Regeringens proposition

1982/83:5

om godkännande av en ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad

beslutad den 24 juni 1982.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga del förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Pä regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR ELIASSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs alt riksdagen godkänner en den 6 mars 1982 undertecknad överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om gemensam nordisk arbetsmarknad. Överenskommelsen, som har fillstyrkts av Nordiska rådet, är avsedd alt ersätta 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad.

1 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 5

Prop. 1982/83:5

Prop. 1982/83:5 2

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-06-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedl, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Eliasson

Proposition om godkännande av en ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad

1 Bakgrund

Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) beslöt år 1978, all en exa-minafion av 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad' skulle äga mm vid arbetsminislermötet år 1979, då 25 är förflutit sedan överenskommelsen undertecknades. Arbetsministrarna uppdrog åt Nordiska arbetsmarknadsutskottet (NAUT) att vidta förberedelser för examinationen.

Finlands arbetskraftsministerium föreslog i februari 1979, alt åtgärder skulle vidtas för atl ajourföra 1954 års överenskommelse. Härvid borde särskild uppmärksamhet fästas vid individens sociala och ekonomiska trygghet vid flyttning. Likaså borde undersökas möjligheten alt till överenskommelsen foga en klausul som innebär skyldighet atl till lediga platser i första hand anvisa arbetslösa i det egna landet och först i andra hand arbetslösa från andra nordiska länder.

Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) behandlade i januari 1980 den av NAUT överlämnade rapporten "1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad" (Nordisk utredningsserie NU A 1979:18) samt en rapport om del av Finland framlagda förslaget om ajour-föring av överenskommelsen. Ministerrådet beslöt att tillsätta en arbetsgrapp med uppgift alt granska 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad och alt lägga fram sådana förslag lill komplettering av överenskommelsen som granskningen kunde föranleda. Ministerrådet uttalade samtidigt atl utgångspunkten för översynen skulle vara all rälien till fri flyttning och rätten att ta arbete i annat nordiskt land bevarades.

' Sveriges överenskommelser med främmande makter 1954, N:o 34 Riksdagens protokoll Nr 16, den 4 maj 1955.

Prop. 1982/83:5 3

Arbetsgmppen fick också i uppgift att särskilt pröva de av Finland föreslagna ändringarna i överenskommelsen. Förslag lill bestämmelser i överenskommelsen för atl stärka individens trygghet och motverka olägenheter i samband med flyttning frän elt nordiskt land till ett annat skulle också övervägas. Arbetsgmppen skulle arbeta i nära kontakt med parterna på arbetsmarknaden i Norden.

Arbetsgruppen lade fram etl förslag till ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad samt därtill fogat protokoll, vilket remissbe-handlades under år 1981 i samtliga länder utom Island. Sedan NAUT berett förslaget diskuterades det vid möten mellan Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) och representanter för arbetsmarknadsorganisationerna i Norden samt mellan ministerrådet och Nordiska rådets social- och miljöutskott i december 1981. Förslaget lades därefter, med den överarbetning som föranletts av remissbehandlingen och överläggningen med social- och miljöutskottet, till grund för ett ministerrådsforslag om revision av 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad tili Nordiska rådets 30:e session i Helsingfors.

Nordiska rådels social- och miljöutskott tillstyrkte förslaget och Nordiska rådet rekommenderade den 3 mars 1982 regeringarna atl, med beaktande av de synpunkter som framförts av social- och miljöutskottet, ingå en ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad. Överenskommelsen undertecknades på de fem regeringarnas vägnar den 6 mars 1982. Den skall ratificeras och träder i kraft första dagen i den månad som infaller två hela kalendermånader efter den dag då samtliga länder har deponerat sina rafifikationsinslrument hos del danska utrikesministeriet.

2 Överenskommelsens utformning och innehåll

Jag skall här lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i överenskommelsen och det därtill fogade protokollet, vilka bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 1 och 2. En mera utförlig kommentar återfinns i ministerrådets förslag till Nordiska rådet (B 40/s).

Överenskommelsen är indelad i en preambel, en operativ del med 14 artiklar samt ett protokoll i 9 punkter.

