Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion
1982/83:125
Lars Werner m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

För att rätt kunna utforma politiken mot den ekonomiska krisen måste
man ställa frågan om krisens natur. Är den en vanlig lågkonjunktur eller
har den en mera djupgående och långvarig karaktär? Hur den frågan
besvaras är avgörande.

Har vi att göra med en tillfällig konjunktursvacka kan relativt begränsade
insatser räcka för att svackan och dess följder skall mildras och för att
ekonomin snart åter skall bölja växa och blomstra. Har vi att göra med en
djupgående och långvarig kris, krävs en bredspektrad och långsiktig politik,
som måste syfta till grundläggande strukturella förändringar.

Många utvecklingsdrag i den moderna kapitalismen understryker att vi
står inför en mycket svår kris och skärpta motsättningar. Redan omfattningen
av krisens följder tyder på detta. Det finns nu över 30 miljoner
registrerade arbetslösa i de utvecklade kapitalistiska länderna. Många
kapitalistiska stater har sedan många år dragits med en kraftig inflation.
Den ekonomiska tillväxten har en tydlig tendens till stagnation. Nästan alla
utvecklade kapitalistiska länder påstår sig ha ”bristande internationell
konkurrenskraft”. Många länder har ett stort underskott i sina utrikes
betalningar och har stora statsfinansiella problem. Allt större belopp omsätts
i spekulation och ekonomisk brottslighet. Den sociala utslagningen är
- trots en tämligen utvecklad ekonomisk välfärd — ett växande problem.
Samtidigt fördjupas resursslöseri och miljökris. Orättvisorna i fördelningen
av jordens tillgångar blir allt värre.

Dessa företeelser är följder av hela den historiska utvecklingsprocess
den moderna kapitalismen själv givit upphov till. Kapitalismens tillväxtbetingelser
är inte längre så gynnsamma som de var årtiondena närmast efter
det andra världskriget. Den stora varuefterfrågan och den kraftiga teknologiska
utvecklingen i en period av marknadsexpansion som kännetecknade
dessa årtionden har kraftigt försvagats. Imperialismens ekonomiska utplundring
i den tredje världen har skapat nationella motrörelser. De stora
transnationella koncernerna söker nya vägar att vidmakthålla och stärka
sina ställningar i detta läge. Följden blir skärpta motsättningar och en
accelererande koncentration av makt och kapital. Med stöd av den nya
tekniken, som inom viktiga områden minskar behovet av utbildad arbetskraft,
har de transnationella företagen mer kunnat spela ut produktion i
vissa enklaver i tredje världen mot sysselsättningen och arbetarklassen i de
industrialiserade kapitalistiska länderna. Kampen mellan olika kapital tilltar
internationellt, och staterna har börjat föra en politik för att skapa så

Mot. 1982/83:125

7

starka villkor som möjligt för de ”egna” multinationella bolagen eller de
”utlandskonkurrerande företagen” som dessa ibland kallas. Resultatet av
detta är skärpta angrepp på de arbetande från kapital och statsmakt, bl. a.
uttryckta i olika former av s.k. svångremspolitik. Men detta skapar åter
krympande marknader.

I detta läge växer improduktiva sektorer såsom marknadsföring, kreditmanipulationer
och spekulation. Resultatet blir samtidigt stagnation, arbetslöshet
och inflation.

De stora företagen satsar på en vidareutveckling av den moderna teknologin
och för att öka sin produktivitet. Detta är deras sätt att söka bevara
och stärka sin maktställning. Men när detta inträder i en period som
karakteriseras av en alltmer påtaglig stagnation blir resultatet av en ökad
produktivitet en minskad sysselsättning.

Länge var detta fallet främst inom jordbruket. Produktiviteten växte
snabbare än produktionen, vilket stötte bort arbetskraft från jordbruket till
andra näringsgrenar som industri och serviceverksamhet. Nu har en liknande
process en tid pågått inom industrisektorn. Produktiviteten växer
(även om denna växt stundtals också i någon mån avtar), men produktionsutrymmet
växer inte i motsvarande grad. Arbetskraften stöts bort.

I Sverige har denna tendens lett till att vi sedan mitten av 1970-talet
förlorat över 160000 industriarbeten. Denna siffra återspeglar också direkt
kapitalets multinationalisering. De svenska storföretagen satsar nu sannolikt
mera på investeringar i dotterföretag utomlands än de samlade industriella
investeringarna i Sverige.

Att antalet sysselsatta personer likväl inte minskat under denna tid beror
på två omständigheter. För det första har antalet deltidsarbetande ökat
kraftigt och antalet heltidsarbetande minskat. Denna förskjutning medför
att en viss ökning av antalet personer som har ett arbete döljer att den
totala mängden heltidsarbetstillfällen faktiskt minskat. Men än viktigare är
för det andra: utstötningen av arbetskraft från jordbruk och industri har
inte lett till en mycket allvarlig sysselsättningsminskning, därför att antalet
anställda inom den offentliga sektorn på mindre än 20 år mer än fördubblats.
1965 var antalet offentligt anställda ca 576000, nu överstiger antalet
1300000. Samtidigt tvingas den offentliga sektorn att finansiera en växande
icke-arbetande befolknings konsumtion.

Sysselsättningsökningen inom den offentliga verksamheten har inte primärt
tillkommit för att minska arbetslösheten. Den har sin grund i vidgade
uppgifter för denna sektor. Dessa vidgade uppgifter återspeglar sociala och
ekonomiska förändringar som det moderna kapitalistiska industrisamhället
frammanat. Samtidigt har det krävts allt större insatser från staten för att
mildra verkningarna av den ekonomiska krisen. Detta har i Sverige slagit
igenom i en betydande offentlig sektor och verksamhet.

Denna vidgning av den offentliga verksamheten och antalet människor
som lever på inkomster från denna sektor måste ta betydande samhällsre

Mot. 1982/83:125

8

surser i anspråk. Den står i ett spänningsförhållande till den förhärskande
och samtidigt predikade individualistiska ideologin och till den kapitalistiska
lönsamhetsfixerade styrningen av samhällets utveckling. Den står
också i ett visst spänningsförhållande till det ”fysiskt-ekonomiska” utrymmet
för privatkapitalistisk verksamhet. Den har dessutom som följd att den
motverkar kapitalets övermakt mot de arbetande: finns det sysselsättning
och ett trygghetssystem har de arbetande allmänt en bättre ställning.

Men i en period av stagnation medför denna ökning statsfinansiella
problem. Dessa fördjupas när skattelindringar, subventioner och transfereringar
tillgrips för att stödja kapitalisternas ”konkurrenskraft” och möjliggöra
för stora delar av överklassen att komma ifrån att medverka efter
bärkraft, medverka till att betala den offentliga verksamheten. Många
söker också komma ifrån sina skyldigheter genom skattefiffel och ekonomiska
brott.

Slutsatsen av allt detta måste bli att den nuvarande ekonomiska krisen
inte blott är av konjunkturell art. Den motsvarar allvarliga och växande
tendenser och utvecklingsdrag hos den moderna kapitalismen. Vi är inne i
en period av långvarig stagnation, där sysselsättningsproblemen kommer
att växa, där spekulation och annan improduktiv och t. o. m. halvt eller
helt brottslig verksamhet kommer att frodas, där de statsfinansiella problemen
kommer att fördjupas, där världens fördelnings- och försörjningsproblem
kommer att bli alltmer allvarliga och påträngande och där det
kommer att bli allt svårare att upprätthålla en god materiell levnadsnivå för
stora delar av befolkningen även i så utvecklade länder som vårt. För
Sverige finns dessutom specifika problem som kan bära på hot mot vårt
land som en högutvecklad industriell ekonomi.

1 detta läge har den ekonomisk-politiska doktrinen på modet blivit att
privatisera och skära ned den offentliga verksamheten, att lämna friare
spelrum för det som kallas de fria marknadskrafterna — men vilka i
verkligheten främst utgörs av de stora internationella och nationella monopolföretagen
— att trycka ner folkflertalets levnadsstandard för att öka
exportindustrins profiter och konkurrenskraft.

Det har blivit på modet med ”kärva” besked om vad det ekonomiska
läget kräver. Dessa besked riktar sin kärvhet mot folkflertalet som påstås
ha levt för högt och som skall betala för att ”vi” skall ta oss ur krisen. Det
är en kärvhet för ökade tillgångar och mera makt åt dem som redan har
överflöd därav.

Visst påfordrar situationen kärva besked. Men kärvheten måste ha sin
udd riktad åt andra hållet. Det är de transnationella storbolagens, spekulanternas,
de nationella storkapitalisternas och profitjägarnas system av
rovdrift, planlöshet och hänsynslöshet som är krisens grund och icke de
arbetandes konsumtion. Det krävs mycket omfattande förändringar för att
vårt land skall komma ur krisernas system. Det finns därtill varken några
enkla genvägar eller några lösningar som lämnar systemets ramar orörda.

V

Mot. 1982/83:125

9

Det finns ingen socialt neutral ekonomisk politik. Krisen påkallar förändring.
Varje försök till ett status quo innebär försvar för den kapitalistiska
produktionsordningen och dess makthavande och går ut över folkflertalets
inflytande och ekonomiska villkor. Vaije förändring för ett tryggare
liv för de många, för ett slut på arbetslöshet och på internationell
rovdrift på människor och natur och för ökat demokratiskt inflytande över
näringsliv och samhällsutveckling måste angripa kapitalets maktställningar.

Eftersom krisen är ett uttryck för kapitalismen kan man närma sig
krisens lösning bara genom en politik som är riktad mot detta system, en
politik som underlättar övergången från den kapitalistiska produktionsanarkin
till en folkstyrd socialistisk planhushållning.

Politiken måste utformas så att den bidrar till en maktförskjutning från
storfinansen och andra kapitalistiska kretsar till de arbetande, för att öka
graden av överskådlighet och planmässighet och för att bereda vägen för
ett jämlikt och socialt rättfärdigt samhälle.

Vad betyder detta för inriktningen av den politik som nu måste föras? En
politik mot arbetslösheten måste öka inflytandet över investeringarna för
de anställda och samhället. Samhälleliga investerings- och industriprogram
fordras för nya samhällsnyttiga arbeten och för ett försvar av landet som
industrination. Kreditväsendet, som fortfarande är av central betydelse för
storfinansens makt, måste nationaliseras och förberedelser härför bör snarast
komma i gång. Uppbyggnad av samhällsfonder som skall ge den finansiella
basen för nya samhällsägda industrier bör påbörjas. Skärpt kontroll
och restriktivitet måste visas mot kapitalexport och utlandsinvesteringar.
Ett led häri är införandet av en särskild skatt eller avgift på utlandsinvesteringar.
Fackföreningarnas rättigheter måste stärkas bl. a. genom vetorätt
mot avskedanden och permitteringar.

På kortare sikt måste AMS-verksamheten byggas ut och investeringar
göras i samhällsnyttiga projekt, som kan få en snabb effekt på sysselsättningen.
Nya samhällsnyttiga jobb inom den offentliga sektorn måste projekteras,
som ett led i en planmässig utbyggnad av denna sektor.

Samtidigt måste föras en politik som (utöver en minskad arbetslöshet)
försvarar folkets levnadsstandard och ger en rättvis fördelning av landets
produktion. Led i en sådan politik är en effektiv politik riktad mot den
främst av monopolen och spekulationen framkallade inflationen. Progressiviteten
i den samlade skatteinbetalningen till stat och kommuner har
under en rad år dämpats kraftigt och måste återställas. Detta kräver på
inkomstskatteområdet att linjen i den nu ändå spruckna skatteöverenskommelsen
frångås, vad gäller minskning av marginalskatterna. Det s. k.
inflationsskyddet avskaffas. Mervärdeskattens regressiva effekt kan tas
bort genom övergång till differentierad moms där siktet bör vara inställt på
momsfria livsmedel och lägre moms på vissa oumbärliga varor, men där
momsen kan vara högre än nu på vissa umbärliga varor och lyxvaror.

Mot. 1982/83:125

10

Kampen mot skatteflykt och ekonomisk brottslighet måste skärpas. Förmåner
för ett fåtal, som t. ex. representationsavdragen, bör avskaffas,
skatten på stora förmögenheter bör höjas. En omsättningsskatt bör införas
på aktiehandeln. En hyres- och bostadspolitik måste föras som i första
hand sätter stopp för hyreshöjningar, men som möjliggör en sänkt hyresnivå.
För en rättvis fördelning av vinsterna av en ökad produktivitet måste
en förkortning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag påböijas.

Dessa riktlinjer för arbete, välfärd och rättvisa skulle, om de följs,
innebära ingrepp i de kapitalistiska strukturerna och befordra en ökad
planmässighet och förbättrade villkor för folkflertalet.

De borgerliga partierna förde i regeringsställning, och pläderar alltjämt
för, en politik i rakt motsatt riktning. Deras syfte är att stärka kapitalismen
och därmed dem som företräder detta system på folkflertalets bekostnad.
De bedrev i regeringsställning en politik för att skapa en industriell reservarmé
och började att urholka den sociala trygghet som hittills uppnåtts.
De förde en alltmer konsekvent politik för ökade klyftor. Deras
politik bidrog till att fördjupa den ekonomiska krisen, den främjade spekulation
och snabba klipp, den underlättade för industriutflyttning och avindustrialisering,
och vådorna av deras politik kommer att försvåra att utvecklingen
kan vändas i rätt riktning.

