Regeringens proposition

1982/83:91

om ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen ;

beslutad den 20 januari 1983.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas vissa frågor som rör användningen av tvångsmedel enligt den nordiska verkslällighelslagstiftningen och utlämningslagstiftningen samt en del andra utlämningsrältsliga frågor.

Såvitt gäller det nordiska verkställighetssamarbetet föresläs åtgärder för atl komma till rätta med de problem som kan uppkomma om de dömda försöker undandra sig verkställighet genom att flytta mellan de berörda länderna. Det föreslås bl. a. att polismyndigheten, om myndighet i den stat där straffet skall verkställas eller om efterlysning utfärdats i den staten, skall ombesöija alt den dömde förs lill denna stat för verkställighet av straffet.

På utlämningsrättens område föreslås bl. a. alt institutet tagande i förvar avskaffas och atl elt häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning i stället skall gälla, inte som nu lill dess ärendet avgörs, utan till dess atl ufiämningen verkställs. Polismyndigheterna föreslås också få befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett ullämningsbeslut under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Beslut om utlämning till ett annat nordiskt land föresläs vidare i uppenbara fall bli decentraliserade frän regeringen till riksåklagaren.

Propositionen upptar slutligen ett förslag lill reglering av det fallet att en person som undergår straff i ett annat land skall begäras tillfälligt utlämnad fill Sverige för att här lagforas för brolt.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Prop. 1982/83:91

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Bifalls en framställning om verkställighet av dotnen i den andra staten, skall kriminalvårdsstyrelsen vid behov ombesörja att den dömde överförs till den staten. Styrelsen får därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig.

Påträffas den dömde här i riket före frigivningen. får potisitiyndig-heten på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ombesörja att han överjörs titt den Slaten för verkställighet av straffet.

Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet, säsom strafftid.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott dels atl 16, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dets alt i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

16 §' Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderlig utredning enligt vad om fömndersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller fills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, otn utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1 — 10 §§. upphör dock beslutet genast att gäUa. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 11 § första stycket, gäller bestulet ej under tid då personen med anledning av

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vi-

dare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta domstolen i fatt som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss fid.

' Senaste lydelse 1974:913. ' Senaste lydelse 1981: 1090.

Nuvarande Ivdelse

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Förestagen lydelse

misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff etter eljest är omhändertagen på anstalt.

Beslul om tvångsmedel kan meddelas även efter del alt utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som tiåtis häktad i ultäm-ningsärendet äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum ipom tre veckor från del beslut seriast meddelats.

20 §-

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1-10 §§. må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frägan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid. inom vilken den främmande staten skall hämta den som

utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna, att den, som enligt beslut skaU utlämnas, i avbidan på verkslälUgheten skall tagas iförvar eller släUas under uppsikt.

22 Regeringen äger, om skäl äro därtiU, tillerkänna offentlig försvarare ersättning av aUmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades av högsta domstolen.

Senaste lydelse 1975:292. ' Senaste lydelse 1975:292.

Om utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande staten skall hämta den som litlämnas. Tiden får inte ulan synnerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i orten skatt biträda vid verkställigheten av uttömningen och får i anslutning härtitt. om den som skatt utlämnas är på fri fot. vid behov omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.

Regeringen beslutar om ersättning av allmänna medel titt offentlig försvarare för arbete hos regeringen.

Prop. 1982/83:91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 a §

Har utlämning tUt Sverige ägl rum för rättegång här i latidet på viUkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs att ombesörja, alt sådant överlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för atl överlämnandet skatt kunna genomföras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. För fall dä en framställning om utlämning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 16 § i sin äldre lydelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1959: 254) om utlämning för broll

till Danmark, Finland, Island och Norge dels att 1, 12, 15 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 20-22 §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket, mä efter framställning utlämnas enligl vad i denna lag sägs.

Skcdt en dom. som har meddelats i Danmark. Finland. Island etter Norge, enligt särskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater, anses domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten.

12-§' Till främjande av utredningen och för atl säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot-

' Senaste lydelse 1981: 1091.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen ifatt som avses i 15 a § funiul hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen ulan inskränkning lill viss tid.

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Beslul av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1-5 §§. upphör dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 6 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen etter hciktad etter undergår fängel-sestraff etter eljest är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det all ittlämiung har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom besvär lill högsta domstolen ulan inskränkning till viss tid.

Den som håUs häktad i utläm-ningsärendet äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Prop. 1982/83:91 7

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

ringen skall giva sitt beslut över framstäUningen bör bifallas och
framställningen. denna inte rör en svensk medborga-

re eller faller under 4 etter 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I annat fall skatt riksåklagaren ined eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen meddelar beslul i ärendet.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagils i beslag skall överlämnas fill den främmande staten; och mä därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas påkallade.

16 §

Beslut om utlämning skall verk- Beslul om utlämning skall verk-

ställas så snart ske kan. Vid bevil- ställas så snart det kan ske. Potis-
jande av uttämiting må förordnas myndigheten i orten skall biträda
alt den, som enligt bestulet skatt vid verkstäUigheten och får i an-
utlämnas, i avbidan på verkstäl- slutning härtiU, om den som skatt
ligheten skall lagas i förvar etter ■ utlämnas är på fri fot, vid behov
ställas under uppsikt. omhänderta honom, dock längst

under tjugofyra limmar.

20 §-

Fråga om ersättning av allmänna medel titt offentlig försvarare prövas, för arbete hos regeringen av denna och för arbete hos riksåklagaren av denne.

21 §

Beslul av riksåklagaren enligl 15 § andra stycket eller 20 §jår inte överklagas.

22 §

Har utlämning till Sverige från någon av de i 1 § nämnda staterna ägl rum för rättegång här i landet på vUlkor att den utlämnade senare överlämnas tiU myndighet i den andra staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs atl ombesörja, att sådant överlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för atl överlämnandet skall kunna genomföras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. För fall då en ullämningsfram-ställning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 12 och 15 S§ i deras äldre lydelse.

- Förutvarande 20 § upphävd 1975: 294.

Prop. 1982/83:91 8

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-09-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren. Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Eliasson, Elmstedl, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss med förslag till ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen

1 Inledning

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (dnr 1057-82) behandlas vissa frågor som gäller användande av tvångsmedel enligt den nordiska verkställighetslagstifiningen och utlämningslagstiftningen och en del andra utlämningsrältsliga frågor. Promemorian innehåller förslag till ändringar i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen), lagen (1957:668) om utlämning förbrott (allmänna ufiämningslagen) och lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Den bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En inom justiliedeparlementet upprättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Bakgrund

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av brotlmålsdomar regleras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del finns bestämmelser om dessa frågor i den nordiska verkställighetslagen (NVL) och i kungörelsen (1963:194) med vissa föreskrifter rörande tilllämpningen av nämnda lag (NVK).

Samarbetet omfattar bl. a. verkställighet av ordinärt frihetsstraff, dvs. för svensk del fängelse. På begäran av domslandet kan verkställigheten av

Prop. 1982/83:91 9

etl sädanl straff flyttas över tili det land där den dömde är medborgare eller har sitt hemvist eller, om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligast, till del land där han uppehåller sig (jfr 5 § och 8 § första stycket NVL).

Beslämmelser om vad som gäller i fråga om utlämning för brott från Sverige är samlade i två författningar - den allmänna utlämningslagen och den nordiska utlämningslagen. Enligt båda dessa lagar kan tvångsmedel, bl.a. frihetsberövande säkerhetsåtgärder, användas för att säkerställa verkställigheten av ett ullämningsbeslut.

I den inledningsvis nämnda promemorian behandlas vissa frågor om ändringar i den nordiska verkställighetslagen och utlämningslagarna som har aktualiserats under senare år. Frågorna kan sägas vara av begränsad karaklär men har visat sig ha en återkommande praktisk betydelse.

Såvitt gäller det noridska verkställighelssamarbelet har bl. .a. justitieombudsmannen IJO) i ett beslut den 22 september 1975 fäst uppmärksamheten pä atl de dömda stundom kan undandra sig straff genom att, efter det att beslul om överflyttning av verkställigheten har meddelats, återvända till domslandet eller genom att flytta mellan de nordiska länderna. Att sä kan ske beror till en del på att man har ansett alt det inle finns någon svensk myndighet som i dessa situationer är behörig att ingripa för att med tvång ombesörja att straffet verkställs. Kriminalvårdsstyrelsens befattning med verkställigheten har nämligen i princip upphört, sedan en framställning om överflyttning av straffverkställigheten till annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har ombesörjt överföring av den dömde till det andra landet. Skulle styrelsen få kännedom om atl den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om verkställighetens överflyttning, anses styrelsen inte ha befogenhet att påkalla polisens biträde för att fä den dömde överlämnad till det andra landet. Styrelsen har inte heller praktiska möjligheter att fatta sådana beslut. Även en svensk polismyndighet saknar befogenhet att självständigt ingripa och föra den dömde lill verkställighetslandet, om han av dess myndigheter skulle vara efterlyst på grund av att han avvikit. Det är därför motiverat att vidta åtgärder i syfte att göra samarbetet mera effektivt för fall av denna typ.

Tagande iförvar är en säkerhetsåtgärd som tillämpas i ullämningsären-den. Den innebär frihetsberövande och syftar till att säkerställa verkställigheten av ett ullämningsbeslut. Åtgärden beslutas av regeringen eller, i vissa fall enligt den nordiska utlämningslagen, av åklagare. Lagarna om utlämning för brott innehåller emellertid inte några bestämmelser om fullföljd av talan mot eller överprövning i annan ordning av beslut om förvarstagande. Utlämningslagstiftningen kan därför i det avseendet sägas stå i mindre god överensstämmelse med den nya regeringsformen (RF) som ger alla som vistas här i landet en grundlagsfäst rätt att få till stånd en domstolsprövning av etl administrafivt frihetsberövande (2 kap. 9 och 20§§). Även om den kompletterande bestämmelsen i 2 kap. 9§ tredje

Prop. 1982/83:91 10

stycket RF innebär att den berörde alltid kan vända sig till allmän domstol, om den aktuella författningen inte innehåller några regler om behörig domstolsprövning, är det ändå påkallat att ändra tvångsmedelsregleringen i utlämningslagstiftningen så att man uppnår full överensstämmelse med grundlagens föreskrifter.

Det har vidare visat sig att en utlämning stundom kan vara svär att verkställa, när den som skall utlämnas är på fri fot. Den eftersökte kan nämligen i sådana fall sabotera utlämningen genom atl underiåta att infinna sig hos polisen på utsatt tid eller annars hålla sig undan. Detta medför självfallet ölägenheter, bl.a. med hänsyn till att polismän från den främmande staten som har rest hit i ärendet då får återvända hem med oförrättat ärende. För att man skall komma fill rätta med problem av detta slag har här ocksä tagits upp frågan om att ge polismyndighet befogenhet att under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Sedan flera år tillbaka pågår en systemafisk strävan att decentralisera ärenden från regeringen. Som ett led i denna strävan har tagits upp frågan om att till riksåklagaren överlämna beslutanderätten i sådana nordiska utlämningsärenden där det är uppenbart att utlämningsframställningen skall bifallas och som med nuvarande ordning prövas av regeringen.

Från åklagarhåll har vid några tillfällen påpekats att del finns elt behov av atl kunna begära tillfäUig utlämning lill Sverige av personer som undergår frihetsstraff utomlands och som här i landet är misstänkta för brott. Andra stater har i motsvarande situation möjlighet att begära ufiämning för att kunna genomföra en rättegäng och därefter återlämna personen fill den stat varifrån han har utlämnats för atl han skall avtjäna återstoden av det där ådömda frihetsstraffet. För svensk del anses emellertid möjlighet saknas att pä delta sätt begära tillfällig utlämning. Man har med hänvisning härtill pekat på att i synnerhet när det gäller rättegångar med många tilltalade och vittnen problem uppkommer, om rättegången i Sverige helt eller delvis måste anstå fill dess att den misstänkte har avtjänat sitt straff i ett annat land.

2.2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet m. m.

Departementsförslaget innebär att den som påträffas i Sverige efter att ha avvikit från ett fängelsestraff som skall verkställas i ett nordiskt grannland på grund av en svensk dom får återföras till verkställighetslandet genom polismyndighets försorg. Med sikte på fall dä en person, efter att ha dömts till fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten överflyttad till en annan nordisk stat, tar sin tillflykt till en tredje sådan stat föreslås vidare en ändring av 1 § nordiska utlämningslagen med innebörd att domen i sådana situationer skall anses vara meddelad i verkställighetslandet.

Promemorieförslagel överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna har i samtliga fall tillstyrkt promemorieförslagel eller

Prop. 1982/83:91 11

lämnal del utan erinran. Kriminalvårdsstyrelsen har ifrågasatt om det inte som ett alternativ lill de föreslagna ändringarna även bör skapas en uttrycklig möjlighet att flytta tillbaka verkställigheten till domslandet, om den dömde finns där (se bilaga 2 avsnitt 2.2).

Skäl för departementsförslaget

Jag ansluler mig, liksom alla remissinstanser, i allt väsentligt till vad som i denna anförs i promemorian till grund för de föreslagna ändringarna i de nordiska verkställighets- och utlämningslagarna och hänvisar därför fill den där lämnade framställningen (avsnitt 2.3).

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande ifrågasatt om man inte vid sidan av promemorieförslagets reglering även bör införa en uttrycklig regel som gör det möjligl att flytta tillbaka verkställigheten lill domslandet, om den dömde finns där. Styrelsen har påpekat att detta resultat i praktiken har uppnåtts på det sättet att man från domslandets sida hemställt att verkstäUighetslandets beslut om övertagande av verkställigheten upphävs, samtidigt som överflytlningsframställningen återkallas.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört bör först konstateras atl det i rättsfillämpningen har antagits att den omständigheten att verkställigheten av ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en annan nordisk stat inte utgör något hinder mot att straffet verkställs här i landet. Frän den dömdes synpunkt kan ju delta ibland vara en fördel. Om han t.ex häktas här i landet för ett nytt brott, kan nämligen i så fall verkställighet av den tidigare domen påbörjas, se 9§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Underrättelse bör naturligtvis i denna situation lämnas den främmande statens myndigheter, som kan förutsättas sakna anledning till erinran mot förfarandet. När ell brådskande fall av detta slag inte föreligger, synes det rikligast all förfarandet i fall av den typ som kriminalvårdsstyrelsen åsyftar följer nuvarande praxis. En överflyttning av straffverkställighet kan ju i enlighet med vad som påpekas i promemorian sägas utgöra ett slags folkrättslig överenskommelse och en återflyttning synes därför i möjligaste män böra föregäs av samråd med den andra staten. Några uttryckliga regler härom synes inte behövas.

Rikspolisstyrelsen har för sin del påpekat alt polismyndigheterna, när det gäller det praktiska genomförandet av de förpassningar som här blir aktuella, i stor utsträckning torde komma att utnyttja kriminalvärdens transportcentraler. Till detta vill jag endasi säga alt de nu föreslagna åtgärderna inle avses innebära några ändringar i samarbetet mellan polismyndigheterna och kriminalvårdens transportcentraler.

Jag förordar med åberopande av det anförda alt 8 och 9§§ nordiska verkställighetslagen och I § nordiska utlämningslagen ändras i enlighet med promemorieförslagel. dock med någon redaktionell justering i förhållande till detta.

Prop. 1982/83:91 12

2.3 Förvarstagande i utlämningsärenden m. m.

Departementsförslaget innebär att institutet tagande i förvar i utlämningsärenden avskaffas. I stället föresläs att ett häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning skall gälla, inte som nu lill dess ärendet avgörs utan till dess att utlämningen verkställs. Häktning föreslås vidare kunna ske även om det föreligger ett tillfälligt hinder mot utlämning. Motsvarande ordning föreslås gälla beträffande andra tvångsmedel i utlämningsärenden. - Dessutom föresläs alt tvångsåtgärder skall kunna beslutas även efter det atl beslul i själva utlämningsärendet har meddelats och — för fall när den som skall utlämnas är på fri fot - att polismyndighet skall fä befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett ullämningsbeslut under en kortare tid, högst 24 timmar, omhänderta den som skall utlämnas.

Promemorieförslaget överensstämmer med deparlemenisförslaget utom såvitt avser tiden för omhändertagande för verkställighet av ullämningsbeslut, vilken i promemorian föreslagits begränsad till 12 timmar.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Från några håll har framhållits atl den nyss angivna tiden för omhändertagande borde utsträckas till 24 timmar (se bilaga 2 avsnitt 2.3).

Skäl för departementsförslaget

När det gäller frågan om den mest ändamålsenliga utformningen av tvångsmedelsregleringen i utlämningslagstiftningen ansluter jag mig liksom alla remissinstanser i allt väsentligt till vad som har anförts i promemorian (avsnitt 3.3). Jag delar alltså uppfattningen atl man bör befria regeringen och, såvitt gäller vissa fall enligt den nordiska utlämningslagen, åklagarna frän uppgiften alt ta ställning till frågor om användande av mera varaktiga tvångsmedel i utlämningsärenden och i stället överlämna åt de allmänna domstolarna att handlägga dessa frågor. Den i promemorian föreslagna lösningen innebär vidare att regeringsformens regler om rätt för den enskilde att få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövande tillgodoses på ett bättre sätt än f. n. Samtidigt får man ett enklare regelsystem, som i vissa avseenden även bör vara mer effektivt än den nuvarande ordningen.

