Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1982/83:54

Regeringens proposition

1982/83:54

om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv;

beslutad den 4 november 1982.

Regeringen föreslår riksdagen alt anla del förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all undanlag från del inskrivningsrältsliga kra­vet på lagfart skall få göras beträffande vissa fastighelsförvärv som har skelt före år 1876. Förslaget överensstämmer med vad som gällde före jordabalkens ikraftträdande år 1972 och berör främst fastigheter som av ålder är allmän egendom. Förslaget innebär bl.a. alt lagfart kan beviljas den som har förvärvat en sådan fastighet av t.ex. slaten, trots all staten inte har lagfart.

Lagändringen föreslås träda i kraft den I januari 1983.

1    Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 54

 

Prop. 1982/83:54                                                                2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom föreskrivs atl i lagen (1970:995) om införande av nya jorda­balken' skall införas en ny paragraf, 60 a S, av nedan angivna lydelse.

60 a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 §2, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§ första stycket 1 och 23 kap. 3§ första stycket I nya balken skall den som inle var skyldig att lagfara sitt förvärv enligl de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för annan.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

Lagen omtryckt 1971: 1210.

 

Prop. 1982/83:54                                                     -               3

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                       PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-09-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén. An­dersson, Boo, Eliasson, Elmstedt, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre för-

1    Inledning

Inom inskrivningsrälten gäller den principen all den som har förvärvat en faslighet inte kan få lagfart om inle hans fångesman (dvs. den som han förvärvar fastigheten från) har lagfart. Lagfart utgör också en förutsättning för möjligheten alt erhålla inteckning och andra inskrivningar.

I de inskrivningsförfatlningar som gällde före den I januari 1972, då jordabalken (JB) irädde i kraft, gjordes undantag från lagfartskravet beträf­fande vissa äldre förvärv. Det torde allmänt ha anlagils att införandet av JB inte innebar nägon ändring av dessa regler. Genom etl avgörande av högsta domstolen (NJA 1981 s. 978) har emellertid fastslagits atl införandet av JB innebar etl upphävande av undantagsregeln för vissa äldre förvärv.

Stiflsnämnden i Linköping har i en skrivelse till regeringen den 3 febru­ari 1982 hemställt atl regeringen vidtar åtgärder för att få lill stånd en ändring av gällande räll så all undanlag från lagfartskravet görs i likhet med vad som gällde före införandet av JB. Kammarkollegiet har i en skrivelse den 9 mars 1982 biträtt sliftsnämndens hemställan. Kammarkol­legiet har lill sin skrivelse fogat en skrivelse den 19 december 1980 från statens lantmäteriverk till byggnadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffan­de statens fasiighelsinnehav. Skrivelserna har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels sliftsnämndens i Linköping skrivelse som bilaga I, dels kammarkollegiets skrivelse som bilaga 2, dels. lantmäteriverkets skrivelse som bilaga 3, dels en förteckning över remiss­instanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bUaga 4.

 

Prop. 1982/83:54                                                                4

2    Allmän motivering

Förslagel om alt del görs etl undanlag från lagfartskravel beträffande vissa äldre förvärv har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissin­slanserna. Jag vill redan nu klargöra all även jag anser del motiverat med ell sådant undanlag.

När del gäller bakgrunden och motiven lill förslaget vill jag anföra följande.

Lagfartssyslemel har anor sedan medeltiden i värt land. Till en början hade lagfarten sin största betydelse för sådana förvärv som kunde bli föremål för klander med slöd av den s. k. bördsrätlen, som var en slags förköpsrält för släktingar lill jordägaren. (Bördsrätlen avskaffades helt år 1863.) Skyldigheten all söka lagfart utsträcktes först genom 1875 års lag-farlsförordning lill alla slags förvärv av fast egendom.

Lagfartskravel uppställdes i 8 § första stycket lagfarlsförordningen, där del stadgades all om lagfart söktes på egendom som övergått till ny ägare "innan föregående ägare, vilken varit skyldig all med sill fång lagfara, sådant fullgjort," lagfart på sista fånget ej fick beviljas, förrän den tidigare ägarens fång blivit lagfaret. Undanlag från lagfartskravel gjordes alltså beträffande de förvärv som skett före lagfarlsförordningens ikraftträdande den I januari 1876 och som enligl då gällande regler inle behövde lagfaras. Även i 1875 års inteckningsförordning gjordes motsvarande undanlag från lagfartskravel (se 12 §).

Genom ränsfallel NJA 1981 s. 978 har fastslagits atl jordabalken (JB) inte medger ett undantag från lagfartskravel beträffande äldre förvärv. En ansökan om inteckning avslogs, eftersom fastighetsägaren (ell pastorat) inle hade lagfart.

I förarbetena lill JB anförs inga motiv för all avskaffa undantaget från lagfartskravel. Däremot återges etl uttalande av lagberedningen atl de fall då enligl äldre rätt fångesmannen ej varit lagfarlspliklig ansetts böra be­handlas i promulgalionslagen. Även följande uttalande av lagberedningen återges (prop. 1970:20 s. B 583);

När lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i nuvarande praxis icke krävas alt kronans eller stadens laga åtkomst slyrkes. Ehuru förslagels slällning lill dessa fall närmast är etl övergångsspörsmål, vill beredningen här framhålla alt någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad.

I motiven (prop. 1970:145) till lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken behandlas inle lagfartskravel beträffande de äldre fången.

Kammarkollegiet pekar i sin skrivelse på att upphävandet av undantaget från lagfartskravet i betydande utsträckning berör den kyrkliga jorden. Denna är indelad i omkring 10000 fastigheter, av vilka del stora flertalet är äldre fång, ofta av medellida ursprung. Även statens fasiighelsinnehav.

 

Prop. 1982/83:54                                                                     5

t.ex. av domänverket förvallade indragna boställen, kronoparker, krono-överloppsmarker och vissa kronoholmar, berörs, liksom vissa kommuner (städer) med äldre fastighetsbestånd. Kollegiet anför vidare.

I de fall statens äldre fasiighelsinnehav grundar sig på elt förvärv i jordabalkens mening bör det ofta finnas fångeshandlingar. Dessa förvaras i kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta handlingarna är från mitten av 1500-talel. Del är dock bara en mindre del av de äldre fången som man pä delta sätt kan fånga in.

I de fall faslighelsinnehavel inle grundar sig på etl förvärv i egentlig mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna vinnas. Det kan gälla medeltida prästboslällen, om vars tillkomst man ingenting vet, och det gäller, arealmässigl sett, kanske slörre delen av domänverkets fasiighelsinnehav, nämligen kronoparkerna och kronoöverloppsmarkerna i Norrland. Elt upprätthållande av lagfarlsplikien för sådan egendom kom­mer all medföra problem för domänverkets faslighelshanlering.

Som nämnts är remissinstanserna positiva till atl en undantagsregel införs när det gäller lagfartskravet vid äldre förvärv. Byggnadsstyrelsens och domänverkels yttranden bekräftar alt upphävandet av undantaget från lagfartskravel vållar problem, när del gäller förvaltningen av fastigheter som slaten av ålder är ägare lill.

Den som inte kan förete någon fångeshandling lill en fastighet har vissa möjligheter att fä lagfart dels enligt reglerna i 20 kap. JB om lagfartssam-manlräde, dels enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och lega­Usering. De problem som lagfartskravel för vissa äldre fång medför, bl. a. när del gäller förvaltningen av fastigheter som staten av ålder är ägare till, kan enligt min mening emellertid inte lösas på ell tillfredsställande sätt inom ramen för dessa regler. Del skulle för det första uppstå stora kostna­der och en avsevärd arbetsbelastning för inskrivnings- och fastighelsbild-ningsmyndigheterna. Dessutom måste det ha funnits en fångeshandling för atl etl lagfartssammanträde skall kunna leda till lagfart. En stor del av statens fasiighelsinnehav grundar sig emellertid inle på sådana handlingar. Vidare torde lagen om äganderättsutredning och legaUsering inle medge att äganderättsutredning används för atl reda ut äganderättsförhållandena be­träffande enstaka fastigheter.

Mol bakgrund av det anförda delar jag uppfattningen atl del i den inskrivningsrältsliga lagstiftningen nu åter bör införas en undanlagsregel när del gäller lagfartskravel beträffande vissa äldre förvärv.

Enligt såväl lagfarlsförordningen som inieckningsförordningen var del en förutsättning för all undantag skulle göras från lagfartskravel atl ägan­derätten styrktes på annat sätt. Stiflsnämnden i Linköping föreslär att denna förutsättning uppställs även i den nya lagstiftningen.

Kammarkollegiet föreslär för sin del att den nya undantagsregeln utfor­mas efter mönster av 18 § andra stycket lagen (1970:989) om införande av fastighelsbildningslagen (se SFS 1971:1036, prop. 1971:180 s. 102-103).

 

Prop. 1982/83:54                                                                     6

Enligl denna bestämmelse görs undantag för de äldre förvärven frän det lagfartskrav som gäller för sammanläggning enligt fastighelsbildningslagen (1970:988). Bestämmelsen innehåller inte något krav på atl äganderätten skall styrkas.

Flera remissinslanser, bl.a. Göta hovrätt, anser att kammarkollegiets förslag inle är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det förhållandel att del i 18 S andra stycket lagen om införande av fastighelsbildningslagen ej krävs atl äganderätten styrks torde samman­hänga med atl det genom faslighelsbildningslagens regler är sörjt för att fastighelsbildningsmyndigheten gör en materiell prövning av äganderätts­förhållandena i etl sammanläggningsärende. För alt en sådan materiell prövning skall komma lill stånd vid inskrivningsmyndigheten krävs emel­lertid en uttrycklig föreskrift härom i undantagsregeln. Jag delar uppfatt­ningen all en materiell prövning av äganderättsfrågan bör ske i de ifrågava­rande inskrivningsärendena. Jag förordar därför alt det i undantagsregeln föreskrivs atl den får lillämpas endast för del fall alt äganderätten styrks. Jag återkommer i specialmotiveringen lill frågan om vilken utredning som skall krävas för all äganderätten skall anses styrkt.

Lantmäteriverket anser att undantagsregeln bör tidsbegränsas för att frågan om en mera genomgripande ändring av redovisningen i fastighets-böckerna av fasligheter av krono natur inte skall skjutas på framtiden. Enligl verket bör nämligen målet nu vara atl inordna de ifrågavarande fastigheterna i lagfartssyslemel.

Även andra remissinslanser framhåller betydelsen av att statens fastig­heter inordnas i det allmänna fastighetsredovisningssystemet. Göta hov­rätt finner det otillfredsställande att viss egendom i dag saknar lagfaren ägare. Domslolsverkel anser atl äganderättsförhållandena beträffande kyr­kans och statens fasta egendom bör klaras ut, så att äganderätten till varje fastighet kan tilläggas ell bestämt rättssubjekt, som kan erhålla lagfart på egendomen. Centralnämnden för fastighetsdata och byggnadsstyrelsen an­ser alt del bör skapas en möjlighet att i fastighetsboken anteckna den myndighet som förvallar en stallig faslighet även i de fall då lagfartsuppgift saknas (jfr 12 S tredje stycket faslighelsbokskungörelsen, 1971:708).

