Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1982/83:128

Lars Werner m. fl.

Upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/83:55)

Under de sex år av borgerliga regeringar som nu är till ända vreds
politiken successivt allt längre åt höger. Alltmer uttalat böljade de borgerliga
partierna att rasera viktiga sociala erövringar för folkflertalet. Dessa
åtgärder påstods vara ekonomiska nödvändigheter. Men deras effekt var
att fördjupa den ekonomiska krisen och i ökad omfattning låta krisens
bördor bäras av de mest utsatta grupperna. De borgerliga sade sig genomföra
nedskärningar i den offentliga sektorn, men de angrep mest transfereringarna
via denna sektor och därigenom de ekonomiskt svagastes konsumtion.

De borgerliga partierna genomdrev försämringar för pensionärer och
andra grupper med basbeloppsanknutna inkomster, genom att holka ur
beräkningsgrunden för basbelopp. De drev igenom beslut om att införa
karensdagar och försämra ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, vilket
främst skulle slå mot arbetarklassen. De genomdrev försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. De försämrade statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen.

Denna borgerliga politik mötte berättigad och hård kritik inom hela
arbetarrörelsen och andra folkorganisationer. De båda arbetarpartierna,
SAP och vpk, bekämpade dessa försämringar innan de genomfördes och
lovade i valrörelsen, var för sig, att de båda partierna skulle verka för att
en eventuell ny majoritet i riksdagen skulle undanröja och upphäva dessa
försämringar.

I proposition 1982/83:55 framställer regeringen bl. a. förslag som i huvudsak
innebär ett uppfyllande av de löften de båda arbetarpartierna var
för sig har gjort. Vi hälsar förslagen i propositionen i dessa delar med
tillfredsställelse.

Regeringen förordar i propositionen olika insatser för att stödja barnfamiljerna.
Vi delar här regeringens bedömning att barnfamiljerna i många
fall har en pressad situation. Den ekonomiska krisen, de sex åren av
borgerlig politik och den nya regeringens första åtgärd att devalvera kronan
har medfört detta.

De av regeringen framlagda förslagen går också här i rätt riktning. Vi har
dock avvikande meningar på ett par punkter.

Regeringen föreslår en kraftig uppräkning av det s. k. flerbarnstillägget.
Båda arbetarpartierna har tidigare varit kritiska till denna konstruktion.
Även om det finns vissa skäl i den aktuella situationen, med de starkt
fördyrade levnadskostnaderna, som talar för en lösning som regeringen

Mot. 1982/83:128

förordar, finns det starka principiella betänkligheter mot detta tillägg och
en ökning av det. Systemet innebär en premiering av stora familjer och
utgör en stimulans till att kvinnorna skall stanna hemma i stället för att
kräva sin rätt till arbete och barnomsorgsplatser. De medel som används
till en ökning av flerbarnstillägget bör i stället användas till en ytterligare
ökning av det allmänna barnbidraget.

Regeringen föreslår att 230 milj. kr. skall användas till ökade livsmedelssubventioner.
Mot bakgrund av devalveringen, de aviserade jordbruksavtalen
och förslaget om en allmän höjning av mervärdeskatten är denna
summa mångfaldigt för liten. Kampen mot de stigande livsmedelspriserna
kommer att bli en huvudfråga framöver. Nästa år kan dessa komma att
stiga med mer än 15 %. Detta är ett avgörande skäl mot en allmän momshöjning
och måste finnas med i en kommande bedömning av livsmedelssubventionernas
storlek.

När det gäller övriga förslag som regeringen förordar för att förbättra
villkoren för utsatta grupper vill vi framhäva följande.

Pensionssystemets nuvarande uppbyggnad innebär att en ökad inflation
medför större klyftor mellan pensionärerna. Förslagen i propositionen
undanröjer inte dessa effekter utan medverkar till ökade orättvisor i pensionssystemet.
Medan en folkpensionär som enbart har folkpension och
pensionstillskott får en pensionsökning på 200 kr. i månaden, får den som
har full ATP en ca tre gånger så stor ökning. De över 700000 pensionärer
som bara har folkpension och helt eller del av pensionstillskott tål icke
ytterligare standardsänkningar. I en framtida behandling av pensionärernas
situation måste deras läge särskilt beaktas.

