Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1982/83:145

Regeringens proposition

1982/83:145

om vissa skogspolitiska åtgärder, m.m.;

beslutad den 17 mars 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i skogsvårdslagen införs en allmän skyl­dighet att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen och att gallra yngre skog. Förslaget syftar till att förmå de passiva skogsägarna att avverka. Vidare föreslås att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhål­landena på sin skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidtas. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen föreslås träda i kraft den Ijuli 1983.

Vidare föreslås en ny lag om förbud mot spridning av bekämpningsme­del över skogsmark. Den föreslagna lagen avses ersätta den nuvarande lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Enligt förslaget får kommunen möjlighet att totalförbjuda användningen av lövbekämpningsmedel inom de områden som kommunen bestämmer. För­slaget innebär att förbudet mot spridning av bekämpningsmedel gäller även inom övriga områden i kommunen. Men i fråga om dessa områden får skogsvårdsstyrelsen möjlighet att medge undantag från spridningsförbu­det. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1984.

I propositionen tas vidare upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84. Bl.a. föreslås skogsstyrelsen få medel till nya avverkningsberäk­ningar och skogsvårdsstyrelserna till ökad information, rådgivning och tillsyn i syfte att främja avverkningen.

1    Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 145

 

Prop. 1982/83:145                                                               2

1    Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429) dels att 9, 14 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före 21 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

9§

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen är så tät ellerav sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, får skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring.

GaUring av skog skall ske, när skogen är så tät att produktionen av värdefuUt virke väsentUgt häm­mas.

14 §
Skogsmarkens ägare svarar för Skogsmarkens ägare svarar för

att slutavverkning bedrivs så att en att slutavverkning bedrivs / lämpUg
jämn åldersfördelning av skogen på omfattning så att en jämn åldersför-
hans brukningsenhet främjas.    delning av skogen på hans bruk-

ningsenhet främjas.
Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar fö- som regeringen bestämmer medde-
reskrifter om hur stor andel av en lar föreskrifter om hur stor andel av
brukningsenhets skogsmarksareal en brukningsenhets skogsmarksar-
som årligen eller eljest periodvis får eal som högst får slutav verkas un-
slutavverkas.                               der en viss period och om hur stor

andel av arealen som måste slutav-verkas under perioden. Sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den andel som det är tiUåtet att slutavverka.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från första stycket.

Skogsbruksplan

21 a§

För varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med rikt­Unjer för skogens skötsel på enhe­ten. Planen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av rege­ringen eller den myndighet som re­geringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet

 

Prop. 1982/83:145

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

27 §

Till böter döms den som uppsåtli­gen eller av oaktsamhet

1.   bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8§ första
stycket eller 20 § första stycket,

2.   bryter mot 12 § eller 13 § förs­ta stycket,

3.   bryter mot den avverknings­begränsning som avses i 14 §,

4.   bryter mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket,

5. bryter  mot  avverkningsförbud som avses i 25 §,

6.    underiåter att fullgöra anmäl­ningsskyldighet som har föreskri­vits med stöd av 17 §,

7.    underlåter att iaktta föreläg­gande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift en­ligt 21 § skall efterlevas.

Till böter döms den som uppsåtli­gen eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första

stycket eller 20 § första stycket,

2.   bryter mot 12 §, 13 § första
stycket eller 14 § första stycket.

3.    bryter mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket,

4.    bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,

5.    underiåter att fullgöra anmäl­ningsskyldighet som har föreskri­vits med stöd av 17 §,

6.    underiåter att iaktta föreläg­gande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift en­ligt 21 § skall efterievas.

I ringa fall döms ej till ansvar.

Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2.    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva de avvikelser från lagen som kan behövas med hänsyn till över­gångssvårigheter som kan föranledas av den genom lagen införda skyldig­heten att gallra skog.

2   Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för be­kämpning av lövsly, är förbjuden. Detsamma gäller användningen av me­toder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

2  § Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3 §, medge undantag från 1 § om kravet enligt 1 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt

 

Prop. 1982/83:145                                                    4

av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska meto­der. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaf­fenhet, skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för naturmiljön.

3  § Kommunfullmäktige kan besluta att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.

4  § Produktkontrollnämnden får medge undantag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

5  § Särskilda bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel och om medlens användning.

6  § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller åsido­sätter villkor som har meddelats vid medgivande av undantag enligt 2 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7   § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden får överklagas hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla. Undantag som meddelats enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Före den 1 april 1984 får undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsme­del över skogsmark

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:242) om spridning av bekämp­ningsmedel över skogsmark skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse   '             Föreslagen lyddse

1§
Spridning över skogsmark av be- Spridning över skogsmark av be­
kämpningsmedel, avsedda för be- kämpningsmedel, avsedda för be­
kämpning av lövsly, är förbjuden. kämpning av lövsly, är förbjuden.
Med spridning av bekämpningsme- Med spridning av bekämpningsme­
del avses enligt denna lag inte me- del avses enligt denna lag även me­
toder där enskilda trädstammar be- toder där enskilda trädstammar be­
handlas med bekämpningsmedel. handlas med bekämpningsmedel.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1982/83:145                                                    5

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-03-17

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om vissa skogspoliliska åtgärder, m.m.

1    Inledning

Vårt land befinner sig i ett allvariigt ekonomiskt läge. Den svenska ekonomin har försvagats under flera år. I det ekonomisk- politiska pro­gram som regeringen presenterade under hösten 1982 (prop. 1982/83:50) betonades bl. a. behovet av omedelbara och kraftfulla åtgärder i syfte att öka produktionen och trygga den fulla sysselsättningen. En viktig del av den ekonomiska politiken är att skapa balans i vår ekonomi och minska behovet av att låna i utlandet. Ett nödvändigt led i detta arbete är att stärka och utveckla den industriella basen för vår ekonomi.

Den viktigaste förutsättningen för att långsiktigt kunna förbättra statsfi­nanserna är att den ekonomiska tillväxten förbättras. För att detta skall bli möjligt måste våra resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att bättre utnyttja landets egna råvaror och öka vår produktion inom bl. a. skogsindustrin.

I nyss nämnda proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. aviserades mot bakgrund härav särskilda åtgärder i syfte att trygga skogs­industrins råvarubehov. Jag avser att nu ta upp dessa frågor. I samman­hanget tar jag även upp frågan om användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket.

Regeringen beslöt den 10 februari 1983 att inhämta lagrådets yttrande över följande inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslag, nämli­gen

1. lag om inbetalning på avverkningskonto,

2.    lag om ändring i skogsvård slagen (1979:429),

3.    lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

 

Prop. 1982/83:145                                                    6

4. lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Förslaget till lag om inbetalning på avverkningskonto bör inte nu läggas fram för riksdagen. Förslaget bör arbetas om. I sammanhanget bör även prövas alternativa åtgärder avsedda att öka insatserna från de passiva skogsägarnas sida i skogsvård och för virkesförsörjningen.

Till protokollet i detta ärende bör som bUaga I fogas de övriga remittera­de lagförslagen och som bilaga 2 lagrådets yttrande i de delar som gäller dessa förslag.

Jag återkommer till lagrådets yttrande i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (14 §) och förslaget till lag om sprid­ning av bekämpningsmedel över skogsmark (2 och 3 §§).

Utöver nu angivna lagstiftningsfrågor tar jag upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84.

2   Allmän motivering 2.1 Skogspolitiken

Skogsbruket och skogsindustrin är sedan länge en av våra viktigaste exportnäringar. Skogsnäringen har, jämfört med andra näringar, utomor­dentligt goda förutsättningar att genom export medverka till en förbättrad balans i våra utrikesbetalningar. Detta förhållande är en av utgångspunk­terna i den skogspolitik som lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387). Enligt de då fastlagda riktlinjerna för skogspolitiken måste skogsnäringen verka i överensstäm­melse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Det slogs fast att skogen är en nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Skogens betydelse för landets ekonomi och välstånd motiverar att. skogsmarken som produktionsresurs tas till vara på bästa sätt. Målet för skogspolitiken är mot bakgrund härav en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning under hänsynstagande till naturvårdens och andra allmänna intressen.

Under överskådlig tid kommer det huvudsakliga ekonomiska utnyttjan­det av våra skogar att vara inriktat mot att tillgodose skogsindustrins råvarubehov. Det är därför nödvändigt att leveranserna från skogen, med beaktande av den långsiktiga principen om hushållning, sker i sådan om­fattning att vi kan utnyttja efterfrågan på skogsindustriprodukter på bästa sätt. Så har inte varit fallet under den senaste högkonjunkturen. Från första hälften av 1970-talet till den andra hälften sjönk sålunda de genom­snittliga årliga avverkningarna från 71milj.m'sk (skogskubikmeter) till 57milj. msk, dvs. med 20procent. Genom brister i virkesleveranserna kunde den svenska skogsindustrin inte utnyttja avsättningsmöjligheterna fullt ut under högkonjunkturåren 1979 och 1980. Följden blev minskade

 

Prop. 1982/83:145                                                    7

marknadsandelar, förlorade arbetstillfällen och minskade valutainkomster. Enbart importen av rundvirke och flis uppgick år 1981 enligt riksbankens statistik till ett värde av ca 2,8 miljarder kr. av ett sammanlagt bytesbalans­underskott av 14.6 miljarder kr. Härtill kommer försvagad ekonomi för de berörda företagen. Den förlängda lågkonjunkturen har medverkat till ytter­ligare utslagning av enskilda företag vilket orsakar förluster av arbetstillfäl­len i bygder där arbetslösheten redan är besvärande. Ett ökat utbud av virkesråvara måste säkras inför nästa konjunkturuppgång så att inte skogs­industrins möjligheter att medverka i ansträngningarna att få balans i vårt lands ekonomi skall minska ytterligare.

Innan jag går närmare in på de åtgärder som enligt min mening måste vidtas för att förbättra virkesförsöijningen vill jag ta upp frågan om skogs­produktionens omfattning och därmed vilken årlig avverkning som den fastlagda skogspolitiken medger. Denna fråga behandlades ingående se­nast våren 1982 i prop. 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m. Föredraganden redovisade då de nya beräkningar som virkesförsöijningsutredningen hade presenterat i sitt betänkande (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning.

Jag vill först betona det principiella ställningstagande som gjordes i 1979 års skogspolitiska beslut, nämligen att något detaljerat skogsproduktions­program eller någon exakt avverkningsnivå för framtiden inte bör läggas fast. Detta ställningstagande grundar sig på insikten om behovet att kunna göra justeringar efter hand som förutsättningarna förändras. Jag vill emel­lertid erinra om att det skogspolitiska beslutet inte förutsätter någon mins­kad skogsproduktion. I stället skall strävan vara en ökad produktion både kvantitativt och kvalitativt. I det längre perspektivet kommer de stora insatserna på skogsproduktionsforskning att få betydelse. I samma rikt­ning verkar de skärpta bestämmelserna i 1979 års skogsvårdslag.

Även i det kortare perspektivet ger riktlinjerna för skogspolitiken möjlig­heter att öka utbudet av virke från skogen. Ställningstagandena i 1979 års skogspolitiska beslut innebar bl. a. att hänsyn skulle kunna tas till konjunk­turväxlingarna för skogsindustrin. Den långsiktiga hushållningen med våra skogar äventyras inte genom att man tillåter vissa variationer kring den genomsnittligt lämpliga avverkningsnivån. Sådana variationer är för övrigt ofta önskvärda även sett från den enskilde skogsägarens synpunkt.

Det ftnns ytterligare en fråga med anknytning till den framtida skogspro­duktionen och dess avkastning som har intresse i sammanhanget. Det gäller frågan om hur stor del av avkastningen som inte blir fillgänglig till följd av bl. a. hänsynstagande till naturvårdens intressen samt tekniska och biologiska begränsningar. Virkesförsörjningsutredningen redovisade en överslagsmässig beräkning av dessa begränsningar. Det fmns anledning att framhålla att en sådan beräkning givetvis är osäker. Bedömningar av det här slaget liksom de bedömningar i övrigt som ligger till grund för långsik­tiga prognoser måste självfallet värderas och omprövas fortlöpande. Det

 

Prop. 1982/83:145                                                    8

visar inte minst de senaste uppgifterna från riksskogstaxeringen om en ökad skogsfillväxt. Det är skogsstyrelsens uppgift att göra dessa ompröv­ningar inom ramen för den prognosverksamhet som på mitt förslag inför­des år 1976. Jag återkommer i det följande till de avverkningsberäkningar som behövs i anslutning härtill.

Vad särskilt gäller naturvårdsfrågorna kan intensifierade insatser för ett aktivt skogsbruk och därmed också för en ökad avverkning naturiigtvis i vissa fall innebära risk för konflikter med naturvårdens intressen. Jag är därför angelägen att framhålla att stor hänsyn skall tas till naturvårdssyn­punkterna vid utformningen och fillämpningen av olika åtgärder som syftar till att få till stånd ett mera aktivt skogsbruk. Det är möjligt att förena de skogspolifiska kraven med ett fillgodoseende av naturvårdsintressena.

Av vad jag nu har redovisat om skogsproduktionen följer att det inte bör råda någon tvekan om möjligheterna att i det korta perspektivet avverka fillräckligt med virke för att tillgodose den nuvarande skogsindustrikapaci­tetens behov. Jag avser då behovet även i en högkonjunktur med högt kapacitetsutnyttjande. En sådan avverkning äventyrar enligt min bedöm­ning inte den långsiktiga skogsprodukfionen. Snarare är det så att avverk­ningsmöjligheterna kommer att öka allteftersom effekfivare skogsvårdsåt­gärder ger resultat.

En slutsats av min redogörelse för skogsproduktionens möjligheter i vårt land är, att vi inte på nytt får tillåta oss att hamna i en bristsituation när det gäller skogsindustrins råvaruförsörjning. Med den avverkningspotenfial vi har är det oförsvarligt att importera virke till höga priser för att något så när kunna utnyttja avsättningsmöjligheterna för skogsindustriprodukter. Inte heller kan vi på nytt fillåta oss att mista stora exportinkomster och försvaga skogsnäringens vikfiga roll för sysselsättning och regionalpolifik av den anledningen att avverkningsmöjligheterna inte utnyttjas fullt ut.

De åtgärder som på förslag av de närmast föregående regeringarna har vidtagits under de senaste åren i syfte att öka utbudet av virke har inte gett de effekter som var avsedda. Det har nästan uteslutande varit fråga om att ekonomiskt stimulera sådana åtgärder i skogsbruket som visseriigen är arbetskrävande men som ger obetydliga virkesvolymer i utbyte. I vissa fall har stimulansåtgärderna gett effekter motsatta de avsedda, i andra fall har den enda elTekten varit ett ökat ekonomiskt överskott för skogsägaren.

Enligt min mening är det nu hög fid att vidta effektiva åtgärder för att öka virkesutbudet. Det är nödvändigt att avverkningarna ökar i sådan omfattning att det vid en kommande högkonjunktur för skogsindustrin inte skall behöva göras några produktionsbegränsningar till följd av virkesbrist. Utgångspunkten för mina förslag i det följande är 1979 års skogspolitiska beslut. Av det beslutet följer att skogen och skogsmarken är en viktig nationell resurs. Det är ett samhällsintresse att den utnyttjas rationellt och riktigt. Av tradition är det i vårt land inte markägaren ensam som bestäm­mer över utnyttjandet av denna viktiga natunesurs. Samhället har genom

 

Prop. 1982/83:145                                                    9

lagstiftning och andra åtgärder reglerat detta utnyttjande sedan mycket lång tid tillbaka. Senast i 1979 års skogsvårdslag sägs att skogen och skogsmarken skall skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. De allra senaste åren har visat att det fordras ytterligare åtgärder från samhällets sida för att alla skogsägare skall leva upp till den bestämmelsen.

De förslag somjag redovisar i det följande berör i huvudsak skogsvårds­lagen. Somjag har angett inledningsvis avser jag att senare återkomma till regeringen med förslag till ytterligare åtgärder för att förmå de passiva skogsägarna att öka insatserna för avverkning och skogsvård.

Enligt min mening bör det krävas att det för alla skogsfastigheter av betydelse finns en skogsbruksplan. En sådan plan är en förutsättning för ett aktivt skogsbruk i fråga om både skogsvård och avverkning. Skogs-bniksplanen ger ägaren till fastigheten den grundläggande informafionen om fastigheten och om hur samhällets krav i det enskilda fallet lämpligen bör tillgodoses. Utan en skogsbruksplan kan dessa krav ofta te sig me­ningslösa eller alltför abstrakta.

Många skogsägare sköter sin skog väl och avverkar i rimlig omfattning därför att skogen är betydelsefull för deras sysselsättning och försöijning. För andra är skogsfastigheten enbart ett objekt för kapitalplacering. Skilda förutsättningar i fråga om ekonomiskt beroende av fastigheten spelar så­lunda en stor roll. Enligt min mening är det med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag framhållit i det föregående om behovet av en ökad avverkning nödvändigt att komplettera skogsvårdslagen med en bestäm­melse om skyldighet att slutavverka. Denna bestämmelse skall garantera en viss minimiaktivitet hos alla skogsägare. Även om bestämmelsen skall gälla alla skogsägare kommer de allra flesta inte att i praktiken beröras av den eftersom de normalt uppfyller det tilltänkta kravet, ofta med god marginal. I det avseendet kommer den således att ha samma karaktär som övriga bestämmelser i skogsvårdslagen. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande kommer en bestämmelse av detta slag att få betydel­se inte bara för virkesutbudet i det kortare perspektivet. Den kommer också att främja en jämnare åldersfördelning hos skogen och därmed en hög och varaktig avkastning. En bestämmelse utformad på det sätt jag föreslår behöver kompletteras med en skyldighet att gallra yngre skog.

Den starka ägosplittring som karakteriserar skogarna i stora delar av vårt land utgör ett väsenfligt hinder för ett aktivt skogsbruk. Några förslag för att avhjälpa detta problem lägger jag inte fram nu. Av den närmare redogörelse jag kommer att ge i det följande framgår emellertid att vissa åtgärder bör kunna vidtas inom de allra närmaste åren.

Det stafiiga ekonomiska stödet till skogsbruket är ett viktigt medel i skogspolitiken. Bl.a. ger det möjligheter till extra skogsvårdsinsatser för framtiden i områden med sämre förutsättningar för skogsproduktion. I dessa områden har oftast skogsnäringen avgörande betydelse för syssel-tl    Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 145

 

Prop. 1982/83:145                                                   10

sättning och service. Enligt min mening finns det ett starkt behov av att förenkla bidragssystemet. Bl. a. bör överlappande bidragsformer mönstras ut och mindre angelägna och ineffekfiva bidrag avskaffas.

De frågor jag tar upp i det följande har varit föremål för livlig diskussion sedan ett par år tillbaka. Förslaget om avverkningsskyldighet har remiss­behandlats tidigare och remissyttrandena har redovisats för riksdagen (prop. 1981/82:177). Jag har inför utformningen av mina förslag haft över­läggningar med företrädare för olika sektorer inom skogsindustrin och skogsbruket samt med företrädare för fackliga organisationer. Jag har vid överläggningarna funnit att det allmänt bland dessa företrädare finns enig­het om behovet av åtgärder av ungefär det slag jag nu föreslår. Ett genom­gående önskemål har bl. a. varit en strikt tillämpning av skogsvårdslagstift­ningen. Men också behovet av stadga i skogspolitiken har betonats. För egen del anser jag att detta är viktigt. De medel jag här förordar kommer enligt min mening att utgöra väsentliga bidrag härtill.

Jag går nu över till att redovisa mina förslag mera i detalj.

2.2 Skogsbruksplaner

En skogsbruksplan är en beskrivning i ord, siffror och bild av en skogs­fastighets eller brukningsenhets utseende och behovet av åtgärder på den. Skogsbruksplaner har upprättats sedan lång tid tillbaka och deras innehåll varierar starkt med ålder och konstruktör. De planer som har tillkommit efter 1979 års skogspolitiska beslut har fått en enhetligare utformning. Det beror bl. a. på att statsmakterna har ställt som villkor för att statsbidrag till skogsvård skall lämnas att skogsbruksplan upprättas enligt föreskrifter som skogsstyrelsen meddelar.

Skogsbruksplanen är inte någon exakt beskrivning av hur och när skogs­vårdsåtgärder och avverkning skall göras. En anledning härtill är att planen med hänsyn bl. a. fill kostnaderna för den bör kunna utnyttjas under något decennium. Under denna fid sker lätt sådana opåräknade förändring­ar att en plan med ett exakt program skulle förlora sitt värde helt eller delvis. Det åtgärdsbehov som anges i planen är därför i stor utsträckning rekommendafioner hänförliga till vissa tidsperioder.

Från socialdemokratiskt håll har man i flera år krävt att alla skogsfas­tigheter av betydelse skall ha en skogsbruksplan. Det är nu dags att detta krav förverkligas. Jag föreslår därför att det i skogsvårdslagen införs en särskild bestämmelse med innebörden att det för varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med rikfiinjer för skogens skötsel på enhe­ten. Planen bör upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det innebär att statsmak­tema skall lägga fast de minimikrav som bör ställas på skogsbruksplanen i fråga om innehåll och kvalitet. Minimikravet i fråga om en skogsbruks­plans innehåll bör vara att den skall beskriva brukningsenheten på sådant

 

Prop. 1982/83:145                                                   11

sätt att skogsägaren utan svårighet kan tillämpa skogsvårdslagens av­verknings- och skogsvårdskrav på de olika delarna av enheten. Vidare är det lämpligt att de begränsningar i utnyttjandet av brukningsenheten som eventuellt gäller med anledning av förordnanden enligt naturvårdslagen anges i planen. Även. andra restriktioner från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, t.ex. med hänsyn fill renskötseln, som kan gälla för brukningsenheten bör framgå av planen. Med hänsyn till de kostnader som är förknippade med planen men främst mot bakgrund av de plane­ringsresurser som kan påräknas bör planema göras så enkla som möjligt utan att syftet med dem förfelas.

Planeringsunderlaget för skogsägaren varierar normalt med skogsinne­havets storiek. Så t.ex. har storskogsbruket som regel detaljerade indel­ningssystem för sina skogar kopplade till särskilda planeringsinstrument. Det är självklart att skogsföretag som har sådant planeringsunderlag bör undantas från det generella kravet på skpgsbruksplan av det slag jag har beskrivit i det föregående. Vidare är det inte rimligt att för de allra minsta bmkningsenheterna ställa krav om en sedvanlig skogsbruksplan. För dessa bör en enkel förteckning över behövliga skötselåtgärder och lämpliga avverkningar kunna accepteras. En bestämmelse som möjliggör undantag från det generella kravet bör därför finnas.

Bestämmelsen om skogsbruksplan bör tas in som en ny paragraf (21 a §) i skogsvårdslagen.

2.3 Avverkningsskyldighet

Somjag nyss har nämnt har det under senare år varit svårt att tillgodose skogsindustrins behov av inhemsk virkesråvara. Skogsindustrins kapacitet har ökats successivt under det senaste halvseklet. Samtidigt har en allt bättre skogsvård medfört att virkesförrådet har ökat. Först i böljan av 1970-talet uppnådde industrins produktionskapacitet en sådan nivå att hela den virkesvolym som enligt långsiktiga bedömningar kunde avverkas ock­så kunde utnyttjas industriellt. En viss ytterligare ökning av industrikapa­citeten har skett därefter. Under de senaste åren har industrikapaciteten däremot minskat något samtidigt som råvarusnålare processer har införts. Trots detta har skogsindustrin tvingats att importera virke till höga priser.

Orsakerna till det svaga virkesutbudet har utretts i olika sammanhang. Bl. a. redovisade virkesförsöijningsutredningen hösten 1981 en omfattande analys och på denna grundade förslag till åtgärder. Uppföljningen från den förutvarande regeringens sida av dessa förslag så som den kom till uttryck bl.a. i prop. 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m. och prop. 1981/82:182 om ändrade regler för skogskonto, m. m. var enligt min mening inte tillfredsställande. Den förda politiken var alltför passiv. De väsentligaste problemen angreps inte.

 

Prop. 1982/83:145                                                   12

Det står helt klart att den ändrade ägarstrukturen i fråga om skogsfas­tigheter är en väsentlig anledning till det minskade virkesutbudet. Utveck­lingen har gått dithän att allt fler skogsägare blir allt mindre beroende av ekonomisk avkastning från sina fastigheter. Skogsfastigheterna övergår i stor utsträckning genom arv till personer som ofta har sin huvudsakliga försöijning från annat håll och inte heller bor på fastigheterna. En mycket stor del av de nuvarande skogsägarna är i sådan ålder att det nyss nämnda förhållandet kommer att förstärkas under de närmaste åren. Det är svårt att komma till rätta med nu nämnda problem. Andra åtgärder måste därför vidtas för att snarast skapa förutsättningar för en ökad produktion inom skogssektorn.

Ett av de viktigare medlen för att genomföra den fastlagda skogspoliti­ken är skogsvårdslagstiftningen. Enligt lagstiftningen är skogsägarna skyl­diga både att utföra aktiva skötselåtgärder och att iaktta vissa restriktio­ner, allt i syfte att säkerställa en hög och värdefull virkesavkastning. Lag­stiftningens krav på aktiva åtgärder gäller anläggningen av ny skog och vård av den yngre skogen. Bestämmelserna ålägger skogsägarna skyldig­het att efter avverkning sörja för en fullgod aterväxt. Dessutom krävs att bl. a. lågproducerande bestånd avverkas och ersätts med ny skog. Vidare är skogsägarna skyldiga att röja ungskogen. Restriktionerna däremot gäller tillvaratagandet av avkastningen, dvs. avverkningen, vare sig den sker i form av gallring eller slutavverkning. Avverkningsbestämmelserna syftar till att skydda den växande skogen och skapa förutsättningar för en på lång sikt jämn virkesavkastning.

Avverkningen får sålunda inte ske i vilka former som helst. Enligt 12 § skogsvårdslagen är de enda tillåtna huggningsformerna röjning eller gall­ring som främjar skogens utveckling eller slutavverkning som är ändamåls­enlig för anläggningen av ny skog.

Slutavverkning får ske först när skogen har uppnått en viss ålder. Syftet med att skydda den växande skogen är att uppnå en hög virkesavkastning. Lagstiftningen bygger på det förhållandet att en hög volymproduktion förutsätter att man behåller ett skogsbestånd till dess det har uppnått en relativt hög ålder. När ett skogsbestånd blir äldre minskar visserligen den årliga tillväxten men den är ändå under mycket lång tid högre än årstillväx-ten i ett ungskogsbestånd. Den högsta medelproduktionen, dvs. den i medeltal per år högsta produktionen, uppnås därför först efter en förhål­landevis lång växttid.

Enligt 13 § skogsvårdslagen gäller att skog inte får slutav verkas förrän den har nått sådan ålder att endast en mindre ökning av dess medelproduk-fion kan erhållas, om skogen får stå kvar. I skogsstyrelsens föreskrifter i anslutning till bestämmelsen har angetts den lägsta tillåtna avverkningsål­dern för olika trädslag inom skilda delar av landet på mark av olika godhetsgrad. För skog som har uppnått den föreskrivna lägsta tillåtna slutavverkningsåldern använder jag i fortsättningen beteckningen slutav­verkningsbar skog.

