Motion

1982/83:99

Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

1. Motionens huvudsakliga innehåll

Balansbristema i den svenska ekonomin är stora. På grund av den
socialdemokratiska politiken växer underskotten i statsbudget och bytesbalans.
Inflationen ökar och arbetslösheten stiger.

Regeringen är emellertid inte beredd att angripa de grundläggande balansbristerna
i svensk ekonomi. Dessa brister sammanhänger främst med
den alltför stora och snabbt växande offentliga sektorn och de alltför höga
skatterna. Krisplanen innebär tvärtom en omläggning av den ekonomiska
politiken i riktning mot ökade offentliga utgifter och höjda skatter. Regeringens
förslag motverkar därigenom nästan undantagslöst en nödvändig
expansion i näringslivet. De omöjliggör därmed också att devalveringen
lyckas.

På område efter område innebär propositionens förslag att man inleder
en process som uppenbart syftar till att förvrida eller förstöra mer eller
mindre väl fungerande marknader. Den långsiktiga betydelsen av dessa
förslag får inte underskattas.

Detta gäller t. ex. näringslivets kapitalförsörjning där förslagen om trippelbeskattning
av aktieutdelningar och en första neddragning av skattereduktionen
i aktiefondsparandet markerar inledningen till en gradvis strypning
av den enskilda aktiemarknaden samtidigt som utdelningsskatten
markerar inledningen till en kollektivt styrd riskkapitalförsöijning.

Det gäller också bostadsmarknaden, där extraskatter på privata hyreshus
och bostadsrätter nu används för att subventionera icke konkurrenskraftiga
delar av bostadsbeståndet.

Propositionen är fylld av motsättningar och flertalet förslag illa underbyggda.
Utredningsmaterial saknas helt eller är ytterst torftigt. Berörda
myndigheter och andra berörda har icke haft möjlighet att yttra sig. Regeringsformens
föreskrifter har inte efterlevts.

En devalvering hade kunnat undvikas med en annan ekonomisk politik.
Detta hade förutsatt oförändrade eller något sänkta arbetsgivaravgifter,
fortsatta besparingar i de offentliga utgifterna och uteblivna skattehöjningar.
En sådan politik förordades i valrörelsen av moderata samlingspartiet.
Socialdemokraterna har valt motsatt väg.

Den kraftiga devalveringen leder på kort sikt till en förbättrad konkurrenskraft
i stora delar av näringslivet. Kostnaden för detta är dock en två
till tre gånger så hög inflationstakt som i våra viktigaste konkurrentländer.
1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 99—111

Mot. 1982/83:99

2

Den nödvändiga åtstramningen drabbar ensidigt den privata sektorn. De
yrkesaktivas reallöner efter skatt beräknas minska med 5 %. En så stor
reallönesänkning hade kunnat undvikas om regeringen i stället valt att
spara i de offentliga utgifterna.

För inkomståret 1983 föreslår regeringen skattehöjningar på netto 12,2
miljarder kronor. Det motsvarar nästan 3500 kr. per hushåll. Till detta
kommer kommunala skattehöjningar. Enbart den skatteomläggning som
genomförs från årsskiftet innebär att nästan alla får lägre realinkomster
efter skatt. Moderata samlingspartiet föreslår att fullständig indexreglering
av skatteskalorna åter införs samt att beslutet om begränsning av underskottsavdragen
rivs upp.

Vi avvisar samtliga av regeringen föreslagna nya skatter och avgiftshöjningar.
I stort sett samtliga förslag till utgiftsökningar avvisas. För de
förslag som godtas anvisas finansiering.

Vi anser att de offentliga utgifterna måste frysas på nuvarande nivå för
att bevara vår politiska handlingsfrihet och för att bördan på framtida
generationer inte skall bli alltför stor.

Regeringens förslag medför ett budgetunderskott för innevarande budgetår
på minst 90 miljarder kronor. Budgetåret 1981/82 var underskottet 68
miljarder kronor. Ökningen av underskottet med minst 22 miljarder kronor
är den största ökningen någonsin under ett enskilt budgetår.

Om inte budgetunderskottet nedbringas kan vi inte komma till rätta med
obalansen gentemot omvärlden. Budgetunderskottet innebär också en stor
börda på framtida generationers levnadsstandard genom den gigantiska
räntebörda som skickas vidare till nästa generation.

Att budgetunderskottet ökar så dramatiskt med regeringens politik är
mycket allvarligt genom de finansiella spänningar som uppstår när underskottet
skall finansieras. En ökad del av underskottet kommer att finansieras
genom upplåning i företagen - samma företag som genom sin expansion
skall föra Sverige ur krisen. Företagens vilja att investera kommer att
hämmas när de i stället kan köpa högavkastande statspapper. Om inte
budgetunderskottet kan bringas under kontroll faller hela den socialdemokratiska
ekonomiska strategin.

Våra ställningstaganden ger ett budgetunderskott på ca 80 miljarder
kronor för 1982/83. Om riksdagen godtagit de besparingar som moderata
samlingspartiet föreslog i våras hade budgetunderskottet stannat på ca 75
miljarder kronor.

Regeringens s. k. investeringsprogram är i stort sett ett traditionellt
temporärt stöd till sysselsättningen inom byggsektorn. I likhet med många
andra anläggningsarbeten innebär programmet typiskt lågeffektiva beredskapsarbeten.
Ett bra sätt att öka byggnadsinvesteringarna i små- och
fritidshus vore i stället att återta beslutet om begränsning av underskottsavdragen.

Moderata samlingspartiet avvisar samtliga föreslagna projekt i det s. k.

Mot. 1982/83:99

3

investeringsprogrammet. Regeringen bör i stället i budgetpropositionen
återkomma med sådana projekt som kan bidra till en positiv utveckling av
samhällsekonomin.

Att, som regeringen gör, isolera arbetsmarknadspolitiken från den ekonomiska
politiken och göra ”arbetstillfällen” inom AMS-verksamheten till
ett självändamål är föråldrat. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan lindra
arbetslösheten vid en tillfällig konjunktursvacka och underlätta strukturomvandlingen,
men de kan aldrig bota Sveriges djupgående strukturella
problem och bli en huvudingrediens i sysselsättningspolitiken. Vi avvisar
därför regeringens förslag i detta avseende.

Den höga ungdomsarbetslösheten är särskilt allvarlig. Moderata samlingspartiet
lägger därför fram ett program för att minska speciellt ungdomsarbetslösheten.
Programmet kostar mellan 100 och 200 milj. kr. Finansiering
anvisas.

Regeringen föreslår flera nya stödformer inom energi-, industri- och
bostadssektorerna. Moderata samlingspartiet avvisar samtliga förslag.

En energipolitik som tar till vara Sveriges möjligheter att ändra energisystemet
i en mer konkurrenskraftig riktning kan inte åstadkommas genom
ytterligare manipulerande med subventioner och skatter utan endast genom
att lyfta av de blockeringar som i dag omöjliggör utnyttjandet av
kunnande och inhemska energiresurser.

Hyreshusskatten syftar till att kompensera för bruksvärdessystemets
effekter på hyresmarknaden. Systemets olägenheter kan aldrig motivera
ytterligare statliga regleringar inom bostadssektorn. Bostadspolitiken måste
i stället avreglera och marknadsanpassa bostadsmarknaden. Moderata
samlingspartiet föreslår att hyressättningssystemet utvärderas och ses
över. Införandet av skatt på äldre hyreshus avvisas.

För att delvis finansiera de fyra ”prioriterade löftena” - återtagande av
beslut om besparingar i vad gäller sjukförsäkring m. m. - samt höjning av
bl. a. barnbidragen tillgriper regeringen en momshöjning. Momshöjningen
leder emellertid till lika stora eller större utgiftsökningar för de enskilda
hushållen som de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Vi motsätter
oss bestämt förslaget om höjning av mervärdeskatten.

Om momsen inte höjs bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft.
Därmed bortfaller motiven för förbättrade pensionsförmåner, allmänna
barnbidrag, förlängda barnbidrag, studiebidrag och studiemedel. Vi
avvisar därför dessa förslag.

Vi hälsar dock med tillfredsställelse regeringens nu vunna insikt om
flerbarnsfamiljernas utsatta situation. Det nuvarande regeringspartiet har
tidigare konsekvent motsatt sig moderata initiativ till flerbarnsstöd. Vi
anvisar finansiering av stödet genom minskade livsmedelssubventioner.

Mot. 1982/83:99

4

2. Den internationella ekonomiska utvecklingen

Den tendens till en internationell konjunkturuppgång som fanns i våras
har inte bekräftats under sommarens och höstens lopp. Utvecklingen
utomlands präglas i stället av fortsatt stagnation. De enda ljuspunkterna i
den internationella bilden har varit den avtagande inflationstakten och den
räntesänkning som i viss mån följt efter. Räntenedgången har emellertid
avstannat. Trots avtagande inflation och ökande arbetslöshet bibehålls
överlag en restriktiv politik. I Frankrike, det enda land som fört en expansiv
politik på senare tid, har den socialistiska regeringen nu tvingats strama
åt politiken. I Västtyskland, vår viktigaste handelspartner, innebär den
nya regeringens ekonomiska program ytterligare budgetåtstramningar.
Även i de övriga europeiska länderna pekar konjunktursignalerna på en
fortsatt låg tillväxt.

I Japan och USA har den ekonomiska utvecklingen varit svagare än
väntat. Situationen i dessa länder ter sig dock något gynnsammare än i
Europa.

Världsekonomin genomlever f. n. inget normalt konjunkturförlopp. En
del av nedgången kan förklaras av strukturella skäl. Den långsiktiga tillväxttrenden
tycks ha brutits i många ekonomier, samtidigt som flertalet
västländer inte längre är villiga att acceptera en inflationsgenererande
stimulanspolitik. Ute i världen talas det allt oftare om att vi kan stå inför en
depression av 1930-talskaraktär.

Den snabba inflationen utgör en återhållande faktor på den ekonomiska
tillväxten. Eftersom låg inflationstakt är en förutsättning för att varaktigt
komma till rätta med strukturella brister, öka tillväxten och trygga sysselsättningen,
ges kampen mot inflationen högsta prioritet i de stora industriländerna.
Det finns ingen anledning att räkna med en stabil tillväxt i
världsekonomin så länge inflationen inte långsiktigt bemästras.

De fyra ungefär lika stora nordvästeuropeiska länderna Belgien, Nederländerna,
Danmark och Sverige har under lång tid haft problem med en
alltför stor och snabbt växande offentlig sektor och en permanent alltför
hög kostnadsnivå. I tre av dessa ”sjuka” välfärdsländer — Belgien, Nederländerna
och Danmark — för nu borgerliga koalitionsregeringar en politik
inriktad på att åtgärda sjukdomsorsakerna. I Sverige däremot vill den
socialdemokratiska regeringen i stället föra en politik med ständigt ökande
offentliga utgifter som huvudbeståndsdel. Detta kan enbart förvärra vår
redan tidigare mycket besvärliga situation.

Det är vidare anmärkningsvärt att regeringen inte uppmärksammat det
hot mot världsekonomin som det växande antalet länder med betalningssvårigheter
utgör. Flera statshandelsländer, däribland Polen, har stora
problem med att betala räntor och amorteringar på sina utlandslån. Även
vissa utvecklingsländer (Mexico, Brasilien, Argentina m. fl.) befinner sig i
en utsatt position. Ett tjugotal länder omförhandlar i år sina krediter.

Mot. 1982/83:99

5

Dessa länders betalningssvårigheter minskar kreditutrymmet. Detta verkar
i sin tur nedhållande på världshandeln.

Ett möjligt — men långt ifrån säkert — konjunkturförlopp för 1983 är en
långsam uppgång i Förenta staterna och Japan till följd av ökad privat
konsumtion, understödd av en positiv lagerutveckling. I bästa fall skulle
även de europeiska länderna under senare delen av 1983 kunna dra fördel
av en sådan uppgång.

Vi ansluter oss i huvudsak till den internationella prognos för 1982 som
presenteras i regeringens proposition. Denna förutsätter att utvecklingen
blir svagare än vad som tidigare förutsetts. BNP i OECD-länderna sjunker
med 1/4 % att jämföra med tidigare antagna ökning med 1/2 %. För 1983
väntas tillväxten enligt regeringen bli I %. Detta förutsätter dock att det
ovan skisserade konjunkturförloppet verkligen äger rum. Detta är emellertid
mycket osäkert. Världshandeln förväntas i år bli oförändrad, vilket
enligt vår bedömning kan vara alltför optimistiskt. För 1983 kan endast en
mycket svag ökning i världshandeln förväntas till följd av den låga tillväxten
och de alltmer tilltagande protektionistiska tendenserna.

3. Regeringens ekonomiska politik

Devalveringen

Devalveringen är huvudelementet i den nya regeringens ekonomiskpolitiska
strategi. Den framtvingades enligt socialdemokraterna av ett alltför
stort valutautflöde. I huvudsak vill dock regeringen framställa devalveringen
som en offensiv åtgärd för att förbättra näringslivets konkurrenskraft
och därmed bytesbalansen. Detta är inte en riktig verklighetsbeskrivning.

