Mot. 1982/83

120-123

Motion

1982/83:120

Ola Ullsten m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

Inledning

Den ekonomiska politiken bör syfta till att uppnå full sysselsättning, låg
inflationstakt, god tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans.
Dessa mål har ett inbördes samband. Full sysselsättning kan t. ex. långsiktigt
endast upprätthållas vid en låg inflationstakt. På motsvarande sätt
utgör stabila priser, full sysselsättning och god tillväxt den viktigaste
förutsättningen när det gäller att åstadkomma en rättvis inkomstfördelning
och att förbättra villkoren för de sämst ställda i samhället. Det förtjänar
också att understrykas att i en öppen ekonomi utgör balans i de utrikes
betalningarna på sikt en förutsättning för att nå målen för den ekonomiska
politiken.

Varje diskussion om den ekonomiska politikens inriktning och vilka
medel som behövs för att nå målen måste utgå från dels vårt nuvarande
ekonomiska läge och de lärdomar vi kan dra av utvecklingen under den
gångna tiden, dels prognoser om de framtida internationella betingelserna
för den svenska ekonomin.

Den svenska välfärden bygger i avgörande grad på att vi deltar i ett fritt
utbyte av varor och tjänster över gränserna. Den inhemska marknaden är
begränsad och det är endast genom internationell handel som vi i tillräcklig
grad kan tillgodogöra oss stordrifts- och specialiseringsfördelar. Handelsutbytet
ger oss också tekniska och andra impulser som ökar produktiviteten
och produktionsförmågan i den svenska ekonomin. Samtidigt som
detta är till stor fördel för oss är det uppenbart att det inte är fråga om
någon smärtfri eller problemlös process. Ett land där exporten svarar för
1/3 av bruttonationalprodukten och för närmare hälften av industriproduktionen
blir med nödvändighet också starkt beroende av utvecklingen i
omvärlden.

Under tiden från det andra världskrigets slut fram till i böljan av 1970talet
utvecklades världsekonomin på ett för oss mycket gynnsamt sätt. Vi
drog nytta av den fortgående liberaliseringen och den snabba tillväxten av
världshandeln - under perioden 1950-1973 växte handeln med industrivaror
med ca 9 % per år. Vi drog nytta av att den internationella inflationen
inte uppgick till mer än ca 3 % per år, av stabila växelkurser och av
stabila och låga energipriser.

Dessa gynnsamma betingelser upphörde i början av 1970-talet. Sedan
1973 kännetecknas den internationella utvecklingen av en inflation av
1 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 120-123

Mot. 1982/83:120

2

storleksordningen 10 % eller mer per år och av hög arbetslöshet. Tillväxten
i industriländerna har också varit svag. Som ett resultat härav har
världshandeln utvecklats långsammare; handeln med industrivaror växte
med ca 5 % per år under perioden 1973 — 1981. Oljepriset som 1973 uppgick
till 2,46 dollar per fat låg 1981 på ca 34 dollar.

Ungefär samtidigt med den första oljechocken inträffade också andra
förändringar i världsekonomin, bl. a. i form av en i vissa branscher starkt
ökad konkurrens från de nyligen industrialiserade länderna i Sydostasien.
De förändrade pris- och konkurrensförhållandena på världsmarknaden
medförde att en stor del av den svenska industrins kapitalstock blev
föråldrad.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de internationella betingelserna
för den svenska ekonomin på ett dramatiskt sätt förändrats sedan
början av 1970-talet. Oljekostnaden har ökat från drygt 3 miljarder kronor
motsvarande 9 % av exporten år 1972 till 34 miljarder kronor, motsvarande
nära 24 % av exporten 1981.

Dessa ändrade förhållanden har drabbat alla länder i västvärlden. Vid en
internationell jämförelse finnér man att Sverige har kunnat hålla uppe
sysselsättningen väsentligt bättre än nästan alla andra länder. 1973 var
arbetslösheten i Sverige 2,5 % och inom OECD-området totalt 3,3 %. 1981
var siffran åter för svensk del 2,5 % medan arbetslösheten i OECD-området
totalt uppgick till 7,2 %.

I andra avseenden har emellertid den svenska utvecklingen varit sämre
än det internationella genomsnittet. Mest slående är att industriproduktionen
utvecklats svagt och att vårt bytesbalansunderskott, mätt som andel
av BNP, ligger avsevärt över genomsnittet för OECD-länderna.

Den internationella utvecklingen

Läget under 1982 har kännetecknats av fortgående stagnation i världskonjunkturerna.
Västeuropas ekonomier har i själva verket haft en stagnerande
ekonomisk utveckling alltsedan den andra s.k. oljechocken 1979/
80.

Ett flertal faktorer har medverkat till detta utvecklingsförlopp, icke
minst den ekonomiska politik som förts och fortfarande förs i de dominerande
västliga ekonomierna.

I början av 1982 fanns vissa tecken som tydde på att en mer positiv
ekonomisk utveckling successivt skulle inträffa under loppet av 1982 och
ytterligare förstärkas under 1983. Efter vissa ansatser till en konjunkturförbättring
i Västeuropa under den första delen av 1982 kom emellertid dessa
tendenser att brytas under sommaren 1982 och de förbyttes i en närmast
vikande utveckling. Samtidigt stod det klart att den väntade återhämtningen
i Förenta staterna skulle låta vänta på sig. Utvecklingen i USA hade
visat gynnsamma tecken i böljan av året, men dessa vände under sommaren
snarast till sin motsats. Den ekonomiska politiken har inte heller i

Mot. 1982/83:120

3

någon mera markant omfattning ändrat karaktär, även om vissa tendenser
till lättnader i kreditpolitiken har kunnat noteras. Sålunda har vissa räntesänkningar
skett, framför allt för de korta räntorna. Även i Västeuropa har
penningpolitiken inneburit diskontosänkningar i ett antal länder under
sommaren och hösten i år.

Den internationella valutautvecklingen har varit fortsatt orolig, med i
första hand en starkare utveckling av den amerikanska dollarn än väntat.
Detta har verkat återhållande på världshandelns utveckling, och några
expansiva drag torde knappast vara att vänta under den närmaste framtiden.
Världshandeln i reala termer visar också för 1982 nästan helt utebliven
tillväxt.

Under loppet av 1982 har också de olika OECD-länderna successivt
nedreviderat sina prognoser för BNP-tillväxten under 1982 och 1983. De
sju stora OECD-länderna räknar nu med en BNP-tillväxt mellan första och
andra halvåret 1982 motsvarande bara ca 1/2 % i årstakt, vilket är en
nedrevidering med ca 11/2 procentenhet jämfört med de bedömningar som
gjordes tidigare.

Totalt för OECD-området innebär prognoserna att bruttonationalprodukten
beräknas stiga med 13/4% under 1983. Det är bara Japan och
Förenta staterna vars prognoser ligger på 2 % eller mer.

De europeiska länderna inom OECD räknar med en tillväxttakt på ca
1 %. Detta är visserligen en större BNP-ökning än under innevarande år,
men den är avsevärt lägre än vad man allmänt hoppades bara för några
månader sedan.

Även inom Norden pekar tillgängliga prognoser på en mera begränsad
ökning av den ekonomiska aktiviteten än vad man tidigare trodde. Danmark
räknar nu med en smärre minskning i tillväxttakten till ca 1 % jämfört
med drygt 1 % för 1982. I Finland och Norge väntas något högre tillväxttakter
under 1983 än under 1982, men även i dessa länder har prognoserna
reviderats ned successivt under året.

Konjunkturinstitutet räknar med en ökning av världshandeln på 3 % i
reala termer.

Regeringen räknar i sin proposition med en ännu svagare utveckling eller
en världshandelsökning på bara 1 1/2 %.

Det förefaller därför mycket troligt att återhämtningen i den internationella
konjunkturen kommer att gå mycket långsamt. Någon påtaglig förbättring
sker knappast förrän under andra hälften av 1983. Det är då i
första hand i Förenta staterna som en viss förbättring kan väntas om inte
uppmjukningen av den amerikanska penningpolitiken bromsas. I Västeuropa
kommer konjunkturförbättringen något senare och kan också väntas
bli svagare.

Framför allt Västtyskland, som är Europas mest betydelsefulla industriland,
kommer sannolikt att utsättas för fortsatta tendenser till konjunkturavmattning.

tl Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 120—123

Mot. 1982/83:120

4

Om man studerar de viktigaste komponenterna i BNP i de västeuropeiska
länderna finner man knappast några starka inpulser till ökad tillväxt
någonstans, vare sig inom konsumtionen, investeringarna eller exporten.
Många länders prognoser för 1983 bygger visserligen på förväntningar om
starkt stigande export. Men det är ett faktum att alla länder inte samtidigt
kan vinna eller ens återvinna förlorade marknadsandelar.

Devalveringen av den svenska kronan den 8 oktober innebär isolerat sett
otvivelaktigt att den svenska industrins relativa konkurrenskraft förbättrats.
Om denna skall kunna utnyttjas är emellertid utvecklingen av priser
och kostnader under de kommande åren av helt avgörande betydelse.

Folkpartiets ekonomiska strategi

Som framgått ovan är den internationella konjunkturen f. n. mycket
svag. Osäkerheten om utvecklingen under nästa år är betydande. Eftersom
hälften av vår industriproduktion säljs utomlands är det uppenbart att vi
inte kan undgå att påverkas av dessa förhållanden. De problem svensk
ekonomi brottas med kan emellertid bara till viss del förklaras av den
svaga internationella konjunkturen.

Många svårigheter är av mer långsiktig eller strukturell natur. De elimineras
inte vid en konjunkturuppgång. Snarare riskerar de att leda till att vi
inte fullt ut kan utnyttja en sådan uppgång. Otillräcklig tillgång på arbetskraft,
råvaror eller kapital kan snabbt bli besvärande flaskhalsar.

Den ekonomiska politik folkpartiet under senare år medverkat till har
syftat till att öka förutsättningarna för att Sverige bättre skall kunna haka
på en kommande internationell konjunkturuppgång än vad som var fallet
t. ex. 1979—1980. Ett centralt mål har varit att lägga grunden för låga
löneavtal under de kommande åren. Vi skall återkomma till det.

Som ett led i hanteringen av svensk ekonomi har också viktiga strukturella
problem angripits. Ett exempel är lindringen av dubbelbeskattningen
på aktier. Den har vitaliserat aktiemarknaden. Många enskilda har lockats
att placera sitt sparande i aktier och nyemissionerna har under 1981 — 1982
legat rekordhögt. Effektivare arbetsförmedling och mer yrkesinriktad utbildning
för arbetslösa i syfte att avhjälpa bristen på yrkeskunnig arbetskraft
i konjunkturuppgång är ett annat exempel. Vidare har en ny anställningsskyddslag
genomförts som öppnat generella möjligheter till provanställning
och visstidsanställning vid arbetstoppar. Vi har också i princip
avvecklat prisregleringen. Den har i praktiken inte haft den eftersträvade
effekten att hålla tillbaka inflationen, snarare tvärtom. Dessutom har den
snedvridande effekter på marknaderna.