Den nya regeringen förordar för sin del en politik som den betecknar
som det ”produktionsexpansiva alternativet”. Denna politik avviker från
den borgerliga, men utgör inget konsekvent alternativ till denna. Detta har
sannolikt sin förklaring i vad som kallas ”rent politiska överväganden”.
Men det sätt på vilket regeringen betraktar den ekonomiska krisen spelar
säkert också roll. Krisen beskrivs som förorsakad till stor del av en felaktig
ekonomisk politik och till viss del av vissa konkreta händelser som icke ges
ett strukturellt samband med det rådande ekonomiska systemet i den
kapitalistiska delen av världen. Man ser inte krisen som framkallad av den
kapitalistiska utvecklingen och systemets motsättningar. Man ser inte att
även den borgerliga ekonomiska politiken stammar ur en tillspetsning av
systemets motsättningar. Därför kommer den nya regeringen till vissa
slutsatser som har starkt gemensamma drag med den borgerliga politiken.
Dess perspektiv är uttalat inomkapitalistiskt. Dess politik utgör inte ett led
i en strategi för strukturella förändringar i de ekonomiska förhållandena.
Dess strävan blir att skapa mera arbete och ha en något rättvisare fördelningsprofil
än den borgerliga politiken, men att samtidigt lämna de kapitalistiska
makt- och produktionsförhållandena orörda. I likhet med den borgerliga
politiken sätter den en stor tillit till en ökad export och till att en
kraftig begränsning i inhemsk konsumtionsefterfrågan skall skapa bättre
omständigheter för investeringar och konkurrenskraft.

Regeringen knyter stora förhoppningar till den kraftiga devalvering den
redan låtit genomföra. En devalvering är tänkt att dels förbilliga exportvaror,
dels att ställa den importkonkurrerande hemmamarknadsproduk

Mot. 1982/83:125

11

tionen i ett bättre läge. Devalveringen gör ju den svenska valutan billigare i
förhållande till utländska valutor (förutsatt att dessa icke skrivs ner lika
mycket eller mer). Samtidigt höjer emellertid också devalveringen den
allmänna prisnivån.

Mycket tyder på att regeringens förhoppningar kan komma på skam.

Om devalveringen skall medföra en ökad export beror på hur den s.k.
priselasticiteten ser ut. Den måste vara större än ett, dvs. en 1-procentig
prissänkning måste motsvaras av en försäljningsökning på mera än 1 % för
att devalveringen skall leda till ökade exportinkomster.

Mycket talar för att den stagnerande världsmarknaden också krymper
den s. k. priselasticiteten. Speciellt torde detta gälla på investeringsvaror
— som ju till stor del dominerar svensk export. Dessutom finns en rad
komplikationer. Det står företagen fritt att omvandla devalveringen till
högre vinster i stället för till lägre priser. En del företag exporterar varor
som till stor del innehåller importerade och genom devalveringen fördyrade
komponenter. Andra företag har stora lån i utländska valutor. Dessutom
är kapacitetsutnyttjandet nu lågt i den svenska industrin och en stor del
av en möjlig orderökning till följd av devalveringen kan därför täckas utan
att sysselsättningseffekterna behöver bli särskilt påtagliga. Det är således
för det första tveksamt om devalveringen i detta läge kan komma att
medföra en påtagbar ökning av exporten. Och för det andra är det tveksamt
om en sådan ökning kommer att få någon märkbar betydelse för
sysselsättningen.

Vad devalveringen däremot får för säkra effekter är att den kommer att
höja prisnivån i Sverige med ca 5 %. Detta får till följd sänkta reallöner och
sänkt levnadsstandard - inte minst därför att regeringen lyckats få fackliga
och andra organisationer att inte ställa krav som kompenserar för devalveringen.
Denna sänkta levnadsstandard kan ta bort syftet att stärka den
hemmamarknadsproducerande industrin då, om dess konkurrenskraft
skulle stärkas (vilket dock beror på mängden importerade komponenter i
dess produktion), detta kan tas ut av en totalt krympande marknad.

Regeringen hoppas att dess devalvering skall leda till en utveckling som
brukar betecknas som en kurva med J-form. (Först en liten nedgång och
sedan en kraftig uppgång.) Men betydande osäkerhetsmoment finns som
kan ge den s. k. J-kurvan såväl ett U- som ett L-utseende.

De säkra resultaten av devalveringen är sänkt levnadsstandard för folkets
flertal och ökade vinster för de flesta av den exportinriktade storindustrins
kapitalister och för de valutaspekulanter som delvis framprovocerat
devalveringen.

