13

Motion

1982/83:2366

Sten Svensson m. fl.

Åklagarväsendets regionala organisation m. m. (prop. 1982/83:158)

I propositionen föreslås riktlinjer för en ändrad regional indelning inom
åklagarväsendet. Avsikten är, uttalas det i propositionen, att en förstärkning
av myndighetsorganisationen skall åstadkommas. Med hänsyn till utvecklingen,
t. ex. vad avser narkotikabrott, ekonomisk brottslighet etc., är det
välbetänkt att öka förutsättningarna för att beivra brott av dessa slag. Från
den utgångspunkten är förslagen vällovliga. I andra avseenden kan det dock
ifrågasättas om den avsedda effektiviseringen är möjlig att infria. Likaledes
är det angeläget att i dagens statsfinansiella läge så långt möjligt åstadkomma
besparingar med offentliga medel. Vi har anledning förmoda att propositionens
förslag dess värre inte kommer att infria sådana förväntningar.

I propositionen föreslås t. ex. att Skaraborgs län fr. o. m. den 1 juli 1984,
då förslagen skall träda i kraft, inte skall ha någon egen länsåklagare utan
tillsammans med Jönköpings län bilda en region med statsåklagarmyndighet
placerad i Jönköping. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i ett enhälligt
yttrande över detta förslag anfört bl. a. följande:

Enligt länsstyrelsens mening bör varken polis- eller åklagarväsendet ges en
regional särorganisation. Fastmer är ur samarbets- och effektivitetssynpunkt
nuvarande länsanknytning att föredraga. I det fåtal fall flera län i nuvarande
organisation har gemensam länsåklagare har enda anledningen till avvikelsen
varit att några få smärre län inte ansetts kunna ge en egen länsåklagare
full sysselsättning.

Någon hållbar, saklig motivering för att låta Skaraborgs län bilda
statsåklagarregion med Jönköpings län har inte framlagts av åklagarutredningen.
Av dennas förslag (s. 238 i promemorian ÅKLAGARVÄSENDETS
ORGANISATION) kan närmast utläsas, att sammanläggningen är
en nödlösning, en konsekvens som följd av önskvärdheten att tillskapa mera
rationellt betingade regioner på andra håll.

Den föreslagna organisationen i Jönköpings/Skaraborgs län skulle enligt
länsstyrelsens mening inte innebära en eliminering av de svagheter, som
påståtts vidlåda de nuvarande enmansmyndigheterna. Någon förbättrad
elasticitet/flexibilitet tillskapas inte eftersom antalet statsåklagare blir
oförändrat i det sammanslagna området. Vid sjukdom, tjänstledighet,
semester och omfattande rättegångar återstår endast den möjlighet som finns
redan i dag, nämligen att repliera på den lokala åklagarorganisationen.

Det har gjorts gällande, att de föreslagna ändringarna skulle medföra
betydande organisationsvinster. En omständighet, som inte tillräckligt
beaktats, är den, att resekostnaderna för åklagarna måste bli väsentligt
mycket större än tidigare och att även behov för täckning av den genom resor

Mot. 1982/83:2366

14

ökade frånvaron kan komma att uppstå. Som en ännu mera betänklig
konsekvens skulle för polisens del följa tidsspillan och kostnader för resor
utom det egna länet.

Länsstyrelsen har den bestämda uppfattningen, att länsåklagarens stationering
utanför länet skulle inverka menligt på möjligheterna att leda
förundersökningar på ett effektivt sätt. 1 första hand torde kontakten med
den polispersonal, som svarar för förundersökningar, bli avsevärt försämrad,
därvid vikten av personliga sammanträffanden med kort varsel är av allra
största betydelse. Detta gäller inte minst med avseende på de ärenden, som
rör anmälningar mot polismän. Här skall länsåklagaren genast inträda som
förundersökningsledare och det är av största vikt för både anmälare och
anmäld, att snabba åklagarbeslut kan fattas. För länspolischefens utredningspersonal
skulle det framstå som en mycket stor försämring att behöva
vända sig till en åklagare, som är placerad i Jönköping. I sammanhanget kan
länsstyrelsen inte undgå att påtala, att indragningen av åklagarmyndigheten i
Falköping, som skedde 1975-04-01, upplevs synnerligen negativt av såväl
ledning som personal i Falköpings och Tidaholms polisdistrikt. Av indragningen
förorsakade problem har ingående diskuterats vid länsstyrelsens
inspektioner i nämnda distrikt under 1980/81 och har påtalats i länsstyrelsens
inspektionsprotokoll. Vidare bör framhållas, att man inom länets polisväsen
varit mycket missnöjd med den vanligen tillämpade ordningen för vikariat
för länsåklagaren som bestått däri, att annan utom länet tjänstgörande
länsåklagare uppehållit jämväl länsåklagartjänsten i Skaraborgs län.

De nya typer av grov brottslighet, som under senare år tagit sig alltmera
organiserade former med ofta internationell anknytning, den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten, kommer att kräva allt intensivare
kontakter mellan länspolischef och länsåklagare samt polisiär utredningspersonal
och personal från länsstyrelsens skatteavdelning och kronofogdemyndighet.
På detta område ser länsstyrelsen speciellt allvarligt på de negativa
konsekvenser, som skulle följa av riksåklagarens förslag.

Med den roll länsåklagaren intager i länet då det gäller ledningen av och
tillsynen av åklagarväsendet, är det naturligt, att icke bara polisen utan även
andra myndigheter i länet vänder sig till honom i frågor, som berör hans
verksamhet. Den kännedom om de lokala förhållandena, som länsåklagaren
har i dag, är därvid en betydelsefull tillgång. Om länsåklagaren skulle
placeras utanför länet, kommer detta att ha en negativ inverkan på dessa
viktiga kontakter.

Inom åklagarväsendet måste man rimligtvis kunna lösa vikariats- och
förstärkningsproblemen på regional nivå genom att ianspråktaga åklagare
från den lokala organisationen. Detta kräver naturligtvis först en översyn av
denna, vilket ledamoten av åklagarutredningen, Sven Ljunggren, framhållit i
sitt till riksåklagarens framställning fogade yttrande.

När det gäller förundersökningsledningen vill länsstyrelsen framhålla, att
en rationell ordning kan tillskapas genom överförande i större omfattning av
förundersökningsledarskap till polisväsendet, där kvalificerad personal för
uppgiften finns inom polischefskarriären. Genom sagda förändring skulle
bl. a. frågan om användande av utredningsresurserna kunna infogas
ändamålsenligt och effektivt i polisväsendets totala planering. Det regionala
grepp över resurserna inom regionen, som riksåklagaren talar om och som
torde innefatta även utredningsresurserna i polisväsendet, måste rimligtvis
bli betydligt effektivare för resultatet om det tages av den regionala
polisledningen i samverkan med länsåklagare och det lokala polisväsendet. I
polispropositionen (prop. 1980/81:13) har justitieutskottet understrukit

Mot. 1982/83:2366

15

betydelsen av att åklagarväsendets synpunkter beaktas både i fråga om den
mera långsiktiga planläggningen av resursanvändningen och när det gäller
uppkommande frågor om mera tillfälliga omdisponeringar. Vad beträffar det
sistnämnda torde - bortsett från enstaka ärenden, där åklagaren är
förundersökningsledare - kunna ifrågasättas om enskilda åklagare har den
detaljkännedom om polisens arbetssituation totalt sett, vilken erfordras för
ett riktigt ställningstagande i svåra prioriteringsfrågor.

Länsstyrelsen avstyrker bestämt riksåklagarens förslag till ändrad regional
indelning för länsåklagarorganisationen.

Däremot vill länsstyrelsen tillstyrka, att distriktsåklagarna får regional
behörighet och att tjänsteplikten regleras på sätt riksåklagaren skisserat.
Vidare biträdes förslaget att vissa assistentåklagartjänster omvandlas till
distriktsåklagartjänster. Genom dessa förändringar bör otvivelaktigt en
ökad flexibilitet och därmed ett rationellare utnyttjande av personalen kunna
ernås.

Genom förslaget om ändrad fördelning mellan regional och lokal
åklagarmyndighet, vilket länsstyrelsen ävenledes kan tillstyrka, bör en
lättnad i länsåklagarens arbetsbörda kunna åstadkommas. Detta kan även
åberopas som ytterligare ett skäl mot en ändring av den regionala
åklagarorganisationen.

Det rör sig alltså inte om någon organisationsförändring som påverkar
befolkningstal och sysselsättning i stort. Länsstyrelsens inställning är, som
framgår av det ovan citerade yttrandet, betingad av en stark oro för att
ändringen kan försvåra länsmyndigheternas möjligheter att verka effektivt i
det brottsbekämpande arbetet. Detta kan i synnerhet befaras bli fallet vid
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten, i vilket arbete integrationen
mellan olika länsmyndigheter är av särskilt stor betydelse. Dessutom är
propositionsförslaget ett avsteg från en väl fungerande och fast rotad
administrativ indelning i län, vilket kan bli inledningen till ett mera allmänt
frångående av denna indelning. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att
propositionen är behäftad med betydande brister. En sådan är att den endast
avser chefsmyndigheten för det regionala åklagarväsendet, medan distriktsåklagarna
lämnats utanför. Ett konsekvent arbete för att effektivisera
åklagarfunktionen förutsätter att man samtidigt ser över läns- och distriktsåklagarverksamheten.
Endast därigenom får man de bästa garantierna för att
åklagarväsendets totala kapacitet blir effektivt utnyttjad och att samspelet
mellan de båda delarna blir det bästa, samtidigt som möjliga besparingsåtgärder
kan övervägas.

Den samordning på länsplanet - bl. a. med beaktande av närheten till
länsstyrelsens kontrollfunktioner i fråga om skatteuppbörd m. m. - som är
angelägen för en framgångsrik brottsbekämpning synes äventyras vid ett
genomförande av de aktuella förslagen. Detta jämte de nackdelar som de
längre beslutsvägarna synes medföra gör att organisationsformen bör
omprövas. I vart fall bör därvid beaktas de erfarenheter som följer av den
återstående översynen av den lokala organisationen för åklagarväsendet.
Regeringens förslag i denna del bör sålunda avslås och ett nytt förslag
upprättas i anslutning till en organisationsöversyn rörande den lokala

Mot. 1982/83:2366

16

verksamheten. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att med avslag på propositionen i motsvarande
del som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om organisationsformen för det regionala
åklagarväsendet.

Stockholm den 20 april 1983
STEN SVENSSON (m)

LARS HJERTÉN (m) IVAR VIRGIN (m)

minab/gotab Stockholm 1983 75275