Den enda fråga där under remissbehandlingen erinringar har förts fram mot promemorieförslaget gäller begränsningen av den tidrymd under vilken ett polisiärt omhändertagande för verkställighet av elt ullämningsbeslut fär ske. I promemorian har sålunda föreslagits att polisen, för fall då den som skall utlämnas är på fri fot, skall få befogenhet att omhänderta den eftersökte under längst 12 timmar för atl säkerställa verkställigheten av utlämningsbeslutet. Om utlämningen inte kan genomföras inom denna tid, skall enligl vad som anges i promemorian vederbörande antingen försättas på fri fot eller - om det finns skäl för en sådan åtgärd - anhållas och eventuellt begäras häktad vid domstol.

Prop. 1982/83:91 13

Några remissinstanser har gjort gällande all den angivna fristen på 12 limmar är alltför kort och att den bör förlängas till 24 timmar. Framför allt från polishåll har det sålunda hävdats att del praktiska genomförandet av en utlämning ofta lar längre tid i anspräk än 12 timmar. Man har vidare påpekat att en övergång från omhändertagande till ett straffprocessuelll tvångsmedel i princip fordrar att häktningsskäl föreligger, någol som många gånger inte kan påvisas med mindre än att den som skall utlämnas tidigare har underlåtit atl inställa sig minst en gång. Hovrätten för Nedre Norrland anser också atl man i och för sig kan diskutera en föriängning av tiden lill 24 fimmar. Enligt hovrätten får emellertid 12-timmarsfristen trots allt anses vara väl avvägd med hänsyn lill atl man vid behov kan fillgripa annan frihetsberövande tvångsåtgärd.

Själv anser jag att den i promemorian föreslagna fiden 12 limmar i normala fall borde vara fullt tillräcklig. Det är ju här bara fråga om de i och för sig ovanliga fall där häktningsskäl inte ansetts föreligga i utlämningsärendet. I dessa fall, dä alltså flyktfara inte bedömts vara för handen räcker det med ett så kortvarigt omhändertagande som behövs för all själva utlämningen skall kunna genomföras. Däremot är avsiklen i sådana fall inte all den som skall utlämnas skall vara omhändertagen under hela den tid som polismyndigheten sysslar med frågan om utlämningens genomförande. Alla förberedande kontakter med berörda myndigheter i den främmande staten, däribland fastställande av tidpunkten för verkställigheten, bör normalt vara avklarade dessförinnan, så alt det enda som återstår är att säkerställa atl den som skall utlämnas finns tillgänglig på uppgjord lid.

Även om det således står klart atl etl omhändertagande i allmänhet inte skall behöva pågå under längre lid än 12 timmar, kan det tänkas uppstå situationer då denna tidsgräns behöver överskridas. Jag tänker exempelvis på sådana fall då ufiämning skall ske till avlägset liggande länder och då man för säkerhels skull kan behöva omhänderta den som skall utlämnas, innan företrädare för den främmande statens polismyndighet anträder resan lill Sverige. I andra fall - t.ex. vid störningar i kommunikationerna -kan det under väntetiden uppstå etl behov av att kunna förlänga omhändertagandet. Jag har förståelse för att det skulle kunna uppfattas som en onödig omgång, om polisen i dessa och liknande fall skulle nödgas vända sig lill åklagare för alt utverka ell anhällningsbeslut för enbart några timmars förlängning av frihelsberövandet. Del ligger ocksä i sakens natur att ett sådant anhållande i normalfallet inte skulle följas av en häktningsframställning utan avbrytas genom att utlämningen verkställs. iMed hänsyn härtill bör enligt min mening maximitiden för omhändertagande kunna göras något längre än som har föreslagits i promemorian. Den aktuella tiden får ju också ses i relation lill det förhållandet atl utlämning normalt sker för att möjliggöra verkställighet av förhållandevis långvariga fängelsestraff eller lagföring i fall dä sådana straff är alt förvänta.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår jag att promemorieförslaget jäm-

Prop. 1982/83:91 14

kas på det sättet att omhändertagande för verkställighet av ullämningsbeslut får pågå högst 24 timmar. Det bör betonas att detta utgör en maximigräns och att i normalfallen väsentligt kortare tider bör kunna tillämpas. Jag vill också framhålla att det endast i helt särpräglade fall - såsom vid ett opåräknat avbrott i kommunikationerna - bör kunna förekomma att den aktuella bestämmelsen tillämpas mer än en gång i samma utlämningsär-ende.

Jag föreslär med hänvisning till del anförda att 16, 20 och 22 §§ allmänna utlämningslagen samt 12 och 16 §§ nordiska utlämningslagen ändras enligt promemorieförslaget med den avvikelse somjag nyss har redovisat.

2.4 Decentralisering av ullämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i uppenbara fall

Deparlemenisförslaget innebär atl beslut om utlämning till andra nordiska länder i icke medgivna men uppenbara fall decentraliseras från regeringen till riksåklagaren.

Promemorieförslaget överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinslanserna har samtliga tillstyrkt förslaget, i några fall med vissa särskilda kommentarer (se bilaga 2 avsnitt 2.4).

Skäl för departementsförslaget

Även när det gäller frägan om atl decentralisera beslutanderätten i nordiska utlämningsärenden ansluter jag mig i likhet med remissinstanserna till vad som har anförts i promemorian (avsnitt 4). Jag delar således uppfattningen att flertalet nordiska utlämningsärenden där samtycke till utlämningen inte har lämnats är av den arten atl regeringens ställningstagande i frågan inte kan anses nödvändigt. Riksåklagaren blir redan nu ibland inkopplad på de nordiska utlämningsärenden som med gällande ordning prövas av regeringen, och inom riksåklagarens kansli finns också en ingående kännedom om ullämningsrätlen representerad. Del framstår mot den bakgrunden som naturligt atl fill riksåklagaren överlämna beslutanderätten i de ärenden som här avses. När erfarenhel har vunnits av den nya ordningen, kanske det också blir möjligt att fullfölja en i riksåklagarens remissyttrande framförd tanke atl överlämna beslutanderätten i dessa ärenden till statsåklagare.

Jag ansluter mig ocksä till de i promemorian framförda synpunkterna rörande gränsdragningen för riksåklagarens beslutanderätt. Bortsett från sådana fall då det är fråga om ufiämning av svenska medborgare, om politiska brott eller om konkurrerande utlämningsframställningar från flera länder bör alltså riksåklagaren ha befogenhet atl besluta i alla ärenden, där del är uppenbart att utlämning skall ske. Hovrälten för Nedre Norrland -som i och för sig tillstyrkt förslaget - har pekat på möjligheten att riksäkla-

Prop. 1982/83:91 15

garen kommer alt besluta om utlämning även i sådana fall där det kan framstå som tveksamt huruvida det är uppenbart att utlämningsframställningen skall bifallas. Jag vill med anledning härav betona - vilket också framhållits i promemorian - att kravet på att det skall vara uppenbart alt ufiämningsframställningen skall bifallas bör tolkas så att riksåklagaren vid minsta tveksamhet är skyldig att överiämna ärendet till regeringen. Detta gäller vare sig tvekan uppkommer i en lagtolkningsfråga eller rörande spörsmålet huruvida framställningen, i betraktande av förhållandena i det särskilda fallet, bör avslås med tillämpning av den fria prövningsrätt som alltid föreligger i de aktuella ärendena.

Jag anser inte atl det finns anledning all i överensstämmelse med etl uppslag från advokatsamfundets sida särskilt ålägga riksåklagaren atl i de ärenden som del här gäller samräda med utrikesdepartementets rätlsav-delning. Den brukar normalt inte kopplas in pä de nordiska utlämnings-ärendena utan biträder i aktuellt hänseende huvudsakligen vid kontakterna med främmande stater när del gäller sådana ärenden som prövas enligl den allmänna utlämningslagen och frågor om utlämning lill Sverige. Skulle omständigheterna i ett utlämningsärende vara sädana att riksåklagaren anser sig ha behov av att samräda med utrikesdepartementets rättsavdelning finns naturligtvis möjlighel härtill, men i sä fall torde det knappast vara uppenbart alt ufiämning skall ske. Ett sådant ärende synes redan av det skälet böra överlämnas till regeringen för ställningstagande.

Förslaget medför ändringar i 15 och 15 a §§ nordiska utlämningslagen. Dessutom bör två nya paragrafer (20 och 21 §§) införas.

2.5 Utlämning till Sverige för lagföring i vissa fall

Departementsförslaget innebär att det införs en möjlighel att från svensk sida begära tillfällig utlämning av en person som undergår frihetsstraff i en främmande stat för att en rättegång mot honom skall kunna genomföras här i landet.

Promemorieförslagel avviker från deparlemenisförslaget. Där föresläs att man inle skall införa några bestämmelser av angivet slag.

Remissinstanserna har i flertalet fall lämnat promemorieförslaget utan kommentarer. Riksåklagaren anser emellertid att beslämmelser i ämnel bör införas. Samma uppfattning kommer till uttryck i rikspolisstyrelsens remissvar.

Skäl för departementsförslaget

I promemorian (avsnitt 5) diskuteras vissa problem som kan uppkomma, när en person undergår verkställighet av etl långvarigt frihetsstraff i ell annat land och samtidigt är misstänkt för brott här i landet. Lagföringen i Sverige går då inle att genomföra, förrän den misstänkte har avtjänat sitt straff. Även om man från den främmande statens sida kan tänkas vara

Prop. 1982/83:91 16

beredd att utlämna vederbörande lill Sverige för rättegången men på villkor att han därefter återlämnas dit, kan åtgärden inte genomföras. Den svenska utlämningslagstiftningen anses lägga hinder i vägen för ett sådant återlämnande. När det gäller bakgrunden till della hänvisar jag lill framställningen i promemorian.

Såsom framgår av promemorian finns det i och för sig inte något principiellt hinder mot atl ändra utlämningslagarna på sådant sätt att det skulle bli möjligt atl efter en avslutad rättegång och utan hinder av ett eventuellt därvid ådömt straff återiämna en tillfälligt utlämnad person till den stat varifrån utlämning har skett, om etl sådant villkor ställts upp frän den främmande statens sida vid utlämningen till Sverige.

Enligt promemorian kan en ändring av detta slag motiveras framför allt av processekonomiska skäl. Rör det svenska målet flera tilltalade, varav en är intagen i kriminalvårdsanstalt utomlands, och skall många vittnen höras, är det givelvis ofta en klar fördel, om rättegången kan genomföras i ett sammanhang och omfatta samtliga tilltalade.

I promemorian påpekas å andra sidan att det praktiska behovel av en sådan ändring är ganska begränsat. Beslämmelser av detta slag skulle nämligen fä aktualitet endast när det straff som verkställs i det främmande landet är mycket långvarigt och då särskilda processekonomiska skäl talar för att rättegången i Sverige bör äga rum innan vederbörande har avtjänat straffet. Det påpekas vidare att det i dessa fall sannolikt ofta skulle vara fråga om internationell brottslighet av sådant slag alt organiserade fritagningsförsök kan befaras. Proceduren skulle enligt promemorian över huvud taget skapa vissa problem i fråga om bevakning m.m. med hänsyn särskilt fill den folkrätlsliga skyldighet som uppkommer för Sverige atl uppfylla det villkor som ställs från den främmande statens sida. Med hänsyn lill det anförda har i promemorian gjorts den preliminära bedömningen att någon ändring i denna del inte bör föreslås i utlämningslagstiftningen, om inte remissbehandlingen skulle ge anledning fill annat ställningstagande.

Promemorians ståndpunkt har lämnats utan erinran av flertalet remissinslanser. Riksåklagaren har emellertid i sitt yttrande framhållit atl man enligt hans mening i detta sammanhang bör göra sådana ändringar i utlämningslagstiftningen att det i fortsättningen blir möjligt att efter en avslutad rättegäng och utan hinder av.det ädömda straffet återlämna en tillfälligt utlämnad person lill den främmande stat varifrån utlämning har skett. De fall som här avses är enligt riksåklagaren inte helt ovanliga och vållar stora problem av såväl praktisk som processekonomisk natur. Rikspolisstyrelsen har framfört liknande synpunkter.

Även om alltså majoriteten av remissinslanserna här ställt sig bakom promemorieförslaget anser jag mig ha anledning att fästa särskild vikt vid vad riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har anfört. Tydligt är all den här diskuterade situationen inle är helt ovanlig. I takt med brottslighetens

Prop. 1982/83:91 17

ökande internationalisering — jag tänker här inte minst på narkotikakriminaliteten - kan det också väntas bli allt vanligare alt en här i landet för brott misstänkt person undergår straff utomlands när en rättegång i Sverige blir aktuell. Det är givet att praktiska och processekonomiska problem kan uppkomma, när flera personer är misstänkta för allvarliga brott och rättegängen måste genomföras i orngångar därför alt en eller flera av gärningsmännen avtjänar straff i ett annat land. Målet kan ju ocksä efter det första rättegångstillfällel bli vilande under avsevärd tid. När ullämningshindret har undanröjts, kan det visa sig att andra inblandade och eventuellt tidigare dömda är oanträffbara. Intresset av att samlidigt kunna höra alla tilltalade mot varandra och mot åberopade vittnen kan då inte tillgodoses, något som naturligtvis kan vara ägnat att äventyra inte bara effektiviteten utan också rättssäkerheten i de aktuella målen.

Till det anförda kommer alt den europeiska utlämningskonventionen direkt förutsälter en möjlighet atl genomföra en tillfällig utlämning i fall av den typ som här diskuteras. Sverige har också enligt särskilda regler möjlighet att bevilja sådan utlämning (11 § andra stycket allmänna utlämningslagen och 6 § andra stycket nordiska lagen). Även det principiella intresset av reciprocitel på utlämningsrättens område synes tala för atl det för Sveriges del skapas ett utrymme för utlämning också i den andra riktningen.

Jag förordar mot bakgrund av det anförda lagändringar av den innebörd som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har föreslagit. Lämpligen bör en bestämmelse i ämnel avfattas sä alt, om utlämning till Sverige har ägt rum för rättegång på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten, överlämnandet skall ske utan sådan prövning som föreskrivs i utlämningslagstiftningen.

I bestämmelsen bör dessutom anges att överlämnandet ankommer på polismyndigheten och att denna får omhänderta den utlämnade i den utsträckning det behövs för alt åtgärden skall kunna vidtas. Regelmässigt är ju den utlämnade förklarad häktad här i landet i det aktuella målet, och under den tid då så är förhållandet behöver elt omhändertagande enligt den nu aktuella bestämmelsen inle tillgripas. Skulle häktningen upphöra, t.ex. på den grunden alt den svenska domstolen inle finner sannolika skäl föreligga atl den eftersökte har begått det brott som har föranlett hans ufiämning, måste emellertid polisen som regel omedelbart omhänderta honom för att hans återlämnande till den främmande staten skall kunna säkerställas. Ett sådant omhändertagande kan förutsättas bli helt kortvarigt, eftersom del naturligtvis är angeläget att den utlämnade snarast möjligt befordras lill den främmande slaten. Det bör vidare understrykas atl, när skyldigheten att återlämna den dömde i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp inträder, denna skyldighet avses bryta verkställigheten här i landet av beslul om häktning liksom av eventuellt ådömt straff. Har den utlämnade dömts för brottet, torde det normalt bli 2 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 91

Prop. 1982/83:91 18

aktuellt atl på nytt begära honom utlämnad, i anslutning till atl straffverkställigheten i den främmande staten avslutas.

Jag föreslår att en bestämmelse av detta innehåll tas in i den allmänna utlämningslagen som en ny 26 a § och i den nordiska som en ny 22 §.

Med hänvisning lill vad som har anförts i promemorian ulgår jag från att man från åklagarhåll kommer alt iaktta försiktighet, när det gäller att använda sig av denna möjlighet till provisorisk utlämning till Sverige, och att den inte utnyttjas i andra fall än då det bedöms som nödvändigt med hänsyn lill processlägét. I första hand bör alltid prövas om man kan låta anslå med utlämningen till dess att den eftersökte har avtjänat sitt straff i den främmande staten. I de fall då möjligheten till tillfällig utlämning utnyttjas är del givetvis av särskild vikt atl den utlämnade under vistelsen i Sverige hålls under sådan bevakning att någon risk för rymning eller fritagning inte uppkommer. Att denne återlämnas i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp blir ju en folkrältslig skyldighet för Sverige. Jag vill i sammanhanget slutligen hänvisa lill konstitutionsutskottets utlåtande i anslutning till 2 kap. 7 § regeringsformen såvitt gäller utlämning av svenska medborgare (KU 1975/76:56 s. 32).

2.6 Ikraftträdande m. m.

De här förordade lagändringarna bör träda i kraft den I januari 1983.

De nya reglerna om häktning och andra tvångsmedel bör inte äga tillämpning pä fall dä framställningen om utlämning har inkommit före ikraftträdandet. Detsamma bör gälla i fräga om den utvidgade beslutande-rätlen för riksåklagaren i nordiska utlämningsärenden. I övrigt bör lagändringarna få omedelbar tillämpning efter ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartemenlet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1957:668) om,utlämning för brott,

3. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland. Island och Norge.

Förslaget bör fogas till protokollet som bUaga 3.

Prop. 1982/83:91 20

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-12-06

Närvarande: justilierådel Fredlund. regeringsrådet Brodén, justifierådel Palm.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 1982 har regeringen på hemställan av dåvarande statsrådet Ahrland beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m..

2. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott och

3. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av revisionssekreterare Ulf Berg. Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet:

1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

8 och 9 §§

I dessa paragrafer ges bestämmelser om verkställighet av en svensk fängelsedom i annat nordiskt land. Då det visat sig att verkställigheten i vissa fall kunnat undgås om den dömde återvänt till Sverige, föreslås nu att svensk polismyndighet skall erhålla befogenhet att under vissa förutsättningar återföra den dömde till del land där verkställigheten skall ske enligt vad som överenskommits mellan länderna.