Av det sagda framgår att vi bedömer devalveringen som en helt övervägande
kontraktiv åtgärd, dess efterfrågedämpande effekt inom landet syns
oss bli väsentligen större än dess exportökande effekt. Därtill kommer att
den har direkt negativa effekter på statsskuld och på kommunernas och
landstingens ekonomiska ställning.
t2 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 124-128

Mot. 1982/83:125

12

Regeringen skriver i sin proposition att den ser devalveringen som en
engångssänkning av levnadsstandarden och den anser att det krävs ”att
ingen grupp försöker kompensera sig på andras bekostnad för den inflationseffekt
som devalveringen övergångsvis innebär”. Men faktum är att
den verkställda devalveringens säkra effekt innebär en inkomstöverföring
från dem som får betala de högre priserna till dem som får del av ökade
vinster genom devalveringen. Detta sätter en anti-inflationspolitik och
fördelningspolitiken i centrum. Regeringen har också i någon mån observerat
detta. I sin proposition 1982/83:55 har den lagt fram flera förslag som
antingen omintetgör av de borgerliga partierna genomtrumfade försämringar
eller som ger ett visst ökat stöd till främst barnfamiljer. Men dessa
åtgärder täcker inte på långt när effekterna av devalveringen. Dessutom
anser regeringen att dessa förslag till en del skall finansieras med en allmän
momshöjning. En sådan allmän höjning har en skattemässigt regressiv
verkan och bidrar till en ytterligare standardsänkning för folkflertalet. Den
innebär också ett accepterande av den ekonomiska grundtanken bakom de
av de borgerliga partierna genomtrumfade sociala försämringarna. Deras
tanke var att via de sociala försämringarna ”dra åt svångremmen”. En
allmän momshöjning i stället för dessa försämringar har samma effekt.

Samtidigt är det emellertid viktigt att understryka att statsskuldens
storlek nu börjar att bli sådan att det statliga budgetunderskottet icke kan
ökas mera genom ökade utgifter för konsumtion. Det finns också pengar
att ta in, vilkas indragning till statskassan inte skulle ha effekten av att vara
svångrem för folkflertalet.

Regeringen föreslår i proposition 1982/83:50 en viss skärpning av förmögenhetsskatten,
en skärpning med 0,5 procentenheter inom varje i lagen
angivet förmögenhetsintervall. Denna höjning bör skärpas mera för de
högre förmögenheterna. Samtidigt bör spärregeln (den s.k. 80/85-procentsregeln)
slopas. Också arvs- och gåvoskatten bör höjas med mera än
vad regeringen föreslår, för de större arven och gåvorna. Dessa höjningar
kan ge statskassan ytterligare 300 milj. kr.

Regeringen föreslår i proposition 50 vidare en i förhållande till den nu
spruckna skatteöverenskommelsen med mittenpartierna en något reviderad
skatteskala. Även i den nya versionen innebär regeringens förslag
kraftiga marginalskattelättnader för främst höginkomsttagarna. Vi har hela
tiden varit mycket kritiska mot denna del av förslaget och är det nu.
Frågan måste ställas: Är det fördelningspolitiskt riktigt att i denna tid
samtidigt föreslå en ökning av den regressivt verkande momsen och samtidigt
kraftigt minska progressiviteten inom den statliga inkomstskatten?
Vårt svar är att detta inte är försvarbart. En förändring av inkomstskatten
med väsentligen lägre skattelindring för de höga inkomsterna än vad regeringen
föreslår är nödvändig och kan göras billigare för staten. Detta kan
bidra till att täcka de statsinkomster en ökad moms skulle ge.

Vårt förslag utgörs av en revidering av 1982 års skatteskala.

Mot. 1982/83:125

13

Vidare föreslår vi en skattereducering med 1 500 kr. i skikten 70000100000
kr. En upptrappad reducering från 100 till 1 500 sker i inkomstlägena
mellan 37 500 och 70000 och en avtrappning sker vid inkomster över
100 000 kr., så att ingen skattereducering vid inkomster från 130 000 kr. och
däröver sker.

Hur detta förslag slår för olika inkomstlagen dels i förhållande till 1982
års skatter, dels i förhållande till regeringens förslag framgår av följande
tabell. Denna visar att alla inkomsttagare med inkomster på 90000 kr. eller
därunder får en större skattelindring med vårt förslag än med regeringens,
medan däremot höginkomsttagarna vinner väsentligen mer på regeringens
förslag. Totalt innebär vårt förslag i förhållande till regeringens en inkomstförstärkning
för staten med 1000 000 kr.

Vpk.s förslag till statlig skatt för 1983

Inkomst

kr.