Enligl 2§ lagen (1932:169) om uppläggande av nya fastighelsböcker skall i faslighetsboken upptas samtliga fastigheter som är belägna inom inskrivningsmyndighetens område. Dock skall en fastighet "som är ansla­gen lill boställe eller from stiftelse eller utarrenderad för kronans räkning eller eljest under dess omedelbara disposition" inte tas upp i fastighetsbo­ken i annat fall än då del behövs för inskrivning rörande fastigheten. Till följd av denna regel utesluts ur fastighelsböckerna det stora flertalet egen­domar som från äldre tid befinner sig i statens ägo eller slår under statens uppsikt och pä vilka ålkomslhandlingar aldrig funnits.

I förarbetena lill 1932 års lag anförs som skäl för atl inte i fastighelsböc­kerna la upp samtliga fastigheter i allmän ägo att faslighetsboken inte

 

Prop. 1982/83:54                                                      7

onödigtvis bör belastas med fastigheter som inle annat än i undanlagsfall kan antas bli föremål för inskrivning. Det framhålls även att en sådan fullständig redovisning i inte ringa mån skulle öka arbetet med faslighels-böckernas uppläggande (prop. 1932:108 s. 53).

För egen del kan jag i och för sig dela uppfattningen att det allmänt selt är otillfredsställande all fastighelsböckerna är ofullständiga på denna punkt. Etl inordnande i lagfartssyslemel av samtliga fastigheter som av ålder är i allmän ägo kräver emellertid bl.a. atl 1932 års lag ändras. Som lantmäteriverket framhåller i sitt remissyttrande måste sådana lagstift­ningsåtgärder föregäs av ingående överväganden i olika frågor, bl. a. rätts-historiska. Del föreliggande materialet ger vidare ingen ledning när del gäller atl bedöma om nyttan av en sådan reform uppväger de därmed förenade kostnaderna. I detta hänseende är all märka bl.a. alt frågan om äganderätten lill kyrklig jord många gånger är av mindre intresse än frågan vem som förvallar egendomen och får förfoga över den (jfr SOU 1978:1 s. 70 och 1978:3 s. 73). Mol bakgrund av det sagda är jag inle beredd all nu föreslå en ändring av de regler som gäller för redovisningen i fastighelsbok av allmän egendom. Vid sådant förhållande bör det inle komma ifråga atl tidsbegränsa undantagsregeln.

Den nya regeln om undanlag från lagfartskravet bör enligl min mening las in i lagen om införande av nya jordabalken. Regeln bör omfatta samtli­ga de typer av inskrivningsälgärder beträffande vilka elt undantag frän lagfartskravel gjordes i de regler som gällde före JB:s ikraftträdande.

Den föreslagna regeln bör träda i kraft snarast möjligt.

3    Upprättat lagförslag

I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabal­ken.

Förslagel bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 5.

4   Specialmotivering

60 a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 3 § första stycket I och 4 § första stycket 1 samt 23 kap. 3 § första stycket I nya balken skall den som inle var skyldig all lagfara sitt fövärv enligl de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks.

Undantagsregeln har utformats så att den som enligt äldre regler inle var skyldig alt lagfara sitt förvärv vid tillämpningen av vissa bestämmelser i 20-23 kap. JB skall anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Regeln

 

Prop. 1982/83:54                                                                     8

har alltså ingen betydelse för t.ex. bestämmelserna om godlrosförvärv på grund av inskrivning i 18 kap. JB.

Avgörande för om lagfarlsskyldighet förelegat är de regler som gällde när förvärvet skedde. Förvärv genom arv, giftorätt och skatlelösen av kronojord blev lagfartspliktiga först genom lagfarlsförordningen. Förvärv genom testamente blev lagfartspliktiga genom en förordning av år 1857 (se lagberedningens förslag till jordabalk II, 1908, s. 560-562).

I den allmänna motiveringen har påpekats all del många gånger inle går atl utreda hur t.ex. en fastighet som av ålder ägs av staten har förvärvals. I sådana fall får presumeras alt förvärvet har skett på elt sådant sätt all lagfarlsplikl inle har förelegat. Avgörande för om undanlagsregeln skall lillämpas blir då om sökanden kan uppfylla del uppställda kravet all äganderätten skall styrkas.

Som nämnts i den allmänna motiveringen har kravet på alt äganderätten skall styrkas motsvarigheter i 7 § lagfartsförordningen och 12 § itMeck-ningsförordningen. Det går inle all uttömmande ange vilken utredning som skall krävas för atl äganderätten skall anses styrkt i inskrivningsärendel. Delta får bedömas från fall lill fall. Ledning får sökas bl.a. i den praxis som har uppkommit mot bakgrund av de äldre reglerna. Till ytteriigare belys­ning av frågan kan dock följande sägas.

I princip bör krävas alt den som åberopar undantagsregeln kan visa atl hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga fasta). Denna princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta. Undanlags­regeln torde nämligen bli tillämplig främst när det är fråga om fast egendom som av ålder har ansetts tillhöra staten eller en kommun (stad). Beträffan­de sådan egendom kan det inte — som framhålls i det tidigare återgivna uttalandet av lagberedningen - krävas atl statens eller kommunens laga åtkomst styrks. Motsvarande gäller även beträffande jord som av ålder ansetts vara kyrklig.

Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undanlagsregeln att styrka äganderätten. När det gäller fasligheter som av ålder tillhör ett allmänt organ är del därvid många gånger av värde alt visa hur fasligheten har redovisats i de gamla jordeböckerna. Självfallet utgör inte enbart det förhållandel att en fastighet i jordeboken har åsalls jordnaluren krono tillräcklig bevisning om all fastigheten tillhör slaten. Del kan bl.a. påpekas atl kyrklig jord många gånger är av krono jordnalur. Även jord som av ålder tillhör en stad kan ha krono jordnalur (angående städernas donations-jordar, se bl.a. prop. 1964:157). I vissa fall torde del dock av jordnaturen och andra uppgifter i jordeböckerna klart framgå atl en faslighet av ålder tillhör t.ex. staten. Vissa uppgifter ur jordeböckerna finns redovisade i jordregislret. Frågan hur en faslighet har redovisats i jordeböckerna kan också belysas av kammarkollegiet.

Av betydelse för all styrka äganderätten lill en fastighet som av ålder tillhör ett allmänt organ är även t.ex. en redogörelse för hur egendomen

 

Prop. 1982/83:54                                                                    9

nyttjats saml en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderät­ten lill fastigheten. Det blir närmast den som förvaltar egendomen som har all lämna besked i dessa frågor. När del gäller den kyrkliga jorden torde den ifrågavarande redogörelsen kunna utarbetas med ledning av bl.a. den förteckning över kyrklig jord som stiflsnämnden förenligt 2.§ förordningen (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord.

Fastigheter som av ålder ägs av något allmänt organ har ofta inle varit föremål för någon inskrivningsålgärd och är därför inle upptagna i fastig­hetsboken. Om en sådan fastighet redovisas i faslighetsboken t.ex. därför att lagfart har sökts på den måste givelvis en särskild utredning verkställas innan undanlagsregeln kan tillämpas.

Som tidigare har påpekats gäller undantagsregeln endasi vid tillämpning­en av vissa beslämmelser i 20-23 kap. JB. Hänvisningen till de olika bestämmelserna i dessa kapitel innebär följande.

En fångesman som saknar lagfart skail vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2 JB anses ha lagfart om han styrker sin äganderätt samt har förvärvat fasligheten före år 1876 genom ell förvärv som inte var lagfarlspliktigt (jfr 7 § och 8 § första stycket lagfarlsförordningen).

På motsvarande säll skall vid tillämpningen av,

21   kap. 2 § jörsta stycket 3 JB, den som har upplåtit tomträtt anses ha lagfart (jfr 3 § lagen, 1907:36 s. 27, om inskrivning av tomträtt etc).

22   kap. 3 § första stycket 1 JB, fastighetsägaren anses ha lagfart (jfr 12 S första stycket inieckningsförordningen),

23   kap. 3 § första stycket I JB, den som har gjort upplåtelsen anses ha lagfart (jfr 41 § första stycket, 55 § första stycket samt 58 S I mom. första stycket inieckningsförordningen).

Alt 22 kap. 4 § första stycket I JB tas upp i undantagsregeln innebär alt den som innehaft en fastighet på grund av ett äldre förvärv men sålt denna kan göra ell sådant inteckningsmedgivande som avses i bestämmelsen.

Lagregeln föreslås träda i kraft den I januari 1983. Av bestämmelsens processuella natur följer all den skall lillämpas även på förvärv som har skelt före ikraftträdandet.

5    Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagel till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan, t i    Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 54

 

Prop. 1982/83:54                                                     10

Bilaga I

Skrivelse 1982-02-03 från stiftsnämnden i Linköping

Högsta domstolen har i beslut nr SÖ 2311 den 20 oktober 1981 (Ö 1039/ 79) avgjort ärende ang. inteckning i numera kyrklig jord. I sitt beslut konstaterar domstolen alt enligt nu gällande rätt de s.k. "äldre fången" rörande fast egendom - dvs. tillkomna före 1875 års lagfarts- och inteck­ningsförordningar - på grund av avsaknande av tillämplig övergångsbe­stämmelse till jordabalkens promulgationslag (SFS 1970:995) måste bli föremål för s. k. lagfarlssammanträde (20 kap. 10- 13 S§ JB) för vinnande av lagfart.

Della Högsta domstolens ställningstagande skulle för köpare av publik jord medföra omsländig tidsutdräkt och ökade kostnader vid förvärv av sådan jord; vilket icke torde ha varit lagstiftarens mening vid tillkomsten av gällande jordabalk. För sliftsnämndens i Linköping del, som handlägger cirka 100 försäljningsärenden om året, skulle elt onödigt merarbete uppslå genom deltagandet i lagfartssammanträden. För statsverket sammantaget, säväl för publika säljare som domstolarna, skulle avsevärda kostnader kunna besparas därest en lagändring härutinnan skulle kunna åväga­bringas.

Stiflsnämnden får under åberopande av del ovan anförda hemställa, all regeringen måtte vidta åtgärder för snarast möjliga ändring av gällande rätt av innebörd alt en föreskrift i likhet med den som föreslogs i I9§ 1960 års lagberednings förslag lill promulgationslag (SOU 1960: 26) måtte införas.

 

Prop. 1982/83:54                                                                   11

Bilaga 2

Skrivelse 1982-03-09 från kammarkollegiet

Kammarkollegiet får i anslutning till skrivelse 1982-02-03 från stifts­nämnden i Linköping anföra följande.

Vid ikraftträdandet av 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar gällde sedan gammall att den publika egendomen var undantagen från lagfarlsplikl. För denna gällde i stället som legitimation jordeböckernas redovisning av densamma med jordnaturen Krono under allmän disposi­tion. I förordningarna togs hänsyn till delta på det sättet, alt lagfarlsplikien inte omfattade fång, varmed man enligl äldre lag inte var skyldig lagfara (8§ LE och 12 § IF).

