11

Motion
1982/83:2279
Görel Bohlin

Underrätternas sammansättning m. m. (prop. 1982/83:126)

Nämndemannainstitutionen har under så lång tid att den knappast är
överblickbar utgjort ett utomordentligt väsentligt inslag i det svenska
rättsväsendet. Nämnden i allmän underrätt som en framträdande del av
rättskipningen har under senare tid vunnit efterföljd på olika områden av den
dömande verksamheten. Nämndemän deltar numera i hovrätt, kammarrätt
och förvaltningsdomstolar i första instans. Det demokratiska inslaget i
processen har genom olika reformer befästs och förstärkts för att i god balans
med den i yrket skolade domaren medverka till förtroendeingivande beslut
under lagarna och därjämte möjliggöra en medborgerlig insyn i domstolarnas
verksamhet. Det är viktigt att detta framhålls. Propositionen innebär
nämligen för tingsrättens del en försvagning både av lekmannainslaget och av
den viktigaste rättssäkerhetsgarantin, nämligen juristdomarens ställning.

Antal nämndemän

Nämndemännens antal och den därmed ofta förknippade frågan om
kollektiv eller individuell rösträtt har stått under debatt under mer än ett och
ett halvt århundrade. Meningarna har ofta varit delade. Efter rättegångsbalkens
tillkomst har man under lagstiftningsarbetet gång på gång återkommit
till nämndemannafrågan. Den fick sin nuvarande lösning genom att
femmannanämnden infördes i tingsrätt fr. o. m. 1971 och tremannanämnden
avskaffades. Det är av särskilt intresse att i propositionen rörande
tingsrätterna (1969:44) föreslogs fyra nämndemän men att det var riksdagen
som på lagutskottets förslag (uti. 1:1969:38) kom till att antalet borde vara
fem.

Det nu framlagda förslaget går ut på genomgripande förändringar av vad
som traditionellt och historiskt utgjort en hörnsten i den rättskipande
verksamheten i Sverige. Förslag till ändringar av sådan art brukar normalt
föregås av en rättspolitisk debatt om behov, förutsättningar och former för en
ändring. Förslaget är emellertid inte resultatet av någon sådan debatt utan
har sin grund i annat än rättspolitiska överväganden, nämligen överväganden
av samhällsekonomisk art. Sådana överväganden är givetvis inte betydelselösa
i sammanhanget men kan knappast anses centrala, och dessutom är
besparingseffekten synnerligen tveksam. Det hade därför varit bättre om
förslaget framlagts från andra utgångspunkter, inte minst eftersom det gäller
en så viktig princip i rättegången som den att tyngdpunkten i rättskipningen
skall ligga i underrätterna. Frågan om underrätts sammansättning måste

Mot. 1982/83:2279

12

nämligen sägas vara av stor betydelse för denna princip.

De ändringar som på senare tid genomförts i nämndemannainstitutionen
har stärkt lekmännens inflytande i processen. Denna utveckling har varit
värdefull för underätten som helhet och klart gagnat dess verksamhet.
Femmannanämnden har visat sig vara på en gång representativ och
effektiv.

Angående nämndsammansättningen i brottmål, så är det obestridligt att
de större brottmålen kräver mera av dem som sitter till doms. Och det är
självklart att bedömningen i allmänhet kan antas bli bättre, om fem och inte
tre lekmän deltar. En större nämnd kan rimligen förutsättas ge säkrare
garantier för sådan kunskap och erfarenhet och sådant omdöme som leder till
bättre prövning av alla de enskildheter som förekommer i målet.

När det gäller nämndens representativitet kan inte nog kraftigt understrykas
att nämnden måste vara allsidigt sammansatt, om den skall utgöra ett
kvalificerat instrument för lekmannadeltagandet i rättskipningen och samtidigt
vinna medborgarnas förtroende såsom deras företrädare i domstolen.
En minskning av antalet nämndemän i varje mål leder ofrånkomligen till
minskad allsidighet och representativitet. Ancienniteten kommer att vinna
över en bättre åldersfördelning och yrkesspridning. Det torde bli svårare än
f. n. att rekrytera nämndemän bland de medborgargrupper som nu är mindre
väl företrädda. Den ibland förekommande premieringen av ett långvarigt
kommunalpolitiskt intresse med en nämndemannapost kommer att märkas
mera. Och risken är betydande att en minskning av antalet kommer att gå ut
över kvinnorna, som nu på många håll börjar nå en godtagbar jämvikt bland
nämndemännen. En nämnd med endast tre ledamöter kan inte heller,
generellt sett, beräknas bli så partipolitiskt allsidig som är fallet med
femmannanämnden.

Individuell rösträtt

Nämnden i allmän underrätt har av ålder haft kollektiv rösträtt. De
nämndemän som under senare tid tillförts hovrätt och kammarrätt har fått
individuell rösträtt av naturliga skäl, nämligen på grund av att de tjänstgör
tillsammans med en majoritet av yrkesdomare.

I motsats till vad som gäller i de flesta andra sammanhang, där
ordförandens inflytande begränsas till utslagsröst, har ordföranden i en
domstol en speciell bakgrund. Den lagfarne domaren har en allsidig och
grundlig utbildning för sin befattning och har nått denna befattning efter
särskild prövning. Den lagfarne domaren har också genom lång tjänstgöring
möjlighet att på ett särskilt sätt sörja för kontinuiteten i verksamheten. Detta
talar mycket starkt för att den lagfarne domaren bör ha en särställning när det
gäller omröstningen till dom eller beslut. Individuell rösträtt kan leda till
avgöranden som inte överensstämmer med gällande rättsregler och praxis
och bör därför avvisas.

Mot. 1982/83:2279

13

Mot förslaget om införande av individuell rösträtt kan också göras andra
invändningar. Medan en omröstning i tingsrätt f. n. är en enkel procedur,
skulle det föreslagna omröstningssystemet vålla komplikationer och tidsutdräkt.
Omröstningsreglema skulle kunna leda till många rättegångsfel, helst
som arbetstempot vid förhandlingarna i tingsrätt blivit alltmer uppdrivet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda yrkas

att riksdagen avslår regeringens proposition 1982/83:126 angående
underrätternas sammansättning m. m.

Stockholm den 5 april 1983

GÖREL BOHLIN (m)