4

Motion

1982/83:2214

Bertil Lidgård m. fl.

Ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i
frihet m. m.) (prop. 1982/83:85)

Ett införande av obligatorisk villkorlig frigivning innebär att straffdom
endast får rättsverkan till en del. Genom en lagregel bestäms att vad som
framgår av andra lagregler endast delvis skall äga tillämpning. En sådan
ordning underminerar lagarnas och domstolarnas auktoritet. De utförliga
resonemang om individual- och allmänpreventiva hänsyn som ligger till
grund för domstolarnas straffmätning, och som redovisas i domen, blir helt
desavuerade genom en obligatorisk villkorlig frigivning. Lagrådet är av
samma uppfattning och skriver i sitt yttrande: ”Allmänt sett framstår det som
otillfredsställande, inte minst med hänsyn till förtroende för rättsväsendet,
om de faktiska rättsverkningarna av en straffdom på detta sätt kommer att
väsentligt skilja sig från vad den enligt lydelse går ut på; man kan få intrycket
att domstolar och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sådan grad
avviker från verkligheten”.

Brottsutvecklingen i Sverige inger oro. I denna situation är det angeläget
att nya lagregler stärker respekten för lag och skärper kampen mot brott. Ett
förslag om obligatorisk villkorlig frigivning verkar i motsatt riktning. Den
obligatoriska frigivningen saknar också stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Enligt vår mening bör därför obligatorisk villkorlig frigivning avvisas på
principiella grunder. Huvudprincipen måste vara att utdömt straff skall
avtjänas.

Syftet med föreliggande förslag har varit att minska antalet och längden av
de straffrättsliga frihetsberövandena. En sådan utveckling har ansetts vara
önskvärd av såväl humanitära som ekonomiska skäl.

Det står klart att långa fängelsestraff många gånger har negativa effekter
på den intagne. I vissa fall kan dock frihetsberövandet vara positivt på sikt,
genom att den dömde kommer ifrån en socialt olämplig miljö.

Redan i dag uppfyller rättstillämpningen målet att så långt som möjligt
begränsa användandet av och längden på fängelsestraff. I det längsta, om ej
hänsyn till den allmänna laglydnaden lägger hinder i vägen, väljer
domstolarna andra påföljder än fängelse. Vid bestämmande av frihetsstraff
utnyttjas dessutom regelmässigt endast straffskalornas nedre del. Ofta
dömer domstolarna till det lägsta straff som är möjligt enligt den tillämpliga
straffskalan, särskilt vid brott som har högt straffminimum. Utrymmet för att
med nuvarande straffskalor ytterligare begränsa användandet av frihetsstraff
måste därför anses vara begränsat.

Mot. 1982/83:2214

5

Frihetsberövandets allmänpreventiva effekt gör det vidare inte möjligt att
genomföra en generell minskning av antalet frihetspåföljder eller längden på
fängelsestraffen, utan att medborgarna uppfattar det så att gränserna vidgas
för vad samhället anser sig kunna tolerera i fråga om brottslighet med
följande begränsning av samhällsskyddet. Lagrådet anför också att "Mot en
förkortning av frihetsstraffen skall då vägas den betydelse straffet kan ha för
att tillgodose allmänpreventiva skäl och samhällsskyddsaspekter”. Någon
sådan avvägning redovisas inte i propositionen.

Förslaget innebär att brottsbalkens strafflatituder, som var föremål för
ingående överväganden i samband med lagens tillkomst, kommer att
devalveras med 50 %. Detta utan att frågan prövats så ingående som en så
dramatisk förändring av straffens längd motiverar. Via en generell tillämpning
av den fakultativa frigivningen som vi starkt kritiserat, har en
förkortning av fängelsestraffen smugits igenom. Nu är tanken att en
ytterligare förkortning skall genomföras.

Ur allmänpreventiv synvinkel är denna kraftiga schablonmässiga rabattering
av fängelsestraff synnerligen olämplig.

I anledning av förslaget om påföljden villkorligt fängelse säger departementschefen:
"Innan båda kommittéerna har slutfört sitt arbete och
möjligheter finns att på grundval av ett fullständigt beslutsunderlag få
överblick över hur hela påföljdssystemet i framtiden bör vara utformat, bör
man därför enligt min mening inte lämpligen ta slutlig ställning” (prop.
s. 62). Denna vägledande uppfattning gäller med än större tyngd för frågan
om ett införande av obligatorisk villkorlig frigivning som har en betydande
principiell räckvidd. Regeringen har inte anfört skäl som motiverar att denna
fråga behandlas skilt från påföljdssystemet i övrigt. Enligt vår uppfattning är
det därför synnerligen otillfredsställande att regeringen valt att bryta ut
denna ur sitt kriminalpolitiska sammanhang. Även lagrådet är starkt kritisk
till regeringens handläggning.

