Motion

1982/83:2215
Karin Söder m. fl.

Ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i
frihet m. m.) (prop. 1982/83:85)

Det kriminalvårdspolitiska reformarbetet måste ta sikte på att utveckla
ändamålsenliga former för samhällets reaktioner på kriminalitet. Ofta måste
en avvägning ske mellan allmänpreventiva, individualpreventiva och rehabiliterande
åtgärder. Härvid har den kriminalvårdspolitiska debatten under
de senaste åren präglats av olika strömningar som velat betona olika delar av
de ingående elementen.

För vår del vill vi i detta sammanhang peka på några utgångspunkter som
bör vara vägledande för reformarbetet på kriminalvårdens område.

Ur såväl allmänpreventiv som ur individualpreventiv synpunkt måste
samhället genom rättssystemet med skärpa kunna markera att krimanalitet
inte tolereras. Bland de hårdaste påföljderna är frihetsstraff i form av
fängelse, vilket är att betrakta som ett straff som i sig inte har någon
rehabiliterande effekt. Tvärtom är det numera en allmän uppfattning att en
fängelsevistelse ofta försvårar en anpassning till normalt samhällsliv.

Det bör därför vara en strävan att nedbringa tiden för fängelsevistelse,
utan att den allmänpreventiva aspekten åsidosätts. Frihetsstraff i form av
fängelse är i många fall nödvändiga, dels ur preventiv synpunkt för att
markera hur allvarligt samhället ser på vissa brott, dels i syfte att förhindra
fortsatt allvarlig brottslighet riktad mot liv och hälsa.

Den rehabiliterande verksamheten är viktig för att återföra den straffade
till ett normalt samhällsliv. Genom insatser för att hjälpa klienten till arbete,
utbildning, bostad och positiva kamratkontakter kan deras egenvärde och
identitet byggas upp så att de kan fungera i ett normalt samhällsliv. Genom
sådana insatser från frivårdens sida kan många få hjälp att bryta en nyligen
påbörjad eller längre brottskarriär. Frivården är också viktig för att på
motsvarande sätt stödja den som avtjänat fängelsestraff.

Dessa åtgärder för rehabilitering måste ses om de viktigaste kriminalvårdspolitiska
insatserna.

I regeringens proposition 1982/83:85 föreslås att villkorlig frigivning av den
som har en strafftid understigande två år i princip alltid skall ske efter halva
tiden. Därigenom undanröjs de risker för osäkerhet och bristande enhetlighet
i tillämpningen som är fallet med nuvarande lagstiftning på detta område.
Vidare framhålls det att reglerna blir likartade med de som i dag gäller för
dem som är dömda till längre straff. En annan målsättning med förslaget är
också att minska beläggningen i fängelserna.

Vi delar i många stycken den kritik som lagrådet riktat mot förslaget,

Mot. 1982/83:2215

9

nämligen att reformen borde satts in i ett större sammanhang där målen för
det fortsatta kriminalpolitiska reformarbetet klarare framgår. Vidare finns
risk för att allmänhetens tilltro till rättsväsendet rubbas.

För vår del är det helt klart att situationen på fängelserna vad gäller
beläggning är otillfredsställande. Tidigare riksdagsbeslut om särbehandling
av vissa långtidsdömda m. fl. blir svårt att leva upp till på grund av
överbeläggning. Vi menar dock att samhällets rättsuppfattning, som kommer
till uttryck i domstolarnas straffmätning, inte kan få styras av faktorer som
kapacitet på fängelseplatser och uppsatta sparmål.

Mot denna bakgrund menar vi att riksdagen i anslutning till behandlingen
av propositionen bör uttala att det fortsatta kriminapolitiska reformarbetet
bör inriktas på en snabb översyn av straffskalorna, så att bättre överensstämmelse
nås mellan utmätt straff och det som i realiteten avtjänas. Det är i
detta sammanhang viktigt att påföljdssystem utformas så att en ändamålsenlig
rehabilitering inom frivården kan följa efter avtjänat fängelsestraff.

Systemet med villkorlig frigivning ger en sådan förutsättning men är
olämpligt från andra utgångspunkter, vilka redovisats ovan. Det är således
enligt vår uppfattning angläget att det fortsatta reformarbetet inriktas på att
mera renodla vad som är straff och vad som är rehabilitering och vård.

Vi menar också att riksdagen redan i anslutning till behandlingen av
propositionen bör uttala att effekterna av reformen noga följs upp vad gäller
domstolarnas straffmätning och behandlingsresultat inom kriminalvården.

Inom kriminalvården är det framför allt frivården som svarar för de
rehabiliterande insatserna. Det är därför viktigt att den organiseras så att den
kan fungera i nära samarbete med kommunernas socialtjänst, utbildningsväsendet
och arbetsmarknadens myndigheter och parter. Detta förutsätter
en väl decentraliserad organisation och medverkan också av lekmän.

Frivårdskommittén fick 1981 i tilläggsdirektiv att utreda möjligheten att
avskaffa övervakningsnämnderna. Kommittén har lagt ett sådant förslag,
som regeringen av hänsyn till remissopinionen inte fullföljt i propositionen.
Förslaget i propositionen om en halvering av antalet övervakningsnämnder
och förändrade arbetsuppgifter förefaller dock vara en halvmessyr. Ändrat
valsystem till nämnderna torde medföra att många ledamöter byts ut. Detta i
kombination med sammanläggning av flera tidigare övervakningsnämnder
och förändring av arbetsuppgifter torde medföra åtskilliga övergångsproblem.

Vi menar att det är viktigt att noga följa utvecklingen vad gäller frivårdens
förtroendemannaorganisation och därvid ånyo pröva övervakningsnämndens
funktion inom frivårdsorganisationen. I avvaktan på en sådan prövning
bör inga förändringar ske inom organisationen förutom vad gäller förfarandet
vid tillsättande av ledamöterna i övervakningsnämnderna. Vi godtar
således regeringens förslag angående val av ledamöter i övervakningsnämnderna.
Vad gäller propositionens förslag om minskat antal övervakningsnämnder
yrkar vi avslag på detta.

Mot. 1982/83:2215

10

Frivårdens resurser är avgörande för dess resultat. Från många hålla i
landet rapporteras orimliga arbetsförhållanden. Vi vill därför även här ge
uttryck för den oro vi framförde i motion 1982/83:1592, vad gäller
fördelningen av ekonomiska resurser mellan frivård och anstaltsvård. I det
fortsatta arbetet måste frivården prioriteras i högre utsträckning.

Slutligen vill vi peka på vikten av att arbetet inom frivårdskommittén med
alternativ till frihetsstraff fortsätter.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om fortsatt reformarbete i
syfte att utforma straffskalor så att bättre överensstämmelse nås
mellan utdömt straff och avtjänat straff.

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om uppföljning av reformens
effekter i vad avser domstolarnas straffmätning och kriminalvårdens
behandlingsresultat,

3. att riksdagen beslutar att avslå regeringens proposition i de
delar som avser minskning av antalet övervakningsnämnder
och förändrade arbetsuppgifter.

Stockholm den 28 februari 1983
KARIN SÖDER (c)

GUNILLA ANDRÉ (c) ELVING ANDERSSON (c)

ANDERS SVÄRD (c)