Mot. 1982/83

2330-2331

Motion
1982/83:2330
Lars Werner m. fl.

Vissa skogspolitiska åtgärder, m. m. (prop. 1982/83:145)

Skogen utgör - rätt skött - vår värdefullaste naturtillgång. Skogsnäringen
sysselsätter omkring 300 000 människor. Skogsprodukter av olika slag svarar
för mellan 20 och 25 % av landets exportinkomster. Skogsnäringen har även
en stor regional betydelse. Omkring 1 000 orter är mer eller mindre beroende
av näringen, och i många glesbygder utgör skogsnäringen det enda
ekonomiska underlaget för samhällsstrukturen.

De översiktliga målen för skogsnäringen och ett antal delmål för
densamma fastlades i det skogspolitiska beslutet 1979. När beslutet fattades
framförde vårt parti avgörande invändningar mot detta. De skogspolitiska
riktlinjerna saknade i stor utsträckning samhälleliga styrmedel och det
samhällsekonomiska synsättet, som enligt vår mening måste vara den
självklara utgångspunkten, låg inte som grund för förslaget. Skogsmarken
utnyttjas också för andra ändamål än virkesproduktion. Den ger bär, svamp
och vilt och den används för renbete. För det rörliga friluftslivet utgör den en
oumbärlig tillgång. Värdet av dessa nyttjande former är - till skillnad från
virkesproduktionen - svåra att mäta i pengar, men detta förhållande gör dem
inte mindre betydelsefulla.

Detta innebär att många olika krav ställs på skogen och skogsbruket.
Dessa krav står ofta i motsatsställning till varandra. Ofta kommer t. ex. krav
på produktionshöjande åtgärder i konflikt med de krav som måste ställas från
miljösynpunkt och även andra nyttjandeformer. Vi kunde inte se att den
utredning som utgjorde underlaget för de skogspolitiska riktlinjerna
klargjorde eller visade vägen till hur dessa konflikter skulle lösas. Visserligen
finns i riktlinjerna många vackra ord, t. ex. att ”Skogsbruket måste därför
präglas av en ekologisk grundsyn”, men det är en väsentlig skillnad mellan
programmatiska riktlinjer och den praktiska verkligheten. Detta har också
tydligt framgått av den skogspolitiska debatt som förts efter 1979 års beslut.
Vissa produktionshöjande och andra åtgärder vidtas nu i skogsbruket utan
att vare sig kort- eller långsiktiga effekter av dessa är klarlagda. Bl. a. kan här
nämnas skogsgödsling och inplantering av främmande trädslag. Man vill
också gå allt längre upp mot fjällkanterna med avverkningarna och kommer
då i konflikt med bl. a. rennäringens intressen och möter i stort sett okända
effekter ur ekologisk synpunkt. Ävenså hotas vissa djur- och växtarter av det
moderna skogsbruket och dess metoder.

För vårt parti är det en självklarhet att kräva att hänsyn tas till alla
nyttjandeformer. Utgångspunkten måste vara ett samhällsekonomiskt

1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 2330-2331

Mot. 1982/83:2330

2

synsätt, som förenar kraven på hög sysselsättning, god miljö och höjd
virkesproduktion. Mycket talar därför för behovet av en ny, omfattande och
mera ingående utredning och då med strikt samhällsekonomiska utgångspunkter.

Även i senare av riksdagen fattade beslut rörande skogsnäringen påpekas
skogsbrukets stora betydelse för vår försörjning samt principen om den
långsiktiga hushållningen med våra skogar. Vi kan helt ansluta oss till denna
princip, men vill starkt ifrågasätta om skötseln av våra skogstillgångar sker i
överensstämmelse med denna princip. Som stöd för dessa tvivel kan bl. a.
hänvisas till proposition 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen. Där
framhålls att det krävs kraftfulla skogsvårdsinsatser i fråga om såväl
anläggning av ny skog, inte minst efter avverkning av lågproducerande
bestånd, som ungskogsröjning och gallring för att de skogspolitiska målen
skall uppnås. Virkesförsörjningsutredningen har också i sitt slutbetänkande
bl. a. uttalat som sin mening att intensiteten i skogsvården måste förbättras
om den beslutade långsiktiga avverkningsnivån skall kunna upprätthållas.
Också i regeringens proposition 1980/81:136 har de konstaterade bristerna i
skogsvården uttryckts på följande sätt ”skogsproduktionsprogrammet förutsätter
visserligen en trädslagssammansättning och en skogsvård som inte har
förverkligats ännu” och vidare ”misslyckade och fördröjda föryngringar
hotar den långsiktiga produktionen”. Det finns alltså uppenbara risker för att
en hög virkesproduktion på lång sikt kan komma att äventyras på grund av
brister i skogsvården och frånvaro av andra åtgärder i skogsskötseln.

Vad gäller beståndsanläggning visar resultaten från riksskogstaxeringen
att andelen icke godtagbar areal fortfarande är hög och utgör av den
skogsodlade arealen som taxerade 1981 35 % och av den självsådda 57 %.
Skogsodling, som ger det bästa resultatet, används fortfarande på en alltför
låg andel av den slutavverkade arealen. Privata skogsägare som innehar en
relativt sett större andel goda marker lämpliga för skogsodling visar de lägsta
siffrorna över skogsodlad areal eller 55 % av den avverkade arealen. Det
finns även ett betydande behov av hjälpplantering. Trots detta har andelen
hjälpplanterad areal minskat under de senaste åren.

Röjning i plant- och ungskogar har varit eftersatt under en lång följd av år.
Trots att en viss ökning av röjningsarealen har skett under de senaste åren har
inte detta varit tillräckligt för att täcka det årliga röjningsbehovet. F. n.
uppgår det totala årliga röjningsbehovet, om eftersläpningarna skall kunna
tas igen inom den tid man förutsatt i föreskrifterna till skogsvårdslagen, till ca
500 000 ha medan det röjs endast omkring hälften därav.

Även när det gäller gallringen finns stora brister. Gallring är ju dels en
skogsvårdsåtgärd, vilken medför en värdefullare tillväxt, dvs. grövre
dimensioner i slutavverkningen, dels utgör gallringsvirket en viktig del i
vedråvaran till skogsindustrin. Sålunda har förstagallringarna för liten
omfattning och ofta görs gallringarna för sent i beståndet.

Andra åtgärder för att förbättra virkeskvalitén och höja värdet på

Mot. 1982/83:2330

3

virkesavkastningen är bl. a. stamkvistning, en känd och beprövad metod,
vilken fortfarande har en alltför blygsam omfattning. Vi anser att stamkvistning
av tall bör inskrivas i skogsvårdslagen som en angelägen skötselåtgärd,
eftersom stamkvistning är en säker metod för att öka produktionen av
sågtimmer av hög kvalitet. Enligt gjorda beräkningar skulle den mängden
sågtimmer som rotstockarna representerar erhålla en värdeökning på i runt
tal 50 kr. m3 sk. Stamkvistning kan bedrivas hela året och skulle därför kunna
bli den kompletterande sysselsättningen under vinterhalvåret till de skogsvårdsåtgärder
som endast kan bedrivas under barmark. Detta innebär att
helårsanställningar blir möjliga med enbart skogsvård som sysselsättning.

Den här i grova drag gjorda översikten av våra skogstillgångar visar
nödvändigheten av åtgärder för att inte den långsiktiga hushållningen med
skogsråvaran skall äventyras. De här redovisade bristerna är icke att hänföra
till någon särskild ägarkategori, utan bilden är i stort sett densamma i
storskogsbruket som i privatskogsbruket.

Problemen i skogsnäringen består inte enbart av brister i skogsvården.
Virkesförsörj ningen till skogsindustrin har under flera år inte fungerat
tillfredsställande. Skogsindustrin har inte fått virke så att industrikapaciteten
kunnat utnyttjas i den utsträckning som marknadsförutsättningarna medgett.
Här vill vi dock poängtera att det självfallet inte kan vara industrins
kapacitet som skall avgöra virkesleveranserna ur våra skogar. Men
odiskutabelt är att avverkningarna under senare år har sjunkit kraftigt
jämfört med de sista åren av 1960-talet och 1970-talets första hälft. Frånsett
ett par år under 1970-talet då avverkningarna låg över vad som kan anses
förenligt med en långsiktig hushållning, kan det nu fastslås att avverkningarna
under senare år legat klart under den nivå som är förenligt med de
fastlagda riktlinjerna. Nedgången i den genomsnittliga avverkningsnivån
sammanhänger delvis med lågkonjunkturen 1977 och 1978, men virkesutbudet
förbättrades inte nämnvärt när efterfrågan ökade.

Här kan man, till skillnad från vad gäller brister i skogsvården, visa på hur
awerkningsbenägenheten är olika mellan ägarkategorierna. Inom storskogsbruket
skedde en överavverkning under början av 1970-talet, och en
sänkning av avverkningsnivån där är betingad av en anpassning till de
långsiktiga målen. Det är alltså främst inom privatskogsbruket som en
höjning av avverkningsnivån är möjlig.

Mot bakgrund av detta tillsattes virkesförsörjningsutredningen år 1979 för
att utreda behovet av ytterligare statliga åtgärder och ändringar i beskattningsreglerna,
för att påverka utbudet av virkesråvara. I direktiven sägs (Dir.
1979:124) att ”en förutsättningslös analys av tänkbara åtgärder bör
genomföras. Utredningsarbetet bör inriktas på att i första hand föreslå
åtgärder som bygger på ekonomiska stimulanser snarare än administrativa
regleringar.”

Utredningen lade fram sitt betänkande hösten 1980 (1981:81). Några
genomgripande förslag står inte att finna. Detta är inte överraskande.

Mot. 1982/83:2330

4

Direktiven ger inte särskilt stort utrymme, och bristen på dataunderlag om
skogen på de enskilda fastigheterna utgör stora problem för mer konkreta
åtgärder. Några av de förslag som utredningen lade fullföljdes inte heller i
den proposition som senare förelädes riksdagen.

Utredningen framhåller att ägarstrukturen inom skogsbruket förefaller ha
förändrats på sådant sätt att möjligheterna att bedriva ett aktivt skogsbruk
blivit allt sämre. När det gäller dagens ägarförhållanden inom privatskogsbruket,
som de framgår av officiell statistik, olika undersökningar samt
utredningens egen intervjuundersökning, presenteras följande:

o Omkring 60 % av brukningsenheterna är fastigheter med enbart skog,
medan 40 % har både jordbruksmark och skogsmark,
o Nästan 10 % av den privata skogsmarksarealen ägs av dödsbon. Företrädesvis
har dödsbona två eller flera ägare,
o Av det totala antalet brukningsenheter på ca 235 000 ägs ungefär 25-30 %
av flera personer. Antalet privatskogsägare är över 300 000 personer,
o Flerägandet är särskilt utbrett i vissa delar av landet, särskilt Kopparbergs,
Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län.
o Närmare 30 % av skogsägarna är pensionärer, vilket är betydligt högre
andel än för befolkningen som helhet,
o Andelen pensionärer är högre bland de skogsägare som har enbart skog
(33-35 %) jämfört med kombinerade jord- och skogsbrukare (18-20 %).
Även andelen kvinnor är högre i den förra gruppen,
o Ungefär en tredjedel av samtliga skogsägare är utbor, dvs. skogsägare som
inte bor stadigvarande på sin brukningsenhet.
o Nästan 50 % av skogsägare med enbart skog är utbor.
o För många av utborna (ca 50 %) är avståndet mellan bostad och
skogsmark relativt litet,
o Endast en mindre del (5-10 %) av skogsägarna är huvudsakligen
sysselsatta med skogsbruk,
o Av ägare till brukningsenheter med enbart skog är mindre än 20 %
huvudsakligen sysselsatta med jord- eller skogsbruk,
o Omkring 30 % av privatskogsägarna är heltidssysselsatta utanför brukningsenheten.
Andelen är högre bland skogsägare på brukningsenheter
med enbart skog (40 %) jämfört med skogsägare på kombinerade företag
(ca 15 %)

Den här redovisade sammanställningen över det privata skogsbruket visar
med tydlighet vilka problem som föreligger för att få till stånd en fungerande
virkesförsörjning. Inte minst visas problemets vidd av att privatskogsägarna
innehar ca hälften av landets skogsmarksareal, där nära 60 % av landets
virkesförråd finns. Kunskapen om skogstillståndet på de olika skogsfastigheterna
är i stor utsträckning mycket bristfällig för att inte säga helt
obefintlig. F. n. finns ca 35 000 fastighetsanknutna skogsbruksplaner. Dessa
planer täcker ca 3,5 miljoner hektar skogsmark. Medelstorleken på de

Mot. 1982/83:2330

5

fastigheter som innehar skogsbruksplaner är ca 100 hektar. Eftersom
medelstorleken på samtliga skogsbruksfastigheter är ca 45 hektar innebär
detta att skogsbruksplaner till stor del endast finns på de större fastigheterna.
Förekomsten av skogsbruksplaner och skogsinventeringar har också en
kraftig regional snedvridning. Vissa län har en 80-90-procentig täckning av
skogsarealen, medan vissa andra län endast har en 20-30-procentig täckning.
F. n. har man tillgång till skogsbruksplaner och översiktliga skogsinventeringar
för ca 5,5 miljoner hektar skogsmark, vilket utgör 50 % av Sveriges
totala privata skogsmark.

Det här förhållandet innebär att några enkla och övergripande åtgärder,
typ avverkningskonto, i det förslag som regeringen lät gå till lagrådsremiss,
inte står att finna för att få till en väl fungerande virkesförsörjning.

I regeringens proposition 1982/83:145 föreslås vissa skogspolitiska åtgärder
bl. a. i syfte att förbättra virkesförsörjningen. I propositionen anför
departementschefen att problemen med virkesförsörjningen till stor del är
strukturella. Detta bör rimligen innebära att dessa problem kräver strukturella
lösningar. Här kunde man tänka sig lösningar som gemensamhetsskogar
eller att skogsägare - framför allt då passiva sådana med små och orationella
brukningsenheter- får arrendera ut skogen till skogsarbetarkooperativ. Man
kan också tänka sig inrättande av skogsbruksområden, där ägare av skog som
inte brukar den aktivt har anställda skogsarbetare som sköter skogsmarken.
Vi kan inte se, som antyds i propositionen, lämpligheten av att storskogsbruket
skulle ställa sina resurser till privatskogsbrukets förfogande, eftersom
storskogsbruket inte självt klarar av de nödvändiga skogsvårdsåtgärderna.
Det kunde bl. a. få till följd en ännu sämre skogsvård inom privatskogsbruket.
Nu väntas strukturutredningen för jord- och skogsbruket lämna sitt
förslag till hösten 1983, varför vi avvaktar med att vidareutveckla tänkbara
åtgärder på detta område.

I det följande kommer vi att beröra de i propositionen föreslagna
åtgärderna, samt även framföra synpunkter och förslag på andra åtgärder på
skogsnäringens område som enligt vår mening är mycket angelägna.

Ändringar i skogsvårdslagen

Gallringsskyldighet

Regeringen föreslår en ändring i 9 § skogsvårdslagen så att en gallringsskyldighet
införs. Som redan påtalats i motionen så finns det stora brister i
dagens skogsbruk vad gäller benägenhet att gallra skogen. Man kan här i viss
utsträckning finna en medveten återhållsamhet i gallringsåtgärder, eftersom
man från främst storskogsbrukshåll talat om det gallringsfria skogsbruket.
Detta har haft sin grund i de maskinella awerkningsformerna som infördes
under 1960-talet. Dessa maskiner var inte så lämpade att användas vid
gallring. Aven i dag kan man med fog ifrågasätta om maskinell gallring är
lämplig, eftersom man helt nyligen har presenterat rapporter som visar en

Mot. 1982/83:2330

6

tillväxtminskning av skogen på ca 15 % efter maskinell gallring. Det främsta
motivet för gallring är långsiktiga skogsskötselskäl. Men även i ett annat
avseende är det nödvändigt att gallring genomförs. Tas löwirket ut vid
gallring kommer problemet med lövslyt att minska, eller helt upphöra, när
slutavverkningen har gjorts.

Vi har således inte något att erinra mot att gallringsskyldighet införs. Vad
vi däremot inte kan instämma i är departementschefens bedömning, att
eftersom det eftersläpande röjningsbehovet hämtas in och skogsägarna lever
upp till den föreskrivna röjningsskyldigheten minskar behovet av de tidigaste
gallringarna. Om man vill få fram bestånd med grova dimensioner och bra
kvalitet samt till fullo utnyttja markens virkesproducerande förmåga, bör
minst två eller i vissa fall tre gall ringar företas i beståndet. Därför bör inte den
nu föreslagna gallringsskyldigheten begränsas till att enbart gälla den yngre
skogen som inte har blivit röjd i tid eller på rätt sätt.

De farhågor som finns om att en generell gallringsskyldighet medför en
risk, eller kan få till följd att gallring sker i fel bestånd, kan förhindras om
skogsvårdsstyrelsens gallringsmallar följs. Vi anser därför att gallringsskyldigheten
skall anses generell, och att det i tillämpningsföreskrifterna klart
skall framgå att befintliga gallringsmallar skall utgöra grunden för gallringsskyldigheten.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Avverkningsskyldigheten

Ändring föreslås även i 14 § där en allmän skyldighet att avverka en del av
den skog som är slutawerkningsmogen införs. Denna paragraf får nu, genom
den föreslagna ändringen, en karaktär av vanhävdsparagraf, och detta hälsar
vi med tillfredsställelse. Den nu föreslagna avverkningsskyldigheten är vad
som nu kan vidtas i väntan på att skogsbruksplaner upprättas och mera
precisa bestämmelser kan åläggas skogsägarna. Vi anser det också vara
möjligt att med ganska enkla medel sortera ut de största syndarna när det
gäller passivt ägande av skog och i enlighet med denna paragraf göra
åläggande om avverkning.

Skogsvårdsstyrelsema har statistik över gjorda åtgärder, avverkning och
skogsvård m. m., ca tio år bakåt i tiden. Likaså finns ett utmärkt kartmaterial
över skogsfastigheterna, ett kartmaterial som förnyas i perioder om fem-sju
år. På dessa kartor är det möjligt att urskilja beståndsgränser och försök
pågår att med kartor som grund, även fastställa skogens ålder. Det är sålunda
helt möjligt att i kontorsmiljö göra en första grovsortering, att skilja ur de
fastigheter som har gammal skog och som inte heller i övrigt sköter skogen.
Här har, som i övriga skogliga sammanhang, skogsvårdsstyrelsema en viktig
roll. Det är därför angeläget att tillsynsmyndigheten får tillräckliga resurser.
Till detta återkommer vi senare i motionen i anledning av anslagsförslagen.

Mot. 1982/83:2330

7

Skogsbruksplaner

Det föreslås också en ny paragraf i skogsvårdslagen, 21a, där krav ställs att
det för varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med riktlinjer för
skogens skötsel på enheten. Detta är ett krav som vårt parti ställt under
många år, eftersom kunskapen om skogstillgångarna är en nödvändighet för
att kunna uppnå en avverkning i nivå med tillväxten och detta då i
överensstämmelse med riktlinjen om ett långsiktigt skogsbruk. När planerna
har upprättats på alla fastigheter, har också grunden skapats för andra
nödvändiga åtgärder för att få till stånd en väl fungerande virkesförsörjning
och en riktig hushållning med våra skogstillgångar.

Om skogsbruksplanerna skall kunna vara inrättade den 1 januari 1990, då
avverkningarna skall bedömas, krävs ökade resurser till skogsvårdsstyrelserna.
Det behövs fler planläggare och resurser för att utbilda dessa personer.
Behovet av särskilda åtgärder för detta kan lämpligen bedömas vid nästa års
budgetbehandling. Vi förutsätter att samråd därvid sker med skogsstyrelsen.

Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84

Skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter

Vårt parti har länge hävdat att tillsynsmyndigheten bör ges en större roll i
skogspolitiken. Därför har vi vid flera tillfällen krävt större resurser till
skogsvårdsstyrelserna. Att tillsynsmyndigheten får erforderliga resurser är
en förutsättning för att den skogspolitiska målsättningen skall uppnås och att
de problem som finns inom skogsbruket skall kunna lösas. Detta skulle också
innebära, förutom en bättre skötsel av våra skogstillgångar, positiva effekter
på sysselsättningsmöjligheterna i skogsbygderna samt inom skogsnäringen i
stort.

I anledning av prop. 1982/83:100 bil. 11 föreslog vi en höjning av anslaget
till skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter utöver regeringens förslag
på 15 milj. kr. Nu tillmötesgår regeringen i stor utsträckning detta förslag
genom att föreslå ytterligare 10 milj. kr. Vi kommer därför inte nu att strida
för de miljoner som skiljer oss åt, utan återkommer vid nästa budgetbehandling.
Vi vill emellertid betona att det föreliggande resursbehovet inte kan
anses tillgodosett med det anslag som nu föreslås.

Stöd till byggande av skogsvägar

I propositionen föreslås ett anslag på 50 milj. kr. för stöd till byggande av
skogsvägar. Vi motsätter oss starkt att storskogsbruket erhåller detta stöd.
Bidrag till byggande av skogsvägar inom privatskogsbruket kan ha en positiv
verkan på avverkningsbenägenheten. Med den ägosplittring som där råder
kan det vara en nödvändig åtgärd för att samordna avverkningarna. Vi anser

Mot. 1982/83:2330

8

däremot att storskogsbruket själva kan bära de kostnader som byggande av
skogsvägarna innebär. I de allra flesta fall finns det en klar lönsamhet i att
bygga skogsvägar i stora sammanhängande skogsområden. Vi vill med
bestämdhet hävda att de skogsvägar som byggts under åren i storskogsbruket
även skulle ha byggts utan att bidrag hade utgått. Om man ser till de totalt
beviljade statsbidragen under budgetåret 1980/81 erhöll de privata skogsägarna
lite drygt hälften av beviljade 55 milj. kr. Vad gäller det skogliga
stödområdets inre zon och fördelningen av AMS-stöd tillbyggande av
skogsvägar så erhöll skogsbolagen hela 73 % av stödet.

Nu anförs det statsfinansiella läget, vilket problem vi inte heller bortser
från, många gånger som skäl mot höjda anslag till angelägna behov. Det talas
ofta också om nödvändigheten av hårda prioriteringar. Här anser vi
möjligheten att spara och prioritera finns och detta kan ske genom att
bidraget till byggande av skogsvägar endast utgår till det privata skogsbruket.
Till följd av detta bör därför anslaget under D 7 Stöd till byggande av
skogsvägar fastställas till 30 milj. kr.

Övriga förslag

På ett flertal ställen i motionen har påtalats nödvändigheten av olika
åtgärder i skogsbruket. I det följande vill vi peka på några sådana som bör
övervägas.

6 § i skogsvårdslagen

I debatten om virkesförsörjningen har det från olika håll hävdats att den
nuvarande utformningen av 6 § i skogsvårdslagen gör regeln om awerkningsskyldigheten
i det närmaste verkningslös. Förslag har ställts att bestämmelsen
bör ändras så att överårighet föreskrivs som enda kriterium och att denna
bestämmelse bör förenas med en möjlighet till undantag för kvalitativt
högvärdiga bestånd och bestånd som har hög löpande tillväxt. Det är också
både nödvändigt och försvarbart att i vissa fall behålla äldre betstån för att
vinna en produktion av högvärdigt gagnvirke. Men att överårigheten
inträder först när beståndets ålder med 60 % överstiger den lägsta tillåtna
slutawerkningsåldern torde i många fall innebära ett slöseri med markens
virkesproducerande förmåga. Tillämpningsföreskrifterna bör kunna göras
mer flexibla utan att tumma varken på den lägsta slutawerkningsåldern eller
värdetillväxten. Vi anser därför att denna bestämmelse bör ses över, och
detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Mot. 1982/83:2330

9

Skogsbeskattning

Allt talar för en ändrad skogsbeskattning. Rent allmänt bör en sådan
beskattningsform slå hårdast mot de skogstillgångar som bör avverkas och
sådana som inte föryngras i tid. Däremot bör den vara generös mot alla
skogsvårdsåtgärder och kanske neutral mot gallring, som både är en
skogsvårdsåtgärd och en avverkning. För att tillämpa ett sådant system måste
man ha tillgång till god information om skogen på den enskilda fastigheten
som är beskattningsenhet. I och med att skogsbruksplaner upprättas på
skogsfastigheterna läggs den nödvändiga grunden för att införa en ändrad
skogsbeskattning. En sådan beskattning kan ske på olika sätt, skatt på
tillväxten eller skatt på outförda åtgärder. Det väsentliga i sammanhanget är
att beskattningen befordrar en bra skötsel av skogsfastigheterna, både i fråga
om skogsvården och avverkningen. Vi anser därför att man redan nu bör
utreda frågan om en skogsbeskattningsreform, vilken kan införas när
skogsbruksplanerna till fullo är upprättade. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Produktionsavgift

Redan nu finns en skogsvårdsavgift som uttas på en fastighets skogsbruksvärde,
dessa medel används för vissa åtgärder inom skogsnäringen. Vi har i
anslutning till budgetpropositionen föreslagit ett med 15 milj. kr. förhöjt
anslag till skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter, vilket regeringen nu
till en del tillmötesgått.

Trots detta har vid en bestämda uppfattningen att det behövs ännu större
resurser och en ännu bättre tillsyn. Inte minst behövs en sådan för
storskogsbruket. Enligt riksrevisionsverket har endast ca 10 % av styrelsernas
resurser använts för tillsyn i storskogsbruket. Skogsstyrelsen påvisar i sin
anslagsframställning att bristerna i skogsvården är desamma inom storskogsbruket
som i övrigt. Vi utgår också ifrån att varje åtgärd för att förbättra
virkesförsörjningen måste följas och kontrolleras med skärpa av tillsynsmyndigheten,
om vi inte skall utsätta oss för risken att äventyra en långsiktig
användning av våra skogstillgångar.

Skogsindustrin har under senare år tvingats importera marginalvirke till
stora merkostnader. Det måste därför vara en angelägenhet av stort intresse
för skogsindustrin att virkesförsörjningen fungerar och att behovet av import
minskar eller helt upphör. Vi anser därför att även industrin skall bidra
ekonomiskt till åtgärder som även avser att förbättra virkesförsörjningen.
Ävenså kan dessa medel användas till forskning och utveckling av
vidareförädlingsindustrin.

Därför bör en produktionsavgift uttas av trävaruindustrin (exkl. trämöbel)
och massa-, pappers- och pappersvaruindustrin. En sådan avgift på
försäljningsvärdet skulle exempelvis f. n. ge ca 27 milj. kr., om avgiften
fastställdes till 5 promille.

Mot. 1982/83:2330

10

Vi anser därför att denna fråga bör utredas och förslag läggas till riksdagen
om införandet av en sådan avgift. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Åtgärdspaket för skogsvård

Det råder en mycket stor arbetslöshet i skogskommunerna. Samtidigt finns
ett mycket stort behov av arbetsinsatser inom skogsvården i dessa regioner.
Det är en absurd situation att människor skall tvingas till arbetslöshet, att
denna arbetslöshet kostar miljarder och att människor tvingas söka
socialbidrag samtidigt som det bevisligen går att skapa tusentals arbetstillfällen
inom skogsbruket. Detta förhållande kostar samhället stora pengar,
människor förnedras genom att nekas ett arbete, och bristerna inom
skogsvården hotar ett långsiktigt skogsbruk.

Om det sunda förnuftet får råda, så bör detta förhållande ändras och
snabba åtgärder vidtas. Exempelvis har man i Bräcke kommun i Jämtland
med hjälp av pengar från länsstyrelsen bl. a. bildat ett ”skogsvårdscentra”
med arbetslag som utför skogsvård åt enskilda skogsägare. Vi menar att en
sådan verksamhet bör påbörjas där behoven finns. Man kan här tänka sig att
man på dessa ”skogsvårdscentra” utför plantering, röjning, gallring och
stamkvistning. Därigenom skulle det vara möjligt att i stor utsträckning
kunna skapa helårsjobb. Sådana här ”skogsvårdscentra” har bildats på några
håll i landet och har gett positiva resultat. Men den verksamhet som pågår har
en alltför blygsam omfattning och får ses som försök. Därför bör nu denna
verksamhet kraftigt utbyggas.

Vi anser därför att ett åtgärdspaket för skogsvårdsinsatser bör utarbetas av
regeringen eller av den myndighet som regeringen bemyndigar. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Naturvårdsintressena m. m.

I propositionen säger departementschefen:

Vad särskilt gäller naturvårdsfrågorna kan intensifierade insatser för ett
aktivt skogsbruk och därmed också för en ökad avverkning naturligtvis i vissa
fall innebära risk för konflikter med naturvårdens intressen.

Dessa intressen kan t. ex. vara knutna till vissa fjällnära skogar och andra
urskogsliknande bestånd eller till särskilt intressanta områden angivna i
länsstyrelsernas naturvårdsplaner. Självfallet får de av mig föreslagna
åtgärderna inte leda till minskade möjligheter att beakta naturvårdsintressena
inom skogsbruket.

Det senare kan tyckas vara lugnande ord, men verkligheten är i många fall
en annan. Vi vill därför aktualisera några problemområden där ytterligare
översyn och övervägande måste göras.

Det kommer alarmerande rapporter om att vid avvecklingen av de s. k.

Mot. 1982/83:2330

11

5 § 3-skogarna tas det inte i full utsträckning hänsyn till naturvårdsintressena.
Bl. a. har naturvårdsverket i en skrivelse till skogsstyrelsen påpekat det
angelägna i att underlaget för planering av åtgärder inom 5 § 3-skogarna
förbättras så att skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen kan avgöra var
naturvårdshänsyn är mest angelägna vid hävdande av reproduktionsplikten.
Enligt vår mening har 5 §3-satsningen förfelats om statliga bidrag satsas i
avverkning av bevarandevärda lövskogsområden, igenväxande hagmarker,
skogsbryn och liknande. Bl. a. kan en byrådirektör på en länsstyrelse berätta
om hur gamla fina ekar och hassellundar har fällts och att staten har gett
bidrag till förstörelsen. Det omvittnas också att man på naturvårdsenheterna
inte vet var de skyddsvärda områdena finns och att det saknas pengar för att
snabbt ta reda på det. Detta är förhoppningsvis undantag, men vi anser att
naturvården måste ges större möjligheter att freda sådana områden. Därför
bör redan nu en uppföljning och kartläggning ske hur avvecklandet av de
s. k. 5§3-skogarna sker i förhållande till naturvårdsintressena och om så är
påkallat skyndsamma åtgärder vidtas.

Enligt 21 § skogsvårdslagen får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och
utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars
sträckning.

I samma paragraf andra stycket heter det: ”Bemyndigandet medför inte
befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras”.

Det senare gör hela paragrafen om naturvårdshänsyn till en mycket svår
bedömningsfråga. Vi vet att i synnerhet i Norrlands inland kan kalhyggena
vara kilometerstora. Dagens tunga skogsmaskiner gör ner till meterdjupa
spår i terrängen, främst då vid tjällossningen, trots att det i tillämpningsföreskrifterna
talas om decimeterdjupa spår som acceptabla. Det kan anföras
flera sådana negativa effekter av de moderna skogsskötselmetoderna, som
med fog inte kan påstås stå i överensstämmelse med andemeningen i
paragrafens hänsynstagande till naturen. Enligt vår mening synes det andra
stycket i paragrafen i stort sett upphäva de intentioner som första stycket har
och som rätteligen borde väga tungt om man skall ta nödvändiga hänsyn till
naturen.

Alla är nog medvetna om de problem som finns i avvägningen mellan
naturvården och markanvändningen, men vi tror oss säkert veta att betydligt
mer går att göra för att begränsa de icke önskvärda effekterna i skogsbruket.
Frågan måste ställas om inte utvecklingen, bl. a. den tekniska och
maskinella, har gått så snabbt att lagstiftning och framför allt tillämpningsföreskrifter
inte hängt med. Det skulle t. ex. vara möjligt att stoppa upp
användningen av tunga maskiner under den mest känsliga perioden, dvs.
våren. Man kan också minska marktrycket på maskinerna, och genom en god
planering bör det finnas möjlighet att undvika känsliga områden under

Mot. 1982/83:2330

12

sommarhalvåret. Vi anser att dessa negativa effekter som så ofta påtalas bör
studeras närmare. Därför bör 21 § samt dess tillämpningsföreskrifter ses
över, ävenså bör en enklare uppföljning ske av hur dessa tillämpningsföreskrifter
åtföljs i skogsbruket. Vidare bör åtgärder vidtas så att skogsvårdsstyrelsernas
personal bereds möjlighet till fortlöpande utbildning i natur- och
miljövård. Enligt vad vi inhämtat har dessas personal en bristfällig eller ingen
utbildning alls i natur- och miljöfrågor.

Vad vi här berört under rubriken naturintressen bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1982/83:145 föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ändring i 9 § skogsvårdslagen,

2. att riksdagen under D 7 Stöd till byggande av skogsvägar
beslutar anvisa 30 000 000 kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om berättigande av bidrag till skogsvägar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om översyn av 6 § i skogsvårdslagen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om skogsbeskattning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om produktionsavgift,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ett åtgärdspaket för skogsvård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs under rubriken naturvårdsintressena m. m.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
övrigt anförs i motionen.

Stockholm den 12 april 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JOHN ANDERSSON (vpk) PAUL LESTANDER (vpk)