Vpk

I förhållande
till 1982 års
skatt

I förhållande
till regeringens
förslag

37500

772:

- 38

—

- 217

—

40000

796:

- 114

- 293

50000

811: —

- 584

- 678

60000

1 371: —

-1 164

- 833

70000

2820:

-1856

- 771

80000

5390:

-1886

- 381

90000

8 134: —

-1970

9

100000

11372: —

-2202

+ 476

110000

15 847: —

-1917

+ 1797

120000

20775:

-1566

+ 3061

130000

26054:

-1087

+ 4422

150000

36 196: —

-1144

+ 6218

200000

63 384:

- 257

+ 10260

250000

91 584: —

- 906

+ 12830

500000

235 194:

-2296

+23010

—

— minskad skatt + ökad skatt

I propositionen föreslår regeringen en viss begränsning av skattelättnaderna
för vissa sparformer, dvs. för det särskilda lönsparkontot och för
medel insatta på aktiesparkonto. Denna begränsning sägs innebära en
inkomstförstärkning för staten om 600 milj. kr. En tid fanns i arbetarpartierna
en gemensam och stark kritik mot dessa skattelättnader. Vi vidhåller
denna uppfattning och menar att lagen (1978:423) om skattelättnader för
vissa sparformer helt borde upphävas. Detta torde ge statskassan ytterligare
minst 800 milj. kr.

I vår motion med anledning av proposition 55 har vi vidare argumenterat
för ett slopande av representationsavdraget och införande av en särskild
skatt på utlandsinvesteringar. Dessa förslag medför en inkomstförstärkning
för statskassan på sammantaget något över 1 miljard kronor. Argumenten
för dessa åtgärder är i korthet: Representationsavdragen gynnar en

Mot. 1982/83:125

14

mycket begränsad krets medborgare och är i många fall en källa till mer
eller mindre systematiskt skattefiffel. Det kan inte accepteras att skatten
'•på vanligt folks mat höjs samtidigt som överklassens ”plastkortätande” på
firmornas och skattebetalarnas bekostnad får fortsätta. Det omvända bör
göras, momsen icke höjas och representationsavdragen tas bort.

Den särskilda skatten på utlandsinvesteringar har ett dubbelt syfte, dels
statsfinansiella skäl, dels att det i någon mån torde stärka svenska investeringsobjekts
”konkurrenskraft”.

De här angivna förslagen - som också finns redovisade i vår motion till
proposition 1982/83:55 — täcker den del av kostnaderna för de s.k. fyra
vallöftena som regeringen vill finansiera med en allmän höjning av mervärdeskatten.

Regeringen framför i proposition 1982/83:50 en rad andra förslag som
berör skatter eller avgifter. I några av dessa vill vi här föreslå vissa
förändringar.

Regeringen föreslår en ny skatt på ”viss elektrisk kraft” som här står för
vissa något äldre vattenkraftverk. Vi har upprepade gånger ställt förslag i
samma riktning som detta regeringsförslag. Vi har dock föreslagit att
inkomsterna från dessa skatter skall komma de berörda länen till del
genom att de influtna medlen avsätts till särskilda fonder. Vi har också
förordat att avgifter eller skatt icke skall tas ut på kraftverk med mindre
årsproduktion än 1,5 MW. Vi återkommer till frågan om regionala fonder i
annat sammanhang. Det viktiga är att denna skatt börjar att tas ut. Däremot
vidhåller vi vår uppfattning att den nedre gränsen för skatteuttag bör
vara 1,5 MW (1500 kilowatt). Det är viktigt att en utbyggnad av små
kraftverk stimuleras och inte motverkas. Denna höjning av den nedre
gränsen för skatteuttag, i förhållande till regeringens förslag, som vi föreslår
har en mycket liten effekt på statens inkomster - men skulle ha en stor
positiv betydelse för de minsta kraftverken.

Regeringen förordar vissa åtgärder för att ”stimulera" produktiva investeringar.
Av dessa åtgärder har riksdagen att ta ställning till förslaget att
aktiebolag och ekonomiska föreningar skall betala in 20% av sin vinst
under nästa år till räntelösa konton hos riksbanken och att dessa avsättningar
görs avdragsgilla om motsvarande belopp avsätts i en särskild
investeringsfond. När dessa medel tas i anspråk, menar regeringen, bör
detta ske efter samråd med de lokala fackliga organisationerna. Vi menar
att samråd här ger de fackliga organisationerna ett otillräckligt inflytande.
De fonderade medlen skall icke få användas med mindre än att de fackliga
organisationerna godkänner ändamålet. Med denna ändring kan regeringens
förslag godtas.

När det gäller hyreshusavgiften som regeringen förordar behandlar vi
den i en särskild motion — liksom regeringens förslag på bostadsdepartementets
område. Vi förordar där att hyreshusavgiften inte skall tas ut för
allmännyttiga bostadsföretags hus. Avgiften bör inte göras avdragsgill vid

Mot. 1982/83:125

15

taxeringen för de privata fastighetsägarna. Vi anser också att en till halva
procentsatsen reducerad avgift bör tas ut från stora en- och tvåfamiljshus,
s. k. lyxvillor och liknande, som på grund av sin storlek och överstandard
inte byggts med statliga lån. I den motion vi väcker till propositionens
övriga bostadspolitiska förslag föreslår vi ett ökat stöd till de allmännyttiga
bostadsföretagen som möjliggör ett hyresstopp för år 1983. Regeringens
förslag har alltför begränsade effekter på boendekostnaderna och innebär
ingen omfördelning i boendekostnader mellan ägda och hyrda bostäder.

sk *

Vi har i det föregående understrukit att det i kampen mot arbetslösheten
är nödvändigt med omedelbara insatser. Dels måste AMS resurser ökas,
dels måste vissa investeringar göras i samhällsnyttiga projekt. Regeringen
ställer i propositionen förslag i denna riktning. Vi ser detta som begränsade
förslag. De vidare samhälleliga investeringar och program som erfordras
måste behandlas i samband med att regeringen lägger fram sin statsbudget i
januari.

I en särskild motion tar vi dock upp det energipolitiska avsnittet. Regeringens
förslag bör på detta avsnitt kompletteras så att de inte får som
effekt att försvåra att Sverige blir oberoende av och befriat från kärnkraften.
Vi understryker där vissa energisparåtgärder såsom en utbyggnad av
mottryckskraften. Det ökade statliga stödet till Qärrvärmeinvesteringar
bör enligt vår mening knytas till kravet på att elpannor inte får installeras.
Hinder måste resas mot privata exploatörer som kan låta sina spekulationsintressen
komma att stå i vägen för samhälleliga intressen i torvutvinningen.
Utvinningen av biomassa från skogsavfall och energiskog bör
uppmärksammas, vilket kan ha särskild betydelse i Norrbotten. Vidare bör
andra bränslen än kol också främjas när det gäller ersättning av olja.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen.

2. att riksdagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 11 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetskatt1
skall ha nedan angivna lydelse.

11 §

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
angiven familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 600000 men inte
800000 kronor: 3 000 kronor för 600000 och 2,5 % av återstoden;

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:859.

Mot. 1982/83:125

16

800000 men inte 1 800000 kronor: 8 000 kronor för 800000 kronor och
3,5% av återstoden;

1800000 kronor: 43000 kronor för 1 800000 och 4,5% av återstoden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas första gången
vid 1984 års taxering.

3. att riksdagen beslutar upphäva lagen (1970:172) om begränsning
av skatt i vissa fall vad avser spärrbeloppet 80/85 % av beskattningsbar
inkomst,

4. att riksdagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
skall ha nedan angivna lydelse.

28 §

Till klass I följande skalor.

Skattepliktig lott, kr.

- 50000

50000- 100000
100000- 150000
150000- 200000
200000- 300000
300000- 450000
450000- 600000
600000- 800000
800000-1200000
1200000-2500000
2500000-6000000
6000000

Skattepliktig lott, kr.

20000

20000

40000

40000

60000

60000

90000

90000

120000

120000

150000

150000

200000

200000

250000

250000

600000

600000-1200000

1200000

Klass I
Arvsskatt, kr.

6% inom skiktet
3000+12%”
9000+18%”
18000+24% ”
30000+30% ”
60000+36% ”

114000+ 43%”
178500+50% ”
278500+57% ”
506500+64% ”
1338500+72%”
3858500+80%”

Klass II
Arvsskatt, kr.

10% inom skiktet;
2000+ 20% ” ” ;

6000+28%” ” ;

11600+36%” ” ;

22400+44% ” ” ;

35600+50% ”

50600+57% ” ” ;

79100+64%” ” ;

111100+71%” ” ;

359600+78%” ” ;

827600+85% ” ” ;

Mot. 1982/83:125

17

Skattepliktig lott, kr.

Klass III
Arvsskatt, kr.

- 20000

8% inom skiktet

20000- 40000

40000- 60000

60000

1600+16% ”
4800+24% ”
9600+30% ”

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande om skattskyldighet inträtt dessförinnan.

5. att riksdagen beslutar upphäva lagen (1978:423) om skattelättnader
för vissa sparformer,

6. att riksdagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:417) om ikrafträdande av lagen (1982:416) om
ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1982:417) om ikraftträdande av
lagen (1982:416) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
skall ha nedan angivna lydelse.

