Observera att dokumentet är inskannat och att det kan förekomma fel i texten nedan. Kontrollera därför alltid texten mot pdf-filen till höger eller den tryckta versionen.

Prop. 1981/82:99

Regeringens proposition

1981/82:99

om mineralpolitik — förslag till vissa åtgärder inom mineralområdet;

beslutad den 24 februari 1982

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen anger de allmänna utgångspunkterna och förutsättningar­na för mineralpolitiken. Mineralpolitiken bör skapa förutsättningar för en god försörjning av mineralråvaror för den svenska indiistrin. Den skall främja och möjliggöra nyttiggörandet av Sveriges egna mineralresurser med fullt beaktande av miljökraven och kraven på ett effektivt resursut­nyttjande. Mineralpolitiken skall också främja en god hushållning med mineralråvarorna. Mot denna bakgrund lämnas förslag till organisatoriska och finansiella åtgärder samt föreslås vissa lagändringar m.m. Förslagen lämnas med utgångspunkt i det mycket omfattande utredningsmaterial m.m. som under åren 1977-1981 framlagts inom mineralområdet.

I propositionen redogörs för svensk gruv- och mineralindustri och dess utveckling under de senaste åren. Även gruvutrustningsindustrin berörs. Internationella strukturfrågor samt investeringsfrågor i och utanför Sveri­ge berörs härvid såväl vad avser svenskt som utländskt kapital.

Propositionen behandlar forskning och utveckling, vissa samverkans-och samordningsfrågor inom gruv- och mineralindustrin, markanvänd­nings- och informationsfrågor, särskilda sysselsättningsåtgärder inom mi­neralområdet, samt internationellt mellanstatligt samarbete. Härvid be­handlas mineralresursernas nyttiggörande i ett brett perspektiv.

Den nya mineralpolitiska verksorganisationen redovisas. Uppdrags­verksamheten inom Sveriges geologiska undersökning (SGU) överförs fill bolagsform. Bolaget bör ges finansiella och andra möjligheter till en utvid­gad internafionell verksamhet, bl.a. i samverkan med berörd industri.

1    Riksdagen 1981182. 1 .saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                      2

SGU:s myndighetsuppgifter breddas till att omfatta även de huvudsakliga uppgifter statens industriverk f.n. har inom mineralområdet. SGU blir chefsmyndighet för bergmästarämbetena. På sikt bör ytteriigare regionali-sering ske av SGU. Nämnden för statens gruvegendom tillförs ett eget kansli och får en delvis ändrad verksamhetsinriktning. Nämndens framtida verksamhetsinriktning skall övervägas ytteriigare. För genomförandet m.m. av den nya organisationen begärs medel dels för innevarande bud­getår, dels för budgetåret 1982/83 samt även vissa åtaganden m. m. för budgetåren 1983/84-1985/86. Den nya organisationen avses i allt väsentligt kunna träda i funktion den 1 juli 1982.

Vidare lämnas förslag till andra särskilda mineralpolitiska åtgärder för att underiätta gruv- och mineralindustrins egen utveckUng. För att stimule­ra och bredda prospekteringen föreslås dels att samtliga statsgruvefält avvecklas, dels att nämnden för statens gruvegendom får lämna prospek-teringsstöd, dels vissa lagändringar.

Förslagen vad avser lagstiftning innebär, förutom vissa ändringar till följd av organisationsförändringarna, i huvudsak att gruvlagen (1974:392) ändras med innebörd att ytteriigare några viktiga metaller samt industri­mineral blir inmutningsbara. Vad avser lagen (1974:890) om vissa mineral-fyndigheter, innebär förslagen att för undersökning och bearbetning av alunskiffer fordras särskild koncession samt att torv utan koncession kan få utvinnas av fastighetsägaren om annan ej har beviljats koncession. I lagen införs också ett skydd för pågående husbehovstäkt av torv. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.


 


Prop. 1981/82:99 LAGFÖRSLAG

1    Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Härigenom föreskrivs i fråga om gruvlagen (1974:342)

dels au i 4 kap. 40 §, 6 kap. 11 och 12 §§, 10 kap. 10 § saml 12 kap. 1-3 §§ orden "statens industriverk" skall bytas ut mot "Sveriges geologiska undersökning",

dels att i 4 kap. 40 § ordet "verket" skall bytas ut mot "undersökning­en",

dels att i 12 kap. 3 § ordet "industriverket" skall bytas ut mot "Sveriges geologiska undersökning",

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 5 §, 6 kap. 4 och 5 §§ samt 11 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

1 kap Mineralfyndighet år inmutnings-bar om den innehåller

1. malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, pla­tina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller

grafit.

2.  svavelkis,  magnetkis, apatit eller magnesit.

2 kap.

Inmutningsrätt får ej beviljas inom område som redan är inmutat eller utmålslagt.

Inom område som under det se­nast förflutna året eller del därav varit inmutat eller utmålslagt får in­mutningsrätt beviljas endast efter medgivande från statens industri­verk.


Föreslagen lydelse

En mineralfyndighet år inmul-ningsbar om den innehåller

1.    guld, silver, platina, kvicksil­
ver, koppar, bly, zink, järn, man­
gan, krom, kobolt, nickel, titan,
vanadin, molybden, volfram, tenn,
vismut, antimon, arsenik, litiiim,
lantan, cerium, praseodym, neo-
dym, europium, samarium, prome-
tium, yttrium, gadolinium, terbium,
dysprosium, holmium, erbium, tu-
lium, ytterbium, lutetium, skan-
dium, niob, tantal, dock inte sjö­
dier myrmalm, eller

2.     svavelkis, magnetkis, grafit,
apatit, magnesit, tungspat eller
flusspat.

Fyndigheten är dock inte inmut-ningsbar, om det mineraliska äm­net ingår i alunskiffer.

Inmutningsrätt får inte beviljas inom områden som redan är inmu­tade eller utmålslagda.

Söks inmutningsrätt inom ett om­råde som under det senast förflutna året före ansökningens ingivande eller någon del av detta har varit inmutat eller utmålslagt, får inmut­ningsrätt beviljas endast efter med­givande från myndighet som rege­ringen bestämmer.


 


Prop. 1981/82:99

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

3 kap.

Undersökningstiden är tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Efter ansökan hos bergmästaren har inmutaren rätt att få tiden för­längd med sammanlagt högst tre år. Förlängning får dock inte medges, om något ändamålsenligt arbete inte har utförts och inte heller kan antas bli utfört.

Inmutaren har därefter rätt att efter ansökan hos bergmästaren få undersökningstiden ytteriigare för­längd med sammanlagt högst fyra år, om synnerliga skäl föreligger.

Undersökningstiden är tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Efter ansökan hos bergmästaren äger inmutaren få tiden förlängd med sammanlagt högst tre är. För­längning får dock icke medges, om något ändamålsenligt undersök­ningsarbete ej utförts och ej heller kan antagas bli utfört.

Inmutaren äger efter ansökan hos statens industriverk, få under­sökningstiden ytterligare förlängd med sammanlagt högst fyra år, om synnerliga skäl föreligger.

Vid prövning av frågan om förlängning enligt första eller andra stycket skall inmutningshinder som anges i 2 kap. 2-5 §§ beaktas, om hindret förelåg redan då inmutningsrätten beviljades.


6 kap. Gruvarbetet får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans framtida be­stånd äventyras eller att tillgodo­görandet av kvarlämnad tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller så, att uppenbar misshushållning med malm på an­nat sätt äger rum.

Gruvarbetet får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans framtida be­stånd äventyras eller att tillgodo­görandet av kvarlämnad tillgång på mineral som omfattas av denna lag omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller så, att uppenbar misshushållning med sådan mineral på annat sätt äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av sådan utfraktsväg eller ort kräves tillstånd av bergmästaren, även om rätten till utmålet icke längre består.


6 kap. Bergmästaren får förelägga gruv-innehavaren att inom viss tid vid­taga åtgärd som behövs för att före­komma fara för gruvans bestånd el­ler annans egendom, trygga tillträ­det till gruvans obrutna delar eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes icke före­läggandet, kan bergmästaren låta utföra sådan åtgärd på gruvinneha-varens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärden vidtagits. Bergmästaren får i nämnda syfte också meddela gruvinnehavaren andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.


Bergmästaren får förelägga gruv­innehavaren alt inom viss lid vid­taga åtgärd som behövs för att före­komma fara för gruvans bestånd el­ler annans egendom, trygga tillträ­det till gruvans obrutna delar eller hindra uppenbar misshushållning med mineral som omfattas av den­na lag. Efterkommes icke föreläg­gandet, kan bergmästaren låta utfö­ra sådan åtgärd på gruvinnehava-rens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas tUl dess åtgärden vidtagits. Bergmästaren får i nämnda syfte också meddela gruvinnehavaren andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.


 


Prop. 1981/82:99                                                     5

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gru­vans bestånd eller annans egendom, får bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande.

Föreskrifter och förbud som avses i denna paragraf länder omedelbart till efterrättelse.

11 kap. 1 §
Statens  industriverk och  berg-
  Bergmästarna utövar tillsyn över

mästarna utövar tillsyn över efter-     efterlevnaden av vad som i denna levnaden av vad som i denna lag     lag föreskrivs om undersökningsar-föreskrives   angående   undersök-     bete och gruvdrift, ningsarbete och gruvdrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Den som vid utgången av juni 1982 bedriver arbete för vilket tillstånd därefter behövs enligt denna lag får, under förutsättning att ansökan om sådant tillstånd görs före den 1 juli 1983, fortsätta verksamheten för samma ändamål utan tillstånd till dess ansökningen slutligt prövats. Inmutare har efter ikraftträdandet ej rätt till utmål för bearbetning av fyndighet som avses i 1 kap. 2 § andra stycket. För beviljade utmål för sådana fyndigheter tillämpas äldre bestämmelser.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyn­digheter

dels att i 15 § orden "statens industriverk" skall bytas ut mol "myndig­het som regeringen bestämmer"

dels att i 46 och 47 §§ orden "statens industriverk" skall bytas ut mot "Sveriges geologiska undersökning",

dels att 1, 2, 9, 10, 40, 42, 43 och 48 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

I                                                                           §
För undersökning och bearbet-
För undersökning och bearbet­
ning av fyndighet av
                       ning av fyndighet av

1.    olja, gas, stensah eller annat 1. olja, gas, stensah eller annat salt som förekommer på likartat        salt som förekommer på likaratat sätt,                                  säU,

2.   alunskiffer/ö/-fl///<n'/nrtfl o//a  2. alunskiffer, eller gas,

3.    stenkol, eldfast lera eller 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera,   klinkrande lera,

4.    uranhaltigt eller toriumhaltigt 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral, eller     mineral, eller

5.    torv för att utvinna energi 5. torv för att utvinna energi fordras, om ej annat följer av 8 eller         fordras, om ej annat följer av 8 eller


 


Prop. 1981/82:99

Nuvarande lydelse

9 § särskilt tillstånd (koncession). I fråga om förberedande undersök­ning finns bestämmelser i 15 §.

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom områ­det. Fastighetsägaren får också utan koncession för husbehov ut­nyttja torv för energiändamål, så länge annan ej har bearbetnings­koncession för fyndigheten.


Föreslagen lydelse

9 §, särskilt tillstånd (koncession). I fråga om förberedande undersök­ning finns bestämmelser i 15 §.

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom områ­det.


2 § Fråga om koncession prövas av regeringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer.


Ansökan om koncession ges in till statens industriverk. Den som söker koncession skall eriägga an­sökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.


Den som söker koncession skall erlägga ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.


9 §


Har koncession icke meddelats i fråga om fyndighet som avses i 1 § 2 och 3 får den utan koncession be­arbetas av fastighetsägaren. Vad som sagts nu gäller ej om fyndighe­ten finns inom område där inmutare eller gruvinnehavare har rätt att ut­föra undersökningsarbete enligt 8 § första stycket 1 och ej heller om den finns inom område som omfat­tas av bearbetningskoncession för annan fyndighet.


Har koncession inte meddelats i fråga om fyndighet som avses i 1 § 2. 3 eller 5, får den utan koncession bearbetas av fastighetsägaren. Vad som sagts nu gäller inte om fyndig­heten finns inom ett område där nå­gon inmutare eller gruvrättshavare har rätt att utföra undersökningsar­bete enligt 8 § första stycket 1, och inte heller om den finns inom ett område som omfattas av bearbet­ningskoncession för en annan fyn­dighet. Fastighetsägaren får heller inte utan koncession bearbeta fyn­dighet som avses i I § 5, om läns­styrelsen för visst fall beslutar att koncession skall krävas för bear­betning. Så skall ske om en konces­sionsprövning av särskilda skäl är påkallad för att ta ställning till skyddet för mot bearbetning stående intressen av speciell art. Frågan prövas av länsstyrelsen på särskild begäran av den som ämnar påbörja bearbetning eller i sam-


 


Prop. 1981/82:99                                                                    7

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

band med prövning av tillstånd till takt enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822).

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom området.

Fastighetsägaren får också utan koncession för husbehov utnyttja torv för energiändamål, så länge annan ej har bearbetningskonces­sion avseende fyndigheten.

Meddelas bearbetningskonces­sion för någon annan än fastighets­ägaren ifråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbe­hov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor även i fortsättningen få torv för sitt husbehov.

10 §

Koncession kan förenas med föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av att undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

I koncession kan föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksam­heten eller att koncessionsinnehavaren skall utge avgift eller produktions­andel till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

I fråga om bearbetningskonces­sion för torv flnns bestämmelser om visst vUlkor i 9 § tredje stycket.

40 §


Statens industriverk och berg­mästarna utövar tillsyn över efter­levnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrives om undersökning och bearbetning.

Innehavare av koncession eller annan som utövar verksamhet en­ligt denna lag skall på anfordran lämna industriverket och bergmäs­tarna de upplysningar och handling­ar som behövs för tillsynen. Indu­striverket och bergmästarna fär meddela bestämmelser för att tryg-


Bergmästarna utövar tillsyn över efterlevnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrivs om undersökning och bearbetning.

Den som innehar koncession el­ler utövar verksamhet enligt denna lag skall pä anfordran lämna berg­mästarna de upplysningar och handlingar som behövs för till­synen. Bergmästarna får meddela bestämmelser för alt trygga efter­levnaden av vad som i eller med


 


Prop. 1981/82:99

Nuvarande lydelse

ga efterlevnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrives i fråga om undersökning och bear­betning.


Föreslagen lydelse

stöd av denna lag föreskrivs i fråga om undersökning och bearbetning.


42 §' Påbörjas undersökningsarbete utan att säkerhet ställts enligt vad som föreskrivs i 20 § andra stycket eller 32 § fjärde stycket eller utförs anlägg­ning i strid med 15 § andra stycket, 22§ andra stycket eller 32§ flärde stycket, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall las bort på undersökarens bekostnad.


Åsidosätts förbud som statens in­dustriverk meddelat enligt 43 § and­ra stycket, får tingsrätten på ansö­kan av industriverket meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.


Åsidosätts förbud som bergmäs­taren meddelat enligt 43 § andra stycket, får tingsräUen på ansökan av bergmästaren meddela hand­räckning för att åstadkomma rät­telse.


I fråga om åtgärd som avses i första eller andra stycket finns bestämmel­ser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

43 §


Iakttager koncessionshavare icke föreskrift som meddelats med stöd av 10 § första stycket eller ef­terkommer han eller annan icke vad som föreskrives eller begäres med stöd av 38 §, 39 § eller 40 § andra eller tredje stycket, kan statens in­dustriverk vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Så­dant föreläggande skall delges.

Bedrives arbete på sådant sätt att uppenbar fara för allmänt eller en­skilt intresse uppkommer, får sta­tens industriverk förbjuda arbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud länder omedelbart till efterrättelse.


Iakttar en koncessionshavare inte föreskrift som meddelats med stöd av 10 § första stycket eller ef­terkommer han eller annan inte vad som föreskrivs eller begärs med stöd av 38 §, 39 § eller 40 § andra eller tredje stycket, kan bergmäs­taren vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Sådant föreläggande skaU delges.

Bedrivs arbete på sådant sätt att uppenbar fara för allmänt eller en­skilt intresse uppkommer, får berg­mästaren förbjuda arbetets fortsat­ta bedrivande. Sådant förbud länder omedelbart till efterrättelse.


48 §


Mot beslut av statens industri­verk ifråga som avses i 15 §, första stycket, 32 § tredje stycket och 33 § andra stycket föres talan hos regeringen genom besvär.


Beslut enligt 15 § första stycket och beslut av Sveriges geologiska undersökning i frågor som avses i 32 § tredje stycket 33 § andra stycket får överklagas hos rege­ringen genom besvär.


Senaste lydelse 1981:864.


 


Prop. 1981/82:99                                                     9

Nuvarande lydelse                             Föreslagen lydelse

I annat fall än som avses i första I annat fall än spm avses i första

stycket skaU talan mot beslut av stycket får beslut enligt denna lag

industriverket i fråga spm verket av Sveriges geologiska undersök-

enligt denna lag har att pröva föras ning överklagas hos kammarrätten

hos kammarrätten genom besvär.              genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Den som vid utgången av juni 1982 bedriver arbete för vilket tillstånd därefter behövs enligt denna lag får, under förutsättning att ansökan om sådant tillstånd görs före den 1 juli 1983, fortsätta verksamheten för samma ändamål utan tillstånd till dess ansökningen slutligt prövats.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

Härigenom föreskrivs att i 15 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln orden' "statens industriverk" skall bytas ut mot "Sveriges geologiska undersökning".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

' Senaste lydelse av 15 § 1974: 891.


 


Prop. 1981/82:99                                                     10

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET
              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, An­dersson, Boo, Petri, Eliasspn, Gustafsspn, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om mineralpolitik — förslag till vissa åtgärder inom mineralom­rådet

1   Inledning

Riksdagen har under åren 1974-1981 vid skilda tillfällen uttalat sig om behov av oHka åtgärder inom det mineralpolitiska området. Under denna tid har också, delvis tiU följd av riksdagens beslut, ett mycket omfattande underlagsmaterial tagits fram. Materialet har i vissa delar legat fill grund för redan fattade beslut av riksdag, regering och olika myndigheter, men också i avsevärd mån utgjort vägledning och stöd för olika beslut inom gruv- och mineralindustrin.

Det föreligger emellertid enligt min mening fortfarande behov av särskil­da åtgärder. I detta sammanhang har jag funnit det lämpligt att ta upp följande riksdagsbeslut m. m.

Vid sin behandling av propositionen 1974:32 med förslag till gruvlag m.m. uttalade riksdagen bl.a. att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintres­sen av rikskaraktär måste anses lämpliga (prop. 1974:32, NU 1974:39, rskr 1974:276).

Vissa förslag om samordning mellan handläggningen av ärenden enligt främst gruvlagen (1974:342) och ärenden enligt byggnadslagstiftningen har lämnats av statens planverk i samråd med riksantikvarieämbetet, statens naturvårdsverk och statens industriverk i rapporten (statens planverk, dnr R 1356/77) Förbättrat informationsutbyte vid handläggning av gruvlags­ärenden. Rapporten har remissbehandlats. Liknande frågor och frågor om förbättrad information i gruvlagsärenden har tagits upp även av vissa länsstyrelser och verk i deras yttranden över den fysiska riksplaneringens planeringsskede.


 


Prop. 1981/82:99                                                     11

I september 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2.1 rapporten, som behand­lar formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen, behandlas bl.a. vissa frågor om mineralresurser. Rapporten har remissbehandlats. En redogörelse för förslagen samt remissinstansernas synpunkter har lämnats i regeringens proposition 1980/81: 183 (s. 142) Fortsatt fysisk riksplanering.

Vid sin behandling av propositionen 1978/79:100 i vad avsåg mineralför­sörjning m.m. och viss del av propositionen 1978/79: 127 om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten uttalade riksdagen bl. a. att det är betydelsefullt att gruvindustrin får förbättrade verksamhetsmöjligheter och att regeringen därför borde redovisa ett gruvpolitiskt handlingspro­gram för riksdagen. Riksdagen uttalade sig också för en viss översyn av gruv- och minerallagstiftningen (prop. 1978/79:100 bil. 17 och prop. 1978/ 79:127 bil. 1, NU 1978/79:41, rskr 1978/79:325).

I regeringens proposition (1980/81:90) om rikfiinjer för energipolitiken aktualiserades vissa förenklingar m. m. i tillståndsförfarandet rörande kpncession för undersökning och bearbetning av torvfyndigheter enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. I propositionen angavs bl. a. att länsstyrelserna avsägs ta över prövningen av dessa koncessions­ärenden från regeringen och statens industriverk. De planerade ändringar­na föranledde ingen erinran från riksdagen. Dessa frågor har behandlats i den inom industridepartementet utarbetade promemorian (Ds I 1981:17) Enklare regler om torvutvinning för energiändamål. Promemorian har remissbehandlats. Promemorian samt en förteckning över remissinstanser­na och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I resp. bilaga 2.

Riksdagen fattade våren 1981 beslut om en ny organisation inom mine-ralpmrådet (prpp. 1980/81:130, NU 1980/81:43 Pch 67, rskr 1980/81:349). Med stöd av regeringens bemyndigande den 26 februari 1981 tillkallades en organisationskommitté (I 1981:02) med uppdrag att utreda vissa frågor om den mineralpolitiska verksorganisationen (Dir. 1981:18 och 50). Kommit­tén har överlämnat bl. a. betänkandet (Ds I 1981:20) Förslag till ny mine-ralpolitisk verksorganisation.

Som jag inledningsvis nämnde har en mycket omfattande utrednings­verksamhet på mineralområdet bedrivits de senaste åren. Inom industride­partementets verksamhetsområde har, förutom de nyss nämnda förslagen inom torv- och organisationsområdet, följande utredningsförslag m.m. lämnats.

Hösten 1977 överlämnade näringspolitiska rådets arbetsgrupp för råva-rufrågor rapporten (Ds I 1977:8) Råvaror och råvarupolitik - underiag för svenska bedömningar.

Mineralpolitiska utredningen (MPU), som tillkallades år 1974, överläm­nade år 1977 delbetänkandet (SOU 1977:75) Industrimineral. Den publi­cerade under åren 1978 och 1979 rapporter om malmtillgångar och pros-


 


Prop. 1981/82:99                                                     12

pektering, forskning och utveckUng inom svensk mineralindustri samt miljöpåverkan och återställning vid mineralutvinning. Genom delbetän­kandet (SOU 1979:40) Malmer och metaller fullgjorde utredningen sin första uppgift att utarbeta långsiktiga prognoser över Sveriges försörjning med mineraliska ämnen för tiden till år 2000. MPU hade också till uppgift att på grundval av de gjorda prognoserna överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mineralpoUuken är motiverad med hänsyn till samhäl­lets långsiktiga behov. I sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik redovisade utredningen sina slutsatser. Betänkandena har remissbehand­lats. En sammanfattning av betänkandet vad avser lagstiftning samt en förteckning över remissinstanser i denna del och en sammanställning av remissyttrandena beträffande lagstiftningsfrågorna bör fogas till prptokol-let i detta ärende spm bilaga 3 resp. bilaga 4. En redogörelse för vissa andra av utredningens förslag samt remissyttrandena över dessa förslag har lämnats i regeringens proposition 1980/81:130 (bilagorna 21 och 22) Industripolitikens inriktning m.m.

Regeringen uppdrog i april 1974 åt statens industriverk att utreda vissa frågor rörande utvinningen av sand och grus särskilt från havsområden. Industriverket har avlämnat sin slutrapport (SIND 1980:1) Grus och sand på land och i hav. Verket har gjort en allmän översikt av landets grusför­sörjning med avseende på tillgångarnas art och geografiska fördelning. Även konsumtipnens utveckling och möjligheterna att utnyttja alternativa material till naturgrus har studerats, liksom förutsättningarna för en ökad utvinning av sand och grus från havsområden. Rapporten har remissbe­handlats. En sammanfattning av rapporten samt en förteckning över re­missinstanser och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 resp. bilaga 6.

På uppdrag av regeringen har industriverket också utrett vissa frågor rörande kalksten och dolomit (SIND PM 1977:9) samt brytning av diabas (SIND PM 1977: 14) och alunskiffer (SIND PM 1978:2-3). Industriverket har vidare gjort ett flertal s.k. länsutredningar som utgörs av genomgångar på länsnivå av geologisk uppbyggnad, kända mineralförekomster samt prospekteringsverksamhet. Sammanställningar har gjorts för bl. a. Väster­botten (1979), Jämtland (SIND PM 1980:4), Västernorrland (SIND PM 1980:18) och Gävlebprg (SIND PM 1980:19).

I utredningen (SIND PM 1981:8) Malmfältens framtid har industriverket analyserat prpblemen i de norrbpttniska malmfältsregionerna. Denna ana­lys utgör en del av bakgrundsmaterialet för den under år 1981 tillkallade utredningen (I 1981:06) om utvecklingen på längre sikt av malmfältskom­munerna i Norrbottens län (Dir. 1981:33).

Industriverket har också på uppdrag av regeringen hösten 1981 utrett förutsättningarna för att avveckla statsgruvefälten.

Regeringen beslöt i juni 1978 att en delegation skulle inrättas för samråd mellan de i Mellansverige verksamma gruvföretagen, berörda samhällsor-


 


Prop. 1981/82:99                                                     13

gan och arbetsmarknadens parter i frågor som rör den mellansvenska gruvindustrins förhållanden och utveckling. Delegationen fick också till uppgift att studera de möjligheter till på sikt lönsam verksamhet inom mellansvensk gruvindustri som finns eller kan skapas. Utredningsarbetet har bedrivits i nära samarbete med bl.a. berörda myndigheter och MPU. Delegationen har avlämnat sin huvudrapport (Ds I 1981:2) i mars 1981. En sammanfattning av rapporten och delegationens rekommendationer bör fogas tiU protokollet i detta ärende som bilaga 7.

I betänkandet (SOU 1980:23) Stadigt kunnande till salu - export av tjänster från myndigheter och bolag - föreslogs åtgärder för att öka expor­ten av tjänster från bl.a. Sveriges geologiska undersökning (SGU). En sammanfattning av den del av betänkandet som rör SGU bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 8. Flertalet av utredningens övriga förslag har tidigare behandlats av riksdagen (prop. 1980/81:171, NU 1980/ 81:58, rskr 1980/81:426).

Förutom dessa utredningar har bl.a. sekretariatet för framtidsstudier utgett ett antal resurs- och råvarustudier. Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder på mineralomrädet förts fram i skrivelser frän länssty­relser, kommuner, organisationer, företag och enskilda.

I prop. 1981/82:100 (bil. 17 s. 57) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1982/83 beräkna till Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation ett reservationsanslag av 35617000 kr., till Sveriges geologiska undersökning: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag av 1000 kr., till Sveriges geologiska undersökning: Prospektering m. m. ett reserva­tionsanslag av 7969000 kr., till Sveriges geologiska undersökning: Utrust­ning ett reservationsanslag av 5000000 kr., till Bergsstaten ett förslagsan­slag av 1799000 kr., till Statens gruvegendom: Prospektering och bryt-värdhetsundersökningar ett reservationsanslag av 72077000 kr. och till Statens gruvegendom: Egendomsförvaltning m. m. ett förslagsanslag av 6371000 kr.

Mot bakgrund av riksdagens av mig nämnda beslut framför allt beslutet våren 1981 om ny mineralpolitisk verksorganisation och med stöd av bl. a. det nämnda underlagsmaterialet anser jag det lämpligt att regeringen nu föreslår riksdagen vissa ytterligare åtgärder inom det mineralpolitiska om­rådet samt även redovisar den nya organisationen. Jag anhåller att nu få ta upp även budgetfrågorna för berörda myndigheter och organ, förutom för budgetåret 1982/83, även vissa budgetfrågor för innevarande budgetår samt vissa åtaganden för budgetåren 1983/84-1985/86.


 


Prop. 1981/82:99                                                               14

2   Mineraipolitiken och dess förutsättningar m. m.

2.1 Mineralpolitiken — en del av industripolitiken

Svensk mineralpolitik har mycket gamla anor. Staten har traditionellt varit aktiv inom detta område. Landets industrialisering har i stor utsträck­ning baserats på inhemska råvaror. Svensk gruvindustri utgjorde också grunden för flera av Sveriges verkstadsföretag. Vi har även i dag större råvaruresurser än flertalet jämförbara industriländer. Vårt land producerar och exporterar fortfarande en betydande mängd råvaror, bl.a. mineralrå­varor. I andra fall har förädlingsgraden successivt ökats. Basen för denna produktion och expprt av viktiga insatsvarpr är inhemsk råvaruutvinning.

En livskraftig gruv- pch mineralindustri är viktig för svenskt näringsliv. Förutpm försörjningstrygghet i fråga om vissa metaller ger denna industri traditionellt sysselsättning i glesbygden. Den har regionalt och lokalt stor betydelse i samhällsekonomin. Svensk gruv- och mineralindustri har fort­farande också betydelse för viktiga delar av verkstadsindustrin. Den svenska gruvutrustningsindustrins utveckling har till stor del hängt sam­man med gruvindustrins utveckling.

Mineralpolitiken utgör en del av industripolitiken. Den allmänna mål­sättningen för industripolitiken utgör därför utgångspunkten även för mi­neralpolitiken.

I skrivelser den 21 maj och den 10 juni 1981 anmälde riksdagen sina beslut (NU 1980/81:43, 67 och 64, rskr 1980/81:349 och 425) med anled­ning av bl. a. prop. 1980/81:130om industripolitikens inriktning m.m. Den inriktning av industripolitiken som riksdagen godkänt innebär att industri­politiken skall främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. Ett sådant system möjliggör ett brett deltagande i be­slutsprocessen och en smidig anpassning till lägen med nya förutsättning­ar. Också samhällets roll är viktig eftersom en marknadshushållning kräver samhällsfunktioner som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt.

Som övergripande industripolitiska mål i nuvarande ekonomiska läge gäller

-     att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad export och minskad import bidra till den externa balansen,

-     att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme åt andra samhällssektorer,

-     att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser,

-     att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

Jag kommer i det följande au lämna förslag till ett flertal åtgärder på det mineralpolitiska området. Förslagen gäller huvudsakligen organisations-, budget- och lagstiftningsområdet.


 


Prop. 1981/82:99                                                     15

Förslagen innebär betydelsefulla förskjutningar i mineralpolitikens inne­håll bl. a. när det gäller möjligheterna till utvinning av industrimineral och legeringsmetaller i Sverige. Förslagen syftar också till en utökad export av tjänster m. m. inom mineralområdet.

Vid sidan av dessa förslag redovisar jag också vissa nyligen genomförda åtgärder samt andra förslag och initiativ av betydelse för mineralpolUiken som enligt vad jag har erfarit framläggs efter beredning i andra departe­ment.

Innan jag närmare redovisar mina överväganden och förslag kommer jag att behandla de viktigaste utgångspunkterna för dem. Jag kommer därvid att ta upp bl. a. de delvis nya förutsättningarna för den fortsatta mineralpo­litiken, gruv- och mineraUndustrins nuvarande problem och möjligheter samt de restriktioner - nationella och internationella - i form av struktur­problem och andra begränsningar som finns för den svenska gruvnäringen. Jag behandlar härvid mineralresursernas nyttiggörande i ett brett perspek­tiv.

2.2 Förutsättningar för den fortsatta mineralpolitiken

Mineralpolifikens syfte är att skapa förutsättningar för en god försörj­ning av mineralråvaror för den svenska industrin. Politiken skaU främja och möjUggöra nyttiggörandet av våra egna mineralresurser med fullt beaktande av miljökraven och kraven på elt effektivt resursutnyttjande. Mineralpolitiken skall också främja en god hushållning med mineralråva­rorna. Även de regionalpolitiska hänsynen utgör en viktig faktor för mine­ralpolitiken.

Mineralpolitiken måste självfallet bedrivas inom ramen för vad som är förenligt med de samhällsekonomiska förutsättningarna och med den eko-, nomiska politiken.

Mycket av statens roll inom mineraipolitiken består av att man på olika sätt underlättar för industrins egen utveckling genom grundläggande geolo­gisk kartering, genom prospektering, genom forskning och utveckling och genom stöd i olika former för att hjälpa företagen inom landet och i utländska engagemang. Självfallet spelar härvid myndighetsorganisationen och lagstiftningen inom mineralområdet en viktig roll.

Som jag inledningsvis nämnde har ett flertal utredningar och rapporter framlagts under de senaste åren. Det mest omfattande materialet har lagts fram av mineralpolitiska utredningen (MPU). MPU överlämnade år 1977 delbetänkandet (SOU 1977:75) Industrimineral. Den publicerade under åren 1978 och 1979 rapporter om malmtillgångar och prospektering, forsk­ning och utveckling inom svensk mineralindustri samt miljöpåverkan och återställning vid mineralutvinning.

Genom delbetänkandet (SOU 1979:40) Malmer och metaller fullgjorde utredningen sin första uppgift att utarbeta långsiktiga prognoser över Sve-


 


Prop. 1981/82:99                                                     16

riges försörjning med mineraliska ämnen för tiden tiU år 2000. I sitt slutbe­tänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik som lades fram i april 1980 redovi­sade utredningen sina slutsatser.

MPU:s material har vid flera tillfällen utgjort beslutsunderlag för särskil­da statliga insatser. Bl. a. har statens industriverk givits ökade resurser för utrednings- och prognosarbete inom mineralområdet (prop. 1978/79:100 bil. 17, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Vidare har satsningar på ökad prospektering efter legeringsmetaller och industrimineral (prop. 1980/ 81: IOO bil. 17, NU 1980/81:43 och 67, rskr 1980/81: 349) beslutats.

När MPU tillkallades år 1974 sågs försörjnings- och hushållningsfrå­gorna på mineralområdet som de viktigaste. Bakgrunden härtill var den debatt om tillväxtens gränser och naturtillgångarnas befarade otillräck­lighet som följde i den s.k. Romklubbens spår samt erfarenheterna från oljekrisen 1973/74 och farhågor för att liknande händelsei' skulle inträffa på andra råvaruområden.

MPU framhåller att det under arbetets gång skedde en tyngdpunktsför­skjutning i debatten. Den kom att i större utsträckning handla om struktur­frågor och om svensk industris konkurrensförutsättningar på lång sikt. Denna tyngdpunktsförskjutning har påverkat inriktningen av förslagen. Struktur- och konkurrensfrågorna framstod som de mest angelägna för en mineralpolitisk utredning. Detta innebär enligt MPU inte att andra delar av mineralpolitiken behandlats summariskt; snarare betyder det att förslagen i dessa delar påverkats av den tonvikt MPU lagt på de rent industripolitis­ka frågorna.

I många andra industriländer behandlas enligt MPU sålunda mineralpoli­tiska frågeställningar så gott som helt från försörjningspolitiska utgångs­punkter. Detta är enligt utredningen knappast aktuellt för svensk del.

En annan möjlighet skulle enligt MPU varit att lägga tyngdpunkten på hushållningsfrågorna. En del tolkar begreppet som en uppmaning att vara sparsam med resurserna överhuvudtaget och menar enligt MPU att denna sparsamhet borde vara det övergripande målet för mineralpolitiken. Till grund för den åsikten ligger enligt utredningen sannolikt uppfattningen alt vi går mot en världsomfattande brist på råvaror. Andra menar, anför MPU, att innebörden av begreppet är att utnyttjandet av mineraltillgångarna bör fördelas över tiden på ett sätt som maximerar det förväntade samhällseko­nomiska intäktsöverskottet av utvinningen.

Utredningen har inte kunnat konstatera någon risk för resursuttömning globalt sett. Utredningen tror inte heller att det överhuvudtaget för närva­rande är möjligt att förutse omständigheter som motiverar produktionsbe­gränsningar. Den tekniska utvecklingen i fråga om exploatering av mine­raltillgångar går alltför snabbt, och konsumtionsmönstren förändras alltför hastigt, för att det skall vara möjligt att göra bedömningar av detta slag. Mer praktiskt och relevant enligt MPU är förmodligen att sträva efter en hushållning som minimerar storleken av de investeringar som måste göras


 


Prop. 1981/82:99                                                     17

för att uppnå en viss produktionsnivå. I praktiken innebär detta att man strävar efter att göra mineralutvinningen, när den väl påbörjats, så uthåUig som möjligt. Ett problem i detta sammanhang är, framhåller MPU, att investeringar i samhällsbyggande har en väsentligt längre livslängd än de anläggningar och maskiner som används vid mineralutvinning. En anpass­ning av utvinningstakten till vad som är motiverat från företagsekonomisk synpunkt kan alltså leda tiU samhällsekonomiska förluster på grund av ineffektivt utnyttjande av samhällskapitalet. Från samhällets synpunkt är det angeläget att samhällsekonomiska förluster undviks. MPU anser att det därför kan vara värt att satsa ganska mycket på att förlänga brytningsti­den i en gruva eller ett gruvdistrikt. Dessa konstateranden kan emellertid, även om de är viktiga, enligt utredningen inte läggas tiU huvudsaklig grund för mineralpolitiken.

Det överordnade industripolitiska målet på mineralområdet bör enligt utredningen vara att skapa förutsättningar för en livskraftig mineralindu­stri. Dessutom bör strävan vara att upprätthålla en bred produktion med hela tillverkningskedjor inom landet. Orsaken tiU att MPU anser produk­tionen av mineralråvaror vara så viktig är inte dess betydelse för den totala sysselsättningen då endast ca 1 % av de industrisysselsatta i Sverige arbe­tar inom gruvindustrin. I stället har MPU sett tUl mineralutvinningens stora betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Flera orter i Sverige är heU beroende av mineralsektorn för sin fortsatta existens. Även i framtiden erbjuder mineralutvinningen enligt MPU goda möjligheter att skapa syssel­sättning i glesbygderna, vilka omfattar större delen av Sveriges landyta. Produktionstillskott i mineralsektorn har också positiva effekter på han­delsbalansen, bl. a. genom ersättning av import, även om branschens bety­delse för vår export har minskat. MPU framhåller vidare att produktionen i mineralsektorn ger positiva effekter på utvecklingen i andra industri­branscher. Sambanden mellan gruvindustrin och den kemiska industrin växer sig aUt starkare efter hand som nya produkter tas fram ur gruvorna. En ökad utvinning av olika icke-metalliska mineral kan ge den kemiska industrin tillgång tiU jämförelsevis billiga råvaror på nära håll. Den del av verkstadsindustrin som tillverkar utrustning för mineralsektorn är också enligt MPU i viss utsträckning beroende av mineralutvinningen i Sverige. Denna mineralutvinning förser gruvutrustningsindustrin med en hemma­marknad och med samarbetspartners i utvecklingsprojekt. Förekomsten av en diversifierad gruv- och mineralindustri i Sverige förbättrar pckså förutsättningarna att lyckas med expprt av större, mer kpmpletta prpjekt på mineralsidan.

Sverige bör därför enligt utredningen sträva efter en mineralsektor som är tekniskt avancerad, rikt varierad (så varierad som möjligt med hänsyn till våra geologiska förutsättningar) och flexibel så att den snabbt kan anpassa sig till ändrade förutsättningar. Detta kräver bl.a. att företagen har goda finansiella resurser så att de kan motstå de påfrestningar som de 2   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                     18

tidvis starka variationerna i priserna och efterfrågan på produkterna ger upphov till i denna bransch. Dessutom, framhåller MPU, bör politiken inriktas på att skapa förutsättningar för en uthållig produktion som kan bidraga till att upprätthålla sysselsättningen i glesbygderna.

Bland MPU:s viktigaste slutsatser i övrigt kan nämnas att den totala årliga svenska malmproduktipnen, spm åren 1955-1975 ökade från 21 miljpner tpn tiU 51 miljoner ton, under tiden fram till år 1985 enligt MPU:s prognoser väntas öka i betydligt långsammare takt, till 57 miljoner ton. År 2000 bedöms produktionen vara 61-62 miljoner ton. Järnmalmsproduk­tionen väntas bara öka mycket långsamt, medan större ökningar förutses för kpppar, zink pch vplfram. Prisökningar på flera metaller väntas medfö­ra att värdet av prpduktipnen ökar snabbare än prpduktipnsvplymen. Antalet anställda i gruvindustrin skulle med denna prpduktionsutveckling minska från 12880 år 1977 till 10600-11000 år 1985 och till 8500-8900 år 2000.

MPU framhåller att den svenska utrikeshandeln med metaller är bety­dande. Under den senaste tioårsperioden har utrikeshandeln med kvalifi­cerade industriminerai, malmer och metaller, inklusive mellanprodukter samt halvfabrikat av metaller, svarat för 10-15% av Sveriges utrikeshan­del. Andelen minskar dock långsamt. Värdet av exporten uppgick år 1978 till 9,6 miljarder kr. vilket utgjorde knappt 10% av den totala exporten.

Den svenska förbrukningen av metaUer väntas enUgt MPU öka långsam­mare i framtiden än hittills. De metaller som väntas få den snabbaste förbrukningsökningen är lättmetallerna titan och magnesium, som används i konstruktioner där låg vikt är angeläget, samt legeringsmetallerna krom, molybden, volfram, kobolt och vanadin, som används i bl.a. hårdmetall-och specialstålindustrin.

Vad gäller försörjningen med metaller konstaterar MPU att den svenska produktionen i framtiden förmodligen kommer att svara för en mindre del av försörjningen. De mest "kritiska" metallerna från försörjningssynpunkt sägs vara legeringsmetallema molybden, volfram och kobolt. Därefter följer legeringsmetaUerna mangan, krom och nickel samt titan. Försörj­ningssituationen för dessa sju metaller är sådan att det enligt MPU finns anledning att hålla den under särskild uppsikt. De viktigaste bakomliggan­de faktorerna är för mangan, krom, volfram, kobolt och titan koncentra­tionen av produktionen till u-länder och statshandelsländer. För kobolt bidrar till MPU:s bedömning att ett enda företag svarar för större delen av världsproduktionen. För nickel och molybden har företagskoncentra­tionen och sannolikheten för kartelliknanden samarbete mellan företagen varit avgörande för bedömningen.

För egen del delar jag MPU:s uppfattning att det överordnade industri­politiska målet på mineralområdet är att skapa förutsättningar för en livs­kraftig mineralindustri. Detta ligger också till grund för mina överväganden i det följande. Som jag tidigare anförde bör också mineralpolitikens syfte


 


Prop. 1981/82:99                                                     19

vara att skapa förutsättningar för en god försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin.

En viktig målsättning för råvarupolitiken sådan den har utformats i de större industriländerna under senare år har också varit att just trygga den egna försörjningen med mineralråvaror. Många länder, däribland Sverige, har en industrisektor som är starkt beroende av en störningsfri försörjning med råvaror. Metallerna ingår direkt eller indirekt i en stor del av industri­produktionen. Sverige tillhör de länder som har en relativt sett hög för­brukning av mineralråvaror. För t. ex. legeringsmetallen nickel är den per capita högst i världen. Vi är i många avseenden heU beroende av import men är för vissa råvaror, t. ex. järnmalmsprodukter, fortfarande relativt stora nettoexportörer.

Stål-, verkstads- och byggnadsindustrin i Sverige förbrukar stora mängder kolstål, legerat stål och hårdmetall. Stora delar av förbrukningen importeras i form av råvaror eller färdiga produkter. Såväl omsorgen om handelsbalansen som försörjningstryggheten för vissa betydelsefulla rå­varor gör det angeläget att förutsättningarna för inhemsk lönsam produk­tion kontinuerligt prövas. Vår import av legeringsmetaller i form av ferro-legeringar, malmkoncentrat och metaller uppgår f.n. till ungefär 2 mil­jarder kr. per år. Vi bryter i Sverige f. n. bara en mindre mängd volfram och importerar därutöver hela värt behov av legeringsmetaller. Också vår import av industrimineral uppgår, som jag senare kommer att redogöra för, tiU mycket stora belopp. På grund av vår stora utrikeshandel har vi också ett särskilt intresse av att inte importera inflation genom kraftigt fluktue­rande råvarupriser. Höjda råvarupriser ger prishöjningar på meUan- och slutprodukter. Motsvarande sänkningar slår erfarenhetsmässigt inte ige­nom i alla led i samma utsträckning när råvarupriserna sänks. Prisfluktua­tionerna på nägra råvaror på de internationella marknaderna har varit stora och även accentuerats under 1970-talet. Det fmns enligt flertalet bedömare ingen anledning att vänta någon större förändring mot stabilare priser under 1980-talet. Man kan således förvänta sig fortsatta kraftiga prisfluk­tuationer vilka ytterligare kan förstärkas av oro på valutamarknaderna och den ökade mängden likvida medel som under åren 1980 och 1981 fann vägen även tiU råvarubörserna.

Behovet av råvaror till industriproduktionen ökar om den ekonomiska tillväxten fortsätter och produktionsstrukturen inte drastiskt förändras. Ett viktigt sätt för företagen att trygga sin egen försörjning är att ingå långtidskontrakt med leverantörer från olika länder. Denna ökade leveranstrygghet uppnås i regel på bekostnad av något högre inköpspriser. Behovet av råvaror kan också tillgodoses genom delägande i utländska fyndigheter och olika former av samarbetsavtal innefattande leveransåta­ganden. Båda dessa vägar är nödvändiga men har för vissa metaller lett till ett beroende av politiskt instabila länder och områden. Även om formerna för försörjningen med mineralråvaror till svenska företag hittills inte inne-


 


Prop. 1981/82:99                                                     20

burit några större problem kan detta beroende innebära betydande risker för bristsituationer och påverkan från kraftiga prisfluktuationer.

Ett från handels-, industri- och sysselsättningspolitisk synpunkt bättre alternativ är om våra inhemska resurser kan nyttiggöras till konkurrens­kraftiga priser. Under förutsättning att det finns tillräckliga volymer av olika mineral i Sverige som tekniskt, ekonomiskt och miljömässigt kan utvinnas, kan således en bearbetning av dessa ge betydande fördelar. Detta kräver förutom en fortsatt inventering av resurserna och utveckling av utvinnings- och processteknik även en fortsatt forskning kring möjlighe­terna tiU ökad substitution och även återvinning. Inte minst de kraftigt ökade energikostnaderna gör enligt många bedömare substitutionsmöjlig-hetema och en framsynt materialutveckling till ett expansivt område för teknikutveckling.

Den primära åtgärden är dock ännu prospektering. Någpn systematisk prpspektering förekom inte i Sverige före första världskriget. Den brist på vissa metaller m. m. som världskriget medförde för Sverige blev den direk­ta anledningen till statens satsningar. I samband med igångsättandet av en allmän inventering av de geologiska förhållandena i Jämtland och Väster­botten påböljades statens prospektering.

Med tanke på förräntningskraven och gruvprojektens mycket långsiktiga karaktär utgör prospektering en ekonomiskt riskfylld verksamhet som kräver uthållighet också under konjunkturväxlingar och därmed samman­hängande likviditetsproblem inom gruvindustrin. Detta medför att en till­räckligt hög prospekteringsvolym ej uppnås utan statligt stöd, dels i form av direktfinansierad statlig prospektering, dels i form av grundläggande geologisk kartering för att underlätta företagens egen prospektering och dels i form av stöd för forskning och utveckling inom mineralsektorn. Jag kommer därför i det följande att förorda en fortsatt hög aktivitet från staten inom dessa områden.

Jag vill kraftigt understryka prospekteringens syfte, nämligen att lägga grunden för nya eller öka den ekonomiska livslängden hos beflntliga gru­vor och mineraUndustrier. En effektiv prospektering som skall uppfylla den nämnda målsättningen och som skall utgöra en del i en sammanhäng­ande process ställer krav på den samlade prospekteringsinsatsens omfatt­ning men även på förnyelse av arbetsmetodik pch inte minst prganisatipn. Prpspekteringen i Sverige är i dag inne i ett nytt skede. Ett ökat behpv av förankring i ämnesområden som t. ex. ekonomi, datateknik och opera­tionsanalys har snabbt växt fram efter hand som kostnaderna för prospek­tering ökat och inriktningen ändrats. Även undervisning och forskning inom geologin och angränsande pmråden påverkas av denna strukturför­ändring. För att styra en effektiv prpspektering krävs samarbete mellan prospekterarna och den som besitter gruvindustrien sakkunskap beträffan­de bl.a. metall- och mineralmarknaderna, brytningsteknik, mineralpro­cesser, transporter och inte minst miljöfrågor. Mot bakgrund av denna syn


 


Prop. 1981/82:99                                                    21

på prospekteringsprocessen kommer jag senare när jag tar upp vissa or­ganisationsfrågor att föreslå vissa åtgärder för en ökad effektivitet inom den statliga prospekteringen både vad gäller styrningen och utförandet av prospekteringen.

Mineralexportens tyngd och betydelse i vår totala export har minskat. Huvudsakligen får denna relativa förskjutning tillskrivas landets fortskri­dande industrialisering. Vår andel av världsmarknaden för mineral har emellertid också minskat i takt med att länder med rikare och mera lättill­gängliga mineralfyndigheter har ökat sin produktion. Det sagda gäller framför allt järnmalmen. Från att så sent som på 1950-talet ha varit värl­dens främsta leverantör av järnmalm, har Sverige nu en marknadsandel av ca 5 %. Exporten av järnmalm går framför allt till den europeiska ståUndu-strin. De stora jämmalmsexportörerna är nu Australien, Canada (vilkas primära marknader är Japan respektive USA) och Brasilien (som säljer stora kvantiteter i Europa och vars produktionskapacitet fortsätter att öka kraftigt).

Gruvindustrin i Sverige genomgår f.n. en kraftig strukturförändring. Den tar sig uttryck i dels en minskad järnmalmsproduktion, dels en ökad sulfidmalmsproduktion för basmetallerna koppar, zink och bly. Även för legeringsmetaller, ädelmetaller och industrimineral föreligger möjligheter till en ytterligare ökad produktion. En mycket långsiktig trend är enligt flera bedömare en successiv minskning av efterfrågan på vissa traditioneUa metaUer tiU förmån för andra material som aluminium, kompositmaterial och keramer, som oftast baserar sig på industrimineral. Här kan flnnas långsiktiga möjligheter att i Sverige tillgodogöra råvaror som därmed får nya eller bredare användningsområden. Forskning kring olika möjligheter till substitution pågår sedan länge i betydande omfattning i Sverige liksom om olika återvinningsproblem.

Det är enligt min mening angeläget att pröva den långsiktiga affärsverk­samheten i en utvidgad produktion i Sverige av främst vissa legeringsme­taller. Såväl de strukturella förutsättningarna som de konjunkturellt be­tingade prisfluktuationerna på de internationella mineralmarknaderna bör därvid beaktas och vägas in i förutsättningarna för en lönsam breddning av gruvindustrin i Sverige.

Sulfidmalmsbrytningens lönsamhet påverkas kraftigt av metallprisernas förändringar på världsmarknaden. Särskilt koppar är föremål för stora prisfluktuationer. Priserna på de viktigaste av de metaller som utvinns av malm från de svenska sulfidmalmsgruvorna bör, enligt flertalet bedömare, under hela 1980-talet Ugga på en sådan nivå att de svenska sulfidmalmsgru­vorna erhåller god lönsamhet. Branschen kännetecknas av en pmfattande integratipn framåt i förädlingsledet. Ett företag, Boliden Mineral AB, intar en dominerande ställning inom sulfidmalmsindustrin.

De svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft har successivt försäm­rats. Orsakerna härtill är flera. Stora dagbrottsgruvor med lägre kostnader


 


Prop. 1981/82:99                                                     22

för brytning och olika transpprter samt större möjligheter att möta kpst-nadsstegringar än de svenska gruvorna har öppnats i andra länder. Sänkta sjöfraktskostnader, bl. a. beroende på större tonnage har ytterligare stärkt dessa gruvors konkurrenskraft på den västeuropeiska marknaden. Det senaste året har dock priserna på sjöfrakter ökat. Denna relativa förbätt­ring i konkurrenskraft för de svenska järnmalmsgruvorna kan dock endast margineUt uppväga det kostnadsgap som föreligger. De svenska järnmal­merna är vidare till stor del fosforrika. Antalet stålverk som använder sådana malmer har under senare år minskat, bl. a. beroende på utveckling­en av mindre kostnadskrävande processer för järnframstäUning från icke-fosformalmer.

Järnmalmsgruvindustrin i Sverige karaktäriseras av att ett fåtal stora enheter svarar för huvuddelen av både produktion och antal anställda. Det statliga Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) dominerar helt branschen och har sin verksamhet koncentrerad till relativt få men stora gruvor i norra Svergie.

Problemen för svensk järnmalmsgruvindustri gäller i högsta grad för Mellansverige. Export av järnmalm till lönsamma priser har under de senaste åren ej varit möjlig för de mellansvenska järnmalmsgruvorna. Efterfrågan är till stora delar begränsad till förbrukare inom Sverige. Kvarvarande gruvor i drift ägs av SSAB Svenskt Stål Aktiebolag.

Det finns dock, enligt flertalet bedömare, förutsättningar för att syssel­sättningen kan öka inom sulfidmalmsgruvindustrin i Mellansverige till följd av att nya fyndigheter har upptäckts. Både staten och gruvindustrin satsar också stora belopp på prospektering efter ytterligare fyndigheter i Mel­lansverige.

Regeringen inrättade sommaren 1978 en delegation för samråd mellan de i Mellansverige verksamma gruvföretagen, berörda samhällsorgan och arbetsmarknadens parter i frågor som skulle beröra den mellansvenska gruvindustrins förhållanden och utveckling. Arbetet skulle bedrivas under en begränsad tid i nära samarbete med berörda myndigheter och mineral­politiska utredningen.

En väsentlig uppgift för delegationen blev att prioritera olika projekt inom gruvnäringen i Mellansverige. Detta innefattade en kartläggning av utvecklingsarbete inriktat mot speciella fyndigheter.

En annan väsentlig uppgift blev att undersöka i vad mån en bättre arrondering av befintliga utmål kan ge underlag för en utvidgad brytning vid några fyndigheter eller nyöppnande av någon gruva. Väsentligt var också att delegationen skuUe söka åstadkomma en samordning av de resurser som finns i Mellansverige för prospektering och fyndighetsunder­sökning samt verka för att resultaten av dessa undersökningar utnyttjas på ett så rationellt sätt som möjligt.

Sommaren 1979 fick delegationen i uppdrag av regeringen att granska även vissa förslag beträffande SSAB:s anläggningar i Grängesberg. Upp-


 


Prop. 1981/82:99                                                    23

draget föranleddes av riksdagens beslut våren 1979 med anledning av propositionen 1978/79:126 om medel för tidigareläggning av vissa investe­ringar inom SSAB, m. m. (NU 1978/79:43, rskr 1978/79:369).

Delegationens arbete med att granska den mellansvenska gruvindustrins läge och föreslå lämpliga åtgärder ledde bl. a. till att riksdagen våren 1980 beslöt om särskilda medel för statens medverkan i ett prospekterings- och undersökningsprojekt i Stollbergsfältet tillsammans med AB Statsgruvor (prop. 1979/80:125 bil. 11, NU 1979/80:71, rskr 1979/80:379).

LKAB:s och SSAB:s problem inom järnmalmsområdet har nyligen be­handlats i riksdagen (prop. 1981/82:56, NU 1981/82:13, rskr 1981/82:82). Riksdagen beslöt därvid bl. a. en omfattande finansiell rekonstruktion av LKAB samt en höjning av det egna kapitalet i SSAB. Jag går därför inte närmare in på dessa frågor i detta sammanhang.

Svensk gruv- och mineraUndustri Uksom gruvutrusningsindustrin har enligt min mening stora förutsättningar att lyckas med export av hela projekt inom mineralområdet. Olika myndigheters och andra organs insat­ser kan härvid vara av stort värde. Kartering, prospektering och projekte­ring är nyckelfaser i gruvprojekten, liksom ofta frågor om den infrastruk-turella utbyggnaden. Här finns goda möjligheter till avsättning för svensk industri samt inte minst tjänsteexport från svenska myndigheter som t. ex. Sveriges geologiska undersökning (SGU). Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Jag förordar att regeringen bereder riksdagen fillfälle att ta del av vad jag nu anfört om mineralpolitiken.

2.3 Svensk gruv- och mineralindustri

MPU har i sina olika betänkanden och rapporter utförligt redogjort för och analyserat gruv- och mineralindustrin samt även belyst förhållanden rörande enskilda metaller och mineral i form av prognoser och statistik m.m. Jag skall därför nu endast översiktligt, som en bakgrund till mina överväganden i det följande, redogöra för utvecklingen under de allra senaste åren samt även ge en aktuell bild av den viktigare delen av svensk gruv- och mineralindustri.

Malmproduktionen vid de svenska järnmalmsgruvorna har under år 1981 minskat med ca 15 % jämfört med år 1980. Sulfidmalmsproduktionen har emellertid ökat med ca 22 %.

Den totala mängden järnmalmsprodukter och behandlad sulfidmalm var 37,8 milj. ton (1980: 38,8 milj. ton). Under det hittills bästa året, 1974, var mängden 47,3 milj. ton.

Av övriga malmer producerades under år 1981 ca 14,6 milj. ton råmalm, en ökning med ca 2,6 milj. ton jämfört med år 1980.

Den svenska jämmalmsexporten var under år 1981 den lägsta sedan år 1959. Orsaken är den låga produktionsnivån inom EG:s stålindustri, till


 


Prop. 1981/82:99                                                    24

vilken ca 75 % av de svenska malmleveranserna går. Vid slutet av år 1981 uppgick lagren till ca 10,7 milj. ton, en ökning med ca 3,1 milj. ton sedan föregående årsskifte. Leveranserna av järnmalmsprodukter uppgick till 20,1 milj. ton (1980:24,5 milj. ton). Till hemmamarknaden levererades därav 2,3 milj. ton (3,4 milj. ton 1980 och 4,2 milj. ton 1979). Norrbottens-gruvorna svarade år 1981 för 94 % av exporten och 59 % av leveranserna till hemmamarknaden. Motsvarande siffror för år 1980 var 94 % resp. 39 % och för år 1979 94 % resp. 37 %. Av leveranserna från mellansvenska gruvor gick 52 % på export (38 % år 1980 och 37 % år 1979).

Industrimineral utgör en vid sidan av metaller särskild mineralgrupp. MPU har i sitt betänkande (SOU 1977:75) Industrimineral redogjort för industrimineralsektorn. MPU pekar på att för denna grupp är avgränsning-arna glidande. Industrimineral kan anges vara alla de mineral, bergarter och jordarter som bryts i annat syfte än för sitt metall- eller bränsleinne­hålls skull.

MPU konstaterar att industrimineral kan omfatta allt från sådana över-aUt förekommande bulkvaror som grus och sten med ett tonpris på ett par tiotal kronor till diamanter med ett tonpris på ca 350 milj. kr. Denna blandning är ett av de utmärkande kännetecknen för industrimineralsek­torn. Ett annat är den synnerligen varierande användningen av dessa mine­ral inom det moderna industrisamhället. Järn- och stålindustri, kemika­lieindustri, cellulosa- och pappersindustri, färg- och gummiindustri - för att bara nämna några av de viktigaste - skulle inte kunna fungera utan industrimineral som byggstenar i tillverkningen eller som hjälpmedel i processerna. Det moderna jordbruket, som kräver fiUskptt av stpra mängder av de livsuppehållande grundämnena kalium, fosfor och kalcium, är beroende av industrimineral som råvarukäUa för dessa ämnen. Hus, vägar och gator samt många av de förbrukningsartiklar som direkt omger människan som t. ex. glas och porsUn utgår helt eller delvis från industri­mineral som basråvara.

För att kunna ge överblick över de mineral som ingår i denna grupp utgår MPU från en uppdelning av industrimineral med utgångspunkt från mine­ralens funktion i den slutliga användningen och drar därför en skiljelinje meUan kemikaliska och fysikaliska industrimineral. Detta innebär att de kemikaliska industrimineralen, som har sin främsta användning inom ke­mikalie- och gödselmedelsindustrin, keramisk industri och metallurgisk industri, används för sin kemiska sammansättnings skull, alltså som bärare av vissa grundämnen. De fysikaliska egenskaperna är mindre viktiga, eftersom materialet vanligen undergår kemisk omvandling och inte uppträ­der i den slutliga produkten i sin ursprungliga form.

De fysikaliska industrimineralen däremot, framhåUer MPU, utnyttjas direkt som de är eller ingår som en av flera komponenter i en slutprodukt. Ofta ställs specifika krav på produkten i fråga om kornstorlek och korn-storleksfördelning, kornform, lyster och andra egenskaper. I många fall


 


Prop. 1981/82:99                                                    25

förekommer skUda kvaliteter av produkten på marknaden och en anpass­ning till olika kunders krav sker ofta för att tillfredsställa särskilda behov. Denna form av produktdifferentiering är inte lika vanlig inom sektorn kemikaliska industrimineral, även om det även där förekommer olika sorter av materialen. Ofta handlar det inom gruppen kemikaliemineral om betydande förbrukningskvantiteter för den enskilda konsumenten, t. ex. en kemisk basindustri eller ett stålverk, och som en följd därav är integration mellan förbrukare och råvaruled vanlig. Inom sektorn fysikaliska industri­mineral, som präglas av en mycket differentierad avnämarstruktur med förhållandevis små förbrukningskvantiteter för de enskilda förbrukarna, är däremot sådan integration mindre vanlig.

Utredningen menar att en ofullständig statistik inom detta område omöj­liggör en närmare analys av industrimineralproduktionen med avseende på industristruktur, regional fördelning, sysselsättning osv. Utredningens be­räkningar för mitten av 1970-talet pekade dock på att antalet anställda låg meUan 1000 och 1 500 personer och att den svenska produkfionen av industrimineral då hade ett värde om uppskattningsvis 1,3 miljarder kr. Importen av industrimineral i råvaruform uppgick fill ca 600 milj. kr. och i form av mellanprodukter och färdigprodukter till ca 1,5 miljarder kr. Exporten av kvalificerade industrimineral, dvs. exklusive baUastmaterial som sten, grus och sand var vid denna tid relativt obetydlig, ca 40 milj. kr. och dominerades av kvarts, kvartsit och kalksten. Exporten av produkter som i huvudsak baserades på industrimineral uppgick till knappt en miljard kronor.

Under åren 1978-1980 har importen av oförädlade industrimineral, så­vitt kan utläsas av importstatistiken, ökat såväl vad avser kvantitet som värde. Kaolin, koksalt och kaUumsalter svarar för omkring 40% av denna import som för år 1980 kan beräknas till en knapp miljard kr. Importen av kaolin som år 1980 uppgick till ca 150 milj. kr. har värdemässigt i det närmaste fördubblats under dessa år trots en viktmässigt sett relativt konstant import.

Järnmalmsverksamheten inom LKAB består av järnmalmsbrytning och förädling vid tre gruvor i Norrbotten, nämUgen Kiirunavaara, Svappavaara och Malmberget samt av verksamheten vid hamnarna i Narvik och Luleå.

Malmen bryts underjord i Kiirunavaara och i dagbrott i Svappavaara. Produktionskapaciteten i Kiirunavaara ligger på ca 18 milj. ton färdiga produkter per år. Malmen är en blandning av låg- och högfosformalmer och har en genomsnittshalt av ca 60 % järn och 0,9 % fosfor. AU råmalm vidareförädlas genom sovring till styckemalm och mull av hög- och lågfos-forkvalitet. Den malm som används för pelletstillverkning anrikas före peUetisering, varvid fosforhalten nedbringas till lämplig nivå. Det nya pelletsverket i Kiruna har en årskapacitet på 3,5 milj. ton pellets.

Produktion av apatit har helt nyligen påbörjats sedan en investering i ett nytt apatitverk genomförts. Denna produktion baseras på det fosforhaltiga avfallet från anrikningsverket.


 


Prop. 1981/82:99

Järnmalmsgruvor i drift den 1 februari 1982.


26

Icke-järnmalmsgruvor i drif


Skellefteå


Goteborg


Göteborg


 


Malmö


Malmö


 


1   Kirunavaara malmfält

2   Svappavaara (Leveäniemi)

3   Malmberget (Gällivare)

4   Grängesberg

5   Dannemora


1   Aitik

2   Laisvall

3   Kristinebergsfältet

4   Näsliden

5   Uddengruvan

6   Renström

7   Långsele - Långdal

8   Stekenjokk

9   Vassbo-Guuusjön*

 

10  Falu gruva

11  Garpenbergsfältet

12  Stollbergsfältet*

13  Saxberget

14  Yxsjöberg

15  Zinkgruvan (Åmmeberg)

* Driften avslutas under år 1


Källa: Statens industriverk.


 


Prop. 1981/82:99


27


Malmen i Kiruna har ett djupgående till minst 1 500 meter och tillgångar­na ovan detta djup uppgår tifl ca 1800 miljoner ton, vilket vid nuvarande brytningstakt ger fyndigheten en teoretisk återstående livslängd på betyd­ligt mer än 50 år. De totala malmtillgångarna ned till 1000-metersnivån medger brytning i ytterligare ca 30 år.

I Svappavaara bryts malmen i dagbrott. Årskapaciteten för färdiga pro­dukter är ca 3 milj. ton, varav ca 2,7 milj. ton pellets. Den återstående malmreserven uppskattas till ca 150 milj. ton varav ca 100 milj. lon tek­niskt kan brytas i dagbrott. Med nuvarande brytningslakt ger detta en teoretisk livslängd på ca 30 år för dagbrottsbrytningen.

Malmen från Kiruna levereras över företagets malmhamn i Narvik och exporteras till främst Belgien/Luxemburg, Västtyskland och Frankrike som tillsammans tar drygt 80 % av leveranserna.

I gruvan i Malmberget bryts malmen underjord. Malmtillgångarna upp­skattas till ca 600 milj. ton. Ned till 815-metersnivån har malmreserven beräknats till ca 330 milj. ton, varför gruvans teoretiska livslängd till detta djup uppgår till knappt 30 år förutsatt att hela malmarean utnyttjas. I Malmberget finns malmbehandlingsanläggningar för framställning av slig och pellets.

Produktionskapaciteten är ca 7 milj. ton färdiga produkter per år, inkl. en pelletskapacitet på närmare 3 milj. ton. AU malm förädlas till lågfosfor-sliger.och pellets. Bland lågfosforsligerna ingår specialsliger, som används inom bl. a. järnpulvermetallurgin och den kemiska industrin.

Produkterna från Malmberget levereras både över Luleå malmhamn och över hamnen i Narvik. Malmbergsrörelsens huvudmarknad är länderna kring Östersjön. Utanför Östersjön är Frankrike och Nederiänderna de viktigaste kundländerna. Inom Sverige sker leveranser till SSAB i Luleå och Oxelösund samt till Höganäs AB.

LKAB:s järnmalmskapacitet uppgår sammanlagt till ca 28 milj. ton per år färdiga produkter inkl. pelletskapacitet på drygt 9 milj. ton.

Produktionen och leveranserna av järnmalm har under de senaste åren utvecklats enligt följande.

1979     1980     1981

Produktion, milj. ton                            23,6      24,1      20,6

Leveranser, milj. ton                           26,7      21,1      18,2

LKAB har under en följd av år försökt bredda sin verksamhet till att omfatta områden även utanför järnmalmsverksamheten. Dessa satsningar, som inneburit betydande insatser på prospektering och projektverksam­het, har resulterat i inriktning på annan gruv- och mineralverksamhet samt satsningar inom energiområdet.


 


Prop. 1981/82:99                                                    28

LKAB äger samtliga aktier i AB Statsgruvor som bryter sulfidmalm och volframmineralet scheelit i Bergslagen samt i AB Forshammars Bergverk som bryter och förädlar industrimineral (fältspat, kvartsit, kvarts) i Bergs­lagen och Dalsland. Är 1977 bildades LKAB Prospektering AB som bedri­ver prospekteringsverksamhet och LKAB International AB som bedriver intemationeU kpnsultverksamhet. Under år 1980 bildades dotterbolaget Viscaria AB som kommer att svara för verksamheten i den nya koppar­malmsgruvan Viscaria.

LKAB är vidare delägare i bl.a. AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA).

Järnmalmsrörelsen utgör den helt dominerande delen av LKAB:s verk­samhet. Företaget anser därför att det är väsenfiigt att resurser och kapaci­tet så långt möjligt kan koncentreras på denna verksamhet.

LKAB-koncernen har f. n. ca 7 200 anställda. Sedan mitten av 1970-talet har personalstyrkan inom jämmalmsrörelsen minskat med ca 1600 perso­ner.

Koncernens rörelseintäkter var år 1980 ca 2,3 miljarder kr. Resultatet efter finansiella intäkter och kostnader blev detta år - 352 milj. kr.

Bolidenkoncernen år landets ledande industrigrupp när det gäller fram­ställning av icke-järnmetaller pch därmed integrerad kemisk industri. Kon­cernen bedriver sin verksamhet inom fem huvudområden, nämUgen gruv-och metallverksamhet, kemisk industri, internationell handel och teknik­försäljning. Boliden AB, Stockholm, är ledande och samordnande moder­bolag i koncernen.

Gruv- och metallverksamheten är uppdelad på två företag: Boliden Mi­neral AB, Bpliden pch Boliden MetaUAB, SkeUeftehamn. Boliden Mineral svarar för koncernens gruvverksamhet såväl i Sverige som utpmlands, medan Boliden Metall i huvudsak omfattar smältverket Rönnskärsverken i SkeUeftehamn.

Koncernens olika bolag är starkt integrerade med varandra. Metallinne­hållet i de sulfidmalmer som bryts i gruvorna utgör huvudråvaror för koncernens smältverk, medan svavelinnehållet i malmerna utgör råvaran för den tillverkning av bl. a. svavelsyra och fosforsyra som sker vid Boli­den Kemi AB i Helsingborg. Fosforsyran är i sin tur en av huvudråvarorna vid det tidigare delägda Supras tiUverkning av gödselmedel. Boliden Inter-trades internationella handelsverksamhet är baserad på produkter som t. ex. svavelsyra, fosforsyra och natronlut, dvs. produkter som har en industriell bakgrund i koncernens verksamhet.

Boliden Mineral bryter i dag malm i gruvor i norra och mellersta Sverige. De olika gruvorna är, beroende på läge och storlek, knutna till lokala eUer centrala anrikningsverk. BoUden Minerals slutprodukter är kopparslig, zinkslig, blyslig och svavelkisslig som framställs i anrikningsverken. Kop-parsligen innehåller också guld och silver, medan blysligen innehåller silver. Prospektering bedrivs kontinuerligt med målet att ständigt hålla minst 15 års malmbas.


 


Prop. 1981/82:99                                                    29

Under år 1981 satsade Boliden ca 50 milj. kr. på malmletningsaktiviteter i Sverige och utomlands. Detta är en 20-procentig ökning jämfört med året innan. Anläggningsinvesteringarna inom koncernen under år 1981 uppgick till ca 500 milj. kr., det högsta investeringsbeloppet under något år hittills. Av dessa investeringar föll drygt hälften på Boliden Mineral och Boliden Metall.

Koncernen bedriver utveckUngsarbete som bl. a. syftar till att ta till vara industrimineral som kan utvinnas ur anrikningssand.

Under år 1981 var totalt 15 gruvor och 8 anrikningsverk i produktion. Sammanlagt bröts 13,5 milj. ton malm med följande metallinnehåll:

 

koppar

50100 ton

bly

71 700 ton

zink

122400 ton

guld

1984 kg

silver

160800 kg

Boliden Mineral hade ca 3600 anstäUda under år 1981, vilket är ca 300 fler än föregående år.

Koncernens rörelseintäkter var år 1980 ca 5,5 miljarder kr. Resultatet efter finansiella intäkter och kostnader blev detta år närmare -1-430 milj. kr.

Övriga företag med gruvdrift är 55AB (två järnmalmsgruvor i Mellan­sverige), Stora Kopparbergs Bergslags AB och VieUle Montagne, Svenska Avdelningen.


 


Prop. 1981/82:99


30


 


Viktigaste produktionsställen

för kvalificerade industrimineral år 1977

r \


■> ..

\

./     \.

 

~ /

Hopukka     I

(j)(IVlasugnsbvn) \

Niilivaara (T)      j

(


 


SHit) Hebbersfors JkLängselegruvan !!) Burträsk

I


r


Rävlidmyrari"\ , , ,     , Kristinebergs-   (TiUddengruvan gruvanXi     '''i••-


 


r

/-NHandöl


,«v,f Längsjökgllen


Alnön

!..-■>

\ Kallholn

.-'          ®/DÖsmundsberg

\ '-P*bJ°WDraggängaVna


Ullerudtjärn

1 Viken-StorvålénC'

Norastråket

c m<:knfr/''>\G lanshåmmar

,r'?/?9/Gtf\Hällahröttfi1

Fm<:knn/''>\uiansnammar>'vic            u..       T'

v[i(?nSftii<,ällabrottetForsbyJ..

Sllte

Degerhamn

Ignäbérga'"""-'"

'-%S-®Nirum- Skrombergaw     "■, /

Limhamn(7SJ)S. Sallerup


 

A

= alunskiffer

AP

= apatit

CL

= chamottele

D

= dolomit

DB

= diabas

Dl

= diatomit

F

= fältspat

FL

= flusspat

K

= kalksten

KL

= kaolin

KR

= krita

KV

= kvarts och 1

L

= klinkrande It

0

= olivin

S

= svavelkis

T

= talk och tälj


 


Prop. 1981/82:99


31


Bland större industrimineralföretag förutom den tidigare nämnda LKAB-ägda Forshammargruppen kan nämnas Cementa AB, Höganäs AB, Ernström Mineral AB, Råsjögruppen och Yxhult AB (tidigare Ytong AB).

Prospekterings- och undersökningsarbete

Lokaler med planerade eller pågående projekt som på sikt kan få betydelse för gruvnäringen i Mellansverige.

)

\ Enosen   >_____

Gruvberget

;.,l


 

"I.\


Kramsta


SvärdsicK     / Falun


N               Tomtebo     Garpcnberg/         /S

Isjöberget        . ,,                      '.      J.               [  

I  gruvan»"     f~'    y               '.-j..

')~  "       1

/              faRiddarhyttan <i

Gösgruvan ',

',            Hakansboda    ,_''


/ gruvor som är i drift

Garpenberg

Falu gruva

Stollberg'

Dannemora

Gåsgruvan


/ gruvor som ej är i drift

Gränsgruvan

Svärdsjö gruva

Enåsen

Tomtebo

Bäckegruvan

Håkansboda

Kramsta

Gruvberget

Hållsjöberget


Nedläggning planerad under år 1982.

Källa: Statens industriverk och delegationen för mellansvensk gruvindustri.


 


Prop. 1981/82:99                                                              32

2.4 Forskning och utveckling

Det tekniskt — industriellt inriktade forsknings- och utvecklingsarbetet är av stor betydelse för gruv- och mineralindustrin samt gruvutrustningsin­dustrin. MPU framhåller att forsknings- och utvecklingsarbetet spelar en mycket betydelsefuU roll vid utformningen av mineralsektorns framtida struktur. Genom en långt driven teknologi kan svensk gruvindustri i många fall konkurrera med utländska företag som bryter rikare och mer lättiU-gängliga fyndigheter än våra.

Den framtida internationella konkurrenskraften beror - som jag tidigare i många andra sammanhang betonat - i hög utsträckning av den forskning och utveckling (FoU) som bedrivs nu. Stora satsningar har under de senaste åren också gjorts på FoU inom geo- och mineralområdet samt på utrustnings- och materielsidan. Stpra delar av den FoU-verksamhet som bedrivs är upplagd så att den direkt skall kunna nyttiggöras av berörda delar av industrin.

Jag redogör i det följande för vissa större statliga och enskilda satsning­ar, framför allt under senare år, inom mineralpmrådet.

Staten har i hög grad stött och deltagit i forskningsprogrammen, tiU stor del genom styrelsen för teknisk utveckling (STU). Det statliga stödet har underlättat en koncentrering av de resurser som finns inom landet. Genom STU:s kontakter och samarbete med internationella och andra utländska organ och myndigheter befrämjas forskningsutbytet över gränserna. För bevakningen av den tekniskt-industriella utveckhngen i ett antal viktiga länder finns, i form av en stiftelse, en teknisk-vetenskaplig attachéverk­samhet (STATT), som delvis finansieras av STU. Förutom förmedling av information om tekniska nyheter och teknikpolitik från respektive länder kan dessa attachéers kontaktnät vara värdefulla för etablerande av samar­bete mellan svensk och utländsk forskningsverksamhet i såväl industriell som statlig regi.

Som några exempel på den forskning med anknytning tiU mineralområ­det som bedrivs genom STU viU jag nämna att på området materialteknik har STU program för kunskapsutveckling och basforskning. De nya mate­rial som studeras är pulvermetallurgiskt tillverkade metaller, amorfa me­taller, kompositer, högtemperaturkeramer och polymera material.

I samarbete med berörda företag har utvecklats metoder för stålfram­ställning ur fosforrika malmer. Andra insatsområden rör hydrometallurgi och gjutjärnsprodukter.

Insatser för maringeologi inom ramen för off-shoreteknikprogrammet och ett nytt program för djupprospektering planeras för kommande bud­getår.

Den av STU stödda kollektiva forskningen år av stor betydelse på geo-och mineralområdet. STU stöder sålunda forskning bl. a. inom mineraltek­nik, metallurgi, järn- pch metallfprskning, bergteknik och detonikforsk-


 


Prop. 1981/82:99                                                    33

ning. Exempel på detta samarbete mellan STU och berörd industri är organ som Stiftelsen Mineralteknisk Forskning (MinFo) och Stiftelsen Bergteknisk Forskning (BeFo).