I lagtekniskt hänseende innebär förslagel ändringar i både 8 och 9 §§. Det åliggande för kriminalvårdsstyrelsen att ombesöija att den dömde förs lill verkställighelsstaten, som nu stadgas i tillämpningskungörelsen (4 § andra stycket), flyttas enligl förslaget över till lagens 8 § som ett nytt andra stycke. Den nya bestämmelsen om bemyndigande för polismyndighet att återföra den dömde i vissa fall föreslås införd som etl nytt tredje stycke i

9 §. Att dessa beslämmelser enligl förslaget delats upp mellan 8 och 9 §§
synes delvis vara betingat av att 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen,
vartill hänvisas i 9 § första stycket, försläs vara tillämpliga, i likhet med
vad som nu gäller, i de fall då kriminalvårdsstyrelsen omhänderhar över
flyttningen av den dömde till verkställighetsstaten, medan de däremot inte
skall tillämpas då den dömde återförs genom polismyndighets försorg med
stöd av den nya bestämmelsen i 9 § tredje stycket.

Prop. 1982/83:91 21

Mot huvuddragen i de föreslagna stadgandena har lagrådet inte någon erinran. Fördelningen av bestämmelserna pä två paragrafer synes dock medföra att lagtexten onödigt kompliceras. En bättre överblick skulle enligl lagrådets mening kunna vinnas om de föreslagna stadgandena sammanförs till 8 §. Lagrådet kan vidare inle finna alt det föreligger anledning att göra någon skillnad mellan de båda fallen av överförande i fråga om tillämpligheten av 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen. De villkor som enligt 7 § nämnda lag gäller vid utlämning för brott till annat nordiskt land synes i lika mån böra tillämpas vid tvångsförflyltning av en person för verkställighetsändamål, oavsett om förflyttningen sker på kriminalvårdsstyrelsens initiativ eller inte. Lagrådet förordar därför alt den föreslagna bestämmelsen i 9 § tredje stycket fär sin plats i 8 § som ett nytt tredje stycke och atl hänvisningen till 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen får avse båda de nya stadgandena i 8 §.

Bestämmelsen i del nya andra stycket av 8 § tar sikte på de fall då beslut meddelats om överförande av straffverkställighet till annat nordiskt land. I likhet med vad som gäller för närvarande skall det åligga kriminalvårdsstyrelsen att som elt led i verkslällighelssamarbelel ombesörja all den dömde överförs från Sverige till verkställighetsstaten. Det inträffar dock inte sällan alt den person som avses med verkställighetsbeslutel befinner sig i verkställighetslandet eller själv beger sig dit, t.ex. därför att han har hemvist där. Styrelsens befattning med ärendet kommer dä alt avslutas utan alt tvångsförflyttning sker. Med hänsyn till sådana fall synes åläggandet för styrelsen böra begränsas genom tillägg av uttrycket "vid behov".

Det bemyndigande för polismyndighet som enligl del förut sagda bör tas upp i ell tredje stycke av 8 § avser fall då en person som omfattas av beslut om överförande av straffverkställighet påträffas här i landet före frigivningen. Som berörts inledningsvis kan dessa fall uppkomma om personen i fräga återvänder till Sverige frän verkställighetsstalen antingen innan straffet börjat avtjänas eller, om straffverkställigheten påbörjats, efter alt ha avvikit från kriminalvårdsanstalt. Enligt förslagel är polismyndighetens befogenhet att återföra honom till verkställighelsstaten beroende av att myndighet i den staten framställt begäran härom eller utfärdat efleriysning. Undanlagsvis kan situationen vara sådan att misstanke samtidigt föreligger om annat brott och att hans närvaro erfordras här för förundersökning eller lagföring för sådant brott. Stadgandets utformning bör i ett sådant fall inle leda lill att han måste återföras.

Vad angår bestämmelsens närmare innebörd är det klart, all om straffet har verkställts till fullo eller om beslul har meddelats om villkorlig frigivning som inte har förklarals förverkad det inte kan bli tal om att återföra den dömde till verkställighetsstaten. I bilaga I (avsnitt 2.3) till remissprotökollet uttalas att bestämmelsen ej är avsedd atl omfatta det fall all villkorlig frigivning förverkals i samband med lagföring i verkställighetslandel för nytt brolt. Härmed torde avses det fall att del föreligger en ny grund för

Prop. 1982/83:91 22

straffverkställigheten som trätt i stället för den i Sverige meddelade domen. Däremot torde återförande enligt den föreslagna bestämmelsen kunna ske, om myndighet i verkställighetslandet förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad på grund av misskötsamhel utan samband med ny brottslighet.

En viss redaktionell jämkning torde böra vidtas i del nya tredje stycket av 8 §.

Lagrådet föreslår i enlighet med det förut anförda beträffande 9 § att första stycket bibehålls i gällande lydelse och tredje stycket utgår samt beträffande 8 § att andra-fjärde styckena ges följande lydelse:

"Bifalls en framställning om verkställighet av domen i den andra staten, skall kriminalvårdsstyrelsen vid behov ombesörja att den dömde överförs lill den staten. Styrelsen fär därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig.

Påträffas den dömde här i rikfet före frigivningen, får polismyndigheten på begäran av myndighet i denlandra staten eller med anledning av där utfärdad efleriysning ombesörja att han överförs till den staten för verkställighet av straffet.

Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras frän Sverige lill den andra slaten, anses den lid, under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet, säsom strafftid."

I anslutning till ell yttrande av kriminalvårdsstyrelsen över det förslag om tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet som i remissen upptagits i 8 och 9 §§ konstateras i remissprotökollet, atl del i rättstillämpningen har antagits att den omständigheten atl verkställigheten av ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en annan nordisk stat inle utgör något hinder mol alt straffet verkställs här i landet. För att så skall få ske bör dock enligl lagrådels mening fordras alt överflyttningsbeslulet upphävs i samråd med den andra staten.

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

16 §

I remissen föreslås i denna paragraf liksom i 12 § av den nordiska utlämningslagen en ny reglering när det gäller tvångsåtgärder för att säkerställa, alt beslutade utlämningar kommer till stånd. Det s. k. förvarsinsfitu-lel skall enligt förslaget mönstras ut och ersättas med dels en utsträckt tillämpning av de egentliga tvångsmedlen häktning, reseförbud etc. (från annat än häktning bortses i det följande), dels en rätt för polismyndighet alt under viss kort tid omhänderta den som skall utlämnas. Utöver ett par smärre påpekanden angående lagtexten vill lagrådet här endast anföra några ytterligare synpunkter när det gäller häktning.

Prop. 1982/83:91 23

Häktning skall enligt förslaget liksom hittills kunna ske i själva utlämningsärendet. Etl häktningsbeslut som meddelas'.under handläggningen skall emellertid inte som nu alltid upphöra att gällajsist när ärendet avgörs utan, om utlämning beviljas, i princip bestå till dess utlämningen sker. Samtidigt införs en möjlighet alt meddela häktningsbeslut under liden mellan ett ullämningsbeslut och dess verkställande. I den promemoria som ligger till grund för deparlemenisförslaget anförs, att denna senare möjlighet kan få betydelse när flyklfara uppslår efter utlämningsbeslutet men att det också är tänkbart att den kan "minska behovel av långa häktningslider under ärendets handläggning". Vilka avvägningar som i delta hänseende, bör göras av den åklagare eller domstol som fär att ta ställning till häkt-ningsfrägan i elt pågående ärende utvecklas inte närmare. Avgörandet kan kompliceras av alt det föreligger elt sådant tillfälligt hinder mot utlämning som avses i 11 § i den allmänna och 6 § i den nordiska utlämninglagen, dvs. alt det för annan brottslighet av viss svårhetsgrad har inletts förundersökning eller väckts ätal eller att vederbörande undergår en frihetsberövande påföljd. Utlämningen kan då förefalla mer eller mindre avlägsen. En svårbedömd fråga kan bli i vad mån elt häktningsbeslut i utlämningsärendet kan och bör inverka pä frågan om häktning i samband med den nya lagföringen. Sker inle häktning i del andra ärendet eller målet, sätts de regler ur spel som har tillkommit för att garantera en skyndsam handläggning och minsta möjliga häktningstid.

Uttalandena i remissen kan vara att förstå så, att häktning i etl utlämningsärende inte bör ske, om det inte är sannolikt att utlämning kommer att verkställas inom relativi kort lid. Kan det antas, all elt förtärande som inletts på grund av ny brottslighet drar ut på liden, eller råder osäkerhet om detta därför atl varaktigheten av den nya lagföringen inte kan överblickas, bör med andra ord, om lagrådet uppfattat motiven rätt, häktningsfrågan inte aktualiseras, eftersom den kan tas upp när utlämning är mera nära förestående.

Lagrådet förutser här vissa tillämpningssvårigheter. Del måste komma att uppstå fall då flyktfaran inför en ufiämning förefaller påtaglig, oavsett tidpunkten för utlämning, samtidigl som etl beslut om häktning kan förutses få orimligt lång varaktighet. Häktningens varaktighet är ju inte i och för sig av beskaffenhet att inverka på frågan om häktning bör ske. Lagrådet noterar emellertid, att motsvarande problem i viss utsträckning kan möta redan med nu gällande rätt utan att såvitt känt några olägenheter i form av långa häktningstider har gjort sig gällande. I den allmänna utlämningslagen finns det nämligen inte nägon föreskrift om atl häktning skall upphöra när det konstateras, alt ett sådant tillfälligt hinder som sägs i 11 § föreligger.

Med hänsyn till att häktning skall kunna hävas eller initieras också efter ett beslut om ufiämning fär det förutsättas alt ett "parisförhållande" i fortsättningen skall bestå ända fram lill lidpunkten för utlämningen. Detta innebär atl åklagarväsendets — dvs. närmast riksåklagarens — befattning

Prop. 1982/83:91 24

med ärendet bör fortgå inte bara, som angetts i remissen, i förekommande fall efter det elt ärende överlämnats till regeringen utan fram till tidpunkten för utlämningen. Det är också väsentligt alt den som utlämningsärendet avser har erforderligt biträde av offentlig försvarare. Förordnande av offentlig försvarare i utlämningsärenden synes för närvarande ske med indirekt tillämpning av reglerna i rättegångsbalken. Bristen pä uttryckliga bestämmelser i den gällande utlämningslagstiftningen kan synas mer påtaglig om försvararförordnande skall kunna utsträckas eller initieras under tiden mellan beslul och verkställighet. Avsaknad av elt direkt lagstöd bör enligt lagrådets uppfattning ändå inte hindra atl förordnande normalt meddelas för tiden intill dess utlämning sker eller begäran om utlämning avslås. Med en sädan ordning korresponderar visserligen inle helt de regler om försvararersätlning som följer av förslaget. Reglerna täcker bl.a. inte det fallet att efter etl beslut om utlämning försvararen lägger ned arbete i en häktningsfråga men i samråd med sin klient finneratt häktningsförhandling inte bör påkallas. Sådana undantagssituationer torde emellertid kunna lösas med tillämpning av grunderna för eljest gällande ersättningsbestämmelser pä liknande sätt som skett i fräga om ersättning för arbete i vissa fall med fräga om fullföljd av talan (se NJA 1949:822).

När det gäller den närmare utformningen av 16 § i den allmänna utlämningslagen liksom 12 § i den nordiska utlämningslagen vill lagrådet först anmärka, att uttrycket "berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brolt" sist i andra stycket av vardera av paragraferna bör till överensstämmelse med 11 § - respektive 6 § i den nordiska utlämningslagen - bytas ut mot uttrycket "berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller eljest är omhändertagen på anstalt". Vidare kan i sista stycket av 16 § - respektive sista stycket av 12 § i den nordiska lagen - uttrycket "Den som häktats" lämpligen utbytas mot uttrycket "Den som hålls häktad i utlämningsärendet" främst för atl det skall framgå tydligt att den som har häktats inle skall kunna begära förhandling under tid dä häktningen inte gäller pä grund av de nya bestämmelserna i andra stycket.

20 §

I denna paragraf - liksom i 16 § förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge - föresläs befogenhet för polismyndighet att i anslutning till verkställighet av beslul om ufiäming av någon som är på fri fot vid behov omhänderta denne, dock längst under 24 timmar. 1 motiven framhåller föredragande statsrådet, att det endast i helt särpräglade fall - såsom vid ett opåräknat avbrott i kommunikationerna - bör kunna förekomma, atl omhändertagande sker mer än en gäng i samma utlämningsärende. Lagrådet, som kan instämma häri, vill för tydlighels skull tillägga, atl för förnyat omhändertagande i samma utlämningsärende ocksä fordras, atl fräga är om skilda

Prop. 1982/83:91 25

verkställighetslillfällen mellan vilka den som skall utlämnas varit försatt pä fri fot. Det måste med andra ord vara fråga om etl förnyat och inte om ett förlängt omhändertagande.

26 a §

Denna paragraf tar sikte på det fall att utlämning till Sverige ägl rum för rättegång här i landet på villkor atl den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten. Enligl bestämmelsen i paragrafens första mening skall i angivna fall villkoret lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan sådan prövning som föreskrivs i utlämningslagen. Lagrådet föreslår, att denna bestämmelse utgår säsom obehövlig. I 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken föreskrivs nämligen, såsom berörts i remissen, alt villkor som uppställts vid utlämning frän främmande stat lill Sverige skall lända fill efterrättelse. Stadgandet gäller enligt sin avfattning alla slags utlämningsvillkor. Det synes inte föreligga skäl all anta, att stadgandet, som återspeglar en allmän folkrättslig grundsats, skulle ha snävare innebörd än vad dess avfattning ger vid handen. Med hänsyn härtill får antas, alt stadgandet omfattar också sådana utlämningsvillkor som åsyftas i den föreslagna 26 a §. Om lagrådets förslag beaktas, kan 26 a § få förslagsvis följande lydelse: "Har utlämning lill Sverige ägt rum för rättegång här i landet på villkor alt den utlämnade senare överiämnas till myndighet i den främmande staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs att ombesörja, att sådant överlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för alt överiämnan-det skall kunna genomföras."

3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

12 §

Beträffande denna paragraf hänvisar lagrådet till vad som anförs under 16 § förslagel till lag om ändring i den allmänna utlämningslagen.

15 a §

Den ändring som föreslås i denna paragraf synes utan olägenhet kunna undvaras. Lagrådet förordar därför, att förslaget i denna del utgår. Om så sker. erfordras ändring i lagförslagels ingress och övergångsbestämmelse.

16 §

Beträffande denna paragraf kan hänvisas till vad lagrådet anfört under 20 § förslagel till lag om ändring i den allmänna utlämningslagen.

Prop. 1982/83:91 26

22 §

Av skäl som anförts vid 26 a § i den allmänna utlämningslagen föreslär lagrådet, att förevarande paragraf får följande lydelse:

"Har utlämning till Sverige frän nägon av de i 1 § nämnda staterna ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den andra staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs alt ombesörja, att sådant överlämnande sker. Polismyndigheten fär omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för atl överlämnandet skall kunna genomföras."

Prop. 1982/83:91 27

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-01-20

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Vallén, Peterson, Rainer. Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott och

3. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit de remitterade lagförslagen i sak men har förordat vissa jämkningar av huvudsakligen formell natur.

Jag kan godta lagrådets förslag rörande utformningen av 8 och 9 §§ nordiska verkställighetslagen saml 16 § allmänna utlämningslagen 12 § nordiska utlämningslagen.

Mot vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till de båda sistnämnda paragraferna har jag i och för sig ingen erinran i sak. Vissa särskilda problem som lagrådet har pekat på i detta sammanhang skulle i enlighet med vad lagrådet också har anmärkt kunna tänkas uppkomma redan med nu gällande rätt utan att såvitt känt nägra olägenheter har gjort sig gällande i praktiken. Det synes inle finnas någon anledning befara att de nu föreslagna reglerna om användande av tvångsmedel i utlämningsärenden skulle medföra några tillämpningssvårigheter.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört beträffande fillämpningen av 20 § allmänna ufiämningslagen och 16 § nordiska utlämningslagen.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 september 1982.

Prop. 1982/83:91 28

Beträffande 26a § allmänna utlämningslagen har i remiss föreslagits att paragrafen inleds med en regel av det innehållet att, om utlämning till Sverige har ägt rum för rättegäng här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten, villkoret skall lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan sådan prövning som föreskrivs i den aktuella lagen. Motsvarande regel har föreslagits i fråga om 22 § nordiska utlämningslagen. Lagrådet har ansett den berörda regeln obehövlig med hänsyn till den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 8 § brottsbalken om att villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat lill Sverige skall lända lill efterrättelse. Frågan om innebörden i aktuellt hänseende av sistnämnda bestämmelse har också diskuterats i den till remissprotokollet fogade departementspromemorian. Enligt promemorian synes bestämmelsen i den praktiska tillämpningen inte ha ansetts ta sikte pä villkor av den typ som det här är fråga om. Införs nu i enlighet med förslaget i remissen uttryckligen beslämmelser om det förfarande som skall tillämpas n.r man återlämnar den som tillfälligt har utlämnats hit för rättegång, torde delta i förening med lagrådets uttalande undanröja den tvekan som sålunda har gett sig till känna i praxis. Jag godtar därför lagrådets förslag såvitt gäller de nu aktuella paragraferna.

Jag delar lagrådets uppfattning att den i remissen föreslagna ändringen i 15 a § nordiska utlämningslagen kan undvaras.

Även i övriga hänseenden kan jag godta vad lagrådet har förordat.