Även om vi nu godtar regeringens förslag står vi fast vid vad vi tidigare
framfört, att det nuvarande ATP-systemet måste ses över ur fördelningspolitisk
synpunkt. Alla pensionärer måste ha en ekonomiskt trygg ålderdom.

Regeringsförslaget uppfyller inte helt ett återställande av värdesäkringen
av pensionerna. Detta är en allvarlig brist. Ett fullt återställande borde ha
inneburit att revideringen av pensionerna icke bara skall ske årsvis utan
varje gång konsumentprisernas ökning varit större än 3 %. Till ett sådant
fullvärdigare indexskydd av pensionerna finns anledning att återkomma.

Propositionens förslag att tidigare gällande statsbidrag till kommunernas
barnomsorg skall vara kvar under 1983 är att stoppa ett steg i fel riktning.
Ett nytt statsbidragssystem är under utarbetande inom socialdepartementet.
När detta system presenteras finns anledning att på nytt pröva frågan.

Vår principiella ståndpunkt är att KAS och arbetslöshetsunderstödet
bör ha samma lägsta nivå. Regeringens förslag innebär att lägsta nivån i
KAS skall vara 100 kr. och i A-kassorna 110 kr. Dessa nivåer ligger något
under vad vi tidigare krävt och strider mot den princip om samma lägsta
nivå som vi förordar. Vi motsätter oss dock inte nu regeringsförslagen,
men anser att frågan bör prövas på nytt under arbetet med statsbudgeten
för 1983/84.

Mot. 1982/83:128

Däremot är vi inte ense med regeringen om att slopa KAS för ungdomar
under 18 år. Även om antalet ungdomsarbetsplatser byggs ut, vet vi att det
i flera kommuner ändå finns betydande svårigheter att ordna sådana
platser. Besparingen inom KAS-systemet är mycket ringa — men för vissa
familjer med ungdomar i de berörda åldrarna kan åtgärden få stor betydelse.

Regeringen förordar att dess förslag till åtgärder på det sociala området
skall motsvaras av höjda inkomster för staten. Detta är i nuvarande läge en
riktig utgångspunkt.

Regeringen beräknar att dess förslag sammantaget för statsbudgeten och
socialförsäkringssektorn ökar utgifterna med ca 7,4 miljarder kronor. Vi
hävdar för vår del att denna siffra är för hög. För det första tycks kostnaderna
för sjukförsäkringen allmänt minska till följd av minskad sjukfrånvaro.
Men viktigare i sammanhanget är att upphävandet av beslutet om
karensdagar - som aldrig trätt i kraft — inte utgör någon kostnad. Dessutom
understryker regeringen själv i propositionen att 85 % av den påstådda
”karensdagskostnaden” eller ca 1500 milj. kr. kommer att täckas med
arbetsgivaravgifter och avgifter från egna företagare. Det innebär att den
egentliga utgiftsökningen begränsar sig till 5,9 miljarder.

Regeringen vill finansiera sina förslag genom att höja mervärdeskatten
och genom en förändring av arbetsgivaravgiften för sjukförsäkringen och
arbetsmarknadsavgiften. Vidare får staten ökade skatteinkomster som
följd av uppräkningen av pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsunderstöd.

Regeringen hävdar att dess förslag till höjd moms kommer att ge 4,5
miljarder kronor, dess förslag om ändrade arbetsgivaravgifter kommer att
ge 1,5 miljarder kronor och de ökade skatteinkomsterna ger 1,1 miljarder
kronor i inkomstökning för statskassa och socialförsäkringssektor.

Det synes oss som om regeringsförslaget innebär en ”överfinansiering”
på 1,5 miljarder kronor. Vi har inget att erinra mot förslagen till ändrade
arbetsgivaravgifter eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster
regeringen gjort.

Däremot avvisar vi förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag måste kritiseras såväl från fördelningspolitisk som från allmän
ekonomisk-politisk synpunkt.

De senaste årens ekonomiska utveckling i vårt land har inneburit en
stark nedpressning av folkflertalets reala inkomster och av den privata
konsumtionen. Den nyss genomförda devalveringen har ytterligare accentuerat
denna utveckling. Aviserade mycket omfattande ökningar av såväl
hyror som matpriser kommer än mer att skärpa läget.

