6

Motion
1982/83:2299
Thure Jadestig

Ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) (prop. 1982/83:141)

Regeringens förslag till ändringar i narkotikastrafflagen berör egentligen
inte alls den del av narkotikabrottsligheten sorn brukar benämnas ”lilla
marknaden”, dvs. de enskilda missbrukarnas förvärv och innehav av
narkotika. Samtidigt framstår denna lilla marknad som ytterst väsentlig för
all illegal narkotikahantering, eftersom det är här som efterfrågan finns och
missbruksbeteendet och preparaten sprids vidare.

För att komplettera regeringens förslag vill jag här lägga fram förslag om
sådana ändringar i narkotikastrafflagen som är särskilt riktade mot den lilla
marknaden.

Brottsrubriceringen ”narkotikaförseelse” (narkotikastrafflagen 2 §) har
i allt väsentligt nu tjänat ut. Den används i dag slentrianmässigt som
rubricering för missbrukarnas eget innehav av narkotika. Det ådöms böter
eller ges strafföreläggande. För missbrukarna är böter ingen meningsfull
påföljd. Samtidigt har under lång tid många gatulangare här jämställts med
missbrukare, eftersom det varit svårt för polis och åklagare att bevisa att
de innehavt de aktuella mängderna för annat än just ”eget bruk”. Bedömningen
har här ofta blivit slentrianmässig.

Om brottsrubriceringen narkotikaförseelse avskaffas och all illegal narkotikahantering
betraktas som narkotikabrott (eller i förekommande fall
grovt narkotikabrott) blir det möjligt att mer effektivt ingripa mot den lilla
marknaden. Husrannsakan och personundersökningar blir möjliga för att
utreda omfattning och allvar i missbruk och illegal hantering av narkotika.
Mer differentierade påföljder blir möjliga. Här torde särskild skyddstillsyn
med föreskrifter av terapeutiskt slag vara en viktig påföljdsform för missbrukare.
Langare kan mot bakgrunden av vad de mer omfattande utredningarna
givit vid handen ådömas mer kännbara straff.

Straffvärdet för det enskilda innehavet av narkotika kan också höjas så
att påföljden blir mer verkningsfull än bara böter. Med tanke på missbrukets
stora spridning över landet är det i dag nödvändigt att samhället
markerar en skarpare inställning även till innehav av narkotika för eget
bruk.

En del förfaranden med narkotika föreslås i propositionen även i fortsättningen
förbli straffria. Detta gäller främst de osjälvständiga gärningsformerna
till innehav av narkotika (försök, förberedelse, medverkan och
stämpling). I dag straffas inte den som förmår en annan person att till sig
skicka narkotika, t. ex. per post till en anstalt. Att gemensamt insamla
pengar för anskaffning av narkotika är straffritt om den avsedda mängden

Mot. 1982/83:2299

7

inte är så stor att det kan betraktas som avsedd för överlåtelse och under
förutsättning att polisen ingriper innan någon tagit narkotikan i besittning.
Genom en kriminalisering av de osjälvständiga gärningsformerna till det
olagliga narkotikainnehavet skulle det bli möjligt att ingripa mot många av
förfarandena kring innehav av narkotika som i dag är straffria. Samhället
skulle därigenom också understryka det allvarliga i all illegal hantering av
narkotika. Den förhållandevis milda bedömning som själva narkotikainnehavet
åtnjutit i rättsligt hänseende under lång tid skulle därmed också
få vika för en strängare syn.

Gärningen innehav täcker inte alla de förfaranden kring konsumtionen
av narkotika som i dag inte är tillåtna. Här finns således ett gränsland där
vissa förfaranden varken är tillåtna (vilket endast den medicinska eller
vetenskapliga användningen av narkotika är) eller straffbara. Svea hovrätt
har i en nyligen avkunnad dom (DB 53/83) slagit fast att konsumtion av
narkotika inte är straffbar. I det aktuella målet har det inte räknats som
innehav att ha rökt en haschpipa som preparerats med hasch som införskaffats
och innehavts av en annan person.

Innehavsbegreppet i narkotikastrafflagen och gällande praxis tolkas huvudsakligen
i civilrättslig mening. Att ge innehavsbegreppet en vidare
tolkning än så är kanske inte tillrådligt eller genomförbart. Ett alternativ är
då att utöver innehavet kriminalisera även vissa andra förfaranden med
narkotika.

Att kriminalisera själva missbruket, dvs. den icke-medicinska konsumtionen,
är mindre lämpligt. För det första är det oklart vad en sådan
gärningsbeskrivning skulle åsyfta: påverkan-intoxikationen, själva tillförandet
eller något annat. Betydande bevisproblem kan komma att uppstå
och i många fall bli helt avhängiga om prov tas på förekomst av narkotika
eller dess omsättningsprodukter i kroppsvätskor. Mot en kriminalisering
av själva missbruket talar vidare att det skulle äventyra missbrukarnas
motivation att i nödlägen söka akutmedicinsk vård för egen del eller för
missbrukande kamraters del av rädsla för att bli omhändertagna eller
bestraffade.

Med ovanstående ändringar torde narkotikastrafflagen bli ett betydligt
effektivare instrument i kampen mot all narkotikabrottslighet och särskilt
den som rör den lilla marknaden.

Med hänvisning till vad som ovan anförts får jag hemställa

1. att riksdagen beslutar att avskaffa brottsrubriceringen narkotikaförseelse
(2 § narkotikastrafflagen),

2. att riksdagen beslutar att även de osjälvständiga gärningsformerna
(försök, förberedelse, medverkan och stämpling) till olaga
innehav av narkotika skall vara straffbara.

Stockholm den 8 april 1983

THURE JADESTIG (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983