffande förskollärar- och fritidspedagoglinjerna finner vi de arbetsmarknadspolitiska
skälen särskilt tungt vägande. Självfallet måste en neddragning
göras av en så pass dyrbar utbildning när redan en betydande
arbetslöshet i yrkeskåren kan påvisas. När det gäller lokaliseringen av
neddragningarna finner vi det emellertid rimligt att dessa företas på ett annat
sätt än vad regeringen föreslagit. Det är angeläget att förskollärarutbildningen
kan behållas i Borås. Där utgör den en av grundvalarna för högskoleutbildningen
på orten. Vi finner det rimligare att en motsvarande neddragning
görs i Göteborg i stället.

Regeringens förslag om nedläggning av förskollärarutbildningen i Visby
innebär att Gotlands enda permanenta högskoleutbildning försvinner.
Självfallet har detta allvarligt oroat skilda organ på Gotland. Man hade där
under senare tid snarare inriktat sina ambitioner på att komplettera och
vidareutveckla högskoleutbildningen. För vår del kan vi acceptera att
förskollärarutbildningen nu avvecklas på grund av överutbildning med
åtföljande sysselsättningsproblem. Vi finner det dock ytterst angeläget att
UHÄ och regionstyrelsen i Stockholm anstränger sig till det yttersta för att
utnyttja de ledigblivna utbildningsresurserna. I diskussionerna har lokal
turistlinje, friskvårdslinje, YTH-linje för cementindustri m. m. nämnts som
möjligt alternativ. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad här anförts
rörande högskoleutbildning på Gotland.

Enligt uppgift förbereder rektorsämbetet vid Uppsala universitet ett
alternativt besparingsförslag. Förslaget innebär bl. a. en neddragning av
hushållslärarlinjen (12 platser) och praktisk pedagogisk utbildning för
studerande enligt äldre studieordning (61 platser). Vi finner det angeläget att
utskottet i sin beredning av ärendet tar hänsyn till de alternativa besparingar
som rektorsämbetet kan komma att presentera. Det torde vara av stort
allmänt värde om en forskningsanknuten förskollärar- och fritidspedagogutbildning
kan behållas i Uppsala om än i reducerad omfattning (60 platser

Mot. 1983/84:100

behålls på vardera utbildningen). Den arbetsmarknadsmotiverade neddragningen
kan ske genom viss reducering av den mycket omfattande
utbildningen i Stockholm. Den samlade besparingseffekten av vårt förslag
bör bli väl så stor som den regeringen föreslår.

Vi finner det därutöver rimligt att det samlade utbildningsutbudet i
Stockholm-Uppsala-regionen snarast blir föremål för en översyn i syfte att
tillvarata de samordningsvinster som kan stå till buds. Det gäller universiteten
i Stockholm och Uppsala samt Sveriges lantbruksuniversitet. UHÄ bör
ges i uppdrag att i samverkan med de berörda snarast göra en sådan översyn.

I fråga om de fyra stora gamla universiteten måste det anses rimligt att
betydande rationaliserings- och effektivitetsvinster står att finna. Ett rationaliseringskrav
motsvarande ca 0,5 % av grundutbildningslagen bör därför
ställas på dessa utbildningsenheter. Detta kan beräknas ge 7 milj. kr. för
budgetåret 1984/85.

IV:6 Jordbruksfrågor

Markförvärv

Den rörliga kredit som lantbruksstyrelsen under senare år har haft att
disponera har varit ett värdefullt medel i ansträngningarna att förstärka de
aktiva jord- och skogsbrukarnas brukningsenheter och deras utkomstmöjligheter.
Genom komplettering med skog till lantbruksfastigheter förbättras
lantbrukarnas möjligheter till sysselsättning och säkrare försörjningsunderlag.
Det är därför angeläget att den inköpta marken försäljs till de enskilda
brukarna och att den rörliga krediten hålls på nuvarande nivå.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Livsmedelssubventionerna har visat sig vara ett bra fördelningspolitiskt
instrument. Utredningen om differentierad moms konstaterade så sent som i
oktober 1983 att livsmedelssubventionerna har verkat utjämnande mellan
familjer med olika inkomster och har haft störst betydelse för familjer med
flera barn. Samtidigt som vi vet hur angeläget det är att i dag stödja
barnfamiljerna lägger regeringen ökade pålagor på dessa grupper utan någon
kompensation. Utöver minskad subvention tillkommer påslag i handeln och
ökade momskostnader med totalt 200 milj. kr. Höjningen av matpriserna
kommer en månad före den normala höjningen som en följd av jordbruksprisregleringen.
Neddragningen av livsmedelssubventionerna träder i kraft
så att pensionärer inte får kompensation förrän i november nästa år.

Om minskningen av livsmedelssubventionerna genomförs kommer det att
få allvarliga effekter också för livsmedelsindustrin och jordbruket. Som ett
exempel bör pekas på effekten för får- och lammkött. Totalt utgår 22 milj.
kr., varav 0,5 milj. kr. i livsmedelssubventioner, 11,5 milj. bl. a. till

Mot. 1983/84:100

pristillägg och med 10 miljoner utgörande ersättning för införselavgiftsmedel.
Borttagande av medlen skulle innebära höjt partipris med 4 kr./kg. Det
är en höjning som drastiskt skulle påverka konsumtionen av får- och
lammkött och inom vissa områden rycka undan grunden för produktionen.

Neddragningen av livsmedelssubventionerna kommer i en tid då utrymme
för detta varken finns i inkomster hos barnfamiljer eller hos jordbrukare och
livsmedelsindustri. Centerpartiet avvisar neddragningen.

Skogsvårdsavgiften

Skogsvårdsavgiften skall användas för sådana ändamål som är till nytta för
skogsbruket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsbrukare kan få del av
dem.

Med detta synsätt täcker den nuvarande skogsvårdsavgiften mer än väl
anslagsbehovet för de ändamål skogsvårdsavgiften enligt fastlagda principer
skall finansiera. Vissa anslag som nu täcks av skogsvårdsavgiftsmedel måste
anses tveksamma enligt ovan redovisade principer. Vissa bidrag av utpräglad
regionalpolitisk karaktär för Norrlands inland finansieras med budgetmedel.
Regionalpolitisk! stöd till skogsbruket bör jämställas med regionalpolitisk!
stöd till andra näringar där näringen som sådan inte betalar detta stöd och
detta bör då inte heller gälla för skogsbruket.

Mot denna bakgrund avvisar centerpartiet en höjning av skogsvårdsavgiften.

Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

Sverige har betydligt färre sjukdomsfall i salmonella hos människan än i
andra länder där befolkningen lever under liknande förhållanden som hos
oss. Orsaken är den effektiva salmonellakontrollen i animalieproduktionen i
Sverige. Riskerna med sjukdomens snabba smittspridning via livsmedel
motiverar statens möjligheter att beordra utslaktning av smittade besättningar.
Av humanitära och ekonomiska skäl gäller det att stoppa smittan så tidigt
som möjligt. I följd av detta svarar också staten för huvuddelen av
kostnaderna vid åtgärder i besättningarna. Genom vidtagande av en rad
åtgärder sedan 1979 har statens kostnader kunnat begränsas. Ytterligare
kostnadsminskningar beräknas uppstå i takt med att de tidigare beslutade
förebyggande åtgärderna får full verkan. Detta återspeglas bl. a. i att
lantbruksstyrelsen minskat sitt äskande för salmonellaersättningar till 13
milj. kr. för 1984/85. Det är fullt möjligt att statens kostnader kan bli ännu
lägre genom de förebyggande åtgärder lantbruksstyrelsen och näringen själv
vidtagit. Lantbruksstyrelsen har gjort en prognos för kalenderåret 1983 som
pekar på 7,6-7,7 milj. kr. - främst på grund av åtgärder inom kycklingproduktionen.
En övervältring av kostnaderna på djurägarna enligt propositionen
skulle äventyra salmonellakontrollen.

Mot. 1983/84:100

Risk finns då att enskilda drabbade djurägare inför stora risker underlåter
att anmäla sjukdomsfallen.

Den av regeringen förutsatta organiserade hälsokontrollen för slaktnötbesättningar,
som är en förutsättning för en försäkring, finns inte och är inte
tekniskt möjlig att införa till den 1 juli 1984. Centerpartiet anser att med
försämrade ersättningsregler finns risk för att bekämpningen av salmonella
inte skall bli framgångsrik. Denna oro har också livsmedelsverket och
lantbruksstyrelsen gett uttryck åt. Centerpartiet anser dock att det finns
möjligheter att minska statens utgifter med 8 milj. kr., eftersom man genom
den effektiva kontroll man hittills haft lyckats minska behovet av ersättning.
Det är angeläget att djurägare med mindre besättningar hålls skadeslösa och
att minskningen av ersättningen blir mindre än den som regeringen
föreslagit. Centerpartiets förslag är, till skillnad från regeringens, ett sätt att
spara utan att rasera systemet.

Avgifter för prövning och tillstånd enligt miljöskyddslagen

Miljöstörande verksamhet bör i princip bära de kostnader som åsamkas
samhället och enskilda personer. Det gäller naturligtvis också prövning och
tillsyn. En sådan avgiftsfinansiering av tillsynen skulle ge möjlighet till en
önskvärd decentralisering av tillsynsverksamheten till miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Reden i dag finns denna möjlighet men bristande
resurser gör att få kommuner har tagit över ansvaret.

Regeringen har i propositionen frångått naturvårdsverkets förslag om ett
förenklat administrativt system för uttag av avgiften. Vi anser att det är
angeläget att kostnaderna för tillsyn hålls nere, inte minst på grund av att det
inte finns någon konkurrenssituation. Det finns mycket oklart i regeringens
förslag till avgiftsuttag för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Mot
denna bakgrund anser vi att regeringen bör få riksdagens uppdrag att
återkomma med ett mer genomarbetat förslag.

Täktavgifter

Regeringen föreslår att en täktavgift uttas i samband med tillståndsprövningen.
Avgiftens storlek skall beräknas per tillståndsgivet material, dvs.
öre/ton. Det är ett avgiftssystem som stimulerar till större uttag. Mot
bakgrund dels av att prövnings- och tillsynskostnaderna är olika stora för
olika materialslag, dels att avgiften också avses finansiera inventeringar av
vissa material anser centerpartiet att en differentiering av avgiften är lämplig.
Det är angeläget att avgiftssystemet får en obyråkratisk utformning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett mer genomarbetat förslag i
enlighet med motionens syfte.

Mot. 1983/84:100

Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel

Regeringen föreslår en generell avgift på handelsgödsel. Det finns många
invändningar som kan riktas mot förslaget. I första hand måste det betraktas
som en ny skatt eftersom det inte finansierar några kostnader som samhället
har i dag, ej heller kommer att användas för riktade åtgärder. Trots att
avgifterna kommer att höja prdouktionskostnaden för de som använder
handelsgödsel föreslår regeringen att detta inte får kompenseras genom
höjda konsumentpriser. Priserna på handelsgödsel har fördubblats på tre år.
Det vore orimligt om någon kompensation ej skall få uttas och saknar
motsvarighet inom andra näringar. Ökade kostnader, som den föreslagna
handelsgödselavgiften och den ökade rationaliseringspress som kommer från
regeringshåll, kan leda till att jordbruk och trädgårdsnäring tvingas använda
kemikalier i ökad utsträckning för att kunna täcka de ökade utgifterna.

När det gäller handelsgödsel handlar miljöeffekterna i själva verket om
växtnäringsproblem med urlakning vid såväl handelsgödsel som stallgödsel.
Detta kan åtgärdas med bi. a. ökad rådgivning i enlighet med bl. a.
naturvårdsverkets rekommendationer.

Centerpartiet anser det vara motiverat med en avgift på bekämpningsmedel
i enlighet med propositionen, om medlen från avgiften används till
forskning om alternativa bekämpningsmetoder. Vi anser också att avgiften
måste ge utrymme för kompensation.

När det gäller kemikaliehanteringen i samhället anser centern att man
måste få fram en minskad kemikalieanvändning i synnerhet av de farligaste
substanserna och få fram en varsam hantering av medlen. Mot denna
bakgrund anser vi att en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier bör
införas i enlighet med motion 1982/83:1094.

1V:7 Bostadsfrågor

Regeringens förslag

I propositionen föreslås ett program för förbättring och förnyelse av
bostadsbeståndet. Förslagen bygger i stort sett på betänkandet Ds Bo 1983:2
Bättre bostäder - ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram. Lagen om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m. ändras så
att planeringsarbetet mer än nu inriktas på reparation och underhåll av
fastigheter och miljöer. Kommunerna skall upprätta program för detta och
får större möjligheter att genom lånesystemet styra underhålls- och förnyelseverksamheten.

Bostadsbidragen föreslås höjas dels med 300 kr. per barn och år, dels
genom att hyres- och inkomstgränserna räknas upp.

Principerna för en framtida fastighetsskatt anmäls och återkommer i
särskild proposition.

Mot. 1983/84:100

Slutligen anmäls vissa ändringar i systemet med tidskoefficienter, bl. a. att

uppräkning maximeras till 4 %.

Centerns förslag

Centerpartiet anser att den nödvändiga reformeringen av bostadspolitiken

skall ske enligt följande principer:

- Generella subventioner för ny- och ombyggnadsverksamheten avvecklas
genom ett nytt lånesystem

- Lånesystemet skall omfördela räntekostnaderna över tiden så att räntan
det första året är samma som nu, dvs. 3,0 resp. 5,5 % för hyres- och
bostadsrätt resp. äganderätt

- Likartade kostnader oavsett besittningsform uppnås genom låne- eller
skattesystemet

- Upplåningen för bostadsinvesteringar skall ske helt på kapitalmarknaden
och således inte belasta statens budget

- Statens låneförvaltning bör rationaliseras bl. a. genom att erbjuda ”rabatt”
vid förtida inlösen av mindre lån, vilket minskar såväl statens
upplåningsbehov som statens och den enskildes förvaltningskostnader

- Stöd till speciella ändamål, som staten vill främja - typ energibesparingar bör
ges genom speciella lån eller bidrag

- Lån för underhåll och reparation kan ingå i systemet. Lånen bör däremot
inte vara förbundna med bidrag men kan vara i behov av statlig garanti och
kommunal borgen

- Människor skall stimuleras till sparande, som kan användas i bostadsfinansieringen.
Detta kan ske genom de ”privata investeringskonton” som vi i
annan motion föreslagit. Utformningen bör ges sådan form att alla kan
delta och att det kommer samtliga besittningsformer till godo

- Ett starkare personligt inflytande och ansvar - i kooperativ form genom
bostadsrättsföreningar - bör stimuleras, dels så att nyproduktionen i stort
blir i bostads- eller äganderättsform, dels att sådana lagändringar och
stimulansåtgärder vidtas att övergång från hyresrätt till bostadsrätt ökar

- Myndigheternas styrning och reglering av byggandet bör minska

- Bostadslåneärenden bör i större utsträckning handläggas och beslutas på
kommunal nivå

- Bostadsbidraget till barnfamiljerna kan behöva ökas vid ändrad finansiering

- Sparande i egen bostad skall inte motarbetas genom avgifter avsedda för
omfördelning inom bostadsbeståndet.

Mot. 1983/84:100

Bostadsförbättringsprogrammet

Vi har i Sverige ett mycket stort bostadsbestånd. Därför är det självklart
att den stora uppgiften och de stora investeringarna under kommande år är
att vårda detta bostadsbestånd. Så långt är vi överens med regeringen.
Däremot är vi inte överens om att det nu måste upprättas speciella
kommunala program för förnyelsen och underhållet. Vi menar att detta är en
löpande planeringsuppgift som kan läggas upp olika i olika kommuner och
som inte bör pressas in i en speciell planeringsform eller till speciella
redovisningstillfällen. Kommunernas personal bör inte sysselsättas med
dessa speciella program och redovisningar utan i stället tjänstgöra som det
upplysnings- och serviceorgan till fastighetsägarna och hyresgästerna som
kommunerna bör vara.

Det är också viktigt att understryka att ansvaret för fastigheternas
underhåll i första hand faktiskt är fastighetsägarnas. Hyresgästerna har också
en mycket viktig roll och många bra synpunkter på hur underhåll och
ombyggnad skall ske. Inte minst viktigt är att ta hänsyn till att många
hyresgäster vill ha en fortlöpande och varsam upprustning av bostaden,
medan nuvarande lånesystem tyvärr har stimulerat till onödigt omfattande
ombyggnader - ibland i direkt strid mot de boendes önskemål. Centern anser
det viktigt att vi får låne- och stödformer som tillgodoser önskemålet om
varsam upprustning och därmed mindre hyreshöjningar.

Vi accepterar den lagändring som föreslås i lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande och att de nuvarande årliga redovisningarna
slopas. Men i motiven för lagändringen bör ingå att behovet av,
formerna för och innehållet i planeringen är en kommunal angelägenhet.
Regeringen bör inte starta särskilda redovisningsomgångar. Det viktigaste är
att den kommunala servicen till fastighetsägare och hyresgäster resulterar i
förnyelse- och underhållsåtgärder där det är mest angeläget.

Vi vill i detta sammanhang påminna om det värde som lagen om
exploateringssamverkan kan ha, och vi anser det angeläget att denna del av
PBL-reformen kan träda i kraft tidigare än reformen i sin helhet.

Vi avstyrker att man nu gör speciella program för att uppnå viss angiven
underhållsverksamhet. Den föreslagna formen med lån till underhåll bör inte
genomföras nu. Det måste vara felaktigt att införa nya former när samtidigt
regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppgift att bl. a. lägga
fram förslag till framtida finansieringssystem och att redovisa förslag på hur
samhällets kostnader för boendet skall kunna minska. Propositionens
redovisning för underhållslånen visar att det blir ett omfattande regelverk
med en omfattande byråkrati och krav på ytterligare tjänster inom bostadsadministrationen.
Även kommunerna kan komma att få ökade kostnader för
att genomföra planeringen och de kontrollåtgärder som lånen medför.

Vi är också tveksamma till vilka effekter som regeringens förslag innebär
för energisparandet. Enligt vår uppfattning är energisparandet en så viktig

Mot. 1983/84:100

sak att den måste ha specialbehandling. Om man reformerar bostadslånegivningen
så att man får så få former som möjligt, måste energisparandet och
utvecklingen av ny energiteknik m. m. specialbehandlas, genom direkta lån
eller bidrag. Vårt nej till regeringens nya underhållslån innebär att nuvarande
regler för energisparandet bibehålls.

