Mot. 1982/83

39-42

Motion

1982/83:39

Ulf Adelsohn m. fl.

Skolor med enskild huvudman m. m. (prop. 1982/83:1)

Fri- och rättigheterna utgör ett fundament för en levande demokrati. De är
ett uttryck för en önskan att ta lika mycket hänsyn till varje medborgare och
innebär ett erkännande av människans rätt till ett eget avgörande i
överensstämmelse med hennes egen personlighet, egna värderingar och
ideal. Det är ett värde som det demokratiska samhället måste förverkliga i
största möjliga utsträckning.

Det är följaktligen inte rimligt att ställa grundläggande friheter i någon
sorts motsatsställning till ”samhällsnyttan”. I ett demokratiskt samhälle är
fri- och rättigheterna samhällsnyttiga. Proposition 1982/83:1 intar en
vacklande hållning till denna viktiga princip.

Propositionen är föredömligt klar i fråga om den principiella friheten för
föräldrar att välja undervisning och fostran för sina barn:

Av de principer om friheter för enskilda individer som är en av
grundpelarna i det svenska samhället och av internationella förpliktelser som
Sverige har åtagit sig genom att tillträda olika konventioner följer att
skolgång skall få fullgöras i fristående skolor, om dessa uppfyller erforderliga
minimikrav.

Vi delar föredragandens uppfattning att samhället har ett övergripande
ansvar för barns och ungdomars skolgång och utbildning. Vi ansluter oss till
föredragandens uppfattning att en fristående skola skall godkännas, om
skolans undervisning ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå
väsentligen motsvarar de kunskaper och färdigheter som grundskolan
förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
allmänna mål.

Vi finner det dock angeläget att särskilt understryka vad som anförs om att
krav inte kan ställas på samma valmöjligheter som i grundskolan liksom inte
heller på att den fristående skolan skall ha samma arbetssätt som
grundskolan. Vi instämmer också i att omfattningen och utformningen av
arbetslivsorienteringen kan vara en annan än i grundskolan.

Det är, enligt vår mening, angeläget att fristående skolor ger eleverna de
kunskaper i svenska språket och om svenska förhållanden som de behöver.

Däremot anser vi inte att krav bör uppställas att den fristående skolans
undervisning skall ske på svenska, ens till övervägande del. I likhet med vad
som numera gäller för grundskolan bör mål och riktlinjer för verksamheten
anges men detaljanvisningar undvikas. Krav på svenska som undervisningsspråk
är oförenligt med denna princip.

1 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 39-42

Mot. 1982/83:39

2

Propositionen föreslår att internationella skolor skall godkännas av
regeringen. Vi ansluter oss till detta förslag. Föredraganden anger att det
utöver utländska medborgares och utlandssvenskars barn ”kan tänkas att
även vissa andra barn kan ha särskild nytta av en sådan internationellt
inriktad undervisning”. Av formuleringen att döma förutsätts urvalet av
dessa barn ske av någon av staten utsedd instans. Vi avvisar bestämt en sådan
anordning; det strider mot principen att det är föräldrarna som skall välja
undervisning för sina barn.

Godkännande av fristående skolor har hittills skett i kommunerna som
första instans. Erfarenheterna visar att krav på lika behandling och enhetlig
praxis inte alltid har upprätthållits. Föreskriften att den fristående skolans
undervisning i betydande grad skall ansluta till den allmänna grundskolan är
med den nya läroplanen mera vittgående än tidigare. Risken för godtycke,
grundat på okunnighet om innebörden i de paragrafer som reglerar
godkännandet, är därmed större. Vi finner det därför mer ändamålsenligt att
länsskolnämnderna fattar beslut om godkännande efter hörande av den
lokala skolstyrelsen.

Statsbidrag till fristående skolor

Beträffande frågan om statsbidrag till fristående skolor hänvisar föredraganden
till 1957 års skolberedning, som hävdade att rätten att upprätta resp.
utnyttja en enskild skola inte utan vidare konstituerade motsvarande rätt till
ekonomiskt stöd från det allmänna. Vissa rättigheter består enligt propositionen
i att det allmänna i princip inte får lägga hinder i vägen.

Föredraganden har självfallet rätt i att det inte föreligger någon juridisk
skyldighet för det allmänna att på ekonomiskt eller på annat sätt direkt eller
indirekt understödja skolan. Men mot bakgrund av att principerna om
friheter för enskilda individer är ”en av grundpelarna” i det demokratiska
svenska samhället kan man inte så lättvindigt som föredraganden gör
friskriva sig från det moraliska ansvaret för att friheten också kan utnyttjas.
Det är vid en bedömning av frågan om bidrag från det allmänna till fristående
skolor inte tillfredsställande att utgå från en situation som var aktuell för mer
än tjugo år sedan.

Det är ett rättfärdighetskrav att man tar lika mycket hänsyn till allas
intresse. Kostnaderna för föräldrar att sätta sina barn i en fristående skola
utan statsbidrag är sådana att de för de flesta omöjliggör utnyttjandet av
friheten. För den som med stora uppoffringar ändå utnyttjar sin rätt, kvarstår
tvånget att med skatter också fullt ut bidra till det allmänna skolväsendet.

Föredraganden erkänner att detta förhållande föreligger med formuleringen
att det är ”i och för sig ofrånkomligt att ett ekonomiskt stöd från det
allmänna i vissa fall kan vara en förutsättning för att en elev skall ha råd att gå
i den fristående skolan och ibland även för att skolan skall kunna bedriva sin

Mot. 1982/83:39

3

verksamhet”. Men den cyniska slutsatsen är att detta förhållande inte är
tillräckligt för att skapa en rätt till bidrag. Än mer framkommer den bristande
förståelsen för fristående skolors betydelse i påståendet att det allmänna
genom sitt skolväsende erbjuder en skolgång som ”måste anses godtagbar”.
Föräldrarnas önskan att välja underkänns därmed som obefogad.

Propositionen försöker beträffande statsbidrag att definiera något som
benämns det allmänna intresset. Men möjligheten att välja mellan olika
skolor är inte en belastning för ett demokratiskt samhälle. Det allmänna
intresset i detta sammanhang är att föräldrar skall ha valfrihet.

Den bristfälliga förståelsen för den personliga frihetens djupare innebörd
har lett till att propositionens argumentering i fråga om statsbidrag till
fristående skolor inte håller ihop. Argumenteringen är ibland både krass och
cynisk. Det allmännas skyldighet anses i princip vara fullgjord genom att alla
oberoende av ekonomi kan gå i grundskolan. Icke desto mindre bör vissa
fristående skolor kunna få statsbidrag, nämligen om de kan bidra till det
allmänna skolväsendets förnyelse. Om en skola kan lämna detta bidrag skall
prövas från fall till fall. Dock bör man inte acceptera mer än en skola för varje
slags ”nytta”. Här har likväl ett element av rättvisetänkande kommit in: om
ett tämligen omfattande intresse visar sig finnas för en speciell sorts
pedagogik, kan skolor i olika delar av landet få statsbidrag. Beträffande
konfessionella skolor betygar föredraganden att de många gånger erbjudit
oroliga och otrygga elever en lugnare social miljö än grundskolan, men drar
därav slutsatsen att grundskolan måste anses vara godtagbar och att det
förhållandet att en fristående skola står på konfessionell grund inte kan
utgöra tillräckligt skäl för statsbidrag. Slutligen: grunden för att redan
statsunderstödda fristående skolor skall få statsbidrag i oförändrad omfattning
anges vara att de redan har det.

Propositionen utgår vidare från en missuppfattning av hur förnyelse av en
verksamhet kommer till stånd och uppvisar en övertro på samhället och dess
organ. Förnyelse kommer inte till stånd efter statlig eller kommunal prövning
- den kommer från enskilda individer eller grupper av individer och når ofta
inte erkännande förrän avsevärd tid förflutit. De skolor som föredraganden
anför som exempel på skolor vilkas verksamhet visat sig bidra till förnyelse Olofsskolan
och Kristofferskolan - var under lång tid både omdebatterade
och häftigt kritiserade.

Bedömningen av vilka skolor som skall få statligt stöd och stödets
utformning och omfattning synes inte ske utifrån principiella utgångspunkter.
Den totala omfattningen av bidraget bedöms utifrån skälighet med
hänsyn till det allmännas intresse. Denna skälighetsbedömning utan närmare
angivande av grunden härför är inte möjlig att diskutera eller pröva.

Någon bedömning av kostnaderna för att driva en fristående skola ligger
inte till grund för förslaget om bidragsnivån. Undersökningar visar att
fristående skolor bedriver sin verksamhet till lägre kostnader än det allmänna
skolväsendet. Det torde dock få betecknas som oskäligt att bidraget till t. ex.

Mot. 1982/83:39

4

en lågstadieelev i en fristående skola skulle utgå med 4 000 kr. per elev
medan kostnaden i grundskolan uppgår till i genomsnitt 10 000 kr. per
elev.