Genom Forskningsstiftelsen Svensk Gruvteknik finansierar staten drif­ten av den s. k. "Forskningsgruvan" i den tidigare nedlagda Luossavaara-gruvan i Kiruna. Forskningsverksamheten bedöms vara angelägen för hela den svenska gruvindustrin, men även för gruvutrustningsindustrin. För stiftelsekapitalet till denna forskningsstation anvisades för budgetåret 1979/80 ett reservationsanslag av 35 milj. kr. (prop. 1978/79:127, NU 1978/ 79:42, rskr 1978/79: 326). I stiftelsens styrelse finns representanter för STU, branschorgan, högskplan i Luleå, fackföreningar pch företag. I den praktiska försöksverksamheten bryts malm. Intäkterna av försäljning av denna malm skall täcka en stor del av kostnaderna för forskningen. Verk­samheten startade under år 1979. Forskningsprojekten löper under fem år varefter en utvärdering skall göras. För närvarande består forskningsarbe­tet av ett antal delprojekt inom områdena bergmekanik, bergteknik och bergmaskinteknik. I de 13 projekten inom dessa områden undersöks, prö­vas och utvecklas nya metoder och ny teknik för brytning och malmupp­fordring. I vissa projekt sker ett samarbete med företag inom gruvutrust­ningsindustrin. Samarbetet är viktigt för överföring av erfarenheter mellan gruvindustrin och berörda verkstadsföretag.

Stora satsningar har under senare år gjorts för att inom högskolans ram i Luleå bredda och stärka forskning och högre utbildning inom geologi, och mineralteknik samt teknikområden med anknytning tiU mineralutvinning.

Forskning och utbildning i Luleå bedrivs vid bl.a. institutionerna för maskinteknik, material- och bearbetningsteknik, gruv- och berganlägg­ningsteknik, anläggningsteknik samt mineral- och prospekteringsteknik. Inom dessa institutioner finns ämnesområden med anknytning till den mineralutvinnande industrin. Exempel på sådana områden är mineraltek­nik, ekonomisk geologi, tillämpad geofysik, geoteknik, bergteknik, berg­mekanik, bergmaskinteknik, materialteknik och maskinkonstruktionstek­nik.

En geoteknologisk utbildningslinje som leder till bergsingenjörsexamen är också inrättad vid Högskolan i Luleå.

Metallurgiska Forskningsstationen (MEFOS) arbetar dels inom den bearbetningstekniska metallurgin dels inom den metallurgiska processi-dan. Utrustnings- och forskningsverksamheten håller hög klass vid en internationell jämförelse.

Viss apparatur och kunnande är världsunikt, bl.a. avgasanläggningen för forskning kring gasprocesser av alla förekommande slag. MEFOS specialitet är dess möjligheter att snabbt bygga upp och demontera mycket stora provanläggningar i sina lokaler och där driva försök i nästan full skala.

3   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


Prop. 1981/82:99                                                     34

Även datasidan för styrning av provningsprocesser Pch analyser är väl utbyggd. MEFOS har uppdragsforskning och utvecklingsarbete åt närings­livet över hela värden.

INRED-processen för flytande råjärn är framtagen av Boliden Kemi i samarbete med MEFOS. Andra exempel på forskning och framtagandet av nya metallurgiska processer är SKF Steels Plasmasmelt och Plasmared samt ELRED-processen som utvecklats av Stora Kopparberg och ASEA i syfte att nå en bättre ekonomi med användande av sämre råvaror (kol och järnmalmsslig) jämfört med konkurrerande traditionella processer.

År 1956 inrättades i Stråssa ett mineralprocesslaboratorium. Verksam­heten betjänade från början dåvarande Gränges AB svenska och interna-tioneUa gruvrörelse. Efterhand har laboratoriets uppdrag från andra svens­ka och utländska gruv- och mineralföretag ökat. Mineralprocesslaboratori-ets verksamhet är i huvudsak inriktad på malmbehandling, såväl utveck­ling av metoder som dimensionering, lay-outritning och kostnadsberäkning av industriella anläggningar för detta ändamål. Laboratoriet disponerar en mycket kvalificerad utrustning för försök, analyser m. m. Inom vissa om­råden har man en även vid internationell jämförelse mycket hög kompe­tens. Bland framgångsrika projekt kan nämnas konstruktion av kvarnar för autogenmalning av grovkrossat gods samt framtagandet av en flotations-metod för effektiv utvinning av volframmineralet scheelit.

Vid SSAB:s bildande år 1978 kom laboratoriet att utgöra en egen divi­sion inom bolaget. Då flera av SSAB:s järnmalmsgruvor i Bergslagen hade lagts ned och framtiden för de återstående tedde sig osäker ansåg sig bolaget ej ensamt kunna behålla mineralprocesslaboratoriet. Delegationen för mellansvensk gruvindustri konstaterade liksom SSAB att det finns ett intresse att bevara labpratpriet och rekommenderade därför SSAB att söka flera intressenter. Den 1 oktober 1981 förvärvade Stiftelsen Mineralpro­cesslaboratoriet i Stråssa med SSAB, Boliden AB och Gränges Internatio­nal Mining som huvudmän samtliga aktier i MINPRO (Swedish Mineral Processes AB).

I Ranstad pågår sedan länge ett omfattande forskningsprogram främst avseende processer för ett nyttiggörande av alunskifferns innehåU. Jag återkommer i det följande till frågan om alunskiffer.

Sedan länge föreligger förslag pm att inrätta ett utvecklingscentrum för mineralteknik. Nprrbpttendelegatipnen föreslpg i skrivelse till regeringen den 9 npvember 1978 att ett Mineraltekniskt Utvecklingscentrum (MUC) skuUe inrättas pch förläggas till Luleå. Sedan förslaget väcktes har bl. a. MPU;s slutbetänkande avgivits. Satsningar görs på mineral- och geo-forskningsområdet både inom Högskolan i Luleå och andra högskolor och forskningsorgan. Den statliga egendomsförvaltningen och styrinstrumen­ten på mineralområdet ges - som jag senare skall redogöra för - en delvis ny inriktning med starkare inriktning på att föra fram projekt tiU exploate­ringsstadiet. Nämnden för statens gruvegendom har också i ökad utsträck­ning inriktat sin verksamhet mot industrimineral och legeringsmetaller.


 


Prop. 1981/82:99                                                     35

En stor del av de förslag till åtgärder av FoU-karaktär vad gäller geo-och mineralområdet som i olika sammanhang tagits fram har redan genom­förts eller är igång med att genomföras. Den tekniska kompetensen inom Sverige är på de flesta avsnitt av detta område tillfredställande. Då de projekt som nu är igång har drivits längre och mognat för att sedan ev. komma till industriell användning kan en närmare utvärdering göras av den fortsatta inriktningen av svensk FoU på mineralområdet. Mot denna bak­grund är jag inte beredd att förorda inrättandet av MUC.

Jag vill dock redan nu beröra ett betydelsefullt område där behovet av insatser och åtgärder ytterligare bör studeras och övervägas. Det gäller användningen av de för stora delar av vår industri så viktiga legeringsme­tallerna, bl. a. kpbplt, krpm, vanadin, nickel, volfram pch molybden. Des­sa legeringsmetaller är så viktiga för vår industriproduktion att de svårligen kan undvaras eller ersättas. Vissa av dessa metaller kan betecknas som s.k. kritiska mineral, dvs. de är både viktiga från försörjningssynpunkt, svåra att ersätta och känsliga för störningar i tiUförseln. Risker för minskad tillgänglighet föreligger genom koncentration till få produktionsställen i världen samt därigenom ökade risker för störningar i den internationella handeln.

Olika möjligheter står tiU buds för att söka minimera de risker som är förknippade med vårt stora beroende av kritiska mineral. Ett viktigt medel är lagring i beredskapssyfte. Jag återkommer till denna fråga i det följande. Andra möjligheter är att aktivt utveckla en större beredskap i andra former som dessutom kan komma att bidra till utvecklingen av svensk industri. Jag tänker då närmast på olika möjligheter att - beroende pä produkternas användningsområden - substituera kritiska mineral, främst i form av legeringsämnen, som ingår i dessa produkter. Andra möjligheter som är tänkbara är att undersöka möjligheterna till utveckling av teknik för åter­vinning av kritiska material ur skrot m. m., utvinning ur slagg, askor, avfall m.m. eller som ökat tillvaratagande som biprodukter ur primärmaterial, dvs. där det förekommer tillsammans med andra mineral. Ytterligare finns möjligheter att minska beroendet av kritiska mineral - och att samtidigt öka möjligheterna till tillverkning av nya produkter inom industrin -genom att utveckla nya material. Nya teknikområden och tillämpningar med användande av supraledare, amorfa metaller och halvledare kan ha återverkningar på vissa användningar av några kritiska mineral.

Inom den forskning som bedrivs i Sverige finns flera anknytningar till försörjningen av kritiska mineral.

Industridepartementet, STU och överstyrelsen för ekonomiskt försvar utreder sedan januari 1982 i ett gemensamt projekt vissa frågor rörande substitution av vissa kritiska - i bemärkelsen svårersättliga och därmed känsliga för störningar i tillförseln (importen) - legeringsmetaller, bl.a. krom, kobolt, molybden, nickel, volfram och vanadin. Utredningen, som är avsedd att komplettera MPU:s material, planeras vara klar under som­maren 1982.


 


Prop. 1981/82:99                                                               36

2.5 Vissa samverkans- och samordningsfrågor

Jag tar nu upp vissa samverkans- och samordningsfrågor för gruvnäring­en.

Det är enligt min mening värdefullt med samarbete mellan LKAB- och Boliden-koncernerna. Härigenom kan en rationell inriktning av produk­tionen åstadkommas, så att specialkunnandet inom de båda företagen kan utnyttjas på bästa sätt. Klara fördelar kan vinnas genom samarbete mellan de båda företagen, särskilt på områdena prospektering, forskning och UtveckUng samt export av tekniskt kunnande i större skala.

Det får förutsättas att de båda företagen själva väl kan bedöma sina samverkansmöjligheter i alla avseenden. Jag har tidigare i plika avseenden berört forsknings- och utvecklingsfrågorna. I dessa hänseenden pågår ock­så samarbete i olika former.

På det internationeUa området finns särskilda motiv och även möjlighe­ter att samverka i plika fprmer. Jag kommer senare att utförligt behandla denna fråga.

Frågan om en bättre samordning av prospekteringsresurserna inom landet har på senare tid aktualiserats i olika sammanhang.

Statens huvudsakliga prospektering bedrivs i dag av SGU på uppdrag av nämnden för statens gruvegendpm. Sedan länge driver även BoUden Mineral AB en omfattande prospektering. År 1977 startade LKAB ett belagt dotterbolag för prospektering i anslutning till en kraftig förstärkning av sina prospekteringsresurser. Detta bolag utgör f. n. LKAB-koncemens samlade prospekteringsorganisation.

I det av riksdagen godkända näringsutskottets betänkande 1980/81:43 (s. 13) anförs: "Särskilt vill utskottet understryka vikten av att en ökad samordning snabbt kan komma tiU stånd mellan den prospektering som bedrivs av nämnden för statens gruvegendom och den som bedrivs av statliga och privata gruvföretag".

MPU anger i sitt slutbetänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik att sam­arbetet mellan statliga myndigheter och företagen bör förbättras och ges fastare former, särskilt vad gäller prospekteringen. MPU föreslog inrättan­det av ett prospekteringsråd och uttalade att man i detta råd borde träffa överenskommelser om vilka områden, slag av mineral etc som varje pros­pekteringsorganisation skulle ägna sig åt. MPU föreslog också att de geologiska flygmätningar som utförs av de olika organsationerna borde samordnas. Jag återkommer senare till dessa frågor i samband med att jag tar upp SGU:s nya organisation.

MPU anför vidare i sitt slutbetänkande (s. 229): "Enligt vår mening kan det inte uteslutas att uppdelningen på tre organisationer kan leda till minskad effektivitet i utnyttjandet av knappa resurser som t. ex. dyrbar utrustning och specialiserad personal. Samtidigt bör det också framhållas att existensen av tre olika organisationer leder till en variation i prospek-


 


Prop. 1981/82:99                                                     37

teringsstrategi och -metoder som sannolikt har positiv betydelse för den totala effektiviteten i prospekteringen - något som också förutsatts i förarbetena till gruvlagen. Ett utökat samarbete mellan de olika organisa­tionerna bör dock kunna leda till vissa effektivitetsförbättringar samtidigt som riskerna för konflikter och ofruktbar konkurrens minskar."

Mineralverkskommittén anför i sitt betänkande (Ds I 1981:20) Förslag till ny mineralpolitisk verksorganisation (s. 77) att mycket talar för "att en ökad samverkan eller ett samgående mellan uppdragsorganet och LKAB:s prospekteringsverksamhet skulle ge betydande fördelar". Kommittén tar inte närmare upp frågan om samverkan med Bolidens prospektering.

För egen del vill jag anföra följande.

Den totala prospekteringsverksamheten bör inriktas på att skapa förut­sättningar för tillkpmsten eller fprtlevnaden av så många gruvföretag som möjligt och medverka till lägsta, totala utvecklingskostnader för varje sådant företag. Även formerna för eventuell samverkan bör tjäna syftet att höja effektiviteten i själva prospekteringsarbetet och får inte försvåra utan bör snarare underlätta samspelet med efterföljande led i utveckUngs-processen mot mineralutvinning. Den målsättningen är en viktig utgångs­punkt för övervägandena i denna fråga.

Jag delar emellertid mineralverkskommitténs bedömning av fördelarna med en samordning av prospekteringen. Genom riksdagens beslut våren 1981 om att utskilja SGU:s uppdragsverksamhet har också förutsättningar skapats för längre gående samverkan och samordning med andra prospek-terande organisationer framför allt LKAB:s. Dessa förutsättningar bör enligt min mening utnyttjas fullt ut. Jag utgår från att LKAB tar till vara alla möjligheter till en samordnad prospektering, inte minst med tanke på bolagets beslut att koncentrera sin verksamhet till norra Sverige. Det kan dock vara värdefullt att olika modeller för sådan samordning får prövas praktiskt och att viss erfarenhet av det nya uppdragsorganet vinnes innan frågor om total samordning eller sammanslagning prövas. Självfallet bör alla möjligheter till bättre samverkan med även BoUden analyseras.

2.6 Internationella strukturfrågor m. m.

Jag kommer nu att behandla vissa internationella strukturfrågor av stor betydelse för svensk gruv- och mineralindustri. Jag har i dessa frågor samrått med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen.

Jag lämnar i det följande en översiktlig bakgrundsbild.

MPU anger att värdet av den årliga världsproduktionen av mineralrå­varor (undantaget energiråvaror) åren 1950-1976 ökade från 15 miljarder till 57 miljarder dollar (1976 års penningvärde), eller med i genomsnitt 5,3 % per år. Häri ingår bara värdet t. o. m. framställning av mineralkon­centrat, dvs. den värdeökning som sker vid metallframställning ingår inte.


 


Prop. 1981/82:99                                                     38

Sedan år 1950 till slutet av 1970-talet har de västliga i-ländemas andel av världsproduktionen av mineralråvaror minskat från 57 % till 46 % medan planekonpmiemas andel har ökat från 14 % till 29 % (1976). U-ländernas andel har ökat någpt, från 25 % till 28 %. Mineralexporten väger tyngre i u-länderns ekonomier och handel än i i-ländernas. I-länderna konsumerar ca 75 % av världens totala utbud. Planekonomiernas produktion går huvud­sakligen till den egna industrins behov. Dessa ekonomiers anmärknings­värda andelsökning beror på egna rika mineraltillgångar, medveten sats­ning på tung industri och under långa peripder snabbare tiUväxt än i väst i synnerhet i dessa sektprer av industrin. Merparten av mineralproduk­tionen är koncentrerad till ett litet antal länder inom varje grupp. Till den anförda geografiska koncentrationen av mineralutvinningen kommer en mycket kraftig företagskoncentration inom sektorn.

Sedan 1970-talet kan noteras en tydlig preferens för investeringar i i-länder, främst Australien och Kanada men även i USA och Sydafrika. Den har satt sina spår i statistiken över utländska direktinvesteringar och prospekteringsinsatser i u-länderna under decenniet. Skälen härtill är flera. Det viktigaste torde vara faktisk eller upplevd osäkerhet om investeringar­nas värde och framtidsutsikterna för gruvbrytning i en rad u-länder.

Gruvsektorns investeringar inriktas i allt högre grad på stora produk­tionsenheter och kapitalintensiva metoder. Detta har bidragit till att inves­teringarna till allt större del företas med lånat kapital. Därmed har banker och bankkonsortier fått en allt viktigare roll. För att trygga sina engage­mang har de ofta stälh krav på långsiktiga försäljningsavtal och upprätthål­lande av vissa produktionsnivåer. Under senare år har också energibola­gen med sina stora kapitalresurser köpt in sig i mineralsektorn.

Statens roll som ägare av gruvor har vuxit inte bara i u-länder, utan även i i-länder.

De stora transnationella företagen inom mineralsektorn har goda möjlig­heter att med hjälp av vertikal integration utöva stort inflytande på mark­naden. Nationaliseringarna och den aUmänna osäkerheten om de politiska förutsättningarna för deras aUtmer långsiktiga investeringar i u-länder har emellertid fått dessa engagemang att i någon mån ändra karaktär.

Nya former för mineralutvinning i u-länder utan direkt ägande och/eUer i förening med minoritetsengagemang håUer på att utvecklas. Exempel på sådana nya former av engagemang från företag och regeringar i i-länder är:

-     Managementkontrakt: i flera fall fortsätter samma företag att driva anläggningarna även efter nationaliseringen, vilket kan ge fördelar för företaget.

-     Avtal om teknologiöverföring.

-     Långsiktiga leveransavtal. U-länderna exporterar sin malm för vidare­förädling.

-     Samarbete för projektfinansiering.

-     Gemensam marknadsföring.


 


Prop. 1981/82:99                                                    39

Ett faktum av särskild betydelse för bedömningen av Sveriges intressen är enligt min mening sambandet mellan gruvindustri och gruvmaterielin-dustri. Direktinvesteringar i utländsk mineralbrytning har tidigare hört till säUsyntheterna, medan vårt land har en rad ofta marknadsledande export­företag inom gruvmaterielsektorn. Åtskilliga företag har även särskild kompetens inom prospektering och konsultverksamhet på detta område och kan därigenom spela en nyckelroll i nya gruvprojekt. På de senaste åren har även intresset ökat starkt från gruvföretag och svenska förbrukar-intressen för engagemang i olika former i utländska mineralfyndigheter, bl.a. fyndigheter med legeringsmetaller och kol.

Staten kan därför ha intresse av att stödja särskilda mineralutvinnings­projekt. De svenska företagen kan ha god nytta av statliga insatser för att främja deras satsningar på gruvprojekt i u-land. Redan den svenska utri­kespolitiken har verksamt bidragit till att göra svenska företag till önsk­värda samarbetspartners i många u-länder. När särskilda samarbetsavtal ingås, bör de så långt som möjligt kunna innefatta flera element som kan tillgodose såväl vårt eget som vår avtalsparts intresse. Ett samarbete kan omfatta ett varierande antal komponenter t. ex. prospektering, export av gruvutrustning, konsulttjänster, infrastrukturellt bistånd, statligt garante­rad finansiering, privat delägarskap, managementavtal, gemensam mark­nadsföring och långsiktiga leveransåtaganden. Det kommer också sanno-Ukt att bli nödvändigt att inkludera ett betydande mått av lokal vidareför­ädling i sådant samarbete. Utformningen får variera från fall till fall. Organ som SIDA, BITS (beredningen för internationellt tekniskt samarbete), AB Svensk Exportkredit, exportkreditnämnden, Sveriges exportråd, Swed-fund och SGU m.fl. har viktiga roller att spela, i samarbete med berörda företag och banker m. fl. organ.

Den typ av samarbetsavtal som här beskrivits skiljer sig från huvuddelen av hittillsvarande svenska samarbetsavtal. De senare utgör en ram vars faktiska innehåll sedermera bestäms av vilka företagskontrakt som ingås. Den aktuella avtalstypen är däremot en "paketlösning" vars materieUa innehåll i stor utsträckning bestäms av företagens intresse och kompetens och därför är närmare definierat och begränsat till en bestämd sektor, och vars genomförande förutsätter ett nära samarbete mellan näringsliv, myn­digheter och andra organ.

MPU föreslår att statsmakterna skall inta en positiv attityd till det behov av samarbete med utländska företag som kan uppkomma för LKAB:s eller' andra företags del och bidra tiU att underlätta sådant samarbete. Berörda myndigheter bör enligt MPU underlätta ett ökat utlandsengagemang från svenska gruvföretags sida. Jag biträder MPU:s uppfattning.

Vad gäller utländska investeringar - i olika former - inom mineralom­rådet i Sverige vUl jag anföra följande.

Viktiga delar av svensk industri har grundats på utländska investeringar och utländsk teknologi som importerats. Det gäller gruv- och järnindustrin.


 


Prop. 1981/82:99                                                    40

tekoindustrin, glasindustrin samt delar av cellulosaindustrin, verkstadsin­dustrin och den kemiska industrin. Kring sekelskiftet och under mellan­krigstiden var behovet av ufiändskt investeringskapital stort och ett visst tillflöde ägde då rum. Bl.a. malmfälten och malmbanan i Norrbotten öppnades ursprungligen av utländska intressenter. Gruvindustrin är den industri i Sverige som etablerade de första direkta uflandskontakterna, bl. a. genom ett stort inslag av utländska tekniker, m. fl. yrkeskategorier från bl.a. Storbritannien, Tyskland och Belgien. Vissa gruvor i södra Sverige ägdes länge av utländska företag. Nu återstår av utländska aktivi­teter inom svensk gruvnäring endast Zinkgruvan i Askersunds kommun. Denna ägs och drivs sedan mitten av 1800-talet av det belgiska bolaget Vieille Montagne, Svenska Avdelningen och sysselsätter f. n. ca 460 perso­ner.

Gruv- och mineralsektprn i Sverige har under de senaste årtiondena fått en minskad andel utländsk företagsamhet, medan stora delar av svenskt näringsliv, framför allt tillverkningsindustri och handelsföretag, expan­derat, internationaliserats och utvecklats genom handel, utbyte och kon­kurrens med företag i andra länder.

Svensk gruvnäring står nu genom en i många stycken smärtsam struktur-omvandUng inför en ny fas. De utvecklingsplaner som tar form inom gruv-och mineralindustrin inriktas på att skapa en bredare bas för en långsiktig utveckling. Intresset fokuseras främst kring andra basmetaller än järn. LegeringsmetaUer, ädelmetaller samt industrimineral anses av flertalet bedömare få en aUt större marknad under de närmaste årtiondena.

Delar av den svenska mineralindustrin har övervunnit tidigare problem och funnit arbetsformer som tryggar en överlevnad på sikt. Nysatsningar och nyinvesteringar är emellertid högriskprojekt som kräver en stor kapi­talbas. Att med upplånade medel finansiera nya och stora projekt kan vara svårt och även medföra risker för den redan igång varande verksamheten. För den breddning och satsning på nya projekt inom svensk mineralutvin­ning som bör komma till stånd under 80- och 90-talen bör därför enligt min mening plats finnas för både svenskt och utländskt kunnande samt tekno­logi och investeringskapital.

2.7 Gruv- och mineralindustrins markanvändning m. m.

Jag tar nu upp vissa frågor om markanvändning m.m.

Industriverket anger i utredningen (SIND PM 1977:15) Industriverkets syn på industri-, energi- och mineralfrågorna i den fysiska riksplaneringens planeringsskede att de under år 1976 i drift varande malmgruvorna tillsam­mans kan beräknas täcka en areal av storleksordningen 25 km (utan hänsyn tagen till justeringar med anledning av underjordsbrytning). Verket anger vidare att en ytterst begränsad del av landets yta då var belagd med utmål (ca 0,1 %) - varav således bara en mindre del är föremål för brytning


 


Prop. 1981/82:99                                                    41

- och att det är i Norrbottens, Kopparbergs, Örebro, Västerbottens och Västmanlands län som utmålen upptar störst areal (i stort sett samma bild gäller enligt verket för inmutningarna). Då gällande bearbetningskonces­sioner täckte tiUsammans en areal av ca 86 km.

Jag redogör i det följande för de regler och riktlinjer som är av betydelse för att bedöma de restriktioner som gäUer för gruv- och mineralindustrins markanvändning. Jag kommer senare, i samband med att jag tar upp vissa lagstiftningsfrågor, att närmare redogöra för minerallagsttftningen.

Samhällsutvecklingen under de senaste decennierna har gjort en övergri­pande planering nödvändig vad gäller hushållningen med mark och vatten, den s.k. fysiska riksplaneringen. Detta fastslog riksdagen år 1972 (prop. 1971:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Utvecklingen har stäUt ökade anspråk på befintliga mark- och vattentUlgångar. I anslutning till 1972 års beslut vidtogs också ändringar i byggnadslagen. Bl. a. föreskrevs lokalise­ringsprövning av regeringen i fråga om vissa industrier (136 a §). Bestäm­melsen har sedermera ändrats vid flera tillfällen. Gruvindustrin tillhör inte de tillståndspliktiga industrierna men kan liksom annan övrig industri efter beslut av regeringen i varje särskilt fall prövas enligt bestämmelsen. För tiUstånd enligt 136 a § fordras att kommunen tillstyrkt detta. Tillstånd kan förenas med villkor för tillgodoseende av aUmänna intressen och göras beroende av att saken fullföljs inom viss tid genom ansökan (obligatoriskt för gruvor) till koncessionsnämnden för miljöskydd, som har att fastställa de närmare viUkoren för verksamheten. Prövningen enligt 136 a § är bin­dande för koncessionsnämnden. Den är också bindande för planmyndighe­terna men inte för annan tillståndsprövning.

Genom byggnadslagstiftningen fastställs regler för markens användning inom tätbebyggelseområden främst genom de oUka planinstituten. Det finns inga hinder mot att ta in befintliga inmutningar och utmål i dessa planer. I den mån detta aktualiseras skall nödig hänsyn tas till gruvrättighe-terna så att gruvdriften inte motverkas eller hindras. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan råder f. n. dispensabelt inmutningsförbud. Dispens meddelas av länsstyrelsen.

Kommunerna är samråds- och remissinstans vid tillämpningen av bl. a. miljöskyddslagen, naturvårdslagen och vattenlagen. Det är dock främst vid översiktsplanering och detaljplanering samt vid byggnadslovsprövning som gruvintressen aktualiseras för kommunen på ett samlat sätt och blir föremål för avvägning mot motstående intressen. Minerallagstiftningen uppfattas av många — inte minst i planeringssammanhang - som för splittrad och komplicerad. Jag lämnar därför i det följande en kort sam­manfattning av även denna lagstiftning vad avser frågan om markanvänd­ning.