Frägan om processbehönghet i fall då verkslällighei enligt I § nordiska verkställighetslagen föranleder talan inför domstol här i riket behandlas i 33 § andra stycket samma lag. Stycket är avfattat i enlighet med äldre principer angående justitiekanslerns uppgifter och har visat sig kunna vålla missförstånd i praktiken. Jag föreslår att stycket i del här sammanhanget ändras redaktionellt på sådant sätt att allmänna regler om processbehörighet i denna typ av mål blir tillämpliga. Det innebär att det i princip blir riksskatteverket som här företräder staten (jfr 2 kap. 30 § utsökningsbalken och 3 § förordningen, 1970:752, med instruktion för riksskatteverket). Att lagrådets hörande över denna justering av paragrafen skulle sakna betydelse är uppenbart.

Utöver vad som följer av det anförda bör några redaktionella ändringar göras i de remitterade lagförslagen. Dessutom bör datum för ikraftträdandet ändras till den I juli 1983.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

att anla de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

Prop. 1982/83:91 29

Bilaga 1
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROMEMORIA Dnr 1057-82

1982-04-15

Vissa ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen

Sammanfattning

I promemorian behandlas vissa frågor rörande användningen av tvångsmedel enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen och utlämningslagstiftningen.

Såvitt gäller den s. k. nordiska verkställighetslagen (1963: 193) behandlas vissa problem som uppkommer, om någon - som enligl meddelat beslut skall verkställa ett här ådömt frihetsstraff i något annat nordiskt land -återvänder hit, innan straffet har avtjänats. Det föreslås att polismyndighet i sädana fall på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning skall föra vederbörande till den andra staten för verkställighet av straffet.

En ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge föreslås också för situationer där någon efter all ha dömts lill fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten överförd till en annan nordisk stat tar sin tillflykt till en tredje sådan stat.

Promemorian innehåller vidare bl.a. en översyn av reglerna om frihetsberövande i utlämningsärenden.

Den nuvarande befogenheten — och skyldigheten - för regeringen all förordna om lagande i förvar av den som skall utlämnas föreslås bli avskaffad. I stället föreslås att elt häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning skall gälla, inte som nu till dess ärendet avgörs, utan till dess alt utlämningen verkställs. Motsvarande föreslås gälla beträffande andra tvångsmedel i utlämningsärenden.

Samtidigt föresläs alt en möjlighet införs att förordna om häktning även efter det atl beslut i själva utlämningsärendet har meddelats liksom att polismyndighet fär befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett ullämningsbeslut under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Slutligen föreslås atl beslul om utlämning lill annat nordiskt land i uppenbara fall decentraliseras från regeringen lill riksåklagaren även för fall då samtycke till utlämning inte föreligger.

1 Inledning

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av brotlmålsdomar regleras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges

Prop. 1982/83:91 30

del finns bestämmelser om dessa frågor i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag (NVK).

Samarbetet omfattar bl.a. verkställighet av ordinärt frihetsstraff, dvs. för svensk del fängelse. På begäran av domslandel kan verkställigheten av sådant straff flyttas över till det land där den dömde är medborgare eller har sill hemvist eller, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast, till det land där han uppehåller sig (jfr 5 § och 8 § första stycket NVL).

Bestämmelser om vad som gäller i fråga om utlämning för brott från Sverige är samlade i tvä författningar - lagen (1957:668) om utlämning för brott (allmänna utlämningslagen) och lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Enligt båda dessa författningar kan tvångsmedel, bl.a. frihetsberövande säkerhetsåtgärder, användas för att säkerställa verkställigheten av ullämningsbeslut.

Under senare år har aktualiserats vissa frågor om ändringar i bestämmelserna om tvångsåtgärder i den nordiska verkställighetslagen och utlämningslagarna. Frågorna är av begränsad karaktär men har visat sig ha en återkommande praktisk betydelse. Med anledning härav har förslag till ändringar i den berörda lagstiftningen utarbetats inom justitiedepartementet. Lagförslagen fogas som bilaga till denna promemoria.

I de frågor som är av gemensamt intresse för Sverige och de övriga nordiska länderna har samråd med dessa ägt rum.

2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet

2.1 Gällande ordning

Det nordiska verkställighetssamarbetet förutsätter alt en till frihetsstraff dömd person skall kunna tvångsvis förflyttas från domslandet till den stat där verkställigheten skall äga rum, om han uppehåller sig i domslandel vid tiden för beslutet om verkställighetens överförande. Uttryckliga regler härom finns för svensk del i 4 § andra stycket NVK. Del åligger enligt detta författningsrum kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja att den dömde förs till den stat där straffet skall verkställas. Styrelsen fär härvid, om del anses erforderligt, påkalla biträde av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. Dessa beslämmelser kan tillämpas vare sig den dömde är intagen i kriminalvårdsanstall i domslandet vid tidpunkten för beslutet om verkställighetens överförande eller är pä fri fot i det landet vid denna tidpunkt.

Det kan emellertid förekomma i prakfiken atl den dömde, efter att antingen frivilligt eller också genom myndighels försorg ha kommit till del

Prop. 1982/83:91 31

land dit straffverkställigheten har överförts, återvänder till domslandet innan straffet har verkställts till fullo i det andra landet. Del har ansetts tveksamt i vad män förutsättningar finns att i detta fall tvångsvis överföra den dömde till det land där verkställigheten skall äga rum. Spörsmålet har uppmärksammats bl.a. av justitieombudsmannen Bertil Wennergren (JO), som i ett beslut den 22 september 1975 med anledning av ett aktuellt fall har fäst regeringens uppmärksamhet på hithörande frågor. Dessa skall diskuteras närmare i det följande med sikte pä etl förslag till lösning.

2.2 JO:s beslut m. m.

Omständigheterna i det av JO behandlade fallet var i korthet följande. En finsk medborgare, R, dömdes i Sverige till fängelse i sex månader och intogs i svensk kriminalvårdsanstalt. R avvek från anstalten och efterlystes. Uppgift inkom från polismyndighet i Finland om alt R vistades där. På grund härav och eftersom R var finsk medborgare gjorde kriminalvårdsstyrelsen framställning om överflyttning av den fortsatta verkställigheten lill Finland, och det finska justitieminisleriel biföll framställningen. Det vill synas som om R därefter återvände lill Sverige innan straffverkställigheten hade fullgjorts utan alt man vare sig från svensk eller finsk sida tog initiativ till åtgärder för att befordra straffet till fortsall verkställighet. Huruvida så var förhållandet blev dock inte utrett i JO:s ärende. JO fann den aktuella frågan vara av sädan principiell betydelse alt han, oavsett hur det förhöll sig i R:s fall, säg sig föranlåten alt närmare gå in på den.

I sitt beslut konstaterade JO bl.a. att den svenska kriminalvårdsstyrelsens befattning med straffverkställigheten i princip upphör i och med atl en framställning om överflyttning till annat land av straffverkställighet har bifallits. Styrelsen torde enligt JO inte längre ha befogenhet att vidta nägon åtgärd som rör den. En annan sak är — framhöll JO — all del står styrelsen eller annan myndighet fritt att under hand lämna vederbörande myndighet i landet i fråga uppgift om exempelvis alt den dömde befinner sig i Sverige. Någon skyldighet att utan begäran lämna sädan uppgift finns dock inte.

JO konstaterade vidare att en utlämning frän Sverige till annat nordiskt land för verkställighet där av en svensk dom inte torde vara möjlig. Som villkor för utlämning anges nämligen i 1 § nordiska utlämningslagen att den, beträffande vilken frågan väcks, skall vara dömd i det andra nordiska landet för där straffbelagd gärning. I det aktuella fallet hade domen meddelats av svensk domstol.

Härefter tog JO upp frågan om återflyltning är möjlig av verkställighet av fängelse som har överflyttats till annat land. Eftersom den svenska myndigheten efter överflyttningen i princip inle längre har befattning med verkställigheten av domen, fann JO att svensk myndighet måste antas sakna möjlighet atl själv förordna om en återflyttning. Om den utländska myndighet som har att handlägga saken emellertid finner att verkställighet

Prop. 1982/83:91 32

med hänsyn till ny föreliggande omständighet inte bör ske i det landet utan i Sverige och gör en framställning härom, skulle det enligt JO inte vara uteslutet att den svenska myndigheten så att säga äterbryler överfiytt-ningsbeslutet genom att falla tillbaka på huvudregeln om verkställighet i Sverige av här i riket meddelade domar. JO hänvisade till att sädana beslut hade meddelats i praktiken av kriminalvårdsstyrelsen. JO fann inget hinder möta mot att styrelsen genom anmälan eller pä annat sätt fäster myndighetens i vederbörande land uppmärksamhet på sådant förhållande som kan aktualisera saken. Med hänsyn lill alt styrelsen normalt sett emellertid inte har sig bekant om verkställighet redan skett i det andra landet av domen är möjligheterna till initiativ dock små.

Sammanfattningsvis konstaterade JO att det i de diskuterade situationerna enligt nuvarande bestämmelser i vart fall inte torde gå att enbart genom svensk myndighets försorg åstadkomma att verkställighet av domen kan ske i Sverige. Det torde inle vara möjligt lagstiftningsvägen alt åstadkomma en ändring härvidlag utan samtycke av de andra nordiska staterna. Med den av den svenska kriminalvårdsstyrelsen f.n. tillämpade ordningen att inte följa upp verkställigheten i annat land sedan överflyttning dit har skett torde det i realiteten inte heller finnas nägon större möjlighet alt frän svensk sida verka för alt domen blir verkställd.

Sedan JO genom expedition av beslutet fäst justititedepartementets uppmärksamhet på de aktuella frågorna, har kriminalvårdsstyrelsen i en särskild promemoria på anmodan av departementet lämnat vissa kompletterande uppgifter. Styrelsen framhåller att den i JO:s beslul beskrivna situationen inte kan belraktas som unik. 1 vilken omfattning det förekommer att dömda undandrar sig verkställighet på delta sätt är enligt kriminalvårdsstyrelsen inte möjligt att närmare precisera med nuvarande kontrollmöjligheter.

Sammanfattningsvis framhåller kriminalvårdsstyrelsen i sin promemoria alt dess erfarenheter av den praktiska tillämpningen av den nordiska verkställighetslagstiftningen är att ett icke ringa spelrum ges den som söker undrandra sig lagföring genom att ständigt flytta mellan samarbetande länder. Följden av elt sådant flyttande blir inte sällan att verkställigheten sker lång tid efter domen, och i vissa fall leder det till alt påföljden preskriberas. En viktig förutsättning för att kriminalvårdsstyrelsen skall kunna ingripa i de nu beskrivna situationerna är enligt styrelsen att aktuella verkställighetsuppgifter översänds lill styrelsen från det land till vilket verkställigheten har överflyttats. Som ett tänkbart sätt att förebygga att de dömda undandrar sig lagföring i sådana fall pekar kriminalvårdsstyrelsen på möjligheten att utvidga bestämmelserna i 4§ andra stycket NVK om biträde av polismyndighet för överförande av den dömde lill verkställighetslandet lill att gälla även i de situationer som nu diskuteras.

Prop. 1982/83:91 33

2.3 Överväganden och förslag

Vad som har anförts i ärendet av JO och kriminalvårdsstyrelsen visar att åtminstone de svenska bestämmelserna om nordiskt verkställighetssamar-bele kan lämna ett utrymme för de dömda att dra sig undan straffverkställighet i vissa situationer. Att dessa inte är helt opraktiska har bekräftats vid de nordiska överläggningarna. Det synes därför motiverat alt överväga möjlighelerna av särskilda åtgärder med sikte på de komplikationer som nu kan uppkomma i de aktuella fallen.

Del är därvid som framgått situationer av följande typ som förtjänar uppmärksamhet. En person har i en nordisk stat dömts till fängelse. Beslut fattas om överflyttning av verkställigheten lill annan nordisk stat. Den dömde har antingen frivilligt begett sig till sistnämnda stal eller också överförts dit genom domslandets myndigheter. Han återvänder emellertid lill domslandet innan straffverkställigheten har fullbordats i den stat till vilken den har övertlyttats. Detta kan tänkas ske antingen innan verkställigheten över huvud tagel har påbörjats där eller också genom atl den dömde avviker från anstalt eller underlåter att inställa sig efter permission. För åskådlighetens skull antas i det följande att Sverige är det land där domen har meddelats och att straffverkställigheten alltså har överflyttats till annat nordiskt land.

Gällande regler får anses innebära alt den svenska kriminalvårdsstyrelsens befattning med verkställigheten upphör, sedan en framställning om överflyttning av slraffverkställighe'ten till annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har ombesörjt överföring av den dömde till det andra landet. Skulle styrelsen fä kännedom om att den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om verkställighetens överflyttning, är det därför i varje fall tveksamt, om styrelsen pä 4 § NVK kan grunda någon befogenhet att påkalla polisens biträde för den dömdes överlämnande till det andra landet. Styrelsen har inle heller praktiska möjligheter att fatta sådana beslul.

Att utlämning lill det andra landet inte kan ske i den nu berörda situationen torde vara klart. Som JO har påpekat kan utlämning från Sverige inte enligt gällande rätt ske på grund av en svensk dom. Om den dömde inte är svensk medborgare, kan det däremot i vissa fall tänkas finnas förulsättningar atl tillämpa bestämmelserna i utlänningslagen (1980:376). Den dömde kan vara utvisad frän Sverige genom den dom vars verkställighet har överförts till den andra nordiska staten. Även bestämmelserna i 29§ utlänningslagen om avvisning kan vara tillämpliga, t.ex. om den dömde kan antas sakna medel för sin vistelse här i landet eller det kan befaras alt han fortsätter brottslig verksamhel. Beslul om avvisning måste i sä fall meddelas inom tre månader efter den dömdes ankomst lill Sverige. Atl tillämpa bestämmelserna om avvisning för atl säkerställa slraffverk-

3 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 91

Prop. 1982/83:91 34

ställighet i annan stat innebär dock otvivelaktigt atl utlänningslagstiftningen används för annat ändamål än som egentligen är avsett.

Om man vill införa uttryckliga regler för myndigheternas handlande i här avsedda situationer, skulle en utväg naturligtvis kunna vara att utvidga utlämningsinstitutets tillämpningsområde till att omfatta även fall där domen har meddelats i Sverige men straffverkställigheten har överflyttals till annat nordiskt land. Denna lösning torde emellertid fä avvisas som opraktisk. Alt utlämning inte skall tillgripas när den dömde i anslutning till själva heslutet om straffverkställighetens överflyttande skall föras över till den främmande staten är uppenbart. Inle heller.i övrigt är ullämningsproce-duren lämplig när domen har meddelats i det land där frågan om utlämning skall prövas. I den svenska lagen om utlämning för brolt till Danmark, Finland. Island och Norge skulle tämligen omfattande ändringar behöva göras (jfr t.ex. I, 3. 5, 6 och 9§§).

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att en förutsättning för att styrelsen skall kunna ingripa i här åsyftade situationer är att styrelsen erhåller aktuella verkställighetsuppgifter frän del land dit straffverkställigheten har överflyttats. Detta skulle naturligtvis i och för sig kunna vara av värde. Samlidigt står det klart att det skulle innebära en rätt betydande omgång för kriminalvårdsmyndigheterna i de olika nordiska länderna att i samtliga fall, där den nordiska verkställighetslagstiftningen har tillämpats, sörja för att myndighet i det andra landet fortlöpande fär verkställighetsuppgifter. Om, som kriminalvårdsstyrelsens förslag synes förutsätta, styrelsen därigenom skulle åläggas ett ansvar för verkställigheten vid sidancav det som vilar på kriminalvärdsmyndigheten i det land lill vilket verkställigheten har överflyttats, skulle ocksä ansvarsförhållandet bli något oklart.

Härtill kommer att det är tveksamt om ett sådant informationsutbyte mellan kriminalvårdsmyndigheterna i de nordiska länderna skulle fylla någon egentlig funktion i de nu diskuterade situationerna. Den svenska kriminalvårdsstyrelsen skulle visserligen få uppgifter om fall där en intagen, som fått sin verkställighet öveiflyttad till annat nordiskt land, har avvikit från anstalt eller underlåtit att inställa sig efter permission. Skulle styrelsen därvid på elt eller annat sätt ha kännedom om att den dömde vistas pä bestämd ort inom Sverige, kan styrelsen begära polisbiträde för hans överförande till verkställighetslandel, om lagliga förutsättningar härför skapas. Men denna situation är förhållandevis opraktisk, eftersom man vanligtvis inte känner till vart den som t. ex. avvikit från anstalt har begett sig. 1 det stora flertalet fall skulle kriminalvårdsstyrelsen inte kunna vidta någon annan åtgärd än att begära efleriysning av den dömde inom Sverige, förutsatt naturligtvis att det över huvud taget finns anledning räkna med möjligheten av att han har begett sig hit.

Det ligger emellertid närmare till hands atl en sådan efleriysning i vanlig ordning begärs av myndigheterna i det land till vilket verkställigheten har överflyttats. Dessa myndigheter måste under alla förhållanden låta efteriy-

Prop. 1982/83:91 35

sa den dömde inom del egna landet. Gällande överenskommelse angående samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna innebär all den som i etl nordiskt land har avvikit frän anstalt inom kriminalvärden, underlåtit att inställa sig efter permission eller i annat fall skall inställas för att avtjäna straff kan efterlysas i annat nordiskt land utan att Interpol behöver kopplas in (jfr för svensk del FAP 061-1 och 444-2), Sädan efteriysning begärs vanligen också när straffverkställigheten skall ske i domslandel om det finns anledning räkna med att den dömde uppehåller sig i nordiskt grannland. Anträffas den dömde i sistnämnda land, kan han på grund av efterlys-ningen gripas och anhållas i avbidan på en framställning om utlämning (17 § nordiska utlämningslagen). Om den dömde inte vill stanna kvar hos polisen i avbidan pä en utlämningsframställning utan önskar att bli omedelbart återförd fill den anstalt frän vilken han har rymt, anses i praxis inget hinder möta mot att polisen mera formlöst sörjer för atl han förpassas fill den andra nordiska staten.