Propositionen innehåller förslag till stöd för att öka bostäders tillgänglighet
genom ett statligt bidrag på 30 % av hissinstallationer. Bidraget
förutsätter ett kommunalt bidrag på 20 %. Även om det kan vara tveksamt
att föreskriva ett kommunalt bidrag anser vi ändå att behovet är så viktigt att
vi tillstyrker regeringens förslag. Bidraget borde medverka till att skärpningen
i skälighetsbedömningen kan utgå. I sammanhanget vill vi understryka
vikten av att de forskningsmedel som redan står till olika instansers
förfogande används till praktiskt utvecklingsarbete för att nå fram till nya,
enklare och billigare lösningar.

Vår ståndpunkt att avstyrka regeringens förslag om speciella program och
nya låneformer medför att vi också yrkar avslag på begäran om anslag till
informations- och utbildningsinsatser.

Regeringen föreslår att vissa arbeten som inte kan finansieras i sin helhet
skall kunna få tillgång till s. k. tilläggslån. Vi tillstyrker att denna låneform
som nu används vid ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, för
nya och förnybara lokala energikällor samt för åtgärder mot radon också får
användas till åtgärder för att avhjälpa byggfel och byggskador samt för att
förstärka grunden på kulturhistoriskt värdefulla bostadshus. Däremot anser
vi att ändrad lägenhetssammansättning inte skall motivera tilläggslån. Vi
reducerar därför ramen med 10 milj. kr.

Borttagande av retroaktiva räntebidrag

Regeringen föreslår att det retroaktiva räntebidraget borttas och ersätts
med lånemöjligheter. Besparingseffekten anges till 200 milj. kr. 1983/84 och
1 700 miljoner 1984/85. Det bör dock observeras att statens utlåning
beräknas bli ca 500 miljoner större resp. budgetår.

Ändringen står i linje med centerns principiella syn att de generella
subventionerna skall minska. Följer riksdagen våra förslag och lägger
finansieringen utanför statsbudgeten uppstår en budgeteffekt som är 500
milj. kr. större än regeringens förslag.

Lånemöjligheterna skall endast avse hyreshus och småhus som upplåts
med hyres- eller bostadsrätt. Bostadsministern anser att effekterna för
styckebyggda hus inte är så stora att de behöver kompenseras. Vi delar inte
denna uppfattning. För många egnahemsbyggare utgör den höga kreditivräntan
- i avvaktan på placering av bottenlånet - ett stort problem. Därför
bör lånemöjligheten utökas även för denna kategori.

Mot. 1983/84:100

Nej till statlig fastighetsskatt

Bostadsministern aviserar i propositionen att en statlig fastighetsskatt skall
införas fr. o. m. år 1985. Föredragande räknar med att skatteuttaget bör vara
1,4 % på taxeringsvärdet med den modifieringen att för småhus avgiften
begränsas till att utgå på en tredjedel av taxeringsvärdet.

Motivet för skatten är att, eftersom räntebidragen minskas, skall en
mosvarande fördyring drabba fastigheter utan räntebidrag. Vi anser inte
detta motiv särskilt hållbart. Det är enligt vår uppfattning inte rimligt att
ålägga ett stort antal människor en ny skatt därför att vi av statsfinansiella
skäl tvingas dra ned på utgående subventioner. Det är människor som i de
flesta fall själva har fått betala hela kostnaden för sitt boende.

Konsekvenserna av en statlig fastighetsskatt kommer att bli förödande för
hushåll med en redan hårt ansträngd ekonomi. Detta gäller framför allt
barnfamiljer och äldre pensionärshushåll. Vi har under avsnittet om
skattepolitiken framfört vår principiella syn på regeringens skattepolitik.

Mot denna bakgrund och av vad som anförts ovan anser vi att riksdagen
bör ge regeringen till känna att en proposition om fastighetsskatt inte bör
framläggas.

Socialdemokraternas förslag innebär förhållandevis små budgeteffekter
för budgetåret 1983/84 - sammanlagt 212, 5 milj. kr. i utbetalningar och ca
200 milj. kr. i minskade retroaktiva räntebidrag. För hela budgetåret 1984/85
uppgår kostnaderna till ca 490 milj. kr., medan de minskade retroaktiva
räntebidragen betyder 1 740 milj. kr. Från detta sistnämnda belopp skall
dock avgå beräknad ytterligare utlåning med ca 500 milj. kr.