Del har allmänt antagits atl tillkomsten av den nya jordabalken inte skulle innebära någon ändring i detta avseende. I domstolsverkets Hand­bok för Inskrivningsmyndighet återges sålunda etl uttalande av lagbered­ningen, som anförde följande i frågan (JB-prop. s. B 583):

När lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i nuvarande praxis icke krävas all kronans eller stadens laga åtkomst slyrkes. Ehuru förslagets slällning lill dessa fall närmast är elt övergångsspörs-mäl. vill beredningen här framhålla att någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad. Högsta domstolen har emellertid nyligen meddelat elt beslul (1981-10-20, SÖ 2311) av innebörd att de äldre fången enligt jordabalken inle är undantagna från lagfarlsplikl. Kollegiet bifogar en fotoslalkopia av beslu­tet jämte protokollet, i vilket justitierådet Hessler närmare utvecklat rätts­frågan.

Enligl 12:4 I st. FBL gäller atl för atl en faslighet skall få ingå i sammanläggning skall ägaren ha lagfart på fastigheten. I ursprungliga ly­delsen av FBLP (SFS 1970:989) gjordes inle undanlag för de äldre fången men väl genom en senare lagändring (SFS 1971:1036), varigenom tillagts ett andra stycke lill 18 § FBLP, som föreskriver an 12:4 I st. inle gäller i fråga om fastighet som förvärvals på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig att söka lagfart. Hessler pekar i sitt yttrande lill protokollet på denna inkonsekvens i lagstiftningen.

Den kyrkliga jorden utgöres i huvudsak av församlingskyrkorna och till dem hörande kyrkogårdar och kyrkojordar, pastoratens prästgårdar och löneboslällen, prästlönefondsfasligheler. domkyrkornas egendom, bi­skopsgårdar och kyrkofondsfasligheler. Totalt rör det sig om ca 10000 fasligheter, av vilka det stora flertalet är s. k. äldre fång, ofta av medeltida ursprung. För dessa får högsta domstolens beslut konsekvenser. Pågående arbete med strukturrationalisering av den kyrkliga jorden kommer alt försvåras om krav pä lagfartsplikt uppställes. Försäljningar av kyrklig jord för bostadsexploalering är inle heller ovanliga.

Lagfarlsplikien för s. k. äldre fång skulle i betydande utsträckning också beröra statens fasiighelsinnehav t. ex. av domänverket förvaltade indragna boställen, kronoparker, kronoöverloppsmarker och vissa kronoholmar. Kronoholmarna slår annars i allmänhet under kammarkollegiets inseende. Pågående utredning om kronoholmarnas framlida disposition kan komma atl leda till överlåtelser i en del fall av kronoholmar till i första hand kommuner. Vidare berörs byggnadsstyrelsen såsom förvaltare av statliga

 

Prop. 1982/83:54                                                                   12

förvaltningsbyggnader och fortifikaiionsförvaltningen såsom företrädare för krigsmaktens fasta egendom samt vissa kommuner (städer) med äldre fastighetsbestånd.

I de fall statens äldre fastighetsinnehav grundar sig på ett förvärv i jordabalkens mening bör det ofta finnas fångeshandlingar. Dessa förvaras i kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta handlingarna är från mitten av l500-lalet. Det är dock bara en mindre del av de äldre fången som man på detta sätt kan fånga in.

I de fall faslighelsinnehavel inte grundar sig pä ett förvärv i egentlig mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna vinnas. Det kan gälla medellida prästboställen, om vars tillkomst man ingenting vet. och det gäller, arealmässigt selt, kanske större delen av domänverkets fasiighelsinnehav, nämligen kronorparkerna och kronoöverloppsmarkerna i Norrland. Etl upprätthållande av lagfartsplikten för sådan egendom kom­mer atl medföra problem för domänverkets faslighelshanlering. Kronohol­marna, som inte varit föremål för någon-avvittringsåtgärd. torde till sin natur få betraktas som oavvittrad kronomark.

Kollegiet bifogar en skrivelse 1980-12-19 från lantmäteriverket till bygg­nadsstyrelsen med rubriken Oklara lagfarter beträffande statens fastighets­innehav. Upprinnelsen till skrivelsen var etl påpekande av revisionskon-loret inom byggnadsstyrelsen atl ett flertal av byggnadsstyrelsens fastighe­ter saknar uppgift om lagfaren ägare eller uppgift om förvaltande myndig­het. Lantmäteriverket framhåller atl del borde vara en fördel om redovis­ningen i faslighetsboken också innefattade statens fastigheter och förordar en reform på della område. Verket skissar därefter vilka lösningar som skulle kunna övervägas för att komma till rätta med problemen. Verkets skrivelse har ännu inte slutligt behandlats av byggnadsstyrelsen.

Hessler erinrar i sitt yttrande om möjlighelerna till lagfart genom lag­farlssammanträde. Enligt kollegiet skulle ett konsekvent lösande av frägan genom lagfarlssammanträden medföra slor arbetsbelastning för inskriv­ningsmyndigheterna och stora kostnader för de berörda. KoUegiet av­slyrker bestämt en sådan ordning. Dessutom krävs för institutets tillämp­ning alt det funnits en fångeshandling. Av det föregående har framgått alt en slor del av statens fastighetsinnehav inte grundar sig på fång i egentlig mening.

Kammarkollegiet — som i denna sak samrått med företrädare för domän­verket och byggnadsstyrelsen - biträder stiftsnämndens framställning. Kollegiet föreslår att JBP kompletteras med en föreskrift motsvarande det genom SFS 1971: 1036 införda andra stycket i I8§ FBLP. Kollegiet utgår från att den hos byggnadsstyrelsen anhängiga frågan om lämplig dokumen­tation i fastighelsböckerna av statens icke lagfarna egendom i sinom tid kommer att utmynna i elt konkret förslag.

 

Prop. 1982/83:54                                                                   13

Bilaga 3

Skrivelse 1980-12-19 från statens lantmäteriverk till byggnadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande sta­tens fastighetsinnehav

Med anledning av Er skrivelse får lantmäteriverket (LMV) anföra föl­jande.

Del framgår av skrivelsen atl den föranletls av vissa påpekanden från revisionskontoret inom byggnadsstyrelsen. Revisorerna har uppmärksam­mat all gravalionsbevis rörande ell flertal fastigheter som staten äger och förvaltar genom byggnadsstyrelsen antingen 1) saknar uppgift om lagfaren ägare, 2) upptar annan ägare eller förvallande myndighet än slaten genom byggnadsstyrelsen eller 3) saknar uppgift om förvallande myndighet. Revi­sorerna har med utgångspunkt från detta förhållande framfört uppfattning­en all byggnadsstyrelsen snarast bör vidta åtgärder för alt bli noterad som lagfaren ägare resp. förvallande myndighet för fastigheterna.

Den speciella grupp av fastigheter som utgörs av de staten tillhöriga fasligheter lill vilka annan än staten är upptagen som lagfaren ägare utgör - enligl vad Ni uppger i skrivelsen - lill allra största delen nya förvärv där lagfart lills vidare inle sökts på grund av all fastighetsbildning inväntas. De behöver därför inte beröras yllerligare i della sammanhang och lämnas därför ål sidan i del följande.

I två redovisade fall har Ni under är 1980 försökt alt få större klarhet i fastighelsredovisningen genom att ta upp saken med inskrivningsmyn­dighet.

I det ena fallet gällde del all få elt gravalionsbevis som utvisade all staten var ägare lill viss fastighet (sladsäga). Denna hade tillkommit genom sammanläggning av ell anlal fastigheter, vilka alla hade jordnaturen krono under allmän disposition. Någon anteckning i lagfartsspallen fanns inle.

Inskrivningsmyndigheten (Solna tingsrätt) uppgav sammanfattningsvis all egendom som av ålder tillhörde staten inle omedelbart kunde lagfaras för staten. Endast uppgift om lagfaren ägare skulle anges i gravalionsbevis, inte uppgift om fastighets jordnalur. Något gravalionsbevis som utvisade all slaten var ägare kunde därför inte utfärdas. Detta torde enligt myndig­heten knappast heller vara erforderligt, då förhållandet med full tydlighet framgick redan av den omständigheten att egendomen var krono under allmän disposition.

Det andra fallet gällde ansökan om lagfart för byggnadsstyrelsen på en faslighet som överflyttats från domänslyrdsens till byggnadsstyrelsens förvaltning. Som grund för ansökan åberopades elt av finansdepartementet fattat beslut om överflyttandet.

Inskrivningsmyndigheten (Uppsala tingsrätt) anförde bl.a. atl den kronoegendom del gällde utgjorde stallig egendom och all såväl domän-styrelsen (domänverket) som byggnadsstyrelsen var organ inom den stat­liga förvaltningen. Dessa organ saknade i förhållande till staten möjlighel all såsom särskilda rättssubjekt hävda anspråk på äganderätt. Lagfart kunde endast meddelas den som med äganderätt förvärvat fast egendom. Någol annat än en ändring i förvaltningsorganisationen innebar finansde­partementets beslut inte. Reglerna om anteckning av förvaltande myndig­het i faslighelsbokskungörelsen (1971:708) medförde inle möjlighet atl ange förvallande myndighet när lagfart varken sökts eller beviljats för

 

Prop. 1982/83:54                                                                   14

staten. Byggnadsstyrelsens framställning kunde inte föranleda någon in-skrivningsrällslig åtgärd.

De båda tingsrältsbeslulen återger på ett fullt klart sätt innebörden av nu gällande rätt angående lagfart. Del finns i princip inte möjlighet alt få lagfart för staten på fastighet som har jordnaluren krono. Önskemålen från revisionskontoret om redovisning i faslighetsboken av fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen kan inle tillgodoses.

Såvitt avser anteckningar om äganderättsförhållanden eller förvaltnings­förhållanden - dvs. andra noteringar än inskrivningar - är det reglerat genom författningsbestämmelserna vilka uppgifter som skall las in i fastig­helsbok och gravalionsbevis och i vilka sammanhang det skall ske. Yttran­det från Uppsala tingsrätt uttrycker tolkningen atl bestämmelserna inte möjliggör anteckning om förvaltningsmyndighet när det gäller faslighet som staten av ålder är ägare lill. Å andra sidan framgår av det material som Ni överlämnat all flera av de fasligheter som enligt företedda gravalionsbe­vis har krono jordnatur även har försetts med anteckning om förvaltande myndighet hos inskrivningsmyndigheten. Det har således i dessa fall an­setts möjligt alt enligl gällande regler både lägga upp fastigheten i fastig­hetsbok och anteckna förvaltningsmyndighet. Inskrivningsmyndigheter­nas bedömning av dessa frågor synes alltså inle vara alldeles enhetlig.