Ett fjärde exempel på strukturella problem som angripits under senare år
är de höga marginalskatterna. Syftet med den skattereform som riksdagen
med bred majoritet beslutade om i våras är att väsentligt sänka marginalskatterna
och därigenom öka utbytet av t. ex. löneökningar och extrain

Mot. 1982/83:120

5

komster. Den politik den nya regeringen nu inlett hotar att urholka reformen.
Vi skall återkomma även härtill i det följande.

Ett centralt problem i svensk ekonomi i dag är att den offentliga sektorn i
vissa avseenden tagit i anspråk för stor del av resurstillväxten. De ramar
som anges för den marknadsstyrda delen av ekonomin har blivit alltför
snäva. Genom regleringar, subventioner och otillräckliga incitament har
marknadsekonomins funktionsförmåga försämrats. Vidare har de offentliga
utgifterna vuxit så snabbt att vi fått en finansieringskris i den offentliga
sektorn. Den tar sig bl. a. uttryck i ett mycket stort budgetunderskott. Man
kan också se klara tendenser till överbelastning av det politiska systemet.
Det ökar riskerna för inkonsistenta och felaktiga beslut. På vissa områden,
t. ex. inom den statliga industripolitiken, är det mycket som talar för att de
politiska besluten systematiskt är mer kortsiktiga än vad som vore önskvärt.
Det beror sannolikt på att andra beslutskriterier än långsiktig företagsekonomisk
lönsamhet i praktiken dominerar i dessa beslut. Det leder
till stora samhällsekonomiska kostnader.

Välfärdssamhällets förutsättningar

Vi slår vakt om välfärdssamhället. Men det har i alltför hög grad kommit
att identifieras med den offentliga sektorn eller de offentliga utgifterna. En
lika central del av välfärdspolitiken måste vara att hävda den enskildes
frihet och självbestämmande.

Välfärd kan heller aldrig innebära att få allt utan egna ansträngningar.
Tvärtom måste det understrykas att välfärden är en frukt av arbete och
mänskliga ansträngningar. En tryggad välfärd kräver därför att detta uppmuntras
och att människor känner att det finns ett samband mellan deras
insatser och effekterna därav.

När skatterna blir alltför höga kommer det att påverka människors
beteende och därmed den samhällsekonomiska utvecklingen negativt. Det
kan vara svårt att exakt kvantifiera detta samband. Skattetaket låter sig
inte så lätt fastställas till någon bestämd procentsats. Människors beteende
påverkas långsamt och oftast med betydande eftersläpning.

Marginalskattehöjningama under 1970-talet är ett exempel på det.
Många förnekade i det längsta att höga marginalskatter över huvud taget
hade negativa effekter på ekonomin. Det dröjde ett årtionde innan insikterna
om problemen var så utbredda att något kunde göras åt dem. Samma
varning måste nu utfärdas beträffande det totala skattetrycket.

Den ekonomiska politiken under de kommande åren måste enligt vår
mening utformas med utgångspunkt från att skattetrycket inte kan skärpas.
För att förhindra att budgetunderskottet fortsätter att öka är det nödvändigt
att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna. Långsiktigt måste de
anpassas till den allmänna ekonomiska tillväxten. På kortare sikt bör de
snarast ligga lägre för att budgetunderskottet skall kunna minskas.

Mot. 1982/83:120

6

Budgetunderskottet

Den socialdemokratiska regeringens strategi tycks vara att först låta
budgetunderskottet stiga kraftigt i förhoppningen att de ökade offentliga
utgifterna skall generera en ekonomisk tillväxt som på sikt minskar underskottet.
Vi tror inte att detta kommer att bli annat än en from förhoppning.

Den tillväxttakt som skulle krävas för att man utan nedskärningar i de
offentliga utgifterna skall få se ett minskande budgetunderskott överstiger i
själva verket den som uppnåddes under 1960-talet. Det är osannolikt att
dessa kommer att återkomma under 1980-talet. Regeringens strategi är
därför dömd att misslyckas.

Till det kommer att det ökade budgetunderskottet i sig kan komma att
hämma den tillväxt som eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar
inflation, hög ränta och minskat utrymme för industrins investeringar. Mot
den bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik
att förhindra att budgetunderskottet ökar i reala termer.

På kort sikt krävs det fortsatta besparingar i de offentliga utgifterna.
Regeringen har genom att avvisa sådana bundit ris åt egen rygg. En
omprövning kommer med all säkerhet att tvinga sig fram inom en snar
framtid.

För att möjliggöra en snabbare tillväxt har socialdemokraterna motsatt
sig den strama politik mot kommunerna som förts under senare år. Regeringen
är tydligen beredd att låta den tillväxten i de kommunala utgifterna
bli dubbelt så hög som den mittenregeringen ansåg möjlig. Vi tror inte att
det är möjligt att fullfölja denna politik.

Enligt vår bedömning måste den kommunala volymtillväxten begränsas
till högst 1 % per år. Riksdagen beslutade våren 1982 om vissa provisoriska
åtgärder för år 1983. Dessa bör år 1984 motsvaras av åtgärder som ger
liknande effekter. Samtidigt är det nödvändigt att komplettera dem för att
begränsa kommunernas inkomstökning för det året.

Vad beträffar de statliga utgifterna i övrigt bör besparingspolitiken följa
samma riktlinjer som hittills gällt och som godkänts av den tidigare riksdagsmajoriteten.

Det finns också skäl att nu ompröva finansieringen av den offentliga
sektorn i större skala. Skatterestriktionen sätter en gräns för fortsatt utbyggnad
av skattefinansierade verksamheter. Samtidigt bör man räkna
med att efterfrågan på sådana tjänster som i dag helt eller huvudsakligen
produceras inom den offentliga sektorn också i fortsättningen kommer att
öka. Denna efterfrågan måste emellertid i högre grad än hittills tillfredsställas
genom avgiftsfinansiering.

De fördelningspolitiska mål som förknippas med offentlig tjänsteproduktion
kan i stor utsträckning nås genom direkta bidrag eller avdrag. Ett för
individen fattbart samband mellan avgift och förmån är önskvärt.

Mot. 1982/83:120

7

Socialt inriktad marknadsekonomi

Vi är övertygade om att en socialt inriktad marknadsekonomi är den
bästa långsiktiga garantin för fortsatt välfärd. Den marknadsstyrda delen
av ekonomin har under senare år uppvisat ökade funktionsbrister vilket är
allvarligt. Folkpartiet har emellertid i regeringsställning medverkat till
åtgärder som syftar till att vitalisera marknaderna genom att minska regleringar
och subventioner eller öka incitamenten. Risken är stor att vi nu åter
skall beträda vägen mot mer av administrativ styrning och planhushållning.
En lång rad av de förslag socialdemokraterna tidigare framfört i
opposition pekar i denna riktning, och vissa steg har redan tagits som visar
att man i regeringsställning avser att fullfölja sina intentioner.

I regeringens proposition anges att man överväger ett provisoriskt system
med särskilda avgifter på aktieutdelningar. Av propositionen och
kommentarerna i anslutningen till propositionen har framgått att dessa
skall tillföras AP-fonden och därefter användas till aktieköp. Till näringslivet
kan detta förslag säljas som ett litet och ofarligt steg som man tar för att
tillfredsställa LO. Till LO kan det säljas som det första steget, som visar att
vallöftet om löntagarfonder nu skall infrias.

Folkpartiets kritik mot löntagarfondstanken har skjutit in sig på flera
punkter. Det är naturligt eftersom argumenten för fonder varierat från tid
till annan. Just nu framhålls vinstdelningens betydelse för att hålla tillbaka
löneglidningen. De utredningar som tidigare gjorts, bl. a. inom den statliga
löntagarfondsutredningen, har emellertid inte kunnat belägga något samband
mellan vad som kallas övervinster och löneglidning. Detsamma torde
gälla sambandet mellan aktieutdelningar och löneglidning. Att på denna
grund genomföra den nu föreslagna utdelningsskatten är således helt omotiverat.

Det enda hållbara skälet för löntagarfonder av det slag socialdemokraterna
och LO föreslagit är att ägandet skall överföras till politiska eller
fackliga organ. Därför har kritiken framför allt skjutit in sig på denna
punkt. Vi motsätter oss en sådan kollektivisering av ägandet därför att vi
är övertygade om att kollektiva organ sämre förvaltar ägarfunktionen än de
ägare som i dag dominerar marknaden.

Däremot anser vi att ett breddat ägande i svenskt näringsliv är angeläget.
Det bör åstadkommas genom att fler enskilda människor lockas att placera
sitt sparande i aktier. Det s. k. skattefondsparandet har härvidlag blivit en
stor framgång. På ett par år har ca 300000 människor som inte tidigare
varit aktieägare blivit det. Vi anser att skattefondsparandet skall bibehållas
också efter 1983. Därför motsätter vi oss borttagandet av skattereduktionen
på aktieutdelningar och avser i stället att arbeta vidare för att
dubbelbeskattningen elimineras helt.

Aktiesparfonderna har hittills huvudsakligen varit knutna till storbankerna.
Det är angeläget att det i framtiden bildas fler aktiesparfonder med
t. ex. löntagarorganisationer som huvudmän. Den statliga lönsparkommit

Mot. 1982/83:120

8

tén bör ges möjligheter att ge service i sådana fall för att undvika beroendet
av bankerna. Det är också angeläget att aktiesparfondernas information till
andelsägare förbättras.

Vitalisera marknaderna

I stället för att införa löntagarfonder och i övrigt utvidga regleringar,
priskontroller och subventioner bör man gå vidare i syfte att vitalisera
olika marknader. Några exempel skall här kortfattat redovisas.

För kapitalmarknadens utveckling är en begränsning av budgetunderskottets
tillväxt av största betydelse. Vi har redan framhållit att budgetunderskottet
tenderar att driva upp räntenivån. Både härigenom och genom
s.k. utträngningseffekter riskerar det att hålla tillbaka investeringarna.
Budgetunderskottet måste därför nedbringas. I takt med att det sker bör
också kreditmarknadsregleringen avvecklas. Kreditmarknadskommittén
har nyligen lämnat förslag härom.

Vad gäller aktiemarknaden har vi redan nämnt viktiga punkter, främst
bibehållande av skattefondsparandet och avskaffande av dubbelbeskattningen.

Även beträffande arbetsmarknaden har några viktiga punkter nämnts,
t. ex. att utrymme bör skapas för förändringar av lönestrukturen, bl. a.
genom att ökad produktivitet i den konkurrensutsatta sektorn inte automatiskt
bör ge upphov till ökade lönekostnader på hela arbetsmarknaden.

Industripolitiken bör minskas i omfattning. De störningar som följer av
statliga subventioner och andra ingrepp är besvärande. Regeringens signaler
på detta område är välkomna. De antyder att man skulle vara beredd
att bryta med den industripolitik man förordat i opposition.

För regeringens politik spelar offentliga investeringar och offentligt initierade
investeringar en betydande roll. Vi har redan ifrågasatt deras effekter
på tillväxten och skall senare återkomma med konkreta ställningstaganden.
Vi vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa vissa allmänna
synpunkter.

Investeringar är inte under alla förhållanden av godo. Det är bara lönsamma
investeringar, dvs. sådana som på sikt ger intäkter som täcker
investeringskostnaderna, som bidrar till saneringen av svensk ekonomi.
Investeringar är som regel ett resultat av kapacitetsbrist och goda framtidsutsikter.
De måste bygga på insikter om marknader och marknadsutveckling.
Det begränsar statsmakternas möjligheter att kommendera eller locka
fram investeringar i ett läge när kapacitetsutnyttjandet i många företag är
förhållandevis lågt och framtidsutsikterna ovissa. Risken för felinvesteringar
är då mycket stor. Det kan på sikt visa sig kostsamt för samhällsekonomin.