Vid 1984 års taxering utgör grundbeloppet i stället för vad som anges i
10 § 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt:
när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen
(1977: 1971) om basenhet:

2 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger
1 basenhet;
när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men inte 7 basenheter

grundbeloppet för 4 basenheter

och 4% av å

7

8 ”

7 ”

9% ” ’

8

” ” 9 ”

8 ”

” 14%” ’

9

” ” 10 ”

” 1 ’ £ ”

” 23%” ’

10

” ” 12 ”

” 10 ”

” 26% ” ’

12

” ” 13 ”

” 12 ”

” 29%” ’

13

” ” 14 ”

” 13 ”

” 33%” ’

14

” ” 15 ”

” 14 ”

” 38%” ’

15

” ” 17”

” 15 ”

” 43%” ’

17

” ” 19 ”

” 17 ”

” 46% ” ’

19

” ” 20 ”

,, 19 „

” 47%” ’

20 basenheter

” 20 ”

” 48% ” ’

7. att riksdagen beslutar anta följande förslag till skattereduktion
vid 1984 års taxering till statlig inkomstskatt:

Den vars beskattningsbara inkomst är 37500 kr. (5,3 basenheter enligt
yrkande 8 nedan) får sin statliga skatt reducerad med 0 kr. Den som har en
beskattningsbar inkomst på 40000 kr. får sin skatt reducerad med 100 kr.,
varefter sker en successiv upptrappning av reduktionen så att skattereduk

2 §

Mot. 1982/83:125

18

tion vid en beskattningsbar inkomst på 70000 (9,9 basenheter) utgör 1500
kr. Denna nivå på skattereduktion gäller för alla beskattningsbara inkomster
mellan 70000 kr. (9,9 basenheter) och 100000 kr. (14,1 basenheter). För
inkomster över 100000 kr. (14,1 basenheter) sker en avtrappning av reduktionen
så att den helt upphör vid inkomster från 130 000 kr. (18,3 basenheter)
och därutöver.

8. att riksdagen beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag
betecknade förslag till lag om ändring i lagen om basenhet:

Förslag till

Lag om ändring i lagen om basenhet 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt (1977:1071)

Nuvarande lydelse

Motionärernas förslag

1 §

Basenhet enligt september månad.

2 §

Basenhet utgör för vaije taxeringsår
ett belopp som motsvarar
6 400 kronor multiplicerat med
årets jämförelsetal. Basenheten avrundas
nedåt till helt hundratal kronor.
Lag 18 december 1980 (nr
1060), som trätt i kraft 1 januari
1981 och tillämpas första gången i
fråga om 1982 års taxering. Vid
denna taxering är basenheten 6400
kronor.

Basenhet utgör för vaije taxeringsår
ett belopp som motsvarar
7100 kronor multiplicerat med
årets jämförelsetal. Basenheten avrundas
nedåt till helt hundratal kronor.

Jämförelsetalet för taxeringsåret
är det tal som anger förhållandet
mellan det allmänna prisläget i augusti
månad två år före taxeringsåret
och augusti månad år 1980.
Därvid skall förändringarna i det
allmänna prisläget beräknas med
bortseende från indirekta skatter,
tullar, avgifter och ändringar i
energipriser samt tillägg göras för
subventioner. Lag 18 december
1980 (nr 1060). Angående ikraftträdande
m. m., se vid 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas första gången
vid 1984 års taxering.

Mot. 1982/83:125

19

9. att riksdagen beslutar att en avgift skall uttas om 10% på den
summa ett företag utnyttjar av i riksbanken beviljat tillstånd till
utlandsinvestering från den 1 januari 1983 (vi förutsätter att
vederbörligt utskott utarbetar lagtext),

10. att riksdagen beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag
betecknade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370):

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § och punkt 1 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

20 §

43 § 3 mom.

enligt 19 §;

kostnader för representation och
liknande ändamål,
enligt 36 §.

Anvisningar

1. Till skattskyldig till 33 §.

Utgifter för representation och liknande
ändamål är att hänföra till omkostnader
i förvärvskälla endast om de
har omedelbart samband med verksamheten,
såsom då fråga uteslutande
är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser
och liknande eller då utgifterna
avser jubileum för företaget,
invigning av mera betydande anläggning
för verksamheten, stapelavlöpning
eller jämförliga händelser eller då
utgifterna är att hänföra till personalvård.
Avdrag medges i det enskilda
fallet inte med större belopp än som
kan anses skäligt och inte i något fall
för utgifter för spritdrycker och vin.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas första gången
vid 1984 års taxering.

11. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
facklig vetorätt vid ianspråktagande av medel på särskilda investeringskonton.

Vid beräkningen

Avdrag får

värdet av

Mot. 1982/83:125

Stockholm den 25 november 1982

LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)
HANS PETERSSON (vpk)
i Hallstahammar

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)