Revisionskonlorets påpekanden aktualiserar emellertid frågan om en lämpligare inskrivningsrällslig reglering av den dokumentation i fastighels­böckerna som berör statens fastigheter. Nuvarande förhållanden uppfyller enligl LMVs mening inle moderna krav på information rörande fastighets­data. Del finns skäl för en i princip enhetlig redovisning av äganderättsför­hållandena i fastighelsböckerna och för alt alltså även staten borde ha lagfart på sina fastigheter. Detta skulle underlätta både för enskilda och för offentliga organ - bl. a. fasligheisbildningsmyndigheierna - atl la reda på äganderättsförhållandena. Av det som revisionskontoret anfört synes framgå alt det även skulle leda till en ändamålsenligare redovisning internt inom de berörda förvaltningsmyndigheterna. Även för inskrivningsväsen­det borde det vara en fördel om redovisningen i faslighetsboken också innefattade statens fastigheter. LMV vill för sin del förorda en reform pä detta område.

I del följande skall skissartat anges vilka lösningar som skulle kunna övervägas för all komma tillrätta med problemen. Förslagen lar sikte på att behandlingen av statens fastigheter i lagfarlshänseende så långt del är möjligl bringas i överensstämmelse med vad som gäller fastigheter i all­mänhet. Frågorna behandlas under rubriker som ansluter lill byggnadssty­relsens skrivelse.

Fastigheter med jordnaturen krono

För atl uppnå syflel att man från fastighelsböckerna skall kunna få upplysning om alt staten är ägare lill fastigheter med jordnaturen krono är del två lösningar som i första hand framträder som alternativ. Antingen kan det förskrivas att fastighelsböckerna skall uppta alla kronofastigheter och ge upplysning om jordnaluren eller ocksä kan del bestämmas atl fastighet som har jordnaturen krono skall anses vara lagfaren för staten och på den grunden las upp i fastighelsböckerna med lagfartsanteckning. Av de båda alternativen är det senare mera långtgående. Båda synes emellertid förutsätta författningsändringar i någon form.

Alt i enlighet med del första alternativet enbart lägga upp alla kronofas-

 

Prop. 1982/83:54                                                                   15

ligheter i fastighetsbok och samtidigt föra på upplysning om jordnaturen torde inte kräva lagändring utan endast en anpassning i fastighetsbokskun-gördsen.

Uppgift om jordnaluren kan erhållas ur jordregislret som i sin tur bygger pade gamla jordeböckerna. Överföringen torde kunna ske tämligen rutin­mässigt ulan någon mera ingående utredning. Jordregisirets uppgifter om jordnalur skulle alltså i huvudsak godtas.

Del kan ifrågasättas om inle termen "krono" vid en överföring bör bytas ul eller kompletteras med en uppgift som mera direkt säger att staten är ägare. Innebörden av termen "krono" kan nämligen framstå som svårtill­gänglig.

Alt enligt del andra alternativet generellt förklara atl fastighet som har krononatur skall anses vara lagfareri för staten medför vissa fördelar. Likformigheten i redovisning och rättsverkningar blir då större och det blir mindre utrymme för feltolkningar. Staten kan dä vid behov åberopa jorda­balkens hävderegler i stället för all tvingas göra rättshisloriska forskning­ar. Även i övrigt torde fördelar uppkomma. En sådan reform måste emel­lertid föregås av en utredning om reformens verkningar i olika avseenden och kräver lagstiftning.

Oberoende av vilket alternativ som väljs bör lillböriig hänsyn tas till rällssäkerhelssynpunkter. Som exempel bör kronofasligheter som redan är upplagda i fastighetsbok med anteckning som tyder pä att annan än staten är ägare kanske bli föremål för en mer selektiv utredning.

Kronofastighelerna utgör egentligen inte någon enhetlig grupp. Dels torde såväl statliga som kyrkliga fastigheter vara redovisade under krono titel, dels finns uppdelningen i krono under allmän disposition och krono under enskild disposition. Dessa och andra förhållanden måste självfallet beaktas i ell eventuellt lagstiftningsarbete med det nyss berörda syftet. Det fordras därför atl kammarkollegiet, som har ett huvudansvar för frågor som gäller statlig och kyrklig egendom, får tillfälle att bidra till frågornas belysning.

En lagstiftning med nu skisserad inriktning bör naturligtvis fullföljas med en systematisk uppläggning av fastigheterna i fastighelsböckerna. Uppläg­gandel av nya fasligheisblad kunde emellertid ske successivt och anpassas till arbetssituationen hos berörda myndigheter.

Den skisserade metoden är inte direkt användbar när det gäller faslighe­ter som redovisas i stadsregister. I motsats till jordregistret har stadsregist-rel inle några uppgifter om jordnatur. Någon motsvarighet till bestämmel­sen i 5§ jordregisterförordningen (1908:74 s. I) att överskriften till elt upplägg skall innehålla jordnaturen finns inte för stadsregistrens del. I sådana fall då sladsregister blivit upplagt över områden som tidigare varit redovisade i jordregisler finns emellertid uppgifterna kvar i de gamla jordregislren. För atl reformen också i övrigt skall få avsedd effekt kan del bli nödvändigt all i vissa fall skaffa upplysningar om krononaturen ur jordeböckerna eller andra urkunder.

Fastigheter där annan statlig myndighet angivits som ägare

Såvill man kan se blir frågan om anteckning om förvaltande myndighet automatiskt löst så snart slaten fått lagfart på sina fastigheter. Redan nu finns som förul berörts regler om all anteckna förvaltande myndighet i faslighetsboken. Reglerna anknyter till om lagfart sökts dier beviljats för staten. En senare ändring beträffande förvallande myndighet skall på

 

Prop. 1982/83:54                                                                   16

anmälan las upp som inskrivningsärende (enligl domstolsverkets handbok för inskrivningsmyndigheter avsnitt 7.7).

Även om del inte ordnas så atl staten normalt får lagfart på sina fastighe­ter finns av förul berörda skäl etl intresse av atl anteckning om förvaltande myndighet görs i faslighetsboken. En förutsättning är naturligtvis atl kronofastighelerna generellt blir upplagda i faslighetsboken så atl del finns upplägg all föra in anteckningarna på. De författningsändringar som be­hövs synes kunna inrymmas i faslighelsbokskungörelsen och gravalions-beviskungörelsen. Därutöver bör de förvaltande myndigheterna åläggas alt för anteckning i fastighetsboken anmäla sitt fasiighelsinnehav lill inskriv­ningsmyndigheten.

Några av de medföljande gravationsbevisen upptar som lagfaren ägare Riksens Ständers Bank med olika lagfarlsdalum från år 1712 lill år 1926. Ägare är även i dessa fall staten och förvaltande myndighet torde vara byggnadsstyrelsen. Del är önskvärt alt dessa förhållanden noteras uttryck­ligen i faslighetsboken så alt ingen som lar del av fastighetsboken behöver vara tveksam. Om man redan med tillämpning av gällande författningar kan åstadkomma della kan LMV inle bedöma. Eftersom det inle är frågan om någon förändring av äganderätten är del kanske möjligt all vederböran­de inskrivningsmyndighet kan göra behövlig notering såsom en ändring av uppgift om förvaltningsmyndighet.

Fastigheter med uppgift om att lagfart saknas

För atl åstadkomma lagfart för staten beträffande denna grupp av fastig­heter krävs insatser av annat slag än för fastigheter som klart är av krono jordnatur. Statens äganderätt kan här inle utläsas med hjälp av en jordna-tursuppgifl.

Det framgår inte av handlingarna om man i de aktuella fallen försökt all klariägga jordnaluren. Möjligen skulle del i vissa fall visa sig atl fastighe­terna efter en mera ingående utredning kan hänföras till jordnaturen krono. Vad som förut sagts om sådana fastigheter skulle då gälla även dessa.

Den grupp fastigheter som trots utredning inte klart kan inordnas under kronotitel och lill vilka staten inle kan hävda äganderätt genom all förete fångeshandling i vanlig ordning synes i det avseende som del nu är fråga om inle kunna behandlas enligt andra regler än de som gäller för andra fastighetsägare i samma situation. Möjligheter som kan diskuteras är lag-fartssammanlräde (20: 10 JB), förrättning för äganderättsutredning enligl lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering (ÄULL), jord-rannsakan enligl 6§ lagen (1932: 169) om uppläggande av nya faslighels-böcker saml tvislemålsförfarande inför domstol, närmast som mål an­gående faslslällelsetalan. LMV behandlar i det följande huvudsakligen endasi möjlighelerna all använda äganderättsutredning.

Genom lagen om äganderättsutredning och legalisering och dess före­gångare (1962:270) har öppnats möjlighel alt i form av lanlmäleriförrätl-ning utreda äganderätten till fast egendom och med en laga kraflvunnen äganderätlförleckning som grund skaffa lagfart ål de i förteckningen upp­tagna ägarna. Det behövs inte någon styrkt fängeskedja från en tidigare lagfaren ägare. I gengäld är förfarandet förenat med krav på publicitet. Eventuella pretendenter anmodas infinna sig lill förrättningen och fram­ställa sina anspråk. Publicitetsintresset tillgodoses främst genom alt kun­görelse skall utfärdas i tidningar.

Ursprungligen kunde äganderättsutredning komma i fråga bara om det

 

Prop. 1982/83:54                                                     17

gällde elt någorlunda vidsträckt område med åtskilliga sakägare, t.ex. en by. Efterhand har del visat sig all det finns behov av all kunna använda institutet även i mindre sammanhang. Numera är det tillåtet atl använda äganderättsutredning helt utan storleksmässiga begränsningar under förut­sättning all utredningen görs i samband med legalisering av privat jord­delning. Ulan samband med legalisering torde del forifarande ställas vissa krav på ulredningsområdets omfattning. Ell uttryck för della är att rege­ringen i elt besvärsärende år 1975 uttalade att ovisshet beträffande ägande­rätten till elt område som inte innefattade mer än två regislerfastigheler och där förutom sökanden endast kommunen gjorde anspråk på äganderätt lill området inle lämpligen borde undanröjas genom äganderättsutredning. Av förarbetena lill de gällande reglerna om lagfarlssammanträde framgår vidare all äganderättsutredning inle ansågs vara en möjlig lösning för att ordna lagfart på en enstaka fastighet. I stället avsågs lagfartssammanträde utgöra det medel som skulle användas i sådana fall. De i lagen angivna förutsällningarna för lagfart på grundval av lagfarlssammanträde blev emellertid utformade på sådant säll atl della institut inle förefaller sä användbart i de nu aktuella fallen.

Gällande rätt ger som nyss framgått inle möjlighet all få lill stånd äganderättsutredning i alla de fall där en sådan skulle behövas för all ordna lagfarlsfrågorna ål slaten. Enligt LMVs uppfattning finns del emellertid skäl all väcka frågan om inle villkoren för att förordna om äganderättsut­redning bör mjukas upp dels med tanke på statens fastigheter, dels med tanke på övriga fall där lagfarlssammanträde inle är en framkomlig väg.

Avslutningsvis kan nämnas all lagfarlsproblem likartade dem som staten ställs inför i viss mån också berör kommunerna, särskill sådana kommuner som inrymmer gamla städer med jordar av historiskt ursprung. Även för dessa är äganderättsutredning ofta den enda framkomliga vägen till lagfart.