Devalveringen var inte ofrånkomlig. Den redan inträffade kostnads- och
relativprisutvecklingen gentemot omvärlden motiverade inte någon nedskrivning
av kronan. Däremot fanns det risk för att lönekostnadsökningarna
under 1983 skulle bli alltför höga. Med den arbetsgivaravgiftshöjning
på 2,7 procentenheter, som socialdemokraterna gick till val på, stod det
klart för omvärlden att våra lönekostnader redan före avtalsmässiga löneökningar
skulle stiga med ca 8 %, dvs. väsentligt mera än i omvärlden.
Dessutom var risken uppenbar att den av socialdemokraterna utlovade
offentliga expansionen ytterligare skulle förvärra obalanserna.

En devalvering hade kunnat undvikas. Men detta hade förutsatt oförändrade
eller något sänkta arbetsgivaravgifter, fortsatta besparingar i de
offentliga utgifterna och uteblivna skattehöjningar. I valrörelsen förordade
socialdemokraterna en rakt motsatt politik. Moderata samlingspartiet lade
däremot fram ett program som inte skulle ha behövt medföra en devalvering.

Beskrivningen är devalveringen som en offensiv ekonomisk-politisk åtgärd
är också felaktig. En devalvering är aldrig offensiv. Inte ens till den
del den kan utgöra ett försök att skapa en undervärderad krona är den att

Mot. 1982/83:99

6

betrakta som offensiv på grund av effekterna på inflationen, statens och
företagens skulder, budgetunderskott etc. Den bekräftar endast att landet
kommit i otakt med den internationella utvecklingen. Dess politik har inte
anpassats efter dess produktionsförmåga och den internationella konkurrensens
krav. Sveriges problem är huvudsakligen strukturella. Det är
dessa problem som måste angripas. Om så inte sker kvarstår svårigheterna
— hur många och hur stora devalveringar Sverige än genomför.

Devalveringens storlek visar att regeringen kapitulerat inför svårigheterna
att klara en rimlig lönekostnadsutveckling och att man velat fa till stånd
en undervärderad krona genom att sänka reallönerna på det politiskt mest
lättframkomliga sättet.

Den kraftiga devalveringen leder på kort sikt till en förbättrad konkurrenskraft
i stora delar av näringslivet. Kostnaden för detta är dock en två
till tre gånger så hög inflationstakt som i våra viktigaste konkurrentländer.
I Västtyskland beräknas inflationen nästa år bli 3-4% och i England 5—
6%. Det innebär att mer än halva devalveringsvinsten är förbrukad redan
inom ett år. Om ingen omläggning av den ekonomiska politiken sker är
risken uppenbar att resterna av den förbättrade konkurrenskraften äts upp
under 1984 av den inflation som uppstår genom det växande budgetunderskottet
och de ökade skatterna.

En ytterligare följd av devalveringen är ett minskat internationellt förtroende
för den svenska kronan både utomlands och här hemma. Devalveringen
innebär i praktiken att statsmakterna befriar arbetsmarknadens
parter från deras ansvar för produktion och sysselsättningsutveckling.
Därigenom förstärks återigen den rådande föreställningen att den fulla
sysselsättningen endast är regeringens ansvar. Allmänheten och arbetsmarknadens
parter lockas att se växelkursförändringar som bekväma konfliktlösare.
Eftersom regeringen ändå alltid griper in behöver löntagarnas
organisationer inte hålla tillbaka lönekraven. För arbetsgivarna framstår
det som enklare att acceptera höga lönekostnader, vilkas effekter på lönsamheten
ändå devalveras bort, än att riskera konflikt på arbetsmarknaden.

För att en devalvering skall lyckas krävs att den betraktas som en
engångsåtgärd. Med tanke på att detta nu är den femte växelkursjusteringen
sedan hösten 1976 torde denna förutsättning inte kunna anses vara för
handen.

Genom det s. k. ”offensiva” momentet — viljan att skapa en undervärderad
krona — skiljer sig denna devalvering från de devalveringar som
vidtogs 1977 och 1981. Dessa godtogs av de internationella samarbetsorganisationerna
och fick ett gott betyg.

Den nu aktuella devalveringen betraktas däremot som en konkurrensdevalvering,
vilken fått ersätta inhemska insatser för att hålla priser och löner
nere. Därigenom är risken uppenbar att Sverige bidrar till instabilitet i det
internationella betalningssystemet.

Mot. 1982/83:99

7

De internationella reaktionerna påverkar också våra exportmöjligheter.
Finland har redan tvingats devalvera. EG har svarat genom att införa tull
på svenskt papper, vilket inte skedde gentemot Finland. Danmark protesterar
mot orättvisa konkurrensfördelar för svensk stålexport.

Att jämföra devalveringen med 1931 och 1949 års devalveringar är
ingenting annat än nostalgi. I dag saknas de ekonomiska och politiska
förutsättningarna för att lyckas med en kraftig devalvering. Dessutom var
det huvudsakligen andra tillväxtfaktorer som förklarade uppryckningarna
under 1930- och 1950-talen.

En devalvering gynnar åtminstone på kort sikt de företag som har
framtiden bakom sig, t. ex. krisföretagen i basindustrin. Dessa företag
arbetar ofta på en marknad med ett världsmarknadspris i utländsk valuta.
Devalveringen innebär då att intäkterna och därmed vinsterna omedelbart
ökar. Samtidigt missgynnas de företag som har en stor andel utlandsfinansiering.
Nya teknologiintensiva företag, som vuxit fram under 1970-talet
och därefter snabbt expanderat, har i relativt stor omfattning finansierat
sin expansion på utländska kapitalmarknader. Dessa företag får uppleva
devalveringseffekterna huvudsakligen på sin skuldsida. Enbart företagens
medel- och långfristiga skulder till utlandet ökade genom devalveringen
med ca 12 miljarder kronor.

Regeringen har valt en tidpunkt för devalveringen då företagens utländska
marknader snarare krymper än växer. Det minskar företagens benägenhet
att sänka sina priser. Relativprissänkningen på svenska produkter
riskerar därför att bli mindre än om devalveringen hade kommit i en
uppåtgående konjunktur.

Krisplanen mot balansbristerna

Regeringens s. k. krispian har fyra mål: att bekämpa arbetslösheten, att
återställa den ekonomiska balansen genom att stärka den industriella basen,
att fördela bördorna rättvist och att bekämpa inflationen. Att dessa
mål är inbördes motstridiga uppmärksammas inte i propositionen.

Den nödvändiga åtstramningen lägger regeringen ensidigt på den privata
sektorn. Åtstramningen motverkas av en expansion i de offentliga utgifterna.
Den inhemska åtstramningen går ensidigt ut över de löntagare som
måste arbeta Sverige ur krisen. Förhållandet mellan arbetsinsats och ersättning
försämras ytterligare. Den ensidiga åtstramningen av den privata
sektorn innebär en kraftig omfördelning från producerande till icke producerande
människor. De yrkesaktivas reallöner efter skatt beräknas minska
med 5%. Samtidigt ökar bidrag och förmåner till de icke yrkesaktiva. En
del av denna kraftiga reallönesänkning hade kunnat undvikas om regeringen
i stället valt att spara i de offentliga utgifterna.

Propositionens förslag motverkar nästan undantagslöst en expansion i
näringslivet. De omöjliggör därmed också att devalveringen blir framgångsrik.
Krisplanen innebär framför allt en omläggning av den ekonomis

Mot. 1982/83:99

8

ka politiken i riktning mot ökade offentliga utgifter. Denna nya inriktning
av politiken innebär att de borgerliga besparingsansträngningarnas positiva
effekter riskerar att snabbt förskingras. Regeringen är inte beredd att
angripa de grundläggande balansbristerna i svensk ekonomi: bytesbalansbristen,
budgetunderskottet, arbetslösheten samt inflationen. Dessa brister
sammanhänger främst med den alltför stora och snabbt växande offentliga
sektorn och de alltför höga skatterna.

De fyra centrala balansbristema kommer samtliga att förvärras under
1983. Obalansen i den svenska ekonomin visar sig framför allt genom att vi
har stora strukturella underskott i statsbudget och bytesbalans. Bytesbalansunderskottet,
som i den reviderade finansplanen spåddes bli ca 15
miljarder kronor i år, ökar till 21,6 miljarder kronor. För 1983 har underskottet
beräknats öka till hela 26,3 miljarder kronor. Underskottet i
utrikesbetalningarna närmar sig 4% av BNP. Detta är det största underskottet
i modern tid.

Huvuddelen av underskottet är strukturellt betingat. Ett förbättrat konjunkturläge
kommer inte att avhjälpa obalansen. En ökad inhemsk efterfrågan
skulle snarare via en importökning förstora underskottet i bytesbalansen.

Bytesbalansen försvårar möjligheterna att avskärma oss från utländsk
inflation. Underskottet hindrar oss också från att uppnå en tillfredsställande
sysselsättningsnivå genom att en självständig konjunkturpolitik omöjliggörs.
Om det strukturella bytesbalansunderskottet inte åtgärdas kommer
arbetslösheten att ständigt öka.

Budgetunderskottet återspeglar till en mindre del den nedgång i skatteintäkter
och ökning av offentliga utgifter som följer av det låga kapacitetsutnyttjandet
i ekonomin. Den helt dominerande delen av budgetunderskottet
beror dock på att vi haft en trendmässig automatisk ökning av de offentliga
utgifterna som inte finansieras med skatter och avgifter. Det stora budgetunderskottet
skulle alltså bestå även vid ett fullt kapacitetsutnyttjande.

Av propositionen framgår att vi sedan 1978 inte har någon brist på
finansiellt sparande i den privata sektorn i ekonomin. Sparandeunderskottet
återfinns helt och hållet inom den offentliga sektorn. Detta är knappast
förvånande. Man kan förvänta sig att investerings- och konsumtionsbeslut
i den privata sektorn, dvs. företag och hushåll, fattas med hänsyn till att
budgeten på längre sikt måste gå ihop. Ett sparandeunderskott i dag
kommer att uppvägas av ett överskott i morgon. I den offentliga sektorn
finns däremot inte någon budgetrestriktion över tiden.

Eftersom ett sparandeunderskott i den offentliga sektorn inte automatiskt
leder till ett sparandeöverskott i den privata sektorn förefaller det
ofrånkomligt att det strukturella offentliga sparandeunderskottet leder till
ett permanent underskott i bytesbalansen. Vi kan med andra ord inte
komma till rätta med obalansen gentemot omvärlden om vi inte kan rätta
till obalansen i statens finanser.

Mot. 1982/83:99

9

Budgetunderskottet reducerar dessutom framtida generationers levnadsstandard.
Detta sker främst på två sätt. Den offentliga sektorns ökade
upplåning tränger ut privata investeringar, vilket på längre sikt reducerar
bruttonationalprodukten per invånare.

Budgetunderskottet omfördelar dessutom konsumtionsutrymmet från
kommande generationer till dagens generation. Räntekostnaderna för
statsskulden tvingar nästa generation att antingen sänka de offentliga utgifterna
vid en given skattenivå eller höja skatterna vid en given utgiftsnivå.
Den statsskuld som framtida generationer ärver av oss begränsar därmed
deras konsumtionsmöjligheter. Det strukturella sparandeunderskottet i
den offentliga sektorn lägger därför en direkt börda på framtida generationer.

Även den del av det offentliga sparandeunderskottet som påverkar
bytesbalansunderskottet har en omedelbar effekt på kommande generationers
välfärd. En ökning i utlandsskulden för att öka de offentliga utgifterna
i dag leder till ränteutbetalningar till utlandet i morgon. Dessa ränteutbetalningar
måste täckas ur den framtida bruttonationalprodukten och minskar
därför konsumtionsmöjligheterna i framtiden. Både statsskulden och utlandsskulden
belastar därför framtida generationers konsumtionsutrymme.
Dagens generation håller alltså genom det permanenta underskottet i
budget- och bytesbalansen — till följd av ovilja och oförmåga att dra ned de
offentliga utgifterna — på att genomföra en gigantisk inkomstomfördelning
från kommande generationer till sin egen generation.

Teoretiskt är det möjligt för nästa generation att skicka ”kedjebrevet”,
dvs. skuldbördan, vidare till sina efterkommande. I praktiken leder dock
den kraftiga expansion av stats- och utlandsskulden som regeringen nu
påböijat till att ”kedjebrevsprocessen” måste avbrytas redan inom några
år. Ju längre underskotten består desto mer ökar risken för att den internationella
kapitalmarknaden inte längre står till vårt förfogande. Risken för
att IMF föreskriver vilken politik Sverige måste föra är uppenbar.

