Motion
1982/83:2326
Thorbjörn Fälldin m. fl.
Vissa skogspolitiska åtgärder, m. m. (prop. 1982/83:145)
Skogsnäringen är en framtidsnäring i Sverige. Det gör att vi inte får låta
kortsiktiga ekonomiska intressen styra utnyttjandet av skogarna. Skogsbruket
måste vara så inriktat att även kommande generationer ges möjligheter
att utnyttja skogarna för sin försörjning. Denna långsiktiga syn präglar också
den av riksdagen fastställda skogspolitiken.
1 1979 års skogspolitiska beslut uttalades att målet för skogsproduktionen
skall vara en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning. Det innebär bl. a.
att skogsbruket skall ges en sådan inriktning att handlingsfriheten och
valmöjligheterna bevaras för kommande generationer. Riksdagens beslut i
fråga om skogspolitiken våren 1982 innebar ett instämmande i dessa centrala
tankegångar.
En viktig skogspolitisk princip är att skogsindustrins aktuella råvarubehov
inte får vara styrande för skogsproduktionens långsiktiga inriktning. I stället
måste kapaciteten anpassas till den råvarutillförsel som är möjlig inom ramen
för den fastlagda skogspolitiken. En sådan anpassning pågår.
Riksdagens beslut våren 1982 innebar också att man ställde sig bakom
virkesförsörjningsutredningens skogsproduktionsprogram enligt dess huvudalternativ.
Detta motsvarar i huvudsak skogsutredningens alternativ 1,
vilket utgjorde grunden för 1979 års skogspolitiska beslut. Riksdagen har
därmed vid två tillfällen under förhållandevis kort tid gjort samstämmiga
uttalanden om produktionsmålen. Dessa bör nu ligga fast för den fortsatta
skogpolitiken och skogsvårdsarbetet.
Detta skogsproduktionsprogram kräver kraftfulla skogsvårdsinsatser i
fråga om såväl anläggning av ny skog som ungskogsröjning och gallring.
Insatserna måste vara väsentligt större än under det senaste årtiondet.
Aktiva skogsvårdsinsatser leder också till ett i övrigt aktivt skogsbruk och
därmed ökade avverkningar. Att avverkningarna under de sista åren av
1970-talet var låga har flera komplexa orsaker. Den mycket djupa
lågkonjunkturen under åren 1976-1978 med de stora ekonomiska svårigheterna
för skogsägarrörelsen har haft stor betydelse för att många skogsägare
känt osäkerhet om avsättningsmöjligheter och köpare. Låga virkespriser och
låg lönsamhet har också varit en bidragande orsak. En norsk undersökning
har visat att Sverige har de klart lägsta virkespriserna i Europa. Inom vissa
områden har det också varit svårt att få tillgång till yrkeskunnig arbetskraft.
Med detta som bakgrund är det illavarslande att regeringen i proposition
1982/83:145 visar en principiell misstro mot de enskilda skogsägarna och det
1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 2326-2329
Mot. 1982/83
2326-2329
Mot. 1982/83:2326
2
mindre skogsbruket. Sådana propåer måste bestämt avvisas.
Den av riksdagen år 1979 antagna skogsvårdslagen har bara varit gällande
sedan den 1 januari 1980. Vi har därför ännu inte sett de fulla effekterna av
lagen. Skogsvårdsstyrelserna har heller inte i sitt arbete hunnit med att ta de
fulla konsekvenserna av lagens krav med de förändringar som vidtogs så sent
som 1982.
Skogsvårdslagen skall utgöra den väsentliga grunden för skogspolitiken
och bör ha karaktären av en vanhävdslag. Det betyder också att lagen skall ge
möjlighet till ett väsentligt företagsekonomiskt handlingsutrymme och inte
vara betungande för den skogsägare som uppfyller lagens krav.
Det råda en samstämmig enighet om att det stora flertalet skogsägare
sköter sin skog på ett ur samhällets synpunkt bra sätt. Dessa skogsägare bör
då i konsekvens med detta inte belastas med ytterligare pålagor.
Det finns emellertid en liten grupp skogsägare som inte kan eller inte vill
ställa upp på ett aktivt brukande trots att skogstillståndet på deras fastigheter
skulle möjliggöra det. Ett sådant handlande kan inte accepteras ur samhällets
synpunkt. Det utbud av virke som just dessa fastigheter borde svara för kan
vara den marginalkvantitet, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja en
högkonjunktur. Samhällets åtgärder bör därför koncentreras till denna
grupp och inte belasta den grupp skogsägare som är aktiv.
Den enkät virkesförsörjningsutredningen genomförde visade att en del
skogsägare tror att skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser hindrar dem
från att avverka. Underlåtenheten att avverka orsakas alltså till viss del av
brist på information. All praktisk erfarenhet visar också att bristande
avverkning mera sällan beror på direkt ovilja att avverka. Om skogsvårdsstyrelsernas
informationsinsatser i väsentligt ökad utsträckning prioriteras i
riktning mot gruppen inaktiva skogsägare bör väsentliga resultat kunna nås.
En samverkan skogsvårdsstyrelser - skogsägareföreningar i dessa frågor bör
också kunna ha en positiv verkan.
Skogsbruksplaner
Skogsbruksplanen är för många skogsägare ett värdefullt planeringsinstrument
som stimulerar till aktivitet. Någon ovilja från skogägarnas sida att
skaffa en skogsbruksplan råder generellt inte. I stället har tillgången på
kvalificerade planläggare varit det som begränsat möjligheterna att i större
utsträckning utföra skogsbruksplaner.
Vad en skogsbruksplan behöver omfatta och som därmed styr kostnaderna
för densamma är mycket beroende av fastighetens storlek och beståndssammansättning
och ägarens kunskaper. För en välutbildad skogsägare med en
inte alltför stor fastighet kan en flygbild med beståndsgränser och åtgärdsförslag
inlagt vara ett tillräckligt planeringsunderlag, medan det för den
skogsägare som inte har direkta skoglika kunskaper är nödvändigt med en
fullständig plan på samma fastighet. Det finns därför ingen arealgräns då en
Mot. 1982/83:2326
3
skogsägare behöver en skogsbruksplan. I proposition 1982/83:145 påpekas
också att målet med lagstiftning om obligatoriska skogsbruksplaner är att alla
fastigheter skall ha en plan först inom 10 år.
Det finns dock enstaka fall då en skogsägare inte vill skaffa en
skogsbruksplan, men där han på objektiva grunder kan anses behöva
densamma för att uppnå den aktiva skogsskötsel som krävs för att nå
skogsvårdslagens minimikrav. Kravet på skogsbruksplaner bör därför
begränsas till denna kategori skogsägare och det kan uttryckas så att
skogsstyrelsen får rätt att föreskriva att en skogsägare skall låta upprätta
skogsbruksplan för skogens skötsel. En sådan föreskrift ersätter då den
föreslagna lydelsen av skogsvårdslagens 21 a §.
Gallringsskyldighet
Den gallringsskyldighet som regeringen föreslår genom tillägg till skogsvårdslagens
§ 9 kommer inte att ha någon särskild betydelse om skogsvårdsstyrelserna
tillser att den i 9 § upptagna röjningsskyldigheten efterlevs.
Avverkningsskyldighet
I skogsvårdslagens 5 och 6 §§ regleras en skyldighet att avverka, som där är
knuten till att beståndet inte utnyttjar markens virkesproducerande förmåga
på ett tillfredsställande sätt. Lagens 6 § har tidigare uppfattats som väl
verkningslös och för den skull gjordes en skärpning av densamma våren 1982
i enlighet med virkesförsörjningsutredningens förslag. I förordningen till 6 §
har det uttryckts så att markens virkesproducerande förmåga skall i fall som
avses i 6 § skogsvårdslagen anses tillvaratagen endast i ringa utsträckning,
när beståndets tillväxt är mindre än hälften av vad ett nytt bestånd kan
producera i genomsnitt.
Det är väsentligt att en skogsägare har möjlighet att utnyttja den mycket
höga värdetillväxt som finns i ett bestånds naturliga slutålder och att han har
ett rimligt företagsekonomiskt handlingsutrymme. Det är då ur principiell
synpunkt helt felaktigt att knyta en avverkningsskyldighet till en funktion av
största tillåtna avverkning och lägsta tillåtna slutavverkningsålder så som
föreslagits.
I skogsstyrelsens anvisningar anges: ”Normalt bör skog stå kvar längre än
vad som anges i tabellerna (avser lägsta slutålder) eftersom tillväxten är hög
under lång tid efter lägsta tillåtna slutavverkningsålder. För växtkraftiga
bestånd bör slutawerkningsåldern vara betydligt högre än den lägsta
tillåtna.”
Största tillåtna avverkning och lägsta tillåtna slutavverkningsålder har satts
så att det skall vara möjligt för den skogsägare som behöver göra en stor
avverkning att göra en sådan, medan de däremot som framgår av
skogsstyrelsens anvisningar på intet sätt uttrycker en lämplig avverkning. Vid
1* Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 2326-2329
Mot. 1982/83:2326
4
skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksplanläggning rekommenderas i regel en
slutawerkningsålder som är minst 10 år över lägsta slutavverkningsålder.
Beståndets medeltillväxt kulminerar vid en ålder som är 20-30 år över lägsta
sluttillverkningsålder. Varje slutavverkning som sker tidigare än den
tidpunkt då medeltillväxten kulminerar innebär en viss produktionsförlust.
Till detta skall läggas att värdetillväxten är högst i beståndets slutskede. Det
är också rimligt att skogägaren har ett visst företagsekonomiskt handlingsutrymme
även uppåt i åldrarna. Det är med den föreslagna awerkningsskyldigheten
svårt att bygga upp ett virkesförråd och beräkningarna är
svåröverblickbara för den enskilde skogsägaren. Dessutom blir avverkningsskyldigheterna
relativt hårdast för den som avverkat mycket tidigare.
I propositionen har heller inte klarlagts om skog som kan väntas ge
underskott vid avverkning skall undantas vid beräkningen av awerkningsskyldigheten.
Det har heller inte klarlagts hur man vid nämnda beräkning
skall förfara med sådana bestånd som på grund av sin belägenhet är
åtkomliga endast något enstaka år eller en mycket kort tid av året.
Den i proposition 1982/83:145 föreslagna avverkningsskyldigheten har så
stora tekniska och principiella svagheter att den enligt centerns uppfattning
bör avslås.
Skogsbesprutning
Riksdagens beslut våren 1982 angående lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark innebär i princip förbud för spridning av dylika medel
men dispens skall kunna lämnas under vissa restriktiva och klart angivna
förutsättningar. Skogsbruket får genom denna lag fasta handlingslinjer och
en över landet lika lagtillämpning. Genom den nu föreslagna lagen om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark får vi en lagtillämpning som
kommer att variera från kommun till kommun. Genom att dispensbeslut
skall fattas av kommunfullmäktige och därmed blir överklagningsbara endast
genom kommunalbesvär tar regeringen inte sitt ansvar för en lika lagtilllämpning
i rikets kommuner och därmed för en rättstrygghet som det måste
ankomma på regeringen att svara för. Lagförslaget bör därför avslås.
Bidragssystemet
Skogsstyrelsen fick våren 1982 av den dåvarande regeringen i uppdrag att
föreslå förenklingar i det skogliga bidragssystemet. Den i proposition
1982/83:145 föreslagna reduceringen av antalet bidragsformer får därför
anses vara ett steg i rätt riktning. Det är också en riktig utgångspunkt att
skogsbruket i princip skall vara självfinansierat. I detta ligger då också att
ekonomiska resurser inte skall överföras mellan olika skogsägare eller
kategorier av skogsägare via statskassan. I detta sammanhang skall särskilt
beaktas att om skogsbruket i inre Norrland av regionalpolitiska skäl behöver
Mot. 1982/83:2326
5
ett särskilt stöd skall detta finansieras av budgetmedel som annat regionalpolitisk
stöd och inte belasta skogsägarkollektivet i övriga delar av landet via
skogsvårdsavgiften.
Med det ovan nämnda förbehållet kan den föreslagna reduceringen av
bidragsformerna accepteras. När det gäller borttagande av statsbidrag till
skogsbruksplaner måste särskilt uppmärksammas att de s. k. ÖSI-planerna
måste hållas på en mycket översiktlig nivå. I annat fall kan statsbidrag för
ÖSI-planläggning överföras till skogsbruksplaner och skogsvårdsstyrelserna
kan den vägen erhålla monopol på upprättade skogsbruksplaner, vilket inte
är önskvärt.
Med stöd av vad som ovan anförts hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1982/83:145 i vad
avser lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:249),
2. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1982/83:145 i vad
avser ändrade regler för spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
3. att i övrigt som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 12 april 1983
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
KARIN SÖDER (c)
BERTIL JONASSON (c)
KARL BOO (c)
EINAR LARSSON (c)
CLAES ELMSTEDT (c)
NILS G. ÅSLING (c)
ARNE FRANSSON (c)
GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle
OLOF JOHANSSON (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
GUNNEL JONÄNG (c)
KJELL A. MATTSSON (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
BRITTA HAMMARBACKEN (c)