I den situation som nu diskuteras - dvs. när den dömde anträffas i Sverige efter alt ha avvikit från straff som i nordiskt grannland skall verkställas på grund av svensk dom - ger emellertid inte efteriysningen svensk polis eller åklagare befogenhet att beröva den dömde friheten med sikte pä hans återförande lill den främmande staten. En utlämningsframställning kan ju enligt vad som förul har sagts inte komma till stånd, och den nordiska utlämningslagstiftningens bestämmelser om provisoriskt anhållande är då inte tillämpliga. Någon annan rättsgrund för ett frihetsberövande torde inte finnas med den tolkning av 4§ NVK som enligt vad som angetts i del föregående är den gängse. Del finns anledning anta alt det i själva verket är denna "lucka" som ger upphov till de praktiska problem som förul har redovisats. Det enklaste sättet alt komma till rätta med fall av denna typ är uppenbariigen atl ge svensk polismyndighet befogenhet att föra den dömde till den stat där verkställigheten av den svenska domen enligt meddelat beslul skall äga rum, om myndighet i den staten begär det eller den dömde har efteriysts därifrån. Polismyndighetens handlande kommer därmed alt motsvara vad som skulle ha skett, om den dömde rymt från ett svenskt fängelse. Nägra bärande invändningar mot en sädan ordning - som lär ha fillämpats i praktiken i något eller några fall utan uttryckligt lagstöd - torde inte kunna åberopas. Del kan inte heller anses föreligga skäl att polismyndigheten i dessa situationer skall avvakta annan svensk myndighels beslut innan den dömde får föras till den stat där han skall avtjäna sitt straff. Straffet grundas pä en svensk dom, och verkställigheten sker i den andra nordiska staten efter svensk begäran på grundval av ett beslut mot vilket den dömde har kunnat föra talan i kammarrätt och regeringsrätten. I allmänhet har f.ö. beslulel om verkställighetens överflyttande fatlats på den dömdes egen begäran.

En reglering efter de linjer som här har angetts kan för svensk del genomföras genom ändringar i 8 och 9§§ NVL. 1 8§ andra stycket NVL

Prop. 1982/83:91 36

bör då i huvudsaklig överensstämmelse med 4§ andra stycket NVK föreskrivas att om den dömde finns här i landet när framställning om verkställighet av svensk fängelsedom i annan nordisk stat bifalls, kriminalvårdsstyrelsen skall ombesörja att han förs till den staten. Vidare bör anges alt styrelsen därvid får anlita biträde av polis. I elt nytt tredje stycke av 9 § bör föreskrivas att om svensk fängelsedom skall verkställas i annan nordisk stat och den dömde, i annat fall än som avses i 8§ andra stycket, anträffas här i riket före frigivningen, polismyndighet får föra honom till den andra staten för slaffverkställighel på begäran av myndighet i den staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning. Uttrycket "före frigivningen" har avsiktligt valts i stället för "innan straffet till fullo verkställts" e.d. med hänsyn till att bestämmelsen inte lämpligen bör omfatta fall dä den dömde efter villkorlig frigivning har gjort sig skyldig till nytt brott och den villkoriiga frigivningen förverkas i samband med den nya lagföringen.

Med den nu förordade regleringen är det inte nödvändigt att kriminal-värdsmyndigheterna i de olika nordiska länderna fortlöpande tillställer varandra verkställighetsuppgifter rörande fall där den nordiska verkställighetslagstiftningen har tillämpats. Med hänsyn härtill och till den adminislrativa omgång som detta enligt vad som förut har framhållits skulle förutsätta, förordas i detta hänseende ingen ändring i nuvarande rutiner.

Det kan emellertid i sammanhanget finnas skäl att uppmärksamma ett annat, inte helt opraktiskt fall, nämligen den situation som uppstår om nägon, efter att ha dömts lill fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten överförd till annan nordisk stat, tar sin tillflykt till en tredje sådan stal. Frågan är närmast om det skall ankomma pä domslandet eller verkställighetslandet att begära utlämning, något som i sin tur får konsekvenser när det gäller förutsättningarna för myndigheterna i den tredje slaten att föranstalta om provisoriskt anhållande.

Ullämningsproceduren tar otvivelaktigt sikte på fall där straffverkställigheten skall ske i den stal som begär utlämning, och det är inte minst av praktiska skäl lämpligast atl utlämningsframställningen görs av verkställighetslandet. 1 den nyss angivna situationen torde detta emellertid inte vara möjligt, eftersom den nordiska utlämningslagstiftningen. för fall då utlämning skall ske pä grund av dom, förutsätter atl domen har meddelats i den anmodande staten. De fall som här avses har säkerligen avsevärt mindre praktisk betydelse än fall av den typ som förut har diskuterats. Del kan emellertid vara motiverat atl i sammanhanget ta upp även denna fräga, så myckel mera som ett klarläggande av rättsläget kan ske genom en ganska enkel justering av 1 § nordiska utlämningslagen. Justeringen bör ha till innebörd att det i här avsedda situationer skall anses som om domen är meddelad i verkställighetslandel, när fräga om utlämning skall prövas i tredje stat.

De lagändringar för svensk del som nu har förordats och som återges i bilagan har vid nordiska överiäggningar tillstyrkts av företrädare för de danska, finska och norska justitiedepartementen.

Prop. 1982/83:91 37

I JO:s beslut tas också upp frågan om det bör finnas möjlighet all genom beslut enbart av myndighet i domslandet återflytta verkställigheten dit av etl fängelsestraff som tidigare har överflyttats till annan nordisk stal. Den nordiska verkställighetslagstiftningen innehåller inga beslämmelser härom. Sådana beslut har i praktiken - med visst stöd i de svenska förarbetena (prop. 1962:203 s. 34) — meddelats av kriminalvårdsstyrelsen, dock endasi på framställning av myndighet i den andra staten. Det synes också klart atl del, sedan en framställning om överflyttning har bifallils, föreligger en form av folkrättsligt bindande överenskommelse mellan de berörda staterna som inte rimligen bör kunna hävas ensidigt genom beslut av enbart den ena statens myndigheter.

Det kan naturligtvis diskuteras om man bör införa uttryckliga regler i lagstiftningen om återflyttning och utvidga möjligheten till sädana beslut, som åtminstone enligt svensk praxis torde meddelas endasi när verkställigheten inle har påbörjats i någon av staterna. Å andra siden talar starka skäl för en viss restriktivitet när det gäller att bryta upp ett redan meddelat beslul om verkställighetens överförande lill annan stat. Någon revidering av den nordiska verkställighetslagstiftningen i detta hänseende förordas därför inte. Om t.ex. kriminalvårdsstyrelsen i det av JO behandlade fallet hade beslutat atl återflytta verkställigheten av R:s straff till Sverige, skulle styrelsen kanske inom kort haft att ta ställning lill en begäran av R att på nytt få verkställigheten överförd till hans hemland. Därmed skulle styrelsen ha meddelat fyra olika verkställighelsbeslut i del aktuella fallet.

Slutligen bör påpekas att den nordiska verkställighetslagstiftningen kan tänkas skapa vissa komplikationer när del gäller att från ulomnordisk stat begära utlämning av en person som skall avtjäna straff i annan nordisk stat än domslandet. Denna fråga kan givetvis inte lösas utan ändring av gällande utlämningsavtal. Något praktiskt fall där sädana komplikationer har uppstått är dock inle känt, och någon åtgärd i delta hänseende förordas därför inte.

3 Förvarstagande i utlämningsförfarandet m. m.

3.1 Gällande ordning

3.1.1 Allmänna utlämningslagen

Den som i en främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i riket kan efter beslut av regeringen utlämnas till den staten enligt bestämmelserna i förevarande lag (1 §). En svensk medborgare fär inte utlämnas (2 §).

För att utlämning skall kunna ske gäller bl. a. att den gärning som avses måste motsvara ell broll för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Om vederbörande i den främmande slaten är dömd för brottet, får utlämning inte ske, om inte den ädömda påföljden utgör minst

Prop. 1982/83:91 38

fyra månaders frihetsstraff eller annat omhändertagande i anstalt under motsvarande tid (4 §).

En framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg (14 §) och inges till utrikesdepartementet. Om del är uppenbart atl framställningen inle bör bifallas, skall den omedelbart avslås av regeringen (15 §). I annat fall skall yttrande avges av riksåklagaren (RÅ) och - om den som avses med framställningen inte har samtyckt till att han utlämnas - ärendet prövas av högsta domstolen (HD), innan regeringen kan meddela beslut i anledning av framställningen. RÅ skall för sitt yttrande verkställa erforderlig utredning enligt vad gäller i fråga om förundersökning i brottmål (15 §). Den som har begärts utlämnad kan få biträde av en offentlig försvarare.

Beträffande användande av tvångsmedel gäller till en början med vissa modifikationer vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Den som har begärts utlämnad kan således under utredningen anhållas och förklaras häktad av tingsrätten pä den ort, där han befinner sig. Ett häktningsbeslut gäller tills vidare fill dess ärendet har avgjorts eller, i förekommande fall, till dess HD funnit hinder mot utlämning föreligga. Talan mol tingsrättens häktningsbeslut förs genom besvär direkt till HD utan inskränkning lill viss tid (16 §). Sedan utredningen har avslutats, överiämnar RÅ ärendet och sitt yttrande lill regeringen eller, i de fall som nyss berördes, fill HD (17 §). HD skall därvid pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas (18 §). Förhandling skall hällas i HD, om det anses erforderligt, och fär inte vägras med mindre tidigare förhandling måste anses tillräcklig eller saken är uppenbar. Även om ärendet är anhängiggjort i HD skall fräga om tvångsmedel prövas av underrätt, om inte HD förordnat annat (18 §). HD skall, när ärendet avgörs där, även bestämma ersättning till den offentliga försvararen. Sådan ersättning skall i allmänhet stanna på statsverket (18§).

Såvitt angår häktning innebär hänvisningen till vad som är föreskrivet för brottmål bl.a. att häktning inte fär ske, om inle de i rättegångsbalken (RB) angivna förutsättningarna för denna åtgärd är uppfyllda. Om annat inte följer av ett tillämpligt utlämningsavtal (jfr 9 § tredje stycket allmänna utlämningslagen), måste det i utlämningsärendet föreligga inte bara ett häktningsbeslut, som är meddelat av en behörig myndighet i den främmande staten, utan även en för svenska förhållanden godtagbar utredning, som visar att vederbörande är pä sannolika skäl misstänkt för del brott som det är fräga om. Även de andra i 24 kap. 1 § RB angivna förutsättningarna för häktning måste vara uppfyllda. Den gärning som utlämningsframställningen avser skall således vara av sådan svårighetsgrad att den, bedömd enligt svensk lag, kan ge anledning till häktning (jfr prop. 1957:156 s. 82 0. Dessutom skall åtminstone något av de särskilda häklningsskälen flykt-eller kollusionsfara eller risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligga.

I den allmänna utlämningslagen finns vidare bestämmelser om s.k. provisoriskt anhållande. Enligl vad som där föreskrivs kan den som i

Prop. 1982/83:91 39

främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för etl brott som kan föranleda utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Elt beslut om användande av sädanl tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätlen, som skyndsamt prövar åtgärden. Om tvångsmedel används, skall den främmande statens begäran eller efteriysning inom viss tid följas av en formell begäran om utlämning, varefter ärendet handläggs i ordinär ordning (23 §),

Det slutliga beslutet i utlämningsärendet meddelas av regeringen. Om utlämning därvid beviljas, skall regeringen utsätta en lid inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte ulan synnerliga skäl översliga en månad från del alt den främmande staten har fått del av beslutet. Regeringen kan även förordna atl den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan pä verkställigheten skall las i förvar eller ställas under uppsikt (20 §). Lagen innehåller inga bestämmelser om överklagande eller domstolsprövning av sådana regeringsbeslut.

3.1.2 Nordiska utlämningslagen

Av 27 § allmänna utlämningslagen följer att bestämmelserna i den lagen inte gäller i förhållande lill Danmark, Finland, Island och Norge. Här gäller i stället den nordiska utlämningslagen som med hänsyn till rättslikheten inom Norden öppnar en betydligt mera vidsträckt möjlighel lill utlämning än den allmänna lagen.

Enligl den nordiska utlämningslagen kan även en svensk medborgare drabbas av utlämning. Därmed krävs alt han sedan minst tvä år stadigvarande har vistats i del land till vilket utlämning begärs eller alt den gärning som avses motsvarar etl brolt för vilket enligt svensk rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år (2 §). En svensk medborgare får dock inte utlämnas för ett politiskt brolt (4 §).

Den formella handläggningen av ett nordiskt utlämningsärende är i många avseenden betydligt enklare än vad som är fallet enligt den allmänna utlämningslagen. En utlämningsframställning behöver således inte göras på diplomatisk väg. Den kan i stället göras av polis- eller åklagarmyndighet i del land som önskar utlämningen. Del sker antingen hos riksåklagaren eller, om den som begärs utlämnad har känd uppehållsorl här i landet, direkt hos läns- eller distriktsåklagare på den orten (9 §).

Om inte den som begärs utlämnad samtycker till utlämning eller erkänner den gärning, för vilken utlämningen begärs, skall framställningen grundas pä en fällande dom eller på ett av domstol meddelat beslut, varav framgår atl den har funnit alt del föreligger sannolika skäl för all vederbörande har begått det uppgivna brottet (9 §).

Om den som avses med framställningen samtycker till utlämning, kan den åklagare som har hand om utredningen själv besluta om utlämning. Delta gäller dock inte bl. a. om brottet är av politisk beskaffenhet, om den

Prop. 1982/83:91 ■ 40

som begärs utlämnad här i landet är misstänkt eller dömd för brott och straffverkställighet pågår eller om flera länder samtidigt begär utlämning (15 §). Är någon av dessa omständigheter för handen eller finner åklagaren atl det föreligger något annat hinder mot utlämning eller att utlämning eljest bör vägras, skall handlingarna i ärendet skyndsamt översändas till justitiedepartementet. Del ankommer i sådant fall pä regeringen att avgöra ärendet (15 §).

Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas frän HD huruvida utlämning lagligen kan beviljas (15a§).

Den nordiska ullämningslagens bestämmelser om tvångsmedel överensstämmer i stora drag med vad som gäller i enlighet med den allmänna lagen. Föreliggande skillnader är till stor del betingade av den förenklade handläggning som kan tillämpas i många nordiska utlämningsärenden.

Bestämmelserna om användande av tvångsmedel under handläggningen av ett utlämningsärende är även här knutna till vad som är föreskrivet i fråga om tvångsmedel i brottmål. Enligt 12 § får således åklagaren - till främjande av utredningen och för all säkerställa utlämning - om den gärning för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användande av straffprocessuella tvångsmedel. Svenska myndigheter behöver emellertid inte la slällning till om det föreligger sannolika skäl för misstanke beträffande det uppgivna brotlet. Enligl en uttrycklig föreskrift i 12 § första stycket andra meningen får nämligen tvångsmedel användas utan atl det i denna del finns någon särskild utredning utöver vad som framgår av utlämningsframställningen.

Ell av en tingsrätt meddelat beslut om användande av tvångsmedel gäller även enligt den nordiska utlämningslagen tills vidare intill dess att ärendet har avgjorts. Skall ärendet enligt 15 a § prövas av HD, upphör häktningsbeslutet atl gälla, om domstolen finner alt det föreligger hinder mot utlämning. På begäran av den som har förklarats häktad skall ny häktningsförhandling äga rum inom tre veckor frän det alt beslut senast meddelades. Delta överensstämmer således med vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen. Dock föreligger den i det här sammanhanget obetydliga skillnaden att HD i elt nordiskt utlämningsärende inle synes kunna förordna att en häktningsfråga skall tas upp där direkt utan föregående prövning i tingsrält.

Frihetsberövande under liden mellan beslut och verkställighet sker även enligt den nordiska utlämningslagen i form av tagande i förvar. Enligt 16 § andra meningen får det således vid beviljande av utlämning förordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan på verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Den förenklade handläggning som kan fillämpas i många nordiska utlämningsärenden innebär, som tidigare har framhållits, att en åklagare själv kan besluta att bifalla en ullämnings-

Prop. 1982/83:91 41

framställning. I andra fall prövas ärendet slutligt av regeringen. Av denna ordning följer även att beslut om tagande i förvar meddelas av åklagare i de fall, då han själv beslutar i utlämningsärendet, och i andra fall av regeringen. Inte heller den nordiska utlämningslagen innehåller några bestämmelser om vare sig fullföljd av talan mot beslut om tagande i förvar eller rätt lill domstolsprövning av sädana beslut.

Den nordiska ullämningslagens bestämmelser om provisoriskt frihetsberövande av den, som kan komma att utlämnas, överensstämmer ocksä i slort med vad som gäller enligl den allmänna utlämningslagen. Frihetsberövande sker alltså även här i form av ett av en åklagare meddelat anhällningsbeslut. Enligt den nordiska utlämningslagen skall dock delta anhällningsbeslut underställas rättens prövning endast om den anhållne begär en sådan prövning. Vidare bör påpekas att en utlämningsframställning skall ha mottagits inom tvä veckor från det atl underrättelse om anhållningsbe-slutel sändes till polis- eller åklagarmyndigheten i det andra landet. Inkommer inte en sådan framställning inom denna tid, skall den anhållne friges.

3.2 Brister i regleringen

3.2.1 Förvarstagande i utlämningsärenden

Som har framgått av.vad som nyss har redovisats innehåller utlämningslagarna inga bestämmelser om domstolsprövning av ett beslut varigenom regeringen (eller åklagare) i samband med beviljande av utlämning förordnar att den som avses med beslutet skall tas i förvar. Regleringen är i denna del inle anpassad till regeringsformen (RF), där det finns särskilda bestämmelser om rättsskydd vid administrativa eller förvaltningsrättsliga frihetsberövanden. I detta hänseende är framför allt 2 kap. 9 och 20 §§ RF av intresse.