 

Prop. 1982/83:145                                             '       13

För att skapa förutsättningar för en jämn virkesavkastning skall den slutavverkningsbara skogen ransoneras på i princip varje brukningsenhet. Ransoneringskravet har sin grund i den ojämna åldersfördelningen i lan­dets skogar. En obegränsad avverkning av den slutavverkningsbara sko­gen kan med hänsyn till bristen på skog i vissa åldersklasser minska avverkningsmöjligheterna i framfiden. För att pä sikt åstadkomma en förbättring av ålderssammansättningen är skogsägarna enligt 14 § skogs­vårdslagen skyldiga att se till att slutavverkningen bedrivs så att en jämn åldersfördelning av skogen på deras brukningsenheter främjas. Bestäm­melsen innebär en skyldighet att begränsa slutavverkningarna till att avse endast en viss andel av brukningsenheternas skogsmarksareal. Bestäm­melsen bygger på den principen att den årliga slutavverkningsarealen inte skall vara större än att skogen slutavverkas i en takt som svarar mot omloppstiden. Är omloppstiden 100år bör inte mer än en hundradel av arealen slutavverkas vatje år. I skogsstyrelsens föreskrifter har principen utvecklats och preciserats. Föreskrifterna innebär bl.a. att storleken på den yta som får slutavverkas varje år påverkas av hur stor andel slutav­verkningsbar skog som finns på brukningsenheten.

Som framgår av min redogörelse är skogsvårdslagstiftningens avverk­ningsbestämmelser huvudsakligen inriktade mot att förhindra olämpliga eller alltför omfattande avverkningar. Erfarenheterna under de senaste åren visar emellertid, som jag har framhållit i det föregående, att lagstift­ningen behöver kompletteras med bestämmelser som ålägger skogsägarna skyldighet att genom avverkning ta till vara den avkastning skogen ger. Förslag fill sådana kompletteringar har lagts fram av virkesförsörjningsut­redningen i betänkandet (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsöijning. Enligt utredningen bör i 14 § skogsvårdslagen införas en bestämmelse som innebär att en skogsägare skall vara skyldig att under en bestämd period, anfingen genom gallring eller slutavverkning, avverka en virkeskvantitet som motsvarar hälften av vad som är möjligt att avverka på hans bruk­ningsenhet. Virkesförsörjningsutredningen anvisar en schablonmetod som skall göra det möjligt för skogsägarna att med ledning av fastighetstaxe­ringens uppgifter om skogstillståndet bestämma vilken kvantitet de är skyldiga att avverka. Utredningen har själv påpekat att metoden är behäf­tad med brister och behöver bearbetas ytterligare.

Virkesförsöijningsutredningens förslag har remissbehandlats. En sam­manställning av remissyttrandena finns bilagd prop. 1981/82:177 om änd­ring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m. Av remissinstanserna har bl.a. skogsstyrelsen riktat krifik mot förslagets tekniska utformning. Likartad kritik har framförts vid de överiäggningar jag har haft med företrädare för skogsbruket. Skogsstyrelsen föreslår som alternativ till utredningens för­slag bestämmelser som innebär dels en skyldighet att under en viss period slutavverka viss areal, dels en skyldighet att utföra tidig gallring.

Enligt min mening bör avverkningsskyldighetcn delas upp i två delar så

 

Prop. 1982/83:145                                                   14

som skogsstyrelsen har förordat. På så sätt blir avverkningsskyldigheten lättare att fillämpa och enklare att förstå för skogsägarna.

Vad först beträffar slutavverkningen är det enligt min mening naturiigt att knyta en skyldighet att utföra sådan avverkning till den bestämmelse i skogsvårdslagen som syftar till att på sikt åstadkomma en jämn åldersför­delning i skogen. Jag föreslår mot bakgmnd härav att 14 § skogsvårdslagen ändras så att det i fortsättningen krävs inte bara att den slutavverknings­bara skogen ransoneras utan också att den i viss utsträckning avverkas. För båda kraven skall gälla den förutsättningen att avverkning bedrivs i en takt som främjar en jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten. Som jag nyss har nämnt bestäms den högsta tillåtna slutavverkningen enligt gällande regler till en viss andel av bmkningsenhetens skogsmarks­areal. Detsamma bör gälla avverkningsskyldigheten. Genom att kravet knyts till viss areal uppmuntras inte avverkning av i första hand virkesrika bestånd. En avverkning ensidigt inriktad mot sådana bestånd skulle kunna påverka den långsiktiga produkfionsnivån negafivt. Skogsstyrelsen har i det remissyttrande somjag har refererat fill i det föregående föreslagit att avverkningsskyldigheten skall bestämmas fill hälften av den areal som enligt ransoneringsreglerna får slutavverkas. Nivån blir därmed i viss utsträckning anpassad till hur mycket slutavverkningsbar skog som finns på bmkningsenheten. Förslaget innebär ett betydande spelmm mellan vad som får avverkas och vad som skall avverkas. Jag kommer att närmare redovisa vad mitt förslag innebär i specialmotiveringen till ändringarna i skogsvårdslagen.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört förordarjag att i 14 § skogs­vårdslagen föreskrivs att skogsmarkens ägare skall svara för att skogen på hans bmkningsenhet slutavverkas i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans bmkningsenhet främjas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör besluta föreskrifter om hur stora andelar av en bmkningsenhets skogsmarksareal som minst skall och högst får slutavverkas under en viss period. På denna punkt har lagrådet framfört synpunkter somjag tar upp i specialmotiveringen.

Somjag har framhållit i det föregående kan mina förslag om en aktivare avverkning i vissa fall innebära en risk för konflikter med naturvårdens intressen. Dessa intressen kan t. ex. vara knutna till vissa fjällnära skogar och andra urskogsliknande bestånd eller till särskilt intressanta områden angivna i länsstyrelsernas naturvårdsplaner. Självfallet får de av mig före­slagna åtgärderna inte leda till minskade möjligheter att beakta naturvårds­intressena inom skogsbruket.

Vad gäller frågan vilka möjligheter som finns att praktiskt hävda natur­vårdens intressen i anslutning till skogsavverkningar vill jag först erinra om det generella kravet enligt skogsvårdslagstiftningen att i förväg anmäla vatje slutavverkning av viss storlek till skogsvårdsstyrelsen. För att möj-

 

Prop. 1982/83:145                                                   15

liggöra samråd mellan skogsägare och länsstyrelsen i naturvårdsfrågor får länsstyrelsen regelmässigt fillgång ti|l alla anmälningar som hänför sig fill de områden som länsstyrelsen själv har angett. Det kan t. ex. vara fråga om områden som har pekats ut i naturvårdsplaner och särskilda inventeringar eller där länsstyrelsen planerar förordnande enligt naturvårdslagen! Vid tillämpningen av den nya avverkningsbestämmelsen skall givetvis hänsyn tas fill naturvårdens intressen enligt 21 § skogsvårdslagen. Mina förslag om en aktivare avverkning kan emellertid innebära att man i flera fall kommer att tvingas att ta ställning i naturvårdsfrågan snabbare än vad som annars skulle vara fallet. Vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna om avverkningsskyldighet är det angeläget att skogsvårdsstyrelserna så långt möjligt beaktar de naturvårdsintressen som föreligger. Har restriktioner i fråga om slutavverkningen föreskrivits med stöd av naturvårdslagen följer av 4§ skogsvårdslagen att bestämmelsen om avverkningskrav inte bUr tillämplig. Även då ett skogsområde i andra fall är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt bör undantag kunna ges från den föreslagna av­verkningsskyldigheten. Bestämmelsen kräver verkställighetsföreskrifter som anger när ett område är av sådan betydelse. Jag avser att senare föreslå regeringen att skogsstyrelsen får meddela sådana föreskrifter efter samråd med naturvårdsverket. Jag vill i detta sammanhang nämna att skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket och riksantikvarieäm­betet redan utarbetat ett handlingsprogram för hur naturvårdsfrågorna och kulturminnesfrågorna skall kunna beaktas i samband med avverkningar inom lågproducerande bestånd. Därvid har bl.a. upprättats en lista med kriterier för sådana typer av områden som kan vara av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt.

Det föreslagna minimikravet på slutavverkning tjänar två syften. Sker inte någon avverkning på en bmkningsenhet blir andelen slutavverknings­bar skog allt större och därmed fördelningen på olika åldersklasser allt mera ojämn. Detta försämrar i sin tur möjligheterna att långsiktigt åstad­komma en jämn avkastning. Det krav jag föreslår innebär därför inte bara en garanti för en viss minsta virkesleverans utan också ett viktigt bidrag till en jämn framfida virkesavkastning.

Vad härefter gäller gallringen är jag inte beredd att förorda en generell gallringsskyldighet. Enligt gällande bestämmelser är gallring tillåten bara om den främjar skogens utveckling. Det förekommer emellertid alltför ofta att gallringsliknande huggningar utförs i äldre bestånd. Denna typ av huggningar är olämpliga för skogens utveckling. Att sådana huggningar förekommer kan bero på att skogsägaren vill undgå kostnadema för åter­växtåtgärder. Gallringsskyldigheten bör därför, som skogsstyrelsen har föreslagit, begränsas fill att gälla den yngre skogen som inte har blivit röjd i fid eller på rätt sätt. Enligt uppgifter insamlade genom riksskogstaxeringen de senaste åren har endast något mer än hälften av behovet av dessa s. k. förstagallringar blivit tillgodsett. Det ligger i sakens natur att behovet av en

 

Prop. 1982/83:145                                                   16

gallringsskyldighet som avser de yngre bestånden är tidsbegränsat. Allt eftersom det eftersläpande röjningsbehovet hämtas in och skogsägarna lever upp till den föreskrivna röjningsskyldigheten minskar behovet av de tidigaste gallringarna.

Jag föreslår att skogsvårdslagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att den aktuella och framtida produkfionen av värdefullt virke väsentligt hämmas. Bestäm­melsen bör tas in som ett tredje stycke i 9 § i lagen.

2.4 Vissa mera långsiktiga frågor

De förslag somjag har lämnat i det föregående syftar till att ge effekter i form av ett aktivare skogsbruk redan i ett något kortare perspektiv. Men de har givetvis också stor betydelse i det längre perspektivet. Som jag har framhållit utgör den prognosverksamhet som skogsstyrelsen bedriver en viktig del i skogspolitiken. Prognosverksamheten skall registrera effekter­na av de olika skogspolifiska åtgärderna och bidra med underlag för juste­ring av de skogspolitiska medlen. Det är naturligt att de skogspolitiska medlen måste anpassas till skogsproduktionens utveckling och till eventu­ella förändringar i omvärlden.

Vissa problem som försvårar och utgör hinder för genomförandet av en akfiv skogspolitik har det inte varit möjligt att angripa i detta sammanhang. Jag tänker då närmast på vissa skattefrågor och frågor med anknytning fill fastighets- och ägarstrukturen inom skogsbmket. En stor fråga är skogs­beskattningens utformning överhuvud. I olika sammanhang har behovet av förändringar påtalats. Efter samråd med chefen för finansdepartementet är jag emellertid inte nu beredd att förorda några konkreta åtgärder på detta område. Jag vill dessutom erinra om att det förslag om avverkningsskyl­dighet som jag har lagt fram i det föregående också har betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som kan behöva vidtas på längre sikt.

Frågan om fastighets- och ägarstmkturen har jag något berört tidigare. Det står helt klart att ägosplittring, samägande, utboägande och hög medel­ålder hos skogsägarna blir ett allt större problem. Alla dessa förhållanden hindrar ett akfivt skogsbmk. Små eller splittrade fastigheter bildar för dåligt underlag för ett företagsekonomiskt intressant skogsbmk. Det allt mer vanliga samägandet av fastigheter hindrar eller fördröjer rationella beslut och försvårar för myndighetema att ingripa med råd och anvisningar samt förelägganden. Det blir allt mer vanligt att fastighetsägaren inte bor på fastigheten och att han inte är beroende av någon ekonomisk avkastning från den. Därigenom finns det inte heller något direkt intresse hos ägaren att bedriva ett aktivt skogsbruk. En stigande medelålder hos skogsägarna betyder ökade svårigheter för dem att själva vara aktiva i skogsbruket. Om det dessutom, som fallet varit under de allra senaste åren, råder brist på entreprenadtjänster blir effekten lägre aktivitet. Härtill kommer att en

 

Prop. 1982/83:145                                                   17

skogsägare som har för avsikt att snart överlåta sin fastighet normalt försöker spara av virkesförrådet till den nye ägaren.

Det är ingen lätt uppgift att komma till rätta med de strukturproblem som jag nu har redovisat, eftersom det fömtsätter förändringar bl.a. i den fastighetsrättsUga lagstiftningen och i arvslagstiftningen. Fastighetsregle­ringen, i vatje fall i de former den f. n. bedrivs, är ett tidsödande arbete.

Två särskilda kommittéer arbetar f. n. med frågor som har nära anknyt­ning till strukturproblemen. Den ena, stmktumtredningen för jord- och skogsbmket (Jo 1981:05) beräknas lämna sina förslag under hösten 1983. Utgångspunkten för kommitténs kommande förslag är att markägare av alla kategorier skall göras nier benägna att medverka fill strukturförbätt­ringar eller att avyttra sina fasfigheter. Kommitténs förslag skall bl. a. syfta till att försvåra det passiva ägandet och förhindra att detta ökar. De regelområden som kommitténs arbete berör är främst fastighetsbildnings­lagstiftningen, förvärvslagstiftningen och skattelagstiftningen. Därvid övervägs t. ex. hur fastighetsregleringen skall kunna förenklas för att snab­bare få en bättre stmktur inom starkt ägosplittrade områden. Vidare un­dersöks hur den fortlöpande strukturrationaliseringen skall kunna göras mer effektiv genom ändringar i jordförvärvslagen och hur denna lag skall kunna utnyttjas för att motverka ägosplittring och försvåra andelsägande. På skatteområdet övervägs om ändringar kan göras för att t. ex. fördyra passivt ägande och ägandet av fastigheter som behövs för strukturratio­nalisering. En fråga på skatteområdet som särskilt studeras är om skatte­reglerna för de s. k. gemensamhetsskogarna motverkar bildandet av så­dana.

Den andra kommittén av särskilt intresse i detta sammanhang är kom­mittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. (Ju 1977:07). Kommittén har överlämnat delbetänkandet (SOU 1981:91) Ställföreträ­dare för fastighetsägare i vissa fall. Betänkandet har remissbehandlats. Vid den fortsatta beredningen av förslaget har det visat sig att kommitténs förslag om att det alltid skall utses ställföreträdare för vissa fastighetsägare skulle medföra alltför höga kostnader. En annan lösning på problemet har aktualiserats, nämligen att en ställföreträdare förordnas först sedan någon myndighet har begärt det. Vidare har det framstått som angeläget att överväga om inte ställföreträdaren bör ges större befogenheter än vad kommittén har förordat. Särskih har då pekats på behovet av att ställföre­trädaren får befogenhet att genomföra åtgärder som skogsvårdsstyrelsen har föreskrivit med stöd av skogsvårdslagen. Mot denna bakgmnd har kommittén nyligen i tilläggsdirektiv (Dir 1983:5) fått uppdraget att pä nytt pröva frågan om ställföreträdare. Dessutom skall kommittén behandla frågan om avveckling av dödsbons innehav av jordbruksfastigheter. I uppdraget ingår att pröva om och hur jordförvärvslagen skall göras tillämp­Ug på testamentsförvärv, förvärv av andel i dödsbo och förvärv genom

t2   Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 145

 

Prop. 1982/83:145                                                   18

arvskifte där två eller flera personer tillskiftas jordbruksfasfighet. Kommit­tén skall redovisa sitt arbete före utgången av juni 1984.

De frågor som dessa båda kommittéer behandlar är enligt min mening mycket viktiga för att få till stånd ett mera aktivt skogsbruk. I avvaktan på att frågorna blir lösta är det angeläget att skogsbruksåtgärder i samverkan stimuleras. Det kan ske inom ramen för den tillsynsverksamhet och upp­dragsverksamhet som skogsvårdsstyrelserna f. n. bedriver. Det kan också ingå som ett led i storskogsbmkets och skogsägareföreningarnas verksam­het med inköp och förmedling av virke. Underlag för planering av samver­kan kommer successivt fram i de översiktliga skogsinventeringarna och skogsbmksplanerna. I detta sammanhang vill jag särskilt peka på hur angeläget det är att äldre skogsägare eller andra som inte har praktiska möjligheter att utföra avverkning eller skogsvård erbjuds tjänster av detta slag. Det bör sålunda ligga i bl.a. storskogsbrukets intresse att i det hänseendet utnyttja sina resurser på ett bättre sätt.

Det finns ännu en fråga vars behandling fordrar ytterligare övervägan­den. Virkesförsöijningsutredningen föreslog i sitt betänkande bl.a. att metoden för beräkning av den s.k. egenavgiften skulle läggas om så att endast värdet av egen arbetsinsats kommer att ingå i beräkningsunderla­get. Enligt utredningen påförs skogsägare ofta egenavgift för inkomster som närmast är att hänföra till kapitaluttag. Så kan bli fallet om skogsäga­ren har inkomster från både försäljning av rotposter och t.ex. jordbmk. Detta förhållande har enligt utredningen en hämmande effekt på ägarens vilja att också själv avverka i sin skog. Utredningens förslag fick ett positivt bemötande vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket och riksskatteverket framhöll emellertid att en lösning av problemet fordrar ytterligare ingående överväganden. Enligt vad jag har erfarit undersöks inom socialdepartementet f.n. om det finns fömtsättningar att utan ett omfattande utredningsarbete vidta åtgärder på området.

2.5 Skogsbesprutning

Användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket har varit en av de mest uppmärksammade och debatterade miljöfrågorna under många år. Debatten har framför allt inriktats på spridningen från luften av lövbe­kämpningsmedel. För användningen av alla slags bekämpningsmedel har det sedan lång tid tillbaka funnits restriktioner i lagstiftningen. Sedan år 1975 regleras användningen av bekämpningsmedel i skogsbmket främst genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och kungörelsen (1973:334) i samma ämne. Denna lagstiftning innebär att spridningen har kringgärdats med långtgående säkerhetsföreskrifter. Kontrollen har under åren successivt skärpts bl.a. genom olika fillämpningsföreskrifter från produktkontrollnämnden.

I augusti 1979 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

 

Prop. 1982/83:145                                                   19

en kommitté (Jo 1979:09) för att utreda frågan om användningen av bl.a. kemiska bekämpningsmedel i skogsbmket. I avvaktan på resultatet av kommitténs arbete och på kommande, mera långsiktiga beslut om vilka bestämmelser som skall gälla för användningen av lövbekämpningsmedel i skogsbmket förbjöds i april 1980 spridning av sådana bekämpningsmedel genom lagen (1980:368) om förbud under viss tid mot spridning av be­kämpningsmedel över skogsmark. Förbudet gällde ull utgången av juni 1981 eller den senare tidpunkt som regeringen kunde komma att föreskri­va. I maj 1981 beslutade regeringen att föriänga förbudet, dock längst till utgången av juni 1982.

Kommittén avlämnade i december 1980 sitt delbetänkande (Ds Jo 1980:11) Bekämpning av lövsly. I betänkandet föreslogs bl. a. att kommu­nerna inom ramen för den fysiska planeringen skulle fastställa vilka områ­den som är känsliga från miljövårds- och friluftslivssynpunkt. Inom sådana områden skulle kommunen kunna förbjuda spridning av lövbekämpnings­medel. Sedan betänkandet remissbehandlats förelades riksdagen i prop. 1981/82:44 ett förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Förslaget innebar att spridning av lövbekämpningsmedel i princip förbjöds. Förbudet skulle dock inte omfatta spridning som innebär att enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel (fickning, stubbehandling och liknande metoder). Länsstyrelsen och produktkon­trollnämnden föreslogs vidare få möjlighet att under vissa närmare angivna fömtsättningar medge undantag från spridningsförbudet. Dispensmöjlighe­ten skulle omfatta all skogsmark.

Riksdagen avslog i december 1981 regeringens förslag fill lag om sprid­ning av bekämpningsmedel över skogsmark (JoU 1981/82:16, rskr 1981/82:84). Riksdagen begärde samtidigt bl.a. att regeringen skulle låta utarbeta ett nytt förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark enligt vissa närmare angivna riktlinjer.

Ijanuari 1982 förelades riksdagen i prop. 1981/82:91 ett förslag till lag om fortsatt tillfälligt förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Förbudet var avsett att gälla i avvaktan på kommande, mera långsiktiga beslut om bekämpningsmedlens användning i skogsbmket. Riksdagen beslutade i mars 1982 (JoU 1981/82:22, rskr 1981/82:223) att anta den föreslagna tillfälliga förbudslagen att gälla fr. o. m. den 1 juli 1982 till 1982 års utgång. Majoriteten antog samtidigt, med vissa mindre änd­ringar, det i prop. 1981/82:44 framlagda förslaget till lag om bekämpnings­medel över skogsmark. Denna lag - lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark - trädde i kraft den 1 januari 1983.

För egen del vill jag anföra följande. Gällande lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark står inte i överensstämmelse med regeringens syn på användningen av kemiska bekämpningsmedel inom skogsbmket. Lagstiftningen ger inte kommunerna ett tillräckligt starkt inflytande över medlens användning i skogsbmket. Varje kommun måste

 

Prop. 1982/83:145                                                   20

ges möjlighet att säga nej till skogsbesprutning inom sitt område, vilket innebär att röjning med mekaniska metoder i stället måste användas.

Dessutom ger lagen med dess vittgående dispensmöjligheter utrymme för godtyckliga bedömningar. I lagen anges inte tillräckligt klart hur dis­pensgivningen skall ske och lagen medger dispens från spridningsförbudet i fråga om all skogsmark. Detta leder till betydande osäkerhet för såväl dem som slår vakt om miljö- och rekreationsintressena som dem som hävdar skogsbmkets behov av att använda bekämpningsmedel. Varje form av meningsfull planering omöjliggörs, vilket är olyckligt både för skogsbru­ket och miljövården. Enligt min mening är det av största vikt att skogsbru­ket för sin långsiktiga planering och för genomförande av nödvändiga avverknings- och återväxtåtgärder får klara besked om förutsättningarna för kemisk lövslybekämpning på längre sikt.

Jag anser därför att den nu gällande lagstiftningen har sådana brister att den behöver omarbetas. Den principiella utgångspunkten för en lagstift­ning på området måste vara att kemiska medel skall användas i så begrän­sad utsträckning som möjligt i skogsbmket. Lagen bör därför utgå från ett generellt förbud mot spridning av lövbekämpningsmedel.

I enlighet med vad jag nyss har anfört bör kommunerna ges rätt att bestämma inom vilka områden skogsbespmtning skall vara helt förbjuden. Kommunerna har den bästa möjligheten att med utgångspunkt i de lokala fömtsättningarna bedöma om skogsmarken i fråga har sådan betydelse för friluftslivet, naturvården, lokalbefolkningens trivsel och andra lokala all­männa intressen att spridning av bekämpningsmedel inte bör få ske. Kom­munema bör inom ramen för den översiktliga fysiska planeringen bestäm­ma de områden där användningen av lövbekämpningsmedel skall vara totalförbjuden. Besluten om förbudsområdenas omfattning bör fattas av kommunfullmäktige. Ett sådant beslut kan enligt en allmän kommunal­rättslig princip inte överklagas på annat sätt än genom s. k. kommunalbe­svär. Genom den av mig föreslagna ordningen garanteras ett totalt lekman­nainflytande över beslutet om för vilka områden totalförbudet skall gälla.

För övrig skogsmark inom en kommun, som inte kommer att omfattas av totalförbudet, bör ett generellt förbud mot spridning av lövbekämp­ningsmedel gälla. Av främst arbetarskyddsskäl bör förbudet även omfatta fickning och andra s. k. selektiva bekämpningsmetoder. Det bör dock finnas möjlighet att medge undantag från det generella spridningsförbudet. Frågor om undantag bör prövas av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövningen av undantag bör skogsvårdsstyrelsen göra en samlad bedömning av alla de omständigheter som är av betydelse från skogsbruks-och arbetarskyddssynpunkt. För att dispens skall kunna lämnas bör såle­des gälla dels att lövslybekämpning är nödvändig för att skogsvårdslagens krav i fråga om tryggandet av skogens aterväxt skall uppfyllas, dels att omständigheterna är sådana att mekanisk röjning inte rimligen kan komma i fråga. Vad som är rimligt fär bestämmas på grundval av en samlad

 

Prop. 1982/83:145                                                   21

bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Det gäller bl. a. det geografiska läget, terrängförhållandena samt tillgången på arbetskraft som kan utföra röjning med mekaniska/metoder. Det är också viktigt att arbetarskyddsaspekterna i fråga om möjligheterna att röja med mekaniska metoder beaktas vid denna bedömning. Innan skogsvårds­styrelsen beslutar i ett dispensärende bör därför de fackliga organisationer­na höras. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt skogsstyrel­sen att meddela allmänna råd tiU ledning för skogsvårdsstyrelsernas dis­pensprövning.

Föreskrifterna om spridning av lövbekämpningsmedel bör tas in i en särskild lag som skall ersätta den nu gällande lagen (1982:242) om sprid­ning av bekämpningsmedel över skogsmark. I likhet med nuvarande för­budslag bör den nya lagen gälla vid sidan av bl. a. lagstiftningen om hälso-och miljöfarliga varor. Det innebär bl. a. att prövningen av ett bekämp­ningsmedels hälso- och miljöfarlighet och av metoder m.m. får göras på vanligt sätt av produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen.

I lagen bör även tas in bestämmelser om besvär över skogsvårdsstyrel­sens beslut. Ett sådant beslut bör sålunda kunna överklagas till skogssty­relsen. Skogsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till regeringen.

Lagen bör också innehålla påföljdsbestämmelser. Några särskilda till­synsbestämmelser utöver dem som gäller enligt lagen om hälso- och miljö­farliga varor torde inte vara erforderliga.

Somjag tidigare anfört förordarjag att den nu föreslagna förbudslagen skall omfatta selekfiva bekämpningsmetoder. Förbudet enligt den nu gäl­lande lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogs­mark omfattar inte dessa metoder. Det är angeläget att förbudet enligt den gällande lagen snarast utvidgas till att omfatta även dessa metoder. Jag föreslår därför att 1 § i nuvarande förbudslag ändras i enlighet härmed.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbmksdepartemenlet upprättats förslag till

1.   lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

2.   lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

3.   lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

 

Prop. 1982/83:145                                                            22

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till ändring i skogsvärdslagen

9§

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen är så tät eller av sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, får skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring.

Gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att produktionen av vär­defullt virke väsentligt hämmas.

Som framgår av den allmänna mofiveringen avser gallringsskyldigheten den yngre skogen som inte har blivit röjd i tid eller på rätt sätt. Känneteck­nande för denna skog är att den är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas. Även i medelålders skog som tidigare är gallrad kan värdeprodukfionen främjas genom förnyad gallring. Det kan dock inte sägas att värdeproduktionen i dessa skogar är väsentligt hämmad. För verkställigheten av bestämmelsen i första stycket om röjningsskyldighet har skogsstyrelsen meddelat föreskrifter som anger när sådan skyldighet föreligger och vid vilken tidpunkt röjningen senast skall vara utförd. Den nya bestämmelsen om skyldighet att gallra kommer också att kräva verk­ställighetsföreskrifter.

Av 10 § lagen följer att det är skogsmarkens ägare som är ansvarig för att gallringen utförs. Underlåter en skogsägare att fullgöra gallringsskyldighe­ten kan skogsvårdsstyrelsen meddela föreläggande med stöd av 24§.

Med hänsyn till det stora gallringsbehov som föreligger kan det krävas särskilda föreskrifter för tiden närmast efter ikraftträdandet av den nya bestämmelsen. Ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter har ta­gits in i övergångsbestämmelsema.

14§

Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans bmkningsen­het främjas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om hur stor andel av en bmkningsenhets skogsmarksareal som högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av arealen som måste slutavverkas under perioden. Sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den andel som det är tillåtet att slutavverka.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från första stycket.

Genom ändringen i förevarande paragraf åläggs skogsägarna ett vidgat ansvar vad avser slutavverkningen. Till den tidigare skyldigheten att ran­sonera den slutavverkningsbara skogen för att främja en jämn åldersför­delning av skogen fogas ett krav på en viss minsta avverkning.

 

Prop. 1982/83:145                                                   23

För en närmare beskrivning av den föreslagna avverkningsskyldigheten är det nödvändigt att redovisa huvuddragen i de föreskrifter som skogs­styrelsen har meddelat om ransoneringsskyldigheten. De allra minsta bmkningsenheterna med en årlig ideal produktion av högst 100 msk har helt undantagits från ransoneringskravet. För bmkningsenheter med en årlig produktion som översfiger lOO msk men är högst 200 msk gäller endast den restriktionen att slutavverkning inte får ske om enhetens skogs­marksareal redan till mer än hälften består av kalmark eller skog yngre än 20 år eller kan komma att göra detta efter den tilltänkta avverkningen. För övriga bmkningsenheter bestäms den högsta tillåtna årliga slutavverk­ningsarealen, årsytan, genom att man först beräknar en normalyta. Den ytan får man fram genom att dividera bmkningsenhetens skogsmarksareal med den lägsta genomsnittliga omloppstiden för skogen på brukningsenhe­ten, dvs. lägsta tillåtna slutavverkningsålder med fillägg för normal kal-markstid. För att därefter erhålla årsytan korrigeras normalytan med hän­syn till hur stor andel slutavverkningsbar skog som finns på bmkningsen­heten. Det anses rimligt att slutavverkningama får bedrivas i en hårdare takt så länge det finns mycket slutavverkningsbar skog på en brukningsen­het. Beräkningen sker med hjälp av korrekfionsfaktorer. Om t.ex. den lägsta genomsnittliga omloppstiden är 100 år på en brukningsenhet blir nor­malytan 1 procent av enhetens skogsmarksareal. Finns det 30 procent slutavverkningsbar skog på bmkningsenheten får normalytan korrigeras så att årsytan blir 1,6 procent av skogsmarksarealen. Är andelen slutavverk­ningsbar skog 50 procent blir årsytan efter korrigering 2,0 procent. Vid 80 procent slutavverkningsbar skog tillåts en årsyta av 2,6 procent. Korrek­tionsfaktorerna är ett resultat av en skälighetsbedömning.

För att göra det möjligt att genomföra rafionella avverkningar på mindre brukningsenheter får på sådana enheter ett antal årsytor sammanföras och avverkas på en gång. Reglerna innebär följande. På brukningsenheter med en ideal årlig produktionsförmåga av mellan 200msk och 3000 msk får årsytoma under en tioårsperiod tas ut genom en eller flera avverkningar när som helst under perioden. Perioderna räknas från den 1 januari 1980. På bmkningsenheter med en ideal produkfionsförmåga om minst 3000 m-sk om året fömtsätts slutavverkningen bedrivas så att ungefär lika stora uttag görs varje år.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen leder en inaktivitet i fråga om slutavverkning fill en allt skevare åldersfördelning genom att alltmer skog blir slutavverkningsbar på bmkningsenheten. En alltför om­fattande slutavverkning leder å andra sidan till en ojämnhet av rakt motsatt slag. Ett rimligt minimikrav på avverkning bör sålunda ligga någonstans mellan dessa båda ytterligheter. Jag har dessutom påpekat att avverk­ningskravet för att främja utvecklingen mot en jämn åldersfördelning bör anpassas fill andelen slutavverkningsbar skog på bmkningsenheten. I det avseendet bör således samma princip användas som vid bestämmandet av

 

Prop. 1982/83:145                                                   24

ransoneringskravet. Jag avser med detta att avverkningskravet skall ställas högre när brukningsenheten har en stor andel slutavverkningsbar skog jämfört med när andelen sådan skog är liten.

Skogsstyrelsens föreskrifter i anslutning fill ransoneringsbestämmelsen har utformats med stor frikostighet. Så t.ex. medger de nyss nämnda korrektionsfaktorerna en avsevärd överavverkning i vissa fall. Vidare får, då korrigeringen av normalytan skall göras, som slutavverkningsbar skog räknas även den skog som kommer att bli slutavverkningsbar under tio år framöver. När det gäller att avgöra om avverkningsskyldighet föreligger borde sådan skog inte ingå i bedömningsunderlaget. Det är å andra sidan en fördel om både ransoneringskravet och avverkningskravet bedöms med utgångspunkt i samma basunderlag. Jag anser att detta problem kan lösas genom att skog vars ålder inte överstiger den lägsta tillåtna slutåldern med mer än tio år undantas från kravet på avverkning trots att den ingår i beräkningsunderlaget. Vidare bör avverkningskravet gälla först om den skog som får slutavverkas uppgår fill en viss andel av bmkningsenhetens skogsmarksareal. Därigenom ges ytterligare utrymme för utnyttjande av möjligheterna till värdeproduktion under ett antal år efter det att ett be­stånds lägsta ttllåtna>slutålder har uppnåtts. Jag finner det rimligt och med hänsyn till önskemålet om en utjämnad åldersfördelning lämpligt att nivån på avverkningskravet bestäms fill ungefär hälften av årsytan så som den framkommer efter den nyss nämnda korrigeringen av normalytan. Det innebär med motsvarande exempel som i det föregående en minimiårsyta enligt följande.

På en bmkningsenhet med 100 års lägsta genomsnitfiiga omloppsfid och därmed en normalyta av 1 procent skulle den årsyta som minst skall avverkas komma att uppgå till 0,8 procent av bmkningsenhetens areal om andelen slutavverkningsbar skog är 30 procent. I exemplet med 50 procent slutavverkningsbar skog blir årsytan 1,0 procent av bmkningsenhetens areal. Har, som i det tredje exemplet, bmkningsenheten 80 procent slutav­verkningsbar skog blir årsytan 1,3 procent.

Som jag nämnt inledningsvis innebär skogsvårdslagens bestämmelser om anläggning av skog i vissa fall en skyldighet att avverka lågproduceran­de bestånd. Skog som omfattas av dessa bestämmelser bör inte räknas in i bedömningsunderlaget för den nu föreslagna avverkningsskyldigheten. Avverkning av sådana lågproducerande bestånd bör därmed inte heller få tillgodoräknas vid en bedömning av humvida kravet på minimiavverkning har uppfyllts.

För slutavverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog krävs skogs­vårdsstyrelsens fiUstånd. Krav på tillstånd för slutavverkning gäller också enligt lagen (1974:434) om bevarande av bokskog och kan ha föreskrivits med stöd av naturvårdslagen. Det är givet att avverkningsskyldigheten bortfaller om sådana tillstånd inte ges. Sådan skog bör då inte heller räknas

 

Prop. 1982/83:145                                                   25

som slutavverkningsbar vid beräkning av det avverkningskrav som kan gälla för annan skogsmark som ingår i bmkningsenheten.

Avverkningskravet skall inte behöva fullgöras omedelbart genom årliga avverkningar. Det bör vara tillräckligt att kravet blir tillgodosett inom en viss avgränsad fidsperiod. En skogsägare bör således ges möjlighet att samla ihop till en virkeskvantitet som det är ekonomiskt rimligt att avverka på en och samma gång. Vidare bör skogsägarna ges möjlighet att förlägga avverkningarna så att de passar med konjunkturen för skogsindustrin och därmed dess efterfrågan på virke. Jag anser också att periodlängden av praktiska skäl så långt möjligt bör överensstämma med den som gäller enligt ransoneringsbestämmelserna. Somjag har redovisat i det föregående tillämpas därvid tio år för brukningsenheter med en ideal produktionsför­måga lägre än 3000m'sk om året. För de större bmkningsenheterna är periodens längd i princip ett år. Antalet större brukningsenheter i enskild ägo uppgår till endast ca 1 500. Att bestämma en särskild periodlängd för dessa vore en onödig administrativ omgång. Jag anser mot bakgmnd härav att avverkningskravet bör tillgodoses inom tio år när det gäller alla bruk­ningsenheter. För att periodiseringen skall överensstämma med den som gäller för ransoneringskravet bör avverkningskravet första gången vara uppfyllt senast den 1 januari 1990.

I likhet med vad som gäller för ransoneringsreglerna bör det finnas vissa möjligheter att medge undantag från kravet på minimiavverkning. Ett mofiv för undantag bör kunna vara att slutavverkningskravet omfattar bestånd med mycket hög värdeproduktion. Ett annat godtagbart skäl för undantag bör vara att avverkningen är så liten att den av ekonomiska skäl bör ske i samverkan med någon granne som först inom något år planerar att avverka. Ett tredje skäl är de särskilda hänsyn till naturvårdens intres­sen sonri jag har berört i den allmänna motiveringen.

Lagrådet förordar på anförda skäl att den nyss angivna principen om avverkningsskyldighetens omfattning kommer fill uttryck i lagtexten. Jag har inte något att erinra mot att paragrafens andra stycke preciseras närmare på det sätt lagrådet förordar. Jag vill emellertid påpeka att gränsen med nödvändighet blir i viss mån flytande, eftersom avverkningsskyldig­heten bestäms till en viss andel av vad som är tillåtet att avverka. Gränsen för den högsta tillåtna avverkningen bestäms i sin tur, enligt givna bemyn­diganden, av skogsstyrelsen och det är fömtsatt att styrelsen skall anpassa denna gräns bl. a. till förändringar i skogstillståndet. Jag ansluter mig alltså till lagrådets förslag till ändring av andra stycket i paragrafen.

21a§

För vatje bmkningsenhet skall finnas en skogsbmksplan med riktlinjer för skogens skötsel på enheten. Planen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

 

Prop. 1982/83:145                                                   26

I de föreskrifter, vartill hänvisas i paragrafens första stycke, skall som framgår av den allmänna motiveringen anges minimikraven beträffande skogsbmksplanens innehåll och kvalitet. Dit hör vilket aktualitetskrav som skall ställas. Även om skogsbmksplanerna endast skall gälla som rekom­mendationer bör de inte få vara alltför gamla. F. n. accepterar skogsstyrel­sen i regel inte planer äldre än tio år när bidragsansökningar skall behand­las.

Vidare bör det i föreskrifterna regleras inom vilken tidsrymd skyldighe­ten att ha en skogsbruksplan skall vara uppfylld. Med 1979 års skogspoli­tiska beslut startades en s. k. översiktlig skogsinventering i hela landet. Inventeringen skall tjäna som underlag för skogsbmksplaner men också för planering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och för samhällspla­nering av olika slag. Det är angeläget att inventeringarna kan göras i något snabbare takt än hittills så att upprättandet av skogsbmksplaner underiät-tas. I fråga om de ekonomiska resurserna till inventeringarna återkommer jag i det följande. Andra begränsningar i planeringsresurserna m.m. gör dock att det kommer att ta flera år innan skogsbmksplaner kan tas fram för hela landet. Utgångspunkten bör vara att alla bmkningsenheter skall ha en skogsbmksplan inom tio år. Skogsägaren bör dock vara skyldig att skaffa en skogsbmksplan tidigare om den översiktliga skogsinventeringen för det aktuella området har genomförts.

Jag har i den allmänna motiveringen redovisat i vilka fall det finns anledning att meddela föreskrifter om undantag från kravet på att det skall finnas en skogsbmksplan.

Den skogsägare som inte skaffar sig en skogsbmksplan kan med stöd av 24 § skogsvårdslagen föreläggas att göra detta.

27 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8§ första stycket eller 20 § första stycket,

2.    bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,

3.    bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,

4.    bryter mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket,

5.    bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,

6.    underlåter att fullgöra anmälningskyldighet som har föreskrivits med stöd av 17 §,

7.    underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas.

I ringa fall döms ej till ansvar.

Har flera medverkat till gäming som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte fill ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

 

Prop. 1982/83:145                                                   27

Den föreslagna ändringen av 14§ föranleder en ändring av straffbestäm­melserna i förevarande paragraf. Skyldigheten att ransonera den slutav­verkningsbara skogen skall liksom hittills vara straffsanktionerad. Under­låter en skogsägare att uppfylla minimikravet pä slutavverkning får där­emot skogsvårdsstyrelsen gripa in och meddela föreläggande med stöd av 24 § skogsvårdslagen. Motsvarande ingripande får ske om skogsägaren underlåter att gallra.

Övergångsbestämmelser

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2.    Regeringen eller dén myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva de avvikelser från lagen som kan behövas med hänsyn till över­gångssvårigheter som kan föranledas av den genom lagen införda skyldig­heten att gallra skog.

4.2 Förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

1 §

Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämp­ning av lövsly, är förbjuden. Detsamma gäller användningen av metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i det föregående innehål­ler bestämmelsen förbud mol kemisk lövslybekämpning. Spridning av bekämpningsmedel över skogsmark är således förbjuden, oavsett om den sker från luften eller från marken.

Förbudet omfattar även sådan spridning av bekämpningsmedel som innebär att enskilda trädstammar behandlas med medlen i fråga (fickning, stubbehandling och liknande metoder).

Begreppet bekämpningsmedel används i lagen i samma betydelse som i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Med begreppet skogsmark avses skogsmark i skogsvårdslagens (1979:429) mening.

2§

Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3§, medge undantag från 1 § om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska meto­der. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaf­fenhet, skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för naturmiljön.

I paragrafens första stycke anges under vilka fömtsättningar dispens kan medges från spridningsförbudet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen.

Undantag får inte medges i fråga om områden inom vilka totalförbud

 

Prop. 1982/83:145                                                   28

mot spridning av lövbekämpningsmedel gäller på gmnd av kommunens beslut enligt 3§. För att undantag från spridningsförbudet skall kunna medges inom övriga områden inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort lövvegetafionen för att i enlighet med kravet i 7 § skogsvårdsla­gen (1979:429) trygga återväxten av skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs vidare att lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med hänsyn till beståndssammansättningen, ter­rängförhållandena och det geografiska läget. Även fillgången pä arbets­kraft, som kan utföra röjning med mekaniska metoder, och arbetarskydds­aspekter måste somjag fidigare har anfört beaktas.

Av paragrafens andra stycke framgår att dispens från spridningsförbudet får förenas med de villkor som behövs för att tillvarata naturvårdens intressen. Villkoren kan avse begränsningar i spridningen av bekämpnings­medel i förhållande till exempelvis vattendrag, skogsbryn eller mindre lokaler med sällsynta växter.

Självfallet bör, i enlighet med vad som i övrigt gäller på produktkontrol­lens område, någon ersättning inte utgå i de fall tillstånd fill spridning vägras.

Enligt lagrådet är det i någon mån oklart om paragrafen medger att hänsyn tas också till friluftslivets intressen. Lagrådet påpekar att när det gäller skydd för naturmiljön med stöd av naturvårdslagen kan man också ta hänsyn fill naturmiljöns betydelse för friluftslivet (prop. 1974:166s.98f). Jag vill bekräfta att avsikten är att, pä samma sätt som enligt naturvårdsla­gen, hänsyn kan tas även till naturmiljöns betydelse för friluftslivet. Jag anser inte att det finns skäl att förtydliga lagtexten i detta hänseende.

Av vad jag anför i anslutning till 5§ framgår att avsikten är att de föreskrifter som behövs för att fillgodose rennäringens intressen i första hand skall regleras med stöd av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Det finns därför inte heller anledning att i paragrafen särskih ange rennäringens intressen.

3§

Kommunfullmäktige kan besluta att undantag enUgt 2 § inte får medges i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn fill områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.

Av paragrafen, somjag har utformat enligt lagrådets förslag, framgår att förbudet mot spridning av lövbekämpningsmedel blir indispensabelt för andra ändamål än vetenskaplig prövning (jämför 4 §) inom de områden som kommunen bestämmer. Det innebär dock inte att ett beslut om dispens enligt 2§ för ett visst område upphör att gälla om kommunen senare förbjuder spridning över området i fråga.

Kommunen bör på lämpligt sätt märka ut på karta de områden som

 

Prop. 1982/83:145                                                   29

omfattas av kommunens förbud mot spridning. För att skogsvårdsstyrel­sen skall få kännedom om de områden, inom vilka detta förbud gäller, bör kommunen sända en avskrift av beslutet till skogsvårdsstyrelsen.

4§

Produktkontrollnämnden får medge undantag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

Paragrafen motsvarar 3§ lagen (1982:242) om spridning av bekämp­ningsmedel över skogsmark.

5§

Särskilda bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel och om medlens användning.

Den lagstiftning som åsyftas är främst lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor liksom även arbetsmiljölagstiftningen.

Kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (1973:334) innehåller ge­nerella föreskrifter om registrering av bekämpningsmedel. Av dessa före­skrifter framgår bl. a. vilka möjligheter som produktkontrollnämnden har att i samband med registreringen meddela föreskrifter och villkor för medlens användning. Dessutom har produktkontrollnämnden fått bemyn­digande att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om spridning av be­kämpningsmedel.

Skogsvårdsstyrelsens prövning av dispensärenden måste ske med beak­tande av bl. a. de särskilda föreskrifter som utfärdats fill skydd för ren­näringens intressen. Bl.a. har skogsstyrelsen utfärdat allmänna råd om skogsbmkets hänsynstagande till rennäringen (SKSFS 1982:2). Vidare bör produktkontrollnämnden, på motsvarande sätt som har gällt t.o.m. ut­gången av år 1982, med stöd av kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor meddela de ytterligare föreskrifter om spridning av be­kämpningsmedel som behövs för att tillgodose rennäringens intressen.

6§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller åsidosätter villkor som har meddelats vid medgivande av undantag enhgt 2 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Påföljdsbestämmelsen har anpassats till motsvarande bestämmelser i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

7§

Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos skogs­styrelsen genom besvär.

Beslut av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden får överklagas hos regeringen genom besvär.

 

Prop. 1982/83:145                                                   30

Ikraftträdandebestämmetserna

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla. Undantag som meddelats enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Före den 1 april 1984 får undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

Undantag enligt 2 § från spridningsförbudet i den gällande lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark eller mot­svarande äldre bestämmelser torde vanligen medges endast för ett år i taget. Om i något undantagsfall en dispens har lämnats för tiden efter utgången av år 1983 framgår motsatsvis av första stycket i ikraftträdande­bestämmelserna att den föriorar sin giltighet fr. o. m. den 1 januari 1984.

Som framgår av andra stycket är skogsvårdsstyrelsen förhindrad att före den 1 april 1984 medge undantag från spridningsförbudet inom andra kommuner än de som dessförinnan hunnit fatta beslut enligt 3§. Skogs­vårdsstyrelsen får alhså inte medge dispens från spridningsförbudet under den tid som kommunerna beräknas behöva för att fatta erforderliga beslut enligt 3 §. En kommun som redan under första året som lagen tillämpas vill förhindra spridning av bekämpningsmedel över vissa områden måste alltså fatta beslut härom före den 1 april 1984. Om kommunen efter nämnda tidpunkt ändrar ett tidigare beslut eller fattar ett nytt beslut enligt 3§ påverkas inte de dispenser som skogsvårdsstyrelsen kan ha meddelat dessförinnan.

5    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta följande av lagrådet granskade lagförslag med vidtagna ändringar, nämligen

1.    lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

2.    lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

3.    lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

6   Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84

I prop. 1982/83: 100 (bil. 11 s. 48) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1983/84 under angivna anslagsrubriker beräkna följande belopp.

D 5. Skogsvärdsstyrelserna: Investeringar 46000000kr.

 

Prop. 1982/83:145                                                   31

D 6. Bidrag till skogsvård m. m. 295000000kr.

D 7. Stöd till byggande av skogsvägar 50000000kr.

Jag anhåller att nu få anmäla bl. a. dessa frågor;

NIONDE HUVUDTITELN D. SKOGSBRUK

D 1. Skogsstyrelsen

I prop. 1982/83:100 (bil. 11 s. 44) har regeringen under denna rubrik föreslagit att 27056000kr. anvisas till skogsstyrelsen för budgetåret 1983/84.

Jag har nyss redogjort för den betydelse som skogsstyrelsens s. k. prog­nosverksamhet har för utformningen, tillämpningen och uppföljningen av skogspolitiken. Prognosverksamheten organiserades efter beslut av rege­ring och riksdag på mitt förslag fr. o. m. den 1 juli 1976 (prop. 1975/76:132, JoU 1975/76:41, rskr 1975/76: 333). Ett av de viktigaste inslagen i prognos­verksamheten är långsiktiga avverkningsberäkningar grundade på bl. a. de uppgifter om våra skogar som registreras vid riksskogstaxeringen. Avverk­ningsberäkningarna är mycket kostsamma. Mot den bakgrunden anförde jag i nämnda proposifion att en mer fullständig redovisning som behövs för samhällets del bör göras ungefär vart femte år.

Skogsstyrelsen har i skrivelse den 23 december 1982 anfört att det nu är lämpligt att påbörja arbetet med en ny virkesbalansutredning. I detta arbete skulle ingå fömtom nya avverkningsberäkningar utförda med hjälp av ett nytt beräkningssystem och grundade på nya data även en invente­ring av sågverksindustrin och en totalbedömning av virkesbehovet för skogsindustrin och för andra användare. Vidare är avsikten att göra sam­hällsekonomiska analyser av olika slag.

Kostnaderna för arbetet som beräknas vara slutfört vid slutet av år 1985 skall täckas från detta anslag. Det räcker emellertid inte till för avverk­ningsberäkningarna. Sammanlagt för budgetåren 1983/84 - 1985/86 beräk­nas medelsbehovet för avverkningsberäkningarna till 3550000 kr. varav 1600000 kr. för nästa budgetår. Mot bakgrund härav behöver ytterligare 1,6milj. kr. tillföras ifrågavarande anslag.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Skogsstyrelsen för budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 11 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 1600000 kr.

 

Prop. 1982/83:145                                                                 32

D 3. Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter

I prop. 1982/83: 100 (bil. 11 s. 47) har regeringen under denna rubrik föreslagit att 115.962000kr. anvisas till skogsvårdsstyrelsernas myndig­hetsuppgifter. Under rubriken Skogsvärdsstyrelserna (s. 44 - 46) har jag redovisat att skogsstyrelsen har föreslagit att samhället skall bekosta en handlingsinriktad avverkningsrådgivning i form av utsyning av skog. Kost­naderna härför beräknar skogsstyrelsen till ca 25milj. kr. Den plan för skogsvärdsstyrelsernas samlade verksamhet under budgetåret 1983/84 som jag har redovisat under samma mbrik är mot bakgmnd av de förslag jag nu lägger fram betecknad som preliminär.

Det omedelbara behovet av ett aktivare skogsbruk inkl. tillämpningen av de bestämmelser som jag har förordat i det föregående kräver ett ökat engagemang för skogsvårdsstyrelserna i form av information samt rådgiv­ning och tillsyn i direkt kontakt med skogsägarna. Jag föreslår mot bak­grund härav att skogsvårdsstyrelserna tillförs medel för ytterligare ca 7 000 tjänstgöringsdagar utöver vad jag tidigare har beräknat. Jag beräknar kost­naderna härför fill lOmilj. kr. Däremot är jag inte beredd att förorda en av staten finansierad utsyning av skog. Enligt min mening står kostnaderna för utsy ningen inte i rimlig proportion till den effekt som kan väntas.

Vad jag nu har förordat och vad jag föreslår i det följande om det stafiiga stödet fill skogsbruket innebär att skogsvårdsstyrelsernas samlade verk­samhet kommer att förändras i förhållande till vad som anges i den nämnda prehminära planen. Jag bedömer omfattningen till sammanlagt ca 795 milj. kr. varav uppdragsverksamhet 630 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Skogsvårdsstyretserna: Myndighetsuppgifter för budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 11 föreslaget förslagsan­slag anvisa ytterligare 10000000kr.

D 5. Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar

1981/82 Utgift       18504058         Reservation           22745941

1982/83 Anslag     46000000

1983/84 Förslag    44700000

Över anslaget anvisas medel främst för nyinvesteringar i skogsvårds­styrelsernas uppdragsverksamhet och i frö- och plantverksamhelen.

Skogsstyrelsen

Investeringarna i uppdragsverksamheten har under budgetåret 1981/82 uppgått till närmare 13 milj. kr. varav ca 850000 kr. täckts av ifrågavarande anslag. Några slörre förändringar planeras inle för innevarande budgetår. För budgetåret   1983/84 planeras investeringar till en kostnad  av ca

 

Prop. 1982/83:145                                                   33

18,5 milj. kr. varav ca 3,7 milj. kr. bör täckas från i frågavarande anslag. De senare är avsedda för möbler, kontorsmaskiner, skogsredskap, fordon och personalvagnar saml för byggnadsarbeten.

Investeringarna i frö- och plantverksamheten under budgetåret 1981/82 som har finansierats över detta anslag har uppgått till ca 32 milj. kr. För innevarande budgetår planeras investeringar för sammanlagt ca 41,5milj. kr. varav 36,6milj. kr. från detta anslag. För budgetåret 1983/84 planeras investeringar för ca 45milj.kr. varav ca 37milj. kr. från detta anslag. Mer än hälften härav är avsedd för nya plantskolor och förvarings-utrymmen för plantor.

Över anslaget anvisas även medel för bidrag till anläggning av skogsfrö-plantager. För delta ändamål behövs oförändrat 5 milj. kr.

Sammanlagt föreslår skogsstyrelsen att anslaget tas upp med 45,3 milj. kr. för nästa budgetår.

Föredragandens överväganden

Skogsstyrelsens plan för investeringar i frö- och plantverksamheten, vilken jag i huvudsak kan godta, innebären fortsatt anpassning till kraven på högvärdigt plantmaterial till acceptabla priser. Planen fömtsätter en fortsatt, nödvändig stmkturrationalisering.

Skogsstyrelsen har i samråd med byggnadsstyrelsen utformat en princip­överenskommelse om förvaltningen av skogsvårdsstyrelsernas kontorsfas-figheter m.m. Överenskommelsen innebär bl.a. att byggnadsstyrelsen övertar ansvaret för skogsvårdsstyrelsernas regionkontor. Härav följer att investeringar för del ändamålet inte kommer att finansieras över detta anslag. Vid min beräkning av medel för investeringar i uppdragsverksam­heten har jag gjort en mindre justering med hänsyn fill att vissa investering­ar har tidigarelagts i sysselsättningsfrämjande syfte.

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen

att till Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag av 44700000 kr.

D 6. Bidrag till skogsvård m.m.

1981/82 Utgift   155740668

1982/83 Anslag  295000000

1983/84 Förslag        300000000

Frän anslaget bekostas bidrag till särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet, skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd, dikning, tillvaralagande av klenvirke, skogsbruksplaner och åt­gärder mot skadegörelse av skogsinsekter. Vidare bekostas översiktliga

 

Prop. 1982/83:145

34

skogsinventeringar från anslaget. Bidragsbestämmelserna finns i förord­ningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbmket (ändrad senast 1982:961) och kungörelsen (1974:472) om statsbidrag fill skogsvård i norra Sverige (omtryckt 1979:793, ändrad 1982:982).

 

 

 

1982/83

Beräknad ändring

; 1983/84

 

Skogs-

Före-

 

 

styrelsen

draganden

Rambelopp

 

 

 

1. Särskilda skogsvårdsåtgär-

 

 

 

der inom det skogliga stöd-

 

 

 

området

120000000

—

-hl OOOO 000

2. Skogsodling efter avverk-

 

 

 

ning av lågproducerande

 

 

 

bestånd

195000000

—

-

3. Dikning

8000000

-

-

4. Tillvaratagande av klen-

 

 

 

virke

40000000

-

-40000000

5. Skogsbruksplaner

5 500000

-

- 5500000

6. Översiktliga skogsinven-

 

 

 

teringar

16000000

-1-12000000

-1-12000000

 

384500000

-1-12000000

-23 500 000

Anslag

295000000

-1- 5000000

-1- 5000000

Skogsstyrelsen

De för budgetåret 1981/82 tillgängliga rambeloppen för bidrag till skogs­vård har inte utnyttjats helt. Det tillfälliga stödet till återväxtåtgärder i den inre zonen av stödområdet har inte utnyttjats fullt ut. Verksamheten med skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd har tredubblats men ändå inte kommit upp till den nivå som rambeloppet medger. Genom en sänkning av bidragsprocenten till dikning har verksamheten kunnat hållas på ungefär oförändrad nivå. Ramen för klenvirkesbidrag har inte förbrukats helt. Motsvarande gäller skogsbmksplaner där verksamheten trots personalbrisl i samband med omorganisationen ökat med 25%. Över­siktliga skogsinventeringar har av samma skäl inte kunnat göras i planerad omfattning. Uttryckt i areal harbidragen disponerats enligt följande.

