15

Motion

1982/83:391

Sven Henricsson m. fl.

Vägverkets planering och byggnadsanslag

Vägverket har för budgetåret 1983/84 lämnat två alternativ i sitt
anslagsäskande för driften. Båda alternativen underskrider den s. k.
vidmakthållandenivån, dvs. innebär i realiteten en viss kapitalförstöring.
Alternativ 1 upptar ett äskande på 3 700 milj. kr., men detta anslag innebär
inte att man kan klara de mål som riksdagen satt upp för bättre
framkomlighet och bättre trafikmiljö i 1979 års trafikbeslut.

Vägverket fortsätter rationaliseringsinsatserna och inom kort försvinner
1 800 arbetstillfällen och hundratals maskinenheter, dessutom hotas ett stort
antal vägstationer av indragning.

Samtidigt som vägverket på detta sätta måste fortsätta indragningar och
personalnedskärningar används väganslag för s. k. sysselsättningsbefrämjande
åtgärder och beredskapsarbeten. I stället för att skapa trygghet och
stabila planeringsförutsättningar för statens vägverk och dess anställda, finns
en klar tendens att gå över till entreprenörer, tillfälligt anställda och
beredskapsarbeten. Denna politik, som skapar oro och otrygghet för de
anställda, måste bli föremål för omprövning.

Anslaget för byggande av statliga vägar hålls vid oförändrat belopp, 900
milj. kr., vilket i stort sett innebär en minskning motsvarande inflationen.
Vägverket hade äskat 1 300 milj. kr., vilket även biträddes av den fackliga
organisationen. I budgetpropositionen konstateras mycket riktigt att medel i
genomsnitt ställs till förfogande via den s. k. finansfullmakten med 500 milj.
kr./år. Till detta skall läggas det belopp (368 milj. kr. 1981/82) som faller
under anslag till beredskapsarbeten.

Man kan alltså notera att omkring hälften av totalinvesteringarna i
vägbyggande på så sätt ligger utanför vägverkets ordinarie anslag på 900 milj.
kr./år.

Hela detta system är ägnat att driva på neddragning av vägverkets
byggnadsverksamhet samt medverka till otrygghet för personalen liksom
försämrade planeringsförutsättningar för verket. Det är inte förvånande att
personalorganisationerna starkt reagerar mot denna politik, som leder till att
andelen entreprenad- och tillfällighetsarbeten ökar. Målsättningen för
fackföreningsrörelsen är bl. a. ökad trygghet för de anställda.

Nu framhålls i budgetpropositionen att planeringen rekommenderas ske
baserad på ordinarie anslag samt därutöver 500 milj. kr. (som utgör
genomsnittet för vägbyggande av sysselsättningspolitiska skäl, dock med
stora årliga variationer). Detta system anser personalorganisationen inte
vara acceptabelt. Man kan inte bygga en vettig planering på sysselsättnings

Mot. 1982/83:391

16

anslag av varierande storlek, utan det måste i så fall ske genom anslag på den
ordinarie budgeten. Förutom den nyssnämnda otryggheten för personalens
anställning riskerar vägverket med det i budgetpropositionen föreslagna
systemet att gå miste om sin kompetens.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sagts om ökad trygghet för de anställda och bättre
planeringsförutsättningar för statens vägverk,

2. att riksdagen som sin mening uttalar att landets väginvesteringar
skall till den absolut övervägande delen ske via anslag på
vägverkets ordinarie budget.

Stockholm den 18 januari 1983
SVEN HENRICSSON (vpk)

TORE CLAESON (vpk) INGA LANTZ (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk)