Mot. 1982/83

991-997

Motion

1982/83:991

John Andersson m. fl.

Utarrenderingen av jaktmark

I lagen om rätt till jakt föreskrivs att jakträttsinnehavarna skall sörja för ett
artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd genom en ändamålsenlig och efter
tillgången på vilt lämpad jakt och genom åtgärder för villebrådets skydd och
förkovran. Jakten skall alltså inte främst inriktas på ett ekonomiskt utbyte.

Den skall anpassas till bl. a. viltstammens storlek, ålders- och könsfördelning,
viltets tillgång på föda och övriga förhållanden.

För att undanröja eventuella missförstånd så vill vi i detta sammanhang
deklarera att visst finns det markägare som lever upp till detta, och på dem
skall ingen skugga falla. Det finns markägare, bl. a. skogsbolag, som insett
värdet av att den lokala befolkningen samt anställda fått möjlighet till sin
jaktliga utövning till rimliga villkor. Men tyvärr så är verkligheten på många
håll en annan än vad lagen anger.

De ekonomiska intressena gör sig alltmer gällande i den svenska jakten, till
nackdel för både viltet och jägarna. Det finns markägare som vill, eller som
förleds till att vilja, utnyttja den fina viltkonjunkturen i Sverige mer för sin
egen vinning än för jaktens huvudsyfte. Prisutvecklingen på jaktens område
och de ekonomiska intressen som där gör sig alltmer gällande är oroande.

Skall spekulationsintressen få tränga undan seriösa jägare från jaktmarker
som de innehaft i många årtionden och som de med stor möda och stora
uppoffringar sökt vårda på bästa sätt? Ja, detta kommer att bli följden om
den nuvarande utvecklingen får fortsätta. Allt fler jägare kommer att ställas
inför valet att tvingas avstå från utövandet av jakt eller att avstå från annat till
förmån för jakten. Det finns goda förutsättningar att pressa ut höga avgifter
av jägarna, eftersom jakten är en del av deras sätt att leva. Varje ansvarsfull
jägare och även människor utanför jägarkretsen, bör inse att en sådan
utveckling av flera orsaker kommer att verka förödande på viltvården.

Av flera orsaker synes det vara nödvändigt med åtgärder på detta område,
inte minst styrks detta av att jägarorganisationerna betraktar frågan om
arrendepriserna som den största frågan under 1980-talet. En fråga som måste
få en godtagbar lösning.

Detta problem har också under de senaste åren aktualiserats genom
motioner till riksdagen, bl. a. i motion 1981/82:197. Vid jordbruksutskottets
behandling av denna motion anfördes att jakt- och viltvårdsberedningen
under våren 1983 väntades avlämna sitt betänkande. Utskottet ansåg att
motionen inte borde föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida,
eftersom utredningsresultatet skulle avvaktas. Vid riksdagens behandling av
denna motion framfördes från utskottets talesman, att utredningen inte

1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 991-997

Mot. 1982/83:991

2

kommer att föreslå någon priskontroll på jaktarrenden. Eftersom utskottets
talesman även är ledamot av jakt- och viltvårdsberedningen så föranleder
denna sakupplysning oss att föreslå åtgärder angående prisutvecklingen på
jaktmöjligheter.

Utbudet av jaktmöjligheter sker i olika former. När det gäller älgjakten
tillämpas ofta arrendeformerna fem- eller tioårsperioder, med ett fast
markpris eller både markpris och en fällningsavgift. Anbudsförfarande
förekommer också och, något som mött starka jägarprotester de senaste
åren, en fällningsavgift som uttas i förskott. Det senare har för övrigt blivit
föremål för en anmälan från en jakt vårdskrets i Västerbotten till konsumentombudsmannen.
Den anmälan som jaktvårdskretsen lämnade in till konsumentombudsmannen
har lämnats utan åtgärd från dennes sida.