Regeringen satsar på en kraftig expansion av de statliga utgifterna. De
fyra vallöftena kostar staten drygt 7 miljarder kronor (helår), stödet till de
statliga företagen ökar med ca 10 miljarder kronor, varav 6 miljarder
innebär en ökning av utgiftsnivån, AMS-paketet kostar ca 4 miljarder
kronor och investeringsprogrammet ökar utgifterna med ca 3 miljarder
kronor. Dessutom skall bostads- och livsmedelssubventionerna, barnbidragen
och studiestödet öka. Redan innevarande budgetår kalkylerar regeringen
med ökade statsutgifter på uppemot 20 miljarder kronor. Trots
höjda skatter ökar budgetunderskottet med drygt 14 miljarder kronor jämfört
med den tidigare prognosen.

Regeringens krispian saknar konkreta besparingsförslag. Samtidigt som
stora utgiftsökningar signaleras säger regeringen att dess strategi raseras
om man inte får bukt med budgetunderskottet:

”Det på sikt största hotet mot en låg inflationstakt utgörs av den likvidi

Mot. 1982/83:99

10

sering av kreditmarknaden som de senaste årens stora och ständigt ökande
budgetunderskott medför. Bringas inte budgetunderskottet under kontroll,
äventyras den industriella återhämtning som är nödvändig för att rekonstruera
den svenska ekonomin. Därmed skulle själva kärnan i den nu
inledda krispolitiken hotas.” (Proposition 1982/83:50, s. 24)

Regeringen erkänner med andra ord att dess vägran att målmedvetet
arbeta för en minskning av det statliga budgetunderskottet äventyrar hela
politiken.

Det stora budgetunderskottet pressar upp räntorna och driver på inflationen.
Industriinvesteringarna hämmas genom att avkastningen på statsobligationer
och alternativa placeringar ökar. Detta begränsar i sin tur
tillväxten, och därmed minskar skatteinkomsterna. Budgetunderskottet
växer genom att utgifterna ökar automatiskt med prisstegringar och ränteökningar.
Ett ökat budgetunderskott driver på så vis ekonomin in i en
ond cirkel med snabbt ökande utgifter och krympande skatteunderlag. Ett
accelererande budgetunderskott kan därigenom snabbt orsaka en statsfinansiell
kris.

En ökning av budgetunderskottet till 90 miljarder kronor innevarande
budgetår är enligt moderata samlingspartiet helt oacceptabel. Gentemot
budgetåret 1981/82 innebär det att underskottet ökar med 22 miljarder
kronor. Detta innebär en större ökning än någonsin tidigare även om
hänsyn tas till inflationen. Erfarenheterna visar dessutom att det snarare
blir en press uppåt på beloppet under året än tvärtom. Det slutliga underskottet
kan därför komma att bli avsevärt större.

Moderata samlingspartiet förespråkar en politik motsatt den regeringen
företräder. Vi avvisar samtliga av regeringen föreslagna nya skatter och
skattehöjningar. Samtliga förslag till större utgiftsökningar avvisas också.
Den enda utgiftsökning som vi accepterar, höjda flerbarnstillägg, finansieras
med besparingar. De totala offentliga utgifterna måste enligt vår
mening frysas på nuvarande reala nivå för att bördan på framtida generationer
inte skall bli alltför stor och för att bevara vår politiska handlingsfrihet.

Våra ställningstaganden till de skatte- och utgiftsökningar som föreslås i
propositionen medför att budgetunderskottet begränsas till ca 80 miljarder
kronor för 1982/83. Om riksdagen godtagit de besparingar på 6 miljarder
kronor som moderata samlingspartiet föreslog i våras, hade budgetunderskottet
stannat på ca 75 miljarder kronor, dvs. ett underskott som är minst
15 miljarder kronor lägre än det som blir resultatet om regeringens förslag
vinner riksdagens bifall.

Regeringen räknar med att inflationen skall bli 10— 11 % 1983. Prognosen
förutsätter dock 0% i avtalsmässiga lönehöjningar. Även om en förlängning
av innevarande avtal vore önskvärd är det mindre troligt att en sådan
kommer till stånd. Löntagarorganisationernas företrädare harju bl. a. understrukit
vikten av att åstadkomma ett avtal med låglöneprofil som kom

Mot. 1982/83:99

11

penserar de fördelningspolitiska effekterna av skatteomläggningen. Om
man därtill lägger den inflationsrisk som ligger i budgetunderskottets likviditetseffekter
på kreditmarknaden förefaller det omöjligt att inflationen
stannar vid 10—11%.

Stigande priser skapar ökad osäkerhet och försvårar företagens investeringsbeslut.
Effektiviteten i ekonomin försämras genom att prisrelationerna
mellan varor och tjänster förrycks. En ökad inflation leder också till
snedvridande effekter på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. 1970talets
erfarenheter visar dessutom att en snabb inflation minskar våra
möjligheter att hålla sysselsättningen uppe. Vi måste få ned inflationstakten
för att få bukt med arbetslösheten. Detta kräver bl. a. minskat budgetunderskott.

Även om den öppna arbetslösheten enligt den senaste mätningen minskat
påtagligt sedan september finns det anledning att vara oroad över den
kommande utvecklingen. Regeringen förutspår att arbetslösheten kommer
att uppgå till 3,5—4,0% under nästa år. Härtill bidrar regeringens ekonomiska
politik och den svaga internationella konjunkturutvecklingen.

I detta läge föreslår regeringen att arbetsmarknadspolitiken i realiteten
skall fungera som ”städgumma” efter en ekonomisk politik som slår ut
arbetstillfällen i företagen.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning måste den statsfinansieila
situationen få konsekvenser för arbetsmarknadspolitiken. Antalet anställda
via AMS kan inte fortsätta att växa när detta resulterar i växande
budgetunderskott och miljardlån utomlands. I en sund ekonomi, byggd på
ordentliga vinster i företagen, växande investeringar och trygga jobb kan
arbetsmarknadspolitiken fungera för att i marginalen justera för konjunktursvängningar
och understödja strukturförändringar. Men den kan inte
ersätta arbetsmarknadens parters ansvar och den ekonomiska politikens
uppgift att långsiktigt trygga jobben för människorna.

De totala arbetslöshetssiffrorna inrymmer en trendmässig och mycket
oroande ökning av ungdomsarbetslösheten. Denna är huvudförklaringen
till den höga totala arbetslösheten. Därför föreslår moderata samlingspartiet
i det följande ett program i syfte att bryta den negativa trenden och att
sänka den höga nivån på den öppna ungdomsarbetslösheten. Regering och
riksdag kan inte ensamma klara detta. Arbetsmarknadens parter måste ta
sitt fulla ansvar. Prestige och olika partsintressen får inte stoppa allas
gemensamma intresse att snabbt öppna nya möjligheter för ungdomarna
att få arbete.

På längre sikt finns det inte någon lösning på arbetslöshetsproblemet om
inte bytesbalansunderskottet och inflationen nedbringas, vilket i sin tur
kräver att det strukturella budgetunderskottet undanröjs.

Slutsatsen av regeringens i propositionerna 1982/83:50 och 55 framförda
förslag blir — om de godtas av riksdagen - att samtliga balansbrister
kraftigt kommer att förvärras under nästkommande år. Bytesbalans- och

Mot. 1982/83:99

12

budgetunderskotten växer mycket kraftigt. Inflationen ökar dramatiskt.
Även arbetslösheten kan väntas öka. Passivitet inför de stora balansbristerna
är ett genomgående drag i propositionerna.

Moderata samlingspartiet förordade i valrörelsen en politik som hade
gjort det möjligt att undvika devalveringen. Vår politik skulle ha lett till en
betydligt bättre ekonomisk utveckling med lägre underskott och lägre
inflation. När devalveringen nu är ett faktum är besparingar i de offentliga
utgifterna ännu viktigare än tidigare. Annars kommer devalveringsvinstema
att försvinna inom loppet av ett par år. Med en kraftig åtstramning
av den offentliga sektorn finns det en chans att vi kan åstadkomma en
varaktig konkurrenskraftsförbättring.

4. Motsägelser i regeringens politik

Kontrasten mellan den politik som regeringen säger sig vilja bedriva och
de åtgärder som föreslås är så stor att hela uppläggningen framstår som
direkt ansvarslös. Regeringen är medveten om problemen men gör inget
för att lösa dem eller föreslår ingrepp som i stället aktivt bidrar till att
förvärra situationen.

Regeringen säger sig vilja bekämpa inflationen men genomför samtidigt
devalveringen och räder av skattehöjningar så att inflationen riskerar att
fördubblas.

”Avvecklingen av industristödet” inleds med kraftigt ökade subventioner
till de statliga företagen.

Den strama budgetpolitiken - som även socialdemokraterna säger sig
vilja ha - inleds med en ökning av de statliga utgifterna med ca 8% eller
nästan 20 miljarder kronor innevarande budgetår. Regeringen återtar
t. o. m. tidigare gjorda besparingar.

Bytesbalansunderskottet skall minskas genom att först ökas till en nivå
som tidigare aldrig uppnåtts.

Regeringen understryker angelägenheten av ”produktiva investeringar”.
Den påpekar att sådana hämmas av överkapacitet, låg efterfrågan
internationellt och på hemmamarknaden, snabb inflation, hög ränta,
skärpta skatter och allmän osäkerhet om framtiden. Propositionens förslag
förvärrar läget på samtliga dessa punkter. Om något gynnar ”transaktionsekonomin”
är det en hög inflationstakt, höga räntor och en hård beskattning
av produktiva investeringar. I dessa avseenden för regeringen en
politik som starkt gynnar finansiella placeringar på bekostnad av reala
investeringar.

Investeringarna skall gynnas, säger regeringen. Men samtidigt skall företagen
köpa högavkastande statsobligationer. Detta går inte ihop. Förslaget
om utdelningsskatt gör dessutom att hotet om fondsocialism och därmed
osäkerheten om framtiden ökar, vilket ytterligare försämrar investeringsklimatet.

Mot. 1982/83:99

13

5. Kommunernas roll

Propositionen behandlar närmast i förbigående kommunernas betydelse
för den offentliga konsumtionen och investeringarna. Några egentliga riktlinjer
beträffande den kommunala sektorns lämpliga omfattning presenteras
inte. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att kommunerna landstingen
och primärkommunerna — svarar för den dominerande andelen
av den offentliga konsumtionen. Regeringen godtar en kommunal volymökning
i storleksordningen 1,5% för år 1983, trots att gällande riksdagsbeslut
innebär en klart uttalad begränsning till ”högst 1 %”.

Det finansiella överskottet 1983 för kommunsektorn beräknades i den
reviderade nationalbudgeten våren 1982 till drygt 5 miljarder kronor. Indragningen
av 3,5 miljarder kronor från kommuner och landsting till staten
var då beaktad. Enligt nu föreliggande beräkningar förbyts detta överskott
- huvudsakligen på grund av devalveringen — i ett underskott på omkring
1,5 miljarder kronor, trots höjda kommunalskatter. Beräkningarna baseras
på en volymökning i primärkommunerna på 1 % och för landstingens del på
1,5%».

En volymökning av denna storleksordning försvagar drastiskt möjligheterna
att återställa den samhällsekonomiska balansen. Betydande ytterligare
kommunala skattehöjningar för år 1984 framstår som sannolika. Enligt
vår uppfattning måste för den kommunala verksamheten O-tillväxt gälla
för år 1983. Önskad utbyggnad på vissa verksamhetsområden måste kompenseras
genom neddragningar på andra.

Kommunalt skattestopp borde i princip gälla redan från och med 1983.
Skälen för ett skattestopp 1984 är nu ännu starkare. Den nödvändiga
åtstramningen måste inledas redan under 1983 om ett temporärt kommunalt
skattestopp 1984 skall vara möjligt att genomföra utan alltför kraftiga
omläggningar av den kommunala verksamheten. Riksdagen bör därför
redan i höst uttala att lagstiftning om kommunalt skattestopp för år 1984
eller andra åtgärder med motsvarande effekt kommer att vidtas. Arbetet i
den särskilda expertgruppen, vilken tillsatts med uppgift att framlägga
förslag till en permanent konstruktion av indragningen av medel från
kommuner och landsting, bör fullföljas. Därvid bör bl. a. införandet av s. k.
expansionsavgifter övervägas.

6. Åtgärder mot företagsamheten

Regeringens oro över att näringslivets investeringar fallit är berättigad.
Det är positivt att regeringen inser att förklaringen till detta ligger i näringslivets
dåliga lönsamhet. Men trots detta föreslår regeringen en nästan
planmässig försämring av villkoren för företagsamheten i Sverige.

Den avdragsbegränsning som införs från årsskiftet kommer att få starkt
negativa effekter på nyföretagandet. Riskkalkylen för den som överväger

Mot. 1982/83:99

14

att göra en investering försämras. Den förväntade avkastningen sjunker
genom att eventuella vinster alltjämt blir beskattade i full utsträckning
medan eventuella förluster bara kompenseras upp till 50%. När skattelättnaderna
för förluster blir lägre än beskattningen på vinsterna hämmas
naturligtvis drivkrafterna för företagande och risktagande.

