4

Motion

1982/83:228

Kjell Johansson och Jan-Erik Wikström

Ändring i patentlagen (1967:837) m. m. (prop. 1982/83:67)

Patentlagens bestämmelser att handlingarna viss tid efter patentsökandet
skall hållas allmänt tillgängliga liksom rätten på det mikrobiologiska området
att samtidigt därmed få tillgång till prov från en deposition avser bl. a. att
tillgodose den grundläggande målsättningen bakom patentsystemet att
främst i samhällets intresse sprida kännedom om gjorda framsteg och därmed
befrämja fortsatt forskning och utveckling. Uppenbarligen tar detta inte
sikte endast på att direkt befrämja sådan verksamhet hos företagen utan även
den som bedrivs vid universitet och högskolor och andra fristående
institutioner i samhällets tjänst.

Enligt gällande svensk rätt blir sålunda en deposition, som hör till en
patentansökan, tillgänglig för envar, när handlingarna i ärendet blir
offentliga. Detta innebär att varje tredje man, som önskar det, från denna
tidpunkt kan få ut ett prov på den deponerade kulturen. En motsvarande
ordning gällde ursprungligen också enligt den europeiska patentkonventionen.

I den europeiska patentkonventionen har införts en bestämmelse som
säger att, om patentsökanden begär det, prov skall lämnas ut bara till en
oberoende sakkunnig i avbidan på att europeiskt patent har meddelats eller
patentansökningen har avgjorts på annat sätt (den s. k. expertlösningen).
Den sakkunnige skall därvid utföra de prov och undersökningar som tredje
man begär. Expertlösningen innebär således en betydande begränsning av
tredje mans enligt nuvarande ordning i huvudsak ovillkorliga rätt att få direkt
tillgång till prov av deponerad kultur i anslutning till att handlingarna i
ansökningsärendet blir offentliga.

Enligt propositionen infördes expertlösningen i konventionen trots
motstånd från framför allt svensk och brittisk sida. De svenska och brittiska
delegationerna i den europeiska patentorganisationens förvaltningsråd
hävdade sålunda att det fick anses tveksamt om en deposition som var
tillgänglig endast genom en mellanhand kunde anses tillgänglig för envar.
Enligt dessa delegationer rimmade expertlösningen illa med de bestämmelserom
handlingars offentlighet som fanns i konventionens artikel 122. Sedan
systemet med en sakkunnig mellanhand hade antagits av den europeiska
patentorganisationens förvaltningsråd, hemställdes från svensk sida att
erfarenheterna från systemet skulle studeras efter en period om fem år och
att frågan om en omprövning av systemet då också skulle tas upp.
Förvaltningsrådets majoritet hade inte någon erinran mot detta.

Det är värt att notera att, såvitt vi vet, f. n. icke någon annan

Mot. 1982/83:228

5

fördragsslutande stat infört denna omstridda expertlösning i sin nationella
lagstiftning. Redan nu kan konstateras att vissa medlemsländer icke heller
kommer att göra det. Den uppenbara tvekan som sålunda råder i de flesta
västeuropeiska stater inför denna lösning framstår inte som överraskande.

Att efter vad som enligt det tidigare sagda förekommit under överläggningarna
i förvaltningsrådet nu gå i täten med att introducera lösningen i
svensk nationell lag framstår i sig som påtagligt inkonsekvent och torde vara
ägnat att minska trovärdigheten i ett kommande svenskt agerande i riktning
mot en omprövning av lösningen inom den europeiska patentorganisationen.
En sådan omprövning efter en femårsperiod skulle kunna bli aktuell endast
en kort tid (mindre än ett år) efter det att en bestämmelse, avseende
expertlösningen, enligt nu framlagt förslag trätt i kraft i Sverige.

De skäl som departementschefen anför till stöd för förslaget att nu införa
expertlösningen i svensk patentlagstiftning är inte av sådan tyngd att de
uppväger de av departementschefen anförda principiella betänkligheterna
mot en sådan lösning.

Enligt propositionen råder det en väsentlig skillnad mellan att en
konkurrent får tillgång till den traditionella skriftliga beskrivningen, som ger
anvisningar för en teknisk lösning, och att konkurrenten får ut prov från en
deposition, varigenom själva produktionsmedlet blir tillgängligt för konkurrenten.
Patentsökanden kan enligt propositionen ofta ha fått lägga ned ett
långvarigt forskningsarbete och ha gjort stora investeringar för att få fram
detta produktionsmedel (mikroorganismen).

Avgörande för frågan om vilken skillnad som föreligger mellan dessa fall är
om konkurrenten med ledning av beskrivningen verkligen kan framställa och
entydigt identifiera mikroorganismen. Kan han detta, erfordras ingen
deposition. Konkurrenten har tillgång till produktionsmedlet redan genom
beskrivningen, oavsett vilket forskningsarbete och vilka kostnader patentsökanden
nedlagt.

Är däremot beskrivningen icke så tydlig som ovan angetts, kräver
patentlagen att den framställda mikroorganismen deponeras. Att i sådana
fall stadga i lag att konkurrenten icke får prov av mikroorganismen förefaller
ologiskt.

Något belägg för att missbruk i realiteten förekommit i nämnvärd
omfattning har inte getts vare sig av den svenska eller den utländska kemiska
industrin. Även om den nuvarande ordningen ger möjligheter till missbruk
av befarat slag är det knappast rimligt att anta att företag, etablerade inom
det kemiska området, i någon i sammanhanget betydelsefull omfattning
skulle vara beredda att ta de risker som ett otillbörligt utnyttjande av
utlämnat prov i olika hänseenden kan innebära. Det förhållandet att
undantagsvis mindre nogräknade konkurrerande företag inom kemiindustrin
kan komma att missbruka prov motiverar inte expertlösningens
införande i svensk lagstiftning.

Mot. 1982/83:228

6

Enligt departementschefen skulle det i praktiken inte få någon större
betydelse för offentligheten, om Sverige inte inför systemet med en
sakkunnig mellanhand, eftersom patent för Sverige kan erhållas hos EPO.
Systemets genomslagskraft vid EPO och dess återverkningar måste emellertid
anses vara i hög grad beroende av att medlemsländerna också är beredda
att införa systemet i nationell lagstiftning. Något säkert stöd för att så
kommer att ske föreligger som tidigare antytts f. n. inte.

De av departementschefen anförda skälen för att Sverige bör införa ett
system enligt vilket prov på en deponerad mikroorganism under viss tid
tillhandahålls tredje man bara genom en särskild sakkunnig mellanhand är
icke övertygande.

Med hänsyn till att de europeiska industriorganisationerna från början
hade mer långtgående krav är det också risk för att det nu framlagda förslaget
blott betraktas som ett första steg i riktning mot införande av ytterligare
försämringar när det gäller tillgänglighet av deponerade mikroorganismer.

Som inledningsvis framhållits avser den f. n. fastlagda rätten på det
mikrobiologiska området att samtidigt med handlingarnas allmänna tillgänglighållande
få tillgång till prov från en deposition bl. a. att tillgodose den
grundläggande målsättningen bakom patentsystemet att främst i samhällets
intresse sprida kännedom om gjorda framsteg och därmed befrämja fortsatt
forskning och utveckling. Hur denna målsättning påverkas av expertlösningen
berörs icke i propositionen. Med hänsyn till ärendebalanserna hos
patentmyndigheten och överinstanserna och till sådan fördröjning av
ärendenas behandling som beror på sökandens åtgärder kommer expertlösningen
i praktiken att medföra att prov under avsevärd tid inte kan utlämnas
direkt till tredje man. De senaste årens snabba utveckling av biotekniken
utgör resultatet av en intensiv grundforskning, som bedrivits vid högskolor
och universitet runt om i världen. Resultatet har möjliggjorts mycket tack
vare det fria informationsutbyte, som traditionellt sker mellan sådana
institutioner. Även om forskningsresultaten i sig är banbrytande kommer det
för den fortsatta utvecklingen att krävas ytterligare intensiva forskarinsatser.

En forskare, som är intresserad av en deponerad mikroorganism, skall
enligt det nu framlagda förslaget på patentverkets förteckning över
sakkunniga kunna finna en person som han bedömer eventuellt lämplig som
sakkunnig mellanhand (forskaren och patentsökanden kan även komma
överens om sakkunnig). Huruvida denna person skall åta sig uppdraget
måste enligt propositionen i varje särskilt fall bli en förhandlings- och
avtalsfråga mellan den sakkunnige och forskaren. Propositionen berör icke
närmare förutsättningarna för att diskussionerna av dessa frågor, som
sannolikt kräver medverkan av juridisk expertis, skall leda till ett rimligt
resultat, t. ex. vad som skall anses vara orimligt hög ersättning, vilket
skadeståndsansvar som kan komma i fråga, om den sakkunnige missbrukar

Mot. 1982/83:228

7

ett sakkunniguppdrag, om den sakkunnige kan komma att ådra sig
skadeståndsskyldighet, för vilka det allmänna har att svara. Det förhållandet
att en forskare vid ett universitet eventuellt måste betala kostnaden för
experten av de medel som forskaren erhållit från ett statligt forskningsråd
kan även komplicera och försvåra forskningen. Forskaren kan slutligen ha
egen teknik och egen kunskap (speciell teknisk utrustning - know-how) som
experten icke besitter och som är en förutsättning för att önskat resultat skall
uppnås vid exempelvis identifiering av och experiment med mikroorganismen.
Det kan icke anses rimligt, att forskaren måste välja mellan att avstå
från att utföra prov med mikroorganismen och att låta experten få del av den
teknik och kunskap forskaren själv besitter. Samma problem ställs för övrigt
även varje företag inför, som önskar få tillgång till en deponerad
mikroorganism.

Sammantaget hindrar i stället för främjar expertlösningen fortsatt
forskning och utveckling.

Med stöd av vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen beslutar att avslå förslaget om införande av den s. k.
expertlösningen i patentlagstiftningen.

Stockholm den 12 januari 1983

KJELL JOHANSSON (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)