När man dessutom vidgar det konventionella investeringsbegreppet,
dvs. investeringar i byggnader och maskiner, till att också omfatta bl. a.
forskning och utveckling och marknadsföring, visar det sig att tillbaka

Mot. 1982/83:120

9

gången i de friska delarna av svensk industri är mindre dramatisk än man
från socialdemokratiskt håll vill göra gällande. Nedgången sedan mitten av
1970-talet beror huvudsakligen på minskade investeringar i tunga basindustrier.
Investeringsnivån i dessa drevs i mitten av 1970-talet tillfälligt
upp till alltför höga nivåer. Åtskilliga av dessa investeringar har inte heller
varit till gagn för svensk ekonomi sedan de gjordes, tvärtom. Det är alltså
inte eftersträvansvärt att komma tillbaka till denna nivå om kvaliteten på
investeringarna blir densamma som då.

Man kan inte heller utesluta att den låga reala kapitalräntan under
efterkrigstiden tenderat att driva upp investeringsnivån alltför högt. Investeringar
har skett trots förhållandevis låg avkastning. Detta har ibland
tolkats så att vi numera måste göra mycket större investeringar för att nå
en viss ekonomisk tillväxt, men en nära till hands liggande alternativ
tolkning är just att det är kvaliteten på investeringarna som sjunkit. När
realräntan nu höjts är det alltså rimligt att förvänta sig mindre omfattande
investeringar, men samtidigt en högre kvalitet på dem som ändå kommer
till stånd. Är denna tolkning korrekt är det samhällsekonomiskt fel att
subventionera fram investeringar utöver den ”naturliga” nivån. Under alla
förhållanden är en viss försiktighet motiverad, särskilt som tillbakagången,
om man ser till ett vidare investeringsbegrepp, är begränsad.

Stabiliseringspolitiken i Sverige efter devalveringen

Förändringarna i världsekonomin innebär att kraven på den svenska
ekonomin i form av omvandling, rörlighet och flexibilitet har ökat under
1970-talet. Kraven på den ekonomiska politiken har därmed också blivit
förändrade.

Den ekonomiska utvecklingen tidigare under 1982 kännetecknades av
den dåliga internationella konjunkturutvecklingen men trots detta vissa
gynnsamma resultat av mittenregeringens ekonomiska politik.

Den ekonomiska politiken i Sverige lades därför om under 1980. Mittenregeringens
strategi byggde på en kombination av återhållsamhet med
privat och offentlig konsumtion och stimulans av marknaderna samt investeringarna,
främst inom industrin.

Devalveringen i september 1981 skapade ett rimligt kostnadsläge för
industrin. Ett viktigt mål var att skapa förutsättningar för en exportledd
uppgång när den internationella konjunkturuppgången kom i gång. Centralt
var också att genom den ekonomiska politiken ge förutsättningar för
låga löneavtal. För att ge löntagarna chansen till bibehållna reallöner trots
låga avtal var politiken inriktad på att hålla nere inflationen och avstå från
skattehöjningar.

Positiva resultat kunde också avläsas. Inflationstakten sjönk kontinuerligt
och låg i augusti 1982 på 7,9%. Underskottet i bytesbalansen minskade
från ca 4% av BNP till en beräknad siffra på 2,3% för 1982. Räntan kunde

Mot. 1982/83:120

10

sänkas. Underskotten i statsbudgeten - mätt som andel av BNP - hade
också stabiliserats.

Ambitionen att undvika skattehöjningar gjorde det nödvändigt att begränsa
tillväxten av de offentliga utgifterna. Därför vidtogs ett antal besparingsåtgärder.

Även marginalskattereformen var ett led i en politik för låg inflation och
låga nominella löneavtal. Denna politik hotas nu av regeringens olika
förslag. Folkpartiet pekade redan före valet på att det var omöjligt att
förena skattehöjningar, oförändrade reallöner och en förstärkt konkurrenskraft.
Det har nu visat sig att socialdemokraterna har offrat reallönerna i
denna omöjliga kombination.

Stora arbetsmarknadspolitiska insatser gjordes av mittenregeringen,
framför allt genom ökningar inom arbetsmarknadsutbildningen. Syftet var
att motverka den höga arbetslösheten och att undvika att en kommande
internationell konjunkturförbättring skapar flaskhalsar när det gäller den
svenska industrins behov av utbildad arbetskraft.

Å andra sidan har arbetslösheten ökat, även om den fortfarande bara var
hälften eller en tredjedel av arbetslösheten i flertalet andra västländer. Det
är också uppenbart att underskotten i bytesbalans och statsbudget alltjämt
var mycket stora. Dessa underskott försvårade för oss att nå målen i den
ekonomiska politiken.

Underskottet i statsbudgeten verkar likvidiserande på ekonomin och
tenderar att driva upp ränteläget och underblåsa inflationsförväntningarna.
Underskotten gör det också svårare att föra en aktiv valutapolitik för att
ytterligare få ner inflationstakten.

Devalveringen av den svenska kronan den 8 oktober i år med 16%
tillsammans med den bild av världskonjunkturens utveckling under den
närmaste framtiden samt den långsiktiga strategi som tecknats i det föregående
utgör bakgrunden till den analys av de stabiliseringspolitiska utsikterna
och riskerna som ges nedan.

Den socialdemokratiska regeringen har nu helt och hållet lagt om den
ekonomiska politiken. Den stora devalveringen och de förslag som presenteras
i proposition 1982/83:50 samt proposition 1982/83:55 innebär att den
svenska ekonomin kommer att utsättas för stora förändringar med betydelsefulla
konsekvenser för enskilda individer, företag och organisationer.

De internationella reaktionerna på den svenska devalveringen har inte
varit milda. Våra nordiska grannländer har talat om ”konkurrensdevalvering”.
Finland vidtog ytterligare en devalvering av den finska marken med
6%, och EG har utnyttjat möjligheten att belägga den svenska pappersexporten
med strafftull.

Den svenska regeringen hävdar dels att devalveringen blev nödvändig
därför att den internationella valutamarknaden reagerade med misstroende
mot den svenska valutan, dels att den skulle vara ett offensivt inslag i den
ekonomiska politiken. Båda dessa förklaringar kan inte vara riktiga. Den

Mot. 1982/83:120

11

som ligger närmast till hands är att marknaden misstrodde den ekonomiska
politik socialdemokraterna givit uttryck för. Valutautflödet blev därför
mycket stort under augusti/september och framför allt i böljan av oktober
efter det att valresultatet blivit klart. Under den första veckan i oktober
uppgick valutautflödet till ca 2 1/2 miljarder kronor.

Devalveringen är nu ett faktum och den ställer vissa bestämda krav på
den kompletterande ekonomiska politiken. Den innebär en mycket kraftig
sänkning av hushållens reallöner genom den kraftigt höjda prisstegringstakten.
Den innebär också en initial förbättring av den svenska industrins
konkurrenskraft och en stor förlust i form av försämrat bytesförhållande.

Den ekonomiska politik som måste föras som komplettering till en så
kraftig devalvering som den nyligen genomförda måste ha några huvudkomponenter.

För det första måste den med all kraft inriktas på inflationsbekämpning.
Devalveringen medför i sig en stegring av importpriserna. Det är i själva
verket ett av syftena för att genom marknadseffekten av förändrade relativpriser
vrida efterfrågan från importerade till svensktillverkade varor och
tjänster. Det kan inom parentes noteras att en sådan reaktion hos företag
och hushåll bygger på en förutsättning att höjda importpriser tillåts slå
igenom samt att vis flexibilitet och ersättbarhet förekommer inom ekonomin.

Den svenska ekonomins öppenhet och stora utrikeshandelsberoende
innebär därmed att en väsentlig del av den omedelbara förbättringen i
konkurrenskraften äts upp av den lika omedelbara prisstegringen. En
annan sida av samma resonemang är att många exportföretag är starkt
beroende av importerade insatsvaror och komponenter, varav ett flertal
knappast produceras i Sverige. På kort sikt saknas då möjlighet att ersätta
import med inhemska produkter. Det är inte en ovanlig situation att så
mycket som mellan 40% och 50% av exportvärdet utgörs av importerade
delar. Konkurrenskraftsförbättringen för dessa exportföretag blir därför
avsevärt lägre än många tror.

Helt avgörande för att devalveringen skall lyckas är därför att konkurrenskraftsförbättringen
blir bestående, vilket i sin tur förutsätter att den
svenska kostnadsutvecklingen kan hållas i nivå med den som förutses i
våra viktigaste konkurrentländer. Det bör nämnas, vilket inte görs i regeringspropositionen,
att Västtyskland, USA och Japan räknar med en inflation
på under 5 % under de kommande åren.

Regeringen bedömer att den svenska inflationen under 1983 kan bli ca
11 %. Detta är lägre än vad övriga bedömningar stannar för, och sannolikt
en klar underskattning. Bl. a. bygger det på en förutsättning om nollavtal
på arbetsmarknaden.

Det är således helt avgörande att inflationen efter devalveringen faktiskt
blir den engångsinflation som regeringen talar om. I annat fall äts de
positiva effekterna på konkurrenskraften snabbt upp och kvar blir en
t2 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 120—123

Mot. 1982/83:120

12

permanent högre pris- och kostnadsstegringstakt som riskerar att leda fram
till en ny devalvering, ännu högre inflation, etc i en ond cirkel.

En faktor av viss betydelse är hur företagens och hushållens förväntningar
påverkas. Där tyder erfarenheten på att tal om en s. k. engångsinflation
inte har stor trovärdighet. Förväntningarna påverkas i större utsträckning
av dels den aktuella prisstegringstakten, dels av vilka åtgärder som
vidtas.

De faktiska åtgärder som regeringen föreslår i propositionerna 50 och 55
är emellertid inte av den art att de rimligen leder till en förväntad lägre
framtida inflationstakt.

Den ökning av de offentliga utgifterna som förslagen innebär bryter den
påböljade utvecklingen mot kontroll av utgiftsexpansionen. Under 70-talet
växte de offentliga utgifterna i volym med ca 6% per år medan BNP steg
med ca 2% per år. Besparingsåtgärderna under 1980—1982 innebar början
till en anpassning av utgiftsökningen till tillväxten i hela ekonomin. Sålunda
ökade de offentliga utgifterna under 1981. Ökningstakten har därefter
nedbringats. För att åstadkomma denna anpassning var det nödvändigt att
begränsa automatiken i de olika utgiftskomponenternas expansion. I detta
syfte föreslog de icke-socialistiska regeringarna ett antal besparingsåtgärder,
som också beslutades av riksdagen. Det gäller bl. a. förslagen om
ändringar i beräkningen av basbeloppet, ändringar i sjukförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen samt statsbidragsreglerna till den kommunala
barnomsorgen.