Hur ett sådant förfaringssätt, att i förskott ta betalt per djur, är förenligt
med en god viltvård är svårt att förstå. När jägare har betalat i förskott för
sina älgar, måste man förstå att det i många fall smäller vid första bästa
tillfälle. Vi vet med säkerhet att på många områden varierar älgstammen år
från år, beroende av flera orsaker. T. ex. vid torra somrar så söker sig älgarna
till områden med rikliga inslag av vattendrag och vid nederbördsrika somrar
till höj dlägena. Det finns också andra faktorer som inverkar på djurstammens
storlek och även dess sammansättning. Ett system med förskottsbetalning
kan då innebära att den urskiljning av beskattningen som är önskvärd
inte kommer till stånd.

Att genom ett förbud åtgärda ett sådant system som här omtalas kan bli
svårt, eftersom ett pris per djur kan omräknas till ett fast arrendepris. Det
måste därför beaktas vid en prisreglering, där man utarbetar riktlinjer för vad
som är skäligt i pris per djur. Men självfallet måste systemet som sådant, att
betala i förskott, anses förkastligt. Om jägarna inte lyckas fälla det antal djur
som tilldelats, på grund av tillgång eller andra omständigheter, så skall
naturligtvis inte betalning kunna utkrävas för icke fällda djur.

Anbudsförfarande! bör helt förbjudas. Det är en sak att man t. ex.
försäljer konkursbon genom anbud, men att inge anbud på djur som fritt
vandrar mellan olika markägare kan ur många synpunkter anses förkastligt.
Detta tillvägagångssätt leder till att ekonomiskt starka jägare ges företräde
vid utbud av jaktmöjligheter. Det är också till följd av detta förfarande som
utländska jägare får möjlighet att tränga undan jägare som innehar eller
innehaft marker som de av ekonomiska skäl inte längre kan behålla. Likaså
inbjuder anbudsförfarande! till att icke nogräknade personer utnyttjar de
marklösa jägarnas situation för att göra snabba pengar.

Även vid former av arrenden i 5- och 10-årsperioder är utvecklingen
ogynnsam. Allt fler jägare, t. ex. den lokala befolkningen, får det allt svårare
att erlägga arrendeavgifterna. Det handlar inte bara om att betala till
markägaren för jaktmöjligheterna. Det skall betalas moms på priserna, ett
statligt jaktkort skall lösas och det skall övningsskjutas och avläggas prov för
att man skall få gå ut i skogen med bössan. Respektive länsstyrelse tar också

Mot. 1982/83:991

3

ut fällningsavgifter, och genom särskilda fällningsavgifter skall jägarna
bekosta inventering av älgstammen. Det är alltså en mängd olika kostnader
som skall läggas till dessa avgifter till markägaren. Detta måste tas i
beaktande vid en värdering av skäliga jaktarrenden.

Nu finns det, med rätta, en kraftig opinion mot prisutvecklingen på
jaktmöjligheter. Främst gäller detta för älgjakt, men även arrendepriser för
småviltjakt berörs i detta sammanhang. Jägarorganisationerna betraktar
detta som den största frågan inför 1980-talet, och man anser att den måste få
en skyndsam lösning. Även Skogsarbetarförbundets kongress 1982 beslöt att
arrendeprisfrågan måste få en godtagbar lösning.

Helt klart är att prisutvecklingen på jaktens område och de ekonomiska
intressen som där gör sig alltmer gällande inte står i överensstämmelse med
en riktig viltvård och jaktens huvudsyfte. Därför är det angeläget att åtgärder
vidtas, om möjlighet skall ges att leva upp till de målsättningar som anges i
jaktlagen.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag
till prisreglering för arrendepriser för älgjakt i enlighet med vad
som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i övrigt anförs i motionen.

Stockholm den 24 januari 1983
JOHN ANDERSSON (vpk)

PAUL LESTANDER (vpk) SVEN HENRICSSON (vpk)

1* Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 991-997