Centern anser det nödvändigt att minska statens budgetunderskott. Vi
yrkar därför avslag på de kostnadsökningar som räntestödet till ROTprogrammet
innebär med 440 milj. kr. för helt år.

I vår budgetmotion (1982/83:2140) har vi föreslagit att statens utlåning av
kapital till bostadsbyggande och energiåtgärder skall föras över till kapitalmarknaden.
Riksdagen har bifallit detta yrkande, dock med en annan
organisation än den centern föreslog. Statens upplåningsbehov skulle enligt
vårt förslag minska med 10 000 milj. kr. Vidare har riksdagen bifallit vårt
förslag om att vidta åtgärder för avveckling av mindre statliga bostadslån. Vi
beräknade att detta skulle kunna innebära ett med 5 000 milj. kr. minskat
upplåningsbehov. Tyvärr har regeringen inte vidtagit åtgärder i enlighet med
riksdagens beslut.

Våra förslag innebär också en omläggning av finansieringssystemet från
generella räntebidrag till räntelån. Budgetårets kostnad för räntebidragen
uppgår till 10 300 milj. kr. och varje ny årgång betyder första året ca 2 400
milj. kr. För staten uppkommer vid en omläggning till räntelån kostnader för
ökade bostadsbidrag, räntekostnad för räntelånen och utjämningar mellan
hyreslägenheter och egnahem - om denna utjämning skall ske i finansieringssystemet.
Men även med hänsyn till dessa faktorer innebär våra förslag
avsevärda besparingsmöjligheter.

Mot. 1983/84:100

IV:8 Arbetsmarknadsfrågor

Offensivt är regeringspolitiken undermålig när det gäller småföretagsamhet
och regionalpolitik. Däremot har sparniten på ett otillfredsställande sätt
drabbat dessa områden utan att detta ger några väsentliga budgettillskott.
Enligt centerns mening bör det vara möjligt att på industridepartementets
område spara 200 milj. kr. utöver regeringens förslag utan att för den skull
acceptera slopandet med statlig förlusttäckning för de regionala utvecklingsfondernas
garantigivning och minskade resurser till Norrlandsfonden.

I propositionen påstås att slopande av enskilda beredskapsarbeten vid
oförändrad volym rekryteringsstöd innebär en besparing av 100 milj. kr. I
proposition 1983/84:26 förutsågs dock en ökad volym från 15 000 till ca
40 000 platser, varför den angivna siffran är helt vilseledande. Vi beräknar
att av oss förordad förlängning av enskilda beredskapsarbeten kan rymmas
inom anvisade medel.

Sänkt sjukförsäkringsavgift för små företag

Den höga sjukfrånvaron på många större svenska arbetsplatser är alltfort
ett stort problem och medför att anställda i och ägare till de många
småföretag, som enligt tillgänglig statistik har väsentligt lägre sjukfrånvaro,
tvingas subventionera de större företagen.

Tabell. Sjukfrånvaro i små resp. stora privata företag

Företagsstorlek Antal sjukpenningdag/år Långtidsfall Antal anställda
antal anställda Totalt Korttidsfall antal dagar utan sjukpen.dag.

antal antal dagar 7-89 mer än 89 under året. Summa

dagar 1-6 1-3

1- 24	9,5	2,0	0,9	5,9	1,8	46,5
25-199	10,1	2,3	1,3	4,6	3,5	43,1
1 000 el fler	15,2	3,2	1,7	7,4	4,9	34,9

Källa: ”Levandsförhållanden”. Rapport 15 Statistiska Centralbyrån (1079).

Detta faktum kan myndigheterna inte längre blunda för. Åtgärder måste
nu vidtas för att komma till rätta med detta problem, genom en anpassning av
sjukförsäkringsdelen av arbetsgivaravgifterna till sjukfrånvaron på olika
arbetsplatser. Med tanke på att sjukfrånvaron är väsentligt lägre i småföretag
anser vi att sänkning bör ske av sjukförsäkringsavgiften med 5 procentenheter
för högst 15 anställda i varje företag. Med tanke på den kraftigt minskade
sjukfrekvensen kan sjukförsäkringsfonden bära detta utan annan åtgärd.
Möjligheterna att genom detta expandera och anställa fler kommer härtill att
kunna ge betydande positiva effekter.

