11

Motion

1982/83:2216

Lars Werner m. fl.

Ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i
frihet m. m.) (prop. 1982/83:85)

I propositionen föreslås en rad förändringar i brottsbalkens bestämmelser
om villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet. Det finns progressiva drag i
förslagen, men tyvärr förefaller det som om man i arbetet med propositionen
mer styrts av behovet att spara pengar än av en genomtänkt kriminalvårdspolitik.

Vpk har den principiella uppfattningen att fängelsestraff är en nedbrytande
behandlingsform, som därför bör användas i minsta möjliga utsträckning.
Vi ser därför positivt på regeringens förslag om att personer med
tidsbestämda straff regelmässigt skall villkorligt friges efter halva strafftiden.
Förslaget väcker emellertid frågeställningen om det inte är lämpligt att
överväga en justering av straffskalorna i brottsbalken, en fråga som också tas
upp, men avfärdas i propositionen.

Det viktigaste skälet för en justering av straffmätningen är att besluten
fattas på två skilda nivåer. På den politiska nivån fastställs ramarna för
straffsatserna, och den rättsskipande nivån fastställer den individuella
straffmätningen. Generella regler för villkorlig frigivning urholkar innebörden
av denna bouppdelning genom att rättsväsendet anpassar sina straffmätningar
till reglerna för frigivning. Det kan således uppstå det egendomliga
förhållandet att man på den politiska nivån säger att den som döms till två års
fängelse i praktiken skall avtjäna ett år. Det är då ett uttryck för att riksdagen
anser att fängelsestraff generellt bör göras kortare. Det kan då finnas
domstolar som inte delar riksdagens uppfattning utan med tanke på
frigivningsreglerna utdömer en längre strafftid än man skulle ha gjort om
dessa regler varit hårdare. Detta öppnar för stora olikheter i rättstillämpningen
och för en förskjutning av makt från den politiska till den
administrativa nivån. En utveckling som vpk inte är beredd att acceptera. Vi
anser därför att riksdagen bör uttala sig för en översyn av straffskalorna i
brottsbalken.

I propositionen föreslås att skyddstillsyn kombinerat med fängelsestraff
skall kunna gå i verkställighet oavsett att domen inte vunnit laga kraft. Detta
anser vi vara en oacceptabel urholkning av rättssäkerheten, och riksdagen
bör avvisa propositionen på den punkten.

Vi har redan uttalat att vpk är för en minskning av de faktiska strafftiderna
i fängelse. Detta menar vi emellertid förutsätter en förstärkning av
kriminalvården i frihet. De förslag som läggs i propositionen innebär

Mot. 1982/83:2216

12

emellertid snarare en försvagning. Man föreslår att övervakningen i
normalfallet skall vara ett år och att minskningen av övervakningstiden skall
kompenseras genom tätare kontakt mellan övervakaren och den övervakade.
Man motiverar förslaget främst med att återfallsfrekvensen är högst
under det första året.

Propositionen bygger i dessa delar tyvärr på en svår missuppfattning av
rehabiliteringsprocessens förlopp och övervakningens funktioner och övriga
samhällets inkl. myndigheters relationer till kriminalvårdens klienter.
Dessutom är det troligt att med de föreslagna frigivningsreglerna kommer
frivården att få ta hand om ett större antal personer med en tyngre social
problematik.

Resocialiseringen är en process som bara till en viss grad, som bestäms från
fall till fall, låter sig påskyndas. Det handlar om att genomföra ett
planmässigt arbete, där övervakaren utgör ett nödvändigt stöd, dels på det
personliga planet, dels i kontakt med andra myndigheter, arbetsgivare osv.
Ett år är enligt vår bedömning och enligt bedömning av verksamma
övervakare en alltför kort tid för att genomföra resocialiseringen.

Vid 1974 års kriminalpolitiska beslut lade man fast den s. k. normaliseringsprincipen,
som innebar att kriminalvårdens klienter skulle ges samma
ställning som alla andra medborgare i förhållande till olika myndigheter. Om
detta fungerade i praktiken skulle det förmodligen vara möjligt att förkorta
övervakningstiderna. Men så är tyvärr inte fallet. Socialtjänsten, som har det
yttersta ansvaret för kommuninnevånarna, har inte funnit sina arbetsformer
och är hårt pressad av de sociala förhållandena. Kommunernas ekonomiska
problem gör inte saken bättre. Personalsituationen på de flesta socialkontor
är sådan att man i stort sett bara hinner med det som för ögonblicket mest
pockar på uppmärksamhet. Långsiktigt behandlingsarbete och uppsökande
verksamhet har man sällan tid med, och det är just det som fordras av en
övervakare.