Från årsskiftet höjs löneskatterna med 2,7 procentenheter. Av detta
svarar den nya löneavgiften för 2 procentenheter, den s. k. arbetsmarknadsavgiften
för 0,5 procentenheter och ATP-avgiften för 0,2 procentenheter.
Erfarenheten visar att endast en mycket blygsam del av löneskatterna
avräknas från löneutrymmet. I stället sjunker vinsterna och priserna stiger,
dvs. företagens konkurrenskraft försämras. En del av devalveringens konkurrensförbättrande
effekt äts med andra ord omedelbart upp av ökade
löneskatter.

Propositionens förslag slår hårt mot näringslivets finansiering med riskkapital.
Borttagandet av den 30-procentiga skattereduktionen på utdelningsinkomster
innebär att dubbelbeskattningen av aktieutdelningen återinförs.
Den nya utdelningsskatten innebär t. o. m. en trippelbeskattning av
aktieutdelningen. I dag kan en aktieägare, som kan utnyttja den 30-procentiga
skattereduktionen och som har en marginalskatt på 60%, behålla ca 30
kr. av en 100-lapp som företaget anslagit till årlig utdelning. Om trippelbeskattningen
införs får han behålla endast ca 14 kr. Avkastningen efter skatt
minskar med andra ord med nästan 60%. Detta kommer att medföra ett
minskat intresse för aktier som placeringsform. Utdelningstillväxten i företagen
hålls tillbaka, vilket verkar återhållande på aktiekurserna. Trippelbeskattningen
låser dessutom in företagssparandet i redan existerande
aktiebolag.

Skattefondsparandet tillför f. n. aktiemarknaden över 2 miljarder kronor
per år från mer än en halv miljon människor. Detta förbättrar väsentligt
företagens tillgång på riskvilligt kapital. Skattefondsparandet har på ett par
år lett till en större spridning av aktieägandet än vad som skett tidigare
under hela efterkrigstiden.

Även skattesparandet har blivit en stor framgång. Totalt är nästan
750000 personer anslutna till denna sparform. Dessa båda sparformer har
gjort det möjligt för den enskilda spararen att få en positiv real avkastning
efter skatt.

Regeringen föreslår att avkastningen på skattefond- och skattesparandet
skall sänkas som ett första led i ett tidigare ”utlovat” avskaffande av
sparformerna. Försämringen av avkastningen kan leda till att antalet sparare
minskar nästa år. Om regeringen dessutom gör allvar av det tidigare
hotet att avskaffa skattesparandet helt har man tagit ifrån näringslivet den
f. n. viktigaste riskkapitalkällan.

Den föreslagna höjningen av förmögenhetsbeskattningen missgynnar
ytterligare sparande i tillgångar som värderas till fulla marknadsvärdet men
leder också till en skärpt beskattning av det kapital som arbetar i jordbruk

Mot. 1982/83:99

15

och småföretag. Den påskyndade inflationen kommer redan i sig att innebära
en betydande ”tjuvhöjning” av förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen
som ytterligare försvårar företagsamhet och produktivt sparande.
Förslagen bör därför avvisas och insatserna i stället inriktas på att
successivt ta bort kapitalbeskattningen på i företagen arbetande kapital.

Förslaget om obligatorisk avsättning av 20% av företagens vinster till
räntelösa konton i riksbanken presenteras som ett sätt att stimulera till
investeringar. Många företag har emellertid ett så lågt kapacitetsutnyttjande
att det finns föga anledning att bygga ut verksamheten. För de
särskilt utpekade bankerna och försäkringsbolagen, som denna gång skall
omfattas av lagstiftningen, innebär investeringar i anläggningar endast att
man bygger flottare lokaler. Åtgärden snedvrider näringslivets utbyggnad.
Förslaget bör i stället betraktas som en form av räntelöst tvångssparande i
syfte att tvinga företagen att medverka till finansieringen av budgetunderskottet.

Den föreslagna hyreshusskatten för fastigheter med värdeår före 1975
som ej omfattas av räntesubventionssystemet eller uppförts eller byggts
om med statliga bostadslån skulle slå synnerligen hårt. Förvaltningen av
framför allt det äldre enskilt ägda beståndet av bostadshyreshus har sedan
senare delen av 1970-talet gått med betydande underskott, bl. a. på grund
av det höga ränteläget, som i dessa fall inte kompenserats av några räntesubventioner.
Räntekostnaderna stiger också i takt med att tidigare lån
med lägre räntesatser successivt skrivs om till dagens höga räntesatser.

Redan garantiavgiften på 1,5% blir i många av dessa fall kännbar och
motsvarar en årlig nettoskatt på 0,45 % av taxeringsvärdet, även om fastigheten
går med underskott. En 2-procentig hyreshusskatt innebär en
ytterligare straffbeskattning, som radikalt kommer att ändra förutsättningarna
för fortsatt enskilt ägande. Skatten, som vi motsätter oss, behandlas
mer ingående under det bostadspolitiska avsnittet.

Energikostnaderna för företagen skulle öka ytterligare med den av regeringen
föreslagna extra skatten på vattenkraft. Ett iögonenfallande drag är
att skatten inte är någon vinstskatt. Den skulle därför slå blint, vilket
särskilt drabbar dem som under senare år köpt gamla kraftverk eller ägare
till småkraftverk som i sig inte är särskilt lönsamma.

Ett annat iögonenfallande drag är skattens bakvända regionalpolitiska
effekt. Vattenkraften finns i norra och mellersta Sverige och ägs i huvudsak
av basindustrier (skog, järn och stål, kemi) verksamma i dessa delar av
landet.

Sysselsättning och investeringsvilja i de drabbade industrikoncernerna
skulle obönhörligen påverkas. Vinsterna från kraftrörelsen har gett många
industrikoncerner den finansiella stabilitet som fordrats för att göra riskfyllda
investeringar i den industriella rörelsen. Ökad arbetslöshet inte
minst i redan hårt drabbade regioner blir ett troligt resultat.

Viljan att investera i ny vattenkraft torde till yttermera visso bli obefint

Mot. 1982/83:99

16

lig (utom för Vattenfall). Ny vattenkraft är normalt en förlustaffär under 5
å 10 år. Då investeringarna börjar ge överskott innebär den föreslagna
principen att en stor del av detta överskott skall levereras in till statskassan.
(Ny vattenkraft blir ju gammal med tiden.) Detta framstår som särskilt
märkligt mot bakgrunden av att regeringen samtidigt säger sig vilja främja
en minskad användning av olja och en ökad användning av den energi vi
själva producerar.

Kraftföretagen är dessutom mycket beroende av vattenkraftsproduktionens
storlek som kan variera ± 25%. Att ta ut en stor skatt från
kraftföretag utsatta för ”torrår” skulle markant öka företagens riskexponering.

Skattens styreffekter leder inte bara vid utbyggnad utan också vid driften
av kraftsystemet till samhällsekonomiska förluster. Som exempel kan
nämnas att vid låga kraftvärden, som kan vara för handen sommartid, är
det fördelaktigt att spilla bort svensk vattenkraft om kraften i stället kan
köpas från Norge för ett lägre pris än skattesatsen.

Det är uppenbart att regeringen inte har analyserat konsekvenserna av
den föreslagna vattenkraftsskatten. Alla tänkbara effekter av skatten motverkar
såväl ekonomisk-politiska som energipolitiska mål. Inte heller förefaller
regeringen att ha insett vilka påtagliga försämringar av konkurrensvillkoren
för viktiga industrisektorer som en minskning av nedsättningen
av energiskatten skulle medföra. De överväganden i denna fråga som
regeringen nu aviserar är illavarslande. Vi avvisar såväl vattenkraftsskatten
som varje förslag om försämring av nu gällande nedsättningsregler
inom energiskattesystemet.

I en separat proposition (1982/83:53) föreslår regeringen åtgärder för att
förbättra uppbörden av skatter och allmänna avgifter. Det preliminära
skatteuttaget för företag och egna företagare som betalar B-skatt föreslås
höjt till 120% av den slutliga skatten två år tidigare. Detta får momentant
till effekt en likviditetsminskning som motsvarar en skattehöjning för Bskatteinbetalare
i storleksordningen 2 miljarder kronor.

Alla dessa skärpta skatter och nya skatter kommer att sänka lönsamheten
efter skatt och därmed motverka den nödvändiga investeringsuppgången.
Regeringen medger själv att det är den förväntade lönsamheten efter
skatt som styr investeringarna. För att i någon mån motverka skattehöjningarna
utlovas statliga pengar för ett offentligt investeringsprogram.

Moderata samlingspartiet avvisar detta synsätt. Regeringens förslag för
sammantagna Sverige djupare in i en offentlig regleringsekonomi som
hämmar initiativkraft och nyföretagande. Regeringens politik är därför ett
hot mot den fria marknadsekonomin och mot sysselsättningen.

7. Investeringsprogrammet

I propositionen görs ett stort nummer av det s. k. investeringsprogrammet.
Men vid närmare betraktande krymper detta program till i stort sett

Mot. 1982/83:99

17

ett traditionellt stöd till sysselsättningen inom byggsektorn under en övergångstid.
Förslagen presenteras som ”investeringar i infrastruktur som
sänker kostnaderna och stärker konkurrenskraften för industrin”. Sambandet
mellan en investeringsuppgång i svensk industri och en motorväg
till skärgården eller ett dubbelspår till Älvsjö torde emellertid vara mycket
svagt. Dessa investeringar tillsammans med flera andra anläggningsarbeten
kan betraktas som typiska lågeffektiva beredskapsarbeten. Regeringen
tycks ha bottenskrapat petitorna från olika statliga verk och myndigheter
på sin jakt efter bygg- och anläggningsprojekt. I normala fall skulle en stor
del av dessa projekt ha fått sina medel i budgetpropositionen i januari.
Regeringen har valt att i stället lyfta fram projekten nu som ett tecken på
handlingskraft och på att politiken ges en ny inriktning.

Ett bra sätt att öka byggnadsinvesteringarna i små- och fritidshus vore
att i stället riva upp riksdagsbeslutet om avdragsbegränsningen av underskottsavdragen.
En stor del av sysselsättningssvårigheterna i byggnadsindustrin
är orsakad av det efterfrågebortfall som avdragsbegränsningen
medfört.

Moderata samlingspartiet anser att det nuvarande budgetläget och de
starkt negativa effekterna på samhällsekonomin av ett budgetunderskott
medför att det inte finns något statsfinansiellt utrymme för att genomföra
något av de föreslagna investeringsprojekten. Regeringen bör i stället
återkomma med bättre underlag för sådana projekt som kan bidra till en
positiv utveckling av samhällsekonomin.

8. Skattepolitiken

Skattepolitiken är av avgörande betydelse för att återvinna balans i den
svenska samhällsekonomin. Den av socialdemokraterna förda skattepolitiken
under 1960- och 1970-talen är en av huvudorsakerna till obalansen i
den svenska ekonomin. Fram till regeringsskiftet 1976 hade vi ett snabbt
stigande skattetryck. Skattesystemets brister blev alltmer uppenbara. Den
borgerliga skattepolitiken efter 1976 har inneburit att skattetrycket hållits i
stort sett oförändrat sedan dess.

Den politik som regeringen nu slår in på kommer återigen att medföra
ökade skatter för företag och privatpersoner.

Moderata samlingspartiet varnade i valrörelsen för denna utveckling. Vi
har framhållit att skattesystemet driver på inflationen och hämmar den
ekonomiska tillväxten. Utvecklingen har också givit oss rätt. Ingen kan
längre blunda för de problem som det höga skattetrycket skapar. Moderata
samlingspartiet avvisar därför samtliga skattehöjningar som föreslås i propositionen
samt föreslår kommunalt skattestopp.

Vi avvisar också den föreslagna skattereduktionen för fackföreningsavgifter.
Nu gällande förbud mot avdrag för fackföreningsavgifter kompen2
Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 99—111

Mot. 1982/83:99

18

seras som skatteutskottet nyligen framhållit (SkU 1981/82:2) av skattefrihet
för konfliktbidrag, medan avdragsrätten för avgifter till arbetsgivarorganisationer
är avsedd att uppvägas av att konfliktersättningarna är skattepliktiga.
Medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer kan också — som
riksskatteverket framhållit — antas vara avsedda att täcka utgifter för
kostnader för bl. a. utbildningsverksamhet, förhandlingsverksamhet och
allmän policyverksamhet, som är att anse som avdragsgilla omkostnader.
Beträffande fackföreningarna måste hänsyn också tas till de många förmåner
i form av bidrag från staten som under senare år kommit fackföreningarna
till del.

När riksdagen senast behandlade frågan uttalade ett enigt skatteutskott
(SkU 1981/82:2, s. 9): ”Innan riksdagen tar ställning till frågan bör enligt
utskottets mening regeringen lämna riksdagen en fullständig redovisning
och kartläggning bl. a. av de konfliktbidrag som betalas ut av fackföreningar
och arbetsgivarorganisationer och storleken av dessa i förhållande till de
sammanlagda medlemsavgifterna. Målet måste vara att åstadkomma ett så
neutralt system som möjligt. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna.”