En viktig del i de senaste årens ekonomiska kris har varit den sviktande
hemmamarknaden. En stor del av vårt lands produktiva kapacitet - ja,
faktiskt större delen - är inriktad på denna marknad. En ytterligare kraftig

Mot. 1982/83:128

begränsning av denna kommer att försvåra en förbättring av det allmänna
ekonomiska läget. Det står i motsättning till kampen mot arbetslösheten.

Fördelningspolitiskt slår också mervärdeskatten relativt hårdare mot de
sämst ställda — enär de använder en större andel av sina inkomster till
konsumtion av momsbelagda varor. Folk med högre inkomster har högre
sparande, kan köpa aktier eller placerar större andel än lågavlönade av sin
konsumtion utomlands osv., vilket gör att momsen drabbar dem relativt
sett lindrigare.

I synnerhet gäller detta mervärdeskatten på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

För att dessa fördelningspolitiskt orättfärdiga följder av mervärdeskatten
skall motverkas bör momsen differentieras. Ett ytterligare skäl härför
är den allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna. Inriktningen på en
differentiering av momsen måste vara att momsen på livsmedel sänks och
på sikt slopas, att momsen icke höjs från nuvarande nivå på vissa andra
oumbärliga varor medan momsen kan höjas på mer umbärliga varor och
lyxvaror. En differentiering av mervärdeskatten kräver en viss förberedelsetid.
Riksdagen bör därför nu ta ett principbeslut om en differentiering av
mervärdeskatten. Denna bör vara möjlig att genomföra från den 1 juli 1983.

Intill dess bör inte mervärdeskatten ändras. Vi yrkar därför avslag på
regeringens förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

I stället för genom en höjning av mervärdeskatten bör de sociala åtgärderna
- om vilka vi är eniga med regeringen - finansieras enligt följande.

1. Skärpt skatt på stora förmögenheter — arv och gåvor. Regeringen
förordar i annan proposition en viss sådan skärpning. Vi menar att man
kan gå längre på den vägen. Den relativt begränsade skärpningen av
förmögenhetsskatten regeringen förordar kan fördubblas. Arvs- och gåvoskatten
bör ytterligare höjas för de största arven och gåvorna. Detta ger
en statsinkomstökning på minst 300 miljoner.

2. Regeringen förordar en viss begränsning av skatte- och aktiefondssparandet.
Länge var båda arbetarpartierna eniga om att dessa sparfonder
borde slopas fullt ut. Vi förordar ett sådant fullt slopande av dessa sparformer,
vilket ger en förstärkning av statskassan med ytterligare ca 800
milj. kr.

3. Företag och enskilda har med nuvarande regler att göra avdrag för
representation. En vanlig anställd har ingen avdragsrätt vare sig för att
hon/han ibland kan bjuda bekanta på restaurant eller för att ge dem presenter.
Men en begränsad krets, oftast redan mycket välbeställda medborgare,
kan kalla samma sak representation och via sitt företag se till att det
blir avdragsgilla ”kostnader”. Vi har också på senare år en omvittnad
tendens att det s. k. plastkortsätandet breder ut sig.

Omfattningen av representationen beräknades av företagsskatteberedningen
att 1976 ha uppgått till minst 700 milj. kr. Även om det sedan dess
företagits vissa ändringar - bl. a. så att utgifter för vin och sprit icke längre

Mot. 1982/83:128

är avdragsgilla — torde densamma i dag utgöra mer än 1 miljard kronor.
Gränserna för kostnaderna har icke förändrats.

Ett slopande av representationsavdraget skulle således innebära en förstärkning
av statens inkomster på mer än 500 milj. kr. Valet mellan en
fördyring av folkflertalets nödvändiga konsumtion och företagens och
överklassens representation är utifrån vår fördelningspolitiska inställning
självklart. Vi förordar därför att avdragsrätten för representation avskaffas.

4. En särskild skatt bör införas på företagens investeringar utomlands.
Utvecklingen av företagens investeringar har på senare tid entydigt gått i
den riktningen att investeringarna i Sverige minskat eller legat lågt medan
satsningarna på verksamhet i andra länder ökat. En skatt på utlandsinvesteringar
har därför en dubbel effekt. Dels medför den ökade inkomster för
staten, dels innebär den en ökad ”konkurrenskraft” för investeringar i
Sverige.