De regionala utvecklingsfondernas roll som kreditgivare inom småföretagssektorn
får inte äventyras. Om regeringens förslag att slopa systemet
med statlig del i förlusttäckningen för bankgarantierna verkställs kommer
antingen fondernas intresse att ta risker att minska eller så kommer

Mot. 1983/84:100

fondernas utlåningskapital att urholkas. I ett läge då fonderna inte tillförs
några resurser skulle slopandet av förlusttäckning innebära en kraftig
urholkning av fondernas lånekapital, vilket skulle inverka negativt, inte
minst i skogslänen. Avsikten med fonderna är att de skall ta risker utöver
kreditinstituten. Verkställs indragningen ökar risken för att fonderna
kommer att bedriva en närmast traditionell bankverksamhet och inte vara ett
komplement till denna, vilket var avsikten. Det bör också observeras att
propositionens beskrivning att fondkapitalets utveckling ej äger allmän
giltighet. Det finns fonder som redovisar en klart negativ utveckling av
fondkapitalet. Propositionen bör således avslås i denna del.

Centern kan heller inte acceptera att resursramen för Norrlandsfonden
dras ned. Det tyder på en sänkt ambitionsnivå i fondens verksamhet, vilket
kan få negativa regionalpolitiska effekter. Riksdagen bör därför stå fast vid
sitt beslut om ram för Norrlandsfonden.

Enligt vår mening finns goda förutsättningar och rationella skäl för
börsintroduktion och utförsäljning av vissa statliga företag. Regeringen bör
ta initiativ till en sådan utveckling, vilket också kan ge betydande positiva
effekter på statsbudgeten.

När det gäller mineralprospektering går regeringen nu ifrån ett av sina
klart uttalade vallöften. Centerpartiet kritiserade vid förra riksmötet den
gjorda satsningen som oöverlagd och dåligt underbyggd. Nu anpassar sig
regeringen i någon mån efter vår kritik. Enligt vår mening bör det dock vara
möjligt att i samband med nästa års budgetproposition också minska den
totala ramen för prospekteringsprogrammet med 50 milj. kr. utöver det
förslag som nu presenterats.

Det är riktigt att reducera uppbyggnaden av beredskapslagringen av olja
när förbrukningen minskar. Av oss förordad energipolitik innebär ett
ytterligare minskat oljeberoende. Det bör vara lämpligt att begränsa
råoljeinköpen för beredskapsändamål till 300 000 m3 med vår politik, vilket
innebär en besparing för statsbudgeten med ytterligare ca 150 milj. kr.
budgetåret 1984/85.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgiftsbegränsande åtgärder rörande
internationellt utvecklingssamarbete,

3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar anta i
motionen redovisat förslag på pensioneringens område innebärande

Mot. 1983/84:100

a) återgång till beräkning av pension med utgångspunkt i
basbeloppsindex som gällde 1982,

b) en uppräkning av pensionstillskotten med 2 procentenheter
till 49 % av basbeloppet och till 96 % för förtidspensionärer,

c) att alla pensionärer med låg eller ingen ATP skall ha rätt till
pensionstillskott,

4. att riksdagen beslutar införa i motionen redovisat förslag om
ökad självrisk i sjukförsäkringssystemet,

5. att riksdagen beslutar sänka sjukförsäkringsavgiften med 5
procentenheter till 4,5 % för medellönen för 15 anställda i alla
företag som nu självständigt är avgiftsskyldiga,

6. att riksdagen beslutar införa vårdnadsersättning för små barn
upp till 18 månader i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts beträffande sjukvårds- och läkemedelsavgifterna,

8. att riksdagen beträffande studiemedlen beslutar anta i motionen
redovisat förslag innebärande

a) att studiemedlen beräknas utifrån basbeloppsindex och
räknas upp till 145 % av detta basbelopp,

b) att bidragsdelen bibehålls enligt nuvarande regler,

c) att regeringens förslag om införande av äktamakeprövning
avslås,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om fortsatt reformering av det studiesociala systemet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts om SJ:s investeringar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts på televerkets område,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts om indragning av medel från postverkets konsolideringsfond,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,

14. att riksdagen avslår förslaget om höjning av förmögenhetsskatten,

15. att riksdagen avslår förslaget om höjning av försäljningsskatten
(accisen) på motorfordon,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om obligatoriska avsättningar till särskilda
investeringskonton,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om ändringar i företagsbeskattningen,

Mot. 1983/84:100

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om införandet av ett breddat underlag för
produktionsfaktorsskatten,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om avskaffande av det särskilda forskningsavdraget,

20. att riksdagen beslutar avslå förslaget om omsättningsskatt på
vissa värdepapper,

21. att riksdagen hos regeringen hemställer om nytt förslag rörande
utbildningsradions utformning i enlighet med vad som
anförs i motionen,

22. att riksdagen beslutar uttala sig för att ett besparingskrav
motsvarande 50 milj kr. läggs på hela Sveriges Radio-koncernen
för budgetåret 1985/86,

23. att riksdagen avslår regeringens förslag om reduktion av
veckotimpriset,

24. att riksdagen avslår regeringens förslag i fråga om tilläggsbidraget
för vikarieinsatser,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ett enkelt elevrelaterat statsbidragssystem
i enlighet med vad som anförs i motionen,

26. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till besparingar
inom grundskolan i enlighet med vad som anförs i motionen,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om inriktningen av besparingarna inom
grundskolan,

28. att riksdagen avslår förslaget om 40 milj. kr. till omprövning av
självstudietiden,

29. att riksdagen avslår regeringens förslag rörande besparing på
kommunal vuxenutbildning,

30. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om nedläggning
av tandläkarutbildningen i Göteborg godkänner vad i
motionen anförs om fördelningen av platser på nämnda linje,

31. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om nedläggning
av läkarutbildningen i Malmö godkänner vad i motionen
anförs om fördelningen av platser på nämnda linje,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om högskoleutbildning på Gotland,

33. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs rörande
förskollärarlinjen i Borås,

34. att riksdagen godkänner de åtgärder som föreslås i motionen
för att behålla en forskningsanknuten förskollärar- och fritidspedagogutbildning
i Uppsala,

Mot. 1983/84:100

35. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande samlad översyn av utbildningsutbudet
i Uppsala-Stockholms-regionen,

36. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs rörande ett
rationaliseringskrav motsvarande 0,5 % av grundutbildningsanslagen
för universiteten i Stockholm, Uppsala, Lund och
Göteborg,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om markförvärv för jordbrukets rationalisering,

38. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om minskning
av livsmedelssubventionerna,

39. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om ändring i
lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar,

41. att riksdagen begär att regeringen till riksdagen återkommer
med förslag om avgift för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen,

42. att riksdagen bergär att regeringen till riksdagen återkommer
med förslag om täktavgift,

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöavgifter på bekämpningsmedel,

44. att riksdagen beslutar avvisa regeringens förslag om handelsgödselavgift,

45. att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:40 vad avser
ett program för underhåll och reparation och därmed förknippade
ändringar i nuvarande låne- och bidragssystem samt
införande av ett nytt lånesystem med räntestöd (punkterna 1-5
i propositionens hemställan),

46. att riksdagen beslutar bifalla regeringens förslag vad avser
tilläggslån och bidrag för tillgänglighetsskapande åtgärder med
den ändring vad avser tilläggslån som framgår av motionen och
som medför att ramen kan fastställas till 50 milj. kr. (punkterna
6-10 i propositionens hemställan),

47. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om ändrade
regler för boendemiljöbidrag,

48. att riksdagen beslutar avslå förslaget om anslag med 12,5 milj.
kr. till Särskild information och utbildning,

49. att riksdagen beslutar bifalla ändringen i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande med de motiv
som anförts i motionen,

Mot. 1983/84:100

50. att riksdagen beslutar avslå förslagen om ändring i kommunalskattelagen
samt lagen med vissa bestämmelser om bokföring
av bostadslån,

51. att riksdagen beslutar godkänna förändringen i fråga om
retroaktiva räntebidrag med den ändringen att lånemöjligheter
ges även för styckebyggda småhus,

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om statlig fastighetsskatt,

53. att riksdagen beslutar uttala att reformeringen av bostadspolitiken
bör ske i enlighet med de riktlinjer vi anfört,

54. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om slopad
garantigivning till de regionala utvecklingsfonderna,

55. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om minskad
medelsram till Norrlandsfonden,

56. att riksdagen beträffande mineralprospektering med godkänande
av propositionens förslag som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts om minskad totalram,

57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om möjligheterna till ytterligare neddragning av beredskapslagringen
av olja,

58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om möjligheterna till börsnotering och utförsäljning av
vissa statliga företag.

Stockholm den 15 november 1983

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
KARIN SÖDER (c)

BERTIL JONASSON (c)
KARL BOO (c)

EINAR LARSSON (c)
CLAES ELMSTEDT (c)
NILS G. ÅSLING (c)

ARNE FRANSSON (c)
GUNNAR BJÖRK (c)

KJELL A. MATTSSON (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)

TAGE SUNDKVIST (c)
GUNNEL JONÄNG (c)

ANDERS DAHLGREN (c)

OLOF JOHANSSON (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)

i Gävle

Mot. 1983/84:100

Innehåll

I Den internationella utvecklingen 1

II Den ekonomiska politiken i Sverige efter regeringsskiftet 3

III Centerns ekonomisk-politiska inriktning 7

IV: 1. Utrikesfrågor 13

2. Sociala frågor 14

3. Kommunikationsfrågor 16

4. Skattefrågor 16

5. Utbildningsfrågor 18

6. Jordbruksfrågor 23

7. Bostadsfrågor 26

8. Arbetsmarknadsfrågor 31

V Hemställan 32

minab/gotab Stockholm 1983 77182