 

Prop. 1982/83:54                                                     18

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över skrivelserna från stiftsnämnden i Linkö­ping och kammarkollegiet avgetts av Göta hovrätt, domstolsverket, cen­tralnämnden för fastighetsdata, byggnadsstyrelsen, lantbruksslyrelsen. statens lantmäteriverk, domänverket, fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979: II), kronoholmsutredningen (B 1978:08), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pasloratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareför­bund och Sveriges villaägarelorbund.

Göta hovrätt: Hovrätten anser det vara otillfredsställande att viss läst egendom i dag saknar lagfaren ägare. Med hänsyn till all den publika fasta egendomen liksom övrig fast egendom numera är föremål för rationalise­ringar i fastighelsbildningshänseende samt för omsältning i större omfatt­ning än tidigare får det anses angelägel atl äganderättsförhållandena av­speglas även i fastighetsböckernas lagfartsuppgifter.

Hovrätten delar stiftsnämndens och kammarkollegiets uppfattning atl frågor beträffande ägarlegilimation för icke lagfaren fast egendom bör lösas på ell praktiskt saml kostnads- och tidsmässigt rimligt sätt. Samtidigt måste emellertid rättssäkerheten tillgodoses.

Vissa skillnader föreligger mellan sliftsnämndens och kammarkollegiets förslag till lösning av frågan. Sålunda hemställer stiflsnämnden om en bestämmelse av samma innebörd som fanns intagen i 19 § i lagbered­ningens förslag lill promulgationslag lill jordabalken (SOU 1960:26). För­slagel. som i denna del ej ledde lill lagsiiftning, innebar undantag från lagfarlslvångel beträffande fastighelsförvärv gjorda före är 1876, om skyl­dighet atl söka lagfart enligl den vid förvärvet gällande lagstiftningen ej förelegat och om äganderätten till egendomen styrktes. Kammarkollegiet har däremot föreslagit att jordabalkens promulgationslag kompletteras med en föreskrift motsvarande andra stycket i 18 S promulgalionslagen till fastighelsbildningslagen. Vid sammanläggning av fast egendom dispen­seras genom nämnda stadgande från lagfartskravet i fräga om fastighet som förvärvats på sådant säll all ägaren ej varit skyldig atl söka lagfart. Be­stämmelsen innehåller ej krav på atl äganderätten till egendomen skall styrkas. Della torde sammanhänga med all faslighetsbildningsmyndig­helen har möjlighel att göra en materiell prövning av äganderätten vid sammanläggningsförrätlningen. Motsvarande möjlighel saknas vid inskriv­ningsmyndighetens prövning av ansökningar om lagfart eller inskrivning i fast egendom. Förslagel skulle innebära alt fast egendom för vilken lag­faren ägare ej finns kan lagfaras eller alt inskrivning kan beviljas i densam­ma ulan all överlälaren eller den som söker inskrivningen behöver styrka sin äganderätt.

Enligt hovrättens mening synes etl genomförande av kammarkollegiets förslag inle tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten av­slyrker därtor en bestämmelse av denna innebörd.

Under förutsättning att i en bestämmelse även intages ett krav på all äganderätten skall styrkas finns emellertid enligt hovrättens uppfattning från rättssäkerhetssynpunkt ingen anledning till erinran. Frågan om hur äganderätten skall styrkas bör dock bli föremål för ytteriigare övervägan­den. Härvid kan komma i fråga atl uppställa regler om äganderällsutred-

 

Prop. 1982/83:54                                                                   19

ningens omfattning eller all utforma en presumtionsregel för äganderätten.

Hovrätten vill för sin del - i likhet med kammarkollegiet - framhålla atl bestämmelserna om lagfarlssammanträde inte är tillämpliga på förvärv beträffande vilka fångeshandling aldrig upprättats. Möjligheterna all vidga tillämpningsområdet för nämnda beslämmelser lill alt omfatta även nyss­nämnda förvärv kan övervägas för alt möjliggöra inskrivningsförfarande beträffande viss publik fast egendom. I detta sammanhang kan även påpe­kas alt möjlighet finns alt tillämpa reglerna om lagfarlssammanträde på etl betydligt enklare och mindre kostsamt sätt än vad stiftsnämnden synes ha antagit. Ägare lill publik fast egendom kan samtidigt ansöka om lagfarts­sammanträde för all sin egendom inom samma inskrivningsmyndighets område, varefter kungörelse och lagfarlssammanträde skulle kunna sam­ordnas beträffande hela fastighelsinnehavel.

Andra möjligheter atl skapa visshet beträffande äganderätlsfrågan bör även övervägas. Exempelvis kan det varatänkbart att anskaffa godtagbar äganderättsutredning genom lantmäteriväsendets försorg. Möjligheterna atl övergångsvis i någon form återinföra bestämmelserna om "kungörelse-lagfart" torde även böra undersökas.

Avslutningsvis vill hovrälten framhålla alt övergångsbestämmelser på säll kammarkollegiet respektive stiflsnämnden föreslagit inle torde främja en ordning innebärande all all publik fast egendom blir lagfaren inom rimlig tid. Frågan hur detta syfte skall nås och hur äganderätten till egendom, som förvärvats utan att fångeshandling upprättats, skall styrkas, bör därför bli föremål för närmare överväganden.

Domstolsverket: De regler som före jordabalkens ikraftträdande gällde för de s. k. äldre fången har, såvitt domstolsverket (DV) har sig bekant, som regel lillämpals av inskrivningsmyndigheterna även efter 1972. i vart fall såvitt gäller lagfarter. Genom högsta domstolens beslul ändras rällslill-lämpningen vilket kan komma atl leda till vissa olägenheter såsom påpekas i skrivelserna. Mot denna bakgrund vill DV inte motsätta sig förslagel i skrivelserna om undantag från lagfartsplikten.

Även om lagfart inle krävs vid äldre fång finns elt krav på atl äganderät­ten till egendomen skall styrkas för all ansökan om lagfart eller inteckning skall kunna beviljas. Omfattningen av den utredning som därvid erfordras är något som inskrivningsmyndigheten får ta ställning till i varje sådant ärende. Vad som krävs för all äganderätten skall anses styrkt är delvis oklart. Om den begärda författningsändringen kommer till slånd är det för en likartad rättstillämpning angelägel alt det i lagstiftningsärendet uttalas vilken utredning som normalt bör anses nödvändig.

DV vill emellertid framhålla atl, sett i ett vidare perspektiv, äganderätts­förhållandena beträffande kyrkans och statens fasta egendom bör klaras ul, så atl äganderätten till varje fastighet kan tilläggas ett bestämt rätts­subjekt, som kan erhålla lagfart på egendomen. Enligl DVs mening är det allmänt setl otillfredsställande all innehållet i fastighetsregister och fastig­helsböcker inte är fullständigt eller överensstämmande med del verkliga förhållandel.

I yttrande över betänkandet (SOU 1978: 1) Stat-Kyrka tillstyrkte DV del i betänkandet framlagda förslagel om hur äganderätts- och lagfartsför­hållandena rörande den kyrkliga egendomen borde klaras ut. DV framhöll alt del vore värdefullt om arbetet med den stiftelsebildning som belänkan­det innehöll förslag om, kunde inledas även om förslaget i övrigt i stat-kyrka betänkandet inte genomfördes. DV vidhåller denna uppfattning. Huvuddelen av statens fasiighelsinnehav som grundar sig på äldre fång

 

Prop. 1982/83:54                                                                   20

skulle inle beröras av ell sådant arbete. Behov av atl reda ul ägandeförhål­landena finns emellertid även beträffande sådan egendom. Nuvarande lagstiftning ger inte alltid tillräcklig möjlighet till della. En författnings­ändring bör därför komma till stånd. DV anser atl del lämpligaste härvidlag är alt vidga möjlighelerna till äganderättsutredning enligl lagen (1971; 1037) om äganderättsutredning och legalisering så atl äganderättsförhållandena beträffande enskilda fastigheter kan redas ul vid behov.

Centralnämnden för fastighetsdata (CFD): Redovisningen av ägarför­hållandena beträffande publik jord är oenhetlig och i stor utsträckning bristfällig i fastighelsböcker och inskrivningsregister (IR). Ofta saknas lagfarlsuppgifler helt. Motsvarande kan sägas beträffande förvallande myndighet och organ. Inle minst gäller detta kyrkans fastigheter. Detta är otillfredsställande och svarar inle mol de berättigade krav man kan ställa på en modern och ändamålsenlig redovisning i offentliga register. Även från rättssäkerhetssynpunkt är del angelägel atl man söker åstadkomma en mer fullständig redovisning. För ansvariga registermyndigheter skapar rådande förhållanden också problem och merarbete.

Under pågående arbete med uppläggning av fastighets- och inskrivnings­register åstadkommer man genom olika insatser en viss kvalitetshöjning genom utredningar, regislerkompleliering etc. Såvitt gäller lagfarlsuppgif-terna eftersträvar man också att med datateknikens hjälp komplettera dessa med personnummer och organisationsummer.. För juridiska perso­ner blir det därigenom möjUgt att införa och ajourhålla uppgift om förval­tande myndighet med adress. Detta är av stor betydelse för fastighetsdata-systemets användningsområde. Exempel på detta är möjligheten att nå fastighetsägare eller företrädare för denne med kallelse lill förrättningar m. m. Enligt CFDs mening bör därtor också alla fastigheter som ägs av staten och kyrkan redovisas på sådant sätt. Under rådande förhållanden kan detta dock inte åstadkommas i samband med registeruppläggningen.

Genom lagstiftning skulle betydande fördelar och positiva effekter kun­na erhållas. Beträffande den kyrkliga egendomen har förts fram vissa förslag i betänkandet (SOU 1978:1-3) Stat-Kyrka. Som framgår av re­missyttrande 1978-06-15 lill kommundepartementet tillstyrkte CFD delta förslag som syftade till atl undanröja rådande oklarhet beträffande ägande­rätten till kyrklig jord och andra rättsförhållanden kring denna. CFD tillade för sin del alt förändringen såvitt avsåg den kyrkliga egendomen borde kunna genomföras även om förslaget i huvudfrågan om ändrade relationer mellan slaten och kyrkan inte skulle förverkligas. Några åtgärder i denna riktning torde emellertid inte ha vidtagits. CFD vill därför ånyo peka på denna möjlighel som på sikt skulle åstadkomma önskad klarhet och full redovisning i registret såvitt gäller kyrkans fastigheter.