Tekniskt bör skatten vara knuten till utnyttjandet av de tillstånd till
utlandsinvesteringar som lämnas av riksbanken. En 10-procentig utlandsinvesteringsavgift
på dessa utnyttjanden skulle ge statskassan en inkomstförstärkning
av mellan 500 och 600 milj. kr.

5. I proposition 1982/83:50 förordar regeringen ändrade skatteskalor
och ett visst inflationsskydd. Dessa förändringar baserar sig på den skatteöverenskommelse
som tidigare det nuvarande regeringspartiet och två
av de borgerliga partierna slöt våren 1982. Vi har för vår del skarpt
kritiserat innehållet i denna överenskommelse. Den minskning av marginalskatterna
som den innebär främjar främst höginkomsttagarna. I motion
till proposition 1982/83:50 framställer vi förslag till annan utformning av
skatteskalorna. Våra förslag innebär större skattesänkningar för inkomsttagare
med inkomster under 100000 kr. än vad regeringen föreslår. Däremot
begränsas, i förhållande till regeringsförslaget, kraftigt skattelindringarna
för höginkomsttagarna. Vårt förslag kostar 1 miljard kronor mindre än
regeringsförslaget.

För år 1983 bör dessutom följande ändringar göras i inkomstskatterna.
Ett fullt slopande av inflationsskyddet innebär en inkomstförstärkning för
staten med ca 3 miljarder kronor. Dessa pengar bör användas dels för att
bidra till att täcka de sociala åtgärder som förordas i proposition 1982/
83:55, dels för att ge en inkomstskattelindring genom en skattereduktion
för låg- och mellaninkomsttagare. 1 miljard kronor används till det först
nämnda ändamålet och 2 miljarder till en begränsning av inkomstskatterna.

Sammanfattning

Vi hälsar med tillfredsställelse regeringens förslag att undanröja och
upphäva under den borgerliga regeringsperioden fattade beslut om försämringar
på det sociala området.

Mot. 1982/83:128

Vi godtar också huvudinriktningen på förbättrat stöd till barnfamiljerna,
men anser att de medel som regeringen vill använda till en ökning av
flerbarnstillägget i stället bör användas för en ytterligare ökning av det
allmänna barnbidraget. Vi anser också att ungdomar mellan 16 och 18 år
även framdeles skall kunna komma i åtnjutande av KAS.

Vi är motståndare till en allmän höjning av mervärdeskatten. Vi anser att
denna bör differentieras bl. a. mot bakgrunden av mycket stora prishöjningar
som väntas på livsmedel.

Vi yrkar avslag på regeringens förslag att nu höja mervärdeskatten. I
stället bör de sociala åtgärderna - utöver regeringens övriga finansierings

förslag - finansieras genom:

1. I förhållande till regeringens i prop. 1982/83:50 förordade
höjning en ytterligare ökning av förmögenhets-,

arvs- och gåvoskatten 300 milj. kr.

2. slopande av aktie- och skattefondssparande 800 milj. kr.

3. slopande av avdragsrätten vid representation 500 milj. kr.

4. särskild skatt på utlandsinvesteringar 550 milj. kr.

5. ändrade skatteskalor i den statliga inkomstskatten under
1983, skattereduktioner till låg- och mellaninkomsttagare
1000 milj. kr.

Summa 3150 milj. kr.

Då de flesta av dessa finansieringsalternativ finns berörda i proposition
1982/83:50 återfinns våra konkreta yrkanden på dessa punkter i den motion
vi väckt i anledning av denna proposition.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts föreslås

att riksdagen beslutar att med godkännande av proposition 1982/
83:55 i övrigt

1. godkänna vad som i motionen anförs om avslag på ökningen på
flerbarnstillägget och ökning av det allmänna barnbidraget,

2. avslå förslaget i propositionen att KAS ej längre skall kunna utgå
till ungdomar mellan 16 och 18 år,

3. avslå förslaget till allmän höjning av mervärdeskatt,

4. godkänna vad som i motionen anförs om en differentierad mervärdeskatt
och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet
därmed,

5. godkänna motionens förslag till finansiering av de i propositio

• nen föreslagna och i motionen förordade åtgärderna.

Mot. 1982/83:128

Stockholm den 19 november 1982

LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
HANS PETERSSON (vpk)
i Hallstahammar

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982