Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

13

Motion

1982/83:777

Sven Henricsson

Transportrådets roll vid järnvägsnedläggningar

Enligt proposition 1982/83:100 bilaga 8 föreslår regeringen att en tidsgräns
”före utgången av 1984” skall gälla för samtliga länshuvudmän i vad avser
ställningstaganden till persontrafikens framtid på de järnvägslinjer där
persontrafiken enligt tidigare beslut skall nedläggningsprövas. Det är fråga
om ett 30-tal bandelar med en sammanlagd längd av ca 3 000 km.

Enligt 1978 års riksdagsbeslut om åtgärder för att förbättra lokal och
regional trafik har de regionala trafikhuvudmännen ansvaret för all lokal och
regional kollektivtrafik på väg. Däremot synes det knappast ha någon
formell täckning i nyssnämnda beslut att också till trafikhuvudmännen
överföra ansvaret för lokal och regional järnvägstrafik. Tanken på länshuvudmännen
som ansvariga för även lokal och regional järnvägstrafik
aktualiserades i det trafikpolitiska beslutet från 1979. Det skedde i samband
med resonemang om nedläggning av viss järnvägstrafik.

I den handläggningsordning som anses gälla vid nedläggning av viss
persontrafik på järnväg har såväl länshuvudmännen som transportrådet
tilldelats en nyckelroll.

Man får nu se fram mot en period av ökad aktivitet vad gäller nedläggning
av trafik på nyssnämnda bandelar. Hittills har transportrådet medverkat i ett
fåtal nedläggningar av vilka Eslöv-Tomelilla är mest bekant. Transportrådets
roll synes på ”papperet” vara neutral och i huvudsak formell, då rådet
skall inhämta bl. a. länsstyrelsens yttrande över det lämpliga i att trafiken
flyttas över till landsväg och därefter överlämna materialet tillsammans med
eget yttrande till kommunikationsdepartementet. Erfarenheterna hittills
visar dock att transportrådet i sin handläggning ofta framlägger föga
objektiva och ibland felaktiga faktaredovisningar, varvid inte sällan
järnvägstrafiken framställs i en negativ dager och busstrafiken i en positiv
sådan. I Föreskrifter och råd för upprättande av trafikförsörjningsplan
uppehåller sig rådet utförligt vid vad som gäller om huvudman föredrar
busstrafik framför tåg, men förtiger praktiskt taget helt vad som gäller om
huvudman uttalar sig för fortsatt tågtrafik. Man får intrycket att sistnämnda
situation enligt transportrådet närmast är hypotetisk.

Transportrådet synes aktivt och ”styrande” gått in och ”hjälpt till” med
utformandet av ersättningstrafik med buss, varvid man närmast får intrycket
att transportrådet föreskriver järnvägstrafikens nedläggning.

Vidare har remisstiderna varit korta. Då de regionala myndigheterna i ett
fall krävde förlängd tid, avslogs detta med motiveringen att ”det inte skulle
vara meningsfullt”. Sjöbo kommun fick enligt uppgift två dagar på sig att
inkomma med synpunkter.

Mot. 1982/83:777

14

Såväl vid nedläggning av Eslöv-Tomelilla som vid nedläggning av
Ulriksfors-Strömsund synes transportrådet ha tolkat riksdagsbeslutet så, att
transportrådet skall inhämta centrala remissyttranden till sin egen promemoria
för att därefter sända allt till departementet. Härigenom får de
centrala remissinstanserna ingen information om vad kommuner och
länsstyrelser tycker. I stället för att agera objektivt som en samordnande
myndighet och låta departementet svara för den centrala remissen, forcerar
rådet fram frågan på ett sätt som kan leda till osaklig behandling av
nedläggningsärendet. Rådet synes också i hög grad använda sig av alltför
schablonmässiga beräkningar.

En liknande uppfattning om sin egen förträfflighet synes transportrådet
spegla i samband med rådets anslagsframställning. Som svar på det allmänna
kravet på besparingar och rationaliseringar hänvisar rådet oegentligt till
besparingar som man anser sig ha åstadkommit genom exempelvis förslag till
nedskärningar för Rederi AB Gotland eller rådets förslag om höjda avgifter
för tillstånd till internationella transporter eller att man åstadkommit
besparingar vid ”granskning av länshuvudmännens trafikplaner”. Självfallet
avses med det allmänna kravet på besparingar att institutionen i fråga i sin
interna verksamhet skall söka redovisa besparingar och inte vad man själva
anser sig ha åstadkommit med sina eventuella utmärkta förslag. Detta synes
inte vara rådets uppfattning.

Förklaringen till transportrådets här kritiserade verksamhet måste rimligen
vara vissa oklarheter i instruktionen för rådets agerande i samband med
nedläggningar av järnvägstrafik. I olika sammanhang har även påpekats att
rådets sammansättning skulle behöva ses över - då med målsättningen att
rådet bör representera såväl bilism, bilindustri som spårburen och kollektiv
trafik i sin sammansättning.

Med hänvisning till vad i motionen framförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om transportrådets verksamhet och sammansättning.

Stockholm den 20 januari 1983

SVEN HENRICSSON (vpk)