Regeringens proposition

1982/83:85

om ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m. m.);

beslutad den 20 januari 1983.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som berör villkorlig frigivning från fängelsestraff, kriminalvård i frihet och lekmannainflylandel inom kriminalvården.

Enligt förslaget skaU viUkorlig frigivning av den som har en strafftid understigande två år i princip alltid ske när halva tiden, dock minst två månader, har avtjänats. Förslaget syftar i denna del tiU alt minska fängelsetiderna och undanröja risker för osäkerhet och bristande enhetlighet i tillämpningen. Nuvarande ordning vad gäller viUkorlig frigivning från längre straff lämnas i huvudsak oförändrad. Det innebär alt en strängare bedömning fortfarande skall göras när det gäller intagna som har begått grova narkotikabrott eller andra allvarliga brott som har riktat sig mot eUer medfört fara för liv eller hälsa, om påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag bedöms föreligga.

Kriminalvården i frihet inom ramen för påföljden skyddstiUsyn liksom under prövoliden efter villkorlig frigivning intensifieras. Del sker bl.a. på det sättet att insatserna koncentreras tiU det första året av prövoliden, då återfallsrisken erfarenhetsmässigt är störst. Övervakningen skall normalt sättas igång omedelbart efter en dom på skyddstiUsyn utan att man avvaktar att domen har vunnit laga kraft. Biträdande övervakare skall kunna förordnas i fall då speciella insatser behöver göras. Möjligheten att förordna om tillfäUigt omhändertagande utvidgas till all avse fall då fråga har uppkommit om att vidta åtgärder som innefattar vård eller behandling liksom till situationer då den dömde har undandragit sig övervakningen. Frivården ställs direkt under kriminalvårdsverkets regionala ledning. 1    Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Rällelse: S. 16, efter rad 19 Tillkommer: Ordföranden       nämnden.

S. 16, not 23 Står: 1974: 565 Rättat till: 1981:1126.

Prop. 1982/83:85

Prop. 1982/83:85 2

Övervakningsnämnderna befrias från prövningen av frågor om viUkorlig frigivning samt från en del mtinmässiga uppgifter som i stället läggs på skyddskonsulentorganisationen. Som en följd av detta minskas antalet nämnder med ungefär hälften. För att tillgodose intresset av att det medborgerliga inflytandet över kriminalvårdens verksamhet ökas skall lekmännen i nämnderna fortsättningsvis väljas av landstingen och kommunfullmäktige.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1983. De nya reglerna om val av ledamöter i övervakningsnämnderna skall dock börja tillämpas först med verkan från och med år 1984.

Prop. 1982/83:85 3

I    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken' dels all 28 kap. 6 a § skall upphöra all gälla, dets atl nuvarande 37 kap. 3 § skall betecknas 37 kap. 4 §, dets an 26 kap. 6, 7, 9-16, 18, 19, 22 och 23 §§, 27 kap. I och 2 §§, 28 kap. 1-7 och 11 §§,31 kap. 1 §, 34 kap. 5 och 6 §§,37 kap. 1,2, nya 4, 7,8 och 10 §§ samt 38 kap. 1,3,9 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 37 kap. 3 § saml 38 kap. 13 och 14 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

26 KAP.

6§

Den som undergår fängelse på viss tid får villkorligt friges sedan två tredjedelar av liden eUer, om det finns särskilda skäl, halva liden har avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minsl två månader: Inle heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller frän etl förvandlingsstraff för böter.

Den som undergår fängelse på viss lid skall, om inle annat följer av andra stycket eller 7 §, villkorligt friges sedan halva tiden har avtjänats. Frigivning fär dock inle ske förrän verkställigheten har pågått minst två månader. Inle heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligl 28 kap. 3 § eller från ell förvandlingsslraff för böter.

Om den dömde begär del, kan frigivningen uppskjutas titt senare tidpunkt än som följer av första stycket.

Vid prövning av fråga om villkortig frigivning skatt särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hånsyn lill de förhållanden i vilka han skulle komina att försältas efter frigivningen. Avtjänar den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brotlslighet som har riktal sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa, skall frågan om det finns påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brotts-

Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktal sig mol etter medfört fara för tiv eller hälsa och påtaglig risk bedönis föreligga för atl han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. får han inte viUkorligt friges förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning efter denna tidpunkt skall förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihet s-

' Senaste lydelse av 28 kap. 6 a § 1979:680.  Senaste lyddse 1982:363. ' Senaste lyddse 1981:211.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

lighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars.

Föreslagen lydelse

förlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn titt de förhållanden i vilka han skulle komma atl försältas efter frigivningen.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses där. Verkstälts samtidigt ett annat fängelsestraff skall, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden, 6 § tillämpas med avseende på det straffet.

9 §"

Fråga om vUlkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd litt vars verksamhetsområde anstalten hör.

Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år prövar kriminatvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning från straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, från den sammanlagda strafftiden. I annat fatt fästs tälts tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller Ijänsieman som styrelsen bestämmer.

Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkstäUighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjulas etter det annars föranleds av ändrade förhållanden.

10 §5

/ beslut om villkorlig frigivning skatt fastställas en prövolid av minst ett och högsl tre år eUer, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år, högsl fem år.

För den som viltkortigt friges gäller en prövolid av ell år. I beslul om villkorlig frigivning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan dock fastställas en längre prövolid, högst Ire år.

11  §

Under prövoliden skaU den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforder-

/ anslutning titt atl villkorlig frigivning äger rum etter senare kan

" Senaste lydelse 1974: 205.  Senaste lydelse 1965:620.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Ug, må beslutas alt övervakning icke skall äga rum. Så länge prövoliden varar, må den frigivne, när skäl äro därtiU, stäUas under övervakning. Beslul som nu avses meddelas av övervakningsnämnd.

Förestagen lydelse

förordnas att den frigivne skaU slå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsutenl i kri-minatvårdsverket. Övervakningen skaU utan någol särskilt förordnande upphöra sedan ett år av prövoliden har förfluttt, om inte annat följer av 18 §.

12 r

Övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. Övervakare förordnas av nämnden. Skyddskon-siitent hos nämnden får dock förordna övervakare för tiden intiU dess nämnden beslutat i frågan.

Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent hos övervakningsnämnden, skall övervakningen stå under överinseende av sådan konsulent.

Övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt bedrivs under ledning av skyddskonsulenten. Konsulenten förordnar också övervakare och kan vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.

13 §

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhåUanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. / den mån skyddskonsulenten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även konsulenten eller annan person.

14 §'

Den frigivne skall under prövoliden iakttaga skötsamhet, efter förmåga söka försöija sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligl denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med slöd därav. Har han förpliktats ersätta genom brottet  uppkommen   skada,   skall

Den frigivne skall under prövoti-den iakttaga skötsamhel, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligl denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med slöd därav. Han är skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten.

" Senaste lyddse 1973:918. ' Senaste lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

han göra vad i hans förmåga står alt fullgöra denna skyldighet.

Föreslagen lydelse

Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga slår atl fullgöra denna skyldighet.

När den frigivne står under övervakning, skall skyddskonsulenten genom tillsyn och förmedling av slöd och hjälp verka för alt denne inte återfaller i brott och för all hans anpassning i samhållet även i övrigt främjas. Skyddskonsulenten skall för delta ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den fri-givnes livsföring och ont hans förhållanden i övrigt.

15 §«

När det finnes skäl att antaga att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av särskild föreskrift om vad han har alt iakttaga under prövoliden, må sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift må avse

När det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktia under prövoliden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift/år avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högsl elt år ål gången,

2. UtbUdning eller arbelsanställ- 2. arbetsanställning, annan för-ning,                                                            värvsverksamhel etter utbildning,

3. läkarvård, nykterhelsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och säll för skadeslåndsskyldighe-tens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn lill den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas otn vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får anges på vilkei sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla koiuakl med övervakaren etter skyddskonsulenlen. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne atl lämna underrättelse tiU övervakaren etter skyddskonsulenlen om

* Senaste lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

16 §

Föreskrift enligt  15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleda därtUl, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock meddela ny föreskrift.

Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnd. Skyddskonsulenten får meddela sådan föreskrift för tiden intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden meddela sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigivning.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift.

18 §'

Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela föreskrift enligt 15 §, besluta att varning skall meddelas den frigivne.

Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,/or övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne, eller

2. besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att ett år av prövoliden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

19 §'

Har villkorligt frigiven allvariigt åsidosatt sina åligganden och kan det antagas att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad.

Har den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att han inte kommer att låta rätta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, får nämnden förklara den villkorUgt medgivna friheten förverkad //// en tid av högst en månad varje gång.

'Senaste lydelse 1973:918. '" Senaste lydelse 1979:680.

Rättelse: S. 9, 28 KAP, 1 § De två sista meningarna har delats upp i två stycken.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

Uppkommer fråga om att förklara villkoriigt medgiven frihet förverkad eller alt vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, såframt omständigheterna föranleda därtUl, förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtUl, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterUgare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne ej kvarhåUas.

23 Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke gått till ända.

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta åtgärd som avses i 18 § eller åtgärd för att den frigivne skall underkasta sig vård eller behandling, eller har den frigivne undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, förordna att den frigivne skall pä lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Ett sådant beslul skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inle kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligger, får dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång får den omhändertagne ej kvarhållas.

Förklaras villkorUgt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende på frågan om ny viUkorlig frigivning vad som förverkats anses såsom straff genom ny dom.

27 KAP.

1§

Villkorlig dom må meddelas för brott vara kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den tUl-talades karaktär och personliga förhållanden / övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

ViUkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet el-

Villkorlig dom får meddelas för ett brott, på vilket fängelse kan följa, om det inle med hänsyn till den tiUtalades personliga förhållanden finns gmndad anledning befara att han kommer att göra sig skyldig tiU fortsatt brottslighet.

Villkorlig dom får ej meddelas, om på grund av brottets svårhet el-

Senaste lydelse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

ler eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman må viUkorlig dom ej bmkas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

Föreslagen lydelse

ler annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman/år villkorlig dom bmkas endast när del bedöms kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten.

2§

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, wå jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om det anses påkallat för den tiUtalades tillrättaförande eller av hänsyn tiU allmän laglydnad, får jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst elthundraättio, vare sig böter har föreskrivtts för brottet eller ej.

28 KAP.

1 Skyddstillsyn må ådömas för brott vara kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. År mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom socialtjänsten.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ell år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

2§

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om del anses påkallat för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst etthundraåiiio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

' Senaste lydelse 1981:29.

Prop. 1982/83:85

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§"

Om det av hänsyn till aUmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt att skyddstiUsyn förenas med frihetsberövande, må jämte skyddstUlsyn dömas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att domen på fängelse skaU gå i verkstäUighet utan hinder av alt den inte har vunnit laga kraft.

4§'

SkyddstiUsyn fortgår under en prövolid av tre år.

Prövoliden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

SkyddstiUsyn fortgår under en prövolid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.

5§"

SkyddstiUsyn skaU vara förenad med övervakning från prövotidens början.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skaU förordnas om dess upphörande. När skäl äro därtUl, må den dömde ånyo ställas under övervakning.

Övervakning skall upphöra utan särskilt förordnande, när två år av prövoliden har förflutit. Anses den dömde av särskilda skäl vara i behov av förlängd övervakning, må förordnas om övervakning för tiden därefter, dock längst till prövotidens utgång.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av övervakningsnämnd.

SkyddstUlsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skaU anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum.

Övervakningen skall upphöra utan något särskilt förordnande när ett år av prövoliden har förflutit, om inte annat följer av 7 eUer 9 §.

Har verkställigheten avbrutits till följd av beslut av högre rätt men döms den tilltalade därefter ändå tiU skyddstillsyn, skaU den tid under vilken verkställighet ej ägt rum inte räknas in i prövoliden eller den tid som anges i andra stycket.

'3 Senaste lydelse 1981:328. I" Senaste lyddse 1979:680. " Senasie lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§

Vad i 26 kap. 12-17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som dömts till skyddstillsyn. Övervakare må ock förordnas och föreskrift enligl 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstiUsyn. Rätten skatt dock i domen förordna övervakare, om inte särskUda skäl tatar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligl 26 kap. 15 § första och andra styckena.

7§'

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen å skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning etter meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller enligl 6a § i detta kapitel, besluta alt varning skall meddelas den dömde.

Iakttar den dömde inle vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom atl meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § etter falla beslul i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta alt varning skall meddelas den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter del atl elt år av prövoliden har förfiutu, dock längst liUprövotidens utgång.

Åtgärd som avses i denna paragraf mä ej av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.

II §'

Uppkommer fråga om all undanröja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 §, må övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna föranleda därtiU, förordna atl den dömde skall på lämpligt säll omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtiU,

Uppkommer fråga om all undanröja skyddslillsynen eller att vidta åtgärd som avses i 7 § eUer åtgärd för atl den dömde skatt underkasta sig vård eller behandling, eller har den dömde undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, om omständigheterna föranleder det, förordna att den dömde skall på lämpligl sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Ett sådant beslul skatt omprövas så ofta anledning till det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl.

'*• Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lydelse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

må dock genom nytt beslut förordnas atl han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.

12

Förestagen lydelse

får dock genom nytt beslut förordnas alt han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång/år den omhändertagne inte kvarhållas.

31 KAP. I §' Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för värd med slöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligl socialtjänstlagen (1980:620), må rälien efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden atl föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Om del för den dömdes tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnadfinnes påkallat, må jämte överlämnande lill vård inom socialtjänsten dömas till dagsböter, högsl elthundraljugo, vare sig böter är stadgade för brotlet eller ej.

Om det anses påkallat för den dömdes tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas lill dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivtts för brottet eller ej.

34 KAP. 5§'' Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligl 1 § I meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt 1 § I, får rätlen, om del anses påkallat för den lUllalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högsl etthundraåiiio, vare sig böter har föreskrivits för brotlet eller ej.

Meddelas förordnande enligt 1 § I, må rätten, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma lill dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brollel eller ej.

TUlämpas 1 § I eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § I eller 2 eller förlänga prövoliden lill tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligl 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år frän prövotidens utgång.

6§

20

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn,     må     rätlen     vid

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstiUsyn,    får     rätten     vid

'* Senaste lyddse 1981:29. " Senaste lydelse 1975:1395. ° Senaste lydelse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

tiUämpning av 1 § 1, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högsl elthundraljugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Är fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, må rätlen i stället för att döma lill böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §.

13

Föreslagen lydelse

tUlämpning av 1 § 1, om det anses påkallat för den tilltalades tillrältaförande eUer av hänsyn till allmän laglydnad, även döma lill dagsböter, högst etthundraåttio,, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse/deiÄ:rivef för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, får rätten i stället för att döma till böter döma lill fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövoliden till högst fem år.

Dömes med tUlämpning av 1 § 3 till fängelse, skaU vid straffets bestämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstiUsyn och lill vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §; och må fängelse ådömas på kortare lid än för brottet är stadgat.

Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslul enligt andra stycket eller beslul om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

37 KAP.

1 Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en etter flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskUda skäl föreUgger till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts titt fängelse må tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd beslår av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar atl viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens

Regeringen bestämmer om landets indelning i verksamhetsområden för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd beslår av ordförande, vice ordförande och Ire andra ledamöter, om inte regeringen förordnar all en viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och tvä ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikl får

Senaste lyddse 1980:211.

Prop, 1982/83:85

Nuvarande lydelse

vägnar. Sådant beslul skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

14

Föreslagen lydelse

ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Elt sådant beslul skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

2f'-

Regeringen förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersättare som vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe. Vid förfall för både ordföranden och hans ersättare förordnas tillfällig ersättare av den hovrätt, inom vars domkrets nämnden har sill huvudsakliga verksamhetsområde. Ordföranden skatt vara lagfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av länsstyrelsen i det län, inom vUket näinnden har sitt huvudsaktiga verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet beträffande ungdomsvård etter arbetsförmedling etter eljest i allmänna värv.

Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i övervak-ningsnämnderna. Vice ordföranden tjänstgör vid förfall för ordföranden i dennes ställe. Vid förfall för både ordföranden och vice ordföranden förordnas tillfällig ersättare . av kriminalvårdsstyrelsen. Ordföranden, vice ordföranden och liltfältig ersättare skatt vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare.

Övriga ledamöter utses genom vat. För dessa väljs tika många ersättare. Val förrättas av kommunfullmäktige, om övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endasi en kommun, och annars av landstinget. Om del inom nämndens verksamhetsområde även finns kommun som ej ingår i landstingskommun, förrättas valet av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Ingår flera län eller delar av län I övervakningsnämnds verksamhetsområde, fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare för varje län eller del av län.

Landstingets och kommunfullmäktiges val av ledamöter eller ersättare skall vara proportionellt, om det begärs av minsl så många ledamöter i landstinget eller kom-

Senaste lydelse 1974:565.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eller annan än tillfällig ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.

mimfullmäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skaU den avrundas tUl närmast högre hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m. Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall vid valet även den ordning bestämmas, i vilken de skall kallas tiU tjänstgöring.

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Om en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång, inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val, utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.

Då ledamot eUer ersättare skall utses skall övervakningsnämnden göra anmälan därom till den som skall utse honom.

3§

Valbar tiU ledamot eller ersättare i övervakningsnämnd är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd inom nämndens verksamhetsområde och som ej fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Lagfaren domare, åklagare, polisman , kriminalvårdstjänsteman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej väljas tiU ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

Upphör en ledamot alt vara valbar, är uppdraget förfallet.

Prop. 1982/83:85

16

Föreslagen lydelse

Kriminalvårdsnämnden skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfaU för ordföranden tjänstgör i hans ställe en av regeringen därtill utsedd ledamot eller en ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Nuvarande lydelse

3f'

För prövning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig frigivning skaU fmnas en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordföranden får i brådskande fall och i ärenden av mindre vikt ensam, besluta på nämndens vägnar. Sådana beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamöter eUer ersättare före tideris utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid.

7§

25

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.

Åt nöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 26 kap. II §, förordnande av övervakare enligt 26 kap. 12 §, föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skyddskonsulents beslut enligt 26 kap. II §, 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden    kan    i

' Senaste lydelse 1981: 1126.

■' Förutvarande 4 § upphävd genom 1981:211.

" Senaste lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

han hos kriminalvårdsnämnden på-kalla prövning av beslutet.

17

Förestagen lydelse

samband med beslut om vUlkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela sådant förordnande om övervakning som enligt 11 § samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten.

Sf

Den som dömts till skyddstiUsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 28 kap. 5 §, förordnande av övervakare enligt 28 kap. 6§, föreskrift enligt 28 kap. 6a§, åtgärd enligl 28 kap. 7 etter 11 § eller föreskrift som avses i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Bestämmelserna i 7§ första stycket tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts lill skyddstiUsyn.

Den som har dömts till skyddstillsyn får genom besvär hos hovrätt föra talan mol övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 7 eller 11 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

10 §'

Övervakningsnämnds beslul som avses i 7 och 8 §§ länder omedelbart lill eflerrällelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Skyddskonsulents och övervakningsnämnds beslul som avses i 7 och 8§§ länder omedelbart lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

38 KAP.

If'

Den som har dömts tUl villkorlig dom/år före fullföljdstidens utgång avge förklaring, all han år nöjd med domen i vad gäller den ädömda påföljden. Sådan förklaring skall avse även böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstUlsyn äger före fullföljdstiden utgång avgiva förklaring, all han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts med slöd av 27 kap. 2§ etter 28 kap. 2§. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är särskilt stadgat.

*' Senasie lydelse 1979:680. " Senaste lydelse 1981:211. ->* Senaste lyddse 1981:211.

2    Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3f

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av den rätt som först avgjort det mäl vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligl 28 kap. 8 § väcks vid tingsrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som har gjort framställning i ärendet är verksam.

Talan enligt 28 kap. 8'§ väckes vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

Mål som avses i denna paragraf mä ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätlen i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

9§'

Rättens beslul om åtgärd enligl 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § länder omedelbart lill efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligl 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ dier 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter eller prövolid.

Rätlens beslut om åtgärd enligl 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligl 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövolid.

12 §3

Det åligger polismyndighet atl lämna domstol, övervakningsnämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän-dertagandeyäm/iÅ:/ 26 kap. 22 § eller 28 kap. 1I§.

Del åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden och skyddskonsulent handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 11§.

13 f'

Kriminalvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, chefen för kriminalvårdsregionen, kan ändra vad en skyddskonsutenl har beslutat enligl denna balk. Styrelsens beslut i en sådan fråga kan inte överklagas. Delsamma gäller i fråga om regionchefens beslut, som dock kan ändras av styrelsen.

Första stycket gäller inte beslut som avses i 26 kap. Il §, 12 § andra

'Senaste lydelse 1981:211. '" Senaste lyddse 1981:211. ' Senaste lydelse 1981:211. " Förutvarande 13 § upphävd genom 1974:565

Prop. 1982/83:85  . 19

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

meningen, 13 § andra meningen eller 16 § första stycket andra meningen.

14 §

Regeringen kan föreskriva all en skyddskonsulent får överlåta åt en annan tjänsteman att fullgöra uppgifter som enligt denna balk åvUar konsulenten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6, 7 och 9 §§ i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Om den dömde enligl dessa beslämmelser skall villkoriigt friges sedan halva strafftiden har avtjänats och ett avbrott i verkställigheten har skett före ikraftträdandet, skall dock iakttas följande. Villkoriig frigivning får ske först sedan den dömde utöver halva tiden eller, om han före ikraftträdandet har avtjänat längre tid, utöver denna tid har avtjänat det yllerligare antal dagar i kriminalvårdsanstalt som avbrottet varat. Ulan hinder härav skall frigivningen i en sädanl fall alllid ske senast då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.

3. Prövotid som har fastställts enligl 26 kap. 10§ i dess äldre lydelse gäller forifarande.

4. Bestämmelserna i 26 kap. 11 § och 28 kap. 5 § andra stycket i deras nya lydelse tillämpas även i fräga om den som står under övervakning vid ikraftträdandet.

5. Bestämmelsen i 26 kap. 23 § i dess äldre lydelse gäller forifarande i fräga om fall då villkoriigt medgiven frihet före ikraftträdandet har förklarals förverkad utan atl fängelse på viss tid samlidigt ådömts.

6. Bestämmelserna i 37 kap. l-3§§ i deras nya lydelse tiUämpas först vid förordnande och val av ledamöter och ersättare i övervakningsnämnder för lid efter utgången av år 1983, då tjänstgöringsperioden för de enligl äldre bestämmelser utsedda ledamöterna och ersättarna i nämnderna skall upphöra. Tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som sålunda utses upphör vid utgången av år 1985.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 15 och 16 §§ lagen (1964: 163) om införande av bronsbalken' skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1983.

' Senaste lydelse av 16 § 1965: 621.

Prop. 1982/83:85 20

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs all 20 § lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'
För den som har börjat undergå För den som har börjat undergå

fängelse på viss lid skall kriminal- fängelse på viss lid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske vårdsstyrelsen så snart del kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen även ange den eller skall styrelsen därvid ävenfaststät-de dagar, som är av betydelse för la tidpunkten för villkorlig frigiv-tillämpning av brottsbalkens be- ning och för prövotidens utgång el-siämmelser om villkorlig frigivning ler, om det är fråga om etl sådant samt den strafftid som då återstår.      fall som avses i 26 kap. 9 § första

stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tUlämpningen av bestämmelserna om sådan frigivning samt den strafftid som dä återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården att meddela beslut enligl första slyckei.

När omständigheterna ger anledning till del, får kriminalvårdsstyrelsen eller, enligt styrelsens bestämmande, tjänstemän inom kriminalvården ändra etl beslul enligl första slyckei.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvården har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983 men får tillämpas även dessförinnan i den mån det behövs för tillämpningen av 26 kap. 6 ocb 7 §§ brottsbalken i den lydelse paragraferna erhåller genom lagen (1983:000) om ändring i brottsbalken.

Senaste lydelse 1982: 364.

Prop. 1982/83:85 21

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 33 och 54 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

33

Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission under viss längre lid (frigivningsper-mission).

Föreslagen lydelse

t'

Till förberedande av frigivning kan en inlagen som avses i 26 kap. 7 § brottsbalken beviljas  permission under viss längre tid (frigiv-ningspermission).   Sådan   permissionfår inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet har avtjänats. Den som undergår fängelse på sådan tid att viUkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission   endast   om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

54 §

I frågor som avses i 33 och 34 §§ beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör. Kriminalvårdsnämnden beslutar dock i dessa frågor beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.

Frågor som avses i 33 § prövas av kriminatvårdsnämnden. Detsamma gäller frågor som avses i 34 §. om den intagne har dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frågor enligt 34 § prövas av den övervakningsnämnd titt vars verksamhetsområde anstalten hör.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Senaste lyddse 1981:213.  Senaste lydelse 1981:213.

Prop. 1982/83:85 22

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§'
Registret skall innehålla anteck- Registret skall innehålla anteck-

ning om  verkställighetens  början     ning om

beträffande   den   som   dömts   till /. verkställighetens   början   be-

fängelse och frigivning från sådant träffande den som dömts till fängel-
slraff, med angivande vid villkorlig se och frigivning från sådant straff,
frigivning av prövoliden och den med angivande vid villkorlig fri-
ålerslående strafftiden. givning av prövotiden och den åter-

stående strafftiden; samt

2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare verkställighet ej får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstiUsyn.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.'

dels atl i 11 och 18 §§ ordet "övervakningsnämnden" skall bytas ut mot "skyddskonsulenten",

dels att 15 och 22 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 f

Övervakning av den, som här i riket dömts till skyddstillsyn, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade beslämmelser med avseende å skyddslillsynen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

' Senaste lydelse 1981:215.

'Senaste lydelse

av

11 § 1964:548

18 § 1964:548.

Senaste lydelse 1964:548.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Ändå att övervakningen överflyttals, må åtgärd i fråga om skyddstillsynen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk myndighet hån-skjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade övervakningen.

23

Förestagen lydelse

Ändå atl övervakningen överflyttals, må åtgärd i fråga om skyddslillsynen beslutas hår i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge lill svensk myndighet hänskjuler ärende om sädan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen bedrevs vid liden för överflyttningen.

22 §

Övervakning av den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk myndighet hänskjuler ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade övervakningen.

Ändå atl övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge lill svensk myndighet hänskjuler ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen bedrevs vid liden för överflyttningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

'Senaste lydelse 1964:548.

Prop. 1982/83:85 24

7    Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att i passlagen (1978:302) skall införas en ny paragraf, 34 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

34 §

Vad som i denna lag föreskrivs om överläkare gäller även annan läkare som avses i 2 § andra stycket lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa falt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

8   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:801) om inlernalionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

dels att i 10 och 23 §§ ordet "övervakningsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "skyddskonsutenl" i motsvarande form,

dels atl 13, 14, 24 och 26 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

13        §

Med avseende på övervaknings-        Ifråga om kriminalvården under nämndens handhavande av krimi-      prövoliden   tillämpas   i   övrigt  26 nalvården och den dömdes åtiggan-     kap. 12—18 §§ brottsbalken. den under prövotiden tillämpas i övrigt 26 kap. 12-18 §§ brotisbal-ken.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får dock ej innebära skärpning i förhållande lill vad som bestämts i den främmande slaten.

14       §

Om den främmande staten begär Om den främmande staten begär
upplysning om hur den dömde har upplysning om hur den dömde har
förhållit sig under prövotiden, skall förhållit sig under prövotiden, skall
kriminalvårdsstyrelsen lämna upp- kriminalvårdsstyrelsen lämna upp
lysning härom på grundval av upp- lysning härom på grundval av upp-

Prop. 1982/83:85 25

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

gifter som styrelsen infordrar från gifter som styrelsen infordrar från
övervakningsnämnden. skyddskonsulenlen.

Begår den dömde nytt brott och döms han under prövoliden av svensk domstol för brottet tiU påföljd som avses i 2 § första stycket lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisler, skall kriminalvårdsstyrelsen söija för att den främmande staten underrättas om domen.

Har den dömde i annat fall än avses i andra stycket allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav påkallat atl åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande staten underrättas om sådan anmälan.

24 § Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller liden för vård utom anstalt, har beslutet gUtighel här i den mån motsvarande beslul skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den dömde i förhållande till vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyt- Sedan kriminalvården överflyttats,
tals, får åtgärd i fråga om den får åtgärd i fråga om den ådömda
ådömda påföljden beslutas här i påföljden beslutas här i landet en-
landet endast om den dömde här dast om den dömde här övertygas
övertygas om annat brott eller be- om annat brott eller behörig myn-
hörig myndighet i den främmande dighet i den främmande staten hil
staten hit hänskjuler ärende om så- hänskjuler ärende om sådan åtgärd,
dan åtgärd. Hänskjutet ärende upp- Hänskjutet ärende upptas av den
tas av den övervakningsnämnd som övervakningsnämnd inom vars
bandade övervakningen vid tiden verksamhetsområde kriminalvår-
för överflyttningen. den bedrevs vid tiden för överflytt-
Upphör den dömde att ha hem- ningen,
vist i den främmande staten, kan Upphör den dömde att ha hem
kriminalvårdsstyrelsen förordna atl vist i den främmande staten, kan
verkställighet i den staten ej längre kriminalvårdsstyrelsen förordna alt
skall äga rum. Görs ej i anslutning verkställighet i den slaten ej längre
därtUl framställning om verkstäl- skall äga rum. Görs ej i anslutning
lighet av domen i annan främmande därtill framställning om verkstäl-
stat, skaU styrelsen förordna atl lighet av domen i annan främmande
verkstäUigheten skall åtempptas stat, skall styrelsen förordna att
här i landet av den övervaknings- verkställigheten skall åtempptas
nämnd som sist handhade övervak- här i landet av den skyddskonsulent
ningen. som sist handhade övervakningen.

26 § Talan mol kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som avses i 10 §, 21 § första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket föres hos regeringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligl denna lag får talan ej föras.

Om den dömde, i fall då begrän- Om den dömde, i fall då begrän-

sad verkställighet har anordnats här     sad verkställighet har anordnats här

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövotid, övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas. Mot kriminalvårdsnämndens beslut

26

Föreslagen lydelse

i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövolid, övervakning, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

enligt denna lag får talan ej föras.

I fråga om beslut som avses i 26 kap. 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen brottsbalken tilllämpas 37 kap. 7 § samma balk. Övervakningsnämnds beslut i sådan fråga får inle överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

9   Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap 21 § Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts att undergå kriminalvård, om del kan antas att han eUer någon honom närstående lider men eller atl fara uppkommer för atl någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och inte heller beslut / annat faU enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts alt undergå kriminalvård, om det kan antas alt han eller någon honom närstående lider men eller atl fara uppkommer för alt någon utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inle beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och inle heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende enligt brottsbalken etter lagstiftningen om kriminalvård i an-stall. I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. ' Lagen omtryckt 1982: 1106.

Prop. 1982/83:85 27

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-11-11

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m. m.)

I    Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkaUade dåvarande chefen för justitiedepartementet i maj 1979 två kommittéer för att utreda vissa frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt' resp. kriminalvård i frihet m. m.-Kommittéerna antog namnen fängelsestraffkommiltén (Ju 1979:04) och frivårdskommittén (Ju 1979:05).

Båda kommittéerna har under hösten 1981 avlämnat ddbetänkanden, fängelsestraffkommittén betänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och frivårdskommittén belänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder.

I fängdseslraffkommitléns belänkande föreslås bl.a. ändringar beträffande nuvarande ordning för villkorlig frigivning. Den huvudsakliga innebörden är att sådan frigivning enligl en huvudregel skall ske sedan halva strafftiden har avtjänats. Med hänsyn till frigivningssilualionen skall frigivningen dock kunna senareläggas med högst 14 dagar. För en mindre gmpp farliga brottslingar som dömts lill långa straff för allvarlig kriminalitet föreslås särskilda regler. Förslagel innebär också att den minimitid som skall ha avtjänats i anstalt innan villkorlig frigivning får äga rum sänks från

' Hovrätlslagmannen Cari-Johan Cosmo, ordförande, riksdagsledamöterna Helge Klöver, Blenda Littmarck och Lisa Mattson samt pol. sekr. Jan Nilsson och fil. kand. Kay-Vilhelm Winqvist.

 Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter lagmannen Olof Börieson, ordförande, verkställande direktören Sven Andersson samt riksdagsledamöterna Ella Johnsson, Inger Lindquisl, Arne Nygren och Hans E. Petersson i Röstånga.

Prop. 1982/83:85 28

tre till tvä månader. Vidare föreslås alt övervaknings- och kriminalvårds-nämnderna skall avskaffas och deras nuvarande uppgifter överföras på andra organ, främst skyddskonsulentorganisationen. För atl allmänheten skall få insyn i kriminalvården föreslär kommittén atl särskilda lekmanna-nämnder skall inrättas.

Fängelsestraffkommitténs förslag till sänkning av minimitiden före villkorlig frigivning har tagits upp lill särskild behandling i en proposition som aniogs av riksdagen i maj 1982 (prop. 1981/82: 153, JuU 1981/82:51, rskr 1981/82:297) och len tiU lagstiftning som trän i kraft den I juli 1982 (SFS 1982:363).

Belänkandet Frivårdspåföljder innehåller förslag till effektivisering av frivårdspäföljderna. Avsikten är främst att ge underlag för en minskad användning av frihetsstraff. Sålunda föreslås bl. a. atl bestämmelserna om skyddstiUsyn stramas upp och alt en möjlighet att för vissa fall förordna om intensivövervakning införs. Den nuvarande villkorliga domen föreslås med vissa förändringar bibehållen under beteckningen straffvarning. Som en ny påföljd föreslås vUlkorligt fängelsestraff, som avses innebära atl domstolen mäter ul etl fängelsestraff men medger anstånd med dess verkställighet eller del därav. Påföljden skall kunna ådömas med eller utan övervakning. Slutligen föreslås i betänkandet nya regler om övervaknings-och prövotider.

Sammanfattningar av innehållet i de båda belänkandena bör fogas till protokollet i delta ärende som bUaga 1 och 2.

Belänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissinslanserna och en sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 3.

2    Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Olika frågor med anknytning lill det straffrättsliga påföljdssystemet har varit föremål för stort intresse i den kriminalpoliliska debatten under senare tid. Därvid har i vissa hänseenden en omvärdering skelt av ställningstaganden som gjordes i anslutning lill brottsbalkens tillkomst. Detta sammanhänger inte minst med den kriminologiska forskning i fråga om verkningarna av olika behandlingsinsatser som har ägt mm såväl i vårt land som i utlandet. Bland de tidigare betänkanden och rapporter som under senare år har lagts fram på området bör kanske särskilt nämnas den av kriminalpolitiska arbetsgruppen inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) utarbetade rapporten (1977: 7) Nytt straffsystem - Idéer och förslag, som otvivelaktigt i väsentlig mån har kommil alt stimulera debatten på del kriminalpolitiska fallet. Samma intresse för påföljdssyslemets utformning och liknande tendenser lill omvärderingar av tidigare ställningstaganden har gjort sig gällande även i våra nordiska grannländer.

Prop. 1982/83:85 29

De båda nu föreUggande delbetänkandena skall ses mot den angivna bakgmnden. De innehåller en rad förslag lill ändringar av både principiell och praktisk betydelse, som dock inle kan sägas innebära någon radikal omgestaltning av påföljdssystemet. Belänkandena har vid remissbehandlingen fått ell någol blandat mottagande. Åtskilliga remissinstanser har uttalat sin anslutning lill förslagen i stora delar, men kritik mol dessa har samtidigt anförts från många håll både vad gäller en del principiella frågor och beträffande vissa detaljspörsmål. Huvudintrycket av remissutfallet får dock sägas vara gynnsamt.

I direktiven till kommittéerna angavs som ett väsentligt riklmärke för utredningarna att man borde fullfölja den linje i det kriminalpoliliska utvecklingsarbetet som går ut på all minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden på dem som ändå måste göras. Detta har också varit en av utgångspunkterna för de förslag som har lagts fram i belänkandena.

Flertalet av de remissinslanser som närmare har gått in på frågan har uttryckligen gett sin anslutning till den angivna målsättningen för utredningsarbetet. Från elt par håll har man dock - främst med hänvisning lill broltsulvecklingen — gett uttryck för en viss tveksamhet. Jag kan ha förståelse härför. Den snabba ökningstakt vad gäller broltsulvecklingen som rådde under slutet av 1960-talet och början av 1970-talel tycks visserligen numera ha dämpats. Åtskilliga brottstyper fortsätter emellertid att öka och del råder ingen tvekan om att den totala kriminalitelsnivån är oroande hög.

Intresset av att brottsligheten bekämpas, alt allmän laglydnad upprätthålls och all medborgarna liksom samhället som sådant därigenom skyddas från brott måste naturiigtvis tillmätas grundläggande betydelse när man överväger inriktningen av kriminalpolitiken. Frihetsstraffet framstår av många skäl som det allvarligaste ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv, men det torde stå klart all vi inte inom överskådlig lid kan avvara sådana straff som inslag i påföljdssystemel. Delta gäller inte minsl mol bakgrund av alt kriminaliteten under senare tid i betydande utsträckning har kommil alt inriktas på brottstyper som framstår som särskilt farUga från allmän synpunkt, såsom narkotikabrottslighet och avancerad ekonomisk kriminalitet. Mot brottslighet av sådant slag måste samhället ingripa med särskild kraft.

Vad den kriminologiska forskningen numera har lärt oss är emellertid atl tanken att man genom frihetsberövande straff skulle kunna förbättra den straffade individen är en illusion. Det är tvärtom numera allmänt erkänt all dessa straff leder lill dålig rehabilitering och hög återfallsfrekvens liksom alt de ofta har en nedbrytande verkan på personligheten.

Det är också huvudsakligen denna insikt som har lett lill alt de lidsobestämda frihetsberövande påföljder som ursprungligen fanns i brottsbalkens syslem, ungdomsfängelse och internering, numera har slopats. Vidare har

Prop. 1982/83:85 30

den tidigare möjligheten att förena skyddstiUsyn med behandling i anstalt ersatts av en ordning som innebär att skyddstiUsyn kan kombineras med ett fängelsestraff på en tid av högst tre månader som skaU bestämmas redan i domen. Dessa reformer har inneburit att del i del svenska påföljds-systemet inte längre finns några frihetsberövande brottspåföljder som innebär kriminalvård i anstalt under obestämd tid i egentlig mening utan endast det formellt tidsbstämda frihetsstraffet fängelse.

En utgångspunkt måste i enlighet med det anförda vara att användningen av fängelsestraff endast kan motiveras av vad man brukar kalla allmänpre-venliva skäl liksom till en del också utifrån samhällsskyddsaspekler. Effekterna av fängelsestraffen i dessa hänseenden är emellertid lill stor del osäkra.

All tillgänglig forskning Uksom internationella jämförelser visar sålunda atl brottslighetens utveckling inle slår i nägon mera bestämd relation till den nivå i fråga om antalet frihetsberövanden och dessas längd som man upprätthåller. I linje med vad bl.a. kriminalvårdsstyrelsen har ullalal vid remissbehandlingen torde det i själva verket inte vara någon överdrift att säga atl kriminalpolitikens betydelse för brottsutvecklingen i detta hänseende är förhållandevis underordnad, om man ställer den i relation till familje- och skolpolitik, arbetsmarknads- och socialpolitik, rättsväsendets utformning och funktion i stort liksom naturligtvis den ekonomiska strukturen och människosynen i samhället. Över huvud tagel gäller att etl arbete på ett solidariskt samhälle med en bättre och rättvisare fördelning av inkomster, bostäder, utbildning, arbetsmiljö och kultur är ägnat att förebygga de risker för social missanpassning som ofta utgör en grogrund för kriminalitet och därmed säkerligen har slörre betydelse än straffrättsliga reaktioner mot redan begångna broll.

Om man håller detta i minnet och samtidigt beaktar fängelsestraffens förut berörda skadeverkningar från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter, finns det enligt min mening allt skäl alt ge kriminalpolitiken en inriktning som innebär atl frihetsstraffens användning och deras längd fortlöpande minskas. Delta gäller så myckel mera som beläggningen på kriminalvårdens anstalter under de senaste åren har ökat i en utsträckning som har gett upphov till betydande kapaciletsmässiga problem. För mig står del klart att det även från samhällsekonomiska synpunkter måste vara ett önskemål alt denna utveckling bryts.

Frågan om användningen av frihetsstraff måste samtidigt ses mot bakgrund av det straffrättsliga påföljdssyslemets utformning i stort. Detta system har genom tiderna undergått stora förändringar säväl i fråga om den praktiska utformningen och tUlämpningen som beträffande det teoretiska underlaget. Från tid lill annan ökas också intresset för mera principiellt inriktade diskussioner på kriminalpolitikens område rörande den ideologiska motiveringen för påföljdssystemets utformning. En sådan diskussion pågår också f. n. sedan elt par år tillbaka.

Prop. 1982/83:85 31

Företrädare för en riktning på området - ofta kallad den nyklassiska strömningen — har gett uttryck för uppfattningen att del nuvarande påföljdssystemel präglas av en behandlingstanke som inte är rationeUt motiverad. I konsekvens med detta synsätt har man menat alt straffrättsliga påföljder aldrig bör få motiveras av ett förmodat behov av behandling hos den dömde. Man har från detta håll i stället fäst avgörande vikl vid förutsebarhet och proportionalitet vid påföljdsbestämningen och hävdat atl påföljdens stränghet i princip bör bedömas med utgångspunkt i del begångna brottets svårighetsgrad. Brottspåföljder bör enligt denna uppfattning i princip vara - och öppet erkännas vara — obehagliga för den brottslige nägot som inte avses hindra alt man inom påföljdens ram erbjuder den dömde stöd och hjälp.

Redan av vad jag förut har anfört framgår atl denna ståndpunkt så lill vida har vunnit allmän anslutning som det numera knappast från någol håll hävdas att de påföljder som verkställs i anstalt kan utformas på ell sådant säll atl de får övervägande positiva effekter för den dömde. I övrigt har emellertid den nyklassiska strömningen ingalunda varit oomstridd. Man har befarat att det synsätt som nyss har beskrivits skulle medföra alt tillämpningen blir alltför stel och schablonmässig. Det har också hävdats att det särskill vad gäller kriminalvården i frihet skulle innebära både principiella och praktiska olägenheter alt utforma påföljderna utifrån tanken atl dessa skall utgöra ett strafflidande eller obehag för den dömde, eftersom strävandena att ge frivården ett positivt innehåll då skulle försvåras. Över huvud taget måste en differentiering av påföljderna och deras verkställighet ske med hänsyn till den brottsliges person och individuella förhållanden, har man menat.

I betraktande av de skilda uppgifter som har tilldelats de båda kommittéerna kan del sägas vara naturligt att dessa i vissa principiella frågor av del slag som har antytts nu utvecklar delvis olika synsätt. Mot denna bakgrund är det inle förvånande alt olika uppfattningar beträffande hithörande frågor har gjort sig gällande även vid remissbehandlingen av belänkandena. I många fall har också från remissinstansernas sida intressanta och tankeväckande synpunkter utvecklats på frågor som rör det teoretiska underlaget för påföljdssystemet.

Själv vill jag härvidlag först understryka alt våra insikter om fängelsestraffets negativa effekter självfallet inte får hindra alt man inom straffets ram i all möjlig mån vidtar sådana åtgärder som kan mildra och motverka skadeverkningarna och om möjligt också leda lill positiva effekter i enskilda fall. På motsvarande sätt är det enligl min mening självklart alt målsättningen med de åtgärder som vidtas inom frivårdens ram måste vara att bidra till att den dömde inte återfaller i brolt och att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Detta hindrar inte atl frivården förenas med krav på den dömde och möjligheter till ingripanden om dessa inte uppfylls, men den nyss angivna målsättningen måste enligt min mening

Prop. 1982/83:85 32

beaktas både när det gäller alt avgöra vilka krav som skall ställas och vilka ingripanden som bör göras.

Som jag ser del är det emellertid klart att de principiella frågor som jag förut berörde inle lämpligen nu kan las upp lill behandling av statsmakterna i hela sin vidd. Det material som föreligger i detta lagstiftningsärende ger inte underlag för nägon mera radikal förändring i fråga om den avvägning mellan allmän- och individualpreventiva synpunkter som brottsbalken representerar. Någon sådan förändring har inte heller varit avsikten med de båda delbetänkandena. Kommittéernas arbete fortsätter emellertid, och i samband med behandlingen av deras slulbelänkanden kan principiella frågor av denna typ komma alt få en mera ingående och generell belysning.

Detta för tanken till ett annat spörsmål som också har ägnats uppmärksamhet av remissinstanserna, nämligen om lämpligheten av partiella reformer på påföljdssystemets område. I ell beslul med anledning av motioner om vissa kriminalpolitiska frågor strax innan de båda kommittéerna skulle tillkallas gav riksdagen regeringen till känna alt del planerade utredningsarbetet inle fick leda lill dröjsmål i fråga om reformarbetet på området. I den mån en fråga med hänsyn lill sitt samband med andra övergripande spörsmål eller eljest avsägs bli behandlad inom ramen för della arbete skulle enligt riksdagsbeslutet möjlighelerna noggrant prövas atl med förtur lägga fram förslag till dellösningar (JuU 1978/79:9, rskr 1978/79:53).

Vid remissbehandlingen har en del instanser ställt sig tveksamma lill lämpligheten av partiella reformer på delta område och pekat på riskerna för atl helhetsperspektivet på kriminalpolitiken går förioral och alt en samlad överblick försvåras. Flertalet av de frågor som har aktualiserats i belänkandena är dock enligt min uppfattning av den arten all de ulan några sådana risker kan behandlas redan i detta ärende. Beträffande en del av förslagen har jag emellertid stor förståelse för de angivna remissinstansernas synpunkter. Jag återkommer till detta i det följande vid min genomgång av de olika aktuella förslagen.

I del följande lar jag först upp olika frågor beträffande villkorlig frigivning, elt problemkomplex som har behandlats av fängelsestraffkommiltén (avsnitt 2.2). Därefter går jag in på kriminalvård i frihet (avsnitt 2.3) och behandlar därvid främst frågor som frivårdskommittén har aktualiserat men även ett par förslag frän fängelsestraffkommiltén. Sistnämnda kommitté har som framgått också utrett vissa frågor om nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården. De frågorna tar jag upp i etl särskill avsnitt (2.4).

2.2 Villkorlig frigivning

2.2.1 AUmänna synpunkter

Villkoriig frigivning infördes i svensk rätt år 1906. Till en början hade institutet ett begränsat tillämpningsområde. Genom en serie reformer un-

Prop. 1982/83:85 33

der 1900-talet har emellertid tiUämpningsområdet vidgats väsentiigl samtidigt som tillämpningen har kommit alt få en alltmer obligatorisk karaklär. Från atl ursprungligen kanske främst ha haft syftet all främja gott beteende under anslaltsvislelsen och motverka återfall har institutet också fåll delvis ändrade funktioner. Den villkorliga frigivningen har alltmer brukats som en verksam metod att generellt förkorta anstaltstidernas längd. Att lagstiftaren för ändamålet vall den vägen hänger till en del samman med att den frivård som förekommer efter frigivningen har kommit alt ses som en viktig integrerad del av fängelsepåföljden. De som dömts till fängelse har ofta svåra sociala och personliga problem och tiden efter frigivning utgör i allmänhet en mycket känslig period där behovet av slöd och hjälp för atl anpassa sig till normala sociala förhållanden är utomordentligt stort.

Enligt nuvarande bestämmelser om ovillkorlig frigivning får den som undergår fängelse friges villkorligt när tvä tredjedelar eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden har avtjänats. I praktiken lämnar också det helt övervägande antalet intagna anstalten senast när två tredjedelar av liden avtjänats antingen till följd av villkorlig frigivning eller också på grund av s. k. frigivningspermission. Frågor om villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnderna, om strafftiden inte överstiger ett år, och annars av den centrala kriminalvårdsnämnden.

För dem som dömts lill långa strafftider, med vilket normall avses två år och sex månader eller mera, lillämpas - med vissa undanlag tiU vilka jag strax återkommer - en fast praxis hos kriminalvårdsnämnden.

Den innebär ätt villkorlig frigivning i regel sker sedan halva tiden har avtjänats. För unga - i princip intagna som var under 23 år vid brottets begående - och äldre intagna medges i allmänhet halvlidsfrigivning redan vid strafftider på ett år och sex månader eller mera.

För dem som har kortare straff än som har angetts nu sker frigivning i regel först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Endasi om frigivningssilualionen i något hänseende framstår som speciellt gynnsam eller andra myckel speciella omständigheter föreligger beviljas tidigare frigivning. En viss s.k. avlrappningsregel lillämpas dock för dem som har strafftider närmast under de angivna gränserna.

Av dem som har dömts till långa strafftider är det en kategori som särbehandlas och inte beviljas frigivning innan två tredjedelar av liden avtjänats. Del gäller dem som har gjort sig skyldiga till särskill allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa i fall där påtaglig risk bedöms föreligga för fortsatt brottslighet av samma slag.

Den villkorliga frigivningen har under senare år varit föremål för överväganden i skilda sammanhang. Institutet har härvid utsatts för kritik i olika hänseenden. Vad man främst tryckt på har varit risken alt den fakultativa utformningen av bestämmelserna skulle kunna leda lill alt den.i slraffmätningen förutsatta proportionalilelen mellan brott och straff åsidosätts liksom atl förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten vid verkställande av 3   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 34

frihetsstraff försvagas. Också principen med skilda kvotdelar för olika grupper av intagna har mött kritik. Del har ansetts innebära en vilseledande ordning alt, som i princip gäller enligl nuvarande system, frihetsbe-rövandel i praktiken blir lika långt exempelvis för den som har dömts till fängelse i tvä år som för den som dömts till fängelse i två år och sex månader.

Den arbetsgrupp inom BRÅ som utarbetade den förut nämnda rapporten Nytt straffsystem ansåg atl övervägande skäl talade för alt den villkorliga frigivningen borde avskaffas. Som en förutsättning såg gruppen dock alt man på något sätt kunde försäkra sig om att anstallsliderna därigenom inte skulle ökas. Om instUutet ansågs böra behållas menade man atl frigivning regelmässigt borde ske vid viss kvotdel av straffet och alt denna kvotdel borde bestämmas till hälften av strafftiden.

Också den nordiska straffrällskommillén framhöll i betänkandet (NU A 1978:6) Villkorlig frigivning all flera skäl talade för atl slopa den villkorliga frigivningen. Med hänsyn till de motargument som fanns - främst risken för ökning av de faktiska strafftiderna och behovet av atl i efterhand kunna företa en strafflindring - rådde dock inom kommittén enighet att i detta skede inte föreslå alt institutet avskaffades. Däremot ansåg kommittén att man i samtliga nordiska länder borde sträva efter atl införa en allmän halvtidsregel för villkorlig frigivning och alt förutsättningar för senareläggning av denna skulle göras ytterst strikta och anges i lag.

De ursprungliga direktiven till fängelsestraffkommiltén innebar atl kommittén i fråga om den villkorliga frigivningen skulle göra en förutsättningslös utredning. I februari 1981 meddelades emellertid kommittén tilläggsdirektiv, vilka hade som utgångspunkt att övervakningsnämnderna borde avskaffas. Dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade därvid atl kommittén, om den stannade för att den villkorliga frigivningen borde behållas, i första hand borde pröva en lösning som innebar alt villkorlig frigivning för korttidsdömda skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats.

Enligt kommitténs förslag bibehålls den villkorliga frigivningen men som huvudregel införs atl villkorlig frigivning skall ske sedan halva strafftiden avtjänats. Från huvudregeln föreslås två undantag gälla. Det första avser dem som dömts till fängelse i lägst två år för brottslighet som riktat sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa. Dessa skall enligl förslaget friges först sedan tvä tredjedelar av tiden avtjänats, om samhällels behov av skydd är särskilt påtagligt med hänsyn lill brottslighetens karaktär. Den grupp som denna särreglering gäller har alltså i princip avsetts motsvara den grupp långlidsdömda som enligt nuvarande system friges villkorligt först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Den väsentliga förändringen föreslås dock atl förordnande om senareläggning av den villkorliga frigivningen skall meddelas av domstol redan i samband med domen medan fråga om frigivning i dag prövas av kriminalvärdsnämnden under pågående verkställighet.

Prop. 1982/83:85 35

Det andra undantaget innebär alt möjlighel till viss förskjutning av tidpunkten för frigivning ges med hänsyn till frigivningssilualionen. Vid halvlidsfrigivning inskränks denna möjlighet till en senareläggning med högsl fjorton dagar medan det vid två iredjedelsfrigivning ges möjlighet alt såväl över- som underskrida den normala frigivningslidpunkten med fjorton dagar.

De allmänna principer som kommittén anger sig ha utgått från, all frihetsstraffen bör göras så korta som möjligt och atl utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar bör minskas, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Huvuddragen av kommitténs förslag har också lämnats utan erinran eller tillslyrkts av majoriteten av remissinslanserna. En betydande del av dessa har dock på olika grunder ställt sig avvisande eller tveksamma tUl väsentliga delar i förslagel. I fräga om den närmare utformningen av en ändrad ordning har också skilda synpunkter gjort sig gällande.

För egen del kan jag liksom flertalet remissinstanser ansluta mig lill de allmänna principer som kommittén enligl vad som nyss återgavs har utgått från. Jag ställer mig sålunda helt bakom den i kommilténs direktiv uttalade ståndpunkten att utgångspunkten för lagstiftningsarbetet på förevarande område bör vara att fängelsestraffet inle är ägnat alt medföra några positiva effekter för den intagne själv ulan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. Från denna utgångspunkt måste det vara en självfallen strävan all i möjlig mån begränsa omfattningen av de frihetsberövanden som främst med hänsyn till allmän laglydnad framstår som nödvändiga. Även om Sverige i elt internationellt perspektiv har nått relativt långt i delta hänseende, finns del som jag uttalade redan inledningsvis (avsnitt 2.1) övervägande skäl som talar för att man strävar efter atl ylleriigare minska antalet och längden av de straffrättsliga frihelsberövandena, allt i den utsträckning del är försvarligt med hänsyn till allmänpreventiva synpunkter och samhällsskyddsaspekter.

Eftersom fängelsestraffet inle kan förväntas medföra positiva effekter för den intagne själv, är dess utdömande och verkställighet i första hand motiverat av allmänprevenliva skäl och, om man så vill, som elt samhällets klander av del brottsliga förfarandet som sådant.

Mot denna bakgmnd är det ofrånkomligt all frågor om rättslig likabehandling, förutsägbarhet och ränssäkerhel på elt helt annat säll måste komma i förgmnden än när fräga är om åtgärder som är avsedda all anpassas till den enskildes behov av hjälp och stöd. Berättigade invändningar synes från denna synpunkt kunna riktas mot det nuvarande systemet med villkorlig frigivning. Som nämnts tillämpas visserligen en rätt fast praxis på området, men den fakultativa utformningen av bestämmelserna medför ändå att de intagna kan känna osäkerhet om tidpunkten för frigivning samlidigt som uppenbara risker finns atl enskilda beslut kan framstå som orättvisa. För att dessa olägenheter skall undanröjas är del enligt min

Prop. 1982/83:85 36

mening angeläget att systemet i högre grad än f n. tryggar en likformig tillämpning och lämnar mindre utrymme för skönsmässiga bedömningar. Väsentligt från principiell synpunkt är också att lagen klart återspeglar det system som faktiskt tillämpas.

Som påpekats tidigare (avsnitt 2.1) har flera remissinstanser ställt sig tveksamma lill del lämpUga atl vid en översyn av påföljdssystemel välja vägen att gå fram med delreformer. Frågan om ändringar i regleringen av den villkorliga frigivningen är etl av de områden där denna iveksamhet varit särskilt uttalad. Del har påpekats alt frågan har elt så nära samband med de andra frågor om straffmätning, påföljdsval och slraffskalor som fängelsestraffkommiltén har i uppdrag atl utreda atl del framlagda förslagel med nödvändighet får en ofullständig karaklär. Bl. a. har framhållits all den för institutet villkorlig frigivning viktiga frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten i samband med ny brottslighet, som i sin tur hänger nära samman med hur problemet med återfall i brott generellt bör regleras, inle fått någon egentlig lösning genom kommitténs förslag.

För egen del har jag förståelse för den Iveksamhet som kommit till uttryck under remissbehandlingen. Från principiell och systematisk synpunkt skulle det självfallet vara önskvärt att hela det problemkomplex som kommittén har till uppgift att utreda kunnat behandlas i elt sammanhang. Som jag angav inledningsvis bör synpunkter av detta slag dock i enlighet med den av riksdagen fastställda uppläggningen av reformarbetet inle få tas lill intäkt för alt angelägna reformer skjuls på framliden.

Del finns som nämnts en betydande uppslutning bakom en kriminalpoli-lisk inriktning som innebär all man bör begränsa omfattningen av de straffrättsliga frihelsberövandena och säkerställa en likformig bedömning med minskal utrymme för skönsmässighet. Enligt kommitténs bedömning, som delas av en slor majoritet av remissinstanserna, skulle dess förslag innebära betydande förbättringar i dessa hänseenden. De flesta av dem som har ställt sig tveksamma till delreformer på området har också trots allt menat atl kommitténs förslag redan nu bör kunna läggas till grund för lagstiftning. För egen del anser jag övervägande skäl tala för all kommittéförslaget nu tas upp till behandling. Jag vill anmärka all del torde få fömtsättas att kommittén ägnar frågor som rör villkorlig frigivning uppmärksamhet även under sill fortsatta arbete med principerna för påföljdsval och straffmätning och alt därvid bl.a. förutsällningarna för förverkande av villkorligt medgiven frihet får en närmare belysning.

Vid överväganden av en reform beträffande institutet villkorlig frigivning uppkommer olika delfrågor som lämpligen bör behandlas var för sig. Jag skall i del följande närmare gå in på dessa.

2.2.2 Villkorlig frigivning eller inte?

Departementsförslaget: Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den utmätta strafftiden behålls.

Prop. 1982/83:85 37

Fängelsestraffkommiiténs förslag överensstämmer i sak med departementsförslaget.

Remissinstanserna: En stor majoritet tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att den villkorliga frigivningen skall behållas. Vissa remissinstanser menar dock att man på sikt bör arbeta för eller i vart fall undersöka fömtsättningarna för att avskaffa den villkorliga frigivningen. (Se bilaga 3 avsnitt 2.2.)

Skäl för departementsförslaget: De olika skälen för och emol att behålla den viUkorliga frigivningen har fått en ingående belysning inte bara genom fängelsestraffkommitténs betänkande utan också genom BRÅ-rapporten Nytt straffsystem och genom nordiska straffrättskommitléns belänkande i frågan. Som jag förut har nämnt har del hävdats alt institutet är förenat med vad som från vissa synpunkter framstår som nackdelar. Syslemel som det i dag är utformat har ansetts ge utrymme för orättvisor i vissa fall och minska förutsägbarheten. Det har även gjorts gällande att den stora skillnad som föreligger mellan de av domstolen bestämda straffen och de faktiska strafftiderna kan ge allmänheten en missvisande bild av hur straffsystemet fungerar.

Det är emellertid också klart att systemet är förenat med fördelar. Den mest påtagliga av dessa är att man uppnår en förkortning av längden på frihelsberövandena inom kriminalvården. Nordiska straffrällskommillén har pekat på alt det är ett välkänt förhållande atl kravet på en kännbar reaktion på ett brott gör sig gällande med särskild kraft omedelbart efter brotlet och under domslolsförfarandet. De repressiva och allmänprevenliva synpunkter som har präglat slraffmätningen försvagas därefter ofta successivt och gärningsmannens personliga förhållanden träder mer i förgrunden. Ett system med villkorlig frigivning ger också underiag för en ordning enligt vilken man genom frivårdens försorg vid behov kan sätta in kontroll och hjälp under den första liden efter frigivningen då erfarenhetsmässigt återfallsrisken är allra störst.

För egen del kan jag ha en viss förståelse för de argument som i den kriminalpoliliska debatten har anförts lill slöd för tanken att institutet villkorlig frigivning bör mönstras ut ur påföljdssystemel. Åtminstone teoretiskt setl synes det vara länkbart all bygga upp etl påföljdssystem där man i andra former tar tillvara de fördelar som anses vara förenade med villkorlig frigivning.

Å andra sidan torde det också vara möjligt att ändra reglerna om villkorlig frigivning på ett sådant säll atl man i huvudsak eliminerar de olägenheter som har påtalats utan atl därför hela institutet behöver överges. När jag liksom kommittén och flertalet remissinslanser stannar för denna lösning är det framför allt två synpunkter som för mig är avgörande.

För det första skulle ett avskaffande av den villkorliga frigivningen fömtsätta en väsentiigl ändrad straffmälningspraxis, om inle de fakliska strafftiderna skulle öka drastiskt. En sådan ändrad praxis kan vara svår att

Prop. 1982/83:85 38

åstadkomma, och sannolikt skulle den komma all bli splittrad under avsevärd lid framåt. Till detta kommer atl en ändring i praxis av angivet slag förutsäller etl mycket omfattande och från flera synpunkter komplicerat och vanskligt lagstiftningsarbete. T. ex. skulle ju samtliga straffskalor med minimitid - i brottsbalken såväl som inom specialstraffrällen - behöva ändras, om man inle vill åstadkomma en direkt straffhöjning.

För det andra finns villkorlig frigivning f. n. som institut inle bara i våra nordiska grannländer ulan också i praktiskt taget samtliga straffrättsliga syslem i främmande länder med samma grundläggande uppbyggnad som del svenska (jfr t. ex. prop. 1978/79: 3 s. 169—176). I synnerhet talar givelvis hänsynen lill den nordiska rättslikheten och det nordiska slraffverksläl-lighelssamarbetel mot tanken på en särlösning för svensk del.

Oavsett hur man vid en förulsältninglös bedömning skulle vilja värdera de principiella för- och nackdelar som frän skilda synpunkter kan sägas vara förenade med villkorlig frigivning, synes del mig uppenbart all de eventuella nackdelarna i vart fall inle kan anses vara av så allvarligt slag all de uppväger de mera praktiska olägenheter som elt avskaffande av institutet enligl del anförda f. n. skulle dra med sig. Della gäller i synnerhet som de effekter som har utpekats som nackdelar i huvudsak kan elimineras genom ändringar i systemet. Min slutsats blir därför alt vi bör behålla syslemel med villkorlig frigivning.

2.2.3 Obligatorisk etter fakultativ villkortig frigivning?

Departementsförslagei: Den villkorliga frigivningen blir i huvudsak obligatorisk genom all frigivningen skall ske vid viss tidpunkt, om inte snävt formulerade undantagsbestämmelser är tillämpliga.

Fängelsestraffkommiiténs förstag överensstämmer i sak med deparlemenisförslaget.

Remissinstanserna: Majoriteten har tillstyrkt etl system med mer fasta regler för bestämmande av lidpunkten för den villkorliga frigivningen eller lämnat kommitténs förslag ulan erinran. Vissa remissinslanser betonar emellertid värdet av fakultativa regler. (Se bilaga 3 avsnitt 2.3.)

Skäl för departem.entsförslaget: Frihelsberövandet är den mest ingripande åtgärd som samhället har lill förfogande som sanktion mol brott. Vatje frihetsberövande är ell allvarligt inträng i den enskildes liv och måste därför omgärdas med betryggande rättssäkerhelsgarantier. Redan i regeringsformen lillerkänns medborgarna skydd gentemot det allmänna mot frihetsberövanden som inte har laga stöd. och i fråga om frihetsberövanden i anledning av brott föreskrivs rätt att få saken prövad av domstol.

Det är kanske från den nu angivna utgångspunkten som kritiken mol institutet villkorlig frigivning har varit starkast i den kriminalpolitiska debatten. Övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden som prövar frågor om frigivning har visserligen en domstolsliknande sammansättning och tillämpar i enlighet med vad som förul har angetts en förhållande-

Prop. 1982/83:85 39

vis fast praxis. Det moment av osäkerhet som emellertid alltid är förenat med en diskretionär prövning kommer dock till uttryck i de fall då man avviker från de schabloner som lillämpas i del stora flertalet situationer. De variationer i enskilda fall som en fakultativ ordning i enlighet härmed ger utrymme för är ofta vanskliga alt motivera rationellt, och principen om all lika fall skall behandlas Uka kan i praktiken bli svår alt upprätthålla.

Det kan naturligtvis med visst fog hävdas atl frågan om villkorlig frigivning i delta hänseende principiellt inte skiljer sig frän motsvarande spörsmål när det gäller de omfattande möjligheter domstolarna har alt i stället för fängelse välja en icke frihetsberövande påföljd liksom den relativa frihet som föreligger i straffmätningsfrågor. Regleringen av domstolarnas påföljdsval och straffmätning har ocksä utsatts för en kritik som i långa stycken överensstämmer med den som har riktals mot den villkorliga frigivningen. Fängelsestraffkommiltén har i uppdrag atl se över även denna fråga.

Enligt min mening föreligger det emellertid avgörande skillnader mellan en fakultativ reglering av villkorlig frigivning och en motsvarande reglering av frågor rörande påföljdsval och straffmälning. I det senare, men inte i del förra fallet, fattas beslutet efter en offentlig domstolsförhandling med alla de rättssäkerhetsgaranlier som gäller för en sädan. Genom all beslutet fattas före verkställigheten kan den dömde vidare klart förutse vad beslutet kommer alt innebära för honom, om man bortser just från den osäkerhet som vållas av reglerna om villkorlig frigivning. Även om jag inle vill utesluta alt fördelar skulle kunna vinnas genom en klarare reglering av domstolarnas påföljdsval och straffmätning, anser jag all situationen på dessa områden släller sig helt annorlunda än i fråga om en fakultativ villkorlig frigivning.

För ett system med fakultativa regler har anförts atl ett sådant fungerar som en "morot" för den intagne att sköta sig under anslaltsvislelsen. Genom gott uppförande skulle hans möjlighet lill tidigare frigivning öka.

Häremot kan sägas atl enligl nuvarande ordning sköisamheten under anstaltsliden som regel inte påverkar tidpunkten för villkorlig frigivning (jfr prop. 1974:20 s. 97-103). Detta är enligt min mening en riktig princip, eftersom erfarenheten av tidigare gällande ordning visar att den villkorliga frigivningen inte är ett lämpligt instrumenl för all mera allmänt säkerställa skötsamheten bland de intagna. Misskötsamhel bör beivras på annat säll än inom ramen för systemet med villkorlig frigivning. Möjlighet till delta finns också, bl. a. genom regler om disciplinär bestraffning i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt. Dessa regler - som naturligtvis bör tillämpas med fasthet och konsekvens — gör det bl. a. möjligl alt förlänga anstaltsliden, om den intagne bryter mol anbefalld ordning eller meddelade anvisningar. En avsevärd misskötsamhel i anstalten, t.ex. i form av drogmissbruk, kan också leda lill påföljder för den intagne, såsom att påverka hans möjligheter all få kortlidspermission. Vad gäller brottslig verksamhet un-

Prop. 1982/83:85 40

der anstaltstiden - t.ex. innehav av narkotika — vill jag erinra om atl sådan regelmässigt anges lill åtal och kan leda till all elt nytt straff bestäms. Vad som har sagts nu utesluter inte att omständigheter av aktuellt slag kan tillmätas viss betydelse inom ramen för den särreglering i fråga om viss grövre brottslighet som jag förordar i det följande (avsnitt 2.2.5). Men att generellt använda institutet villkorlig frigivning för all påverka de intagnas skötsamhel under anstaltstiden innebär som jag ser del inle någon från vare sig praktiska eller principiella synpunkter godtagbar ordning.

I enlighet med vad nordiska straffrätlskommitlén har påpekat gäller över huvud taget alt del är förenat med stora svårigheter att finna klara och samtidigt från principiell synpunkt godtagbara kriterier för individuella avvikelser när del gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Det är säkerligen av delta skäl som del nuvarande systemet, trots del förhållandevis vidsträckta utrymme för diskretionära bedömningar som reglerna formellt ger, i tillämpningen har kommit all präglas av en betydande fasthet. Della medför i sin lur alt den praktiska betydelsen av en övergäng lill ett obligatoriskt system inte skall överdrivas. Från principiell synpunkt anser jag emellertid att del, särskilt med den syn på fängelsestraffets funktion och den insikt om dess skadliga effekter som vi numera har, i längden ler sig svårl all försvara en annan ordning än etl syslem som i huvudsak bygger på obligatoriska regler. Från praktisk synpunkt tillkommer den fördelen alt den särskilda beslutsprocess som i dag gäller för frågor rörande villkorlig frigivning kan undvaras i samma utsträckning som reglerna kan göras automatiskt verkande.

Sammanfattningsvis anser jag alltså atl övervägande skäl talar för all den villkorliga frigivningen i möjlig mån bör regleras enligt obligatoriska regler. För vissa situationer kan det emellertid diskuteras om inte molskäl av sådan styrka gör sig gällande atl undantag är påkallade. Det är främst tre olika slags omständigheter som synes kunna motivera sådana undanlag. I fråga om vissa former av grov brottslighet har del hävdals all samhällsskyddsaspekler av sådan styrka gör sig gällande all en senareläggning av frigivningen måste kunna ske - åtminstone om del föreligger en påtaglig ålerfallsrisk. Det har också sagts atl en viss förskjutning av frigivningen bör kunna ske för all lidpunkten för denna skall kunna anpassas till när en lämplig frigivningssitutation föreligger. Det har slutligen hävdats att etl önskemål från den dömdes sida atl inle bli villkorligt frigiven bör kunna beaktas. Jag återkommer till dessa frågor under avsnitt 2.2.5 och 2.2.6.

2.2.4 Vilken eller vilka kvotdelar bör gälla för den villkorliga frigivningen?

Departementsförslaget: Villkorlig frigivning skall, om den dömde inte motsätter sig della och inte heller någon särskild undantagsregel är tillämplig, ske när halva tiden avtjänats.

FängelsestraffkommUténs förstag överensstämmer i sak med deparle-

Prop. 1982/83:85 41

mentsförslaget utom så till vida att den dömde inte getts rätt att motsätta sig villkorlig frigivning.

Remissinstanserna: Majoriteten tiUstyrker eller godtar halvlidsfrigivning som huvudregel. Flera instanser anser dock av olika skäl alt en i princip obligatorisk frigivning på halvtid inte bör genomföras.. De flesta av dessa förordar atl nuvarande system bibehåUs, eventuellt med visst ökat utrymme för halvlidsfrigivning. Någon remissinstans förordar frigivning på tvä tredjedels tid som obligatorisk regel. (Se bilaga 3 avsnitt 2.4.)

Skäl för departementsförslagei: Längden på elt fängelsestraff bestäms av domstolen med utgångspunkt främst i det begångna brottets svärhel ur objektiva och subjektiva aspekter samt i viss utsträckning dess eventuella egenskap av återfall. Från principiell synpunkt är del naturiigtvis angelägel att det är den bedömning som domstolen har gjort som i princip blir avgörande för hur lång tid själva frihelsberövandet skall äga rum.

Detta kan knappast generellt sägas vara fallet i dag. Nuvarande syslem innebär som förut har framgått atl skilda kategorier intagna beviljas villkorlig frigivning efter atl ha avtjänat olika långa delar av det utmätta straffet. Även bortsett från systemets fakultativa uppbyggnad kan det därför ofta vara svårt också för t. ex. domstolar och försvarare alt bedöma när frigivning blir aktuell. Systemet fär anses ha uppenbara brister i klarhet och överskådlighel.

I och med att olika kvotdelar lillämpas i huvudsak beroende på strafftidens längd uppstår vidare ofrånkomligen vissa tröskeleffekter. Det fakliska frihelsberövandet blir normall ungefärligen lika långt vid strafftider som ligger mellan etl år tio månader och två år sex månader. Anmärkningsvärt är vidare att, medan kriminalvärdsnämnden knappast någonsin torde ha medgetl villkorlig frigivning före två Iredjedelsdagen för någon med strafftid under ell år och två månader, det inte så sällan förekommer att övervakningsnämnderna beslutar om halvlidsfrigivning när strafftiden inle överstiger ett år. Det torde inte kunna påstås att de gränser som enligt praxis tillämpas för frigivning enligt olika kvotdelar är rationellt motiverade med hänsyn lill att fråga skulle vara om principiellt olika klientel.

Själva uppkomsten av systemet med två olika kvotdelar torde, liksom den fakultativa utformningen i övrigt, ytterst hänga samman med atl man önskat kunna anpassa frigivningen efter förhåUandena i det särskilda fallet. I praktiken har det dock visat sig svårt alt göra en rationell differentiering mellan olika grupper i fråga om den villkorliga frigivningen. Följden blir att tillämpningen schabloniseras och anpassas lill lätt konslalerbara kriterier som exempelvis strafftidens längd. Därmed uppkommer emellertid elt i grunden irrationeUt system som lätt kan upplevas som orättvist tiU sina praktiska konsekvenser. Om man, som jag har förordat och som till stor del redan gäller i praktiken, önskar en i princip obligatorisk tillämpning av den villkorliga frigivningen, bortfaller skälet för en generell reglering som bygger på alt skUda kvotdelar skall tillämpas i olika fall.

Prop. 1982/83:85 42

Om man alltså i princip vill gå över lill etl system med endasi en kvotdel slår valet i praktiken mellan halvlidsfrigivning och två Iredjedelsfrigivning. För del senare alternativet talar all det naturligtvis kan sägas vara önskvärt att de faktiska strafftiderna inte alltför mycket avviker från dem som domstolarna utmäter. Om den ordningen genomförs atl frigivning regelmässigt sker först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats, blir emellertid följden en betydande förlängning av ett stort anlal frihetsberövanden. Någol underlag för alt i della lagstiftningsärende kompensera en sådan effekt genom ändrade straffmätningsregler och straffskalor föreligger inle.

Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till principen alt frihetsstraffen bör göras sä få och korta som möjligt. Med hånsyn härtill anser jag alt del är heU uteslutet all nu genomföra en reform som för många skulle innebära väsentligt förlängda anstaltslider och som i elt slag skulle öka fängelsepopulationen i landet kraftigt. En allmän regel om frigivning efter två tredjedelar av det utmätta straffet bör således inte införas. Om man ulgår från att endast en kvotdel bör lillämpas för den villkorliga frigivningen och atl längden av frihelsberövandena inom kriminalvården bör förkortas, framstår därför en generell halvlidsfrigivning som det enda egentliga alternativet.

ÅtskilUga remissinstanser har emellertid också anfört invändningar mol att införa obligatorisk halvlidsfrigivning som huvudregel.

I några fall har man menat alt det av främst allmänpreventiva skäl inle skulle finnas utrymme för en minskning av frihetsberövandenas omfattning. Som jag redan har utvecklat delar jag inle denna uppfattning.

Andra instanser har i stället betonat att en generell halvlidsfrigivning skulle medföra en alltför stor disproportion mellan det utdömda straffet och anslaltsvistelsens längd. Som har framgått hyser jag förståelse för denna ståndpunkt. Del bör dock noteras att åtskilliga intagna redan i dag friges innan de avtjänat två tredjedelar av straffet och att prövoliden bör ses som en integrerad och viktig del av fängelsepåföljdens innehåll. Det är också min förhoppning atl de förslag om ändringar vad gäller kriminalvården i frihet som jag återkommer till (avsnitt 2.3) skall innebära en uppstramning och effektivisering av denna.

Flera insatser har gett uttryck för den uppfattningen att kommittéförslaget i själva verket inle skulle leda till kortare frihetsberövanden och att risker skulle uppstå för en ojämn straffmätning. Vid ett införande av en mer generell halvlidsfrigivning skulle domstolarna enligt denna uppfattning kompensera den minskade anstaltsliden genom att i stället bestämma längre strafftider, varvid risk skulle föreligga för en splittrad tillämpning.

Denna invändning förtjänar all beaktas noggrant. Lagstiftningen lämnar sedan lång tid domstolarna ell betydande utrymme atl avgöra slraffnivån i enskilda fall. Den styrning som finns i lagen inskränker sig i princip lill angivande av tillämpliga, ofta ganska vida straffskalor. Detta innebär naturiigtvis inte att domstolarna står helt fria vid straffmätningen inom ska-

Prop. 1982/83:85 43

lorna. I huvudsak gäller ju att straffet skall utmätas efter brottets svårhet, vari inbegrips avsikten med brollel och över huvud taget den brottsliges sinnelag vid delta.

Även om del i vissa hänseenden kan finnas utrymme för skilda uppfattningar om vilka faktorer som är relevanta, är del helt klart all en del omständigheter skall beaktas och att andra inte skall beaktas vid slraffmätningen.

En vedertagen uppfattning torde vara alt regler om verkställighet av fängelsestraff, lill vilka bestämmelserna om villkorlig frigivning hör, i vart fall endast i begränsad omfattning är av den karaktären all domstol skall väga in dem vid avgörandet av frågor om straffmälning i enskilda fall. Jag är också angelägen all understryka all det beträffande samtliga ändringar i fråga om villkoriig frigivning som jag här förordar gäller att avsiklen inle är atl rådande straffmälningspraxis skall påverkas. Del förtjänar i sammanhanget påpekas att tidigare utvidgningar av villkorlig frigivning och andra lättnader beträffande verkställigheten av fängelsestraff såvitt bekant inte medfört någon tendens hos domstolarna atl genom förhöjd straffmälning kompensera ändringarna. Jag är alltså för egen del böjd att tro alt en övergång till en generell huvudregel om halvlidsfrigivning inle på någol mer markerat säll skulle påverka domstolarnas straffmätning.

Mot förslagel om en obligatorisk halvlidsregd har vidare anförts all domstolarnas möjlighet lill differentiering vid kortare strafftider därigenom skulle minska. Strafftider mellan två och fyra månader innebär i praktiken ett lika långt frihetsberövande. Till detta kan sägas all likartade problem existerar redan enligl gällande räll. Betydelsen reduceras av all den verkställighet som sker i frihet utgör en del av påföljden. För de korttidsdömda finns särskild anledning alt peka på del vilande hotet om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Den tid som kan förverkas är ju direkt beroende av den utmätta strafftiden. Den som döms lill tre eller fyra månaders fängelse får alltså i själva verkel en märkbar skärpning av påföljden i förhållande lill den som får ett Ivåmånadersslraff. Jag anser därför att del angivna argumentet inle har en sådan vikt att del finns anledning atl på denna grund avslå från alt införa en allmän regel om halvlidsfrigivning.

För en samlad bedömning av om en mer generell halvlidsfrigivning kan accepteras är det naturligtvis av vikl atl ha en klar uppfattning om hur omfallande förändringar delta innebär i förhållande lill nuläget. Även om reformen skulle innebära etl betydande steg i strävan atl minska omfattningen av frihelsberövandena inom kriminalvården, är emellertid förändringarna i förhållande till nuvarande situation långtifrån genomgripande.

De som undergår kortare fängelsestraff (upp lill tre månader) berörs inte alls av reformen. Detta gäller i princip också dem som har längre strafftider (två år och sex månader eller mer eller, i vissa fall, ett år och sex månader eller mer). För denna grupp tillämpas halvlidsfrigivning redan f. n. som

Prop. 1982/83:85 44

regel. För återstående grupper utgör den reducering som reformen innebär i normalfallet runt en Qärdedel av den lid de nu är frihetsberövade eller en sjättedel av den utmätta strafftiden. För dem som har strafftider som närmar sig de längre blir reduceringen dock normalt mindre, då dessa redan nu enligl kriminalvårdsnämndens praxis får viss ytterligare reducering i förhållande till två iredjedelsfrigivning för all tröskeleffekterna skall nedbringas. Härtill kommer slutligen att - beträffande dem som har sådan strafftid alt den i och för sig skulle beröras av en reform - det redan f. n. förhäller sig så alt en inte helt obetydlig del friges eller erhåller s. k. frigivningspermission tidigare än vid två tredjedelar av den utmätta strafftiden. Förslagets effekter kan också åskådliggöras med att kommittén har beräknat alt en reform, med oförändrad straffmälning, skulle medföra en minskad beläggning på anstalterna med drygt tio procent.

Av det anförda framgår också att den grupp intagna för vilka reduceringen skulle få effekt inte består av de verkligt grova brottslingarna. Gruppen domineras i praktiken mycket markerat av sådana som gjort sig skyldiga lill s. k. traditionell brottslighet, främst förmögenhetsbrott.

Även om, i enlighet med vad jag nyss redovisade, vissa invändningar från en del håll har riklats mot tanken på en mer generell halvlidsfrigivning, har en khir remissmajoritet tillstyrkt eller lämnat utan erinran alt en sådan reform genomförs. Förutom fängelsestraffkommittén har också den kriminalpoliliska gmpp inom BRÅ som utarbetade rapporten Nytt straffsystem förordat en regelmässig halvlidsfrigivning för del fall all den villkorliga frigivningen över huvud taget skall behållas. Särskild vikl bör också tillmätas all den nordiska slraffrättskommittén uttalat att samtliga nordiska länder bör eftersträva en allmän halvtidsregel.

Sammantaget anser jag med hänvisning lill del anförda atl övervägande skäl talar för alt villkorlig frigivning som huvudregel skall ske efter en enda kvotdel av strafftiden och atl denna kvotdel bör bestämmas lill halva strafftiden.

2.2.5 Särreglering för grova brott?

Departementsförslagei: För dem som har dömts lill fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brotlslighet som riktat sig mot eller medfört fara för Uv eller hälsa får frigivning inte ske förtån två tredjedelar av tiden har avtjänats, om kriminalvårdsnämnden bedömer atl påtaglig risk föreligger för fortsatt brottslig verksamhet av samma slag.

FängelsestraffkommUténs förstag överensstämmer med departementsförslaget sä tiU vida att vissa av dem som har dömts till fängelse i över två år för sådan brottslighet som nyss har angetts skulle kunna friges först sedan två tredjedelar av tiden har avtjänats. Avgörande för frågan om senareläggning skulle emellertid enligt kommillén vara en prövning av om brottslighetens karaktär varit sådan all samhällels behov av skydd är särskill påtagligt. Vidare skulle förordnande om senareläggning ankomma på domstol och meddelas i samband med domen i själva brottmålet.

Prop. 1982/83:85 45

Remissinstanserna: Det övervägande antalet har tillstyrkt eller lämnat ulan erinran förslaget om atl senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske för vissa som dömts för grövre brott. Många av dessa instanser har dock menat att beslut om senareläggning inte bör läggas på domstol liksom att besluten bör kunna omprövas när ändrade förhållanden föreligger. En betydande andel av remissinslanserna har också ställt sig avvisande till att särregler i fråga om villkorlig frigivning skall gälla för vissa speciella brott. (Se vidare bilaga 3 avsnitt 2.5.)

Skäl för departementsförslaget: Med den förut angivna utgångspunkten att frigivning regelmässigt bör ske vid en viss bestämd kvotdel skulle det i och för sig framstå som naturligt att ställa sig avvisande lill en särreglering av den villkorliga frigivningen för dem som gjort sig skyldiga till vissa speciellt grova brolt.

Det finns emellertid en del särskilda skäl som påkallar hänsynstagande i sammanhanget.

Fängelsestraffet fyller elt anlal olika funktioner. En av dessa är all samhället genom frihelsberövandet bereds skydd mol fortsatt brottslig verksamhet från den intagnes sida. Intresset av sådant skydd gör sig naturligtvis mer gällande ju allvarligare den brottslighet är som vid en frigivning skulle kunna befaras från den dömdes sida. Särskilt vid sådan grövre brottslighet som har riklat sig mot eller medfört fara för enskildas liv eller hälsa är skyddsintresset av stor vikt: det gäller här brolt som mord, dråp, våldtäkt, grov misshandel, grovt rän, mordbrand och grov narkotikabrottslighet.

Grövre brotlslighet av nu angivet slag är i allmänhet myckel svår all fömtsäga. Det finns emellertid en mindre grupp personer vilka har gjort sig skyldiga lill allvarlig brotlslighet av denna typ och för vilka del finns starka skäl att befara fortsatt brottslighet av samma slag. Ofta är del då fråga om starkt kriminellt identifierade personer som vid åtskilliga tillfällen redan återfallit i brolt av aktuellt slag eller som har deltagit i organiserad eller eljest särskill kalkylerad brottslighet. Enligl gällande räll särbehandlas intagna tillhörande denna grupp i fråga om den villkorliga frigivningen på så sätt atl de, i motsats lill andra långlidsdömda, inte erhåller halvlidsfrigivning.

Som skäl för atl avveckla särbehandlingen även beträffande denna grupp kan åberopas att de omständigheter som läggs lill grund för särbehandlingen till slor del är sådana som är kända redan vid domslutet och som dessutom skall beaktas vid slraffmätningen. Fråga skulle därför bli om en i viss män dubbel straffmälning. Del har också sagts all, även om viss möjlighet finns atl förutsäga de genomsnittliga återfallsriskerna för grupper av dömda, det är utomordentligt svårl all göra individuella prognoser i della hänseende. Vid en särbehandling i skärpande riktning riskerar man alltså att denna kommer all omfatta individer för vilka skärpningen inle skulle ha varit nödvändig. Med hänvisning till den grundläggande betydd-

Prop. 1982/83:85 46

sen av medborgarnas skydd mol frihetsberövanden har man menat all en sådan ordning skulle inge betänkligheter.

Oavsett vilken vikl man vill tillerkänna dessa argument är det uppenbart atl generell halvlidsfrigivning även för den särskilda grupp av långlidsdömda som f. n. får senare frigivning skulle innebära en kraftig förändring i samhällels reaktioner mot grövre brolt. De korttidsdömda får genom en övergång till halvlidsfrigivning nominellt setl relativt begränsade reduceringar av liden för frihetsberövande. Del är dessutom i dessa fall inle fråga om brottslingar beträffande vilka behovel av samhällsskydd är mera påtagligt. För sädana långlidsdömda som i dag särbehandlas skulle däremot en halvlidsfrigivning ge kraftiga utslag i nominell anslaltsförkortning. För en strafftid om sex år skulle den i princip uppgå till etl år och för exempelvis de grövsta narkotikabrollslingarna som dömts till tolv års fängelse skulle anstaltsliden minska med hela två år.

Även om del från principiella synpunkter kan framstå som önskvärt med en enhetlig reglering av den villkoriiga frigivningen som omfattar även del nu aktuella klientelet, anser jag att del i detta lagstiftningsärende inle finns underlag för att genomföra en så långtgående ändring. En ändring förutsätter enligl min mening ingående överväganden om tillämpliga straffskalor och om grunderna för domstolarnas straffmälning. Även bedömningen av frågan om inverkan av återfall på straffet har slor betydelse i sammanhanget. Med hänsyn härtill anser jag att den särbehandling i fråga om villkorlig frigivning som i dag gäller för vissa grövre brottslingar åtminstone t. v. bör bibehållas.

Också fängelsestraffkommiltén har föreslagit att särbehandlingen av det aktuella klientelet skaU behållas. I stället för att kriminalvårdsnämnden prövar frågan om frigivning under verkställigheten, som nu är fallet, föreslår dock kommittén alt domstol i samband med domen i själva brottmålet skall avgöra om senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske. Denna ordning skulle innebära alt någon omprövning av en beslutad senareläggning inte skulle kunna komma ifråga. Som skäl för den föreslagna ordningen har kommillén främst åberopat all den dömde härigenom bättre kan förutse vilken innebörd domen har för honom. Förslagel har mött åtskilliga invändningar under remissbehandlingen.

Inte heller jag anser mig kunna biträda kommitténs förslag i denna del. Den bestämmelse i ämnet som kommittén föreslår har visserligen formellt byggts upp på så sätt atl domstolen tillerkänns beslutanderätten i en verkställighetsfråga, men den måste i realiteten anses utgöra en särskild straffmälningsregel. Som sådan uppfyller den emellertid knappast de krav på klarhet som rimligen måste ställas. Eftersom besluten fallas vid doms-tillfållel skulle brottslighetens art och omfattning liksom dess eventuella egenskap av återfall i praktiken komma all bli avgörande för tillämpningen. Samma faktorer är dock avgörande för påföljdens bestämning också i andra hänseenden. Vidare skulle man med kommitténs förslag sakna möj-

Prop. 1982/83:85 47

lighet att beakta hur den intagnes förhållanden har utvecklats under verkslällighetstiden. Bl.a. av detta skäl skulle den av kommittén föreslagna ordningen också medföra uppenbara risker för längre frihetsberövanden än nu i många fall.

I sistnämnda hänseende har kommittén visserligen för sin del gett uttryck för uppfattningen atl dess förslag inte behöver innebära någon ökning av del antal långlidsdömda som särbehandlas i fräga om den villkorliga frigivningen. Man har dock samtidigt påpekat att en jämförelse är svår atl göra då den nuvarande ordningen varit i kraft så kort lid all kommittén inle kunnat bilda sig någon egentiig uppfattning om hur den tillämpas. I sam,band med all kriminalvårdsnämnden i sill remissyttrande redogjort för sin praxis har nämnden uttalat atl, om kommittéförslaget genomfördes, tidigare frigivning än vid två tredjedelsdagen knappast i praktiken skulle komma ifråga i något av de fall där nämnden nu prövar frigivning med särskild hänsyn till risken för återfall. Detta uttalande bestyrker således de farhågor som jag nyss gav uttryck åt.

Mol bakgrund av vad som har anförts nu bör enligt min mening nuvarande reglering av villkoriig frigivning för sådana som gjort sig skyldiga till vissa grövre brott som riktat sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa t. v. i allt väsenlligl bibehållas.

Som jag senare (avsnitt 2.4) skall motivera närmare är det min avsikt an lill skiUnad från fängelsestraffkommiltén föreslå an den centrala kriminalvårdsnämnden skall behållas. Prövningen av frågor om villkoriig frigivning bör beträffande det klientel som avses nu liksom f. n. göras av kriminalvårdsnämnden. Genom atl senareläggning av den villkorliga frigivningen blir aktuell endasi för dem som har dömts lill fängelse i två år eller mer kan nämndens prövning inskränkas lill dessa fall. En prövning måste i dessa fall ske innan halva tiden har avtjänats, eftersom senareläggning förutsäller all ålerfallsrisk har bedömts föreligga. En ytterligare förutsättning för senareläggning är an fråga varit om särskill allvarlig brottslighet som har riktat sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa. Härmed avses samma typ av brotlslighet som särbehandlas redan enligt gällande rätt. Huruvida viss brottslighet varit av delta slag lär i allmänhet inle vålla någon tvekan. Om en inlagen är osäker huruvida hans brottslighet bedöms vara av den karaklär som avses nu, bör han dock kunna få frågan prövad redan i början av verkställigheten. För den intagne kan del vara av väsentlig betydelse atl veta om han har rätt till halvlidsfrigivning. Finner nämnden i sädanl fall all brottsligheten varit av den arten atl senareläggning kan bli aktuell, måste dock i åtskilliga fall en ny prövning ske innan halva tiden avtjänats för avgörande av om återtallsrisk föreligger. Har nämnden beslutat an den villkoriiga frigivningen skall senareläggas, skall ny prövning ske så ofta som anledning till delta föreligger. Så är fallet om nya eller förändrade förhållanden som är av betydelse för bedömningen av återfallsrisken inträtt. I praktiken torde som regel ärenden av detta slag uppkomma efter framställning från den dömde eller styresmannen för anstalten.

Prop. 1982/83:85 48

Vid prövning av om den villkorliga frigivningen skall ske senare ån når två tredjedelar av tiden har avtjänats bör liksom nu förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsalt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vUka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Della bör uppfattas som en stark presumtion för att frigivning bör ske vid två iredje-delstidens utgång, förutsatt att tillfredsställande frigivningsförhållanden föreligger. Har sådana inte kunnat ordnas, bör den intagne ofta i stället kunna beviljas s.k. frigivningspermission, en fråga lill vilken jag strax ålerkommer.

2.2.6 Förskjutning av frigivningslidpunkten i vissa falt

Departementsförslagei: Vid sidan av särregleringen för viss grövre brottslighet öppnas möjlighet till senareläggning av frigivningen endasi i fall då den dömde begär detta. Någon möjlighet till förskjutning av frigivningslidpunkten med hänsyn lill frigivningssilualionen införs inle. För dem som fått senareläggning av frigivningen i enlighet med de särskilda reglerna för vissa grövre broll behålls möjligheten att bevilja permission under längre tid-till förberedande av frigivningen (frigivningspermission).

FängelsestraffkommUténs förslag innebär atl möjlighet skulle finnas atl med hänsyn till frigivningssilualionen senarelägga den villkorliga frigivningen med upp till fjorton dagar. För dem som gjort sig skyldiga lill vissa grövre brolt och för vilka i enlighet med kommittéförslaget domstol förordnat om senarelagd villkorlig frigivning skulle även möjlighel finnas lill en tidigareläggning av frigivningen med Ijorton dagar. Möjligheten atl meddela frigivningspermission skulle helt avskaffas. Kommitténs förslag ger inte heller utrymme för hänsynstagande till den dömdes önskemål i fråga om frigivning.

Remissinslanserna har i allmänhet godtagit kommilténs förslag om viss möjlighet till förskjutning av frigivningen med hänsyn lill frigivningssilualionen. Vissa instanser, bland vilka kriminalvårdsstyrelsen. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän och Föreningens styresmän och assistenter m.fl, vid kriminalvårdsansialterna ingår, anser det dock onödigt alt införa en möjlighet till sådan förskjutning. En del instanser, bl. a. kriminalvårdsnämnden, anser att frigivningspermissionerna bör finnas kvar. (Se bilaga 3 avsnitt 2.6.)

Skäl för departementsförslaget: Som jag redan utvecklat bör enligl min mening villkorlig frigivning i princip ske enligl fasta regler. Delta innebär att del endasi i begränsad utsträckning bör finnas möjlighet all i enskilda fall förskjuta frigivningslidpunkten i förhållande till vad som följer av huvudregeln. Jag har nyss redogjort för varför enligl min mening del åtminstone t. v. mäste göras undanlag för sådana långlidsdömda som redan i dag särbehandlas i fråga om frigivning. Vid sidan härav är del främst hänyn lill önskemålet all åstadkomma en så förmånlig frigivningssilualion

Prop. 1982/83:85 49

som möjligt samt hänsyn lill den intagnes önskemål som brukar åberopas som skäl för all kunna förskjuta frigivningslidpunkten. Jag skall här behandla den senare frågan först.

Den fasta regleringen av den villkorliga frigivningen motiveras lill slor del av hänsyn till de intagnas rättssäkerhet. Dessa bör med hänsyn lill den ingripande naturen av ell frihetsberövande ha möjlighel atl förutse när de är berättigade att friges. I vissa, låt vara rätt sällsynta situationer kan det emellertid för en inlagen framstå som en fördel all han inle friges vid den tidpunkt då frigivning enligt huvudregeln skall ske. Det kan för honom med hänsyn till den planering som har företagits för frigivningen framstå som önskvärt all få stanna kvar i anstalten en viss ytteriigare tid. Han kan också önska kvarstanna med hänsyn till atl han avvaktar verkställighet av ett nytt fängelsestraff Vid korta fängelsestraff kan den intagne ibland föredra nägon månads ytteriigare anslaltsvistelse framför den prövotid som han i händelse av villkorlig frigivning blir underkastad. I praktiken tillgodoses ibland den intagnes önskemål i sådana fall.

Det synes inle finnas någon anledning lill erinran mol en ordning som innebär alt de intagna får en viss möjlighet alt kvarstanna i anstalten även efter den lid då frigivning eljest skulle skett, åtminstone om skälen för etl sådant önskemål ler sig någorlunda legitima. Med den reglering jag i övrigt föreslår av den villkorliga frigivningen förutsätter en senareläggning av frigivningen på denna grund stöd av en särskild bestämmelse i lagen liksom att beslul om senareläggning i dessa undantagssituationer fattas efter prövning i det särskilda fallet. En obligatorisk rätt för den dömde alt påkalla senareläggning av frigivningen bör dock inle lämpligen införas. I vissa situationer kan naturligtvis praktiska eller andra skäl av sådan styrka föreligga att en senareläggning framstår som uppenbart omotiverad.

Vad därefter angår frågan om tidpunkten för villkorlig frigivning bör kunna förskjutas med hänsyn till frigivningssilualionen kan givelvis hänsyn till denna länkas tala för såväl en förlängning som en förkortning av anstaltsliden.

Uppenbart är att starka skäl talar mol all man öppnar en möjlighel till förkortning av anstaltsliden med hänsyn till frigivningssilualionen. Man kan inte bortse från all själva möjligheten till en sådan förkortning skulle kunna skapa oberättigade förväntningar som i sin tur kan medföra besvikelser för de intagna och svåra beslutssituationer för myndigheterna. Det måste också beaktas atl en absolut nedre gräns måste gälla i fråga om förkortningar. Det kan inle undvikas alt en sådan, oavsett var den läggs, kommer att innebära att vissa i och för sig behjärtansvärda hänsyn inte kommer all kunna tillgodoses. Övervägande skäl talar därför enligl min uppfattning för att villkorlig frigivning inle skall kunna beviljas innan halva liden avtjänats.

Om det i något fall finns särskild anledning att låta en intagen tillfälligt lämna anstalten under viss lid före halvlidsdagen, kan della också ordnas 4   Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 50

genom de möjligheter lill permission och andra former av vistelse utanför anstalt som lagstiftningen om kriminalvård i anstalt erbjuder. I verkligt angelägna enskilda fall kan härigenom en tillfredsställande lösning nås utan alt man behöver göra avkall på den absoluta nedre gränsen för villkorlig frigivning.

Vad därefter angår frågan om frigivningslidpunkten bör kunna senareläggas med hänsyn till frigivningssilualionen har jag redan förordat en ordning som innebär att den dömdes önskemål i sådant hänseende skall kunna beaktas i förekommande fall. Skulle man öppna en möjlighel lill senareläggning i andra situationer, är det uppenbart att förutsättningarna härför måste formuleras med slor restriktivitet. Det bör också vara ställt utom tvivel att en senareläggning i enskilda fall verkligen kan medföra uppenbara fördelar som inte är möjliga att uppnå med mindre ingripande metoder.

En av kriminalvårdens viktigaste uppgifter i fråga om dem som har dömts till fängelsestraff är alt söka åstadkomma så goda frigivningsförhållanden som möjligt. Ett enligt min mening viktigt skäl för en mer obligatorisk villkorlig frigivning är all man härigenom skapar goda fömtsällningar för frigivningsplaneringen genom atl lidpunkten för frigivningen är känd redan vid verkställighetens början. Planeringen kan då redan från början ges en klar inriktning och del blir en självfallen ambition och skyldighet för kriminalvården att söka åstadkomma goda frigivningsförhållanden vid den tidpunkt då frigivningen skall ske.

Givelvis kommer situationer atl inträffa där ambitionen att ordna en god frigivningssilualion inte fullt ul kunnat uppfyllas. Om den dömde i ell sådant fall önskar kvarbU i anstalten för viss tid skall enligt milt förslag delta önskemål kunna beaktas. För andra fall har enligt min mening inle framförts så starka skäl alt de motiverar all någon tvångsvis skall kunna kvarhållas i anstalten under längre tid än som följer av huvudregeln. Det bör härvid beaktas att den möjlighet till senareläggning i högst Ijorton dagar som har föreslagils av fängelsestraffkommiltén är av sä förhållandevis begränsad omfattning att någon avgörande förändring i frigivningssilualionen mera sällan torde kunna förväntas. Även om en mer permanent lösning av exempelvis den dömdes bostads- eller arbetssituation inte kunnat åstadkommas till just frigivningsdagen så bör i vart fall godtagbara mer tillfälliga arrangemang ofta kunna erbjudas.

Del bör också beaktas alt den dömde även efter frigivningen är föremål för kriminalvård. Enligt de förslag om kriminalvård i frihet som jag i delta sammanhang också lägger fram skall denna i fråga om villkorligt frigivna intensifieras och koncentreras särskill lill den ur äterfallssynpunkl känsliga tiden närmast efter frigivningen. Det är då självfallet alt särskild uppmärksamhet bör ägnas åt sådana fall där frigivningssilualionen framstår som mindre tillfredsställande. Frågan om särskilda föreskrifter om exempelvis vistelseort eller bostad  liksom  om  kontakter med  övervakaren eller

Prop. 1982/83:85 51

skyddskonsulenten kan därvid aktualiseras. Missköter den frigivne sig, finns goda möjligheter att ingripa mot delta.

Som elt särskill skäl för att kunna senarelägga frigivningen har i någol remissvar framhållits att behov kan finnas alt kvarhålla någon i anstalt om ett förordnande om utvisning inle kan verkställas på frigivningsdagen. För dessa fall finns emellertid möjlighel all besluta om förvarslagande enligl utlänningslagstiftningen.

Med hänvisning lill det anförda anser jag - liksom flera av de remissinslanser som har särskild praktisk erfarenhel av hithörande frågor - alt man inte bör öppna någon möjlighet lill senareläggning av hänsyn till frigivningssilualionen, när del gäller intagna som enligt den av mig förordade huvudregeln ska friges efter halva tiden.

I fråga om sådana långlidsdömda som enligt vad jag tidigare utvecklat skall särbehandlas beträffande den villkorliga frigivningen gör sig andra överväganden gällande. Enligt fängelsestraffkommiiténs förslag skulle med sikte på dessa intagna en möjlighel öppnas för domstolen all förordna all frigivning får ske först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Möjlighet skulle vidare förligga alt med hänsyn lill frigivningssilualionen förkorta eller förlänga anslaltsvislelsen med fjorton dagar.

Av skäl som jag tidigare redogjort för anser jag atl man i della hänseende inte bör gå på kommitténs linje. I stället bör en ordning som i huvudsak överensstämmer med den nuvarande bibehållas. Etl av skälen för detta är den grundläggande betydelse som återfallsrisken har för den aktuella särbehandlingen. Denna gör att möjligheten till en mer individualiserad bedömning måste föreligga. Om under verkställigheten sådana förhållanden inträder alt någon påtaglig risk för återfall inle längre föreligger, bör den intagne kunna friges även om han ännu inte avtjänat tvä tredjedelar av tiden.

Enligl min mening bör således någon villkorlig frigivning inle kunna beviljas den aktuella gruppen innan två tredjedelar av tiden avtjänats så länge del bedöms alt del föreligger påtaglig risk för fortsall brottslighet av samma slag som domen avsett. För bedömningen av återfallsrisken kan självfallet den situation den dömde skulle försättas i vid en frigivning vara av slor betydelse. I de fall dä frigivning beviljas före tvä tredjedelar av liden får det därför förutsättas alt frigivningslidpunkten anpassas så all frigivningssilualionen är gynnsam vid frigivningen.

Som jag har nämnt tidigare bör presumtionen vara att även del klientel som hänförs under den strängare bedömningen som regel friges villkorligt när två tredjedelar av straffet har avtjänats i anstalt. Vid bedömningen bör på samma sätt som f. n. frigivningssilualionen tillmätas slor betydelse. I de fall då denna inte kan anses tillfredsställande bör liksom nu möjligheter att meddela frigivningspermission föreligga. Med de här föreslagna lösningarna kommer det däremot inle atl finnas något utrymme för institutet frigivningspermission när det gäller övriga intagna. Möjligheten alt meddela

Prop. 1982/83:85 52

frigivningspermission bör därför förbehållas för de fall då villkorlig frigivning senareläggs av hänsyn till risk för återfall i allvarlig brotlslighet som riktar sig mot eller medför fara för liv eller hälsa.

Jag återkommer närmare i avsnitt 2.4 och i specialmotiveringen till spörsmålet vilka organ som bör ha atl ta ställning till olika frågor rörande villkorlig frigivning och frigivningspermission.

2.3 Kriminalvård i frihet

2.3.1 Frivårdens uppgifter Frivården under debatt

I den kriminalpoliliska debatten har kriminalvården i frihet under senare tid varit föremål för en livlig diskussion ur skilda aspekter. Medvetenheten om frihetsstraffets bristande effektivitet och ofta nedbrytande effekter har medfört etl intensivt intresse för alt finna alternativ till frihetsstraff. Naturligt nog har frivården härigenom kommit all slå i centrum.

I princip har diskussionen rört sig längs två linjer. Den ena har gällt hur man skall åstadkomma en effektivisering inom ramen för nuvarande frivårdspåföljder medan den andra har avsett nya alternativ lill del traditionella fängelsestraffet, såsom s. k. samhällstjänst, konlraklsvård m. m. I del belänkande som frivårdskommittén nu har lagl fram behandlas i princip endast den förra frågan. Kommittén fortsätter emellertid sitt arbete och avser i nästa etapp all redovisa överväganden om nya alternativ lill fängelsestraff. All del därvid måste bli påföljder av huvudsaklig frivårdskaraklär som kommer upp till diskussion säger sig självt.

Inle endasi frivårdskommittén utan också fängelsestraffkommiltén kommer i sitt fortsatta arbete all behandla frågor som är av grundläggande betydelse för frivårdspåföljdernas slällning och betydelse inom påföljdssystemel. Kommittén har bl.a. till uppgift all pröva frågan om allmänna regler för påföljdsval. Därvid torde bl. a. de allmänna förutsättningar som bör gälla för tillämpningen av påföljdssyslemets olika sanktionsformer komma att behandlas.

När kommittéerna har lagl fram sina slulbelänkanden torde, som jag berörde inledningsvis, förulsällningar komma alt finnas för atl ge frågor rörande påföljdssystemets uppbyggnad och principiella grund en mera ingående och generell belysning. Även om många värdefulla och såväl praktiskt som teoretiskt intressanta synpunkter pä frivårdens uppgifter redan i delta sammanhang har förts fram av frivårdskommittén och flera remissinstanser torde tillräckligt underlag saknas för all nu göra någon mer genomgripande omvärdering av fri vårdens innehåll, uppgifter eller slällning i systemet. Jag kommer därför alt i huvudsak begränsa mig lill atl kommentera de konkreta förändringar som jag här avser atl föreslå. Som en bakgrund vill jag dock anföra vissa synpunkter av mer allmän karaklär.

Den kritik mot den s. k. behandlingsideologin som den moderna behand-

Prop. 1982/83:85 53

lingsforskningen har gett anledning till har i första hand gällt de frihetsberövande påföljderna. Dessa har regelmässigt visat sig ge sämre eller i vart fall inte bättre resultat i fråga om återfall och resocialisering än frivårdspåföljder. I så måtto har forskningen gett stöd för en utveckling enligt vilken icke frihetsberövande påföljder i allt större utsträckning bör komma till användning.

Även frivårdspåföljderna har emellertid, både inom ramen för forskningen och i andra sammanhang, utsatts för kritiken atl inte vara tillräckligt effektiva från individualpreventiv synpunkt. De forskningsresultat som finns redovisade är emellertid mera osäkra på detta område än i fräga om effekterna av frihetsberövande påföljder. Det måste också beaktas atl påföljdernas effektivitet endast kan mätas mot den målsättning som man har med påföljderna. Man får då inle lappa ur sikte alt frivården fyller en rad andra funktioner vid sidan av den omedelbart individualpreventiva. Som redan antytts utgör frivårdspåföljder bl. a. alternativ till de mer ingripande och för individen betungande frihetsberövande påföljderna. De har i detta perspektiv såväl humanitära som effektivitetsmässiga fördelar. Frivärden ger också en ram för hjälp- och stödinsatser för ett ofta svårl personligt och socialt handikappat klientel som uppenbarligen är i behov av sådana insatser oberoende av insatsernas omedelbart individualpreventiva effekter.

Det är av skäl som har antytts nu viktigt att man inte skapar orealistiska förväntningar på frivården. Man får hålla i minnet att det beträffande många av frivårdens klienter förhåller sig så all insatser från ell flertal olika samhällsorgan - skola, arbetsmarknadsmyndigheter, missbrukarvård etc. - tidigare har misslyckats eller i varje fall inle fullt ul lett till åsyftat resultat. Detta är ägnat atl belysa de svårigheter som ofta föreligger men fär å andra sidan aldrig innebära alt man ger upp hoppet om én klient. Som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit har frivården elt värde oavsett kortsiktig effektivitet, alltså även när den inte genom behandlingsåtgärder omedelbart lyckas rehabilitera sina klienter. Genom atl frivårdspåföljderna existerar som en genomgångsslation kan de, som styrelsen påpekar, många gånger fungera som etl uppehållande försvar under en självläknings- och mognadsprocess.

Vad som nu sagts innebär inte att frägan om den individualpreventiva verkan av olika frivårdsinsatser skulle vara mindre betydelsefull. Del måste givelvis vara en självklar ambition atl söka finna påföljdsformer som är sä effektiva som möjligt ur denna synpunkt. Det är därför angeläget alt man prövar nya vårdformer och söker utvärdera deras effekter. De resultat man dä när blir av slor betydelse för hur påföljdssystemet bör utformas och också för hur fördelningen mellan olika påföljdsformer bör ske. Förutom att andra synpunkter än de individualpreventiva gör sig gällande med varierande styrka med hänsyn lill olika brotts grovhet och karaktär är del ju långtifrån självfallet att samma slags insatser passar för olika personer.

Prop. 1982/83:85 54

Som jag redan har antytt kan frågor av della slag få en bredare principiell belysning när de bägge kommittéerna har avgelt sina slulbelänkanden.

Uppgiftsbeskrivning saknas i lagen

Men också inom ramen för den gällande ordningen är det enligt min uppfattning en självklarhet att den grundläggande ambitionen med allt frivårdsarbete skall vara att genom slöd och hjälp verka för atl den dömde inte återfaller i brolt och all hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Även om detta inte har kommit till uttryck direkt i lagen, är del uppenbart att det nuvarande systemet vilar på denna gmndtanke.

Enligl min mening är del angelägel alt frivårdsarbelels huvuduppgift ges ett omedelbart lagstöd. Detta är av betydelse inte endast för dem som arbetar inom frivården utan som frivårdskommittén påpekat kan det ocksä vara av värde för tilltron till frivårdspåföljderna hos bl.a. domstolarna atl någon tvekan inle råder om vad som är frivårdens huvuduppgift. I likhet med kommittén förordar jag att det i brottsbalken tas in en regel av innebörd alt huvuduppgiften för frivården skall vara att genom tillsyn av den dömde och förmedling av slöd och hjälp verka för att han inte återfaller i brolt och för alt hans anpassning i samhället främjas även i övrigt.

Kontroll — hjälp

Jag kommer därmed in på den indelning av frivårdens nuvarande funktioner i en kontroUerande och en hjälpande roll som man har brukat göra. Att dessa funktioner även i fortsättningen bör vara de huvudsakliga för fri värden finner jag uppenbart. Kontroll och hjälp är i frivårdsarbetet nära förbundna med varandra. Inslag av dem båda ingår normall i de olika insatser som kan göras inom frivårdens ram.

Alt momenten av kontroll och hjälp i frivårdens arbete är så nära förknippade med varandra har betydelse för frivårdens organisation. Del är just uppgiften alt handha bägge dessa moment som ger frivården dess särskilda funktion i förhållande till andra samhällsorgan, t. ex. polisen och socialtjänsten.

Liksom flertalet av de remissinslanser som har gäll in på frågan anser jag att det finns anledning alt något starkare än vad som hittills kanske har varit vanligt betona de kontrollerande momenten. För atl den i många avseenden oroande broltsulvecklingen inte skall medföra att frivårdens ställning som medel i kriminalpolitiken äventyras, är det nödvändigt atl ställa vissa krav på dem som undergår frivärd och i möjlig utsträckning se efter att kraven efterlevs. Jag skall i det följande också gå närmare in på hur verkställighetsinnehållet bör stramas upp i olika hänseenden, t.ex. genom en snabbare igångsättning av övervakningen och tätare kontakter mellan frivården och den dömde.

Prop. 1982/83:85 55

Riktlinjer för arbetet

Om man vill beskriva frivårdens handlingsmöjligheter på annat sätt än genom indelningen i kontroll- och hjälpfunktioner, kan delta i nära anslutning till frivårdskommitténs förslag ske genom atl följande riktlinjer för frivårdsarbetet slås fast:

- Frivården skall göra klart för klienten vad han har all rätta sig efter och vad som händer om han inte gör det saml ingripa när han inte fullgör de förpliktelser som åvilar honom.

- Frivården skall förmedla eller ge slöd och hjälp till klienten.

- Frivården skall söka försätta klienten i en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan frän sin omgivning.

En allmän fömtsättning för att man från frivårdens sida skall kunna fuUgöra dessa uppgifter är uppenbarligen alt man skaffar sig goda kunskaper om klienternas personliga och sociala situation. Tillgång till sådan information är nödvändig både för alt frivärdsorganen skall kunna ingripa vid misskötsamhel eller ny brottslighet och för att de skall kunna bistå med behövliga hjälpinsatser.

Informationen bör naturligtvis i första hand hämtas från klienten själv. Beslämmelser om skyldighet för den dömde att hålla frivården underrättad om sin livsföring finns redan f. n. i brottsbalken (26 kap. 13 § och 28 kap. 6 a §), och jag kommer i del följande alt behandla frågan om ytterligare upplysningsplikt bör kunna läggas på honom.

Klart är atl även andra informationsvägar behövs. Ibland kan en uppsökande verksamhet vara att rekommendera, trots all den är resurskrävande. Andra myndigheter kan i viss utsträckning användas. Integritets- och sekrelessaspekler kan emellertid ibland göra det svårt all kontakta arbetsgivare, hyresvärdar etc. I enlighet med föreskrifter från kriminalvårdsstyrelsen gäller exempelvis f. n. all den dömdes arbetsplats som regel kontaktas endast med klientens medgivande, en ordning som åtminstone för normalfallen enligl min mening har starkt fog för sig. I vissa fall måste dock kontakter av delta slag las även när den dömdes samtycke inle har kunnat inhämtas. Det bör i sammanhanget anmärkas all bestämmelsema i sekretesslagen (1980: 100) inte hindrar att kriminalvårdspersonalen tar kontakt med utomstående för atl hjälpa en klient under fömtsättning all slörsla möjliga diskretion iakttas angående dennes bakgrund (jfr prop. 1979/80:2 s. 219 och JO 1982/83 s. 124).

Det är givetvis också mycket väsentligt atl man från frivårdens sida gör klart för klienten vilka förpliktelser han har och verkar för all han uppfyller dessa. Genom att ge klienten en tydlig information om vad frivården vill nå och vilka medel den har till sitt förfogande kan man lägga grunden lill etl förtroendefullt förhällande mellan klienten och frivårdens representanter.

Jag vill stryka under vikten av atl frivårdens representanter reagerar mol klientens försummelser efter fasta principer. Självklart menar jag inle all vatje försummelse, villkorsöverträdelse eller liknande skall följas av en

Prop. 1982/83:85 56

formell påföljd. Tvärtom måste frivården visa tolerans och ofta reagera i mjukare former genom tillsägelser, anvisningar eller liknande. Efter upprepade förseelser och vid förseelser efter tidigare informella ingripanden måste dock i regel följa åtgärder av mera formell karaktär.

I övrigt bör del som nämnts i främsta rummet ankomma på frivården atl dels förmedla och ge slöd och hjälp till klienten, dels söka försätta honom i en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning.

Frivårdens insatser i dessa hänseenden måste syfta lill alt den dömde i största möjliga utsträckning klarar sig på egen hand. Målet är sålunda alt han själv tar ansvar för sin livsföring i första hand när del gäller frihet från brottslighet och missbruk o. d. men även i fråga om mera praktiska bestyr som all kontakta arbetsgivare, myndigheter etc. I praktiken gäller del ofta alt sök'a höja den dömdes sociala kapacitet, om möjligt ändra hans attityder lill sig själv och samhället och förmå honom att pröva alternativ lill missbruk och kriminalitet. Detta fömlsätler social och psykologisk insikt och erfarenhet.

Del är varken möjligl eller lämpligt alt i författning söka reglera denna del av frivårdsarbetet. Frivården bör ha möjlighet all pröva olika vägar med beaktande av frivårdsrepresentanlens och klientens personliga förutsättningar, nya beteendevetenskapliga metoder m. m.

Normaliseringsprincipen

Den sociala hjälp som den dömde behöver skall i första hand tillhandahållas av de organ i samhället som ger sådan hjälp till alla medborgare. Frivårdens roll inskränker sig liU all förmedla hjälpen. Samhällets sociala service skall nämligen tillgodose alla medborgare utifrån deras enskilda behov, även om de samtidigt är kriminalvårdsklienter. Denna s. k. normaliseringsprincip slogs fast vid 1974 års kriminalvårdsreform. Den medför bl.a. all det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning saml fysisk och psykisk hälsovård även gäller kriminalvårdens klienter och all dessa sålunda har rätt lill samma förmåner som andra medborgare pä samma villkor och i samma utsträckning. Så långt möjligl skall kriminalvården undvika all bygga upp egna resurser, vilka svarar mol dem som andra samhällsorgan förfogar över. Samhällets totala resurser skulle nämligen annars onödigtvis splittras samtidigt som kriminalvårdsklientelels sociala isolering ylleriigare skulle markeras.

Alt frivården över huvud taget har en hjälpande uppgift får ses som en kompromiss mellan normaliseringsprincipen och de faktiska förhållanden som gör särskilda hjälpåtgärder ofrånkomliga för kriminalvårdens klienter. Man kan säga an kriminalvårdens klienter i viss mån särbehandlas positivt i förhållande till övriga medborgare som behöver social service. Den främsta anledningen till denna särbehandling är all man befarar all fri-

Prop. 1982/83:85 , 57

vårdsklienldet utan den skulle löpa stor risk alt hamna "sist i kön" hos de allmänna serviceorganen och i praktiken bli ulan hjälp.

Det samarbete mellan frivården och andra samhällsorgan som förutsätts enligt normaliseringsprincipen medför inle sällan problem i praktiken. Uppgtften att "förmedla kontakt" innebär t.ex. ofta all genom intensiv övertalning få andra samhällsorgan att ta sig an kriminalvårdsklienlerna. De rutiner av både formell och informell art som behövs för samarbetet bedöms bäst av de berörda myndigheterna inom kriminalvården och andra samhäUsorgan i samråd. Som ett exempel på initiativ till samarbete i särskilda frågor kan nämnas den centrala samrådsgrupp som har inrättats för behandling av frågor rörande samarbetet mellan kriminalvården och arbelsmarknadsorganen (KRAMS-gmppen). I vilken utsträckning del finns anledning att bygga ut etl mera formbundet samarbete med andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten, är en fråga som kontinuerligt får bevakas framför allt från kriminalvårdsstyrelsens sida.

Jag vill i sammanhanget framhålla alt det generellt för de reformförslag jag här lägger fram gäller alt socialtjänsten och de primär- och landstingskommunala organen i övrigt inle erhåller några nya uppgifter samt alt de kostnadsökningar som eventuellt kan uppkomma kan förväntas bli av endast marginell betydelse.

Information

Innan jag lämnar frågan om fri värdens allmänna uppgifter vill jag framhålla atl frivården även har som en viktig funktion atl sprida information. En del av detta arbete består i atl genom personundersökningar och yttranden tillhandahålla domstolar information om enskilda personer. En annan del av arbetet gäller information till myndigheter, organisationer och allmänheten om de svårigheter som möter vid rehabiliteringsarbetet och de vägar som finns alt undanröja eller minska dessa svårigheter genom insatser från olika håll. Det står nämligen fullt klart att ett framgångsrikt kriminalvårdsarbete förutsätter alt det ute i samhället finns förståelse för de dömdas situation och en vilja att hjälpa till i rehabiliteringsarbetet.

Informationen till allmänheten kan spridas genom de lekmän som är engagerade i frivårdsarbetet men också på många andra sätt. Frivårdstjän-stemännen kan t.ex. della i skolans undervisning i lag och rätt, hålla övervakamtbildning och övervakarträffar samt upprätlhålla kontakter med arbetsgivare och fackföreningar.

2.3.2 Villkorligt fängelse

Departementsförslaget innebär alt man inte i det här sammanhanget bör ta slutUg ställning lill etl förslag från frivårdskommittén om en ny brottspåföljd, villkorligt fängelse.

Kommittéförslaget: Frivårdskommittén har alltså föreslagit atl den nya påföljden villkorligt fängelse införlivas med brottsbalkens påföljdssystem.

Prop. 1982/83:85 58

Domstolen skall enligl förslagel vid ådömande av fängelsestraff kunna bevilja anstånd med verkställigheten av hela eller en del av straffet under en prövolid. Ny brollslighet under denna lid skall regelmässigt föranleda alt anståndet förverkas och straffet verkställs. Påföljden skall förekomma antingen med eller utan övervakning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinslanserna har från principiella utgångspunkter ställt sig positiva till tanken att i någon form införa påföljden villkorligt fängelse. Många har emellertid inte varit beredda atl helt godta kommitténs förslag till lösningar utan har förordat långtgående ändringar inte bara i vad avser dessa förslag ulan även i påföljdssystemet som helhet. Bl. a. har föreslagits att skyddstiUsyn, villkorlig dom eller båda dessa påföljder avskaffas och ersätts med villkorligt fängelse. - Etl inte obetydligt antal remissinslanser har avstyrkt förslaget. (Se bilaga 3 avsnitt 3.4.)

Skäl för departementsförslaget: Till en början vill jag erinra om alt bestämmelser om villkorliga brottspåföljder har funnits i den svenska strafflagstiftningen sedan början av 1900-lalet. Från atl ursprungligen ha varit avsett alt i vissa fall ersätta korta fängelsestraff hade institutet villkorlig dom vid liden närmast före brottsbalkens tillkomst utvecklats lill elt rikt nyanserat reaklionsmedel. Villkorlig dom förekom då i två huvudformer, som ett vUlkorligt anstånd med antingen straffets ådömande eller dess avtjänande. I det förra fallet togs frägan om bestämmande av påföljd upp först om den dömde på nytt gjorde sig skyldig till brott och i det senare fallet utmättes ett straff redan i domen samtidigt som anstånd beviljades med verkställigheten av detta straff.

Till sin sakliga innebörd kunde en villkorlig dom vid den tiden variera högst avsevärt. I vissa fall var del i realiteten fräga om en villkorlig påföljdseftergift, avsedd för tilltalade med god prognos som ansågs kunna slippa undan med den varning som den villkorliga domen utgjorde. I andra fall var den villkorliga domen förenad med övervakning och i vissa av dessa fall meddelades föreskrifter som kunde innebära avsevärda inskränkningar i den dömdes frihet. Den villkorliga domen brukades också i viss utsträckning, och ofta i fall där prognosen var långtifrån god, när avsikten var atl den tiUtalade skulle omhändertas för vård enligt någon socialrättslig vårdlag.

I brottsbalken delades institutet villkorlig dom upp i flera separata frivårdspåföljder. Överlämnande till olika former av värd bröts sålunda ul och utgör numera helt självständiga påföljder. I övrigt ersattes den gamla villkorliga domen av de nuvarande påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom. Till skyddstillsyn har därvid överförts fall där övervakning och särskilda föreskrifter eller enbart övervakning anses behövas medan villkorlig dom i huvudsak reserverats för lillfällighetsbroltslingar vilkas prognos är sä god att särskilda åtgärder - utöver den varning som domen innebär - bedöms kunna undvaras.

Prop. 1982/83:85 59

Vad frivårdskommittén nu har föreslagit kan beskrivas som ett återinförande av den typ av villkorlig dom som tillämpades före brottsbalken och som innebar alt domstolen kunde utmäta ett frihetsstraff och samtidigt bevilja anstånd med verkställigheten av detta. Kommitténs förslag utgår från tanken att en frivårdspåföljd med della blandade innehåll bör kunna leda lill en minskad användning av frihetsstraff. Påföljden skall nämligen enligt förslaget placeras i området mellan å ena sidan villkorlig dom och skyddstillsyn och, å andra sidan, fängelse. Del totala utrymmet för kriminalvård i frihet blir enligt kommittén större. Tanken är bl. a. alt villkoriigt fängelse till en del skall kunna ersätta den första fängelsedomen för äter-fallsbrottslingar.

Kommittén utgår således från alt villkorlig dom och skyddstiUsyn inle bör avskaffas i samband med att villkorligt fängelse införs ulan atl della institut i stället bör föras in som en ny och kompletterande frivårdspåföljd i brottsbalkens påföljdssystem. Om villkorligt fängelse skulle bli den enda formen för kriminalvård i frihet, finns enligt kommittén en risk för atl ett av syftena - all utvidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet och därigenom minska användningen av fängelsestraff - kan äventyras. Som det nu är kan en lagöverträdare ofta vid åtminstone några tillfällen ådömas påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I ett system med enbart villkorligt fängelse skulle sannolikt beviljade anstånd med verkställigheten relativt snabbt bli förverkade i de inle helt ovanliga återfallssitualionerna och resultatet skulle då enligt kommittén kunna bli en minskad användning av kriminalvård i frihet och en ökad användning av egentliga fängelsestraff.

Villkorligt fängelse i föreslagen utformning - med eller ulan övervakning - skall enligt kommittén skilja sig från villkorlig dom och skyddstillsyn framför allt genom det konkretiserade straffhot som är utmärkande för påföljden. Detta slraffhol har enligl kommittén etl väsenlligl pedagogiskt värde som bör kunna medföra speciella preventiva effekter - särskilt om' reglerna om återfall utformas på sådant säll all ny brottslighet under prövoliden i allmänhet medför all anståndet förverkas och straffet verkställs.

Den omständigheten att villkorligt fängelse kan tillgodose tämligen högt ställda preventionskrav bör enligt kommittén innebära atl påföljden kan användas även vid vissa slag av brottslighet, där kriminalvård i frihet av allmänpreventiva skäl numera inte anses kunna komma ifråga. Som exempel på sådana brott nämner kommittén rattfylleri,, misshandel, våld eller hot mot tjänsteman, olovlig körning, olovlig vistelse i riket, rymning samt vissa slag av ekonomisk brottslighet.

Kommitténs förslag rörande villkorligt fängelse har väckt stort intresse vid remissbehandlingen. Nästan alla remissinstanser har sålunda i större eller mindre utsträckning uppehållit sig vid vad kommillén har anfört i den här delen. Åskilliga har intagit en generellt avvisande hållning till förslaget.

Prop. 1982/83:85 60

men flertalet instanser har från principipidla utgångspunkter ställt sig positiva till all i någon form införliva villkorligt fängelse med brottsbalkens påföljdssystem, låt vara alt man i många fall har förordat tämligen långtgående ändringar i förhällande till förslaget. Sålunda hävdas det från många håll att förslaget förutsätter all nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstiUsyn — eller endera av dem — utmönstras ur systemet.

För egen del vill jag först slå fast att syftet med kommilléförslagel - all bredda och effektivisera kriminalvården i frihet - självfallet är mycket angeläget. Del är enligt min mening viktigt alt alla tänkbara alternativa lösningar undersöks och diskuteras. Det förhållandel atl förslaget åtminstone till en del kan sägas gå ut på elt återinförande av den före brottsbalken gällande ordningen bör naturligtvis inle hindra en förutsättningslös prövning. Jag finner det värdefullt all kommittén har fört fram och ingående diskuterat del nu aktuella uppslaget.

Av den tidigare redogörelsen framgår att villkorligt fängelse i de delar som här är av intresse på sin tid ersattes av de nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, lill vilka påföljden också lånat en del drag. På etl par punkter skiljer den sig emellertid markant från dessa påföljder. Jag tänker då närmast på del inslag av direkt straffmälning som utsättandet av elt tidsbestämt fängelsestraff innebär och på det konkretiserade slraffhol som följer av alt anståndet med verkställigheten av delta straff förverkas i händelse av ny brottslighet under den med påföljden förenade prövoliden. Del är också framför allt dessa särskilda inslag i del villkorliga fängelset som ligger till grund för kommitténs förslag och etl betydande antal remissinstansers uppfattning att påföljden i nägon form bör införas i påföljdssystemel.

Villkorligt fängelse skulle kunna införas antingen som ett komplement lill eller som en ersättning för de nuvarande frivårdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Kommittén har för sin del stannat för det förstnämnda alternativet och förordat atl villkorligt fängelse skall erbjuda ett tredje alternativ inom frivårdens ram och alt påföljden skall tillämpas i området mellan villkorlig dom och skyddstillsyn å ena sidan och fängelse å den andra. Det förfaller mig troligt all en helt ny påföljd i detta gränsområde kommer all leda lill all det totala utrymmet för kriminalvård i frihet blir större. De ökade valmöjligheter för domstolarna som ell sådant syslem innebär kan också användas för att successivt skärpa påföljderna vid återfall.

Jag delar också uppfattningen alt det många gånger skulle kunna vara en fördel, om domstolen genom alt utsätta en strafftid kan göra klart inle bara för den dömde ulan även för hans omgivning och allmänheten hur allvarligt man har sett på den aktuella brottsligheten. Den dömde får också genom vetskapen om alt detta straffhot kan komma all realiseras en viss press på sig alt i fortsättningen låta bli alt begå brott. Förväntningarna på effekter i allmän- och individualpreventivt hänseende skall naturligtvis inle överdri-

Prop. 1982/83:85 61

vas, men del synes inte uteslutet atl de nämnda inslagen i påföljdskonstruktionen skulle kunna bidra till positiva resultat i en del fall.

En annan fördel med villkorligt fängelse är all en påföljd med den utformningen svarar mot vad som internationellt selt utgör den vanligaste konstruktionen i fråga om frivårdspåföljder. Bl.a. gäller atl de andra nordiska länderna har liknande påföljder i sina påföljdssystem men saknar direkta motsvarigheter till våra påföljder villkoriig dom och skyddstiUsyn.

Även om vissa fördelar alltså otvivelaktigt skulle kunna vara förenade med villkorligt fängelse, står det emellertid klart atl åtskilliga problem möter, om man vill införliva påföljden med del nu gällande systemet. Många remissinstanser har i den delen pekat på att kommitténs förslag lill lösning medför alt man minskar överskådligheten i brottsbalkens påföljdssystem och samtidigt skapar risker för en ojämn rättstillämpning.

Till väsentlig del får dessa invändningar ses mot bakgrund av atl fri-vårdskomminén som nämnts har utgått från all de nuvarande frivårdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn skall finnas kvar även om villkoriigt fängelse införs. Resultatet skulle bli fyra frivårdspåföljder, två med och två utan övervakning. SkyddstiUsyn och villkoriigt fängelse med övervakning skulle uppenbarligen få ett tämligen likartat verkställighelsinne-håll: den enda mera påtagliga skillnaden skulle bestå just i den straffmälning och det mera konkreta slraffhol som den senare påföljden ger uttryck för. Samma regler skulle nämligen gälla beträffande övervakningen och därtill hörande frågor. Pä samma säll skulle påföljderna villkorlig dom och villkorligt fängelse utan övervakning komma atl förete stora likheter.

En viss risk finns otvivelaktigt att ett frivårdssyslem med den här utformningen kan bli svårt alt hanlera i den praktiska tillämpningen och att en ojämn och varierande praxis när del gäller påföljdsval skulle uppstå. Problem skulle också kunna uppkomma på verkställighetsstadiel, där man skulle få skilda kategorier av övervakningsklienlel. En vid remissbehandlingen föreslagen utväg är som nämnts alt påföljden skyddstillsyn avskaffas och ersätts med villkorligt fängelse med övervakning i den av kommittén föreslagna utformningen. En del instanser menar på motsvarande sätt att den nuvarande vUlkorliga domen skulle kunna ersättas av villkoriigt fängelse utan övervakning. Bortsett från de argument som kommittén enligl vad som tidigare redovisats åberopar mol denna lösning kan man emellertid ställa frågan om fördelarna med en sådan ordning skulle vara så påtagliga i förhållande till nuvarande system all de ingripande ändringar i regleringen som skulle behövas är tillräckligt motiverade. En varken av kommittén eller vid remissbehandlingen diskuterad lösning för an ta tillvara de eventuella pedagogiska effekterna av ell uttalat slraffhol i en frivårdspitföljd skulle kunna vara an i stället för atl införa villkoriigt fängelse ge domstolen möjlighet an vid ådömande av villkoriig dom eller skydds-tillsyn lämna uppgift i domen om hur långt fängelsestraff som i del särskilda fallet skulle ha ådömts, om fängelse hade valts i stället. För denna och en del andra tänkbara lösningar saknas emellertid tillräckligt underlag.

Prop. 1982/83:85 62

Själv anser jag trots vad som har sagts nu många skäl tala för all del skulle innebära klara fördelar all införliva påföljden villkoriigt fängelse med brottsbalkens påföljdssystem. Vad som för mig är avgörande när jag förordar atl ell ställningstagande lill frågan skjuls på framtiden är framför allt hänsynen till de båda kommittéernas kvarstående uppdrag. Av särskild betydelse är i detta hänseende frivårdskommitténs överväganden rörande hela frågan om alternativ till frihetsstraff. Till de påföljder och påföljdsvarianter som då kan väntas komma upp till bedömande hör inte bara natt-fängelse och veckoslutsfängelse utan även samhällstjänst och kontraktsvård, vilka alla kan sägas höra hemma i gränsområdet mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Kommitténs och remissinstansernas ställningstagande till dessa spörsmål kan medföra frågan om behovet av och i så fall även den lämpligaste utformningen av villkorligt fängelse kommer i en delvis ny belysning. Därtill skall läggas atl fängelsestraffkommiltén i sitt fortsatta arbete har alt bl.a. pröva frågan om behovel av generella regler för påföljdsval och straffmälning. I den delen torde man ha anledning att även komma in på frågor om straffmälning vid återfall, någol som givetvis också kan vara av stor betydelse, när del gäller bl.a. behovet av påföljden villkorligt fängelse. Innan båda kommittéerna har slutfört sill arbete och möjligheter finns atl på gmndval av elt fullständigt beslutsunderlag få överblick över hur hela påföljdssystemet i framtiden bör vara utformat, bör man därför enligt min mening inle lämpligen ta slutlig ställning till huruvida påföljden villkorligt fängelse bör införas i delta syslem.

2.3.3 Villkorlig dom

Departementsförslaget: Förutsättningarna för all meddela villkorlig dom ändras bl. a. pä det sättet att del nuvarande kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren mildras. Maximiantalel dagsböter som kan ådömas vid s.k. kombinationsdom höjs från 120 lill 180. Dessa ändringar syftar i första hand till all göra det möjligl alt i slörre utsträckning använda villkorlig dom som påföljd för förslagångsbrotlslingar och andra tillfällighetsbrottslingar.

Frivårdskommitténs förslag överensstämmer sakligt sett i stort med departementsförslagei. Kommillén har dock även föreslagit atl gällande bestämmelser om prövolid och skötsamhel liksom möjligheten atl meddela särskilda föreskrifter om skadeståndsbelalning saml sanktioner vid miss-skölsamhel upphävs. Kommittén har vidare föreslagit all påföljden i fortsättningen skall kallas straffvarning.

Remissinstanserna har - bortsett från frågan om påföljdens benämning - genomgående ställt sig positiva lill de av kommittén föreslagna ändringarna. Några remissinstanser har dock varit tveksamma till alt avskaffa prövotiden. Vad avser påföljdens beteckning har en betydande majorilet ullalat sig för all den nuvarande benämningen villkorlig dom bibehålls. (Se bilaga 3 avsnitt 3.3.)

Prop. 1982/83:85 63

Skäl för departementsförslaget Allmänt

Till en början kan helt kort erinras om att villkorlig dom enligl de nuvarande bestämmelserna i 27 kap. BrB får meddelas för brott vara fängelse kan följa, om det med hänsyn främst till gärningsmannens karaktär och personliga förhållanden i övrigt finns grundad anledning att anta att övervakning eller mera ingripande åtgärd inle behövs för alt avhålla honom från vidare brottslighet. Villkorlig dom får dock inte meddelas, om på grund av brottets svårhet eller annars hinder möter av hänsyn lill allmän laglydnad (1 §). Om det behövs för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad, kan den villkorliga domen förenas med högsl 120 dagsböter, vare sig böter är stadgade för brottet eller ej (2 §).

För den villkorliga domen gäller en prövotid av två år (3 §). Under den tiden skall den dömde iaktta skötsamhel och efter förmåga försöka all försörja sig (4§). Skall den dömde ersätta skada som har uppkommit genom brottet, kan rätten meddela föreskrift om betalningsskyldighetens fullgörande. Om den dömde inte iakttar den skötsamhet som åligger honom lill följd av den villkorliga domen eller ej fullgör föreskriven skadeståndsskyldighel, kan rätlen, om talan väcks före prövotidens utgång, meddela honom varning eller sådan föreskrift om skadestånd som nyss angavs - alternativt ändra en tidigare meddelad föreskrift. I allvarliga fall kan den villkorliga domen undanröjas och annan påföljd bestämmas för brottet (6§). Sädanl undanröjande kan också bli aktuellt enligl reglerna i 34kap. BrB, om den dömde begår nytt broll under prövoliden.

Villkorlig dom är visserligen en brottspåföljd i teknisk mening men den kan också i flera avseenden sägas vara ett slags villkorlig påföljdseftergifl. Den dömde blir under verkslällighetstiden - prövotiden - inle föremål för övervakning eller annan kontroll, utan det överlämnas åt honom själv att på egen hand ta varning av det inträffade och atl i fortsättningen låta bli all begå brolt. Påföljden är f. n. förbehållen de brottslingar som har en påtagligt god prognos i vad avser risken för fortsatt brottslighet.

Etl huvudsyfte med den nu aktuella översynen av gällande frivårdspåföljder är att göra kriminalvården i frihet mera effektiv och att samtidigt bredda dess användningsområde för atl på så sätt få till slånd en minskad användning av fängelsestraff. Som elt led i denna strävan har frivårdskommittén - med instämmande från flertalet remissinslanser - för den villkorliga domens del föreslagit bl.a. atl rekvisilen för påföljden ändras genom en nedtoning av det krav på en god prognos som nu är en förutsättning för att påföljden skall få användas. Kommitténs avsikt är all villkorlig dom i större utsträckning än nu skall kunna användas i fråga om förslagångsbrotlslingar. Enligl kommittén bör påföljden, bortsett från fall där ell klart övervakningsbehov föreligger, mer eller mindre generellt kunna tillämpas pä förslagångsbroltslingar, om inle allmänprevenliva hänsyn lägger hinder i vägen.

Prop. 1982/83:85 64

Kommillén har också föreslagit alt den övre gränsen för del anlal dagsböter som kan ådömas i förening med villkorlig dom höjs från nuvarande 120 lill 180. Förslagel har i den delen motiverats dels med att böterna förstärker påföljdens allmänpreventiva och individualpreventiva effekter, dels med alt en verklig utvidgning av påföljdens användningsområde även kräver en möjlighel alt ådöma ett större anlal dagsböter.

Vid sidan av de nu berörda ändringarna har kommittén även föreslagit atl påföljdens formella verkslällighelsinnehåll avskaffas. Förslaget syftar i denna del bl.a. lill alt renodla den villkorliga domens karaktär av en allvariig varning för den dömde, en varning som han utan myndighetsinblandning har atl på egen hand ta intryck av och beakta i sill fortsatta leverne. Det formella kravet pä allmän skötsamhet hos den som dömts lill villkorlig dom och del anknytande sanktionssyslemet bör enligt kommittén avskaffas, eftersom del inte fyller någon egentlig funktion. Påföljden som sådan medger inle någon uppföljning av den dömdes livsföring och kommittén anser att en okontrollerbar regel av detta slag mol den bakgrunden framstår som föga ändamålsenlig. Sanktioner vid misskötsamhel har enligl kommittén veterligen aldrig tillämpats. Möjligheten alt meddela särskilda föreskrifter om skadeståndsbelalning bör enligl kommittén också avskaffas. Kommillén anser här alt det är tveksamt, om brottsbalken som enda krav på den villkorligt dömde bör nämna just skyldigheten alt betala skadestånd. Ytterligare har föreslagits atl åven den formella prövoliden vid villkorlig dom upphävs. Vid återfall i brolt kan enligt kommillén den tidigare lagföringen ändå beaktas enligl den "oskrivna regeln" all återfall skall inverka skärpande på påföljdsvalet. Påföljdens benämning bör enligt kommittén ändras till straffvarning. De nu senast berörda ändringarna skall givelvis till en betydande del ses mot bakgrund av kommitténs tidigare (avsnitt 2.3.2) berörda förslag atl införa villkorligt fängelse som ny brottspåföljd.

Jag delar uppfattningen att den översyn av frivårdspåföljderna som nu är aktuell även bör omfatta den villkorliga domen. Med hänsyn lill dess speciella karaktär torde del visserligen inte vara möjligl att uppnå några omedelbara effektivitetsvinster i fråga om själva verkslällighetsinnehållet. Däremot torde sådana fördelar kunna vinnas inom kriminalvården som helhet, om man utvidgar den villkorliga domens tillämpningsområde i den riktning som kommittén har föreslagit. En sådan ändring torde nämligen i första hand få återverkningar i det nuvarande gränsområdet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn och bl.a. medföra en ökad användning av den förra påföljden på bekostnad av den senare. Man kan i så fall räkna med att det till slörsla delen blir fråga om alt lill villkorlig dom överföra den minsl betungade delen av det klientel som med nuvarande ordning omfattas av skyddstillsynspäföljden. Delta för i sin tur med sig att frivården får ökade möjligheter alt koncentrera sina insatser på det mera tillsynskrävande klientelet, något som generellt selt bör vara ägnat atl göra bl. a. skyddstill-synspåföljden mera effektiv.

Prop. 1982/83:85 65

De individualpreventiva förutsättningarna för villkorlig dom.

De nyss redovisade bestämmelserna i 27 kap. 1 § BrB bygger på tanken an domstolen med ledning av tillgängliga upplysningar om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt skall bedöma om det finns risk för att han kommer att fortsätta an begå brolt. Lagrummet utgår vidare från atl övervakning eller mera ingripande påföljder - dvs. i praktiken fängelse, skyddstillsyn eller överiämnande tiU sådan vård som avses i 31 kap. BrB - kan vara bättre ägnade alt motverka återfall i brott än vad den villkoriiga domen är. Villkoriig dom får väljas endast om den tilltalade har en så god prognos aft det finns grundad anledning all anta alt någon av de nyss angivna påföljderna inte behövs för att avhålla honom från fortsatt brottslighet.

De förhållandevis stränga krav på en god prognos som sålunda måste vara uppfyllda betonas också i förarbetena till brottsbalken. Enligt vad som uttalats där bör domstolen beakta atl påföljden är avsedd för lillfällighetsbroltslingar som har så god prognos alt några särskilda åtgärder, utöver den varning som den villkoriiga domen innebär, inle behövs för deras tillrättaförande. Där framhålls särskilt an villkoriig dom inte slentrianmässigt får beviljas förslagångsbrotlslingar. En av grundtankarna för påföljden anges vara att domstolen skall göra elt omsorgsfullt urval med hänsyn till de tiUtalades fömtsättningar att motsvara det förtroende som en villkoriig dom innebär. Påföljden anses inte få användas som ett slags belöning för att bronet är lindrigt eller för att den tilltalade inle tidigare har begått brott. (Se härom Beckman m. fl.: Kommentar till Brottsbalken III s. 90, jfr även prop. 1962:10, del C s. 278-283.)

Kommittén har - liksom fö. tidigare ungdomsfängelseulredningen i betänkandet (SOU 1977:83) Tillsynsdom och BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgmpp i rapporten Nytt straffsystem - föreslagit all tillämpningsområdet för villkoriig dom skall utvidgas genom all det berörda kravet på en god prognos mildras. Ändringen syftar enligl kommillén i första hand lill all få lill slånd en ordning som innebär all villkorlig dom i större utsträckning kan användas som påföljd för förslagångsbrotlslingar, någol som enligl kommittén framstår som önskvärt från flera synpunkter.

Kommittén påpekar bl. a. att om även lagöverträdare, för vilka prognosen inte kan sägas vara helt god, åtminstone vid den första lagföringen kan erhålla villkoriig dom, så innebär della att domstolen vid eventuellt återfall får störte möjligheter att trappa upp päföljdsvalet utan att fängelsestraff behöver tillgripas. Avståndet lill fängelse skulle med andra ord bli större även för återfallsbrottslingar, något som på längre sikt skulle kunna minska användningen av fängelsestraff.

En annan omständighet som enligt kommittén talar för etl mindre strängt prognoskrav tar sikte på vad som kan upplevas som en orättvisa i del 5    Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 66

nuvarande påföljdssystemet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är visserligen formeUt att anse som sidoordnade påföljder, men det är ju samtidigt obestridligt all skyddstillsyn är den mest ingripande av dem. Den kan därför - inte minst av de dömda - upplevas som en strängare påföljd. Atl den som har en socialt välordnad situation får villkorlig dom, medan den som pä ett eller annat sätt saknar denna förutsättning kanske fär skyddstillsyn för likartad brottslighet kan uppfattas som en olikhet inför lagen. En ordning som innebär alt.villkorlig dom i större utsträckning kan ådömas förslagångsbrotlslingar är enligt kommittén ägnad alt eliminera i vart fall en del av denna olägenhet.

Kommittén har vidare hänvisat till sina samtidigt framlagda ändringsförslag rörande skyddstillsyn, vilka bl.a. innebär att övervakningen och tillsynen kommer alt stramas upp och göras mera intensiv. Skyddstillsyn i denna utformning kommer enligt kommittén inte att lämpa sig för alla dem som med nuvarande ordning döms till den påföljden. Därtill skall enligl kommittén läggas att skyddstillsyn nu i viss utsträckning ådöms personer som har ett endast tillfäUigt behov av sociala hjälpinsatser. Etl visst samband med den frågeställningen har också kommitténs påpekande alt ett mildare krav på god prognos delvis kan lösa frågan om påföljdsval för de lagöverträdare som inte har helt god prognos, men som inte heller kan anses vara i behov av övervakning. Kommittén har vidare betonat att det är en fördel om del lättare klientelet kan föras bort från den egentliga frivården så att dess resurser kan prioriteras på dem som är i störst behov av dem.

Som en negativ effekt av den föreslagna ändringen räknar kommittén med höjda återfallssiffror för villkorlig dom. Däremot finns det, enligt kommillén, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ingenting som lyder på alt den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för villkorlig dom skulle kunna leda till någon avgörande höjning av den totala brottsligheten.

Med hänvisning till all den föreslagna ändringen syftar till all villkorlig dom i större utsträckning skall kunna användas i fråga om förslagångsbrotlslingar har kommittén framhållit alt delta begrepp inle bör ges en alltför vid tolkning. Personer som inte tidigare har dömts för brott men som ändå har varit föremål för mera ingripande åtgärder från de sociala myndigheternas sida på grund av bl.a. tidigare brottslighet kan således enligt kommittén inte anses som förslagångsbrotlslingar. Dessutom kan del finnas skäl atl beakta tidigare åtalsunderlåtdser. Samtidigt har emellertid kommittén framhållit att återfall i broll inte alltid bör utesluta en tillämpning av viUkorlig dom. Lindrigare broll och förseelser som endast har lett till bötesstraff bör sålunda inte utgöra hinder mol villkoriig dom. Inte heller en tidigare villkorlig dom bör generellt utesluta alt sådan påföljd meddelas på nytt. Den nu rådande flexibUileten i straffsystemet bör enligt kommittén inte överges.

Prop. 1982/83:85 67

Elt varaktigt eller omfattande behov av kontroll och hjälp kan enligt kommittén vara ett skäl att avstå från villkorlig dom till förmån för en mera ingripande påföljd, och detta även om den tilltalade inte tidigare är straffad eller har varit föremål för samhällsingripande. Risken för återfall får här tillmätas avgörande betydelse. Är den risken stor på grund av oordnade sociala förhållanden, kan det enligt kommittén inte anses lämpligt all påföljden stannar vid villkorlig dom.

Remissinstanserna har, som inledningsvis påpekats, genomgående ställt sig positiva till kommilténs förslag att utvidga tillämpningsområdet för villkorlig dom genom ell mildare krav på en god prognos hos den tilltalade. Den tveksamhet som har yppats av några instanser har framför allt tagit sikte på att elt genomsnittligt sett svårare klientel kommer att få villkorlig dom och att antalet återfall därför kan väntas bli större inom påföljden. Från någol håll (kriminalvårdsstyrelsen) har gjorts gällande atl kravet på god prognos inle bör efterges när det gäller villkorlig dom, eftersom tilltalade som inle har fullgod prognos kan dömas till den av kommittén samlidigt föreslagna påföljden villkorligt fängelse. Några remissinstanser har hänvisat till alt del finns risk för att den föreslagna ändringen kan leda till atl villkorlig dom i alltför hög grad används för förslagångsbrotlslingar.

Redan av vad jag fömt har anfört torde framgå all jag i likhet med flertalet remissinstanser till stor del kan instämma i vad kommittén har anfört. I anslutning till en reform som syftar lill att bredda och effektivisera frivården framstår det som naturligt alt även inrikta sig på tillämpningsområdet för villkorlig dom, som är den minst ingripande påföljden i frivårds-systemet. Även om det står klart alt användning av villkorlig dom i praxis har ökat väsentligt under den tid brottsbalken har tillämpats, finns del otvivelaktigt ett betydande utrymme för att ytterligare utvidga tiUämpningsområdet i den riktning som kommittén har föreslagit. De möjligheter lill en rationellare användning av frivårdens resurser som därigenom skapas är enligl min mening ett av det starkaste skälen för en sådan förändring. Därtill kommer att en klarare gränsdragning mellan villkorlig dom och skyddstillsyn kan bidra till att göra påföljdssystemel enklare och mera överskådligt samlidigt som man för dem som återfaller i brolt får en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden. I elt vidare perspektiv bör detta i enlighet med vad kommittén har påpekat kunna bidra till atl minska beläggningen i fängelserna.

Den nuvarande regleringen kan sägas även i fråga om förslagångsbrotlslingar ställa etl rätt långtgående krav på dokumentation lill stöd för etl antagande all det i det särskilda fallet är fråga om tillfällighelskriminalitet. I valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn torde domstolarna därför vid tveksamhet ofta välja den senare påföljden och detta även om övervak-ningsbehovel inle är särskilt påtagligt eller av en tämligen snabbt övergående natur. I den mån särskilda åtgärder behöver vidtas i sådana fall är dessa vanligen av allmän social natur och faller inom socialtjänstens an-

Prop. 1982/83:85 68

svarsområde. Det kan således göras gällande all den nuvarande regleringen är ägnad alt medföra att frivårdsorganisationen onödigtvis belastas med en hel del fall, där dess insatser egentligen inle behövs. Detta minskar i sin tur möjlighelerna att ägna önskvärd uppmärksamhet åt resurserna för de fall där övervakningen och andra insatser som kan göras från frivårdens sida kanske hade kunnat fylla en verklig brottsförebyggnade funktion, om det hade funnits slörre möjligheter att koncentrera resurserna.

Å andra sidan kan det kanske också hävdas alt den nuvarande regleringen ger uttryck för förväntningar på frivårdens och den övriga kriminalvårdens möjligheter att motverka brottslighet som generellt sett knappast är realistiska.

Regleringen bygger på den tanken att ju mer ingripande åtgärder som vidtas från samhällels sida, desto större är sannolikheten för all en ålerfallsrisk kan brytas. Som har påpekats från kriminologiskl håll förhåller del sig samtidigt så atl de mera ingripande påföljderna uppvisar avsevärt högre återfallssiffror än den villkoriiga domen.

Redan av detta förhällande kan naturiigtvis inle alltför långtgående slutsatser dras. Såvitt avser fängelse är det emellertid allmänt erkänt att påföljden snarare ökar än minskar risken för återfall. När det gäller skyddstiUsyn är det i enlighet med vad som förut har konstaterats inte vetenskapligt belagt att man utan vidare kan tala om all påföljden generellt selt har en brottsförebyggande verkan.

Vad som har sagts nu har lett mig till den slutsatsen atl det är befogal att justera de i lagen angivna förutsättningarna för att villkorlig dom skall fä ådömas på ell sådant sätt att man dels utvidgar tillämpningsområdet i synnerhet med sikte på förstagängsbrottslighet, dels avstår från att i lagen ge ullryck för förväntningar på kriminalvärden som är orealistiska från erfarenhelsmässig synpunkt.

Kommittén har för sin del föreslagit alt fömtsättningarna beskrivs så atl villkorlig dom får meddelas, om en mera ingripande åtgärd inte påkallas med hånsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Därmed avses, enligt vad som framgår av betänkandet, dels förslagångsbrotlslingar, dels andra tilltalade vars personliga förhållanden är sådana alt den aktuella brottsligheten framstår som en tillfällighet. Enligt min mening kan man mot den föreslagna utformningen möjligen rikta den invändningen att den inte tillräckligt klart anger detta syfte. En allmänt hållen hänvisning till atl mera ingripande åtgärder kan vara påkallade med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden skiljer sig inte heller myckel från den nuvarande lydelsen av 27 kap. 1§ BrB. Del kan därför vara svårt atl av en sådan ändring utläsa den nya eller åtminstone delvis förändrade inriktning som bör eftersträvas.

Rekvisilen för villkorlig dom bör enligt min mening i stället utformas på sådant sätt att de såvitt gäller den individualpreventiva bedömningen tar sikte enbart pä risken för fortsatt brottslighet och innebär att påföljden fär

Prop. 1982/83:85 69

användas, om det inte framgår atl en sådan risk föreligger. Denna verkan uppnås, om nuvarande första stycket i 27 kap. I § BrB ersätts med en regel av det innehållet att villkoriig dom får meddelas för brott på vilket fängelse kan följa, om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning anta att han kan komma atl göra sig skyldig lill fortsatt brottslighet. Medan bestämmelsen i sin gällande lydelse tillspetsat uttryckt kan sägas utgå från att ålerfallsrisk är del normala, kommer utgångspunkten med den här förordade lösningen snarast all bli den motsatta: det skall av personutredningen i det särskilda fallet framgå att ålerfallsrisk föreligger, för att villkorlig dom inle skall kunna komma i fråga från individualpreventiv synpunkt.

I enlighet med vad jag förut har utvecklat syftar förslagel i första hand till att göra det möjligt att i större utsträckning än hittills välja villkorlig dom som påföljd vid förstagängsbrottslighet. Ålerfallsfrekvensen bland förslagångsbrotlslingar är ju betydligt lägre än bland dem som tidigare har återfallit i brott. Domen fungerar då som en första - och oftast en sista -varning för alla dem som gör sig skyldiga till sådana brott där kriminalvård i frihet över huvud tagel kan komma i fråga. Den blir etl prov på deras vilja och förmåga att i fortsättningen avslå från brott. De som inte återfaller kommer aldrig att belasta kriminalvården, och de som återfaller kommer i allmänhet att vandra vidare till nästa steg i påföljdsskalan, vilket i normalfallet kommer att vara skyddstillsyn.

Del nu anförda bör emellertid inte tas till intäkt för att villkorlig dom på ett onyanserat sätt skall tillämpas på förslagångsbrotlslingar, så snart hänsynen till allmänpreventionen gör del möjligl atl avslå från fängelse som påföljd. Givetvis förekommer en hel del fall vid förstagångsbrotts-lighet då exempelvis den tilltalade lever under oordnade förhållanden eller det av andra skäl står klart att han inte kan tillgodogöra sig den varning som den villkorliga domen innebär.

Vad jag nyss har anfört får inle heller tolkas så all tidigare brotlslighet nödvändigtvis skall anses utgöra hinder mot alt döma till villkorlig dom. Jag vill i den delen påpeka alt det före brottsbalkens tillkomst uttryckligen föreskrevs att villkorlig dom i sin dåvarande utformning inle fick meddelas, om den tilltalade hade undergått frihetsberövande påföljd inom en lid av fem år före det aktuella brottet. Undantag från den regeln kunde dock göras, om synnerliga skäl förelåg. Några motsvarande bestämmelser togs inle in i brottsbalken. De allmänt hållna riktlinjerna för påföljden bedömdes kunna ge tillräcklig vägledning även såvitt gällde påföljdens tillämpning på återfallsbrottslingar. Det ansågs emellertid ligga i sakens natur att villkorlig dom endast sällan borde komma i fråga för den som tidigare hade fått villkorlig dom eller undergått en mera ingripande påföljd. (Se härom bl. a. prop. 1962:10 del C s. 279.)

Numera tillämpas emellertid enligl vad som framgår av rätlsstalisliken villkoriig dom i en inte obetydlig utsträckning även i fall dä den tilltalade

Prop. 1982/83:85 , 70

har lagförts tidigare. Det är naturligtvis inte min mening att denna utveckling skall brytas. Den omständigheten att en person tidigare har lagförts för brott behöver ju i belysning av den samlade personutredningen inle alltid innebära alt risk för fortsatta återfall skall anses föreligga. Även lidsfaktorn torde här spela en viss roll. Ju längre tid som har förflutU mellan den tidigare brottsligheten och den nya desto mindre bör betänkligheterna vara mot att döma tiU villkoriig dom. Även i sådana fall då den tidigare brottsligheten är av helt annat slag än den som är aktueU i det nya målet bör det generellt setl vara lättare att få en villkorlig dom än annars.

Hänsyn måste fortfarande tas lill allmänpreventionen

Redan av vad jag har anfört i det föregående torde framgå att principen enligl min mening fortfarande måste vara att villkorlig dom inte bör få användas på ett sätt som skulle strida mot allmänpreventionens krav (27 kap. I § andra stycket BrB). Sistnämnda begrepp har dock inle någon en gång för alla given innebörd, och uppfattningen om vad den allmänna laglydnaden skall anses kräva kan därför bli föremål för förskjutningar beroende på samhäUsutvecklingen i stort. Sannolikt har man att räkna med att tillämpningsområdet för villkorlig dom även i detta hänseende generellt sett kommer att bli föremål för en fortlöpande utvidgning i praxis på samma sätt som otvivelaktigt har varit förhållandel under brottsbalkens hitlillsvarande lillämpningstid. Della hindrar givetvis inle alt utvecklingen på vissa speciella områden kan gå i motsatt riktning och leda till att utrymmet för att döma lill villkorlig dom där i stället blir mindre. Jag vill i den delen särskilt peka pä de allt intensivare ansträngningar som på olika håll görs för an komma till rätta med skilda slag av ekonomisk bronslighet. Med hänsyn till alt allmänpreventiva skäl här gör sig gällande med särskild styrka är det enligt min mening naturiigt och riktigt med en utveckling som innebär att villkorlig dom på detta område tillämpas endasi med största urskillning.

Bölesmaximum vid s.k. kombinationsdomar

Kommittén har som jag tidigare nämnt föreslagit att ramarna för bötesstraffet vidgas för fall då villkorlig dom förenas med böter genom atl den övre gränsen för antalet dagsböter höjs till 180 i dessa fall. Förslaget har motiverats med att möjUgheten att döma till böter vid sidan av viUkoriig dom har visat sig mycket värdefull när det gäller att av allmän- eller individualpreventiva skäl skärpa påföljden. I anslutning därtill har kommittén påpekat att mer än hälften av alla viUkoriiga domar förenas med böter av det här slaget. Kommittén har vidare framhållit alt den utvidgning av påföljdens tillämpningsområde som behandlats tidigare även motiverar ökade möjligheter att döma till böter samt att en höjning av gränsen för bölesmaximum i sig kan bidra till att göra användningsområdet för påföljden större.

Prop. 1982/83:85 71

Kommittéförslaget har tillslyrkts eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Från flera häll har emellertid påpekats atl ändringen kommer att få tämligen begränsad praktisk betydelse bl. a. beroende på att domstolarna sedan gammalt är obenägna att använda sig av bölesskalans övre delar. En remissinstans har uttryckligen avstyrkt förslaget och har därvid hänvisat lill alt den föreslagna höjningen torde bli verkningslös med hänsyn till de dömdas svaga ekonomi.

För egen del vill jag till en början framhålla att jag i likhet med kommittén anser att böter kan vara ett mycket verkningsfullt sätt atl förslärka den villkorliga domen. Atl den varning som påföljden i sig innebär på detta sätt kan förenas med kännbara böter kan sålunda i flertalet fall ha ett betydande preventivt värde. Den praktiska betydelsen av denna kombinationsmöjlighet framgår inte minsl av att mer än varannan villkorlig dom f n. är förenad med böter av det här slaget.

Böter kan alltså ådömas tillsammans med villkorlig dom vare sig böter är stadgade för brottet eller ej. Skalan 1-120 dagsböter tillämpas i dessa fall oberoende av siraffskalan för det aktueUa brottet. Den villkorliga domen ger ju inte i sig uttryck för någon straffmätning och detsamma gäller i princip i fråga om antalet dagsböter vid kombinalionsdom. Bötesstraffet syftar här bl. a. till atl förstärka den villkorliga domen med åtgärder som är kännbara för den dömde. Antalet-dagsböter torde mot den bakgmnden i allmänhet fastställas med hänsyn tagen inle bara lill brottels svårhet och Uknande omständigheter utan även lill den tilltalades personliga förutsättningar atl tillgodogöra sig den varning som påföljden innebär. I etl avseende kan man emellertid säga atl de kombinerade böterna återspeglar ett visst mått av straffmätning. Jag syftar här på sådana fall där allmänpreventiva hänsyn med betydande styrka talar för fängelsestraff men där domstolarna av särskilda skål väljer alt i stället meddela ovillkorlig dom. I sådana fall brukar man i praxis i allmänhet sträva efter alt tillgodose allmänpreventionens krav genom att ålägga ell relativt högt antal dagsböter. - Jag vill tUlägga atl dagsbotsbeloppel givetvis även vid kombinalionsdom fastställs med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden.

Vad jag tidigare har föreslagit i fråga om den villkorliga domens tillämpningsområde är avsett att ge underlag för en praxis enligt vilken villkorlig dom i fortsättningen används i större utsträckning i fråga om förslagångsbrotlslingar och detta även i fall då den tilltalade inte har fullt ut sä god prognos som i allmänhet krävs f. n. Ändringen kommer, som jag har påpekat, sannolikt att få sin största betydelse i det nuvarande gränsområdet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Sannolikt förhåller det sig på del sättet alt det klientel som därmed förs in i tillämpningsområdet för villkorlig dom många gånger har en mindre välordnad ekonomi och all höga böter därför inte sällan kan framstå som alltför betungande. Å andra sidan finns det inte minst vid förslagångsbroltslighet elt påtagligt behov av att kunna förstärka påföljden med kännbara böter. En av fördelarna med

Prop. 1982/83:85 72

dagsbotssystemet är ju atl det samlade bötesbeloppet kan anpassas efter den tilltalades betalningsförmåga. När del gäUer just den kategori av tilltalade som avses med den tidigare föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för villkorlig dom, torde visserligen i allmänhet den nuvarande skalan vara fullt tillräcklig. Men en höjning av den övre gränsen för antalet dagsböter kommer sannolikt alt få betydelse, när det gäller gränsdragningen mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Del är inle helt ovanligt all högsta möjliga antal dagsböter i kombination med villkoriig dom ådöms när det är fräga om sådan brottslighet där allmänpreventionen generellt sett kräver fängelse men där domstolen av särskilda skäl väljer en icke frihetsberövande påföljd. En möjlighet att här döma ut ännu strängare bötesstraff kan i någon mån bidra till atl utvidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet i förhållande lill allmänpreventionens krav. Även om det praktiska värdet av all en sådan möjUghel skapas naturligtvis inle skall överdrivas, anser jag mig av anförda skäl i likhet med flertalet remissinstanser kunna godta kommittéförslaget. Jag återkommer i det följande lill motsvarande fråga när del gäller kombinationen skyddstillsyn - böter (avsnitt 2.3.4.3). Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen vill jag framhåUa ätt den tilltalades ekonomiska förhållanden får betydelse enbart när det gäller atl fastställa dagsbotsbeloppels storlek. Humvida den tilltalade har god eller dålig ekonomi skall naturligtvis i princip inte inverka vid valet mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Däremot kan del förtjäna påpekas att höga böter inte lämpligen bör dömas ul på ett sätt som gör att de konkurtcrar med etl eventuellt skadeståndsanspråk. I sådana fall bör böterna fastställas med hänsyn lagen lill skadeståndet så all del samlade beloppet inte överstiger vad den dömde kan betala.

Verkslällighetsinnehållet i övrigt m. m.

Kommitténs förslag atl avskaffa del formella verkslällighelsinnehållet i påföljden villkorlig dom har, som jag påpekade inledningsvis, även del fåll elt övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen. Sålunda har flertalet remissinslanser ställt sig bakom förslagel atl avskaffa det allmänna skötsamhetskravet och möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighet, medan förslagel att avskaffa även den formella prövotiden däremot kan sägas ha fåll ell någol mera blandat mottagande.

För min del vill jag emellertid inle i del här sammanhanget föreslå några ändringar i vad avser själva verkställighetsinnehållet. De skäl som jag tidigare anfört till stöd för att inle nu la stäUning till förslaget om påföljden villkorligt fängelse talar med samma styrka för att man i väntan på alt detta spörsmål får sin lösning inte heller vidtar några åtgärder i fråga om den villkorliga domens nuvarande innehåll. Bl. a. vill jag framhåUa att frågan humvida villkorlig dom skall vara förenad med en formell prövolid och möjligheter tUI undanröjande i händelse av ny brottslighet under denna

Prop. 1982/83:85 73

prövotid är i högsta grad beroende av det ställningstagande till behovel av allmänna regler om päföljdsval och straffmätning bl. a. i återfallssituationer som kan beräknas bli resultatet av fängelsestraffkommitténs fortsatta arbete.

Vad jag nu har anfört har närmast tagit sikte på frågan om prövotid och åtgärder vid återfall i brott. Liknande synpunkter kan emellertid anföras när det gäller möjUgheten alt meddela särskilda föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet. Där vill jag f ö. även peka på att del, även om denna möjlighet förhållandevis sällan utnyttjas i praxis, skulle stå i mindre god överensstämmelse med önskemålet att förstärka målsägandens ställning att ta bort nuvarande regler i ämnet. Föreskrifter av angivet slag kan sannoUkt också i en del situationer fylla en pedagogisk funktion.

Eftersom således de viktigaste verkställighelsreglerna vid påföljden villkorlig dom t. v. bör kvarstå oförändrade finns det enligl min mening inte heller någon anledning alt vare sig avskaffa del generella skölsamhelskrav som framgår av 27 kap. 4§ BrB och de sanktioner som anknyter lill detta eller att ändra påföljdens benämning. Även dessa frågor kan det emellertid bli anledning att pä nytt ta upp vid den övergripande bedömning som blir aktuell, när kommittéerna har slutfört sitt arbete.

2.3.4 SkyddstiUsyn 2.3AA AUmänt

Departementsförslaget innebär att skyddstillsynen skall intensifieras och att innehållet i den pä skilda sätt skall stramas upp. Avsiklen är atl dessa åtgärder skall kunna leda till att tillämpningsområdet för skyddstillsynen kan vidgas ytterligare något på fängelsestraffets bekostnad.

FrivårdskommUténs förslag överensstämmer i huvudsak med departementsförslagei.

Remissinstanserna välkomnar allmänt en intensifiering och uppstramning av skyddslillsynen. I frägan humvida dessa åtgärder kan leda till alt tillämpningsområdet för skyddstillsynen kan vidgas är remissopinionen mera delad. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.1.)

Skäl för deparlemenisförslaget: SkyddstiUsyn är f.n. otvivelaktigt den centrala fri vårdspåföljden. Det är mellan skyddstiUsyn och fängelse som domstolarnas val oftast står i praktiken, när tvekan råder om en tilltalad skall underkastas frihetsstraff eller erhålla vård i frihet.

Vill man i mycket grova drag karakterisera domstolspraxis när det gäller området för tillämpning av fängelsestraff, torde det kunna sägas att fängelse f n. ådöms främst för tre typer av brott. För det första gäller det mycket grova brott (t. ex. dråp, grovt rån, grovt narkotikabrott) och för det andra brott som främst av aUmänpreventiva skäl anses kräva ett kort fängelsestraff (exempelvis rattfylleri). Den tredje kategorin består av brott som utgör återfall av en gärningsman som tidigare har dömts till icke frihetsberövande påföljder. Det gäUer här i praktiken främst förmögenhetsbrott.

Prop. 1982/83:85 74

För valet av fängelse som påföljd spelar vid alla tre typerna av brottslighet hänsynen till allmän laglydnad stor roll. Beträffande den sistnämnda kategorin kan domstolarna också sägas väga in i bedömningen att frivårdspåföljder har visat sig individualpreventivt otillräckliga i sin praktiska tillämpning.

Min avsikt är att i det följande på grundval av frivårdskommitténs förslag förorda en del ändringar i fråga om skyddstillsynens innehåll som syftar till alt påverka domstolarnas val av påföljd. Verkställighetsinnehållet bör enligt min mening stramas upp på olika sätt, t. ex. genom ändrade regler om övervakningens igångsättande och utförande och genom elt mera konsekvent bruk av sanktionssyslemet vid misskötsamhel. Vidare bör finnas goda möjligheter att inom påföljdens ram skärpa verkställighetsinnehållet vid återfall. Ändringarna kan sammantagna karakteriseras som en effektivisering av skyddstillsynen.

Denna effektivisering avses slå igenom både på skyddstillsynens kontrollfunktion och på dess hjälpfunktion. Som jag tidigare har sagt stöder dessa båda funktioner varandra i praktiken. En intensifiering av verkställigheten gör det t. ex. lättare att ge hjälp och stöd till klienterna men torde samtidigt innebära att det allmänpreventiva värdet av skyddslillsynen höjs. En förhoppning är naturligtvis att man på båda dessa vägar kan nå del resultatet alt återfallsbenägenhelen hos klienterna minskar.

Huvudsyftet med en effektivisering av skyddstillsynen bör i enlighet med kommittéförslaget vara att påföljden skall kunna fä ell slörre användningsområde på bekostnad av fängelsestraffet. Det kan mot denna bakgrund ligga nära till hands alt, såsom också har skett vid remissbehandlingen, efterlysa en precisering av i vilka nya typfall kriminalvård i frihet bör komma lill användning.

Jag tror i detta hänseende liksom kommittén atl stora svårigheter möter, om man i förväg vill peka ul individuella brott eller särskilda situationer där de ändrade reglerna omedelbart får tillämpning. Snarare kan lägel, om riksdagen antar de nya reglerna, beskrivas så atl domstolarna i alla de fall där päföljdsvalet står mellan fängelse och vård i frihet får ytterligare en vikt alt lägga i vågskålen för frivård. Lagändringarna bör med andra ord kunna utgöra underiag för en fortlöpande utvidgning av frivårdspåföljdernas tillämpningsområde inom straffsystemet i stort. Allt tyder emellertid på att det blir inom den tredje av de nyss beskrivna kategorierna som ändringarna får sin praktiskt sett största betydelse, nämligen vid upprepade återfall i främst förmögenhetsbrott där i dag fängelse brukar tillämpas.