Kriminalvårdens klienter är i stor utsträckning resurssvaga personer som
inte förmår att söka sig till och tillgodogöra sig de sociala tjänster som
samhället kan erbjuda. Inte minst anstaltsskador orsakar detta.

Frivårdens personal kan inte reduceras till förmedlande funktioner mellan
klient och olika myndigheter. De kommer under överskådlig tid också att
tvingas ta på sig en behandlarroll. Därför bör också övervakningen i
normalfallet vara mer än ett år. Vpk anser att övervakningstiden bör vara två
år, men att frågan om fortsatt övervakning skall prövas av övervakningsnämnden
efter ett år, för att avskilja de ärenden som ur resocialiserings- eller
behandlingssynpunkt inte motiverar ytterligare övervakningskontakt.

Mot. 1982/83:2216

13

Under hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar anta följande förslag till ändringar i
regeringens
Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Regeringens förslag Motionärernas förslag

26 kap.

10

För den som villkorligt friges gäller
en prövotid av ett år. I beslut om
villkorlig frigivning som meddelas av
kriminalvårdsnämnden kan dock
fastställas en längre prövotid, högst
tre år.

11

I anslutning till att villkorlig frigivning
äger rum eller senare kan
förordnas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant förordnande
meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket.
Övervakningen
skall utan något särskilt förordnande
upphöra sedan ett år av prövotiden
har förflutit, om inte annat följer av
18 §.

Iakttar den frigivne inte vad som
åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning
som meddelats med stöd därav, får
övervakningsnämnden, utom att
meddela föreskrift enligt 15 § eller
fatta beslut i fråga som avses i
37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas
den frigivne, eller

2. besluta om övervakning av den
frigivne under viss tid efter det att ett
år av prövotiden har förflutit, dock
längst till prövotidens utgång.

§

För den som villkorligt friges gäller
en prövotid av ett till tre år.

§

I anslutning till att villkorlig frigivning
äger rum eller senare kan
förordnas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant förordnande
meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket.
Övervakningen
skall utan något särskilt förordnande
upphöra sedan två år av prövotiden
har förflutit om inte annat följer av
18 §.

Beslut om övervakning skall omprövas
sedan ett år förflutit av prövotiden.

§

Iakttar den frigivne inte vad som
åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning
som meddelats med stöd därav, får
övervakningsnämnden, utom att
meddela föreskrift enligt 15 § eller
fatta beslut i fråga som avses i
37 kap. 7 § första stycket, besluta att
varning skall meddelas den frigivne.

Mot. 1982/83:2216

14

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

28 kap.

3 §

Om det av högst tre månader.

Om förhållandena påkallar det,
får rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet utan
hinder av att den inte har vunnit laga
kraft.

5 §

Skyddstillsynen skall vara

Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit, om
inte annat följer av 7 eller 9 §.

Har verkställigheten avbrutits

får äga rum.

Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
två år av prövotiden har förflutit, om
inte annat följer av 7 eller 9 §.
Övervakningen skall omprövas av
skyddskonsulent i kriminalvår dsv er ket
sedan ett år förflutit av prövotiden.

i andra stycket.

7 §

Iakttar den dömde inte vad som
åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn, får övervakningsnämnden,
utom att meddela föreskrift
enligt 26 kap. 15 § eller fatta
beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 §
första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas
den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den
dömde under viss tid efter det att ett år
av prövotiden har förflutit, dock
längst till prövotidens utgång.

Iakttar den dömde inte vad som
åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn, får övervakningsnämnden,
utom att meddela föreskrift
enligt 26 kap. 15 § eller fatta
beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 §
första stycket, besluta att varning
skall meddelas den dömde.

Åtgärd

som avses

- efter prövotidens utgång.

2. att riksdagen uttalar sig för en översyn av straffskalorna i
brottsbalken i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 28 februari 1983

LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
MAJ KEMPE (vpk)

minab/gotab Stockholm 1983 73828