Den i propositionen föreslagna skattereduktionsmodellen innebär inte
något steg mot ett mer neutralt system, eftersom konfliktersättningarna
fortfarande avses vara skattefria, utan kan snarast betraktas som ett ytterligare
statsbidrag till fackföreningarnas verksamhet utan positiva effekter
på samhällsekonomin. Genom de ekonomiska förbindelser som finns mellan
fackföreningsrörelsen och regeringspartiet leder det föreslagna systemet
till att obeskattade medel kommer att kunna användas för politiska
ändamål.

Någon sådan redovisning eller kartläggning som riksdagen begärt har
inte lämnats. Vi vidhåller den uppfattning som riksdagen ställt sig bakom
att frågan bör bli föremål för en ordentlig genomlysning, innan beslut kan
fattas, och att målet måste vara att åstadkomma ett neutralt system.

Eftersom vi inte bifaller regeringens förslag till åtgärder för att öka
investeringarna i torveldade förbränningsanläggningar, avvisar vi också
den föreslagna höjningen av oljeavgiften med 13 kr. Motiven härför utvecklas
i det energipolitiska avsnittet av denna motion. Vi vill i detta
sammanhang tillfoga en principiell synpunkt. Det som skiljer oljeavgiften
från oljebeskattningen i övrigt är den destination till särskilda fonder som
gäller för influtna medel. Förutsättningen för en sådan avgift måste vara att
de som betalar avgiften kommer i åtnjutande av en motprestation. Man kan
emellertid inte göra gällande att exempelvis åkeribranschen eller kustsjöfarten,
som båda skulle få vara med och betala höjningen av avgiften, har
något direkt intresse av att staten satsar pengar på torveldade förbränningsanläggningar.
Också av principiella skäl bör därför den föreslagna
höjningen av oljeavgiften avslås.

Den skatteomläggning som genomförs från årsskiftet innebär att nästan

Mot. 1982/83:99

19

alla får lägre realinkomster efter skatt. I stället för den av regeringen
föreslagna skatteskalan för 1983 föreslår vi att den skatteskala för 1983
som återfinns i den av oss i våras väckta partimotionen 1981/82:2529
genomförs. Dessutom föreslår vi att begränsningen av inflationsskyddet
upphävs och att en fullständig indexreglering återinförs. Det innebär att
basenheten fastställs till 7 500 kr. för 1983.1 enlighet med vårt skatteförslag
från i våras föreslår vi också att underskottsavdragsbegränsningen slopas.
Finansieringsbehovet på 2,7 miljarder kronor täcks mer än väl av de avslag
på utgiftshöjningar som redovisats i motionen. Dessutom kommer vi att
yrka avslag på den dominerande delen av den kraftiga ökning av industristödet
som regeringen aviserat.

Av de investeringsstimulanser som föreslås i propositionens underavsnitt
om skattepolitiken accepterar vi förlängningen av investeringsavdraget
och frisläppandet av de allmänna investeringsreserverna. Vi har heller
inga invändningar mot det fortsatta frisläppandet av de allmänna investeringsfonderna.

De allmänna investeringsfonderna kan f. n. utnyttjas för byggnadsarbeten
och för investeringar i maskiner och andra inventarier. Däremot betraktas
inte investeringar i marknadsföring som giltig grund för att använda
investeringsfonderna. Vi föreslår att de allmänna investeringsfonderna
även får utnyttjas för investeringar i marknadsföring och produktutveckling.

För inkomståret 1983 föreslår regeringen skattehöjningar på 12,2 miljarder
kronor (se tabell s. 20). Det motsvarar nästan 3500 kr. i genomsnitt
per hushåll. Till detta kan läggas de kommunala skattehöjningar som följer
av devalveringen, momshöjningen m. m.

De kraftiga skattehöjningar som socialdemokraterna föreslagit för 1983
kommer — om de genomförs - att få starkt negativa effekter på svenskt
näringsliv. Det finns ingen skatt som inte direkt eller indirekt negativt
påverkar företagens kostnadsläge. Av detta följer att alla tänkbara skattehöjningar
dämpar tillväxten i det privata näringslivet. Devalveringens
gynnsamma effekter på företagens konkurrenskraft och vinstsituation
bromsas effektivt om skattehöjningarna genomförs. Regeringens skattehöjningar
skulle därmed slå hårt mot den industriella expansion som man
säger sig vilja ha.

Regeringens proposition 1982/83:50 har uppenbarligen tillkommit i stor
hast. Flera av förslagen är illa genomtänkta.

I 7 kap. 2 § regeringsformen heter det om beredningen av ärenden:

Vid beredning av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

Lagrådet konstaterar i sitt yttrande över förslaget till hyreshusavgift att
en beredning av det slag regeringsformen förutsätter inte ägt rum. Den

Mot. 1982/83:99

20

Den socialdemokratiska regeringens skattehöjningar för
helåret 1983

Milj. kr.

1. Mervärdeskatten höjs från 17,7 till 19% 4500

2. Allmän löneavgift (löneskatt) införs 1/1 19831 6200

3. Arbetsgivaravgiften höjs med 0,5% för arbetslöshetsförsäkringen
1500

4. Beskattning av s. k. övervinster i vattenkraftverk 1100

5. Skärpt förmögenhetsskatt \ ^

6. Skärpt arvs- och gåvoskatt /

7. Skatt på videobandspelare med 600 kr./st. 90

8. Skatt på ljud-och videokassetter2 130

9. Urholkat inflationsskydd 1 500

10. Utdelningsskatt för aktier3 0

11. Hyreshusavgift 790

12. Begränsning av rätten till underskottsavdrag 450

13. Borttagandet av den indexreglerade särskilda skattereduktionen
(effekt 1983) 1400

14. Höjda avgifter och vissa andra skatter 110

15. Slopad skattereduktion (30%) på aktieutdelningar och sänkt
reduktion för skattesparandet 600

Bruttoskatteökningen 18 670

16. Marginalskattesänkningama —4000

17. Skattereduktionen för fackföreningsavgifterna -1200

18. Förlängda investeringsavdrag -1000

Nettoskattehöjningen 12470

' Ingen avräkning i avtalsförhandlingarna. Baserat på en lönesumma 1983 på 310
miljarder kronor.

2 Beslöts av riksdagen våren 1982.

3 Får effekt på utdelningarna som utbetalas 1984.

föreslagna skatten på vattenkraft har i praktiken behandlats på samma
lättsinniga sätt. Avdragsrätten för fackföreningsavgiften och skatten på
videoutrustning torde också kunna föras till gruppen förslag som inte fått
den omsorgsfulla beredning som grundlagen förutsätter. Lagrådet har inte
beretts tillfälle att granska vattenkraftsskatten, avdragsrätten för fackavgifter
eller videoskatten.

Regeringsformens stadganden om beredning av regeringsärendena har
tillkommit för att kvaliteten i maktutövningen skall kunna upprätthållas.
Det är tydligt att regeringen i de nu ifrågavarande fallen åsidosatt dessa
hänsyn. Vi finnér det för vår del angeläget att konstitutionsutskottet får
möjlighet att mot den här redovisade bakgrunden närmare granska om
beredningen av de fyra här redovisade förslagen överensstämmer med
grundlagen.

Mot. 1982/83:99

21

9. Arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadsläget

Arbetslösheten har ökat snabbt under år 1982. I september var enligt
arbetskraftsundersökningarna 176000 personer utan arbete, vilket motsvarar
4% av arbetskraften. Enligt AKU-rapporten för oktober månad har
den öppna arbetslösheten minskat till 127000 personer eller 3%. Denna
förändring torde i huvudsak vara ett resultat av tidigare insatta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Efterfrågan på arbetskraft är fortfarande mycket
låg. Trots detta ligger oktober månads arbetslöshetssiffror lägre än
motsvarande månad föregående år.

Trots att den öppna arbetslösheten enligt den senaste mätningen påtagligt
minskat finns det anledning att vara oroad över den kommande utvecklingen,
framför allt med tanke på det fortsatt svaga internationella konjunkturläget
i kombination med regeringens arbetslöshetsskapande ekonomiska
politik.

Bakom arbetslöshetssiffrorna döljer sig en trendmässig och mycket
oroande ökning av ungdomsarbetslösheten. För ungdomar (16-24 år) är
arbetslösheten 7,3%. Arbetslösheten för vuxna (25-64 år) har däremot
varit relativt konstant sedan 1960-talet och uppgår f. n. till 2,2%. Ungdomsarbetslösheten
är alltså huvudförklaringen till den höga totala arbetslösheten.
Detta illustreras i diagram 1. Skulle ungdomarna drabbas i samma
utsträckning som den vuxna befolkningen hade den totala arbetslösheten
i oktober legat under 100000 personer. Den faktiska ungdomsarbetslösheten
inger dessutom större oro än vad statistiken påkallar, eftersom de
arbetsmarknadspolitiska insatserna prioriterar just ungdomar.

Regeringens politik

Regeringen förutspår att arbetslösheten kommer att uppgå till 3,5-4%
under nästa år. Detta är till stor del en effekt av den mycket kraftiga
åtstramningen av privat konsumtion. Redan nu signaleras från allt fler håll
varsel om permitteringar inom den privata tjänstesektorn. Det är också
sannolikt att den del av vår ekonomi som är utsatt för utländsk konkurrens
inte i någon högre grad kan tillgodogöra sig effekterna av det genom
devalveringen förbättrade kostnadsläget. Denna förbättring motverkas av
en lång rad skattehöjningar, vinstavsättningar och andra tvingande likviditetsindragningar
för företagen. Politiken hindrar därför lönsamma företag
från att expandera, vilket också måste sätta sin prägel på sysselsättningsutvecklingen.
I stället föreslår regeringen att arbetsmarknadspolitiken i realiteten
skall fungera som ”städgumma” efter en ekonomisk politik som
innebär att antalet jobb minskar ute i företagen.

Genom att isolera arbetsmarknadspolitiken från den ekonomiska politiken
och göra ”arbetstillfällen" inom AMS-verksamheten till ett självändamål
sitter man kvar i ett föråldrat tänkande. Arbetsmarknadspolitiska

Mot. 1982/83:99 22

Diagram 1

RELATIV ARBETSLÖSHET. PERIODEN 1963-19821;(Rät linje visar trend).

8

7

6

5

Ungdom*arbetalöshet
(16-24&;

4

3

Vuxenarbetolöshet
(25-64-år)

2

Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar.

1 Noteringen för 1982 avser första halvåret.

åtgärder kan lindra arbetslösheten vid en tillfällig konjunktursvacka och
underlätta strukturomvandlingen men de kan aldrig bota Sveriges djupgående
strukturella problem och bli en huvudingrediens i sysselsättningspolitiken.

Nyckeln till en förbättrad arbetsmarknad ligger i den ekonomiska politiken.
Vi måste skapa förutsättningar för våra företag att investera och
expandera. Den ekonomiska politiken är och måste vara fundamentet i
våra ansträngningar att klara arbetslösheten, särskilt för ungdomarna.

Till stor del är dålig lönsamhet orsaken till de senaste årens minskning i
sysselsättningen. Sambandet mellan industrins lönsamhet och sysselsättningsutvecklingen
är mycket starkt. Diagram 2 visar vad som hänt med
lönsamheten och sysselsättningen sedan 1970. När lönsamheten stiger,
ökar sysselsättningen. När lönsamheten faller, minskar sysselsättningen.

Mot. 1982/83:99

23

Diagram 2

% —. Räntabilitet på mm am mm Sysselsättnings- %

Igr eget kapital etter skatt.

förändring i industrin.
Avlåses på höger axel.

1981

80

72

73

74

77

79

1970

71

75

76

78

Att hög lönsamhet innebär att företag även investerar mer och skapar
fler jobb kan man också se om man rangordnar de svenska industriföretagen
efter lönsamhet och delar in dem i fyra lika stora grupper. Då får man
det resultat som följande figur visar. Undersökningen omfattar 1 239 företag
med 547 000 anställda.

De företag som var lönsammast 1978 ...

13,9

Räntabilitet på totalt kapital, %

Mot. 1982/83:99

... ökade sysselsättningen mest 1979.

24

2,4		1,0	±0
•	-1,6

Sysselsättningsförandring,

Källa: SCB, Finansstatistik för identiska industriföretag 1978—79 med minst 50
anställda. Beräkningsmetod se SCB:s Pressmeddelande Nr 1980:99.

Den moderata ekonomiska politiken som redovisats i tidigare avsnitt
syftar till att genom ökad lönsamhet i företagen skapa varaktiga och trygga
jobb.

Avgörande för utvecklingen på arbetsmarknaden är hur snabbt strukturomvandlingen
i näringslivet kan ske. Rörligheten på arbetsmarknaden
måste öka. Det förutsätter att sysselsättningshämmande restriktioner i
arbetsrätts- och trygghetslagstiftningen lättas. Vidare måste skattepolitiken,
bostadspolitiken etc. stimulera och underlätta för människor att byta
arbeten inom branscher och företag som har framtiden för sig.