F. n. finns den formella gränsen vad gäller brottets svårhet att skyddstiUsyn inle får ådömas för brott, som har elt slraffminimum på elt år eller högre. Undantag kan dock göras, om det föreligger "särskilda skäl". Före en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1980 krävdes "synnerliga skäl" för att döma tiU skyddstillsyn för ett brott med ett sådant slraffminimum.

Prop. 1982/83:85 75

- Med hänsyn till önskemålet all vidga tillämpningsområdet för skyddstillsynen har frivårdskommittén diskuterat om de nu angivna kraven för alt döma till skyddstillsyn skulle kunna mjukas upp ytterligare eller slopas helt. Kommittén har för sin del - ochjagdelar här kommitténs uppfattning - ansett atl den utsträckning av gränsen som gjordes den 1 januari 1980 bör vara tillräcklig även med tanke på de förändringar av påföljdens utformning som kommittén föreslår. Jag vill emellertid understryka alt vad som skall inbegripas under uttrycket "särskilda skäl" naturligtvis kan väntas undergå en fortlöpande förskjutning i takt med bl.a. de nya reglernas genomslag i praxis liksom den ökade insikten om fängelsestraffens skadlighet.

När det sedan gäller fömtsättningarna på det personliga planet står det klart att det alltjämt bör krävas att den tillsyn och den hjälp som frivården kan stå för behövs för att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Enbart etl behov av stöd eller hjälp bör däremot inte vara tillräckligt: i sådana fall bör behovel tillgodoses genom andra organ än frivården, främst socialtjänsten. Laglexlen bör enligl min mening jämkas någol för att sambandet mellan behovel av övervakning och hjälpåtgärder å ena sidan och risken för återfall i brott å den andra skall klart markeras. Samtidigt bör en justering göras som ger uttryck ål tanken att man inte får ha verklighetsfrämmande förväntningar på påföljdens effekter i aktuellt hänseende. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

I det följande avser jag att ta upp de olika aktuella delförslagen till ändringar i skyddstillsynens utformning. Redan här kan förulskickas all myckel av vad som sägs om skyddstillsynen enligl min mening också bör äga tillämpning pä dem som är villkorligt frigivna från fängelsestraff Till vad som bör gälla för dessa återkommer jag i avsnitt 2.3.5.

2.3.4.2 Tillsynen av den dömde

Departementsförslaget: Ansvaret för tillsynen av den dömde flyttas från övervakningsnämnden lill skyddskonsulenlen. Möjligheter öppnas för alternativa former av tillsyn. Övervakare förordnas i regel redan av domstolen.

Frivårdskommitténs förslag överensstämmer med deparlemenisförslaget.

Remissinslanserna är i regel positiva till kommittéförslagen. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.2.)

Skäl för departementsförslaget: Övervakningen av dem som har dömts lill skyddstillsyn handhas f n. formellt av övervakningsnämnderna. Nämndernas möjligheter atl sköta denna uppgift är i praktiken små. Flera utredningar - övervakningsnämndulredningen i betänkandet SOU 1975:16, ungdomsfängelseulredningen och nu senast frivårdskommittén - har därför föreslagit att ansvaret går över på skyddskonsulenten.

Frivårdskommittén utgår från att övervakningsnämnderna skall avskaf-

Prop. 1982/83:85 76

fas. Jag kommer senare (avsnitt 2.4) att föreslå atl övervakningsnämnderna behålls med reducerad organisation. Även om nämnderna således kommer alt finnas kvar, delar jag uppfattningen atl skyddskonsulenlen, som i del praktiska arbetet under lång lid har haft hand om övervakningarna, även formellt bör ha ansvaret för dessa. En ändring med denna innebörd bör alltså göras i brottsbalken. En domstol som dömer till skyddstillsyn bör i domen, i likhet med vad som nu gäller beträffande övervakningsnämnderna, ange vilken skyddskonsuleni som skall handha övervakningen.

Att ansvaret för övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt läggs på skyddskonsulenlerna får, som kriminalvårdsstyrelsen påpekar i sitt remissvar, återverkningar på den slällning som kriminalvårdsverket och då främst kriminalvårdsregionernas chefer har. Den oklarhet som f.n. kan sägas råda om hur regionchefens ansvar för övervakningsverksamheten inom regionen förhåller sig till övervakningsnämndens ledningsansvar undanröjs samtidigt som förutsättningar skapas för en väsentlig effektivisering av frivården. Följden av den ordning som jag här har förordat blir nämligen alt regionchefen får ansvaret för samordningen av verksamheten på frivårdens område inom regionen. Han får alltså även för frivården den ledningsfunktion som han redan i dag har för lokalanslalter och häkten. Häri ligger att regionchefen får tillsyns- och inspektionsskyldighet liksom skyldighet att meddela allmänna riktlinjer för frivårdsverksamheten inom regionen. I fråga om sådana enskilda beslut enligt brottsbalken som har rättsverkningar i egentlig mening bör dock skyddskonsulenlen ha etl självständigt ansvar. I enlighet med vad kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit vid remissbehandlingen bör den angivna ordningen markeras i brottsbalken. Jag återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

Som övervakare fungerar f n. dels tjänstemän hos skyddskonsulenten, dels lekmän. Endast en övervakare kan förordnas per klient. Den 1 januari 1974 övervakades 2372 personer av tjänstemän. Motsvarande siffra den I januari 1982 var 4703. Ökningen får bl.a. ses mot bakgrund av det ökade inslaget dömda med svår social missanpassning, främst alkohol- och narkotikamissbruk, särskilt i storstäderna.

Del kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att den ökning av resurserna för fri vården som blivit en följd av 1974 ärs kriminalvårdsreform har inneburit att frivårdstjänstemännen successivt har kunnat ta större del i del praktiska övervakningsarbetet även i fråga om de ärenden där de inte själva är övervakare. Något tUlspetsat uttryckt skulle man därför kunna säga att skillnaden mellan tjänstemanna- och lekmannaöver-vakningar nu huvudsakligen består i alt tjänstemännen i de senare ärendena har en lekman vid sin sida som hjälp med övervakningen.

Det kan emellertid inte nog understrykas att lekmannaövervakarna är av mycket stort värde för frivården. Förutom alt de utgör elt väsentligt resurstillskott, har de i vissa fall lättare än tjänstemännen att hålla kontakt

Prop. 1982/83:85 77

med de dömda, särskilt i glesbygder och under fritid. Lekmännen har också en viktig uppgift i att föra samman de dömda med personer som är anpassade i samhället. Erfarenheten visar även att lekmännen har betydelse genom att hos allmänheten öka förståelsen för klienternas-ömtåliga situation och därmed även underlätta deras rehabilitering.

Över huvud taget bör framhållas alt en ordning enligl vilken en tjänsteman och en lekman är engagerade i övervakningen av den dömde erbjuder stora fördelar. Möjlighel finns då atl organisera samarbetet på det sättet att tjänstemannen lägger tonvikten på kontrollfunktionen medan övervakaren kan fungera mera som "kontaktperson" och svara för den verksamhet som går ut på att främja den dömdes anpassning i arbetslivet liksom hans engagemang i föreningsliv eller andra fritidsaktiviteter av olika slag. Därmed blir det också lättare att rekrytera övervakare från exempelvis fackföreningsrörelsen, eftersom uppgifter av detta slag har en naturlig anknytning i den sociala och kamratstödjande verksamhet som denna i stor omfattning redan nu bedriver. Självfallet är det av bl.a. praktiska och ekonomiska skäl dock inte möjligt att tillämpa en sådan ordning i alla ärenden.

Som nyss har konstaterats har andelen tjänslemannaövervakningar ökat pä senare tid. Ökningen ligger inte fullt ul på den nivå som avsågs vid 1974 års kriminalvårdsreform. Med hänsyn till de fördelar man enligt del nyss anförda kan nå genom en kombination mellan tjänstemanna- och lekman-naansvar anser jag inle att man nu bör sträva efter att ytteriigare öka andelen tjänslemannaövervakningar. Angeläget är givelvis att tjänstemän förordnas i sådana fall där det från början står klart att klienten erbjuder sådana problem alt det skulle bli en alltför tung uppgift för en lekman att ha det omedelbara ansvaret för tillsynen.

Frivårdskommittén har rekommenderat att man öppnar möjlighet till en större variation i tillsynsformerna, främst för atl uppmuntra den strävan atl pröva nya övervakningsformer som har gett sig till känna inom frivården. Även enligt min mening bör en sådan möjlighet öppnas. I enlighet med de riktlinjer som kommittén har dragit upp kan man tänka sig en rad olika former som i formellt hänseende bl.a. kännetecknas av att en eller flera personer förordnas all biträda övervakaren.

Som jag nyss nämnde är del redan i dag så när en lekmannaövervakare förordnas att minst två personer är engagerade i tillsynen av den dömde, den handläggande tjänstemannen och övervakaren. Att under sådana förhållanden utse ytterligare en lekman i samma ärende bör komma i fråga endasi när det är påkallat av särskilda behov hos klienten. Sådana behov kan föreligga om den dömde har en särskilt svär social situation eller om del är motiverat av geografiska skäl, t. ex. därför att klienten vistas tillfälligt på annan ort på grund av placering pä behandlingshem eller värnpliktstjänstgöring.

Lagen bör även tillåta alt man prövar olika former av vad som brukar

Prop. 1982/83:85 78

kallas gmppövervakning, dvs. flera personer som har etl gemensamt övervakningsansvar för en grupp av klienter. Även i detta fall bör dock gälla att endast en person förordnas som övervakare. En lämplig ordning kan troligen ofta vara att handläggaren förordnas som övervakare och de övriga att biträda med övervakningen.

En annan form av kompletterande tillsyn av den dömde är atl en kontaktman engageras på arbetsplatsen eller i anslutning till den dömdes bostad eller fritidssysselsättning. Anpassningsgmpper och olika former av s.k. fadderverksamhet erbjuder andra exempel. Att på della sätt låta en ytterligare person överta ett eller flera momenl i övervakningen innebär elt naturligt sätt att koppla in fackliga sammanslutningar, folkrörelser och andra organisationer i ansträngningarna alt anpassa de dömda till samhället.

Med hänvisning lill del anförda föreslår jag alt brottsbalkens regler om övervakning ändras så alt det blir möjligt för frivården all i större utsträckning än hittills använda sig av olika övervakningsformer. Del saknas anledning alt i brottsbalken styra valet av de former som kan komma till användning på annat sätt än att det uttryckligen bör föreskrivas atl en eller flera personer kan förordnas att biträda vid övervakningen.   .

Övervakare förordnas f. n. av övervakningsnämnden. Interimistiskt kan även skyddskonsulenten förordna övervakare. Om ett namnförslag finns tillgängligt redan under rättegången, kan domstolen direkt utse övervakare i samband med domen.

Den gällande ordningen medför att det ofta inle finns någon övervakare förordnad när övervakningen böriar. Som jag senare (avsnitt 2.3.4.10) skall utveckla är den första tiden efter domen myckel viktig från rehabiliterings-synpunkt. Jag kommer därför att föreslå att verkställigheten i regel startar från dagen för domen. Det är då uppenbart atl ocksä övervakaren i regel bör vara utsedd vid denna tidpunkt. Domstolen bör således som regel utse övervakare samtidigt som den dömer lill skyddstillsyn. Bara i undanlagsfall, såsom när verkställigheten av övervakningen skjuls upp eller del lill följd av särskilda omständigheter inte har gäll att finna en lämplig person före domen, bör domstolen underlåta alt förordna övervakare.

För alt systemet skall kunna fungera bör del åligga frivården atl i samband med personundersökningen lämna förslag till övervakare. Om det inte står klart att fråga är om ett fall med speciella komplikationer, bör i första hand en lekman föreslås. Är detta inte möjligt, bör som övervakare föreslås den handläggare på skyddskonsulentexpedilionen som ansvarar för ärendet. Att del finns en övervakare förordnad vid övervakningslidens början får nämligen anses som ett så väsentiigl intresse atl det väger tyngre än den nackdel det innebär att klienten eventuellt får byta övervakare senare. Om en domstol överväger all döma lill skyddstillsyn utan alt någon aktuell personundersökning eller ett yttrande från skyddskonsulenten föreligger, bör domstolen som regel på annat sätt inhämta upplysning om vem som kan förordnas som övervakare.

Prop. 1982/83:85 79

Mitt förslag i den här delen leder till atl vissa ändringar bör göras i brottsbalken. Jag ålerkommer lill delta i specialmoliveringen.

Jag vill i detta sammanhang också peka på att det i många fall finns möjlighet atl inleda frivårdsarbetet redan före övervakningstidens början genom att en förtroendeman enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål förordnas. Enligl lagen kan skyddskonsulenten förordna en förtroendeman för en brollsmisstänkt som är i behov av personligt stöd eller annan hjälp. En ytterligare förutsättning är att den misstänkte samtycker till etl förordnande. EnUgt min uppfattning bör förtroendeman kunna utses oftare än vad som f.n. synes vara förhåUandet. Genom atl förordna den lUltänkte övervakaren som förtroendeman kan skyddskonsulenlen verka för att övervakningsarbetet får en så god start som möjligt.

2.3.4.3 S. k. kombinationsdomar

Departementsförslaget: Möjligheten atl i vissa fall kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller fängelse behålls. Del högsta antalet dagsböter som härvid kan ådömas höjs från 120 till 180.

Frivårdskommitténs förslag överensstämmer med departementsförslagei.

Remissinstanserna motsätter sig inte kommitténs förslag atl höja bölesmaximum. Mänga anser dock all förslagel har endast liten praktisk betydelse. Enligl nägra instanser bör påföljdskombinationen skyddstiUsyn och fängelse slopas, om villkorligt fängelse införs. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.3.)

Skål för departementsförslagei: Enligl 28 kap. 2 och 3 §§ BrB kan skyddstillsyn förenas med ett bötesstraff om högst 120 dagsböter eller med ett fängelsestraff om lägst 14 dagar och högsl tre månader. Böter kan ådömas både av allmänprevenliva skäl och av individualpreventiva. Kombinationen av skyddstiUsyn och fängelse kan däremot väljas bara av allmänpreventiva skäl.

Enligt 34 kap. 6 § BrB kan böter eller fängelse användas också i förening med en dom på fortsatt skyddstillsyn.

Möjligheten att jämte skyddstillsyn döma lill böter fyller ett klart behov och bör finnas kvar. Liksom hittills bör böter kunna utdömas både av allmänprevenliva och individualpreventiva skäl.

Den är 1976 införda möjligheten all döma till böter även i förening med dom på fortsatt skyddstillsyn har visat sig fä särskild betydelse för att vidga skyddstillsynens användningsområde. För all ytterligare vidga ramarna för användningen av skyddstillsyn kan man i enlighet med frivårdskommitténs förslag överväga att höja bölesmaximum från 120 till 180 dagsböter. Visserligen torde man inte kunna räkna med atl den övre delen av den utvidgade böleslalituden får praktisk betydelse lika ofta som den föreslagna övre delen av skalan för böter som döms ut vid sidan av en villkorlig dom (jfr avsnitt 2.3.3). Den som döms till skyddstillsyn, särskilt fortsatt skyddstiUsyn, torde nämligen inte sällan sakna möjlighet att betala

Prop. 1982/83:85 80

större bötesbelopp. Denna omständighet bör dock som jag ser det inle hindra en ändring av angiven innebörd. Det är enligt min mening en fördel att lagen rymmer möjligheten att döma till skyddstillsyn jämte etl myckel kännbart bötesstraff för de fall, låt vara inte alltför frekventa, då en domstol med hänsyn till bl.a. den tilltalades ekonomiska förhållanden bedömer det som realistiskt all välja en sådan påföljdskombinalion, som otvivelaktigt får etl högt allmänprevenlivt värde och därigenom kan vara elt alternativ lill fängelse. Jag förordar alltså att kommittéförslaget i den här delen genomförs.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och elt kortvarigt fängelsestraff, som infördes när instituten ungdomsfängelse och skyddstillsyn jämte anstaltsbehandling avskaffades är 1980, har visat sig praktiskt betydelsefull och bör finnas kvar. TillgängUga statistiska uppgifter visar i själva verkel att kombinationen har använts i en omfattning som inte fullt ut torde ha varit förutsedd vid lagstiftningens tillkomst. Jag vill med anledning härav erinra om att denna påföljdskombination får användas bara av allmänprevenliva skäl. Avsikten har framför allt varit alt den skulle ersätta resp. vara ett alternativ lill längre frihetsberövanden i form av ungdomsfängelse och vanligt fängelse. Syftet med anslaltsvislelsen skulle vara alt för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Del betonades särskilt atl kombinationen inte skulle användas som ett medel alt skärpa skyddstillsynspäföljden för fall då tidigare skyddstiUsyn utan an-stallsbehandUng tillämpats (prop. 1978/79:212 s. 54-55 och 74). Någon anledning alt ändra förutsättningarna för atl välja den nu aktuella påföljds-kombinationen finns inle enligt min mening, och de angivna uttalandena bör alltjämt äga giltighet. Här kan ytterligare hänvisas lill etl av högsta domstolen nyUgen avgjort rättsfall (NJA 1982 s. 17).

2.3.4.4 Påföljdstid

Departementsförslaget: Övervakningsliden för normalfallen förkortas från två till elt år samlidigt som övervakningen intensifieras. Den lid skyddstillsynen varar, prövoliden, blir oförändrad, tre år.

FrivårdskommUténs förslag: Både övervakningstiden och prövotiden sänks till ett år.

Remissinstansernas reaktioner är blandade både när del gäller förslagel till förkortning av övervakningsliden och när det gäller förslagel lill förkortning av prövotiden. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.4.)

Skäl för departementsförslagei: Skyddstillsyn pågår f. n. under en prövotid av tre år. Denna tid kan inle förkortas. Från prövotidens början skall övervakning äga rum. Om övervakning inte längre behövs, skall den upphöra. Efter elt år skall behovet av övervakning alltid omprövas. Övervakning, som inte upphört tidigare, upphör automatiskt efter två år. Vid särskilda skäl kan den dömde dock ställas under övervakning även under

Prop. 1982/83:85 81

det tredje prövotidsåret. Så länge prövotiden pågår kan övervakning återupptas, om det behövs. Sammanfattningsvis innebär alltså gällande ordning att övervakningen pågår i regel minsl etl år, normalt två år och högst tre år.

Övervakning av den dömde är det grundläggande innehållet i skyddstillsynen. Övervakningen bör rimligen pågå så länge alt frivården får möjlighet att fylla sina uppgifter, dvs. att verka för atl den dömde inle återfaller i brott och för atl hans anpassning i samhället även i övrigt främjas.

Olika undersökningar (se SOU 1981:90 s. 80-82) visar an risken an de som dömts till skyddstillsyn återfaller i brott är störst under den första tiden av verkställigheten. Några studier visar t. ex. atl, av dem som återfallit inom tre år från domen, hälften har återfallit inom sex månader och tre fjärdedelar inom ett år. Av undersökningarna har vidare framkommit att, om man successivt räknar bort dem som redan återfallit, risken för återfall är störst under de allra första månaderna efter domen. Risken kan därefter sägas sjunka konstant fram till omkring tolfte månaden, då den stabiliseras pä en tämligen låg nivå.

Intresset att motverka återfall i brott synes alltså i flertalet fall knappast kräva en längre övervakningstid än ett år. Å andra sidan ger de återgivna undersökningsresultaten anledning att överväga om inle de brottshindran-de insatserna kan förstärkas under det första året efter domen.

Från frivårdens sida har man åtminstone tidigare ansett det värdefullt att ha så lång tid som två år på sig i behandlingsarbetet. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän framhåller vid remissbehandlingen all en majorilet av frivårdarna alltjämt hyser denna uppfattning. Arbetet med alt motivera klienterna, få i gäng en mognadsprocess hos dem och utveckla deras förmåga att reda sig i samhället tar enligt föreningen lång tid.

En annan omständighet som skulle tala mot att förkorta övervakningstiden i normalfallen är att en avkortning skulle kunna uppfattas som en mildring av skyddstillsynen. En sådan effekt, som uppenbarligen måste undvikas om man vill behålla och helsl vidga skyddslillsynens användningsområde, skulle dock kunna motverkas genom alt man intensifierar övervakningens innehåll.

För egen del har jag, liksom kommittén, funnit alt övervägande skäl talar för alt övervakningstiden i normalfallen avkortas från två till ell år. Redan med en övervakningstid på ett år läcker man nämligen som har framgått väl den tid då slörsla återfallsrisken år för handen. Genom att det andra övervakningsåret slopas för flertalet fall uppnås den väsentliga vinsten att man frigör resurser som kan användas till en effektivare insats under det första året och alt frivårdsorganisationen stimuleras atl intensifiera ansträngningarna under denna tid. Detta fömtsätter bl. a. att slörre uppmärksamhet än i dag ägnas åt att övervakningsarbetet snabbt kommer i gång. Jag vill här erinra om vad jag tidigare sagt om möjligheten all förordna förtroendeman och andra åtgärder för alt övervakningsarbetet skall få en 6   Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 82

så god start som möjligt (avsnitt 2.3.4.2). I del följande kommer jag att gå in på andra förslag som syftar till att intensifiera övervakningen.

All jag sålunda har stannat för alt prioritera en mera intensiv insats under kortare tid framför den nuvarande ordningen innebär emellertid inte all jag anser alt det bör helt saknas möjligheter lill en längre övervakningstid. Denna fråga hänger emellertid samman med spörsmålet huruvida ordningen med en särskild lid för skyddslillsynens varaktighet, prövotiden, alltjämt bör bestå. Jag övergår därför till att först behandla den frågan.

Frivårdskommittén har föreslagit atl även tiden för själva varaktigheten av skyddslillsynspåföljden förkortas lill etl år. Kommitténs motivering är väsentligen atl prövo- och övervakningsliderna därmed skulle sammanfalla och begreppet prövolid kunna utmönstras, vilket skulle göra systematiken enklare.

Till förmån för kommittéförslaget talar det förhållandel atl skyddstillsynens innehåll sannolikt skulle bli mera lättbegripligt för olika kategorier berörda, främst naturligtvis de dömda, om man låter prövo- och övervakningstiderna sammanfalla. Enligl min uppfattning finns del dock en påtaglig risk all påföljden skyddstiUsyn skulle uppfattas som mindre användbar än annars om påföljdstiden minskas till en tredjedel. Atl prövoliden är så lång som tre år innebär att det under förhållandevis lång lid finns möjlighel att, framför allt vid återfall men även någon gång vid annan misskötsamhel, undanröja skyddstillsynen och bestämma en annan påföljd. Detta har otvivelaktigt sill värde från allmänprevenliv synpunkt och torde inverka på domstolarnas benägenhet alt i tveksamma fall välja skyddstillsyn framför fängelse. Även möjligheten att övervakning i vissa undanlagssiluationer, som jag strax återkommer till, kan komma till stånd också under tid senare än elt år efter domen torde ha betydelse i angivet hänseende. För all inle etl grundläggande mål för reformförslagen - att öka utrymmet för kriminalvård i frihet — skall motverkas föreslår jag atl ordningen med en särskild prövolid behålls och all även längden av liden får vara oförändrad.

Della ställningstagande innebär alt del alltjämt finns utrymme för möjlighelerna att förlänga resp. återuppta övervakningen. Enligt min mening måste det emellertid starkt understrykas att denna möjlighet bör förbehäF las undanlagsfall och alt frivårdsorganisalionens ansträngningar normalt bör koncentreras till del första året. Förlängning eller återupptagande av övervakning bör inte som nu få beslutas enbart på den grunden att den dömde anses ha behov av övervakning. Jag föreslår atl sådana beslut i fortsättningen skall kunna meddelas endasi som en åtgärd vid misskötsamhel under prövotiden eller av domstol i samband med ny lagföring. Att del därvid även måste förutsättas atl den dömde behöver övervakning är självklart.

2.3.4.5 Kontaktfrekvens

Departementsförslagei: Kontakterna mellan frivården och de dömda skall intensifieras under övervakningsliden. Kontaklfrekvensen i det en-

Prop. 1982/83:85 83

skilda fallet skall alltjämt bestämmas med hänsyn lill den dömdes individuella behov.

Frivårdskommitténs förstag: Kontaklfrekvensen skall vara så hög atl kontakten av den dömde upplevs som etl regelmässigt inslag i hans livsföring. Kontakten bör regleras fastare. Konlaktliden under den ettåriga övervakningstiden bör normalt uppgå lill minsl 50 timmar.

Remissinstanserna instämmer genomgående i förslaget all kontakten skall innebära ell regelmässigt inslag i den dömdes livsföring men många är kritiska mot förslagel alt ge generella normer för kontaklfrekvensen. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.5.)

Skäl för deparlemenisförslaget: Det grundläggande innehållet i skyddslillsynen utgörs som jag tidigare har sagt av alt den dömde slår under övervakning. F. n. åligger det i princip frivården atl ta initiativ till att kontakten upprätthålls mellan frivården och den dömde (26 kap. 13 § BrB). Övervakningsnämnden kan vidare enligt 28 kap. 6 a § BrB ge den som dömts till skyddstillsyn - men inte den som är villkoriigt frigiven - en särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen, t.ex. på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hälla kontakt med övervakaren. Vissa ytterligare föreskrifter finns i frivårdsförordningen (1977:329), bl.a. om aft övervakaren "regelbundet" skall sammanträffa med den dömde (31 §).

Frivårdskommittén anser alt skyldigheten för den dömde alt hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör ges ell fastare innehåll. Så kan ske genom att man i frivårdsförordningen eller i de av kriminalvårdsstyrelsen utfärdade verkslällighetsföreskrifterna lill denna lar in aUmänna föreskrifter om vad som skall anses som normal kontaktlid. Kommittén förordar alt kontakttiden mäts i total tid under övervakningsårel och alt den normalt är minst 50 timmar. Förslaget har som nämnts fått etl blandat mottagande vid remissbehandlingen.

För egen del vill jag till en böijan framhålla alt del grundläggande innehållet i skyddstillsynen även i fortsättningen bör bestå i en skyldighet för den dömde att hålla kontakt med frivården. Del är enligl min mening självklart atl regelbundna och täta kontakter mellan frivårdens representanter och den dömde är en fömtsänning för all en dom på skyddstillsyn skall få etl meningsfullt innehåll. Den koncentration av frivårdens resurser till ett övervakningsår för flertalet fall som jag nyss har förordat bör uppenbariigen främst la sig uttryck i att övervakningen blir mera intensiv under det första året, då erfarenhetsmässigt återfallsrisken är särskilt stor och olika insatser i rehabiliteringssyfte kan behöva påböijas.

Som har framhållits vid remissbehandlingen står del samlidigt klart all vaije fall måste bedömas individuellt. Särskilda förfallningsföreskrtfter om en viss konlaktfrekvens skulle därför, som kriminalvårdsstyrelsen uttrycker saken, riskera all leda till en ambitionssänkning i de svåra fallen och en tom mtin i de enklare. För ati säkerställa frivårdens möjligheter att anpas-

Prop. 1982/83:85 84

sa kontaktfrekvensen efter den dömdes personliga och ibland från tid till annan växlande behov vill jag inle förorda alt bindande föreskrifter meddelas i detta ämne.

I åtskUliga fall kan det emellertid uppenbarligen vara av värde alt en särskild föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall vara skyldig att hålla kontakt med företrädare för frivården meddelas redan från början. Jag återkommer lill delta i avsnitt 2.3.4.8. Denna fråga bör, som bl.a. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän framhåller, alllid diskuteras noggrant vid övervakningens början. Enligl min mening bör della tydligare markeras i frivårdsförordningen. Jag avser att anmäla den aktuella frågan för regeringen, om riksdagen godkänner föreliggande förslag.

2.3.4.6 Intensivövervakning

Departementsförslaget: Särskilda regler om s. k. inlensivövervakning införs inle. Den dömdes behov under övervakningsliden blir alltjämt avgörande för graden av övervakningens intensitet.

FrivårdskommUténs förslag: I samband med dom på skyddstillsyn får domstolen meddela föreskrift om intensivövervakning under viss tid, minsl en och högsl fyra månader.

Remissinstanserna: Förslagel har fåll ell blandat mottagande. (Se bilaga 3avsmtt 3.2.6.)

Skäl för departementsförslaget: Som framgår av del närmast föregående avsnittet finns f n. inga preciserade regler om vilken intensitet kontakten mellan frivården och den dömde bör ha. Denna fråga avgörs fortlöpande under verkslällighetstiden med hänsyn främst tiii de praktiska behoven av kontakter.

I den kriminalpolitiska diskussion som har förts på senare år här tanken väckis atl en eller flera frivårdspåföljder som innefattar en intensivare tillsyn än den nuvarande skyddstillsynens borde införas. Förslag i denna riktning har sålunda förts fram både av BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp i rapporten Nytt straffsystem och av ungdomsfängelseulredningen i betänkandet Tillsynsdom. På grundval av dessa förslag och remissvaren över dem har frivårdskommittén nu återkommit till frågan och även för sin del förordat atl en möjlighel alt formellt få lill stånd en intensivare övervakning än vad som är normall vid skyddstillsyn införs. Däremot har kommittén avvisat tanken atl införa inlensivövervakning som en särskild påföljd. Kommilténs förslag har följande innebörd.

När en domstol dömer till skyddstiUsyn får den meddela en särskild föreskrift om inlensivövervakning. Endasi domstol får meddela en sådan föreskrift. För all förordna om inlensivövervakning krävs både alt den tilltalade behöver intensiv tillsyn och atl del begångna brottet har särskilt högt straffvärde. Endera förutsättningen räcker alltså inle. Den grundläggande förutsättningen är dock atl en särskilt intensiv kontakt mellan lag-

Prop. 1982/83:85 85

överträdaren och frivärden är individualpreventivt motiverad. Kravet atl brottet - i sig eller därför att det utgör återfall - har etl högt slraffvärde medför enligt kommittén alt en föreskrift om inlensivövervakning kan utgöra en lämplig "upptrappning" efter återfall för den som tidigare dömts till kriminalvård i frihet. På så sätt kan en utvidgning av skyddstillsynens användningsområde göras.

Intensivövervakningen bör enligt kommitténs förslag bestå i en kontaktfrekvens som är dubbelt så hög som den som är förenad med den ordinära övervakningen. En föreskrift om intensivövervakning måste anses som mycket ingripande och bör därför alltid vara tidsbegränsad. Kommittén rekommenderar atl en sädan föreskrift skall gälla lägst en och högsl fyra månader.

Vid remissbehandlingen har många instanser ställt sig bakom förslagel. Andra är dock kritiska.

Kritikerna har bl.a. framhållit alt vaije klient som står under övervakning bör få den övervakning som motiveras av hans behov. Detta kan enligl kritikerna tillgodoses inom ramen för en vanlig dom på skyddstiUsyn. Den nuvarande ordningen har vidare enligt nägra remissinslanser den fördelen all konlaktintensiteten fär bestämmas av verkslällighetsmyndig-heterna, som har de bästa förutsällningarna alt fortlöpande pröva vilken intensitet i kontakterna som behövs.

För egen del ställer jag mig liksom flera remissinstanser till en början tveksam till tanken att låta en av fömtsättningarna för en föreskrift om intensivövervakning vara atl den är motiverad av brottets straffvärde. Detta skulle som jag ser del stå i mindre god överensstämmelse med en av grundtankarna bakom frivårdssyslemet, nämligen att frivårdens insatser skall anpassas efter behovel av brottsförebyggande och sociala åtgärder i det särskilda fallet.

Om man som jag alltså inle är beredd atl godta atl hänsynen till del begångna brottets slraffvärde tillmäts självständig betydelse när man avgör om övervakningen vid dom på skyddstiUsyn skall vara mera eller mindre intensiv, återstår all la ställning till om frågan om övervakningens intensitet lämpligen bör avgöras före straffverkställigheten av domstol utifrån rent individualpreventiva synpunkter eller som nu av verkställighetsorganen.

Tanken att intensifiera övervakningen för de lagöverträdare som behöver mera stöd och kontroll än andra för all inte återfalla i brott är självfallet naturlig och riklig. Jag har förståelse för all kommitténs förslag att domstol skall kunna ge föreskrift om intensivövervakning av många har mottagits positivt. När man skall ta ställning till kommittéförslaget, är del dock enligl min mening av avgörande betydelse om det är lämpligt och praktiskt genomförbart att upprätthålla en klar skillnad beträffande innehåll och tillämpningsområde mellan "vanlig" skyddstiUsyn och skyddstillsyn med intensivövervakning.

Prop. 1982/83:85 86

För egen del är jag tveksam på denna punkt. Jag har redan förut som min mening uttalat att kontaktintensiteten under verkställighetstiden fortlöpande bör anpassas till den dömdes behov av stöd och kontroll. Därmed når man den bästa garantin för all varje övervakningsfall ägnas den omsorg som det förtjänar. Om särskilt intensiva former av socialt slöd visar sig behövas i del enskilda fallet, skall naturligtvis dessa sällas in helt oavsett om behovel kunnat förutses vid lidpunkten för domen.

Del ligger enligt min mening närmast tiU hands alt dra slutsatsen all det med denna utformning av den ordinära skyddstillsynen knappast finns utrymme för intensivövervakning som en särskild påbyggnad av del nuvarande påföljdssystemet. Skillnaden mellan päföljdsvarianlerna skulle bli för liten. Att å andra sidan - för att uppnå en klar skillnad - avskära möjligheten att pä verkställighetsstadiel intensifiera övervakningen inom ramen för en vanlig skyddstiUsyn skulle uppenbariigen inte vara någon lyckUg lösning.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör förordnande om inlensivövervakning som etl särskilt institut inom ramen för skyddstillsyn inle införas. Samma skäl talar med än större styrka mot atl införa intensivövervakning som en fristående brottspåföljd i brottsbalkens päföljdssystem.

2.3.4.7 Allmänna skölsamhelskrav

Deparlemenisförslaget: Under påföljdstiden skall alltjämt gälla det allmänna kravet att den dömde lever skötsamt.

Frivårdskommitténs förstag överensstämmer med departementsförslagei (jfr även fängelsestraffkommiltén i SOU 1981: 92 s. 111).

Remissinslanserna: Nästan alla godtar kommilténs förslag. En instans förordar dock atl det allmänna skötsamhetskravet i 26 kap. 14 § BrB och sanktionssystemet i anslutning härtill avskaffas. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.7.)

Skäl för departementsförslagei: F.n. gäller vissa allmänt formulerade förpliktelser för den som undergår kriminalvård i frihet (26 kap. 14 § BrB). Han skall iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligl föreskrift eller anvisning som har meddelats med stöd av brottsbalken. Om han har förpliktals atl ersätta skada som har uppkommit genom brottet, skall han göra vad som står i hans förmåga att fullgöra denna skyldighet.

I den kriminalpolitiska debatten har del ibland gjorts gällande alt dessa allmänna skölsamhelskrav bör avskaffas, bl.a. därför all de är förhållandevis vagt utformade och inte mera preciserat anger vad som kan krävas av klienten. Kommittén påpekar för sin del atl kraven har betydelse i två hänseenden, dels som elt allmänt mål för den dömdes levnadssätt under verkställigheten av påföljden, dels som rättslig grund för ingripanden vid misskötsamhel.

Kommittén finner för sin del alt den först nämnda av skötsamhetskra-vens båda funktioner är rimlig. 1 och med atl del åligger frivården att verka

Prop. 1982/83:85 87

för den dömdes rehabilitering vore det nämligen enligl kommillén stötande om den dömde inle skulle ha nägra förpliktelser alt medverka i dessa ansträngningar. Frågan om allmänna skölsamhelskrav behövs för att frivärden alltid skall ha möjlighet att ingripa när så behövs är enligl kommittén mera tveksam. Kommittén framhåller att allmän misskötsamhel nästan alltid torde vara förenad med misskötta kontakter och förr eller senare återfall i brott. Denna omständighet talar för att endast överträdelser av specificerade föreskrifter eller återfall skulle förtjäna att kunna utlösa de allvarligare av frivårdens reaktioner vid misskötsamhel. I rena undantagsfall - där del skulle framstå som orimligt att frivården av formella skäl inte skuUe kunna ingripa vid allvarlig misskötsamhel - kan dock de allmänna skötsamhetskraven enligl kommittén ha en funktion även i del nu diskuterade hänseendet. HärtUI kommer enligt kommittén all det skulle kunna felaktigt tydas som en mildrad inställning i fräga om den dömdes skyldigheter, om man nu avskaffade alla eller någol av de nuvarande skötsamhetskraven.

Kommittén, som aUtså utgår från atl de allmänna skötsamhetskraven behövs även i fortsättningen, tar därefter upp frågan om dessa kan preciseras. Kommittén finner emellertid all en sådan precisering skulle vara svår att åstadkomma, eftersom allmänna mål inte kan beskrivas annat än på ett allmänt sätt. Preciseringarna kan komma till stånd genom särskilda anvisningar och föreskrifter. Kommittén föreslår därför alt de allmänna skötsamhetskraven behålls i sin nuvarande utformning.

Enligt 26 kap. 13 § BrB skall den som undergår kriminalvård i frihet hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning. Frivårdskommittén föreslår på denna punkt en utvidgning. Den intensifiering av skyddstillsynen som åsyftas kräver enligl kommittén en omfattande upplysningsplikt för den dömde. Han bör därför vara skyldig att lämna underrättelse om alla personliga förhållanden som har betydelse för tillsynen. En bestämmelse härom föreslås.

Jag kan ansluta mig till de överväganden och förslag av kommillén som har redovisats här. Jag vill särskilt tillägga alt det enligt min mening är mycket väsentligt att det i varje särskill frivårdsärende blir närmare klarlagt vilka krav som fri vården har rätt all ställa på den dömde och omvänt. Detta är en viktig uppgift för behandlingsplaneringen. Jag vill slutligen understryka att de allmänna skötsamhetskraven naturligtvis bara i mycket särpräglade fall direkt kan ligga till grund för mera ingripande åtgärder från frivården vid misskötsamhel från den dömdes sida.

2.3.4.8 Särskilda föreskrifter

Departementsförslagei: Möjligheten att meddela den som döms till eller undergår vård i frihet särskilda föreskrifter behålls.

Frivårds- och fängelsestraffkommittéernas förslag överensstämmer i huvudsak med departementsförslagei.

Prop. 1982/83:85 88

Remissinstanserna: De flesta godtar kommittéernas förslag eller lämnar dem ulan erinran. Socialstyrelsen anser all en föreskrift om vård alltid måste baseras på frivillig medverkan av den dömde. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.8 och 3.5.)

Skäl för departementsförslaget: De allmänna kraven på att den som undergår kriminalvård i frihet skall leva skötsamt kan f. n. kompletteras genom alt domstolen eller övervakningsnämnden meddelar honom en särskild föreskrift om vad han skall iaktta under prövotiden. En sådan föreskrift kan meddelas om det finns skäl alt anla alt den dömde behöver stöd av föreskriften för sin anpassning i samhället. En föreskrift kan enligt 26 kap. 15 § BrB avse

1. vistelseort eller bostad,

2. utbildning eller arbetsanställning,

3. läkarvård, nykterhelsvård eller annan vård eller behandling eller

4. skadestånd.

Beträffande den som undergår skyddstillsyn kan dessutom övervakningsnämnden enligt 28 kap. 6 a § BrB meddela en särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I en sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde an lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

En undersökning av kriminalvårdsstyrelsen (se SOU 1981:90 s. 79-80) visar alt av dem som undergick skyddstillsyn den 1 oktober 1980 drygt 17 procent hade en föreskrift i någon form. Föreskrifter om vård och behandling dominerade. De utgjorde ungefär tre fjärdedelar av alla föreskrifter. En motsvarande undersökning beträffande villkorligt frigivna (se SOU 1981:92 s. Ill) visar atl procentandelen av de villkorligt frigivna som hade en särskild föreskrift en viss angiven dag var ungefär densamma som för de skyddstillsynsdömdas del. Här övervägde dock föreskrifter om sysselsättning klart. Närmare 90 procent av föreskrifterna avsåg utbildning eller arbete. En tredje undersökning (se SOU 1981:90 s. 79) visar all övervakningsnämnderna på senare år har meddelat föreskrifter i allt större utsträckning.

Från flera håll har framförts kritik mol de särskilda föreskrifterna. Huvudinvändningen är alt behandling som grundas pä tvång i stället för motivation hos klienten i allmänhet har mindre utsikt till framgång. Föreskrifter sägs också i regel träffa fel personer, eftersom den som har förmåga att följa en föreskrift i allmänhet inle behöver den, medan den som behöver en föreskrift ofta inle har förmåga atl följa den. Vidare sägs föreskrifterna ibland vara socialt diskriminerande genom att de ofta riktar sig mot dem som har socialt oordnade förhållanden och över huvud tagel medför att de som har begått brott underkastas krav som inle ställs på andra medborgare.

Prop. 1982/83:85 89

Det skulle enligt min mening vara fel att förneka all kritiken i viss utsträckning är berättigad. Det är t.ex. självklart atl vissa typer av föreskrifter inte bör meddelas mot den dömdes vilja och att en åtgärd är mest effektiv om den vidtas med klientens samtycke. Däremot kan man, som även frivårdskommittén framhåller, knappast påslå atl de särskilda föreskrifterna skulle vara mera socialt diskriminerande än påföljden skyddstillsyn i sig, eftersom del ju är en förutsättning för atl meddela en dom på skyddstillsyn att den tilltalade har visst behov av särskild tillsyn.

De särskilda föreskrifterna har emellertid också flera fördelar. Som jag tidigare har varit inne på har det ett väsentligt värde atl man klarlägger vilka krav parterna inom frivården kan ställa pä varandra. Reglema i brottsbalken om de särskilda föreskrifterna bidrar till alt uppfylla detta mål. För frivården anger katalogen av tänkbara föreskrifter en ram för dess handlande, för den dömde som har fått en föreskrift innebär denna ett konkret besked om vad han särskilt har att rätta sig efter. Denna precisering kan utan tvivel i många fall vara ett gott stöd för den dömde i hans strävan mot social rehabilitering.

Föreskrifterna kan också vara goda medel för kontroll av den dömde. Vill man åstadkomma en uppstramning av fri vården, skulle det knappast vara välbetänkt atl avslå från dessa kontrollmedel. Vid förseelser mot de allmänna skötsamhetskraven är det naturligt att som en första åtgärd ingripa med preciserade föreskrifter. På samma sätt kan det vid återfall i brott ofta vara lämpligt att ingripa med mera preciserade krav. Att det då finns möjlighel att strama upp frivården med hjälp av särskilda föreskrifter ger domstolen ökade möjligheter att ånyo döma till vård i frihet. På så sätt medverkar de särskilda föreskrifterna till att begränsa antalet frihetsstraff och fyller därigenom ytterligare en väsentlig funktion.

Av de skäl som jag har anfört nu bör möjligheten alt meddela särskilda föreskrifter finnas kvar. En föreskrift bör få meddelas bara när den fyller ett individualpreventivt syfte. Den kan därmed också bidra till all strama upp en dom som innebär fortsalt skyddstillsyn. Det måste vara möjligt att kontrollera att en föreskrift efterlevs. Del är därför viktigt att särskilda föreskrifter inte meddelas mtinmässigt utan först efter noggrant övervägande i vaije enskilt fall.

Vad sedan gäller de olika slagen av särskilda föreskrifter vill jag framhålla att de alla enligt min mening fyller en funktion och att jag således i princip inte anser att någon kategori bör slopas. Tvärtom bör de existerande reglerna enligt min uppfattning kompletteras i några hänseenden.

Från denna utgångspunkt vill jag beträffande de olika kategorierna av föreskrifter tillägga följande.

Jag delar frivårdskommitténs uppfattning att reglerna i brottsbalken som tillåter att särskilda föreskrifter meddelas om den dömdes vistelseort eller bostad utgör en sådan begränsning av rörelsefriheten som är tiUålen enligt regeringsformen. Något hinder av hänsyn tiU gmndlagen mot att behålla

Prop. 1982/83:85 90

möjligheten att meddela föreskrifter i dessa hänseenden föreligger med andra ord inte.

Möjligheten alt ge föreskrift om utbildning eller arbetsanställning bör som fängelsestraffkommittén har förordat kompletteras med en möjlighet att ge föreskrift även om "annan förvärvsverksamhet". Kompletteringen tar sikte på egna företagare, som inte täcks av begreppet "arbetsanställning".

När det gäller möjligheten att meddela föreskrifter om läkarvård, nykterhelsvård eller annan vård eller behandling är del tydligt atl denna fråga bl.a. mäste ses mot bakgrund av innehållet i gällande lagstiftning på de olika vårdområdena.

Enligt den nya socialtjänstlagen (1980:620) skall all vård och behandling inom det sociala vårdarbetet i princip ske i frivilliga former. Barn och ungdom kan dock under vissa fömtsättningar beredas vård mot sin vilja enligl lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Även vuxna kan i begränsad utsträckning fortfarande bli föremål för tvångsvård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall. Vuxna missbmkare av alkohol och av narkotika kan fä vård oberoende av samtycke, om missbrukaren är i trängande behov av vård till följd av fortgående missbruk.

Vanlig sjukvård regleras av sjukvårdslagen (1962:242), som kräver att patienten frivilligt går med på atl få vård enligt lagen. Uttryckligt medgivande från patientens sida fordras dock inle. Enligl elt molivultalande (prop. 1966:53 s. 154) skall friviUighet anses föreligga redan om patienten inle motsätter sig vården. Vid passivitet från patientens sida presumeras alltså frivillighet. Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som den 1 januari 1983 ersätter sjukvårdslagen, medför inte någon ändring i de angivna hänseendena (prop. 1981/82:97 s. 50, 144—145 och 150). Undanlagsvis kan sjukvård beredas genom tvång, främst enligt bestämmelserna i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Socialstyrelsen har vid remissbehandlingen av kommittéernas båda betänkanden framhållit atl de principer jag nu har redovisat enligt styrelsens mening bör tiUämpas även när föreskrifter om vård meddelas den som döms till eller redan undergår kriminalvård i frihet. Styrelsen anser atl -när inte förutsättningar för värd oberoende av samtycke föreligger -erbjudande om vård alltid måste baseras pä frivillighet. En konsekvens av denna uppfattning är, påpekar styrelsen, att en skyddstillsyn som har meddelats under fömtsättning av att insatser vidtas inom sjukvården eller socialtjänsten inte bör kunna undanröjas endasi av den anledningen att den dömde inte accepterar de vårdformer som erbjuds.

För egen del viU jag framhålla att del för alt en föreskrift om vård skall få något praktiskt innehåll naturligtvis i regel bör förutsättas atl både den som skall ge vården och den som skall ta emot den är införstådda med att vården skaU komma tUl stånd. Detta innebär till att bötja med att, innan en

Prop. 1982/83:85 91

föreskrift meddelas eller innan skyddskonsulenten ger närmare anvisningar om hur en given föreskrift skall verkställas, samråd bör ske med den läkare eller den institution som skall meddela den tilltänkta vården.

Vidare är det uppenbart att en frivUlig medverkan från lagöverträdarens sida ofta är en fömtsättning för att man skall kunna räkna med att vård eller behandling skall kunna ge något positivt resullal; ett direkt tvång mol den som erhållit en föreskrift om vård för att genomföra vården kan ju f ö. inle komma i fråga annat ån om förutsättningarna för tvångsvård enligt social- eller sjukvårdslagstiftningen är tillämpliga.

Det står således enligt min mening klart, att redan effektivitetsskäl talar för att frivårdsklientens friviUiga medverkan regelmässigt måste vara en förutsättning för att en föreskrift om vård eller behandling skall meddelas honom. Frågan måste emellertid ställas om det alltid skall vara uteslutet alt som ett led i kriminalvården meddela en föreskrift om vård, t.ex. narkomanvård, åt den som inte spontant ger sitt samtycke till all medverka till att vården kommer till stånd. Skall med andra ord det indirekta tvång, som består i att en underlåtenhet att följa föreskriften ytterst kan leda lill att skyddstiUsynen omvandlas till fängelse, anses utgöra ett hinder mot alt meddela en föreskrift om vård i den angivna situationen? Motsvarande fråga uppkommer ifaU den dömde till en början förklarar sig beredd att t.ex. undergå viss vård i enlighet med en föreskrift men sedan ändrar sin inställning.

I likhet med både frivårdskommUtén och fängelsestraffkommittén anser jag alt det, om man vill höja effektiviteten av kriminalvården i frihet, inte går att avstå från möjligheten att meddela föreskrifter om vård även i situationer där full frivillighet inte föreligger från klientens sida. Man måste nämligen se till att kriminalvården har tillfredsställande medel för att kunna utföra ett brottsförebyggande arbete även bland del alkohol- och narkotikamissbrukande klientelet. Det indirekta tvång som en föreskrift om vård kan innebära för missbrukare av alkohol eller narkotika bör också jämföras med det tvång som ett fängelsestraff innebär; ell sådant straff torde ofta vara etl alternativ i de fall där en domstol överväger att döma en missbmkare till skyddstillsyn med vårdföreskrifler. Jag förordar alltså atl liksom f. n. frivillighet inte skall vara en ovillkorlig förutsättning för atl en föreskrift om vård skall få meddelas den som döms liU eller undergår kriminalvård i frihet.

Möjligheten att ge föreskrifter om betalning av skadestånd bör som frivårdskommittén förordar finnas kvar. Jag vill i detta hänseende hänvisa till vad jag har uttalat beträffande motsvarande fråga när det gäller villkorlig dom (avsnitt 2.3.3).

Liksom tidigare bör det vidare finnas en möjlighet att ge den dömde en formell föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning han skall hålla kontakt med övervakaren liksom i övrigt om vad som skall gälla för övervakningen. Möjligheten att föreskriva kontaklskyldighet bör utvidgas

Prop. 1982/83:85 92

till att gälla även skyldighet all hålla kontakt med personal på skyddskonsulentexpedilionen. Föreskrifter av detta slag kan meddelas, om den dömde nonchalerar den kontaklskyldighet som ålagts honom i samband med behandlingsplaneringen eller det annars föreligger särskild anledning alt utöva närmare kontroll över honom. Som fängelsestraffkommiltén har föreslagit bör den nuvarande regeln i ämnet göras tillämplig även på dem som undergår kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning från fängelsestraff Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.5.

2.3.4.9 Åtgärder vid misskötsamhel

Departementsförslaget: Vikten av att frivården reagerar på misskötsamhel på ett snabbt och konsekvent sätt betonas, och olika möjligheter till ingripanden genomgås. Förutsättningarna för att övervakningsnämnden skall kunna besluta atl omhänderta en klient vidgas. Principen blir dock fortfarande att omhändertagandet skall fylla en reell funktion i frivårdsarbetet och att institutet således inte får användas som en renodlad sanktion. Skyddskonsulenten får rätt att hämta en klient lill sig genom polisens försorg.

Frivårdskommitténs förstag: Överensstämmer med departementsförslaget utom så till vida att omhändertagande till en del föresläs kunna användas även som en repressiv sanktion.

Remissinslanserna: Kritik framförs från många häll mot kommitténs förslag beträffande omhändertagandeinstilutet. I övrigt har kommittéförslaget lämnals i stort selt utan kommentarer. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.9.)

Skäl för departementsförslagei: Om den som har dömts till skyddstiUsyn inte iakttar vad som åligger honom lill följd av domen kan övervakningsnämnden enligt 28 kap. 7 och 8 §§ BrB

1. förordna om övervakning,

2. meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § BrB (om vistelseort eller bostad etc.) eUer 28 kap. 6 a § BrB (om vad som skall gälla för övervakningen),

3. besluta om varning, eller

4. begära att åklagare vid domstol yrkar att skyddstillsynen undanröjs och ny påföljd bestäms.

Åtgärden under punkt 4 får beslutas bara om den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och det kan antas att han inle skulle låta sig rätta genom någon åtgärd som övervakningsnämnden själv kan vidta.

Om fråga uppkommer om att vidta någon av åtgärderna under punkierna 1-4 får övervakningsnämnden, om så behövs, förordna atl den dömde skall omhändertas (28 kap. 11 § BrB). Ett sådant omhändertagande får vara högst en vecka eller - efter nytt beslut om synnerliga skäl bedöms föreligga - två veckor. Övervakningsnämnden har rätt att få hjälp av polisen när den dömde skall omhändertas men också t. ex. när tvång erfordras för att hämta den dömde till nämnden vid sammanträde i anledning av misskötsamhel från hans sida (38 kap. 12 § BrB).

Prop. 1982/83:85 93

Övervakningsnämndernas praxis under senare år vid misskötsamhel från de skyddstillsynsdömdas sida belyses av en undersökning inom frivårdskommittén (se SOU 1981:90 s. 79). Undersökningen visar att sanktionssyslemet efter hand har kommit till allt slörre användning. Under åren 1977-1980 meddelade nämnderna 773, 854, 1173 resp. 1772 beslut om åtgärder vid misskötsamhel (inklusive beslut om tillfälligt omhändertagande). Den ökade användningen torde enligt kommittén bero på alt skyddstillsynsklientelet tenderar att bli mera svårarbetat men också på att toleransnivån hos frivårdsmyndigheterna har sänkts.

Frågan vilka sanktioner som bör finnas när en klient försummar sin skyldighet att hälla kontakt med frivården eller på annat sätt missköter sig hör till dem som mest har diskuterats när frivården har stått under debatt på senare år. Frivårdskommittén har gått igenom de möjligheter som f. n. står frivården till buds och även lämnat vissa förslag till ändringar i regelsystemet. Till en del är dessa förslag konsekvenser av kommitténs tidigare förslag till utformning av skyddstillsynen över huvud taget, t.ex. i fråga om att övervakningstiden alltid skall vara etl år utan möjlighet till förlängning. I andra hänseenden lämnas helt frislående förslag, t.ex. om atl ett omhändertagande i vissa fall skall kunna användas som en rent repressiv åtgärd. Jag återkommer till olika delförslag från kommittén när jag i det följande närmare redovisar min syn på de berörda frågorna.

Kriminalvården i frihet kan sägas bygga på tanken att den dömde undgår att berövas friheten mol det att han under en prövotid uppfyller vissa krav pä skötsamhet i sin livsföring. Det står därför klart alt frivården mäste hålla sig underrättad om klienternas levnadssätt under denna lid och ha möjlighel att på olika sätt ingripa mot den som inte följer de regler som är förenade med påföljden. Alt frivården har praktiska möjligheter att reagera mot misskötsamhel i olika former är uppenbariigen av stor betydelse för möjlighelerna att effektivisera skyddslillsynen och därmed även för tilltron till påföljden.

På sanktionssystemet bör man från dessa utgångspunkter enligt min mening ställa kravet all del går atl tillämpa snabbi och konsekvent. Men det är som jag ser det ocksä viktigt all de olika sanktionerna i möjligaste mån ytterst fyller en positiv funktion i frivårdsarbetet. De åtgärder som kan komma i fråga vid misskötsamhel behöver alltså inle alla ha karaktären av rena sanktioner. Jag ser det inte som någon nackdel - för att anknyta till elt uttalande från någon remissinstans - att åtgärder som ofta ingår som ett naturligt led i själva övervakningen, t.ex. meddelande av särskilda föreskrifter, ocksä kan hänföras till de åtgärder som bör övervägas som reaktion på misskötsamhel. En annan sak är att, om misskölsam-heten beslår trots reaktion i form av mera stödjande åtgärder, sanktionerna successivt måste skärpas. Situationen kan naturligtvis ibland också vara den, t. ex. då den dömde från början konsekvent undandrar sig all övervakning, all mera kraftfulla åtgärder behöver sättas in redan inledningsvis.

Prop. 1982/83:85 94

Vad som allra först bör ske om en klient visar tecken lill att försumma de skyldigheter som följer med den ådömda påföljden är naturligtvis dock som regel att övervakaren och, vid behov, den ansvarige handläggaren på skyddskonsulentexpedilionen på lämpligt sätt erinrar den dömde om hans skyldigheter och ger anvisningar om hur de bör uppfyllas. I det sammanhanget kan det beroende på omständigheterna bli fråga om en rad olika åtgärder: kallelse till skyddskonsulentexpeditionen, hembesök, överenskommelse om anmälan vid vissa tidpunkter etc. Några mera detaljerade lagregler om detta behövs inte.

Om åtgärder av della slag inte får önskad effekt, skall skyddskonsulenten enligt den nu gällande ordningen vända sig till övervakningsnämnden, som har att besluta om vidare åtgärder. Som redan har framgått anser jag att nämnderna i princip bör behållas, en fråga som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.4. I det sammanhanget ämnar jag vidare föreslå att vissa av nämndernas nuvarande uppgifter flyttas över till skyddskonsulenterna. Det kommer enligt mitt förslag dock alltjämt väsentligen att vara övervakningsnämnderna som har att ta ställning till frågor om mera formella åtgärder mot misskötsamhel.

De formella sanktioner som finns f.n. är som jag nyss nämnde förordnande om övervakning, meddelande av särskilda föreskrifter, beslut om varning och talan om päföljdsomvandling. De bör enligt min mening behållas.

Som jag redan har nämnt (avsnitt 2.3.4.4) bör beslut om längre övervakningstid än ett år enligt min mening få fattas endast som en reaktion mol misskötsamhel i någon form. En sådan reaktion bör naturligtvis inle kunna tillämpas i andra fall än när den dömde verkligen behöver övervakning. I så fall bör övervakningsnämnden till en början kunna förordna alt en övervakning som har upphört återupptas. Jag vill vidare påpeka att del med den förkortning av den normala övervakningstiden från två lill ell år som jag tidigare har föreslagit naturligtvis kommer att finnas fall, där man inför utgången av ettårstiden finner att övervakningstiden bör förlängas. Även etl sådant förordnande om förlängd övervakning bör kunna beslutas som en åtgärd mot misskötsamhel. Både vid beslut om återupptagande av en övervakning som har upphört och vid beslut om förlängning av övervakning bör övervakningsnämnden i sitt beslut ange hur länge den dömde skall stå under övervakning.

Jag har redan tidigare framhållit atl det är naturligt att ingripa med preciserade föreskrifter vid förseelser mot de allmänna skölsamhelskrav som är förenade med påföljden skyddstillsyn. Att meddela en särskild föreskrift blir därför en vanlig reaktion vid sådan misskötsamhel från den dömdes sida. Även som åtgärd mot misskötsamhel måste naturligtvis de tidigare behandlade kraven för all föreskrifter över huvud tagel skall kunna meddelas vara uppfyllda. Föreskriften måste sålunda vara sakligt motiverad, realistisk och möjlig att kontrollera.

Prop. 1982/83:85 95

Även varningen — den f. n. enda åtgärden mol misskötsamhel vid sidan av talan om påföljdsomvandling, som har karaktär av ren sanktion - bör aUtså enligt min uppfattning finnas kvar. Visserligen har bl. a. den invändningen riktats mot ordningen med en formeUt utdelad varning (se även 38 kap. 10 § BrB) att det kan vara svårt att skilja en sådan varning från allmänna förmaningar och anvisningar till den dömde från övervakare, frivårdspersonal eller övervakningsnämnd. För att otvetydigt göra klart för den dömde när han får en formell varning enligt brottsbalken har frivårdskommittén föreslagit att en sådan varning skall meddelas i skriftlig form, gärna pä en särskild blankett. Varningen bör därvid innehålla uppgift om vad den dömde riskerar vid fortsatt eller förnyad misskötsamhel. Jag ansluter mig till delta förslag och avser atl återkomma till frågan vid min anmälan av de ändringar som behöver göras i frivårdsförordningen. Det bör då också understrykas att det för varningens trovärdighet är viktigt att den, om misskötsamheten ändå fortfar, som regel följs av en mera ingripande åtgärd.

Den mest ingripande åtgärden vid misskötsamhel är att talan väcks vid domstol om att skyddslillsynen skall undanröjas och ny påföljd bestämmas, i praktiken som regel fängelse. Trots angelägenheten av alt antalet frihetsberövanden inom kriminalvården nedbringas finner jag del klart alt denna reaktion bör behållas. Min ståndpunkt hänger samman med det konstaterande jag nyss gjorde i fråga om den grundläggande tanken bakom kriminalvården i frihet. Eftersom det kan sägas att en frivårdspåföljd innebär etl slags förtroende, kan del inle undvikas att den som konsekvent underlåter att rätta sig efter de regler som gäller för en sådan påföljd till slut måste ådömas en frihetsberövande påföljd.

Klart är alt en så ingripande sanktion som omvandling av påföljden i regel måste ha föregåtts av andra försök atl komma lill rätta med misskötsamhel från den dömdes sida. Som jag tidigare har nämnt kan det bara i mycket särpräglade fall komma i fråga atl anställa en talan om undanröjande av skyddstiUsynen, om den aktuella misskötsamheten endasi består i brott mot de allmänna skölsamhelskrav som är förenade med påföljden (avsnin 2.3.4.7).

Förutom de fyra här diskuterade åtgärderna kan som jag nämnde inledningsvis övervakningsnämnden besluta om atl omhänderta den dömde. Omhändertagandet är dock ingen självständig sanktion ulan i första hand elt processuelll medel, avsett alt vid behov kunna användas om fråga uppkommer att ingripa med en sanktion. Prövningen av denna fråga behöver inte nödvändigtvis mynna ut i att någon sanktion verkligen beslutas.

Frivårdskommittén påpekar all ett omhändertagande kan fylla en funktion i frivårdsarbetet på flera sätt. Omhändertagandet kan medföra att en avbruten kontakt mellan klienten och frivårdsorganisationen återupptas. Det kan också medföra etl nödvändigt avbrott i en utveckling som leder fram mot fortsatt brottslighet. Möjligheten lill omhändertagande torde

Prop. 1982/83:85 96

enligt kommillén vara en oundgänglig resurs i frivårdsarbetet och kommittén föreslär att den får finnas kvar. Kommittén föreslär vidare att omhändertagandeinstitutet vidgas så att del lill en del även kan användas som en sanktion. En sådan sanktion skulle enligt kommittén behövas för atl fylla ut del stora avståndet i stränghet mellan de nuvarande egentliga sanktionerna, varning och päföljdsomvandling. Enligt kommitténs förslag bör därför ett omhändertagande som har beslutats av processuella skäl kunna förlängas, även om etl frihetsberövande inte längre är motiverat av sådana skäl. Förutsättningen för detta föreslås vara alt den dömde allvariigt har bmslil i sina åligganden. Däremot vill kommittén inle förorda all en klient på fri fot skall kunna omhändertas av andra än processuella skäl.

Till förslaget alt utvidga förutsättningarna för att omhänderta den dömde har remissinstanserna ställt sig övervägande kritiska. JO anser all förslaget innebär en olycklig sammanblandning av behovet av frihetsberövande som led i vårdarbetet och som sanktion. Med den föreslagna konstruktionen får man enligt JO elt frihetsberövande som är alltför lösligt reglerat. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller alt ett frihetsberövande som inle är motiverat av behandlingsskäl allvarligt skulle försvära det efterföljande samarbetet mellan klienten och fri värden.

För egen del anser jag liksom kommittén att etl tillfälligt omhändertagande av en klient, som frivärden har förioral kontakten med, är etl många gånger oumbärligt instrument i samband med atl man närmare överväger formerna för den fortsatta verkställigheten av skyddstillsynen. Institutet i dess nuvarande utformning fyller aUtså elt klart behov och bör finnas kvar.

Jag föreslår vidare att etl omhändertagande också skall få beslutas när fråga har uppkommit om atl placera den dömde på behandlingshem eller atl vidta någon annan åtgärd som innefattar vård eller behandling liksom i situationer då den dömde har undandragit sig övervakningen. Etl behov av en sådan utvidgning, som ligger helt inom ramen för institutets nuvarande principiella uppbyggnad, har nämligen gett sig lill känna i den praktiska tillämpningen. Förslaget stär i huvudsaklig överensstämmelse med vad som på sin tid förordades av övervakningsnämndulredningen i det tidigare nämnda betänkandet Kriminalvårdens nämnder.

Genomförs detta förslag, torde det behov av en utvidgning av förutsättningarna för omhändertagande som otvivelaktigt föreligger från praktisk synpunkt bli tillgodosett. Når del däremot gäller förslaget att utvidga omhändertagandet till att ibland vara en rent repressiv sanktion anser jag i likhet med remissinstanserna all del finns anledning atl hysa betänkligheter mot del från både principiella och praktiska utgångspunkter. Jag år därför inte beredd atl biträda del förslagel.

Ytterligare en processuell åtgärd står f. n. till övervakningsnämndens förfogande vid misskötsamhel, nämligen beslut om polishämtning av klienten. Beslut härom kan fattas t.ex. om skyddskonsulenlen misslyckas med alt nå kontakt med den dömde per telefon, genom kallelse per brev eller

Prop. 1982/83:85 97

genom alt uppsöka honom. Hämlningsrälten, som främst behövs i storstäderna, innebär en möjlighet till ett snabbt ingripande för atl återföra den dömde lill en ordnad tillvaro, om han undandrar sig övervakningen eller på annat sätt bryter mot de regler som gäller för honom. Även denna möjlighel bör finnas kvar. EnUgt.min mening är det med hänsyn till all ansvaret för tillsynen av den dömde går över från övervakningsnämnden till skyddskonsulenten naturligt att även skyddskonsulenlen tilläggs kompetens all besluta om hämtning. Jag förordar alltså en ändring av reglerna om hämtning med denna innebörd. Det är av flera skäl, bl. a. av hänsyn till polisens ansträngda resurser, självklart att hämtningsrätten bör användas mycket återhållsamt.

Vad jag nu har föreslagit i fråga om åtgärder vid misskötsamhel från den dömdes sida innebär förändringar i förhällande lill nuvarande ordning som enligt min uppfattning sammantaget kommer alt ge frivården goda möjligheter att reagera mot försumliga klienter. Den ökade användningen av sådana åtgärder i det praktiska arbetet som jag tidigare har berört och som f. ö. har omvittnats även i kriminalvårdsstyrelsens remissvar finns det som jag ser det anledning alt hälsa med tillfredsställelse. För all behålla och om möjligl vidga användningsområdet för skyddstillsynen som brottspåföljd är det nämligen väsentligt att den som ådöms denna påföljd och därefter nonchalerar de regler den medför möts av reaktioner från frivårdens sida på elt snabbt och konsekvent sätt.

Som jag strax kommer närmare in pä (avsnitt 2.3.5) är det min uppfattning att den nu föreslagna ordningen i princip bör gälla även beträffande villkoriigt frigivna.

Jag vill lill sist nämna atl det fortsatta arbetet inom frivårdskonimittén med att finna alternativa påföljder, enligt vad kommittén framhåller, kan länkas leda fram till ytterligare någon ny sanktion att införliva i skyddstillsynens sanktionssyslem. Del kan alltså inte hållas för uteslutet atl det blir anledning att i senare sammanhang återkomma tiU denna fråga.

2.3.4.10 Omedelbar verkställighet

Departementsförslaget: En dom på skyddstiUsyn går i verkställighet omedelbart, om inle domstolen förordnar om motsatsen. En domstol, som enligt 28 kap. 3 § BrB jämte skyddstillsyn dömer lill fängelse, får möjlighel att förordna att fängelsestraffet omedelbart skall verkställas.

Frivårdskommitténs förslag överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna godtar så gott som enhälligt kommitténs förslag. (Se bUaga3avsnin3.2.10.)

Skäl för departementsförslagei: Enligt nuvarande ordning kan den övervakning som skall ske på grund av en dom på skyddstiUsyn ta sin början först när domen vinner laga kraft och prövotiden sålunda börjar löpa. Tiden från det att domen har meddelats till dess den vinner laga kraft är -7   Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 98

om ingen av parterna överklagar - tre veckor när domen har meddelats av tingsrätt och fyra veckor när den har meddelats av hovrätt. Den tilltalade har emellertid möjlighel att dessförinnan förklara sig nöjd med domen, vilket innebär att prövotiden omedelbart börjar löpa (38 kap. 1 § BrB).

En sådan nöjdförklaring omfattar förutom själva skyddstillsynen även eventuella böter som har utdömts enligt 28 kap. 2 § BrB och de särskilda föreskrifter som kan ha meddelats. Däremot måste den som vill förklara sig nöjd med ett fängelsestraff som har ådömts enligl 28 kap. 3 § BrB göra det i särskild ordning, enligl reglerna i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Frågan om när verkställigheten av en dom på skyddstillsyn skall bötja har tagits upp av justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO) i en skrivelse lill regeringen. Enligt en undersökning av JO råder det vid domstolarna delade meningar om hur domstolen bör agera i samband med att en nöjdförklaring beträffande påföljden skyddstiUsyn är aktuell. Följden blir att praxis varierar. JO anser att det finns skäl alt se över systemet med nöjdförklaring vid villkorlig dom och skyddstillsyn. För egen del menar han alt det inte bör möta några större betänkligheter att ge domstolarna rnöjlighet atl, när det bedöms som verkligt angeläget atl övervakningen kan börja i direkt anslutning till skyddstillsynsdomen, förordna om att prövotiden skall börja omedelbart. Ordningen med en särskild nöjdförklaring blir då obehövlig.

Jag har i del föregående flera gånger underslmkit hur viktigt det är att övervakningen efter en dom på skyddstiUsyn kommer i gång snabbt med hänsyn lill att risken för återfall är särskilt slor i början av päföljdstiden. Samtidigt torde det i många fall förhålla sig så atl den dömde är särskill behandlingsmoliverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och päföljdsvalet. Den försening av övervakningens igångsättande med tre—fyra veckor, som orsakas av att man måste vänta pä att domen vinner laga kraft, är därför till nackdel för påföljdens effektivitet.

För en omedelbar verkställighet talar också att praxis varierar vid tilllämpningen av nöjdförklaringsinslitutet beträffande skyddstillsyn, vilket medför risk för rättsförluster för den dömde.

Mot en omedelbar verkställighet av skyddstillsynen talar den allmänna rättsprincipen atl en tilltalad skall anses vara oskyldig fram till dess alt han har övertygats om brott genom en dom som har vunnit laga kraft. Han bör därför i princip inte undergå en brottspåföljd dessförinnan. I lagstiftningen har emellertid - framför allt fram lill den 1 januari 1980 - funnits flera exempel på att denna princip kan åsidosättas om tillräckliga skäl talar för en annan ordning. Rätten ägde fram till denna tidpunkt besluta att förordnande om anstaltsbehandling vid dom på skyddstiUsyn skulle verkställas utan hinder av atl domen inle hade vunnit laga kraft. Även en dom på ungdomsfängelse kunde gå i omedelbar verkställighet.

Själv kan jag inte finna någol avgörande hinder mol all en möjlighel

Prop. 1982/83:85 99

öppnas all låta en dom på skyddstillsyn gå i verkställighet omedelbart. Del är enligt min uppfattning tvärtom ofta motiverat att ge del, främst individualpreventivt grundade, önskemålet alt snabbt kunna sätta in övervak-ningsålgärder företräde framför den dömdes intresse av att inle behöva underkasta sig något på gmnd av domen innan den har vunnit laga kraft. Det finns dock fall, där en omedelbar verkställighet kan te sig olämplig eller t.o. m. stötande. En regel om verkställighet innan domen har vunnit laga kraft bör därför inte göras undantagslös.

En regel om omedelbar verkställighet kan utformas på olika sätt. En möjlighet är att, som tidigare vid anstaltsbehandling i samband med skyddstUlsyn och vid ungdomsfängelse, låta domstolen i del enskilda fallet förordna om omedelbar verkställighet. En annan utväg är atl låta den omedelbara verkställigheten utgöra huvudregel. Den senare lösningen har tidigare föreslagits av både strafflagberedningen och ungdomsfängelseutredningen och nu senast av frivårdskommittén.

Med hänsyn bl.a. lill hur viktigt det är att ingen övervakning av förbiseende från domstolens sida sätts i gång för sent och lill alt antalet domar på skyddstillsyn som överklagas är litet jämfört med det totala antalet sådana domar anser jag det mest ändamålsenligt och naturligt atl omedelbar verkställighet blir huvudregel. Dock bör domstolen ha rätt att förordna att domen först skall vinna laga kraft. När domstolen överväger etl sådant förordnande, får den göra en samlad bedömning av omständigheter, som talar för och mol omedelbar verkställighet. Därvid får behandlingsaspekler beaktas och ställas mot sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har bestritt åtalet eller det annars finns anledning anta att han kan komma att överklaga domen.

En lösning enligt de här angivna riktlinjerna bör vidare kompletteras med en möjlighet för högre rätt att, när talan förs mol underrättens dom, förordna om att vidare åtgärder för verkstäUighet inte får vidtas, s.k. inhibition. Klart är att en sådan inhibition även måste innebära atl prövo-och övervakningstiderna upphör alt löpa. I molsalt fall skulle man riskera atl större delen av den normala övervakningstiden - etl år - ofta redan hade förflutit när verkställigheten kunde börja. Det sagda visar även atl påföljdstiden för en dom på skyddstillsyn ibland kan få räknas fram genom en addering av olika lidsperioder. Eftersom del, t.ex. i samband med lagföring för ny brottslighet, är nödvändigt alt ha tillgång lill exakta uppgifter om påföljdslidens längd, bör det allmänna kriminalregislret innehålla uppgift om anstånd med övervakningens igångsättande och om inhibitionsbe-slul.

Med den här föreslagna ordningen har del särskilda nöjdförklaringsinsti-tulel beträffande skyddstillsyn ingen funktion all fylla. Det kan alltså avskaffas.

Jag delar kommitténs uppfattning alt en påbörjad övervakning inte kan anses så ingripande för den dömde att han skall vara berättigad lill någon

Prop. 1982/83:85 100

ekonomisk ersättning, om högre rätt skulle göra ändring i underrättens avgörande.

En nöjdförklaring beträffande skyddstillsyn omfaltar, som tidigare har sagts, inle ett fängelsestraff som har utdömts med slöd av 28 kap. 3 § BrB. För etl sådant straff gäller reglerna i lagen om beräkning av strafftid m. m. Dessa innebär bl. a. atl den som är häktad och den som avger en särskild nöjdförklaring enligt lagen omedelbart får verkställa sitt straff När del gäller dem som har dömts till skyddstillsyn som huvudpåföljd och därjämte enligt 28 kap. 3 § BrB till fängelse torde det dock mera sällan föreligga häktningsskäl för tiden efter domen. Inte heller är det vanligt alt den som har ådömts ett sådant fängelsestraff avger nöjdförklaring beträffande detta.

För huvudparten av dem som har dömts till fängelse enligl 28 kap. 3 § BrB kan det därför enligt de allmänna bestämmelserna i strafftidslagen förflyta en inte obetydlig del av övervakningsliden innan fängelsestraffet böljar verkställas. En av frivården inledd behandling kan då komma alt på etl olyckligt sätt avbrytas av straffavtjänandet. Del kan också vara svårt alt motivera klienten att över huvud tagel inleda några rehabiliteringsåtgärder sä länge han har fängelseverkställigheten hängande över sig. De nu angivna förhållandena har sagts utgöra ett påtagligt problem för frivården i de aktuella ärendena. Inte minst gäller detta när beläggningen - som nu -är hög på kriminalvårdsansialterna, och det regelmässigt dröjer länge innan straffet verkställs.

De negativa effekter som den uppskjutna verkställigheten av fängelsestraffet sålunda kan ha på behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen talar för all en möjlighel bör öppnas alt få till slånd en omedelbar verkställighet av straffet på samma sätt som '.'öre år 1980 kunde ske när skyddstillsyn kombinerades med anstaltsbehandling. Jag kan inte finna någol avgörande hinder mot detta. Av rättssäkerhelsskäl måste dock krävas alt omedelbar verkställighet inle kommer lill slånd annat än efter förordnande av domstolen i det enskilda fallet. När domstolen överväger att förordna om omedelbar verkställighet bör den i princip ha atl beakta samma omständigheter som när del gäller frågan om en dom på skyddstiUsyn skall gä i omedelbar verkställighet. Jag vill dock understryka alt stor försiklighel naturligtvis måste iakttas i fråga om att förordna om omedelbar verkställighet, när det som här gäller ell frihetsberövande. I synnerhet gäller naturligtvis detta, om den tilltalade har bestritt ansvar. Vidare saknas självfallet anledning till ell sådant förordnande, om domstolen förklarar all den tilltalade skall vara häktad i avvaktan på alt domen vinner laga kraft.

Ett förordnande om omedelbar verkställighet medför alt regionchefen omgående skall meddela beslut om anstaltsplacering.

Klart är alt etl förordnande om omedelbar verkställighet bör kunna inhiberas av högre instans när talan har förts mol underrättens dom. Vid beslut om inhibition skall den dömde omedelbart friges.

Prop. 1982/83:85 101

Enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan ekonomisk ersättning utgå till den dömde, om högre rätt efter fullföljd talan frikänner honom eUer ådömer en mindre ingripande påföljd.

2.3.4.11 Reaktionen vid återfall

Departementsförslaget: Inga principiella nyheter införs.

FrivårdskommUténs förslag: Vid återfall inom prövoliden efter dom på skyddstillsyn skall, när kriminalvård i frihet bedöms kunna komma i fråga på nytt, i regel meddelas en ny dom på skyddstillsyn - inle som nu elt förordnande att den tidigare skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks från flera håll. Några instanser år dock kritiska. (Se bUaga 3 avsnitt 3.2.11.)

Skäl för deparlemenisförslaget: I 34 kap. BrB finns vissa beslämmelser om påföljdsval vid återfall i brott m.m. I väsentlig utsträckning är dock principerna för påföljdsval, t.ex. valet mellan påföljd som innebär kriminalvård i frihet och frihetsberövande påföljd, utformade genom domstolspraxis.

Den som efter dom på skyddstillsyn under prövotiden begår brott igen och som domstolen är beredd alt ge förmånen av fortsatt vård i frihet döms enligt nuvarande ordning vanligen till s.k. fortsalt skyddstUlsyn. Della innebär att förordnande meddelas om att den löpande skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten (s. k. konsumtionsdom). I samband därmed kan domstolen på olika sätt skärpa påföljden, t. ex. genom att kombinera den med böter eller fängelse. Andra möjligheter för domstolen är att förlänga prövotiden tiU maximalt fem år, förordna om övervakning, besluta om varning eller meddela särskilda föreskrifter. De sist beskrivna möjlighelerna står öppna även i del fallet att domstolen låter en tidigare skyddstillsyn stå kvar samtidigt som den dömer till en särskild påföljd, t. ex. fängelse, för den nya brottsligheten.

Frivårdskommittén anser atl den nuvarande ordningen att en tidigare påföljd får omfatta även ny brottslighet är pedagogiskt olämplig. Den kan ge lagöverträdaren intrycket all samhället inle har reagerat på den nya brottsligheten. Kommittén föreslår därför alt fortsatt frivård för brott som har begåtts sedan den tidigare domen har börjat verkställas skall ådömas i form av en ny skyddstillsyn. För att undvika att få ett syslem med flera övervakningstider som löper samtidigt förordar kommittén vidare alt det skall bli möjligt att undanröja den äldre skyddstillsynen, när en ny skyddstillsyn ådöms. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen i 34 kap. 1 § 3 BrB ändras så att det blir möjligt att undanröja den tidigare påföljden även i det fall påföljd av samma slag väljs för den nya brottsligheten.

Med den utgångspunkten att den treåriga prövoliden vid skyddstillsyn enligt mitt förslag skall behållas ligger det uppenbarligen inle så nära lill hands all välja den av kommittén föreslagna lösningen. Även om del låter

Prop. 1982/83:85 102

sig säga att nuvarande ordning har sina brister, är jag ocksä av andra skäl tveksam till om kommittéförslaget skulle medföra några påtagliga vinster; skillnaden är i realiteten liten ejler, om domstolen utnyttjar möjligheten alt förordna om att övervakning som har upphört skall återupptas, närmast obefintlig. HärtUI kommer att den föreslagna ändringen i systematiken i 34 kap. BrB får betydelse i även andra hänseenden än det som gäller i vilken form en dom på fortsatt kriminalvård i frihet bör meddelas. Dessa konsekvenser synes ofullständigt utredda. I avvaktan på alt frågor rörande den framtida kriminalvården i frihet får en mera fullständig belysning genom kommitténs slutbetänkande är jag inte beredd att biträda kommitténs nu diskuterade förslag.

Om sålunda enligl min uppfattning ingen ändring bör göras i möjligheterna alt döma till s. k. fortsatt skyddstillsyn, är det å andra sidan viktigt att peka på de möjligheter som redan gällande rätt erbjuder att göra den fortsatta skyddstillsynen mera ingripande än den som tidigare löpte. Reglerna om dessa möjligheter behöver enligl min mening i princip inle ändras. I första hand rör det sig här om samma åtgärder som dem jag tidigare har berört som åtgärder vid misskötsamhel (avsnitt 2.3.4.9). Jag vill också påpeka att nuvarande lagsiiftning inle hindrar all en ny dom på skyddstiUsyn meddelas trots alt prövoliden på gmnd av en tidigare sådan dom fortfarande löper. Särskilt när den nya lagföringen sker under slutskedet av prövotiden kan en sådan lösning ibland vara lämplig. Den tillämpas också redan nu inte säUan i praktiken.

Det grundläggande innehållet i påföljden skyddstiUsyn är ju att den dömde slår under övervakning. Om övervakningen med anledning av den tidigare skyddstillsynsdomen har upphört vid liden för den nya lagföringen och dom på fortsalt skyddstUlsyn meddelas, torde del ofta finnas anledning atl förordna om övervakningens återupptagande. I fråga om övervakningstidens längd i sådana fall blir den av mig tidigare föreslagna regeln om en ettårig övervakningstid för normalfall (avsnitt 2.3.4.4) inle direkt tillämplig. Jag föreslår att domstolen för dessa fall i domen får ange hur länge den återupptagna övervakningen skall fortgå. I princip torde del härvid saknas anledning alt göra andra bedömningar beträffande övervakningstidens längd än när fråga är om ny dom på skyddstillsyn. Av praktiska skäl kan del emellertid ofta vara lämpligt att domstolen i det läge som nu är aktuellt förordnar att övervakningen skall pågå till prövotidens slut.

Det kan finnas anledning all också uppmärksamma det fallet att övervakningen av den som tidigare har dömts till skyddstillsyn visserligen inte har upphört vid tidpunkten för den nya lagföringen men att ettårstiden närmar sig sitt slut. Efter ett år skaU ju övervakningen enligl vad jag tidigare har föreslagit i princip upphöra automatiskt. Domstolen bör här ha samma möjlighet som övervakningsnämnden har att vid misskötsamhel under verkställigheten besluta om förlängd övervakning.

Den nuvarande möjligheten atl skärpa påföljden genom all förlänga

Prop. 1982/83:85 103

prövotiden till högst fem år bör behållas. Framför allt måste tillses all den övervakningstid som domstolen finner nödvändig "ryms" inom prövotiden.

När det gäUer möjligheten att meddela den dömde en varning eller att ge honom särskilda föreskrifter gör sig i stort setl samma hänsyn gäUande som när en övervakningsnämnd överväger sådana åtgärder i anledning av misskötsamhel. Jag kan därför hänvisa lill vad jag tidigare sagt i avsnitt 2.3.4.9.

Vad till sist beträffar förutsättningarna för all kombinera en dom pä fortsatt skyddstiUsyn med ett botes- eller ett fängelsestraff vill jag hänvisa till det som anförts i avsnitt 2.3.4.3. Den höjning av bölesmaximum som jag har förordat där bör naturligtvis även bli tillämplig i fall där böterna ådöms i förening med en dom som innebär fortsatt skyddstiUsyn. I själva verket är det kanske just i återfallssituationer som höjningen mest kan bidra till att erbjuda ett kännbart skyddslillsynsalternativ till ett fängelsestraff som annars framstår som motiverat.

I likhet med vad som föreslås beträffande dom på ny skyddstUlsyn jämte fängelse bör domstolen kunna förordna om omedelbar verkställighet även av det fängelsestraff som ådöms jämte en konsumtionsdom.

2.3.5 Kriminalvård i frihet efter viUkorlig frigivning

Departementsförslaget: Bestämmelserna om kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning ges i allt väsentligt samma utformning som för annan kriminalvård i frihet. Prövoliden föreslås vara elt år eller, om den dömde undergår fängelse i två år eller mer, lägst ett och högst tre år. Förordnande om övervakning skall meddelas bara om det bedöms som påkallat i det enskilda fallet och övervakningen skaU i så fall normalt äga rum under ett år. Särskild föreskrift skall kunna meddelas om den frigivnes kontaklskyldighet. Vid misskötsamhel utan samband med ny brollslighet skall den villkorligt medgivna friheten inte kunna förklaras förverkad för längre tid än en månad.

FängelsestraffkommUténs förslag överensstämmer i huvudsak med departementsförslaget. Kommittén föreslår dock att prövotiden skall motsvara den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst sex månader och högst tvä år.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat kommitténs förslag utan erinran. Flera instanser har framhållit vikten av att bestämmelserna om viUkorligt frigivna överensstämmer med dem som gäller för andra som undergår kriminalvård i frihet. Erinringar har framförts mol det av kommittén föreslagna sättet att beräkna prövotiden. Särskilt förslaget att prövotiden skaU kunna bestämmas till sä kort lid som sex månader har mött invändningar. (Se bilaga 3 avsnitt 3.5.)

Skäl för departementsförslaget: F. n. gäller i stort sett samma regler för å ena sidan den kriminalvård i frihet som följer på en dom till skyddstUlsyn

Prop. 1982/83:85 104

och å andra sidan den frivård som skall äga rum efter villkorlig frigivning. Som har påpekats vid remissbehandlingen synes denna enhetlighet i systemet i huvudsak böra behållas.

I vissa hänseenden är emellertid särskilda beslämmelser om vad som skall gälla vid villkorlig frigivning påkallade. Del gäller bl. a. frågorna om prövotid och övervakning. Dessa frågor har ett nära samband i och med att övervakning inte kan pågå under längre tid än prövotiden. Detta innebär i sin tur att prövotiden måste bestämmas så att den lämnar utrymme för ell meningsfullt frivårdsarbete under övervakningen.

Frihelsberövandet utgör ju det centrala sanklionsinnehållel i fängelsepåföljden. Från sanktionssynpunkl kan inslaget av frivård sägas spela en underordnad roll. Den övervakning som kan förekomma under prövotiden fyller i första hand hjälp-, stöd- och kontrollfunktioner. Övervakningens närmare utformning bör självfallet anpassas till de behov som föreligger i det enskilda fallet. På samma sätt som en skyddstillsynsdom förutsätter atl övervakning kan antas bidra till alt den dömde avhåller sig från vidare brotlslighet bör beslut om övervakning efter villkorlig frigivning begränsas till motsvarande fall. Övervakning bör endasi användas i de fall den kan förväntas fyUa någon positiv funktion. De frivårdsresurser som finns bör koncentreras till fall där de kan fylla något behov.

F.n. gäller enligt 26 kap. 11 § BrB som huvudregel att den som friges villkorligt skall ställas under övervakning. Även om lagrummet ger möjligheter att avstå från övervakningen i de fall då den inle bedöms erforderlig, förordnar man i praktiken tämligen schablonmässigt om övervakning. Det förekommer dock otvivelaktigt ell räll betydande antal fall där en övervakning knappast kan förväntas fylla nägon sådan funktion som gör den lillräckligt motiverad. Delta gäller naturligtvis särskilt korttidsdömda. Många gånger har i dessa fall frihetsberövande ansetts påkallat med hänsyn lill brottslighetens art utan atl någon påtaglig ålerfallsrisk kan antas föreligga. I vissa fall kan också en eventuell ålerfallsrisk förväntas vara oberoende av om övervakning förekommer. I och med att minimitiden för erhållande av vUlkorlig frigivning har sänkts har den grupp som jag nu avser ökat i omfattning. Enligl min mening är det motiverat med en noggrannare prövning av behovel av övervakning i det särskilda fallet än vad lagen nu föreskriver. Jag föreslår därför atl en förutsättning för förordnande om övervakning skall vara att sådan bedöms som påkallad. Lagen bör alltså inte innehålla samma starka presumtion som nu för atl den villkorligt frigivne skall ställas under övervakning. Frågan vilka omständigheter som bör beaktas när ställning tas till om den frigivne skall ställas under övervakning återkommer jag lill i specialmotiveringen.

Även med en noggrannare prövning av behovet av övervakning kommer sannolikt förordnande därom att meddelas i ett betydande antal fall. Som jag redan tidigare har framhållit bör övervakningens innehåU anpassas efter de behov som föreligger i det enskilda fallet. Det är här nödvändigt atl

Prop. 1982/83:85 105

lagstiftningen ger utrymme för både en omsorgsfull behandlingsplanering och meningsfulla behandlingsinsatser. Della förutsälter alt arbetet kan ske ulan onödig tidspress och' även innefatta mer långsiktiga målsättningar. Enligt min mening kan etl effektivt frivårdsarbete försvåras om övervakningsliden för en mycket stor andel av de frigivna begränsas till sex månader eller strax däröver. För att säkerställa en meningsfull frivård i de fall övervakning kommer till stånd bör övervakningen normalt pågå i ett år på samma sätt som nyss har föreslagits för skyddstillsynsdömda. Att resurserna i första hand bör koncentreras till tiden närmast efter frigivningen och att övervakningsbehovel i allmänhet reduceras väsentiigl ju längre tid från frigivningen som förflutit utesluter inte att det i många fall kan vara angeläget att göra insatser även på ett senare stadium.

I fråga om prövoliden gäller f. n. all denna skall fastställas till minsl ett och högst tre år eller, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år, högst fem år.

Om övervakning normall skall kunna pågå i ett år förutsätter detta att prövotiden ocksä uppgår till minst ett år. En sådan prövotid lär å andra sidan regelmässigt vara fullt tillräcklig i fall då den dömde undergår mindre än två års fängelse. Med hänsyn till intresset av enhetliga regler för denna grupp synes del lämpligl att prövotiden för samtiiga som dömts lill mindre än två års fängelse fastställs till ett år. På detta sätt får man en enkel och lätt tiUämpbar bestämmelse.

För dem som har dömts till fängelse i två år eller mer kan en prövotid om ett år många gånger framstå som alltför kort. I dessa fall kommer de frigivna i allmänhet att ha en återstående strafftid som överstiger etl år. Gör de sig skyldiga till ny brottslighet riskerar de atl den återstående tiden kommer att förverkas. Om prövotiden generellt blir elt år även för dem, skulle detta innebära att den tid som kan förverkas ofta väsentiigl skulle överstiga prövotiden. En sådan ordning kan knappast accepteras. Det kan också antas att behovet av att förlänga övervakningstiden på grund av misskötsamhel gör sig oftare gällande i fråga om långtidsdömda. För att detta behov skaU tUlgodoses bör prövotiden kunna faststäUas till längre lid än etl år i dessa faU.

Fängelsestraffkommittén har i fråga om prövotidens längd föreslagit att den i princip skaU vara lika lång som den återstående strafftiden. Även om ett sådant system från principiell synpunkt kan synas tiUtalande, är det enligt min mening uppenbart att det inte kan tillämpas fullt ut. Prövoli-derna skulle i vissa fall bli alUför långa för att vara kriminalpolitiskt acceptabla. Kommittén föreslår därför också att prövotiden aldrig skulle få överstiga två år. Med en sådan ordning får principen att prövotid och återstående strafftid skall överensstämma endast begränsad betydelse. Det framstår inte heller som rimligt att den som ansetts vara särskilt återfallsbenägen och därför frigivits först efter att ha avtjänat två tredjedelar av tiden därefter skulle ha en kortare prövotid än den som dömts till lika långt straff men blivit frigiven efter halva tiden.

Prop. 1982/83:85 106

Enligt vad jag tidigare har föreslagit skaU det i princip åligga kriminalvårdsnämnden att pröva frågan om villkoriig frigivning om strafftiden uppgår till två år eller mer. I stället för att ha en automatiskt verkande regel ställer det sig då enligl min mening naturligt att nämnden i samband med att den prövar om villkorlig frigivning skall medges också bedömer vilken omfattning prövotiden bör ha. Prövotiden kan då anpassas efter strafftidens längd, den frigivnes personliga förhållanden och övriga omständigheter.

Prövotiden bör inle heller i dessa fall kunna undersliga ett år. Enligt nuvarande regler kan prövotiden, i de fall när den tid som återstår av straffet överstiger tre år, bestämmas till längst fem år. Kommittén har föreslagit att denna maximitid sänks till två är. Även jag anser att en sänkning av de längsta prövotiderna bör genomföras. Med hänsyn lill atl fråga kan vara om ett mycket svårbehandlat och återfallsbenäget klientel med långa återstående strafftider bör dock prövotiden kunna uppgå tiU tre år. Att prövotiden vid mycket långa straff då kommer atl bli kortare än den strafftid som återstår efter viUkorlig frigivning synes inte innebära någon avgörande olägenhet.

Som jag tidigare berört anser jag atl samma regler i princip bör gälla för den

För den som har dömts till skyddstillsyn fär en särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för övervakningen. Därvid får bl.a. anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Som jag redan tidigare (avsnitt 2.3.4.8) har förutskickat föreslår jag i likhet med fängelsestraffkommiltén all en möjlighel alt meddela föreskrifter av sådant slag införs även beträffande villkorligt frigivna.

Om en villkorligt frigiven ställts under övervakning bör, som jag redan har nämnt, övervakningen normalt upphöra efter etl år. Överstiger prövo-

Prop. 1982/83:85 107

liden elt år bör dock övervakningsnämnden vid misskötsamhel kunna besluta om längre övervakningslid liksom också förordna om övervakning av den som inle är underkastad sådan. Bl.a. med hänsyn härtill är del angeläget att det klart framgår av lagen alt den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Skyddskonsulenten måste under hela prövoliden ha praktiska möjligheter atl undersöka den dömdes levnadsförhållanden, oavsett om övervakning pågår eller inle.

Vid sidan av elt förordnande om övervakning bör samma sanktionsmöj-Ugheter föreligga när en frigiven inte iakttar vad som åligger honom oberoende av om han står under övervakning eller inte. Så långt möjligt bör regleringen vidare överensstämma med vad som gäUer i samband med skyddstiUsyn. Samma regler bör således gälla i fråga om meddelande av föreskrift och beslul om varning. Även i fråga om omhändertagande bör bestämmelserna utformas på samma sätt. Beträffande det närmare innehållet i de här aktuella reglerna hänvisar jag tiU avsnitt 2.3.4.9.

Som yttersta sanktion mot atl den som dömts till skyddstiUsyn allvarligt åsidosätter sina åligganden (utan att därför begå nytt broll) kan skyddstillsynen undanröjas. Beträffande den som har en löpande prövotid efter villkorlig frigivning finns f n. i stället möjlighel atl förverka den villkoriiga frigivningen.

Enligt nu gällande regler kan övervakningsnämnden förklara hela eller en del av den villkorligt medgivna friheten förverkad. Möjligheten till delförverkande infördes år 1979 med den uttryckliga motiveringen alt längden av det förverkade straffet då kan ställas i direkt proportion lill den visade misskötsamheten. Ett momenl av "straffmätning" tillfördes härigenom förverkandesanktionen. En motsvarande ändring har även gjorts i fråga om domstolsbeslut om förverkande i samband med ny brottslighet. Dessa ändringar har inneburit uppenbara fördelar eftersom man numera kan anpassa sanktionen efter förhållandena i det enskilda fallet och undvika en tillämpning som kan framstå som opåkallat hård eller orättvis.

Det helt övervägande antalet förverkanden meddelas av domstol i samband med lagföring för ny brottslighet. Det har från vissa håll ifrågasatts om inle möjligheten till förverkande borde begränsas till sådana situationer. Del bör dock enligl min mening beaktas alt den som blivit viUkorligt frigiven fortfarande undergår en brottspåföljd. Särskilda krav mäste därför kunna ställas på honom. Även om han inle har gjort sig skyldig lill nya brott, kan han på etl mycket allvarligt sätt ha åsidosatt sina åligganden. För att åliggandena skall ha trovärdighet måste de på någol sätt vara sanktionerade. Föreskrifter och varningar är ibland otillräckliga för detta ändamål. Det ställer sig då naturligt att som yttersta sanktion låta den som bryter mot de vUlkor som är förenade med den villkorliga frigivningen avtjäna en del av det reststraff han sluppit ifrån.

Å andra sidan måste det gmndläggande krav som kan ställas på den frigivne vara att han avhåller sig från vidare brottslighet. Det bör inle vara

Prop. 1982/83:85 108

I så att han riskerar att utsättas för mer ingripande åtgärder vid en misssköt-samhet som inte innefattar broll än när så är fallet. Detta talar för att möjligheten till förverkande när någon ny brollslighet inte föreligger bör begränsas till omfattningen. I likhet med fängelsestraffkommiltén förordar jag alt förverkande i dessa fall skall begränsas lill en tid av högsl en månad. Det torde knappast kunna förekomma fall av misskötsamhel som inte innefattar nya brolt men ändå är av så allvarlig art all de motiverar en längre tids frihetsberövande än en månad.

Förverkande bör alltid ses som en yttersta sanktion. En förulsällning för förverkande bör därför Uksom hitintills vara att det kan antas att den frigivne inte kommer att låta sig rätta genom nägon annan åtgärd som man kan vidta från frivårdens sida.

I de fall då förverkande beslutas är det å andra sidan angeläget att åtgärden kan verkställas snabbt. Liksom f n. bör därför gälla atl beslutet kan verkstäUas utan att den tidpunkt då det vinner laga kraft avvaktas, om annat ej förordnas (jfr 37 kap. 10 § BrB). Om den dömde är omhändertagen när beslutet meddelas, kan det därmed verkställas omedelbart, vilket självfallet normalt är en fördel.

2.4 Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården

2.4.1 Övervakningsnämnderna

Departementsförslagei: Övervakningsnämnderna behälls, huvudsakUgen för de domstolsliknande arbetsuppgifterna. Huvudansvaret för frivården läggs på skyddskonsulenterna. Nämndernas mera rutinbelonade arbetsuppgifter överflyttas till skyddskonsulenterna.

Fängelsestraffkommitténs förslag: Övervakningsnämnderna avskaffas. Nämndernas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas lill skyddskonsulenterna och de allmänna domstolarna.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna avstyrker förslaget om nämndernas avskaffande. Åtskilliga instanser förordar emellertid att de mera rutinbelonade arbetsuppgifterna överförs till skyddskonsulenterna. (Se bilaga 3 avsnitt 4.1.)

Skäl för departementsförslaget: Övervakningsnämnderna i sin nuvarande form tillkom i samband med att brottsbalken trädde i kraft år 1965. Samtidigt tillskapades kriminalvårdsnämnden.

Övervakningsnämndernas organisation och arbetsuppgifter regleras främst genom bestämmelser i brottsbalken, lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL), kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av sistnämnda lag (KvalK), frivårdsförordningen och instruktionen (1964:628) för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd består av fem ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren. Övriga ledamöter skaU ha erfarenhet av ungdomsvård, arbetsförmedling eller allmänna värv. Nämnden är beslutför med ordföran-

Prop. 1982/83:85 109

den och två andra ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får ordföranden ensam fatta beslul på nämndens vägnar. Beslutet skall sedan anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Till sin hjälp har vatje nämnd också en eller, om nämnden är särskUt arbetstyngd, två sekreterare. Dessa är i regel yngre jurister.

Nämndemas verksamhetsområde bestäms av regeringen. I stor utsträckning sammanfaller dessa områden med skyddskonsulenldistrikten. F. n. finns 49 nämnder. Fem av dessa är indelade på avdelningar. För avdelning gäller i tillämpliga delar samma bestämmelser som för nämnd.

Övervakningsnämndernas arbetsuppgifter består inom anslallsvården huvudsakligen i prövning av ärenden rörande villkorlig frigivning och vistelse utom anstalt. Frågor om villkorlig frigivning avgörs beträffande den som undergår fängelse i högst ett år av övervakningsnämnd, medan beslut rörande den som dömts till längre straff skall fattas av kriminalvårdsnämnden. I sådana fall föregås beslutet vanligen av yttrande från övervakningsnämnden. Samma beslutsordning gäUer för frågor om frigivningspermission, dvs. permission under viss lid för att förbereda frigivning, och om medgivande tUl vistelse utanför anstalt med slöd av 34 § KvaL, dvs. placering för särskilda åtgärder som kan antas underlätta den intagnes anpassning i samhället. Huvudansvaret för anstaltsvården vilar i övrigt på kriminalvårdsstyrelsen, men det åligger nämnderna atl göra besök vid anstalterna och skaffa sig kännedom om förhållandena.

Då det gäller kriminalvården i frihet har ledningsansvaret lagts på övervakningsnämnderna. Till deras uppgifter hör att hålla regelbundet återkommande överläggningar med skyddskonsulenten om de övervakningsfall som nämnden har hand om. I de fall övervakare inte har förordnats av domstol åligger det övervakningsnämnden eller, om kriminalvårdsnämnden beslutar om villkorlig frigivning, denna nämnd alt förordna övervakare. Andra uppgifter som ankommer på övervakningsnämnden är entledigande av övervakare, överflyttning av övervakningen till annan nämnd, beslul om upphörande av övervakning samt förlängning och återupptagande av sådan. Nämnderna kan också meddela föreskrifter samt upphäva och ändra givna föreskrifter eller meddela nya sådana. Vid misskötsamhel kan nämnderna tillgripa vissa sanktioner. Det gäller här — förutom meddelande av föreskrifter — varning, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller del därav samt framställning lill åklagare om atl denne skall föra talan vid domstol om undanröjande av skyddstillsyn. Om del är aktuellt att vidta åtgärd med anledning av misskötsamhel, kan övervakningsnämnd i avvaktan på vidare förordnande besluta atl den dömde skall omhändertas. Slutligen handlägger övervakningsnämnden mindre ärenden såsom mottagande av nöjdförklaring, prövning av passlillslånd samt inlernalionella frågor.

Övervakningsnämndernas arbetsformer och organisation har utretts i olika sammanhang. År 1975 avlämnade övervakningsnämndulredningen belänkandet Kriminalvårdens nämnder. Utredningen föreslog bl.a. alt

Prop. 1982/83:85 110

frågor om villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden alltid skulle prövas i första instans av lokal nämnd liksom frågor om halvlidsfrigivning för dem som dömts till fängelse för en tid understigande tvä år. Halvlidsfrigivning av dem som dömts lill längre straff skulle emellertid prövas av central nämnd. Frågor rörande frigivningspermission och 34 §-vistelse skuUe handhas av de organ som hade befogenhet alt i första instans avgöra frågan om villkorlig frigivning.

Utredningen föreslog vidare att ledningsansvaret för frivården skulle övertas av andra kriminalvårdsorgan. Som motivering för della anfördes att de lokala nämndernas uppgifter i detta hänseende kommit allt mer i skymundan genom den kraftiga utbyggnaden av skyddskonsulenlorganisationen och att nämnderna saknade resurser atl utöva en sådan ledningsfunktion. Det direkta ansvaret för övervakningen skulle enligt utredningen i stället läggas pä skyddskonsulenterna och ledningen av frivården utövas av regioncheferna samt i sista hand av kriminalvårdsstyrelsen. De lokala nämndernas befattning med frivårdsärenden skulle alUså begränsas till atl meddela beslut om olika slags åtgärder som enligt brottsbalkens bestämmelser kan vidtas mot frivårdsklientdet. Detta innebar all åtskilliga rutinärenden skulle överföras på skyddskonsulenten. Nämnderna skulle också befrias från insynsansvar i fräga om anstalterna.

Ungdomsfängelseulredningen föreslog år 1977 i sitt betänkande Tillsynsdom att ansvaret för kriminalvärden formellt skulle åvila skyddskonsulenterna men alt övervakningsnämnderna skulle finnas kvar och ha beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkställighetsfrågor. Nämnden skulle också vara fullföljdsinslans i frågor som hade avgjorts av skyddskonsulenten.

Fängelsestraffkommiltén har enligt särskilda tilläggsdirektiv haft all utgå från all övervakningsnåmnderna skulle avskaffas. Kommillén har med denna utgångspunkt förordat atl även kriminalvårdsnämnden avskaffas. Kommitténs nu aktuella förslag innebär att nämndernas uppgifter fördelas mellan organ inom kriminalvården och de allmänna domstolarna. Domstolarna skall sålunda besluta om åtgärder som innebär frihetsberövande, dvs. omhändertagande, förverkande av villkorligt medgiven frihet saml undanröjande av skyddstillsyn. Framställning till domstol om sådana åtgärder skall göras av skyddskonsulenten, vilket såvitt gäller undanröjande av skyddstillsyn även skulle innebära att skyddskonsulenlorganisationen övertar en uppgift som nu faller på åklagarväsendet. Beslul om villkorlig frigivning skall fallas av regionchef eller styresman. Som framgår av del föregående (avsnitt 2.2) blir det här som regel fråga om beslut enligl obligatoriska regler som inte förutsätter någon prövning i del särskilda fallet.

Kommittéförslaget innebär vidare atl skyddskonsulenlerna skall överta ansvaret för ledningen av frivården. Delsamma gäller, med undanlag av de ärenden som förs lill allmän domstol, nämndernas beslutandrält i frågor

Prop. 1982/83:85 111

rörande frivårdsklientdet. För att allmänheten skaU tillförsäkras insyn i kriminalvården skall det finnas en lekmannanämnd inom varje kriminalvårdsregion (se närmare härom avsnitt 2.4.4).

Fängelsestrafflcommitténs förslag i denna del har mött stark kritik från remissinstanserna. De argument som främst anförts mot atl nämnderna avskaffas är att de fungerar väl och utgör en garanti för rättssäkerheten. Man uttalar från flera håll farhågor för alt en överflyttning till de allmänna domstolarna av de domstolsliknande uppgifter som nu faller på nämnderna skulle medföra tidsutdräkt vid beslutsfattandet och dessutom belasta domstolarna i en utsträckning som i varje fall i storstäderna skulle förutsätta personalförslärkning. De flesta instanser släller sig emellertid positiva till förslaget att överföra mera mtinbetonade uppgifter på skyddskonsulenterna.

Däremot möter utredningens förslag om alt skyddskonsulenlerna i viss utsträckning skulle komma att åläggas åklagaruppgifter massivt motstånd. Man har också framhållit värdet av atl nämnderna har insyn i anstallsför-hållandena. De instanser som ställer sig positiva till nämndernas avskaffande stöder sig i slorl sett på de i beläkandet framlagda synpunkterna.

Själv vUl jag först konstatera att det — som också framhålls både i fängelsestraffkommitténs betänkande och i de flesta remissvaren - slår klart atl övervakningsnämnderna på del hela taget har fungerat väl och utvecklat smidiga, snabba och effektiva arbetsformer. Samlidigt synes enighet råda om att nämnderna i alltför hög grad belastas med rutinärenden liksom atl nämndernas uppgift att leda frivårdsarbetet numera med hänsyn lill deras organisation och frivårdens utveckling på de flesta håll har kommit alt framstå som något av en formalitet.

När del gäller alt bedöma om övervakningsnämnderna bör avskaffas eller om nuvarande ordning bör ändras på något annat sätt måste givelvis först övervägas hur de arbetsuppgifter som nämnderna f. n. har lämpligen bör handläggas i fortsättningen efter de materiella ändringar i fråga om påföljdssystemet som jag har föreslagit i det föregående.

Av remissvaren framgår att del råder delade meningar om huruvida tyngdpunkten i nämndernas verksamhet enligl nuvarande ordning kan sägas ligga på anstalts- eller på frivårdssidan. I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag själv alt det — särskilt efter frivårdsförordningens tillkomst år 1977 - är på frivårdssidan som nämnderna har de allra viktigaste uppgifterna. Om det förslag till i princip obligatorisk halvlidsfrigivning för flertalet fängelsedömda som jag tidigare har anmält genomförs, kommer vidare under alla omständigheter antalet anstallsärenden som kan bli aktuella för prövning av övervakningsnämnd alt reduceras högst väsentligt. Jag kommer därför att först behandla övervakningsnämndernas verksamhet inom fri vården.

Beträffande den principiella frågan om nämndernas ledning av kriminalvården i frihet ansåg, som jag tidigare har nämnt, redan övervaknings-

Prop. 1982/83:85 112

nämndutredningen år 1975 att nämndernas organisation inte lämpar sig för denna funktion. Därefter har antalet klienter i frivården ökat kraftigt. Fängelsestraffkommiltén konstaterar att de som undergår kriminalvård i frihet numera är sä mänga att nämnderna med sina begränsade resurser saknar praktiska möjligheter alt bilda sig någon uppfattning om den enskildes behandling i vatje särskilt fall och att i realiteten skyddskonsulenterna har fått en självständigt ansvar för frivårdsverksamheten. Kommittén anser mot denna bakgrund att det är naturligt atl även del formella ansvaret för fri vårdens ledning överförs på skyddskonsulenten.

Redan av vad jag har anfört i avsnitt 2.3.4.2 framgår all jag ansluter mig till kommitténs uppfattning i denna del. Som tidigare angetts föreslår jag att del uttryckligen anges i brottsbalken att övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt skall bedrivas under ledning av en skyddskonsulent. Ledningsfunktionen på högre nivå kommer då atl falla på kriminalvårdsstyrelsen och utövas i synnerhet genom dess regionchefer.

Vad därefter angår de särskilda arbetsuppgifter som f n. åligger nämnderna gör jag följande bedömning.

Nämndernas befattning med vissa mera rutinbelonade uppgifter såsom förordnande och byte av övervakare samt överflyttande av övervakningen till annat distrikt framstår som regel som en ren formalitet. Något reeUt inflytande över dessa ärenden har nämnden endasi i sällsynta fall och dess befattning med ärendena framstår otvivelaktigt som en onödig omgång. De aktuella uppgifterna bör enligt min mening även formellt tillkomma skyddskonsulenten, som för närvarande i realiteten svarar för prövningen.

I avsnitt 2.3.5 har jag föreslagit atl den nuvarande presumtionen för att en villkorligt frigiven skall stå under övervakning ersätts av en regel som medger en mera fömlsältningslös prövning av behovet i det särskilda fallet. Uppgiften atl bedöma huruvida den frigivne skall stå under övervakning utgör naturligtvis inle något rutinärende, men det synes mig ligga närmast till hands all även den uppgiften normall ankommer på skyddskonsulenlen, som ju har goda förulsällningar all bedöma denna fråga. Skyddskonsulenlen bör dock i tveksamma fall kunna hänskjuta en sådan fråga lill övervakningsnämndens avgörande och denna bör också självständigt kunna ta upp frågan till prövning.

De uppgifter som jag har angett nu kan alltså i normala fall med fördel anförtros ål andra organ än övervakningsnämnderna. Betydligt svårare blir bedömningen när det gäller de på nämnderna ankommande åtgärder som är av mera ingripande karaktär för den dömde, främst då omhändertagande med stöd av 26 kap. 22 § eller 28 kap. 11 § BrB, förverkande av villkorlig frigivning (26 kap. 19 § BrB) och ansökan om undanröjande av skyddstillsyn (28 kap. 8 § BrB), men även meddelande av särskild föreskrift (26 kap. 15 § och 28 kap. 6 § BrB) och varning (26 kap. 18 § och 28 kap. 7 § BrB). Fångelsestraffkommiltén har föreslagit att omhändertagande och förverkande av villkorlig frigivning skall beslutas av domstol efter ansökan av

Prop. 1982/83:85 113

skyddskonsulenten, medan ansökan om undanröjande av skyddstillsyn och meddelande av föreskrifter och varning enligt förslagel skuUe åligga skyddskonsulenten.

Vad först angår omhändertagande skulle det dock sannolikt som remissinstanserna har påpekat i många hänseenden vara opraktiskt att förlägga beslul om sådana ingripanden till allmän domstol. I sin nuvarande utformning får omhändertagandeinstitutet användas när nämnden överväger atl vidta vissa angivna åtgärder, nämligen atl förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, göra framställning om undanröjande av skyddstillsyn, förordna om övervakning eller meddela föreskrift eller varning. Ofta nog torde emellertid det egentliga syftet med omhändertagandel vara alt genom omedelbart ingripande förhindra pågående missbruk eller annan asocial livsföring för att därigenom få tillfälle alt planera för vård eller annan lämplig åtgärd beträffande den omhändertagne. En vanlig orsak till ett omhändertagande är i praktiken ocksä alt personen i fråga är försvunnen eller annars undandrar sig kontakt med övervakaren.

I avsnitt 2.3.4.9 har jag föreslagit att uttryckliga regler införs om möjlighet till omhändertagande i dessa i praktiken förhållandevis vanliga situationer. Del finns enligt vad erfarenheten visar i synnerhet inom skyddskonsulenldistrikten i de största kommunerna i allmämhet en del klienter, särskill missbrukare, som under övervakningstiden blir omhändertagna ett flertal gånger. De är i regel väl kända av nämndens ledamöter, nägot som medför atl handläggningen kan bli smidig och obyråkralisk. Inte säUan -t.ex. då klienten har försvunnit från ett behandlingshem och det är en uppenbar fara för återfall i missbmk - är beslutet brådskande och måste fattas av ordföranden ensam. Särskilt i storstadsdistrikt fattas sådana beslut ibland även efter arbetstidens slut och på helger. Även upphävande av omhändertagandebesluten kan vara brådskande. Delta gäller särskilt som omhändertagandebesluten många gånger inte behöver verkställas, eftersom den som avses med beslutet kommer till rätta eller den planerade åtgärden visar sig ändå kunna komma till slånd.

Det är enligt min mening högst tveksamt om ärenden av den typ som avses nu lämpligen bör handläggas av allmän domstol. De är till sin nalur knappast judicieUa ärenden i vanlig mening och risken är atl den smidighet i handläggningen som förhållandena kräver då skulle gå förlorad. I synnerhet vid de största tingsrätterna skulle problem säkerligen uppkomma, bl. a. på grund av ärendeanhopningen vid dessa. I själva verket ser jag det som en så stor fördel atl dessa ärenden kan handläggas av övervakningsnämnderna att jag anser redan detta utgöra etl mycket starkt skäl för alt nämnderna bör behållas.

Ansökan om undanröjande av skyddstillsyn förekommer relativt sällan. Till en del beror säkerligen detta på att skyddskonsulenterna och nämnderna i slor utsträckning — inle sällan efter långvarigt motivalionsarbete med ett eller flera omhändertaganden — lyckas komma tillrätta med före-8    Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 114

kommande problem genom mindre ingripande åtgärder, vanligtvis behandUng mot missbmk. Möjligheten till undanröjande fungerar dä som elt påtryckningsmedel som kan bidra till all motivera den dömde till samarbete. Detta är sannolikt särskilt verkningsfullt när det framförs av nämnden, som genom sin domstolsliknande sammansättning ofta kan få en större auktoritet i förhållande lill klienterna än skyddskonsulenten, som ju handhar del egentliga behandlingsarbetet. Även om beslutsomgången i de faU då undanröjande av skyddstiUsyn aktualiseras otvivelaktigt kan framstå som komplicerad, anser jag del från de angivna synpunkterna värdefuUt att nuvarande ordning i huvudsak behålls. Motsvarande aspekter kan anläggas på förverkande av villkorlig frigivning på gmnd av misskötsamhel, etl institut som ju lillämpas mycket sparsamt och där nämnderna f n. själva har befogenhet att fatta besluten.

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag vidare helt allmänt att övervakningsnämndernas verksamhel är av stor betydelse för frivårdsarbetet. Genom sina ingripanden kan nämnderna ofta medverka till atl fortsatt brottslig verksamhet förhindras och alt sådana åtgärder kommer till slånd att frihetsberövande påföljder kan undvikas. Jag delar också kriminalvårdsstyrelsens uppfattning an nämndernas möjUghet till agerande utan tidsutdräkt och den kännedom som de ofta har i frågorna om övervakningsklientelet är ägnade att ge ökad trovärdighet åt kriminalvården i frihet med åtföljande ökad benägenhet hos domstolarna att använda icke frihetsberövande påföljder. Dessutom erbjuder nämnderna en naturlig plattform för medborgerlig insyn i kriminalvården.

Till delta kommer som jag redan delvis har varit inne på alt övervakningsnämndernas uppgifter såvitt avser de mera ingripande sanktionerna enligt min mening inte på elt lika ändamålsenligt sätt skulle kunna fullgöras vid de allmänna domstolarna. Jag delar också den av många remissinstanser framförda uppfattningen att det skulle kunna medföra nackdelar för frivårdsarbetet om skyddskonsulenterna skuUe åläggas alt överta vissa av de uppgifter som i dag ankommer på åklagarväsendet. Med beaktande av det anförda har mina överväganden lett mig till den slutsatsen att det inte skulle vara välbetänkt att avveckla övervakningsnämnderna. En annan sak är att flera skäl - däribland även statsfinansiella - talar för all nämnderna får en ändrad organisation. Redan på den vägen kan en inte obetydlig utgiftsminskning åstadkommas. Jag återkommer i det följande till den frågan.

Om man alltså utgår från an övervakningsnämnderna behålls, bör lämpligen sådana frivårdsfrågor där beslutet kan vara av repressiv karaktär eller annars av mera ingripande betydelse för den dömde läggas på nämnderna. Hit hör till en början som redan nämnts beslut om omhändertagande eller förverkande samt framställning om undanröjande av skyddstillsyn. Andra sådana ärenden är beslut om särskilda föreskrifter, upphävande av sådana och meddelande av nya föreskrifter (26 kap. 15 och 16 §§ och 28 kap. 6 §

Prop. 1982/83:85 115

BrB) och meddelande av varning samt beslut om att övervakningen skall förlängas utöver ett år eller alt den skall återupptas (26 kap. 18 § och 28 kap. 7 § BrB). Detsamma gäller vissa frågor om passtillstånd och ålerkallelse av pass (19, 21 och 24 §§ passlagen).

Vad anstaltsvården beträffar har jag tidigare (avsnitt 2.2) förordat en ordning som innebär att villkorlig frigivning efter halva strafftiden blir obligatorisk för intagna som har dömts till fängelse på viss tid understigande två år under förutsättning alt verkställigheten pågått minst två månader. Atl fastställa tidpunkten för frigivningen bör lämpligen i dessa fall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen. Det kan ske redan i slrafflidsre-solutionen. Övervakningsnämndernas uppgifter i dessa hänseenden kommer alltså alt falla bort.

Det bör emellertid ankomma på övervakningsnämnden att för den kategori intagna som undergår fängelse på kortare tid än två år bestämma om placering utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL. I fräga om sädana beslul enligt brottsbalken som i egentlig mening har rättsverkan gentemot den dömde bör nämnden även vara överinstans i förhällande lill skyddskonsulenlen. Nämnden bör vidare på dennes eller egel initiativ eller på begäran av den dömde kunna ta upp sädana ärenden av della slag som normall handläggs av skyddskonsulenlen.

Enligt sin instruktion skall övervakningsnämnderna genom besök vid kriminalvårdsansialterna skaffa sig kännedom om förhållandena och göra framställning lill kriminalvårdsstyrelsen om eventuella missförhållanden. Detta är en viktig uppgift, och den bör enligl min mening fortfarande ankomma på nämnderna. Väsenlligl är bl. a. alt nämnderna i samband med sådana besök bUdar sig en uppfattning om hur bestämmelserna om isoleringsåtgärder tillämpas (jfr JuU 1980/8l:8s. 16).

Till vissa yllerligare frågor om övervakningsnämndernas uppgifter får jag återkomma i specialmoliveringen.

2.4.2 Kriminalvårdsnämnden

Departementsförslagei: Kriminalvårdsnämnden bibehålls med uppgift atl fatta beslut om villkorlig frigivning m. m. beträffande dem som har dömts till fängelse i två är eller mer samt all vara överprövningsinslans i förhällande till övervakningsnämnderna i ärenden som rör villkorligt frigivna.

Fängelsestraffkommiiténs förstag: Kriminalvårdsnämnden avskaffas.

Remissinstanserna: Endast ell fåtal remissinstanser har direkt uttalat sig om kriminalvårdsnämnden. Dessa har emellertid som regel förordat atl nämnden bibehålls med i huvudsak arbetsuppgifter av del slag som anges i departementsförslagei. (Se bilaga 3 avsnitt 4.2.)

Skäl för departementsförslaget: Kriminalvårdsnämndens arbetsuppgifter regleras främst genom brottsbalken och dess promulgationslag (16 §) jämte kungörelsen (1965:625) om inskränkning i övervakningsnämnds be-

Prop. 1982/83:85 116

fogenhet att pröva fråga om villkorlig frigivning, lagen om kriminalvård i anstalt och instruktionen (1981:234) för kriminalvårdsnämnden.

Nämnden består av fem ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. I ärenden som angår kriminalvårdsnämndens administration är nämnden beslutför med ordförande och två andra ledamöter. I andra ärenden krävs för beslutförhet all nämnden är fulltalig. Ordföranden har i brådskande fall och i ärenden av mindre vikl befogenhet all besluta ensam på nämndens vägnar.

Kriminalvårdsnämnden prövar frågor om villkorlig frigivning beträffande dem som avtjänar fängelse i mer än elt år, liksom frågor om frigivningspermission och s. k. 34 §-vistelse beträffande denna kategori. I övrigt fungerar nämnden huvudsakligen som överprövningsinstans för övervakningsnämndernas beslut i frågor som rör fängelsedömda.

Fängelsestraffkommiltén har som en konsekvens av sina förslag beträffande villkorlig frigivning och övervakningsnämnderna föreslagit atl även kriminalvårdsnämnden avskaffas. De remissinstanser som har motsatt sig dessa förslag har som regel också uttalat sig för att kriminalvårdsnämnden behålls. I övrigt har endasi ett fåtal instanser uttalat sig direkt om kriminalvårdsnämnden.

I avsnitt 2.2.5 har jag förordat ell avsteg från principen om halvlidsfrigivning med sikte på det klientel som undergår fängelse i två år eller mer för brottslighet som har riktat sig mot eller medfört påtaglig fara för liv eller hälsa.

Villkorlig frigivning skall enligt förslaget i dessa fall kunna ske först efter två tredjedelar av strafftiden, om påtaglig risk för fortsatt brottslighet av samma slag bedöms föreligga. För all en enhetlig tiUämpning skall kunna åstadkommas är det av vikt att den prövning som här blir aktuell görs av en central, från kriminalvårdsmyndighelerna fristående nämnd med lekmannarepresentanter. Erfarenheterna från den nuvarande kriminalvårdsnämnden är goda och denna bör därför behållas och även i fortsättningen pröva ärenden om villkorlig frigivning av dem som dömts lill långa straff. I samband med frigivningen bör nämnden som nu fastställa prövolid och vid behov också kunna meddela särskilda föreskrifter. Bestämmelser om detta bör tas in i brottsbalken, vilket innebär att den provisoriska reglering som nu finns i balkens promulgationslag och den därtill hörande kungörelsen kan upphävas. Nämden bör liksom hittills också pröva ärenden som avser frigivningspermission (33 § KvaL) och placering utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL för den kategori som avses här. Skillnaden gentemot nuvarande ordning blir bl. a. atl gränsen för nämndens prövning förskjuls från alt avse dem som är dömda till fängelse i mer än ett år till att avse dem som har dömts till fängelse i två år eller mer, någol som år ägnat all medföra en betydande minskning av nämndens arbetsbörda.

Slutligen bör kiminalvårdsnämnden liksom hittills vara överprövningsinstans med avseende på beslut som övervakningsnämnd har meddelat beträffande villkorligt frigivna (37 kap. 7 § BrB).

Prop. 1982/83:85 117

2.4.3 Nämndernas verksamhetsområden och sammansättning samt huvudmannaskap. Frågan om medborgerligt infiytande

Departementsförslagei: Antalet nämnder minskas ungefärligen med hälften. Deras verksamhetsområden anpassas i huvudsak lill landstingsindelningen. I storstäderna och vid behov i övrigt inrättas avdelningar. Nämnderna består av ordförande, vice ordförande och ytterligare minst tre ledamöter. Ordförande och vice ordförande, som båda skall vara lagfarna och ha erfarenhet som domare, utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättare utses genom val som förrättas av landsting eller kommunfullmäktige. Kriminalvårdsnämndens sammansättning lämnas oförändrad. Kriminalvårdsstyrelsen blir huvudman för nämnderna.

FängelsestraffkommUténs förstag: Kommittén har med sin utgångspunkt att nämnderna bör avskaffas ej berört dessa frågor.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har haft synpunkter på nämndernas organisation. Dit hör kriminalvårdsstyrelsen. Såväl de förslag som kriminalvårdsstyrelsen har fört fram som de synpunkter som har angetts från andra häll överensstämmer i huvudsak med departementsförslagei. (Se bilaga 3 avsnitt 4.4.)

Skäl för departementsförslaget: Av vad jag tidigare har anfört framgår all övervakningsnämndernas arbetsuppgifter kommer atl minska väsentligt dels genom atl de befrias från mera mtinbetonade uppgifter och dels genom att prövningen av frågor om villkorlig frigivning i de allra flesta fall kommer att ankomma på andra organ. Kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden har ansett att antalet nämnder, f n. 49, torde kunna minskas med hälften. Även jag anser detta vara en rimlig bedömning. Del ankommer på regeringen atl meddela bestämmelser om nämndernas verksamhetsområden, och det är min avsikt all senare anmäla denna fråga, om riksdagen godtar föreliggande förslag. Jag vill emellertid förutskicka att en omorganisation som jag ser del bör innebära alt antalet nämnder bestäms lill 24 och all deras verksamhetsområden i huvudsak följer landstingsindelningen. I storstadslänen liksom i övrigt där det visar sig erforderligt bör nämnderna kunna arbeia på avdelningar. Även antalet avdelningar bör i princip kunna nedbringas med ungefäriigen hälften i förhållande till nuvarande organisation.

Nämnderna bör som nu bestå av fem ledamöter. I Ukhet med vad övervakningsnämndulredningen föreslog anser jag emellertid all den nuvarande ordningen med ordförande och särskild ersättare för denne bör ersättas av elt system där ordförande och vice ordförande ingår som ledamöter i nämnden. Detta innebär alt såväl ordföranden som vice ordföranden kan delta i arbetet samtidigt. Redan f.n. har ju ordföranden och hans ersättare regelmässigt etl nära samarbete, men de är enligt nuvarande ordning förhindrade att delta i samma beslut. Denna olägenhet undanröjs genom den föreslagna ordningen. Säväl ordföranden som vice ordföranden bör vara jurister med erfarenhet av domartjänstgöring och utses av rege-

Prop. 1982/83:85 118

ringen. Liksom hittills bör tillfällig ordförande kunna förordnas om både ordföranden och vice ordföranden har förfall. Beträffande sådan ordförande bör gäUa samma krav som för ordinarie ordförande. Av praktiska skäl bör tillfällig ordförande förordnas av kriminalvårdsstyrelsen, som enligt vad jag skall återkomma till bör vara huvudman för nämnderna, och inte som nu av hovrätten.

Nuvarande ordning innebär att övriga ledamöter utses av länsstyrelsen. Enligl uttrycklig föreskrift i lagen skall de ha erfarenhel av "ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest av allmänna värv". Det är utan tvekan sä - som flera övervakningsnämnder anfört i sina remissvar - all dessa nämndledamöter ofta har varit mycket engagerade i verksamheten och genom personliga insatser kunnat medverka lill lämpliga åtgärder för klienterna. Genom sina befattningar i arbetslivet har de också många gånger haft kännedom om klienterna.

Vad jag har föreslagit beträffande övervakningsnämndernas uppgifter innebär emellertid att nämndernas verksamhet begränsas till mera domstolsliknande funktioner. Redan övervakningsnämndulredningen, vars förslag beträffande nämndernas arbetsuppgifter i delta hänseende huvudsakligen överensstämmer med vad jag här har förordat, framhöll alt del med en sådan ordning var naturligt att nämndernas sammansättning utformades efter förebild av vad som gäller för tingsrätterna och att lekmannaledamö-terna borde utses genom val. Liknande tankegångar har framförts i flera av de nu aktuella remissvaren: Sålunda anser såväl kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden som LO atl lekmannanämnderna bör vara politiskt valda. Själv finner jag det mycket väsentligt att man här tar tillvara möjligheten att åstadkomma elt politiskt förankrat medborgeriigt inflytande i kriminalvårdens verksamhet.

Enligl min mening bör de tre ledamöter som förutom ordföranden och vice ordföranden skall ingå i nämnden utses genom val. En vid remissbehandlingen av övervakningsnämndutredningens belänkande från några håll framförd invändning atl man då skulle förlora den sakkunskap som f n. tillförs nämnderna genom de nuvarande ledamöterna synes inte bärande. Dels kan man utgå från att även rent politiskt valda lekmän företrädesvis kommer att vara personer med kunskap och engagemang i sociala frågor, dels är det ju på skyddskonsulenlorganisationen som ansvaret vilar att hålla kontakt med olika myndigheter och organ vilkas verksamhet berör frivårdsklientdet.

För valbarhet bör gälla i huvudsak samma regler som för nämndemän. Valbar bör sålunda den vara som är myndig svensk medborgare och kyrkobokförd inom nämndens verksamhetsområde och som inle har fyllt eller under mandatperioden fyller 70 år. Lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller den som annars har till yrke att föra andras talan inför rätta bör inte fä väljas till ledamot eller suppleant. Vid val lill nämndeman gäller atl den som är befattningshavare vid domstol inte får utses.

Prop. 1982/83:85 119

Detta bör inle gälla vid val lill ledamöter av övervakningsnämnd; i stället bör föreskrivas all kriminalvårdstjänstemän inle får väljas lill sådana ledamöter.

Val av ledamöter och suppleanter bör förrättas av kommunfullmäktige, om nämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun, och annars av landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde även finns en kommun som inle ingår i landstingskommun, bör valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen fastställer efter befolkningstalen. Man får därmed samma principer för valet som riksdagen har ställt sig bakom när det gäller val lill poUsstyrelser (se prop. 1980/81:13 s. 63-66). Mandatperioden bör anpassas till vad som gäller för politiska val i aUmänhet och alltså utgöra tre år. Jag ålerkommer till den närmare regleringen i specialmotiveringen.

Kriminalvårdsnämndens sammansättning bör vara oförändrad, vilket innebär alt nämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter jämte ersättare. Liksom hittills bör de utses av regeringen.

Enligt nuvarande organisation är nämnderna direkt underställda regeringen. Adminislrativa bestämmelser om nämndverksamheten finns i de särskilda instruktionerna. I organisatoriskt hänseende har nämnderna dock en viss anknytning till kriminalvårds verkel. Sålunda tillhandahåller kriminalvårdsstyrelsen lokaler och kanslipersonal. Kriminalvårdsverket ombesöijer ocksä utbetalning av arvoden lill nämndernas ledamöter.

Övervakningsnämndulredningen fann alt avsaknaden av en central förvaltningsmyndighet i åtskilliga hänseenden varit tUl nackdel för nämndernas verksamhet. Ett bärande skäl för all underställa nämnderna en central förvaltningsmyndighet skulle enligl utredningen vara atl myndigheten då kunde tillhandahålla information och vidta andra åtgärder av administrativ karaktär för atl eliminera de olikheter i tillämpningen som kunde finnas nämnderna emellan. Med hänsyn till den anknytning nämnderna redan har till kriminalvårdsverket föreslog utredningen alt kriminalvårdsstyrelsen skulle vara chefsmyndighet för nämnderna och i denna egenskap ha del högsta inseendet över verksamheten.

Frågan om huvudmannaskap för nämnderna har vid remissbehandlingen
berörts av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har föreslagit att huvudman
naskapet skall ligga på domstolsverket.

I likhet med övervakningsnämndulredningen och kriminalvårdsstyrelsen finner jag det angeläget att nämnderna får en central förvaltningsmyndighet som huvudman. Behovet av information och samordning är redan nu slort och kommer snarast alt öka, inte minst med tanke på atl den utveckling inom straffrättens och kriminalpolitikens områden som nu pågår kan komma all leda lill åtskilliga lagändringar och kriminalpoliliska reformer inom de närmaste åren. Även viss administrativ rationalisering har från olika håll efterlysts för nämndernas del.

Med hänsyn till det nära samarbete nämnderna har och alltjämt kommer

Prop. 1982/83:85 120

atl ha med anstaltsledning och skyddskonsulent och tiU den gemensamma administration med kriminalvårdsverket som redan nu förekommer i vissa hänseenden finner jag det naturUgt att kriminalvårdsstyrelsen blir huvudman för nämnderna. Som övervakningsnämndulredningen har påpekat innebär detta att den centrala ledningen och samordningen blir begränsad till handläggningen av administrativa frågor. Nämnderna kommer givelvis - liksom domstolarna i förhållande till domstolsverket - att förbli helt självständiga i sin handläggning av enskilda ärenden inom ramen för sin verksamhet Gfr H kap. 7§ regeringsformen).

Jag föreslår aUtså att såväl övervakningsnämnderna som kriminalvårdsnämnden får kriminalvårdsstyrelsen som central förvaltningsmyndighet. Jag räknar med atl styrelsen inte behöver nägra särskilda resurser för delta ändamål.

2.4.4 Behövs ytterligare lekmannaorgan?

Departementsförslagei: Några ytteriigare lekmannaorgan utöver övervaknings- och kriminalvårdsnämnderna bör f n. inte inrättas.

Fängetsestraffkommitténs förslag: Förlroendemannanämnder bestående av uteslutande lekmän inrättas för varje kriminalvårdsregion med uppgift atl svara för samhällets insyn i verksamheten. Ledamöterna bör vara sex till antalet och utses genom val av landsting eller, i vissa fall, kommun-fuUmäktige.

Remissinstanserna ställer sig genomgående negativa till utredningens förslag, huvudsakligen med hänvisning lill att de nya nämnderna inte skuUe få några meningsfulla uppgifter. (Se bilaga 3 avsnitt 4.3.)

Skäl för departementsförslaget: Frågan om ökat medborgerligt inflytande inom kriminalvården har diskuterats ingående under senare år. F. n. förekommer lekmannamedverkan i kriminalvärdsstyrelsens styrelse. Vidare finns en betydelsefull lekmannainsyn genom de ca 9000 lekmän som är förordnade som övervakare. Vad gäller övervakningsnämnderna, vars uppgifter jag nyss har redogjort för, kan visserligen dessas icke lagfarna ledamöter knappast sägas representera ett förtroendeinflytande i egentlig mening med hänsyn till de regler som f n. gäller om deras utseende och kvalifikationsvillkor. Vissa ytterligare former för lekmannamedverkan finns emellertid inom anstaltsorganisationens samrådsorgan, nämligen nämnden för arbetsmarknads- och fackliga frågor (NAFF), nämnden för idrotts-, bildnings- och besöksverksamhet (NIB) och nämnden för andlig värd (NAV). Dessa nämnder har inga beslutsfunktioner utan fungerar som rådgivande och förslagsslällande organ i förhållande till anstallsledningen. De har dock en viss insyn i anstalts verksamheten.

Fömtom av de fömt nämnda utredningarna har frågan om medborgerligt inflytande diskuterats bl. a. av frivårdens slorstadsutredning i betänkandet (Ds Ju 1976:9) Frivård i storstad . Frågan har också lagils upp i betänkandet (SOU 1977:76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter, där den s. k.

Prop. 1982/83:85 121

Alexandersonska utredningen föreslog att styrelser med lekmannaledamöter skulle inrättas som ledningsorgan vid anstalterna och kriminalvårdsregionerna. Denna fråga har ytterligare övervägts av fängelseslrafn

En så gott som enhällig remissopinion, omfattande även majoriteten av de remissinstanser som är positiva tUl tanken att avskaffa övervaknings-och kriminalvårdsnämnderna, har avstyrkt fängelsestraffkommiiténs förslag. Den huvudsakliga motiveringen är all de föreslagna nya nämnderna inte skulle få några meningsfulla arbetsuppgifter.

Jag delar givetvis fängelsestraffkommitténs uppfattning om vikten av en medborgerlig insyn i kriminalvårdens verksamhet. Behovet av en sådan insyn blir tUlgodosett, om övervakningsnämndernas sammansättning nu enligt mitt förslag ändras så att politiskt valda förtroendemän kommer att ingå i nämnderna. Som en särskild fördel ser jag att nämndernas beslutsfunktioner även ger ett underlag för en löpande verksamhel. Härtill kommer den insyn som utövas av kriminalvårdsstyrelsens styrelse, lekmannaövervakare och de nämnder, NAFF, NIB och NAV, som fungerar inom vissa speciella områden. Någol behov av en ny nämnd med den sammansättning och de funktioner som föreslagits i fängelsestraffkommitténs belänkande finns därför enligt min mening inte f. n. Jag viU emellertid i sammanhanget understryka att det som jag ser det är viktigt atl en decentralisering inom kriminalvårdsverkel sker i all den utsträckning det är möjligt och lämpligt. Vissa åtgärder av delta slag har redan genomförts, bl.a. på gmndval av betänkandet (Ds Ju 1979:9) Kriminalvårdsstyrelsens organisation, och ytterligare överväganden i denna riktning pågår. Frågan om styrelser på regional och lokal nivå inom kriminalvården kan därför komma att las upp på nytt.

Prop. 1982/83:85 122

2.5 Ikraftträdande m. m.

De ändringar i brottsbalken som här har förordats bör träda i kraft den 1 juli 1983. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

De föreslagna ändringarna i brottsbalken föranleder ändringar i en del andra författningar, främst med hänsyn lill de utvidgade lednings- och beslutsbefogenheter som avses tillkomma skyddskonsulenterna. I de bestämmelser i lag som här är aktuella rör del sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar, som inte kräver någon närmare motivering och beträffande vilka det får anses uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. En remiss till lagrådet i ämnet synes därför böra begränsas lill de ändringar som behöver göras i - förutom brottsbalken - lagen (1964:163) om införande av bronsbalken, lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt saml lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Del är min avsikt atl ta upp övriga lagändringar i samband med att jag efter lagrådets hörande anmäler frågan om proposilion till riksdagen.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i delta ärende som bUaga 4.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26 kap. 6 §

Denna bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen under avsnin 2.2.4 och 2.2.6.

Första stycket

Enligt stycket blir den nya huvudregeln för villkoriig frigivning atl sådan frigivning skall ske när halva tiden har avtjänats. Denna regel har dock två undantag, av vilka det ena behandlas i andra stycket och det andra, som avser den situationen att påtaglig risk för återfall i särskilt fariig brottslig-hel föreUgger, behandlas i 7 §.

Prop. 1982/83:85 123

Liksom f n. föreskrivs vidare alt frigivning inte får ske förrän verkställigheten har pågått minsl två månader liksom alt villkorlig frigivning inle heller får ske från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.

Andra stycket

Stycket ger möjlighel att senarelägga villkoriig frigivning, om den dömde begär del. Elt skäl för en inlagen alt göra della kan vara alt han önskar att del straff som han undergår skall sammanläggas med ell nytt fängelsestraff som kan väntas bli verkställbart kort efter det att villkorlig frigivning skulle ha ägt rum. Självfallet avses emellertid inle den dömde ha någon ovillkorlig rätt an få frigivningen uppskjuten. Regelmässigt bör t. ex. inte frigivningen få uppskjutas, om skälet är att den dömde önskar fördröja verkställighet av ett utvisningsbeslul.

26 kap. 7 §

Paragrafen, som behandlas under avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen, tar sikte på fall när någon har dömts lill fängelse i lägst två år för särskilt allvariig brottslighet som har riktals emol eller medfört fara för liv eller hälsa. Exempel på sådana brott är mord, dråp, våldtäkt, vissa former av grovt rån, grov misshandel och mordbrand samt terroristdåd av olika slag. Även grov narkotikabrottslighet hör givetvis hit.

Regleringen / första stycket överensstämmer i allt väsentligt med den ordning som f. n. lillämpas i praktiken och som närmare har beskrivits i prop. 1980/81:76 s. 59-61. Avsikten äran del beträffande alla intagna som har dömts tiU fängelse i lägst två år skall göras en särskild prövning innan halva tiden har avtjänats av humvida den dömdes brottslighet kan anses hänförlig lill sådan farlig kriminalitet som nyss har angetts och om i så fall påtaglig risk kan anses föreligga för atl den dömde efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. Bedöms så vara fallet, får den dömde inle friges villkoriigt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, såvida ej återfallsrisken vid senare prövning inte längre anses påtaglig. Vid bedömningen av frågan om villkoriig frigivning sedan två tredjedelar av tiden avtjänats skall förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihelsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma alt försättas efter frigivningen. Det har förutsatts all villkoriig frigivning som regel äger rum på tvälredjedelsdagen eller, beroende pä omständigheterna, att den intagne då åtminstone erhåller frigivningspermission. Den senare lösningen bör liksom nu väljas, om den dömdes frigivningsförhållanden inte är tillfredsställande ordnade på tvåtredjedelsdagen.

Vid tillämpningen bör hållas i minnet att det frän de intagnas sida upplevs närmast som en rättighet all få lämna anstalten i vart fall på tvälredjedelsdagen. Någon sådan rättighet föreligger givelvis inle, men det

Prop. 1982/83:85 124

är uppenbart alt särskilt starka skäl måste föreligga för all hålla kvar en inlagen i anstalt även efter tvälredjedelslidens utgång.

Bedömningen av om påtaglig risk för återfall i samma sorts farliga brottslighet som tidigare skall anses föreligga får som påpekats i tidigare förarbeten (prop. 1980/81:76 s. 60) ske på grundval av dels arten av den aktuella brottsligheten, dels sådana omständigheter som uttalad aggressivitet gentemot personal eller medintagen under anstaltsliden, brott under permissioner samt eventuellt uttalande av läkare. Ett annat typfall som har särskild betydelse vid väldsbrollslighel representeras av den kategori som kan hänföras till vad man brukar kalla farliga alkoholister. Både vid vålds-brottslighet och vid narkotikakriminalilel synes man också böra fästa avseende vid att del aktuella brottet eventuellt har utgjort återfall i farlig brottslighet. Vid narkotikabrottslighet bör naturligtvis vidare beaktas om del rör sig om en person som har intagit en ledande slällning i en särskild organisation för brottsligheten eller annars under längre tid har bedrivit sådan brottslighet som affärsverksamhet och uppenbart har inrättat sitt liv med tanke pä fortsatt narkotikahantering i vinningssyfte. Om den dömde står under åtal för eller annars är övertygad om narkotikalangning efter domen, bör även detta inverka på prövningen.

Å andra sidan bör framhållas alt del här gäller beslut om fortsatt frihetsberövande av ingripande betydelse för den dömde och atl det därför måste fordras alt de omständigheter som föreligger i del särskilda fallet verkligen är sådana att man kan tala om en "påtaglig" risk för återfall i brollslighet av aktuellt slag. Har den dömde kommil in i ordinarie permissionsgång eller överförts till öppen anstalt och saknas uppgifter om permissionsmissbruk eller misskötsamhel under anstallsvistelsen. torde del som regel inle finnas skäl all anse all återfallsrisken är påtaglig. Motsvarande aspekter kan anläggas på fall där den dömde har fått s.k. frigång eller särskild placering enligl 34 § lagen om kriminalvård i anstalt.

I andra stycket anges för tydlighetens skull lill en början att första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses i stycket. Har någon dömts lill elt gemensamt fängelsestraff för t. ex. grovt narkotikabrott och stöld och bedöms påtaglig risk föreligga för återfall i grov narkotikabrottslighet får han inle friges villkorligt förrän han har avtjänat två tredjedelar av den sammanlagda strafftid som har bestämis i domen. Sker däremot samtidig verkställighet för ell fängelsestraff som avses i första stycket och ell annat fängelsestraff, skall 6 § lillämpas med avseende på sistnämnda straff. Den som exempelvis genom två skilda domar har ådömts fängelse i tre år för grovt narkotikabrott och fängelse i etl år för stöld kan sålunda, när risk för återfall i grov narkotikabrottslighet bedöms föreligga, bli villkorligt frigiven tidigast efter (2/3 x 3 år -I- 1/2 x I är=) två år sex månader, om domarna verkställs samtidigt. Detta torde överensstämma med kriminalvårdsnämndens nuvarande praxis.

Prop. 1982/83:85 125

26 kap. 9 §

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4, 2.2.5 och 2.4) är avsikten att övervakningsnämnderna skall befrias från uppgiften att besluta om villkorlig frigivning. För dem som har dömts lill fängelse i två år eller på längre tid skall emellertid enligt förslagel frågor om villkorlig frigivning prövas av kriminalvårdsnämnden. Del gäller alltså här fall där en tillämpning av 7 § kan aktuaUseras. Som fömt har sagts behålls för del klientel som här avses i huvudsak nuvarande ordning. Genom att gränsen sätts vid tvä år begränsas dock kriminalvårdsnämndens verksamhetsområde i förhåUande till vad som gäller f n. Enligt den med stöd av 16 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken utfärdade kungörelsen (SFS 1965:625) är gränsen f n. ett år. Den skillnaden gentemot nuvarande ordning föreligger vidare att den nuvarande regeln lar sikte på del straff som den dömde undergår, medan förslagel tar sin utgångspunkt i den strafftid som har ådömts av domstolen. Föreligger samtidigt lill verkställighet tvä straff som var för sig understiger men tillsammans uppgår till två år eller mer, skall alltså kriminalvårdsnämnden inle pröva frågan om villkorlig frigivning. Detsamma gäller i fråga om den som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet från ett straff på två år eller däröver tas in i anstalt för verkställighet av en straffåterstod som understiger två år. Den här angivna ordningen har valts för att onödig belastning på kriminalvårdsnämnden skall undvikas.

Om ett av två fängelsestraff som samtidigt förekommer lill verkställighet är på lägst två år prövas dock frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden av kriminalvårdsnämnden oavsett längden på det andra straffet. Detta har för tydlighetens skull uttryckligen angetts i lagtexten.

I övriga fall bestäms enligt förslaget tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer. Avsikten är att tidpunkten skall anges i den s. k. strafflidsresolution som styrelsen utfärdar (se avsnitt 4.3).

Slutligen föreskrivs i andra stycket alt beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär alt frigivningen skall uppskjulas. Beträffande beslutsordningen gäller vad som föreskrivs i första stycket.

Ett beslul om villkorlig frigivning kan också ändras om del påkallas av ändrade förhållanden. Fräga kan t. ex. vara om all en ny dom skall befordras till verkställighet.

26 kap. 10 §

F.n. gäller enligt paragrafen, som behandlas under avsnitt 2.3.5 i den allmänna motiveringen, att del i beslul om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid om minst ett och högst tre är eller, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år, högst fem år. Enligt den

Prop. 1982/83:85 126

nya lydelsen blir prövotiden alltid elt år i de fall då tidpunkten för villkorlig frigivning fastställs genom beslut av kriminalvårdsstyrelsen. Når villkorlig frigivning sker genom beslut av kriminalvårdsnämnden kan däremot fastställas en längre tid, högst tre år, beroende på den frigivnes personliga förhållanden, strafftiden och omständigheterna i övrigt.

26 kap. II §

F. n. är huvudregeln enligl denna paragraf, som behandlas under avsnitt 2.3.5 i den allmänna motiveringen, att den frigivne skall stå under övervakning. Enligt förslagel skall förordnande om övervakning meddelas endast i de fall då det finns anledning att anla atl etl behov av övervakning föreligger. Frågan om ett sådant behov föreligger skall bedömas utifrån såväl övervakningens hjälp- och stödfunktion som dess kontrollfunktion. Till grund för bedömningen av behovel av hjälp och stöd ligger de förhållanden som väntar den intagne efter frigivningen. Kan del antas att han kommer atl leva under oordnade förhållanden på ett sätt som gör all risken för ny kriminalitet är stor, talar naturligtvis detta för att övervakning sätts in. Därvid får bl.a. uppmärksammas den intagnes eventuella missbmk av alkohol eUer narkotika liksom om han vanligtvis umgås i kretsar där erfarenhetsmässigt risken för återfall i brotlslighet är slor. Om den intagne själv önskar ha en övervakare, bör naturligtvis della beaktas vid prövningen.

I allmänhet är del också naturligt att längden av fängelsestraffet beaktas när man överväger om den dömde skall ställas under övervakning eller inte. Anledning att underlåta ett förordnande om övervakning synes i linje med vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört vid remissbehandlingen som regel finnas vid villkorlig frigivning från fängelse i sex månader eller kortare lid.

Bedömningen av om den frigivne skall ställas under övervakning eller inte ankommer på skyddskonsulenten. Meddelar denne förordnande om övervakning, skall övervakningen pågå tills etl år av prövotiden har förflutit, räknat från prövotidens början. Della gäller även när förordnande om övervakning inle meddelas i samband med frigivningen ulan först någon tid därefter. Efter ettårstidens utgång upphör övervakningen i princip automatiskt, men tiden kan förlängas genom beslul enligl 18 §. Av 37 kap. 7 § framgår atl även övervakningsnämnden kan besluta atl den som har blivit villkorligt frigiven skall ställas under övervakning.

26 kap. 12 §

I denna paragraf, som behandlas i avsnitt 2.3.4.2 i den allmänna motiveringen, anges f.n. atl övervakningen "handhaves" av övervakningsnämnd. Häri anses ligga alt övervakningsnämnderna - vid sidan av sin befogenhet atl ingripa med olika åtgärder mot frivårdsklienlelel - har en allmän uppgift all leda frivärden. I denna ledningsfunktion ligger elt ansvar

Prop. 1982/83:85 127

för att övervakningen sker på ett ändamålsenligt sätt liksom en befogenhet atl ge skyddskonsulenterna anvisningar och direktiv för frivårdsarbetet.

Förslagel innebär att övervakningen - liksom kriminalvården i frihet i övrigt - ställs direkt under skyddskonsulentens ledningsansvar. Övervakningsnämndernas ledningsfunktion avses sålunda upphöra. Den ledning av frivårdsarbetet på nivån över skyddskonsulenten som givetvis behövs även i fortsättningen ankommer på kriminalvårdsverket, närmast genom regioncheferna. I paragrafen anges vidare all skyddskonsulenten förordnar övervakare.

Enligl andra meningen kan skyddskonsulenlen förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen. Ett sådant förordnande kan vara motiverat exempelvis med hänsyn till klientens bostads- eller arbetsförhållanden. Det kan också bli aktuellt beträffande särskill krävande klienter. All fler än etl biträde förordnas bör dock givelvis höra till undantagen.

Syslemel med övervakarbilräde öppnar möjlighel lill alternativa tillsynsformer, som innebär ett visst bistånd med tiUsyn av den dömde utan övertagande av hela det ansvar som etl övervakningsuppdrag innebär. Därigenom ökas möjligheterna att få varje övervakning individuellt utformad efter den dömdes särskilda situation.

Det torde vara förhållandevis ovanligt alt skyddskonsulenlen själv är övervakare. Med hänsyn härtill har paragrafen ändrats redaktionellt.

26 kap. 13 §

Den aUmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns i avsnin 2.3.4.7 och 2.3.5. I första meningen har gjorts en redaktionell ändring med hänsyn lill atl den nuvarande presumtionen för atl den som är villkorligt frigiven skall stå under övervakning har tagits bort. Vidare har i meningen tillagts att den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad inle bara om sin bostad och arbetsanställning utan också om andra förhållanden av betydelse för övervakningen. Med hänsyn lill del förstärkta inflytandet över övervakningen från skyddskonsulenten och vederbörande handläggare på skyddskonsulentexpedilionen som förutsätts har angetts atl klienten i den mån det har beslämts dessutom kan åläggas upplysningsplikt gentemot konsulenten eller annan person.

26 kap. 14 §

Bakgrunden tiU del nya andra stycket behandlas i avsnitt 2.3.1. Första meningen avses reglera frivårdens arbetsuppgifter och ansvarsområde. För den som står under övervakning skall skyddskonsulenlen genom tillsyn av den dömde och genom förmedling av slöd och hjälp verka för att han inle återfaller i brolt och för all hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Tillsynen omfattar inte bara själva övervakningen av klienten utan också de formella åtgärder som slår till frivårdens förfogande för all få klienten all följa de regler som gäller för honom. I enlighet med den

Prop. 1982/83:85 128

s. k. normaliseringsprincipen skall kriminalvårdens klienter få del av samma serviceutbud som är avsett för andra medborgare, och frivårdens uppgift blir då alt förmedla del slöd och den hjälp som den dömde har rätt lill. Det yttersta ansvaret för klientens sociala situation vilar alltså inte på fri vården. Den service som fri vården skall förmedla till klienten är den som kan erhållas från samhället och frän klientens omgivning. Dessutom skall naturligtvis frivården i all möjlig mån bistå klienten med personliga insatser. Syftet med alla frivårdens åtgärder skall vara all motverka alt klienten återfaller i brott och verka för hans rehabilitering.

I andra meningen av stycket anges att skyddskonsulenten skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt. Enligt fängelsestraffkommiiténs förslag skulle detta gälla även för det fall atl den dömde inte slår under övervakning. All ställa upp ett generellt krav av della slag i lagen får dock anses vara orealistiskt. Någon regel av denna innebörd har alltså inte tagils upp i departements-förslaget. Skyddskonsulenten har givelvis ändå ell visst ansvar även för de frivårdsklienler som inte står under övervakning, så länge prövoliden varar. Delta kan aktualiseras exempelvis för del fallet att en särskild föreskrift står kvar fastän övervakningen har upphört.

I syfte alt skyddskonsulentens arbete med och kontroll av de frigivna skall underlättas har i ell nytt tredje stycke föreskrivits en skyldighet för den frigivne atl på kallelse inställa sig hos konsulenten. Denna skyldighet gäller även för fall då den dömde inte står under övervakning.

26 kap. 15 §

Den allmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns i avsnitten 2.3.4.8 och 2.3.5.

I första stycket har möjligheten enligl punkt 2 alt meddela föreskrifter angående utbildning eller arbetsanställning kompletterats på det sättet atl en föreskrift av aktuellt slag ocksä skall kunna meddelas i fråga om annan förvärvsverksamhet än arbetsanställning. Kompletteringen tar alltså sikte på egna företagare och andra som inte läcks av begreppet "arbetsanställning". Till ett nytt tredje stycke har överförts den L n. endasi på skyddstillsynsdömda tillämpliga bestämmelsen om konlaklföreskrift i nuvarande 28 kap. 6 a§. Denna bestämmelse är, till skillnad från vad som gäller om övriga särskilda föreskrifter, tillämplig endasi på den som slår under övervakning. Del tillägget har gjorts all föreskriften kan innebära kontaklskyldighet även med skyddskonsulenten, inte som nu endast övervakaren. Beträffande skyldigheten all lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats eller liknande har den nuvarande bestämmelsen modifierats så till vida att skyldigheten inte behöver fullgöras "omedelbart". För vissa situationer kan del nämligen som fängelsestraffkommiltén har uttalat sägas all det nuvarande kravet är väl högt ställt.

Prop. 1982/83:85 129

26 kap. 16 §

Särskilda föreskrifter skall som nu i princip meddelas av övervakningsnämnden. I den nya lydelsen av paragrafen har emellertid angetts att skyddskonsulenten fär meddela en föreskrift av aktuellt slag för tiden intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden meddela en sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigivning.

26 kap. 18 §

Vid misskötsamhel från den dömdes sida som inte år av så allvarligt slag alt 19 § är tillämplig har övervakningsnämnden enligt förevarande paragraf f n. möjlighet alt meddela särskild föreskrift eller varning samt att förordna om övervakning. De ändringar som här föreslås skall ses mot bakgrund av att den föreslagna lydelsen av 11 § innebär atl övervakningen i princip skaU upphöra efter ett år. Förevarande paragraf ger emellertid nämnden möjlighel dels besluta att övervakningen skall pågå under viss längre tid, dels - om den frigivne inte står under övervakning - besluta om sådan för viss lid. Den nya övervakningsliden skall anges i beslutet. I båda fallen gäUer givetvis att övervakningen skall upphöra senast vid prövotidens utgång. För det fall atl nämnden förehar etl ärende innan ell är av prövotiden har förflutit och den frigivne inte har ställts under övervakning genom skyddskonsulenlens försorg kan nämnden redan med slöd av 37 kap. 7 § förordna om övervakning till eltårsfrislens utgång. Detta gäller ocksä för fall då misskötsamhel inte föreligger.

26 kap. 19 §

Den allmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns i avsnitt
2.3.5. .     .

Enligt den nya lydelsen av paragrafen har möjlighet till förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhel ulan samband med ny brottslighet maximerats till atl avse en månad. Högsl en månad av den villkorligt medgivna friheten får alltså förverkas vid vatje beslutstillfälle. Vid upprepade fall av misskötsamhel kan varje gång upp till en månad förverkas.

26 kap. 22 §

F. n. kan enligt denna paragraf, som behandlas i avsnitt 2.3.4.9 och 2.3.5 i den allmänna motiveringen, omhändertagande beslutas av övervakningsnämnd, när del uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta åtgärd som avses i 18§. Uppenbart är att tillfäUigt omhändertagande i mänga fall kan vara den lämpligaste åtgärden även i situationer när den dömde till följd av alkohol- eller narkolikamiss-bmk har råkat in i en situation som han inte själv har förmåga att klara upp. Syftet med omhändertagandel bör då vara alt bereda den dömde läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård som han behöver. Omhänderta-9   Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 130

gande bör också kunna ske, om den dömde under längre tid har undandragit sig övervakning och befinner sig på okänd ort. I ett sådant fall bör syflel med omhändertagandet vara att möjliggöra en utredning om den dömdes aktuella förhållanden. I praktiken tillämpas omhändertagandeinstitutel inte sällan på detta sätt redan f n., ofta med goda resultat. Fömtsättningarna för omhändertagande har därför utvidgats i enlighet med vad som nyss har sagts. Avsikten är emellertid fortfarande all omhändertagandet skall fylla en funktion i behandlingsarbetet. Till skillnad från vad som har föreslagits av frivårdskommittén är det alltså inte meningen att omhändertagandet skall användas som en rent repressiv åtgärd vid misskötsamhel. I en andra mening i första stycket har tagits in en uttrycklig erinran om atl ett förordnande om omhändertagande skall omprövas så ofta anledning till del föreligger.

26 kap. 23 §

I paragrafen anges att om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad vad som förverkas skall anses som elt nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Skulle en förverkad straffåterstod uppgå lill två år eller mer, prövas sålunda frågan om ny vUlkorlig frigivning av kriminalvårdsnämnden.

Det kan undanlagsvis inträffa alt villkorUgt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad av domstol utan alt nytt fängelsestraff samtidigt ådöms. Om den som är villkorligt frigiven under prövotiden begår elt nytt brolt som inle är av alltför allvarlig art, kan del t.ex. någon gång vara lämpligt atl domstolen tillämpar 34 kap. 1 § I BrB och förordnar att tidigare ådömt fängelsestraff skall avse även det nya brottet saml förklarar den villkorligt.medgivna friheten helt eller delvis förverkad, således utan alt döma lill nytt straff. I ett sådant fall får f. n. enligl förevarande paragrafs andra mening ny villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd lidsgräns. Teoretiskt skulle sålunda frigivning kunna ske omedelbart, om de allmänna förutsättningarna härför föreligger. Enligl uttalande i prop. 1978/ 79:212 (s. 73) är det emellertid givet att övervakningsnämnden i fall av denna typ också har anledning atl beakta syftet med förverkandeförkla-ringen, någol som naturligtvis ofta kan leda lill den bedömningen all frigivningen inte skäligen bör få ske förrän efter viss lid.

Om en övervakningsnämnd har förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad på gmnd av misskötsamhel, får också ny viUkorlig frigivning ske utan någon bestämd tidsgräns.

Den nu berörda regleringen har stundom vållat viss osäkerhet i praxis. Enligl vad som har anförts under 6 § är avsiklen atl i fortsättningen villkorlig frigivning från kortvariga fängelsestraff i princip skall ske utan någon individuell prövning. Med hänsyn härtill och lill att möjligheten att förverka pä grund av misskötsamhel enligl förslaget maximeras till en månad synes det mest följdriktigt att undantaget i andra meningen av förevarande

Prop. 1982/83:85 131

paragraf slopas. De vanliga reglerna om villkorlig frigivning blir då fullt ut tillämpliga äveri i fall då endast en förverkad straffåterstod avtjänas. Detta innebär bl.a. att förverkande på upp till två månader i sin helhet skall avtjänas och atl vid längre förverkanden frigivning i princip skall ske sedan halva strafftiden har avtjänats.

27 kap. I §

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3) har paragrafens avfattning jämkats någol med syfte till en början att den inte skall ge underlag för orealistiska förväntningar på kriminalvårdens effekter. Det nuvarande rekvisilel alt det skall finnas grundad anledning anta "all övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras" för atl avhålla den tilltalade från vidare brotlslighet har sålunda tagits bort. I stället föreskrivs som en fömtsättning för att villkorlig dom skall kunna meddelas all det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns gmndad anledning anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Härigenom har också det nuvarande kravet på god prognos mildrats någol. Avsikten härmed är alt villkorlig dom skall kunna få ett ökat utrymme, i synnerhet vid lillfal-lighetsbrottslighet.

Ändringarna i andra stycket är redaktionella.

27        kap. 2 §

Ändringen innebär i sak atl maximiantalel dagsböter för fall då böter kombineras med villkorlig dom höjs från 120 lill 180.

28        kap. I §

Beskrivningen i denna paragraf av förutsättningarna för atl döma lill skyddstillsyn har jämkats. Ändringarna behandlas i avsnitt 2.3.4.1 i den allmänna motiveringen. Syftet är på samma sätt som gäller för den ändring som har föreslagits under 27 kap. 1 § alt lagen inte skall ge underlag för orealistiska förväntningar på kriminalvården. Men ändringen innebär också atl del klarare markeras alt enbart ett behov hos lagöverträdaren av t.ex. mer eller mindre tillfällig socialhjälp inte är tillräckligt för alt döma honom till skyddstillsyn. Sädana behov skall tillgodoses av andra samhällsorgan än kriminalvården. För skyddstillsyn bör krävas att det finns elt klart samband mellan lagöverträdarens behov av övervakning och risken för återfall. Den ändrade avfattningen gör del också klart alt frivårdens insatser skall vara huvudsakligen inriktade just på att motverka risken för återfall.

28 kap. 2 §

Ändringen innebär i sak all maximiantalel dagsböter för fall då skyddstillsyn kombineras med böter höjs från 120 tUl 180.

Prop. 1982/83:85 132

28 kap. 3 §

Innehållet i denna och de två följande paragraferna behandlas i avsnitt 2.3.4.10 i den allmänna motiveringen.

I del nya andra stycket föreskrivs atl domstolen får förordna atl fängelse som har ådömts jämte skyddstillsyn skall verkställas ulan hinder av atl domen inte har vunnit laga kraft. Stycket lar främst sikte på fall då ett uppskov med verkställigheten av fängelsestraffet kan antas få negativ effekt för behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen. Självfallet bör stycket tillämpas med särskild försiktighet, om den tilltalade har bestritt vad som har lagts honom till last i åtalet eller det av annan grund finns anledning anla all han kan komma atl överklaga domen. Skulle talan ändå föras mot en dom i vilken förordnande av angivet slag har meddelats, följer av 19 § första stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken att den tilltalade, om han är intagen i kriminalvårdsanstall, skall anses som häktad. Denna bestämmelse, jämförd med 51 kap. 8§ RB, innebär också att högre rätt får möjlighet att meddela inhibition av ell förordnande om omedelbar verkställighet.

28 kap. 4 §

Enligt vad som föreslås i 5 § skall en dom på skyddstUlsyn i regel böija verkställas omedelbart. Rätten får dock förordna alt övervakningen skall anslå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. I fråga om utgångspunkten för beräkning av prövotiden bör med hänsyn härtill lämpligen gälla att prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar verkställas. Vad som har sagts nu gäller även i det fallet att den tilltalade samtidigt har dömts till fängelse och della oavsett om fängelsepåföljden verkställs omedelbart eller ej. Avsikten är givetvis all skyddskonsulenten och övervakaren liksom f.n. skall arbeia med ärendet även under tid då den dömde undergår etl kortvarigt fängelsestraff av detta slag.

28 kap. 5 §

Den allmänna motiveringen till denna paragraf återfinns i avsnitt 2.3.4.4 och 2.3.4.10.

Som nyss har angetts innebär den nya huvudregeln i första stycket av denna paragraf att övervakningen på grund av en dom på skyddstillsyn skall börja redan den dag då domen meddelades. Domstolen får dock förordna atl övervakningen skall anslå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Vid övervägande om etl sådant föroi:dnande skall meddelas får, förutom behandlingsaspekler, beaktas sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har bestritt åtalet eller del annars finns anledning anla all han kan komma alt överklaga domen. All däremot åklagaren kan antas komma alt föra talan mot domen torde inte utgöra skäl för all skjuta upp verkställigheten.

Prop. 1982/83:85 133

I tredje meningen av första stycket har angetts att, om talan förs mot domen, högre rätt får förordna att vidare verkställighet inle får äga mm. Att till skillnad från vad som har föreslagits i 28 kap. 3 § en uttrycklig regel härom är nödvändig sammanhänger med att den omedelbara verkställigheten av övervakningen kommer till slånd direkt till följd av lag och inle genom domstols förordnande. Rättegångsbalkens bestämmelser om inhibition blir då inte tillämpliga. Om verkställighet av en tingsrättsdom på skyddstillsyn pågår och hovrätten efter fullföljd dömer till annan påföljd eller frikänner den tiUtalade, bör hovrätten - om det inte redan har skett — inhibera verkställigheten och förordna att inhibitionsbeslutet skall gälla till dess hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Självfallet bör ett inhibitionsbeslul sändas till den skyddskonsulent som ansvarar för övervakningen. Bestämmelser om detta avses bli meddelade som verkställighetsföreskrifter.

TUl skillnad frän frivårdskommittén har jag ej funnit skäl all föreslå en regel enligt vilken den som har dömts lill skyddstillsyn och som fullföljer talan mot domen skall betraktas som häktad i målet. Klart är emellertid att mål där inhibition kan bli aktueU bör handläggas med skyndsamhet.

Andra stycket innebär att den nuvarande regeln om att övervakningen normalt skall upphöra när tvä år av prövotiden har förflutit ersätts av en bestämmelse enligt vilken övervakningen i princip alltid skall pågå ett år utan möjlighet till förkortning och utan annan möjlighel till förlängning än den som följer av 7 och 9 §§.

Som har uttalats i den aUmänna motiveringen är del naturligtvis mycket väsentligt att övervakningen kommer i gäng så fort som möjligl under den från äterfallssynpunkl mest riskabla tiden och all den generella förkortningen av övervakningsliden utnyttjas genom all resurserna inriktas på en effektivare och intensivare insats under denna tidsperiod.

Det kan tänkas förekomma all högre rätt enligt första stycket tredje meningen meddelar inhibitionsbeslul och sedan ändå dömer den tilltalade lill skyddstillsyn. I dessa — sannolikt rätt sällsynta - fall bör den lid under vilken verkstäUighet inle ägt rum ej räknas in i vare sig prövoliden eller övervakningstiden. En regel om della ges i tredje stycket, som också blir tillämpligt i vissa andra situationer, t.ex. den atl hovrätten efter all ha inhiberal verkställigheten av en pågående skyddstiUsyn frikänner den tilltalade och denne sedan döms till skyddstillsyn av högsta domstolen. Avsikten är atl inhibitionsbeslul skall antecknas i kriminalregislret (se avsnitt 4.5), vUkel ger möjlighel alt vid ny lagföring räkna fram prövoliden.

28 kap. 6 §

Förslaget innebär i förhållande lill gällande räll den förändringen atl huvudregeln blir all domstolen, om den dömer till skyddstillsyn, skall förordna övervakare redan i domen. Detta skall ses mol bakgmnd av angelägenheten av att övervakningen kommer i gång så snart som möjligt.

Prop. 1982/83:85 134

Domstolen bör som regel inte underlåta att meddela ett sådant förordiiande annat än i fall då verkställigheten av övervakningen uppskjuts. Del förutsätts därför att personundersökningen alltid innehåller ett förslag till övervakare. Om annan lösning inte är möjlig, fär den handläggare som på skyddskonsulentexpeditionen ansvarar för ärendet föreslås.

De bestämmelser om befogenhet för övervakningsnämnden atl meddela särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen som f. n. finns i6a§ har flyttats till 26 kap. 15 § tredje stycket. Avsikten är att föreskrifter av detta slag inte heller i fortsättningen skall kunna meddelas redan i domen. Med hänsyn härtill har en redaktionell ändring gjorts i tredje meningen.

28 kap. 7 §

Beträffande den ändring som föresläs i denna paragraf får jag hänvisa lill vad som har anförts vid 26 kap. 18 §.

28 kap. 11 § Ändringama motsvarar dem som har gjorts i 26 kap. 22 §.

3Ikap. 1§ Bölesmaximum i andra stycket har höjts från 120 till 180 dagsböter.

34 kap. 5och6§§

Ändringama är föranledda av att bölesmaximum vid kombinationsdomar har höjts.

Andra stycket av 34 kap. 6§, som inte har ändrats, innebär bl. a. all en domstol, som enligt 34 kap. 1 § 1 förordnar att en tidigare ådömd skyddstillsyn skall avse nya brott, har möjlighet att besluta alt den dömde skall stå under övervakning under viss tid utöver den ettårsperiod som är den normala liksom atl, om övervakningen redan har upphört, förordna om sådan för viss tid. Det torde ofta — beroende på tidpunkten för lagföringen - vara befogat att ett sådant förordnande meddelas. Domstolen måste då ange hur länge övervakningen skall pågå. Av praktiska skäl kan del inle sällan vara lämpligt att föreskriva att övervakningen skall pågå till prövotidens slut.

37 kap. 1 § Första stycket

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) är avsikten att i samband med en omorganisation av övervakningsnämnderna övergå lill en ordning enligt vilken nämnderna får större verksamhetsområden än f n. och antalet nämnder till följd härav minskas. Del bör som nu ankomma på regeringen att bestämma om landets indelning i verksamhetsområden för övervakningsnämnderna. Någon särskild indelningsgrund synes

Prop. 1982/83:85 135

inte behöva tas in i lagen. Självfallet är avsikten att den administrativa indelning som i övrigt gäller för rättsväsendel skall beaktas.

Någon särskild nämnd för handläggning av ärenden rörande personer som har dömts till fängelse finns f. n. inle och det synes knappast heller finnas någol behov härav. Bestämmelsen härom har därför utgått.

Andra stycket

Ändringen innebär att det nuvarande systemet med särskild ersättare för ordföranden byts ut mot en ordning enligt vilken vice ordförande utses som ledamot i nämnden. Del har den fördelen atl vice ordföranden kan delta i nämndens arbete inte bara dä ordföranden har förhinder. Därmed skapas bättre förutsättningar för kontinuitet i verksamheten. Den aktueUa ändringen i paragrafen har föreslagits av övervakningsnämndulredningen i belänkandet Kriminalvårdens nämnder.

37 kap. 2 § Första stycket

I stycket har gjorts de ändringar som betingas av övergången till etl syslem med vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vidare har angetts att i de fall tillfällig ersättare för ordföranden skall utses, det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen alt förordna ersättare. Förslagel bygger även i denna del på vad som har förordats i det förut nämnda betänkandet Kriminalvårdens nämnder och är förestavat av praktiska skäl.

Andra stycket

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) är avsikten all de ledamöter i nämnden som inte är lagfarna skall utses genom val. Samma ordning för val av ledamöter har föreskrivits som enligt riksdagens principbeslut angående omorganisation av polisväsendet (prop. 1980/ 81:13, JuU 1980/81:24, rskr 1980/81:210) skall gälla för polisstyrdserna. Del innebär alt det ankommer på kommunfullmäktige alt förrätta valet, om övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endasi en kommun, och annars på landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde finns en kommun som inte ingår i landstinget, skall valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Slutligen anges i stycket alt, om del av län ingår i övervakningsnämnds verksamhetsområde, del ankommer på länsstyrelsen att fastställa antalet ledamöter och ersättare för vatje sådan del.

Tredje stycket

I detta stycke, som innehåller bestämmelser om mandattiden, har vidtagits den ändringen atl mandatperioden bestämis såsom vid politiska val i allmänhet, dvs. tiU tre år.

Prop. 1982/83:85 136

Fjärde stycket

Stycket innehåller en bestämmelse öm möjlighet att begära proportionellt val vid utseende av ledamöter och ersättare i övervakningsnämnderna. Rörande tillämpningen av bestämmelserna om proportionellt val kan hänvisas tiU prop. 1980/81:185.

Femte stycket

1 stycket anges att, när ledamot och ersättare skall utses, övervakningsnämnden skall göra anmälan därom lill den som skall utse honom.

37 kap. 3 §

Paragrafen innehåller beslämmelser om valbarhelsvillkor för ledamöter och ersättare i övervakningsnämnderna. Föreskrifterna överensstämmer i stort sett med dem som gäller för nämndemän enligt 4 kap. 6 § rättegångsbalken.

Nuvarande 3 § får enligt förslaget beteckningen 4§.

37 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 37 kap. 3 §.

I första meningen har gjorts en redaktionell ändring med hänsyn,tUl alt kriminalvårdsnämndens uppgifter bestäms, förutom av 7 § i förevarande kapitel, av 26 kap. 9 § första stycket första meningen. Vidare har beaktats att kriminalvårdsnämnden har uppgifter även enligt andra författningar säsom exempelvis passlagen (1978:302).

37 kap. 7 § Första stycket

Stycket reglerar förhållandet mellan skyddskonsulenten och övervakningsnämnden. Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt 2.3.4.2 och 2.4.1. Den som är villkoriigt frigiven kan enligl stycket påkalla prövning hos övervakningsnämnden av vissa beslul som skyddskonsulenlen enligt brottsbalken kan meddela i frågor som rör påföljden. Det gäller här beslut enligt 26 kap. 11 § angående övervakning, enligt 12 § andra meningen angående förordnande (resp. entledigande eller byte) av övervakare och enligt 13 § andra meningen om skyldighet för den dömde all hålla annan än övervakaren underrättad om sin livsföring. Däremot avses inte sådana beslut som enbart grundar sig på den allmänna bestämmelsen om frivårdens uppgifter i 26 kap. 14 § andra stycket, t.ex. angående penningbidrag åt klienterna eller om utbildningsinsatser. För omprövning av beslut av den arten lämpar sig inte de domstolsliknande former som en handläggning inför övervakningsnämnden erbjuder. Av 38 kap. 13 § framgår emellertid atl en skyddskonsulents beslul i en fråga av sistnämnda slag kan ändras av kriminalvårdsstyrelsen.

Enligl stycket gäller vidare att övervakningsnämnden självmant får ta

Prop, 1982/83:85 137

upp ell beslul som har meddelats av skyddskonsulenten enligt någon av de nyssnämnda bestämmelserna till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende vars avgörande enligt dessa bestämmelser ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan också hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande. Del kan t.ex. gälla all avgöra huruvida den frigivne skall stå under övervakning eller inle eller huruvida den förordnade övervakaren bör bytas ut.

Det har inte ansetts nödvändigt atl meddela någon föreskrift om rätt atl begära omprövning av en interimistisk föreskrift som meddelats av skyddskonsulenten enligt 26 kap. 16 § första stycket andra meningen. En sådan föreskrift skall nämligen alltid underställas nämnden.

Andra stycket

Stycket behandlar möjligheten att påkalla omprövning av en övervakningsnämnds beslul.

Några beslut av övervakningsnämnd om villkorlig frigivning kommer inte längre atl meddelas, varför någon motsvarighet inte föreslås till nuvarande första stycket av paragrafen.

Den nuvarande möjligheten all påkalla prövning hos kriminalvårdsnämnden av en övervakningsnämnds beslut om förordnande av övervakare föreslås utgä. Beslut i sädana hänseenden ankommer i första hand pä skyddskonsulenlen, och dennes beslut kan den dömde påkalla omprövning av hos övervakningsnämnden. Del synes därför inle nödvändigt all omprövning skall kunna påkallas hos ylleriigare en instans. Inte heUer för fall då övervakningsnämnden självmant har tagit upp frågan synes det vara påkallat an en möjlighet till omprövning införs. Vad som har sagts nu gäller också i fråga om ett beslut av övervakningsnämnden om atl den frigivne skall stå under övervakning under den normala ettårstiden. Däremot föreligger enligt förslaget rätt för den frigivne alt begära omprövning av sådana förordnanden i fråga om övervakningen som avses i 26 kap. 18 §.

I övrigt innebär förslaget ingen ändring i sak.

37 kap. 8 §

I första stycket anges atl 7 § första stycket skall lillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts lill skyddstillsyn. Vad som där föreskrivs om beslut enligt 26 kap. 11 § (dvs. beslut om övervakning) får dock beträffande skyddstillsynsdömda ingen aktuaUtet. I övrigt får jag hänvisa till vad som har anförts under 7 §.

37 kap. 10 §

Ändringen innebär att inle bara övervakningsnämndens utan även skyddskonsulentens beslut i de frågor som anges i 7 och 8 §§ länder omedelbart tUl efterrättelse, när annat inte förordnas.

Prop. 1982/83:85 138

38 kap. 1 §

I det föregående har föreslagits att en dom på skyddstUlsyn i regel skall gä i omedelbar verkställighet. Med hänsyn härtill fyller institutet nöjdförklaring vid skyddstiUsyn knappast någon funktion. Del föreslås alltså att nöjdförklaring vid dom på skyddstillsyn avskaffas.

38 kap. 3 §

Ändringen, som är av redaktionell nalur, utgör en konsekvens av den föreslagna lydelsen av 26 kap. 12 §.

38 kap. 9 §

Som har anmärkts i anslutning till 34 kap. 6 § kan en domstol, som med tillämpning av 1 § 1 nämnda kapitel förordnar atl en tidigare ådömd skyddstiUsyn skall avse även ny brottslighet, i domen besluta att den tilltalade skaU stå under övervakning under viss tid utöver den etlårsperiod som är den normala liksom ställa den dömde under övervakning på nytt, om övervakningen har upphört. Denna möjlighet föreligger även vid tillämpning av 34 kap. I § 2. Förordnanden av detta slag bör gå i verkställighet omedelbart. Ett tillägg av sädan innebörd har gjorts lill förevarande paragraf.

38 kap. 12 §

Ändringen innebär att även skyddskonsulenten har tillagts rätt att genom polisens försorg låta hämta en klient lill sig. Denna rätt bör självfallet inte kunna delegeras till någon annan tjänsteman på skyddskonsulentexpeditionen, någol som avses bli beaktat när sådana föreskrifter som avses i 38 kap. 14 § meddelas.

Hämlningsrälten bör kunna användas dels för atl skaffa underlag för en framställning till övervakningsnämnden om åtgärder, dels inom ramen för skyddskonsulentens allmänna uppgift att hålla sig underrättad om den dömdes livsföring. Naturligtvis bör hämlningsrälten användas restriktivt.

38 kap. 13 §

Den beslutsstruktur som gäUer inom kriminalvårdsverkel innebär att kriminalvårdsstyrelsen regelmässigt kan ändra vad som har beslämts av en tjänsteman inom kriminalvården, se t.ex. 42§ andra stycket kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL och 20 § Qärde stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Samma princip bör gälla i fråga om de beslut som enligt den här föreslagna ordningen skyddskonsulenten kommer att få meddela enligt brottsbalken. Etl undantag bör givetvis göras för sådana beslut beträffande vilka överprövningen avses ske genom övervakningsnämnden. Det gäller här de beslut av skyddskonsulent som har nämnts i 37 kap. 7§ första stycket och 8§ första stycket (dvs. beslut enligt 26 kap.  II § andra meningen, 12§

Prop. 1982/83:85 139

andra meningen och 13 § andra meningen) liksom interimistiska beslut om föreskrifter enligt 26 kap. 16 § första stycket andra meningen.

Av praktisk betydelse blir kriminalvårdsstyrelsens befogenhet framför allt när det gäller sådana beslut av skyddskonsulenlen som kan sägas vara grundade på den allmänna bestämmelsen i 26 kap. 14 § andra stycket om frivårdens uppgtfter. Det kan här i praktiken gälla beslul om exempelvis särskilda rehabUiteringsinsatser eller den allmänna utformningen av behandlingsplanen. Det kan förutses all kriminalvårdsstyrelsen kommer att delegera sin befogenhet i aktuellt hänseende lill regioncheferna, som avses ha lednings- och samordningsansvar i förhållande till fri vården.

38 kap. 14 §

Enligt 37 § frivårdsförordningen gäller alt uppgift som enligt förordningen ankommer på skyddskonsulenlen med vissa undantag av denne får överlåtas åt inspektör eller assistent inom skyddskonsulentdislriklet. Avsiklen är att viss delegering skall bli möjlig även beträffande de uppgifter som enligt föreliggande förslag skaU ankomma på skyddskonsulenlen. Della synes böra få uttryckligt stöd i lag.

Övergångsbestämmelserna

I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet bör beaktas föreskriften i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen om alt svårare brottspåföljd inte får föreskrivas för en gärning än den som var föreskriven när den förövades liksom bestämmelsen i 5§ lagen (1964:163) om införande av brottsbalken om att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter antagen ny lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff Dessa föreskrifter torde i princip inte gälla i fråga om verkställighet av brottspåföljder (jfr. prop. 1965: 159 s. 36).

Med hänsyn till de nyss berörda bestämmelserna kan del förhöjda bölesmaximum som föreslås infört i 27 kap. 2§, 28 kap. 2§, 31 kap. 1 § samt 34 kap. 5 och 6§§ inte få tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet. Detta torde stå klart utan någon särskild övergångsbestämmelse. Vad som i 28 kap. 3 § föreslås om möjlighel för domstol all förordna all fängelsestraff som ådöms jämte skyddstiUsyn skall gå i verkställighet utan hinder av alt domen inle har vunnit laga kraft kan inle ses som all en svårare brottspåföljd införs. Inle heller synes detta kunna anses vara fallet beträffande någon annan av de här föreslagna lagändringarna.

Det anförda innebär atl de materiella ändringar i brottsbalken som föreslås nu - med undantag för höjningen av bölesmaximum - genomgående bör kunna tillämpas även om brottet har begåtts före ikraftträdandet och, såvill avser verkställighetsfrågor, även om domen har meddelats dessförinnan. Vad särskilt angår bestämmelserna angående villkorlig frigivning - vilka ju innebär en Undring i fråga om verkställigheten - slår

Prop. 1982/83:85 140

detta ställningstagande i överensstämmelse med den bedömning som gjordes vid 1965 års revision av bestämmelserna (se prop. 1965: 159 s. 33-40). För tydlighetens skull har dock särskilt angetts alt prövolid som har faslslällis enligt 26 kap. 10 § i dess äldre lydelse fortfarande gäller liksom alt de nya bestämmelserna om ettårig övervakningstid tillämpas även i fråga om dem som slår under övervakning vid ikraftträdandet (punkterna 2 och i).. Del innebär alt, om övervakningen då pågått längre tid ån ell år, den normalt upphör vid ikraftträdandet.

I ytterligare ett hänseende synes i överensstämmelse med vad som också har föreslagits av fängelsestraffkommittén en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas, nämligen när det gäller den som på grund av förverkande av villkorligt medgiven frihet ulan alt nytt straff har ådömts är intagen i kriminalvårdsanstall när lagen träder i kraft. Övergångsbestämmelsen bör innebära atl en sädan inlagen fortfarande skall kunna friges utan att den tid som anges i 26 kap. 6§ har gått lill ända. En sådan bestämmelse har tagils upp i punkt 4. Den har gjorts tillämplig även på fall då ell beslul om förverkande av aktuellt slag inte har bötjat verkställas.

De nya organisatoriska bestämmelserna om övervakningsnämnderna synes lämpligen böra få tillämplighet först med verkan fr.o.m. den 1 januari 1984. För att valperioderna skall anpassas till de lider som gäller för allmänna val bör den första mandatperioden för de nämnder som organiserats enligt de nya bestämmelserna sträcka sig till utgången av år 1985. Del val som äger rum under sistnämnda år kommer sedan all omfatta mandatperioden 1986-1988. Val bör givetvis förrättas av det nyvalda landstinget resp. de nyvalda kommunfullmäktige.

Föreskrifter av den innebörd som har angetts nu har tagits upp i punkt 5. Därvid har också angetts alt tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som utsetts enligt äldre beslämmelser upphör vid utgången av år 1983.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Bestämmelserna i 16§, som anger kriminalvårdsnämndens uppgifter, blir överflödiga i och med atl i enlighet med vad som har föreslagils i del föregående nämndens uppgifter bestäms direkt genom brottsbalken. Paragrafen föreslås därför upphävd. I samband därmed bör lämpligen även 15 § upphävas. Föreskriften i denna paragraf om atl befattningshavare vid skyddsförening kan förordnas atl fullgöra uppgift som enligl brottsbalken eller annan lag ankommer pä skyddskonsuleni får nämligen belraktas som obsolet.

Prop. 1982/83:85 141

4.3       Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av straff
tid m. m.

20 §

Ändringen syftar lill all göra det möjligt för kriminalvårdsstyrelsen alt i s.k. strafftidsresolutioner fastställa tidpunkten för villkorlig frigivning liksom tidpunkten för prövotidens utgång. Undantag har gjorts för de fall där tidpunkten för sädan frigivning enligt 26 kap. 9§ prövas av kriminalvårdsnämnden.

Godtas föreliggande förslag av riksdagen, bör kriminalvårdsstyrelsen redan före ikraftträdandet kunna utfärda strafftidsresolutioner med angivande av tidpunkter för villkorlig frigivning som infaller sedan lagen har trätt i kraft. Detta har angetts i en övergångsbestämmelse (jfr prop. 1981/ 82:153 s. 9-10).

4.4       Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

33 och 54 §§

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6) avses institutet frigivningspermission behällas endasi för den kategori av intagna för vilken fakultativa regler om villkorlig frigivning föreslås finnas kvar, dvs. den gmpp intagna som avses i 26 kap. 7 § brottsbalken. Intagna tillhörande denna grupp får inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av straffet har avtjänats, och frigivningspermission bör då inle heller kunna erhållas tidigare än när så har skett. Bestämmelserna i 33 § har justerats i enlighet härmed.

Frågor om villkorlig frigivning för dem som har dömts till fängelse i lägst två år och inte tidigare har blivit frigivna prövas enligl förslaget alllid av kriminalvårdsnämnden och det bör dä också ankomma på nämnden all falla beslul om frigivningspermission beträffande denna kategori. Detta har angetts i 54 §, som i övrigt har ändrats redaktionellt med hänsyn lill att 16 § brottsbalkens promulgationslag i det föregående har föreslagits upphävd.

4.5       Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalre
gister

4§

Enligl den föreslagna lydelsen av 28 kap. 5 § första stycket BrB skall övervakningen av den som har dömts lill skyddstiUsyn i allmänhet äga rum redan från dagen för domen. Av 4§ samma kapitel framgår att prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar verkställas. Domstolen kan emellertid förordna att med övervakningen skall anstå lill dess domen har

Prop. 1982/83:85 142

vunnit laga kraft, och högre rätt har möjlighel all meddela inhibition. Beslut av detta slag bör antecknas i kriminalregislret för alt inte svårigheter skall uppkomma i fråga om prövotidens beräkning i samband med lagföring för nya brolt.

5    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1982/83:85 143

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-12-17

Närvarande: f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 november 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justiliedepartementet Rainer beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafflid m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Förslagen har inför lagrådet föredragils av docenten Dag Victor saml

hovrättsassessorerna Claes Örn och Anita Meyerson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Det remitterade förslaget avser elt flertal ändringar i det straffrättsliga påföljdssystemel, delvis av principiell betydelse. Samtidigt fortsätter utredningsarbetet på området bl.a. genom de två kommittéer - fängelsestraffkommiltén och frivårdskommittén - vilkas betänkanden ligger lill grund för remissen. Det hade i och för sig varit önskvärt att vissa av de frågor som remissen berör tagits upp i etl slörre sammanhang. Självfallet kan varken villkorlig frigivning eller frivård bedömas isolerat utan atl man beaktar påföljdssystemet i övrigt, och en partiell reform av den föreslagna typen är därför svår att bedöma utan alt man vet vart kriminalvården är på väg. Delta framstår dock som i viss mån osäkert, bl.a. med hänsyn till molsällningarna mellan behandlingsideologin och den s.k. nyklassiska strömningen inom kriminalpolitiken. Även om de olösta frågorna på området inte utgör skäl för att reformarbetet skall avstanna, kunde det synas motiverat all i dag inskränka sig lill sådana ändringar i det nuvarande systemet som ter sig särskill brådskande eller i varje fall allmänt uppfattas som önskvärda. Det kan sättas i fråga, om reformerna - som all döma av remissyttrandena över belänkandena delvis är kontroversiella - verkligen är så angelägna all man i della läge bör bryta ut dem ur deras sammanhang med påföljdssystemel i övrigt. En annan sak är all den allmänna strävan att minska inslaget av frihetsberövande som ligger bakom förslaget i och för sig ler sig väl motiverad.

Den mest diskutabla delen av remissen torde vara den ändring av institu-

Prop. 1982/83:85 ' 144

tet villkorlig frigivning som föreslås. För att tillgodose intresset av likformighet och fömtsebarhet minskar.man de möjligheter som i dag föreligger alt anpassa frihetsberövandels längd efter den dömdes individuella förhållanden och den vilja han visar alt medverka vid planeringen av sina förhållanden efter frigivningen. Bl.a. kommer frigivningspermissioner med den nya ordningen alt spela en underordnad roll som förberedelse för frigivningen; de får betydelse bara för vissa långtidsdömda. Del torde slå klart, all från individualpreventiv synpunkt förslaget här innebär elt steg tillbaka - låt vara atl erfarenheterna synes variera beträffande värdet av del nuvarande frigivningssyslemel. Lagrådet är inte helt övertygat om det lämpliga i reformen i detta hänseende. I vissa fall torde den kunna leda lill olyckliga resultat genom att frigivningen blir olillräckligl förberedd trots myndigheternas bemödanden.

Förslaget medför alt flertalet av dem som dömts till fängelse på två år och sex månader eller mindre kommer atl friges tidigare än vad som nu är fallet. Här framträder synpunkten all en förkortning av tiden för frihelsberövandet av olika skäl har eti värde i sig; särskill betonas i remissen atl frihetsstraffet inte har någon förbättrande effekt på den dömde. Mol en förkortning av frihetsstraffen skall dä vägas den betydelse straffet kan ha för all tillgodose allmänprevenliva skål och samhällsskyddsaspekler. Sådana synpunkter har i remissen ansetts ha särskild tyngd beträffande brottslighet som avses i 26 kap. 7§ lagförslaget men har i övrigt berörts endast knapphändigt. Det förefaller som om hår största vikten har fästs vid den effekt det nominella straffet kan få på allmänhetens inställning; all sedan — bl.a. genom frigivningsreglerna - domen kommer att få långt lindrigare konsekvenser än den formellt innebär synes ha tillmätts underordnad betydelse. I vart fall torde dessa tankegångar, vid sidan av praktiska hänsyn, vara främsta skälet lill all man inte tagit det steg som med remissens utgångspunkter borde ha varit del naluriiga, nämligen all sänka straffskalorna för den brottslighet som de nya frigivningsreglerna avser. Man kan sätta i fråga om fängelsedomarna alltjämt kommer atl få den angivna psykologiska effekten bland folk i allmänhet, sedan genom de nya lagreglerna frigivningen för flertalet dömda blivit obligatorisk och inte kan motiveras med visad skötsamhet eller andra speciella förhållanden i del enskilda fallet. Allmänt setl framstår det som otillfredsställande, inle minsl med hänsyn till förtroendet för rättsväsendet, om de fakliska rättsverkningarna av en straffdom på detta sätt kommer all väsentiigl skilja sig från vad den enligt sin lydelse går ul på: man kan få intrycket att domstolar och åklagare inle menar allvar med uttalanden som i sådan grad avviker från verkligheten. Från denna synpunkt hade del onekligen varit mera tillfredsställande all ändra straffskalorna än frigivningsreglerna. Della skulle å andra sidan - om man inle vill avstå från institutet villkorlig frigivning - föra med sig en genomgripande omgestaltning av påföljdssystemel, vilken inte gärna kunnat genomföras i delta sammanhang.

Prop. 1982/83:85 145

Den vidgade klyftan mellan straffdomens formella och reella innebörd får betydelse också i ett annat hänseende. De föreslagna lagändringarna avser inle domstolarnas straffmätning. Att märka är emellertid att lill följd av de nya reglerna domstolen i de flesta fall kommer atl kunna med säkerhet fömtse att frihelsberövandet skall bestå under kortare lid än man i dag kan vänta, och när del gäller fängelsestraff under två år kan man inte längre räkna med att myndigheterna vid verkställigheten beaktar särskUda förhållanden som i enskilda fall kan tala för eller emot frigivning. I remissen har visseriigen uttryckligen förutsatts att rådande straffmälningspraxis inle skall påverkas av reformen; det sägs också alt enligt en vedertagen uppfattning bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning är av den karaktären atl de i vart fall bara i begränsad utsträckning skall vägas in vid straffmätning i enskilda fall. Det stämmer också väl med vissa unalanden vid brottsbalkens tillkomst att sådana överväganden sällan skulle få spela in när del gäller längden av en fängelsestraff Gfr NJA II 1962 s. 43 fO. Bl. a. med stöd av åtskilliga uttalanden vid remissbehandlingen av fängelsestraff-kommitténs belänkande kan man emellertid sätta i fråga, om delta helt stämmer med domstolarnas faktiska inställning i dag. Det är tveksamt om en domstol, som vill la hänsyn lill den tilltalades individuella förhållanden eller samhällels behov av skydd mot fortsatt bronslig verksamhet, i verkligheten kan undgå att beakta frigivningsregler som utformats på sådant sätt som skett i förslaget. Inte minst när valet står mellan fängelse två år eller kortare tid för brottslighet, som avses i 26 kap. 7 § förslaget, eller när fräga uppkommer om fängelsestraff på två - fyra månader år det förståeligt om domstolarna tar viss hänsyn till vad straffet i realiteten innebär. En annan situation, där del kan vara svårt alt vid slraffmätningen bortse frän innebörden av lagförslaget, är när å ena sidan elt grovt narkotikabrott eller ett grovt rån, å andra sidan exempelvis grovt bedrägeri anses i och för sig förskylla lika lång fängelsetid; med hänsyn till 26 kap. 7§ i förslaget kommer - om ålerfallsrisk föreligger i båda fallen - frihelsberövandet normall all bli betydligt kortare i del senare fallet, ell förhållande som torde vara svårt att förslå för allmänheten.

Mol bakgrund av del anförda framstår del enligl lagrådels uppfattning som tveksamt om frigivningsreglerna går atl frikoppla från slraffmätningen i den utsträckning som remissen förutsälter och om reformen inte i själva verket får vissa återverkningar på längden av de utmätta fängelsestraffen. Å andra sidan kan en sådan tendens motverkas av den allmänna tanken bakom det remitterade förslaget, att främst med hänsyn till fängelsestraffens skadeverkningar deras längd fortlöpande bör minskas. Lagrådet finner inte anledning att från nu berörda synpunkter motsätta sig förslagel.

I övrigt framför lagrådet i det följande endast invändningar mol vissa detaljer i förslaget. Allmänt kan emellertid framhållas all regleringen av frivården blivit ganska svår att överblicka bl. a. genom alt bestämmelserna om skyddstiUsyn i 28 kap. i stor utsträckning hänvisar till reglerna om 10   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 146

frigivning i 26 kap. och atl dessutom vissa behörighetsregler i 37 kap. måste beaktas. En mera överskådlig reglering skulle emellertid fordra en ganska genomgripande omarbetning av lagtexten, någol som inle kan komma i fråga i detta sammanhang.

Lagen om ändring i brottsbalken

26 kap. II §

Enligt paragrafen skall förordnande om övervakning meddelas av skyddskonsulenten bl.a. i anslutning lill att villkorlig frigivning äger mm. För kriminalvårdsnämnden är inte föreskriven någon sådan behörighet. Emellertid kan kriminalvårdsnämnden enligt 26 kap. 16 § besluta om föreskrift enligt 15 § i samband med ett frigivningsbeslut, och del framstår då som opraktiskt att inte nämnden samtidigt får besluta alt den frigivne skall stå under övervakning. Nämnden bör därför ha behörighet lill della i de faU då den enligt 26 kap. 9§ meddelar frigivningsbeslut. En sådan regel kan införas antingen i förevarande paragraf eller också i de aUmänna bestäm-, melserna om nämndernas behörighet i 37 kap.

26 kap. 18 §

Paragrafen anger övervakningsnämndens behörighet att meddela vissa beslul i anledning av den frigivnes misskötsamhel. Den får emellertid läsas i samband med dels regeln i 26 kap. 11 §, all övervakning fram lill dess ett år förflutit av prövotiden beslutas av skyddskonsulenten, dels bestämmelserna i 37 kap. 7 §, som ger även övervakningsnämnden behörighet att falla beslul i sådana ärenden. Avsikten har tydligen varit all i en paragraf samla reglerna om nämndens alternativ i händelse av alt den frigivne missköter sig. Vid en jämförelse med övriga nämnda lagrum framgår emellertid att såvitt gäller tiden fram till ettårstidens utgång punkt 3 saknar självständig betydelse. Det bör därför övervägas all begränsa bestämmelserna i paragrafen om nämndens behörighet till atl avse beslut om övervakning efter angivna tidpunkt.

26 kap. 23 §

Enligt paragrafen skall vid förverkande av villkorligt medgiven frihet vad som förverkats anses som nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Om en långtidsdömd som fallit under 26 kap. 7 § får förverkad en strafftid på minsl två år lär avsikten vara att frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas enligt 26 kap. 7§. Med hänsyn tiU alt nämnda paragraf för sin tillämpning förutsätter att någon "dömts" till fängelse bör lagtexten i 26 kap. 23 § förtydligas, lämpligen genom att i paragrafen orden "nytt straff' utbyts mot "straff genom ny dom".

Prop. 1982/83:85 ' 147

27      kap. 1 §

Enligt paragrafens föreslagna lydelse anges som förutsättning för villkorlig dom, att det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns gmndad anledning "anta" alt han kommer atl göra sig skyldig till fortsatt bronslighet. Formuleringen bör sammanställas med den föreslagna nya avfattningen av 28 kap. I §, där det som förutsättning för skyddstillsyn uppställs bl. a. att del finns anledning "befara" all den tiUtalade återfaller i brolt. Bestämmelserna synes såtillvida inte helt samordnade som "gmndad anledning anta" fortsaft brottslighet (27 kap. 1 §) inle är liktydigt med "anledning befara" återfall. Vidare kan man sätta i fräga, om valet mellan påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn formellt bör bero av en prövning, om den tilltalade kan väntas fortsätta sin brottsliga verksamhel. Det innebär atl en domstol, som anser alt skyddstillsyn är lämpligare för den tilltalades del, om den skall anknyta till lagtexten får motivera sin ståndpunkt med atl del finns skäl att anta att den tilltalade begår nya brolt. Inte minst av psykologiska skäl kan del förefalla otillfredsställande att sådana påståenden görs i fråga om den tilltalades prognos, särskill när han trots allt visas det förtroendet atl han undgår frihetsberövande.

Med hänsyn till dessa synpunkter förordar lagrådet viss omformulering av 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 §. Såvitt angår 27 kap. I § föreslås endast den ändringen att ordet "antaga" utbyts mot "befara". Till lydelsen av 28 kap. 1 § återkommer lagrådet.

28      kap. I §

Enligt bestämmelsen får skyddstiUsyn ådömas en tilltalad under förutsättning bl.a. atl dels anledning finns att befara återfall i brolt, dels atl skyddstillsyn kan antas bidra till alt han avhålls från återfall. Som framhållits under 27 kap. I § kan avfattningen av de båda reglerna om förulsällningar för villkorlig dom och för skyddstillsyn på ell mindre lämpligl sätt leda lill alt domstolen förutsäger ny brottslighet för den som dömts till skyddstillsyn. Den sakliga innebörden av de båda bestämmelserna kan sägas vara, att viUkorlig dom bör ådömas när återfallsrisken såvitt framkommit är ringa, medan skyddstillsyn är att föredra när risken är slörre men fallet inte är så hopplöst atl kriminalvård i frihet saknar mening. Det synes lämpligt alt lagtexten direkt lar sikte på dessa förhållanden utan alt man i 28 kap. 1 § uttryckligen ställer upp dålig prognos som ell självständigt rekvisit. En ändrad lydelse av 27 kap. 1 § har tidigare föreslagils. Beträffande första stycket i förevarande paragraf förordar lagrådet följande avfattning:

"Skyddstillsyn får ådömas för en brolt pä vUket fängelse kan följa, om
det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller annars får
anses behövligt med särskilda åtgärder för att motverka återfall i bron och
skyddstillsyn i betraktande av hans personliga förhållanden kan antas ha
sådan verkan. Är mera- inte ådömas."

Prop. 1982/83:85 148

28 kap. 5 §

Paragrafen föreskriver omedelbar verkställighet av dom på skyddstillsyn såvill gäller övervakning. Härvid ges bl.a. i första stycket en regel om inhibition, som får anses behövlig med hänsyn till att här inte är fråga om verkställighet av frihetsstraff och därför rättegångsbalkens särskilda regler om inhibition av sådan verkställighet inte är tillämpliga. Vad åter angår situationen atl hovrätt upphäver en sådan dom av tingsräll, skulle enligt vad som sägs i specialmotiveringen hovrätten även då böra meddela beslut om inhibition av verkställigheten, alt gälla till dess hovrättens beslut vunnit laga kraft. Något sådant inhibitionsbeslul torde dock inte vara aktuellt, eftersom den dom varpå verkställigheten grundas har upphävts av hovrätten. En annan sak är atl för tydlighetens skull det kan vara befogat atl i domen erinra om alt övervakningen upphör.

Godtas den inställning lagrådet sålunda har i fråga om verkan av en
hovrättsdom, varigenom tingsrättens dom på skyddstillsyn upphävs, synes
det erforderligt att ordalagen i tredje stycket av paragrafen jämkas någol.
Den situationen kan länkas uppkomma att högsta domstolen, sedan hov
rätten upphävt tingsrättens dom på skyddstillsyn, fastställer tingsrättens
dom och således ånyo dömer till skyddstillsyn. I ett sådant fall skall
givelvis inte tiden mellan hovrättens och högsta domstolens domar räknas
in i prövoliden eller i den lid som anges i andra stycket. Della förhållande
täcks emellertid inte av bestämmelsens formulering enligl del remitterade
förslaget. Stycket kan förslagsvis ges följande ändrade lydelse: "Har verk
ställigheten avbrutits till följd av beslut av högre rätt men döms den
tilltalade därefter ändå lill skyddstillsyn      andra stycket."

28 kap. 7 §

Skillnaden mellan punkterna 2 och 3 i första stycket är i sak så ringa att bestämmelserna lämpligen kan sammanföras till en punkt av följande lydelse:

"2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det all ell är av prövotiden förflutit, dock längst lill prövotidens utgång."

Godtas detta förslag, kan punkt 3 i första stycket utgå.

37 kap. 2 §

De i paragrafen föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för att val skall ske proportionellt överensstämmer i princip med motsvarande reglering i 2 kap. 23 § kommunallagen (1977: 179) och i de författningar, som föranletts av prop. 1980/81:185 om proportionella val till statliga nämnder m. m. Såvitt angår frägan om utseende av ny ledamot eller suppleant för den som avgår under valperioden stämmer förslagel emellertid inte överens med vad som annars gäller i delta hänseende. Enligt tredje stycket av paragrafen skall sålunda ny ledamot eller suppleant alllid utses vid sådan avgång. En dylik ordning kan dock inle rimligen lillämpas

Prop. 1982/83:85 149

beträffande ledamot eller suppleant som utsetts genom proportionellt val. Detta fall bör regleras i överensstämmelse med innehållet i 3 kap. 5 § tredje stycket kommunallagen; denna ordning har även följts i de författningar som föranlens av nämnda proposition 1980/81:185. Detta innebär att fyllnadsval skaU äga rum endast när den avgångne utsetts genom majoritetsval; har ledamot valts proportionellt inträder vederbörande suppleant i den avgångnes ställe, och för proportionellt vald suppleant skall något fyllnadsval inte heller ske Gfr prop. 1980/81:185 s. 23). Tredje stycket bör således ges ändrad lydelse - lämpligen efter forebild av 77 § tredje stycket polisinstmktionen (1972:511) i dess lydelse enligt SFS 1982:687 - och samtidigt byta plats med Qärde stycket i remissförslaget. Bestämmelsen kan förslagsvis utformas sålunda:

"Ledamot och annan än tillfäUig ersättare utses för tre år. Om en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång, inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämis vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val, utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. TUlfällig ersättare förordnas för högst sex månader."

I detta sammanhang mä uppmärksammas att i förenämnda prop. 1980/
81:185 uttalades att suppleanter i där avsedda nämnder och styrelser inte
borde vara personliga utan utses i grupp. De skäl som föranledde detta
ställningstagande torde ha giltighet även beträffande suppleanter för leda
möter i övervakningsnämnderna. I de författningar, som föranletts av
nämnda proposition, har denna princip kommit till uttryck i författnings
texten genom formuleringen an det för ledamöter skall väljas "lika många
suppleanter". Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om inte i tydlighe
tens intresse inledningen till andra stycket av paragrafen kunde ges exem
pelvis följande lydelse: "Övriga ledamöter utses genom val. För dessa
väljes lika många ersättare. Val förrättas   ".

Lagrådet vill slutligen beträffande förevarande paragraf beröra utformningen av sista meningen i andra slyckei. Bestämmelsen torde syfta på situationen då en övervakningsnämnds verksamhetsområde omfattar flera län eller delar av olika län. I sådant fall är del naturligt att regeringen bestämmer antalet ledamöter och ersänare för vatje län eller länsdel som sålunda ingår i området, varvid också här befolkningstalen bör blir avgörande. Lagrådet förordar att meningen får följande lydelse:

"Ingår flera län i övervakningsnämnds verksamhetsområde, fastställer regeringen efter samma gmnder antalet ledamöter och ersättare för vaije län eller del av län."

37 kap. 3 §

En ledamot i övervakningsnämnd kan tänkas under mandatperioden upphöra all vara valbar enligl reglerna i paragrafen. På motsvarande sätt som skett i 4 kap. 8 § rättegångsbalken i fräga om nämndeman bör en

Prop. 1982/83:85 150

särskild regel intas om denna situation, förslagsvis i ett andra stycke av paragrafen. Lagrådet förordar att en sådan bestämmelse fär följande lydelse:

"Upphör ledamot atl vara valbar, är uppdraget förfallet." .

37 kap. 10 §

Enligt paragrafen skaU bl.a. vissa - överklagbara - beslut av skyddskonsulenten omedelbart lända till efterrättelse. Skyddskonsulenten kan emellertid fatta åtskilliga andra beslut, framför allt gmndade på den allmänna bestämmelsen om frivård i 26 kap. 14 § andra stycket. Dessa beslul torde i allmänhet till sin natur vara sådana att de genast skall tillämpas oavsett om de kan överklagas. Bestämmelsen i 37 kap. 10 § bör inte föranleda lill motsatsslut i detta hänseende. Något förtydligande av lagtexten synes dock inle behövUgt för atl markera detta.

Övriga lagförslag

Förslagen, som väsentligen innebär följdändringar, föranleder i och för sig ingen erinran från lagrådels sida.

Prop. 1982/83:85 151

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-01-20

Närvarande: statsråden I. Carlsson, ordförande, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellslröm, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m. m.)

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken;

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

5. lag om ändring i lagen (1963:197) om aUmänt kriminalregister. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

2    Allmänt

Lagrådet har inte motsatt sig det remitterade förslaget i sak men har i sitt yttrande diskuterat vissa frågor som rör ändamålsenligheten av förslaget från olika synpunkter.

I delta hänseende har lagrådet inledningsvis satt i fråga om de föreslagna reformerna är så angelägna atl de bort brytas ul ur sitt sammanhang med påföljdssystemel i övrigt. Med hänvisning lill att detta är föremål för fortsatt utredning har lagrådet menat alt det kan synas motiverat alt i dag

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1982-11-11.

Prop. 1982/83:85 152

inskränka sig till sädana ändringar som ler sig särskill brådskande eller i varje fall allmänt uppfattas som önskvärda.

Som jag har framhållit i remissprotökollet har jag haft slor förståelse för de synpunkter av liknande slag som från olika håll framförts vid remissbehandlingen av de båda betänkanden vilka ligger till grund för förslagel. Detta har också medfört att jag avstått från att nu ta upp vissa frågor som behandlats i belänkandena och i andra fall förordat modifieringar i förhållande till de förslag som där lagts fram. De i remissen framlagda förslagen har däremot som jag ser det inte den karaktären, att det av skäl av den art som nyss har berörts finns anledning alt skjuta dem på framtiden. Jag vill i sammanhanget erinra, om atl riksdagen strax innan fängelsestraff- och frivårdskommittéerna tillkallades gav regeringen tillkänna att det planerade utredningsarbetet inte fick leda till dröjsmål i fråga om reformarbetet på området. En noggrann prövning skulle enligt riksdagsbeslutet ske av möjligheterna att med förtur lägga fram förslag till dellösningar också av frågor som hade samband med andra övergripande spörsmål (JuU 1978/79:53).

Lagrådets tveksamhet synes i första hand avse de ändringar som föreslås i fråga om villkorlig frigivning. Den viktigaste innebörden av dessa är att anstallsliderna för vissa intagna minskas och att utrymmet för en skiftande och skönsmässig praxis begränsas. Vid remissbehandlingen av fängelsestraffkommitténs betänkande har en ganska bred enighet förelegal om del angelägna av en reform i denna riktning. Under lång tid har det också varit en uttalad målsättning frän statsmakternas sida alt man på olika sätt bör fullfölja den linje i del kriminalpolitiska arbetet som går ul på alt minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden av de frihetsberövanden som ändå måste göras av allmänprevenliva skäl, en målsättning som även enligt lagrådet ler sig väl motiverad. Inle minsl med hänsyn till atl antalet intagna i kriminalvårdsansialterna under de senaste åren ökat mycket kraftigt får det anses väsentiigl att denna som princip allmänt omfattade kriminalpoliliska Unje också kommer till ullryck i praktiskt handlande. Vad som har anförts nu talar enligt min mening med styrka för att reformen bör genomföras i detta sammanhang.

Lagrådet har även uttalat atl det naturliga med remissens utgångspunkter skulle vara atl sänka straffskalorna för den brottslighet som de nya frigivningsreglerna avser. Som lagrådet också framhåller saknas emellertid underlag för atl nu genomföra en sådan reform. Det ingår i fängelsestraff-kommitténs uppdrag alt se över straffskalorna. Del kan naturligtvis inte uteslutas att denna översyn kan föranleda ytterligare ändringar i fråga om den viUkorliga frigivningen, men detta kan som jag ser del inle utgöra någol hinder mot den nu föreslagna reformen.

Lagrådet har i delta sammanhang också diskuterat betydelsen från allmän synpunkt av att de faktiska rättsverkningarna av en straffdom kommer att väsentligen skilja sig från vad den enligl sin lydelse går ut på. Ser man delta som en nackdel, måste denna emellertid vägas mot de princi-

Prop. 1982/83:85 153

I piella och praktiska fördelar som i enlighet med vad jag har utvecklat i

' remissprotokollet är förenade med förslaget. Det bör också framhållas atl reformen i det aktuella hänseendet inte innebär någon mer genomgripande

' förändring. De som undergår helt korta fängelsestraff (upp till tre månader) eller särskilt långa straff (två år och sex månader eller mer eller, i vissa fall, ett år och sex månader eller mer) berörs i princip inle av reformen. För den

I återstående gruppen reduceras i normalfallet anslaltsvislelsen med en fjärdedel av den tid denna i dag omfattar eller en sjättedel av den utmätta strafftiden. I åtskilliga faU blir dock reduceringen mindre än så. Det förtjänar här nämnas att skillnaden mellan utmätt strafftid och faktisk anstaltsvistelse i flera främmande rättssystem regelmässigt blir långt större än vad som blir följden av det framlagda förslagel.

När det gäller den sakliga innebörden i övrigt av den nu diskuterade reformen har lagrådet sagt sig inte vara helt övertygat om det lämpliga i att

' minska möjligheterna att anpassa frihetsberövandels längd efter den dömdes individuella förhållanden för att tillgodose intresset av likformighet och fömtsebarhet. Lagrådet har i den delen uttryckt farhågor för att den nya ordningen i vissa fall leder till atl frigivningen blir olillräckligl förberedd.

För egen del kan jag inte dela lagrådets tveksamhet på denna punkt, inle ens om jag bortser från det stora värde som ligger i alt pä della område ha en enhetlig och fömtsebar tillämpning. Generellt sen bör ju rimligen det förhållandet att frigivningsdagen i ett stort antal faU i princip blir bestämd redan från början leda till att frigivningarna kan bli bättre förberedda. Som bl.a. kriminalvårdsstyrelsen framhållit kan med en reglering av det slag som förslaget innebär planeringen för frigivningen påbörjas i god lid, och genom det förenklade frigivningsförfarandet frigörs också resurser som kan användas lill konkreta insatser för att hjälpa de intagna med t.ex. arbets- och bostadsanskaffning. Jag kan inle heller ansluta mig lill ell uttalande av lagrådet i sammanhanget om atl del minskade utrymmet för frigivningspermissioner frän individualpreventiv synpunkt skulle innebära ett steg tillbaka. Enligt min mening visar erfarenheten att frigivningspermissionerna har haft ell begränsat värde i rehabiliteringsarbetet.

Lagrådet har slutligen berört de effekter som förslaget om villkorlig frigivning kan få när del gäller domtolarnas straffmätning. Jag har i remissprotokollet underslmkit att avsikten inte är att rådande straffmälningspraxis skaU påverkas och hänvisat till att del torde vara en allmänt vedertagen uppfattning att regler om verkställighet, till vUka bestämmelserna om villkorlig frigivning hör, i vart fall endast i begränsad omfattning är av den karaktären att domstol skall väga in dem vid avgörande av frågor om straffmätning i enskUda fall (utöver de uttalanden i denna riktning som lagrådet åberopat kan här hänvisas till vad som uttalats inom lagrådet i prop. 1965:159 s. 37). Lagrådet förefaller godta denna uppfattning från principiell synpunkt men har ifrågasatt om den helt stämmer med domsto-

Prop. 1982/83:85 154

lamas faktiska inställning i dag och har ansett det tveksamt om reformen inte i själva verket får vissa återverkningar på längden av de utmätta fängelsestraffen.

Alt de föreslagna förändringarna, om de genomförs, kan få betydelse för slraffmätningen i vissa speciella fall kan naturligtvis inte uteslutas. Jag är emellertid angelägen att slå fast att avsikten självfallet inte är atl man i rättsskipningen skulle söka åstadkomma någon allmän kompensation för de förkortade anstaltsvistelser som förslaget innebär genom all mäta ut längre strafftider än f. n. Detta synes inte heller vara lagrådets mening. De exempel som lagrådet anför på faU där bestämmelsernas utformning skulle kunna få betydelse för slraffmätningen hänför sig sålunda genomgående till vad som kan betecknas som tröskeleffekler och inte till den allmänna nivån av de strafflider som utmäts. Det kan emellertid ändå vara av intresse alt något diskutera de exempel som lagrådet har anfört i sammanhanget.

Lagrådet har först nämnt det fallet alt valet för domstolen står mellan fängelse två år eller kortare tid för sådan brotlslighet som avses i 26 kap. 7 § BrB i dess föreslagna lydelse. Det är här atl märka alt redan slraffminimum för den typ av brott som här kan komma i fråga i allmänhet uppgår till eller överstiger två år. I den mån detta inte är fallet måste det som regel vid sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses i 26 kap. 7 § utan vidare stå klart att gärningen förskyller två års fängelse eller däröver. Exemplet förefaller därför något konstruerat, och det berörda fallet synes knappast medföra nägra egentliga problem i slraffmätningshänseende. I situationer där ett fängelsestraff på två år eller däromkring övervägs måste snarare möjligheterna till en adekvat straffmätning öka, om förslaget genomförs. Som jag påpekat i remissen innebär den nuvarande ordningen enligt fast praxis alt den fakliska tiden för anslaltsvislelsen normalt blir i slort selt densamma vid strafftider som ligger mellan ett år tio månader och två år sex månader. Genomförs förslagel, undanröjs denna olägenhet.

Lagrådet har därefter tagit upp del fallet all fråga uppkommer om all döma lill ett fängelsestraff på två-fyra månader. Redan enligl gällande rätt uppkommer en tröskeleffekl i fråga om den fakliska anslaltsvislelsen vid strafftider av den aktuella längden. Del är dock klart all denna effekt accentueras genom förslaget. I likhet med lagrådet anser jag atl man inle kan utesluta att domstolarna här i vissa faU kan finna del motiverat att beakta utformningen av bestämmelserna om villkorlig frigivning. Någon principiellt ny situation för domstolarna innebär dock inte förslaget i detta hänseende.

Det tredje fallet som lagrådet har behandlat har samband med de skillnader i faktisk anslaltstid som i vissa fall kommer att kunna uppslå vid olika former av grövre brottslighet vUka av domstol har ansetts förskylla samma strafftid. Lagrådet har därvid hänvisat till konsekvernserna av 26 kap. 7 § BrB i dess föreslagna lydelse, som innebär att senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske vid särskilt allvarlig brottslighet som

Prop. 1982/83:85 155

riktat sig mot eller medfört fara för Uv eller hälsa, om påtaglig risk bedöms föreligga för återfall i brottslighet av samma slag. I delta hänseende innebär emellertid förslaget i princip inte någon förändring i förhållande lill nuvarande ordning, låt vara atl reglerna lagtekniskt getts en någol annorlunda utformning och alt deras avsedda tillämpning preciserats genom uttalanden i motiven. Det är därför svårt att se att det skulle finnas någon anledning för domstolarna att ändra sin straffmälning i de aktuella fallen, om förslaget genomförs. F. ö. tror jag, till skillnad från lagrådet, att allmänheten har stor förståelse för att en senareläggning av frigivningen sker, om det fmns risk för att den dömde återfaller i den särskilt farliga brottslighet som det här är fråga om.

Lagrådet har inte ansett att de synpunkter som framförts ger anledning atl motsätta sig de framlagda förslagen i sak. För egen del anser jag mig inte ha skäl att nu ompröva förslagen.

Jag övergår nu lill att behandla vad lagrådet har uttalat i anslutning till de särskilda bestämmelserna i brottsbalken.

3    De särskilda bestämmelserna

I anslutning lill 26 kap. 11 § har lagrådet uttalat atl kriminalvårdsnämnden bör ha behörighet att, i samband med beslut om villkoriig frigivning enligl 26 kap. 9 §, bestämma att den frigivne skall stå under övervakning. En sådan regel kan enligl lagrådet införas antingen i 26 kap. 11 § eller också i de allmänna bestämmelserna om nämndernas behörighet i 37 kap.

Bl. a. med hänsyn till all kriminalvårdsnämnden enligl förslaget bibehålls vid sin nuvarande behörighet atl meddela särskilda föreskrifter i beslut om villkorlig frigivning får det anses följdriktigt atl nämnden också skall kunna bestämma alt den frigivne skall stå under övervakning. Jag godtar därför lagrådets förslag. Lämpligen bör 37 kap. 7 § kompletteras med ett nytt tredje stycke där det föreskrivs att kriminalvårdsnämnden, i samband med beslut om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 §, kan meddela etl sådant förordnande om övervakning som enligt 11 § samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten. Genom att regeln sålunda placeras i 37 kap. markeras atl det även i de här avsedda fallen avses vara skyddskonsulenten som normalt har ansvaret för bedömningen av om övervakning behövs eller inte.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i anslutning till 26 kap. 18 § bör lämpligen den justeringen göras alt punkt 3 av paragrafen i dess lydelse enligt remissförslaget ulgår. Dess innehåll får då anses vara täckt av punkt 2, som bör jämkas redaktionellt. För tydlighetens skull bör paragrafen vidare kompletteras med en erinran om att övervakningsnämnden i fall som avses i paragrafen även har möjlighel att fatta beslul i frågor som avses i 37 kap. 7 § första stycket. Motsvarande justering bör göias i 28 kap. 7 §, vilket också överensstämmer med vad lagrådet har förordat.

Prop. 1982/83:85 156

Jag godtar lagrådels förslag lill justeringar av 26 kap. 23 § och 27 kap. 1 §.

Lagrådet har föreslagit en viss omformulering även av 28 kap. I §. Med beaktande av de synpunkter som lagrådet har anfört synes första meningen i paragrafens första stycke, med en redaktionell förenkling i förhållande till lagrådets förslag, kunna formuleras på det sättet all skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om del med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anla att påföljden kan bidra till atl han avhäller sig från fortsatt brotlslighet. Därmed nämns inte uttryckligen att tidigare brollslighet skall beaktas. Atl så skall ske får emellertid anses tillräckligt tydligt framgå av hånvisningen till den tiUtalades personliga förhållanden, som givetvis omfattar även eventuell tidigare brollslighet. Denna kan ju vara en väsentlig faktor både för bedömningen av risken för att den tilltalade kan göra sig skyldig lill fortsatt brottslighet och för ett ställningstagande till om skyddstiUsyn kan antas bidra tiU att han avhåller sig härifrån.

Jag kan med ett par redaktionella jämkningar godta lagrådets förslag beträffande 28 kap. 5 §, 37 kap. 2 § och 37 kap. 3 §. Mot vad lagrådet har anfört i anslutning till 37 kap. 10 § har jag ingen erinran.

Utöver vad som följer av del anförda bör vissa redaktionella ändringar företas i de tiU lagrådet remitterade förslagen. Bl.a. föreslår jag i detta hänseende att 26 kap. 14 § tredje stycket i dess lydelse enligl remissprotökollet ulgår och att dess innehåll i stället förs till paragrafens första stycke som en ny andra mening.

Bestämmelserna i 26 kap. 6, 7 och 9 §§ BrB i deras nya lydelse är som framgår av vad jag har uttalat i remissprotökollet avsedda alt tillämpas även i fråga om dem som undergår kriminalvård i anstalt vid ikrafllrädandel. Om en sådan intagen enligt de nämnda bestämmelserna är berättigad till halvlidsfrigivning och han vid ikraftträdandet har avtjänat halva tiden eller mer skall han friges vid ikraftträdandet. Övriga som är intagna i kriminalvårdsanstalt vid ikraftträdandet och som omfattas av de nya reglerna om halvlidsfrigivning skall friges villkorligt sedan halva liden har avtjänats. För en intagen som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet kan emellertid den situationen föreligga att del före ikrafllrädandel har skett elt avbrott i verkställigheten pä grund av atl han exempelvis har avvikit frän anstalten eller underlåtit all inställa sig efter permission. Om frigivning, trots att ett sädanl avbrott skett, sker vid ikraftträdandet eller när halva liden har avGänals, skulle detta innebära all den dömde undgår att avtjäna det antal dagar avbrottet har varat före ikraftträdandet. En sädan ordning är inle godtagbar och man kan inle bortse från all den skulle kunna föranleda onödiga frestelser för de intagna.

Jag föreslår därför atl en särskild övergångsbestämmelse införs för fall då avbrott av detta slag har skelt i verkställigheten. Lagtekniskt kan detta lämpligen ske så alt del i en sådan bestämmelse först uttryckligen anges all

Prop. 1982/83:85 157

bestämmelserna i 26 kap. 6, 7 och 9 §§ i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Ell undantag bör därefter göras för faU då den dömde enligt dessa bestämmelser skall friges sedan halva strafftiden avtjänats men elt avbrott i verkställigheten har skett före ikraftträdandet. För dessa fall bör föreskrivas atl den dömde utöver halva strafftiden eller, om han före ikraftträdandet har avtjänat längre tid, utöver denna tid i kriminalvårdsanstalt skaU avtjäna del ytterUgare antal dagar som avbrottet före ikraftträdandet varat. Eftersom den dömde emellertid inle bör komma i en sämre situation än om någon ändring av bestämmelserna om villkorlig frigivning över huvud taget inte hade skett, bör också föreskrivas att vUlkorlig frigivning i de aktuella fallen skall ske senast då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats i kriminalvårdsanstalt.

Någon motsvarande regel med sikte på de intagna som enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får friges först efter två tredjedelar av strafftiden synes inte behövas, eftersom i dessa fall eventuella avbrott kan beaktas inom ramen för den mera diskretionära prövning som ankommer på kriminalvårdsnämnden.

4   Övriga frågor

De i det föregående förordade ändringarna i brottsbalken föranleder justeringar i ytterligare tre lagar, nämligen lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och sekretesslagen (1980: 100). Såvitt gäller de båda förstnämnda lagarna består ändringarna huvudsakligen i atl ordet "övervakningsnämnd" byts ul mol "skyddskonsulent" i den mån det föranleds av all ledningen för övervakningsarbetet flyttas över från nämnden lill konsulenten. I fråga om lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet föreslås vidare bl. a. en anpassning till den beslutsordning som avses gälla enligl 37 kap. 7 § BrB. Beträffande sekretesslagen föreslås alt del i 7 kap. 21 § uttryckligen föreskrivs atl sekretess enligt paragrafen inle gäller beslut i etl kriminalvårdsärende enligt brottsbalken. Därmed klargörs alt sädana beslut beträffande vilka behörigheten enligl de framlagda förslagen överflyttas från övervakningsnämnd lill skyddskonsuleni inle blir underkastade sekretess. Detta bör gälla även i fråga om andra beslut som skyddskonsulenten meddelar enligl balken.

Bestämmelserna i passlagen (1978:302) om befogenheten för skyddskonsulent och övervakningsnämnd alt meddela passlillslånd m. m. bör behållas oförändrade. Däremot kan lämpligen i delta sammanhang den ändringen göras i lagen all vad som där föreskrivs om överläkare utvidgas till att gälla även annan läkare som avses i 2 § andra stycket lagen

Prop. 1982/83:85 158

(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall efter 1981 ärs ändringar i sistnämnda lag.

Det får anses uppenbart att lagrådels hörande över de nu berörda förslagen inte erfordras.

5   Hemställan

Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels inom justitiedepartementet upprättade förslag lill

6. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av straff m. m.,

7. lag om ändring i passlagen (1978:302),

8. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

6    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1982/83:85 159

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården

Inledning

Enligt de urspmngliga direktiven från mars 1979 har kommittén fem huvudfrågor att överväga. Dessa är 1. minimitiden för fängelsestraff, 2. en översyn av reglerna om villkorlig frigivning, 3. allmänna regler för påföljdsval och straffmätning, 4. en allmän översyn av straffskalorna samt 5. frågor som rör medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ. Minimitiden för fängelsestraff har redan behandlats i delbetänkande (SOU 1980:1) 14 dagars fängdse.

I febmari 1981 erhöll kommittén tilläggsdirektiv. Enligl dessa skall kommittén lägga fram förslag om övervakningsnämndernas avskaffande. Förslag i denna del skall om möjligl lämnas i sådan lid atl en reform kan träda i kraft den 1 juli 1982.

Tilläggsdirektiven har medfört all kommittén tvingats lägga om sill arbete. Den urspmngliga avsikten var atl behandla de återstående fyra huvudfrågorna i ett slutbetänkande. Detta hade också varit mest naturligt med hänsyn tiU frågornas inbördes sammanhang. På grund av den uppställda lidsramen har det dock inte varit möjligt. Kommittén har i det uppkomna läget vall att i detta delbetänkande, förutom uppdraget enligl lill-läggsdirektiven, behandla villkorlig frigivning samt medborgarnas insyn och inflytande inom kriminalvården. Dessa frågor har nämligen så intimt samband med övervakningsnämndernas avskaffande att de bör övervägas i ett sammanhang. Kommittén har därvid uttalat att den i det fortsatta arbetet, framför allt när della avser reglerna för påföljdsval och straffmälning, kommer att återkomma till och på nytt överväga vissa frågor rörande den villkorliga frigivningen.

Villkorlig frigivning

Kommittén har utgått från två grundläggande principer. För det första att frihetsstraffen bör göras så få och så korta som möjligl. Della eftersom frihetsstraffet har övervägande negativa konsekvenser för den som utsätts för del. För del andra alt tillämpningen och förfarandet i så stor utsträckning som möjligt bör regleras i lag så alt utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar i praxis minskar. Kommittén har också beaktat och värnat om den nordiska rättslikheten.

I frågan om vUlkorUg frigivning bör behållas eller avskaffas har kommittén stannat för att villkorlig frigivning bör behållas. Skälet härtill är atl de

Prop. 1982/83:85 160

nackdelar som är förknippade med inslilulel inle är så allvarliga all de överväger de negativa konsekvenser elt avskaffande skulle föra med sig. Ett slopande av den villkorliga frigivningen skulle kräva att nuvarande straffmätningsnivån sänktes radikalt. Detta för alt de fakliska anstallsliderna inle drastiskt skulle öka. En sådan sänkning är i och för sig möjlig att åstadkomma på sikt. Men man måste räkna med all den skulle ske ojämnt och resultera i en straffmälningspraxis som blir mindre enhetlig än vad som nu är fallet. Härtill kommer hänsynen till den nordiska rättslikheten. Ett slopande i Sverige av den villkorliga frigivningen skulle inte endast föra med sig rättsolikhel pä delta område utan även att samarbetet enligl den nordiska verkställighetslagen med verkställighet av frihetsstraff skulle omintetgöras. Kommittén föreslår således alt institutet villkorlig frigivning behålls.

Vad gäller tidpunkten och förulsältnitigarna för villkorlig frigivning föreslår kommittén betydande förändringar.

Frigivning skall enligl huvudregeln ske efter avtjänandet av halva strafftiden. En sådan avkortning av strafftiderna har, enligt kommitténs bedömning, inga negativa effekter på broltsulvecklingen. Två undantag från regeln om halvlidsfrigivning har kommillén dock ansett påkallade.

Det första rör en mindre grupp brottslingar som för allvarlig brottslighet dömts till långa straff. Kommittén anser atl samhällels behov av skydd här gör sig så starkt gällande atl det krävs en längre lids frihetsberövande av den dömde. Kommittén föreslår därför att domstol fär befogenhet alt i vissa fall i domen förordna alt frigivning skall ske först då två tredjedelar av straffet har avtjänats. För etl sådant förordnande krävs

1. all det ådömda straffet uppgår lill fängelse två år eller mer,

2. att straffet avser brotlslighet som har riktal sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa,

3. alt med hänsyn till brottslighetens karaklär samhällels behov av skydd är särskill påtagligt.

Det andra undantaget hänför sig lill frigivningssilualionen. Om del med hänsyn lill de förhållanden i vilka den intagne skulle försättas efter frigivningen anses uppenbart lämpligare all frige honom vid annan lidpunkt än efter avtjänandet av halva strafftiden eller efter två tredjedelar därav, får frigivning ske vid sådan tidpunkt. Frigivning får dock aldrig ske före halvtidsdagen och högst 14 dagar före tvälredjedelsdagen. Vidare får frigivningen senareläggas i förhållande till dessa tidpunkter med högsl 14 dagar.

En konsekvens av förslagen rörande tidpunkten för villkorlig frigivning blir att institutet jrigivningspermission sådant det nu är utformat inle längre får någon praktisk funktion. Kommittén föreslår därför all möjligheten till frigivningspermission avskaffas.

MinimUiden för erhållande av villkorlig frigivning föreslås sänkt frän nuvarande tre lill två månader. Villkorlig frigivning får dock inle äga rum från fängelse som ådömts jämte skyddstiUsyn enligl 28 kap. 3§ BrB.

Prop. 1982/83:85 161

Den prövotid som f. n. följer på den villkorliga frigivningen bör behållas. Frivårdens resurser bör koncentreras till den närmaste tiden efter frigivningen, dvs. till den tid som från återfallssynpunkt är mest riskfylld. Kommittén föreslår bl. a. därför en återgång till det system för bestämmande av prövotidens längd som gällde före brottsbalkens ikraftträdande. Prövotiden skaU motsvara den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst sex månader och högst två är.

De aUmänna skötsamhelsvillkor som gäller för de villkorligt frigivna bör enligt kommittén behåUas. Möjligheten att meddela särskilda föreskrifter för de frigivna om vad de har att iaktia under prövotiden bör också finnas kvar. Kommittén föreslår här det tillägget att kontaktföreskrift av den typ som nu kan meddelas skyddstillsynsdömda, angående bl.a. omfattningen av kontakten med övervakaren, skall kunna ges också för de villkorligt frigivna. Däremot bortfaller möjligheten att meddela föreskrift angående tid och sätt för betalning av skadestånd.

De villkorligt frigivna skall enligt kommitténs förslag, liksom nu, kunna ställas under övervakning. Dock skall en noggrannare prövning i det enskilda fallet ske av behovet av övervakning.

De sanktioner som vid misskötsamhel, ulan ny brottslighet, kan drabba de villkorligt frigivna föreslås i stora drag bestå oförändrade. Dock skall den yttersta sanktionen, förverkande av den vUlkorligt medgivna friheten, få tillgripas endast om den frigivne åsidosatt särskild föreskrift som meddelats honom eller inte rättat sig av meddelad varning. Vidare får förverkande på grund av misskötsamhel ske med högst en månad.

I reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av nya brott föreslår kommittén nu ingen ändring. Den möjlighet som f n. finns atl viUkorligt frige den som avtjänar enbart förverkad villkorligt medgiven frihet ulan hänsyn till de vanliga tidsfristerna för villkorlig frigivning föreslås slopad.

Nämnder inom kriminalvården

Kommitténs uppgift i fråga om övervakningsnämnderna var urspmngligen alt förulsältningslöst pröva deras verksamhet. Tyvärr har detta inte blivit möjligt pä gmnd av tilläggsdirektiven.

Ett förslag till avskaffande av övervakningsnåmnderna enligt dessa direktiv läggs fram. Enligt förslaget fördelas nämndernas uppgifter på befattningshavare inom kriminalvården och de allmänna domstolarna. De sistnämnda skall besluta om åtgärder vid misskötsamhel som innebär frihetsberövande, dvs. omhändertagande, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt undanröjande av skyddstillsyn. Framställning om sådana åtgärder skall göras av skyddskonsulent.

Skyddskonsulenterna övertar ansvaret för och ledningen av frivården. De övertar också, med undantag av de ärenden som förs till allmän dom-Il    Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 162

stol, övervakningsnämndernas beslutanderätt i frågor rörande frivårdsklientdet. Som exempel kan nämnas beslul om övervakning, övervakare, föreskrifter samt sanktioner som ej innebär frihetsberövande. Skyddskonsulenterna får rätt att interimistiskt besluta om omhändertagande.

VUlkorlig frigivning skall enligt kommitténs förslag ske efter närmast obligatoriska regler eller prövas av domstolen redan i samband med domen. Visst utrymme lämnas dock för hänsynstagande lill frigivningssilualionen.

Beslutet om villkorlig frigivning skall fattas av, beträffande intagen i lokalanstalt, regionchefen, och beträffande intagen i riksanstalt, styresmannen. I beslutet skaU även anges prövotiden samt, om del bedöms erforderligt, förordnas om övervakning och särskUda föreskrifter.

Regionchefs, skyddskonsulenls och riksanstaltschefs beslut i de frågor som nu sagts skall kunna föras till allmän domstol för prövning.

Vistelse utom anstalt enligt 34 § KvaL skall beslutas av kriminalvårdsstyrelsen med möjlighet, med visst undanlag, till delegering till region-resp. riksanstaltschef.

Kommitténs förslag medför genomgripande förändringar av kriminalvårdsnämndens arbetsuppgifter. Sålunda upphör nämndens befattning med frågor om villkorlig frigivning och frigivningspermissioner. Nämndens återstående uppgifter enligt nuvarande ordning motiverar inte elt bibehållande. Kommittén föreslår därför att dessa uppgifter överförs på andra organ och att kriminalvårdsnämnden avskaffas.

Lekmän inom kriminalvården

Kommittén har övervägt att inrätta lekmannastyrelser inom kriminalvården. Sådana styrelser skulle dock inle få adekvata och tUlräckliga arbetsuppgifter inom den nuvarande kriminalvårdsorganisationen. Kommittén har därför på detta stadium av utredningsarbetet stannat för att föreslå inrättandet av lekmannanämnder med uppgift atl svara för allmänhetens insyn i kriminalvården. De nya nämnderna benämns kriminalvårdsnämnder. En sådan skall finnas inom varje kriminalvårdsregion och bestå av sex ledamöter. Nämnden skall besöka varje myndighet inom verksamhetsområdet minst en gång om året. Den skall därvid genom inspektion samt samtal med de intagna och personalen skaffa sig kännedom om hur verksamheten bedrivs vid myndigheten. Nämnden skall vidare tiUställas beslut av styresman eller regionchef i ärenden om avskildhet och isolering vid anstalterna. Om behandlingen av de dömda eller förhållandena i övrigt ger anledning till det, skall nämnden begära att kriminalvårdsstyrelsen vidtar erforderUga åtgärder.

Prop. 1982/83:85 163

Genomförandet av förslagen

Genom kommitténs förslag uppkommer betydande besparingar. Dessa har i årsplatser på kriminalvårdsansialterna beräknats till 450. Om, vilket dock inte är realistiskt, detta skulle medföra atl anstalter med tillhopa 450 platser lades ner skulle besparingen bli cirka 94 milj. kr. per är. Förslagen leder vidare lill en besparing på cirka 2,5 milj. kr. i minskade övervakararvoden. Övervakningsnämndernas och kriminalvårdsnämndens avskaffande medför en årlig besparing på runt tio milj. kr. De nya kriminalvårdsnämnderna beräknas kosta högst 500000 kr. om året.

Lagändringarna synes kunna träda i kraft allra tidigast vid årsskiftet 1982/83.

Prop. 1982/83:85 164

BUaga2

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder

Inledning

Frivårdskommitténs arbete skall ses som ett led i det kriminalpolitiska utvecklingsarbete som går ut på all minska användningen av frihetsberövande påföljder. För kommilténs del gäller det därvid främst alt finna alternativ till frihetsstraff, alternativ som innebär en effektivisering i förhållande till de nuvarande formerna av kriminalvård i frihet. Kommittén arbetar därvid efter två huvudlinjer. Dels undersöker den möjlighelerna till en uppstramning av frivården inom ramen för del nuvarande påföljdssystemel, dels prövar den förutsättningarna för all med delta syslem införliva en eller etl par brottspåföljder som kan utgöra nya alternativ lill frihels-straff

Till ledning för kommitténs arbete i fråga om principerna och detaljerna i ett ändrat frivårdssyslem anförs i direktiven bl. a. följande.

Det torde vara en allmän uppfattning att ålerfallsfrekvensen hos skyddstillsynsdömda ligger på en alltför hög nivå. Bl.a. på grund härav finns det skäl atl genomföra en översyn i syfte atl klarlägga frivårdens arbetsuppgifter. Av frivårdens dubbla uppgifter som kontroll- och hjälporgan kom särskilt den hjälpande uppgiften atl betonas under den första tiden av brottsbalkens (BrB) tillämpning. Under senare tid har emellertid frivårdens kontrollfunktioner efter hand kommil mera i blickpunklen och tiden är nu mogen att gå längre på denna väg. Härigenom bör kriminalvården i frihet bli mera effektiv än f. n.

Vad först gäller frågan om ändringar inom det nuvarande påföljdssystemets ram knyter sig intresset främst till skyddstillsynspäföljden. Direktiven aktualiserar därvid först frågan om även denna påföljd kan tillföras ett moment av straffmälning, exempelvis genom alt prövotidens eller övervakningslidens längd inom vissa ramar bestäms i domen efter brottels art och övriga omständigheter. Även den dömdes skyldighet atl hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör enUgt direktiven i görligaste mån ges elt fast innehåll redan i samband med domen. Del uppdras vidare ät kommittén att se över de allmänna skölsamhelskrav som nu gäller för skyddstillsynsdömda samt de särskUda föreskrifter som kan meddelas. En viktig uppgift i denna del är också att se över de sanktioner som skall gälla när den dömde bryter mot vad som åligger honom. Slutligen uppdras åt kommittén alt utreda frågan om tidpunkten för övervakningens igångsättande. Kommittén får dock också möjlighet alt pröva även andra uppslag beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn.

I detta delbetänkande redovisas kommitténs överväganden i fråga om

Prop. 1982/83:85 165

förändringar inom det nuvarande påföljdssyslemets ram. Kommillén har emellertid funnit det nödvändigt alt i detta sammanhang även behandla ett av de nya alternativ tUl frihetsstraff som redovisas i direktiven. Det gäller s.k. intensivövervakning, eftersom en sådan påföljd inte kan införas utan att det påverkar även skyddstillsynens utformning. Intensivövervakning kan nämligen enligl direktiven införas antingen som en särskild påföljd eller också genom att bestämmelserna om skyddstillsyn kompletteras. Det är i båda fallen angeläget atl nä fram till lydliga gränsdragningar meUan intensivövervakning och skyddstiUsyn i ordinär form. Intensivövervakning skall enligt direktiven inte heUer föreskrivas i andra fall än när förutsättningar finns för alt upprätthålla den i praktiken.

Allmän motivering

En störte effektivitet hos kriminalvården i frihet kan leda till en minskad användning av frihetsstraff dels genom all frivårdens möjligheter att motverka återfallsbenägenhelen hos klienterna blir större, dels genom alt domstolarnas tilltro till frivården stärks, vilket ger dem större möjligheter att använda icke frihetsberövande påföljder. Enligt kommitténs uppfattning är den s.k. behandlingsideologin, även om den, kanske liU följd av bristande resurser, inle haft den brottsreducerande effekt som förväntats, av sådant värde att den även i fortsättningen bör sätta sin prägel på kriminalvården i frihet. I övrigt bör verkställigheten av skyddstillsynen intensifieras vad gäller såväl omfattningen av som innehållet i kontakterna mellan den dömde och frivården.

Fömtom en intensivare skyddstillsyn föreslår kommittén ytterligare två förändringar av påföljdssystemet. För del första föreslås en utvidgad tUlämpning av och ny benämning på påföljden viUkorlig dom. Vidgningen åstadkoms genom att kravet på god prognos för meddelande av sådan påföljd mildras. För det andra föreslås att en ny påföljd innebärande kriminalvård i frihet införs. Denna påföljd kallas vUlkorligt fängelse och innebär alt anstånd medges med hela eller en del av verkställigheten av ell fängelsestraff.

Frivårdens arbetsuppgifter

Innan ställning tas till utformningen av ett ändrat frivårdssyslem, är del som direktiven anger nödvändigt atl analysera och klarlägga frivårdens arbetsuppgifter. Kommittén slår då fast att det är en förutsättning för alt kriminalvård i frihet skall kunna utgöra etl verkligt alternativ till frihetsstraff att dess huvuduppgift är att motverka brottslighet. Denna huvuduppgift skall frivården försöka fylla genom olika åtgärder som syftar till att förmå klienten atl uppfylla de förpliktelser som åvilar honom till följd av domen, genom hjälp och stöd tiU honom och genom åtgärder som syftar till

Prop. 1982/83:85 166

att ge honom en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning. Genom dessa åtgärder förväntas frivårdens individualpreventiva och allmänpreventiva effekter kunna tUlvaratas bättre.

Skyddstillsyn

Kommittén lämnar en rad förslag lill förändringar i skyddstillsynens utformning som alla syftar till en intensifiering av verkställigheten. Dessa förändringar skall framför allt leda till att domstolarna får möjlighet att tillämpa påföljden i större utsträckning än f n. Påföljden bör till följd av kommitténs förslag kunna tillämpas för svårare brott och efter fler återfall än som nu anses kunna komma i fråga. Liksom f n. skall skyddstillsyn dock bara användas när det är individualpreventivt motiverat all ställa lagöverträdaren under övervakning.

Vad gäller påföljdens närmare utformning avvisar kommittén tanken på atf införa ett moment av straffmätning inom skyddstillsynens ram. Påföljdstidens längd eller antalet kontakter mellan den dömde och frivården bör inte bestämmas enbart efter brottets svärhel.

Del yttersta ansvaret för övervakningen föreslås överflyttat från övervakningsnämnden lill skyddskonsulenten. Detta är etl av flera förslag som motiveras av behovet av en snabbare start på övervakningen. Elt annat är alt det redan i domen skall anges vem som skall vara övervakare för den dömde. Domstolen skall sålunda vid dom på skyddstillsyn alltid förordna en övervakare.

Kommittén vUl också ge möjligheter tiU större variation i formerna för tillsynen av den dömde. I första hand bör målsättningen dock vara att en lekmannaövervakare förordnas i varje klientärende. Om så inle är möjligt, får liksom f. n. handläggande tjänsteman på skyddskonsulentexpedilionen vara övervakare. Vid sidan av övervakaren bör ytterligare någon lekman kunna förordnas all biträda med ärendet, om det är påkallat av den dömdes personliga förhållanden. Härigenom ges möjlighet atl tillämpa olika alternativa tillsynsformer, exempelvis gruppövervakning eller kontaktman på arbetsplatsen. I det sammanhanget föreslår kommittén också att den försöksverksamhet som sedan några år bedrivits i Norrköping och Linköping med att engagera vårdare från kriminalvårdsanstalter i frivärden skall utvidgas lill storstadsområdena.

Den ekonomiska ersättning som nu utgår till lekmannaövervakare torde vara alltför låg för att nämnvärt påverka möjlighelerna till rekrytering. Del rådande statsfinansiella läget torde inte medge några större förhöjningar av ersättningen. Övervakarnas kostnader för att fullgöra sitt uppdrag har emellertid ökat och kommer att ytteriigare öka till följd av utredningsförslagen. Mot denna bakgrund föreslås att det nuvarande övervakararvodet avskaffas och atl övervakarna i stället erhåller ökad ersätlning för förlorad inkomst och andra kostnader som uppslår på grund av övervakningsupp-dragel.

Prop. 1982/83:85 167

De nuvarande möjligheterna att kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller fängelse bör kvarstå. För att vidga påföljdens användningsområde föreslås att maximum för bötesstraffet höjs.

Vad gäller påföljdstidens längd föreslås betydande förenklingar. Den nuvarande konstruktionen med skilda prövo- och övervakningstider har sagts vara komplicerad och leda till missförstånd. Det är vidare känt atl risken för återfall i brolt är störst under de första månaderna efter domen för att därefter snabbt avta. Kommittén vill därför prioritera intensiteten i övervakningen framför längden. Även möjligheten att förlänga övervakningsliden bör avskaffas, dels för att den leder till skilda prövo- och övervakningstider, dels för att den dömdes behov av övervakning inte ensamt bör kunna leda tiU en längre påföljdstid. Om den normala övervakningstiden görs kort, kan även möjligheten alt i det enskilda fallet förkorta övervakningstiden avvaras.

Dessa överväganden leder fram till ett förslag om att övervakningsliden alltid skall vara ett år utan möjlighet lill vare sig förlängning eller förkortning. Intresset av sammanfallande prövo- och övervakningstider är vidare så starkt, all del uppväger nackdelen att den gamla skyddstillsynen inte kan undanröjas i samma utsträckning i återfallssituationer om prövoliden förkortas starkt. Även prövotiden bör därför vara ett år. Eftersom prövo-och övervakningstiderna då alltid sammanfaller, kommer prövotidsbegrep-pet alt sakna självständig betydelse och föreslås avskaffat.

Skyldigheten för den dömde att hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör utgöra det gmndläggande innehållet i skyddslillsynen. Önskemålet i direktiven alt denna skyldighet i görligaste mån ges ett fast innehåll redan i samband med domen bör tillgodoses genom atl i förordning eller tillämpningsföreskrift las in allmänna föreskrifter om vad som skall anses utgöra en normal konlaktlid. Denna bör mätas i total kontaktlid under övervakningsårel och normall vara minsl 50 timmar. Kontakten bör i allmänhet vara tätast i början av övervakningsliden för att därefter successivt minska. I det enskilda fallet kan dock en annan fördelning av den totala konlaktliden visa sig lämpligast. Kontakten skall i första hand hållas med övervakaren och i andra hand med handläggaren på skyddskonsulentexpeditionen. Skyddskonsulenten skall i det enskilda fallet ge närmare föreskrifter rörande kontaklskyldighelens fullgörande.

Intresset av atl kunna tillgodose ett särskilt starkt behov av övervakning hos lagöverträdaren bör ändå tillgodoses genom att domstolen ges möjlighet att i samband med dom på skyddstillsyn förordna om intensivövervakning under viss tid, minst en och högsl fyra månader. Förutsättningar för ett sädanl förordnande skall emellertid vara att det är motiverat av det begångna brottets straffvärde och att det är individualpreventivt motiverat att ställa lagöverträdaren under intensiv tillsyn. Förordnande torde därför bli särskilt aktuellt i samband med frekvenl återfallsbrottslighet. Vid inlensivövervakning bör kontakttiden mellan klienten och frivården under den

Prop. 1982/83:85 168

tid föreskriften om sådan tillsyn gäller vara den dubbla mot den ordinära övervakningens. Även i detta fall skall skyddskonsulenten ge närmare anvisningar om fullgörandet.

Fömtom kravet på kontakt bör andra krav ställas på klienten. Dessa bör komma till uttryck dels i allmänna skölsamhelskrav, som närmast bör ses som en allmän målsättning för klientens förehavanden, dels i en allmän skyldighet atl lämna upplysningar om egna förhållanden, dels ock i särskilda föreskrifter, avpassade efter de individuella förhållandena. Kommittén föreslår inga väsentliga ändringar i dessa avseenden i förhållande lill vad som nu gäller. Dock skall förutom domstolen även skyddskonsulenten ha rätt att meddela föreskrifter.

En viktig uppgift för kommittén har som sagt varit alt se över sanktionssyslemet. Den uppstramning av frivården som kommitténs förslag syftar till kan inte realiseras utan praktiska möjligheter att ingripa mol den som bryter mot uppställda regler. Del nuvarande sanktionssyslemet, som endast innehåller två åtgärder som uteslutande fungerar som sanktioner, har för liten verkningskraft. Kommillén föreslår därför alt del system av åtgärder som skall tillgripas vid misskötsamhel från klientens sida skall ha följande utseende.

Först bör naturligtvis förmaningar och anvisningar från i tur och ordning övervakare, handläggande frivärdsassislenl och skyddskonsuleni tillgripas. För att skyddskonsulenlen skall få möjlighel lill delta föreslås alt han tilläggs den rätt som nu tillkommer övervakningsnämnden atl genom polisens försorg hämta klienten till sig. Till följd av kommitténs förslag upphör den möjlighet som nu finns att vid behov förlänga övervakningstiden till högst tre år. Övervakningstiden skall som tidigare sagts vara ett år utan möjlighel lill vare sig förlängning eller förkortning. Föreskrifterna är däremot särskill lämpliga alt använda som åtgärder vid misskötsamhel. De skall kunna meddelas av skyddskonsulenlen. Utöver de nuvarande föreskrifterna skall domstol också kunna ge föreskrift om inlensivövervakning under viss tid, om förutsättningar finns för detta. Varning bör behållas som en åtgärd vid misskötsamhel. Den bör kunna meddelas av bäde skyddskonsulent och domstol.

När skyddskonsulenlen har uttömt sina möjligheter eller han anser dessa otillräckliga, skall han vända sig till tingsrätt för vidare åtgärder. Detta beror på alt övervakningsnämnderna förutsälts bli avskaffade. Domstolen skall då ha möjlighel att på lämpligt säll omhänderta klienten under högsl en vecka eller, om särskilda skäl finns, högst två veckor. Omhändertagandet skall liksom f n. fungera som ett processuelll medel. Det skall då få tillgripas inte bara när fråga uppkommer om atl vidta någon åtgärd mot den dömde utan även när han mer allmänt har undandragit sig övervakningen utan att någol är känt om hans förhållanden. Omhändertagandet skall emellertid dessutom få användas som en ren sanktion i den formen att domstolen skall kunna förordna om forisatt omhändertagande under ell

Prop. 1982/83:85 169

visst antal dagar. Tiden för omhändertagandet skall sammanlagt dock inte få överstiga två veckor. Med denna utvidgning av omhändertagandeinstitutel ser kommittén inget behov av ytterligare frihetsberövande åtgärder som sanktion vid misskötsamhel.

Liksom nu skall den yttersta sanktionen vara påföljdens undanröjande och bestämmande av en ny påföljd för brottet. En påföljdsomvandling skall dock enbart få äga rum om den dömde tidigare har meddelats en varning eller en särskUd föreskrift eller en sådan åtgärd skulle vara meningslös, därför att han helt vägrar att medverka till övervakningen. För alt göra påföljdsomvandlingen till en mer verkningsfull sanktion än f. n. föreslås en väsentiigl förenklad handläggningsordning. Denna innebär atl skyddskonsulenten skall föra talan direkt i tingsrätten om en sådan åtgärd. Vidare föreslås en lidsfrist om två veckor från del talan väcks tiU dess frågan skall prövas i tingsrätten.

Kommittén har också haft att utreda frågan om omedelbar verkställighet av dom på skyddstiUsyn. Kommittén föreslår att verkställigheten alltid skall starta från domsdagen, om rätten inte förordnar annat. Högre räll skall kunna meddela inhibition av verkställigheten. Även en dom på fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB föreslås emellertid kunna förordnas gå i omedelbar verkställighet. Verkställigheten av ett sådant fängelsestraff kan nämligen annars försvära rehabiliteringsarbetet under övervakningstiden.

Skall målet att minska användningen av frihetsstraff nås, är del av särskill intresse vilken reaktionen skall bli vid återfall i brolt under verkställigheten av dom på skyddstiUsyn. Kommitténs förslag syftar därvid till att öka möjligheten för domstolarna atl fortsätta med kriminalvård i frihet trots återfallet. S. k. konsumtionsdomar, som innebär att den tidigare skyddstillsynen får avse även den nya brottsligheten, föreslås komma till minskad användning. I stället bör domstolen även i dessa situationer i regel meddela en ny dom på skyddstiUsyn. För att undvika att två skyddstillsyner då skall löpa vid sidan av varandra, föreslås alt den tidigare skyddstillsynen skall kunna undanröjas, även när påföljd av samma slag väljs för del nya brottet. Detta är f. n. inle möjligt.

Villkorlig dom

Kommittén föreslår som tidigare har nämnts även vissa förändringar av påföljden villkorlig dom. Det väsentligaste förslaget är att det krav på god prognos hos lagöverträdaren som nu gäller för meddelande av viUkorlig dom skaU mildras. Detta förslag motiveras av olika skäl. Den intensifiering av skyddstillsynen som kommittén föreslår gör påföljden mindre lämpad för förslagångsbrotlslingar med mindre varaktiga behov av hjälp och tillsyn. Dessa bör därför i stäUet meddelas villkorlig dom. Frivårdens resurser kan då prioriteras till förmån för de lagöverträdare som är i störst behov av dem. Ett mildrat krav på god prognos ger också möjligheter att något

Prop. 1982/83:85 170

mildra den för många lagöverträdare svårförståeliga effekten alt sociala behov leder lill mer ingripande påföljder.

Påföljdens användningsområde föreslås också vidgat genom att maximum höjs för det bötesstraff som kan dömas ut jämte villkorlig dom.