Genom inmutningsrätten enligt gruvlagen (1974:342) skapas en rättighet av främst civilrättslig natur. Inmutaren får rätt att tillgodogöra sig fyndig­heten före markägaren eller andra spekulanter på den. När det gäller att


Prop. 1981/82:99


42


utnyttja rättigheter för gruvbrytning är gruvinnehavaren underkastad den lagstiftning som gäller i fråga om användning av mark och vatten, t. ex. de inskränkningar som kan föreskrivas enUgt byggnads-, vatten-, naturvårds-och miljöskyddslagstiftningen precis på samma sätt som för annan indu­stri. Innehavet av gruvrätten har här samma funktion som dispositionsrät­ten tiU mark har för annan företagsamhet, dvs. den utgör en förutsättning för att innehavaren ska kunna utverka de tillstånd av olika slag som behövs med hänsyn till företagets verkningar för omgivningen.

Först när relativt omfattande och tidskrävande undersökningar gjorts på en fyndighet finns det underlag för att bedöma vilken tyngd gruvintresset bör tillmätas vid avvägningen mot andra markanvändningsintressen (som får vika om gruvdrift kommer till stånd). Från det stadium en inmutning sökes (utan samband med känd fyndighet) till dess det har konstaterats om en malm kan föreligga eller ej, tar det ca 4-7 år, ibland betydligt längre. Om en fyndighet av sådan kvalitet påträffats att utmål kan anvisas dröjer det i regel ytterligare närmare 10 år till dess malmbrytning igångsattes. Denna har då föregåtts av kostsamma gruvundersökningar för att närmare utröna förutsättningarna för brytning. Det krävs inte att fyndigheten skall kunna kommersiellt utnyttjas då ansökan om utmål (bearbetningskonces­sion) görs, endast att möjUgheter bedöms föreligga till ett framtida ekono­miskt utnyttjande av fyndigheten. Detta sammanhänger med gruvföreta­gens behov av malmreserver för att möjliggöra långsiktig planering, me­tallprisernas fluktuation och det varierande kostnadsläget. Ibland kan för­ändringarna bli så väsentliga att ett utmål ej blir föremål för brytning under dess begränsade livslängd. Från den tidpunkt när ett undersökningsin­tresse visats genom en inmutning till dess brytning igångsattes kan det dröja 10-40 år.

Invester. beslut


4—7 år


ca 1 år


ca 2—3 år


 


Prospektering


Förstudie


Feasibility study


Projekt­bearbetning


Nedl. läggning

Drift­start

Nedl. beslut

Invester. beslut

L                                                                      i

23 år

10Xår

23 år

Anlägg, tid

Produktion

Avveckling

Det är först när konkreta planer finns på gruvbrytning som en definitiv avvägning mellan brytningsintresset och motstående miljö- och övriga samhällsintressen kan ske. Detta kan leda till att en kommun tvingas säga nej eftersom markplaneringen redan då låsts i annan riktning eller annan


 


Prop. 1981/82:99                                                    43

markanvändning pågår. Ett gruvföretag kan rimligen inte satsa på kost­samma undersökningar om inte rimliga garantier kan ges för att en bearbet­ningsrätt kan utnyttjas. Lika självklart är att en kommun inte bör ta ställning innan undersökningsarbetet är klart. Bl.a. därför att det är myc­ket fä inmutningar som leder till utmål.

Industriverket menar i alunskifferutredningen (SIND PM 1978:2-3) att det är nödvändigt att finna en formel som för framtiden tillgodoser behovet av en väl fungerande mineralförsörjning inom ramen för berättigade mil­jökrav och andra anspråk på markanvändningen. Verkets förslag innebär i stPrt sett att kpmmunerna får en viktigare roll och att försörjningen i väsentliga avseenden inordnas i samhällsplaneringen.

Föränderlighetens betydelse när man diskuterar prospektering och markreservationer bör enligt min mening betonas. Marknadens behov växlar. Vad som i dag är malm kan i morgon vara en ointressant minerali-sering och omvänt. Genom bl.a. substitution och teknikutveckling men framför allt ändrade marknadsförhållanden ändras bilden kontinuerligt. Detta gör att man inte definitivt kan avfärda områden som ointressanta från mineralsynpunkt. I samband med att malmletningstekniken förbättras och möjliggör upptäckt av djupare belägna malmer och i samband med att intresset förskjuts mellan olika malmtyper kan behövas tillgång till tidigare genomletade och som ofyndiga bedömda områden.

Det bör också betonas att någon definitiv avvägning inte heller sker mellan mineralutvinning och motstående intressen när koncession beviljas enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. Den prövning av mptstående intressen som sker enligt denna lag är av endast översiktligt slag. Även i de faU som prövas enligt den lagen behövs med visst undantag för torvfyndigheter malmreserver för den långsiktiga planeringen. Det är således på ett mycket tidigt stadium som bearbetningskoncession söks. Prövningen är, som jag nämnde, relativt summarisk och annan lagstiftning om användande av mark och vatten är liksom efter utmålsläggning enligt gruvlagen fullt tillämplig även på den koncessionerade verksamheten.

I proposition 1980/81:183 lämnades förslag tiU former för det fortsaUa arbetet med fysisk riksplanering. Förslagen innebär att arbetet så långt möjligt inordnas i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen, främst i anslutning till kommunernas markanvändningsplanering. Den fy­siska riksplaneringen skall även i fortsättningen bedrivas i samarbete mel­lan staten och kommunerna men utan krav på den typ av omfattande samtidiga redovisningar från alla kommuner som har förekommit under de s.k. program- och planeringsskedena. Riksdagen (CU 1980/81:39, rskr 1980/81:377) framförde inte några erinringar mot dessa förslag.

I den nämnda propositionen anför föredraganden att mineralfrägorna bör ägnas ökad uppmärksamhet i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Som underlag såväl för den fysiska planeringen på olika nivåer som för regionalpolitisk och industripolitisk planering är det av vikt


 


Prop. 1981/82:99                                                    44

att områden med mineraU-esurser kartläggs samt att olika bevarande- och exploateringsintressen som riktas mot dessa redovisas. Liksom beträffan­de andra resurser kan riktUnjer behövas för markanvändningen så att eventuell framtida exploatering av mineralresurser, som är av nationellt intresse, inte onödigtvis försvåras på grund av ändringar i markanvänd­ningen.

Föredraganden anför vidare att remissyttrandena över bostadsdeparte­mentets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2, har bekräftat att kunskapsunderlaget inte är tillräckligt för att mineralfrå­gorna skall kunna behandlas på ett tUlfredsställande sätt i den fysiska planeringen på olika nivåer. Föredraganden anmälde därför att han i annat sammanhang ämnade ge planverket i uppdrag att i samråd med övriga berörda myndigheter utreda frågan om behandlingen av mineralresurser i den fysiska planeringen. Regeringen har i beslut den 14 januari 1982 uppdragit åt planverket att i samråd med berörda ämbetsverk, bl. a. SGU, samt länsstyrelserna utreda formerna för den fysiska riksplaneringens kun­skapsförsörjning.

Frågan om samordning mellan gruv- och planlagstiftningen övervägs i arbetet med en ny plan- och byggnadslagstiftning. En ny sådan lagstiftning kan träda i kraft tidigast under år 1985. Inom regeringskansliet bereds f. n. ett lagförslag som innebär att riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten lagregleras. Arbetet med detta bedrivs med den inriktningen att ett regeringsförslag skaU lämnas under våren 1982.

I samband med att jag senare tar upp vissa lagstiftningsfrågor kommer jag att förorda och redogöra för vissa ändringar i syfte att komma till rätta med några av de problem jag nu redogjort för. De ytterligare åtgärder som kan behövas bör enligt min mening övervägas i samband med att regering­en tar ställning till lagförslagen till dels de nämnda riktUnjerna för hushåll­ningen med mark och vatten dels förslaget till ny bygglag. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Som jag inledningsvis nämnde har riksdagen uttalat sig för vissa övervä­ganden inom mineralområdet, bl.a. i avseende på vissa informationsfrå-gpr. Frågpr öm förbättrad infprmation i gruvlagsärenden har tagits upp av vissa länsstyrelser och verk m.fl. i deras yttranden över den fysiska riksplaneringens planeringsskede.

Dagens samhällsutveckling med en ingripande planering och hårdare prioritering av samhällets olika resurser ställer allt större krav på samråd och information inom plika pmråden. Detta gäller inte minst mineralsek­torn, både vad avser mineralhanteringens krav på markutnyttjande, som jag nyss redogjorde för, men också hanteringens effekter på miljön och de förväntningar som å andra sidan, inte minst från regionalpolitiska syn­punkt, i olika sammanhang ställs på gruv- och mineralindustrin.

I samband med att jag senare tar upp vissa organisations-, anslags- och lagstiftningsfrågor kommer jag att närmare behandla infprmationsfrågorna


 


Prop. 1981/82:99                                                    45

pch även redpvisa särskilda åtgärder för en förbättrad informationsverk­samhet inom mineralområdet.

2.8 Särskilda råvarufrågor

Jag tar nu upp vissa frågor som särskilt gäller torv, alunskiffer samt sand och grus.

Torv tillhör de energiråvaror som av riksdagen i dess beslut om riktUnjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381) givits en större roll i vår framtida energiförsörjning. Intresset för utvinning av torv är f. n. mycket stort. En utvecklingsverksamhet med inriktning på maskiner m. m. för torvutvinning pågår f. n. i flera företag inom landet.

Mot bakgrund av angelägenheten att minska användningen av importe­rade bränslen bör oUka möjligheter att stimulera utvinning och användan­det av inhemska bränslen tas till vara. Det är därför viktigt att samhället på olika sätt stöder sådan verksamhet.

De statliga insatserna på torvområdet har de senaste åren fokuserats kring problem och frågor i anslutning till introduktionen av torv i vår energiförsörjning. I rapporten (Ds I 1980:3) Torv för energisektorn gjorde oljeersättningsdelegationens torvgrupp en lägesredovisning, hinderanalys och framförde förslag till åtgärder, bl. a. påskyndad inventering och snab­bare handläggning i samband med prövningsförfaranden vid torvtäkt. SGU har sedan dess genomfört ett inventeringsprogram på uppdrag av nämnden för energiproduktionsforskning (NE). NE har även i mars 1981 publicerat en resultatrappprt (NE 1981:5) Torv - Resultat, utvecklingsläge och för­utsättningar. Rapporten redovisar den forsknings- och utvecklingsverk­samhet som NE har stött och initierat på torvområdet.

Vissa länsstyrelser har på regeringens uppdrag utrett de regionala effek­terna av en ökad användning av skogsenergi och torv som bränsle.

Riksdagen har vid behandlingen av regeringens proposition (prop. 1980/ 81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381) om riktlinjer för energipolitiken gett regeringen till känna att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppgiften att utreda åtgärder för att säkra kärnkraftens avveckling och ett fortsatt minskat oljeberoende. Regeringen beslöt den 8 oktober 1981 att tillkalla en sådan kommitté (Dir. 1981:62). Till dess uppgifter hör bl.a. att belysa hur de svenska torvtillgångarna långsiktigt kan komma att utnyttjas.

Torvutvinning kan dock komma i konflikt med andra markanvändnings­intressen. Dessa torde främst utgöras av naturvårds- och friluftslivsintres­sen och i de nordligaste länen även av rennäringen.

Allmänt kan sägas att ännu aUtför Ute erfarenhet föreligger av dessa och andra intressekollisioner för att några definitiva slutsatser skaU kunna dras beträffande effekter på mark och vatten som en ökad tprvtäkt kan ge upphpv till. Tprvutvinningen har i Sverige återupptagits under de allra senaste åren och erfarenheter av modern torvutvinning saknas i stort.


 


Prop. 1981/82:99                                                     46

Förhållandet mellan rennäringen och torvutvinningsintresset berörs i departementspromemorian (Ds 11981:17) Enklare regler om torvutvinning för energiändamål vilken har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Torvbrytningens inverkan på renskötseln berörs pckså något i departementspromemorian (Ds U 1981:10) Skogsrenskötsel. I den sist­nämnda rapporten över skogsrenskötselns näringssituation - vilken utar­betats på uppdrag av regeringskansliets permanenta arbetsgrupp för same­frågor - redogörs för de problem och svårigheter som möter och har mött denna näring. De tidigare mer omfattande vattenkraftsutbyggnadema i Norrland innebar intrång och svårigheter för renskötseln. De nu mest aktueUa störningarna - förutom inbördes konkurrens och intrång mellan samebyarna - våUas främst av skogsbruket, turism och fritidsanläggningar samt tätortstillväxt.

TUl detta kpmmer i framtiden en ökad tprvtäkt, vars omfattning det -med hänsyn till de problem och svårigheter som är förknippade med introduktionen av torv i vårt energiförsörjningssystem - ännu är för tidigt att med säkerhet ange.

Efter samråd med cheferna för utbildnings-, jordbruks- och bostadsde­partementen vill jag anföra följande.

Rennäringen kan komma att påverkas till följd av ökad torvbrytning. Vid bedömning av de skador och det intrång som skall ersättas enligt gällande lagstiftning gäller givetvis att rennäringen är likstäUd andra intressen. I samband med aU jag senare tar upp lagstiftningsfrågor kommer jag att ytterligare beröra dessa frågor. Jag vill dock här något beröra förhållandet mellan torvutvinning och vissa motstående intressen.

Koncessionerad verksamhet enligt minerallagen är underkastad annan lagstiftning om användning av mark och vatten. Tillståndsprövning enligt t. ex. miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen eller vattenlagen (1918:523) kan således krävas.

Vissa myrområden som kan komma i fråga för torvtäkt är genom sin naturtyp och belägenhet viktiga som trivselland, betesmarker, samlings­platser eller flyttningsleder för rennäringen. Andra områden som skulle kunna fylla samma funktion är genom sin fuktighet under sommartid oanvändbara för något av dessa syften. Då frågan om efterbehandlingsar-beten efter avslutad takt - om sådan medgivits i ett sådant område -behandlas bör dessa förhållanden kunna beaktas genom att åtgärder vad gäUer dränering, rekultivering, markberedning m. m. föreskrivs i det täkt-tillstånd som krävs enligt naturvårdslagen (1964:822). Härigenom kan områdena efter avslutad takt eventuellt åter kunna fylla de funktioner som är angelägna från rennäringens synpunkt.

Enligt rennäringslagen (1971:437) gäller aU mark där renskötsel får bedrivas hela året inte får användas på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Undantaget är dock mark som används i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet


 


Prop. 1981/82:99                                                    47

skall prövas i särskild ordning. En sådan prövning är t. ex. den prövning enligt minerallagen som sker vid ansökan om bearbetningskoncession för torv. Förbudet enligt rennäringslagen mot ändrad markanvändning gäller dock inte vinterbetesmarkerna utan rennäringens intressen i dessa områ­den är jämställda övriga markanvändningsintressen. Det är därför viktigt att torvbrytningsföretagets inverkan på bl.a. renskötseln beaktas vid den lämplighetsprövning som sker i varje koncessionsärende inom hela ren­skötselområdet och att yttrande inhämtas från lantbruksnämnd och veder­börande sameby för att säkerställa ett allsidigt beaktande av rennäringsin­tresset. I detta sammanhang kan det finnas skäl att erinra om de riktUnjer för insatser för samerna som riksdagen antagit (prop. 1976/77:80, KrU 1976/77:43, rskr 1976/77:289). Jag kommer i det följande i samband med att jag behandlar lagstiftningsfrågor att förorda en bestämmelse om att länsstyrelsen i särskilda fall kan besluta att för bearbetning av torv skall koncession krävas enligt minerallagen. DeUa förutsätts ske endast då speciella förhållanden föreligger, såsom inverkan på för renskötseln käns­liga områden.

Alunskiffer år en bergartsbeteckning för mörka lerskiffrar. Skiffern är huvudsakligen uppbyggd av kvarts samt kalium-, aluminium- och magne­siumrika sUikatmineral, bl.a. lermineral. Alunskiffern innehåller ett stort antal metaller såsom uran, aluminium, vanadin, mplybden, kpppar, nickel, zink, kpbpU, lantanider m.fl. Förutpm innehållet av metaller och mineral har alunskiffer pckså ett betydande bränslevärde.

Alunskiffern finns i Skåne, Öland, Gptland, Västergötland, Östergöt­land, Närke Pch i fjällranden.

Riksdagen beslöt våren 1978 att ett treårigt fprskningsprogram, gällande budgetåren 1978/79-1980/81, skulle inledas i Ranstad, med inriktning på processutveckling för utvinning av alunskifferns innehåll (prop. 1977/ 78: 124, NU 1977/78:69, rskr 1977/78:342). Programmet finansieras med statliga, delvis villkorliga, lån. Det totala lånebehovet beräknades till 128 milj. kr. En redogörelse för den tidigare verksamheten i Ranstad samt forskningsprogrammets huvudsakliga innehåll har lämnats i nämnda pro­position. Verksamheten bedrivs huvudsakligen av ASA.

I detta sammanhang vill jag även nämna betydelsen av utvecklingsarbe­tet på alunskifferområdet för vår försörjningsberedskap vad gäller kväve­gödselmedel. Avkastningen inom jordbruket är starkt beroende av tillför­seln av kvävegödselmedel, vars produktion i fredstid direkt eller indirekt utgår ifrån importerade råvaror, främst eldningsolja. Utvecklingsarbetet på skifferområdet ökar möjligheterna att i kristid etablera ammoniaktill-verkning - ammoniak är den helt dominerande mellanprodukten i kväve-gödseltillverkningen — baserad på inhemska råvaror.

I skrivelse den 27 maj 1981 anmälde riksdagen sina beslut med anledning av propositionen om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381). Riksdagen har därvid uttalat att inom ramen


 


Prop. 1981/82:99                                                    48

för de anvisade lånemedlen bör vad gäller den inom ASA bedrivna ter-miska processutvecklingen utföras även det s. k. MEFOS-projektet i Luleå samt också säkras fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser i Ranstad med inriktning främst på metanolutvinning under åtminstone treårsperio­den 1981/82-1983/84.

Regeringen beslöt den 10 december 1981 att de medel som återstår av det tidigare nämnda lånet får disponeras av ASA spm lån för fprtsatt verksamhet budgetåren 1981/82-1983/84 enligt eU prpgram spm ASA re-dpvisat tiU regeringen.

Den parlamentariska kpmmitté som jag nyss har nämnt och som har tillsatts med uppgiften att utreda åtgärder för att säkra kärnkraftens av­veckling och ett fortsatt minskat oljeberoende skall utreda även vissa frågor om alunskiffer. Till kommitténs uppgifter hör bl. a. att belysa hur de svenska skiffertillgångarna långsiktigt kan komma att utnyttjas. Kommit­tén skaU som ett första steg utvärdera de resultat som framkommit genom det forsknings- och utvecklingsprogram som bedrivs i Ranstad. Det är därvid, enligt min uppfattning, naturligt att industriverkets utredning om alunskiffer (SIND PM 1978:2-3) utgör en del av utredningens underlag.

Kommittén har nyligen påbörjat sitt arbete. Jag finner därför inte anled­ning att i detta sammanhang ytterligare behandla denna fråga utom vad avser viss rättslig reglering. I samband med att jag senare tar upp vissa andra lagstiftningsfrågor kommer jag också att lämna förslag på detta område.

Möjligheterna att utvinna sand och grus begränsas på flera sätt. De bästa och största grusförekomsterna på land finns i åsar och liknande avlagring-ar. Grundvattnet, som täcker ca 40 % av tätorternas vattenbehov, utvinns till helt övervägande del ur sådana avlagringar. Grusåsarnas bevarande är av stor betydelse för naturmiljön.

Av denna anledning regleras i dag utvinningen av bl.a. sand och grus, huvudsakligen från naturvårdssynpunkt. Genom naturvårdslagen (1964:822) har införts tillståndstvång för takt av grus för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Tillståndsmyndighet är länsstyrelsen. TiU skydd för grundvatten finns bestämmelser i vattenlagen (1918:523). Även i annan lagsfiftning, som t. ex. lagen (1942:350) om fornminnen samt bygg­nadslagen (1947:385), finns bestämmelser som har betydelse för exploate­ring av grustillgångarna. Genom SGU:s reguljära kartering, huvudsakligen jordartskarteringen, bekostar staten den grundläggande inventeringen av landets tillgångar.

Ökad gruskonsumfion och skärpta miljökrav kan på sikt komma att leda till knapphet på grustillgångar belägna nära konsumtionscentra. Detta kan medföra en högre prisnivå, vilken i sin tur leder till att förbrukarna söker sig till alternativa försörjningskällor. Grus som framställs genom krossning av berg används redan som ersättning för naturgrus. Krossmaterial kan emellertid inte ersätta naturgrus inom alla användningsområden. Bl. a. mot


 


Prop. 1981/82:99                                                    49

bakgrund härav har en viss utvinning av grusförekomster till havs påbör­jats. Endast ett par procent av grusbehovet täcks dock f. n. på detta sätt. Det finns stora grustillgångar på kontinentalsockeln vilka, med en utvin­ning som tar vederbörlig hänsyn till negativa effekter i vatenmiljön, t. ex. skador på lek- och yngelplatser för fisk, kan erbjuda alternativ till uttag på land. En successiv övergång fill takt i havsområden kan därför vara en tänkbar möjlighet att förbättra försörjningen med naturgrus. En utvidgad utvinning av förekomster i sjöar kan också tänkas.

Det ankommer på statens industriverk, med vissa färre undantag, att lämna fillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln till sand- och grustäkt på kontinentalsockeln. Verket skall även meddela vUlkor för sådana tillstånd samt utöva tillsyn av föreskrifter meddelade enligt lagen och kungörelsen (1966:315) angående tillämpningen av lagen. Om upplå­telse från staten till sand- och grustäkt inom allmänt vattenområde i Vä­nern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland beslutar länsstyrelsen.

Regeringen uppdrog i april 1974 åt statens industriverk att utreda vissa frågor rörande utvinningen av sand och grus särskilt från havsområden. Industriverket har avlämnat sin slutrapport (SIND 1980:1) Grus och sand på land och i hav. Verket har tidigare lämnat bl. a. delrapporterna (SIND PM 1976:10) Försöksverksamhet angående lämplig metodik vid översiktlig inventering av sand- och grusförekomster samt (SIND PM 1978:1) Delut­redning angående grustillgångarna och grusförsörjningssituationen i länen och de största tätortsregionerna. Verket har gjort en allmän översikt av landets grusförsörjning med avseende på tillgångarnas art och geografiska fördelning. Även konsumtionens utveckUng och möjligheterna att utnyttja alternativa material tUl naturgas har studerats, Uksom förutsättningarna för en ökad utvinning av sand och grus från havsområden. Utredningen har begränsats till användningen av sand och grus som överbyggnadsmaterial vid olika anläggningsarbeten och som baUastmaterial i betong, betongele­ment och asfaltmassor. Kvalitetssand (industrisand) som råvara för olika industriella processer inom bl.a. keramisk, mekanisk och metallurgisk industri behandlas av MPU i betänkandet (SOU 1977:75) Industrimineral. (En sammanfattning av industriverkets slutrapport samt en förteckning över remissinstanser och en sammanställning av remissyttrandena har fogats till protokoUet i detta ärende som bilaga 5 resp. 6.

Även naturvårdskommittén tar i sitt betänkande (SOU 1979:14) Natur­vård och täktverksamhet upp frågor av betydelse för utvinning av sand och grus, huvudsakligen från miljösynpunkt. Kommittén föreslår att natur­vårdslagen skärps i fråga om bl.a. prövning av tillstånd till takt så att hushållningen med täkttillgångarna kan beaktas på ett bättre sätt. Vidare lämnar kommittén förslag till program för regionala täktinventeringar som syftar tUl att förbättra planerings- och beslutsunderlaget i frågor som rör täktverksamhet.

4   Riksdagen 1981182. I saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                    50

Den totala produktionen av grus, sand och bergkrossmaterial kan myc­ket grovt beräknas till ca 135 milj. ton per år. Av denna tas 50 % i anspråk till vägar och gator, 25 % till mark-, grund- och planeringsarbeten, 15 % till betong samt 10 % tUl övriga ändamål. Totala värdet av denna produktion (inkl. transporter) kan beräknas överstiga 2 miljarder kr. Sten, sand och grus kan klassificeras som industrimineral.

Den framtida utvecklingen av landets grusförsörjning är främst beroende av utvecklingen inom byggnads- och anläggningsverksamheten samt trans­portsektorn. Mot bakgrund av prognoser för utvecklingen inom ovan nämnda områden var det industriverkets bedömning i sin slutrapport från december 1979 att den årliga totala grusproduktionen fram tUl 1985 i stort sett skulle bli oförändrad. Även verkets utblickar mot år 2000 tydde på en oförändrad produktion. Det var också verkets bedömning, att utveckling­en inom framför aUt miljö- respektive transportsektorn kommer att innebä­ra en förskjutning mot ökad användning av alternativa material, främst bergkrossprodukter. Även utnyttjandet av restprodukter och grov morän samt högre förädlingsgrad, återvinning av schaktmassor och användning av grusbesparande byggnadsmetoder kommer enligt verket att leda till begränsningar i förbrukningen av naturgrus.

Denna förskjutning kan enligt industriverket, främst i Norrköping, Karlskrona, Stockholm, Sundsvall, Umeå och Visby, komma att ske ge­nom utvinning av grusmaterial från havet. En sådan enligt industriverket i och för sig önskvärd utveckling förutsätter dels att en planmässig resurs-kartering av de lösa avlagringarna genomförs inom näraliggande havsom­råden tiU dessa tätortsregipner, dels att denna ger resultat i fprm av från behpvssynpunkt lämpliga grusfyndigheter. För de användningspmråden för vilka det i dag i viss utsträckning finns kända fyndigheter, huvudsakli­gen sandförekomster, kan en på sikt ökad utvinning från havet förväntas.

Förutom förslag om systematiska resurskarteringar av sand- och grus­förekomster lämnar industriverket även förslag om viss statistikutform­ning, tillståndsvillkor, täktavgifter, grusförsörjningsplanering m. m.

