5

Motion

1982/83:2053

Wivi-Anne Cederqvist m. fl.

Rätten till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant
arbetsmarknadsstöd

Det föds allt färre barn varje år i vårt land och många krav ställs på utredningar
för att klarlägga orsakerna till det minskade barnafödandet.

Oron inför framtiden är naturligtvis en grundläggande orsak. Risken att bli
arbetslös eller att inte få en barnomsorgsplats bidrar till att unga människor
inte vågar sig på att föda och ta ansvar för barn.

Dagens föräldrar anmäler sitt barn för plats i den kommunala barnomsorgen
redan när man fått havandeskapet bekräftat. Trots detta får man på
många håll uppleva att plats inte kan ordnas när föräldern vill återgå till
arbetslivet.

De som är berättigade till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa eller
kontant arbetsmarknadsstöd får ej erhålla detta på grund av att kommunen
inte kan ordna barnomsorgen.

Tillämpningen av lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen och kontant
arbetsmarknadsstöd är baserad på principen att rätt till ersättning förutsätter
att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande. I princip skall man vara
beredd att ta varje anvisat lämpligt arbete varje dag, såvida man inte anmält
ett giltigt hinder.

Det finns en rad sådana ”giltiga hinder”, t. ex. sjukdom, bristande kommunikationer
till arbetsplatsen, för lång bortovaro genom att pendlingsavståndet
är för långt, om man är familjebunden eller ortsbunden, dvs. om
familjen har små barn, eller om lönen väsentligt understiger vad man haft i
inkomst i sitt föregående jobb. Allt detta plus en del individuella skäl kan
räknas som giltigt hinder och innebär att man inte avstängs från arbetslöshetsersättning
eller KAS även om man inte tar anvisat jobb.

Om man däremot saknar barntillsyn och på den grunden inte kan ta det
arbete som bjuds blir man i regel avstängd från ersättning. Detta förhållande
drabbar i första hand kvinnor, även om det under senare tid visat sig drabba
även män, eftersom allt fler män numera stannar hemma och sköter barnet
under föräldraledigheten.

Oftast blir situationen sådan, att den drabbade får vända sig till socialvården.
Det blir alltså samhället som ändå får betala det hela. Men den arbetssökande
får hela sin sociala situation försämrad. Ersättning från arbetslöshetskassa
är ju ATP-grundande, vilket inte socialhjälpen är. Dessutom sänks
sjukpenningen efter sex månader, om man inte står till arbetsmarknadens
förfogande, vilket ytterligare försämrar den arbetslöses situation.

Här gäller det människor, främst kvinnor, vilka för övrigt är ersättnings

Mot. 1982/83:2053

6

berättigade, som oförskyllt avstängs från arbetslöshetskassa eller KAS på
grund av att de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande bara därför att
samhället inte kan klara barnomsorgen.

Ett första krav är därför, att den kommunala barnomsorgen byggs ut i ökad
takt. En fullt utbyggd kommunal barnomsorg skulle undanröja denna orättvisa
vad gäller arbetslöshetsersättningen.

Ett andra krav är att under tiden fram till dess barnomsorgen är helt utbyggd
skall ersättning från EAK eller KAS utgå till försäkrad som för övrigt
är berättigad till ersättning, även om barnomsorgen ännu inte ordnats.

Det enda krav som bör ställas på en arbetssökande är att denne anmält sitt
behov av barnomsorg till kommunen och kan visa intyg på detta.

Frågan har tagits upp även i jämställdhetskommitténs betänkande Förvärvsarbete
och föräldraskap från februari 1982 (SOU 1982:18, sid. 64-65).
Vad kommittén förordar i sak sammanfaller i allt väsentligt med de krav vi
framför i motionen.

Vid behandlingen av vår motion med liknande innebörd föregående år
hänvisade arbetsmarknadsutskottet (AU 1981/82:13) till jämställdhetskommitténs
betänkande och utgick ifrån att den i motionen väckta frågan skulle
komma att utredas i lämplig form med parlamentarisk medverkan.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att arbetssökande
som f. ö. är berättigad till erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd bör erhålla denna ersättning
även om kommunal barnomsorg inte kan erbjudas.

Stockholm den 25 januari 1983

WIVI-ANNE CEDERQVIST (s)

YNGVE NYQUIST (s) MAJ-LIS LÖÖW (s)

OVE KARLSSON (s) OLLE WESTBERG (s)

OLLE ÖSTRAND (s) STIG ALFTIN (s)

IRIS MÅRTENSSON (s) AXEL ANDERSSON (s)

ING-MARIE HANSSON (s) HAGAR NORMARK (s)

ULLA JOHANSSON (s) LILLY BERGANDER (s)

LISA MATTSON (s) DORIS HÅVIK (s)

ANITA PERSSON (s) MAJ BRITT THEORIN (s)

MARGARETA WINBERG (s) ROLAND SUNDGREN (s)
IRÉNE VESTLUND (s) INGER HESTVIK (s)

GERD ENGMAN (s) WIVI-ANNE RADESJÖ (s)

TYRA JOHANSSON (s)