 

Återväxtåtgärder

41700 ha

Röjning

59500 ha

Gallring

375 ha

Åtgärder i lågproduce-

 

rande bestånd

39500 ha

Skogsdikning

20600 ha

Skogsbmksplaner

418700 ha

Klenvirkesstöd

53 700 ha

Dämtöver har för bekämpning av granbarkborren utnyttjats 14,5 milj.kr. För innevarande budgetår kommer bidragsramarna för åtgärder i lågpro­ducerande bestånd och för klenvirke sannolikt inte att utnyttjas helt.

 

Prop. 1982/83:145                                                   35

Dikningsverksamheten kan stödjas i något mindre omfattning än föregåen­de år. I övrigt sker inga förändringar.

För nästa budgetår föreslår styrelsen att ramen för översiktliga skogsin­venteringar räknas upp med 12 milj.kr. till 28 milj.kr. I övrigt föreslås oförändrade ramar. Sammanlagt bör rambeloppet således bestämmas till 396,5 milj. kr. Utbetalningen under anslaget beräknas till 300 milj. kr.

Skogsstyrelsen har i särskild skrivelse den 6 september 1982 pä regering­ens uppdrag redovisat en utvärdering av de tidsbegränsade stöden för tillvaratagande av klenvirke och för återväxtåtgärder pä enskilda skogs­marker i Norrlands inland. Stöden infördes efter beslut av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:136, JoU 1980/81:25, rskr 1980/81:295). När det gäller klenvirkesstödet bedömer styrelsen att del har haft viss avsedd effekt och att intresset för ett ökat tillvaratagande av klenved har stigit hos privata mindre skogsägare. Styrelsen anser att intresset nu har nätt en sädan nivå att marknadskrafterna och nya avverkningsmetoder har större betydelse totalt sett än ett specifikt klenvirkesstöd.

I fråga om det särskilda stödet till återväxtåtgärder i Norrlands inland anser skogsstyrelsen att effekterna är svåra atl värdera efter så kort tid som drygt ell år. Styrelsen bedömer att stödets effekt på avverkningen under denna lid sannolikt har varit måttlig. Styrelsen föreslår att stödfor­men bör få tillämpas tills vidare utan tidsbegränsning och att effekterna utvärderas efter några år.

Föredragandens överväganden

Nu gällande gmnder för det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket godkändes av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387). Utgångspunkten är att skogsbmket i princip skall vara själv­finansierat. Så t. ex. skall de gmndläggande krav som ställs enligt skogs­vårdslagstiftningen alltid tillgodoses utan statligt stöd. I de fall då det är ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav bör emelletid statligt stöd kunna ges. Särskilt framträdande är därvid de regionalpolitiska motiven. Det statliga stödet skall rent allmänt inriktas mot sådana åtgärder som från samhällets synpunkt är angelägna men som för skogsägaren ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid. Regionalpoliliska skäl har ansetts tala för statligt stöd fill bl.a. vissa åtgärder som i och för sig kan vara föreskrivna i skogsvårdslagstiftningen men som med hjälp av slöd kan bli utförda på ett kvalitativt bättre sätt.

Stöd i form av bidrag kan utgå till skogsdikning, återväxtåtgärder, viss röjning, viss annan avverkning, tillvaratagande av klenvirke och till skogs­bmksplaner. Samtliga dessa bidrag finansieras över detta anslag som ock­så finansierar de översiktliga skogsinventeringarna.

Bidragen är differentierade på så sätt att högre bidrag kan utgå i ett särskilt skogligt stödområde som dessutom är indelat i två zoner, en inre och en yttre. Utgångspunkten för stödområdesindelningen har varit en

 

Prop. 1982/83:145                                                   36

sammanvägning av de biologiska och ekonomiska förutsättningarna för skogsbruk och regionalpolifiska motiv.

En utgångspunkt år 1979 för förslaget om statligt stöd till skogsvård var att någon skillnad inte skulle göras mellan olika skogsägargmpper i fråga om möjlig bidragsprocent. En annan var att gamla stödformer skulle upp­höra omedelbart. Genom riksdagens beslut kom emellertid vissa differenti­erade stöd att bestå samtidigt som en äldre stödområdesindelning skulle behållas t. o. m. budgetåret 1983/84. Bestämmelserna om dessa stöd finns i en särskild författning, nämligen kungörelsen (1974:472) om statsbidrag till skogsvård i norra Sverige (bidragen 13, 14 och 15 i följande sammanställ­ning).

Genom riksdagens beslut vären 1981 infördes somjag fidigare har re­dovisat två nya, tidsbegränsade stödformer, nämligen klenvirkesstödet om 40 milj. kr. och stödet till återväxtåtgärder i Norriands inland om 35 milj. kr. Det senare (bidraget 12) förbehölls fysiska personer, dödsbon och familjesfiftelser i stödområdets inre zon och differentierades dessutom ytteriigare. Hösten 1981 beslutade riksdagen om en förstärkning av stödet till avveckling av gles skog. Beslutet innebar bl.a. en höjning av bidrags­procenten och en differentiering mellan ägargrupper (bidragen 2 och 3).

Följande sammanställning visar de olika formerna av statsbidrag fill skogsvården.

 

 

Skogs-

Högsta 1

Didragsproccnt

 

 

ägare

 

 

 

 

 

I stödområdets

Övr.

 

 

inre zon

yttre zon

landet

Ej tidsbegränsat stöd

 

 

 

 

1. Skogsdikning

alla

50

50

50

2. Återväxtåtgärder efter

enskilda

90-70

70

50

avverkning av gles m. m.

övriga

70

70

50

skog

 

 

 

 

3. D:o täckning av avverk-

 

 

 

 

ningsförlust

alla

100

100

100

4. Försenade eller komplet-

 

 

 

 

terande återväxtåtgärder

alla

50

30

-

5. Eftersatt röjning

alla

50

30

-

6. Täckning av gallrings-

 

 

 

 

förlust

alla

100

100

—

7. Återväxtåtgärder efter

 

 

 

 

normal avverkning

alla

50

-

-

8. Hjälpplantering efter sork-

 

 

 

 

och kaninskador

alla

70-90

70-90

-

9. Bekämpning av insekter

alla

Anvisas

särskilt

 

10. Skogsbmksplaner

enskilda

50

50

50

 

Prop. 1982/83:145

37

 

Skogs­ägare

Högsta bidragsprocent

I stödområdets

inre zon   yttre zon

Övr. landet

 

Tidsbegränsat stöd

11.  Tillvaratagande av klen­
virke

12.  Återväxtåtgärder efter avverkning senare än 1980

13.  Försenade och komplet­terande åtverväxtåtgärder efter avverkning av tras-och restskog

14.  Eftersatt röjning

15.  Viss dikning

 

 

 

alla

30

enskilda

90-60

enskilda

70

ovnga enskilda

60 70

ovnga enskilda

60 70

ovnga

60

30

30

Min redovisning av det statliga stödet fill skogsvården visar att det finns all anledning att förenkla det och göra en utmönstring av vissa stödformer. En första åtgärd bör vara att slopa samtliga fidsbegränsade stöd. Tidsbe­gränsade stöd snedvrider planeringen inom skogsbruket, kan ge effekter i felakfig tid och vållar stort administrafivt besvär för skogsvårdsmyndighe-len. Genom att slopa stödformerna 11 — 15 i min sammanställning försvin­ner dessutom en föråldrad stödomrädesgräns. En sådan förenkling ger även bättre överskådlighet för alla berörda parter. Överlappande stöd­former slopas. Därtill kommer att ytterligare ett mäl näs, nämligen att så långt det är rimligt minska differentieringen mellan olika ägargrupper. När det särskilt gäller klenvirkesstödet hänvisar jag till skogsstyrelsens bedöm­ning att verksamheten nu bör kunna fortgå utan statligt stöd. Frågan om statsbidrag till återväxtåtgärder i Norrlands inland tar jag upp i det föl­jande.

Av de återstående stödformerna finns det ytterligare två som bör ut­mönstras. Jag avser bidragen tili täckning av förluster i samband med avverkning av glesa skogar och gallring (bidrag 3 och 6 i sammanställning­en). Det förstnämnda blir i stort sett aldrig aktuellt, det senare har utnytt­jats i mycket obetydlig omfattning.

Slutligen bör bidraget till skogsbmksplaner slopas. Detta bidrag utgör numera en obetydlig stimulans. Därtill koittmer att mitt förslag om skyldig­het att inneha skogsbmksplan gör det onödigt atl behålla ett strikt stimu­lansmedel för ändamålet. Genom att de översikfiiga skogsinventeringarna utgör underlag för skogsbruksplaner kommer kostnaderna för planerna att indirekt subventioneras. För s. k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner bör bidrag dock kunna utgå även i fortsättningen. Sådana bidrag bör belasta rambeloppel för de översiktliga inventeringarna. Jag återkommer strax till mina förslag om inventeringarna.

Återstående bidragsformer bör behållas (bidragen 1, 2, 4, 5, 7, 8 och 9 i

 

Prop. 1982/83:145                                                   38

sammanställningen). I fråga om bidraget till återväxtåtgärder efter avverk­ning av gles skog bör dock den högsta möjliga bidragsprocenten i den svårföryngrade delen av stödområdets inre zon uppgå till 90 för alla skogs­ägare. I sammanhanget vill jag nämna att det på olika sätt har uttryckts farhågor för att naturvårdens intressen inte skall kunna beaktas vid ställ­ningstagande fill enskilda bidragsfrägor som rör de glesa skogarna. Jag vill emellertid erinra om att man i fråga om en stor del av bidragsbesluten utgår från de s. k. översikfiiga skogsinventeringarna som pågår. I samband med inventeringarna aktualiseras naturvärdena. Det förekommer givetvis an­sökningar om bidrag fill objekt inom områden som inte har inventerats. Rambeloppet för detta bidrag bör mot bakgrund härav i viss omfattning kunna utnyttjas för att bekosta undersökningar av naturvärdena hos aktua­liserade bidragsobjekt då osäkerhet om dessa värden råder. Härigenom blir det möjligt att i ökad utsträckning förena naturvårdens och skogsbru­kets intressen samtidigt som handläggningen av bidragsfrågorna underlät­tas.

Det generella bidraget till återväxtåtgärder (bidraget 7 i sammanställ­ningen) bör i fortsättningen inom de svårföryngrade områdena av stödom­rådets inre zon kunna uppgå till högst 90 % för enskilda skogsägare och högst 50 % för övriga. I resten av den inre zonen bör bidraget för alla kunna uppgå till högst 50 %. Det generella bidraget bör förbehållas åter­växtåtgärder pä områden som har slutavverkats efter utgången av år 1980. Förändringarna bör genomföras fr. o. m. nästa budgetår. Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att det i förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket uttryckligen anges att hänsyn till naturvårdens och andra allmänna intressen skall tas i samband med beslut om de stöd förordningen avser.

Sammanfattningsvis innebär mina förslag en väsentlig förenkling av det stafiiga stödet till skogsvård genom en halvering av antalet stödformer och en minskad differentiering mellan ägargrupper.

När det gäller de översiktliga skogsinventeringarna har jag i det föregå­ende redovisat deras betydelse. Med hänsyn till behovet av bl. a. underlag för nya skogsbruksplaner bör resurserna för inventeringarna ökas. Samti­digt bör alla möjligheter las fillvara för att sänka kostnaderna för insamling av data. Elt led i en sådan rafionalisering är utnyttjandet av lämpligt kartmaterial. Statens lantmäteriverk arbetar f. n. i samråd med bl. a. skogs­styrelsen med en långsiktsplan för kartframställning som bör kunna för­bättra förutsättningarna för de översiktliga skogsinventeringarna.

I min föredragning till regeringens förslag om utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83:120 bil. 3 s. 1) förordade jag att extra insatser görs under en treårsperiod för skogsbruket i Norrbotten, bl.a. i form av ett utökat bidragsbelopp för återväxtåtgärder efter avverkning. Bidragsramen för särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet bör mot bak­grund härav ökas med 10 milj. kr.

 

Prop. 1982/83:145

39

Med hänvisning lill sammanställningen över rambeloppen för olika än­damål föreslår jag att för budgelårel 1983/84 tas upp en sammanlagd ram av 361 milj. kr. för bidrag fill skogsvård m.m. Regeringen bör kunna jämka fördelningen mellan de olika ändamålen. För utbetalning under anslaget beräknar jag 300 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.      godkänna vad jag har förordat om del statliga ekonomiska stödet
fill skogsvård m.m.,

2.    medge att under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 361000000 kr. till skogsvård m. m.,

3.    till Bidrag tiU skogsvård m. m. för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 300000000kr.

D 7. Stöd till byggande av skogsvägar

1981/82 Utgift 1982/83 Anslag 1983/84 Förslag

54969330 50000000 50000000

Från anslaget bekostas statsbidrag till byggande av skogsvägar enligt förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket (ändrad senast 1982:961).

 

 

 

1982/83

Beräknad ändring 1983/84

 

Skogs­styrelsen

Före­draganden

Rambelopp

 

 

 

1. Skogsvägbyggnadsföre­tag i det skogliga stöd­områdets inre zon

22000000

-1- 8000000

-1-5000000

2. Skogsvägbyggnadsföretag utanför det skogliga stöd­områdets inre zon

28000000

-1-22000000

 

 

'50000000

4-30000000

+5000000

Anslag

■50000000

-1-25000000

-

Därtill har tagits upp ytterligare 15 milj. kr. i sysselsättningsfrämjande syfte.