Arbetsmarknadspolitiken och AMS måste också anpassas och utvecklas
i syfte att vara ett effektivt stöd för enskilda människors möjligheter att
erhålla trygga jobb. Arbetsförmedlingen behöver effektiviseras. Formerna
för sysselsättningsskapande åtgärder måste utvecklas och anpassas efter
nya förutsättningar i ekonomin och på arbetsmarknaden. Förslag på detta
område har tidigare redovisats av moderata samlingspartiet.

Utbildning öppnar nya vägar till varaktiga jobb för enskilda människor.

Utan en bra och efterfrågad yrkeskunskap blir möjligheterna för enskilda
människor att få arbete väsentligt mindre. En bra utbildning behövs för att
företagen skall kunna rekrytera arbetskraft till nya jobb inom framtida
yrkesområden. Utbildningen inom grundskola, gymnasium och högskolor
måste anpassas bättre till arbetsmarknadens och näringslivets krav. Inslaget
av direkt yrkesteknisk utbildning inom gymnasieskolan behöver bli
större. Våra universitet och högskolor måste ligga långt framme i sina
ansträngningar att utbilda för framtidens yrkesområden. Därutöver måste
formerna för omskolning till nya yrkesområden, vidareutbildning etc. förändras
och förbättras. AMU:s roll för att understödja strukturomvandlingen
är väsentlig. Men arbetsmarknadsutbildningen måste förändras i den
riktning som moderata samlingspartiet redovisat i sin partimotion 1982/83.

Mot. 1982/83:99

25

Ungdomsarbetslösheten
Resultatet av de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år
visar att det inte går att vare sig i tillräcklig utsträckning eller varaktigt
bekämpa ungdomsarbetslösheten och därmed den totala arbetslösheten
med sådana metoder. Sveriges allvarliga ekonomiska läge sätter också
gränser för de resurser som varaktigt kan satsas på sysselsättningsskapande
åtgärder. Därför måste vi omgående ta itu med de problem som
utgör grundorsakerna till den trendmässigt ökade ungdomsarbetslösheten.

Att särskilt ungdom drabbas av arbetslöshet beror i huvudsak på:
o För höga ingångslöner för ungdomar.

o Åmanlagar, MBL och andra avtal som reglerar ungdomars möjligheter
på arbetsmarknaden,
o Dålig skolutbildning.

o Tillämpning av lagar och avtal som försvårar för ungdomarna att komma
in på arbetsplatserna,
o Bristande anpassning av arbetsmarknadspolitiken till rådande förhållanden
i ekonomin och på arbetsmarknaden.

Ett av de allvarligaste hindren för ungdomars möjligheter att komma ut
på arbetsmarknaden är de snabbt stigande lönekostnaderna. Höga arbetsgivaravgifter
och snabb löneutveckling för den unga arbetskraften utgör i
dag ett stort hinder. Höga ingångslöner innebär att företagen undviker att
anställa oerfaren arbetskraft, även när verksamheten skulle motivera en
personalökning. Eftersom lönekostnader och arbetsgivaravgifter är centrala
faktorer för våra företags möjligheter att göra sig gällande i konkurrensen,
kommer den unga oerfarna arbetskraften att ställas åt sidan även
under resten av 1980-talet. Ansvaret vilar här tungt på arbetsmarknadens
parter. Regering och riksdag kan inte ensamma klara detta problem. Därför
måste parterna omedelbart ta itu med att lösa problemet med de alltför
höga ingångslönerna. Om detta inte sker och lönekostnaderna utvecklas
som under 1970-talet får löntagarorganisationerna och arbetsgivarna ta på
sig ett mycket stort ansvar för att ungdomsarbetslösheten ökar ytterligare.

Även inom andra avtalsområden finns grundläggande problem som parterna
måste hjälpa till att lösa. Det behövs ungdomsplatser för 18—21åringarna,
utökade möjligheter till prov- och korttidsanställningar, möjligheter
att ta till vara utrymmet för enskilda beredskapsarbeten — ungdomsplatser
— praktikplatser etc. Om parterna ej är beredda att genom avtal
göra nödvändiga förändringar måste lagstiftning tillgripas.

Riksdag och regering har självklart också ett stort ansvar. Regeringen
måste därför omgående fullfölja riksdagens beslut under våren 1982 om
principerna för en garanti avseende erbjudande om arbete, utbildning eller
praktik till alla ungdomar upp till 21 år. Ett system med samhällstjänst
måste omedelbart utformas praktiskt och sättas i verket. Regeringen bör
utfärda nya riktlinjer för hur resurserna för beredskapsarbeten skall användas
vid insatser för våra ungdomar. Möjligheter att dela upp beredskapsar

Mot. 1982/83:99

26

beten såväl tidsmässigt som ekonomiskt måste ges och justeringar i ersättningsnivåer
för ungdomar genomföras. Villkoren för enskilda beredskapsarbeten
för ungdomar måste förbättras i förhållande till beredskapsarbeten
i den offentliga sektorn.

Olika former av yrkesutbildning skall prioriteras. AMU måste bli effektivare
och förändras enligt de riktlinjer som anges i vår i januari väckta
partimotion (1981/82:2018).

Resurser som därmed friställs skall användas för en kraftig satsning på
företagsförlagd utbildning, lärlingsutbildning etc. Skolan måste förbättra
sin direkt yrkesinriktade utbildning och också satsa på utbildning till yrken
inom framtida teknikområden och branscher, datateknik, elektronik etc.

Regeringens åtgärder och förslag för att förstärka resurserna och bygga
ut den yrkesinriktade utbildningen för ungdomar, redovisade i proposition
1982/83:50 bil. 3, Åtgärder inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde,
ligger väl i linje med moderata samlingspartiets nedan redovisade
åtgärdsprogram för att stärka ungdomars ställning på arbetsmarknaden. Vi
bifaller därför dessa förslag.

Riksdagen måste följa upp parternas ansträngningar att via avtal finna
lösningar på problem som är relaterade till arbetsrätts- och trygghetslagstiftningen.
Prestige och olika partsintressen får inte stoppa ansträngningarna
att snabbt vidga möjligheterna för våra ungdomar att bli delaktiga i
arbetslivet.

Som alternativ till regeringens miljardrullning inom ramen för AMS
traditionella insatser föreslår moderata samlingspartiet följande program
för att minska ungdomsarbetslösheten. Programmet måste genomföras i
nära samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Kostnaderna för programmet
beräknar vi till mellan 100 och 200 milj. kr.

Programmet finansieras genom att regeringen utnyttjar kvarstående medel
inom ramen för finansfullmakten (175 milj. kr.) samt genom de resurser
kommunerna redan erhållit för att bekosta verksamheten med de s.k.
ungdomsslussarna (100 milj. kr.).

Eftersom vi avvisar regeringens förslag om ökade skatter, bl. a. i form av
höjda arbetsgivaravgifter och höjd moms, får kommunerna också större
möjligheter att aktivt ställa upp för att genomföra delar av programmet.

Det bör dock återigen betonas att en förutsättning för full produktiv
sysselsättning är en ekonomisk politik som syftar till att förbättra företagens
lönsamhet och konkurrenskraft, dvs. motsatsen till den politik regeringen
förespråkar.

Program för lägre ungdomsarbetslöshet
O Avvisa propositionens förslag om höjda skatter och avgifter,
o Uppmana arbetsmarknadens parter att sänka ungdomarnas ingångslöner
i förhållande till vuxnas löner samt omgående förverkliga riksdagens
uttalande om ungdomsplatser för 18-21 åringar.

Mot. 1982/83:99

27

o Inrätta samhällstjänst för arbetslös ungdom.

o Förbättra och utöka yrkesutbildningen för ungdom - bl. a. företagsförlagd
utbildning och lärlingsutbildning - och effektivisera arbetsmarknadsutbildningen.

O Förbättra villkoren för enskilda beredskapsarbeten och tillvarata möjligheterna
att ordna sådana, ungdomsplatser, praktikplatser m. m. i de
75000 företag som saknar kollektivavtal. Dela beredskapsarbeten och
differentiera beredskapslönerna för ungdom. Gör det möjligt att kombinera
beredskapsarbete och yrkesutbildning.

0 Förändra arbetsrätts- och trygghetslagstiftningen för att förbättra ungdomens
situation på arbetsmarknaden, bl. a. genom att ge generell rätt
till provanställningar samt genom att utöka rätten till korttidsanställningar.

Arbetslöshetsersättningen

Regeringen föreslår i proposition 1982/83:55 att reglerna och omfattningen
av ersättningen vid arbetslöshet skall ändras. Inga väsentliga förändringar
har inträffat sedan riksdagen under våren 1982 beslutade att reformera
detta försäkringssystem. Det är också alltför tidigt att redan nu dra så
långtgående slutsatser om behovet av förändringar som regeringen gör,
eftersom de praktiska erfarenheterna inte finns. Regeringens förslag innebär
att såväl statsutgifterna som företagens kostnader ökar. Detta är oacceptabelt
i nuvarande ekonomiska situation.

10. Näringspolitiken

Utgångspunkter

Näringspolitiken måste syfta till ett dynamiskt näringsliv kapabelt till
utveckling och förnyelse. Sådana omställningar kan inte ske genom politiska
dekret utan genom väl fungerande marknader. I detta synsätt går en
viktig skiljelinje mellan socialdemokraterna och moderata samlingspartiet.

1 proposition 1982/83:50 föreslås en rad nya stödformer inom bl. a. energi-,
industri-, kommunikations- och bostadssektorerna.

I propositionen anförs på s. 26:

Investeringsprogrammet och investeringsstödet kommer följaktligen att
inriktas å ena sidan på sådan industriell verksamhet som har förutsättningar
att klara sig genom hård konkurrens, å andra sidan på sådana investeringar
i infrastruktur som sänker kostnaderna och stärker konkurrenskraften
för industrin som helhet.

Denna inriktning är i och för sig rimlig, men samtliga investeringar som
regeringen vill få till stånd är i praktiken inriktade på hemmamarknaden
och sannolikt inte heller lönsamma.

Mot. 1982/83:99

28

Mineralförsörjningen

I propositionen föreslås ett investerings- och utvecklingsprogram för
gruv- och mineralindustrin för att få till stånd en utökad prospektering i
syfte att öka livslängden hos befintliga gruvor och mineralföretag samt att
lägga grunden till nya sådana.

Prospektering efter nya mineraler bedrivs f. n. i huvudsak inom AB
Boliden, LKAB och förutvarande Sveriges geologiska undersökning. För
prospekteringsändamål förbrukas i dag uppskattningsvis mellan 100 och
150 milj. kr. årligen. 1 regeringsförslaget föreslås ett medelsbehov för
programmet under en femårsperiod om totalt 300 milj. kr.

Ett prospekteringsstöd har nyligen införts (NU 1981/82:40). Socialdemokraterna
röstade då emot detta förslag. Deras motivering var att stödet
skulle kunna leda till att gruvföretagen minskade sina egna prospekteringsansträngningar.

Utskottets borgerliga majoritet och sedermera riksdagen avslog socialdemokraternas
motion. Detta var så sent som våren 1982.

De risker som kan finnas för att företagen drar ned på sina egna prospekteringsinsatser
till följd av det stöd som då infördes ökar om nu ytterligare
stöd införs.

Det kan också ifrågasättas om de materiella resurser som behövs för
prospekteringsändamål är tillgängliga i en utsträckning som tillåter full
effektivitet vid en så kraftig ökning av anslagen för prospektering. Subventioneringen
i sig medför också risker för en minskad noggrann prövning av
resursanvändningen.

Regeringens förslag är — liksom andra idéer i krispropositionen - mycket
ofullständigt presenterat. För att pengarna inte bara skall leda till
slöseri och ett ökat budgetunderskott fordras mycket bättre förberedande
undersökningar.

Vi kan inte finna några bärande skäl att på befintligt beslutsunderlag
ändra på det ställningstagande som den borgerliga majoriteten gjorde i
våras. Vi yrkar därför avslag på propositionens förslag om ett reservationsanslag
om 300 milj. kr. för stöd till prospekteringsverksamhet.

Energipolitiken

En enligt regeringen avgörande del i strävandena att föra Sverige ur den
ekonomiska krisen handlar om investeringar på energiområdet. Enligt
regeringen bör takten i fjärrvärmeutbyggnaden öka, investeringar i torvanläggningar
stimuleras och ett nytt stöd till energitekniskt inriktad industri
introduceras. Regeringen anser dessutom att staten bör ta ett ökat ansvar
för upphandlingen av kommunala energianläggningar. Totalt vill regeringen
anslå 1200 milj. kr. på energiområdet.

Allmän enighet råder om att fjärrvärme i tätbebyggelse ofta har stora
fördelar. Det slogs också fast i den energiproposition som våren 1981
förelädes riksdagen. Till följd av de ekonomiska fördelar som en fjärrvärmeutbyggnad
innebär satsar också åtskilliga kommuner på detta.

Mot. 1982/83:99

29

Regeringen vill genom 300 milj. kr. i direkta statliga bidrag 1983 söka
förmå kommunerna att öka investeringstakten. Bidragen skall ges utöver
de lån som redan utgår till fjärrvärme.

Det är av avgörande betydelse att kommunerna själva, utifrån de faktiska
ekonomiska förutsättningar som föreligger, planerar och genomför den
fjärrvärmeutbyggnad som man finnér ändamålsenlig. Den ryckighet som
särskilda, statliga stöd för begränsade tidsperioder åstadkommer tjänar
inte den långsiktiga och fasta ansvarsfördelning som en riktig energipolitik
kräver. Vi avvisar därför detta förslag.

Regeringen anser vidare att ett nytt bidrag på 200 milj. kr. skall införas
för att stimulera till ökad torvanvändning. Bidraget skall utgå till förbränningsanläggningar
som beställs nästa år.

Det är i och för sig värdefullt att torvkunnandet i vårt land utvecklas.
Motivet är emellertid inte så starkt att den föreslagna förstärkningen av det
stöd som redan utgår till torvintroduktion kan försvaras. I dagens statsfinansiella
läge är det nödvändigt att stöd till olönsamma investeringar hålls
tillbaka. Andra energiinvesteringar kan snabbare och billigare minska oljeberoendet.
Vi avvisar således också det särskilda bidraget till torvanläggningar.

För att bistå vid upphandling av energianläggningar aviserar regeringen
kommande överläggningar med kommunerna i syfte att uppnå ett mera
samordnat upphandlingsförfarande. Skälen för en samordning är svaga.

Förslaget präglas av misstron mot att enskilda företag och kommuner på
egen hand eller i frivillig samverkan kan genomföra också omfattande
investeringar. Det är tydligt att regeringen vill få en ny möjlighet att utöva
påtryckningar på först och främst kommunerna i deras val av energiförsöijningsalternativ.
Vi finner för vår del ingen anledning att biträda förslag
som ger regeringen sådana möjligheter.

Regeringen föreslår till slut ett nytt stöd till viss energiinriktad industri.
Departementchefen framhåller:

Som nämnts är emellertid befintliga stödinsatser inom energiområdet
normalt inte inriktade på tillverkare och kan heller inte avse användning av
teknik färdig för kommersiellt bruk.

Det är angeläget att den tillverkande industrin får ökade möjligheter att
vidareutveckla teknik inom energiområdet. Vidare är det väsentligt att
bristande kapacitet, omodern utrustning m.m. inte skall behöva hindra
tillverkare från att producera den utrustning som energiinvesteringarna
kräver.

En ny stödform behövs enligt min mening för att komplettera nuvarande
stödformer inom energiområdet och för att undanröja de hinder som kan
finnas hos industrin när det gäller att leverera utrustning avsedd för energiområdet.
Stödet bör i flertalet fall lämnas i form av lån, med eller utan
villkorlig återbetalningsskyldighet. Jag bedömer att en engångsanvisning
på 700 milj. kr. behövs för detta stöd. Dessa medel bör anvisas under ett
nytt reservationsanslag. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma
de villkor som skall gälla för det nya stödet.

Mot. 1982/83:99

30

Det är allt som anförs som motiv till ett förslag om sammanlagt 700 milj.
kr.

Om avsikten, såsom antyds inledningsvis, är att stödja företag som
erbjuder kommersiellt konkurrenskraftiga produkter saknar förslaget all
grund. Sådana företag kan finansiera en angelägen expansion på annat sätt.
Om däremot tanken är att stödja verksamhet som ännu inte nått kommersiell
mognad är det i realiteten fråga om utvecklingsstöd som skall bedömas
tillsammans med andra stödformer med motsvarande syfte.

Vi menar för vår del att förslaget såsom det framläggs i propositionen är
av en sådan karaktär att det omöjligen kan bifallas. Regeringen kan inte
begära 700 milj. kr. till ett syfte som man inte ens ids precisera.

Den åtgärd i regeringens åtgärdsprogram på energiområdet som kommer
att få den största effekten är den föreslagna vattenkraftsskatten som i
denna motion närmare behandlas i avsnittet Åtgärder mot företagsamheten.
Effekten av denna är entydigt negativ. Den fortsatta utbyggnaden av
vattenkraften som regeringen i annat sammanhang sagt sig vilja främja
försvåras avsevärt om den särskilda skatten skulle införas.

Summan av den av regeringen så starkt framhävda energisatsningen blir
alltså negativ. Från en regering som anser sig särskilt väl skickad att
”kraftfullt och målmedvetet” åstadkomma den nödvändiga förändringen i
vårt lands energisystem är detta en dålig början.

Energipolitiken måste enligt vår mening inriktas på en övergång från olja
till andra energikällor som är billigare. På så sätt kan ett viktigt bidrag ges
till lösningen av vårt lands ekonomiska problem. En energipolitik som tar
till vara Sveriges möjligheter att ändra energisystemet i en mer konkurrenskraftig
riktning kan emellertid inte åstadkommas genom ytterligare
manipulerande med subventioner och skatter, utan endast genom avlyftning
av de blockeringar som i dag omöjliggör utnyttjandet av kunnande och
inhemska energiresurser.

11. Bostadspolitiken

På bostadsområdet föreslår regeringen en ny skatt och ett antal nya
selektiva lån och bidrag. Skattevapnet tas till för att subventionera icke
konkurrenskraftiga delar av bostadsbeståndet. Förslagen leder till sämre
marknadsanpassning och färre incitament för att sänka byggkostnaderna.
De grundläggande problemen på den svenska bostadsmarknaden förstärks.

Temporära hyresrabatter

I propositionen föreslås temporära s. k. hyresrabatter vid ny- och ombyggnad
av hyres- och bostadsrättshus under 1983 och 1984.

Förslaget innebär att sambandet mellan hyran och produktionskostnaderna
ytterligare urholkas, vilket motverkar en utveckling mot lägre byggnadskostnader.

Mot. 1982/83:99

31

Systemet är komplicerat och leder till ytterligare byråkratisering av
bostadsmarknaden. Det finns en uppenbar risk för en godtycklig tillämpning
av reglerna. Rabattens utformning kommer med all sannolikhet att
leda till en ännu mer subventionsfixerad arkitektur.

Moderata samlingspartiet avvisar förslaget om införande av s. k. hyresrabatter.
Genom en systematisk avreglering av bostadsbyggandet och en
ökad konsumentstyming av bostadsmarknaden, där de boende själva får
betala en större del av bostadskostnaden, kan i stället en nödvändig press
på bostadsproducenterna att bygga billigare uppkomma.

Ett inslag i förslaget som förtjänar viss uppmärksamhet är tanken att på
hyresavin ange hyran före resp. efter rabatt. För att möjliggöra att de
boende ges en fullständig bild av boendekostnaden förordar vi att riksdagen
uppmanar hyresvärdarna att på hyresavin ange total boendekostnad
per månad, före alla statliga bostadssubventioner, vid sidan av den sedvanliga
uppgiften om den hyra eller avgift som den boende erlägger.

Hyresförlust garanti

I propositionen föreslås en hyresförlustgaranti för lägenheter i hyresoch
bostadsrättshus som påbörjas under 1983 och 1984. Garantin får formen
av under tre år ränte- och amorteringsfria lån, som helt kan efterges
efter särskild önskan.

Motivet för förslaget sägs vara att även på många orter där det enligt
regeringens uppfattning finns uppenbara behov av att bygga bostäder är
kommunerna och företagen tveksamma till att sätta i gång nya projekt med
hänsyn till risken för att lägenheterna inte blir uthyrda. Detta visar med all
önskvärd tydlighet att regeringen och bostadskonsumenterna gör olika
bedömningar när det gäller efterfrågan på bostäder.

Systemet leder oundvikligen till en mindre känslighet bland bostadsföretagen
för människors önskemål. Antalet outhyrda lägenheter kommer att
öka som en följd av hyresförlustgarantin. Moderata samlingspartiet kan
mot denna bakgrund inte biträda förslaget.

Lån m. m. till underhåll av vissa bostadshus

I propositionen föreslås att lån för underhåll av vissa bostadshus bör
beviljas genom riksbankens försorg.

Underhållet av hyresfastigheter skall finansieras av hyresintäkterna. Om
normalt underhåll finansieras med statliga lån, elimineras hyresgästernas
ansvar för en hyressättning som garanterar en varaktigt god boendestandard.
Redan i dag finns en stor underfinansiering av underhållet. Regeringens
förslag innebär ytterligare ett steg mot en felaktig hyresnivå.

Enligt propositionen bör bostadsföretag som får underhållslån ges rätt
att som särskild tillgångspost i balansräkningen ta upp ett belopp som
motsvarar låneskulden. Motivet är att många allmännyttiga bostadsföretag
i annat fall skulle tvingas avstå från lånet på grund av att de enligt aktiebo

Mot. 1982/83:99

32

lagslagens regler om likvidationsskyldighet inte kan öka sin skuldbörda
ytterligare. Förslaget strider såväl mot sunt förnuft som bokföringslagens
principer och måste därför på principiella grunder avvisas.

Bidrag till förbättring av boendemiljön

I propositionen föreslås bidrag föi miljöförbättringar även om sociala
skäl saknas eller på grund av att andelen tomma lägenheter är hög. Det
maximala bidragsbeloppet föreslås höjt från 3000 kr. till 4 500 kr. per
lägenhet.

Av propositionen framgår att sådana boendeområden i stor utsträckning
redan erhållit boendemiljöbidrag. Bostadsföretag verksamma i övriga områden
har visat begränsat intresse för de bostadslån som funnits tillgängliga
för förbättringar av boendemiljön. Förslaget innebär att ett med 50% ökat
bidrag per lägenhet skall kunna utges utan att särskilda skäl härför föreligger.

Bärande bostadspolitiska skäl har ej anförts för de föreslagna förändringarna
i boendemiljöbidragens utformning. Förslaget avvisas därför.

Bidrag till vissa energibesparande åtgärder

I propositionen föreslås ett temporärt bidrag på 15% av de godkända
kostnaderna för förbättringar av isoleringen i bjälklag och ytterväggar samt
för byten och kompletteringar till treglasfönster.

Energibesparande åtgärder är i dag mycket lönsamma. Energipolitiska
motiv för ett utökat statligt stöd saknas därför.

Reglerna för statliga insatser beträffande energibesparande åtgärder har
dessutom nyligen ändrats. Varje regeländring kräver, i den mån man
önskar utnyttja dess förmåner, förändrade produktionsrutiner, vilket medför
ökade produktionskostnader. Reglerna bör därför inte ständigt förändras.
Temporära regler är i detta avseende särskilt kostnadskrävande.

Av propositionen framgår att det föreslagna stödet även till viss del skall
finansiera underhållsarbeten. Som redovisats på annat ställe i denna motion
avvisar vi med statliga medel bidrags- eller lånefinansierat underhåll.

Åtgärder för bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter

I propositionen föreslås dels särskilda låneregler för att underlätta att
outhyrda lägenheter utnyttjas och byggs om till lokaler, dels ett speciellt
stöd till bostadsföretag som har haft ett stort antal outhyrda lägenheter
under lång tid.

Om bostadslån och räntebidrag får behållas när bostadsutrymmen har
byggts om till t. ex. lokaler snedvrids snabbt konkurrensförhållandet gentemot
andra, icke subventionerade lokaler. Regeringens förslag om att
införa en ny subvention i form av bibehållna lån även efter sådana ombyggnader
avvisas.

De bostadsföretag som sedan länge haft ett stort antal outhyrda lägen

Mot. 1982/83:99

33

heter måste själva ta ansvar för fattade beslut och söka finna en varaktig
lösning för framtiden. Statliga ingripanden skulle på ett olyckligt sätt frånta
bostadsföretagen och kommunerna ansvaret för de uppkomna situationerna.

Ytterligare stödåtgärder i form av statliga lån för ombyggnad är inte
motiverade.

Hyreshusavgift

I propositionen föreslås att en hyreshusavgift införs för äldre fastigheter.
Fastigheter med värdeår före 1975 skall årligen betala en extra avgift
motsvarande 2 % av taxeringsvärdet om de inte omfattas av räntesubventionssystemet
eller uppförts eller byggts om med statliga bostadslån.

De fastigheter som berörs av förslaget utgörs av dem som anges med
koderna 20, 22, 24 samt 28 i fastighetstaxeringslagens 2 kap. 2 §. Dessa är
byggnader med huvudsakligen bostäder, byggnader som innehåller både
bostäder och lokaler samt byggnader med huvudsakligen lokaler. Bakgrunden
till förslaget om införande av hyreshusavgift är att höjningen av de
garanterade räntorna i det nyare beståndet sägs leda till - via bruksvärdessystemet
— att oacceptabla vinster uppstår i det äldre hyreshusbeståndet.

Vi är starkt kritiska till denna hyreshusavgift som är en skatt på boende.
Vår kritik gäller såväl motiven bakom avgiftens införande som de effekter
som med nödvändighet följer av den.

Det rådande bruksvärdessystemet innebär att de allmännyttiga bostadsföretagen
är ”prisledande”, dvs. att de hyresnivåer som etableras i det
allmännyttiga beståndet blir de högsta på marknaden. Hyrorna i det privata
beståndet får inte ligga över bruksvärdesnivån. Hyrorna i detta bestånd
fastställs genom förhandlingar och inte genom automatik. Den i
propositionen framförda hypotesen att de minskade räntebidragen skulle
slå igenom i form av vinster för fastighetsägare som motsvarar bortfallet i
räntebidrag är därför sakligt ogrundade.

Den nya skatten skulle, utan motsvarande intäktsökningar, få allvarliga
konsekvenser för fastighetsägare som dessutom måste klara sig utan statligt
räntestöd. Ungefär tre fjärdedelar av de privatägda bostadshyreshusen
är byggda före år 1950 och drygt hälften under 1930- och 1940-talen. Husen
är således relativt gamla och därtill relativt små. De ägs i huvudsak av
fysiska personer som själva också sköter förvaltningen. Ägaren, som oftast
bara har en eller ett par fastigheter, har i regel ett mycket gott
förhållande till sina hyresgäster. Dessa trivs i allmänhet också mycket bra
med sina boendeförhållanden, vilket bl. a. tar sig uttryck i en låg omflyttning.
Förvaltningen av framför allt det äldre enskilt ägda fastighetsbeståndet
av bostadshyreshus har sedan senare delen av 1970-talet gått med
kraftiga underskott. Förklaringar till detta är bl. a. en förhållandevis svag
hyresutveckling, kraftiga ökningar av drifts- och underhållskostnaderna
samt det höga ränteläget. Skatten riskerar att leda till en väsentligt ökad
3 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 99-111

Mot. 1982/83:99

34

fastighetsomsättning, vilket självfallet inte är önskvärt från samhällets
synpunkt.

Om fastighetsägarna kan kompensera den ökade ekonomiska bördan
med ökade hyror får hyresgästerna betala för att de inte bor i statligt
belånade och därmed räntestödda flerfamiljshus. Detta kan inte accepteras.

Avgiften syftar till att kompensera för bruksvärdessystemets effekter på
hyresmarknaden. Det är därför märkligt att fastighetsenheter som inte
utgörs av hyreshus skall drabbas av avgiften. Ett stort antal bostadsrättslägenheter
kommer att påföras avgiften, trots att bostadsrätterna inte ingår i
bruksvärdessystemet. Vidare skall även lokalhusen påföras avgiften trots
att dessa hus inte har med boende över huvud taget att göra.

Avgiften skall enligt förslaget påföras fastigheter med värdeår före 1975.
Begreppet värdeår saknas i en stor del av beståndet och är dessutom oklart
definierat.

Räntebidragen infördes för att hålla nere kapitalkostnaderna för nyare
fastigheter. När samhällsekonomiska skäl påkallar en begränsning av det
statliga räntestödet får detta inte medföra nya regleringar. Bruksvärdessystemets
olägenheter kan aldrig motivera ytterligare statliga regleringar
inom bostadssektorn. Tvärtom måste målet för en framåtsyftande bostadspolitik
vara att avreglera och marknadsanpassa bostadsmarknaden. En
utvärdering och översyn av hyressättningssystemet bör därför göras.

Mot denna bakgrund avvisar vi införandet av en skatt på äldre hyreshus.

När det gäller de formella bristerna i handläggningen av förslaget om
införande av hyreshusavgift hänvisar vi till vad vi tidigare anfört på s. 19.

12. Löftespolitiken

I proposition 1982/83:55 föreslås bl. a. att basbeloppet för 1983 kompletteras
med ett tilläggsbelopp om 300 kr. vid beräkning av folkpensions- och
tilläggspensionsförmåner jämte delpension, arbetsskadelivränta (eller motsvarande
ersättning) och studiemedel.

Enligt propositionen är syftet att ge viss kompensation för prisökningar
under år 1983, eftersom basbeloppet även fortsättningsvis skall fastställas
att gälla för kalenderår på grundval av prisutvecklingen föregående år.
p I propositionen aviseras i detta sammanhang förslag om återgång
fr. o. m. år 1984 till tidigare beräkningsgrunder för basbeloppet med undantag
av såväl den nu gällande kalenderårsvisa giltigheten som de prishöjande
effekterna av devalveringen. I det följande återkommer vi inte till
frågan om beräkningsgrunder för 1984 års basbelopp. Vi vill därför redan
här framhålla att då lagförslag inte nu framläggs avvaktar vi med att ta
ställning i sak. Vi kan därför inte heller godkänna vad föredraganden anfört
i denna fråga utan yrkar avslag på propositionen i denna del.

Vidare föreslås i proposition 1982/83:55 att det med anledning av propo

Mot. 1982/83:99

35

sition 1981/82:144 fattade beslutet om ändringar i sjukpenningberäkningen
skall upphävas och således över huvud taget inte träda i kraft.

Samma sak föreslås beträffande det med anledning av proposition 1980/
81:205 fattade beslutet om ett nytt statsbidragssystem för barnomsorgen.
Förslag till ett annat statsbidragssystem förbereds i socialdepartementet.
De nu gällande, gamla reglerna föreslås gälla tills vidare och i vaije fall
under 1983.

Det allmänna barnbidraget föreslås höjt med 25 kr. per månad och
bidragsberättigande barn.

I konsekvens med detta föreslås att även studiebidraget inom studiehjälpen
och det förlängda barnbidraget bör höjas i motsvarande mån, dvs. med
25 kr. i månaden.

Flerbarnstilläggen föreslås fördubblade. Förslag aviseras om sådan regeländring
att barn över 16 år med studiebidrag eller förlängt barnbidrag
blir bidragsberättigade i vad avser flerbarnstillägg. Detta led i utvidgningen
av flerbarnstilläggen genomförs emellertid inte vid årsskiftet. Enligt föredraganden
saknas tekniska förutsättningar.

Av skäl som närmare utvecklas på annan plats i denna motion avvisar vi
den ekonomiska politik regeringen företräder. Devalveringen och de åtgärder
som nu föreslås i propositionerna 1982/83:50 och 55 leder till en
jämfört med innevarande år nära nog fördubblad inflationstakt samtidigt
som budgetunderskottet drivs i höjden. För att finansiera bidragshöjningar
och förmånsförbättringar tillgriper regeringen bl. a. en momshöjning.
Emellertid leder momshöjningen till lika stora eller större utgiftsökningar
för de enskilda hushållen som de påslag på förmåner och bidrag som
föreslås. Vi motsätter oss bestämt höjningen av mervärdeskatten och
yrkar avslag på proposition 1982/83:55 i den delen.

I den mån vårt avslagsyrkande beträffande momsen vinner riksdagens
bifall bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft. Därmed bortfaller
motiven för de ovan angivna förslagen i vad gäller pensionsförmåner,
allmänna barnbidrag, förlängda barnbidrag, studiebidrag och studiemedel.

Vi yrkar därför avslag på förslaget att för 1983 komplettera basbeloppet
med ett tilläggsbelopp på 300 kr. vid beräkningen av de aktualiserade
basbeloppsreglerade förmånerna, t. ex. folkpensioner. Höjningen för en
vanlig pensionär, ca 35 kr. i månaden, äts praktiskt taget helt och hållet
upp av den föreslagna momshöjningen.

Av motsvarande skäl yrkar vi avslag på förslaget att höja det allmänna
barnbidraget, förlängda barnbidraget och studiebidraget med 25 kr. per
månad. Här skulle den föreslagna momshöjningen som regel innebära en
större utgiftsökning än 25 kr. per barn och månad.

Vi hälsar dock med tillfredsställelse regeringens nu vunna insikt om
flerbarnsfamiljernas utsatta position. Vi har från moderat sida länge påtalat
detta problem, och vi har tagit initiativ till flerbamsstöd, bl. a. i riksdagsmotioner.
Det nuvarande regeringspartiet har emellertid tidigare konsekvent
motsatt sig våra förslag.

Mot. 1982/83:99

36

Vi tillstyrker propositionsförslaget om att flerbarnstillägget skall utgå
med ett halvt extra barnbidrag för tredje barnet och ett extra barnbidrag för
det fjärde och följande barn. Det statsfinansiella läget tillåter inte den
ökning av statsutgifterna som blir följden av regeringens förslag om förbättrat
flerbarnsstöd. Vi anvisar därför finansiering av förslaget under
avsnittet om livsmedelssubventionema nedan.

När det gäller förslaget att upphäva vårriksdagens beslut om ändrade
regler inom sjukpenningförsäkringen finnér vi inga skäl att frångå nämnda
beslut. Visserligen betraktar vi beslutet som en temporär lösning med vissa
brister. Men den beslutade regeländringen motiveras fullt ut av kravet på
återhållsamhet med såväl statens som försäkringens utgifter i nuvarande,
ekonomiskt besvärliga situation. Vi kommer emellertid att i annat sammanhang
föreslå förändringar i syfte att komma till rätta med en del av
bristerna. I avvaktan på detta vidhåller vi vårriksdagens beslut och yrkar
avslag på det nu föreliggande förslaget.

Inte heller beträffande statsbidraget till den kommunala barnomsorgen
finnér vi anledning att nu frångå riksdagsbeslutet hösten 1981.

Regeringen föreslår en ökning av livsmedelssubventionema med 230
milj. kr. från 3 300 milj. kr. till 3530 milj. kr. För innevarande budgetår
innebär detta en ökning av statsutgifterna med 115 milj. kr. Motivet anges
vara att neutralisera den föreslagna ökningen av mervärdeskatten.

Otvivelaktigt påverkar subventionsgraden konsumtionsnivån av livsmedel.
Man får dock i detta sammanhang inte glömma bort att den starka
konsumtionsökning i fråga om särskilt animaliska livsmedel som ägde rum
under 1970-talet främst berodde på den köpkraftförstärkning som den s. k.
överbryggningspolitiken vid mitten av 1970-talet möjliggjorde. Det är denna
missriktade politik som nu såväl producenterna som konsumenterna
dyrt får betala. Erfarenheterna från livsmedelsområdet är att statsmakterna
måste visa återhållsamhet med åtgärder syftande till konstlade relationer
mellan producent- och konsumentpriser. Av det skälet anser vi att
livsmedelssubventionema på sikt måste avvecklas. Vi har bl. a. i partimotionen
i januari 1982 föreslagit nedskärning av dessa subventioner. Vi har
samtidigt föreslagit att utöver detta ytterligare neddragning av livsmedelssubventionerna
ej bör ske förrän avvecklingens effekter på såväl konsumenternas
konsumtionsmönster som jordbrukarnas avsättningsutrymme
för sina produkter blivit belysta. Vi vidhåller denna uppfattning och avvisar
således regeringens förslag till ökning av livsmedelssubventionema.

I samband med att anslagsfrågan kommer upp till behandling i riksdagen
kommer vi dämtöver att åter föreslå en minskning av subventionerna på
375 milj. kr. i förhållande till det anslag som finns upptaget i statsbudgeten.

För vårt ställningstagande till propositionens förslag rörande arbetslöshetsersättningen
hänvisas till avsnittet 9.5. Arbetslöshetsersättningen.

I denna motion framställs endast yrkanden i vad avser proposition 1982/
83:50 som det ankommer på finansutskottet att behandla. Övriga yrkanden
framställs i särskilda följdmotioner.

Mot. 1982/83:99

37

13. Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen avslår regeringens begäran om bemyndigande att
under budgetåret 1982/83 besluta om utgifter intill ett sammanlagt
belopp av 3500000000 kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om de allmänna investeringsfonderna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunalt skattestopp för år 1984,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om indragning av medel från primärkommuner
och landsting.

Stockholm den 25 november 1982

ULF ADELSOHN (m)

LARS TOBISSON (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

BRITT MOGÅRD (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

BERTIL LIDGÅRD (m)
CARL BILDT (m)

INGRID SUNDBERG (m)
ROLF DAHLBERG (m)
PER PETERSSON (m)
STAFFAN BURENSTAM
LINDER (m)

4 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 99-111

Mot. 1982/83:99

38

Innehåll

1. Motionens huvudsakliga innehåll 1

2. Den internationella ekonomiska utvecklingen 4

3. Regeringens ekonomiska politik 5

Devalveringen 5

Krisplanen mot balansbristema 7

4. Motsägelser i regeringens politik 12

5. Kommunernas roll 13

6. Åtgärder mot företagsamheten 13

7. Investeringsprogrammet 16

8. Skattepolitiken 17

9. Arbetsmarknadspolitiken 21

Arbetsmarknadsläget 21

Regeringens politik 21

Ungdomsarbetslösheten 25

Arbetslöshetsersättningen 27

10. Näringspolitiken 27

Utgångspunkter 27

Mineralförsöijningen 28

Energipolitiken 28

11. Bostadspolitiken 30

Temporära hyresrabatter 30

Hyresförlustgaranti 31

Lån m. m. till underhåll av vissa bostadshus 31

Bidrag till förbättring av boendemiljön 32

Bidrag till vissa energibesparande åtgärder 32

Åtgärder för bostadsområden med stor andel

outhyrda lägenheter 32

Hyreshusavgift 33

12. Löftespolitiken 34

13. Hemställan 37