För all på kortare tid uppnå en förbättrad redovisning beträffande pub­lika fastigheter generellt är del dock nödvändigt att på annat sätt angripa problemet förfaltningsvägen. Som framgår av remisshandlingarna är de medel som nu slår till buds nämligen lagfartssammanlräde saml olika slags lantmäleriförrätlningarav begränsad betydelse. Den av stiflsnämnden och kammarkollegiet förordade lösningen, som innebär alt lagfarlsplikien ef­terges beträffande vissa fång, gagnar dock knappast pubHcitetsinlresset. Inte heller tillgodoses de krav och önskemål ifråga om nya register som CFD pekar på. I stället bör övervägas möjligheten alt införa en anteckning om förvaltande myndighet även i de fall lagfartsuppgift saknas (se LMVs skrivelse 1980-12-19 till byggnadsstyrelsen). Sä sker redan på sina håll och sådan uppgift har även överförts lill IR. Detta leder till en förbättrad

 

Prop. 1982/83:54                                                     21

redovisning och torde också underlätta inskrivningsmyndigheternas hand­läggning av ärenden rörande sådana fastigheter. 1 IR förs sådan anteckning som s. k. gruppinformation under lagfart.

I samband med uppläggande av faslighets- och inskrivningsregister kan CFD på maskinell väg förteckna fasligheter som saknar eller har ofullstän­diga lagfartsuppgifter. Dessa listor kan därefter under medverkan av berör­da förvallande myndigheter utgöra underlag för successiva komplettering­ar i IR. I vissa fall torde det kunna leda lill all full lagfart kan meddelas.

Det skall slutligen framhållas all elt genomförande av del remitterade förslaget om undanlag från lagfartskravel saknar varje betydelse i tekniskt hänseende såvitt gäller fasiighelsdatasystemet.

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen ansluler sig lill de förslag om komplettering av jordabalkens promulgationslag som framförts av stifls­nämnden och av kammarkollegiet.

Byggnadsstyrelsen förvaltar åtskilliga fasligheter, till vilka statens ägan­derätt grundar sig på gammal hävd eller för vilka fångeshandling saknas av annan anledning och lagfart således inle föreligger. Verket har dock inte tvingats föra talan om beviljande av lagfart såsom förutsättning för in­teckning eller inskrivning av lagfart för all kunna genomföra en fastighets­överlåtelse.

Såsom framgår av kammarkollegiets skrivelse har inom byggnadsstyrel­sen anmärkts pä del förhållande alt verkel inle har lagfart på alla fastighe­ter som staten av ålder är ägare lill och som förvaltas av verkel samt alt anteckning om förvallningsansvarig myndighet saknas beträffande vissa av dessa fastigheter.

Lantmäteriverket har i skrivelse till byggnadsstyrelsen 1980-12-19 i kort­het redovisat de vägar som står lill buds, när del gäller atl få lagfart på av statlig myndighet sedan lång lid tillbaka förvallade fastigheter. Lantmäteri­verkets skrivelse är fogad såsom bilaga lill kammarkollegiets framställning lill departementet. Av skrivelsen torde framgå att gällande regler är delvis oklara och svära atl tillämpa saml atl möjligheterna atl få äganderätten till statens av ålder fasta egendom antecknad i fastighelsböckerna är otillräck­liga.

För byggnadsstyrelsen framstår del som angelägel såväl ur myndighels-synpunkt som för den enskilde att äganderätts- och förvaltningsförhållan­dena beträffande statens fastigheter skall kunna utläsas ur fastighelsböc­kerna.

I vad avser byggnadsstyrelsens förvaltningsområde skulle de påtagli­gaste ölägenheterna övervinnas om - förutom del föreslagna tillägget till jordabalkens promulgationslag - anteckning om förvaltningsansvarig stat­lig myndighet inle görs beroende av atl lagfart "beviljats eller sökts för staten". Byggnadsstyrelsen föreslår därför att 11 § 3 st. i faslighelsboks­kungörelsen ändras så att anteckning om förvaltningsansvar kan göras också i de fall lagfart inle har beviljats eller sökts för staten, men del ändå är oslridigl atl fastigheten förvaltas av statlig myndighet.

Lantbruksslyrelsen: Lantbruksslyrelsen tillstyrker all en lagändring görs i enlighet med vad kammarkollegiet och stiflsnämnden i Linköping begärt.

För atl åstadkomma en önskvärd strukturrationalisering inom lantbruket gör lantbruksslyrelsen och lantbruksnämnderna omfallande köp och för­säljningar av fast egendom. Detta statens markinnehav redovisas på jord­fonden. Omsättningen på jordfondsfasligheter skall vara hög och på fon­den torde inte finnas någon fastighet som berörs av del nu aktualiserade problemet med äldre fång.

 

Prop. 1982/83:54                                                                   22

Enligl bestämmelserna i 5 § jordförvärvslagen (1979:230) skall varje juridisk person normall avslå kompensationsmark i samband med förvärv av jordbruksfastighet. Detta gäller alltså även när kyrkan förvärvar sådan mark. Kyrkans innehav utgörs till slor del av icke utvecklingsbara fastig­heter. I anledning av de stora förvärv, från i första hand skogsbolag, som kyrkan gjort under senare år föreligger stora krav på kompensationsmark. Kyrkan skall sålunda enligl regeringsbeslut avyttra ca 10000 ha produktiv mark under de närmaste åren. Lantbruksslyrelsen ser det som angelägel alt inle denna verksamhel ytterligare försvåras och fördröjs pä grund av all kyrkans äldre fång inle kan lagfaras förrän efter lagfarlssammanträde.

Ovan odlingsgränsen i Västerbollens och Norrbottens län saml på ren­belesfjällen i Jämtlands län innehar staten marker som motsvarar 10-15 procent av Sveriges totala yla. Markerna redovisas på domänfonden. Markförvaltningen ombesörjs av lantbruksnämnderna i de berörda länen och del är nämnderna som bl. a. svarar för upplåtelser av mark inom dessa områden. Huvuddelen av marken har alllid tillhört slaten och endasi i mindre omfattning är det fråga om arealer som staten förvärvat och fått lagfart på. Markerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är mera sällan föremål för försäljning. Emellanåt inträffar dock atl staten säljer något mindre område där eller upplåter del med tomträtt. För alt en köpare skall kunna få lagfart fordras alt statens äganderätt är klarlagd. Delsamma gäller när staten upplåter marken med tomträtt. Hittills synes någol pro­blem inte ha uppkommit, men högsta domstolens beslul torde komma alt medföra atl staten här får samma problem som dem kyrkan ställts inför.

Även när det gäller statens marker ovan odlingsgränsen och pä renbe­lesfjällen föreligger alltså ett slarki intresse av atl kravet på lagfart inle skall upprätthållas.

Lantmäteriverket: Det aktuella rättsläget beträffande kravet på lagfart för staten och kyrkan vid ansökan om lagfart för den som förvärvar fast egendom från dessa organ torde få svåra konsekvenser för omsättningen av statens och kyrkans fastigheter. En lagstifningsåtgärd bör därför enligt lantmäteriverkets (LMV) uppfattning snarast komma lill stånd.

I skrivelsen lill byggnadsstyrelsen 1980-12-19 förordade LMV med hän­visning till nutida krav pä information om fastighetsdata en reform med innebörd all även statens fasligheter skulle redovisas i fastighetsböckerna. LMVs förslag när det gällde fastigheter med jordnaturen krono innebar att fastigheterna skulle läggas upp i fastighelsbok och antingen förses med upplysningen atl de hade krono jordnatur eller - med stöd av särskild lagstiftning - anses vara lagfarna för staten. Endast del sistnämnda alter­nativet ger en lösning på det nu aktualiserade problemet. När LMV lämna­de förslagen förelåg ännu inle del nu aktuella HD-avgörandel och det hade vid den tidpunkten inte blivit observerat all rättsläget rörande kravet på lagfart hade förändrats genom tillkomsten av jordabalken och dess promul­gationslag.

Mol bakgrund av avgörandet i HD synes del inte längre vara aktuellt all förespråka del alternativ som endast innefattar upplysningar i fastighels­böckerna alt fastigheterna är av krono jordnatur. Målet bör enligl LMV nu vara atl inordna fastigheterna i lagfartssyslemel.

Del finns anledning alt än en gång framhålla betydelsen av atl statens fastigheter inordnas i del allmänna fastighelsredovisningssyslemet. En enhetlig redovisning underlättar användningen både för samhällels företrä­dare och för enskilda, riskerna för felbedömningar minskar, möjligheterna till förenklingar och besparingar ökar och själva överförandel lill faslig-

 

Prop. 1982/83:54                                                     23

helsboken torde medföra kvalitetshöjningar i form av säkrare uppgifter rörande fastigheterna.

En reform av del slag LMV nu åter förordar kräver emellertid tämligen ingående överväganden i olika frågor, bl.a. rättshisloriska. Del genom. HDs avgörande ådagalagda problemet torde vara ell allvarligt hinder för dispositionerna med statens och kyrkans fastigheter och del är sannolikt inle lämpligl all invänta resultatet av ell förhållandevis tidskrävande utred­ningsarbete. Del aktuella problemet förefaller kunna lösas med tämligen enkla lagtekniska medel.

LMV anser emellertid att frågan om en mera genomgripande ändring inte bör skjutas på framtiden utan arbetas fram oberoende av den tillfälliga lösning som en lagändring av del nu aktuella slaget utgör. Därför bör en lagregel som tar sikte pä atl göra undantag från lagfartskravel för statens fasligheter göras tidsbegränsad. I synnerhet om lagregeln placeras i jorda­balkens promulgationslag är en lidsbegränsning av giltigheten naturlig. Tio år torde vara en lämpligl avvägd tidrymd. Under den liden torde erforder­liga utredningar och lagändringar hinna genomföras.

I sill tillägg lill HDs avgörande hänvisar juslitierådet Hessler till möjlig­heten all använda lagfarlssammanträde för all bota statens och kyrkans brist pä lagfart. Åven om della institut i princip är användbart förefaller lösningen inte vara ändamålsenlig som en lösning på den uppkomna situa­tionen. Del problem som uppstått genom rättsfallet är av generell beskaf­fenhet och drabbar således stora grupper av fastigheter med likartad redo­visning. De negativa verkningarna bör därför inle avlägsnas med ett förfa­rande som likt lagfarissammanträdel lar sikte på en mera selektiv utred­ning. I stället bör - såsom stiflsnämnden och kammarkollegiet anfört -problemet lösas med lagregler av generell natur.

Åven bortsett frän denna synpunkt är del tveksamt om lagfartssamman­lräde i de enskilda fallen alltid leder till lagfart i de situationer som nu diskuteras. Institutet lagfartssammanlräde är en nyhet i fastighetsrätten och tillämpande inskrivningsmyndigheter har, enligl LMVs erfarenhel, trots motivutlalanden avsedda som slöd för en vid tillämpning visat en viss tveksamhet rörande institutets möjligheter. Det förhållandel all staten inte ens ansetts vara berättigad att söka lagfart på egendom som den av ålder innehar (se skrivelse 1982-02-26 från lagmannen vid Solna tingsrätt till byggnadsstyrelsen, ingår i LMVs akt 309-811-80) kan också bli ell skäl till alt inskrivningsmyndigheter framdeles tvekar all meddela lagfart efter lagfarlssammanträde.

LMV anser således att den uppkomna situationen bör lösas med lagreg­ler av generell natur. En omedelbar lösning synes kunna utformas i huvud­saklig överensstämmelse med det förslag som fastighetsbildningsutred­ningen i sitt yttrande förordat och som LMV under hand fåll del av. Lagreglerna bör ges formen av övergångsbestämmelser och tidsbegränsas.