Det olämpliga i förfarandet framstår mycket tydligt genom att fängelsestraffkommittén
synes egentligen vilja föreslå ett avskaffande av den
villkorliga frigivningen, men avstått härifrån av praktiska skäl samtidigt som
flera remissinstanser förordat ett avskaffande av den villkorliga frigivningen.
Endast vid en samlad bedömning av påföljdssystemets utformning och
kriminalpolitikens utveckling kan en nödvändig avvägning mellan olika
intressen göras.

Förslaget innebär att de faktiska strafftiderna för en lång rad - i många fall
grova - brott minskar med en tredjedel. Detta sker utan någon bedömning
huruvida de aktuella brottstyperna, var för sig, per den 1 juli 1983 skall ha ett
lägre straffvärde.

Enligt preliminära beräkningar från kriminalvårdsstyrelsen kommer ca
450 intagna att friges fredagen den 1 juli. Detta innebär en mycket kraftig
belastning på frivårdens resurser. Lämpligheten av att frisläppa ett så stort
antal intagna en fredag under semesterperioden kan starkt ifrågasättas.

Mot. 1982/83:2214

6

Det kan inte uteslutas att den reella strafftiden vid några brott skall sänkas.
Det är heller inte osannolikt att tiden i vissa fall skall förlängas. Dessa
avvägningar bör dock göras vid en samlad bedömning där såväl övergripande
kriminalpolitiska synpunkter som de enskilda brottstypernas straffvärde
noga beaktas. Skulle resultatet av denna bedömning bli att påföljderna bör
förändras, skall detta ske genom att strafflatituderna ändras. Vi finner därför
att den föreslagna schablonförkortningen av fängelsetiderna är oacceptabel.

Av propositionen framgår att vid sidan av de humanitära skälen har
ekonomiska motiv spelat en framträdande roll för förslaget om förkortning
av fängelsestraffen. Regeringens slutsats av att landets fängelser är mycket
hårt belastade är att fängelsestraffen är för många och för långa. Enligt vår
uppfattning är skälet att brottsligheten är för omfattande och grov. Statistik
över brottsutvecklingen stöder denna uppfattning. Departementschefen
säger att beläggningen på fängelserna har gett upphov till ”betydande
kapacitetsmässiga problem” och han fortsätter ”för mig står det klart att det
även från samhällsekonomiska synpunkter måste vara ett önskemål att
denna utveckling bryts”. Vi anser att kriminalpolitiska avgöranden skall
bestämma brottspåföljderna, inte ekonomiska. Regeringsförslaget ger starkt
intrycket av att vi riskerar att få fängelestraff, vars längd är beroende av
kortsiktiga ekonomiska bedömningar. Denna typ av indexreglerade fängelsestraff
säger vi bestämt nej till.

Den fakultativa villkorliga frigivningen har kommit att tillämpas närmast
som om den vore obligatorisk. De argument som vi ovan redovisat mot den
obligatoriska frigivningen äger ägen giltighet beträffande en generellt
tillämpad fakultativ frigivning.

Den i praktiken tillämpade regeln att villkorlig frigivning vid fängelsestraff
under två år och sex månader sker efter två tredjedelar av strafftiden, medan
frigivning vid längre fängelsestraff sker redan efter halva tiden är stötande
både ur proportionalitetssynpunkt och av allmänpreventiva skäl. Lång
strafftid kan enligt vår mening aldrig schablonmässigt anses vara sådant
särskilt skäl som anges i 26 kap. 6 § 1 p brottsbalken.

Utgångspunkten för straffverkställighet skall vara att utdömt straff skall
avtjänas. Det är domstolarnas sak att göra en total bedömning av vad som är
en adekvat påföljd i det individuella fallet. Endast undantagsvis bör utdömd
påföljd genom administrativt beslut förändras.

Mot bakgrund av det anförda och med särskilt beaktande av att mera
ingripande förändringar i principerna för straffverkställighet bör göras vid en
bedömning av påföljdssystemet i sin helhet, föreslår vi att förslaget när det
gäller villkorlig frigivning avvisas. Vi anser det dock nödvändigt att praxis
ändras så att strafftid längre än två år och sex månader inte generellt ger
villkorlig frigivning efter halva tiden.

Hur framtidens frivårdssystem skall utformas bör diskuteras i samband
med att frivårdskommitténs slutbetänkande presenteras.

Mot. 1982/83:2214

7

Mot bakgrund av vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1982/83:85 i vad avser förslag
om införande av obligatorisk generell frigivning,

2. att riksdagen avslår förslag till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt i vad avser 33 §.

Stockholm den 28 februari 1983
BERTIL LIDGÅRD (m)

INGER WICKZÉN (m) BJÖRN KÖRLOF (m)

GÖRAN ERICSSON (m) ARNE SVENSSON (m)

GUNNEL LILJEGREN (m) SVEN MUNKE (m)

ANITA BRÅKENHIELM (m) PER-OLOF STRINDBERG (m)

NIC GRÖNVALL (m)

ALLAN EKSTRÖM (m)

STEN ANDERSSON (m)
i Malmö

MONA SAINT CYR (m)
MARGIT GENNSER (m)