Av SGU:s anslagsframställning för budgetåret 1982/83 framgår att om­sättningen av SGU:s uppdragsverksamhet budgetåret 1980/81 vad gäller grusinventeringar på land uppgick till mindre än 0,5 milj. kr. Uppdragsgi­vare var främst kommuner. SGU redovisar vidare att statens naturvårds­verks forskningsnämnd har finansierat utvecklingen av ett system för ett datprbaserat grusarkiv vid SGU. Systemet beräknas kunna tas i reguljär drift budgetåret 1982/83. SGU har också under en följd av år bedrivit en anslagsfmansierad maringeologisk verksamhet, som är inriktad på att kart­lägga förekomster av sand och grus på havsbottnen.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har i yttrande över SGU:s framställning framhållit att det ökade behovet av planering av kust- och havsområdenas utnyttjande innebär också ett ökat behov av kunskaper om oUka marina resurser, för att kunna åstadkomma


 


Prop. 1981/82:99                                                    51

rimliga avvägningar mellan olika intressen. Härvid utgör enligt delegatio­nen en allmän kunskap om den geologiska utvecklingen av berg- och jordarter samt om olika typer av bottnar i kust- och havsområdena en viktig förutsättning.

Delegationen pekar bl. a. på behovet av maringeologisk kartering. Dele­gationen anser härvid att de förslag till åtgärder för karlering som industri­verket föreslagit utgör ett väl avvägt program för den maringeologiska karteringsverksamheten. Delegationen vill emellertid också peka på att det underlagsmaterial som kommer fram i samband med den av delegatipnen nyligen påbörjade försöksverksamheten vad avser metoder och former för kust- och havsområdenas utnyttjande kommer att kunna tjäna som under­lag för SGU vad gäller behovet av maringeplogisk kunskap sett ur länssty­relsernas och kommunernas synvinkel.

Mineralverkskommittén föreslår att eventuella grusinventeringar och Uknande verksamhet bör utföras av nya SGU eftersom verksamheten naturligt hör samman med SGU:s pågående jordartskartering och planera­de grusarkiv och inte heUer är av någon större omfattning. Kommittén stöder den av SGU i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 fram­förda begäran om medel för drift av ett grusarkiv, eftersom det är ett hjälpmedel för SGU att kunna handha olika frågor om naturresurser. Kommittén stöder också SGU:s förslag i anslagsframställningen att ett nytt delprogram benämnt Maringeologisk kartering inrättas.

Efter samråd med cheferna för jordbruks- och bostadsdepartementen viU jag anföra följande.

Regeringens uppdrag till industriverket lämnades vid en tidpunkt då prognoserna för den framtida utvinningstakten av sand och grus angav en högre förbrukningstakt än vad som senare blivit fallet. Även efter det industriverket överlämnade sin slutrapport har prognoserna än ytterligare skurits ned. Genom riksdagens beslut år 1981 om ny organisation inom mineralområdet har förutsättningarna för en mer samordnad och därmed mindre kostnadskrävande bevakning av sand- och grusutvinningen förbätt­rats.

Det centrala myndighetsansvaret när det gäller inventering av industri­mineral i vid mening åvilar SGU bl. a. genom sin karterings- och arkivfunk­tion. Detta ansvar förstärks ytterligare när industriverkets nuvarande upp­gifter på mineralområdet bl. a. tillståndsgivningen enligt kontinentalsockel-lagen den 1 juli 1982 övergår till nya SGU. SGU:s arbetsuppgifter inom sand- och grusområdet, bör enligt min mening, inom ramen för verkets tillgängliga resurser, ha sin utgångspunkt bl. a. i det omfattande underlags­material som industriverkets utredning och remissbehandlingen av denna utgör. Det åligger därvid SGU att hålla vederbörlig kontakt med bl. a. avnämare samt länsstyrelser och kommuner.

Jag instämmer i industriverkets och delegationens bedömning av beho­vet av en reguljär maringeologisk kartering och även behovet av en viss


 


Prop. 1981/82:99                                                     52

registerföring inom detta område. I samband med att jag senare tar upp anslagsfrågorna för SGU kommer jag att närmare behandla dessa frågor.

I övrigt vill jag i detta sammanhang erinra om delegationens pågående arbete med att enhgt sin instruktion (1979; 34) upprätta ett övergripande program för svensk havsresursverksamhet. Programmet omfattar även problem och möjligheter kring utvinning av bl.a. sand och grus från havsbottnen. Jag vill också erinra om det uppdrag till planverket om formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsöijning, som jag tidigare redogjorde för. Slutligen viU jag också erinra om FN:s pågående havsrättskonferens, vars resultat med största sannolikhet medför en om­fattande revision av kontinentalsockellagen. De förslag tUl ändringar vad avser kontinentalsockellagstiftningen som industriverket lämnat kan enligt min mening utan olägenhet anstå tiUs denna mera omfattande revision görs. Enligt många bedömare är möjligheterna att slutföra konferensen under innevarande år stora.

Jag är för egen del inte nu beredd att föreslå några ytterligare övergri­pande åtgärder inom sand- och grusområdet. I detta sammanhang vill jag emellertid nämna att naturvårdskommitténs förslag till regionala täktinventeringar, som jag tidigare nämnde, kommer att behandlas i den proposition om ändringar i naturvårdslagen som chefen för jordbruksde­partementet kommer att föreslå senare under våren.

2.9 Särskilda sysselsättningsåtgärder inom mineralområdet

Jag tar nu upp frågan om prospektering som sysselsäUningsåtgärd. I denna fråga har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Riksdagen beslöt våren 1979 vid behandlingen av propositionen om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten (prop. 1978/79:127, NU 1978/79:41, rskr 1978/79: 325) att anvisa 40 milj. kr. för prospektering i Jokkmokks kommun. Medlen ställdes till nämndens för statens gruvegen­dom förfogande. Prospekteringsprojektet skulle dels skapa omedelbar sys­selsättning genom prospekteringsarbete, dels på sikt kunna leda till varak­tig sysselsättning inom mineralindustrin.

Nämnden har i en rapport den 25 september 1981 redogjort för de utförda prospekteringsarbetena i Jokkmokks kommun under tiden den 1 juli 1979-den 30 juni 1981. Projektet har sysselsatt 40 lokalt anställda och 60 personer totalt under två år. SGU som på uppdrag svarat för projektets organisatipn pch praktiska genomförande i geologiskt avseende har under denna tid byggt upp och drivit ett provberedningslaboratorium i Jokk­mokk. Projektet har förutom ökade och i sig värdefulla kunskaper om de geologiska förhållandena i området även resulterat i ett stort antal lovande mineralfynd. För vissa av dessa har geokemiska uppföljningsarbeten utförts och för några av dem planeras provborrningar. Prospekteringsprojektet har hittills lett till 26 nya inmutningar. De vunna erfarenheterna ger grund


 


Prop. 1981/82:99                                                    53

för antagandet att det finns goda möjligheter att finna ekonomiskt intres­santa fyndigheter för utvinning av metaller och industrimineral i Jokk­mokks kommun. Det fortsatta arbetet och uppföljningen av jokkmokks­projektet sker dels inom ramen för nämndens ordinarie verksamhet och dels i ett samarbetsprojekt med deltagande från berörda intressenter såsom LKAB, Boliden Mineral AB och VaUenfaU.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en skrivelse till regeringen den 2 oktpber 1981 redpvisat en av SGU på uppdrag utarbetad preUminär plan för basprpspektering för hela Nprrbpttens län. Planen bygger på användan­det av regipnala gcpkemiska metpder. De pripriteringar beträffande under-sökningspmråden som gjorts har i första hand skett på geplpgiska grunder.

Mpt bakgrund av de positiva erfarenheterna av jokkmokksprojektet som har redovisats anser jag det befogat att basprospekteringsprojekt av sam­ma typ genomförs i andra delar av Norrbotten. Uppläggningen bör likna den för jokkmokksprojektet och bygga på erfarenheterna från deUa samt ha sin utgångspunkt i nämndens planer för sin prospekteringsverksamhet i Norrbotten liksom även de översiktliga planer för Norrbotten som på länsstyrelsens uppdrag utarbetats av SGU.

Kostnaderna för en basprospektering av detta slag bör bestridas inom en särskild medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län. Jag avser återkomma till denna fråga vid min anmälan av förslag till regional utvecklingspolitik pch resurshushållning.

2.10 Försörjnings- och lagringsfrågor

Jag redogör nu översiktligt för försörjnings- och lagringsfrågorna inom mineralområdet.

Den industriella utvecklingen i Sverige har inneburit att vårt beroende av oförädlade mineralråvaror som en källa till exportintäkter har blivit relativt obetydligt även om råvaruutvinningen i Sverige jämfört med vad som är fallet för flertalet övriga industriländer fortfarande ger upphov till stora exportinkomster. Däremot har vårt beroende av importerade råvaror ökat och även blivit mer varierat. Detta är en följd av att Sverige, i likhet med andra industriländer, allt mer kommit att fungera som omvandlings­station för råvaror. Sverige ingår i växande utsträckning i ett internatio­nellt handelssystem där råvaror, halvfabrikat och färdigvaror rör sig mel­lan länderna på olika stadier av bearbetning. Medan importvärdet för en enskild råvara ofta är ganska litet, kan samma råvara vara nödvändig för att produktionen skall kunna upprätthållas i industrier som exporterar färdigvaror eller halvfabrikat för miljardbelopp och har tusentals anställda.

Västeuropa är den största importören av flertalet mineraliska ämnen totalt sett. Importberoendet är nära 100-procentigt, vad gäller legeringsme­taller. Västeuropa kan tillsammans med Japan betecknas som de stora underskottsområdena.


 


Prop. 1981/82:99                                                     54

Det pågår sedan länge en livlig handel på mineralområdet mellan de nordiska länderna. Många råvaror saknas emeUertid och en ostörd import av dessa varor till Norden är helt nödvändig för industrin.

Vår enda produktion f. n. i Sverige av malm som innehåller legeringsme-taUer utgör Yxsjöberggruvan i Mellansverige, som ägs av LKAB-koncer­nen, där det volframförande mineralet scheelit bryts. Produktionen täcker ca 10% av vårt behov. Gruvan är för övrigt Nordens enda volframgruva.

Beredskapslagring i statlig regi har förekommit sedan slutet av 1930-talet. Beredskapslagringens omfattning har ökat under senare år i takt med samhällsutvecklingen. Den inhemska självförsörjningsgraden har minskat under de senaste decennierna. Industrin har i växande grad blivit beroende av en snabb och ostörd tillförsel av bl. a. importerade råvaror. De kommer­siellt betingade lagren av dessa varor hos näringslivet har under senare år minskat delvis till följd av det höga ränteläget, i en strävan att reducera kostnaden för bundet kapital. Strukturförändringar i näringslivet har också lett till allt färre och större produktionsenheter och en allt mer specialinrik-tad produktion. Denna utveckling har ställt ökade krav på beredskapsåt­gärder från samhällets sida bl. a. i form av beredskapslagring.

Lagring för krig, avspärrning och s. k. fredskriser har - med undantag för oljeområdet - hittills vad gäller vissa metaller o. d. skett väsentligen i statlig regi genom i första hand överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). ÖEF lagrar ett stort antal varor, såväl råvarpr SPm halvfabrikat och insatsvaror, till ett återanskaffningsvärde som vid utgången av budgetåret 1980/81 beräknades till närmare 7 miljarder kr., varav ca 4,5 miljarder kr. avsåg lager av råolja och oljeprodukter. Lagrets totala inköpsvärde upp­gick tiU knappt 4 miljarder kr. För budgetåret 1981/82 har för driften av beredskapslagren beräknats totalt drygt 400 milj. kr. varav för kapitalkost­nader ca 365 milj. kr.

1978 års försvarskommitté anförde i betänkandet (Ds Fö 1981:1) Säker­hetspolitiken och totalförsvaret att det närmare borde övervägas om staten eller näringsUvet bör ha ansvaret för den lagringsverksamhet som aUtjämt är nödvändig. Kommittén ansåg att olika alternativ bör prövas.

MPU föreslår i sitt betänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik au för­sörj ningsaspekterna skall beaktas i samband med beslut som rör inrikt­ningen av och stöd till investeringar inom mineralsektorn, inriktningen av den prospektering som helt eller delvis finansieras av staten samt inrikt­ningen av den stadigt finansierade forskningen och utvecklingen.

I fråga om åtgärder som direkt syftar till att förbättra försörjningen föreslår utredningen att fredskrislager av molybden, volfram, nickel, titan, niob, tantal och borater skall byggas upp och att fredskrislagren av man­gan, krom och kobolt skall utökas. Fredskrislagren bör Uksom hittills förvaltas av ÖEF. Enligt utredningen bör resurser för fredskrislagring motsvarande tre månaders import ge en viss risktäckning. Utredningen föreslår också att fortsatt drift i gruvor som hotas av nedläggning skall prövas från försörjningssynpunkt.


 


Prop. 1981/82:99                                                    55

Vidare föreslår utredningen att den svenska regeringen av försörjnings­hänsyn i internationella sammanhang verkar för minskade restriktioner för handeln med mineralråvaror, för en jämnare fördelning av prospekte­ringsinsatser och investeringar i mineralsektorn i världen samt för införan­de av bestämmelser i internationella råvaruavtal som skyddar Sveriges intresse av en tryggad försörjning och hindrar diskriminatorisk behandling av köpare från producenternas sida.

Delegationen för mellansvensk gruvindustri pekar i sin rapport (Ds 1 1981:2, s. 96) på att det av försörjningsskäl kan vara av värde att en metodik utvecklas för tillgodogörandet av de manganfyndigheter som finns i Mellansverige. Fyndigheterna är inte utvinningsbara med nu kända pro­cesser.

I programplanen för det ekonomiska försvaret för perioden 1982/83-1986/87 pekar ÖEF på att frågan om fördelningen av ansvaret för bered­skapslagringen mellan staten och näringslivet bör bli föremål för en mer inträngande analys, för vilken myndigheterna inom ekonomiskt försvar inte har erforderlig kompetens. Försvarskommittén har i sitt nyligen av­lämnade slutbetänkande (Ds Fö 1981:14) Totalförsvaret 1982/87 biträu ÖEF:s förslag och förordat att en utredning genomförs skyndsamt.

Frågan om en utredning för lagringsfrågorna m.m. bereds f.n. inom regeringskansliet och kpmmer att behandlas i propositionen om säkerhets-och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta inriktning.

En mindre utredning, bl.a. i syfte att komplettera MPU:s arbete, har som jag tidigare anfört startats av industridepartementet, STU och ÖEF i samarbete för att utreda vissa frågor rörande substitution av vissa kritiska legeringsmetaUer.

2.11 Internationellt mellanstatligt samarbete

Jag går nu över till frågan om internationellt mellanstatligt samarbete på mineralområdet. I denna fråga har jag samrätt med cheferna för utrikes-och handelsdepartementen.

Mineralmarknaderna karakteriseras i allmänhet av stora prisfluktua­tioner. Detta har negativa konsekvenser för såväl exporterande som im­porterande länder. De förras exportintäkter fluktuerar, vilket särskilt för u-länderna medför svåra problem för betalningsbalansen och utvecklings­planeringen. De senare får en lägre försörjningstrygghet eller i varje fall en fördyrad sådan och "importerar inflation" (höjningar av mineralrävarans pris slår erfarenhetsmässigt igenom snabbare än sänkningar när det gäller prissättningen av den förädlade produkten). Osäkerheten ökar beträffande investeringar i ny gruvdrift. Båda kategorierna har anledning att fråga sig om utbudet under sådana omständigheter kpmmer att förbli tillräckligt för den framtida efterfrågan på plika mineral.

Försörjningstryggheten påverkas även därav att flera länder tenderar att


 


Prop. 1981/82:99                                                     56

bilateralisera sin mineralförsöijning. Dessutom kan man inte helt utesluta att producenter eller konsumenter genom kartellbildningar försvårar till­gången på ett givet mineral till rimliga priser.

Sverige har därför - som ett litet råvaruberoende i-land med stor utri­keshandel - traditionellt stött och aktivt arbetat för multilateralt samarbe­te mellan såväl producent- spm kpnsumentländer i syfte att möjUggöra stabila pch förutsebara priser. Vi gagnas av internatipnella lösningar spm medför att en så stpr del som möjligt av handeln sker under öppna former och på lika villkor. Det internationella utbytet av information är i sig också ägnat att öka marknadernas överskådlighet. Ansträngningarna att nå inter­nationella överenskommelser i syfte att begränsa fluktuationerna i råva­rupriserna och trygga utbudet av råvaror har emellertid hittills bara gjort vissa mindre framsteg. Det är emellertid angeläget att ansträngningarna att nå överenskommelser om internationella råvarupriser fortsätter.

Multilateralt internationellt samarbete i mineralfrågor bedrivs i många fora. Inom FN behandlar ECOSOC:s (Economic and Social Council) naturresurskommitté frågor om planering, utveckling och utnyttjande av mineraltillgångar såväl övergripande spm i detaljstudier över plika mineral. Utvinning av mineral, framför allt s.k. noduler ur havet avhandlas i FN:s havsrättskonferens (UNCLOS - United Nations Conference on the Law of the Sea). FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) har alltsedan tillkomsten ägnat stor uppmärksamhet åt mineralråvaror. Tek­niskt bistånd för mineralutveckling i u-länder lämnas av FN:s utveckUngs-program (UNDP) som även administrerar FN:s fond för finansiering av prospektering i u-länder.

Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna finansierar investe­ringar på mineralsidan. InternationeUa valutafonden (IMF) kan ge lån såväl för ett enskilt lands lagring som för stabilisering av exportintäkter av mineralråvaror.

Inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) diskuteras mineralfrågor regelbundet varvid särskild uppmärksamhet äg­nas investeringssidan.

Samarbete mellan råvaruproducerande länder förekommer för flera me­taller och mineral, bl. a. koppar och bauxit. Strävanden att genom samord­nat handlande uppnå högre priser har dock haft endast begränsad framgång hiUiUs.

En annan inriktning har Organisatipnen för järnmalmsexporterande länder (APEF). Dennas huvuduppgift är att främja en balanserad global utveckling av järnmalmsindustrin genom att skapa bättre förutsättningar för varje enskilt medlemsland att vidta lämpliga åtgärder avpassade till de egna problemen. Sverige ingår i organisationen sedan dess grundande år 1975. Organisatipnen har utsett en generalsekreterare pch ett mindre kansli samt fastställt ett arbetsprpgram, i vilket ingår flera olika utredningar, sammanställning av statistik m. m. Medlemmar är, förutom Sverige, Alge-


 


Prop. 1981/82:99


57


riet, Australien, Indien, Liberia, Mauretanien, Peru, Sierra Leone och Venezuela.

Sverige deltar i arbetet inom den internationella bly- och zinkstudiegrup­pen. Med deltagande av även representanter för företag i branschen, håUs överläggningar i frågor av internationeUt intresse. Förutom studier inom för berörd industri viktiga sektorer ägnas särskild uppmärksamhet åt att ge kontinuerlig information om utvecklingen av utbud och efterfrågan. Medlemmarna är, förutom de nordiska länderna, huvuddelen av OECD-länderna samt ytterligare ett antal länder bl.a. Sovjetunionen, Indien, Mexico, Zambia och Tjeckoslovakien.

Regeringarna i de nordiska länderna beslutade år 1975 att utreda den nordiska rävaru- och naturresurssituationen. År 1976 avgavs en första beskrivande rapport. I november 1977 avlämnades en rapport med förslag beträffande nordiskt samarbete för olika råvaror. I oktober 1979 beslöts att ett geologiskt samarbete i syfte att identifiera större malmförande forma­tioner skulle inledas på Nordkalotten. Arbetet påbörjades år 1980 och beräknas pågå längst t. o. m. 1985/86. Från svensk sida deltar SGU.

Riksdagen fattade år 1981 beslut (prop. 1980/81:115, UU 1980/81:22, rskr 1980/81:270) om Sveriges anslutning till UNCTAD:s gemensamma fond för finansiering av åtgärder på råvaruområdet. Fonden avses finansi­era internationella prisstabiliserande buffertlager samt stödja u-ländernas ansträngningar att förbättra sina möjligheter att lagra, förädla, distribuera och marknadsföra råvaror. Utarbetande av reglemente för fonden pågår alltjämt. Sverige är bland de få länder som hittills har ratificerat avtalet.

Under år 1981 nåddes en överenskommelse om ett sjätte internationellt tennavtal. Avtalet skall bidra till stabiUtet på tennmarknaden via buffert­lager och kvoter. En proposition (prop. 1981/82:117) om svenskt deltagan­de i tennavtalet har nyligen förelagts riksmötet.

3   Den mineralpolitiska verksorganisationen

Jag tar nu upp frågan om myndighetsorganisationen på mineralområdet.

3.1 Nuvarande mineralpolitisk verksorganisation

Den nuvarande mineralpolitiska verksorganisationen beslöts av riksda­gen åren 1973 och 1974 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225 och prop. 1974:60, NU 1974:23, rskr 1974:152). Underlag för besluten var bl. a. betänkandena (SOU 1971:17) Malm - jord - vatten (1964 års geolo­giutredning), (SOU 1971:69) Näringspolitiken - ny verksorganisation (Kommerskollegieutredningen) och (Ds I 1974:1) SGU:s framtida organi­sation (Organisationskommittén för Sveriges geologiska undersökning).

Statens industriverk (SIND) år central förvaltningsmyndighet för ären­den som rör industri och hantverk samt fram till den 1 juli 1982 energiför-


 


Prop. 1981/82:99                                                     58

sörjning samt mineralhantering utom såvitt avser förvaltning och upplå­telse av statens gruvegendom. Verket är lokaliserat tiU Stockholm.

Riksdagen beslöt våren 1981 om rikfiinjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381). Härvid fattade riksdagen även beslut om riktlinjer för en ändrad myndighetsorganisation inom ener­giområdet. Beslutet innebär bl.a. att en ny central myndighet för framför allt energitillförselfrågor skaU inrättas den 1 juli 1982.

Inom industriverket handläggs inom mineralområdet i dag huvudsakli­gen följande:

tillståndsgivning samt övervakning och uppföljning av givna tillstånd enligt minerallagstiftningen och enligt lagstiftningen om kontinental­sockeln

prognosverksamhet

vissa överklagandeärenden

utredningar inom mineralområdet

branschbevakning av gruv- och mineralindustrin

viss internationell metallstatistik.

Riksdagen fattade våren 1981 beslut om en ny organisation inom mine­ralområdet (prop. 1980/81:130, NU 1980/81:43 och 67, rskr 1980/81:349). Beslutet innebär att industriverkets uppgifter inom mineralområdet i hu­vudsak upphör den 30 juni 1982.

Statens industriverk svarar också fram till t.o.m. den 30 juni 1982 för kanslifunktionerna åt nämnden för statens gruvegendom (NSG).

Nämnden förvaltar statens mineralfyndigheter och annan gruvegendom som tiUhör staten. Nämnden, som beslutar i frågor om upplåtelse av gruvegendomen, svarar för att egendomen tas till vara på bästa sätt och där så är lämpligt utökas. Nämnden skall särskilt följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde och ta initiativ till åtgärder för att förbättra det ekono­miska utbytet av gruvegendomen.

Statens industriverk är f. n. också chefsmyndighet för bergsstaten som är den regionala statliga organisationen för ärenden rörande bergshante­ring och därmed sammanhängande frågor. Bergstaten är organiserad på ett nordligt och ett sydligt distrikt med expedition i resp. Luleå och Falun. Chef för varje distrikt är en bergmästare.

Statens industriverks framtida verksamhet och organisation utreds f. n. (I 1982:09).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) år den centrala förvaltnings­myndigheten för ärenden som rör landets geologiska beskaffenhet. SGU inrättades redan år 1858 med uppgift att handha landets geologiska ut­forskande med särskild hänsyn till berg- och jordarternas praktiska bety­delse. Verksamheten var länge av företrädesvis vetenskaplig natur. Nuva­rande SGU skaU

—       utföra aUmän geologisk kartering


 


Prop. 1981/82:99                                                     59

—    bedriva informations- och dokumentationsverksamhet på det geologiska
området

-     på uppdrag uppsöka och undersöka förekomster av tekniskt användbara
mineral, bergarter och jordarter samt grundvatten.

Verksamheten skall bedrivas med beaktande av den tekniska och veten­skapliga utvecklingens krav, och resultaten redovisas så att bästa möjliga ledning ges för beslut om utnyttjande av landskapet, särskilt berggrund, jordlager och grundvatten. SGU åtar sig geologiska utrednings- och under­sökningsuppdrag. Uppdragsverksamheten skall ge full kostnadstäckning. Budgetåret 1980/81 finansierades endast ca en Ijärdedel av verksamheten via anslag direkt till SGU.

Inom SGU finns f. n. fem byråer, nämligen berggrundsbyrån, kvartär-pch hydrogeologiska byrån, geofysiska byrån, geokemiska byrån och ad­ministrativa byrån. Den I juli 1981 fanns vid SGU 769 anställda. Myndig­heten är föriagd till Uppsala, Luleå och Mala. Myndigheten var tidigare i huvudsak förlagd tiU Stockholm. Efter beslut (prop. 1971:29, InU 1971:15, rskr 1971:196) av riksdagen omlpkaliserades Stpckholmsdelen under åren 1978-79 till Uppsala och Luleå. Filialkontor finns i Lund och Göteborg. Filial fanns tidigare även i Kiruna.

3.2 Ny mineralpolitisk verksorganisation

Den av riksdagen våren 1981 beslutade nya organisationen inom mine­ralområdet innebär aU myndighetsuppgifterna på mineralområdet samlas inom en förvaltningsmyndighet medan affärsverksamheten bedrivs i ett särskih organ (prop. 1980/81:130, NU 1980/81:43 och 67, rskr 1980/ 81:349). Detta medför att SGU delas i en myndighetsdel och en del som på uppdrag utför olika tjänster. Till myndighetsdelen överförs statens indu­striverks nuvarande uppgifter på mineralområdet i huvudsak genom aU delar av verkets mineralbyrå överförs till den nya myndigheten. Myndig­heten blir också chefsmyndighet för bergsstaten. Vidare bryts kanslifunk­tionerna för nämnden för statens gruvegendom ut från industriverket och bildar ett särskilt kansli för nämnden. Den nya organisationen skall verka fr. o. m. den 1 juli 1982. Underlag för beslutet var mineralpolitiska utred­ningens (MPU) betänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik pch framför allt remissutfallet av utredningens förslag.

