Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1982/83:2278
Gunilla André m. fl.

Underrätternas sammansättning m. m. (prop. 1982/83:126)

Centern slår vakt om nämndemannainstitutionen. Medverkan av nämndemän
i rättskipningen har lång tradition i Sverige och är av stor vikt för
människors förtroende för våra domstolar. Det är viktigt att detta bibehålls,
och centern yrkar därför avslag på regeringens förslag om minskat antal
nämndemän i tingsrätt och länsrätt.

Det enda egentliga motiv som presenteras i propositionen är att förslaget
påstås spara 14 milj. kr. Någon belysning av de rättspolitiska konsekvenserna
av förslaget lämnas inte i propositionen. Det är därför inte möjligt att
bedöma vare sig vilka ekonomiska eller rättssäkerhetsmässiga följder
förslaget skulle komma att få.

En bred remissopinion avstyrker förslaget. Till dessa hör LO som i sitt
yttrande påpekar att det är såväl från ”allmänt demokratiska synpunkter som
av rättssäkerhetsskäl viktigt att nämnden har en så bred förankring i
samhället som möjligt, och en ur politisk synvinkel allsidig sammansättning”.
Man anser vidare att lekmannainflytandet är omistligt från både demokratioch
rättssäkerhetsskäl och avstyrker förslaget.

Inledning

I proposition 1982/83:126 föreslår regeringen en kraftig reduktion av
antalet medverkande lekmän i rättskipningen. Man gör detta efter att först
ha framfört en rad viktiga skäl för lekmannainflytande vid våra domstolar.
Man anför bl. a. följande:

Lekmannamedverkan vid de svenska underrätterna har uråldriga traditioner.
Även om skälen för denna medverkan skiftat under årens lopp, råder det
även i våra dagar en bred enighet om att den är av stort värde från flera
synpunkter. Först och främst utgör lekmannainflytandet en garanti för att
domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i
samhället. Särskilt gäller detta i bedömningsfrågor, t. ex. angående påföljdsval
eller bevisvärdering. Lekmännens medverkan bidrar därigenom till att
medborgarnas förtroende för rättskipningen upprätthålls. Vidare tillgodoser
lekmännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet. På
det sättet vidmakthålls tilltron till denna verksamhet på ett mer allmänt
plan.

Detta är synpunkter som vi till fullo delar. Det leder oss däremot inte till
slutsatsen att man bör urholka denna medverkan av icke-jurister i
domsutövandet. Vi avvisar därför regeringsförslaget av nedan angivna
skäl.

Mot. 1982/83:2278

Oförändrat lekmannainflytande

Allmänt

De förslag som läggs fram i propositionen har inte föregåtts av något mer
ingående utredningsarbete. Endast en kortfattad departementspromemoria
ligger till grund för förslaget. Förändringar i de rättskipande myndigheternas
organisation och arbete har alltid brukat föregås av omfattande utredningar.
Vi kan dock inte finna att den promemoria som upprättats inom justitiedepartementet
visat att en minskning av antalet lekmannadomare skulle ha
sådana fördelar att detta förslag bör genomföras. Vi anser därför att någon
förändring av lekmannamedverkan i tingsrätterna ej bör komma till
stånd.

I propositionen anförs inga andra motiv för en ändring av tingsrätternas
sammansättning än ekonomin. Enligt propositionen uppgår besparingen vad
gäller tingsrätterna till 12,5 milj. kr. (för länsrätterna 1,5 milj. kr.). Vi är av
den uppfattningen att de ekonomiska aspekterna ej får väga tyngre än
värnandet av rättssäkerheten. När det till yttermera visso endast är fråga om
en besparingseffekt av 14 milj. kr. anser vi det helt oacceptabelt att äventyra
berättigade krav på högsta möjliga kvalitet i rättskipningen.

Med en minskning av antalet lekmannadomare föreligger även en klar risk
för att de tilltalades förtroende för rättskipningen urholkas. Detta är i sig
mycket allvarligt men får troligtvis också till följd att antalet överklaganden
ökar. Detta innebär då att en stor del av den förmodade besparingen äts upp
av ökade kostnader för handläggningen i överrätterna.

Många remissinstanser avstyrker förslaget

I propositionen framförs påståendet att en knapp majoritet avstyrker
förslaget. Om man tar hänsyn till de kunskaper och erfarenheter som resp.
remissinstans besitter är det en kraftig majoritet av de tunga instanserna som
avstyrker förslaget. Till dessa hör domstolsverket, JK, Sveriges domareförbund,
LO samt nämndemännens riksförbund. Ett bra exempel på vad
remissinstanserna anför utgör LO:s yttrande. Man anför där följande:

LO anser att lekmannamedverkan är ett viktigt inslag i domstolarnas
verksamhet. Lekmännen tillför den dömande verksamheten kunskaper och
erfarenheter från andra delar av samhället. Lekmännens medverkan ger
också människorna i samhället insyn i rättsvården och därmed möjligheter
till kontroll. Det är såväl från allmänt demokratiska synpunkter som av
rättssäkerhetsskäl viktigt att nämnden har en så bred förankring i samhället
som möjligt, och en ur politisk synvinkel allsidig sammansättning. Det är mot
bakgrund av de i promemorian ovan redovisade skälen minst sagt oförståeligt
att förslag läggs om minskning av antalet nämndemän. De redovisade skälen
talar, enligt LO, för att bibehålla gällande ordning. Då lekmannainflytande
är omistligt från både demokrati- och rättssäkerhetsskäl avstyrker LO det
framlagda förslaget.