Den gmndläggande rättigheten för medborgare i de nordiska länderna atl fritt kunna la arbete och bosätta sig i annat nordiskt land har bibehålUls i den nya överenskommelsen. Men medan man i 1954 års avtal synes ha betraktat arbetskraften främst som en produkfionsfaklor, vars fria rörlighet skulle vara till gagn för ländernas ekonomiska och sociala utveckling, uppmärksammar det nya avtalet individens villkor. En flyttning mellan länderna skall kunna ske under på förhand kända samt ekonomiskt och socialt tryggade förhållanden. Överenskommelsen hänvisar till den nya konvenfionen om social trygghet, vilken trädde i kraft den 1 januari 1982. Som ett komplement till denna skaU enligt protokollets punkt 5 stöd vid

Prop. 1982/83:5 4

flyttning från etl nordiskt land till elt annat kunna utgä enligl principer som dessa länder enas om i särskild ordning. Härmed avses t.ex. betald sökanderesa för den som genom arbetsförmedUngen söker arbete i annat nordiskt land.

Det centrala målet att upprätthålla full sysselsättning har överförts lill det nya avtalet. Detta är en viktig förutsättning för all den gemensamma arbetsmarknaden skall fungera pä avsett sätt och för att möjligheten lill fri rörlighet mellan länderna skall innebära en reell valfrihet för den enskilde.

1 det nya avtalels preambel återges även andra förulsättningar såsom strävan till regional balans såväl inom som mellan länderna samt till jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor och män.

1 1954 års överenskommelse framförs som motiv för den fria röriigheten mellan de nordiska staterna alt den är lill gagn för den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa stater. Detta påslående har kommit all ifrågasättas från olika håll på senare år, särskilt mot bakgrund av den omfattande flyttningen från Finland Ull Sverige. I den nya överenskommelsen stadgas alt länderna skall samarbeta så att flytlningsrörelserna mellan länderna inte skapar obalans pä arbetsmarknaden. Samarbetet skall bedrivas så att det stöder varje lands åtgärder för att trygga en harmonisk sysselsättningsutveckling och så att del i sin helhet är till gagn för den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder.

1 preambeln fömtsälts slutligen att dimensioneringen i varje land av utbildningskapaciteten är ett viktigt led i strävan att skapa balans på arbetsmarknaden. Härmed avses enligt ländernas gemensamma tolkning inte enbart specialistutbildning i',iom sjukvården etc. utan även t.ex. arbetsmarknadsutbildning.

1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad innebar alt kravet på arbetstillstånd för nordiska medborgare slopades i samtliga avtalsländer. Bestämmelsen all arbetstillstånd inte skall behövas för medborgare i annat nordiskt land kvarstår oförändrad i det nya avtalets artikel 1.

Den centrala principen om likabehandling av egna medborgare och övriga nordiska medborgare har lyfts fram i det nya avtalet. Del föreskriver atl beslämmelser om arbetsmarknaden i varje enskilt land inte får försätta medborgare i de övriga fördragsslutande länderna i sämre läge än landets egna medborgare. Bestämmelserna lar i princip sikte på de fördragsslulande ländernas egen författningsreglering saml myndigheternas anvisningar. Del fömtsätts att likabehandlingsprincipen kommer all följas när arbetsmarknadens parter ingår kollektivavtal och andra överenskommelser och att det således inle skall vara nödvändigt med nationell lagstiftning om förbud mot diskriminering av nordiska medborgare i arbetslivet.

Del är såväl för samhället som för den enskUde av vikl all arbetssökande använder sig av arbetsförmedlingens tjänster vid flyttning från elt nordiskt land lill ett annat. Överenskommelsen innehåller därför även beslämmelser om de nordiska arbetsförmedlingsmyndigheternas samarbete.

Prop. 1982/83:5 5

I överenskommelsen preciseras att den omfaltar även sådana yrkesgrupper för vilka särskilda auktorisalionsöverenskommelser slutils. Ett par sådana avtal finns redan mellan de nordiska länderna.

I augusti 1981 undertecknades sålunda en utvidgad överenskommelse om godkännande av vissa yrkesgrupper för verksamhel inom hälso- och sjukvården och veterinärväsendet och i mars 1982 en överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad för klasslärare i grandskolan.

