11

Motion
1982/83:167

Allan Ekström m. fl.

Ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m. m. (prop. 1982/83:61)

Som framhållits av bl. a. domstolsverket väcker de framlagda förslagen
den fundamentala frågan hur långt de i och för sig lovvärda besparingssträvandena
kan drivas innan man träder för när den bärande grundsatsen om att
ingen skall tvingas avstå från att tillvarata sina rättsliga intressen på grund av
sina ekonomiska förhållanden.

Förslagen har också föranlett kritik från olika synpunkter, icke minst med
hänsyn till att några av förslagen är av principiell betydelse; särskilt gäller
detta senare, vilket anmärkts av bl. a. lagrådet, det aktualiserade förhållandet
mellan rättshjälp och privata rättsskyddsförsäkringar. I detta sammanhang
har - av bl. a. Folksam - påpekats att en parlamentariskt tillsatt
kommitté som bäst är i färd med att företa en översyn av den komplicerade
rättshjälpslagen och att det därför, även av hänsyn till frågornas vikt, är
olämpligt att ej avvakta utredningsresultatet.

Vi är ändock beredda att trots vissa betänkligheter i stora delar godta
propositionen. I ett avseende träder dock denna nyssnämnda grundsats för
när, nämligen beträffande ökningen av progressiviteten i avgiftsuttaget och
avskaffandet av avgifternas anknytning till basbeloppet. Tillräckliga skäl
saknas att på föreliggande material här frångå nuvarande ordning. Som
framhållits av bl. a. rättshjälpsnämnden i Stockholm måste den ej obetydliga
skärpning av progressiviteten som föreslås ses i samband med och bedömas
mot bakgrund av det samtidigt framlagda förslaget om ett införande av
självrisk. Konsekvensen av propositionen i denna del kan enligt rättshjälpsnämnden
bli att förmånen av allmän rättshjälp kan utnyttjas endast av
personer utan egen inkomst eller med mycket låga inkomster, något som
skulle innebära att man vore tillbaka i den situation som rådde under den fria
rättegångslagens tid och som man ville ändra genom tillskapandet av
förmånerna enligt gällande rättshjälpslag. Enligt nämnden vore därför en
kombination av nu nämnda metoder utesluten.

Till grund för kritiken ligger det förhållandet att avgifternas storlek
beräknas enbart på bruttoinkomsten och att man därigenom bortser från
skatteprogression, bostadsbidrag och andra förmåner från det allmänna vilka
alla inverkar på den verkliga ekonomiska bärkraften. Situationen har av en
remissinstans (s. 105) åskådliggjorts genom en jämförelse (år 1982) mellan
två personer med vardera två barn, samma kommunala barntillsyn och med
likadana bostäder. Den ene antas förtjäna 120 000 kr. och den andre 60 000
kr. om året.

Mot. 1982/83:167

12

Lön	10 000	5 000
Skatt (30:4)	./. 4 395	./. 1 301
Hyra	./. 2 000	./. 2 000
Bostadsbidrag	0	728
Kommunal barntillsyn	./. 632	./. 316
	./. 632	./. 316
NETTO	2 341	1 795

Enligt propositionen utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften för den
med 10 000 kr. i månadslön ej mindre än 5 550 kr. medan den andre med
5 000 kr. i månadslön icke behöver erlägga mer än 630 kr. Denna avsevärda
skillnad måste anses stötande med hänsyn till nettolönens storlek för
vardera. Nuvarande ordning bör därför bestå t. v. Det ej närmare angivna
inkomstbortfall för staten som kan anta uppstå kan - som föreslagits under
remissbehandlingen - motverkas genom en procentuell höjning av rättshjälpsavgifterna.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen avslår propositionen i vad den avser frågan om ökad
progressivitet rörande rättshjälpsavgiften och om upphörandet
av denna avgifts anknytning till basbeloppet.

Stockholm den 10 januari 1983

ALLAN EKSTRÖM (m)
MONA SAINT CYR (m)

MARGARETA GARD (m)