Den villkorliga domen föreslås också väsentligt förenklad. De allmänna skötsamhetskraven, möjligheten att meddela föreskrift om skadeståndsbelalning och sanktionssyslemet föresläs avskaffade, eftersom de i praktiken inte har kommil till användning. Därmed saknas också skäl att förena påföljden med en prövolid. Även den bör därför avskaffas. Genom atl påföljden då kommer att sakna verkställighetstid och verkställighetsinnehåll kan även de särskilda bestämmelserna om reaktionen vid återfall undvaras. Av aUmänna oskrivna regler om återfalls inverkan följer ändå all den tidigare brottsligheten har viss betydelse vid påföljdsbestämning. För att villkorlig dom bättre skall stämma överens med sin nya utformning och för att den inte skall förväxlas med andra påföljder föreslås slutligen också att påföljden i stället skall benämnas straffvarning.

Intensivövervakning

Intensivövervakning som en självständig påföljd utgjorde väsentliga inslag i de förslag till nya straffsystem som lämnades av ungdomsfängelseutredningen (SOU 1977:83) och brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp (BRÅ Rapport 1977:7). Vid remissbehandlingen kritiserades emellertid dessa förslag för alt de skulle göra påföljdssystemel svåröverskådligt och för alt del skulle bli svårt att hålla isär de olika påföljderna pä verkställighetsstadiet. Enligt frivärdskommitténs direktiv bör därför arbetet att finna en ny frivårdspåföljd lill en del bedrivas med andra utgångspunkter. Kommittén avvisar också tanken på intensivövervakning som en särskild påföljd. I stället bör, som tidigare har sagts, inom ramen för skyddstillsyn finnas möjlighet atl under vissa förulsättningar utöva en särskilt intensiv tillsyn av den dömde.

Villkorligt fängelse

En minskad användning av frihetsstraff blir följden om man i påföljdssystemet mellan skyddstillsyn och fängelse för in en ny påföljd som innebär kriminalvård i frihet. Kommittén vill uppnå detta mål genom att som en ny påföljd åter föra in den form av villkorlig dom som fanns före brottsbalken och som innebar att domstolen vid ådömande av fängelsestraff medgav anstånd med straffverkställigheten under en viss prövotid. Påföljden bör kallas villkorUgt fängelse. Den innebär aUtsä att domstolen mäter ut etl fängelsestraff men samtidigt medger anstånd med verkställigheten. Om ett kortvarigt frihetsberövande ändå är oundvikligt av främst aUmänpreventiva skäl, bör domstolen kunna medge anstånd med en del av verkställigheten. Den del som skall verkställas får då inte överstiga tre månader.

Prop. 1982/83:85 171

Villkorligt fängelse skall förekomma i tvä former, med och utan övervakning. Villkorligt fängelse utan övervakning skall helt sakna verkställighetsinnehåll, medan villkorligt fängelse med övervakning skaU ha ett verkställighetsinnehåll som överensstämmer med skyddstiUsynens med vissa undantag i fråga om påföljdslidens längd, åtgärder vid misskötsamhel och reaktionen vid återfall. I likhet med övriga frivårdspåföljder bör villkorligt fängelse kunna kombineras med böter.

Villkorligt fängelse utan övervakning är avsedd att användas för lagöverträdare, som inte är i behov av tillsyn, i de fall då straffvarning antingen på grund av brottets svårhet eller på grund av återfaU anses inte kunna komma i fråga och ovillkorligt fängelse inte är oundgängligt. Villkorligt fängelse med övervakning är avsedd all användas i motsvarande fall, när lagöverträdaren är i behov av tillsyn. Detta bör särskilt vara aktuellt i fråga om de lagöverträdare som nu ådöms fängelsestraff på grund av täta återfall i förmögenhels- eUer våldsbrott. Genom det konkreta straffholel bör den nya påföljden ha etl högre allmänprevenlivt värde än villkorlig dom och skyddstiUsyn och därför kunna användas för svårare brott än dessa påföljder. Villkorligt fängelse bör bara ersätta fängelsestraff och inle tillämpas när domstolarna f. n. skuUe vara beredda atl ådöma villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Genom atl villkorligt fängelse kan tillgodose även tämligen högt ställda allmänpreventiva krav bör etl mer nyanserat påföljdsval bli möjligt för vissa brott som, trots att de inte kan anses som svåra, med hånsyn till sin särskilda art i regel anses böra leda till frihetsberövande påföljd. Detta gäller för sådana brolt som misshandel, våld eller hot mol tjänsteman, olovlig körning, olovlig vistelse i riket och rymning.

Vad sedan gäller påföljdens utformning föreslår kommittén atl det vid villkorligt fängelse, till skillnad frän vad som skall gälla vid straffvarning och skyddstillsyn, skall löpa en prövotid. Denna bör vara två år eller, om del utmätta straffets längd är sex månader eller mindre, etl år. Eftersom verkslällighetsinnehållet i villkorligt fängelse med övervakning bör vara detsamma som i skyddstillsyn, föresläs att övervakningsliden dock alltid skall vara etl år.

Liksom vid skyddstillsyn bör övervakningen efter dom på villkorligt fängelse som regel starta från domsdagen. Domstolen bör även ges rätt alt förordna att den ovillkorliga delen av elt i övrigt villkoriigt fängelsestraff skall gå i omedelbar verkställighet, om lagöverträdaren också ställs under övervakning.

Villkorligt fängelse utan övervakning bör i likhet med straffvarning sakna sanktionssystem i fråga om misskötsamhel. Villkorligt fängelse med övervakning bör ha etl sanktionssyslem som överensstämmer med skyddslillsynens utom vad avser den yttersta reaktionen. Del ligger nämligen i påföljdens idé alt denna bör vara det villkoriigt medgivna anståndets förverkande. Anståndet föreslås därför kunna helt eller delvis förverkas.

Prop. 1982/83:85 172

Eftersom det är svårt att tänka sig allvarlig misskötsamhel som inte är förenad med nya brott, bör det dock normalt vara tillräckligt om någon månad av det villkorligt medgivna anståndet förverkas.

Del ligger vidare i påföljdens natur atl det villkorligt medgivna anståndet i regel bör förverkas vid återfall i brolt. Eftersom hänsyn emellertid härvid bör tas till vad som har avGänals av del tidigare straffet, bör domstolen i en sådan situation göra en helt ny påföljdsbeslämning som skall avse både den gamla och den nya brottsligheten. Om rätten ändå skulle stanna för fortsatt kriminalvård i frihet, bör den undanröja det gamla villkorliga fängelset och på nytt döma till villkorligt fängelse. Det finns då möjligheter att genom påföljdens innehåll åstadkomma den upptrappning av påföljdsvalet som ler sig naturligt på grund av återfallet.

Kostnader och genomförande

Enligl direktiven om finansiering av reformer kan kommittén inte föreslå andra reformer än dem som ryms inom ramen för befintliga resurser. Flera av kommitténs förslag påverkar resursfrågorna. Nya former av tillsyn skall sålunda kunna förekomma. Övervakningen skall bli intensivare och därmed arbetsbelastningen på Gänstemännen och lekmannaövervakarna slörre. Tjänster för vårdare föreslås inrättade vid vissa storstadsdistrikl.

Samtidigt syftar kommitténs förslag till alt begränsa användningen av frihetsstraff och även i övrigt ge fömtsättningar för atl tillgripa mindre ingripande påföljder än f. n. Det är emellertid svårt att beräkna förslagens ekonomiska konsekvenser i dessa avseenden, eftersom rättsutvecklingen påverkas av alltför många faktorer som inte kan förutses. Förslagen torde emellertid inte leda till ökade ulan snarare till minskade kostnader. Slutligen föreslås att övervakningstiden vid skyddstiUsyn skall förkortas från normall tvä är till elt år.

Det sistnämnda förslagel beräknas medföra alt del genomsnittliga antalet frivårdsklienler minskar med ca 2500 och övervakarersältningarna med ca 3 milj. kr. om året. För denna kostnad beräknas ca 5000 personer kunna anlitas som biträden vid övervakningar. Förslaget om utvidgad tillämpning av straffvarning beräknas leda till ett minskat klienlanlal för frivården med 1 200-1 300 personer. Å andra sidan beräknas genom minskad tillämpning av fängelsestraffet klientantalet inom frivården öka med drygt 500 personer, samtidigt som platsbehovet på anstaltssidan beräknas minska med 175 platser. Kostnaderna på anstaltssidan beräknas därigenom minska med 23,8 milj. kr. om året om än först efter hand, när den ändrade tiUämpningen slår igenom på fängelsepopulationen.

Totalt beräknas för frivärdens del del genomsnittliga klientantalet minska med ca 3 200 personer. Det är emellertid det mest lättarbetade klientelet som försvinner, medan det som tUlkommer torde vara problemfyllt. För att frivården skall kunna få önskad intensitet är det nödvändigt med en sank-

Prop. 1982/83:85 173

ning av antalet kUenter per handläggande Gänsteman. När viss hänsyn tagits till att skyddskonsulenten torde behöva bli avlastad vissa av sina nuvarande arbetsuppgifter, beräknas kommitténs förslag medföra att antalet klienter minskar med fem till drygt 31 per handläggare. Ändå torde det vara nödvändigt med vissa resurstillskott i slorstadsdistrikten. Kostnaden för vårdartjänster inom frivården beräknas till 145000 kr. om året per tjänst.

Lagändringarna föresläs träda i kraft de 1 januari 1983. Genomförandel bör dock ske samtidigt med genomförandet av vissa förslag rörande den villkorliga frigivningen och övervakningsnämnderna som fängelsestraffkommittén f n. utarbetar.

Prop. 1982/83:85 174

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över belänkandena (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder

REMISSINSTANSER

Efter remiss har yttranden över belänkandena avgetts av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrälten för Övre Norrland, kammarrätten i Jönköping, Stockholms, Göteborgs, Malmö och Helsingborgs tingsrätter, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnderna i Stockholm, andra avdelningen, Eskilstuna, Göteborg, andra avdelningen, Malmö, första avdelningen (endast SOU 1981:90), Täby (endast SOU 1981:92), Kariskoga och Luleå (endast SOU 1981:92), brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare (endast SOU 1981:92), Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspoUschefer, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän. Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstalterna (endast SOU 1981:92), Övervakares och kontaktpersoners riksförbund. Svenska fångvårdssällskapet och Sveriges socionomers, personaF och förvaltningsGänstemäns riksförbund. Föreningen Sveriges länspoUschefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett gemensamma yttranden.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren i Stockholm och länsåklagarna i Kalmar, Norrbottens, Uppsala och Värmlands län. SACO/SR har överlämnat ett yttrande från Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK). Övervakningsnämnden i Täby har överlämnat yttrande från Gänslgörande styresmannen vid kriminalvårdsanstalten i Österåker.

REMISSYTTRANDENA

I    Allmänt

De båda kommittéernas betänkanden har fått etl någol blandat mottagande. Åtskilliga remissinstanser uttalar visserligen sin anslutning tUl för-

Prop. 1982/83:85 175

slagen i stora delar, men kritik mot dessa anförs samtidigt från många häll vad gäller både en del principiella frågor och vissa detaljspörsmål.

Flertalet av de remissinstanser som närmare går in på frågan ger uttryckligen sin anslutning tUl den målsättning för kommittéernas arbete som har legat i att söka vägar alt nedbringa användningen av frihetsstraff Till dessa instanser hör kriminalvårdsstyrelsen som emellertid samtidigt understryker ett konstaterande av frivårdskommittén atl kriminalpolitikens - och än mer kriminalvårdens - utformning har en marginell betydelse för brottsligheten jämfört med familje- och skolpoUtik, arbetsmarknads- och socialpolitik, rättsväsendels utformning och funktion i slort och framför allt den ekonomiska strukturen och människosynen i samhället. Del kan enligt styrelsen inte nog betonas att man med denna utgångspunkt inte får förvänta sig att förändringar i påföljdssystem och verkställighet skaU ha stor genomslagskraft. Tvärtom måste man inför varje förändring fråga sig om den troligen marginella effekten är värd de olägenheter som många förändringar initialt medför. LO har liknande synpunkter.

SamhäUsulvecklingens betydelse för broltslighetsnivån betonas också av rikspolisstyrelsen som även pekar på att straffverkställigheten i fängelse enligt klara belägg saknar positiv inverkan på de intagnas återanpassning i samhället. Tvärtom leder den i allmänhet till försämrad rehabUitering och hög ålerfallsrisk samt verkar ofta personlighetsnedbrylande. Enligt rikspolisstyrelsens mening finns det mot bakgrund av dessa negativa erfarenheter ett klart önskemål om att minska användningen av fängelsestraff Ett klart behov av en effektivare frivård föreligger också. Frågan är emellertid hur långt man i praktiken kan minska fängelsestraffen genom att öka användningen av frivårdspåföljderna utan att detta leder till oacceptabla verkningar från allmänprevenliv synpunkt. De allmänpreventiva effekterna av olika brottspåföljder är inle klarlagda men erfarenheterna av tidigare reformer och i synnerhet den negativa broltsulvecklingen ger enligt rikspolisstyrelsens mening, särskilt som förslagen nu inte medför att några nya resurser tillförs kriminalvården, upphov lill övervägande tveksamhet om nya reformer inom påföljdssystemel kan leda till avsett resultat på kortare sikt. Enligt styrelsens uppfattning kan inte ifrågakomma atl drastiskt minska frihelsberövandena tUl förmån för påföljder i frihet om inte en godtagbar utveckling kan fömtsättas.

Liknande synpunkter anförs av domareförbundet som också säger sig dela uppfattningen om fängelsestraffets negativa effekter. I mindre grad gäller detta dock enligt förbundet beträffande de helt korta straffen. Bland dem som dömts till kortare fängelsestraff är ålerfaUsfrekvensen inle hög, i vart fall ej bland dem som dömts till fängelse första gången. Vad gäller fängelsestraffets nedbrytande effekter bör enligt vad förbundet ultalar fängelsemiljön i det enskUda fallet jämföras med den miljö, vari den dömde vistats i frihet. Många av dem som i dag häktas och senare döms till

Prop. 1982/83:85 176

fängelse saknar arbete och godtagbar bostad och är djupt nedgångna i alkohol- eUer narkotikamissbruk. En fortsalt vistelse i dessa miljöer är säkerligen också nedbrytande för personligheten och dämtöver farlig för den fysiska hälsan. I dylika situationer kan ett fängelsestraff vara det mest humana alternativet när, såsom ofta är fallet, åtgärder inte anses kunna vidtas med slöd av sociallagstiftningen. Även med dessa reservationer framstår dock fängelsestraffet som en påföljd som om möjligt bör undvikas. Insikten härom är också enligl förbundet utbredd i domstolarna.

Helsingborgs tingsrätt anser atl rättstillämpningen redan nu i aUt väsentligt uppfyller målsättningen att i all möjlig mån minska användningen av frihetsstraff Domstolarnas praxis beträffande påföljder för broll måste i stort sett betecknas som mycket varsam och mild. I del längsta - om ej hänsyn tiU den allmänna laglydnaden lägger hinder i vägen - drar man sig för att tillgripa fängelsestraff. Vid bestämmande av frihetsstraff utnynjas dessutom regelmässigt endast straffskalornas nedre del. Ofta dömer domstolarna till det lägsta straff som är möjligt enligt den tillämpliga straffskalan, särskill vid brott som har högt straffminimum. Undantag finns, t.ex. i fråga om narkotikabrott, där statsmakterna styrt utvecklingen genom att successivt skärpa straffbestämmelserna. Tingsrätten ifrågasätter om del -med utgångspunkt i gällande straffskalor - allmänt sett kan finnas något nämnvärt utrymme för att i rättstillämpningen ytterligare begränsa frihetsberövanden. Polischefsföreningarna släller frågan om det i en tid med allt mer omfattande och grövre brottslighet är realistiskt att en minskad användning av frihetsstraff skaU kunna ske i någon slörre utsträckning utan atl allmänhetens förtroende för rättsväsendet går förlorat och utan att poUsens och andra rättsvårdande funktionärer lappar intresset för sina uppgifter.

Övervakningsnämnden i Karlskoga framhåller i sammanhanget särskilt att det i ett rättssamhälle är viktigt atl på alla sätt förhindra brott. Upplysning om bättre läs och andra inbrottsskydd, krav på legitimation, stopp för spelhallar m. m. är några sätt alt minska brottsligheten. Ökade insatser bör ske på alla områden för att nå delta mål. Vidare måste de sociala förhållandena för många förbättras. Barns och ungdoms sysselsättning måste följas. Här spelar hemmen en avgörande roll. När nu trots allt brolt förekommer måste samhället reagera. Den enskilde kommer aldrig alt tolerera atl brolt begås och samhället, som ej heller kan tolerera brolt, måste skydda och hjälpa den enskilde. Del är synnerligen viktigt med åtgärder, som ökar risken för upptäckt. Lagföringen måste ske snabbare än nu. Målsägandens ställning måste värnas. Dennes berättigade krav mäste tillgodoses. I alla påföljder måste berättigade och utdömda skadeståndskrav också tillfalla målsägande.

Flera remissinstanser tar med anledning av de båda kommiltébetänkan-dena upp allmänna synpunkter på frågor som rör påföljdssystemet. Därvid diskuteras bl. a. - särskill i anslutning lill frivårdskommitténs betänkande

Prop. 1982/83:85 177

- frågan i vad mån behandlingssynpunkter bör verka styrande på påföljdssystemel.

Kriminalvårdsnämnden, som utförligt uppehåller sig vid dessa frågor, konstaterar bl. a. att insikten om att frihetsberövande har skadliga verkningar länge har varit en drivande faktor i reformarbetet på det kriminalpolitiska området i vårt land. Det torde numera råda en så allmän uppslutning kring uppfattningen all färre och kortare fängelsestraff bör eftersträvas, att önskvärdheten av reformer i den riktningen inte behöver betonas särskilt. När det gäller alt nå detta mål är det naturligt att meningarna kan gå isär. Man har hittills gått flera olika vägar för att begränsa frihelsberövandet i anledning av brott. Dessa metoder har inneburit avsteg från den klassiska slraffrättsläran alt brott skall förskylla ett visst, efter gärningens beskaffenhet utmätt straff. De skulle inte ha kommit till användning i den omfattning som har skett, om inle tanken uppkommit att genom särskilda åtgärder komma åt de bakomliggande orsakerna - ekonomiska, sociala eller själsliga - till att människor begär brott. Behandlingstanken ligger bakom den slraffrältsideologi som har visat sig erbjuda metoder all minska frihets-berövandet i anledning av brolt. Den har inte bara därigenom utan även i övrigt varit av avgörande betydelse för en humanisering av systemet med straff Påföljdssystemet i brottsbalken är inte utan brister men framstår enligt nämnden som resultatet av en på det hela tagel välbalanserad avvägning mellan allmänprevenliva och individualpreventiva hänsyn. Nämnden delar inte den behandlingspessimism som har gjort sig gällande utan anser att man inte kan bortse från atl de angivna metoderna haft betydande värde. Frihelsberövandet i anledning av brott har kunnat begränsas i en omfattning som sannolikt inte hade varit möjlig, om krav på enkelhet, formell rättvisa och fömtsebarhet i straffsystemet hade getts större tyngd. De remitterade förslagen utgör enligt vad nämnden konstaterar en vidareutveckling av metoderna att med alternativa påföljder och villkorlig frigivning begränsa frihelsberövandet i anledning av brolt. Förslagen från frivårdskommittén är enligt nämnden väl lämpade för ändamålet medan de av fängelsestraffkommittén föreslagna ändringarna i fråga om villkorlig frigivning inle synes vara ägnade alt i realiteten leda till kortare straff

JO betonar att huvudsyftet med påföljdssystemet måste vara att förebygga broll. Del skall medverka till alt den allmänna laglydnaden upprätthålls och till alt den enskilde lagöverträdaren avhålls från att återfalla i brott. Vid utformningen av påföljdssystemel måste alltså en lämplig balans av allmän- och individualpreventivt betingade inslag åstadkommas. Huvuduppgiften för frivården bör vara all genom såväl kontroll som slöd verka för atl den dömde inte återfaller i brolt samt atl i övrigt främja hans anpassning i samhället.

Liknande principiella synpunkter framhålls av bl.a. Föreningen Sveriges frivärdstjänstemän och Svenska fångvårdssältskapel, som båda betonar angelägenheten av att behandlingstanken behålls inom kriminalpolili-12   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 178

ken. Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemåns riksförbund har samma uppfattning och påpekar samtidigt atl medan utvecklingen inom andra vårdområden kännetecknas av serviceianke och frivillighet kriminalvården i allt större omfattning har fått ta över samhällets repressiva inslag. Samtidigt har en ökad kritik riktats mot frivården för dålig effektivitet och tal om bristande förtroende från domstolarnas sida. Denna kritik avvisas av förbundet som framhåUer att man här har mätt effektiviteten med allmänt definierade termer som återfall. Ingenting nämns om alla de människor som getts möjlighet tUl ett värdigt liv i frihet där alternativet hade varit fängelse. Frivårdens möjlighet att påverka den dömde är visserligen mindre än den påverkan som klienten utsätts för i andra sammanhang. Trots detta måste möjligheten att påverka och förändra tas tillvara. LO menar att det - trots den oroande brottsutvecklingen - inte finns anledning att mbba grundprinciperna bakom 1973 års kriminalvårdsreform utan att man i stället bör fortsätta atl utveckla påföljdssystemet med huvudsaklig inriktning på frivårdspåföljder.

I viss motsättning till dessa yttranden uttalar BRÅ att stora delar av den teoretiska grundvalen för behandlingsideologin har kommit att ifrågasättas efter brottsbalkens liUkomsl. Även om man inte bör ge upp ambitionerna att utforma påföljdernas innehåU på ett individualpreventivt lämpligt sätt anser BRÅ inte att man på nuvarande kunskapsnivå kan lägga behandlingstankar till gmnd också för påföljdsvalsproblematiken. Vad frivårdskommittén anför i denna del framstår endasi som fromma förhoppningar som tyvärr inte har någol underlag i faktiska kunskaper. Liknande synpunkter framhålls av hovrätten för Övre Norrland, som menar all det hade varit bättre om kommittén förutsättningslöst kunnat undersöka möjligheterna av att införa ett system där påföljden - straffet mera markant än i dag kunde knytas direkt och uteslutande tUl det begångna brottet. Helsingborgs tingsrätt, som också utvecklar liknande tankegångar, betonar bl. a. vikten av att markera brottslingens ansvar för sina gärningar och av att krav ställs på proportionalitet mellan brott och straff. Straffsystemet bör dessutom enligt vad tingsrätten uttalar vara sä enkeU och lätt att begripa som möjligt så att den enskilde individen kan fömtse vad han har att utslå om han begår brolt. Kravet på fömtsebarhet bör gälla även för straffverkstäUigheten. Synpunkter av samma art anförs av Göta hovrätt.

Även enligt rikspolisstyrelsens mening finns det från principiell synpunkt betydelsefulla invändningar mot behandlingsideologin. Framför allt är det resultaten av utförd behandlingsforskning som ger upphov lill dessa. Behandlingsideologin har inte lyckats uppfylla sina gmndläggande syften att åstadkomma social rehabilitering och att begränsa äterfallsbrottslighe-ten. I princip bör en brottspåföljd därför inte få tas till intäkt för behandUng. Därmed är inte sagt att behandlingen och försöken tUl social rehabilitering av brottsklientelet bör tas bort. Tvärtom skall alla möjligheter till meningsfull behandling och social rehabilitering tas till vara. Vid utform-

Prop. 1982/83:85 179

ningen av en framlida kriminalpolitik måste tas större hänsyn lill behandlingsideologins svagheter. Även om det nu kunde finnas anledning atl gå längre på den vägen än vad kommittén har velat göra kan rikspolisstyrelsen ändock ansluta sig till frivårdskommitténs slåndpunklstagande.

Domareförbundet anser att den behandlingsideologi som under senare tid har varit förhärskande inom svensk kriminalpolitik har medfört att kraven på fömtsebarhet och rättvisa har fått slå tillbaka när domstolarna skolat tillgodose de sinsemellan motstridiga krav, som rättsordningen ställer. Det kan också på sikt leda till oöverskådliga skador, om domstolarna i sin rättstillämpning alltför mycket avviker frän allmänt rådande värderingar. Det finns enligt förbundets mening anledning att varna för sådana effekter med anledning av de framlagda förslagen. Det kan redan nu ifrågasättas om inte den från målsägandesynpunkl överslätande attityd, som domstolarna ofta anses inta vid upprepade och även förhållandevis grova förmögenhetsbrott, står i allt för mycket strid med det allmänna rältsmedvetandet. Atl nu - i en tid av stigande och förgrovad brottslighet — ytterligare förslärka denna utveckling och utvidga den även till andra brottstyper kan väcka betänkligheter. Förbundet framhåller i sammanhanget också alt det såväl för den enskilde lagbrytaren som för allmänheten säkerligen är domstolens val mellan straff - fängelse - eller annan påföljd som är helt avgörande. Om valet blir kriminalvård i frihet kommer i jämförelse härmed sådana frågor som övervakning, prövotidens längd eller om straffet utsätts i domen i skymundan. Atf föreskrifter av denna typ skulle ha en allmänprevenliv effekt är antaganden som torde grundas på en felaktig föreställning om vad som framstår som väsentiigl och om vad av domstolarnas verksamhet som kommer till allmänhetens kännedom.

Frågan om behandlingsideologins betydelse för påföljdssystemel tas upp även av Göteborgs tingsrätt. Enligt tingsrätten får det sannolikt accepteras att den som vill ändra det beslående har bevisbördan för atl del nya är bättre. Allmänt framhåller tingsrätten emellertid all det oftast är svårt all finna övertygande argument - annat än möjligen rent ekonomiska och humanitära - för den ena eller den andra lösningen. Allt lyder på att de mål som man ställer upp när del gäller all motverka brott genom sanktioner - generellt selt - måste sättas lågt om man skall ha en realistisk ambitionsnivå för kriminalpolitiken. I stället bör man när det gäller samhällsinsatser understryka behovet av sociala stödåtgärder. De bedömningar och avvägningar som måste göras i dessa delar ligger emellertid snarare inom socialvårdens ram än inom kriminalvårdens. Denna syn på sanktionssystemet innebär emellertid inte elt underkännande av kriminalpolitikens betydelse totalt setl. Dels har påföljden sannolikt en brotlsavhållande effekt i många fall då det är fråga om "kalkylerande brottslingar", dels har kriminaliseringen antagligen en - om än omälbar - betydelse för norm-uppbyggandet i samhället.

En del remissinstanser är tveksamma tUl lämpligheten av partiella

Prop. 1982/83:85 180

reformer på påföljdssyslemets område. Domareförbundet påpekar alt de båda kommittéernas arbete syftar till en genomgripande översyn av hela påföljdssystemel. De frågor som därvid skall behandlas har nära samband med varandra. Enligl förbundets uppfattning är det olyckligt att förslagen nu splittras på olika ddbetänkanden, vilket försvårar den samlade överblick, som är önskvärd. Även JO säger sig ha svårt att se fördelarna med atl genom en rad ddbetänkanden föreslå förändringar etappvis i straffsystemet. Helhetsperspektivet på kriminalpolitiken riskerar all gå förlorat med ett sådant tillvägagångssätt. JO anser det vara betänkligt om det ganska brett anlagda reformarbetet enbart leder till all man får en anlal dellösningar vilka kan te sig som provisorier medan man väntar pä etl fastare principiellt grepp över ämnet. RÅ har liknande synpunkter.

Övervakningsnämnden i Luleå anser atl den pågående översynen över brottsbalkens regelsystem är på sin plats sedan brottsbalken nu varit i kraft i snart Gugo år. Under denna lid har del kriminalpolitiska synsättet ändrats i väsentliga avseenden. Mol reformarbetet som sådant kan emellertid riktas den kritiken an del är svårt an få någon översiktlig och enhetlig bild av de förslag som läggs fram. Detta beror huvudsakligen på all reformarbetet nu fördelats på två skilda kommittéer, som därtill nödgals föreslå partiella reformer genom ddbetänkanden. Dessutom har arbetet ytterligare komplicerats av tilläggsdirektiv, som har sin grund i väsentligen andra värderingar än de kriminalpoliliska. Del föreligger en risk för alt reformarbetet därigenom leder till all påföljdssystemet i brottsbalken, som ju redan ändrats i betydande avseenden genom delreformer, kan komma atl förlora sina konturer.

De nämnda tilläggsdirektiven kritiseras också av flera andra remissinslanser. Som i del följande skall beröras närmare gäller kritiken särskilt all kommittéerna har ålagts atl ulgå från alt övervakningsnämnderna skall avvecklas (se närmare avsnitt 4).

2   Villkorlig frigivning

2.1 Allmänna synpunkter

De för fängelsestraffkommiltén två grundläggande principerna, atl frihetsstraffen bör göras så få och korta som möjligt och all utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar bör minskas, har i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats ulan erinran av remissinslanserna. Förslagen har inte desto mindre fått ett blandat mottagande.

Huvuddragen av förslagen lämnas utan erinran eller tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna. En betydande andel av dessa anför emellertid reservationer i olika hänseenden.

Många av remissinstanserna, bland såväl dem som tillstyrker all förslå-

Prop. 1982/83:85 181

gen nu läggs till grund förjagstiftning som dem som släller sig tveksamma till detta eller avstyrker det, framhåller atl de anser del olyckligt alt frågan om villkorlig frigivning bmtits ut till särskild behandling vid sidan av kommitténs övriga uppdrag. RÅ anför således att det varit en klar fördel om översynen av reglerna om villkorlig frigivning hade kunnat sällas in i sitt givna sammanhang med de allmänna reglerna för påföljdsval och straffmälning ävensom en allmän översyn av straffskalorna. Behandlingen av villkorlig frigivning utan att sätta den i sitt slörre sammanhang är enligl RÅ med nödvändighet ägnad atl ge förslaget en ofullständig karaktär. Liknande synpunkter anförs bl.a. av hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, BRA, JO, domareförbundet, Helsingborgs tingsrätt och kriminatvårdsnämnden.

I anslutning härtill bör nämnas alt vissa av remissinstanserna bl.a. domstolsverket och JO, uttryckligen förordar atl en sädan sänkning av slraffniväerna som kommittén eftersträvat, om den anses böra genomföras, sker genom en ändring av straffskalorna.

Flera av de remissinslanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslagen ifrågasätter om dessa i praktiken kommer all leda till kortare frihetsberövanden. Kraftigast betonas detta av övervakitingsnämnden i Täby som säger att domstolarna inte "stillatigande kommer att acceptera" ett syslem som innebär att om domstolen dömer lill fängelse i exempelvis fyra år, detta i själva verket betyder, alt straffet är fängelse i tvä år och övervakning i bästa fall under två år. Enligt övervakningsnämnden kommer domstolarna med all säkerhet all skärpa straffen. Liknande synpunkter framförs också av bl.a. kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Göteborg och kriminalvårdsstyrelsen.

2.2 Villkorlig frigivning eller inte?

Inle någon remissinstans har förordat all institutet villkorlig frigivning avskaffas nu. Inställningen lill institutet varierar dock väsentligt mellan olika instanser. Medan vissa menar att det utgör etl viktigt och värdefullt inslag i fängelsepåföljden anser andra atl man på sikt borde avskaffa institutet eller i vart fall pröva förutsättningarna härför. Göta hovrätt framför som sin mening alt ett principbeslut om avskaffande bör fallas nu och atl fängelsestraffkommittén med anledning härav bör ges tilläggsdirektiv. De flesta godtar emellertid institutets existens, antingen utan närmare motivering eller med hänvisning till de skäl som anförts av kommillén. Majoriteten av remissinstanserna uttalar sig, antingen uttryckligen eller genom godtagande av kommitténs förslag, för en reglering av mer obligatorisk karaklär än för närvarande. De flesta godtar också alt halvlidsfrigivning skall gälla som huvudregel. Liksom kommillén anser man dock i allmänhet att nägon form av särreglering krävs för grövre brott. I fråga om den laglekniska utformningen och i vad mån domstolen bör svara för beslutsfattande i enskilda fall gör sig emellertid skilda synpunkter gällande.

Prop. 1982/83:85 182

RÅ tillhör dem som ultalar sig för all den villkorliga frigivningen på sikt bör avskaffas. Han anför att denna - frän att ursprungligen ha Gänat som etl medel alt underlätta övergången från fångenskapen tUl friheten efter avGänandel av långvariga frihetsstraff och atl innefatta en förmån som skulle gagna både den enskilda fången och fångväsendet som sådant - i dag huvudsakligen får ses som en metod att avkorta längden på anstaltsvistelserna i syfte att minska de övervägande negativa konsekvenser för den enskilde som frihelsberövandet har.

Länsåktagaren i Uppsala län anser alt även om den villkorliga frigivningen tills vidare bör bibehållas så kan någon definitiv ställning inte tas förrän i samband med behandlingen av reglerna för påföljdsval och straffmätning, och länsåklagaren i Värmlands län anser att de invändningar som kan riktas mot institutet frigivning sammantagna är av sådan styrka alt man bör verka för att systemet på sikt avskaffas. Elt avskaffande är dock inte möjUgt utan en genomgripande översyn av straffskalorna eller ingrepp i nuvarande praxis för straffmätningen. Det synes inle heller lämpligl att i nuläget ta bort institutet, eftersom man i övriga nordiska länder inle är beredd att avskaffa det och det är angeläget att bevara rättslikheten inom Norden. Länsåklagaren delar därför kommitténs uppfattning alt villkorlig frigivning bör behållas.

Liknande synpunkter framförs också av hovrätten för Övre Norrland som anför att en förutsättning för att inslilulel skall slopas år en aUmän översyn av straffskalorna och lagstiftning om straffmätning. Del är beklagligt alt kommittén inte förutsättningslöst har kunnat pröva institutet i detta sammanhang. När så inte kunnat ske finns det enligt hovrättens uppfattning goda skäl för att vänta med att reformera institutet i stället för alt nu bestämma sig för en lösning som inte ger möjlighet till en allsidig bedömning. Förslaget om att frigivningen inom vissa snäva ramar skall vara obligatorisk innebär enligt hovrälten all det i samband med en översyn av straffskalorna vore mer logiskt all ta steget fullt ut och helt avskaffa institutet. Därigenom skulle också all osäkerhet om i vad mån domstolarna tar hänsyn till frigivningsreglerna försvinna.

Göleborgs tingsräll anser för sin del att de argument som kommittén för fram för att bevara institutet villkorlig frigivning har dålig bärkraft, eftersom de inte gmndar sig på att institutet har positiva effekter i sig utan mera på att elt avskaffande skulle få negativa effekter. I samband med översynen av straffskalorna bör därför frägan om atl slopa institutet villkorlig frigivning las upp på nytt.

Också BRÅ anser all frågan om villkorliga frigivningen över huvud taget bör finnas kvar bör övervägas vidare. Systemet med villkorlig frigivning har uppenbara nackdelar. Strävandena bör därför gå mot etl avskaffande. BRÅ delar dock kommilténs bedömning atl ett avskaffande i detta skede inte är möjligl med hänsyn till de nackdelar det skulle föra med sig främst frän straffmätningssynpunkt. BRÅ förutsätter emellertid att man i det

Prop. 1982/83:85 183

fortsatta utredningsarbetet - nationellt och i den nordiska slraffrättskommittén — även fortsättningsvis har problemen med villkorlig frigivning inför ögonen och att man inte efter kommitténs förslag anser frågan slutbehandlad för överskådlig tid.

Andra remissinstanser, främst de söm ser ett värde i ell syslem med fakultativa regler för den villkorliga frigivningen, lar klart ställning till förmån för institutets bibehållande. Dessa instanser ställer sig då också i allmänhet avvisande till kommitténs förslag om mer obligatoriska regler för frigivning. Kammarrätten i Jönköping anser exempelvis atl frågan är om man inle nu har anledning atl åter införa en ordning som ger den intagne möjlighel att genom gott uppförande och visad god vilja meritera sig för en förkortning av strafftiden. På det sättet skulle den intagnes eget ansvar för sin situation betonas och anstaltsmiljön tillföras ett stimulans-moment som helt saknas med den föreslagna ordningen.

Övervakningsnämnden i Täby uppehåller sig utförligt vid de olika fördelar som etl system med fakultativ villkorlig frigivning har. Nämnden framhåller att den "morot" som möjligheten till villkorlig frigivning skall innebära inte i första hand är avsedd att förmå den intagne alt uppföra sig väl under anstaltstiden utan alt sporra honom till all aktivt medverka till frigivningsförberedelserna. Ulan aktivt deltagande från den intagne går del - framhåller nämnden - inte att få lill slånd positiva frigivningsförhållanden.

Synpunkter av liknande slag framförs även av övervakningsnämnderna i Luleå och Karlskoga. Sistnämnda remissinstans framhåller att situationen för den enskilde är oerhört varierande. En del skulle omedelbart gå tillbaka lill tidigare leverne och skulle snabbt återfalla i brolt. Nuvarande praxis all "slussa ut" vederbörande har sina fördelar, och denna möjlighet bör man nog värna om. Varierande dag för villkorlig frigivning har sitt värde. Atl låta alla lämna anstalten efter viss i förväg bestämd lid innebär endasi alt alla bara går "rakt igenom" anstalten oavsett hur vederbörande sköter sig. Det är enligt övervakningsnämnden en uppenbar svaghet i förslagel alt ej la någon som helsl hänsyn lill skötsamhel under anstaltsliden. Vidare bör frigivningssilualionen kunna bedömas som positiv. Atl tvingas släppa vederbörande till en olämplig miljö innebär bara nya broll inom kort lid med ny anslaltsvistelse.

2.3 Obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning?

Frågan i vad mån den vUlkorliga frigivningen bör vara obligatorisk eller fakultativ är föremål för delade uppfattningar bland remissinstanserna. Nyss har redovisats etl par yltranden i vilka fördelarna med etl fakultativt system betonas. De flesta remissinstanserna uttalar sig emeUertid för ett mer obligatoriskt system än för närvarande eller godtar det i huvudsak obligatoriska system som kommittén föreslagit.

Prop. 1982/83:85 184

RÅ tillhör dem som förordar ett mer obligatoriskt system. Han framhåller all om man i likhet med kommillén väljer all behälla den villkorliga frigivningen så bör utrymmet för individuella variationer i möjligaste mån begränsas och presumtionen för villkorlig frigivning så snart viss kvotdel av straffet avGänals göras starkare än vad som nu är fallet. Delta ligger helt i linje med den grundläggande princip kommittén säger sig utgå ifrån, nämligen alt tillämpningen och förfarandet i sä stor utsträckning som möjligl bör regleras i lag så att utrymmet för skiftande bedömningar i praxis minskar. Vad som bör eftersträvas är ell enklare, mera förutsebart och rättvisare regelsystem. Likartade synpunkter anförs bl. a. av länsåklagaren i Värmlands län, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrtand, domstolsverket, övervakningsnämnden i Eskilstuna, BRA och Föreningen Sveriges statsåklagare.

Också kriminalvårdsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att den villkorliga frigivningen bör bygga på etl syslem med i huvudsak fasta regler där genom lag tidpunkten för frigivningen är reglerad. De fördelar som della medför i form av en i förväg fastställd tidpunkt för frigivningen som är känd både för den intagne själv och för den kriminalvärdspersonal som har att biträda vid frigivningsarbetel överträffar nämligen de fördelar som en obestämd tidpunkt kan medföra. Ett förenklat frigivningsförfarande kommer vidare atl i stor utsträckning minska det administrativa arbetet med frigivningspromemorior och protokoll m. m. Den tid som på della sätt inbesparas kan i stället utnynjas för konkreta insatser för alt hjälpa de intagna med t. ex. arbets- och bosladsanskaffning.

En reglering med i princip obligatorisk villkorlig frigivning tillstyrks ocksä av bl.a. Svenska kommunförbundet, TCO, advokatsamfundet och Svenska fångvårdssältskapel.

Några remissinslanser är emellertid avvisande eller tveksamma till etl så obligatoriskt system som kommittén föreslår.

Malmö tingsrätt släller sig sålunda tveksam lill kommitténs förslag atl göra den villkorliga frigivningen i del närmaste obligatorisk. Vid fall av särskilt grav misskötsamhel under anstaltsliden eller vid permissioner samt då risken för ell snabbi återfall i kriminalitet är särskill slor tiU följd av att frigivningsförhäUandena är oordnade, bör del finnas en möjlighel att efter en individuell prövning senarelägga tidpunkten för den villkoriiga frigivningen. Denna möjlighet bör enligt tingsrätten användas med försiktighet och behöver inte innebära etl åsidosättande av principen om förutsebarhet av vad den dömde har atl utstå till följd av domen på fängelse. Kravet på fömtsebarhet får enligt tingsrältens uppfattning anses tillräckligt tillgodosett om den dömde vid normal skötsamhel kan räkna med villkorlig frigivning efter viss kvotdel av strafftiden.

Än mer uttryckligt negativ till obligatoriska regler är som redan har framgått övervakningsnämnden i Täby som menar all kommittén över huvud taget synes ha förbisett det värde som den fakultativa villkorliga

Prop. 1982/83:85 185

frigivningen i förening med frigivningspermissionerna har som kriminalpolitiskt medel, som brottsförebyggande faktor och som led i rehabiliteringsprocessen. Enligt nämnden innebär förslaget att risken för återfall i brott ökar betydligt; nya brott betyder ofta katastrof för den frigivne, och för samhäUet innebär återfallet oundvikliga kostnader. Drastiskt uttryckt kan det enligt nämnden sägas, att det är bättre all betala den intagnes vistelse under ytterligare någon tid på anstalten i stället för alt han skaU gå ut och begå nya brott.

Också övervakningsnämnderna i Karlskoga och / Lideå avslyrker som fömt har berörts ett system med obligatorisk frigivning, medan JO släller sig mycket tveksam till atl nu genomföra ett system med obligatorisk halvlidsfrigivning.

2.4 Vilken eller vilka kvotdelar bör gälla för den villkorliga frigivningen?

Majoriteten av remissinstanserna godtar att halvtid kan gälla som huvudregel för den viUkorliga frigivningen. Vissa framhåller dock all påföljdssyslemets trovärdighet kan sättas i fråga genom en sådan regel och skulle därför hellre se att en sänkning av straffnivån skedde genom förändrade straffskalor. Flera remissinstanser ställer sig också tveksamma till om förslaget verkligen kommer att medföra kortare frihetsberövanden. Man pekar härvid på möjligheten att domstolarna kommer att kompensera den vidgade tiUämpningen av villkorlig frigivning med höjda straff. Bl.a. med hänsyn härtill rekommenderar flera remissinstanser atl man bibehåller nuvarande ordning, eventuellt med en vidgad tillämpning av halvlidsfrigivning.

RA tillhör dem som, om den viUkoriiga frigivningen skall bibehållas, anser sig kunna godta halvlidsfrigivning som huvudregel. Inte heUer överåklagaren i Stockholm eller länsåklagarna i Norrbottens, Uppsala eller Värmlands län har nägon erinran mot förslagel i denna del.

Förslagel godtas eller tUlstyrks även av Göta hovrätt (majoriteten), kriminalvårdsstyrelsen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, BRA, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, Svenska kommunförbundet, TCO, LO, Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund, advokatsambundet, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Föreningen styresmän och assistenter m.fi. vid kriminalvårdsanstalterna. Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och Svenska fångvårdssällskapel. Också Göteborgs tingsrätt accepterar förslaget med reservation för att det i själva verket är en generell straffsänkning och att risker finns för att domstolarna kommer att utdöma längre straff

Åtskilliga instanser anför emellertid invändningar mot en obligatorisk halvlidsfrigivning. Hovrätten för Övre Norrland menar att det finns starka skäl för bäde en halvering och en två tredjedels gräns. Hovrätten menar

Prop. 1982/83:85 186

dock atl del är en slor risk att tUUron till straffsystemet minskar om man genomför en reform som innebär att strafftiden sänks lill hälften för nästan alla intagna utan att man behöver göra ändringar i brottsbalkens straffskalor. Domstolarnas verksamhet kan komma alt framstå som en chimär utan anknytning tiU verkligheten. Riskerna för att domstolarna skulle kompensera sänkta straff genom atl utdöma längre påföljdstider är troligen också större med en sådan kvotdel och kan i sin tur leda lill en olycklig oenhetlighet i slraffmätningen. Vid en samlad bedömning menar hovrälten att övervägande skäl talar för an villkoriig frigivning inte skall äga rum innan två tredjedelar av strafftiden avGänals.

Också Stockholms tingsrätt ställer sig avvisande till en obligatorisk halvlidsfrigivning. Tingsrätten ansluler sig till uppfattningen atl frihetsstraffens längd bör avkortas men avvisar bestämt att detta sker genom regler inom ramen för den villkorliga frigivningen. Frågorna bör i stället övervägas i ett större kriminalpoUtiskt sammanhang, lämpligen i kommitténs fortsatta arbete med en översyn av brottens slraffvärde och straffskalornas längd. Kommitténs förslag om i stort obligatoriska regler för halvlidsfrigivning leder, enligl tingsrättens mening, lill en alltför slor disproportion mellan det utdömda straffet och anstaltsvistelsens längd. Det finns en risk att domstolarna kommer att böija utmäta längre frihetsstraff än f n. KommUtén har förutskickat att frågorna om villkorlig frigivning ånyo kan komma att övervägas i det fortsatta arbetet. Denna omständighet understryker ytterligare att en reform, som inom kort kan bli föremål för ändringar, inte nu bör genomföras. Tingsrätten förordar därför alt nu gällande regler och praxis om villkorlig frigivning tills vidare behålls. Liknande synpunkter anförs av domstolsverket.

Kritiska synpunkter på en obligatorisk halvlidsfrigivning framförs även av Malmö tingsrätt. Tingsrätten anför bl.a. atl sett ur etl internationellt perspektiv de strafftider som utdöms av svenska domstolar redan nu är genomgående korta. Tingsrätten befarar att fängelsestraffets allmänpreventiva funktion inte kan bibehållas om de faktiska strafftiderna avkortas ytterligare. Särskilt vid korta fängelsestraff, då den dömde efter frigivning mera sällan ställs under övervakning, är det den faktiska strafftiden som utgör fängelsestraffets reella innehåU. Med hänsyn härtiU är det angeläget att domstolen har möjlighet att differentiera slraffmätningen när den dömer ut korta fängelsestraff Generellt kan enligt tingsrätten sägas, alt möjligheten tiU differentiering blir mindre om viUkorlig frigivning sker redan efter halva strafftiden. Enligt nuvarande ordning är det enbart fängelsestraff om 3-4 månader som medför samma tid i anstalt. Vid viUkorlig frigivning efter halva strafftiden ger fängelsestraff om 3-6 månader samma anstaltslid, om minsta tiden för villkorlig frigivning är 3 månader. Sätts minsta tiden för villkorlig frigivning till 2 månader ger fängelsestraff om 2-4 månader samma tid i anstalt. Det skuUe således bli svårare och även mindre meningsfullt än för närvarande att försöka anpassa straffmätningen efter

Prop. 1982/83:85 187

graden av brottslighet. SärskUt påtagliga skulle svårigheterna bli då det gäller alt gradera påföljderna exempelvis för flera tiUtalade i en slöldliga, efter omfattningen av vars och ens medverkan.

Uppfattningen att det inte finns utrymme för att minska frihelsberövandena i den utsträckning som kommittén föreslår onrifattas även av Helsingborgs tingsräll, rikspolisstyrelsen. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

Kriminalvårdsnämnden tillhör de instanser som anser atl del knappast är troligt att en obligatorisk villkorlig frigivning efter halva strafftiden kommer att leda till kortare frihetsberövanden. Kommittén har enligt nämnden underskattat risken för att domstolarna dömer ul längre straff för att kompensera avkortningen av anstaltstiden. Man bör observera, att det är långt ifrån säkert att inle redan den nuvarande möjligheten till frigivning efter 1/2 tiden har påverkat slraffmätningen. Om så inte har skett, kan det bero på att frigivningsreglerna är fakultativt utformade och på att domstolarna har räknat med att frigivningen föregås av överväganden från övervakningsnämndernas och kriminalvårdsnämndens sida. Enligt kriminal-värdsnämndens mening finns del en påtaglig risk för att en obligatorisk regel om avkortning med 1/2 tiden får effekter på straff mätningen. Man kan visserligen säga sig att domstolarna inle kommer atl skärpa straffen tiU det dubbla, så att effekten av en sådan regel stannar vid måttliga straffskärpningar. Därmed kan man vinna kortare anstaltstider. Men om vinsten skall bli annat än skenbar, kan reglerna om förverkande av slraffåterstoden vid återtaU i brott inte behållas i oförändrat skick. När straffåterstoderna blir längre kan man mot bakgrund av ålerfallsstalistiken som slutresultat av kommitténs förslag se, alt många människor kommer atl få avGäna längre tid i anstaU än vad de gör under nuvarande regler. Kriminalvårdsnämnden avstyrker därför förslaget att de nuvarande bestämmelserna ersätts med en regel alt frigivning genereUt skaU ske efter halva strafftiden.

Samma farhågor uttrycks av övervakningsnämnden i Göteborg, övervakningsnämnden i Täby och Sveriges domareförbund.

Kritiska synpunkter på halvtidsfrigivning anförs även av kammarrätten i Jönköping och övervakningsnämnderna i Karlskoga och Luleå.

Som alternativ till kommitténs förslag anför JO att han för egen del anser att del i nuvarande läge vore säkrast atl nöja sig med att behålla tvåtredje-delsfrigivningen - som närmast utgör ett obligatorium - och ändra bestämmelsen om halvlidsfrigivning så att en mindre restriktiv tillämpning möjliggörs. Niet gäller halvtidsfrigivningen finns enligt JO kanske skäl att även formellt lämna utrymme för hänsynstagande lill att den dömde under anstaltsliden förhållit sig väl. Någon fara för att intagna därav skulle lockas till en för dem skadlig anstaltsanpassning föreligger nog knappast nu för tiden. Liknande uppfattningar redovisas bl. a. av kammarrätten i Jönköping och rikspolisstyrelsen.

Prop. 1982/83:85 188

2.5 Särreglering för grova brott?

Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnal ulan erinran förslaget om en särreglering av den villkorliga frigivningen när den tilltalade gjort sig skyldig lill en grövre brottslighet. Många av dessa har dock uppfattningen alt ell beslul om senareläggning måste kunna omprövas eller alt besluten inte bör ligga hos domstolen. Även om majoriteten godtar en särteglering är det emellertid en betydande andel av remissinstanserna som ställer sig avvisande eller tveksamma lill alt andra regler än eljest skall gälla i fråga om villkorlig frigivning vid grövre brolt.

Kriminalvårdsstyrelsen tillhör de instanser som inståinmer i förslagel om en särreglering av anstaltslidens längd för det mest samhällsfariiga klientelet. Styrelsen delar i detta fall kommitténs uppfattning att den allmänna strävan att förkorta anslallsstraffen måste vägas mol kraven på samhällsskydd. Denna avvägning bör emellertid ske med slor urskillning i de enskilda fallen, varför särregleringen endast bör inriktas på fall där hänsynen till brottslighetens karaklär gör all samhällels behov av skydd framstår som särskilt påtagligt. För den grupp intagna som inte bör komma i fråga för halvtidsfrigivning bör huvudregeln vara atl villkorlig frigivning inte får ske förrän efter 2/3 av strafftiden. Till skillnad från kommittén anser dock styrelsen att del i undantagsfall bör finnas möjlighet till avsteg från en sådan huvudregel. Del främsta skälet härför är alt man erfarenhetsmässigt inte kan bortse från alt det i vissa fall under verkställigheten inträffar sädana förändringar i en intagens situation som gör del möjligt alt frige den intagne före 2/3-dagen utan att kravet på samhällsskydd eftersatts. Styrelsen avslyrker sålunda kommitténs förslag i den del del innebär att ett domstolsförfarande i fråga om senareläggning av villkorlig frigivning inle kan omprövas under verkställigheten. Bestämmelserna bör i stället utformas så att domstolen i domen enbart avgör i vilka fall halvtidsfrigivning inte bör komma i fråga. I vissa undanlagsfall skall därefter frågan om tidpunkten för villkorlig frigivning kunna omprövas. Del är i och för sig länkbart att denna omprövning skulle kunna göras av domstol. Styrelsen finner det dock av principiella och praktiska skäl lämpligare alt prövningen görs av kriminalvårdsnämnden. Styrelsen föreslår alltså att denna nämnd skaU finnas kvar och att den får som huvuduppgift att pröva villkorlig frigivning i de fall domstolen förordnat att villkorlig frigivning efter halva strafftiden inte fär ske. En sådan prövning bör fömtsätta en ansökan från den intagne. Genom att man i lag inför klara och tydliga regler om fömtsättningarna för undantag från domstolens förordnande behöver styrelsens förslag härvidlag inte innebära något väsentiigl avsteg från principen om ett tydligt och förutsebart system.

Av de instanser som tillstyrker förslagel med elt liknande förbehåll som kriminalvårdsstyrelsen angett kan nämnas LO, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Föreningen styresmän och assistenter m.fi. vid kriminalvårdsanstalterna.

Prop. 1982/83:85 189

Bland övriga instanser som tillslyrker en särreglering för de som begått grova brott kan nämnas länsåklagaren i Värmlands län, TCO, Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och Svenska fångvårdssällskapel (som dock inte vUl lägga beslutanderätten hos domstolen).

Som fömt påpekats har emellertid en betydande del av remissinslanserna ställt sig tveksamma eller avvisande lill en särreglering för de som begått grövre brott. RÅ framhåller alt de skål för undanlag från huvudregeln som kommittén anfört främst är samhällsskyddsaspekten. Kommittén har velat försäkra sig om att tillräckligt kännbara påföjder skall stå lill buds för särskill allvarlig brotlslighet. Häremot kan enligt RÅ anföras argument av principiell karaktär. Dessutom kan med fog ifrågasättas om regleringen är effektiv. RÅ anser också alt just dessa undantag klart framhäver de nackdelar som vidlåder syslemel med villkorlig frigivning i den nuvarande tappningen. Institutet villkorlig frigivnings enda syfte är ju att nedbringa längden av frihelsberövandena. Famför allt skulle ju institutet behövas då det gäller de längsta fängelsestraffen. När del nu beträffande just dessa straff föreslås en undantagsregel från huvudregeln om kvoteringen blir följden en klar disproportion mellan de meddellånga och de långa fängelsestraffen.

Också länsåktagaren i Norrbottens län menar alt det kan diskuteras om del vid långa fängelsepäföljder är motiverat alt frångå normalreglerna vid villkorlig frigivning. Som grund för undantagsregeln har angivils behovel av samhällsskydd. Något reellt samhällsskydd blir det dock inte fråga om annat än vid de allra längsta fängelsepåföljderna. Ådöms fängelse 2 år utgör skUlnaden mellan halvtidsfrigivning och 2/3-delsfrigivning 4 månader. Samhällsskyddet synes länsåklagaren rätt betydelselöst i dessa fall. Vid allvarliga våldsbrott överlämnas vidare del stora flertalet dömda genom domen lill sluten psykiatrisk vård. I dessa fall träder vårdaspekten in och vården upphör framför allt i jämställdhetsfallen myckel ofta förhållandevis kort lid efter domen. I dessa fall tas myckel liten hänsyn lill samhällsskyddsaspekten och detta icke minst på grund av svårigheterna alt bedöma återfallsriskerna. Utredningens ställningstagande synes enligt länsåklagaren ha dikterats av hänsyn till den grova narkotikabrottsligheten, där behovet av samhällsskyddet är påtagligt aktuellt. Länsåklagaren anser sig dock sammanfattningsvis med viss tvekan kunna godta den föreslagna särregleringen.

Göta hovrätt anser inle att någon särreglering bör finnas för dem som dömts för allvarlig brottslighet. Regleringen är enligt hovrälten uttryck för en icke acceptabel dubbel straffmälning. De omständigheter som enligt förslagel utgör skäl för senareläggning av frigivningen är sådana som domstolar redan beaktar i slraffhöjande riktning. Hovrälten anser att nuvarande slraffmaxima ger tillräckligt vida ramar för slraffmätningen även med beaktande av en generell halvlidsfrigivning.

Prop. 1982/83:85 190

Hovrätten för Övre Norrland avstyrker den föreslagna särregleringen. Hovrätten menar atl denna i praktiken innebär en straffmälningsregel. Detta utgör enligt hovrätten naturligtvis ett tiUräckligt skäl för atl domstol bör fatta dessa beslut. Hovrälten vitsordar att det finns ell särskilt intresse av samhällsskydd beträffande vissa kategorier brottslingar. Kommittén säger också att detta skall vara utgångspunkten för tUlämpningen av regeln och inte risken för återfall. Intresset består emellertid just i att förhindra återfall. I specialmoliveringen nämns också att tidigare brottslighet skall spela en avgörande roll för att förordnande om senare frigivning skall meddelas. Hovrälten anser att dessa uttalanden i viss mån strider mol varandra. Även i övrigt anser hovrätten inte att regelns utformning eller kommitténs uttalanden uppfyller rimliga krav på tydlighet. Dessutom tiUkommer att brottslighetens karaktär av samhällsfarlighet är något som domstolen redan beaktar i skärpande riktning vid straffmätningen. Vid utmätande av straff för grov brottslighet kan också återfall beaktas genom den nyligen antagna regeln i 26 kap. 3 § brottsbalken.

Också Malmö tingsrätt avstyrker den av kommittén föreslagna särregleringen. Tingsrätten betonar härvid särskilt alt beslutanderätten lagts pä domstolen och framhåller att beslut om villkorlig frigivning principiellt bör särskiljas från straffmätning i egentlig mening. Den faktor, som enligl förslaget skall vara vägledande för domstolens förordnande om tidpunkten för villkorlig frigivning, nämligen samhällets skyddsbehov, har domstolen att beakta redan då den bestämmer påföljd och strafftid. Ett beslut om villkorlig frigivning som ej är obligatoriskt bör grundas huvudsakligen på andra förhållanden än skyddsbehovet, nämligen den dömdes uppförande under anstakstiden, utsikterna till återanpassning, risken för återfall i kriminalitet osv. Möjligheten till en riklig bedömning av frigivningsfrågan är med denna utångspunkt sämre ju tidigare i straffverkställigheten den sker. Härtill kommer att rättskipningen blir onödigt komplicerad om domstolen fömtom straffmätningen även skall laborera med tidpunkten för villkorlig frigivning. Eftersom förordnande om senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning på gmnd av anknytningen till skyddsbehovet inte kan vara obUgatoriskt kan också den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna enligt tingsrätten befaras bli vacklande. Det kunde sålunda inträffa t. ex. att en domstol i stäUet för att döma ut det straff en viss brottslighet förskyUer, meddelar förordnande om senareläggning av den villkorliga frigivningen, eller att domstolen dömer ut elt längre straff men underlåter att förordna om villkorlig frigivning. Den föreslagna regeln, som anknyter till viss strafftid, kan även ge upphov till mindre tilltalande tröskeleffekler. Mot bakgmnd av det anförda avslyrker tingsrätten atl frågan om villkorlig frigivning i vissa faU prövas av domstolen.

Kriminalvårdsnämnden, som i dag är den instans som prövar frigivning i de fall som kommitténs föreslagna särreglering avser, uppehåller sig utförligt vid kommitténs förslag i denna del. Nämnden framhåller att när det

Prop. 1982/83:85 191

gäller den allvarliga brottsligheten, framför allt grova narkotika- eller våldsbrott, lägger nämnden enligt den lag om ändring i brottsbalken som trädde i kraft den 1 juli 1981 särskUd vikt vid frågan, humvida en påtagUg risk föreligger att den intagne efter frigivningen fortsätter att begå sådana brott. Bedömningen av risken härför sker i anslutning till prövningen av om särskilda skäl föreligger för frigivning före 2/3 av strafftiden. Förutom till brottslighetens art och omfattning tar nämnden vid bedömningen hänsyn till tidigare kriminalitet och hur den varit beskaffad, till hur den intagne har förhållit sig under anstaltstiden och tiU vad som planeras inför en frigivning. AUmänt sett kan sägas alt bedömningen av risken för att den intagne efter frigivningen återfaller i allvarlig brottslighet har varit av synnerligen grannlaga natur. Kriminalvårdsnämnden fortsätter.

Under tiden från det att lagändringen trädde i kraft och fram till årsskiftet meddelade nämnden 1813 beslut avseende ca 830 intagna. 160 intagna med strafftider på lägst 2 år hade dömts för brott av sådan art atl nämnden hade att ta särskild hänsyn tiU risken för fortsalt brottslighet. Detta antal omfattar endast sådana intagna som ansökt om frigivning före 2/3-tiden, men däremot ej dem som med kännedom om praxis eller av andra skäl valt att ej göra sådan ansökan. Beträffande 87 av de 160 befanns risken vara så påtaglig att frigivning kunde ske först sedan de avGänat 2/3 av strafftiden. Under innevarande år har ifrågavarande bedömning företagits beträffande 68 intagna. Beträffande 24 av dem har en påtaglig risk för fortsatt brottslighet ansetts föreligga.

Förslaget att domstolen i samband med domen skall kunna förordna att frigivning skall få ske först sedan 2/3 av strafftiden har avGänals inger betänkligheter från oUka synpunkter. Utifrån de principer som kommittén har arbetat efter är den föreslagna regeln förbryllande. Den innebär en dubbel straffmätning som är stötande från principiell synpunkt, och åstadkommer ingalunda enkelhet och klarhet i straffsystemet. Vidare är det oförsvariigi alt man, genom atl avsäga sig möjlighelerna att la hänsyn till andra faktorer än som är kända vid domstillfället, förlänger nuvarande anstaltslider i fall då detta under verkställighetstiden visar sig vara opåkal-lal. Hade den föreslagna regeln gällt - och hänsyn kunnat las blott till brottslighetens karaktär och tidigare kriminalitet - hade en frigivning före 2/3 av strafftiden knappast kommit i fråga för de 228 intagna beträffande vilka risken för återfall nu har prövats av nämnden. I fråga om 117 (73 -\-44) intagna skulle således frihelsberövandet ha blivit längre än som vid nämndens prövning visat sig vara motiverat. En sådan ordning framstår enligt nämnden som inhuman och nämnden avstyrker att den införs.

Nämnden påpekar vidare att nämndens beslut om frigivning före 2/3 av strafftiden har inneburit en minskad anstaltstid under andra halvåret 1981 med sammanlagt 31 år 4 mån. 9 dagar och hitliUs i år med 19 år 10 mån. 6 dagar (73 -I- 44). Därmed har samhället besparats kostnaderna för etl betydande antal årsplatser i företrädesvis slutna riksanstaller. Om man bara räknar med driftkostnaderna (genomsnittligt 703 kronor per dygn) rörde sig de kostnader som samhället besparades under andra halvåret 1981 om drygt 8 miljoner kronor. Under innevarande år rör del sig redan om drygt 5 miljoner kronor. HärtiU bör läggas en besparing i fråga om

Prop. 1982/83:85 192

anläggningskostnader på uppskattningsvis 1,5 miljoner per plats enligt beräkningar som har gjorts av kriminalvårdsstyrelsen. Mot denna bakgrund framstår enligt nämnden kommitténs uttalande (s. 172 i betänkandet) alt den föreslagna regeln inte innebär några merkostnader för kriminalvården som felaktigt.

Om man av rent samhällsekonomiska skäl är tvingad atl ändra den nuvarande ordningen, finns det lämpligare och mindre riskabla lösningar. Använder man sig inle av en obligatorisk regel om villkorlig frigivning efter halva strafftiden urskillningslöst utan gör undantag för den allvariigare brottsligheten, kan regeln komma atl accepteras lällare. Var gränsen lämpligen bör sättas för att man skall - om inte undvika, sä i vart fall minska -risken för slraffskärpningar, kan diskuteras. Redan om regeln får gälla för strafftider upp lill ett år, når man avsevärda besparingar genom den förenklade beslutsordningen. Möjligen kan regeln utan alltför stora risker utsträckas till att omfatta strafftider upp till I är och 6 månader. För intagna med längre strafftider bör också samma förenklade ordning kunna införas för beslut om villkorlig frigivning efter 2/3 av strafftiden. Frågan om frigivning dessförinnan och efter halva liden bör däremot alUjäml prövas efter fakultativa regler.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser inle att särregleringen är önskvärd och alt den i ett längre tidsperspektiv bör kunna utmönstras. I nuläget menar man dock att den behövs för atl samhällsskyddet inle skall urholkas. Beslutanderätten bör enligt nämnden, som kommittén förslagit, ligga pä domstol.

BRÅ menar alt den föreslagna särregleringen inte uppfyller rimliga rätts-säkerhetskrav. Rådet har inte kunnat frigöra sig från misstanken atl man gett efter för den opinion som kräver hårdare lag mot narkotikabroltslingar och som hävdar atl dessa brottslingar är så avskyvärda all de har förverkat rätten till en rättvis behandling. Sådana tankar får enligl BRÅs mening aldrig vinna fotfäste i en rättsstat och mäste med kraft avvisas. Utredningen har som grund för särregleringen åberopat samhällsskyddet. Della skyddsbehov skall bedömas av domstolen åtskUliga år innan viUkorlig frigivning kan bli aktuell. Del säger sig självt all della är en synnerligen svår och grannlaga uppgift. De anvisningar utredningen beslår är dock ytterst vaga och i vissa fall motsägelsefulla och förvirrande. Åven om utredningen förnekar det måste enligt BRÅ samhällels behov av skydd vara beroende av hur man bedömer risken för atl den dömde återfaller i grov brotlslighet. All tillgänglig forskning visar alt man saknar möjlighel att göra säkra förutsägelser om en individs framtida kriminalitet. Del föreligger en betydelsefull skillnad mellan möjligheterna alt identifiera ä ena sidan vissa grupper med hög risk för framlida kriminalitet och å andra sidan de enskilda individer inom en sådan grupp som kommer all återfalla. Del går att la fram vissa högriskgrupper. Däremot har man inte lyckats utveckla metoder för att ange vilka enskilda lagbrytare som kommer alt begå nya broll. Denna svårighet är dessutom regelmässigt störst om det är verkligt grova och därmed vanligtvis sällsynta broll som man vill förutsa-

Prop. 1982/83:85 193

ga. Domstolen åläggs enligt BRÅ med andra ord en omöjlig uppgift när den skall tillämpa undantagsregeln. Eftersom brottslighetens karaktär av samhällsfarlighet typiskt sett är något som domstolen beaktar i skärpande riktning vid straffmätningen blir dessutom dubbelbestraffning ofrånkomlig. BRÅ kan sålunda inte tillstyrka den föreslagna regeln om särbehandling av vissa kategorier dömda. Regeln är enligt BRÅ i själva verket elt uttryck för straffmätning. De skyddsintressen som dikterat förslaget bör och kan tillgodoses inom ramen för den vanliga straffmätningen.

Statskontoret vänder sig mol kommitténs uppfattning att särregleringen inte kommer att innebära merkostnader för kriminalvården. Därvid åberopas synpunkter av samma slag som dem som kriminalvårdsnämnden har anfört. Statskontoret anser liksom kommittén att de s.k. riskfallen bör undantas från huvudregeln om halvtidsfrigivning. Om man vill undvika straffskärpning och ökade kostnader behövs emellertid då även i fortsättningen en individuell prövning liknande den som kriminalvårdsnämnden gör nu.

Advokatsamfundet avstyrker den föreslagna särregleringen och menar att man bör införa obligatorisk villkorlig frigivning ulan undantag efter halva strafftiden, dock minst två månader. De skäl som talar för avkortning av tiden för frihetsberövande blir enligt samfundet allt starkare ju längre frihetsstraffen är. En gärnings straffvärde och sanihällets behov av skydd är omständigheter som fär beaktas vid straffmätningen och bör ej påverka frågan om villkorlig frigivning.

2.6 Förskjutning av frigivningstidpunkten i vissa fall

Kommitténs förslag om en möjlighet till en mindre senareläggning och i vissa fall tidigareläggning av tidpunkten för den villkorliga frigivningen har i allmänhet lämnals utan erinran eller tillstyrkts av remissinstanserna. De instanser som förordat elt mer fakultativt system än kommittén är dock avvisande till kommitténs förslag även i denna del. Skilda uppfattningar finns också angående del lämpliga i att avskaffa frigivningspermissionen. Vissa instanser förordar också alt frigivningslidpunkten bör vara helt fixerad. Andra framhåller alt undantag måste kunna komma i fråga i vissa situationer. Bl.a. menar flera remissinslanser att den dömde på egen begäran måste ha rätt att fortsätta avGäna straffet.

Länsåktagarna i Norrbottens, Uppsala och Värmlands län tillhör dem som i princip tillslyrker kommitténs förslag. Länsåklagaren i Norrbotten anser dock att möjlighet till tidigareläggning ej bör komma i fråga medan länsåklagaren i Värmland menar all tidigareläggning även bör kunna ske vid halvtidsfrigivning.

Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter däremot om de föreslagna undantagen från de fixerade frigivningstidpunklerna behövs och Göta hovrätt och Helsingborgs tingsrätt menar alt de bör ulgå. Också kritninalvårdssiy-13    Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 194

relsen avstyrker förslaget om undantag från de fixerade frigivningstidpunklerna. Man framhåller att planeringen av frigivningen kan påbörjas i god lid i och med att tidpunkten för frigivning är bestämd redan när verkställigheten påbörjas.

Kriminalvårdsnämnden avvisar kommitténs förslag och förordar atl frigivningspermissionerna skall finnas kvar. Nämnden menar att permis-sionsinstilulet i praktiken visat sig vara av slort värde för atl underlätta övergången från anstaltsliv till etl liv i frihet. Det är under den närmaste liden efter del att den intagne har lämnal anstalten och innan han har kommit i gång med någon form av arbete eller utbildning som risken för återfall i brott är som störst. Kriminalvården bär därför - och bör också bära ~ ett särskilt ansvar för att de intagna inle skrivs ut, förrän de har en rimlig chans att kunna fungera ute i samhället. Permissionsinstilutel kan visserligen sägas verka socialt ojämnt genom att intagna med ordnade förhållanden kan skrivas ut direkt pä den bestämda frigivningsdagen medan övriga endast får frigivningspermission. Den nämnda ojämnheten minskas emellertid av atl båda kategorierna får lämna anstalten och av atl permissionstiden för den senare kategorien motsvaras av en kortare straff-återstod. Om frigivningspermissionerna slopas, bör man vara medveten om atl man därmed förlänger straffäterstoden för de socialt sämst ställda. På sikt åstadkommer man därmed längre, och inte kortare, frihetsberövanden än f. n. På grund av det anförda avstyrker kriminalvårdsnämnden all frigivningspermissionerna avskaffas.

När det gäller kommilténs förslag om 14 dagars tidigare- eller senareläggning av frigivningsdagen, ställer sig kriminalvårdsnämnden direkt avvisande lill en tidigareläggning. Kriminalvårdsnämnden har under en period prövat en sädan ordning. Denna visade sig emellertid försvåra frigivningsförberedelserna. Många intagna var obenägna atl under anstaltsliden medverka i frigivningsförbereddser då delta kunde medföra all de inte beviljas frigivningspermission före frigivningsdagen. Med den föreslagna lidigareläggningen kommer ansträngningarna alt i första hand inriktas på att bygga upp skäl för att frigivningen skall ske just 14 dagar före frigivningsdagen. För realistiska frigivningsförbereddser fordras del ell mera avspänt läge än det som uppkommer när möjlighet finns att komma ut före den bestämda frigivriingsdagen. Med den senareläggning på 14 dagar som kommillén har tänkt sig löser man inte situationen för de intagna som avvaktar en ny dom på fängelse. För att inle gå miste om den s. k. sammanläggningseffekten, och ibland även inför perspektivet atl friges för att omedelbart häktas, väljer den intagne inte så sällan all få avGäna straffen i elt sammanhang. Skulle den intagne vara tvungen atl bli frigiven innan den nya dom han väntar på hinner bli verkslällbar, kommer han atl kunna fä avGäna längre anslaltstid än han behöver enligt nuvarande regler. Kriminalvårdsnämnden kan därför inte tillstyrka kommilténs förslag i denna del.

Prop. 1982/83:85 195

Vikten av all den dömde skall ha rätt all forlsälta avGäna straffet även om ordinarie tidpunkt för frigivning inträtt framhålls också av övervakningsnämnden i Eskilstuna, JO och Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund.

Också övervakningsnämnden i Täby betecknar frigivningspermissionen som elt utomordentligt betydelsefullt led i frigivningsförfarandet. Frigivningspermissionen är kanske del bästa medlet som övervakningsnämnderna har för att på etl rimligl sätt kunna slussa ul de intagna i ell vanligt liv igen. Om bostadsförhållandena är osäkra, om den intagne saknar arbete eller har elt arbete med osäker varaktighet, om man kan befara atl han inle går fram på arbetet eller inte böljar planerade studier osv., blir han inte frigiven; han får en frigivningspermission som innebär intensivövervakning. Han blir efterlyst och återtagen, om något mankerar, och del är övervakningsnämnden som hanterar permissionsinstilutel och hela liden via anstallsledningen följer upp situationen och håller reda på vad som händer. Atl en frigivningspermission förverkas är en vanlig företeelse. Nämnden framhåller all kommittéförslaget innebär all just under den mest kritiska liden närmast efter del atl den intagne lämnal anstalten helt andra organ, skyddskonsulenten och tingsrätten, övertar ansvaret. Återtagandet till anstalt kommer all kunna ske endasi i form av förverkande av den villkorliga frigivningen, vilket nämnden betecknar som en tungrodd apparat.

Liknande synpunkter anförs även av Svenska fångvårdssältskapel. Bl.a. domstolsverket och övervakningsnäinnden i EskUstuna anser det däremot vara en fördel atl frigivningspermissionerna försvinner.

TCO befarar att förslaget i praktiken kommer att leda till godtycklighet bl. a. genom atl de intagna på olika sätt kommer atl ulnynja möjligheten till tidigareläggning respektive motsätta sig en senareläggning. Della kommer atl förorsaka stora problem bl.a. för personalen vid anstalterna. TCO avslyrker förslagel och föreslår i stället all permissionsinstilutel ändras så alt möjlighel skapas alt i större utsträckning bevilja den intagne regelbundna och särskilda permissioner under den sista delen av verkslällighetstiden för all förbereda frigivningen. Den nuvarande frigivningspermissionen enligt §33 i lagen om kriminalvård i anstalt behöver i ell sådant fall enligl TCOs mening inle längre finnas kvar utan kan avskaffas.

LO anser all det är viktigt att en viss rörlighet runt frigivningsdagen finns. Om denna bör åstadkommas genom del system som kommittén föreslagit eller genom utnynjande av permissioner bör enligl LO avgöras med hänsyn till vilken lösning som är smidigast all tillämpa.

Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän och Föreningen styresmän och assistenter m.fi. vid kriminalvårdsansialterna anser alla all någon möjlighet till förskjutning av frigivning ej bör finnas. Den sistnämnda instansen framhåller dock atl i vissa fall praktiska eller annorledes beaktansvärda skäl talar för all undanlag frän

Prop. 1982/83:85 196

helt bestämda lider för frigivning lillämpas. Intagna med förordnande om utvisning bör fä stanna i anstalten för den händelse utvisningen ej kan verkställas å frigivningsdagen. Detta bl.a. för all undvika ett förvarstagande. Sjukdom eller etl uttalat önskemål om att få hela straffet verkställt i anstalt bör också beaktas på så säll att frigivningen kan senareläggas.

3   Kriminalvård i frihet

3.1 Frivårdens uppgifter

Frivårdskommitténs förslag att frivårdens huvuduppgift bör vara all motverka brott lämnas i allmänhet utan erinran. Kommitténs uppfattning atl frivården för atl motverka kriminalitet bör handla efter tre riktpunkter

- göra klart för klienten vad han har alt rätta sig efter m. m., förmedla och ge honom slöd och hjälp samt försöka utsätta honom för positiv påverkan

- kommenteras från flera håll.

RA konstaterar alt kommittén slår fast att frivärdens huvuduppgift alltjämt bör vara atl motverka brottsligheten. Verksamhetens syfte skall inle vara att införa ett moment av obehag för den dömde, utan del måste hela liden ställas krav på meningsfullhet. Lika med kommittén anser RÅ del viktigt att della slås fast för att ligga som ell fundament då man sedan bygger vidare och tillskapar regler som anses verka både individualpreventivt och allmänprevenlivt.

Enligl Malmö tingsrätt måste skyddstillsynens avskräckningseffekl antas vara obetydlig. Som kommittén själv ullalar är det givet att möjligheterna att genom formell kontroll i frihet försvära brotlslighet alltid är myckel begränsade. Utredningen konstaterar - enligl tingsrätten klokt nog - all det inle kan göras till en självständig uppgift för frivården atl tillgodose allmänprevenliva hänsyn. Mol den nu redovisade bakgrunden framstår utredningens uppfattning att del genom kriminalvård i frihet bör vara möjligt all motverka kriminalitet enligl tingsrätten som förbluffande sang-vinisk.

Helsingborgs tingsrätt påpekar atl den kommunala sociaUjänsten inte alltid tar sitt ansvar för kriminalvårdens missbrukare. Frivårdskommittén har uttalat att det är tillräckligt om frivården alllid lill socialvärden anmäler de behov som finns hos klienterna. Tingsrätten vill emellertid understryka att del under nuvarande förhållanden är nödvändigt alt man från frivårdens sida följer upp fallen och själv verkar lills socialvården vidtagit lämpliga åtgärder.

Kriminalvårdsstyrelsen anför inledningsvis all frivårdskommittén vid sin diskussion av frivårdens arbetsuppgifter har undervärderat de omställningsproblem som frivården haft 1974-80. Assimileringen av en slor grupp nya befattningshavare, inskolningen i nya arbetsuppgifter och arbetsformer, intrimningen av nya distrikt, främst i storstäderna, har löpt paral-

Prop. 1982/83:85 197

lellt med en kraftigt ökad kriminell belastning hos klientelet, minskad aktivitet inom den kommunala missbmkarvården och en allvarlig konjunkturförsämring i samhället. Enligl styrelsens mening kan det finnas ett visst fog för åsikten att frivården efter 1979/80 kommit in i en stabilare arbetssituation. Härför talar bl.a. de konkreta och ofta välfungerande behandlingsprogram för klienter som många distrikt tagit initiativ till och högre aktivitet på åtgärdssidan. - Liksom kommittén vill styrelsen också tillerkänna frivården ett egenvärde oavsett kortsiktig effektivitet. Genom alt frivårdspåföljderna existerar som en genomgångsstation före fängelse kan de fungera som ett uppehållande försvar under en självläknings- och mognadsprocess. Först när klienten lever ett för sig själv eller andra destruktivt liv måste inkapacitering på institution tillgripas. - Styrelsen instämmer oreserverat med frivårdskommittén i att den övergripande målsättningen för frivården skall vara att motverka brottslighet. - För att kunna diskutera medel och metoder är det emellertid angelägel all bryta ner målsättningen i delmål. Ifråga om den enskilde klienten gäller det t. ex. alt höja hans sociala kapacitet, om möjligt ändra hans attityder till sig själv och samhäUet och förmå honom att pröva alternativ till missbmk och kriminalitet. Detta fömtsätter socialt och psykologiskt kunnande. Verkställandet av frivårdspåföljder är inle bara alt administrera övervakning ulan att skapa relationer och atl påverka klienter, övervakare och allmänhet. I de enskilda fallen krävs resurser som frivården själv inte förfogar över och som genom nedskärningarna på den aUmänna sektorn blivit mera svårtillgängliga. Det gäller bl.a. att ha tillgång till positiva alternativ i motivalionsarbetet. Enbart med krav och negativa sanktioner kan frivården inte lösa sina arbetsuppgifter. Styrelsen understryker all della inte får innebära någon försvagning av ansträngningarna att hävda normaliseringsprincipen. I likhet med kommittén anser styrelsen emellertid en viss "positiv särbehandling" av frivårdsklienler nödvändig. Särskill viktig anser styrelsen den del av frivårdens verksamhet vara som kommittén kallar "informell indirekt påverkan". På grund av många klienters bristande förmåga atl ta del av samhällets stödåtgärder har många frivårdsdistrikl med relativt stor framgång satt in förberedande träning eller kompletterat andra myndigheters verksamhet med egna aktiviteter. Så har man t.ex. i samarbete med KomVux, socialförvaltningar, arbetsmarknadsmyndigheter m.fl. startat grundutbildning för vuxna, sociala träningsprogram och arbetsträning för grupper av frivårdsklienler som under viss lid behövt säranordningar, ibland kombinerade med särskilda föreskrifter, för atl nå upp till den nivå där de normala samhälleliga åtgärderna kan sältas in. -Om den utveckling kommillén föreslår — preciserade krav på klienten, utökad kontakt med meningsfullt innehåll, eventuell intensivövervakning, snabbare sanktioner vid brott mot föreskrifter etc. - skall kunna realiseras, kommer behovet av kompletterande aktiviteter atl öka avsevärt. Övervakningsnämnden i Malmö anser alt det finns anledning att någol

Prop. 1982/83:85 198

kraftigare än vad kommittén gör betona vikten av frivårdens allmänpreventiva effekter. För alt domstolarna skall få erforderlig tilltro lill kriminalvård i frihet och för alt sådana påföljder skall hos allmänheten kunna betraktas som en form av straffrätlslig sanktion och inle - som nog ofta är fallet i dag — som ett frikännande från ansvar, är det nödvändigt att frivårdspåföljderna utformas på ett sådant sätt att del klart framgår all del rör sig om en påföljd för brott och atl dessa leder till ingripanden på olika sätt mot den dömde. — Atl det lagstiftningsvägen bör ske en precisering av frivårdens arbetsuppgifter instämmer övervakningsnämnden i. Särskilt viktigt är enligt nämnden härvid atl klarlägga ansvarsfördelningen mellan kriminalvården och socialvården. Även i övrigt bör, som kommillén framhåller, undanröjas den vaghet som f n. i vissa delar präglar reglerna om frivården, t.ex. de bestämmelser som reglerar den dömdes skyldigheter. Del är också väsentligt atl frivårdens kontrollfunktion, som under tiden efter brottsbalkens tillkomst successivt kommil i skymundan, åter framhävs och understryks tydligare än vad som f n. är fallet på många håll. Även övervakningsnämnden i Karlskoga betonar vikten av att gränsdragningen mellan frivård och socialvård klarläggs.

BRÅ tvivlar pä att en effektivare skyddstillsyn kan åstadkommas på det sätt som kommittén har föreslagit, dvs. genom dels bättre vård, dels ökad kontroll. Forskningsresultaten är ganska entydigt negativa vad gäller möjligheterna att inom ramen för kriminalvårdspåföljder rehabilitera straffade. Tillräckligt mänga undersökningar visar också alt behandlingsinsatser inom de ramar som frivården erbjuder inte ger någon nämnvärd effekt på ålerfallsfrekvensen. Det är enligt BRA också av ett annat skäl tveksamt att knyta förhoppningar till ökade vårdresurser. Att direktiv om förbättrad vård inte förverkligas är uppenbart en realitet som måste räknas med. Inom t.ex. Sundsvallsförsöket fanns ambitionen att öka kontaktfrekvensen mellan övervakare och vissa klienlgmpper. Ökningen uteblev emellertid, framhåller BRÅ, och det visade sig svårt inte bara all ändra kontaktbenägenheten bland klienterna ulan också bland övervakarna och frivårds-assislenterna.

Riksrevisionsverket anser inte att kommittén tillräckligt har analyserat frivårdens dubbla funktioner och de konflikter som därigenom framkallas. Kommittén har enligt verket inte heller närmare angivit hur dessa påverkar det praktiska frivårdsarbetet och relationerna till andra samhällsorgan, främst den kommunala socialvården.

För atl man skall få den effektivitet i frivården som är önskvärd är det enligt TCO framför allt nödvändigt att denna tillförs erforderiiga resurser så alt ärendena kan följas upp på ett riktigt sätt. I dag tenderar resurserna i stället atl minska.

Även Föreningen Sveriges länspoUschefer och Föreningen Sveriges polischefer anser del självklart all en fruktbar frivård fömtsätter tillräckliga resurser för täta kontakter med klienten. Delta belyses enligt förening-

Prop. 1982/83:85 199

arna starkt i forskningsrapporter och erfarenhetsmässigt av fältarbelarna inom frivården. Likväl förordar kommittén en ökning av utrymmet för kriminalvård i frihet utan att beakta nödvändigheten av att frivärden samlidigt avsevärt förstärks. Förslagen innebär därmed enligt föreningarna en ökning av en redan nu dåligt fungerande frivård.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän noterar att man från kommitténs sida varit lyhörd för åsikter och synpunkter som lämnats från praktiskt arbetande frivårdare. Den kritik som riktats mot frivärden för "bristande effekiiviiet" har till slor del genom kommitténs arbete kunnat vederläggas, och betänkandet ger en god bild av de problem och svårigheter som helt naturligt föreligger. Kommittén skulle enligt föreningen kunna kritiseras för att den ej lillräckligt djupt gått in på frivårdens behandlingsmetoder utan mer inriktat sig på de lagtekniska och administrativa delarna. Föreningen har tolkat detta så alt, eftersom behandlingsideologin alkjämt skall vara vägledande för kriminalvård i frihet, man har lämnal frivården och dess Gänsteman relativt fria händer atl utifrån sitt yrkeskunnande själva utforma metodik och pröva nya behandlingsformer. Detta ser föreningen som en fördel. Kommittén har i betänkandet helt riktigt konstaterat att en individuell behandling ej rimligen kan stängas in i författningar.

Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund berör olika arbetsmiljöfrågor inom frivården. Del svårare klientel som skulle bli resultatet av kommitténs förslag kan enligt förbundet bl.a. leda till behov av personalförstärkningar av säkerhetsskäl. För alt man skall förhindra utarmning av arbetsuppgifterna och personalflykt bör enligl förbundet en rad åtgärder vidtas, bl.a. personalutbildning och metodutveckling.

3.2 SkyddstiUsyn

3.2.1 Allmänt

Förslagen all skyddslillsynen skall intensifieras och att innehållet i den på skilda säll skall stramas upp välkomnas allmänt av remissinslanserna. I frågan huruvida dessa åtgärder kan leda lill atl tillämpningsområdet för skyddstillsynen kan vidgas på bekostnad av fängelsestraffet är remissopinionen mera delad. Till dem som delar frivårdskommitténs uppfattning all så kan ske hör bl. a. Sveriges advokatsamfund.

Atl skyddslillsynen efter de av kommittén föreslagna ändringarna skulle vara ägnad att i mer betydande omfattning träda i stället för fängelsepåföljd ställer sig RÅ tveksam lill. Kanske kan man, säger RÅ, inte vänta sig. myckel mer än atl tilltron lill frivården blir slörre och att skyddstillsynspäföljden kan användas i någol vidare utsträckning än vad som nu är fallet. Förslagel är enligt RÅ ägnat alt höja påföljdens allmänpreventiva värde, åtminstone i viss utsträckning. En grundläggande förutsättning härvidlag är dock atl det lill påföljden knuina regelsystemet följs strikt och konsekvent i den praktiska tiUämpningen.

Prop. 1982/83:85 200

Göta hovrätt (majoriteten) är kritisk mol frivårdskommitténs avsikt atl samtidigt stärka skyddstillsynens individualpreventiva och dess allmänpreventiva verkan. Enligt hovrätten bör hänsynen till individualpreven-tionen slå i centrum när det gäller alt bestämma innehållet i påföljden skyddstUlsyn. Syftet med skyddstillsynen bör vara alt skapa förutsättningar för samhäUet att tillhandahålla den dömde den sociala service som behövs för alt minska riskerna för återfall. Den dömde bör åläggas att upprätlhålla kontakt i viss angiven utsträckning med övervakare. Den skyldigheten bör emellertid jnte förbindas med något formellt sanktionssyslem. Om den dömde underlåter att hålla den föreskrivna kontakten med övervakaren och begår nya brolt under prövoliden, får enligt hovrätten denna underlåtenhet las med i bedömningen vid valet av påföljd för de nya brotten.

Enligl Malmö tingsrätt är det tveksamt om den "uppstramning" som kommittén föreslagit är tillräcklig för all man skall nå det uppställda målet för frivården. Vad som enligt tingsrältens mening förGänar framhållas är skyddskonsulentorganisalionens stora ansvar för all reformen skall lyckas. Det gäller både i fråga om övervakningens effektivitet och sanktionssystemets tiUämpning. Om skyddskonsulenterna lojall ställer sig bakom den "uppstramning" som är åsyftad kan måhända resultatet uppnås. Endast i sådant fall torde enligt tingsrätten domstolarnas benägenhet öka all i större utsträckning än nu använda skyddstillsynspäföljden.

Hovrätten för Övre Norrtand förvånar sig över alt det så markant slås fast all behandlingstanken även i fortsättningen skall ligga lill grund för när skyddstUlsyn skaU tillämpas. Enligt hovrättens uppfattning har domstolarna små möjligheter atl, som det sägs i lagförslaget, avgöra om del är erforderligt med övervakning för att avhålla nägon från vidare brottslighet. — Påföljdens användningsområde skulle däremot möjligen kunna vidgas om det inle uppställdes krav pä alt varje åtgärd inom ramen för påföljden skall vara meningsfull i brottsförebyggande syfte. Hovrätten vill inte avvisa tanken att skyddslillsynens innehåll, t.ex. beträffande övervakningens längd, fick anpassas av domstolarna med hänsyn till främst brottets svar-hel eller alt påföljden fick inslag som måhända var avsedda atl endast skapa obehag och besvär för den dömde. Det kan enligt hovrätten inte vara irrationellt att utforma en frivårdspåföljd även i sådan riktning eftersom delta sker för alt undvika det avsevärt större obehag som ett frihetsstraff innebär. - Hovrätten erinrar om all kommittén ullalar alt skyddslillsynen bör kunna användas för svårare broll än f n. Hovrätten tillägger att det för domstolarnas vägledning borde t.ex. med utgångspunkt från olika domstolsavgöranden ha närmare redovisats vilka situationer som kommillén har tänkt sig.

Enligt BRÅ är det visserligen sant att skyddslillsynen uppvisar höga återfallssiffror. Det gör emellertid också fängelsestraffet för jämförbara grupper lagöverträdare. I denna mening finns det alltså inget skäl all tala

Prop. 1982/83:85 201

om etl misslyckande för skyddslillsynen. Påföljden ger inle sämre resultat än frihetsstraffen och är då enligt BRÅ helt klart all föredra enbart på grunderna att den är mer human och mindre kostsam än fängelse.

Kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter kommitténs uppfattning all behov av övervakning enbart skulle föreligga ifråga om "klienter med socialt oordnade förhållanden"..Förutom att detta kan resultera i en klasslagstiftning missar man med denna definition enligt kriminalvårdsstyrelsen en kategori personer som trots materiellt välordnade förhållanden är i uppenbart behov av kontroll och påverkan för atl anamma samhällets vedertagna normer. Som exempel nämns en cannabisbmkare som är studerande med god social bakgrund. Lagöverträdare av detta slag bör enligt kriminalvårdsstyrelsen vara en lämplig mälgmpp för en övervakning där kontroll-och rådgivningsmomentet överväger. Detsamma gäller också vissa ekonomiska brottslingar.

Domstolsverket anser atl övervakning bör kunna komma lill stånd även när skälen härför är övervägande allmänpreventiva.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna erinrar om att kommittén påpekat atl ålerfallsstalistiken visar atl de flesta återfallen inträffar inom en år efter domen på skyddstillsyn. Detta tas till intäkt för ätt prioritera intensiteten i övervakningen framför längden. Det går emellertid enligt övervakningsnämnden lika bra att vända på resonemanget och säga an ju längre tid frivården får möjlighet alt verka, desto mindre är tydligen risken för återfaU.

Svenska kommunförbundet instämmer i utredningsdirektivens konstaterande att ålerfallsfrekvensen hos skyddstillsynsdömda är mycket hög. Anledningen härtUI torde enligl förbundet främst finnas i an nuvarande regler inte efterievs, dvs. skyddskonsulenten och övervakningsnämnderna är enligt förbundets mening inte beredda alt i tillräcklig utsträckning kräva an de skyddstUlsynsdömda efteriever uppställda krav. Förbundet framhåller del nödvändiga i en uppstramning av fri vården. Förbundet föreslår an en av domstol godkänd plan över skyddstillsynens verkställighet skall finnas, innan domstolen dömer till fri vård.

Helsingborgs tingsrätt anser atl del finns flera skäl som gör det intressant att överväga om inte den före är 1965 gällande formen av villkoriig dom borde återinföras i påföljdssystemel och då få ersätta såväl slraffvar-ning och skyddstiUsyn som villkoriigt fängelse i frivårdskommitténs förslag. I de övriga nordiska länderna har man funnit anledning att behålla konstmktionen med vUlkorat slraffådömande eller viUkorad straffverkställighet. En återgång till den gamla villkoriiga domen skulle därför enligt tingsrätten medföra större nordisk rättsUkhet. Vidare skulle man få etl enklare och mer överskådligt päföljdssystem. - Liknande synpunkter framförs av flera remissinslanser, bl. a. Stockholms och Malmö tingsrätter, övervakningsnämnden i Göteborg och statskontoret.

Prop. 1982/83:85 202

Som har redovisats under 1 har flera instanser hämtöver principieUa synpunkter på frågan i vad mån behandlingssynpunkter bör vara styrande för påföljdsvalet.

3.2.2 TiUsynen av den dömde

Förslaget att domstolen, när den dömer lill skyddstillsyn, alltid skall förordna en övervakare tUlstyrks av nästan alla de instanser som har uttalat sig i denna fråga, bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, Helsingborgs tingsrätt, Sveriges domareförbund och Övervakares och kontaktpersoners riksförbund. Hovrätten påpekar att i de fall då den tilltalade frikänns eller annan påföljd väljs onödigt arbete visserligen kommer atl ha lagts ned för att finna övervakare. Men della bör enligt hovrätten inte hindra en angelägen förändring. För att övervakaren omedelbart skall kunna knyta kontakt med den dömde borde enligl hovrätten även övervägas att införa en möjlighet att kalla den föreslagne övervakaren till huvudförhandlingen i målet.

Helsingborgs tingsrätt understryker att den dömdes skyldigheter måste klargöras bällre för honom än vad som nu ofta sker. Dessa frågor bör lämpligen diskuteras vid det trepartsmöte som enligt 19 § frivårdsförordningen (1977:329) skall hållas så snart som möjligt och senast inom en månad från övervakningens början. Information kan dessutom ges skriftligen i form av en folder som överlämnas till den dömde av domstolen redan vid domstillfällel eller senare genom frivårdens försorg.

Övervakningsnämnden i Malmö anser att den föreslagna skyldigheten för domstol atl alllid förordna övervakare samlidigt som den dömer till skyddstillsyn inte bör vara undanlagslös. Del torde enligl nämnden inte vara sällsynt alt den dömdes situation är sådan, att förordnandet kan anslå någon kortare lid om personvalet inte skulle vara klart.

Den utvidgade användningen av förtroendeman tillstyrks av kriminalvårdsstyrelsen. För att denna skall bli möjlig måste emellertid, påpekar kriminalvårdsstyrelsen, domstolen ge skyddskonsulenten erforderlig tid för atl genomföra en fullgod personundersökning. Fyra veckor anses vara en minimitid för åtalade på fri fot, men en del domstolar medger fortfarande bara 10-14 dagar, ibland kortare. Förhållandet torde bero på att man inle beslutar om personundersökning så snart ålal väcks utan väntar till dess man sätter ut målet tUl huvudförhandling. Frågan måste enligt kriminalvårdsstyrelsen eventuellt regleras genom en författningsbeslämmelse. - För att man skall undvika ryckighet i övervakningsarbetet bör det enligl kriminalvårdsstyrelsens mening vidare övervägas en möjlighet att förordna förtroendeman i de fall där ny brollslighet är känd men ännu inle avdömd vid en ettårig övervakningstids utgång.

Flertalet remissinstanser instämmer i kommilténs uppfattning att lekmannaövervakare bör engageras i största möjliga utsträckning. Från många håll understryks dock svårigheterna atl finna lämpliga övervakare.

Prop. 1982/83:85 203

särskilt för de komplicerade fallen som kan väntas bli vanligare. Flera instanser framhåller vikten av att salsa resurser på rekrytering och utbildning av nya övervakare. Några menar atl resultatet av kommitténs förslag måste bli att andelen Gänslemannaövervakare ökar.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att flertalet frivårdsdistrikl, framför allt i storstäderna, de senaste åren har fått allt svårare att rekrytera övervakare trots olika försök till värvning via massmedia, kurser och personlig påverkan. Orsakerna är flera: generationsväxling i övervakarkåren, en minskad benägenhet hos människor att vilja offra egen fritid, en tilllagande anonymisering i tätorterna, rädsla för atl utsättas för obehag i samband med klienternas missbruk etc. En viktig orsak torde också vara alt en betydligt större gmpp dömda i dag saknar den sociala förankring som en ordnad sysselsättning innebär och därmed etl normalt socialt kontaktnät. De har inle längre några egna förslag till övervakare.

De fackliga organisationerna bör enligt LO engagera sig för att t.ex. tillsammans med övervakarförening rekrytera övervakare, kontaktpersoner, faddrar och liknande stödpersoner till dem som begått brolt. LO kommer också atl verka för att övervakare rekryteras i ökande omfattning bland organisationens medlemmar.

Kommitténs förslag innebär att stora krav kommer att ställas på övervakarna, påpekar riksrevisionsverket. Verket är därför tveksamt lill om den avsedda effekten nås genom alt som kommittén betona en förskjutning av tyngdpunkten frän Gänslemannaövervakning lill lekmannaövervakning. Lekmannaövervakare torde dessutom se sin roll främst som stödjande och hjälpande och inte som kontrollerande. Av viss betydelse i sammanhanget är enligl verkel också alt lekmannaövervakare saknar Gänslemannaan-svar.

Möjligheten atl kunna förordna biträdande övervakare, ha gruppövervakning och liknande alternativa tillsynsformer bedöms positivt av remissinslanserna. Genomgående betonas all dessa tillsynsformer måste planeras noga. Riksrevisionsverket menar dock alt detta förslag kan leda till en överorganisation med ökade administrativa kostnader som följd. Verket avslyrker därför förslagel.

Förslaget atl utvidga försöksverksamheten Förstärkt fältarbete inom frivården (FFF) tillstyrks av Helsingborgs tingsrält, som framhåller atl vårdarna är väl skickade att ulföra del handgripliga fältarbete det här är fråga om och på så säll intensifiera kontakten med klienterna utanför skyddskonsulenlexpedilionerna. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän motsätter sig däremot förslagel och anser alt fältarbetet bör ligga på socialt utbildad personal. Även riksrevisionsverkel släller sig avvisande till förslaget, främst beroende på alt en personalförslärkning inom frivården som sker genom överförande av personal från anslaltssidan enligt verkel med all säkerhet leder till krav på motsvarande resursförstärkning på anslaltssidan så länge beläggningen på kriminalvårdsansialterna ökar.

Prop. 1982/83:85 204

Beträffande förslagel lill övervakarersältning framhåller/tovrar-ten för Övre Norrland atl del visserligen är svårt att tänka sig all någon skulle åla sig ett övervakaruppdrag av ekonomiska skäl, men all del ändå förefaller optimistiskt att tro alt lämpliga personer ålar sig övervakaruppdrag även om de får ytterligare 50 kr. i månaden i skattefri ersättning. Enligt kriminalvårdsstyrelsen, som tillstyrker atl del nuvarande beloppet behålls men i sin helhet belraktas som en omkostnadsersättning, bör en av skyddskonsulenten förordnad biträdande övervakare erhålla samma belopp. Svenska kommunförbundet vill inle ställa sig bakom förslagel all avskaffa övervakararvodena och erinrar om alt en likartad fråga, nämligen om ersättning lill familjehem och feriehem f. n. ses över inom förbundets kansli. Utredningens förslag om en flexibel ersätlning utöver den schablonmässiga kostnadsersättningen uppfattar Övervakares och kontaktpersoners riksförbund som positivt, bl. a. med tanke på de varierande insatser övervakarna kommer atl få göra enligt förslaget om intensifierad skyddstillsyn, men förbundet ser en tydlig risk för all beloppen som sådana kommer atl bli alltför blygsamma. Svenska fångvårdssällskapet anser det lämpligare, all övervakararvode utbetalas enligt de normer som gäller för kommunerna. Riksrevisionsverket anser att kommitténs förslag all överva-karersätlningen i sin helhet skall anses motsvara de kostnader som är förenade med uppdraget bör bli föremål för skallemässig prövning. LO menar, att del är viktigt att fackligt-sociala uppdrag inom kriminalvården skall jämställas med fackliga förtroendeuppdrag och ge rätt lill ledighet ulan löneavdrag saml ersättning för vissa ullägg av samhällsmedel.

3.2.3 S.k. kombinalionsdomar

Förslaget att höja bölesmaximum vid påföljdskombinationen skyddstillsyn och böter har fått ett blandat mottagande. Allmänt anses att förslaget har liten praktisk betydelse, eftersom den dömde regelmässigt saknar möjlighel atl betala i vart fall större bötesbelopp. Övervakningsnämnden i Göteborg avstyrker förslagel. RÅ, hovrätten för Övre Norrland och kriminalvårdsstyrelsen förklarar atl de inle vill motsätta sig förslagel, kriminalvårdsstyrelsen med tillägget all höga böter inle bör utdömas i mål där det förekommer skadestånd så att de konkurrerar med målsägandens intresse.

Sveriges domareförbund framhåller att domstolarna f n. vid dom till skyddstillsyn ofta avstår från att döma till böter, när man vid målets avgörande kan fömtse att böter ej kommer att betalas därför alt den tilltalade är hårt belastad med skulder. Systemiet medför den orättvisan att personer med arbete och ordnad ekonomi drabbas hårdare vid samma typ av brott. Det torde dock enligt förbundet inte förekomma all domstolen, när den bedömer ett bötesstraff som meningslöst, väljer fängelse framför en frivårdspåföljd. Om man emellertid nu med den uttryckliga motiveringen atl minska antalet fängelsestraff höjer bölesmaximum, löper man enligt

Prop. 1982/83:85 205

förbundet risken att påföljden bestäms till fängelse i de faU då bötesstraffet framstår som verkningslöst. Orättvisan slår då åt det andra hållet så atl del kan sägas atl den mera välsituerade kan "köpa sig fri" från ett fängelsestraff

Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och övervakningsnämnden i Göteborg anser att påföljdskombinationen skyddstiUsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB kan utmönstras, om viUkorligt fängelse införs.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund menar atl maximitiden för fängdse enligt 28 kap. 3 § BrB bör sättas vid två månader för alt undvika orättvisa vid jämförelse med den nya bestämmelsen om minimitid för villkorlig frigivning.

Några instanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt, förordar atl fängelse enligl 28 kap. 3 § BrB skall kunna ådömas även av individualpreventiva skäl.

3.24 Påföljdstid

Kommilténs förslag att korta ned övervakningstiden till elt år utan möjlighet till föriängning har mött skilda reaktioner. RÅ. hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs och Malmö tingsrätter, kriminalvårdsstyrelsen, TCO, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare och Svenska fångvårdssäUskapet har tillstyrkt förslaget. Enligl hovrälten kan reformen dock accepteras bara under den absoluta förutsättningen att övervakningen kan göras påtagligt effeklivare under den tillgängliga tiden.

Kriminalvårdsstyrelsen anser det angeläget att slå fast alt förändringen har betydelse genom att tidsramen påverkar både innehåll och metodik. Kommittén diskuterar som om den grupp klienter som återfaller och får ny skyddstillsyn och därmed övervakning etl andra år inle påverkas av förändringen. Man kan emellertid, påpekar kriminalvårdsstyrelsen, inle i förväg veta vilka dessa klienter är. Övervakningen måste alllid planeras inom året. Då övervakningen är en process där de olika stegen bör följa i viss ordning och få ta viss tid, kan tid inle ulan vidare ersättas med intensitet. Övervakningsarbetet torde enligl kriminalvårdsstyrelsen få inrikta sig mera på yttre förhållanden och mindre på motivation och attitydförändringar, man får avslå från uppföljning eller försöka få andra samhällsorgan alt överta den med bristande kontinuitet som följd.

En ganska slor grupp remissinslanser anser atl övervakningstiden även i fortsättningen normalt bör vara två år. Hit hör Helsingborgs tingsrätt, samtUga övervakningsnämnder, SACO/SR, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och Sveriges socionomers, personal- och förvatlningsljänstemäns riksförbund. Även Sveriges domareförbund uttrycker skepsis mol en avkortning av övervakningstiden.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän framhåller att en klar majoritet

Prop. 1982/83:85 206

av frivårdarna anser all påföljdstiden skall vara två år. Föreningen säger sig uppskatta utredningens markering av att behandlingslanken även i fortsättningen skall sätta sin prägel på frivårdens arbete. Just av den anledningen ter del sig enligt föreningen ologiskt all sätta påföljdstiden till ett år. Den viktigaste delen i behandlingen är motivalionsarbetet, vilket syftar till atl sätta igång en mognadsprocess hos klienten och utveckla hans förmåga att reda sig socialt i samhället. En så känslig process kan enligl föreningen inte komprimeras lill ell år. — Vid ettårsprövningarna upphör i dagsläget ca en tredjedel av övervakningarna, påpekar föreningen. I fråga om de ärenden där övervakningen fortsätter kan konstateras alt hälften av klienterna inte återfallit i brott. Om övervakningstiden skulle begränsas till ell år finns en risk för många klienter i denna grupp alt en positiv utveckling bryts genom alt kontakten med frivårdare och övervakare upphör och atl pågående behandlingsinsatser kanske inle kan följas upp som vore önskvärt. För en del av dessa övervakade är risken för nya brolt överhängande eller i vart fall rätt påtaglig. Detta behandlingsargument gäller enligl föreningen med lika slor tyngd för dem som återfallit i brott före etl år. Här tillkommer dock enligt föreningen ytterligare en mycket viktig faktor som ej tillräckligt beaktats i utredningen. Genom den definitiva avgränsningen till etl år hinner nämligen mänga av recidivisterna inte lagforas före påföljdslidens utgång, vilket motsäger argumentet alt de som begår brott i alla fall får en kontinuerlig kriminalvård. - Eftersom två år dock även framdeles kommer att vara en alltför lång påföljdstid för många dömda är det föreningens mening alt det är angeläget atl bibehålla möjligheten lill avkortning av övervakningen. Skyddskonsulenlen kan utan olägenhet anförtros den beslutsfunktionen att så snart övervakningen pågått ell år pröva om den kan upphöra. Skillnader i praxis kan förväntas mellan olika skyddskonsulenldislrikl. Della faktum uppväger inle det stora värdet av en tvåårig påföljdstid. Upphörandefrågan kan enligt föreningen styras lagtekniskt för att uppnå en slörre enhetlighet. Det kan t.ex. förordnas atl upphörande bör förekomma endasi då ny dom eller ny brottslighet av allvarligare slag inte är känd eller övervakning inte längre är erforderlig ur behandlingssynpunkt.

Flera instanser, bl. a. övervakningsnämnden i Malmö, framhåller risken för att en förkortning påtagligt skulle motverka syftet alt öka tilltron till skyddstillsynen som ell alternativ lUl fängelse. Övervakningsnämnden i Eskilstuna påpekar atl skyddstillsyn ibland kan avse myckel grova broll, med straffminimum på fängelse över elt år. Om skyddstillsyn väljs i ell sådant fall, blir enligl nämnden den lill verkslällighelsinnehåll lindrigaste påföljden även den kortvarigaste.

Beträffande prövoliden instämmer många remissinstanser, bl.a. RÅ, kriminalvårdsstyrelsen, övervakningsnämnden i Göteborg, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Svenska fångvårdssältskapel i utredningens förslag alt denna bör vara lika lång som

Prop. 1982/83:85 207

övervakningstiden och därmed sakna självständig betydelse. Några av dessa menar dock, som tidigare framgått, atl övervakningsliden — och därmed prövotiden — bör vara längre än kommittén föreslagit. Föreningen Sveriges frivårdsGänstemän noterar med tillfredsställelse att skilda övervaknings- och prövotider inle skall förekomma. Skyddstillsynens aktuella uppbyggnad ger enligt föreningen intryck av att ha tillkommit i all hast som en kompromiss. Påföljden har bäde formellt och praktiskt upplevts som oformlig, invecklad i tillämpning och verkställighet och svår atl förstå för alla utom de närmast invigda.

Några instanser, bl.a. hovrälten för Övre Norrland, Malmö tingsrält, övervakningsnämnden i Malmö och statskontoret, är kritiska mot kommilténs förslag beträffande prövoliden, främst all denna blir så kort som ett år. Statskontoret ifrågasätter om inte detta i allt väsentligt förtar effekterna av övriga föreslagna åtgärder som är avsedda att vara skärpande. Antalet inom frivården meddelade föreskrifter har hittills varit mycket litet, påpekar statskontoret. Detta kan sannolikt tolkas som atl värdet av föreskrifter, bl.a. med hänsyn lill det allt tyngre missbruksklientelel inom frivården, bedöms vara begränsat. Det kan därför enligt statskontoret finnas risk för atl förslaget, som bl.a. bygger på en väsentligt ökad användning av föreskrifter, inle anses innebära den lydliga intensifiering av skyddstillsynen som avsetls och att eftersträvade effekter därför inte uppnås.

3.2.5 Kontaktfrekvens

Kommilténs förslag att kontaklfrekvensen bör vara så hög atl kontakten av den dömde upplevs som etl regelmässigt inslag i hans livsföring har genomgående lämnals ulan erinran av remissinstanserna. Rekommendationen att kontakttiden under den ettåriga övervakningsliden normall bör uppgå lill sammanlagt minsl 50 limmar har dock mött gensagor från flera håll, främst med hänvisning lill att kvaliteten och inle kvantiteten är avgörande för övervakningens innehåll.

Kriminalvårdsstyrelsen vill inle frånkänna kontakttiden 50 tim/år eller frekvensen 1 gång/vecka elt visst värde som genomsnilllig ramnorm. Det är emellertid enligl styrelsen synnerligen olämpligt att i det enskilda fallet arbeia med en i förhand fixerad kontaklkvanlitet. Följden kan bli en ambilionssänkning i de svåra fallen och en tom rutin i de enklare. Dessutom uppkommer etl administrativt krångel med räkning och dokumentation. Konlaktfrekvens och -tid bör enligl styrelsen som hittills bestämmas individuellt i samband med behandlingsplaneringen. Möjligen bör detta uttryckas tydligare i anvisningarna lill frivårdsförordningen.

Övervakningsnämnden i Malmö påpekar att olika personer med olika läggning behöver olika läng lid för att avhandla samma spörsmål, och enligl nämndens mening är antalet kontakter per tidsenhet och kontakternas regelbundenhet väl sä vikliga faktorer som den totala konlaktliden. Del bör ankomma på skyddskonsulenlen (och övervakningsnämnden om

Prop. 1982/83:85 208

denna finns kvar) att - med utgångspunkt från kravet atl den dömdes kontakter med frivården bör vara så tätt återkommande all de innebär regelmässiga inslag i hans livsföring - anpassa övervakningen lill vad som i vaije särskiU fall är ändamålsenligt.

Enligt riksrevisionsverket medför ett uttalat krav på ökad kontakt under ett bestämt antal timmar, ulan att innehållet i sådan kontakt närmare anges, ökad risk för att rekryteringen av övervakare yllerligare försvåras.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer biträder kommitténs önskemål om atl höja kontakttiden men anser samtidigt att målet borde ha satts högre. Den föreslagna genomsnittstiden - 50 lim/år - är enligt föreningarna, mot bakgrund av den erfarenhel som finns beträffande klienternas behov av hjälp, slödkontakter, kontrolltillsyn m.m., alltför liten.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän framhåller alt man måste vara medveten om atl en betydande del av de skyddstillsynsdömda inle har träning för eller möjlighet till en så hög samvaro kring sin egen person som den föreslagna kontaklfrekvensen skulle innebära. Föreningen ställer sig därför avvisande till detaljerade anvisningar från kriminalvårdsstyrelsen i del här sammanhanget. Om en kontaktnorm skall finnas, bör den enligt föreningens uppfattning sättas lägre och hellre anges i frekvens per tidsenhet. Hur ofta och på vUket sätt kontakten mellan övervakad och övervakare/skyddskonsulent/andra myndigheter/kontaktpersoner skall ske bör enligl föreningen noggrant diskuteras vid övervakningens början.

3.2.6 Intensivövervakning

Förslaget atl domstol vid dom till skyddstillsyn skall kunna förordna om inlensivövervakning har fäll ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Bl.a. RA, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, TCO, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare och Övervakares och kontaktpersoners riksförbund ställer sig i huvudsak positiva till förslaget.

RA framhåller vikten av alt en given föreskrift verkligen kan realiseras. I annat fall "förfaller" enligl RÅ hela påföljden som sådan. Innan rätten meddelar föreskrift om inlensivövervakning måste den därför enligt RÅ förvissa sig om att skyddskonsulenten i del aktuella fallet har erforderliga resurser för att genomföra en sådan övervakning.

Sveriges domareförbund tillstyrker den föreslagna intensivövervakningen men är av den uppfattningen all sådan övervakning kan vara av värde främst när del gäller yngre lagöverträdare. Däremot anser förbundet det vara tvivelaktigt, om inlensivövervakning kan fylla någon reell funktion i fråga om återfallsbrottslingar i den omfattning som kommillén synes avse. Dessa brottslingar saknar nämligen enligl förbundet ofta förmåga all efterleva ens de mest grundläggande krav. Detta gäller särskill missbrukare av alkohol eller narkotika. Atl på dessa människor ställa högre krav i form av inställelseföreskrifter och anmälningsskyldighet än pä del normala skyddstillsynsklientelet är därför enligt förbundet föga ändamålsenligt.

Prop. 1982/83:85 209

Övervakares och kontaktpersoners riksförbund erinrar om all intensivövervakning har diskuterats mycket på senare år och gör för sin del gällande att den variant som ingår i frivårdskommitténs förslag är den mest tilltalande och den som också har de största förutsättningarna alt fungera i praktiken. Möjligheten alt använda intensivövervakning kommer enligt riksförbundet förhoppningsvis bl.a. att leda tiU att domstolarna, som under senare tid intagit en vacklande hållning gentemot skyddstillsynen, åter kommer att få full tilltro till denna form av påföljd. Den föreslagna intensivövervakningen innebär bl. a. att det kommer atl finnas goda möjligheter alt etablera etl vettigt och bestående förhållande mellan övervakare och övervakad. Del är emellertid enligt riksförbundet av största vikt att man ställer tiUräckliga resurser till förfogande.

Flera instanser är kritiska mot förslagel om intensivövervakning. Detta avstyrks av Malmö tingsrätt, övervakningsnämnderna i Göteborg och Karlskoga och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Även övervakningsnämnden i Stockholm, BRA, JO och SACO/SR uttrycker skepsis. Kriminalvårdsstyrelsen menar att intensivövervakning bör förekomma bara vid villkorligt fängelse med övervakning.

Inlensivövervakning torde enligl Malmö tingsrätt regelmässigt förutsätta en positiv medverkan från den dömdes sida. Del kan enligl tingsrätten i hög grad ifrågasättas om sådan medverkan särskilt ofta kan påräknas, särskilt som det i dessa fall inte sällan torde komma atl röra sig om ett förhållandevis belastat klientel. Tingsrätten säger sig ocksä ha svårt atl förstå varför just i detta sammanhang brottels svårhet skall påverka påföljdsinnehållet.

Övervakningsnämnden i Göteborg framhåller att, om den dömde är i behov av mer intensiv övervakning än vad som lillämpas i normalfallet, det redan idag åligger övervakaren alt se till atl frekvensen ökar till erforderlig omfatlnng. I del fall tätare kontakt anses erforderlig, har skyddskonsulenlen enligl 28 kap. 8 § BrB i förslaget möjlighet atl föreskriva sådan.

Enligl Stockholms tingsrätt, kriminalvårdsstyrelsen, övervakningsnämnden i Malmö och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän bör intensivövervakning, om sådan över huvud taget skall förekomma, beslutas på verkställighetssladiet. Helsingborgs tingsrätt föreslår att inlensivövervakning skall kunna beslutas — förutom av domstol - även på verksläl-lighetsplanel.

Kriminalvårdsstyrelsen avslyrker föreskrift om intensivövervakning, om den bara innebär en viss kontaklkvanlitet. Intensivövervakningen bör enligl styrelsen ges ell bestämt innehåll och knytas lill den individuella behandlingsplan som bör vara elt villkor för atl sådan föreskrift skall få meddelas. Av della följer enligt styrelsen atl den bör meddelas på verksläl-lighetsplanet vid den tidpunkt då situationen gör detta adekvat. Rätten bör dock enligt styrelsens mening i domen kunna rekommendera atl föreskrift om intensivövervakning skall meddelas men även della förutsätter att 14   Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 210

lämpligl innehåll kan förutskickas. Enligt styrelsens uppfattning bör rätten dä rekommendation om intensivövervakning övervägs alltid infordra skyddskonsulenlens yttrande med förslag till behandlingsplan. - När intensivövervakning enligt styrelsens förslag knyts till elt bestämt innehåll bör den enligt styrelsen kunna pågå den tid som ifrågavarande aktivitet kräver, dock högst tre månader. En intensivövervakning enligt kommitténs förslag bör däremot enligt styrelsen begränsas till en månad. Denna styrelsens uppfattning bygger på erfarenheter från tillämpningen av kon-laktföreskrifter enligt 28 kap. 6 a § BrB.

3.2.7    Allmänna skölsamhelskrav

Vad frivårdskommittén har anfört om att ett allmänt krav på skötsamhel under påföljdstiden alUjämt bör ställas upp har remissinstanserna instämt i eller lämnat ulan erinran. Göta hovrätt (majoriteten) förordar dock alt det allmänna skötsamhetskravet och sanktionssyslemet i anslutning härtill avskaffas.

Kriminalvårdsstyrelsen tUlstyrker den precisering av den dömdes skyldigheter som föreslås beträffande skötsamhet, initiativ till kontakt med övervakaren och uppgiftslämnande. En skyldighet för den dömde att på kallelse infinna sig hos skyddskonsulenlen bör enhgt styrelsen skrivas in i brottsbalken i likhet med vad som föreslås av fängelsestraffkommittén.

3.2.8    SärskUda föreskrifter

Kommitténs uppfattning om användningen av särskilda föreskrifter har remissinslanserna i regel lämnat ulan kommentarer.

Kriminalvårdsstyrelsen anser atl föreskrifter är etl bra instrument i övervakningsarbetet. Den formulering som fängelsestraffkommiltén använder i 15 § "föreskrift skall meddelas när del finns skäl att anla atl det behövs" uttrycker dock enligt styrelsen klarare all föreskrifter inle har någol allmänt syfte ulan i varje särskill fall skall tillgodose etl visst behov.

Övervakningsnäinnden i Stockholm förordar att möjligheten all meddela föreskrifter om skadestånd avskaffas.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser all föreskrifter av olika slag, t.ex. en tätare konlaktfrekvens enligt nuvarande 28 kap. 6 a § BrB även bör kunna meddelas av skyddskonsulent, eftersom del ej rör sig om elt frihetsberövande. Möjligheten bör enligt föreningen även utvidgas till att omfatta villkorligt frigivna.

Övervakares och kontaktpersoners riksförbund framhåller att fömtsältningen för att ordningen med särskilda föreskrifter skall fungera är att frivården, dvs. skyddskonsulenlexpedilionerna och lekamannaöverva-karna, ges sådana resurser atl det blir någon mening med dessa olika krav. Som del är idag är de särskilda föreskrifterna enligt förbundet många gånger någol som tyvärr endast stannar på papperet. Det år då enligt förbundet bättre att inte ge några särskilda föreskrifter alls än all ge

Prop. 1982/83:85 211

föreskrifter som åsidosätts p. g. a. samhällels bristande resurser. Om man vill all de särskilda föreskrifterna skall fungera i praktiken, måste man alltså ställa resurser till förfogande för deras förverkligande.

Frågan om i vad mån föreskrifter om vård inom sjukvården eller social-Gänsten bör kunna meddelas tas upp i socialstyrelsens yttrande. Styrelsen anser atl - när inte fömtsättningar för vård oberoende av samtycke inom sjukvården eller socialGänsten föreligger - erbjudande om sådan vård alllid måste baseras på friviUighet. I likhet med vad som gäller i fråga om öppen psykiatrisk vård bör således skyddstillsyn meddelad under förutsättning av att insatser vidtas inom sjukvården eUer socialtjänsten inte kunna undanröjas endast av den anledningen atl vederbörande inte accepterar de vårdformer som erbjuds. Socialstyrelsen anser därför att man i anslutning till aktuella lagrum bör inta en lämplig avgränsning av före-skriftsmöjlighelerna eller i varje fall låta denna avgränsning komma till tydligt uttryck i förarbetena.

3.2.9 Åtgärder vid misskötsamhel

Flera remissinslanser instämmer i kommilténs uppfattning atl de nuvarande sanktionerna är för få och ligger för långt från varandra i stränghet. Till dessa hör övervakningsnämnden i Malmö, som emellertid anser alt kritik kan riktas mot att kommUtén inle presenterat några förslag till nämnvärda förbättringar av skyddstillsynens sanktionssyslem trots atl den kraftfullt uttalat sig till förmån för behovel härav. Nämnden ifrågasätter vidare om meddelande av föreskrift nägon gång är alt anse som en sanktion. Föreskriften skallju enligl nämnden alltid vara sakligt motiverad, och föreskriften ingår som ett led i en normal övervakning. En sanktion är ju däremot en åtgärd som tillgrips då en föreskrift inte följs.

RA anser alt det är en viktig uppgift all se över sanklionssystemel vad gäller frivårdspåföljderna. Det är enligt honom väsentligt, alt snabba och verkningsfulla sanktioner kan sällas in om lagöverträdaren på något säll missköter sin skyddstillsyn. De sanktioner som kommillén föreslår i delta hänseende ävensom den beslutsordning som föreslås synes dock enligl RÅ inle i alla delar lämpliga.

Som framgått tidigare förordar Göta hovrätt (majorUeten) all sanktionssyslemet helt avskaffas. Särskill kritisk är hovrätten mol förslagel att skyddskonsulenlen ges vittgående befogenheter, inkl. rätten atl besluta interimistiskt om omhändertagande.

Malmö tingsrätt ifrågasätter om del är meningsfullt atl behålla den formella varningen i sanktionssyslemet. Som kommittén själv påpekar kan den dömde ha svårt för att skilja mellan en sådan och de mer informella förmaningar som ges i andra sammanhang. Detta torde enligt tingsrätten nog gälla även om institutet förstärks medelst blankettöverlämnande. Om varningen behålls är del enligl tingsrätten i vart fall ell oeftergivligt krav alt den följs av en mer ingripande sanktion om den inte respekteras. Del bör

Prop. 1982/83:85 212

därför enligt tingsrätten inle få förekomma atl — som utredningen tänker sig - en varning från skyddskonsulenten skall kunna följas av en ny vaming från domstolens sida.

Den del av del föreslagna sanktionssyslemet som rör omhändertagandeinstitutet kommenteras av många instanser. Av dessa är endast Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän odelat positiv. Enligt föreningen innebär förslagel dels att man läcker ett behov av en sanktion mellan varning och undanröjande, dels alt man på sätt och vis konfirmerar en nu rådande praxis enligt vilken omhändertagande på senare år förmodas ha använts som sanktionsmedel.

Hovrätten för Övre Norrland och Helsingborgs tingsrätt, som också tillstyrker alt ett omhändertagande kan användas som en sanktion, anser att detta bör kunna tillgripas även mot en klient som är på fri fot och som fullständigt har undandragit sig övervakning.

Enligl Malmö tingsrätt bör man erkänna alt det finns etl behov av en ren sanktion i form av ett kortare frihetsberövande för atl s. a. s. fylla gapet mellan varning och förvandling. Den föreslagna ordningen, där den processuella och den sanktionsbetonade funktionen blandas ihop, är dock enligt tingsrätten olämplig och inbjuder lill missbruk. Tingsrätten förordar som alternativ en sanktion bestående av fängelse mellan 14 dagar och tre månader. Även övervakningsnåmnden i Malmö anser att fängelse i vissa fall bör kunna användas som sanktion vid misskötsamhel.

Även flera andra remissinstanser avslyrker den föreslagna regleringen av institutet omhändertagande. Hit hör rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Göteborg, JO och Svenska Fångvårdssällskapel. Övervakningsnämnden i Eskilstuna och socialstyrelsen anmäler att de ställer sig tveksamma.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslagel, ifall omhändertagandel avses kunna ske i polisarrest. Styrelsen framhåller alt omhändertagande i polisarrest för att verkställa en beslutad sanktion på grund av misskötsamhel är helt oförenligt med polisverksamheten. Om en sådan ordning genomförs skulle enligl rikspolisstyrelsen polisarresten också bli att anse som korrek-tionsinrätlning. Rikspolisstyrelsen tillägger atl polisens redan utsatta ställning i samhället skulle kunna ytterligare försvåras härigenom.

Kriminalvårdsstyrelsen anser all elt omhändertagande som övergår i förverkande eller undanröjande saknar uppgift som sanktion. Vid övriga omhändertaganden - förmodligen flertalet - skall frivården på nytt samarbeta med den dömde. All förlänga omhändertagandel av vårdmåssiga skäl eller för att förebygga brott, exempelvis för avgiftning eller i avvaktan på plats på behandlingsinstitulion, är enligt kriminalvårdsstyrelsen realistiskt och går atl förklara för den dömde även om denne samlidigt upplever sig vara utsatt för ett ganska hårdhänt ingripande. All däremot låta honom sitta i häkte som ren repression torde enligt styrelsen ge motsatt effekt, särskilt om han som skyddslillsynsdömd inte har någon strafftid all räkna av dagar på.

Prop. 1982/83:85 213

Enligt JO:s mening bör man noga skilja mellan behovet av omhändertagande för att säkerställa kontakt och hindra en ogynnsam utveckUng samt behovet av frihetsberövande som sanktion. Med den föreslagna konstmktionen får man enligt JO ett frihetsberövande som är alltför lösligt reglerat. Ell flertal frågor uppkommer enligl JO. Om man inför denna möjlighet till sanktion i frivården borde det kanske övervägas om den tid som sanktionen omfattar bör avräknas i fall verkställighet i anstalt blir aktueU. Del har inte föreslagils någon övre gräns för hur många gånger den dömde kan omhändertas under en och samma verkställighet. Något praktiskt behov av en sådan regel kanske inte föreligger. JO anser dock atl frågan bör övervägas, eftersom det kan bli lal om upprepade frihetsberövanden, vart och etl motsvarande straffminimum för fängelsestraff. För egen del vill JO avstyrka förslaget om omhändertagande som sanktion.

Förslaget att skyddskonsulenten, åtminstone i första instans, skall föra talan om päföljdsomvandling kritiseras av flertalet av de instanser som särskilt har uttalat sig i denna fråga. Hit hör bl. a. RÅ, Göleborgs och Malmö tingsrätter, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakning snämnderna i Stockholm och Göteborg, Föreningen Sveriges åklagare samt Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän.

Enligt Malmö tingsrätt kan det inte vara lämpligt, vare sig från principiell eller praktisk synpunkt, att skyddskonsulenlen skall uppträda som klientens motpart inför domstol. Elt syslem där olika myndigheter uppträder som part i tingsrätt och överrätt är inte heller bra.

3.2.10  Omedelbar verkställighet

Förslagel att skyddstillsynen, om inte domstolen förordnar om motsatsen, skall gå i verkställighet omedelbart tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Övervakningsnämnden i Malmö anför dock alt sådan verkställighet av skyddstiUsyn bör ske först efter domstols förordnande i del särskUda fallet.

Även förslaget all fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB skall kunna förordnas gå i verkställighet omedelbart har mottagits positivt av remissinstanserna.

Övervakningsnämnden i Malmö pekar på ett annat behov av förordnande om omedelbar verkställighet. Enligl nämndens mening bör i regel beslutom undanröjande av skyddstillsyn och ådömande av fängelsestraff förenas med beslut om häktning, alternativt förordnande om omedelbar verkställighet. Möjlighet därtill bör enligt nämnden öppnas lagstiftningsvägen.

3.2.11  Reaktionen vid återfall

Kommitténs förslag att s. k. konsumtionsdom i regel inte skall förekomma vid återfall under övervakningsliden och att två skyddslillsynsdomar inte skaU löpa paraUellt tillstyrks av flera instanser, bl. a. kriminalvårdssty-

Prop. 1982/83:85 214

relsen och övervakningsnämnden i Karlskoga. Dessa förändringar innebär enligt kriminalvårdsstyrelsen välkomna administrativa förenklingar och gör också påföljden tydligare för den dömde.

Kritiska röster saknas dock inle. Enligt Stockholms tingsrätt torde skillnaden meUan en ny dom på skyddstillsyn och en konsumtionsdom för den dömde inte vara så märkbar som kommittén antagU. Att undanröja en tidigare ådömd skyddstUlsyn och döma till en ny förefaller tingsrätten närmast vara ett domskrivningstekniskt krångel. Inte heller kriminalvårdsnämnden anser att de skäl som kommillén har anfört motiverar alt man mbbar systematiken i 34 kap. 1 § BrB. Det resultat som kommittén åslundar kan enligt nämnden lika väl uppnås genom att domstolen vid förordnande enligt punkt 1 i paragrafen förklarar att övervakningen bötjar på nytt. För atl resultatet skall bli till etl sammanhängande helt måste ändringarna av bestämmelserna i 34 kap. 1 § BrB enligt nämnden övervägas närmare. Även Malmö tingsräll släller sig tveksam lill förslagel.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har inget att erinra mot att konsumlionsdomar kommer lill minskad användning. I de fall förutsättningar finns atl meddela en ny dom på skyddstillsyn bör enligt föreningarna detta ske om det medför en mera praktisk och logisk administration. Föreningarna finner det däremot betänkligt att, som kommittén föreslår, öka möjlighelerna för domstolarna atl fortsätta med påföljden kriminalvård i frihet trots återfall. Då ingen resursökning sker inom frivården lär denna enligl föreningarna inle kunna svara mol de förväntningar kommittén släller på den. Återfallen i brott kommer därför sannolikt att öka. Tilltron till påföljdens effektivitet kommer enligt föreningarna med all sannolikhet efter ett tag att minska hos domstolarna och allmänpreventiva krav på fängelsestraff kommer att växa sig starka som en reaktion mol att "ingenting sker" för att motverka återfall i brolt.

3.3 Villkorlig dom

3.3.1 Allmänt

Frivårdskommitténs förslag lill ändringar i vad avser påföljden villkoriig dom har fält ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Om man bortser från den formella frågan om påföljdens benämning, har förslagen utan närmare kommentarer tillstyrkts eller uttryckligen lämnats utan erinran av ett betydande antal remissinslanser. Till dessa hör överåklagaren i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Slockholm, socialstyrelsen, statskontoret, Landstingsförbundet, TCO, LO, JUSEK, advokatsamfundet och Föreningen Sveriges åklagare.

De kritiska synpunkter som framförts har, som närmare skall belysas i del följande, i allt väsentligt avsett särskilda delar av förslagel. Endast tre remissinstanser - Helsingborgs tingsrätt. Föreningen Sveriges länspolis-

Prop. 1982/83:85 215

chefer och Föreningen Sveriges polischefer — intar en generellt avvisande hållning till de föreslagna ändringarna (se vidare nedan avsnitt 3.3.6).

3.3.2 Tillämpningsområdet

Flertalet av de remissinslanser som behandlar frågan tillstyrker förslaget all utvidga tillämpningsområdet för villkorlig dom genom en nedtoning av det krav på en god prognos hos lagöverträdaren som f. n. är en förutsättning för att påföljden skall få ådömas. Kommittéförslaget tillstyrks i denna del av bl. a. Göta hovrätt, hovrälten för Övre Norrland, Stockholms tingsrält, Malmö tingsrätt, lånsåklagaren i Värmlands län, övervakningsnämnderna i Malmö och Karlskoga saml domareförbundet.

Stockholms tingsrätt påpekar all en utvidgning av tillämpningen av vUlkorlig dom/straffvarning troligen redan har ägt rum genom alt kravet på personundersökning avskaffats samt alt det kan tänkas atl ett antal dömda med mindre god prognos därigenom ändå erhållit villkorlig dom. Tingsrätten framhåller vidare att det är en fördel om lagstiftning och praxis överensstämmer och tillstyrker mot den bakgrunden förslaget i denna del. Liknande synpunkter framförs av övervakningsnämnden i Malmö, som finner den föreslagna ändringen särskilt tillfredsställande, och vidare påpekar att del inte torde var möjligl att helt avskaffa prognosbedömandet. Övervakningsnämnden anser att det från flera synpunkter skulle vara tilltalande att kunna använda villkorlig dom som genomgående påföljd för förslagångsbroltslingar men att det, som kommittén framhåUit, måste finnas vissa begränsningar med hänsyn till - förutom brottets svårhetsgrad -gärningsmannens personliga förhållanden..

Länsåklagaren i Värmlands län framhåller all del nuvarande kravet på god prognos medför att personer med ringa eller tillfälligt övervakningsbehov döms till skyddstillsyn och sålunda kommer all belasta frivården i onödan. Åven hovrätten för Övre Norrland menar all en sådan ordning inte kan anses rationell.

Malmö tingsrätt, som tillstyrker den föreslagna ändringen, betonar samtidigt att någon slörre förändring i förhållande till gällande praxis inte är önskvärd. Rikspolisstyrelsen har en liknande uppfattning och noterar för sin del att villkorlig dom är den enda brottspåföljd som i praktiken fungerat på ett tiltfredsslällande säll. Ålerfallsfrekvensen är låg totalt sett och beträffande debutanter inte högre än 10 procent. Utfallet visar enligt styrelsen att domstolarna på etl utmärkt sätt behärskar att använda påföljden på det klientel tillfällighetsbrottslingar som har en god prognos och att påföljden så gott som alltid är en tillräcklig reaktion för atl avhälla den dömde från vidare brottslighet. Styrelsen anser att del nuvarande kravet på en god prognos hos den dömde bör kunna efterges eftersom det saknas anledning befara att domstolarna kommer alt göra en väsenlligl annorlunda bedömning av klientelet än i dag och atl förslagel i denna del bör medföra en viss utökning av tillämpningsområdet i fråga om förstagångs-

Prop. 1982/83:85 216

dömda. — Även Föreningen Sveriges åkalagare biträder uppfattningen att den föreslagna påföljden bör kunna bli vanligare för förslagångsbroltslingar än den nuvarande villkorliga domen. Föreningen understryker dock alt den icke bör tillämpas på den som varit föremål för övervakning eller andra mera ingripande åtgärder från de sociala myndigheternas sida på grund av tidigare brottslighet samt att även tidigare åtalsunderlåtdser därvid måste tas i beaktande. En liknande uppfattning framförs av Göta hovrätt, som anser det tveksamt om den föreslagna förändringen leder tUl alt den villkorliga domen får ett ökat användningsområde. Om den tilltalade har ett övervakningsbehov torde det nämligen oftast, i syfte atl minska risken för återfall i brolt, vara lämpligast att välja påföljden skyddstillsyn.

Lånsåklagarna i Uppsala och Kalmar län ställer sig i någon mån tveksamma lill förslagel med hänvisning lill alt det kommer atl leda till alt klientelet genomsnittligt setl blir svårare och att antalet återfall efter villkorlig dom därför kan beräknas bli större. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anför bl. a. likartade skäl som grund för sin avvisande hållning till kommUténs förslag i dess helhet.

Yttranden i avstyrkande riktning har dessutom lämnats av kriminalvårdsstyrelsen, länsåktagaren i Norrbottens tån och JO.

Kriminalvårdsstyrelsen anser alt det är slor risk för all påföljden genom den föreslagna ändringen blir alltför uttunnad för all las på allvar. Påföljden bör förbehållas tillfällighetsbrollslingar och förstagångsdömda med god prognos. Härigenom kommer påföljden villkoriigt fängelse utan övervakning atl få en klarare profil. Vissa i den grupp skyddstillsynsdömda som kommittén vill överföra till slraffvarning har dömts lill skyddstillsyn i avsaknad av en påföljd mellan villkorlig dom och fängelse. De bör nu kunna få villkorligt fängelse ulan övervakning. De med tveksam prognos som eventuellt stannar inom skyddslillsynen kan enligt styrelsen vara en grupp där den föreslagna ettåriga övervakningstiden visar sig adekvat.

JO anser att det inte finns anledning all använda påföljden i större utsträckning än som nu sker ulan endasi i fall, där del finns alla skäl alt tro att brotlet varit en engångsföreteelse. JO påpekar vidare att god prognos i det här sammanhanget givetvis inle är delsamma som allmänt välordnade sociala och ekonomiska förhållanden.

En liknande uppfattning framförs av länsåklagaren i Norrbottens län som anser att det finns en risk för att påföljden kan komma att användas i alltför hög grad för förslagångsbrotlslingar.

3.3.3 VerkstälUghetsinnehållet

De flesta remissinstanserna godtar de av kommittén anförda skälen för att avskaffa de allmänna skötsamhetskraven, möjligheten att meddela föreskrift om skadeståndsbetalning, sanktionssyslemet och prövotiden vid villkorlig dom. Till dessa hör RA, Göta hovrätt, länsåklagaren i Kalmar län, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt.

Prop. 1982/83:85 217

kriminalvårdsstyrelsen, övervakningsnämnden i Malmö, JO och Föreningen Sveriges åklagare.

Länsåklagaren i Värmtands tån släller sig tveksam lill förslagel av två skäl. Det ena är att det kan vara av pedagogisk betydelse atl krav på skötsamhet m. m. finns kvar. Del andra är att värdet därav kan bli större i framtiden än för närvarande med hänsyn till alt tillämpningsområdet för påföljden kommer alt vidgas. Länsåklagaren hänvisar därvid till att etl annat klientel med mindre god prognos kommer atl dömas till viUkorlig dom och det därför finns anledning anla atl det i vissa fall kan vara av värde att kunna förena den villkorliga domen med föreskrifter av olika slag. En liknande uppfattning framförs av domareförbundet.

Den Iveksamhet som i övrigt yppats beträffande kommittéförslaget i denna del avser huvudsakligen frågan om prövotidens avskaffande.

Sålunda anser övervakningsnämnden i EskUstuna alt det avgörande felet med kommitténs förslag är just borttagandet av prövotiden, vilken ger villkorlig dom dess egentliga innehåll. Den föreslagna slraffvarningen kan enligl nämndens mening godtas som påföljd endast om den förenas med prövotid och omfattas av reglerna i 34 kap. BrB. Ett mildrat krav på god prognos utgör enligt nämnden ytterligare elt skäl för denna ståndpunkt. Likartade synpunkter framförs av domareförbundet och länsåktagaren i Norrbottens tån, som framhåller att den föreslagna påföljden i annat fall i realiteten kommer att bli en form av villkorslös påföljdseftergift.

När det särskilt gäller den situation, som uppkommer vid återfall i brott efter det att villkorlig dom/straffvarning har meddelats, framhåller Stockholms tingsrätt alt del är viktigt atl slraffvarningens karaktär av varning renodlas och görs tydligare än vad som är fallet med den nuvarande villkorliga domen. Detta bör enligl tingsrätten inle hindra straffvarning även vid återfall i brott.

En motsatt uppfattning framförs av Malmö tingsrält som anser att återfall bör diskvalUicera från villkorlig dom. En varning skall inte utdelas mer än en gång. Om så sker förlorar påföljden enligt tingsrättens mening sin trovärdighet. Tingsrätten framhåUer vidare att någon formell regel om detta inte behövs. Länsåklagaren i Norrbottens län framför en liknande uppfattning.

3.3.4 Bölesmaximum vid s. k. kombinationsdom

Kommitténs förslag att höja den övre gränsen för det antal dagsböter som kan ådömas i förening med villkorlig dom från 120 till 180 har även det fått elt positivt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet instanser som yttrat sig i frågan tillstyrker eller förklarar sig lämna kommittéförslaget ulan erinran. Hovrätten för Övre Norrland, Helsingborgs tingsrält, länsåktagaren i Värmlands län och rikspolisstyrelsen framhåller att sådana utökade möjligheter att ådöma höga böter kan bidra till att ge påföljden ett större tillämpningsområde. Ell uttalande i samma riktning görs av övervak-

Prop. 1982/83:85 218

ningsnämnden i Karlskoga, som anser atl den villkorliga domen, om den kombineras med kraftiga böter, kommer att framstå som en betyddsefuU påföljd.

Övervakningsnämnden i Malmö framhåller att de personer som kan komma i fråga för villkorlig dom ofta har bättre ekonomiska förhållanden än de som bör erhålla skyddstillsyn enligt kommitténs förslag. Ett bötesstraff kan därför få effekt beträffande den först nämnda kategorin men kan förmodas vara verkningslöst i många fall för den andra. Nämnden tillstyrker den föreslagna ändringen men framhåller samtidigt att den inle i sig kan antas leda lill någon nämnvärd minskning av antalet fängelsestraff. En delvis likartad uppfattning framförs av övervakningsnämnden i Göteborg, som emellertid inte anser det särskilt meningsfullt atl höja bötesstraffet på det sätt som föreslagits.

Föreningen Sveriges åklagare hävdar att möjligheten att döma ul upp till 180 dagsböter kan vara av värde i enstaka fall. Kommilténs uppfattning alt förändringen utgör grund för en viss utvidgning av påföljdens användningsområde till att omfatta något svårare brott än f. n. är dock enligl föreningen knappast realistisk. Domstolarna är sedan gammalt obenägna alt använda sig av bölesskalornas övre delar. I kombinationen villkorlig dom - böter förekommer i dag mera sällan högre dagsbolsanlal än omkring 75 undanlagandes rattfyllerimål, där 100 dagsböter inte är ovanliga. Föreningen anser alt man därför som mest kan vänta sig all förslagel medför en marginell ökning av dagsbotsantalet utan att andra brottskategorier än de nu aktuella kommer i fråga.

Domareförbundet för fram vissa generella frågeställningar som kan uppkomma, då villkorlig dom, skyddstillsyn och vUlkorligt fängelse kombineras med böter. Tanken på mera kännbara bötesstraff är enligt förbundet i och för sig tiUtalande men aktualiserar också ett redan i dag existerande dilemma för domstolarna. Många av dem som i dag döms till skyddstillsyn är hårt belastade med skulder i form av t.ex. obetalda böter, skadestånd och underhållsbidrag. När man vid målels avgörande kan förutse, alt böter ej kommer alt betalas, avslår domstolarna ofta från alt döma ut ell sådant straff, även om detta av andra skäl varit befogat. Systemet medför den orättvisan att personer med arbete och ordnad ekonomi drabbas hårdare vid samma typ av brott. Det torde dock inte förekomma att domstolen, när den bedömer elt bötesstraff som meningslöst, väljer fängelse framför en frivårdspåföljd. Om man emellertid nu med den uttryckliga motiveringen alt minska antalet fängelsestraff höjer bölesmaximum, löper man risken att påföljden bestäms lill fängelse i de fall då bötesstraffet framstår som verkningslöst. Orättvisan slår då ål del andra hållet så all del kan sägas atl den mera välsituerade kan "köpa sig fri" från etl fängelsestraff Det är inle möjligt att bedöma hur stor faran för en sådan utveckling är. Enligt förbundets mening är det emellertid viktigt att sådana synpunkter beaktas vid påföljdssystemets utformning.

Prop. 1982/83:85 219

Kriminalvårdsstyrelsen, som tillstyrker den aktuella ändringen, framhåller alt höga böter inte bör utdömas i mål där det förekommer skadestånd så atl de konkurrerar med målsägandens intresse. En delvis likartad uppfattning framförs av Göleborgs tingsrätt, som anser att villkorlig dom i normalfallet bör kombineras med ell bötesstraff Villkorlig dom meddelas för svårare brott än bötesbrott, och allmänheten bör inle förledas att uppfatta den vUlkorliga domen som en lindrigare påföljd än böter. VUlkorUg dom utan böter bör dock kunna användas när den dömde samlidigt förpliktas utge ett för honom betungande skadestånd. En höjning av antalet dagsböter som ådöms jämte villkorlig dom eller annan icke frihetsberövande påföljd torde oftast bU verkningslös med hänsyn till de dömdas svaga betalningsförmåga. Tingsrätten avstyrker därför för sin del den föreslagna höjningen av antalet dagsböter vid kombinationsdom.

3.3.5 Påföljdens benämning

När del gäller frågan om påföljdens namn går meningarna starkt isär bland remissinstanserna. Den av kommittén föreslagna beteckningen straffvarning tillstyrks av hovrätten för Övre Norrtand, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, länsåktagaren i Kalmar län, övervakningsnämnden i Malmö och advokatsamfundet. - Många remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till den föreslagna beteckningen.

Domstolsverket och länsåktagaren i Uppsala län anför som skäl för sitt avstyrkande att man även avvisar tanken på den föreslagna påföljden villkorligt fängelse och att man mot den bakgrunden inte ser nägot skäl alt ändra på den nuvarande beteckningen villkorlig dom. Länsåklagaren i Värmlands län finner uttrycket slraffvarning intetsägande och ser inte heller något hinder mot atl behålla beteckningen villkorlig dom.

Även Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt finner namnet slraffvarning mindre lyckat - Stockholms tingsrätt därför alt skyddstillsyn säkerligen blir den påföljd som först kommer all väljas vid ny brottslighet och Malmö tingsrätt därför att påföljden skall kunna kombineras med upp till 180 dagsböter. - En liknande uppfattning framförs av kriminalvårdsnämnden, som även anser all "varning" används i så många olika sammanhang även utanför BrB att ordet närmast leder tanken till en sanktion som inte har ålagts genom dom. "Fängelsevarning" skulle kunna övervägas, men är inte heller någon bra beteckning. Över huvud tagel är del enligt nämnden svårt att hitta en benämning som ger en riktig bild av påföljdens innehåll. Nämnden anser vidare att det anförda närmast syns tala för all behälla beteckningen "villkorlig dom" som dock har den nackdelen all förväxling kan ske med villkorligt fängelse.

JUSEK, slutligen, anser att villkorlig dom bör få etl namn som bällre överensstämmer med dess reella innehåll. Förbundet anser emellertid, i likhet med de tidigare angivna remissinstanserna, alt benämningen slraffvarning är mindre lyckad och att man därför bör eftersträva ett mer adekvat namn på institutet.

Prop. 1982/83:85 220

3.3.6 Övrigt

Tre remissinstanser — Helsingborgs tingsrält, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer — intar en generellt avvisande hållning lill kommilténs förslag i de delar som här är aktuella och föreslår som alternativ till dessa lösningar en utbyggnad av bötesstraffet.

Helsingborgs tingsrätt betonar att böterna under senare lid i den kriminalpolitiska debatten alltmer har förts fram som elt användbart alternativ till fängelse och alt frågan om bötesstraffets tillämpningsområde är av grundläggande betydelse dä del gäller alt minska användningen av frihetsberövande påföljder. Tingsrätten pekat" vidare på att kommittén uttalat atl del bör vara möjligt att utvidga bötesstraffels tillämpningsområde genom ändrade strafflatiluder, en allmän höjning av bölesmaximum och även genom regler som i vissa fall gör ett fängelsestraff utbytbart mot etl bötesstraff även om böter inte är stadgade för brottet. Tingsrätten förklarar sig dela denna uppfattning och framhåller vidare bl.a. att bötesstraffets betydelse borde kunna öka, om den ordningen införs an subsidiärt frihetsstraff anges samtidigt med att böterna fastställs.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer ifrågasätter om villkorlig dom/straffvarning över huvud behöver finnas kvar i påföljdssystemet när den, som kommillén påpekar, kommer att sakna allt egentligt innehåll. Orden påföljd och straff kan eljest inle bara för lekmannen bli helt oförståeliga. Det finns enligt föreningarna skäl atl överväga att helt slopa den villkorliga domen och alt en regel i stället införs med innebörd att böter genereUt i vissa fall skall kunna ersätta fängelse. — Här bör även nämnas atl hovrätten för Övre Norrtand av samma skäl ifrågasätter den villkorliga domen (straffvarningens) existensberättigande men samtidigt framhåller all den frågan inte bör övervägas närmare förrän fängelsestraffkommittén har slutfört sitt arbete och verkställt en allmän översyn av straffskalorna, varvid bötesstraffets tillämpningsområde är av särskilt intresse.

3.4 Villkorligt fängelse

3.4.1 Allmänt

Frivårdskommitténs förslag rörande villkorligt fängelse har fått etl blandat mottagande vid remissbehandlingen. Många remissinstanser ställer sig i princip positiva till tanken på att i någon form införliva det villkorliga fängelset med brottsbalkens påföljdssystem. En sådan uppfattning redovisas av RA, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Kalmar, Värmlands och Norrbottens län, Stockholms tingsräll, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnderna i Göteborg, Malmö och EskUstuna, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, JO, Svenska kom-

Prop. 1982/83:85 221

munförbundet, landstingsförbundet, TCO, LO, JUSEK, advokatsamfundet. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän samt Övervakares och kontaktpersoners riksförbund. Samtidigt skall det emellertid påpekas atl många av dessa remissinstanser inle är beredda all lill fullo godta de av kommittén framlagda förslagen. Bl.a. pekas på problem som vållas av förhållandet till andra påföljder och en del av instanserna anser att en förutsättning för den nya påföljden är att skyddstiUsyn avskaffas. Som närmare skall belysas i det följande framställs också i många faU andra långlgånde invändningar mot olika delar av förslagen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker införandet av villkorligt fängelse motiverar sitt ställningslagande med att del finns elt generellt behov av en sådan påföljd. Sålunda hävdar Malmö tingsrätt alt tillskapandet av en sådan påföljd med ett påtagligt allmän- och individualpreventivt värde torde vara del enda realistiska sättet atl göra frivården effektivare och åtminstone för domstolarna mera acceptabel som påföljdsalternaliv. -Liknande synpunkter framförs av länsåktagarna i Kalmar och Värmlands län.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna framhåller att påföljden visserligen inle är alltför olik skyddstiUsyn men alt det torde ligga ell pedagogiskt värde i att straffhotet konkretiseras. Påföljden kan därför användas som upptrappning vid återfall. Dessutom kan påföljden enligl nämnden fylla en funktion i vissa fall där i dag intet lämpligt alternativ står till buds. - En liknande uppfattning framförs av övervakningsnämnden i Malmö och advokatsamfundet - som anser att kommitténs förslag bör kunna både tillgodose allmänpreventiva krav och skapa möjUghel till ell från individualpreventiv synpunkt mer nyanserat påföljdsval vid de brolt som med hänsyn till sin art för närvarande anses böra leda lill frihetsstraff - samt av Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Övervakares och kontaktpersoners riksförbund.

Elt betydande anlal remissinstanser ställer sig å andra sidan generellt avvisande till förslaget om villkorligt fängelse. Sålunda anser övervakningsnämnden i Stockholm alt del är viktigt alt påföljdssystemel är överskådligt och lätthanterligt för de myndigheter som skall hantera del. Det är också viktigt atl allmänheten och särskill de som berörs av påföljdssystemet har en klar uppfattning om vad som gäller i fräga om påföljder för brott. Införandet av en ny påföljd försvårar uppenbarligen en sådan överblick. Den föreslagna påföljden avses vara en upptrappning i förhållande lill skyddstiUsyn för atl yllerligare öka utrymmet för icke frihetsberövande påföljder. Villkorligt fängelse avses innebära elt mer konkret straffhot vid misskötsamhel än vad som är faUel i fråga om skyddstillsyn. Mol bakgrund av vad som anförts om önskvärdheten av överskådlighet i påföljdssystemet ifrågasätter nämnden om värdet av atl införa en sädan ny påföljd väger upp all påföljdssystemet blir krångligare all hanlera. Liknande synpunkter framförs av domstolsverket, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,

Prop. 1982/83:85 222

övervakningsnämnden i Karlskoga, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Svenska fångvårdssällskapel samt av flera av de remissinstanser som närmare går in på frågan om det viUkorliga fängelsets plats i påföljdssystemel (se nästföljande avsnitt).

BRA anser med tvekan att det föreslagna systemet — med visst undanlag - är tillräckligt enkelt och överskådligt för all vara beslutsmässigt hanter-Ugt och även begripligt för allmänheten. Det är dock angeläget atl vid prövningen av om ytterligare påföljdsformer skall införas stor vikt läggs vid att överskådligheten inte grumlas. Det bör enligt rådet övervägas om eventuella nya alternativ inte kan rymmas som olika verkställighetsformer av redan existerande påföljder. - BRÅ framhåller vidare att del inle finns någonting från slrafflagsliden som lyder på att motsvarande påföljd då hade en positiv effekt på återfallen.

Domareförbundet avslyrker bestämt förslaget om villkorligt fängelse. Förbundet delar ej åsikten att utsättandet av fängelsestraffets längd - om samtidigt förklaras, att det ej skall verkställas — skulle ha någon nämnvärd allmänprevenliv effekt.

Hovrätten för Övre Norrland uppehåller sig närmare vid frågan om den föreslagna påföljden kan komma alt leda lill färre frihetsstraff I den delen ullalar hovrälten bl. a. alt förhoppningen att villkorligt fängelse skall förmå återfallsbrotlslingar att inse det allvarliga i sin situation knappast kan betecknas som mer än just en förhoppning. Del kan alltså antas all de flesta inom denna kategori som döms till den nya påföljden så småningom får sitt straff förverkat. Något mer påtagligt minskat användande av fängelsestraffet skulle därför enligt hovränen inle heller uppkomma för kategorin återfallsbrottslingar. Hovrätten ifrågasätter ocksä starkt om inte upprätthållandet av den allmänna laglydnaden gör det omöjligt all i någon nämnvärd grad minska antalet frihetsstraff för nu avsedda brolt. Särskill förvånande är alt kommittén rekommenderar den nya påföljden för rattfylleri i vissa fall som nu leder lill fängdse. Hovrätten kan inte se någon skillnad på de angivna fallen och de fall som enligt riksdagens nyligen gjorda uttalanden kan medföra ett kortare fängelsestraff än en månad (se vidare nedan avsnitt 3.4.4). - Enligl hovrälten finns det inle anledning alt tro atl förekomsten av villkorligt fängelse medför så många färre frihetsstraff atl detta motiverar en helt ny påföljd i brottsbalken. Dessutom finns, genom att påföljden innebär en uttalad straffmätning som fyller etl pedagogiskt behov, risk atl den, trots kommitténs bestämda uttalanden om motsatsen, kan komma att väljas som elt alternativ lill villkorlig dom eller skyddstiUsyn. Bedömningen av del berättigade i påföljdens införande kan också enligt hovrätten påverkas av fängdseslraffkommitléns kommande förslag om regler angående straffmätning vid återfall.

Prop. 1982/83:85 223

3.4.2 Förhållandel till andra påföljder

Några remissinstanser delar uttryckligen helt allmänt kommitténs principiella uppfattning om hur det villkoriiga fängelset bör förhålla sig lill villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse. Sålunda anser övervakningsnämnden i Malmö att villkoriigt fängelse bör få en ställning i päföljdsskalan mellan å ena sidan skyddstillsyn och slraffvarning och, å den andra, ovUlkoriigt fängelse samt alt påföljden på så sätt bör fylla en funktion som ett sista steg före fängelse. En liknande uppfattning framförs av Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän samt Övervakares och kontaktpersoners riksförbund, som vidare betonar att det är mycket bra alt den s. k. påföljdstrappan förlängs. Detta får det positiva till följd all den dömde har möjlighet att, jämfört med nuvarande förhållande, avverka ytterligare några påföljdslrappsteg innan domstolen anser del vara aktuellt att döma till fängelse. Förhoppningsvis leder della enligl förbundet till en minskad tillströmning till fängelserna och att en hel del av de klienter som annars skulle hamna i fängelse aldrig kommer dit.

Många remissinslanser behandlar de problem som uppkommer, när det gäller att dra klara gränser mellan tillämpningsområdena för villkoriigt fängelse med övervakning och skyddstillsyn och mellan villkoriigt fängelse utan övervakning och villkorlig dom/straffvarning.

RÅ anser att den föreslagna utformningen i principiellt hänseende inte är helt tillfredsställande. Kraven på klarhet i lagstiftningen, alt skillnaderna mellan påföljderna skall vara klara och alt samhällels reaktioner på brott skall vara förutsebara, måste upprätthållas. RÅ anser inte all den föreslagna påföljden såvitt avser villkorligt fängdse med övervakning uppfyller dessa krav. Till sill verkslällighelsinnehåll är den härvidlag närmast identisk med skyddstillsyn. Del konkreta straffholet hos påföljden villkoriigt fängelse är inle tillräckligt separerande. - RÅ anser vidare att denna kritik inte drabbar villkorligt fängelse utan övervakning och utan möjlighel lill partiellt villkorande. I denna utformning kommer enligl RÅ påföljdens villkorade karaklär lill klart uttryck.

En liknande uppfattning framförs av överåklagaren i Stockholm, domstolsverket, JUSEK, Sveriges socionomers, personat- och förvaltningstjänstemäns riksförbund. Föreningen Sveriges åklagare Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

Även kriminalvårdsstyrelsen har vissa invändningar mot kommitténs förslag lill päföljdssystem. Styrelsen menar framför allt all det är etl myckel komplicerat syslem. Del är inte i önskvärd utsträckning tydligt och förutsebart. Enhetlig rättstillämpning försvåras. Målsättningen all påföljden skall te sig meningsfuU för klienten har knappast infriats - han har små möjligheter alt förstå upptrappningen. Fri vårdspersonalen ifrågasätter funktionsdugligheten. - Gränsdragningen mellan exempelvis skyddstiUsyn -I- fängelse och delvis villkorat fängelse med övervakning blir osäker, särskilt som övervakningen utformas likartal. Likaså är del tveksamt om

Prop. 1982/83:85 224

del finns utrymme både för en utvidgad villkorat dom i straffvarningens form och villkorligt fängelse ulan övervakning. I valet mellan de sistnämnda påföljderna ter sig enligl styrelsen villkorat fängelse utan övervakning som den mest användbara - del finns onekligen elt behov av en påföljd som klarare markerar samhällets avståndstagande från gärningen och den risk förövaren löper vid återfall än den nuvarande villkorliga domen men där något behov av kontroll och stöd/påverkan i form av övervakning inte kan påvisas.

Stockholms tingsrält pekar även för sin del på alt villkorligt fängelse och skyddstillsyn täcker varandra. Båda kan anordnas som kriminalvård i frihet men kan också kombineras med fängelse. Den enda verkliga skillnaden mellan påföljderna synes vara atl övervakning ulan varje inslag av straffmälning kan meddelas endast genom skyddstiUsyn. Systemet med två delvis parallella frivårdspåföljder synes bli onödigt komplicerat och kan inle antas underlätta frivårdsarbetet. Domstolarnas möjligheter lill avvägningar mellan olika alternativa påföljder torde vara tillräckliga med endera av de båda påföljderna villkorligt fängelse och skyddstillsyn. Vid en jämförelse mellan dem synes del tingsrätten uppenbart atl den nya påföljden äger företräde framför allt genom att den ges ett straffmätningsinnehåll och sålunda bättre och för den dömde mera märkbart avspeglar den aktuella brottsligheten än vad skyddslillsynen förmått göra, samtidigt som den innebär samma möjligheter all tillgodose individualpreventiva krav. Tingsrätten menar att — om villkorligt fängelse enligt kommitténs förslag införs - skyddstillsynen spelat ul sin roll och bör avskaffas. Tingsrätten delar inte kommitténs farhågor för ett ökat antal korta fängelsestraff om enbart villkorligt fängelse lillämpas. Genom all behålla skyddslillsynen kombinerad med fängelse ges däremot domstolarna fler möjligheter och tillfällen alt döma till kortare frihetsstraff Härigenom föreligger risk för alt dessa totalt sett ökar i antal. På anförda skäl förordar alltså tingsrätten införande av påföljden villkorligt fängelse och utmönstrande av skyddstillsynen.

Statskontoret och övervakningsnämnden i Göteborg anser på liknande skäl alt man bör överväga att ersätta skyddstillsyn med villkorligt fängelse med övervakning. Övervakningsnämnden framhåller särskill atl den nordiska rättslikheten skulle främjas genom en sådan lösning.

Två ledamöter inom Göta hovrätt anser alt man i fråga om villkorlig dom (tidigare villkorlig dom utan övervakning) och skyddstiUsyn (tidigare villkorlig dom med övervakning) bör återgå lill den tidigare ordningen atl först utmäta den ovillkorliga påföljden och därefter förordna om anstånd med dess verkställande. Denna ordning bör förenas med möjlighet alt utdöma viss del av påföljden ovUlkoriigt och förordna om anstånd med återstoden. I samtliga fall bör även kombination med böter kunna ske. Härigenom tillgodoses i viss mån syflel med den av kommittén föreslagna påföljden villkorligt fängelse. En annan fördel är, enligl den framförda uppfattning-

Prop. 1982/83:85 225

en, att i sådanan fall, då den villkorliga domen eller skyddstillsynen skall förverkas, straffmätningen för tidigare brott har skett på gmndval av en huvudförhandling och inle måste göras i efterhand på handlingarna, vilket strider mot principerna för ådömande av frihetsstraff. . Göteborgs tingsrätt framhåller att den som kommit så långt i "straffstegen" som till villkorligt fängelse, alltid får anses ha behov av övervakning. Tingsrätten föreslår därför att övervakning skall vara obligatorisk vid vUlkorligt fängelse - något som tingsrätten menar även skulle innebära en förenkling av det föreslagna påföljdssystemel. Tingsrätten framhåller vidare atl villkorligt fängelse med delvis anstånd kommer alt få samma innehåll som skyddstillsyn i förening med fängelse. En av påföljderna kan alltså slopas. Man får enligt tingsrätten en naturligare upptrappning i systemet om påföljden villkorligt fängelse med helt anstånd följs av villkorligt fängelse med delvis anstånd och inte av skyddstiUsyn med fängelse. Tingsrätten föreslår därför att den sistnämnda påföljden utgår. - Även JO pekar på möjligheten att i det här sammanhanget göra skyddslillsynen till en helt renodlad frivårdspåföljd, i första hand genom atl upphäva 28 kap. 3 § bronsbalken.

Anmärkas bör vidare atl - enligl vad som redovisats i föregående avsnitt - flera remissinstanser intar en generellt avvisande hållning till förslagel om villkorligt fängelse med hänsyn till bl. a. de nu berörda svårigheterna all dra en klar gräns mellan tillämpningsområdet för skyddstiUsyn och villkorligt fängelse.

Kriminalvårdsnämnden för fram tanken atl villkorligt fängelse och skyddstiUsyn bör kunna kombineras i vissa fall. Utgångspunkten bör enligt nämnden vara att behov av övervakning skall tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Villkorligt fängelse behövs inte för del ändamålet utan för del konkretiserade straffholets skull och möjligheten atl realisera detta vid återfall i brott. Påföljden behöver således inte förses med något verkslällighelsinnehåll och därför inte heller med någol sanklionssystem i fråga om misskötsamhel. I de fall som kommillén har tänkt sig all villkorat fängelse med övervakning skall tillämpas bör i stället påföljden vara skyddstiUsyn och villkorligt fängelse. I den sålunda föreslagna formen, dvs. ulan övervakning, kan villkorligt fängelse enligl nämnden införlivas med de nuvarande påföljderna på etl enklare säll än del föreslagna.

Helsingborgs tingsrätt framhåller all den äldre formen av villkorligt fängelse kan återinföras och ersätta säväl straffvarning och skyddstillsyn som villkoriigt fängelse i frivårdskommitténs förslag och att en sådan lösning skulle medföra större nordisk rättslikhet. Tingsrätten anser vidare i likhet med tidigare redovisade remissinstanser atl det av kommittén föreslagna påföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför risker för en ojämn rättstillämpning samt att det blir svårt atl på verkslällighelsstadiet upprätthålla de avsedda skillnaderna mellan påföljderna. Dessa problem skulle försvinna om villkorlig dom och skyddstiUsyn utgår ur påföljdssy-15   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 226

stemet. Ell annat avgörande skäl är alt det skulle vara av stort pedagogiskt värde art kunna ulnynja ett tydligt och län realiserbart straffhot som höjer påföljdens allmän- och individualpreventiva effekt. Genom straffmälning skulle förhållandet till brottet alllid kunna markeras i en villkoriig dom. Sådan bör enligt tingsrätten förekomma såväl med som utan övervakning. Liksom tidigare skall villkoriig dom kunna kombineras med böter som är ett effektivt sätt atl vidga den villkoriiga domens användningsområde. Della kan dessutom utökas väsentligt genom alt införa den av frivårdskommittén föreslagna möjligheten för domstol all bestämma att anstånd inle skall ges med en del av det utmatta fängelsestraffet.

Övervakningsnämnden i Malmö anser alt bestämmelserna om den nya påföljden inte bör las in i brottsbalkens 26 kap. utan i elt särskill kapitel (förslagsvis det nu upphävda 29 kap.); innehållet i en villkoriigt fängelsestraff respektive ett "vanligt" fängelsestraff är så olika alt de båda påföljderna enligt övervakningsnämnden bör behandlas i olika kapitel.

3.4.3 Vissa frågor rörande verkställighetsinnehållet

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser alt prövotiden vid villkorligt fängelse i allmänhet bör vara tre år, om delta i enlighet med nämndens förslag skulle bli huvudregel vid skyddstillsyn. Den kortare prövotiden etl år bör förbehållas de kortaste straffen, upp lill tre månader. Längre straff än så kan inle enligt nämndens mening anses vara korta.

Kriminalvårdsstyrelsen föreslär, för alt bestämmelserna skall bli enkla och uppfattas som rättvisa, att prövotid och övervakningslid bör utformas på samma sätt vid villkorligt fängelse och villkorlig frigivning. Styrelsen föreslår att prövotiden i dessa fall alltid skall vara lika med återstående strafftid, dock minst ett år. Om rälien vid dom på villkoriigt fängelse har bestämt an den dömde skall stå under övervakning bör övervakningsliden vara lika med prövoliden. Övervakningen skall dock kunna upphöra efter tidigast etl år.

Även Göteborgs tingsrätt vill få till slånd elt mindre komplicerat system och föreslår all prövoliden alllid skall ha samma längd som övervakningstiden.

Förslagel att ett fängelsestraff skall kunna delas upp i en ovillkoriig och en villkoriig del har inte mön några principiella invändningar från remissinstanserna. Detsamma gäller i fråga om förslaget an domstolen - om domen lyder på villkorligt fängelse med övervakning - skall kunna förordna att den ovillkorade delen av ett i övrigt villkorat straff skall kunna verkställas utan hinder av atl domen inte har vunnit laga kraft. Förslaget biträds i den delen uttryckligen av bl.a. länsåklagaren i Norrbottens län och övervakningsnämnden i Malmö.

Bestämmelsen om förverkande av en månad som yttersta sanktion vid misskötsamhel tillstyrks av kriminalvårdsstyrelsen och Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän. Styrelsen föreslår dock all tiden för eventuellt omhändertagande i direkt anslutning till förverkandel får avräknas.

Prop. 1982/83:85 227

Några remissinstanser lar upp frågan om villkorlig frigivning från den ovillkorade delen av ett i övrigt viUkorligt fängelsestraff Kriminalvårdsstyrelsen anser i likhet med kommittén alt den del av straffet som ej villkoras bör uppgå till högsl tre månader. Villkorlig frigivning bör enligl styrelsen givelvis inle komma i fråga även om minimitiden i övrigt sänkts till tvä månader.

En liknande uppfattning framförs av övervakningsnämnden i Eskilstuna och JO, som även anser del påkallat med ett klariäggande i fråga om den villkorliga frigivningen i fall då anstånd med verkställigheten av fängelsestraff helt eller delvis förverkals och då viss del av straffet varit ovillkorligt. Enligt JO framstår del som något oklart om vid eventueUt senare förverkande av reststraffel eUer del därav slraffdelarna skall sammanläggas i detta hänseende eller om viUkorlig frigivning skall beräknas på varje senare delverkställighet för sig.

BRÅ anser att frågan hur återfallssiluationen skall bedömas inte har fått en tillfredsställande lösning i kommitténs förslag. Regleringen är eriligt BRÅ oklar, kan lätt föranleda en skiftande rättspraxis och även medföra omotiverade tröskeleffekler. Malmö tingsrätt framhåller i den delen all del straffhot som är förenat med det villkorliga fängelset av den dömde måste upplevas som en realitet, om de allmän- och individualpreventiva effekterna av påföljden inte skall undergrävas. Del finns därför enligl tingsrätten anledning all kraftigt understryka kommitténs uttalande atl återfall i regel bör leda till ovillkorligt fängelsestraff och all, när elt sådant döms ul, i regel del villkorligt medgivna anståndet bör förklaras förverkat. Tingsrätten anser vidare alt förverkande helt eller delvis bör tillgripas även vid allvarlig misskötsamhel utan samband med återfall i brott.

Liknande synpunkter på återfallssiluationen framförs av bl. a. länsåktagaren i Värmlands län.

3.4.4 Vissa frågor rörande tillämpningsområdet

Remissinstansernas syn på tillämpningsområdet för villkorligt fängelse har berörts i avsnitt 3.4.2 såvill gäller påföljdens principiella plats i påföljdssystemet. Här redovisas endast helt kort de synpunkter som har lämnals beträffande de mera preciserade exempel på brott där kommittén ansett all påföljden bör kunna komma lill användning.

Domareförbundet framhåller sålunda all villkorligt fängelse föreslås som påföljd dels beträffande bl.a. vissa brolt, där nu korta fängelsestraff utdöms (misshandel, våld mol Gänsteman, rymning m.m.), dels i fall av upprepad brottslighet, då skyddslillsynspåföljden får anses uttömd. Förbundet anser all påföljden i båda fallen framstår som otillräcklig av hänsyn till allmän laglydnad och att den torde sakna förankring i opinionen. Genom möjligheten att bestämma straffet sä lågt som till 14 dagars fängelse har domstolarna enligl förbundet fått tillräcklig möjlighet alt nyansera straffmätningen i den förstnämnda kategorien av mål.

