5

Motion
1982/83:1017

Lars-Ove Hagberg
Grängesbergsgruvan framtid

Nedläggningarna av de mellansvenska järnmalmsgruvorna har gått
snabbt. Det är inte bristen på malm som är orsaken utan de minskade
avsättningsmöjligheterna genom den internationella stålkrisen.

I Grängesberg slogs vid SSAB:s bildande 1978 de två närbelägna
fyndigheterna Exportfältet och Risbergsfältet ihop, vilka ägdes av Grängesbolaget
och Stora Kopparberg. 1980 skedde ett ”genomslag” mellan dessa
två närbelägna gruvor.

Sedan SSAB bildades har Grängesbergsgruvan varit föremål för ständiga
rationaliseringar och neddragningar. Nedläggningen av metallurgin i Domnarvets
järnverk har varit en orsak. Den största kunden är Oxelösunds
järnverk och resten av malmen går på export.

I SSAB:s strukturplaner har de mellansvenska gruvorna varit styvmoderligt
behandlade. Kravet på vinst har legat som ett ok över Grängesbergsgruvan.
Man hade en nådatid fram till halvårsskiftet 1982, vilket klarades
med ett nödrop. Detta skedde till priset av att man endast tog vara på de mest
brytvärda malmerna. De tidigare tillredningsarbetena är i dag en fördel, men
några nya framtidsinvesteringar finns finns inte i sikte. Grängesbergsgruvans
framtid är höljd i dunkel. Skall de kortsiktiga vinsterna styra gruvans framtid,
är det stor fara för nedläggning när nuvarande tillredningsarbeten har spelat
ut sin roll.

Den enda satsning som skett av betydelse för gruvan är investering i
granultillverkning, som gjordes i strid med SSAB-ledningen. Det var
riksdagen som tvingade SSAB-ledningen till denna satsning, med platsledningens
och fackets benägna bistånd.

Den sista stora järnmalmsgruvan i Mellansverige kan under inga
omständigheter få läggas ned. Därför måste riksdagen och regeringen vara
särskilt uppmärksamma på SSAB:s handlande när det gäller Grängesbergsgruvan.
Statsmakterna har även ansvaret att se till att nödvändiga
investeringar görs i Grängesberg så att gruvan lever vidare efter 1990.
Grängesbergsgruvans framtid är inget företagsekonomiskt problem, det rör
sig om samhällsekonomi och samhällsintresse på lång sikt.

Grängesbergsgruvans framtid måste även kopplas till en offensiv stålpolitik.
Malmen är en tillgång för Sverige. Därför bör snarast skrotimporten
minskas och senare stoppas genom satsningar på att använda malm.
Järnsvamp är här ett exempel på vad som behövs i framtiden.

På sikt utgörs hoppet av att Grängesbergsgruvan kan inordnas i ett svenskt
metallbolag. I ett sådant bolag kommer Mellansveriges järnmalmsgruvor att

1* Riksdagen 1982/83. 3 samt. Nr 1015-1026

Mot. 1982/83:1017

6

spela en betydelsefull och strategisk roll.

Utifrån detta bör riksdagen slå fast principen, som en gång i tiden Svenska
Gruvindustriarbetareförbundet lanserade, nämligen att inga gruvor får
läggas ner förrän de är utbrutna och ersättningsjobb har ordnats. Det gäller
inte bara en gruva. Det gäller en hel bygd, dess yrkestraditioner och framtid.
Ansvaret för Grängesbergsgruvans framtid måste flyttas från SSABledningen
till riksdagen.

Under hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen uttalar att Grängesbergsgruvan bör tillföras
erforderliga investeringsmedel så att gruvbrytning blir möjlig
även i framtiden,

2. att riksdagen uttalar att en nedläggning av Grängesbergsgruvan
inte får ske förrän malmen är utbruten och ersättningsarbeten
anskaffats.

Stockholm den 24 januari 1983

LARS-OVE HAGBERG (vpk)