Bestämmelsen i 2 kap. 9 § första stycket RF tar sikte på del fallet alt en annan myndighet än en domstol har berövat en medborgare friheten med anledning av brott eller misstanke om brott. Vederbörande har dä - med visst undantag som här saknar aktualitet - en gmndlagsskyddad rätt att utan oskäligt dröjsmål kunna få lill stånd en rättslig prövning av frihelsberövandet vid en domstol. Andra stycket behandlar det fallet att en svensk medborgare av annan anledning har blivit omhändertagen tvångsvis. Även i detta fall föreligger det en rätt för den omhändertagne att utan oskäligt dröjsmål fä saken prövad av en domstol (eller en. domstolsliknande nämnd).

Enligt 2 kap. 20 § RF har utlänningar som befinnar sig i Sverige i väsentliga hänseenden samma fri- och rättigheter som svenska medborgare. En utlänning här i riket är sålunda likställd med svenska medborgare i fråga om rätt lill domstolsprövning av frihetsberövande med anledning av brott eller misstanke om brott (punkt 3). Om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag, gäller detsamma i fråga om frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott (punkt 5).

Prop. 1982/83:91 42

Att dessa grundlagsbestämmelser i och för sig blir tillämpliga även på förvarstaganden enligt utlämningslagstiftningen torde stå klart. Visserligen anses frihetsberövanden. som är så kortvariga att en domstolsprövning i praktiken inte hinner komma till stånd innan de måste upphöra, falla utanför tillämpningsområdet för grundlagsbestämmelserna. Dessa anses således inle syfta till atl garantera en domstolsprövning som inle kan få annat syfte än att i efterhand avgöra om ett visst frihetsberövande bort ske (SOU 1975:75 s. 441, jfr även prop. 1973: ll5s. 34). Elt beslut av regeringen om tagande i förvar i ett utlämningsärende kan emellertid komma att gälla under relativt läng lid. Varaktigheten begränsas såvitt gäller allmänna utlämningslagen endast av bestämmelsen i 20 § andra stycket, som anger att regeringen, när utlämning beviljas, skall utsätta tid inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas samt att denna tid inte utan synnerliga skäl får överstiga en månad från del att den främmande staten fick del av beslutet. I nordiska utlämningslagen anges i detta hänseende bara att beslut om utlämning skall verkställas sä snart det kan ske.

Bestämmelserna i 2 kap. 9 § RF är naturligtvis i första hand avsedda att styra lagstiftningsarbetet på del sättet att lagstiftaren skall se till atl det i aktuella författningar alltid finns beslämmelser om sådana domstolar eller domstolsliknande nämnder, vilka är behöriga att pä begäran av en enskild pröva frågor om frihetsberövande. I samband med 1979 års grundlagsändringar har emellertid i 2 kap. 9 § tredje stycket RF uttryckligen slagits fast att var och en har rätt att vända sig till allmän domstol - dvs. i första hand en tingsrätt — för alt fä en fräga om frihetsberövande prövad, om dén författning som reglerar själva frihelsberövandet inte innehåller en hänvisning till en myndighet som är behörig enligl 9 § första och andra styckena (jfr prop. 1978/79: 195 s. 59). Det föreligger sålunda redan nu en rätt för den berörde att fä en fråga om förvarslagande enligt utlämningslagstiftningen prövad domstolsvägen.

Angeläget är naturligtvis dock atl den aktuella frågan uttryckligen regleras i ufiämningslagarna. Det kan möjligen diskuteras om förvarstagande enligt denna lagstiftning utgör etl frihetsberövande "med anledning av brolt eiler misstanke om brott" i grundlagens mening. Om man anser att så inte är förhållandet, skulle möjlighet finnas alt i allmänna utlämningslagen — som endast avser utlämning av utlänningar - uttryckligen avskära möjligheten till domstolsprövning. En sädan tolkning får emellertid anses tveksam, och härtill kommer att en lösning av nu skisserat slag inte skulle stå i god överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligl Europakonventionen om de mänskliga rältigheterna och de grundläggande friheterna (art. 5) liksom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 9).'

' Jfr Utlänningslagkommitténs slutbetänkande DsA 1981: 8. där motsvarande frågor behandlas såvitt gäller förvarstaganden enligt utlänningslagstiftningen (särsk s 84-87 och 104-110) samt prop. 1981/82: 146 s. 40-46.

Prop. 1982/83:91 43

Det är emellertid inte bara frän konstitutionell utan också från praktisk synpunkt som den nuvarande regleringen företer vissa brister. Dessa yttrar sig i synnerhet i fall då den som skall utlämnas inle har varit häktad i utlämningsärendet, vilket särskill vid utlämning lill nordisk stat är förhållandevis vanligt. Regeringen anser sig då enligl praxis inte annat än när helt speciella förhållanden föreligger kunna förordna om förvarstagande i samband med atl utlämning beviljas.

I dessa situationer kan svårigheter uppkomma för polisen som, fastän uttrycklig bestämmelse härom saknas i utlämningslagarna, anses ha att biträda vid verkställandet av utlämningen. Enligl internationell sedvänja (jfr 20 § andra stycket allmänna utlämningslagen) anses det när annat ej har överenskommits ankomma pä den stal som har begärt utlämning alt hämta den som skall lämnas ut, medan den anmodade staten har att hälla denne lill banda. Detta förutsätter en viss planläggning i samförstånd mellan de båda staternas polismyndigheter. Färdbiljetter skall anskaffas, avgängs-och ankomsttider fastslällas och uppgifter härom utväxlas mellan myndigheterna. När företrädare för vederbörande polismyndighet i den främmande staten infinner sig pä avtalad tid och plats, visar det sig emellertid inte sällan att den som skall utlämnas inle finns tillgänglig. Denne, som ju känner till utlämningsbeslutet och ibland t. o. m. har varskotis om den avsedda tidpunkten för verkställigheten, häller sig nämligen ofta undan vid denna tidpunkt. De utländska polismännen måste då återvända med oförrättat ärende, och proceduren får återupprepas utan garantier för all den då leder lill bättre resultat.

Med hänvisning till denna i praktiken inte ovanliga situation har frän polishäll i olika sammanhang hävdats att polisen, pä samma sätt som i ärenden enligt utlänningslagstiftningen, borde ha möjlighet att beröva den berörde friheten i den utsträckning det behövs för åtgärdens genomförande, vanligen högst några timmar eller någon dag.

Vid de nordiska överläggningarna har framkommit att lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge inte erbjuder problem i de hänseenden som nu har redovisats för den svenska rättens del. Bl.a. kan nämnas atl del i förarbetena till den norska utlämningslagstiftningen uttryckligen har fömtsätts atl den som skall utlämnas vid behov kan berövas friheten av polisen i den utsträckning som behövs för alt åtgärden skall kunna genomföras.

3.2.2 Tvångsmedel när tillfälligt utlämningshinder föreligger

En annan fräga som bör tas upp i det här sammanhanget är i vad mån tvångsmedel skall kunna användas även när det föreligger ett sådant tillfäl-' ligt hinder mot utlämning som hänför sig till pågående lagföring för annat brott här i landet (se 11 § allmänna utlämningslagen och 6 § nordiska lagen). Frägan har aktualiserats bl.a. genom etl avgörande av HD i rättsfallet

Prop. 1982/83:91 44

NJA 1980 s. 28. Det var där fråga om en finländsk medborgare, som hade begärts utlämnad till Finland och som hade förklarats häktad i utlämningsärendet. En kort tid före häktningsbeslutet hade ett här i landet väckt åtal mot vederbörande blivit ogillat. Vid tiden för HD:s prövning av utläm-ningsfrägan hade den frikännande domen ännu inle vunnit laga kraft. HD fann med hänsyn härtill hinder "för närvarande" möta mot utlämning och förklarade - efter särskild föredragning i den delen - alt häktningsbeslutet inle längre skulle gälla. HD uttalade vidare atl del inle förelåg någol annat hinder mot utlämning än det som nu har angetts.

I rättsfallet var del alltså fräga om ett formellt utlämningshinder som visseriigen förelåg under ärendets handläggning men som skulle komma att vara undanröjt vid utlämningsfrågans slutgiltiga avgörande. I referatmbri-ken framhålls särskilt atl det gällde ett nordiskt utlämningsärende och att frågan om fortbestånd av häktningsbeslut enligt den allmänna utlämningslagen i motsvarande situation var reglerad på annat sätt.

Utgången i rättsfallet skall ses mot bakgrund av regleringen i dessa frågor i den nordiska utlämningslagen. Enligt 15 a § första stycket skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från HD huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt denna lag. och beslut av rätten om användande av tvångsmedel upphör enligt 12 § andra stycket första meningen atl gälla, om HD i sådant fall funnit hinder mot utlämning möta.

En i referatrubriken upptagen hänvisning till vad som i motsvarande fall gällde i fråga om fortbestånd av häktningsbeslut enligl allmänna utlämningslagen antyder att HD:s ledamöter ansett att utgången skulle ha blivit en annan, om det hade varit fråga om ett allmänt utlämningsärende. I den delen kan framhållas att ett av rätten meddelat tvångsmedelsbeslut enligl 16 § andra stycket allmänna utlämningslagen i dess dåvarande lydelse skulle gälla lills vidare intill dess HD prövat ärendet och, om utlämning enligt dess beslut lagligen kunde beviljas, lill dess regeringen avgjort ärendet. Eftersom HD:s prövning huruvida utlämning lagligen kunde beviljas enligt 18 § första stycket endast kunde avse sådana definitiva utlämningshinder som är upptagna i 1-10 §§ och inte tillfälliga hinder enligt 11 §, innebar den angivna bestämmelsen i 16 § andra stycket en betydande inskränkning i HD:s befogenhet atl pröva ivångsmedelsfrågan. Förelåg det ett tillfälligt hinder mot utlämning men kunde, bortsett från detta, utlämningen lagligen bifallas, skulle det inte ankomma på HD utan på regeringen att pröva om tvångsmedel även fortsättningsvis skulle användas.

Genom lagstiftning år 1981 har numera de aktuella bestämmelserna i allmänna utlämningslagen närmast av redaktionella skäl ändrats i vissa avseenden. Sålunda föreskrivs nu i 16 § andra stycket den allmänna lagen, liksom i 12 § andra stycket nordiska lagen, alt ett tvångsmedelsbeslut skall upphöra att gälla, om HD funnit hinder möta mol utlämning.

En ordning som innebär att tvångsmedel inte kan användas i utlämningsärenden endast av det skälet att del föreligger ett temporärt ullämnings-

Prop. 1982/83:91 45

hinder av nu aktuellt slag framstår som ofillfredsslällande ur flera synpunkter. Blir den eftersökte försatt på fri fot, mäste man ju räkna med risken att han avviker och eventuellt även lämnar landet. Svårigheter kan då uppkomma för svenska myndigheter att fullgöra Sveriges konvenfions-enliga åtaganden att säkerställa att utlämning kan ske när fömtsättningarna härför är uppfyllda. Lämpligen bör även det nu diskuterade problemet få sin lösning i detta sammanhang.

3.3 Överväganden och förslag

Om man i det hänseende som har nämnts under 3.2.1 vill anpassa utlämningslagstiftningen till regeringsformens bestämmelser om domstolsprövning av frihetsberövanden, skulle en möjlighet vara att i den aktuella lagstiftningen införa uttryckliga föreskrifter om sådan prövning av beslut om förvarstaganden. Beslut av regeringen i en sådan fråga skulle i så fall fä prövas av högsta domstolen eller regeringsrätten. Tanken på atl införa en särskild möjlighet fill domstolsprövning av regeringsbeslut av nu aktuellt slag har emellertid avvisats i etl nyligen framlagt förslag (prop. 1981/ 82:146) om ändring i utlänningslagen, som bl. a. avser frägan om förvarstagande enligt utlänningslagstiftningen. I den propositionen uttalas också att beslut i frågor av förevarande art inte bör ankomma pä ett departement som sådant eller - med undantag för fall som uppkommer under etl ärendes beredning - pä det ansvariga statsrådet.

Med hänsyn till vad som har anförts nu och lill ullämningsförfarandets övervägande judicieUa nalur skulle del emellertid otvivelaktigt vara en fördel, om regeringen kunde befrias från uppgiften alt i dessa ärenden handlägga frågor om frihetsberövande. Delta resultat synes kunna uppnås genom en utsträckning av giltighetstiden för sådana beslul om tvångsmedel som en domstol har meddelat under själva förfarandet.

Som förut har framgått är ett häktningsbeslut som har meddelats under handläggningen av ett utlämningsärende enligt nuvarande ordning pä det sättet tidsbegränsat att det upphör att gälla senast i och med alt beslut meddelas i själva utlämningsfrågan. Giltighetstiden för etl sådant häktningsbeslut bör emellertid utan olägenhet kunna utsträckas till att avse även liden fram fill dess atl utlämningen verkställs. I så fall bortfaller i praktiken behovet av institutet förvarstagande i utlämningsärendena. En lösning enligt denna modell bör fä en generell tillämpning och således även omfalla andra slag av tvångsmedel efter beslut om utlämning. Den nuvarande möjligheten för regeringen och åklagare att förordna att den som skall utlämnas skall ställas under uppsikt behövs då inte heller. Etl under utredningen meddelat beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet bör i stället få fortsätta att gälla även efter det alt utlämningsframställningen har bifallits.

Av 16 § tredje stycket allmänna utlämningslagen och 12 § tredje stycket

Prop. 1982/83:91 46

nordiska utlämningslagen följer att den som är häktad i ett utlämningsärende har rätt att päfordra atl ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut i häktningsfrägan senast meddelades. Denna regel.kommer med den nu förordade lösningen att gälla även beträffande den som är häktad efter ett bifall fill en ufiämningsframställning. Vid en omhäktningsförhandling som äger mm efter det att beslul föreligger i själva utlämningsärendet får domstolen liksom i andra fall möjlighel att förordna att vederbörande skall bli kvar i häktet, att han i stället skall åläggas reseförbud eller alt tvångsmedel inle längre skall användas.

Åtminstone i ärenden som handläggs enligt den allmänna utlämningslagen torde regeringen f.n. ha befogenhet att förordna om förvarstagande inte bara i samband med själva utlämningsbeslutet utan också senare genom särskilt beslut. På motsvarande sätt bör i fortsättningen fräga om anhållande, häktning eller annat tvångsmedel kunna las upp efter utlämningsbeslutet. Detta kan få betydelse om den som skall lämnas ut har varit på fri fot under proceduren och flyktfara uppstår efter utlämningsbeslutet. Det är tänkbart att en sådan möjlighet att i ett senare skede av utlämnings-ärendets handläggning vidta snabba och effekfiva åtgärder för att säkerställa verkställigheten av beslutet i en del fall kan komma att minska behovet av länga häktningstider under ärendets handläggning.

I enlighet med det anförda förordas att det i 16 § allmänna utlämningslagen och 12 § hordiska ufiämningslagen anges alt beslul av rälien om tvångsmedel under förutsättning att utlämningsframställningen bifalls gäller tills utlämningen verkställs saml att tvångsmedelsbeslut kan meddelas även efter utlämningsbeslutet. Vad som i 20§ i den allmänna och 16 § i den nordiska lagen föreskrivs om förvarstagande och ställande under uppsikt bör dä utgä.

Det anförda innebär att åklagarväsendets befattning med utlämningsärendet inte nödvändigtvis upphör sedan ärendet överlämnats till regeringen för prövning. Detta torde ocksä vara gällande lags innebörd. Avfattningen av 15 § andra stycket nordiska utlämningslagen har emellertid i praxis föranlett tvekan i aktuellt hänseende. För alt denna skall undanröjas bör en mindre justering göras i lagrummet i samband méd att detta - på skäl som senare skall redovisas - ändras även i andra hänseenden.

Med den föreslagna lösningen kan det tänkas förekomma att en försvarare efter HD:s prövning utför arbete inte bara med avseende på själva utlämningsfrågan, som prövas av regeringen, utan även beträffande tvängsmedelsfrågor, som enligt förslaget prövas i annan ordning. Del kan t. ex. bli aktuellt att hålla en ny häktningsförhandling i tingsrätt under tiden mellan ett ullämningsbeslut och dess verkställande. Ersättning för sådant arbete bör i sedvanlig ordning bestämmas av den tingsrätt, där häktningsförhandlingen äger rum. Delta kan sägas följa av de generella bestämmelserna i 16 § allmänna och 12 § nordiska utlämningslagen som anger alt vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål skall gälla även i fråga om

Prop. 1982/83:91 47

'tvångsmedel i utlämningsärenden. Det torde därför inte vara påkallat att införa en särskild bestämmelse om försvararersätlning för dessa fall. Däremot bör 22 § allmänna utlämningslagen - där det nu föreskrivs att regeringen fär tillerkänna en offentlig försvarare ersättning för arbete efter HD:s prövning — jämkas på det sättet atl det uttryckligen anges alt den ersättning som här avses endast avser arbete hos regeringen. En motsvarande bestämmelse bör i tydlighetens intresse införas även i den nordiska lagen i en ny 20 §.

Den lagändring som har föreslagits nu är till en del även ägnad att undanröja de praktiska svårigheter som har påtalats från polishåll. Om den som skall utlämnas är på fri fot och avviker i syfte att undkomma utlämningen, kan han förklaras anhållen i sin frånvaro. Etl anhällningsbeslut kan i sin tur leda till alt han efterlyses och omedelbart grips, när han anträffas. I praktiken torde utlämningen i sådana fall många gånger bli verkställd, innan åklagaren hinner inge en häktningsframställning lill rätten.