Skälet för det principlösa resonemang som förs i propositionen är
förmodligen en rädsla för att ett parallellt skolsystem av fristående skolor
skall uppstå. Denna fruktan är enligt vår mening obefogad. Det allmänna
skolväsendet är nu så utbyggt över hela landet och har en sådan standard att
det skall starka skäl till för att föräldrar skall välja en annan skola. I Danmark
är friskolelagen mer långtgående då det gäller rätten att inrätta fristående
skolor och mycket generös med ekonomiskt stöd till alla friskolor. Likväl är
det där endast ca 10 % av eleverna som går i privata skolor. De svårigheter
som kan uppstå för planeringen av det allmänna skolväsendet kan bemästras
genom att man uppställer krav på tidigare anmälan om avsikt att sätta sitt
barn i fristående skola än som här föreslås.

Den dynamik som en skolstruktur innefattande såväl allmänna som
fristående skolor innebär avtar för övrigt inte om de fristående skolorna ökar
i antal utan snarare tilltar.

Mot bakgrund av vad vi här anfört kan föreliggande proposition inte
godtas som en lösning på frågan om fristående skolors ställning i vårt land.
Enligt vår mening bör ett nytt förslag snarast framläggas med innebörd att
varje fristående skola som uppfyller i skollagen uppställda krav skall
tillerkännas såväl statligt som kommunalt bidrag motsvarande högst de
kostnader som samhället har för elever i det allmänna skolväsendet. Vi vill
också särskilt understryka att i friheten att välja undervisning för sina barn
ligger att det är den enskilde som skall avgöra; det allmänna har ingen rätt att
granska eller bedöma om skälet är bärigt.

Eftersom propositionens förslag dock innebär en viss förbättring av
rådande förhållanden, vill vi inte påyrka att propositionen avslås. Som ett
första provisoriskt steg mot en ordning som vilar på en entydig principiell
grund bör den bifallas med de avvikelser vi här förordar.

Kvalifikationstiden för erhållande av statsbidrag föreslås vara tre år. I
realiteten innebär ett så rigoöst krav att startandet av en ny fristående skola
omöjliggörs. Vi vill hävda att ett år är tillräckligt för att bedöma om viljan och
engagemanget kan förväntas bestå. Kravet att elevavgiften inte är högre än
som är befogat utifrån skolans kostnader finner vi skäligt. Att en fristående
skola som får statsbidrag i princip skall vara öppen för alla kan godtas utifrån
de kvalifikationskrav - ”allmännyttan” - som här uppställs, men kravet är i
sig principvidrigt.

Propositionens skrivningar i avsnitt 10 synes förutsätta att länsskolnämnder
och skolöverstyrelsen skulle utöva en myndighetsfunktion mot de
fristående skolorna i samma utsträckning som gentemot allmänna skolor.
Det kan inte accepteras. Myndighetsfunktionen i detta sammanhang kan
bara få innebära att man kontrollerar att de av samhället uppställda kraven
följs. Att samverkan kommer till stånd mellan fristående skolor och det

Mot. 1982/83:39

5

självständighet måste respekteras. Samverkan underlättas givetvis av om
skolmyndigheterna är positiva till fristående skolor och med intresse följer
deras verksamhet.

Vi finner det slutligen ytterst beklagligt att föredraganden ansett sig kunna
avvakta med behandlingen av SEH-kommitténs förslag angående enskild
undervisning enligt 35 § skollagen. Här förekommer en icke avsedd
tillämpning av denna paragraf som snarast måste förhindras, eftersom denna
tillämpning strider mot samhällets ansvar för alla barn och ungdomars
utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till vad här anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att beslut om godkännande av fristående
skolor skall fattas av länsskolnämnderna,

2. att riksdagen beslutar att godkänna den i propositionen
föreslagna lydelsen av 34 § skollagen och uttalar att andra krav,
t. ex. på undervisningsspråk, inte får uppställas,

3. att riksdagen uttalar att valet av skolgång i en fristående skola
helt ankommer på föräldrarna och deras barn,

4. att riksdagen beslutar att kvalifikationstiden för statsbidrag till
en fristående skola skall vara ett år,

5. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag snarast med
anledning av SEH-kommitténs förslag angående enskild undervisning
enligt 35 § skollagen,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om nytt förslag
angående bidrag till fristående skolor enligt vad i motionen
anförs.

Stockholm den 19 oktober 1982

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

CARL BILDT (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
ROLF DAHLBERG (m)

PER PETERSSON (m)

INGRID SUNDBERG (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

BRITT MOGÅRD (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung