5

Motion

1982/83:2324

Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa skogspolitiska åtgärder, m. m. (prop. 1982/83:145)

I propositionen föreslås att det i skogsvårdslagen införs en allmän
skyldighet att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen och
att gallra yngre skog. Vidare föreslås att det skall finnas en skogsbruksplan
för alla skogsfastigheter. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1983.

En ny lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
föreslås ersätta nu gällande lag (1982:242). Lagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1984.

I propositionen tas vidare upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84
avseende skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde.

Bakom propositionen ligger en bedömning av skogsnäringens centrala
betydelse för möjligheterna att återställa balansen i vår ekonomi och att
minska behovet av upplåning utomlands. Förslaget syftar vidare till att förmå
passiva skogsägare att avverka mogen skog. I propositionen anges också att
nu gällande lag om spridning av bekämpningsmedel inte står i överensstämmelse
med regeringens syn på användningen av kemiska bekämpningsmedel
inom skogsbruket.

Införandet av minimiavverkningsskyldighet i skogsvårdslagen gäller alla
skogsägare. Samtidigt hävdas i propositionen att de flesta skogsägare i
praktiken inte kommer att beröras av denna bestämmelse, då de redan
uppfyller det i den föreslagna lagen angivna kravet. Härav följer att det högre
kapacitetsutnyttjandet i industrin som förutsätts följa av förslaget skall
komma till stånd enbart genom ett förhöjt virkesuttag från de försumliga
skogsägarnas markinnehav. Den volymökning som kan påräknas från denna
skogsägarkategori torde inte på något påtagligt sätt påverka förädlingsindustrins
kapacitetsutnyttjande. Hur vällovligt syftet med att få fram virkeskvantiteten
än må vara står inte åtgärden med tvångsavverkning i rimlig
proportion till åtgärdens administrativa kostnader. Härtill kommer tungt
vägande principiella betänkligheter. Principen om tvångsavverkning avseende
viss procent av den avverkningsbara skogen riskerar dessutom att minska
virkesuttaget från den helt dominerande grupp skogsägare som redan gör
normala eller stora virkesuttag. En viss föreskriven lägsta nivå av avverkningar
riskerar att bli normerande för att endast överskridas vid mycket goda
konjunkturer. Det sammanlagda resultatet av tvångsåtgärderna torde därför
bli att avverkningsnivån totalt sett minskar.

Ett jämnt virkesuttag från en avverkningssäsong till en annan är
naturligtvis från olika utgångspunkter önskvärt. Härifrån är steget emellertid

Mot. 1982/83:2324

6

långt till ett i lag påbjudet årligt uttag. Det årliga virkesuttaget dikteras av
många olika hänsynstaganden. Gemensamt för dessa är att de är ekonomiskt
betingade. Föreskrifter om ett mer eller mindre jämnt årligt uttag leder
skogsbruket bort från marknadsekonomins principer. Det är svårt att tänka
sig en meningsfull prisförhandling, när avverkningskvantiteten är på förhand
bestämd. Intrycket av att möjligheten till en marknadsmässig förhandling
sätts ur spel förstärks av att avverkningen förutsätts ske helt oberoende av
växlingar i konjunkturen. Förslaget tar inte hänsyn till det förhållandet att
konjunkturen kan bli så svag att avverkning kan komma att ske till priser som
inte ens täcker skogsbrukarnas kostnader.

Lagrådets granskning av regeringens förslag visar att också lagrådet hyser
betydande tveksamhet till den föreslagna avverkningsskyldigheten. Således
konstateras i dess utlåtande: ”införandet av en generell avverkningsskyldighet
är en nyhet av stor principiell betydelse. En sådan skyldighet innefattar
givetvis ett betydande ingrepp i den enskildes näringsutövning, och
bestämmelse härom synes närmast innebära en utökad vanhävdslagstiftning.”

Skogen är en stor nationell resurs som i förädlad vara under en följd av år
har svarat för drygt 20 % av Sveriges totala varuexport. Näringen sysselsätter
direkt eller indirekt ca 300 000 personer. Härutöver - och inte minst viktigt bidrar
skogen till ekonomisk trygghet åt sina ägare.

Den långa omloppstiden i skogen kräver i motsvarande grad långsiktighet
och konsekvens i de politiska besluten. Det är för den skull oroande att
motstridiga mål ofta uppsatts för näringens framtid. Krav på högre uttag ur
skogen ställs sålunda samtidigt som skogspolitiken präglas av restriktivitet
beträffande åtgärder för att främja virkesproduktionen.

En allvarlig brist i den nuvarande skogspolitiken är, enligt moderata
samlingspartiets mening, att det inte råder full samstämmighet mellan de
uppsatta skogspolitiska målen och de medel med vilka desamma skall
förverkligas. Som vi tidigare anfört underkänner vi kortsiktiga lösningar för
att nå de skogspolitiska målen. Enligt vår mening kan de uttag ur skogen som
förutsattes i 1979 års skogspolitiska beslut inte i ett längre perspektiv
förverkligas med nu gällande skogspolitiska medel. Vår politik tar för den
skull sikte på sådan aktivitet i skogsbruket att den 1979 fastlagda
målsättningen beträffande virkesuttag skall kunna ske. Med en sådan
inriktning av svenskt skogsbruk kan, även i det kortare perspektivet, större
uttag göras än vad som f. n. sker. En ökning av uttagen i nuläget, utan att
åtgärder vidtagits för en tryggad skogstillgång på längre sikt, kan däremot få
allvarliga konsekvenser för svenskt skogsbruks utvecklingsmöjligheter under
årtionden framöver. Moderata samlingspartiets åtgärdsprogram ansluter sig
i denna del till det mera intensiva produktionsprogram som i den
skogspolitiska utredningen framtogs som ett högalternativ. Härvid måste
erkända och rationella skogsbruksmetoder tillåtas att komma till användning.

Mot. 1982/83:2324

7

Alternativet innebär en strävan efter

att bestånd som anläggs får en kvalitet motsvarande ett bra urval av
nuvarande ungskogar, dvs. en avsevärd förbättring i förhållande till
nuläget,

att plantering av contortatall på härför lämpliga lokaler utvidgas,
att den årliga fastmarksgödslingen ökar från 150 000 ha under 1970-talet
till 300 000 ha under 1980-talet och till 450 000 ha fr. o. m. 1990-talet,
att dikning och i förekommande fall gödsling av s. k. sumpskogar sker på
975 000 ha under perioden 1980-2000,

att dikning och i förekommande fall gödsling av myrmarker, där så kan
göras av miljöskäl, sker på ca 1,3 miljoner ha under perioden 1980-2000,
samt

att kemisk lövslybekämpning från luften liksom fickning i princip skall
tillåtas med beaktande av de restriktioner som miljöhänsyn kräver.

Skogsbruksplaner

I propositionen föreslås att det på varje brukningsenhet skall finnas en
skogsbruksplan med riktlinjer för skogens skötsel. För de minsta enheterna
sänks kravet till en enkel förteckning över skötselåtgärder och lämpliga
avverkningar. Enligt vår mening är en skogsbruksplan ett värdefullt
hjälpmedel för varje skogsägare. På de stora skogsfastigheterna finns sedan
lång tid skogsbruksplaner och för medelstora och mindre fastigheter
upprättas skogsbruksplaner i växande utsträckning. Det finns således ett
egenintresse för skogsägarna att upprätta sådana planer.

Genom att införa en bestämmelse i skogsvårdslagen om att göra
skogsbruksplanerna obligatoriska vinns ingen fördel för skogsbruket. Det
enda hindret för att fler skogsbruksplaner snabbt skall upprättas är den
kompetens och de resurser som finns att tillgå. Detta förhållande förändras
inte genom en ändrad lagstiftning.

Enligt uppgift från skogsstyrelsen tar det ca tio år innan nu föreslagna
planer kan komma till utförande. Vad som erfordras för att åstadkomma att
fler fastigheter får skogsbruksplaner är information om vilka resurser som
finns att tillgå och var. Frågan om fler skogsbruksplaner är således en
informationsfråga. Vi anser i likhet med propositionen att även enklare
förteckningar, då det gäller mindre fastigheter, är ändamålsenligt. Enligt vår
mening bör den föreslagna lagstiftningen med obligatoriska skogsbruksplaner
avvisas.

Tvängsavverkning

I syfte att öka de totala avverkningarna i landet föreslås en ny bestämmelse
i skogsvårdslagen som ålägger skogsägarna skyldighet att genom avverkning
ta till vara den avkastning skogen ger. Detta skall ske genom att

Mot. 1982/83:2324

8

awerkningsskyldigheten bestäms till hälften av den areal som enligt
ransoneringsreglerna får slutavverkas.

Som vi tidigare framhållit är det flera faktorer än de som anges i
propositionen som påverkar avverkningsnivåerna. Hit hör det vid varje
enskilt tillfälle erhållna priset, för skogsägaren rotnettot, och skogsägarens
nettobehållning med hänsyn till skattebelastningen. Endast i ett fåtal fall
förekommer uppenbar försumlighet.

Regeringen föreslår nu regler i syfte att öka avverkningarna utan att
tillfredsställande analysera varför dessa i vissa fall periodvis legat på en låg
nivå.

De ändringar som föreslås leder till att förutsättningarna att bedriva
skogsbruk förändras i så måtto att skogsskötseln mer måste bedrivas utifrån
planekonomiska än efter marknadsmässiga förutsättningar. Detta kommer
på sikt i konflikt med kravet på att skogsbruket skall sikta till en uthållig hög
virkesproduktion. Regeringens förslag försvårar således en framsynt skogspolitik.

Införandet av principen att komplettera ransoneringsbestämmelser med
awerkningsskyldighet öppnar också framtida möjligheter att ändra den nu
föreslagna avverkningsnivån. Härmed kommer skogsägarna att få leva med
en betydande osäkerhet när det gäller planeringen av skogens långsiktiga
skötsel. Moderata samlingspartiet kan inte medverka till denna utveckling
och avvisar således den föreslagna lagstiftningen.

De kraftiga inslag av planekonomiskt tänkande som präglar propositionens
förslag innebär också, om det kommer till utförande, en försvagning av
äganderättens innehåll för skogsägarna.

Gallringsskyldighet

Att i skogsvårdslagen införa en särskild bestämmelse om gallringsskyldighet
bär samma prägel av detaljreglering som vi i det tidigare vänt oss emot.
Gallring av skog, som är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt
hämmas, är angelägen för varje skogsägare och ligger i dennes eget intresse.
Genom att tillåta erkända och rationella skogsbruksmetoder skulle även
denna typ av gallringar öka. Ytterst är frågan om god skogsvård,
innefattande även gallringar, en fråga om skogsbrukets lönsamhet. Ändras
skogsbrukets ekonomiska förutsättningar så att skogsskötseln kan bedrivas
med rimlig avkastning förbättras också möjligheterna till god skogsvård i alla
avseenden. Vidare är det angeläget att skogsvårdslagens karaktär av
ramlagstiftning bibehålls. Ett införande av en bestämmelse av det slag
propositionen föreslår innebär en ytterligare detaljreglering. Enligt vår
mening bör den föreslagna lagstiftningen avvisas.

Mot. 1982/83:2324

9

Kemisk lövslybekämpning

I propositionen föreslås ändring av nu gällande lagstiftning för användningen
av kemiska medel i skogsbruket. Avsikten är att liksom i nu gällande
lag bekämpning av lövsly skall vara förbjuden. Skillnaden mellan nu gällande
lag och förslaget är att de undantag som förutsätts kunna medgivas skall
anges av kommun för vissa marker, och för andra marker av skogsvårdsstyrelser.
Fickning kommer inte längre att vara tillåten.

I praktiken innebär regeringens förslag långt gående möjligheter för
kommunerna att utnyttja sin vetorätt. Propositionen är i denna del
anmärkningsvärd då den inte innehåller något förslag till närmare preciserad
anvisning om vilka områden som skall undantas. För den skull kommer inte
heller besvär över kommunens beslut genom s. k. kommunalbesvär att bli
meningsfullt.

Enligt moderata samlingspartiets mening är varken nu gällande lag eller
den av regeringen föreslagna lagen ändamålsenlig om man på allvar avser att
komma till rätta med lövslyproblemet. Enligt vår mening tillgodoses kravet
på en effektiv lövslybekämpning om alternativ 2 i förslaget från kommittén
om användning av kemiska medel i jord- och skogsbruket (Ds Jo 1980:11)
kommer till utförande. Alternativ 2 innebär en delegering av beslutsfattandet
rörande kemisk lövslybekämpning till lokal nivå på sådant sätt att
kommunerna, inom ramen för sin fysiska planering, fastställer vilka områden
som är känsliga från miljövårds- och friluftslivssynpunkt. Inom sådana
områden har kommunerna möjlighet att förbjuda besprutning. Alternativet
innebär också att skogsvårdsstyrelserna kan vägra tillstånd till besprutning på
objekt där manuell lövslybekämpning lämpligen kan ske.

I utredningen förutsattes att naturvårdsverket skulle utfärda anvisningar
för kommunernas handläggning beträffande sådana områden som skulle
undantas från besprutning. Som ett uttryck för utredningens mening
beträffande lämpliga säkerhetsavstånd i förhållande till vattendrag, vägar
och boende angav utredningen också ett förslag för detta. I utredningen
förutsattes att dessa förslag till regler skulle vara till vägledning vid
naturvårdsverkets upprättande av anvisningar.

Ett beslut om lagstiftning av denna innebörd medger möjligheter att
komma till rätta med det allvarliga problem som ökande arealer av lövsly
utgör inom skogsbruket. Likaså tillgodoser denna lagstiftning rimliga krav på
hänsyn till naturmiljö, friluftslivet, fritidsområden, sjöar och vattendrag,
allmänna vägar, vattentäkter samt boendes hälsa och trivsel.

Budgetförslag

För att möjliggöra tillsyn av den av regeringen föreslagna lagen om
minimiavverkning föreslås att skogsvårdsstyrelserna skall tillföras ytterligare
resurser för att fullgöra myndighetsuppgifter. Då det enligt moderata

Mot. 1982/83:2324

10

samlingspartiets mening är obehövligt med en sådan lagstiftning är det inte
heller nödvändigt att tillföra skogsvårdsstyrelserna ytterligare medel. Härvid
kan medel avseende 7 000 tjänstgöringsdagar beräknat till 10 milj. kr.
inbesparas.

Ökad lönsamhet

Från moderata samlingspartiet har vi länge hävdat att det centrala i hela
utbudsproblematiken är skattesystemet. En genomgripande reform av
marginalskatterna är nödvändig för att påtagligt påverka avverkningsbenägenheten
inom det privatägda skogsbruket. Intill dess att en sådan
omläggning är genomförd måste särskilda, temporära regler införas. I annat
fall finns uppenbar risk för att utbudet ytterligare försämras. En administrativt
enkel metod är att från inkomst av skogsbruk medge extra avdrag av
det slag som beslutats av vårriksdagen 1981. Effekten ökar med väsentligt
höjda procentsatser.

Ett sådant förfaringsätt innebär också att avverkningarna kan anpassas
efter konjunkturerna, något som regeringens förslag om minimiawerkningsskyldighet
inte tar hänsyn till. Lönsamheten i skogsbruket måste vara
godtagbar för att skogsägaren skall stimuleras till avverkning och reinvesteringar
i god skogsvård.

Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till Lag om ändring i
skogsvårdslagen (1979:429),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till Lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

3. att riksdagen antar följande förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommunfullmäktige får förbjuda spridning av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning av lövsly, över skogsmark som är känslig från
miljövårds- och friluftslivssynpunkt.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande statens naturvårdsverk,
meddelar närmare föreskrifter om när skogsmark kan anses vara av den art
som avses i första stycket.

2 § För spridning av sådana bekämpningsmedel över annan skogsmark än
för vilken kommunfullmäktige utfärdat förbud enligt 1 § första stycket krävs
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

3 § Tillstånd får lämnas om det finns starka skäl från skogsvårdssynpunkt.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande skogsstyrelsen, meddelar
närmar t föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd.

Mot. 1982/83:2324

11

4 § Produktkontrollnämnden får medge undantag från skyldigheten enligt
2 § att söka tillstånd till spridning om det behövs för vetenskaplig prövning.
Därvid skall nämnden föreskriva de villkor som behövs till skydd för
allmänheten.

5 § Skogsmarkens ägare har inte rätt till ersättning om spridning förbjuds
enligt 1 § eller spridning annars vägras enligt 2 eller 4 §.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller villkor
som föreskrivits enligt 4 § eller som i strid mot 2 § sprider bekämpningsmedel
döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

Skogsstyrelsens och produktkontrollnämndens beslut överklagas hos
regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla.
Undantag som meddelats enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre
bestämmelser skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

4. att riksdagen avslår förslaget att till Skogsvårdsstyrelserna:
Myndighetsuppgifter för budgetåret 1983/84 utöver i proposition
1982/83:100 bilaga 11 föreslaget förslagsanslag anvisa
ytterligare 10 000 000 kr.

Stockholm den 11 april 1983

ULF ADELSOHN (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

ROLF CLARKSON (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

LARS TOBISSON (m)

CARL BILDT (m)

ROLF DAHLBERG (m)

PER PETERSSON (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
INGRID SUNDBERG (m)