Överenskommelsen innehåller vidare bestämmelser om informationsutbyte mellan länderna och samråd med arbetsmarknadens parter samt direktiv för Nordiska arbetsmarknadsutskotlet.

I det till överenskommelsen fogade protokollet återges vissa centrala riktlinjer för samarbetet mellan arbetsförmedlingarna i Norden. Vidare anges vissa nödvändiga undantag från den i överenskommelsen stadgade likabehandlingsprincipen mellan egna och övriga nordiska medborgare.

3 Remissyttranden

Remissyttranden har i Sverige avgetts av statistiska centralbyrån, statens arbetsgivarverk, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, expertgmppen för invandringsforskning (A 1975:05), invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Statsföretagens förhandlingsorganisation, Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen, Kooperationens förhandlingsorganisaton. Centralorganisationen SACO/SR och Finlandssvenskamas riksförbund i Sverige. Nordiska ministerrådets sekretariat har inhämtat yttranden från Svenska arbetsgivareföreningen och, via Nordens fackliga samorganisation (NFS), frän Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Förslaget till ny överenskommelse har rönt ett övervägande positivt mottagande bland remissinstanserna med undantag för SAF och SHIO-Familjeföretagen, som anser alt någol behov att revidera eller ersätta 1954 års avtal inte föreligger och att de problem som redovisats kunnat lösas inom ramen för detta avtal. Remissyttrandena har redovisats i ministerrådsförslaget till Nordiska rådet.

4 Föredragandens överväganden

Det nordiska samarbetet har, särskilt efter det andra väridskrigel, präglats av en uttalad vilja att föra de nordiska folken närmare varandra och att eftersträva en likartad utveckling i de nordiska länderna.

1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad, den samma år ingångna överenskommelsen om befrielse för nordiska medbor-

Prop. 1982/83:5 6

gare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet inneha pass och uppehållstUlslånd, 1955 års nordiska konvenfion om social trygghet, fömyad år 1981, samt 1962 års samarbelsöverenskommelse (Helsingforsavtalet) är hörnstenar i detta breda mellanfolkliga samarbete.

En granskning av det nordiska samarbetet på arbetsmarknadens område ger vid handen, att en omfattande flyttning ägt mm mellan de nordiska länderna sedan 1954 års överenskommelse ingicks. Över en miljon nordbor beräknas ha utnyttjat möjUgheten atl under längre eller kortare fid arbeta i ett annat nordiskt land än hemlandet. Det kan också konstateras, alt flytlningsrörelserna mellan de nordiska länderna har varit påfallande stabila och balanserade så när som på ett viktigt undanlag, nämligen flyttningen mellan Finland och Sverige. Andelen nordiska medborgare på den svenska arbetsmarknaden har länge utgjort ca 60 % av den totala ufiändska arbetskraften. Hälften av denna har invandrat från Finland. Det nordiska arbelsmarknadssamarbelet har därför i hög grad kommit att bli en samar-belsfråga mellan Sverige och Finland, vUket också motiverar all jag här särskill berör detta samarbete.

Sedan lång tid har överläggningar ägt rum mellan de två länderna på regerings- och myndighetsnivå i syfte att effekfivera arbetsförmedUngs-samarbelet och förbättra informationen till arbetssökande. År 1973 ingicks en särskild svensk-finsk överenskommelse om kanalisering av arbels-kraftsförflyltningarna genom arbetsförmedling. Överenskommelsen, som utarbetades i form av ell protokoll, har undertecknats av myndigheterna och arbetsmarknadens parter i de tvä ländema och dess tillämpning följs inom en partssammansatt samarbelsgmpp. År 1979 framlades en gemensam rapport om erfarenheterna av kanaliseringsavialel saml förslag lill åtgärder för att ytterUgare utveckla arbelsmarknadssamarbelet mellan Sverige och Finland. Rapporten upptar bl.a. åtgärder för att förslärka arbetsförmedlingens roll och öka tryggheten i fråga om arbete, bostad och språkundervisning. Etl ökat samarbete föreslås också mellan ländernas arbetsmarknads- och socialmyndigheter för att förbättra de finska invandramas situation i Sverige. I rapporten konstaleras, all en vidareutveckling av arbetsmarknadsåtgärderna behövs för att skapa reell valfrihet och öka tryggheten vid flyttning mellan länderna. För ökad trygghet krävs också en fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken för alt t.ex. ge arbete eller utbildning ål dem som inle kan beredas arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

1 rapporten anförs vidare atl skapandet av arbetsplatser i Finland utgör grundfömtsättningen för att tryggheten pä sikt skall kunna ökas och emigration undvikas av arbelsmarknadsskäl. För Sveriges del är del ell starkt önskemål alt i första hand bereda dem som redan bor i Sverige arbete.

En försöksverksamhet med betald sökanderesa inleddes år 1980 sedan regeringama överenskommit härom. Försöksverksamheten innebär atl en arbetssökande som är bosatt i Finland eller Sverige kan beviljas betald

Prop. 1982/83:5 7

sökanderesa för att söka arbete i det andra landet. Bidrag till en sådan resa beviljas endast om etl konkret arbetserbjudande föreligger och kan också ulgå till medföljande make (motsvarande). Särskilda anvisningar har utfärdals av arbetsmarknadsmyndigheterna, som för Sveriges del erhållit begärt tillstånd att fortsätta försöksverksamheten under budgetåret 1982/83. Arbetsmarknadsstyrelsen skall i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 redovisa erfarenheterna av försöksverksamheten.

I den allmänna debatten har såväl i Sverige som i Finland anförts, alt särskilda åtgärder borde vidtas för all invandringen från Finland skall kunna ske i mera ordnade former än hittills. Sålunda föreslog t.ex. sysselsällningsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1979:24) Sysselsältnings-politik för arbete åt alla, all 1973 års kanaliseringsavlal borde kompletteras med en bestämmelse atl finländska respektive svenska arbetssökande som önskar arbeta i Sverige respektive Finland måste söka arbete genom arbetsförmedlingen. Som skäl härför angavs att en obligatorisk arbetsförmedling skulle ge de svenska myndigheterna elt större ansvar för den invandrade finska arbetskraftens sociala förhållanden och skapa förutsättningar för åtgärder för stöd och hjälp. Utredningens förslag i denna del ledde inle tiU någon regeringens åtgärd med hänsyn till den pågående utvärderingen av 1954 års överenskommelse.

I kommentaren till det av ministerrådet framlagda förslagel lill ny överenskommelse framhålls att principiell ställning inle tagits tiU frågan om obligatorisk arbetsförmedling. Förslagel gmndas emellertid på förulsätt-ningen atl obligatorisk arbetsförmedling inte skall förekomma mellan ländema. En sådan skulle nämligen innebära ett avsteg från den princip om likabehandling av medborgare i de övriga fördragsslutande länderna med egna medborgare som funnits sedan år 1954. Elt införande av obligatorisk arbetsförmedling mellan två eller flera nordiska länder skulle därför innebära att överenskommelsen måste ändras i den mån obligatorisk arbetsförmedling inle samtidigt införs på nationellt plan.

Jag vill också erinra om atl utgångspunkten för översynen av 1954 års överenskommelse har varit, alt någon inskränkning inle skall göras i den enskildes rätt atl fritt kunna ta arbete och bosätta sig i annat nordiskt land än hemlandet. Individens rätt alt fritt välja arbets- och bostadsort inom Norden är av slorl allmänpolifiskl värde. Jag vill betona all denna räll lämnas oinskränkt i den reviderade överenskommelsen. Den har emeUer-fid ibland ansetts kunna stå i viss motsättning fill nationellt uppställda mål atl bereda arbete även åt eftersatta gmpper, om inte dessa kan ges viss förtur till lediga arbeten. I de riktlinjer för del nordiska arbetsförmedlingssamarbetet som fastställdes år 1974 fastslogs därför att arbetssökande som bor närmare arbetsstället bör anvisas arbete före arbetssökande som bor längre bort, utan hänsyn lill riksgränserna. Där särskilda hänsyn i det egna landet — t.ex. till regioner med hög arbetslöshet eller till svärplacerade arbetssökande - talar för detta, kan landets arbetsförmedling emellertid

Prop. 1982/83:5 8

göra undantag frän denna regel. Denna regel återges nu i protokollet lill den nya överenskommelsen vari sägs (p. 2), att arbetsmarknadsmyndigheterna skaU tillse all i regionen bosatta arbetssökande, oavsett nationalitet och med beaktande av personlig lämplighet, kan erhålla anvisning till lediga arbeten innan arbetskraft från andra fördragsslutande länder anskaffas. Härmed torde tillräckligt klara direktiv ha getts bl.a. till arbetsförmedlingarna och förhållandet mellan den nordiska överenskommelsen och den nationella arbetsmarknadspolitiken ha preciserats.

En fömtsältning för en tillfredsställande tillämpning av överenskommelsen är elt gott samarbete mellan ländernas arbetsförmedlingsmyndigheter. En särskild arbetsgrapp med uppgift att utarbeta nya gemensamma riktlinjer för arbelsförmedlingssamarbelel mellan länderna har nyligen tillsatts. Ytterligare en arbetsgrapp har tillsatts med uppgift att se över 1976 års nordiska överenskommelse om arbetslöshetsförsäkring, varvid bl.a. gränsarbetarnas och gränspendlarnas villkor skall beaktas.

Avslutningsvis vill jag framhålla följande. Under den tid som den gemensamma nordiska arbetsmarknaden har funnits till har del nordiska samarbetet utsträckts till praktiskt taget alla samhällsområden. I det nordiska arbelsmarknadssamarbelet i allmänhet och i det svensk-finska samarbelel i synnerhet har gjorda erfarenheter visat alt samarbetet av naluriiga skäl varken kan eller bör begränsas lill att endasi omfalla arbelsförmedlingssamarbelel. Uppkomsten av en stor finsktalande minoritet i Sverige kräver särskilda åtgärder även på utbildnings-, kultur- och socialpolitikens områden. Omfattningen av flytlningsrörelserna mellan Finland och Sverige har lett till ett mycket nära samarbete mellan de två länderna också på de sistnämnda områdena.

Arbelsmarknadssamarbelet i Norden begränsas emellertid av den omständigheten, att en gemensam ekonomisk politik inle existerar. Resurser och administrativa fömtsättningar saknas också för en gemensam nordisk sysselsättningspolitik. Erfarenheterna under de gångna åren har vidare visat atl en nationell arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik i sig inte är ett tillräckligt verksamt medel för atl skapa balans i flytlningsrörelserna. Dessa påverkas i slor utsträckning av konjunkturförändringarna och taklen i den aUmänna ekonomiska utvecklingen i varje enskilt land. Målet alt åstadkomma en så likartad ekonomisk utveckling som möjligt i hela Norden blir därför också beroende av i vilken omfattning andra samarbetsområden, i första hand det regional- och näringspolitiska samarbetet, kan utvecklas.

Revisionen av överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad har byggt på det senasie årtiondets nya erfarenheter av arbetsmarknadens funktionssätt. Samtidigt kan arbetsmarknaden väntas undergå ytterligare stora och snabba förändringar i alla nordiska länder under de närmaste åren. Denna utveckling kan ta olika riktning i skilda nordiska länder. Jag vill därför framhålla atl den nya överenskommelsen utformats så att

Prop. 1982/83:5 9

den ger utrymme fÖf eh anpassning lill ändrade förhållanden. Ell uttryck härför är stadgandet (art. 6) öm atl särskilda överenskommelser kan ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande ländema inom ramen för den nordiska överenskommelsen. Denna föreskriver ocksä ett närmare samråd med arbetsmarknadens parter om frågor rörande arbetsmarknad och sysselsättning i Norden.

Jag finner det vara av stort värde alt också Island har funnit det möjligl atl ansluta sig lill den nya överenskommelsen och atl motsvarande möjlighet står öppen även för Färöarnas Och Grönlands vidkommande.

Jag vill i delta sammanhang upplysa om alt de nordiska arbetsministrarna den 6 mars 1982 även undertecknade en Överenskommelse om samarbete mellan myndigheter och institutioner inom den yrkesinriktade rehabiliteringen och arbetsmarknadsutbildningen. Dessförinnan hade frägan förelagts Nordiska rådets 30:e session i form av etl ministerrådsförslag (B 41/s) och rädet tillstyrkt förslaget.

Genom överenskommelsen kan i särskilda faU arbetssökande som är varaktigt bosatta i något av de nordiska länderna erbjudas yrkesinriktad rehabilitering eller arbetsmarknadsutbildning i annat nordiskt land än bo-sättningslandet. Det gäller i första hand när arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering därigenom kan erhållas mera närbeläget eller på annat sätt bli lättare tillgänglig eller när speciella resurser krävs som inte kan uppbådas i bosättningslandel. Beslul om godkännande av denna senare överenskommelse ankommer på regeringen.

5 Hemställan

Med hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen alt

godkänna överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen anta del förslag som föredraganden lagl fram.

Prop. 1982/83:5 10

BUaga I

Överenskommelse

om gemensam nordisk arbetsmarknad

Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge,

som anser att del är en grundläggande rättighet för medborgare i de nordiska ländema att fritt kunna ta arbete och bosätta sig i annat nordiskt ' land,

som är ense om atl delta skall kunna ske under på förhand kända samt ekonomiskt och socialt tryggade förhållanden,

som har som mäl alt upprätthålla full sysselsättning i sina respekfive länder och som avser att samarbeta i delta syfte,

som även genom det nordiska samarbetet eftersträvar en balanserad regional utveckling såväl inom det egna landet som mellan länderna,

som anser att samarbetet mellan länderna skall bedrivas så, att det stöder varje enskilt lands åtgärder för all trygga en harmonisk sysselsättningsutveckling, att flyttningsrörelserna mellan länderna inte skapar obalans på arbetsmarknaden och att det i sin helhet är till gagn för den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder,

som eftersträvar jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor och män,

som anser atl dimensioneringen i varje land av utbildningskapaciteten och ett samarbete i delta syfte är elt viktigt led i strävan alt skapa balans på arbetsmarknaden,

som hänvisar till överenskommelsen den 22 maj 1954 om gemensam nordisk arbetsmarknad,

som hänvisar till protokollet den 22 maj 1954 angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat land än hemlandet inneha pass och uppehällstiUstånd,

som den 23 mars 1962 ingått en samarbelsöverenskommelse (Helsingforsavtalet), ändrad den 13 febmari 1971 och den 11 mars 1974,

som den 15 september 1955 ingått konventionen om social trygghet, förnyad den 5 mars 1981,

har med beaktande av den utveckling som ägt mm sedan 1954 års överenskommelse ingicks slufil en ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad med nedan angiven lydelse.

Artikel 1

I de fördragsslutande länderna skall inte krävas arbetstillstånd för medborgare i något av övriga fördragsslutande länder.

Artikel 2

Bestämmelser om arbetsmarknaden i varje enskilt land får inte försätta medborgare i de övriga fördragsslulande länderna i sämre läge än landels egna medborgare.

Medborgare i ett fördragsslutande land som är anställd i ett annat fördragsslutande land skall behandlas pä samma sätt som delta lands egna medborgare med hänsyn tUl löne- och andra arbetsvillkor.

Artikel 3

Arbetsförmedlingsmyndigheterna i de fördragsslutande länderna skall i sUt samarbete och genom nationella åtgärder verka för atl såväl arbetssö-

Prop. 1982/83:5 11

kände som önskar arbete i ett annat nordiskt land som arbetsgivare vilka önskar rekrytera arbetskraft från ett annat nordiskt land använder sig av den offentliga arbetsförmedlingen.

I detta syfte kan myndigheterna gemensamt besluta om åtgärder som stärker arbetsförmedlingens medverkan vid flyttning mellan länderna för atl öka dennas möjligheter att tillgodose den enskildes trygghet i samband med flyttning.

Härvid skall arbetsförmedlingen bl. a. tillhandahålla mångsidig, objektiv och aktuell information och annan service till arbetssökande och arbetsgivare.

Myndigheterna i de fördragsslulande länderna skall också samarbeta i syfte att trygga föratsättningarna för en återflyltning.

Artikel 4

Myndigheterna i varje land skall fortlöpande lillställa övriga länders myndigheter uppgifter om sysselsättning, lediga platser och arbetslöshet, översikter över den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden, upplysningar om planerade åtgärder för att bevara eller uppnå full sysselsättning saml informafion om arbets- och levnadsvillkor.

Myndigheterna skall på samma sätt informera om regionala eller nationella utvecklingsplaner, som kan innebära större förändringar i efterfrågan av arbetskraft frän annat fördragsslutande land.

Artikel 5

Länderna skaU vid behov överlägga om förebyggande och andra åtgärder för att förhindra all obalanser pä arbetsmarknaden i etl land skapar problem på arbetsmarknaden i elt annat land.

Artikel 6

Inom ramen för denna överenskommelse kan särskilda överenskommelser ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande länderna. Innan en sådan överenskommelse antas av de berörda ländema skall övriga fördragsslutande länder ges möjlighet atl framföra synpunkter.

Artikel 7

Beslämmdserna i denna överenskommelse omfaltar även sådana yrkesgrapper för vilka gäller särskilda överenskommelser om godkännande för sådan verksamhel i annat fördragsslutande land.

Artikel 8

Frågor om tillämpningen av denna överenskommelse skall behandlas av Nordiska arbetsmarknadsutskoltet. Detta är därjämte Nordiska ministerrådets (arbetsministrarnas) beredningsorgan. I utskottet skall ingå två representanter för varje fördragsslutande land. Dessa kan tillkalla sakkunniga i erforderlig omfattning.

Artikel 9

Nordiska arbetsmarknadsutskotlet skall främst ha följande uppgifter:

a) alt följa utvecklingen på arbetsmarknaden i de nordiska länderna och överlägga om arbelsmarknadspolitiska åtgärder och andra åtgärder för att trygga den fulla sysselsättningen,

b) alt lägga fram förslag till åtgärder av gemensamt intresse för arbetsmarknaden i de nordiska länderna.

Prop. 1982/83:5 12

c) all följa flytlningsrörelserna mellan de nordiska länderna och utforma
riktUnjer för samarbetet mellan arbetsmarknadsmyndigheterna,

d) att fastställa regler för del informationsutbyte som skall ske i enlighet
med denna överenskommelse,

e) atl verka för jämförbarhet mellan ländernas arbetsmarknadsstatistik,

f) atl håUa kontakt med arbetsmarknadens parter i Norden i frågor
rörande det nordiska arbetsmarknadssamarbetet.

Artikel 10

Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) skall regelbundet samräda med arbetsmarknadens parter om frågor rörande arbetsmarknad och sysselsättning i Norden.

Artikeln

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna överenskommelse återfinns i bifogade protokoll vilket träder i kraft samtidigt med överenskommelsen och har samma verkan och varaktighet som denna.

Artikel 12

Önskar ett land uppsäga överenskommelsen skall skriftligt meddelande härom tillställas det danska utrikesministeriel, som har att underrätta de övriga nordiska ländernas regeringar härom.

Uppsägningen gäller endast del land som har verkställt densamma och får verkan från och med ingången av det kalenderår som inträffar minsl sex månader efter del alt del danska utrikesministeriet har mottagit meddelande om uppsägningen.

Vart och ett av de fördragsslutande länderna kan med omedelbar verkan sätta överenskommelsen ur kraft i förhällande lill ett eller flera av de övriga länderna i händelse av krig eller krigsfara eller om andra särskilda intemationella eller nationella förhållanden gör det nödvändigt. Vederbörande länders regeringar skall omedelbart underrättas om beslutet.

Artikel 13

Denna överenskommelse skall ratificeras och ratifikationshandlingarna deponeras hos det danska utrikesministeriet, som skall överiämna bestyrka kopior av överenskommelsen till de övriga fördragsslulande länderna.

Överenskommelsen träder i kraft första dagen i den månad som infaller två hela kalendermånader efter den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar har deponerats.

Artikel 14

När denna överenskommelse träder i kraft skall överenskommelsen den 22 maj 1954 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om gemensam nordisk arbetsmarknad samt därtill fogat protokoll upphöra atl gälla.

Till bekräftelse härav har undertecknade, av sina regeringar befuUmäktigade ombud, undertecknat denna överenskommelse!