Mot. 1982/83:2278

Även Sveriges domareförbund framför i sitt yttrande synpunkter som är av
stort värde:

Det i en knapphändig departementspromemoria nu framlagda förslaget
går ut på genomgripande förändringar av vad som traditionellt och historiskt
utgjort en hörnsten i den rättskipande verksamheten i Sverige. Förslag till
ändringar av sådan art brukar normalt föregås av en rättspolitisk debtt om
behov, förutsättningar och former för en ändring. Förslaget är emellertid inte
resultatet av någon sådan debatt utan har sin grund i annat än rättspolitiska
överväganden, nämligen överväganden av samhällsekonomisk art. Sådana
överväganden är visserligen inte betydelselösa i sammanhanget. De kan
emellertid knappast betecknas som avgörande eller ens centrala.

Nämndens allsidighet bör inte begränsas

En av de största nackdelarna med regeringsförslaget är att nämndens
allsidighet skulle komma att begränsas. Det är i dag vanligt att nämnden i ett
mål sammansätts så att man uppnår en lämplig fördelning såvitt avser kön,
ålder, yrke och partitillhörighet. Föredragande statsrådet anför i propositionen
vissa dubier mot detta förfarande, men avslutar detta avsnitt i
propositionen med följande synpunkter:

Jag vill med det anförda givetvis inte ha sagt att det är olämpligt att
tingsrätterna vid indelningen av nämndemännen till tjänstgöring verkar för
en spridning med hänsyn till politisk hemvist eller till ålder, kön och
yrkesverksamhet. Man lägger vid många tingsrätter ned ett betydande arbete
på detta och jag vill understryka att en sådan fördelning kan ha ett stort
värde. Jag menar emellertid att någon avgörande försämring av åsiktsspridningen
bland tingsrättens ledamöter inte äger rum med en måttlig
inskränkning av antalet nämndemän och att det inte heller för att nämnden
skall fylla sin funktion är nödvändigt att i det enskilda målet få till stånd en
från partipolitisk synpunkt representativ sammansättning.

Vi kan inte dela den uppfattning som justitieministern ger uttryck för ovan.
Förslaget innebär en reducering av antalet tjänstgörande nämndemän med
40%.

Detta kommer att medföra stora svårigheter för tingsrätterna att uppnå en
önskvärd allsidighet i nämndens sammansättning.

Bristande konsekvens i förslaget

De skäl som starkt talar för ett bibehållande av fem nämndemän torde,
enligt vad som framgår av propositionen, i princip även stödjas av
regeringen. På något annat sätt kan man nämligen inte tolka det faktum att
för brottmål där ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år fortfarande
fem nämndemän skall tjänstgöra. Detta förslag framförs trots att i
departementspromemorian en sådan lösning avvisats, huvudsakligen på
grund av de organisatoriska problem som skulle uppkomma samt risken för
rättegångsfel. Även remissinstanserna har i allmänhet delat denna bedömning.

Mot. 1982/83:2278

De skäl som redovisas i propositionen för att ha en större nämnd i mål om
mera än tvåårigt fängelsestraff är enligt vår uppfattning lika bärande för
övriga fall. Det finns därför anledning att återge vad som anförs i denna fråga
i propositionen:

Det finns emellertid en grupp mål där man med visst fog kan göra gällande
att avgörandet bör träffas av ett större antal personer, nämligen mål om
mycket grova brott. I sådana mål uppkommer oftare än annars grannlaga
bevisvärderingsfrågor. Vidare måste rätten göra svåra avvägningar när det
gäller påföljden. Eftersom det normalt gäller långvariga fängelsestraff, är
rättens bedömningar av synnerligen stor betydelse för den tilltalade. I dessa
mål talar enligt min mening övervägande skäl för att nuvarande domförhetsregler
i princip behålls.

Självfallet kan det finnas mål där nämnden ur bevisvärderingssynpunkt ej
har något större värde. Andra motiv för nämnden tar då vid, som exempelvis
förtroendet för domstolen. Men gränsen mellan vilka mål som innehåller
komplicerade bevisvärderingsfrågor går inte vid två års fängelse. Bevisfrågor
av stor betydelse kan uppkomma i mål där långt lindrigare straff kan komma i
fråga.

Rättens bedömningar av påföljden kan med fog sägas ha mycket stor
betydelse i de allra flesta mål. För den som för första gången står inför hotet
om fängelsestraff är det knappast strafftidens längd som är av störst
betydelse. Rättens bedömningar kan således vara av synnerligen stor
betydelse för den tilltalade också i andra fall än där två års fängelse kan
komma i fråga. Det är enligt vår uppfattning inkonsekvent av regeringen att
inte föreslå ett bibehållande av femmannanämnderna i alla mål.

Risk för rättegångsfel

Propositionens förslag att inte ha en enhetlig nämnd för alla brottmål fanns
inte med i departementspromemorian. Där förordades entydigt ett system
med samma antal nämndemän i alla mål där lekmän deltar i domsutövningen.
Man anförde där bl. a. följande:

Det är uppenbarligen mera kostsamt och arbetskrävande för domstolarna
att administrera ett system med olika nämndstorlekar än att handskas med
endast en nämndtyp. Bl. a. måste förhandlingarna planeras så att de mål som
fordrar samma nämnd kan handläggas på samma dag. Sådana besparingar i
både tid och pengar som många domstolar eftersträvar genom att efter
varandra hålla förhandlingar i mål där exempelvis åklagaren eller försvararen
är densamme blir svårare att nå om olika mål kräver olika storlek på
nämnden. Vidare kan kravet på en viss nämndtyp ibland leda till att
avgörandet i ett enskilt mål blir fördröjt. Ytterligare en allvarlig nackdel är de
risker för rättegångsfel som alternativa domförhetsregler för med sig.

Även ekonomin ansåg man utgjorde ett starkt motiv för att endast ha en
typ av nämnd eftersom det annars skulle finnas risk att på grund av osäkerhet
från domstolens sida den större nämnden skulle komma att användas i större

Mot. 1982/83:2278

utsträckning än vad sorn föreskrevs.

Flertalet remissinstanser instämmer i promemorians synpunkter. Likväl
föreslås i propositionen att två nämndstorlekar skall finnas.

Vi delar den bedömning som kommit till uttryck i promemorian och i ett
stort antal remissyttranden. Vi anser att detta är ytterligare ett starkt skäl för
bibehållandet av nuvarande sammansättningsregler.

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden

I propositionen föreslås att det totala antalet valda nämndemän inte skall
minskas trots att en reduktion av antalet tjänstgörande i brottmålen sker.
Detta får till följd att varje nämndeman får färre tjänstgöringstillfällen. Som
skäl för att utse lika många nämndemän som f. n. anförs att rekryteringen till
detta uppdrag härigenom underlättas. Något belägg för att så skulle vara
fallet ges inte.

Flera remissinstanser är tveksamma till denna lösning. De anser att risk
föreligger att nämndemännen kommer att vara mindre förtrogna med
rättskipningsarbetet om antalet tjänstgöringstillfällen minskas.

Ett viktigt motiv för nämndemannamedverkan vid våra domstolar är de
kunskaper och erfarenheter som nämndemännen kan förmedla till allmänheten.
Det är då angeläget att så många nämndemän som möjligt utses. Detta
motiv måste vägas mot kravet på erfarna och efter hand på området kunniga
nämndemän. Dessa egenskaper kan endast vinnas genom förhållandevis täta
tjänstgöringar.

I konsekvens med vårt avslagsyrkande på förslaget om ändring av
tingsrätternas sammansättning, anser vi att någon förändring av rösträttsoch
ansvarsreglerna ej heller bör komma till stånd. Det kan självfallet finnas
starka principiella skäl som talar för en individuell rösträtt, men vi anser att
denna fråga fordrar ytterligare belysning vilken lämpligen bör utföras av
rättegångsutredningen.

En ytterligare komplikation med införandet av individuell rösträtt är
frågan om vilken påföljd som är mildast.

Frågan om påföljdens inbördes stränghet är f. n. under övervägande av
fängelsestraffkommittén (Ju 1979:4). Enligt uppgift i propositionen avser
kommittén att lägga fram förslag om reglerna av denna fråga under år 1984.
Innan beslut fattats av riksdagen i detta ämne anser vi det inte möjligt att
genomföra ett system med individuell rösträtt där vid lika röstetal den
mildaste påföljden skall gälla.

Länsrätternas sammansättning

Med hänvisning i tillämpliga delar till vad vi anfört ovan om tingsrätternas
sammansättning anser vi att ej heller detta förslag bör genomföras.

Mot. 1982/83:2278

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om ändring av tingsrätternas och
länsrätternas sammansättning,

2. att riksdagen avslår förslaget om individuell rösträtt och
juridiskt ansvar för nämndemännen.

BRITTA HAMMARBACKEN (c) SIGVARD PERSSON (c)

Stockholm den 5 april 1983

GUNILLA ANDRÉ (c)
BENGT KINDBOM (c)

MARTIN OLSSON (c)
KARIN SÖDER (c)
KARL BOO (c)

INGER JOSEFSSON (c)
SVEN-ERIK NORDIN (c)

KERSTI JOHANSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)
MARIANNE KARLSSON (c)
ELVING ANDERSSON (c)