Den socialdemokratiska regeringen föreslår nu i proposition 55 att dessa
beslut rivs upp och att de tidigare gällande reglerna återinförs. Därtill
föreslås att ett antal nya bidragsformer införs på bostadsmarknaden, och
som nämnts att kommunernas expansionstakt kan ökas från tidigare målsatta
1 % till 2% per år. Konsekvenserna av dessa förslag skulle bli att den
offentliga utgiftsexpansionen ökar på ett mycket oroande sätt, inte bara
omedelbart utan via automatiken även i framtiden.

Regeringens uppfattning är att en sådan utgiftsexpansion inte skulle ha
några skadliga verkningar på den svenska samhällsekonomin om de ökade
utgifterna finansieras genom höjda statsinkomster, dvs. skattehöjningar.

Folkpartiet delar inte denna uppfattning. De långsiktiga negativa återverkningarna
på den svenska ekonomin av ytterligare höjning av skattetrycket
är betydande. Också i det kortare stabiliseringspolitiska perspektivet
är konsekvenserna av höjda skatter också negativa.

Den föreslagna höjningen av mervärdeskatten får en omedelbar effekt i
form av höjda priser. Denna prishöjning på ca 1 % i konsumentledet
kommer ovanpå den redan kraftigt höjda inflationstakt som devalveringen
innebär. När åtgärder borde föreslås som sänker inflationen, föreslår regeringen
istället en skattehöjning som höjer inflationen. Detta är precis
motsatsen till vad mittenregeringen gjorde efter devalveringen i september
1981, då mervärdeskatten sänktes, bl. a. för att hålla nere prisstegringarna.

Mot. 1982/83:120

13

Den föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften på 1/2% verkar på
samma sätt höjande på företagens kostnader och inflationstakter.

Ett ytterligare skäl varför momshöjningen är felaktig i nuvarande konjunkturläge
har att göra med dess effekt på efterfrågan. Devalveringen i sig
innebär en reallönesänkning på 5 å 6% för hushållen. Höjningen av momsen
och arbetsgivaravgiften betyder en ytterligare nedpressning av hushållens
reallöner, och därmed den efterfrågan som härrör från deras arbetsinkomster.
I detta avseende går åtgärderna således i diametralt fel riktning,
eftersom det samhällsekonomiskt riktiga vore att öka den del av den totala
efterfrågan som härstammar från arbetsinkomsterna.

Eftersom de föreslagna skattehöjningarna inte finansierar alla förslag om
nya offentiga utgifter blir resultatet en kraftig ökning av statens budgetunderskott.
Mittenregeringens prognos på storleken av detta underskott var i
vårens kompletteringsproposition ca 76 miljarder kronor, vilket sannolikt
skulle blivit något större på grund av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
men ingalunda 90 miljarder kronor. Nu menar regeringen att underskottet
för innevarande budgetår i stället blir ca 90 miljarder kronor.

Uppgifter pekar på ett budgetunderskott för nästa budgetår på över 100
miljarder kronor. Detta är helt oacceptabelt för ett budgetår, som åtminstone
delvis torde infalla under en konjunkturuppgång. Ökningen har flera
allvarliga konsekvenser, både på kort och lång sikt.

Den stora likviditetsökning budgetunderskottet medför innebär tendenser
till prisstegringar, vilket ju är precis motsatsen till den önskvärda
inflationsbekämpningen. Det är svårt att finansiera detta underskott utan
press uppåt på räntenivån.

De likviditetshöjande effekterna kan i och för sig begränsas genom en
ökad statlig upplåning hos allmänheten, dvs. utanför bankväsendet, men
detta är sannolikt mycket svårt vid starkt sjunkande reallöner, om inte
avkastningen på statspapperen höjs. En sådan press uppåt på främst de
korta räntorna innebär inte bara press uppåt på priserna och dyrare investeringskostnader
för företagen utan också ökad lönsamhet för finansiella
placeringar i förhållande till s. k. produktiva investeringar i ökad industriell
kapacitet. Alla dessa effekter verkar i motsatt riktning till vad som vore
samhällsekonomiskt önskvärt.

Räntebetalningarna på statsskulden är den post som växer snabbast
bland de offentliga utgifterna och med total automatik. Räntorna är redan
nu den näst största utgiftsposten och kommer inom kort att vara den
största.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar räntebetalningarna
och med ett snabbt växande underskott ökar ränteutgifterna än
snabbare. Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll
över den offentliga utgiftsexpansionen. Vaije år som man undviker att ta
itu med denna automatiska ökning i utgifterna innebär därmed ytterligare
en spik i kistan.

Mot. 1982/83:120

14

Regeringens fördelningspolitiska ambitioner synes mycket måttliga, såsom
de kommer till uttryck i propositionernas förslag. Man bortser helt
från inflationens kraftiga omfördelningseffekter på inkomster och förmögenheter.
Dessa är i själva verket så stora att kompenserande åtgärder via
skatter och transfereringar är nästan helt försumbara.

De flesta bedömningar av bytesbalansunderskottets storlek under 1983
ligger strax över 20 miljarder kronor. Regeringen avviker från dessa bedömningar
och beräknar underskottet till närmare 26 miljarder kronor.
Detta synes tilltaget i överkant. Syftet tycks vara att mot slutet av 1983
(senare) kunna visa att utvecklingen åtminstone i detta avseende varit
bättre än väntat.

Devalveringens omedelbara effekt är en försämring av bytesförhållandet.
Konjunkturinstitutet räknar med att handelsbalansen försämras under
1982 och 1983 med ca 10 miljarder kronor på grund av höjda importpriser
och sänkta exportpriser.

För att uppväga detta krävs en mycket stor volymökning av exporten.
Den internationella utvecklingen för närvarande synes knappast ge några
sådana möjligheter, eftersom det är mycket svårt att öka försäljningsvolymerna
i det korta perspektivet när världshandeln nästan inte expanderar
alls. All erfarenhet, både från Sverige och andra länder, tyder i stället på
att de positiva devalveringseffekterna kommer först på längre sikt, och då
naturligtvis endast om den förbättrade konkurrenskraften kvarstår. Beträffande
det sistnämnda är sannolikheten inte särskilt stor med den ekonomiska
politik som regeringens förslag ger uttryck för.

I fråga om investeringsstimulanserna finns ansatser till riktiga resonemang
så till vida att de offentliga projekten otvivelaktigt innebär vissa
förbättringar i infrastrukturen som är av värde för näringslivet.

I fråga om de privata investeringarna är läget emellertid ett annat. På
flera ställen i propositionen sägs att devalveringen syftar till att öka konkurrenskraften
och lönsamheten inom näringslivet. Vinstnivån och lönsamheten
har också under lång tid varit sjunkande och ligger nu enligt
samstämmiga bedömningar på en alltför låg nivå och fortsätter att ha starkt
negativa konsekvenser för företagens investeringsvilja och investeringsförmåga.

Samtidigt föreslår emellertid regeringen att de vinster som skapas genom
devalveringen på olika sätt skall neutraliseras och delvis dras in till andra,
offentliga organ. Sålunda föreslås att 20% av vinsterna skall spärras på ett
räntelöst konto i riksbanken och återfås först när investeringar görs. Därtill
aviseras ett kommande förslag om ett embryo till s. k. vinstdelning. Detta
innebär att företagen skall betala 20% av utdelningarna för 1983 års verksamhet
till någon kollektiv fond, sannolikt 4:e APfonden. Vi har tidigare
avvisat detta förslag som ett första steg mot införande av kollektiva löntagarfonder.

Regeringen anför även stabiliseringspolitiska skäl till dessa vinstdrag

Mot. 1982/83:120

15

ningar. De påstås medverka till en lägre löneglidning. Det finns emellertid
inga som helst studier eller andra erfarenheter som visar på något samband
mellan löneglidning och vinstnivå. Löntagarfondsutredningen gjorde ganska
ingående studier av en sådan hypotes, men ansåg sig kunna dra slutsatsen
att något samband inte existerade. Inte heller andra studier har kunnat
påvisa något sådant samband. Det motiv som anförs är därför inte korrekt,
och några andra motiv till dylika vinstindragningar kan svårligen uppletas.
Åtgärderna måste därför avvisas, både på grundval av deras långsiktiga
konsekvenser för ekonomins funktionsförmåga och bristen på kortsiktiga
stabiliseringspolitiska positiva verkningar.

Kommentarer till regeringens förslag

”Vallöftena”

Som vi i det föregående utförligt motiverat anser vi att den socialdemokratiska
regeringen slår in på en för samhällsekonomin skadlig väg genom
sina redan beslutade och nu föreslagna åtgärder. Vi anser att förhållandena
är sådana att en neddragning av de statliga transfereringsutgifternas ökningstakt
är alldeles nödvändig. De besparingar inom detta område som
riksdagen tidigare beslutat om och som regeringen nu vill riva upp bör ligga
fast. Vi avvisar därför de förslag i proposition 1982/83:55 om upphävande
av beslutet om karensdagar, m. m. som i proposition 1982/83:50 kallas ”de
fyra vallöftena”.

Urholkning av inkomstskattereformen

Den av riksdagen i juni beslutade inkomstskattereformen utgick bl. a.
från en gemensam uppfattning om att inflationen måste pressas ned. Därför
byggde man för reformperioden in en fast inflationsuppräkning av
skatteskalan på en så låg nivå som genomsnittligt 5,5 %. Denna var avsedd
att uttrycka statsmakternas ambition och att tjäna som norm för övriga
aktörer i ekonomin. Men naturligtvis förpliktade den också statsmakterna
att verkligen söka komma ned till den ”normerande” inflationsnivån.
Mittenpartiernas regeringspolitik var också inriktad på detta.

Den socialdemokratiska regeringen har nu genom devalveringen, skattehöjningar
och hotet från ett snabbt växande budgetunderskott helt sopat
bort tanke på en inflationsnorm. För nästa år blir inflationen tvåsiffrig och
det torde inte vara lätt att hitta några ekonomiska aktörer som i sin
planering räknar med att 5,5-procentsnivån skall kunna nås heller för 1984
eller 1985.1 en första omgång medgav också socialdemokraterna i sin s. k.
krispian att devalveringen rubbat skattereformens förutsättningar och inbjöd
centern och folkpartiet till överläggningar om korrigeringar.

Därefter har socialdemokraterna emellertid kommit fram till att ingen
som helst justering skall göras i skatteskalans inflationsuppräkning. Istället
föreslår man två åtgärder som helt saknar samband med skattereformen. I

Mot. 1982/83:120

16

proposition 50 heter det: ”Sedan riksdagen fattat sitt beslut har den svenska
kronan devalverats med 16%, vilket påverkar såväl inflationstakt som
inkomstutveckling 1983 på ett sådant sätt att anledning föreligger att justera
reformen för 1983”. Därefter föreslår man något helt annat, nämligen
dels en liten manipulation i några inkomstskikt av skatteskalan, dels en på
visst sätt utformad avdragsrätt för fackföreningsavgifter. Något försök att
förklara på vilket sätt en högre inflations- och inkomstökningstakt motiverar
t. ex. avdrag för fackavgifter görs inte.

Vi beklagar att socialdemokraterna på detta sätt valt att frånträda den
samsyn som låg i skatteuppgörelsen och på så sätt urholkat skattereformen.
Enligt folkpartiets uppfattning finns det anledning att i detta läge
överväga en återgång till den automatiska indexuppräkningen, som tar
hänsyn till den utveckling som faktiskt förevarit. Det är viktigt att skatteskalan
för 1984 och 1985 ges ett förstärkt inflationsskydd.

För år 1983 föreslår vi att riksdagen beslutar om en uppräkning av
basenheten från 7300 kr. till 7500 kr., vilket också är det värde som den
automatiska regeln skulle ha givit. Denna åtgärd skulle då onödiggöra det
ingrepp i skatteskalan som socialdemokraterna föreslår. Statsfinansiellt
innebär den en mindre belastning än den två åtgärder som finns i propositionen.

Vi har redan påpekat att förslaget om avdragsrätt för fackliga avgifter
saknar samband med skattereformen. Riksdagen har tidigare av regeringen
begärt en fyllig belysning av olika frågor i samband med de fackliga
avgifterna och konfliktersättningama sorn underlag för ett ställningstagande.
Detta har den socialdemokratiska regeringen totalt åsidosatt. En väg
att komma till rätta med den bristande balans som finns i nuvarande regler
skulle vara att inskränka skatteförmånen för arbetsgivarsidan. Propositionen
innehåller inte heller minsta spår av analys av de praktiska problemen
med den föreslagna avdragsrätten eller av de smittorisker som måste
finnas när man nu bryter igenom ett eljest mycket starkt principiellt motstånd
mot att medge avdragsrätt för utgifter av typen medlemsavgifter.

Regeringens åtgärder innebär att inflationen ökar. Detta är ett allvarligt
hot mot sparandet eftersom inflationen med dagens regler systematiskt
gynnar improduktiva placeringar. Men regeringen nöjer sig inte med detta.
Den anser också att villkoren för enskilt aktiesparande bör försämras.
Förslagen innebär att man i huvudsak återgår till den fulla dubbelbeskattningen
som haft en förödande inverkan tidigare. Vi anser att det uppsving
för aktiemarknaden och i nyemissionernas omfattning som ägt rum under
de senaste åren är ett av de viktigaste tecknen på att det går att vrida den
samhällsekonomiska utvecklingen rätt på längre sikt. En vital aktiemarknad
med kapacitet att ta emot stora regelbundna nyemissioner är nödvändig
för att ge grunden för en långsiktigt positiv investeringsutveckling i de
svenska företagen.

Socialdemokraterna pekar nu på att deras åtgärder och förslag hittills

Mot. 1982/83:120

17

inte fått någon synlig negativ effekt på aktiemarknaden. Den kortsiktiga
reaktionen de första veckorna eller månaderna är emellertid inte det viktiga,
utan frågan om förtroendet på sikt för aktier som sparform. Lika väl
som det tog en viss tid innan stimulansåtgärderna gav resultat tar det
naturligtvis en viss tid innan negativa åtgärder gör det.

Vi avvisar försämringen i villkoren för det s.k. skattesparandet och
avskaffandet av den begränsade skattereduktionen för utdelning från börsföretag.

Höjningen av kapitalskatterna, i första hand förmögenhetsskatten, är
också en åtgärd som i praktiken har udden riktad mot sparande i produktiva
former. Hårdast träffas banksparande och börsaktier, som värderas
fullt ut till marknadspriser, medan den motsatta ytterligheten representeras
av diamanter, metaller, konst osv. som över huvud taget inte förmögenhetsbeskattas.
Fastighetsplaceringar i spekulationssyfte torde ofta ske
med belåning som gör att någon skattepliktig förmögenhet inte föreligger.
En annan situation där såväl förmögenhets- som arvs- och gåvoskatten kan
bli en mycket allvarlig belastning är den som föreligger för expansiva
familjeföretag. Visserligen finns där förmånliga värderingsregler, men för
framgångsrika företag kan den skattepliktiga förmögenheten ändå bli stor.
Vi vill erinra om att en särskild utredning (företagsskattekommittén) har i
uppdrag att söka lösningar på de svårigheter som redan nu, utan ytterligare
skärpning av kapitalskatterna, föreligger.

Mot den angivna bakgrunden avvisar vi förslagen om skärpning av
förmögenhets- och arvs- och gåvoskatterna. Vi vill särskilt peka på det
självmotsägande i att å ena sidan säga sig önska en stark utveckling av
industrisektorn vilket måste bygga på en expansion av många små och
medelstora företag, och å andra sidan skapa sådana skattevillkor att denna
expansion skulle knäcka företagens ägare. Det är inte fördelningspolitik,
det är den samhällsekonomiska motsvarigheten till ett självmål.

Nya skatter och avgifter

Som ett led i offensiven för att få fart på Sverige föreslår socialdemokraterna
tre nya skatter. Inget av förslagen har remissbehandlats i vanlig
ordning och endast ett har granskats av lagrådet.

Hyreshusavgift

Folkpartiet anser det vara av yttersta vikt att begränsa ökningstakten i
bostadssubventionerna för att klara målet att nå balans i samhällsekonomin.
Vi vill samtidigt minska de generella subventionerna till förmån för de
selektiva, typ bostadsbidrag. Dessa tankegångar präglade proposition
1981/82:124 om ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag m.m.
samt om införande av en hyreshusavgift. De minskade räntebidragen skulle
till följd av hyreslagens bruksvärderegler leda till en allmän höjning av
hyresnivån. Därmed skulle även hyran höjas i de fastigheter som inte

Mot. 1982/83:120

18

omfattades av räntebidragssystemet trots att fastighetsägarna inte haft
motsvarande kostnadsökningar. För att motverka denna orättvisa föreslog
vi en hyreshusavgift för de hyreshus som inte omfattades av räntebidragssystemet.
Regeringen för nu fram ett annat förslag till hyreshusavgift. Det
skiljer sig på avgörande punkter från det av oss föreslagna hyreshusavgiftsförslaget.

Folkpartiet anser det viktigt att den ansvarsfulla ekonomiska politik som
vi fört i regeringsställning fullföljs. I och för sig är situationen nu förändrad
i så måtto att socialdemokraterna vill sätta in hyreshusavgiften inte som ett
led i ett besparingsprogram, som den tidigare regeringen avsett, utan som
en finansiering av nya bostadssubventioner. Vi avvisar nu den förändring
av den tidsmässiga avgränsningen av hyreshusavgiften som regeringen
föreslår och som innebär att tillämpningsområdet utvidgas till sådana hus
som har värdeår fr. o.m. 1958 till 1974. Vi motsätter oss alltså den av
bostadsministern förordade hyreshusavgiften och yrkar bifall till den typ
av hyreshusavgift som föreslogs i ovan nämnda proposition med undantag
för obebyggd tomtmark och saneringsfastigheter.

Vi finner det beklagligt att regeringen vill smyga igenom sitt förslag utan
ordentlig utredning och remissbehandling. Lagrådet har på denna punkt
anfört berättigad kritik.

Folkpartiet har tidigare, i samband med folkomröstningen om kärnkraften,
givit uttryck för uppfattningen att de snabba prishöjningarna på energi
ger upphov till en form av inflationistiska övervinster på äldre vattenkraftsanläggningar.
Genom energiskattekommitténs arbete har det emellertid
visats att det är mycket svårt att klarlägga hur dessa övervinster skall
kunna isoleras och göras föremål för särskild beskattning. Det förslag om
en särskild skatt på vattenkraftproducerad el som regeringen nu lagt fram
tillgodoser definitivt inte de krav som måste ställas. Den föreslagna skatten
ansluter över huvud taget inte till något vinstmått utan är en ren styckeskatt
på försäljningen. En sådan kan vi inte acceptera.

I nuvarande samhällsekonomiska läge måste man enligt vår mening
också beakta att en särskild skatt som berövar de vattenkraftägande företagen
ekonomiska resurser skulle slå hårt främst i de delar av landet som
redan detta förutan har svårast att säkra en positiv utveckling. Ur regionalpolitisk
synvinkel slår skatten med andra ord olämpligt. Det är ytterligare
ett skäl till att vi nu avvisar det framlagda förslaget.

Speciellt hårt kommer den aviserade skatten att slå mot mindre vattenkraftverk.
Där kommer den också att direkt motverka de stödåtgärder som
Oljeersättningsfonden har för att öka elproduktionen i vattenkraftverk med
en effekt av 1500 kW eller mindre. För dessa mindre kraftverk blir skatten
inte bara administrativt betungande utan den får också negativa konsekvenser
för den industri som tillverkar mindre turbiner, elutrustningar etc.

Folkpartiets grundinställning är att statsmakterna inte skall göra sig till
förmyndare för människorna och söka påverka deras konsumtion genom

Mot. 1982/83:120

19

olika skatter på ”lyx” eller ”umbärliga varor”. Detta är mycket subjektiva
begrepp som endast i vissa fall bör utnyttjas för lagstiftning. Den avveckling
av en rad äldre punktskatter som skett tidigare var således riktig enligt
vår mening och mycket starka skäl bör kunna anföras för att nya skall
införas. Sådana starka skäl redovisas inte för den föreslagna videoskatten.
Vi vill särskilt framhålla att en skatt på videobandspelare inte kan motiveras
av olust över vissa slag av programmaterial som förekommer; skatten
ändrar inte någonting i detta avseende. Vi avvisar därför skatteförslaget.

Övriga förslag inom skatteområdet

Regeringen föreslår att giltighetstiden för de olika skatteanknutna investeringsstimulanser
som gäller under 1982 generellt förlängs med ett år. Vi
ansluter oss till detta och stödjer alltså förslaget om utsträckt giltighetstid
för det särskilda investeringsavdraget för byggnadsarbeten m.m. och det
särskilda investeringsavdraget vid redovisningen av mervärdeskatt.

Vi har redan angivit att vi motsätter oss förslaget till s. k. vinstdelning i
form av en extra utdelningsskatt.

I huvudsak gäller våra i detta sammanhang redovisade argument också
förslaget om obligatorisk avsättning av 20 % av 1983 års vinst till räntelösa
särskilda investeringskonton. Det kan visserligen hävdas att företag som
genomför investeringar under 1984 eller 1985 kan få tillbaka pengarna med
en begränsad ränteförlust, men det bör noteras att de i princip skulle kunna
uppnå samma skattemässiga fördel men med mindre likviditetsförlust genom
att utnyttja de allmänna investeringsfonderna som ju har exakt samma
användningsområden. För företag som av en rad olika — och bärande —
skäl inte lämpligen kan genomföra stora investeringar just vid denna tid
blir tvångsavsättningen en ren belastning. Visserligen skall en dispensmöjlighet
finnas, men regeringen aviserar att denna skall utnyttjas mycket
sparsamt.

Vi anser inte att företagsbeskattningen skall byggas upp på en sådan
obestämd och slumpartad grund. Särskilt vänder vi oss också emot att
regeringen skall ges sådana förhandlings- och påtryckningsmöjligheter i
samband med dispensgivningen som skisseras i propositionen. En väsentlig
sak för att vrida den ekonomiska utvecklingen in på sundare banor i
Sverige är att få mer av fasta och kända spelregler för dem som skall stå för
initiativen och risktagandet. Regeringsförslaget när det gäller vinstavsättningens
detaljer får motsatt verkan. Vi avvisar därför förslaget.

Fjärrvärme

Det finns flera motiv till att stimulera en fortsatt utbyggnad av fjärrvärmen:

- man utnyttjar ofta bränslena bättre

- det ger möjligheter till elproduktion genom att mottrycket i fjärrvärme

näten utnyttjas

Mot. 1982/83:120

20

— möjligheterna att använda inhemska bränslen ökar

— man får en bättre miljö genom att luften blir bättre i tätorterna.

Regeringen föreslår ett 10-procentigt investeringsbidrag till utbyggnader

av fjärrvärmenäten i alla delar av landet som beslutas under 1983. Det finns
alltid risk för att den här typen av statliga bidrag huvudsakligen används till
investeringar som skulle kommit till stånd även utan stimulansen. Det är
därför en brist att regeringen i propositionen inte utförligare underbygger
påståendet att det föreslagna bidraget medför investeringar som eljest inte
kommit till stånd.

Hänsyn till det rådande konjunkturläget och angelägenheten att av sysselsättningsskäl
få igång kommunala investeringar gör dock att folkpartiet
biträder regeringens förslag. Vi vill dock understryka att det är angeläget
att fjärrvärmeutbyggnaden styrs till stadskärnor med framförallt äldre bebyggelse,
eftersom det är där fjärrvärmen är mest lönsam.

Trots alla fördelarna bör man ta hänsyn till en del nackdelar med fjärrvärmen
som först på senare tid blivit uppenbara. Fjärrvärmen har på sina
håll kommit att stå i motsatsställning till användandet av en ny energisnål
teknik, som t. ex. frånluftvärmepumpar. Det är också mycket tveksamt
med fjärrvärme till nybyggd enfamilj sbebyggelse i tätorternas ytterområden.
Husen som byggs i dag är betydligt energisnålare och bättre isolerade
än förr. Värmekonsumtionen är följaktligen mindre. Motiven för utbyggnad
av fjärrvärme till sådana områden är därför inte längre så starka. Det
kan t. o. m. vara så att möjligheterna till energibesparingar är större i hus
som inte ansluts till fjärrvärme.

Bostäder

Folkpartiet har i regeringsställning drivit en politik som beträffande
bostadsförsörjningen i allt högre grad inriktats på att bygga om och underhålla
äldre bostäder, förbättra dåliga bostadsmiljöer och spara energi.
Trots att nyproduktionen har minskat kraftigt under 1970-talet var ändå
den totala byggproduktionen i bostadssektorn mätt i fasta priser av samma
omfattning 1980 som i början av 1970-talet. Den nu beskrivna inriktningen
av bostadspolitiken svarar mot reella behov inom bostadssektorn vilket
klart framgår av stadsförnyelsekommitténs och underhållsfondsutredningens
betänkanden (SLU 1981:47, SOU 1981:99, SOU 1981:100).

En rad åtgärder har på förslag av folkpartiet vidtagits för att hålla
nyproduktionen av bostäder på en nivå som motsvarar efterfrågan. Som
exempel kan nämnas förbättrade låneregler, lättnader i mark- och konkurrensvillkoren
etc.

Folkpartiet kommer att driva den politiken vidare. En kritisk granskning
av den socialdemokratiska bostadspolitiken, som den framskymtar i proposition
1982/83:50, ger vid handen att den på flera punkter ej överensstämmer
med den inriktning av bostadspolitiken som folkpartiet vill se
förverkligad.

Mot. 1982/83:120

21

Temporära hyresrabatter
Bostadsministern föreslår tidsbegränsade hyresrabatter för ny- och ombyggnader
som påböijas under åren 1983-1984. Enligt folkpartiets uppfattning
finns det inte sakliga skäl att stimulera nyproduktionen i ett läge
när antalet outhyrda lägenheter ökar snabbt och f. n. uppgår till ca 37000.
Därutöver innebär hyresrabatterna kraftiga hyreshöjningar när de avvecklas,
vilket skulle ske inom en förutsagd tidsperiod. Dessa extra hyreshöjningar
skulle bli särskilt bekymmersam i tiden när reallöneökningar inte
kan förväntas. Mot den bakgrunden motsätter vi oss en ytterligare stimulans
av nyproduktionen i form av hyresrabatter för nyproduktion.

Bostadsministern föreslår nu en hyresrabatt i ombyggnadsfallen som då
även kan gälla hus som byggts om med ombyggnadsbidrag. De principiella
invändningarna mot hyresrabatter gäller även här även om det är angelägnare
att stimulera ombyggnadssidan. Dock finns här redan ett inarbetat
och väl fungerande ombyggnadsbidrag. Det bör kunna förlängas för ombyggnadsarbeten
som påböijas under 1983-1984.

Vi beklagar att bostadsministern inte nu föreslår en permanent lösning
av ombyggnadsfinansieringen. Stadsförnyelsekommitténs förslag är nu remissbehandlat
och borde kunna ligga till grund för förslag. Det är viktigt
för bostadssektorn att spelreglerna klarläggs. Vi föreslår därför att det nu
gällande ombyggnadsbidraget omfattar hiss där ombyggnaden påbörjas
under åren 1983—1984.

Hyresförlustgaranti

Mot bakgrund av ovan anförda resonemang om betydelsen av att öka
ombyggandet och ej ytterligare stimulera nyproduktionen motsätter vi oss
införande av hyresförlustgaranti. Dels tror vi inte att garantin får den
avsedda effekten, dels måste det vara fel att bygga bostäder som ej efterfrågas.

Åtgärder för bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter

Det ökande antalet outhyrda lägenheter är ett stort problem för vissa
kommuner och vissa bostadsföretag. Vi ansluter oss till bostadsministerns
förslag om ett särskilt lån för ombyggnad av outhyrda lägenheter där man
eftersträvar ett ändrat användningssätt.

På många håll utvecklas nu ett aktivare sätt att marknadsföra tomma
lägenheter. Folkpartiet stödjer denna utveckling och yrkar bifall till regeringens
förslag om särskilt lån för ombyggnad som skall möjliggöra ändrat
användningssätt. Däremot finner vi det inte befogat att avsätta 50 milj. kr.
som stöd till de värst drabbade företagen.

Dessa särskilt drabbade företag ligger nästan undantagslöst i orter med
svåra sysselsättningsproblem som har uppstått p. g. a. strukturförändringar
inom företagsamheten. Landskrona, Hofors, Hallstahammar är exempel
på sådana orter där de bostadspolitiska problemen är följder av sådana

Mot. 1982/83:120

22

förändringar på arbetsmarknaden. Det är alltså, enligt vår mening, mer
övergripande åtgärder från samhällets sida som måste till för att lösa dessa
orters problem.

Lån m.m. till underhåll av vissa bostadshus
Vi motsätter oss också de av bostadsministern föreslagna nya ”underhållslånen”
med räntebidrag enbart för allmännyttiga företag. Lånen förstärker
skillnaden i kostnadspartiet mellan olika ägarkategorier på ett sätt
som snedvrider hyressättningen.

I avvaktan på att underhållsfondsutredningen skall komma med förslag
till hur frågan om finansiering av underhåll skall ske på lång sikt föreslår
folkpartiet att underhållslån med upp till 15 kr/m2 skall få utgå med bostadslåneränta
(f. n. 13,00%), dvs. utan räntesubventioner för statligt belånade
hyreshus byggda 1955—1975. Stödet skall självfallet ges med lika
villkor till både privatägda som allmännyttiga fastighetsägare.

I ett läge med ansträngda samhällsekonomiska resurser bör inte lånen
subventioneras. Tidigare perioder med subventionsfria underhållslån har
givit vid handen att de ändå fyller sin funktion.

Bidrag till förbättring av boendemiljöbidrag
Bostadsministern föreslår att ramen för detta ändamål får överskridas
med 25 milj. utöver de 60 milj. kr. som folkpartiet reserverat i budgeten
1982/83. De skäl som anförts för denna utvidgning har inte den tyngden att
vi anser oss kunna tillstyrka detta förslag.

Bidrag till vissa energibesparande åtgärder

Däremot ligger förslagen beträffande energibesparande åtgärder inom
byggnadsbeståndet i linje med den energipolitik som folkpartiet bedrivit.
Vi kan därför ansluta oss till förslaget att införa ett temporärt bidrag till
kostnaderna för förbättring av isoleringen i bjälklag och ytterväggar samt
för byten och kompletteringar till treglasfönster.

Skolväsendet

I proposition 1982/83:50 föreslås en utökning av intagningen till gymnasieskolan
med 2000 platser vårterminen 1983 samt möjlighet att redan från
den 1 januari 1983 anordna yrkesinriktad filialutbildning i gymnasieskolan
och att genomföra en utökning av yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan
på s.k. icke gymnasieorter. Dessa förslag ansluter väl till de åtgärder
på detta område som redan vidtagits av mittenregeringen under våren 1982
för att minska ungdomsarbetslösheten, både i fråga om ökad intagning och
gymnasieutbildning på s. k. gymnasieorter. Folkpartiet kan därför biträda
dessa förslag.

Med tanke på kommunernas möjligheter att snabbt komma igång med
den utökade yrkesinriktade utbildningen biträder vi också förslaget om det
ökade stimulansbidraget.

Mot. 1982/83:120

23

I det avsnitt i motionen som rör arbetsmarknadspolitiken föreslår vi
utökade möjligheter att anordna s. k. lärlingsutbildning.

Beträffande de olika byggnadsinvesteringar vid högskolorna som föreslås
kan folkpartiet biträda den utökade kostnadsramen. Den anknytning
som dessa projekt har till den forsknings- och utvecklingsverksamhet som
folkpartiet i regeringsställning har medverkat till att starkt prioritera förefaller
helt klar.

Utökningen av kostnadsramen för inredning och utrustning av lokaler
vid högskoleenheterna kan biträdas, eftersom detta synes ligga väl i linje
med folkpartiets strävan att förstärka resurserna på de tekniska och naturvetenskapliga
utbildningarna liksom för datautbildning.

Folkpensioner

I frågan om pensionärernas ekonomiska villkor vill vi understryka vad vi
i andra sammanhang anfört, nämligen att det är viktigt att i första hand de
pensionärer som uppbär folkpension med ingen eller mycket låg ATP ges
särskild kompensation för regeringens åtstramning av den privata konsumtionen.
Pensionärer med hög ATP-pension har större förutsättningar att
bära sin del av åtstramningspolitiken. Mot denna bakgrund avser vi att i
vår ekonomiska motion i januari pröva möjligheterna att ånyo göra en
uppräkning av det pensionstillskott som utgår till pensionärer med låg eller
ingen ATP.

Barnbidragen

Förslagen i proposition 1982/83:55 om höjda barnbidrag liksom höjda
flerbarnstillägg och studiebidrag motiveras med kompensation för den
höjda mervärdeskatten.

Barnfamiljerna tillhör den grupp som är hårdast utsatt i den nu aktuella
politiken med kraftigt sänkta reallöner. Därför biträder vi förslaget att
barnbidragen höjs.

Vi noterar också att den konstruktion med extra barnbidrag för flerbarnsfamiljer
som mittenregeringen introducerade — och som socialdemokraterna
då yrkade avslag på - nu har vunnit regeringens gillande.

Torveldade anläggningar

Genom riksdagens beslut med anledning av den dåvarande regeringens
proposition 1980/81:90 bilaga 1 om riktlinjer för energipolitiken antogs
bl. a. ett program för oljeersättning. I programmet angavs som målsättning
för den framtida torvanvändningen en årlig energiproduktion av 1 TWh år
1985 och 6-11 TWh år 1990.

De icke-socialistiska regeringarna har också under de gångna åren vidtagit
ett stort antal åtgärder för att få igång torveldade anläggningar. Flera
sådana har som ett resultat därav också kommit till stånd. Samtidigt är det
otvivelaktigt så att användningen av torv för att ersätta olja inte har ökat i
den utsträckning som vore önskvärd.

Mot. 1982/83:120

24

Mot denna bakgrund ligger det av regeringen föreslagna extra bidraget
till förbränningsanläggningar som byggs för att eldas med torv helt i linje
med folkpartiets energipolitik. Vi kan därför biträda förslaget.

Upphandling inom energiområdet och dess finansiering

Regeringen föreslår en ny stödform för att ”undanröja de hinder som
kan finnas hos industrin när det gäller att leverera utrustning avsedd för
energiområdet”. För detta ändamål vill man ha ett nytt reservationsanslag
på 700 milj. kr., som en nyinrättad delegation skall förfoga över och ge ut i
form av lån med eller utan villkorlig återbetalningsskyldighet.

Den nya delegationen skall enligt förslaget särskilt få till uppgift att
främja ett samordnat upphandlingsförfarande inom energiområdet.

Folkpartiet delar inte regeringens uppfattning att statliga delegationer
alltid är det bästa organet för att åstadkomma en viss önskad utveckling. I
detta fall finns dessutom redan ett organ, oljeersättningsfonden, som prövar
dessa ärenden.

I propositionen anges att regeringens strävan är att 26 koleldade förbränningsanläggningar
skall uppföras. Regeringens föreslagna åtgärder syftar
också till att säkerställa att utbyggnaden av koleldade anläggningar sker på
ett planerat sätt så att såväl energiförsöijningsintresset som hänsynen till
miljön tillgodoses.

Vi kan svårligen se att man kan upprätta en centraliserad plan för
utbyggnaden av koleldade förbränningsanläggningar. Förutsättningarna är
mycket skiftande i olika kommuner. Statsmakterna kan stimulera fram
anläggningar med riktade åtgärder men näppeligen påtvinga ett visst antal
kommuner att vid vissa tillfällen uppföra dylika anläggningar.

Vi menar också att de skärpta miljökrav för koleldning som mittenregeringen
föreslog riksdagen på nytt bör tas upp till prövning. Regeringen bör i
detta avseende återkomma med förslag till riksdagen.

Den verksamhet som nu bedrivs inom ramen för oljeersättningsfonden
bör förlängas under en ytterligare treårsperiod. Det är olyckligt att vid
sidan av den redan befintliga oljeersättningsfonden inrätta nya administrationer
för ekonomiska stimulansåtgärder för övergång till andra energislag.

De nya stimulansåtgärder som regeringen önskar införa bör därför anförtros
oljeersättningsfonden och samordnas med de uppgifter som redan
åvilar fonden. Fonden bör anmodas inkomma med medelsberäkning för
resterande del av den beslutande verksamhetsperioden och för ytterligare
en treårsperiod. Medelsberäkningen bör inkludera kostnader för de extra
stimulansåtgärder som regeringen nu föreslår. Fondens verksamhet bör
även fortsättningsvis finansieras med avgifter på oljeprodukter. I avvaktan
på sådana förslag är vi nu inte beredda att tillstyrka att den särskilda
avgiften för oljeprodukter höjs från 80 till 93 kronor. Regeringen bör
återkomma med nytt förslag av här skisserad innebörd.

Mot. 1982/83:120

25

Prospektering

Under en lång följd av år har tidigare socialdemokratiska regeringar
försummat insatser för prospektering i Sverige. De regeringar som folkpartiet
har medverkat i har däremot satsat stora resurser på sådan verksamhet,
inte minst i Norrland. Detta har också givit praktiska resultat i form av
den nya Viscaria-gruvan i Norrbotten som ju har tillkommit under de
senaste åren.

Av särskild vikt är att hitta industrimineral, som på sikt kan vara en
ersättning för malmen i nordligaste Sverige. En stor prospekteringsverksamhet
sker redan idag i detta syfte. Den extra prospekteringsinsats som
regeringen föreslår ligger därför väl i linje med den politik som folkpartiet
företräder. Det finns emellertid ingen anledning att nu anvisa medel för en
femårsperiod, utan vi föreslår att 60 miljoner kronor anvisas för innevarande
budgetår. Därefter får regeringen återkomma i budgetpropositionen i
januari.

Investeringar inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

I propositionen förs ett mycket kortfattat resonemang om hur investeringar
i bättre infrastruktur kan skapa ökade förutsättningar för att bibehålla
näringslivets konkurrenskraft. Ett sådant resonemang har tidigare utvecklats
av mittenregeringen, senast i det åtgärdspaket som presenterades
under sensommaren 1982. Vissa av de investeringar som föreslås är också
exakt eller nästan exakt desamma som där presenterades. Det finns mot
denna bakgrund ingen anledning för folkpartiet att motsätta sig flertalet av
de investeringsprojekt som föreslås.

Folkpartiet kan därför biträda det vägbyggnadsprogram på 268 milj. kr.
som föreslås. Ett av projekten — utbyggnaden av E 6 genom Halland förbi
Varbergs tätort — uppfattar vi som speciellt viktigt. Vägen föreslås utbyggas
till motortrafikleds standard. Vi förordar för denna sträckning motorvägsstandard.
I ett sådant sammanhang bör man också överväga olika
finansieringsalternativ för att få en snabbare utbyggnad till högre standard.
En intressant metod vore därför att utreda en delvis finansiering genom
avgifter. De medel som anvisas nu täcker inte hela utbyggnaden; resten
förutsättes tas inom vägverkets årliga anslag. Det kan förutses att anspråken
på vägverkets anslag kommer att bli många och stora och det vore
därför värt att utreda andra finansieringsmetoder som en komplettering.

Regeringen föreslår ett nytt anslag till s.k. eftersatt vägunderhåll. Det
finns enligt vår mening ingen anledning att särskilt inrätta ett sådant
anslag. Regeringen bör återkomma med medelsframställning i budgetförslaget
under vägverkets ordinarie driftsanslag.

För särskilda investeringar vid statens järnvägar föreslås ett reservationsanslag
på 177 milj. kr. Det är inressant att notera att socialdemokraterna
nu har insett betydelsen av SJ:s investeringar. I böljan av 1970-talet

Mot. 1982/83:120

26

var nämligen SJ:s investeringsanslag låga och tilläts inte öka under ett
flertal år. Det var först när den icke-socialistiska regeringen tillträdde 1976
som investeringarna vid statensjärnvägar kunde sätta fart. De har därefter
ökat kraftigt varje år och med en inriktning som överensstämmer med SJ:s
egna prioriteringar. I propositionen framgår inte om de nu föreslagna
investeringarna också överensstämmer med de prioriteringar som SJ själv
gör, men det får förutsättas att så är fallet.

Speciellt frågan om nytt dubbelspår mellan Älvsjö och Flemingsberg är
angelägen. Detta projekt är detsamma som folkpartiet förde fram vid en
konferens i Göteborg den 23 augusti i år och som senare föreslogs av
mittenregeringen. Det är glädjande att regeringen också har insett betydelsen
både för fjärr- och lokaltrafiken genom Stockholm av denna utbyggnad.

Folkpartiet kan likaså biträda de föreslagna investeringarna för luftfarten,
huvudsakligen till ett nytt parkeringshus på Arlanda flygplats samt
vissa insatser i banbelysningen där. Medelsanvisningen bör dock enbart
gälla kostnaderna under innevarande budgetår, som belöper sig på 31,5
milj. kr. Regeringen bör återkomma med resterande belopp i budgetpropositionen
i januari 1983.

För särskilda investeringar inom postverket föreslås ett reservationsanslag
på 135 milj. kr. Det gäller utbyggnaden av sista etappen av postgirohuset
i Stockholm. Folkpartiet har ingenting att invända mot att ombyggnaden
av postgirot färdigställs. Däremot bör medel enbart beviljas för innevarande
budgetår, dvs. 25 milj. kr. Till övriga delar bör regeringen återkomma
senare i vanlig ordning.

För särskilda investeringar i teleanläggningar vill regeringen skapa ett
nytt reservationsanslag. Investeringsprogrammet som beräknas sträcka sig
över en treårsperiod med början innevarande budgetår påstås medföra att
televerket kan tidigarelägga införandet av det s. k. AXE-systemet och
därigenom möjliggöra avancerade teletjänster. Såvitt kan bedömas av den
mycket knapphändiga motiveringen i propositionen är detta en investering
som kan få stora positiva efffekter för näringsliv och myndigheter. Emellertid
bör bara den del av programmet som gäller innevarande budgetår
anvisas nu, och därefter bör regeringen återkomma i vanlig ordning för
senare budgetår. Av propositionen framgår inte hur mycket av de 220
miljonerna kronor som kan väntas gälla budgetåret 1982/83, men eftersom
nära hälften av detta år redan är förflutet kan det knappast röra sig om mer
än 50 milj. kr. Folkpartiet föreslår därför ett reservationsanslag på 50 milj.
kr.

Slutligen föreslås ett reservationsanslag på 40 milj. kr. för åtgärder för
att främja investeringar och utvecklingsarbete i kollektivtrafiken. Mycket
av det som sägs i propositionen om behovet av en utvecklad kollektivtrafik,
bidrag till forskning och utveckling, bidrag till praktiskt inriktade
demonstrationsförsök är helt invändningsfritt. Däremot saknas helt upp

Mot. 1982/83:120

27

gifter om hur de föreslagna medlen skall användas, dvs. det saknas ett
program för den verksamhet som skall bedrivas med hjälp av 40 milj. kr.

I motion 1981/82:1879 (fp) har bl. a. den bristande målinriktningen på
forskningen inom transportområdet påtalats. Dåvarande kommunikationsministern
hade också i budgetpropositionen 1982 aviserat att han ämnade
återkomma med en närmare utformning av ett program för forsknings- och
utvecklingsarbetet inom transportområdet. Det är angeläget att så sker
även från den nuvarande kommunikationsministern. I avvaktan på att så
sker saknas anledning att bifalla önskade 40 milj. kr.

Arbetsmarknadspolitiken

Ett av de viktigaste målen för den ekonomiska politiken som folkpartiet
har utvecklat i det föregående är att uppnå och bevara den fulla sysselsättningen.
Detta gäller både på kort sikt och på lång sikt. Det är framför allt
viktigt att hålla i minnet att ett långsiktigt bevarande av full sysselsättning
förutsätter en inriktning av den ekonomiska politiken som kraftfullt och
medvetet bekämpar inflationen. Detta resonemang har utförligt redovisats
ovan. Den nuvarande regeringens ekonomiska politik är då felaktig.

Speciellt allvarlig är situationen därför att den internationella konjunkturuppgång
som måste utgöra grunden för en exportledd tillväxt låter vänta
på sig, medan den åtstramning av den privata inhemska efterfrågan som
devalveringen innebär kommer omedelbart.

I den situationen måste stora arbetsmarknadspolitiska insatser göras.
Den dåvarande mittenregeringen satsade också mer än någonsin tidigare
på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, både budgetåret 1981/82 och för innevarande
budgetår.