Domänverket: Högsta domstolens beslut den 20 okt. 1981 har medfört, alt statens fastighelsförvärv från liden före 1875 års lagfarlsförordning ej -liksom tidigare - skulle vara undantagna från lagfarlsplikl. Domänverket förvaltar huvuddelen av statens fastigheter ute på landsbygden. Verkels arealmässigt betydande marker i Norriands inland härrör till stor del från tiden före 1875. Likaså främst alla kungsgårdar, civila och militära bostäl­len under domänverkets förvaltning. Domänverket genomför 400-500 fas-tighelsförsäljningar varje år. Verket ansluler sig helt till kammarkollegiets framställning i ämnel och vill understryka vikten av alt en ändring i lagstiftningen kommer till slånd.

 

Prop. 1982/83:54                                                     24

FastighetsbUdningsuiredningen: Skrivelserna från stiflsnämnden i Lin­köping och kammarkollegiet har föranletls av elt beslut som högsta dom­stolen meddelat den 20 oktober 1981 all avslå en ansökan om inteckning i en kyrkan tillhörig faslighet för vilken skyldighet att söka lagfart ej förele­gal och lagfart ej heller sökts (NJA 1981 s. 978). Innebörden av rättsfallet, med det av justilierådel Hessler gjorda tillägget, torde vara atl del beträf­fande s. k. äldre fång, dvs. fång som ägt rum före lagfarts- och intecknings­förordningens ikraftträdande den I januari 1876, enligt gällande rätt krävs lagfart som förutsättning dels för senare förvärvares möjlighet atl erhålla full lagfart, dels för all inteckning skall kunna beviljas.

Fastighelsbildningsulredningen delar den uppfattning om rättsläget i nu förevarande avseende som högsta domstolen givit uttryck ål. Mot bak­grund härav och då del av sliftsnämndens och kammarkollegiets skrivelser framgår all det inte är ovanligt att publik jord överlåts gör sig behovet av en reform gällande i del hänseendet de båda organen framfört. Fastighets­bildningsutredningen tillstyrker alt en sådan reform kommer lill stånd genom införande av en lilläggsföreskrifl i jordabalkens promulgationslag.

Beträffande innehållet i en sådan föreskrift har stiftsnämnden och kam­markollegiet lämnal olika förslag. Sliftsnämnden förordar införande av en föreskrift motsvarande den som föreslogs i I9§ i lagberedningens förslag till lag om införande av nya jordabalken. Kammarkollegiet föreslår en föreskrift motsvarande den som finns i 18 § andra stycket lagen om införan­de av fastighelsbildningslagen. Enligl faslighetsbildningsutredningens me­ning går det inle alt låta innehållet i något av de nämnda lagrummen ijäna som förebild för en nu ifrågavarande lilläggsföreskrifl i jordabalkens pro­mulgationslag. Skälen härtill är följande.

Vad först gäller den lösning stiflsnämnden förespråkar torde det närmast vara första stycket i den av lagberedningen föreslagna 19 § som intresserar. Om delta förslag och förslagel lill 53 §, vilka överensstämde med det sedermera av jordabalksutredningen framlagda, hade upphöjts till lag, skulle det ha betytt att undantagsregeln i 8§ första stycket lagfartsförord­ningen och 12 § första stycket inteckningsförordningen alltjämt skulle äga giltighet på de äldre fången, dvs. lagfart skulle beträffande dessa fång inte vara nödvändig för atl lagfart för ny ägare eller inteckning skulle kunna beviljas. Varken lagberedningens eller jordabalksulredningens förslag i nu berört hänseende ledde dock till lagsiiftning. Av allt atl döma berodde detta på ett förbiseende vid den efterföljande depariementsbehandlingen. Propositionen angående jordabalkens promulgationslag kom alltså inte alt följa lagberedningens och jordabalksulredningens förslag. Förutom att 19 § inte kom med i den fortsatta behandlingen valdes i departementsförslagei en någol annan disposition av promulgationslagen än den beredningen och utredningen hade föreslagit. Jordabalkens promulgationslag är disponerad i överensstämmelse med departementsförslagei. Den sålunda valda dispo­sitionen medför atl det i promulgalionslagen saknas lämpligl ställe alt "stoppa in" en motsvarighet till ifrågavarande 19§ första stycket. Det avsnitt som närmast skulle ha kunnat komma ifråga för etl tillägg skulle vara det under rubriken "Övergångsbestämmelser angående 19-23 kap. nya jordabalken". Skulle 19§ placeras där måste emellertid en större del av promulgationslagen disponeras om, vilket knappast kan anses rimligt. Härtill kommer atl 19 § inte hade en tillfredsställande utformning. Loku­tionen "rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före nya balkens ikraftträdande" täcker nämligen inte de fall då förvärv av faslig-hel, för vilken fångesmannen ej varit skyldig alt söka lagfart, skett efter

 

Prop. 1982/83:54                                                                   25

jordabalkens ikraftträdande. Om exempelvis förvärv av kyrklig jord ägl rum efter den 1 januari 1972 skulle således 19 § inte komma alt innebära undantag från regeln om krav på lagfart för fångesmannen som förutsätt­ning för att lagfart för förvärvaren skall kunna beviljas.

Vad därefter angår kammarkollegiets förslag om införande i jordabal­kens promulgationslag av en motsvarighet lill 18 § andra stycket FBLP kan mol della först och främst göras erinran från rättssäkerhetssynpunkt. I nämnda lagrum finns inte nägon bestämmelse för de äldre fångens del -motsvarande de i 8 § första stycket lagfartsförordningen sammanställt med 7§ samma förordning och i I2§ första stycket inieckningsförordningen -om alt äganderätten skall styrkas på annat sätt om ej lagfart kan åberopas. I elt sammanläggningsärende spelar detta emellertid inte någon roll. Det är nämligen genom bestämmelser i fastighelsbildningslagen sörjt för all ägar­förhållandena alllid blir utredda i sådana ärenden, se 4 kap. II § och 12 kap. I § FBL. Annoriunda skulle det emellertid bli i ell lagfarts- eller inleckningsärende. I jordabalken finns ju inle någon bestämmelse om atl äganderätten skall styrkas på annat sätt om lagfart ej kan åberopas. Del skulle beträffande de äldre fången betyda alt ny ägare inte skulle behöva styrka sin fångesmans laga åtkomst av fastigheten för erhållande av lagfart och atl sökanden av inteckning inte skulle behöva styrka sin äganderätt till fastigheten för all få ansökningen beviljad. En sådan ordning torde ej kunna godtas.

Mol kammarkollegiets förslag kan också invändas an en föreskrift mot­svarande 18§ andra stycket FBLP har en för begränsad räckvidd. En sådan regel skulle medge undantag från kravet på lagfart endast när sökan­den i ärendet förvärvat sin fastighet på sådant sätt att han ej varit skyldig alt söka lagfart. Regeln skulle ej gälla för sökande som förvärvat fastighet från sådan fångesman.

På grund av de nu framförda erinringarna mot såväl stiftsnämndens som kammarkollegiets förslag till utformning av en tilläggsföreskrift i jordabal­kens promulgationslag måste mönster för en sådan föreskrift hämtas från annat häll. Fastighetsbildningsulredningen förordar härvid en utformning med utgångspunkt från innehållet i 7 § och 8 § första stycket lagfartsförord­ningen saml 12 § första stycket inieckningsförordningen. Förslagsvis skul­le tilläggsföreskriften kunna ha följande lydelse.

Bestämmelsen i 20 kap. 7§ 2 jordabalken gäller ej vid förvärv från

någon som förvärvat fastigheten på sädanl sätt alt han enligl äldre lag

inte varit skyldig all söka lagfart. Fångesmannens åtkomst skall dock

styrkas på annat sätt. Som fastighetsägare vid tillämpningen av 22

kap. jordabalken skall även anses den som åtkommit fastigheten på

sådant sätt all skyldighet all söka lagfart inte förelegat och som på

annat sätt kan styrka sin äganderätt.

Såvitt avser innebörden av att äganderätten skall styrkas på annat sätt

när lagfart ej kan åberopas må hänvisas lill den praxis som utbildades

under den lid lagfarts- och inieckningsförordningarna var gällande. I fråga

om kravet på utredning rörande äganderätten skulle måhända samma krav

kunna ställas som de som anses gälla beträffande motsvarande utredning

vid lagfartssammanlräde. Av uttalanden i motiven lill bestämmelserna om

sådant sammanträde och om den utredning rörande äganderätten som

därvid skall krävas synes framgå alt meningen är att då förvärvarén och

hans eventuella efterföljare i äganderätten innehaft fastigheten oklandral

under längre lid kravet på bevisning om förvärvet inle skall ställas särdeles

högt; i del särskilda fallet skall vid lång lids hävd utredning i övrigt kunna

avvaras (prop. 1970; 20B s. 597).

 

Prop. 1982/83:54                                                                   26

Den nu föreslagna föreskriften föreslås placerad i promulgationslagens avsnitt med rubriken "Övergångsbestämmelser angående 19-23 kap. nya jordabalken" och där utgöra en ny 58a§. Nuvarande 58 a § får därvid ändras till 58 b §.

Kronoholmsutredningen: Vid Sveriges kuster och i landets fem största insjöar finns åtskilliga holmar och skär som tillhör eller anses tillhöra staten. Omkring 200 av dessa öar är bebyggda, varav flertalet utgör s. k. kronoholmar.

Kronoholmsutredningen utreder den framtida dispositionen av samtliga bebyggda, statligt ägda öar och sålunda inle bara bebyggda kronoholmar.

Äganderätten till en mängd holmar och skär i havsbandet har av ålder ansetts tillhöra kronan. Delta betraktelsesätt torde höra nära samman med den dåtida rälien lill fiske (kronans regalräll) i del omgivande vattnet. Öarnas karaktär av kronomark synes få uppfattas som en naturlig följd av att öarna i äldre tid inte allmänt ansågs höra lill någol strandhemman eller skifleslag eller vara på nägon annan grund i enskild ägo. I vissa fall har de aktuella holmarna och skären ställts under viss myndighels direkta förvalt­ning, exempelvis domänverket, sjöfartsverket eller någon militär myndig­het (fortifikaiionsförvaltningen). Åtskilliga holmar och skär har kronan av ålder upplåtit lill allmänheten lill fritt begagnande. I fråga om dessa holmar och de holmar beträffande vilka inle någol särskill förvallningsbeslul med­delats ankommer tillsynen på kammarkollegiet.

Holmarna och skären utanför kusterna betraktades ofta i äldre lider som värdelösa. Man var främst intresserad av all fiska i de kringliggande vattnen och bedriva säl- och sjöfågelsjakl omkring holmarna. På grund härav torde del vanligtvis inle ha varit angelägel för vare sig kronan eller enskilda alt hävda äganderätt till dessa holmar. Härav följer alt osäkerhe­ten rörande äganderätten lill dessa holmar ofta har varit slor. Till della har också bidragit all de bakomliggande rättsförhållandena ofta har varit kom­plicerade och oklara.