Del synes emellertid överflödigt att förutsätta beslul om reguljära tvångsmedel för de fall dä den som skall utlämnas endast behöver berövas friheten i anslutning till själva överlämnadet lill den främmande statens behöriga myndighet. Ibland kan f.ö. som tidigare berörts häktningsskäl i sådana fall inte påvisas förrän verkställighetsförsöket välhar misslyckats. Lämpligen bör polisen därför ha befogenhet att under en kortare tidrymd - förslagsvis tolv timmar - omhänderta den som skall utlämnas i anslutning till verkställigheten av ett ullämningsbeslut. Som framgår av vad som har anförts under 3.2 behövs inga regler om domstolsprövning när det gäller så kortvariga omhändertaganden. I samband härmed bör det uttryckligen anges i lagen alt polismyndigheten skall biträda vid verkställigheten.

Med hänvisning till det anförda förordas atl del i 20 § andra stycket allmänna utlämningslagen ocb 16 § nordiska utlämningslagen föreskrivs att polismyndigheten skall biträda vid verkställighet av utlämning och att den i anslutning härtill, om den som skall utlämnas är på fri fot, vid behov får omhänderta honom, dock längst under tolv timmar. Om utlämningen inte kan genomföras inom denna lid, skall den omhändertagne antingen friges eller - om det finns skäl för en sädan åtgärd - gripas eller anhållas för att eventuellt senare begäras häktad vid domstol.

Med den nu föreslagna lösningen kommer omhändertagande alt kunna ske även av enskild polisman om del är fara i dröjsmål, se 1 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

I samband med de nu föreslagna ändringarna kan del vara skäl alt även göra den justering av tvångsmedelsregleringen som framstår som påkallad med hänsyn lill utgången i rättsfallet NJA 1980 s. 28. Bakgrunden är, som har framhållits under 3.2.2, att den nuvarande regleringen i vad avser varaktigheten av ett tvångsmedelsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning är ägnad att skapa vissa praktiska problem. Bestämmel-

Prop. 1982/83:91 48

serna i den nordiska utlämningslagen har i del angivna rättsfallet tolkals så att även elt temporärt utlämningshinder medför atl exempelvis en häktad måste försättas på fri fot och detta även när hindret kan beräknas ha upphört vid tiden för regeringens avgörande. I det föregående har påvisats att en sädan ordning onödigtvis kan hindra en ändamålsenlig handläggning av vissa utlämningsärenden.

När pågående lagföring utgör hinder mot utlämning, brukar HD överlämna ärendet till regeringen med angivande härav. Del ankommer därvid pä regeringen att ta ställning till om hindret har upphört alt gälla när den avgör ärendet. Sä gjordes i det aktuella fallet — där HD uttryckligen angav atl det inte fanns något annat hinder än den icke lagakraftvunna domen -och så brukar också göras i den snarlika och inte ovanliga situation som föreligger, när den som begärts utlämnad undergår frihetsstraff här i landet. I sådana fall brukar HD sålunda förklara att det inte finns något annat hinder mot utlämning än det som föranleds av att straffverkställighet pågår. - Det anförda gäller inte bara för nordiska utlämningsärenden. Även vid tillämpning av den allmänna utlämningslagen bmkar HD stundom ange alt ett tillfälligt utlämningshinder av del här slaget föreligger.

I fall av det nyssnämnda slaget är flyktfaran visseriigen eliminerad så länge vederbörande är omhändertagen. Med den i det föregående fömtsätta utvidgade befogenheten för domstol atl besluta om häktning bör det emellertid finnas möjlighet att i utlämningsärendet meddela elt villkorat häktningsbeslut av innebörd alt vederbörande i avbidan på att utlämningen verkställs skall träda i häkte, när han friges frän fängelsestraffet.

För att inle tillfälliga ufiämningshinder av nu angivet slag skall få den verkan att tvångsmedel inte kan användas bör i 12 § andra stycket nordiska utlämningslagen uttryckligen anges alt ell tvångsmedelsbeslut — i de fall dä HD:s prövning blir aktuell - upphör alt gälla, endast om HD av annan anledning än som avses i 6§ första stycket har funnit att utlämning inte lagligen kan beviljas.

I den allmänna utlämningslagen är de tillfälliga utlämningshinder redovisade i 11 §. Av 18 § första stycket framgår att HD - när ärendet enligl 15 § skall underställas dess prövning - har att pröva, huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt l-10§§. Beträffande varaktigheten av ivängs-medelsbeslut föreskrivs i den gällande lydelsen av 16§ andra stycket andra meningen atl ett sådant beslut upphör atl gälla, om HD i fall som avser 15 § funnit hinder möta mot utlämning. I bestämmelsen hänvisas alltså inte direkt till de definitiva utlämningshinder som avses i 18 § första stycket, dvs. sädana hinder som med lagens terminologi medför atl utlämning inte lagligen kan beviljas. Bestämmelsen kan möjligen ge underlag för den missuppfattningen att ett tvängsmedelsbeslut skall upphöra att gälla, sä snart HD finner att det föreligger ett hinder mot utlämning oavsett om hindret är av beskaffenhet att kunna inordnas under 1-10§§. För att undvika tolkningssvårigheter av det här slaget kan det vara motiverat att

Prop. 1982/83:91 49

ändra 16 § andra stycket på sådant sätt att det uttryckligen anges att etl tvångsmedelsbeslut upphör att gälla endast om HD har funnit att del föreligger ett sådant ufiämningshinder, som enligt 18 § första stycket omfattas av domstolens materiella prövning av ärendet. Denna verkan uppnås om den fidigare gällande formuleringen ålerinförs och del sålunda anges alt tvångsmedelsbeslut upphör att gälla, om utlämning enligt HD:s beslul inle lagligen kan beviljas.

Den lösning som sålunda förordas kan inte anses ägnad att inge betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Rätten för den berörde att hos allmän domstol kunna utverka en omprövning av ett tvängsmedelsbeslut utgör en tillräcklig garanti för att ett frihetsberövande inle kommer att pågå längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt.

4 Decentralisering av utlämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i uppenbara fall

Sedan flera år tillbaka pågår en systematisk strävan alt decentralisera ärenden från regeringen. Ett huvudsyfte är att statsråden skall få bättre tid för uppgifter av planeringskaraktär och andra större frågor. Decentraliseringssträvandenas betydelse har flera gånger understmkits av riksdagen och följs fortlöpande av konstitutionsutskottet (se t.ex. KU 1971:34 s. 3, 1975:12 s. 5 och 1979/80:50 s. 14-20).

Som framgår av det fömt anförda ankommer det i nordiska ufiämnings-ärenden pä allmän åklagare att verkställa utredning i ärendet. Åklagaren är också behörig att ta emot samtycke till utlämning. Vid samtycke kan åklagaren själv meddela beslut om utlämning, om inte fall som avses i 4, 6 eller 8 § (politiska brott, pågående lagföring i Sverige eller konkurrerande utlämningsframställningar) är för handen och inte heller annat hinder eller skäl mot utlämning föreligger. I sådant fall skall åklagaren efter avslutad utredning sända handlingarna i ärendet till justitiedepartementet för regeringens avgörande. Innan regeringen beslutar i ärendet skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen humvida ufiämning lagligen kan beviljas (15 a § första stycket). Finner högsta domstolen atl det finns hinder mot utlämning enligt 1959 ärs lag får framställningen inte bifallas.

Regeringen meddelade under år 1981 omkring 60 beslut om utlämning lill annat land på gmnd av brott. I 53 av besluten var det fråga om utlämning till något av de andra nordiska länderna.

Den nordiska utlämningslagen ger ett förhållandevis stort utrymme för bifall till ufiämningsframställningar, och med hänsyn till rättslikheten mellan de nordiska länderna är det ytterst ovanligt att avslag pä en framställning med tillämpning av den fria prövningsrätten aktualiseras. Det är ingen överdrift att säga att det i flertalet av de nordiska utlämningsärenden som 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Prop. 1982/83:91 50

kommer under regeringens prövning förhåller sig så att utgången i ärendet är uppenbar.

Med hänsyn till vad som nyss har sagts om intresset av att decentralisering från regeringen sker på olika områden ligger det nära till hands att från regeringens medverkan skilja av de många alldeles klara och okomplicerade fallen av utlämning till annat nordiskt land. Endast när frågan är tveksam eller något förhällande föreligger som påkallar särskilda överväganden synes regeringens medverkan vara sakligt motiverad.

Det kan naturligtvis diskuteras till vilket organ prövningen av framställningarna i sä fall bör förläggas. Det synes mindre lämpligt att även i bestridda fall låta ärendenas avgörande ankomma på stats- eller distriktsåklagare. Ätt anförtro ärendena ät tingsrätt kan naturligtvis vara en möjlighet, men detta skulle otvivelaktigt innebära en viss merbelastning, särskilt om man - till undvikande av oenhetlighet i praxis - skulle förbehålla en särskild tingsrätt att pröva dessa frågor. Den belastning för nägot annat organ som naturligtvis alltid uppkommer vid en decentralisering från regeringen av aktuellt slag blir mera försumbar om prövningen anförtros åt riksåklagaren, som ju inte sällan ändå kopplas in på ärendena och hos vilkens kansli en ingående kännedom om ullämningsrätlen regelmässigt finns representerad. Till förmån för en sådan lösning talar också det förhållandet att det i en del fall mäste bli fråga om att hänskjuta etl tveksamt ärende till regeringen, något som i viss mån ter sig främmande för en allmän domstol.

Med hänvisning till det anförda förordas alt riksåklagaren skall tilläggas befogenheter att bevilja utlämning till annat nordiskt land i de fall dä det är uppenbart att framställningen bör bifallas. Så snart tvekan uppkommer i ett sådant ärende - vare sig det gäller en lagtolkningsfräga eller ett spörsmål huruvida den fria prövningsrätten bör utnyttjas — bör riksåklagaren ha skyldighet att med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet för regeringens avgörande. Med denna lösning behöver HD aldrig höras i de ärenden som riksåklagaren skall pröva.

Från riksåklagarens prövning bör uttryckligen undantas fall då den som begärs utlämnad är svensk medborgare; det bör inte ankomma pä något annat organ än regeringen att avgöra huruvida en svensk medborgare mot sitt bestridande skall lämnas ut fill ett annat land. Vidare bör en fråga om utlämning för polifiskt brott alltid prövas av regeringen, och detsamma bör lämpligen gälla fall när konkurrerande utlämningsframställningar föreligger frän olika länder. Det betyder att fall som avses i 2, 4 och 8 §§ nordiska utlämningslagen bör förbehållas regeringen.

Däremot synes det inte föreligga tillräckliga skäl att från riksåklagarens kompetensområde undanta även fall som avses i 6 § nordiska ufiämningslagen, dvs. ärenden där den som begärs utlämnad undergår lagföring för annat brott här i landet. I dessa fall - som ingalunda är ovanliga -förekommer sällan tveksamma bedömningsfrägor. Om sä någon gång skul-

Prop. 1982/83:91 , 51

le vara förhållandet eller den främmande staten skulle påfordra omedelbart beslut trots det temporära ullämningshindret, bör givetvis riksåklagaren ha skyldighet att anmäla ärendet hos regeringen för beslut. Utlämning för rättegäng enligt 6 § andra stycket nordiska lagen bör emellertid kunna fattas av riksåklagaren.

Enligt 18 § nordiska utlämningslagen kan regeringen på framställning medge att den som har lämnats ut ställs till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den för vilken utlämning skelt eller att han utlämnas lill annan nordisk stat. Sådana frågor bör av praktiska skäl även fortsältningsvis ankomma på regeringen.

Den nu föreslagna lösningen påkallar ändringar i 15 och 15 a §§ nordiska utlämningslagen. En bestämmelse bör ocksä tas in om befogenhet för riksåklagaren att besluta om ersättning till offenfiig försvarare för arbete som denne har utfört inom ramen för ärendets hantering hos riksåklagaren. Slutligen bör uttryckligen föreskrivas att talan inte får föras mot riksåklagarens beslut i ett utlämningsärende.

5 Utlämning till Sverige för lagföring

De i föregående avsnitt berörda reglerna i 11 § första stycket allmänna utlämningslagen och 6§ första stycket nordiska utlämningslagen innebär att den som här i riket är åtalad för brott, för vilket är stadgat fängelse - i den nordiska utlämningslagen fängelse i två år eller däröver - eller som enligt dom mot honom skall undergå fängelsestraff eller annars omhändertas i anstalt inle får utlämnas, så länge hindret består. Utan hinder av vad som där stadgas kan dock utlämning ske för rättegäng i ett annat land, på det villkoret att den ufiämnade senare överlämnas fill svensk myndighet enligl regeringens bestämmande (11 § andra stycket allmänna utlämningslagen och 6§ andra stycket nordiska utlämningslagen).

Utlämningslagarna innehåller inte några beslämmelser rörande del fallet att en rättegång skall genomföras här i landet mot någon som undergår verkställighet för straff i etl annat land och den främmande staten som villkor för att lämna ut denne under rättegången föreskriver atl han därefter skall återlämnas. I 2 kap. 8§ andra stycket brottsbalken föreskrivs visserligen att villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i riket. Bestämmelsen synes emellertid i praxis inte ha ansetts ta sikte pä den typ av villkor som det här är fräga om. Förarbetena ger inte heller stöd för en sådan tolkning.

Följande exempel, som har förekommit i praktiken, kan anföras till belysande av de problem som här kan bli aktuella. En person undergår verkställighet av etl långvarigt fängelsestraff i elt främmande land och stär samtidigl, jämte flera andra personer, under ålal för brott i Sverige. Från processekonomisk synpunkt är det en klar fördel, om den rättegång som skall äga rum i Sverige kan omfatta samtliga tilltalade, bl.a. med hänsyn

Prop. 1982/83:91 52

till alt ett flertal vittnen skall höras i målet. Den främmande staten är också beredd atl medge att den åtalade utan hinder av det pågående straffet provisoriskt utlämnas hit för atl lagforas för det aktuella brottet pä det villkoret att han efter rättegången återiämnas dit för fortsatt straffverkställighet.

Om man utgär frän att 2 kap. 8§ andra stycket brottsbalken inte avser fall av denna typ, går proceduren enligt gällande rätt inle att genomföra. Etl sådant återiämnande skulle nämligen från svenska utgångspunkter vara en form av utlämning. Om vederbörande i det nyss skisserade fallet skulle ådömas frihetsberövande påföljd här i Sverige uppkommer således enligl 11 § allmänna utlämningslagen (resp. 6§ nordiska utlämningslagen) hinder mol utlämning till den stat, som ursprungligen har lämnat ul honom för lagföring här. Och även bortsett frän delta, torde den svenska regeringen inte på förhand kunna utfäsla sig att uppfylla villkoret att återlämna den utlämnade efter rättegängen här i landet. Bl.a. gäller ju atl en utlämning härifrän förutsätter HD:s prövning, om inte den som skall lämnas ut samtycker till åtgärden.

Av det anförda framgår att Sverige inte synes kunna äta sig atl uppfylla ett villkor om att återiämna en person som har provisoriskt ufiämnats hit för rättegång. Fråga har därför uppkommit om att i del här sammanhanget ändra utlämningslagarna pä ett sätt som skulle göra etl sådant återiämnande möjligl.

Den svenska utlämningslagstiftningen bygger i väsentliga delar pä den europeiska utlämningskonventionen (Sö 1959:65). Enligt dess artikel 19 första punkten kan det land, hos vilket utlämning har begärts, efter att ha beslutat om utlämning, uppskjuta överiämnande! för atl den berörde skall kunna ställas under allmänt åtal eller, om han redan har dömts, för att han skall kunna avtjäna sill straff. Enligl andra punkten kan dock landet i fråga i stället för att uppskjuta överlämnandet tillfälligt överlämna den eftersökte till den begärande staten pä villkor som fastställs i avtal mellan de berörda staterna. - I förarbetena till utlämningslagarna har denna fråga behandlats endast såvitt gäller utlämning från Sverige till ett annat land för lagföring där (se prop. 1957: 156 s. 67 f och prop. 1959:72 s. 35 f). Denna situation har ocksä reglerats genom 11 § andra stycket allmänna utlämningslagen och 6§ andra stycket nordiska lagen. Enligl dessa lagrum gäller bl.a. alt den som avtjänar straff här i riket kan lämnas ut till en främmande stat för rättegäng på villkor atl han senare återlämnas till svensk myndighet.

Det finns således inte något principiellt hinder mot att ändra utlämningslagarna pä sådant sätt att det skulle bli möjligt att efter en avslutad rättegång och utan hinder av det ådömda straffet återlämna en provisoriskt utlämnad person till den främmande stal varifrån utlämning har skett, om ett sådant villkor ställts upp från den främmande statens sida. Elt sådant överlämnande skulle givetvis i så fall ske utan sädan särskild prövning som gäller för utlämning i allmänhet. Man skulle alltså mot bakgrund av det

Prop. 1982/83:91 53

anförda kunna införa en kompletterande bestämmelse i båda utlämningslagarna, som uttryckligen anger att ett villkor, som har ställts av en främmande stat vid utlämning för lagföring här i landet och som har den innebörden att den utlämnade efter rättegången skall återlämnas dit, skall lända till efterrättelse här i landet och att vad som är föreskrivet i fräga om utlämning inte skall tillämpas, när det gäller att uppfylla ett sådant villkor.