Prop. 1982/83:5 14

Bilaga 2 Protokoll

Samtidigt med underleckandet av en denna dag daterad överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad har undertecknade, därtill vederbörligen befuUmäktigade, enats om följande:

1) Vart och elt av de fördragsslulande länderna skall inom ramen för sin
lagstiftning och med beaktande av bestämmelserna i denna överenskom
melse samt övriga avtal som gäller mellan dessa länder vidta åtgärder i
syfte att

a) förmå medborgare som har för avsikt att söka arbete i annat nordiskt land att vända sig till arbetsförmedlingen i del land där han är bosatt,

b) ge medborgare i elt nordiskt land som vistas i och söker arbete i ett annat nordiskt land möjlighet lill kontakt med arbetsförmedlingen även i det förstnämnda landet,

c) förmå arbetsgivare som avser atl rekrytera arbetskraft frän annat nordiskt land att göra detta genom den offentliga arbetsförmedlingen,

d) förhindra atl arbetsgivare bedriver privat värvning av arbetskraft i ett
annat nordiskt land.

2) Arbetsmarknadsmyndigheterna skall tillse atl i regionen bosatta arbetssökande, oavsett nationalitet och med beaktande av personlig lämplighet, kan erhålla anvisning lill lediga arbeten innan arbetskraft från andra fördragsslutande länder anskaffas.

3) Vid förmedlingen av arbetskraft mellan länderna skall eftersträvas att den arbetssökande kan erbjudas en tillfredsställande bostad och att information om språkundervisning, barndagvård och skolgång saml andra upplysningar av betydelse för arbetstagaren och hans familj lämnas den arbetssökande innan anvisning sker.

4) Arbetsmarknadsmyndigheterna bör följa utvecklingen när det gäller de flyllandes villkor och vid behov föreslå sådana åtgärder som bör vidtas av andra myndigheter för att främja anpassningen lill de nya arbets- och levnadsförhållandena.

5) Ekonomiskt stöd vid flyttning från ett nordiskt land till etl annat kan utgå enligt principer som dessa länder enas om i särskild ordning.

6) Länderna skall i särskild ordning inom ramen för denna överenskommelse enas om villkoren för gränsarbetare.

7) Överenskommelsen skall inte utgöra hinder för

a) atl arbetsmarknadspolitiska åtgärder förbehålles egna medborgare samt medborgare i de övriga fördragsslutande länderna som sedan viss tid är bosatta i eller har blivit arbetslösa i landet,

b) att del i länderna finns bestämmelser angående anställning av utländska medborgare vid företag eller i verksamhet, för vilken krävs koncession, eller i yrke, för vars utövande krävs auktorisation,

c) att speciella beslämmelser utfärdas för anställning inom områden eller i företag, där särskilda säkerhets- och försvarssynpunkter gäller,

d) atl nationella bestämmelser kan finnas angående anställning av ut
ländska medborgare i offentlig tjänst,

e) alt det i länderna finns bestämmelser angående anmälningsskyldighet
för arbetstagare från annat nordiskt land,

O alt isländska myndigheter är behöriga att i undantagsfall och efter samråd med övriga fördragsslutande länder kräva arbetstillstånd för att förhindra obalans på gmnd av flyttningsrörelser avseende arbetstagargmp-

Prop. 1982/83:5 15

per eller omfattande individuella flytlningsrörelser som riktar sig mot bestämda regioner, yrken eller näringsgrenar.

8) Genom noteväxling kan den danska regeringen på grundval av beslul som fattats av det färöiska hjemmestyre eller det grönländska hjemmestyre under föratsättning av ömsesidighel ansluta sig till den i dag daterade överenskommelsen också för Färöarnas respektive Grönlands vidkommande.

9) De svenska och danska regeringarna är eniga om att den av de båda statema ingångna konventionen den 18 november 1946 om förmedling av arbetskraft m. m. skall upphöra alt gälla i och med atl delta protokoll träder i kraft.

Till bekräftelse härav har undertecknade, av sina regeringar befuUmäktigade ombud, undertecknat detta protokoll.

Som skedde i Köpenhamn den 6 mars 1982 i elt exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken, vilka samtliga texter äger lika vitsord.

ProlokoUet skall deponeras hos det danska utrikesministeriet som skall överlämna bestyrkta kopior till de övriga fördragsslutande länderna.

För Danmark: Svend Auken

För Finland: Jouko Kajanoja

För Island: Svävar Gestsson

För Norge: Ole Ålgård

För Sverige: Ingemar Eliasson

Norstedts Tryckert, Stockholm 1982