Prop. 1982/83:85 228

En liknande uppfattning framförs av länsåklagaren i Värmlands tån, övervakningsnämnden i Göteborg, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspoUschefer och Föreningen Sveriges polischefer.

RA anser att man med hjälp av den nya påföljden bör kunna få till slånd en mera nyanserad praxis, främst beträffande rattfylleri. RÅ pekar vidare på alt kommittén framhållit atl villkorligt fängelse skulle kunna vara en lämplig påföljd för vissa fall av ekonomisk brollslighet. RÅ framhåller för sin del all man just beträffande ekonomisk brotlslighet behöver iaktta stor restriktivitet då det gäller användning av frivårdspåföljder.

Från individualpreventiv synpunkt finns här ofta skäl som talar för en sådan påföljd. Hänsynen till allmän laglydnad gör sig emellertid slarki gällande i hithörande fall. Ej sällan har den som gjort sig skyldig till ekonomisk brottslighet i förväg kalkylerat med en ekonomisk vinst och etl mot denna svarande risktagande. Man måste enligt RÅ även beakta att kampen mot den ekonomiska brottsligheten i dag befinner sig i etl uppbyggnadsskede och att det allGämt finns ett behov av att få domstolarna att anlägga en lillräckligt sträng syn på denna brottslighet.

Malmö tingsrätt påpekar för sin del att justitieutskottet senast i sill betänkande 1980/81:1 ställt sig bakom gällande praxis i ratlfyllerimål - en rättspraxis som tingsrätten redan nu finner i viss mån svåröverskådlig. Del finns enligl tingsrätten knappast någon anledning att nu ytterligare luckra upp principen om fängelsestraff, särskill som villkorligt fängelse förutsälts användas endasi "i vissa fall", för vilka kriterierna förefaller ganska vagt angivna, t. ex. alt blodalkoholhallen "endasi i mindre grad" har överstigit 1,5 promille. En liknande uppfattning framförs av Svenska kommunförbundet.

Övervakningsnämnden i Göteborg framhåller särskill all villkorligt fängelse inle bör väljas vid bl. a. broll av typen olovlig vistelse i riket. Den som i samband med broll utvisas ur riket bör enligl övervakningsnämnden inte kunna återvända hil på illegalt sätt utan all drabbas av ovillkorlig fängelsepåföljd. Del synes inte meningsfullt all endasi ge den dömde ell förmaningens ord genom en dom med villkorlig påföljd och därefter förpassa honom ur riket. Nämnden håller det för sannolikt att vetskapen om all påföljden vid olovlig vistelse i riket regelmässigt är fängelse avhåller många från alt ta sig hit illegalt.

3.5 Kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning

En betydande majoritet av remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt eller lämnat utan erinran fängelsestraffkommiiténs förslag i detta hänseende. Från flera håll har dock framhållits vikten av att den reglering som gäller för villkorligt frigivna i möjligaste män bör överensstämma med vad som gäller för dem som har frivårdspåföljd.

Del förslag som mött mest invändningar är all prövotidens mini-

Prop. 1982/83:85 229

m u m skall sänkas till sex månader. Bland dem som förordar att nuvarande minimum om ett år skaU bibehållas är länsåklagaren i Norrbotten, Malmö tingsrätt, kriminalvårdsstyrelsen, JO, TCO, Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och övervakningsnämnden i Luleå. De skäl som åberopas för en längre minimitid än kommillén förordat är genomgående atl den längre tiden behövs för meningsfulla behandlingsinsatser.

Övervakningsnämnden i Stockholm vänder sig mot alt prövotider av många olika längder kommer att gälla för de villkorligt frigivna. Även om förslaget kan ha förGänster ur principsynpunkt framstår det som mindre VärdefuUt för det praktiska frivårdsarbetet. I stället förordar man ett system där prövotiden kan bestämmas till endera sex månader, ell år eller två år. Även övervakningsnämnden ifrågasätter dock om en så kort prövotid som sex månader medger några mer bestående frivårdsinsatser.

Övervakningsnämnden i EskUstuna anser att de föreslagna prövotiderna ter sig otillräckliga. För den som har en straffåterstod på sex månader är sex månaders prövotid väl litet, liksom två år kan vara det vid myckel långa straffåterstoder. De prövotider som finns för närvarande är å andra sidan ofta onödigt långa. Med beaktande av önskemålet om proportionalitet mellan straffåterslod och prövolid vill nämnden föreslå att prövotiden skall motsvara dubbla den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst sex månader och högst tre år. - Vilken lösning som än väljs bör man genom en tilläggsbestämmelse ordna så att prövoliden alltid bestäms till hela månader.

Kommitténs förslag om allmänna skötsamhelsvillkor och särskilda föreskrifter har i allmänhet lämnals ulan erinran av remissinstanserna. Göta hovrätt förordar dock att det allmänna skötsamhetskravet och det därmed förenade sanktionssystemet avskaffas och atl möjligheten till förverkande bör inskränkas till fall av ny bronslighet.

Också BRA ifrågasätter om man inle under den villkorliga frigivningen borde begränsa kraven till att endasi gälla brottsfrihet. Det är ändå dit alla åtgärder syftar. Det är inle heller visat att allmänna skötsamhelsvillkor haft någon generell effekt på återfall i brott. Kontroll av efterlevnaden binder upp resurser, som borde kunna användas på etl mer meningsfullt sätt. Påföljder för misskötsamhel har drabbat ojämt och slumpartat. Med hänsyn till frivårdens resurser förefaller del enligt BRÅ något naivt alt som kommittén tro att förekomsten av allmänna skötsamhelsvillkor för villkorligt frigivna skulle ge prövotiden ett reellt innehåll och avhålla domstolarna från att höja straffnivån för att kompensera den kortare anstaltsliden. Det som möjligen kan ha en brottshämmande effekt är del förhöjda straff som risken för förverkande innebär. Siffrorna över återfall visar dock alt denna effekt inte får överskattas. BRÅ anser sålunda atl de allmänna skölsam-hetsvillkoren bör tas bort.

Vissa instanser har vidare förordat att möjligheten behålls att meddela särskild föreskrift om skadeståndsbetalning. Bland dessa kan nämnas RÅ och länsåklagaren i Uppsala.

Prop. 1982/83:85 230

Socialstyrelsen anser som förut har nämnts att reglerna om föreskrifter avseende vård eller behandling måste utformas med beaktande av atl erbjudande härom i princip måste bygga på frivillighet.

Kommitténs förslag om en noggrannare prövning av behovet av övervakare för den villkorligt frigivne har nästan genomgående godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Kriminalvårdsstyrelsen föreslår dock, för att möjliggöra ett mer enhetligt och mer tillämpbart administrativt regelsystem, att övervakning inle skall tillgripas vid korta straff omfattande sex månader eller mindre. I övriga fall bör övervakningsliden motsvara prövotiden. Dock bör beslul om avkortning av övervakningstid efter ett är kunna meddelas särskilt.

Övervakares och kontaktpersoners riksförbimd anser ej fängelsestraff-kommitténs förslag om ändrade regler beträffande övervakning av villkorligt frigivna vara någol bra förslag. Huvudregeln bör i framliden, liksom i dag, vara den, att den villkorligt frigivne skall ställas under övervakning. Däremot är det enligt förbundet tämligen klart, atl en person som t.ex. endast har dömts till tre månaders fängelse i normalfallet inte är i behov av övervakning när han eller hon villkorligt friges efter tvä månader. Men för den skull skall enligt förbundet den nuvarande huvudregeln ej ändras utan utgångspunkten skall fortfarande vara den, all en villkorligt frigiven skall ställas under övervakning och sedan får man från fall lill fall avgöra humvida huvudregeln skall gälla eller ej. Ofta är tiden direkt efter anstaltstiden mycket svår pä olika sätt och den frigivne har då behov av den hjälp och det stöd en övervakare kan ge.

Också kommitténs förslag om sanktioner i samband med miss-skölsamhet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

RÅ, överåklagaren i Stockholm, länsåktagaren i Uppsala och Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter dock om inle åklagare bör föra talan i fråga om förverkande pä grund av misskötsamhel.

Göteborgs tingsrätt vänder sig emot atl ell åsidosättande av en föreskrift direkt skulle kunna leda till förverkande av villkorligt medgiven frihet. Tingsrätten framhåller att sanktionen vid åsidosättande av en föreskrift alltid måste ställas i relation lill hur viktig föreskriften är. Det förefaller inle sannolikt alt en föreskrift skulle vara så viktig alt etl omedelbart förverkande skulle vara motiverat. Tingsrätten förordar att en varning alltid skall föregå ett förverkande.

Helsingborgs tingsrätt finner inte nägon anledning att begränsa möjligheten lill förverkande på grund av misskötsamhel lill högst en månad. Här bör gälla samma förhållande som frivårdskommittén föreslagit i fråga om förverkande av villkorligt medgivet anstånd (26 kap. 4 g § i förslagel till lag om ändring i brottsbalken). Villkorligt medgiven frihet bör således kunna förklaras helt eller delvis förverkad även på grund av misskötsamhel.

Övervakningsnämnden i Stockholm ifrågasätter om frihetsberövandels

Prop. 1982/83:85 231

varaktighet bör vara på förhand bestämt i samband med förverkande på grund av misskötsamhel. Detta kan visserligen ses som en fördel om man utgår från att ett frihetsberövande aldrig kan vara lill gagn för den dömde. Emellertid tillkommer förverkandebeslut ej sällan som den enda åtgärd som slår till buds för att rädda den dömde från etl pågående nedbrytande missbruk. I sådana situationer kan det viktigaste vara atl klienten tas om hand under så lång lid som behövs för alt han skall kunna beredas ordnade förhållanden för fortsatta samhällsinsatser. Den nuvarande regleringen ger bättre möjligheter i detta hänseende än den av kommittén föreslagna.

4    Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården

4.1 Övervakningsnämnderna

Fängelsestraffkommitténs förslag alt helt avskaffa övervakningsnämnderna har mottagits negativt av de flesta remissinstanserna.

Förslagel har direkt avstyrkts av Göta hovrätt (majorUeten), hovrätten för Övre Norrland (majoriteten), rikspolisstyrelsen, Stockholms, Göleborgs och Malmö tingsrätter, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnderna i Slockholm, Göteborg, EskUstuna, Täby, Malmö, Karlskoga och Luleå, Svenska kommunförbundet, LO, SACO/ SR, Sveriges domareförbund. Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och Svenska fångvårdssällskapel. Tveksamhet inför förslagel har ullalats av RA, länsåktagaren i Norrbottens län, domstolsverket, statskontoret, JO, TCO samt Föreningen Sveriges länspoUschefer och Föreningen Sveriges polischefer. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats ulan erinringar av länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län, Helsingborgs tingsrätt, BRA, riksrevisionsverket. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän (majoriteten) och Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna.

Av de remissinstanser som har avstyrkt eller ställt sig tveksamma lill nämndernas avskaffande har emellertid åtskilliga uttalat sig för en viss rationalisering av nämndernas verksamhel.

Flera instanser - bland dem hovrätten för Övre Norrtand, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret och JO — har beklagat att kommittén genom tilläggsdirektiven blivit anvisad alt utarbeta ett förslag till övervakningsnämndernas avskaffande och alt inle en förutsättningslös utvärdering av nämndernas verksamhet kommil lill slånd.

De remissinstanser som har förordat all övervakningsnämnderna bibehålls anför som skäl för sitt ståndpunktstagande främst all nämnderna utvecklat smidiga arbetsformer och har en god kännedom om klientelet, vilket möjliggör alt man kan fatta snabba och effektiva beslul, all nämndernas tillsyn över frivårdsarbetet och insyn i anstaUsförhållandena garante-

Prop. 1982/83:85 232

rar en viss rättssäkerhet och alt den juridiska och sociala sakkunskap som ledamöterna i nämnderna besitter varit av slorl värde för skyddskonsulenterna i deras arbete.

Göta hovrätt (majoriteten), som enligt vad som framgår av avsnitt 2.2 anser att systemet med villkorlig frigivning bör avskaffas, anför all nämnderna i avvaktan på en sådan reform bör bibehållas med oförändrade uppgifter. Hovrätten anför vidare atl det inte är förenligt med grundläggande rältssäkerhelskrav alt till Gänsteman inom kriminalvården föra över beslut om verkställighet utom anstalt eller frågor om sanktioner mol den som dömts till skyddstiUsyn eller villkorligt frigivits. Inte heller anser hovrätten det vara lämpligt att förlägga sistnämnda beslut till domstol.

Kriminalvårdsstyrelsen anser atl tyngdpunkten i övervakningsnämndernas verksamhet, i vart falt sedan frivårdsförordningens tillkomst 1977, generellt ligger på frivårdssidan. Styrelsen fäster slor vikl vid fördelarna med att ha elt från skyddskonsulenlorganisationen fristående organ som följer frivårdsarbetet på nära håll. Nämnder, knuina lill skyddskonsulent-distrikten med möjligheter till agerande utan tidsutdräkt och med direkt kännedom om övervakningsklienldel, ger också ökad trovärdighet ål kriminalvård i frihet med åtföljande ökad benägenhet hos domstolarna all använda icke frihetsberövande påföljder. Styrelsen beaktar dessutom den större tyngd som sanktioner får i ett beslutsorgan av denna form. Styrelsen anser även det slöd värdefullt som kriminalvårdens personal kunnat få genom den juridiska sakkunskap som nämndordförandena och sekreterarna representerar. För ordförandena och sekreterarna bör den insyn och de kunskaper som de erhållit i det löpande kriminalvårdsarbetel enligt styrelsens uppfattning också vara till nytta för deras dömande verksamhet.

Liknande synpunkter, i vissa fall med hänvisning till ledamoten Aspdins särskilda yttrande, anförs av hovrätten för Övre Norrland, tingsrätterna i Stockholm, Malmö och Göteborg, övervakningsnämnderna och Sveriges domareförbund. Kriminalvårdsnämnden tillstyrker att skyddskonsulenlorganisationen övertar det direkta ansvaret att leda frivårdsarbetet men förordar att övervakningsnämnderna behäller de domstolsliknande uppgifterna och insynsverksamheten inom anstaltsvården.

Övervakningsnämnden i Stockholm pekar på de speciella problem som klienternas missbruk av alkohol och narkotika ger upphov till. Nämnden anför bl.a.

Denna övervakningsnämnd möter i sin verksamhet klienter som av vitt skiftande anledningar har svårt att anpassa sig i samhället. Någol som är gemensamt för alltför många av dem är emellertid missbruket av alkohol och/eller narkotika. Problemen på detta område är med all sannolikhet större inom nämndens verksamhetsområde än pä de flesta andra håll. Nämnden sammanträder en gång i veckan. Det kan ulan överdrift sägas atl nämnden vid varje sammanträde har alt fatta beslut rörande klienter som missbmkar eller misstänks missbruka. I själva verket framstår åtgärder som påkallas av missbruket bland klienterna som det utan jämförelse mest

Prop. 1982/83:85 233

betydelsefulla inslaget i nämndens verksamhel. Nämnden kan i sill arbete med frivärdsklienterna tillgripa åtgärder enligt en stigande skala alltifrån samtal och enkla lillrättavisningar m.m. till förverkande av villkorligt medgiven frihet och framställning om undanröjande av skyddstillsyn. I mera godartade fall kan det vara lillräckligt att den dömde kallas att infinna sig vid ett sammanträde med nämnden där han får redogöra för sina förhållanden. Nämnden nöjer sig i sådana fall ej sällan med formlösa överenskommelser med den dömde om t.ex. bättre kontakt med övervakaren. Samtalet kan också resultera i förmaningar eller lillrättavisningar till den dömde, vid behov även i att varning meddelas eller en föreskrift utfärdas. De arbetsformer som enligl det nyss anförda har utvecklat sig är enligt nämndens erfarenhet väl lämpade för frivårdsarbetet inom ett verksamhetsområde av det slag som denna nämnd har. Förfarandet är snabbi och enkelt. Kanalerna mellan nämnden och skyddskonsulenlorganisationen är väl upparbetade och samarbetet fungerar väl. Nämnden kan följa de mera problematiska övervakningsfallen och på så sätt uppnå en inte helt obetydlig förtrogenhet med enskilda klientärenden. I nämnden ingår personer med anknytning till olika samhällsorgan. Del saknas inle exempel på att nämnden till följd härav har lyckats finna lösningar på situationer som har framstått som låsta för en klient. Enligt nämndens uppfattning möjliggör de nuvarande verksamhetsformerna för övervakningsnämnden atl utöva ett levande frivårdsarbete i syfte att motverka missförhållanden och förebygga brott. Del framstår som helt osannolikt att en allmän domstol skulle kunna spela en roll i frivårdsarbetet tillnärmelsevis liknande den som nämnden nu har. Det kan istället befaras an den föreslagna ordningen kommer att medföra en sämre uppföljning av ärendena, särskilt när det gäller omhändertagandefallen med risk för alt frivårdsarbetet blir mindre verkningsfullt.

Övervakningsnämnden i Malmö framhåller likaledes nämndens möjligheter lill varierande åtgärder vid misskötsamhel hos klienterna.

Övervakningsnämnden i Täby anser emellertid atl tyngdpunkten i nämndernas arbete ligger på anslaltssidan, medan huvuddelen av uppgifterna inom frivården utan slörre nackdelar skulle kunna överföras till skyddskonsulenterna och domstolarna. Nämnden, som avslyrker kommitténs förslag tUl regler om halvtidsfrigivning och upphävande av institutet frigivningspermission, framhåller övervakningsnämndernas betydelse för avgörande av ärenden om främst villkorlig frigivning och frigivningspermission. Även rikspolisstyrelsen och övervakningsnämnden i Karlskoga, som likaledes avstyrker de föreslagna reglerna om villkorlig frigivning, framhäver nämndemas särskilda betydelse i dessa hänseenden.

Vad beträffar övervakningsnämndernas speciella arbetsuppgifter i övrigt anför hovrätten för Övre Norrland särskilt att 34 §-placeringar av ränssäkerhetsskäl bör avgöras av en domstolsliknande inrättning. Kriminalvårdsnämnden föreslår, med hänvisning till vikten av att få en enhetlig bedömning, att frågor om 34 §-ärenden skaU prövas centralt. Övervakningsnåmnden i Eskilstuna har också synpunkter på frågan om 34 §-placering och anför.

Prop. 1982/83:85 234

I fråga om 34 §-vistdserna gör sig särskilda synpunkter gäUande. Det är här i själva verkel fråga om ett avgörande i förändring av påföljden, från anstalts vård till vad som i realiteten snarast är fri vård. Än mera väsentligt i sammanhanget är att ett hävande av rätten att vistas utanför anstalt innebär atl sålunda beviljad "frivård" på nytt övergår tiU anstaltsvård. Det kan vidare förhålla sig så, att den slutliga domen i en genom dömande instanser fullföljd straffmälningsfråga tUl sist blir heU illusorisk genom atl den dömde exempelvis, med slöd av 34 § KvaL, medges atl fullgöra sin värnplikt före frigivningsdagen. Det sagda visar enligt nämndens mening atl det inle är lämpligt atl beslut i dessa frågor, såsom föreslagits, får fattas inom kriminalvårdsverkel, det kan ifrågasättas om inte utvecklingen renlav borde gå i motsatt riktning, såsom vid beslut om frigäng för långtidsdömda. Man kan f. ö. fräga sig hur hävande av tillstånd att vistas utanför anstalt skall gå lill när kriminalvårdsstyrelsen skall besluta i frågan; härom innehåUer förslaget ingenting.

Kommitténs förslag beträffande beslut om omhändertagande har också föranlett en del synpunkter. Kriminalvårdsstyrelsen menar att, om omhändertagandebeslut skall fattas av domstol, det blir nödvändigt alt det vid varje tingsrätt finns en person - vid stora tingsrätter en avdelning -som specialiserar sig på handläggningen av frivårdens åtgärdsärenden och alt denna befattningshavare i viss utsträckning måste kunna nås utanför kontorstid.

Övervakningsnämnden i Täby anför.

Omhändertagandena jämlikt 28 kap. 11 § och 26 kap. 22 § brottsbalken bereder dock i detta sammanhang bekymmer. Enligl ÖN:s mening innebär det en påtagUg försvagning av systemet, om tillämpningen av omhändertagandeinstitutel skulle överföras till tingsrätterna. Det är här oftast fråga om beslut som måste fattas snabbt, ibland även på kvällar och helger. Del kan exempelvis vara fråga om en man som på lördagskvällen går bärsärkargång hemma hos familjen eller hos föräldrarna. De anhöriga vågar inle göra polisanmälan (detta är myckel vanligt). Förslagel innebär i denna del, alt skyddskonsulenten skall kunna besluta om ett provisoriskt omhändertagande (s. 152 nederst). Detta är inle lämpligl. Skyddskonsulenten är inle domare, och han hamnar i en skev mellanställning om han skall tvingas vidtaga åtgärder av detta slag. Det går inte atl bygga upp ett förtroende mellan skyddskonsulenlen och den övervakade, om konsulenten skall agera som domare eller angivare. Ett annat exempel: en person sUter omhändertagen över lördags- och söndagsdygnen. På söndagen står det klart, atl han tidigt måndag morgon kan bli avhämtad av personal från ett behandlingshem, om han släpps från omhändertagandet. Detta beslut mås-le alltså fattas av övervakningsnämndens ordförande under helgen och expedieras tUl polisen av honom och sekreteraren. Sådant har förekommit. Antalet omhändertagandebeslut som fattades i denna ÖN under år 1981 var 80. Varje sådant beslul motsvaras av ell beslut om hävande av åtgärden. Sammanlagt är alltså antalet beslut i frågor om omhändertagande 160 per år, vilket innebär ett beslut ungefärligen varannan dag. Det är alltså, i vart fall i en storstad, fråga om en ganska omfattande verksamhet. Nu tänker sig kommittén, att del skall vara en för varje tingsräll utsedd befattningshavare (väl i allmänhet en rådman) som skall ha hand om denna

Prop. 1982/83:85 235

verksamhet (s. 158 överst). Det är ju gott och väl, att handhavandet läggs på en viss person, ty verksamheten bör präglas av kontinuitet, och det bör uppenbarligen, bl.a. för alt undvika dubbelarbete, helst vara samma befattningshavare som omhändertar och frisläpper. Men verksamheten tar onekligen en del tid. Det betyder efter.sätlande av andra göromål, och antagligen kan det inte begäras, atl befattningshavaren skall ställa upp kvällar och helger, i vart fall ej om han inte får särskild ersättning härför. Resultatet torde under alla förhållanden bli en försämrig av kvaliteten på arbetet.

SACO/SR anför:

Ell överförande av omhändertagandet lill domstolarna skulle         

kunna få allvarligare konsekvenser än vad som är nödvändigt. Etl icke ringa antal omhändertaganden beror av alt skyddskonsulenten/övervakaren inte vet var den övervakade för tillfället befinner sig. När del väl är klarlagt kan med nuvarande system den omhändertagne, efter kontakt mellan skyddskonsulenten och övervakningsnämndens ordförande, bli fri i slort setl genast. Skall beslutet fallas av domstol torde det kunna leda till att den omhändertagne får sitta i häkte en eller flera dagar i avvaktan på domstolens beslul, särskilt om omhändertagandet aktualiseras - vilket inte är ovanligt — i anslutning till en helg.

Rikspolisstyrelsen anser - att, för den händelse övervakningsnämnderna avskaffas — frågor om omhändertagande bör handläggas av åklagare.

Åtskilliga remissinstanser har invändningar mot alt skyddskonsulenlen enligt den föreslagna ordningen skulle åläggas "dubbla roller". Nägra instanser, bland dem kriminalvårdsstyrelsen, tingsrätterna i Stockholm och Göteborg samt rikspolisstyrelsen anför all del skulle kunna medföra aUvarliga nackdelar för frivården om skyddskonsulenten åläggs all svara för såväl stöd-, behandlings- och hjälpåtgärder som repressiva åtgärder, bland dem att spela rollen som åklagare vid domstol.

Förslagel all skyddskonsulenterna skall ansöka och föra talan om skyddstillsyns undanröjande har under hänvisning till alt denna uppgift bör ankomma på åklagare, avstyrkts av riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm, lånsåklagarna i Kalmar, Uppsala, Värmlands och Norrbottens län, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnåmnderna i Stockholm och EskUstuna samt Sveriges domarförbund. Överåklagaren i Stockholm, länsåktagaren i Kalmar, Göteborgs tingsrätt och domstolsverket har samma uppfattning beträffande talan om förverkande av villkorlig frigivning.

Några remissinstanser — RA, hovrälten för övre Norrland, Stockholms, Göleborgs och Malmö tingsrätter samt domstolsverket — har, i några fall med undantag för förslaget att skyddskonsulent skall kunna föra talan vid domstol, förklarat, att de under förutsättning atl övervakningsnämnderna avskaffas inte har någon erinran mot det i betänkandet upptagna förslaget

Prop. 1982/83:85 236

till fördelning av de arbetsuppgifter som nu ligger på övervakningsnämnderna.

Av de instanser som närmare har utvecklat en positiv syn på förslaget till övervakningsnämndernas avskaffande kan nämnas att Föreningen Sveriges statsåklagare anför atl'nämndernas arbete med tiden kommit att på sina håll stelna i former som har alltför lite med flexibel och verklighetsanpassad människobehandling all göra.

Föreningen Sverige frivårdstjänstemän (majorUeten) anför.

Föreningen delar gärna kommitténs uppfattning alt övervakningsnämnderna på många håll uträttat ett synnerligen värdefullt arbete. Det är därför förståeligt om många särskilt inom frivården, är negativt inställda till elt avskaffande av nämnderna. Å andra sidan har övervakningsnämndernas roll i kriminalvårdsarbetet allt sedan deras tillkomst 1965 ofta varit ifrågasatt och del framför allt med hänsyn till deras olikartade arbetssätt. Tyngdpunkten i nämndernas arbete ligger i dag på frivårdssidan och fördelen med nämnderna är att de utifrån kännedom om övervakningsklientelel kan agera utan tidsutdräkt. De flesta av de beslut som i dag fattas av nämnderna kan emellertid utan olägenhet fallas av skyddskonsulent. I reaUteten har de flesta skyddskonsulenler inom sina distrikt självständigt ansvarat för frivårdsverksamheten, varför det om nämnderna avskaffas egentligen blir en fråga om att formellt överflytta ansvaret till skyddskonsulenterna.

Föreningen har sålunda inget atl erinra mot atl en verksamhet som idag bedrivs i nämnderna effektiviseras, och att flertalet av dess uppgifter -undantagandes förverkande, undanröjande och omhändertagande - överförs till skyddskonsulenterna. Övervakningsnämnderna har idag etl individuellt ärendeansvar medan kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsdirektörerna har ett generellt ansvar för verksamheten. Det råder emellertid oklarhet om ansvars-/kompelensfördel'.ungen mellan kriminalvården och övervakningsnämnderna. Del känns dock angelägel all man klarare än vad som är fallet idag fastställer skillnaderna i kompelens mellan dömande och verkställande funktioner. I regel saknar övervakningsnåmnderna såväl resurser som kunskaper för att kunna ulföra ledningsfunktioner i frivårdsarbetet. Tiden har länge varit mogen all överföra ledningen av frivården till kriminalvårdsorganen. Förde kvarvarande funktionerna, som i allt väsentligt kan hänföras till de dömande, är del viktigt alt det skapas ett organ där insatserna kan avpassas efter behovet i varje särskilt fall, och där ingripandena kan ske med snabbhet och konsekvens. För alt åstadkomma detta fmns del skäl som talar för ett bibehållande av nämnderna, men samtidigt förefaller en övervakningsnämndsorganisation alltför omfattande för uppgifter av så begränsad nalur som del här kan bli fräga om. Man kan givetvis tänka sig ha en nämndorganisation, där antalet nämnder och personer i nämnderna reduceras. Detta skulle kunna medföra vissa fördelar i storstäderna, men klara nackdelar i landsorten, där stora reseavstånd och till följd därav dålig kännedom om förhållandena i enskilda ärenden utgör hinder för att verksamheten skall kunna utföras pä ett riktigt säll. Som föreningen uppfattat situationen motiverar inle de begränsade uppgifter, som blir kvar hos nämnderna om ledningsfunktionerna för själva frivårdsarbetet överförs lill skyddskonsulenterna, ett bibehållande av nämnderna i dess nuvarande form. Som vi även framhållit innebär en bantning av antalet nämnder klara nackdelar. Utifrån dessa synpunkter förefaller del logiskt atl beslul

Prop. 1982/83:85 237

om förverkande, undanröjande och omhändertagande överförs tUl de allmänna underrätterna. Tingsrätterna saknar inte kännedom om frivårdens klienter och de bör vara väl skickade alt även besluta i frågor som för närvarande ligger hos övervakningsnämnderna. Elt likartat system över hela landet förefaUer emeUertid inle ändamålsenligt. Storstäderna har specieUa problem och den anhopning av ärenden som finns i storstadsområdena motiverar en särskild organisation i dessa. Föreningen finner det därför lämpligt föreslå att det vid tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö inrättas särskild avdelning, eller i förekommande fall flera avdelningar, som till övervägande del får till uppgift att handlägga kriminalvårdsärenden.

4.2       Kriminalvårdsnämnden

Endast elt fåtal remissinslanser har direkt uttalat några synpunkter på kriminalvårdsnämndens verksamhel. Göta hovrätt anför på samma skäl som anförts beträffande övervakningsnämndernas bibehållande att kriminalvårdsnämnden bör bibehållas med oförändrade arbetsuppgifter. Stockholms tingsrätt har emellertid, med hänvisning till alt man avstyrkt såväl förslagel om obligatorisk halvtidsfrigivning som övervakningsnämndernas avskaffande, anfört att kriminalvårdsnämnden bör bibehållas. Enligt kriminalvårdsstyrelsens förslag bör nämnden behällas som beslutsorgan för villkorlig frigivning i vissa fall och 34§-vistelse. Kriminalvårdsnämnden har föreslagit alt den även i fortsättningen skall handha ärenden om villkorlig frigivning och beslut om 34§-vistelser samt utgöra den centrala och slutiiga besvärsinslansen såväl när det gäller skyddskonsulenternas och övervakningsnämndernas beslut i frivårdsärenden som när det gäller styresmans och regionchefs beslul i samband med villkorlig frigivning.

4.3       Nya lekmannanämnder

En så gott som enhällig remissopinion har - samlidigt som man har betonat viklen av lekmannainflytande inom kriminalvården — avstyrkt införandet av kriminalvårdsnämnder av den typ utredningen har föreslagit. Som motivering har genomgående anförts att dessa inle skulle få någon meningsfull uppgift.

Helsingborgs tingsrätt anför:

Kriminalvårdsanstalterna utgör en sluten värld. Avskildheten förstärks av sekretessregler. Det föreligger därför behov av insyn. Frivården är betydligt öppnare och där medverkar i stor utsträckning lekmän som övervakare och får insyn i verksamheten. Enligt 13 § kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall övervakare för inlagen, som efter frigivning skall stå under övervakning, beredas tillfälle atl besöka den intagne i anstalten. Därigenom får övervakaren insyn även i anstaltsvården. Medborgarinflytandet inom kriminalvården utövas nu genom kriminalvårdsstyrelsens styrelse, lekmannaövervakarna samt de nämnder som

Prop. 1982/83:85 238

fungerar på vissa speciella områden inom kriminalvårdens verksamhet, nämligen nämnder för arbetsmarknads- och fackliga frågor (NAFF), nämnder för idrotts-, bildnings- och besöksverksamhet (NIBB) samt nämnder för andlig vård (NAV). Allmänhetens intresse av insyn är pä så vis redan tillgodosett. Möjligheterna till insyn är också tillräckliga. DärtiU kommer atl olika myndigheter har skyldighet alt kontrollera verksamheten. Del man eventuellt borde göra är att öka JK:s och JO:s resurser för inspektion av kriminalvården. Om de föreslagna kriminalvårdsnämnderna inrättas uppstår läll kompetenskonflikler. Dessutom föreligger risk för dubbelkommando som får menlig inverkan på verksamheten inom kriminalvården.

Uttalat positiva till de nya nämnderna är endast länsåklagarna i Kalmar och Uppsala län samt landstingsförbundet. Enligt länsåklagaren i Kalmar län synes sålunda förslaget vara bra, om det utöver insynen syftar till att öka effektiviteten inom kriminalvården och mycket vara vunnet om nämndema också blev en förmedlande länk i kontakterna mellan intagna och personal inom de myndigheter som berörs.

4.4 Särskilda förslag vid remissbehandlingen

Några remissinslanser har lämnat förslag till rationalisering av de nuvarande nämnderna.

Malmö tingsrätt anför att vissa ärenden av utpräglat rulinbelonad beskaffenhet, såsom förordnande av övervakare och passärenden, ulan olägenhet kan överföras lill skyddskonsulenlerna och all antalet ledamöter i nämnderna kan begränsas lill två. Liknande synpunkter anförs av övervakningsnämnderna i Stockholm, Karlskoga och Luleå. Kriminatvårdsnämnden föreslår atl nämnderna befrias från uppgifter av rent rutinmässig karaklär och all antalet nämnder halveras. Sammansättningen bör då beslå, förutom av lagfarna ledamöter, av politiskt valda lekmän.

Kriminalvårdsstyrelsen har framlagt ett mera fullständigt förslag för nämndverksamheten. Förslaget innebär bl.a. all nuvarande 49 nämnder jämte avdelningar reduceras till 24 jämte avdelningar. Angående innebörden av förslaget anför styrelsen bl. a.

Övervakningsnämnderna behålls i en modifierad och reducerad form,
innebärande att nämnderna för frivården fattar beslut om åtgärder vid
misskötsamhel, som innebär frihetsberövande, ävensom beslut om
intensivövervakning. Däremot bör i enlighet med kommitténs förslag
mindre ingripande beslut som övervakarförordnanden, varning, föreskrift
och hämtning av klient fattas av skyddskonsulenten. Nämnderna föreslås
vara besvärsinslanser för dessa beslul. Hovrätt föreslås kunna överpröva
nämndernas beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet och
villkorligt fängelse p.g.a. misskötsamhel samt beslut om inlensivövervak
ning. Nämnderna föresläs geografiskt följa landstingsindelningen men med
möjlighel atl inom storstadsområdena och där så i övrigt behov föreligger
verka på flera avdelningar.- Nämnden bör förutom ordföranden och

Prop. 1982/83:85 239

dennes ersättare, som skall vara domare, beslå av två ledamöter som jämte suppleanter utses av landstinget. Styrelsen vill i detta sammanhang påtala nödvändigheten av att en gemensam huvudman utses för nämnderna och att gemensamma regler och föreskrifter utfärdas för administrationen av verksamheten. Med hänsyn tUl uppgifternas huvudsakliga domslolskarak-tär föreslås domstolsverket som huvudman. Kanslifunktionen bör samtidigt bli fast knuten lill skyddskonsulentorganisationen och de sedan länge inrättade extra Gänsterna ersättas med motsvarande anlal fasta Gänster.

För anslaltssidan föreslår styrelsen  att övervakningsnämnderna i av

styrelsen föreslagen form fullgör uppgiften som insynsmyndighet. Detta kan lättast ske genom att nämnderna bibehåller den uppgift som de redan nu har atl regelbundet besöka alla kriminalvårdsenheler inom sitt verksamhetsområde samtidigt som deras befogenhet att därvid kontrollera verksamheten utvidgas. Den reducerade nämndorganisationen skulle därmed icke blott kunna tillgodose intresset av att öka medborgarnas insyn i och inflytande över myndighetsutövning inom kriminalvärden ulan även verka för en ytterligare integration mellan anstalt och fri vård. Reduceringen av antalet nämnder, minskningen av antalet ledamöter och omfördelning av vissa arbetsuppgifter bör enligt styrelsens bedömande innebära väsenlligl lägre kostnader för nämndverksamheten och därmed i betydande utsträckning tillgodose de önskemål ur besparingssynpunkl som framfördes i till-läggsdirektiven.

TCO anser all de av kommittén föreslagna kriminalvårdsnämnderna bör tillföras större resurser än enligt förslagel och anför.

Ell slörre lekmannainflytande bör eflerslrävas inom kriminalvården och TCO föreslår därför all styrelser inrättas som fömtom atl erhålla insynsmöjligheter tilldelas adekvata arbetsuppgifter och beslutanderätt i frågor som rör verksamheten, dock ej beslul rörande enskilda klienter. TCO är medveten om svårigheterna med inrättande av denna form av beslutsorgan eftersom kriminalvårdsverket i dag har en starkt centraliserad uppbyggnad. Del bör emellertid enligt TCO:s mening inte vara omöjligt an överväga förändringar i delta system och skapa en större decentralisering. Därmed skulle också lekmannastyrelser inom kriminalvården fä adekvata och tillräckliga arbetsuppgifter. Detta bör bli en uppgift för del fortsatta utredningsarbetet i kommittén.

Även LO har utvecklat sin syn på lekmannanämnder. LO anför.

Utredningen har fåll tilläggsdirektiv alt föreslå ett avskaffande av övervakningsnämnderna. LO kan för sin del inle acceptera förslagel. Samtidigt som t.ex. socialberedningen fåll i uppdrag att komma med förslag om förstärkning av rättssäkerheten och medborgarnas insyn i frågor som har med den psykiatriska tvångsvården atl göra föreslås här atl man går motsatt väg inom kriminalvården. Överhuvudtaget har del varit något av etl svenskt kännemärke sedan lång tid tillbaka att ha insyn och inflytande i vårdapparaten från utomstående organ. LO anser därför all övervakningsnämnderna ska kvarstå.

I utredningen föreslås i stället för övervakningsnämnderna etl nytt organ som enbart blir ett insynsorgan. LO är myckel kritisk lill alt inrätta organ med enbart insynsuppgifler och inga beslutande funktioner. Risken är slor

Prop. 1982/83:85 240

alt det kommer att bli uppdrag som upplevs som betydelselösa, vilket kommer att påverka både rekrytering, status och arbetsresultat för organet. LO vill i stället föreslå all övervakningsnämndernas uppgifter vidgas och att man t. ex. får skyldighet att företa inspektioner på kriminalvårdens myndigheter. Dessa inspektionsrapporter bör sedan delges kriminalvårdsstyrelsen och dess lekmannaslyrelse och skulle på så vis kunna utgöra underiag för ändringar av föreskrifter och direktiv.

Med denna vidgade uppgift att utöver alt vara ledningsorgan för frivården och fatta beslut i enskilda ärenden också ha insyns- och inspektionsuppgifter i förhållande lill kriminalvården i övrigt kan del vara lämpligl all övervakningsnämnderna byter namn lill förslagsvis kriminalvårdsnämnder. Del centrala organet skulle då kunna kallas Centrala kriminalvårdsnämnden. Om några förändringar i besparingssyfte ska göras bör de i så fall inriktas på alt skära ner antalet nämnder. Lämpligen kunde man ha en nämnd inom varje landstingsområde, möjligtvis flera i Stockholms län. Därmed skulle landslingen kunna bli valkorporationer, som man ju redan i dag är till flera andra organ, som ligger utanför själva landstingsverksamheten. Samtidigt bör det övervägas om inle lekmannamedverkan i nämnderna skulle kunna breddas ytterligare t.ex. genom uppdelning på flera avdelningar. LO anser också alt det bör utredas vidare om inle de av oss föreslagna nya kriminalvårdsnämnderna ytterligare skulle kunna få vidgade uppgifter och t.ex. kunna fatta beslul i åtminstone vissa av de uppgifter som föreslogs i den s. k. Alexanderssonska utredningen.

5    Kostnader och rationaliseringsvinster

5.1 Fängelsestraffkommitténs förslag

Remissinslanserna har - med undanlag av kriminalvårdsstyrelsen -begränsat sina synpunkter pä kostnads- och rationaliseringsvinster lill förslaget om övervakningsnämndernas avskaffande.

Åtskilliga remissinstanser har ifrågasatt om övervakningsnämndernas avskaffande verkligen skulle medföra några större besparingar.

Statskontoret anför.

Statskontoret delar i och för sig bedömningen all ell avskaffande av
övervakningsnämnderna, som för närvarande beräknas kosta cirka tio
miljoner kronor om året, på kort sikt bör leda lill vissa besparingar.
Statskontoret vill dock peka på några osäkerhetsfaktorer vid denna be
dömning. Som kommittén anfört torde t. ex. kostnaderna för kansli
personal, cirka tre miljoner kronor, komma atl kvarstå. Andra osäkerhets
faktorer är t.ex. kostnaderna för de föreslagna nya kriminalvårdsnämn
derna, vilka kostnadsökningar kan bli aktuella inom frivården och dom
stolsväsendet på grund av all arbetsuppgifter förs över dit saml fängdse
slraffkommitléns och frivårdskommitténs kommande förslag. Fängelse
straffkommiltén förutskickar t. ex.   alt man kan komma all på nytt la

upp frågan om lekmannanämnder. Nya frivårdspåföljder kan bli aktuella inom ramen för frivårdskommitténs arbete. Täta ändringar i frivårdens arbetsuppgifter och organisation kan dessutom leda lill extra kostnader och extra belastning på berörd personal.

Prop. 1982/83:85 241

Övervakningsnämnden i Malmö anför.

Att ett avskaffande av övervakningsnämnderna skulle i elt slörre perspektiv kunna leda lill några nämnvärda kostnadsbesparingar är inte realistiskt all föreställa sig. Den direkta besparingseffekten härav skulle enligt uppgifter som redovisas av fängelsestraffkommiltén (SOU 1982:92 s. 172 O kunna uppgå till som högst ca 7 milj. kr. i dagens penningvärde, motsvarande arvoden och reseersättningar till nämndernas ledamöter och sekreterare.

Någon kostnadsminskning vad gäller kanslipersonalen kan man av naturliga skäl inle räkna med. Även i fråga om den nämnda besparingen pä arvodessidan kan man emellertid ställa sig tvivlande. Del måste nämligen beaktas atl de arbetsuppgifter som nämnderna utför - för elt i förhållande lill arbetsprestationerna tämligen blygsamt arvode - inle försvinner ulan får övertas av andra organ. All räkna med all detta kan ske ulan all del på sikt uppkommer ökade kostnader hos dessa andra organ av åtminstone samma storleksordning som de bortfallande arvodena till nämndernas ledamöter synes övervakningsnämnden helt otroligt. Del år alt förvänta att det omedelbart kommer atl resas krav från bl.a. skyddskonsulenlernas och anslallsdirektörernas sida om högre lön till följd av de ökade och mer ansvarsfyllda arbetsuppgifter som skulle åläggas dem. Sådana krav torde i längden inte kunna motstås. Inte heller är del realistiskt alt tro atl domstolarna i dagens synnerligen ansträngda läge skulle kunna ulan personalförstärkningar tillföras de ytterligare uppgifter som frivårdskommittén och fängelsestraffkommiltén föreslår. Härvidlag bör också beaktas alt del vid ett förverkligande av förslagen skulle uppkomma ökad arbetsbelastning inle enbart för den handläggande personalen, dvs. skyddskonsulenter och domare, ulan i än större utsträckning för kanslipersonalen. Dessa skulle nämligen få överta hela det arbete med bl.a. beredning, dokumentation och renl expeditionella åtgärder som övervakningsnämndernas sekreterare i dag svarar för. Sammanfattningsvis menar alltså nämnden atl inle heller kostnadssynpunkten utgör någon särskild stabil grund för alt genomföra det förslagna avskaffandet av övervakningsnämnderna.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, länsåklagaren i Norrbottens län, Stockholms och Göleborgs tingsrätter, övervakningsnämnden i Göteborg, TCO, SACO/SR och Sveriges domareförbund.

Domstolsverket har gjort vissa beräkningar av de kostnadsökningar som kommitténs förslag enligl verkets mening skulle komma all belasta domstolarna. Verket anför.

Förslagen innebär----- att icke obetydliga delar av nämndernas upp
gifter överförs tiU i första hand tingsrätterna. Av den till betänkandet
fogade bilaga 2 framgår att övervakningsnämnderna 1980 fattade beslut om
omhändertagande i drygt 1 300 fall saml att nämnderna beslutade om
förverkande av villkorligt medgiven frihet i 59 fall. Dä förslaget även
innebär en utvidgning av institutet omhändertagande torde antalet sådana
ärenden komma att öka. Regionchefs, skyddskonsulenls och riksanstalts
chefs beslut om viUkorlig frigivning, prövotid, övervakare m.m. skall
dessutom kunna föras tiU allmän domstol för prövning. De allmänna dom-

16   Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 242

stolarnas arbetsläge är emellertid nu sådant atl det är befogal alt säga atl domstolarna inle kan klara av fler arbetsuppgifter med mindre de tillförs resursförstärkningar. Med ledning av de sifferuppgifter som kommittén redovisar i betänkandet har DV försökt göra en bedömning av det antal Gänster som behöver tillföras de allmänna domstolarna för alt möta de nya mållyperna. DV har därvid utgått från all målen generellt setl är av tämligen okomplicerad karaklär. DV har funnit atl del nödvändiga tillskottet av Gänster kan beräknas lill tio, fördelade på tre domarGänsler, tre Gänster för prolokollförare/tingsnolarie saml fyra biträdesGänster. Dessa Gänster svarar i dagsläget mot en årlig lönekostnad av cirka I 500000 kr. DV vill erinra om att de allmänna domstolarna under senare år fått vidgade arbetsuppgifter i samband med rättshjälpsreformen och den nya ulsök-ningslagstiflningen. Ell genomförande av kommilténs förslag förutsäller därför ell resurstillskott till lingsrälterna.

Beträffande kriminalvårdsstyrelsens inställning hänvisas lill avsnitt 5.2.

Övervakningsnåmnden i Täby säger sig vara övertygad om all risken för ökning i ålerfallsfrekvensen med därav följande kostnader som systemet med obligatorisk frigivning medför på kort lid kommer all äta upp den vinst som man tror sig göra med övervakningsnämndernas avskaffande.

5.2 Frivårdskommitténs förslag

Övervakningsnämnden i Malmö har principiella invändningar mol elt ekonomiskt belraktelsesält på området. Nämnden anför.

Över huvud laget finner övervakningsnämnden all siatsfinansiella hänsyn, vilka väl ej direkt uttalats men som ändå tydligt ligger bakom många av förslagen, erhållit en alldeles för stor betydelse för förslagens närmare utformning. Det är enligt nämndens mening väl riktigt att kriminalpolitiken inle kan få kosta hur mycket som helsl. Men alt lägga kortsiktiga ekonomiska överväganden och förhoppningar om besparingar under nästkommande budgetår lill grund för utformningen av samhällels kriminalpolitik synes mindre välbetänkt. Vid fastläggandet av denna bör man rimligen arbeta på längre sikt än elt drygt budgetär framåt och bör lämpligen även andra synpunkter än renl ekonomiska kunna las i beaktande. Även ur samhällsekonomisk synvinkel kan för övrigt ifrågasättas det kloka i kortsiktiga besparingar av statens utgifter vilka kan leda till betydligt större kostnader inom andra områden av samhället. Avgörande bör vara möjlighelerna all förebygga och beivra brott saml hindra återfall i brottslighet, inte kostnaderna för all driva elt rättsväsen och en kriminalvård med en rimlig och lämplig struktur och omfattning.

Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat sig inte kunna på alla punkter godta frivårdskommitténs beräkningar av klienlanialet. Styrelsen anför.

Framför allt måste man ta hänsyn lill att klienlanialet inom frivården del senaste året ökat från 15400 lill 17000. Av ökningen är ca I 000 skyddstillsynsdömda, resten villkorligt frigivna. Frivårdskommittén beräknar vidare del antal klienter som vid förslagels genomförande skulle fä elt års över-

Prop. 1982/83:85 243

vakning i stället för två till 2500. Styrelsen menar alt 1250 är en mer realistisk siffra med hänsyn lill alt i gruppen 2500 ingår elt relativt stort antal som med nuvarande regler får konsumlionsdom år 2. Dessa skulle med de nya reglerna få ny skyddstiUsyn. Styrelsen anser vidare alt frivårdskommittén underskattat den grupp som kan komma atl dömas lill villkoriigt fängelse och överskattat den grupp som skulle kunna få straffvarning i stället för skyddstiUsyn - del senare med hänsyn lill alt domstolarna redan nu dömer fler personer med någol tveksam prognos lill villkorlig dom. Styrelsen anser också alt det finns anledning befara alt de ändrade reglerna på sociallagsliftningens område kan betyda en ökande inströmning av ungdomar i kriminalvården, även i åldersgruppen 16-18 år. Sam-mantagel ger ovanstående korrigeringar sniltsiffran 15000 för antalet frivårdsklienler jämfört med kommitténs 12200. Styrelsen vill emellertid framhålla att genomströmningen av klienter per år ger ett bättre mått på arbetsbelastningen än en sniltsiffra på antalet registrerade en viss dag. Initialskedet i en övervakning är den arbetssammasle fasen och innehåller också flest formella åtgärder. Enligt styrelsens beräkningar skulle antalet nytillkommande ärenden/år i fri vården bli 12800 jämfört med 9650 enligl kommitténs beräkningsgrunder. I styrelsens version antas då ell minskal anlal villkorligt frigivna eftersom styrelsen föreslagit att villkorligt frigivna med strafftid upp till och med sex månader ej skall ställas under övervakning.

Fängelsestraffkommiiténs uppskattning av de effekter på anstallsklien-telets numerär som förslagen om ändrade regler beträffande villkorlig frigivning medför är enligl styrelsens uppfattning realistisk under förutsättning atl de allmänna domstolarna vid genomförande av förslagen inte dömer ul längre strafftider. Resultatet blir emellertid som kommittén påpekar inte några faktiska besparingar. Med hänsyn till den aktuella belägg-ningslrenden kan man endasi hoppas att behovel av resurser för anstalts-byggande skall dämpas något. Samtidigt kan ell genomförande av tidigare lagda förslag om hårdare differentiering av klientelet påverka plalslillgång-en i negaliv riktning.

Styrelsen anför vidare all kommilténs resursberäkningar inte är realistiska och utvecklar sin närmare syn på kostnadsfrågorna enligt följande.

Antalet ärenden per handläggare måste som kommittén anger bli lägre för att kompensera del svårare klientelet och den ökade intensiteten i övervakningsarbetet. Inle minsl kommer förstärkta insatser för rekrytering och handledning av lekmannaövervakare att krävas liksom under personundersökningsliden. Styrelsen anser sig kunna godta 30 ärenden per handläggare under förutsättning att styrelsens förslag i övrigt vinner gehör. Om övervakningsnämnderna avskaffas uppslår ytterligare resursbehov genom skyddskonsulenlens förändrade roll. Därvid bör ärendeanlalet minskas lill 25 för att frigöra även inspektören på flertalet distrikt från direkt klienlarbele. Under alla förhållanden gör skyddskonsulenlens utvidgade beslutsfunktioner en utvidgad delegation till inspektör nödvändig. På de allra största distrikten bör också övervägas atl byta ul en Gänsl som handläggande assistent mot ytterligare en inspektör för atl vidga möjligheterna för all handläggargrupper skäll få ansvariga behandlingsledare med vissa beslutsfunktioner. I della sammanhang vill styrelsen understryka atl en första förulsällning för att frivården skall kunna motsvara kraven på

Prop. 1982/83:85 244

effektivitet är en uppräkning av medel för vikarier och resor. En intensivare övervakning kan inle förenas med vakanser på tjänster eller bundenhet vid expeditionen. Redan idag är svårigheterna stora all fullgöra de åligganden som frivårdsförordning och andra regler innebär, inle minst genom de årliga nedskärningar som drabbat frivårdens anslag de två senaste åren. Ifråga om kostnader för lekmannaövervakarnas insatser vill styrelsen peka på att en större andel lekmannaövervakare medför ökade kostnader för övervakararvoden i förhållande till dagslägel. Om procenten lekmän höjs från exempelvis 70 lill 80 betyder det att ersätlning skall utgå i 1 500 fler ärenden. Övervakningskostnaderna påverkas ocksä av det högre antal klienter som styrelsen räknar med, av antalet biträdande övervakare och av nivån på ersättningen till dessa. Förtroendemän och andra frivilliga medarbetare skall också ersättas. Styrelsen antar att förtroendemän kan användas för 5000 blivande frivårdsklienler med i snitt 2 månader per ärende. - Ersättningen för övervakares särskilda insatser föreslås höjd lill 30 kronor/lim. De verkställighetskoslnader i övrigt som styrelsen räknar med bl. a. för alt kombinera intensivövervakning med aktiverande innehåll gör en höjning av anslaget Behandlings- och stödåtgärder nödvändigt. Styrelsen har också beräknat medel för utbildning av personal och övervakare samt för regisleromläggning och datakostnader på styrelsen.

TCO understryker vikten av att frivårds- och ansialtsorganisationerna med hänsyn till den ökning av arbetsuppgifterna som kommittéernas förslag innebär tilldelas erforderliga resurser. Även SACO/SR betonar della behov.

6   Ikraftträdande

Kriminalvårdsstyrelsen anser atl kommittéernas förslag till lidpunkt för genomförande av författningsändringar m; m. är orealistiskt. Styrelsen anför i denna del.

Även om en proposilion skulle hinna behandlas av riksmötet före sommaruppehållet mäste både frivårdsförordning och föreskrifter i anslutning till denna genomgå en genomgripande omarbetning. Anvisningar för övervakare och personundersökare skall skrivas om. För dessa uppgifter kan extra personal behöva anlitas om lidsmarginalen blir snäv. En omfattande utbildning av främst personalen men även övervakare och personundersökare skall hinnas med. Adminislrativa ulvecklingsbyrån på kriminalvårdsstyrelsen har beräknat alt det behövs minst 12 månader för atl driftsälta datorsystemen för verkställighet i kriminalvård efter nödvändiga ändringar, inklusive förändringar i blanketter, rutiner och anvisningar. Med hänsyn till ovanstående är tidigast möjliga tidpunkt för genomförande av kommittéernas förslag 1983-07-01. Avslutningsvis vill styrelsen framhålla atl förändrade regler och arbetsformer måste få en rejäl inkörningstid och därefter en möjlighet atl lillämpas en längre tid i lugn och ro. Osäkerhet och oro kommer annars hela tiden all prägla behandlingsklimalet. Del är ingen risk all ell reformstopp kommer att innebära stagnation. Tvärtom utvecklas nya idéer och behandlingsalternativ bäst i en lid då rutiner fungerar och personalen är kunnig och tämligen trygg i sin roll.

Prop. 1982/83:85 245

Åven övervakningsnämnden i Malmö anser den föreslagna tidpunkten för lagändringarnas genomförande orealistisk. Nämnden anför.

Del kommer alt krävas elt omfattande förberedelsearbete såväl inom frivårdsorganisationen som inom domstolsväsendet. Föreskrifter behöver arbetas fram, liksom nya mtiner, varjämte tid kommer att krävas för frivärdspersonalen att sätta sig in i det nya påföljdssystemet. Den 1 januari 1984 framstår som ett mer realistiskt ikraftträdandedatum. Även om övervakningsnämnderna skulle bibehållas, torde del emellertid inte vara möjligt att låta de nya reglerna träda i kraft så tidigt som kommittén föreslår.

Övervakningsnämnden har inte att yttra sig över fängdseslraffkommitléns förslag men vill påpeka atl, om de båda förslagen skall genomföras, detta bör ske samtidigt.

Även statskontoret har i sin yllrande underslmkit vikten av all tillräcklig tid ges för förberedelser för genomförandet av de båda kommittéernas förslag, som kommer att innebära ändringar i berörda ADB-syslem, andra rutinändringar, konstmktion av nya blanketter och anvisningar, utbildning m.m.

17   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85

246

BUaga4 De remuterade lagförslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken'

dels all 28 kap. 6 a § skall upphöra att gälla,

dets atl nuvarande 37 kap. 3 § skall betecknas 37 kap: 4 §.

dels atl 26 kap. 6. 7, 9-16, 18, 19, 22 och 23 §§, 27 kap. I och 2 §§, 28 kap. 1-7 och 11 §§,31 kap. I §, 34 kap. 5 och 6 §§,37 kap. 1,2, nya 4, 7, 8 och 10 §§ samt 38 kap. 1, 3, 9 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 37 kap. 3 § samt 38 kap. 13 och 14 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Förestagen lydelse

26 KAP.

6 §

Den som undergår fängelse på viss lid får villkorligt friges sedan två tredjedelar uv tiden etter, om del finns särskilda skäl, halva tiden har avGänals. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minsl två månader. Inte heller får villkoriig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från elt förvandlingsstraff för böter.

Den som undergår fängelse på viss tid skall, om annat inle följer av andra stycket etter 7 §, villkorligt friges sedan halva liden har avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minsl två månader. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från etl förvandlingsslraff för böter.

Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare lidpunkt än som följer av första stycket.

1 f

Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skaU särskill beaktas verkningarna av fortsalt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma atl försättas efter frigivningen. Avtjänar den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brollslighet som har riklat sig mot eller medfört fara

Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt altvarlig brollslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms föreligga för atl han efter frigivningen fortsätter brottslighet av sanima slag, får han inle villkorUgt friges förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågor om villkor-

' Senaste lydelse av 28 kap. 6 a § 1979:680. - Senaste lydelse 1982:363. -' Senaste lydelse 1981:211.

Prop. 1982/83:85

247

/

Nuvarande lydelse

för liv eller hälsa, skall frågan om det finns påtagUg risk för all han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars.

Föreslagen lydelse

Ug frigivning i sådana fall skall förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhäUet nted hänsyn till de förhåUanden i vilka han skulle komma atl försättas efter frigivningen.

Vad som föreskrivs i jörsta stycket gäller även om domen avser också annan brotlslighet än soni avses där. Verkstälts samlidigt ett annat fängelsestraff, skull, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda siraffiiden, 6 § tillämpas med avseende på del straffet.

9 f

Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd tiU vars verksamhetsområde anstaU en hör.

Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år prövar kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning från straffet etter, om annat straff samtidigl verkställs, från den sammanlagda strafftiden. 1 unnat fall fastställs tidpunkten för villkortig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer. ,

Beslut om villkorlig frigivning som inle har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skatt uppskjutas etter del annars föranleds av ändrade förhållanden.

10

/ beslut om villkorlig frigivning skatt fastställas en prövotid av minst ett och högst tre år eller, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år, högst fem år.

För den som villkorligt friges gäl-ter en prövotid av ell år. I heslut om villkorlig frigivning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan dock faststäUas en längre prövolid, högsl tre år.

■* Senaste lydelse 1974:205. ' Senaste lydelse 1965:620.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

248

11  §

Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivitingen eller senare alt övervakning ej är erforderlig, må beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, må den frigivne, når skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnd.

/ anslutning lilt att viUkorlig frigivning äger rum eller senare kan förordnas att den frigivne skall slå under övervakning, om det bedöms som påkaUat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulenlen. Övervakningen skall ulan någol särskilt förordnande upphöra sedan etl år av prövotiden har förfiu-lil, om annat inte följer av 18 §.

12 r

Övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. Övervakare förordnas av nämnden. Skyddskonsulent hos nätnnden får dock förordna övervakare för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.

Har titt övervakare förordnats annan ån skyddskonsulent hos övervakningsnämnden, skatt övervakningen stå under överinseende av sådan konsulent.

Övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt bedrivs under ledning av en skyddskonsulent i kriminalvårdsverket. Konsulenten förordnar också övervakare och kan vid behov förordna en eller flera personer atl biträda vid övervakningen.

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligl hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligl hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. / den mån skyddskonsulenten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även konsulenten etter annan person.

14

Den frigivne skall under prövoliden iakttaga skötsamhel, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med slöd därav. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga slår att fullgöra denna skyldighet.

''Senaste lydelse 1973:918. ' Senaste lyddse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

249

När den frigivne står under övervakning, skall skyddskonsulenlen genom tillsyn av den dömde och genom förmedling av stöd och hjälp verka för alt denne inle återfaller i brott och för att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Skyddskonsulenten skall för detta ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den frigivnes livsföring och om hans förhållanden i övrigt.

Den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos konsulenten.

15 §«

När det finnes skäl att antaga atl den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av särskild föreskrift om vad han har att iakttaga under prövotiden, må sädan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift må

När det finns skäl att anta all den frigivne för sin anpassning i samhället behöver slöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift/åa-avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. utbildning etter arbelsan- 2. arbetsanställning, annan /ör-ställning,                                                   värvsverksamhel eUer utbildning,

3. läkarvård; nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eUer annan dylik inrättning.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande lid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får anges på vilket sått och i vilken omfattning den frigivne skatt hålla kontakt med övervakaren etter skyddskonsulenten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna underrättelse till övervakaren eller skyddskonsulenlen om ulevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet etter inrättning.

' Senaste lyddse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

250

16 §

Föreskrift enligl  15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleda därtUl, må övervaknings-nämnden ändra meddelad föreskrift, så ock meddela ny föreskrift.

Föreskrift enligl 15 § meddelas av övervakningsnämnden. Skyddskonsulenten får också meddela sådan föreskrift för tiden intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden meddela sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigivning.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt yor-anleder del, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift.

18 Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligl föreskrift eller anvisning som meddelats med slöd därav, äger övervakningsnåmnden, utom atl förordna om övervakning eller meddela föreskrift enligl 15 §, besluta all varning skall meddelas den frigivne.

Iakttar den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligl föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, får övervakningsnämnden, utom atl meddela föreskrift enligt 15 §,

/. besluta atl varning skall meddelas den frigivne,

2. besluta all den frigivne skatt slå under övervakning under viss tid efter det alt ett år av prövoliden har förflutit, dock längst titt prövotidens utgång,

3. om den frigivne inte står under övervakning, förordna om sådan för viss tid, dock längst lill prövotidens utgång.

19 §'

Har villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan del antagas alt han icke skall tåla sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten etter del därav förverkad.

Har den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas alt han inle kommer atl tåla rätta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, får nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad titt en tid av högst en månad vatje gång.

'' Senaste lydelse 1973:918. '" Senaste lydelse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

251

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

22 §

Uppkommer fråga om all förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eUer att vidtaga åtgärd som avses i 18 §. må övervakningsnämnden, såframt omständigheterna föranleda därtiU, förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtiU, må dock genom nytt beslul förordnas all han skall kvarhållas ylleriigare högsl en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.

Uppkommer fråga om alt förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, att vidta åtgärd som avses i 18 § etter åtgärd för atl den frigivne skall underkasta sig vård etter behandling eller har den frigivne undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder titt det, förordna alt den frigivne skall på lämpligl sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Elt sådant förordnande skall omprövas så ofta anledning lill del föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inle kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligger, får dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytleriir gare högst en vecka. Efter prövotidens utgång/år den omhändertagne ej kvarhållas.

23 §"

Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkals anses såsom nytt straff Dömes icke den frigivne samlidigt till fängelse på viss lid, må dock villkorlig frigivning äga rum ändå atl tid som i 6 § sägs icke gått till ända.

Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkals anses såsom nytt straff

27 KAP.

Villkorlig dom må meddelas för brott vara kan följa fängelse, om del med hänsyn främst lill den tilltalades karaktär och personliga förhållanden / övrigt finnes grundad anledning antaga all övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för atl avhålla honom från vidare brottslighet.

Villkorlig dom får meddelas för elt brott, på vilket fängelse kan följa, om det inte med hänsyn lill den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning anta alt han kominer att göra sig skyldig titt fortsatt brotlslighet.

Senaste lydelse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brolt av krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

252

Förestagen lydelse

Villkorlig dom får ej meddelas, om på grund av brottets svärhel eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsmanyiår villkorlig dom brukas endast när det bedöms kunna ske ulan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten.

2§

Om del för den tilltalades tillrål-laförande ellerav hänsyn lill allmän laglydnad finnes påkallat, mo jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om del behövs för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad,/or jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högsl etthundraåiiio, vare sig böter har föreskrivits för brollel eller ej.

28 KAP.

1 §'-

Skyddstillsyn må ådömas för brott vara kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tiUtalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstiUsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstiUsyn, med mindre denna påföl']d finnes lämpligare än vård inom sociaUjänsten.

Är del lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i etl år eller däröver, må dömas lill skyddstiUsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

SkyddstiUsyn fur ådömas för etl brolt på vilket fängelse kan följa, om del med hänsyn till den tilltalades tidigare brotlslighet etter annars finns anledning befara att han återfaller i brott och skyddstUlsyn i betraktande av hans personliga förhållanden kan antas bidra titt att han avhålls från detta. År mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstUlsyn dock inle ådömas.

Den som är under arton år får ej dömas till skyddstiUsyn, med mindre denna påföljd är lämpligare än vård inom sociakjänsten.

Är del lindrigaste straff som är föreskrivet för brotlet fängelse i etl är eller däröver, får dömas till skyddstiUsyn endasi om del finns särskilda skäl.

2§

Om del för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, mn jämte skyddstiUsyn dömas lill dagsböter, högsl etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om det behövs för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad,/år jämte skydds-tillsyn dömas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brollel eller ej.

Senaste lydelse 1981:29.

Prop. 1982/83:85

253

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§

13

Om del av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande, må jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i lägst Qorton dagar och högsl tre månader.

Om förhållandena påkallar del, får rätten förordna ätt domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft.

4§'

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

SkyddstiUsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.

5§'

SkyddstiUsyn skall vara förenad med övervakning från prövotidens början.

Finnes övervakning icke längre vara erforderUg, skall förordnas om dess upphörande. När skål äro därtUl, må den dömde ånyo stäUas under övervakning.

Övervakning skall upphöra ulan särskilt förordnande, när två år av prövotiden har förflutit. Anses den dömde av särskilda skäl vara i behov av förlängd övervakning, må förordnas om övervakning för liden därefter, dock längst liU prövotidens utgång.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av övervakningsnämnd.

Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skaU anstå liU dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre rått förordna alt vidare verkställighet inte får äga rum.

Övervakningen skall upphöra utan något särskilt förordnande när etl år av prövoliden har förflutit, om annat inte följer av 7 eller 9 §.

Har förordnande enligt första stycket tredje meningen meddelats och döms den tilllatade därefter titt skyddstiUsyn, skall den tid under vilken verkstältighel ej ägt rum inte räknas in i prövotiden eller den tid som anges i andra stycket.

'3 Senaste lydelse 1981: 328. '" Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lyddse 1973:918.

18    Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85

254

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§

Vad i 26 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tiUämpning beträffande den som dömts till skyddstillsyn. Övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts lill skyddstillsyn. Övervakare skaU dock förordnas av rätten när den dömer tUl skyddstillsyn, om inle särskilda skäl tatar mot det. Vidare får rätten vid ådömande av skyddstiUsyn meddela föreskrifter enUgt 26 kap. 15 § första och andra styckena.

7§'

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom tiU följd av domen å skyddstUlsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eUer enligt 6 a § i detta kapitel, besluta att varning skall meddelas den dömde.

Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom alt meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §,

1. besluta atl varning skall meddelas den dömde,

2. besluta atl den dömde skall stå under övervakning under viss lid efter det att ett år av prövoliden har förfiutil, dock längst till prövotidens utgång,

3.    om övervakningen har upp
hört, förordna om sådan för viss
tid, dock längst tiU prövotidens ut
gång.

Åtgärd som avses i denna paragraf må ej av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.

11 §'

Uppkommer fråga om alt undanröja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 §, må övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna föranleda därtiU, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen, att vidta åtgärd som avses i 7 § eller åtgärd för an den dömde skall underkasta sig vård eller behandling eller har den dömde undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, om omständigheierna föranleder till det, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Ett sådant förordnande

"■ Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lyddse 1979:680.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

255

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtiU, må dock genom nytt beslul förordnas att han skaU kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.

skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl, får dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterligare högsl en vecka. Efter prövotidens utgång/å/- den omhändertagne inte kvarhållas.

31 KAP.
1 §'« '

Kan den som är under Gugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med slöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligt sociakjänstlagen (1980:620), mä rätlen efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden all föranstalta om erforderUg vård inom socialtjänsten.

Om del för den dömdes tillrätla-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, wå jämte överlämnande tiU vård inom sociaUjänsten dömas till dagsböter, högst elthundraljugo, vare sig böter är stadgade för brottet eller ej.

Om det behövs för den dömdes lillrättaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad, får jämte överlämnande lill vård inom sociaUjänsten dömas lill dagsböter, högsl etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

34 KAP.

5§"

År den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt 1 § I meddelas allenast med avseende å brolt som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligl 1 § I, får rätten, om det behövs för den tilltalades liUrätlaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma lill dagsböter, högsl etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Meddelas förordnande enligl 1 § I, må rälien, om det finnes påkallat för den tilltalades lillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej-

Tillämpas I § I eller 2, må rätlen besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § I eller 2 eller förlänga prövoliden lill tre år, dock endasi om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

'» Senaste lyddse 1981:29. " Senaste lyddse 1975: 1395.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

256

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom elt år från prövotidens utgång.

6§

20

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstiUsyn, må rätten vid tillämpning av 1 § 1, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Är fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, må rätten i stället för alt döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning av 1 § 1, om del behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högsl eithundraåtiio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad,/o/-rätlen i stället för atl döma till böter döma lill fängelse enligt 28 kap. 3 §.

TUlämpas I § 1 eller 2, må rälien besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år.

Dömes med tillämpning av I § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn lagas lill vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn och till vad han avGänal av fängelse som ådömts enligl första stycket eller 28 kap. 3 § ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §; och må fängelse ådömas på kortare lid än för brottet är stadgat.

Fängelse enligl första stycket må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstiUsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit dd av ålal före prövotidens utgång.

37 KAP.

1 §'

Övervaknings nämnds verksamhetsområde skatt omfatta en eller fiera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl företig-ger till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse må tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen

Regeringen bestämmer om tandels indelning i verksamhetsområden för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd beslår av ordförande,   vice  ordförande  och

-° Senaste lydelse 1979:680. -' Senaste lyddse 1980:211.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

förordnar att viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

257

Föreslagen lydelse

tre andra ledamöter, om inte regeringen förordnar att en viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande eUer vice ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt/år ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeia å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

2§

Regeringen förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersättare som vidförfaUför ordföranden tjänstgör i hans ställe. Vid förfall för både ordföranden och hans ersättare förordnas tillfällig ersättare av den hovrätt, inom vars domkrets nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av länsstyrelsen i det län, inom vilket nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet beträffande ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna värv.

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eUer annan än lUlfällig er-

Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vid förfall för både ordföranden och vice ordföranden förordnas tillfällig ersättare av kriminalvårdsstyrelsen. Ordföranden, vice ordföranden och till-fättig ersättare skall vara tagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare.

Övriga ledamöter och ersättare för dem utses genom val. Val förrättas av kommunfullmäktige, om övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun, och annars av landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde även finns kommun som ej ingår i landstingskommun, förrättas valet av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstaten. Ingår det av län i övervakningsnämnds verksamhetsområde. faststäUer länsstyrelsen antalet ledamöter och ersättare för varje sådan det.

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Avgår ledamot eller ersättare före tidens ul-

-' Senaste lydelse 1974:565.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

saltare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.

För prövning, enligl vad nedan stadgas, av ärenden angående vill-

258

Förestagen lydelse

gång, utses ny ledamot eUer ersättare för återstående tid. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.

Landstingets och kommunfullmäktiges val av ledamöter eller ersättare skall vara proportionellt, om det begärs av minsl så många ledamöter i landstinget eller kommunfullmäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är elt brutet tal, skatt den avrundas lill närmast högre heta tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m. Om ersättarna inle väljs proporlionellt, skatt vid valet även den ordning bestämmas, i vilken de skaU kaUas till tjänstgöring.

Då ledamot etter ersättare skatt utses skall övervakningsnämnden göra anmälan därom titt den som skall utse honom.

3§

Valbar lill ledamot etter ersättare i övervakningsnämnd är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd inom nämndens verksamhetsområde och som ej fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Lagfaren domare, åklagare, polisman, kriminatvårdstjänsteman eller advokat eller den som eljest har tiU yrke att föra andras talan inför rätta får ej väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

4f'

För prövning av ärenden om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 §

" Senaste lydelse 1974:565.

'* Förutvarande 4 § upphävd genom 1981:211.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

koriig frigivning skall finnas en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbele och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfaU för ordföranden Gänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

259

Föreslagen lydelse

första stycket första meningen och 7 § delta kapitel samt andra ärenden som anges i lag eller annan författning skall finnas en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eUer varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det anlal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden Gänstgör i hans ställe en av regeringen därtill utsedd ledamot eller en ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamöter eller ersättare före lidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående lid.

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslul i ärende om vUlkorlig frigivning.

Ålnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 26 kap. 11§, förordnande av övervakare enligl 26 kap. 12 §, föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet.

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skydds-konsulents beslut enligl 26 kap. Il §, 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i elt ärende, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende tiU nämnden för avgörande.

Om den som har dömts tiU fängelse inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enUgt 26 kap. 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

" Senaste lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

260

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

8§-

Den som dömts till skyddstiUsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds beslul angående övervakning enligt 28 kap. 5 §, förordnande av övervakare enligt 28 kap. 6§, föreskrift enligt 28 kap. 6a§, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Bestämmelserna i 7§ första stycket tUlämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Den som har dömts till skydds-tillsyn får genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 7 eller 11 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

10 §

Övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8 §§ länder omedelbart lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

27

Skyddskonsulents och övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8§§ länder omedelbart lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

38 KAP.

If'

Den som har dömts liU villkorlig dom/or före fullföljdstidens utgång avge förklaring, all han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse även böter, som ådömts med slöd av 27 kap. 2§. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

Den som ådömts villkorlig dom eUer skyddstiUsyn äger före fullföljdstiden utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 2§ éUer 28 kap. 2§. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är särskilt stadgat.

3§'' Fråga om åtgärd enligl 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 8§ väckes Talan enligt 28 kap. 8 § vflc'5 vid

vid allmän underrätt,  inom vars     tingsrält,  inom vars område den

* Senaste lydelse 1979:680. -' Senaste lydelse 1981:211. * Senaste lydelse 1981:211. " Senaste lydelse 1981:211.

261

Prop. 1982/83:85

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

övervakningsnämnd som har gjort framstäUning. i ärendet är verksam.

område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där brottmål mol den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligl.

9§

Rätlens beslul om åtgärd enligl 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 § eUer 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5 eller 6§ angående föreskrifter eller prövotid.

Rätlens beslul om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § länder omedelbart lill efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Delsamma gäUer avgöranden enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

12§

Det åligger polismyndighet alt lämna domstol, övervakningsnämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligl denna balk eller för hans omhän-dertagandeyäm/iA:? 26 kap. 22 § eller 28 kap. 11 §.

Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden och skyddskonsulent handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligl denna balk eller för hans omhändertagande enligl 26 kap. 22 § eller 28 kap. II §.

13 f'

Kriminalvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, chefen för kriminalvårdsregionen, kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvårdsverkel har beslutat enUgt denna balk. Styrelsens beslut i en sådan fråga kan inte överklagas.

Första stycket gäller inte beslut som avses 126 kap. 11 §, 12 § andra meningen, 13 § andra meningen eller 16 § första stycket andra meningen.

'" Senaste lyddse 1981:211. '' Senaste lydelse 1981:211. ' Förutvarande 13 § upphävd genom 1974:565.

Pröp. 1982/83:85 262

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Regeringen kan föreskriva att en skyddskonsutenl får överlåta ål en annan tjänsteman atl fullgöra uppgifter som enligl denna balk åvilar konsulenten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2. Prövolid som har fastställts enligt 26 kap. 10 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande.

3. Bestämmelserna i 26 kap. 11 § och 28 kap. 5§ andra stycket i deras nya lydelse tillämpas även i fråga om den som står under övervakning vid ikraftträdandet.

4. Bestämmelsen i 26 kap. 23 § i dess äldre lydelse gäller forifarande i fråga om fall då villkorligt medgiven frihet före ikraftträdandet har förklarats förverkad utan att fängelse på viss tid samtidigt ådömts.

5. Bestämmelserna i 37 kap. l-3§§ i deras nya lydelse tillämpas först vid förordnande och val av ledamöter och ersättare i övervakningsnämnder för tid efter utgången av år 1983, då Gänslgöringsperioden för de enligt äldre bestämmelser utsedda ledamöterna och ersättarna i nämnderna upphör. Tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som sålunda utses upphör vid utgången av år 1985.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 15 och 16 §§ lagen (1964:163) om införande av brottsbalken' skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1983.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

20 §'

För den som har börjat undergå För den som har bötjat undergå
fängelse på viss tid skall kriminal- fängelse på viss tid skaU kriminal
vårdsstyrelsen så snart det kan ske vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut. fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden två månader. Överstiger strafftiden två månader.

' Senaste lyddse av 16 § 1965:621. ' Senaste lydelse 1982:364.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

skall styrelsen även ange den eller de dagar, som är av betydelse för tUlämpning av brottsbalkens bestämmelser om viUkorlig frigivning samt den strafftid som då återstår.

263

Föreslagen lydelse

skall styrelsen därvid ävenfaststäl-la tidpunkten för villkorlig frigivning och för prövotidens utgång eller, om det år fråga om ett sådant faU som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tUlämpningen av bestämmelserna om sådan frigivning samt den strafftid som då återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt Gänsteman inom kriminalvården atl meddela beslul enligt första stycket.

När omständigheterna ger anledning till del, får kriminalvårdsstyrelsen eller, enligt styrelsens bestämmande, Gänsteman inom kriminalvården ändra ett beslut enligt första stycket.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en Gänsteman inom kriminalvården har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983 men får lillämpas även dessförinnan i den mån det behövs för tillämpningen av 26 kap. 6 och 9 §§ brottsbalken i den lydelse paragraferna erhåller genom lagen (1983:000) om ändring i brottsbalken.

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 33 och 54 §§ lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

33 §'

TiU förberedande av frigivning kan inlagen beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

Den som undergår fängelse på sådan lid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission   endast   om

Till förberedande av frigivning kan en intagen som avses i 26 kap. 7 § brottsbalken beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permissionfår inle beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet har avtjänats.

Senaste lyddse 1981:213.

Prop. 1982/83:85 264

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas frigivningspermission före den dag då vUlkorlig frigivning tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

54 §

I frågor som avses i 33 och 34 §§ Frågor som avses i 33 § prövas
beslutar den övervakningsnämnd av kriminatvårdsnämnden. Det-
till vars verksamhetsområde an- samma gäller frågor som avses i
slätten hör. Kriminalvårdsnämn- 34 §, om den intagne har dömts till
den beslutar dock i dessa frågor be- fängelse i lägst två år. Övriga frå-
träffande intagen som omfattas av gor enligt 34 § prövas av den över
förordnande enUgt 16 § lagen vakningsnämnd till vars verksam-
(1964:163) om införande av brotts- helsområde anstalten hör.
balken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§'
Registret skall innehålla anteck- Registret skall innehålla anteck-

ning om  verkställighetens  början     ning om

beträffande   den   som   dömts   till 1. verkställighetens   bötjan   be-

fängelse och frigivning frän sådant träffande den som dömts lill fängd-
straff, med angivande vid villkorlig se och frigivning från sådant straff,
frigivning av prövotiden och den med angivande vid villkorlig fri-
återstående strafftiden. givning av prövotiden och den åter-

stående strafftiden; samt

2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare verkställighet ej får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstUlsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

 Senaste lydelse 1981:213. ' Senaste lydelse 1981:215.

Prop. 1982/83:85 265
Innehåll

Proposition  ....................................................... ... 1

Propositionens huvudsakUga innehåll....................... ... 1

Propositionens lagförslag ...................................... ... 3

1 Lag om ändring i brottsbalken.............................. ... 3

2 Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken .. 19

3 Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m     20

4 Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt      21

5 Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister  ... 22

6 Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. 22

7 Lag om ändring i passlagen (1978: 302)   .............. .. 24

8 Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet        24

9 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) .......... .. 26

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1982-11-11         27

1 Inledning ..............................    ...................... .. 27

2 Allmän motivering.............................................. 28

2.1 Allmänna utgångspunkter .............................. .. 28

2.2 VUlkorlig frigivning......................................... 32

2.2.1 Allmänna synpunkter  ............................. 32

2.2.2 Villkorlig frigivning eller inte?..................... 36

2.2.3 Obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning?     38

2.2.4 VUken eller vilka kvotdelar bör gälla för den villkorliga frigivningen?         40

2.2.5 Särreglering för grova brott?  ................... 44

2.2.6 Förskjutning av frigivningstidpunkten i vissa fall   48

2.3                                                                  Kriminalvård i frihet        52

2.3.1 Frivårdens uppgifter  .............................. 52

2.3.2 Villkoriigt fängdse................................... 57

2.3.3 Villkoriig dom......................................... 62

2.3.4 SkyddstUlsyn......................................... .. 73

2.3.4.1 AUmänt....................................... 73

2.3.4.2 Tillsynen av den dömde   ............... 75

2.3.4.3 S. k. kombinalionsdomar  ................ 79

2.3.4.4 Påföljdstid ................................... 80

2.3.4.5 Kontaktfrekvens............................ 82

2.3.4.6 Inlensivövervakning  ..................... 84

2.3.4.7 Allmänna skölsamhelskrav   ............. 86

2.3.4.8 Särskilda föreskrifter...................... 87

2.3.4.9 Åtgärder vid misskötsamhel............. 92

2.3.4.10 Omedelbar verkställighet  ............... .. 97

2.3.4.11 Reaktionen vid återfall  .................. 101

2.3.5.......................................................... Kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning     103

2.4                                                                  Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården    ................................................................. 108

2.4.1 Övervakningsnämnderna  ......................... 108

2.4.2 Kriminalvårdsnämnden.............................. 115

2.4.3 Nämndernas verksamhetsområden och sammansättning samt huvudmannaskap. Frågan om medborgerligt inflytande .......................... 117

2.4.4. Behövs ytterligare lekmannaorgan?   ....... 120

Prop. 1982/83:85 266

2.5 Ikraftträdande m.m.................................................. . 122

3 Upprättade lagförslag  ................................................... 122

4 Specialmotivering............................................................ 122

4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .............. . 122

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av bronsbalken         140

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m        141

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård

i anstalt..................................................................... . 141

4.5............................................................................ Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister......................................................... . 141

5 Hemställan   ................................................................... . 142

6 Beslut............................................................................. . 142

Utdrag ur lagrådels protokoll 1982-12-17   ...................... 143

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1983-01-20      151

Bilagal Sammanfanning av betänkandet (SOU 1981:92) ViUkoriig
frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kri
minalvården ......................................................... 159

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:90) Frivårds
påföljder .............................................................. . 164

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över belänkandena (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och (SOU 1981:90)

Frivårdspåföljder   ................................................ . 174

1 Allmänt   ......................................................................... . 174

2 Villkorlig frigivning  ......................................................... . 180

2.1 AUmänna synpunkter................................................ . 180

2.2 Villkorlig frigivning eller inle?  .................................... . 181

2.3 Obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning? ........ . 183

2.4 Vilken eller vUka kvotdelar bör gälla för den villkorliga frigivningen?             185

2.5 Särreglering för grova brott?..................................... . 188

2.6 Förskjutning av frigivningstidpunkten i vissa fall....... . 193

3 Kriminalvård i frihet  ....................................................... 196

3.1 Frivårdens uppgifter.................................................. 196

3.2 Skyddstillsyn............................................................. . 199

3.2.1 AUmänl............................................................ . 199

3.2.2 Tillsynen av den dömde   ................................ . 202

3.2.3 S. k. kombinalionsdomar.................................. . 204

3.2.4 Päföljdstid ...................................................... . 205

3.2.5 Konlaktfrekvens............................................... . 207

3.2.6 Intensivövervakning  ...................................... . 208

3.2.7 AUmänna skölsamhelskrav   ........................... . 210

3.2.8 SärskUda föreskrifter....................................... . 210

3.2.9 Åtgärder vid misskötsamhel............................ . 211

3.2.10 Omedelbar verkställighet  .............................. . 213

3.2.11 Reaktionen vid återfall  ................................... . 213

Prop. 1982/83:85 267

3.3                                                                  VUlkoriig dom      214

3.3.1 Allmänt   .............................................. 214

3.3.2 TiUämpningsområdet............................... 215

3.3.3 Verkslällighetsinnehållet........................... 216

3.3.4 Bölesmaximum vid s. k. kombinationsdom..... . 217

3.3.5 Påföljdens benämning ............................. 219

3.3.6 Övrigt.................................................. . 220

3.4                                                                  VillkorUgt fängelse         220

3.4.1 AUmänt   ............................................. 220

3.4.2 Förhållandet tiU andra påföljder  ............... 223

3.4.3 Vissa frågor rörande verkställighetsinnehållet    226

3.4.4 Vissa frågor rörande tillämpningsområdet..... 227

3.5                                                                  Kriminalvård i frihet efter viUkorlig frigivning   228

4 Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården             231

4.1 Övervakningsnämnderna................................. 231

4.2 Kriminalvårdsnämnden ................................... 237

4.3 Nya lekmannanämnder .................................. 237

4.4 Särskilda förslag vid remissbehandlingen............ 238

5 Kostnader och rationaliseringsvinster .................... 240

5.1 Fängelsestraffkommitténs förslag  ................... 240

5.2 Frivårdskommitténs förslag  ............................ 242

6 Ikraftträdande.................................................. 244

BUaga 4 De remitterade lagförslagen   .................... 246

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983