Våren 1981 tillkallade jag med stöd av regeringens bemyndigande den 26 februari 1981 en prganisatipnskpmmitté (11981:02) med uppdrag att utreda vissa frågor om mineralpolitisk verksorganisation (Dir. 198); )8 och 50). Kpmmittén, som har antagit namnet mineralverkskommittén fick i upp­drag att dels utarbeta eU detaljerat organisationsförslag för de nya prga-nen, dels studera verksamhetsfprmen för uppdragsprganet. Kommittén medverkar även i arbetet med att genomföra den nya organisationen. Kommittén  överlämnade  den  27  november   1981   betänkandet  (Ds  I


 


Prop. 1981/82:99                                                    60

1981:20) Förslag till ny mineralpolitisk verksorganisation. Kommittén har i organisatoriska frågor och i frågan om lämplig associationsform för uppdragsorganet biträtts av statskontoret (Rapporter 1981:18 och 1981:19).

Med stöd av riksdagens bemyndigande att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra den ändrade organisa­tionen beslöt regeringen den 22 december 1981 om riktUnjer för de berörda myndigheterna samt uppdrog åt kommittén att lämna vissa slutliga detalj­uppgifter för den nya organisationen, bl. a. översiktliga beskrivningar över de tjänster som bör finnas i organisationen, samt att i övrigt medverka till de ytterligare åtgärder som kan krävas för att organisationen skall kunna verka fr.o.m. den 1 juli 1982. Riktlinjerna och uppdraget enligt detta beslut hade sin utgångspunkt i att inga beslut om omflyttningar, uppsäg­ningar o. d. skulle fattas innan riksdagen har fattat slutligt beslut i organisa­tions- och anslagsfrågorna. Kommittén överlämnade det nämnda underla­get i skrivelse den 28 januari 1982.

Det förslag till delning av SGU:s nuvarande verksamhet som kommittén lämnat utgår från följande huvudprinciper.

Den anslagsfinansierade delen av SGU skall

ha hand om sådan verksamhet som finansieras via SGU:s nuvarande anslag i statsbudgeten, dvs. anslaget för geologisk kartering samt infor­mation och dokumentation

vara central myndighet för ärenden som rör landets geologiska beskaf­fenhet och för ärenden som rör bergsbruk

-      ha hand om frågor avseende naturresurser, såsom grundvatten, mineral,
berg- och jordarter.

Den andra delen av SGU skall

-      vara ett organ för uppdragsverksamheten inom geoområdet med pro­
spektering och andra undersökningar som verksamhetsområde.
Enligt dessa huvudprinciper är det uppdragsorganets uppgift att utföra

uppdrag inom geoområdet men kommittén anser ändå att också förvalt­ningsmyndigheten bör kunna åta sig vissa uppdrag. Detta kan t. ex. gälla uppdrag

-      som hör ihop med rollen som central förvaltningsmyndighet, t. ex. sak­
kunniguppdrag

—    som har nära samband med karterings- och dokumentationsverksamhe­
ten, om uppdragen inte kräver att myndigheten måste anskaffa speciella
resurser eller anställa ytterUgare fast personal.

Myndigheten skaU däremot inte åta sig den typ av uppdrag spm det finns en kommersiell marknad för och som uppdragsorganet också har kompe­tens att utföra.

I de undantagsfaU där kommittén funnit gränsområden där den tidigare gemensamma verksamheten har varit svår att dela har kommittén efter­strävat en lösning som utgår från att samhällets resurser skall utnyttjas sä effektivt som möjligt.


 


Prop. 1981/82:99                                                     61

Jag vill i detta sammanhang - efter samråd med chefen för bostadsde­partementet - ta upp även behovet av samordning i stort med övrig statlig verksamhet för kartläggning och insamling av landskapsinformation.

Landskapsinformationsutredningen (LINFO) lämnade i slutet av förra året siu betänkande (SOU 1981:73) Landskapsinformafion under 1980-talet, som nu är ute på en omfattande remiss. LINFO:s förslag syftar tiU en förbättrad samordning av samhällets insatser på området, bl.a. när det gäller prioritering och avvägning mellan olika insatser, registeruppbygg­nad, dokumentation och information samt teknisk utveckling och investe­ringar i utrustning för utnyttjande av modern teknik, bl.a. ADB-stöd. LINFO har även föreslagit organisatoriska åtgärder.

Många av de frågor som jag tar upp i det följande har nära anknytning till LINFO:s förslag. Det gäller t. ex. kartläggningsfrågorna, förslaget om ett georegister samt arkiven beträffande torv, sand och grus. Det gäller också bl.a. förslagen om dokumentation och information samt övervägandena beträffande regionalisering.

I avvaktan på den fortsatta beredningen av LINFO:s betänkande är det angeläget att såväl förvaltningsmyndigheten som uppdragsorganet sam­råder med i första hand statens lantmäteriverk (LMV). Även bortsett från LINFO:s förslag är en sådan kontakt nödvändig med tanke på de många kopplingar som finns mellan verksamheterna. Som exempel kan nämnas SGU:s utnyttjande av flygbildsmaterial för jordartskartering och LMV:s strävanden att få till stånd en systematisk vegetationskartering som skuUe ha stor betydelse för bl.a. torvinventeringar. Dokumentationen av rättig­heter m. m. på mineralområdet kan eventuellt utvecklas i anslutning till moderniseringen av fastighetsregistreringen. Slufiigen bör goda förutsätt­ningar föreligga för en samverkan mellan den internationella verksamhet som jag behandlar i det följande och de insatser på området som utförs av LMV.

Min redovisning i det följande av den nya mineralpolitiska organisatio­nen har sin utgångspunkt i mineralverkskommitténs nyss nämnda betän­kande, regeringens beslut den 22 december 1981 och det ytteriigare under­lag vad gäller detaljorganisation m. m. som mineralverkskommittén lämnat i skrivelse den 28 januari 1982.

Personalfrågor

Jag räknar med att den personal som i dag finns vid de berörda myndig­heterna kommer att beredas fortsatt anställning inom den nya organisatio­nen. De som i dag är anställda och som berörs av omorganisationen avses i erforderiig utsträckning att erbjudas arbete vid myndigheterna eller det nya uppdragsorganet. Jag vill i sammanhanget nämna att det ankommer på företrädare för uppdragsorganet resp. för personalen att förhandla om löner och övriga förmåner för berörd personal. Frågan om kompensation för merkostnader m.m. för den personal som till följd av anställning i


 


Prop. 1981/82:99                                                     62

uppdragsorganet eventuellt måste byta bosättningsort får tas upp vid dessa förhandlingar. Beträffande statligt anställd personal flnns bestämmelser om ersättning vid flyttning m. m. i Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST).

Man bör enligt min mening under en övergångstid vid myndigheterna sätta in aktiva personalpolitiska åtgärder i syfte att anpassa befintliga personalresurser vid den nya organisationen.

Jag vlU också nämna att det ankommer på mineralverkskommittén, som har fortlöpande informationsskyldighet till personalorganisationerna, att medverka i genomförandet av omorganisationen och i de åtgärder som kan krävas för att den nya organisationen i allt väsentligt skall kunna verka fr.o.m. den Ijuli 1982.

Jag vill även påminna om det beslut som jag tidigare redogjorde för, nämligen regeringens beslut den 22 december 1981 om ändrad organisation m.m. inom mineralområdet. Beslutet hade sin utgångspunkt i att inga beslut om omflyttningar, uppsägningar o.d. skulle företas innan riksdagen har fattat slufligt beslut i organisations- och anslagsfrågorna.

3.2.1 Sveriges geologiska undersökning

Efter delningen av SGU får de båda organen skilda inriktningar på verksamheten. Förvaltningsmyndigheten kommer till stor del att bedriva produktion av kartor. Detta innebär en verksamhet med hög kontinuitet och fasthet, medan uppdragsorganet skall bedriva affärsverksamhet styrd av olika uppdragsgivare. Skilda krav kommer därför att ställas på de båda organen. Detta bör enligt min mening vara styrande för hur verksamheten organiseras och vid val mellan olika associationsformer. Delningen av SGU skall självfallet inte utgöra ett hinder för ett rationellt samarbete och ett ömsesidigt köp av tjänster.

I det följande redogör jag för de båda organens huvudsakliga arbetsin-riktning och formerna för deras arbete samt också för vissa andra övergri­pande problem som påverkar organisationsstrukturen. I samband med att jag senare tar upp anslagsfrågorna kommer jag också att närmare redogöra för arbetsuppgifterna m. m. för framför allt förvaltningsmyndigheten.

Jag utgår från att uppdragsorganet i allt väsentligt övertar uppdragsverk­samheten från nuvarande SGU den 1 juli 1982 i enlighet med vad jag här förordar.

Den övergripande målsättningen för myndigheten blir att rationellt och effektivt ansvara för den stafliga geologiska verksamheten i landet med avseende på geologisk kartering och inventering. Karteringen skall anpas­sas till de krav som ställs av samhället och avnämarna av kartorna. Myn­digheten skall även centralt ansvara för myndighetsuppgifter och bevak­ning avseende frågor som gäller prospektering samt gruv- och mineralin­dustrin. Riksdagens beslut om en koncentration av landets resurser genom att sammanföra industriverkets uppgifter på mineralområdet med SGU:s


 


Prop. 1981/82:99                                                    63

nuvarande anslagsfinansierade verksamhet var en förutsättning för en sådan bred målsättning. Genom beslutet lades grunden för ett svenskt geo-centrum. Riksdagens beslut innebar också att en klar gränsdragning gjordes mellan statens myndighetsutövning och affärsverksamhet.

Den nya myndigheten blir således central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör landets geologiska beskaffenhet och ärenden rörande bergsbruk. Myndigheten skall ta fram det grundläggande geologiska mate­rialet för olika verksamheter, men även, tillsammans med forskningsan­svariga statliga och privata organ, bedriva utveckling på geoområdet. Som framhåUs i den industripolitiska propositionen (prop. 1980/81:130 sid. 174) faller frågor rörande naturresurser, såsom mineral, bergarter och jordarter samt grundvatten, naturligen inom myndighetens arbetsområde. Genom den reguljära geologiska karteringen samt informations- och dokumenta­tionsverksamheten får myndigheten en god överblick över tillgången på nämnda naturresurser och hur dessa bör nyttiggöras. Myndigheten skall svara för att insamlat geomaterial snabbt publiceras och i praktiska former görs lättillgängligt. Genom att från industriverket överta statistik- och prognosuppgifter, vissa utredningsuppgifter och uppgiften att handlägga frågor enligt minerallagstiftningen skapas även goda förutsättningar för myndigheten att bedöma hur naturtillgångarna bör utnyttjas.

Myndigheten skall i övrigt på bästa sätt söka främja tillgodogörandet av landets mineralresurser. Förutsättningar finns även att, genom uppbygg­nad av ett av mineralpolitiska utredningen (MPU) föreslaget s. k. georegis­ter, effektivt möta de ökade informationsbehoven på området. Jag åter­kommer i det följande till denna fråga.

Till den centrala förvaltningsmyndigheten på mineralområdet bör även det av MPU föreslagna prospekteringsrådet läggas. Rådet kommer alt få en viktig uppgift i arbetet att samordna de olika prospekteringsorganisa-tionernas verksamhet. Även till denna fråga återkommer jag senare.

Förvaltningsmyndighetens målsättning bör klart avspeglas i den nya organisationen. Enligt min uppfattning bör organisationen vara produk­tionsinriktad.

Enligt statskontoret bör följande krav ställas på förvaltningsmyndighe­ten

-     God organisation för kartframställning. Detta krav på produktionsap­paraten måste dock vägas mot kravet på en flexibel organisation, lyhörd för omvärldsförändringar på geoområdet.

-     Hög kompetens inom geoområdet.

 

Väl utvecklade avrapporteringssystem och höga krav på systematise­ring vad gäller dokumentation såväl i anslutning till karteringen som till övrig geologisk verksamhet samt effektiv extern information i anslut­ning därtill.

Samordning av och samarbete mellan fackområdena vad gäller exem­pelvis gemensam provtagning eUer tidsmässig planering av de olika faserna i karteringen.


 


Prop. 1981/82:99                                                     64

- Möjlighet tiU prioritering mellan fackområdena och olika karttyper.

—     Väl definierad ansvarsfördelning mellan olika organisationsenheter.
Mot bakgrund av dessa krav, som jag i allt väsentligt kan instämma i,

och med tanke på önskemålet att erhålla en produktionsinriktad organisa­tion uppdrog regeringen den 22 december 1981 ål mineralverkskommittén att lämna förslag till en detaljorganisation som innebär att förvaltnings­myndigheten organiseras med en styrelse, en generaldirektör samt fyra enheter varav två för kartering och dokumentation, en för information och myndighets- och utredningsuppgifter samt en för administratipn. Jag förpr-dar således att förvaltningsmyndigheten prganiseras pä detta sätt. Myndig­heten bör även i fortsättningen benämnas Sveriges geologiska undersök­ning. Antalet anstäUda blir ca 270.

SGU blir t. v. lokaliserat enbart tiU Uppsala, Lund och Göteborg. Jag förordar emeUertid att myndigheten inom ramen för de resurser myndighe­ten disponerar, i en framtid skall inrätta fler filialkontor. Jag finner en sådan ytterligare regionalisering vara värd att studera, men är f.n. inte beredd att föreslå lämplig ort. SGU bör även undersöka möjligheterna att på sikt bygga ut nuvarande filialkontor. Det bör ankomma på SGU att utreda dessa frågor vid lämplig tidpunkt efter det att omorganisationen genomförts.

SGU blir från och med den 1 juli 1982 chefsmyndighet för bergsstaten. Inom nuvarande SGU finns inrättat ett s.k. kartråd. Rådet utgör ett särskilt rådgivande organ, som har inrättats i syfte att öka avnämarnas inflytande över SGU:s kartering. Jag anser, liksom mineralverkskommit­tén, att kartrådet bör behållas inom den nya organisatipnen. Vad gäller rådets närmare uppgifter förprdar jag att de nuvarande uppgifterna, som innebär att medverka vid planeringen av SGU:s reguljära kartering och löpande lämna synpunkter på inriktningen av denna samt på kartornas utförande i allmänhet, bör gälla även i fortsättningen. Liksom f. n. bör rådet bestå av sakkunniga representanter för användarna av geologiska kartor.

Vid min anmälan tUl prop. 1980/81:130 om industripolitikens inriktning m.m. angav jag att MPU föreslagit ett s.k. prospekteringsråd. Rådet skulle fungera som ett forum för informatipnsutbyte och diskussioner mellan de prospekterande företagen, nämnden för statens gruvegendom och andra huvudmän för prospektering. Rådet bör bl. a. kunna ta initiativ till och, med beaktande av de totala tillgängliga medlen härför, föreslå större prpjekt för att snabbt kartera intressanta pmråden genom t. ex. s. k. förenklad berggrundskartering eller storregipnala gepkemiska undersök­ningar. Jag förordar att detta råd nu inrättas vid SGU. Genom kontinuerligt samråd i fasta organisatoriska former genom detta råd underlättas enligt min mening prospekteringssamarbetet. Detta påskyndar också utvärde­ringen av frågan om samgående. Jag återkommer till denna fråga närmare vid min behandling av anslagsfrågorna.


 


Prop. 1981/82:99                                                    65

Liksom mineralverkskommittén anser jag att naturresursfrågorna inom SGU:s område behöver samordnas med andra organs verksamhet på na­turresursområdet och även erhålla en mer framskjuten plats i samhällsde­batten. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag att ett särskUt råd inrättas vid SGU för detta ändamål. Rådet bör benämnas mineralresursrådet. I rådet bör representeras intressen och kompetens vad gäller svensk gruv-och mineralindustri, råvaruförsörjning för svensk industri samt forskning och utveckling på naturresursområdet. Sakkunniga representanter för så­väl myndigheter som industri och olika fackområden bör ingå i rådet.

Rådet har en viktig uppgift att fylla bl. a. genom att inrikta sig på ett brett tvärsektoriellt område där varje fråga av betydelse för råvaruförsörjningen kan belysas ur många aspekter. Av stor vikt är att öka kunskaps- och erfarenhetsutbytet mellan geoområdet och andra områden vad gäller nyt­tiggörandet av våra inhemska mineraltillgångar.

Genom geologisk kartering och prospektering ökas fortlöpande kunska­perna om Sveriges råvarubas i en bred bemärkelse. Genom det georegister som nu byggs upp på SGU ökar möjligheten för att mer effektivt än f. n. systematisera dessa kunskaper. Detta arbete kan även bidra till en förbätt­rad statistik inom mineralområdet. En sådan statistik är en viktig förutsätt­ning för SGU:s prognosarbete. Det är enligt min mening angeläget och rationellt att härvid MPU:s prognoser löpande kan uppdateras inom SGU. Betydelsefullt vid insamUng och analys av geologiska data beträffande mineralförekomster m. m. samt inte minst sammanställning av dessa upp­gifter är kunskaper pm den tekniska utvecklingen i de efterföljande bear­betningsleden i förädlingskedjan. Genom en koppling till utvecklingen av den teknologi som används eller kommer att användas i de olika leden fram till slutprodukterna inom såväl mineral- som förädlingsindustrin ökar för­utsättningarna att vidga resursbasen och framförhållningen. Därigenom kan också försörjningstryggheten öka väsentligt.

Genom inrättandet av mineralresursrådet vid SGU skapas en bred kon­taktyta av stor betydelse för det prognosarbete, som läggs till grund för olika konsekvensanalyser inom stat och näringsUv på mineralområdet. Analyser av betydelse på kort och lång sikt av förändringar i företagsstruk­turen, marknadsorganisation samt teknologiska och andra förutsättningar bör ingå som ett led i prognosverksamheten och även behandlas i rådet. Svenska och internationeUa förhållanden rörande utvinning, produktion och handel av betydelse för Sveriges råvaruförsörjning bör belysas.

Mot bakgrund av att dessa råd inrättas förordar jag att delegationen för mellansvensk gruvindustri avvecklas. Även den typ av specialfrågor som delegationen har handhaft bör kunna behandlas inom ramen för SGU:s verksamhet bl.a. med hjälp av prospekterings- och mineralresursråden. För beredning av särskilda frågor i råden kan självfallet inrättas arbets­grupper av lämplig sammansättning.

5    Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                     66

Jag går nu över till frågan om sambandet mellan mineralpolitiken och industripolitiken.

Regeringen uppdrog i enlighet med riksdagens beslut i samband med beslutet om delningen av SGU i tilläggsdirektiv (Dir 1981:50) den 23 juli 1981 åt Mineralverkskommittén att överväga åtgärder i syfte att säkerställa ett fortsatt samband mellan mineralpolitiken och industripolitiken även efter det att organisationsförändringarna på mineralområdet genomförts.

Mineralverkskommittén har i sina överväganden utgått från att industri­verkets övergripande näringspolitiska ansvar även i fortsättningen skall innefatta gruvindustrin, medan ansvaret för branschbevakningen av gruv­industrin primärt läggs på SGU. Därmed bör det också enligt kpmmittén åvila SGU att tillhandahålla industriverket basmaterial om gruvindustrin och även bevaka behovet av specieUa statliga insatser. Kpmmittén anser att det är nödvändigt för industriverkets allmänna industripolitiska upp­gifter att det skapas goda förutsättningar för en dialog mellan industriver­ket och SGU. Det bör bygga på att industriverket förmedlar verkets bild av industrins förutsättningar till SGU och löpande får information om mine-ratfrågor som prospektering, kartering och dokumentation samt samlade bedömningar av landets naturresurser. Kommittén anser mot denna bak-girund att industriverket även i fortsättningen behöver ha egna resurser för att kunna bevaka gruvindustrin.

Vidare bedömer kommittén att det för att säkra en samordning mellan industriverket och SGU behövs ett instruktionsenligt krav hos båda myn­digheterna att samråd skall ske vid handläggning av gruvindustriella frå­gor.

Jag accepterar i princip kommitténs slutsatser och förordar att frågan löses genom att de förslag som kommittén har fört fram i huvudsak beak­tas. Det ankommer på regeringen att närmare reglera denna fråga.

Jag övergår nu tiU att behandla informationsfrågorna inom geoområdet. Som jag tidigare har nämnt uttalade riksdagen vid sin behandling av propo­sitionen 1974:32 med förslag till gruvlag m. m. att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär måste anses lämpliga (prop. 1974:32, NU 1974:39, rskr 1974:276). Riksdagen har också uttalat sig för en viss över­syn av gruv- och minerallagstiftningen (prop. 1978/79:100 bil. 17 och prop. 1978/79:127 bil. 1, NU 1978/79:41, rskr 1978/79:325). Enligt min uppfatt­ning är en dellösning på problemen en ökad information om dels gruv- och mineralindustrins betingelser, dels om mineraUagstiftningens innebörd och dels om planlagstiftningens innebörd. Krav om en förstärkt information inom mineralområdet har under senare år även rests av flera länsstyrelser och centrala verk framför aUt inpm ramen för den fysiska riksplaneringen pch länsplaneringen. Mineralverkskpmmittén hade till uppgift även att lämna förslag pm hur informations- och rådgivningsverksamhet på central och lokal nivå skall organiseras med utgångspunkt i de riktlinjer regeringen angav i sin industripolitiska proposition.


 


Prop. 1981/82:99                                                    67

Dessa riktlinjer innebar att det ökade behovet av information m. m. pä regional och lokal nivå skulle mötas genom att ett informations- och rådgivningssystem organiseras, med SGU:s lokala kontor i Göteborg och Lund och bergmästarämbetena i Falun och Luleå som bas. Dessa skuUe i mer komplicerade frågor kunna utnyttja den centrala myndighetens re­surser. Det skulle närmare undersökas i vad mån bergmästarämbetena och de lokala kontoren behöver förstärkas för att kunna fungera som regionala informationsgivare m. m. En sådan lösning skulle kunna medföra att kra­ven på kompetens vid information och rådgivning uppfylls samtidigt som kostnaderna begränsas.

Jag redogör i det följande översiktligt för kommitténs förslag.

Kommittén framhåller att den centrala förvaltningsmyndigheten SGU även får ett centralt ansvar för information i anslutning tiU bergsbruk. I publikationer, utställningsverksamhet, upplysningsverksamhet och biblio­tek bör hänsyn tas tiU att bergsbruk ingår som en del av SGU:s verksam­het.

Det regionala och Ipkala infprmationsbehovet bör enligt kommittén tiU­godoses genom en kontaktorganisation vid SGU som består av huvudan­svariga för olika län. Det bör utses kontaktpersoner gentemot regionala och lokala organ inom respektive län. Dessa skall ha i uppgift att samordna och underlätta kontakterna inpm SGU. Arbetet skall enligt kpmmittén ses spm en del av övrigt arbete och begränsas till information och rådgivning.

Kostnaderna för arbetet föreslås belasta det nuvarande programmet Information och dokumentation som föreslås bli förstärkt genom överfö­ring av resurser från övrig versamhet. Tanken är dock inte att härigenom tillföra tjänster där personal uteslutande arbetar med informationsfrågor, utan i stället att ge större utrymme i det löpande karterings- och dokumen­tationsarbetet för information och rådgivning till länsstyrelser och kom­muner i första hand.

Kommittén bedömer som sannolikt att allmänhetens intresse fortsätter att öka när det gäller SGU:s verksamhet. Osäkerheten om hur naturtill-gängar som uran och torv bör utnyttjas är bara en av flera frågor där SGU får ett ansvar för att det i samhällsdebatten finns ett opartiskt underlag att utgå från. Det är därför enligt kpmmittén angeläget alt SGU i större utsträckning än nu kan föra ut sina resultat till massmedier och allmänhet. Även detta bör kunna belasta kontaktorganisationen men i första hand planeras och samordnas av enheten för myndighets- och utredningsupp­gifter. Även de till SGU knutna råden har en uppgift i detta sammanhang.

Den föreslagna kontaktorganisationen bör i flera län kunna bygga vidare på redan väl fungerande kontakter. Vid filialerna bör det innebära att kontaktpersoner utses för de västra och södra länen med ett uttalat ansvar för regelbunden information till kommuner och länsstyrelser där.

Motsvarande ansvar för övriga län bör fördelas vid SGU i Uppsala. Dessa personers lokalisering är inte självklar. Mot behovet av att finnas i


 


Prop. 1981/82:99                                                     68

närheten av de län som utgör kontaktlän får enligt kommittén vägas beho­vet av att arbeta i anslutning tUl övrig specialkunskap inom SGU som kan tas i anspråk i kontaktarbetet. På sikt bör dock ett nära samarbete med bergmästarämbetena utvecklas i riktning mot att kontaktpersoner bör lo­kaliseras tUl Luleå för kontakterna med norra Norrland och tUl Falun för kontakterna med nedre Norrland och Bergslags-länen medan Uppsala bör ha kontaktpersoner för de ösfliga länen.

Jag kan i huvudsak biträda kommitténs förslag. Den närmare utform­ningen och genomförandet åvilar regeringen och SGU. I samband med att jag senare tar upp frågan om handläggningen av vissa gruvlagsärenden kommer jag att ytterUgare beröra informationsfrågan.

3.2.2 Uppdragsorganet

Jag går nu över fill frågan om uppdragsorganets associationsform och organisation.

Enligt riksdagens beslut skall uppdragsorganet ha till uppgift att på uppdrag utföra prospektering och andra geologiska undersökningar. Or­ganisationsförändringen har till syfte att skapa en effektiv prospekte­ringsorganisation Uksom förutsättningar för en längre gående samverkan och samprdning med andra prpspekteringsprganisatipner. I den industripp-litiska prpppsitipnen (prpp. 1980/81:130 sid. 175) framhåller regeringen att det i det fprtsatta arbetet får övervägas pm en ny myndighet skall bildas eUer om aktiebolagsformen är lämpligare för verksamheten.

Uppdragsorganet skall bedriva uteslutande affärsmässig verksamhet. Det får således i princip en ställning jämförbar med en konsults, dvs. att mot betalning utföra uppgifter åt skilda uppdragsgivare. Resultatet och eventuellt ekonomiskt nyttiggörande av detta tillkommer uppdragsgivarna.

