22

Motion
1982/83:1564

Inga Lantz m. fl.

Kollektiv service och kollektiva boendeformer

Den svenska statens bostadspolitik har sedan 1930-talet varit ensidigt
inriktad på den privata familjebostaden. Det var naturligtvis riktigt att satsa
på att avskaffa trångboddheten, att öka bostadsytan och att höja bostadsstandarden
för arbetarklassen. Men man behöver inte göra detta på
bekostnad av de kollektiva kvaliteter som trots allt fanns i de gamla
arbetarkvarteren. Där fanns gatan, gården, vedboden, bykstugan, klappbryggan,
potatislandet, trapphuset, pumpen m. m. som samlingspunkter och
utrymmen för gemensamt handlande. I stället för att utveckla och ersätta
dessa med nya gemensamma utrymmen (som t. ex. Per Albin Hansson
föreslog) efterapade den socialdemokratiska bostadspolitiken de borgerliga
familje- och bostadsidealen.

Det viktigaste alternativet till den isolerade familjebostaden som debatterats
i Sverige är kollektivhuset. Detta förkastades av socialdemokraterna
(åtminstone den manliga delen) redan på 1930-talet. I stället överlät man på
privata intressen att stå för kollektivhusexperimenten. Därmed fick politikerna
kollektivhusen att framstå som ”speciella lösningar för privilegierade
grupper” som man sedan tog som argument att avfärda dem som en lösning
för ”vanligt folk”.

De allmännyttiga bostadsföretagen, bostadskooperationen och statliga
myndigheter borde i stället ha tagit initiativet och utvecklat bostadsformer
som tar till vara de gemenskapliga och solidariska traditionerna i arbetarklassens
boende.

De objektiva förhållandena har alltså skärpt kraven på alternativa, socialt
inriktade boendeformer. De tomma lägenheterna, de höga boendekostnaderna
och krisen för vård och institutionsboendet har också bidragit till en
attitydförändring hos politiker som tidigare var motståndare till t. ex.
kollektiva bostadsformer.

En sammanställning från Tekniska högskolan i Stockholm visar att det just
nu pågår minst 35 experiment med kollektiva bostadsformer i 20 olika
kommuner. Det är mer än vad som någonsin tidigare byggts eller planerats i
Sverige. Ca 20 av projekten har ett allmännyttigt företag eller kommunen
som byggherre och åtta har kooperativa företag som byggherre.

Det är alltså viktiga samhällsorgan som står bakom de pågående
experimenten. Eftersom dessa företag saknar erfarenhet av dessa nya
bostadstyper och ofta har en flexibel byråkratisk struktur, finns det risk för
att man tillämpar rekryterings- och förvaltningsformer som ej är anpassade
till de aktuella boendeexperimenten. Det är t. ex. av stor vikt att man får en

Mot. 1982/83:1564

23

allsidig sammansättning av hyresgästerna, att dessa får tid att förbereda sig
för de nya krav och möjligheter som experimentbostäderna ger, att de
boende får inflytande och ansvar för de gemensamma lokalerna m. m.

Den forskning som f. n. görs om boendeexperimenten i Hässelby
familjehotell, i Stolplyckan och Lambohov i Linköping samt i kollektivhuset
Stacken i Göteborg måste användas som underlag för bättre utformning av
de planerade projekten, vilka i sin tur måste värderas i nya forskningsprojekt.

Eftersom boendeexperiment innebär ekonomiska risktaganden drar sig
många byggherrar för att satsa på angelägna experiment om de inte får visst
samhällsstöd. Det är därför naturligt att staten ger sådant stöd. Genom
byggforskningsrådet finns det i dag möjlighet att få experimentpengar, men
det gäller främst experiment med energihus och andra former av tekniska
experiment. Dessa experimentpengar bör utvidgas med medel särskilt
reserverade för socialt inriktade boendeexperiment.

En faktor som stöder den konventionella synen på bostaden som enbart en
privat angelägenhet är vanan att räkna bostadskvalitet i lägenhetsyta utan
hänsyn till de bostadskvaliteter som kan ligga utanför själva lägenheten,
t. ex. gemensamma utrymmen av olika slag, tillgången till kollektiv service
m. m. I kollektivhuset Stolplyckan sägs det t. ex. att man genom att avstå
från 10 m2 lägenhetsyta får 2 000 m2 gemensam yta, dvs. en kraftig
standardhöjning utan extra kostnad. Myndigheternas sätt att mäta bostadskvalitet
måste ta hänsyn till sådana faktorer.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar att med ändring i proposition 1982/83:100
under bil. 13 bostadsdepartementet B 15. Lån till experimentbyggande
anvisa ett med 10 000 000 kr. förhöjt belopp till
56 000 000 kr.,

2. att riksdagen uttalar att en sammanställning bör göras om olika
typer av sociala boendeexperiment som en service till kommuner
och bostadsföretag,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att
åstadkomma redovisning av planer på experiment med socialt
boende inom ramen för de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen,

4. att riksdagen uttalar att byggnadsforskningsrådet bör ges i
uppdrag att kontinuerligt utvärdera pågående boendeexperiment,

5. att riksdagen uttalar att den nyligen tillsatta utredningen för
översyn av bostadspolitiken bör få tilläggsdirektiv att föreslå
åtgärder som befrämjar ett socialt inriktat boende, inkl. mått på
bostadsstandard som tar hänsyn till förekomst av gemensamma
utrymmen, kollektiv service och kollektivhus.

Mot. 1982/83:1564

Stockholm den 25 januari 1983
INGA LANTZ (vpk)

TORE CLAESON (vpk) SVEN HENRICSSON (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk)

ménab/gotab Stockholm 1983 73531