Slutligen bör erinras om alt frågan om statens äganderätt till holmar och skär har berörts i flera olika sammanhang, bl.a. i äganderättsutredningar av lokal omfattning (se t. ex. SOU 1925: 19 vad gäller västkusten), i lagför­arbeten (se prop. 1950: 59 s. 18 och 30 ff.) saml av riksdagens revisorer (se revisionsberänelsen lill 1966 års riksdag § 33 s. 268 ff. och JoU 1966:25).

Som ell alternativ till alt bevara kronoholmarna i statens ägo skall kronoholmsutredningen utreda om och i vad mån bebyggd mark på hol­marna lämpligen kan överlåtas till kommuner eller enskilda. Utredningen överväger föreslå all staten i vissa fall erbjuder kommuner alt få förvärva bebyggda kronoholmar.

Som framgår av det tidigare sagda finns del många kronoholmar som slaten äger eller anses äga utan all innehavet grundar sig på ett förvärv i egentlig mening. Sannolikt finns det öar av delta slag som eventuellt kan komma i fråga för kommunala förvärv, om utredningen föreslår delta och förslagel godtas av statsmakterna. Med hänsyn till högsta domstolens avgörande släller kronoholmsutredningen i likhet med kammarkollegiet frägan hur lagfart över huvud taget skall kunna vinnas beträffande sådan fast egendom som har en historisk bakgrund liknande den som känneteck­nar de här aktuella öarna. Etl upprätthållande av lagfartsplikten för be­byggda kronoholmar kommer all medföra stora problem för den förval­lande myndigheten i händelse av att överlåtelser av holmarna till kom­muner aktualiseras.

Av de remitterade handlingarna framgår bl.a. atl lagfartssammanlräde

 

Prop. 1982/83:54                                                                   27

och förrättning för äganderättsutredning enligt lagen (1971: 1037) om ägan­derättsutredning och legalisering synes erbjuda endast begränsade möjlig­heter atl erhålla lagfart vid den typ av fastighetsförvärv som del här är fråga om. Man kan överväga alt ändra bestämmelserna om lagfarlssam­manträde eller äganderättsutredning så all lagfart för ifrågavarande förvärv kan vinnas ulan dén osäkerhet i frågan som f. n. råder. Ett alternativ som är mindre omständligt är all välja den lösning som sliftsnämnden i Linkö­ping och kammarkollegiet förordar. Denna lösning, som förmodligen var åsyftad vid tillkomsten av den nya jordabalken men som inte kom till klart uttryck i balkens promulgationslag, synes tillgodose rimliga rättssäkerhets-krav.

Med hänvisning lill del anförda instämmer kronoholmsutredningen i de förslag som lämnas i de remitterade skrivelserna och som innebär att jordabalkens promulgationslag kompletteras med bestämmelser om alt kravet på lagfart inte skall gälla i fråga om faslighet som förvärvats på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig all söka lagfart.

LRF: LRF konstaterar alt äldre räll medgav undantag från lagfarlsplik­ien när fräga var om s.k. äldre fång. Såvitt förbundet kunnat finna med­förde det äldre systemet inle några negativa konsekvenser, exempelvis från rättssäkerhetssynpunkt.

Kammarkollegiet har i sin hemställan angivit all etl upprätthållande av lagfartsplikten för s. k. äldre fång får negativa konsekvenser för "pågående arbete med strukturrationalisering av den kyrkliga jorden". LRF har i olika sammanhang framhållit vikten av alt kyrkan, liksom staten i övrigt, aktivt dellar i arbetet med all bygga upp ändamålsenliga jord- och skogs-bruksfasligheter i enskild ägo. Elt upprätthållande av lagfarlsplikien för s.k. äldre fång kan befaras motverka en sädan angelägen utveckling. Ell förfarande med lagfarlssammanträde för erhållande av lagfart innebär med säkerhet att faslighetsöveriåtelserna i fråga kommer all la längre tid och medföra högre kostnader, vilket i sig kan motverka en ändamålsenlig strukturrationalisering inom lantbruket. En sådan konsekvens av en av formella skäl motiverad lagregel måste enligl LRFs mening undvikas. Härtill kommer enligl förbundets mening att det rent allmänt måste vara angelägel all förenkla rutinerna vid landets inskrivningsmyndigheter och att åstadkomma överensstämmelse mellan fastighetsbildningslagens och jordabalkens övergångsbestämmelser i vad de avser reglerna för s. k. äldre fång.

Med hänvisning lill vad som anförts ovan tillslyrker LRF atl lagfarlsplik­ien för s. k. äldre fång upphävs på sätt föreslås i sliftsnämndens och kammarkollegiets skrivelser. Förbundet förut.sälter för sitt ställningslagan­de att blivande lagförslag avfallas på sådant sätt all rättssäkerheten vid fastighetsöverlåtelser och uttagande av inteckningar inle kan påverkas negativt.

Svenska kommunförbundet: Från de synpunkter förbundet har att före­träda ger den föreslagna författningsändringen inte anledning till erinran.

Svenska kyrkans församlings- och pasloratsförbund: Förbundet biträder helt den hemställan som framförts av såväl stiftsnämnden i Linköping som kammarkollegiet. Utöver de skäl som anförts i resp. skrivelse vill förbun­det peka på den egendomlighet som justilierådel Hessler konstaterar pä sid. 7 i sill yttrande lill Högsta domstolens beslut nr SÖ 2311, nämligen atl en sökande i elt lagfarts- eller inteckningsärende för de äldre fången måste kunna stödja sig på lagfart, medan delta däremot inte är nödvändigt i ett sammanläggningsärende. Förbundet är av den uppfattningen an delta inte

 

Prop. 1982/83:54                                                                   28

kan ha varit lagstiftarens mening utan torde snarare vara att bedöma som ett förbiseende vid frågans behandling, någol som också antydes i nu berört yttrande. I konsekvens härmed synes det därför rimligt att det, på sätt kammarkollegiet föreslår, införs en bestämmelse i JBP motsvarande den som genom SFS 1971: 1036 infördes i andra stycket 18 § FBLP.

Sveriges advokatsamfund: Den ifrågasatta lagändringen gäller sådan jord i allmän ägo, som enligl äldre rätt inte behövt lagfaras, och som hanterats enligl särskilda undantagsbestämmelser i den lagstiftning som varit gällande före jordabalkens tillkomst. Tillämpningen av dessa undan­tagsbestämmelser har tydligen inle lett till några komplikationer t.ex. ur rättssäkerhetssynpunkt. (Konflikter mellan olika myndigheter, som samli­digt kunnat göra anspråk på samma kronojord, tycks alltså inte behöva förekomma.) I del lagstiftningsarbete som förekommit t. o. m. år 1960 har undanlagsbestämmelserna föreslagits överflyttade lill ny jordabalk med endasi redaktionella ändringar. Av okänd anledning har emellertid gällan­de jordabalk av år 1970 inle kommil att innehålla sådana undantagsbestäm­melser.

Advokatsamfundet tillstyrker att lagändring sker i en eller annan form i enlighet med stifinämndens av kammarkollegiet biträdda hemställan.

Sveriges fastighetsägareförbund: Förbundet har ingen erinran mol stiftsnämndens och kammarkollegiets hemställan. Förbundet har inte fun­nit anledning all närmare gå in på hur ändringen ur lagleknisk synpunkt bör åstadkommas.

Sveriges vittaägareförbund: Förbundet har ingenting alt erinra mol en reform av reglerna om lagfart och inteckning i de avseenden som är fråga om. Förbundet avstår från atl ge synpunkter på utformningen av en sådan föreskrift.

 

Prop. 1982/83:54                                                               29

Bilaga 5 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom föreskrivs all i lagen (1970:995) om införande av nya jorda­balken' skall införas en ny paragraf, 60 a §, av nedan angivna lydelse.

60 a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 3 § första stycket 1 och 4 § första stycket I saml 23 kap. 3 § första stycket 1 nya balken skall den som inte var skyldig atl lagfara sill förvärv enligl de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Lagen omtryckt 1971: 1210.

 

Prop. 1982/83:54                                                                   30

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-11-02

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, justitierå­det Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanlräde den 16 september 1982 har regeringen på hemställan av tillförordnade chefen för justiliedepartemen­let, statsrådet Ahriand, beslutat inhämta lagrådels yllrande över förslag till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars An­dersson.

Förslagel föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet har inte någol i princip all erinra mol den föreslagna lagänd­ringen. Vad angår lagtextens utformning innebär den föreslagna paragrafen alt lagfart skall anses föreligga i vissa angivna situationer. Såvitt gäller 22 kap. jordabalken hänvisas bl.a. lill 3§ första stycket I. Hur paragrafen skall tillämpas i fall som avses i denna punkt framgår emellertid inte klart av laglexlen; avsiklen synes vara all den som enligt den föreslagna bestäm­melsen anses ha lagfart skall ha samma behörighet som en fastighetsägare alt söka inteckning, ifall inle någon annan sökt lagfart. Samma behörig­hetsfråga uppkommer även vid tillämpning av 7-11 §§ i kapitlet för den händelse inteckning beviljats enligl de föreslagna reglerna och någon an­nan inteckningsålgärd därefter skall vidtas. I vad angår 22 kap. bör därför den nya paragrafen ges en annan utformning, lämpligen så all behörigheten alt ansöka om inteckningsålgärd generellt regleras genom en hänvisning till vad som gäller för fastighetsägare. Däremot bör hänvisningen till 22 kap. 4§ första stycket I behållas. Lagrådet förordar alt paragrafen får följande lydelse: "Vid tillämpning av 20 kap. 7 §2, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§ första stycket I och 23 kap. 3§ första stycket 1 ... äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för annan."

 

Prop. 1982/83:54                                                                   31

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Görans­son, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv

Föredraganden anmäler lagrådets yttande' över förslag till lag om änd­ring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yllrande och förklarar alt han godtar lagrådets förslag till utformning av lagtexten.

Föredraganden hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 september 1982.

 

Prop. 1982/83:54                                                              32
Innehåll

Propositionen......................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Lagförslag ......................................................... .... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde

den 16 september 1982   ......................................      3

1   Inledning  ........................................................ .... 3

2   Allmän motivering...............................................      4

3   Upprättat lagförslag........................................... .... 7

4   Specialmotivering............................................... .... 7

5   Hemställan   .................................................... .... 9

6   Beslut.............................................................. .... 9

Bilaga I Skrivelse 1982-02-03 från stiftsnämnden i Linköping                 10

Bilaga 2 Skrivelse 1982-03-09 från kammarkollegiet  .,    11

Bilaga 3 Skrivelse 1980-12-19 från statens lantmäteriverk lill bygg­
nadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande statens fastighets-
innehav ............................................................. .. 13

Bilaga 4 Sammanslällning av remissyttrandena  ......... .. 18

Bilaga 5 Del remitterade förslaget............................ .. 29

Utdrag av lagrådels protokoll den 2 november 1982 ... .. 30

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 november 1982      31

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982