10
Motion
1982/83:12
Arne Andersson i Ljung m. fl.
Förslag till ny vattenlag m. m. (prop. 1981/82:130)
I propositionen föreslås en ny vattenlag, som skall ersätta den nuvarande
vattenlagen (1918:523). Förslaget innebär en genomgripande systematisk
omarbetning av den gällande lagen.
Gällande vattenlag utgår från huvudprincipen att dispositionsrätten över
såväl yt- som grundvatten tillkommer markägaren. Denna rådighet över
vattentillgångarna innebär en rätt att fritt tillgodogöra sig vattnet så länge
detta kan ske utan att allmän eller enskild rätt berörs negativt.
Den nya vattenlagen bygger även den på principen att rådigheten över
vattentillgångarna primärt tillkommer fastighetsägaren. Emellertid föreskrivs
sådana begränsningar av fastighetsägares rådighet över vattentillgångarna
att det måste ifrågasättas om inte lagförslaget i realiteten innebär en
överföring av vattenrätten till det offentligrättsliga området eller med andra
ord ett slags expropriationsliknande ingrepp.
Enligt lagförslaget krävs tillstånd till vattenuttag om det inte är uppenbart
att varken allmänt eller enskilt intresse kan påverkas negativt av uttaget.
Huruvida det är uppenbart att ett planerat företag får vissa konsekvenser
eller inte skall prövas av den som avser att genomföra företaget. Det kan
därvid slås fast att det sällan torde finnas möjlighet att konstatera att det är
uppenbart att ett tänkt företag ej kommer att leda till menlig påverkan å
motstående intressen. Följden blir den att nära nog alla vattenuttag, stora
som små, kräver myndighets tillstånd. Regeln om fastighetsägares rätt att
råda över vattnet kommer härigenom att sakna verkligt innehåll.
Enligt vår mening går lagförslaget längre än vad som sakligt är motiverat
genom att generellt uppställa rekvisitet ”uppenbart” när det gäller samhällsplanering
av vattentillgångar.
I de allra flesta fall kan vattenuttag för enstaka fastigheter exempelvis för
bevattning av grödor ske utan skada för motstående intressen.
Att så är fallet framgår av alla de vattenuttag som i dag görs för här angivet
ändamål utan att tillstånd sökts. En fastighetsägare bör därför som regel få
uttaga vatten utan föregående tillståndsprövning. Tillstånd bör endast
föreskrivas i fall där ”sannolika skäl” talar för att uttaget leder till olägenhet
för annan. Härigenom bibehåller grundprincipen om fastighetsägares rätt att
råda över sin fastighets vatten ett reellt innehåll. Det faktum att flera
vattenuttag utmed ett och samma vattendrag kan leda till olägenheter för
motstående intressen utgör förvisso ett problem som måste'lösas. Lösningen
bör dock inte vara att generellt rubba en av grundprinciperna inom
fastighetsrätten utan bör i stället speciella regler för handhavande av åsyftade
Mot. 1982/83:12
11
totaleffekter uppställas. En begränsning av tillståndsplikten för mindre
företag bör alltså göras.
Enligt lagförslaget skall tillsyn över vattenuttag och vattenanläggningar
utövas av länsstyrelsen. Denna tillsynsplikt bör kunna utvidgas att omfatta
jämväl kontrollen av hur landets vattenresurser utnyttjas. Finner länsstyrelsen
i sin egenskap av tillsynsmyndighet att exempelvis förekomsten av
vattenuttag för jordbruksbevattning är så omfattande att de föranleder
konflikter med motstående intressen skall länsstyrelsen äga föreskriva
tillståndsplikt med avseende på vattendraget i fråga. Sj älva tillståndsfrågorna
skall givetvis avgöras av vattendomstolen. För samordning av olika
jordbrukares intressen bör lantbruksnämnderna kunna utnyttjas.
För markavvattning genom väg gäller att väghållaren är skyldig utföra och
bekosta erforderliga trummor. I lagförslaget upphör denna skyldighet
beträffande nya företag och ersätts med en skyldighet för markägare att
begära att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom
vägen. En sådan begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande
åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen. Detta är en stark
försämring av markägarens situation, som skulle kunna leda till allvarliga och
kostsamma rättsförluster. Det måste vara förenat med stora svårigheter för
den enskilde markägaren att vid studium av en vågplan kunna bedöma
nuvarande och framtida behov av vägtrummor m. m. Väghållaren är den
som har möjligheter och resurser att vid planeringen noggrant undersöka
dessa behov och bör då också ha det ekonomiska ansvaret i frågan. Risk finns
också att väghållaren - förlitande sig på markägarens anmälningsskyldighet lägger
ned mindre omsorg på planeringen av awattningsfrågan.
Enligt vår mening föreslås att förslaget ändras i överensstämmelse med vad
här sagts och att skyldigheten för väghållare att utföra och bekosta
vattenavlopp genom vägar bör gälla även fortsättningsvis och detta oavsett
ägoslag, markens användningssätt och tiden för vägens anläggande.
Enligt svensk rätt kan ej den som inte är sökande vid förrättning men ändå
tvingas in i densamma åläggas skyldighet att deltaga i kostnaderna med större
belopp än som svarar mot vederbörandes båtnad. Någon sådan begränsningsregel
synes inte vara införd i förslaget. En bestämmelse med sådan
innebörd bör införas.
Det ankommer på vederbörande utskott att utarbeta erforderliga lagförslag.
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar om att begränsning av tillståndsplikt för
vattenuttag avseende mindre företag införs i vattenlagen,
2. att riksdagen beslutar att nu gällande regler i vattenlagen
1918:523 avseende väghållares skyldighet att utföra och bekosta
vattenavlopp genom vägar skall införas i den nya vattenlagen,
Mot. 1982/83:12
12
3. att riksdagen beslutar att regler rörande skyldighet att delta i
kostnader i förhållande till båtnad för förrättning som kommit
till stånd med stöd av vattenlagen införs i denna lag.
Stockholm den 11 oktober 1982
ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
HANS WACHTMEISTER (m) JAN-ERIC VIRGIN (m)
BO ARVIDSSON (m) SVEN-ERIC LORENTZON (m)
INGVAR ERIKSSON (m) JENS ERIKSSON (m)
MONA S:T CYR (m)