Skogsstyrelsen

Under budgetåret 1981/82 har vägbyggnadsarbeten startats med stöd från detta anslag till en summa av 75 milj. kr. Därutöver har bidrag bevil­jats med 9 milj. kr. till arbeten som startas under hösten 1982. Till arbeten som bedrivs som beredskapsarbeten har dämtöver beviljats bidrag med 4 milj. kr. Sammanlagt har under budgetåret 1981/82 bidrag sålunda beviljats fill byggande av 1557 km skogsbilvägar vilket är den största omfattningen verksamheten har haft under den senaste tioårsperioden.

 

Prop. 1982/83:145                                                   40

Tillgång till väg är en grundläggande förutsättning för att skogsbruk skall kunna bedrivas. Skogsstyrelsens nya långtidsplan visar att ca 4,6 milj. ha ligger utanför normalt verkningsdjup för befintliga vägar. Dessa avlägset belägna skogar ligger i huvudsak i norra Sverige och har stora förråd av avverkningsmogen skog. Ca 49000 km av befinfiiga vägar är smala och krokiga och medger inte trafik med rationella fordonsekipage. Vägarnas bärighet är i vissa län inte heller fillräcklig.

Det statliga stödet till skogsvägar är ett synnerligen effektivt skogspoli-tiskt medel. Styrelsen föreslår därför att den sammanlagda bidragsramen för nästa budgetår utökas till 80 milj. kr. och alt uppdelningen av rambelop­pet på två geografiska områden slopas. Om en sammanslagning inte kan bifallas bör rambeloppet för stödområdets inre zon fastställas fill 30 milj.kr. Av den förstnämnda ramen bör 100000 kr. få disponeras för vägtekniska försök.

För kreditgarantier, som under det senaste budgetåret beviljades med 2 milj. kr., föreslås en ram av oförändrat 11 milj. kr.

Utbetalningama under anslaget beräknas till 75 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Genom beslut i april och september 1982 har med stöd av regeringens finansfullmakt sammanlagt 24 milj. kr. ställts till förfogande i sysselsätt­ningsfrämjande syfte för bidrag till skogsvägbyggande under innevarande budgetår. Sammanlagt uppgår anslaget alltså till 74 milj. kr.

Det förslag om extra insatser för skogsbruket i Norrbottens län som jag hänvisade till nyss under punkten D 6 omfattar också det stafiiga stödet fill byggande av skogsvägar. Jag förordar mot bakgmnd härav att bidragsra­men för skogsvägbyggnadsföretag i det skogliga stödområdets inre zon ökas med 5 milj. kr. under en treårsperiod.

Med hänsyn till skogsvägarnas betydelse för virkesförsörjningen totalt sett bör verksamheten för nästa budgetår planeras för en omfattning mot­svarande ett bidragsbelopp av ca 75 milj. kr. Härav bör projekt motsvaran­de ca 20 milj. kr. hållas i reserv för eventuella sysselsättningsskapande åtgärder.

Med hänvisning till sammanställningen föreslår jag alt för budgetåret 1983/84 tas upp en sammanlagd ram av 55 milj. kr. för bidrag till byggande av skogsvägar. Jag har därvid tagit hänsyn till behovet av medel för vägtekniska försök. Regeringen bör kunna jämka fördelningen mellan de båda ändamålen. För utbetalning under anslaget beräknar jag 50 milj. kr.

Jag föreslår vidare att under budgetåret 1983/84 statlig garanfi för lån till skogsvägbyggnadsföretag får lämnas intill ett belopp av 11 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.    medge atl under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 55000000 kr. till byggande av skogsvägar,

2.    medge alt under budgetåret 1983/84 statlig garanti lämnas för lån

 

Prop. 1982/83:145                                                   41

fill byggande av skogsvägar med sammanlagt högst 11000000 kr., 3. till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret  1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 50000000 kr.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1982/83:145                                                                 42

BUaga I

Till lagrådet remitterade lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvård slagen (1979:429) dels att 9, 14 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före 21 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9§

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen är så tät eller av sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt virke väsenlligl hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, fär skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring.

Gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt häm­mas.

14 §

Skogsmarkens ägare svarar för  Skogsmarkens ägare svarar för

att slutavverkning bedrivs så att en att slutavverkning bedrivs i lämplig
jämn åldersfördelning av skogen på omfattning så att en jämn åldersför-
hans bmkningsenhet främjas.     delning av skogen på hans bruk-

ningsenhet främjas.

Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar fö- som regeringen bestämmer medde-
reskrifter om hur stor andel av en lar föreskrifter om hur stora ande-
bmkningsenhels skogsmarksareal lar av en bmkningsenhets skogs-
som årligen etter eljest periodvis får marksareal som minst skaU och
slutavverkas.                               högst fär slutavverkas under en viss

period.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från första stycket.

Skogsbruksplan

21 a§

För varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med rikt­Unjer för skogens skötsel på enhe­ten. Planen skaU upprättas enligl föreskrifter som meddelas av rege­ringen eller den myndighet som re­geringen bestämmer.

 

Prop, 1982/83:145                                                   43

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lyddse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

27 §

Till böter döms den som uppsåtli- Till böter döms den som uppsåtli­
gen eller av oaktsamhet              gen eller av oaktsamhet

1.    bryter mot föreskrift som har 1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första     meddelats med stöd av 8§ första stycket eller 20 § första stycket, stycket eller 20§ första stycket,

2.    bryter mot 12 §, 13 § första 2. bryter mot 12 § eller 13§förs-stycket eller 14 § första stycket,       ta stycket,

3. bryter mol den avverknings­begränsning som avses i 14 §,

3.    bryter mot 19 § första stycket 4. bryter mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 §    som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket,                                                andra stycket,

4.    bryter mot avverkningsförbud 5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,      som avses i 25 §

5.    underiåter att fullgöra anmäl- 6. underlåter att fullgöra anmäl­ningsskyldighet som har föreskri-     ningsskyldighet som har föreskri­vits med stöd av 17 §, vits med stöd av 17 §.

6.    underiåter att iaktta förelag- 7. underiåter att iaktta föreläg­gande eller bryter mot förbud som       gande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift en- har meddelats för att föreskrift en­ligt 21 § skall efterlevas.                               ligt 21 § skall efterievas.

I ringa fall döms ej till ansvar.

Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §8 brottsbalken.

Den som har övei-trätt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2.    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva de avvikelser från lagen som kan behövas med hänsyn till över-gängssvärigheter som kan föranledas av den genom lagen införda skyldig­heten att gallra skog.

2   Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för be­kämpning av lövsly, är förbjuden. Detsamma gäller användningen av me­toder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

2  § Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3 §, medge undantag

 

Prop. 1982/83:145

44

från 1 § om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska meto­der. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaf­fenhet, skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för naturmiljön.

3   § Kommunfullmäkfige får besluta att undantag enligl 2§ inte får
medges i fråga om de områden inom kommunen som fullmäktige bestäm­
mer.

4  § Produktkontrollnämnden får medge undanlag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

5  § Särskilda bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel och om medlens användning.

6  § Den som uppsåfiigen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller åsido­sätter villkor som har meddelats vid medgivande av undantag enligt 2 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7   § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligl denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut av skogsstyrelsen eller produktkonlrollnämnden får överklagas hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra atl gälla. Undantag som meddelats enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Före den 1 april 1984 fär undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsme­del över skogsmark

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:242) om spridning av bekämp­ningsmedel över skogsmark skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Spridning över skogsmark av be­kämpningsmedel, avsedda för be­kämpning av lövsly, är förbjuden. Med spridning av bekämpningsme­del avses enligt denna lag inte me­toder där enskilda trädstammar be­handlas med bekämpningsmedel.

II

Föreslagen lydelse

)

Spridning över skogsmark av be­kämpningsmedel, avsedda för be­kämpning av lövsly, är förbjuden. Med spridning av bekämpningsme­del avses enligl denna lag åven me­toder där enskilda trädstammar be­handlas med bekämpningsmedel.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamUng.

 

Prop. 1982/83:145                                                   45

Bilaga 2

Transumt
Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-03-01

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, justitierå­det Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 febmari 1983, som kommit lagrådet tillhanda den 18 februari 1983, har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Lundkvist beslu­tat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om inbetalning på avverkningskonto,

2.    lag om ändring i skogsvärdslagen (1979:429),

3.    lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

4.    lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Förslagel har den 10 - den 18 febmari 1983 inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Hans Petterson och Per Olding. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter på lagen om inbetalning på avverkningskonto och lagen om ändring i skogsvårdslagen.

Huvudsyftet med ifrågavarande två lagförslag är att inom ramen för en långsiktig hushållning med skogen åstadkomma en ökad avverkning så att skogsindustrins råvambehov sä långt möjligl kan tillgodoses med inhemskt virke. Den tanke som ligger bakom förslagen - att ägare av naturtillgångar har ett ansvar för att dessa används i samhällets intresse - framträder i åtskillig fastighetsrättslig lagsfiftning, och det är naturligt att den får prägla också reglerna om användningen av en så väsentlig nationell resurs som skogen. Att skyldighet att avverka nu införs på detta område är en nyhet, vars principiella betydelse bör betonas. Från de synpunkter som lagrådet har att beakta ger en sådan skyldighet i och för sig inte anledning till erinran.

 

Prop. 1982/83:145                                                             46

Särskilda synpunkter på lagen om ändring i skogsvårdslagen

14§

Skogsvårdslagen innehåller i dag inte någon bestämmelse om skyldighet för skogsägaren att slutavverka sin skog, fränsett det i 6§ beskrivna fallet att skogsbeståndet är överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara endast i ringa utsträckning (jfr även 5 §). Genom ändringen av 14 § föreslås nu att i lagen skall införas en allmän skyldighet atl även i andra fall avverka skog som är slutavverkningsmogen. Som inledningsvis anförts har lagrådet, från de synpunkter lagrådet har att beakta, inte något att erinra mot atl en sådan avverkningsskyldighet införs.

Den föreslagna lagtexten innehåller inte någon närmare precisering av avverkningsskyldighetens omfattning. Denna skall enligt förslaget närmare bestämmas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Av motiven framgår emellertid atl avverkningsskyldigheten avses bestämmas så att den motsvarar ungefär hälften av den enligt paragrafen högsta tillåtna avverkningen.

Såsom lagrådet tidigare framhållit innebär införandet av en generell avverkningsskyldighet en nyhet av stor principiell betydelse. En sådan skyldighet innefattar givetvis ett betydande ingrepp i den enskildes nä­ringsutövning, och bestämmelse härom synes närmast innebära en utökad vanhävdslagstiftning. Ett så väsentligt åliggande för enskild bör emellertid enligt lagrådets mening inte till sitt omfång lämnas helt öppet i lagtexten. Att utan närmare precisering överlåta till regeringen eller annan myndighet att bestämma hur långt skyldigheten sträcker sig, däri inbegripet möjlighet att utan riksdagens hörande ändra omfånget från tid till annan, står inte väl i överensstämmelse med de tankegångar, pä vilka reglerna i 8 kap. rege­ringsformen vilar. Lagrådet förordar att den i remissprotokollet förutsatta principen om avverkningsskyldighetens omfattning kommer till direkt ut­tryck i lagtexten. Detta kan ske genom att andra stycket i paragrafen ges förslagsvis följande lydelse.

"Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar före­skrifter om hur stor andel av en bmkningsenhets skogsmarksareal som högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av arealen som måste slutavverkas under perioden. Sistnämnda andel fär inte överstiga hälften av den andel som del är tillåtet att slutavverka."

Lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

2§

Det är i någon män oklart, om paragrafen medger att hänsyn tas också fill friluftslivets intressen. När del gäller skydd för naturmiljön med stöd av naturvårdslagen kan man också ta hänsyn till naturmiljöns betydelse för friluftslivet (prop. 1974:166 s. 98 O- För att anlägga ett sådant synsätt även

 

Prop. 1982/83:145                                                   47

i det nu aktuella sammanhanget talar att behovet av mark för friluftsliv inte kan anses vara en angelägenhet enbart för kommunen. Som framgår av 2 § naturvårdslagen är naturvården - inbegripet den sociala naturvården- ock­så en statlig angelägenhet. Självfallet kan det vara av stort intresse också bl.a. för invånarna i närliggande kommuner att möjligheterna att utöva allemansrätt beslår på vissa områden som är aktuella för besprutning. År det riktigt alt även friluftslivets intressen bör beaktas vid prövning enligt 2§, torde det finnas skäl all förtydliga lagtexten i detta hänseende. Av specialmofiveringen till 5 § framgår vidare att man i sammanhanget även skall la hänsyn till rennäringens behov. För tydlighetens skull torde också detta böra direkt utsägas i paragrafen. Förslagsvis kan i andra stycket efter ordet "naturmiljön" tilläggas "friluftslivet och rennäringen".

3§

Enligt remissprotokollet skall det avgörande för kommunfullmäktiges beslut vara om skogsmarken i fräga har betydelse för friluftslivet, natur­vården, lokalbefolkningens trivsel och andra lokala allmänna intressen. Delta bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar att denna får följande lydelse:

"Kommunfullmäktige kan besluta att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvärden, den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse."

Lagen om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop. 1982/83:145                                                   48

Innehåll

Proposition.........................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................     1

Lagförslag..........................................................     2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde ..........     5

1   Inledning .........................................................     5

2   Allmän motivering   ...........................................     6

 

2.1    Skogspolitiken..............................................     6

2.2    Skogsbmksplaner............................   ..........   10

2.3    Avverkningsskyldighet   .................................   11

2.4    Vissa mera långsikfiga frågor...........................   16

2.5    Skogsbesprutning..........................................   18

 

3   Upprättade lagförslag  ....................................... . 21

4   Specialmotivering   ........................................... . 22

 

4.1    Förslaget fill ändring i skogsvårdslagen  ............   22

4.2    Förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark                     27

 

5   Hemställan....................................................... . 30

6   Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84   ................. . 30

7   Beslul   ........................................................... . 41

Bilaga 1 Till lagrådet remitterade lagförslag .............. . 42

Bilaga 2 Utdrag av lagrådets protokoll den 1 mars 1983              45

Norstedts Tryckeri, Stockholm 19B3