Samtidigt är det viktigt att de arbetsmarknadspolitiska insatserna utformas
så att rörligheten på arbetsmarknaden främjas. Den nödvändiga strukturomvandlingen
av näringslivet framtvingar nämligen en sådan rörlighet.
Detta i sin tur kräver en väl utbyggd arbetsmarknadspolitik, som inriktas
på att hjälpa enskilda människor och familjer till en för framtiden positiv
utveckling. Åtgärder som syftar till att hålla i gång olönsam produktion
eller till att skjuta på nödvändiga förändringar bör undvikas.

Det allvarligaste problemet är ungdomsarbetslösheten. Unga människor
riskerar att förlora sin tro på samhället och dras ner i tillstånd av likgiltighet
och successivt sjunkande självförtroende om de märker att samhället
inte kan erbjuda arbetstillfällen, trots att de inget hellre önskar än att
arbeta och göra rätt för sig.

Mittenregeringen har också gjort kraftiga insatser för att bereda ungdomar
arbetstillfällen eller fortsatt utbildning. Både konventionella och okonventionella
medel har satts in. Det skulle föra för långt att här lista de olika
åtgärderna. Folkpartiets strävan har varit och är alltjämt att få till stånd en
s. k. ungdomsgaranti. För 16-17-åringarna har också numera skolan ett

Mot. 1982/83:120

28

uppföljningsansvar, så att alla ungdomar som inte söker till eller inte får
plats i gymnasieskolan och inte har arbete skall erbjudas någon form av
arbete, praktik eller utbildning. Eftersom det kan ta en viss tid att ordna
detta lade mittenregeringen också förslag om s. k. ungdomsslussar. Detta
förslag innebar att ungdomarna i väntan på arbete eller utbildning skulle
erbjudas någon form av meningsfull sysselsättning, t. ex. inom fritidsverksamhet
eller liknande. Därvid skulle också en närvaropremie utbetalas till
de ungdomar som deltog. Regeringen bibehåller uppenbarligen idén bakom
de s. k. ungdomsslussarna men slopar tanken på närvaropremier. Det
betyder att incitamentet för ungdomarna att delta minskar och att instället
medlen används för kommunernas administration.

Det är vidare nödvändigt att parterna på arbetsmarknaden medverkar i
ännu större utsträckning än hittills om ungdomsarbetslösheten skall kunna
nedbringas. Enligt vår mening bör parterna träffa avtal om ett system
liknande ungdomsplatserna även för 18-20-åringar.

Anställningsskyddslagstiftningen har ökat anställningstryggheten för
dem som redan har jobb men ökat svårigheterna för dem som är på väg in
på arbetsmarknaden. Höjda ungdomslöner har ökat kostnaderna att anställa
ungdomar och har dessutom slagit ut många tidigare ungdomsjobb från
marknaden. Samtidigt går de stora ungdomskullarna ut på arbetsmarknaden.

Mittenregeringen gjorde vissa förändringar i anställningslagen, som bevarade
det grundläggande anställningsskyddet samtidigt som möjligheter
till provanställning i 6 månader och visstidsanställning vid temporära arbetstoppar
infördes. Från näringslivets sida hade sådana förändringar
länge önskats och delvis förändringar av mer långtgående karaktär. Det
anfördes då att bara dessa möjligheter öppnades så skulle starkt ökade
möjligheter till anställning av bl. a. ungdomar skapas. Det åligger nu näringslivet
att medverka till att intentionerna blir verklighet.

Det finns anledning att understryka att näringslivet också har ett ansvar i
fråga om sysselsättningstillfällena. Den ovilja och de trögheter inom näringslivet
som ibland kan märkas i fråga om att aktivt leta efter sysselsättningstillfällen
måste elimineras. Samtidigt som man från samhällets sida
ställer krav på de arbetssökande och arbetstagarna i fråga om aktiva
insatser för att hitta lämpliga jobb måste motsvarande krav ställas på
arbetsgivarna att söka efter och hitta arbetsuppgifter.

I nuvarande arbetsmarknadsläge är behovet av arbetsmarknadspolitiska
insatser ostridigt. Det gäller då att få en sådan inriktning på dessa att de
verkligen är temporära och inte ger någon inlåsningseffekt, så att när
konjunkturuppgången kommer denna inte hämmas av snabbt uppträdande
flaskhalsar på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen fyller därvidlag ett viktigt syfte. Det står
också i överensstämmelse med mittenregeringens tidigare insatser att få till
stånd en ökad utbildningsverksamhet inom företagen. Mot denna bak

Mot. 1982/83:120

29

grund vill vi inte motsätta oss den föreslagna höjningen av den s. k. 20kronan
till 35 kronor per timme inom tillverkningsindustrin och den planerade
utvidgningen av utbildningen till att omfatta 125 000 deltagare.

Vi delar regeringens uppfattning att det är angeläget att utbilda till
bristyrken. Det är däremot svårt att se hur ett system med utbildning av
redan anställda kopplat till krav på anställning av ungdomar som ersättare
skulle fungera i praktiken. Folkpartiet föreslår därför att de medel som
skulle gällt detta system i stället anvisas till utökade möjligheter att anställa
lärlingar enligt följande.

Den gymnasiala lärlingsutbildningen kan tillgodose utbildningsbehov för
verksamhetsområden där rekryteringsbehoven är relativt låga. Den ger
också möjlighet till individuell utformning och geografisk spridning.

Av olika skäl har det varit svårt att öka antalet lärlingsplatser. Ett är att
det föreligger ett anställningsförhållande för lärlingen med rätt till minimilön.
Många av de hantverkare som skulle kunna vara aktuella som handledare
har emellertid enpersonsföretag eller endast en anställd. Av ekonomiska
skäl har de då inte möjlighet att ta emot en lärling även om de skulle
kunna ge av sin yrkesskicklighet och sin tid.

För att stimulera inrättandet av fler lärlingsplatser föreslår vi att ett
stimulansbidrag inrättas av samma konstruktion som för anställning med
lönebidrag. Första året är statsbidraget 75% av lönen, andra 50% och
tredje 25 %. Om ett sådant system tillämpades också för lärlingsutbildningen
skulle väsentligt fler arbetsgivare kunna ta emot lärlingar. Avtrappningen
av anställningsbidraget skulle också väl följa de insatser lärlingen med
ökande kunskaper och erfarenheter kan göra i företagets produktion.

Vi föreslår därför att anvisade medel används för tillkommande lärlingsplatser
enligt ovan angiven konstruktion.

Sysselsättningsskapande åtgärder innefattar bl. a. medel för ungdomsplatser.
Mittenregeringen hade redan tidigare uppdragit åt skolöverstyrelsen
att undersöka behovet av ytterligare medel för ungdomsplatser. Det är
glädjande att regeringen nu har beviljat de önskade 90 miljonerna kronor
utöver de 60 milj. kr. som redan fanns.

Arbetsmarknadsverket disponerar nära 3,2 miljarder kronor för beredskapsarbeten
under innevarande budgetår. Mittenregeringen hade också
uppdragit åt AMS att tidigarelägga beredskapsarbetena till hösten och
vintern och då också ställt i utsikt att ytterligare medel skulle anvisas
senare under budgetåret. Det finns därför ingen anledning att motsätta sig
den ökade medelstilldelning för beredskapsarbeten och tidigareläggning av
statliga industribeställningar som föreslås i propositionen. Detsamma gäller
de medel som föreslås för anställning med lönebidrag för arbetshandikappade.

Mot. 1982/83:120

30

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställer vi*

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

A. Bilaga 1 kommunikationsdepartementet

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att till åtgärder mot eftersatt
underhåll på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1982/83 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på
100 milj. kr.,

3. att riksdagen till Särskilda investeringar för luftfarten på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under sjätte
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 31,5 milj. kr.,

4. att riksdagen till Särskilda investeringar för postväsendet på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under
sjätte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 25 milj. kr.,

5. att riksdagen till Särskilda investeringar i teleanläggningar på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under
sjätte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 50 milj. kr.,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Åtgärder för att
främja investeringar och utvecklingsarbete i kollektivtrafiken på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 40 milj. kr.,

B. Bilaga 2 budgetdepartementet

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (28 §),

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
uppbördslagen (1953:272) 2 §,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1958:295) om sjömansskatt,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1970:172) om begränsning i skatt i vissa fall,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69),

13. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.,

14. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer,

15. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphävande
av lagen (1980:1047) om skattereduktion för aktieutdelning,

16. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1982:417) om ikraftträdande av lagen (1982:416) om ändring i
lagen (1947:476) om statlig inkomstskatt,

Mot. 1982/83:120

31

17. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1982:420) om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

18. att riksdagen beslutar om följande ändringar i förslag till lag om
hyreshusavgift:

a) i lagens 1 § första stycke ”med beräknat värdeår före år 1958”
(i stället för 1975),

b) i andra stycket p. 2 utgår orden ”uppförts eller”,

c) andra stycket p. 4 utgår,

19. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om skattereduktion
för fackföreningsavgift,

20. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om skatt på videobandspelare,

21. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om skatt på viss
elektrisk kraft,

22. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om inbetalning på
särskilt investeringskonto,

23. att riksdagen beslutar fastställa basenheten i lagen om basenhet
till 7 500 kr. för år 1983,

C. Bilaga 4 arbetsmarknadsdepartementet

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökat stöd till lärlingsutbildning,

D. Bilaga 5 bostadsdepartementet

25. att riksdagen avstyrker vad som i propositionen anförts om statsbidrag
till hyresrabatter samt ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ombyggnadsbidrag för ombyggnadsarbeten
som påböijas under 1983/84,

26. att riksdagen avslår vad i propositionen förordats i fråga om
statlig hyresförlustgaranti och om åtgärder i bostadsområden
med stor andel outhyrda lägenheter,

27. att riksdagen avslår regeringens förslag att till åtgärder i bostadsområden
med stor andel outhyrda lägenheter på tilläggsbudget I
till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under trettonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag om 50 milj, kr.,

28. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1972:175) med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m.,

29. att riksdagen avslår vad i propositionen förordats i fråga om
räntebidrag för underhållslån i vissa fall samt som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om underhållslån
med bostadslåneränta,

30. att riksdagen avslår vad som i propositionen förordats om temporär
vidgning av tillämpningsområdet för boendemiljöbidrag,

31. att riksdagen avslår regeringens förslag att ramen för beslut om
bidrag till förbättring av boendemiljön får överskridas med högst
25 milj. kr. under budgetåret 1982/83,

Mot. 1982/83:120

32

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hyreshusavgift,

E. Bilaga 6 industridepartementet

33. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1973:1316) om särskild avgift för oljeprodukter,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om koleldade förbränningsanläggningar, miljökrav
samt förlängning av mandatet för oljeersättningsfonden,

35. att riksdagen för Program för utökad prospektering m.rn. på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under
fjortonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 60 milj.
kr.,

36. att riksdagen avslår de i propositionen förordade riktlinjerna för
upphandling inom energiområdet,

37. att riksdagen avslår regeringens förslag att till stöd för åtgärder i
samband med upphandling inom energiområdet på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under fjortonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 700 milj. kr.

Stockholm den 25 november 1982

OLA ULLSTEN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)
ROLF WIRTÉN (fp)
KERSTIN EKMAN (fp)
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

BJORN MOLIN (fp)
RUNE ÅNGSTRÖM (fp)
KARIN AHRLAND (fp)

* Se även motionerna 1982/83:121, 122 och 123.