Å andra sidan bör det framhållas att det praktiska behovet av en sådan ändring är ganska begränsat. Tillämpning av sädana bestämmelser skulle aktualiseras endasi när det straff som verkställs i det främmande landet är mycket långvarigt och särskilda processekonomiska skäl talar för att en rättegång i Sverige bör äga rum innan den person som avses har avtjänat straffet i det andra landet och kan lämnas ut definifivt. I de fall då en procedur av detta slag skulle bli aktuell, skulle sannolikt också fråga ofta vara om internationell brottslighet av sådant slag att organiserade fritagningsförsök ofta kan befaras. Över huvud taget skulle proceduren skapa vissa problem i fräga om bevakning m. m. med hänsyn lill den folkrättsliga skyldighet som uppkommer för Sverige att uppfylla det villkor som ställs från den främmande statens sida.

Vid den beredning av frägan som har ägt rum inom utrikes- och justitiedepartementen har i betraktande härav och av frågans förhållandevis begränsade prakfiska betydelse preliminärt gjorts den bedömningen att någon ändring i denna del inte bör föreslås i utlämningslagstiftningen, om inte remissbehandlingen ger anledning lill annat ställningstagande.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av syensk myndighet, säsom strafflid.

Finns den dömde här i riket när framställning om verkställighet av domen i den andra staten bifalls, skall kriminalvårdsstyrelsen ombesörja, att han förs tUl den slaten. Kriminalvårdsstyrelsen kan därvid, om det behövs, påkalla biträde av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåUer sig. Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från Sverige lill den andra staten, anses den tid, under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Om någon, som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge, skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tiUämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är

Om någon, som här i riket dömts fill fängelse, skall för versktällighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge enligt 8§ andra stycket skall bestämmelserna i 7 och 18§§ lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge lillämpas.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är

Prop. 1982/83:91

Nuvarande lydelse

stadgat skall förpassas, jörvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den andra staten.

Föreslagen lydelse

stadgat skall utvisas ur riket och må befordras till den andra slaten.

Skatt en i Sverige meddelad dom på fängelse verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge och anträffas den dömde, i annat fall än som avses i 8§ andra stycket, här i riket före frigivningen, skall polismyndighet på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning föra honom till den staten för verkställighet av straffet.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslul av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkstäUts. I fall som avses i 15 § upphör dock beslutet att gälla, om utlämning enligl högsta domstolens beslut inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 11 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen etter häktad etter undergår fängelsestraff för sådant brott.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det alt utlämning har beviljats. Talan mol rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, atl ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslul senast meddelats.

20 §-Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1-I0§§, må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat mä dock bestämmas atl, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främ mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl överstiga en månad från del nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna, alt den, som enligt beslul skatt utlämnas, i avbidan på verkställigheten skatt tagas iförvar eller ställas under uppsikt.

Om utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte ulan synnerliga skäl överstiga en månad frän det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i orten skall biträda vid verkstäUigheten av utlämningen och får i anslutning härtill, om den som skall utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom, dock längst under tolv timmar.

Prop. 1982/83:91 57

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge dels att I, 12, 15, 15a och 16§§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tvä nya paragrafer, 20 och 21 §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island etter Norge, enligt sårskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater, anses domen vid tiUämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten.

12 §' Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel mä användas utan att särskild utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts lill slöd för att den som avses med framställningen begått del uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande Beslut av rätten om användande

av tvångsmedel gäller tills vidare av tvångsmedel gäller tills vidare
intill dess ärendet avgjorts eller intill dess ärendet har avgjorts eller,
högsta domstolen ifatt som avses i om utlämning beviljas, intill dess
15 a § funnit hinder mot utlämning denna har verkställts. Beslutet upp
mäta. Talan mot rätlens beslut förs hör dock att gäUa, om i falt som
genom besvär till högsta domstolen avses i 15 a § högsta domstolen av
utan inskränkning till viss tid. annan anledning än som anges i 6§

första stycket har funnit atl utlämning inte lagligen kan beviljas. FöreUgger sådant hinder mot utiäm-ning som avses i sistnämnda stycke gäller beslutet ej under lid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad

' Senaste lydelse 1981: 1091.

5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

friheten som anhållen eller häktad eUer undergår fängelsestraff för sådant brott.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det atl utlämning har beviljats. Talan mot rätlens beslul förs genom besvär lill högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats,

15 §-Har den som avses med framställningen enligt 10 § andra stycket samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren, om han finner alt hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren inle meddelar beslut om utlämning enligt vad som anges i första stycket, skaU handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt överlämnas till riksåklagaren. Om del är uppenbart att framstäUningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller faller under 4 eller 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen beslutar om framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, atl föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas påkallade.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket sägs skota handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översändas tilly'«-stitiedepartementel, varefter regeringen skaU giva sitt beslut över framstäUningen.

15a §'

Prop. 1982/83:91 60

Sid. Innehållsförteckning

Sammanfattning................................................................ 29

1 Inledning ......................................................................... 29

2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet................ 30

2.1 Gällande ordning......................................................... 30

2.2 JO:s beslut m.m.................. ---- ................................. 31

2.3 Överväganden och förslag............................................ 33

3 Förvarstagande i utlämningsärenden m.m........................... .. 37

3.1 Gällande ordning ..-..................................................... .. 37

3.1.1 Allmänna utlämningslagen ................................... .. 37

3.1.2 Nordiska utlämningslagen ..;.............................. 39

3.2 Brister i regleringen ..... ..................................... .. 41

3.2.1 Förvarstagande i utlämningsärenden ................... .. 41

3.2.2 Tvångsmedel när tillfälligt utlämningshinder föreligger.. 43 ■

3.3 Överväganden och förslag............................................ 45

4 Decentralisering av ullämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i uppenbara fatt 49

5 Utlämning till Sverige för lagföring ..................................... 51

BUaga................................................................. ............ .. 54

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge aiigående verkstäUighet av straff m. m.............................................. .. 54

2 Förslag tiU lag om ändring i tagen (1957:668) om utlämning för brolt 55

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge 57

Prop. 1982/83:91 61

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemorian 1982-04-15 (dnr 1057-82) Vissa ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, justifieombudsmannen (JO), Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och Sveriges advokatsamfund.

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

De i promemorian framlagda förslagen har genomgående fått ett myckel positivt mottagande under remissbeharldlingen. Samtliga remissinstanser har sålunda tillstyrkt i slort sett alla de särskilda förslagen eller lämnat dem ulan erinran. I vissa avseenden har dock framförts önskemål om mera långtgående ändringar än vad som har redovisats i promemorian. Endasi i en fråga har av två remissinstanser anmälts en frän promemorian helt avvikande uppfattning (se nedan avsnitt 2.5).

2.2 Tvångsmedel vid överförande av straffverkställighet m. m.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen har i denna del bl. a. framhållit att del inle är ovanligt atl de dömda försöker undandra sig straff genom att flytta mellan de nordiska länderna samt de föreslagna ändringarna i 8 och 9 §§ nordiska verkställighetslagen och 1 § nordiska utlämningslagen torde medföra alt möjligheterna lill sådant undandragande upphör. Styrelsen har vidare ifrågasatt om det inte vid sidan av dessa ändringar bör införas en uttrycklig regel som gör det möjligt att besluta om äterflylthing av verkställigheten till domslandet, om det visar sig att den dömde uppehåller sig där. Ett sådant återflyttande skulle enligt styrelsen kunna vara ett alternativ till atl tvångsvis föra den dömde till verkställighetslandel. Styrelsen har påpekat att ett sådant förfarande har tillämpats i praktiken på så sätt att man från doms-landels centrala kriminalvårdsmyndighet har begärt all verkställighetslandets beslut om övertagande av verkställigheten upphävs, samtidigl som man från domslandets sida återkallar sin framställning i ärendet.

Prop. 1982/83:91 62

RikspoUsstyrelsen har med hänvisning till gällande föreskrifter och anvisningar för polisväsendet framhållit att polismyndigheterna även när det gäller sädana förpassningar som här avses i stor utsträckning torde komma utnyttja kriminalvårdens transportcentraler och att alltså i realiteten kriminalvården kommer att ombesörja överförandet av den dömde till den andra staten.

2.3 Förvarstagande i utlämningsärenden m. m.

Promemorieförslagen har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av samtliga remissinstanser.

Frän nägra håll — rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer — har ifrågasatts om den föreslagna tidsgränsen för omhändertagande i anslutning till verkställigheten av ufiämningsbeslut - 12 timmar - är tillräcklig. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anser sålunda atl fristen är för kort och att den därför kan bli ett hinder för rationell polisiär verksamhet. Erfarenheterna frän olika polisdistrikt visar enligt föreningarna att det praktiska genomförandet av en utlämning ofta tar längre tid. Föreningarna påpekar vidare att ett användande av egentligt tvångsmedel förutsätter att häktningsskäl föreligger men att i verkställighetsskedet sådana skäl inte torde kunna påvisas, förrän den som skall utlämnas underlåtit att inställa sig minst en gäng. Föreningarna menar att tiden bör utsträckas till 24 timmar och att det i lagarnas förarbeten lämpligen kan påtalas atl polismyndigheterna bör sträva efter att begränsa fiden för omhändertagande så mycket som möjligt. Liknande synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen som anser atl en högsta lid på 24 timmar bör komma i fråga. Denna tid bör dock enligt styrelsen förenas med ett fillägg innebärande atl denna tid får överskridas om omständigheter föreligger över vilka polismyndigheten inte kan råda t. ex. förseningar, om detta är nödvändigt för att överlämnandet skall kunna verkställas.

Även hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för sig kan diskuteras om inle tiden för omhändertagande borde kunna utsträckas ytterligare och då exempelvis till högst 24 timmar. Hovrätten påpekar emellertid att det finns möjlighet atl vid behov tillgripa annan frihetsberövande tvångsåtgärd, om ett ufiämningsbeslut inte skulle kunna komma till stånd inom den föreslagna 12-timmarsfristen. Med hänsyn härtill är enligt hovrätten den föreslagna tidsgränsen för ett sådant tillfälligt omhändertagande väl avvägd. - En liknande uppfattning framförs av Föreningen Sveriges statsåklagare, som även erinrar om all rättegångsutredningen i betänkandet (SOU 1982:25) Processen i tingsrätt har föreslagit en liknande rätt till omhändertagande vid processuell hämtning.

Prop. 1982/83:91 63

2.4 Decentralisering av utlämningsbeslut i vissa fall

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnals utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det föreligger ett behov av en reform av angivet slag. Hovrätten framhåller dock att det frän rättssäkerhetssynpunkt eventuellt kan riktas viss kritik mot förslaget. Enligl hovrättens uppfattning kan det nämligen förekomma gränsfall, huruvida ett utlämningsärende, som riksåklagaren enligt förslaget har att pröva, är uppenbart eller inte. Eftersom riksåklagarens beslul i dessa fall inte skall kunna gå att överklaga kan det medföra atl denne kan komma alt besluta i utlämningsärenden som rätteligen borde ha avgjorts av regeringen. Sädana nu angivna gränsfall torde emellertid enligl hovrätten förekomma ytterst sällan. Hovrätten motsätter sig därför inte att en decentralisering av utlämningsbeslut sker i enlighet med promemorieförslaget.

Advokatsamfundet föreslär alt riksåklagaren i dessa ärenden skall inhämta yttrande över ansökningen från utrikesdepartementets rättsavdelning. Förslaget syftar enligl samfundet till alt ytterligare förstärka rättssäkerheten och främja likformigheten i behandlingen av utlämningsärenden genom att låta den myndighet, som handhar övriga utlämningsärenden ä regeringens vägnar och som därför besitter särskild kompetens och sakkunskap på området, delta i handläggningen ocksä av de nordiska ärendena.

Riksåklagaren påpekar för sin del alt man på längre sikt kan tänka sig atl dessa ärenden decentraliseras ytterligare och att beslutanderätten överlämnas till statsåklagare.

2.5 Utlämning till Sverige för lagföring

Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinslanser.

En avvikande uppfattning har emellertid redovisats av riksåklagaren, som anser att man i detta sammanhang bör vidta sådana ändringar i utlämningslagstiftningen att del i fortsättningen blir möjligt att efter en avslutad rättegång och ulan hinder av del ådömda straffet återlämna en provisoriskt utlämnad person till den främmande stat varifrån utlämning har skett. De fall som avses med promemorian är enligl riksåklagaren inte helt ovanliga och vållar stora problem av såväl praktisk som processekonomisk natur. Även rikspolisstyrelsen har förordat en ändring av angivet slag.

9 §

Skall den dömde övertoras från Sverige lill den andra staten, anses den tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Om nägon, som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen överföras lill Danmark, Finland, Island eller Norge, skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat skall förpassas, förvisas el-

Finns den dömde här i riket när en framställning om verkställighet av domen i den andra staten bifalls skall kriminalvårdsstyrelsen ombesörja atl han förs till den staten. Kriminalvårdsstyrelsen kan därvid, om det behövs, begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras frän Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Om nägon, som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge enligt 8 § andra stycket, skatt bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas.

Vad nu sagts skall ej gälla, om. den dömde enligt vad därom är stadgat skall utvisas ur riket och må

Prop. 1982/83:91

Nuvarande lydelse

ler utvisas ur riket och må befordras lill den andra staten.

Föreslagen lydelse

befordras till den andra staten.

Skatt en i Sverige meddelad dom på fängelse verkstäUas i Danmark, Finland, Island eller Norge och anträffas den dömde, i annat fall än som avses 18 § andra stycket, här i riket före frigivningen, skall polismyndigheten på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ombesörja alt han förs titt den staten för verkställighet av straffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott dels att 16, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av nedan angivna lydelse.

16 §' Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderliga utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslul av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta domstolen i falt som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. I faU som avses i 15 § upphör dock beslu-■ tet att gälla, om utlämning enligt högsta domstolens beslut inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 11 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eUer häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brott.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger päfordra, atl ny förhandling skall äga rum inom tre veckor frän det beslut senast meddelats.

20 f

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot ufiämning möta enligt 1-10 §§, må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall Om utlämning beviljas, skall ut-

utsältas tid, inom vilken den fram- sättas tid, inom vilken den främ-

mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna, att den som enligl beslut skaU utlämnas, i avbidan på verkställigeten skall tagas iförvar eller stäUas under uppsikt.

mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i orten skaU biträda vid verkstäUigheten av utlämningen och får i anslutning härtill, om den som skatt utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.

22 §'

Prop. 1982/83:91 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

överlämnas titt myndighet i den främmande staten, skall villkoret lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan sådan prövning som föreskrivs i denna lag. Överlämnandet ankommer på polismyndigheten, som får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för alt åtgärden skall kunna vidtas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. För fall då en framställning om utlämning har kommil in före ikraftträdandet lillämpas dock 16 § i sin äldre lydelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om utlämning för brott

fill Danmark. Finland, Island och Norge dels alt 1, 12, 15, 15 a och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 20-22 §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket, må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, enligt särskUt beslut verkställas i någon annan av dessa stater, anses domen vid tiUämpning av denna tag vara meddelad i den sistnämnda slaten.

' Senaste lydelse 1981:1091.

Beslut av rätlen om användande av tvångsmedel gäller fills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen ifall som avses i 15 a § funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut förs genom besvär lill högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller fills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Beslutet upphör dock att gälla, om ifatt som avses i 15 a § högsta domstolen av annan anledning än som anges i 6 § första stycket har funnit att utlämning inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i sistnämnda stycke, gäUer beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen etter häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brott.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom besvär lill högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

15 §-Har den som avses med framställningen enligl 10 § andra stycket samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren, om han finner atl hinder mol utlämning ej föreligger enligl denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslul om utlämning enligt vad i första stycket sägs, skota handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översändas tiliyu-stitiedepartementet, varefter regeringen skall giva sitt beslut över framstäUningen.

Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning enligt första stycket, skall handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt överlämnas fill riksåklagaren. Om det är uppenbart alt framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller faller under 4 etter 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I

- Senaste lydelse 1975: 294.

Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida ufiämning kan lagligen beviljas enligt denna lag.

Innan regeringen meddelar beslut i ett ärende som enligt 15 § andra stycket har anmälts hos regeringen skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas frän högsta domstolen huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag.

Om det behövs, skall högsta domstolen hålla förhandling. Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen mäste anses tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar.

Finner högsta domstolen atl hinder mot utlämning möter enligt denna lag, får framställningen inte bifallas.

16 §

22 §

Har utlämning tUl Sverige från någon av de i 1 § nämnda staterna ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas tiU myndighet i den andra staten, skall vUlkoret lända tUl efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan sådan prövning som föreskrivs i denna lag. Överlämnandet ankommer på polismyndigheten, sont får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för att åtgärden skall kunna vidtas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. För fall då en utlämningsframställning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 12, 15 och 15 a §§ i deras äldre lydelse.

Prop. 1982/83:91 • 71

Sid. Innehållsförteckning

Propositionen ........................... ..................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Förslag lill lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m.................................................................. 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 3
Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge..................... ... 5

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1982-09-16 8

1 Inledning ........................................................ 8

2 Föredragandens överväganden ........................... 8

2.1 Bakgrund .. '............................................... 8

2.2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet m.m 10

2.3 Förvarstagande i utlämningsärenden m.m........... .. 12

2.4 Decentralisering av utlämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i vissa fall 14

2.5 Utlämning till Sverige för lagföring i vissa fall ... .. 15

2.6 Ikraftträdande ............................................. 18

3 Upprättade lagförslag ....................................... 18

4 Hemställan ..................................................... 19

5 Beslut .......................................................... 19

Utdrag av lagrådets protokoll 1982-12-06 ............. .. 20

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1983-01-20 27

Bilaga 1 Promemoria 1982-04-15 (Dnr 1057-82)

Vissa ändringar i utlämningslagstiftningen och den nor
diska verkställighetslagstiftningen ......... .. 29

Bilaga 2 Remissammanställning ..................... .. 61

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen ............ .. 65

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983