Nuvarande uppdragsverksamhet inom SGU kan indelas i tre huvudupp­gifter: prospektering (malm- och mineralletning), ingenjörsgeologi och tek­nisk service. Prospekteringen domineras av uppdrag från nämnden för statens gruvegendom. Ingenjörsgeologin - som kan definieras som geologi för byggnader och anläggningar i berg och jord - domineras i dagsläget av uppdraget från KBS, kärnbränsleenheten inom Svenskt Kärnbränsleför­sörjning AB (SKBF). Teknisk service omfattar borrning, geofysisk mark­mätning, flygmätning, instrumentutveckUng och service av instrument, kemisk analysverksamhet samt ADB.

Enligt statskontoret bör följande krav ställas på uppdragsorganet:

-     Hög kompetens inom geoområdet.

-     God marknadsorientering.

-     God marknadsföringsfunktion såväl nationellt som internationellt.

-     Snabbt beslutsfattande och möjligheter till delegering.

-     God handlingsberedskap för att snabbt kunna möta omvärldsförändring­ar.

-     Utpräglat kostnadsmedvetande och god ekonomiadministration.


 


Prop. 1981/82:99                                                     69

Samarbete med övriga prospekteringsorganisationer och SGU.

Väl definierad ansvarsfördelning gentemot uppdragsgivarna.

Förmåga till verksamhetsutveckling.

Vad gäUer uppdragsorganets associationsform förordar mineralverks­kommittén aktiebolagsformen om man kan förutse väsentliga förändringar i verksamhetens inriktning och omfattning. En sådan förändrad förutsätt­ning kan vara en samordning av den statliga prospekteringsverksamheten. Enligt kommittén talar mycket för att en ökad samverkan eller ett samgå­ende meUan uppdragsorganet och Luossavaara Kiirunavaara AB:s (LKAB) prospekteringsverksamhet skulle ge betydande fördelar. Ytterli­gare en förändrad förutsättning kan vara att man förutser en väsentligt ökad kapitaUntensUet i verksamheten.

I det av riksdagen godkända näringsutskottets betänkande 1980/81:43 anförs med anledning av frågan om en samprdning av prpspekteringsverk-samheten: "Särskilt vill utskottet understryka vikten av att en ökad sam­ordning snabbt kan komma till stånd mellan den prospektering som bedrivs av nämnden för statens gruvegendom och den som bedrivs av statUga och privata gruvföretag."

Statskontoret förordar aktiebolagsformen.

Jag vill erinra om att ett av de grundläggande motiven för uppdelningen av SGU var att renodla den affärsmässiga verksamheten. Då affärsverk­samhet skall bedrivas är, enligt min mening, aktiebolagsformen den natur­liga formen för verksamheten. För att möta de krav som kommer att ställas på uppdragsorganet bör ett utpräglat kostnadsmedvetande prägla organisa­tionen. Därtill bör mekanismer byggas in för att ge den en bra handlings­beredskap samt ökade möjligheter till ansvarsdelegering. Jag anser att aktiebolagsformen, genom den flexibilitet den medger, ger de bästa förut­sättningarna att möta bl. a. dessa krav. Vidare underlättas samarbete med andra bolag i gemensamma projekt i och utanför Sverige om aktiebolags­formen väljs. Samarbetet underlättas rent allmänt om parterna arbetar under samma former dvs. har samma regler och ramar för verksamheten, vilka även medför Uknande metoder och angreppsätt. Jag återkommer i det följande tUl den frågan. Mot denna bakgrund fattade regeringen ett princip­beslut den 22 december 1981 om att uppdragsverksamheten bör bedrivas i aktiebolagsform.

Med stöd av riksdagens bemyndigande som jag tidigare redogjort för, bemyndigade regeringen mig att för statens räkning den 4 februri 1982 förvärva ett befintligt aktiebolag. Eftersom riksdagens beslut innebär att uppdragsorganet skall verka fr. o. m. den I juli 1982 var detta, framför allt av arbetsrättsligt betingade orsaker, förseningar i det tidigare organisa­tionsarbetet en nödvändig åtgärd för att undvika ytterligare förseningar i genomförandet. Förvärvsavtalet gäller med förbehåll för att riksdagen anvisar erforderliga medel. Styrelsen får sitt säte i Luleå.

Vad gäller uppdragsorganets organisation åvilar utformningen och ge­nomförandet bolagets styrelse.


 


Prop. 1981/82:99                                                     70

Mineralverkskommitténs förslag innebär att uppdragsverksamheten be­drivs inom två enheter för ingenjörsgeologi resp. prospektering. För den tekniska servicen tiU dessa enheter och för vissa uppdrag externt organi­seras resultatenheter för borrning, geofysik, kemilab. och ADB. Resultat­enheterna sammanförs under en gemensam chef och ingår i en enhet för teknik. Antalet anställda beräknas bli närmare 500.

För egen del har jag inga erinringar mot förslaget. Det ankommer på styrelsen att besluta om lokaliseringsorter för verksamheten utifrån beho­vet av en rationell och affärsmässig verksamhet.

3.2.3   Bergsstaten

Jag går nu över till frågan om bergsstatens organisation.

Bergsstaten är den regionala statliga organisationen för ärenden rörande bergshantering och därmed sammanhängande frågor. Bergsstaten är or­ganiserad på ett nordligt och ett sydligt distrikt med expedition i resp. Luleå och Falun. Chef för varje distrikt är en bergmästare. Det norra distriktet omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­bottens län. Det södra omfattar riket i övrigt. I bergsstatens uppgifter ingår handläggning av ärenden om förvärv och försvar av gruvrättigheter, att anvisa områden för gruvarbete och att utöva teknisk inspektion och tillsyn av gruvfyndigheter.

Myndighetsfunktionens målsättning är att möjliggöra och säkerställa efterlevnaden av lagstiftningens regler i ovannämnda avseenden.

Tillsyns- och inspektionsverksamheten syftar till att gruvarbetet be­drives på ett från samhällsekonomisk synpunkt lämpligt sätt så att ej gruvans fortbestånd äventyras, tillträdesvägar till obrutna delar igenläggs eller på annat sätt uppenbar misshushållning med malm äger rum.

Chefsmyndighet blir, i enlighet med riksdagens beslut våren 1981, fr.o.m. budgetåret 1982/83 Sveriges geologiska undersökning (SGU). Även de tillsynsuppgifter, besvärsärenden m.m. som f.n. ankommer på statens industriverk att handlägga övergår den 1 juli 1982 till SGU.

Förutom byte av chefsmyndighet och deltagande i den utökade informa­tionsverksamheten på mineralområdet som jag tidigare förordade ändras f. n. inte bergsstatens uppgifter på något avgörande sätt.

Enligt mineralverkskommittén bör inte ett genomförande av deras för­slag till samordning av informationsfrågorna påverka den nuvarande orga­nisationen av bergsstaten. Jag biträder denna uppfattning.

Jag förordar således att bergsstatens nuvarande organisatipn bibehålles.

3.2.4   Nämnden för statens gruvegendom

Jag tar nu upp frågan pm prganisatipn och verksamhetsinriktning för nämnden för statens gruvegendom.

Förvahningen av statens gruvegendom åvilade under åren 1923-1973 kommerskollegiet (KK). Denna förvaltning innebar dock ingen egen beslu-


 


Prop. 1981/82:99                                                    71

tanderätt i frågor om utnyttjande av egendomen. KK var huvudsakligen ett utredningsorgan och ingick t. ex. arrendeavtal endast efter särskilda be­myndiganden av Kungl. Maj:t. Genom inrättandet den 1 juli 1973 av nämnden för statens gruvegendom bildades ett självständigt beslutande organ där enligt dess instruktion endast frågor av större allmän betydelse skaU underställas regeringen.

Statens industriverk svarar f. n. för kanslifunktionerna åt nämnden för statens gruvegendom. Som jag tidigare har redogjort för innebär riksda­gens beslut våren 1981 om ny organisation inom mineralområdet att indu­striverkets kansliuppgifter upphör och att verkets nuvarande kanslire­surser tillförs nämnden den 1 juli 1982. Vid min föredragning av förslaget att regeringen skulle föreslå riksdagen en ny organisation anförde jag bl. a. att nämndens arbetsuppgifter har ökat avsevärt samt att utformning av prospekteringsstrategi, förberedelser och beslut om prospekteringsin­satser samt utvärdering av dessa efter hand kommer att kräva allt större insatser. Dessutom kan också komma att krävas allt större insatser för att undersöka möjligheterna att exploatera olika fyndigheter.

Från att tidigare ha avsett i huvudsak endast gruvrättigheter enligt gruvlagen (1974:342) och dess föregångare omfattar nämndens förvaltning fr. o. m. budgetåret 1977/78 även andra typer av mineralfyndigheter, bl. a. industrimineral. Nämnden, som beslutar i fråga om upplåtelse av gruv­egendomen skall svara för att egendomen tas till vara på bästa sätt och, där så är lämpligt, utökas. Utökning av gruvegendomen sker huvudsakligen genom prospektering. För den verksamheten anlitar nämnden sedan den 1 juli 1975 huvudsakligen SGU. Nämnden skall särskilt följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde och ta initiativ till åtgärder för att förbättra det ekonomiska utbytet av gruvegendomen.

Mineralverkskommittén har i sitt förslag utgått från att det kansli som organiseras bör underlätta ledning och uppföljning av de många uppdrag nämnden har att administrera. Kommitténs förslag innebär att nämnden får ställning som styrelse och att det till kansliet delegeras att fullgöra det löpande arbetet. Kansliet uppdelas på tvä enheter. En enhet för prospek­tering, mineraltekniska undersökningar och ekonomisk utvärdering av oli­ka projekt samt en enhet för ekonomi och förvaltning.

Kommittén anför vidare att i den nya organisationen bör projektledar-funktionen bättre utvecklas så att ett större ansvar för projekten skall kunna ges projektledarna. Stöd åt projektledarna i upphandlings- och avtalsfrägor bör ges från enheten för ekonomi och förvaltning som föreslås svara för ekonomisk planering och redovisning samt för avtal om upplå­telse av statens gruvegendom. Jag har inget att erinra mot huvuddragen i kommitténs förslag.

Kommittén anser att nämnden även i fortsättningen bör ha Stockholm som lokaliseringsort. Kommittén framhåller att industriverkets kansliupp­gifter i praktiken utförts av en självständig och från verket avskild enhet.


 


Prop. 1981/82:99                                                    72

Verksamheten har sedan starten i stor utsträckning bedrivits med samma personal. Kommittén framhåller också att nämndens prospektering sker över hela landet och att tyngdpunkten aUtmer förskjutits söderut. Vidare anför kommittén att styrningen av de olika projekten handhas vid nämnd­kansliet av kontaktmän vilkas arbete till stor del består i besök på de fältarbetsplatser från vilka projekten drivs och i väsenfiigt mindre grad i SGU:s huvudkontor. Kommittén pekar slutligen på att mineralpolitiken f. n. är under omprövning och att det därför är olämpligt aU i nuläget fatta beslut om omlokalisering av nämnden.

Flera länsstyrelser har i skrivelser till regeringen understrukit kravet på en lokalisering av nämndens kansli som underlättar ledning och uppfölj­ning av nämndens arbete i Mellansverige. Länsstyrelsen i Norrbottens län m.fl. anser att kansliet bör lokaUseras tiU Luleå.

Jag återkommer vid min behandling av anslagsfrågorna till frågan om kansliets fortsatta lokalisering.

Den förvaltningsuppgift som f.n. åvilar nämnden skaU i princip vara affårsmässig men även allmänna näringspolitiska synpunkter skaU kunna beaktas. Nämndens verksamhet har hittills i huvudsak varit inriktad på egen prospektering samt förvaltning och upplåtelse av gruvrättigheter. Med en ny verksorganisation på mineralområdet öppnas enligt min upp­fattning möjligheter till omprioriteringar och effektiviseringar.

Nämndens verksamhet vad avser dess förvaltning av gruvegendomen och möjligheterna att öka utbytet av denna, liksom möjligheter att snab­bare få tUl stånd utvinning av den egendom nämnden förvaltar bör enligt min mening ytterligare utredas.

Vad gäller nämndens prospekteringsverksamhet är jag dock beredd att redan nu förorda vissa ändringar i syfte att dels öka den anslagsfinansiera­de prospekteringens effektivitet, dels stödja den totala prospekteringen i landet.

Som jag tidigare också nämnde vid min regogörelse för de allmänna utgångspunkterna för mineralpolitiken utgör prospektering en verksamhet som i likhet med forskning och utveckling innebär satsningar med ett betydande ekonomiskt risktagande. I likhet med forskning och utveckling har prospektering karaktär av långsiktig investering. För forskning och utveckling fmns för industrin f. n. möjligheter till lån och stöd på förmån­liga vUlkor bl.a. från industrifonden men även från styrelsen för teknisk utveckling (STU). För mineralindustrin finns sådana möjligheter främst för renodlad process-, analys- och teknikutveckling. För vissa investeringar i samband med etablerandet av gruvor kan regionalpolitiskt stöd ges i olika former enligt förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd såvida etableringen kan anses vara av särskild regionalpolitisk betydelse. Sådant stöd har beviljats av regeringen vid ett antal tillfällen de senaste åren. För prospekteringsprojekt finns däremot inga därmed jämförbara stödformer.


 


Prop. 1981/82:99                                                     73

Jag förordar därför att prospektörer efter ansökan skall kunna beviljas bidrag för prospekteringsprojekt. Stöd bör inte, annat än i undantagsfaU, överstiga hälften av den totala kostnaden för ett prospekteringsprojekt. Stöd skall kunna beviljas för upp t. o. m. fyra år åt gången. Stöd skall inte utgå för driftsgeologi vid befintliga gruvor. För att garantera en viss fort­satt volym hos sökandens egen prospektering även efter det att stöd beviljats skall utfästelser i olika avseenden kunna krävas i syfte att förhind­ra en nedgång totaU sett i landet. Den som beviljats stöd skall i regel bli huvudman för det prospekteringsprojekt för vilket stöd har beviljats.

Beredningen och prövningen av dessa bidrag för prospektering bör ankomma på nämnden. Genom denna verksamhet erhåller nämnden en bredare kontaktyta mot gruv- och mineralindustrin än vad som i dag är möjligt. Nämndens möjligheter att skaffa och framför allt behålla den nödvändiga insikten i mineralmarknaden och efter prospekteringen föl­jande mineralprocessen bör härvid kraftigt öka. Såväl marknad som teknik förändras i dag i en sådan snabb takt att det är mycket svårt att följa förändringarna om man inte själv är engagerad i processen. Innan nämn­den fattar beslut om att bevilja bidrag bör det organ jag tidigare berört, nämligen det prospekteringsråd jag förordat och som knyts fill SGU, regelmässigt yttra sig. I den mån speciella försörjningsaspekter eller sys­selsättningsskäl åberopas av sökanden kan självfallet även överstyrelsen för ekonomiskt försvar eller arbetsmarknadsstyrelsen m.fl. höras.

Vid beviljandet av stöd bör beaktas de samordningseffekter som kan uppnås i prospekteringen inom olika regioner.

För att frigöra medel för detta ändamål bör en omfördelning ske av nämndens medel för prospekteringsuppdrag. Nämndens prospektering har i huvudsak bedrivits genom uppdrag till SGU. Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört beträffande omorganisationen av myndigheterna och prospekteringsorganen på geoområdet bör en förutsättning för utnyttjande av stödet vara, åtminstone under en inledande femårsperiod, att den ifrå­gavarande prospekteringen utförs av det inrättade prospekteringsbolaget. En ytterligare förutsättning skall vara att nämnden hålls kontinuerligt informerad om arbetet. Vid utarrendering av de kronoandelar som upp­kommer genom prpspekteringen bör stödet beaktas vid bestämmandet av arrendeviUkpren.

Enligt MPU bprde företagen erhålla möjligheter att avsätta vinstmedel till s.k. prospekteringsfonder. Utredningen hänvisar till de villkor som gäller för de allmänna investeringsfonderna. Befintliga investeringsfonder får tas i anspråk för kostnader för undersökningsarbeten, förberedande arbete eller tillredningsarbete i gruva m.m., dock inte för prospektering. Enligt min mening har någon avgörande fördel med att inrätta prospekte­ringsfonder dock inte kunnat visats. Rent allmänt gäller nämligen att investeringsfonder endast i undantagsfaU utnyttjats för att finansiera kost­nader som är omedelbart avdragsgiUa vid taxeringen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för ekonomi- och budgetdepartementen.


Prop. 1981/82:99                                                               74

4   Anslagsfrågor

Jag tar nu upp anslagsfrågorna för de olika organen.

Besparingar på mineralområdet

Jag lämnar i det följande en översikflig sammanställning av besparingar­na på mineralområdet, jämfört med anslagen för budgetåret 1981/82, förde­lade på olika littera. Den sammanlagda besparingen uppgår till 7 milj. kr. D 1. Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt informa­tion och dokumentation samt D 3. Sveriges geologiska undersökning: Prospektering m. m.


Anvisat 1981/82

Pris- och löneomräknat huvudförslag Överfört från D 6.

Statens gruvegendom: Prospektering och brytvärdhetsundersökningar Överfört från B 1. och B 2. Statens   industriverk:   Förvaltningskost­nader resp. Utredningar m. m. Inkomster Besparing Anslag 1982/83'


43 586000 -I- 3077000

-1-  13600000

-I-  1975000

-         200000

-         653000 61385000


D 6. Statens gruvegendom: Prospektering och brytvärdhetsundersök­ningar


Anvisat 1981/82

Pris- och löneomräknat huvudförslag

Överfört till D I. Sveriges geologiska

undersökning:   Geologisk  kartering  och

dokumentation samt myndighetsuppgifter

och information

Besparing

Anslag 1982/83

Besparingar inom mineralpmrådet:

D l.-D 3. Sveriges geplpgiska undersökning

D 6. Statens gruvegendom

Summa


72077000 -1-6270000

-13600000 -6347000 58400000

653000 6347000 7000000


' Anslag D 1. Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering och dokumen­tation samt myndighetsuppgifter och information.


 


Prop. 1981/82:99                                                    75

För nuvarande Sveriges geologiska undersökning (SGU) kommer jag att förorda medel för innevarande budgetår för vissa ändamål och för nya SGU medel för budgetåret 1982/83.

Därefter tar jag upp frågan om uppdragsbolagets finansiering m. m. samt frågan om medel för budgetåret 1982/83 för bergsstaten och vad gäller nämnden för statens gruvegendom, förutom för budgetåret 1982/83, åta­ganden även för budgetåren 1983/84-1985/86.

4,1 Sveriges geologiska undersökning

Medel för SGU:s nuvarande verksamhet anvisas under innevarande budgetår över fyra anslag, nämligen D 1. Sveriges geologiska undersök­ning: Geologisk kartering samt information och dokumentation, D 2. Sve­riges geologiska undersökning: Uppdragsverksamhet, D 3. Sveriges geolo­giska undersökning: Prospektering m. m. och D 4. Sveriges geologiska undersökning: Utrustning. SGU:s omorganisation och den omständighe­ten att uppdragsverksamheten i allt väsentligt skiljs ut motiverar en änd­ring av anslagskonstruktionen. Fr. o, m. budgetåret 1982/83 bör medel till SGU:s verksamhet anvisas under följande två anslag nämligen D 1. Sveri­ges geologiska undersökning: Geologisk kartering och dokumentation samt myndighetsuppgifter och information och D 2. Sveriges geologiska undersökning: Utrustning.

Den behållning som vid utgången av budgetåret 1981/82 kan finnas på SGU:s nuvarande anslag tUl prospektering m.m. bör av nya SGU få disponeras för tidigare avsett ändamål under kommande budgetår. Vad gäller utrustningsanslaget bör en uppdelning göras mellan nya SGU och uppdragsbolaget. Jag återkommer senare till denna fråga.

För att lösa tillfälliga eller säsongsmässiga likviditetsproblem för upp­dragsverksamheten disponerar SGU f.n. en rörlig kredit i riksgäldskon­toret på 20 milj. kr. För det nya SGU beräknar jag en liknande kredit på 1 milj. kr. I samband med att jag senare tar upp frågan om uppdragsbolagets finansiering kommer jag att närmare redogöra för bolagets behov av kredi­ter.

Efter remiss har yttrande över SGU:s anslagsframställning lämnats av mineralverkskommittén. Yttrande över SGU:s anslagsframställning har också lämnats av delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH). SGU har i särskilda skrivelser den 15 oktober 1981 och den 29 januari 1982 redovisat dels resultat- och balansräkning avseende uppdrags­verksamheten för tiden den Ijuli 1980 - den 30 juni 1981, dels kostnadsök­ningar under budgetåret 1981/82 till följd av pris- och löneökningar.

SGU har vidare i skrivelse den 17 november 1981 hemställt om ytterliga­re medel med hänsyn till SGU:s i framtiden mer utpräglade roll som serviceorgan för hela geosektorn i Sverige. SGU begär att anslaget Sveri­ges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation skall uppräknas med 526000 kr.


 


Prop. 1981/82:99                                                    76

Kostnader för höjda löner m. m. tUl SGU:s personal beräknas av SGU uppgå till sammanlagt 3291000 kr. Härav bör enligt SGU 2719000 kr. anvisas SGU över anslaget Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation och 572000 kr. över ansla­get Sveriges geologiska undersökning: Prospektering m. m.

Kpstnadsökningama på grund av höjda priser på material m. m. beräk­nas av SGU uppgå till 1304000 kr. av deUa bör enligt SGU 970000 kr. anvisas SGU över anslaget Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation och 334000 kr. över ansla­get Sveriges geologiska undersökning; Prospektering m.m.

Vissa av de av SGU angivna kostnadsökningarna är av sådant slag att de kan täckas av det under åttonde huvudtiteln förslagsvis betecknade ansla­get Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.

D 1. Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering och dokumenta­tion samt myndighetsuppgifter och information

1980/81 Utgift   32746654'        Reservation         1200115'

1981/82 Anslag  35617000'

1982/83 Förslag  61385000

' Anslaget Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation.

Fr. o. m. budgetåret 1982/83 bekostas från anslaget programmen 1. Kar­tering, 2. Dokumentation och 3. Myndighetsuppgifter och information. Utgifter och inkomster för dessa program redpvisas under anslaget. Pro­grammet Kartering omfattar den verksamhet som syftar till att ta fram och i form av kartor i reguljära serier tillhandahålla beslutsunderlag för sam­hällsplanering rörande utnyttjandet av landskapet, berggrund, jordlager och grundvatten. Programmet är indelat i delprogram för berggrunds-, jordarts-, geofysisk-, hydrogeologisk-, maringeologisk-, geokemisk- samt förenklad berggrunds- och jordartskartering.

Programmet Dokumentatipn pmfattar den verksamhet som syftar till att insamla, bearbeta och bevara uppgifter inom SGU:s kompetensområde som inte innefattas i de geologiska kartorna. Programmet är indelat i delprogram för geolpgisk dokumentation, grundvattendokumentation, geofysisk dokumentation, dokumentation av det radioaktiva fältet och georegister.

Programmet Myndighetsuppgifter och information omfattar den verk­samhet som syftar till att informera såväl internt som externt i frågor inom det geovetenskapliga området samt vissa myndighets- och utredningsupp­gifter på mineralområdet. Programmet är indelat i delprogram för myndig­hets- och utredningsuppgifter samt information.


 


Prop. 1981/82:99


77


Av följande sammanställning framgår hur kostnader och intäkter för verksamheten fördelar sig på program och delprogram (1000-tal kr.).

 

 

 

Program/delprogram

1980/81 Utfall

1981/82 Anvisat

1982/83

beräknar

 

SGU

Föredra-

 

 

 

 

ganden

Program 1. Kartering

 

 

 

 

Berggrundskartering

8625

8032

8726

8009

Jordartskartering

7907

7902

8584

7879

Geofysisk kartering

1809

1883

2054

2013

Hydrogeologisk kartering

3 169

3151

3418

3 369

Maringeologisk kartering

-

-

2542

2501

Förenklad berggrunds- och jord-

 

 

 

 

artskartering

-

9502

8500

Geokemisk kartering

-

-

5 700

5 100

 

21510

20968

40526

37 371

Avgår i inkomster

61

60

60

60

 

21449

20908

40466

37311

Program 2. Dokumentation

 

 

 

 

Geologisk dokumentation

4030

4076

4605

4536

Grundvattendokumentation

4067

4273

4613

4535

Geofysisk dokumentation

1819

1823

1968

1939

Geokemisk dokumentation

-

2000

Dokumentation av det

 

 

 

 

radioaktiva fältet

-

-

6870

5 740

Gmsinventering med

 

 

 

 

grusarkiv

-

-

2309

_i

Torvinventering med

 

 

 

 

torvarkiv

-

1800

_i

Georegister

-

-

620

620'

Nordkalottprojektet

-

-

2 300

-

 

9916

10172

27085

17370

Avgår i inkomster

181

140

140

140

 

9735

10032

26945

17230

Program 3.   Myndighetsuppgifter

och

 

 

 

information

 

 

 

 

Myndighets- och utrednings-

 

 

 

 

uppgifter

-

-

1975

Information

5136

4677

5086

4869

 

5136

4677

5086

6844

Medelsbehov

36321

35617

72497

61385

' För georegister och särskilda arkivfunktioner få användas högst 2 milj. kr. (därav för georegister 620000 kr.) av anslaget.


 


Prop. 1981/82:99                                                     78

SGU anför i sin anslagsframstäUning bl. a. följande.

Program 1. Kartering

Geologiska kartor skall tUlgodose samhällets behov av geologisk infor­mation för samhällsplanering, prospektering efter malmer, industrimineral och nyttiga bergarter samt jordarter och grundvatten, för bedömning av miljövårdsfrågor m.m. Kartorna skall ge den grundliga kännedom om landets geologiska bildningar som är en nödvändig förutsättning för ett rationellt utnyttjande av landets naturtillgångar.

Genom kontinuerliga kontakter med avnämarna av geologiska kartor har SGU sedan länge en god bild av såväl behovet av kartor som de krav som ställs på dem. Viktiga avnämarintressen kanaliseras genom SGU:s kartråd som är ett rådgivande organ i vilket företrädare för de huvudsakliga kart­konsumenterna är representerade. SGU gav tidigare ut kombinerade kar­tor i olika skalor. Sedan år 1974 ger SGU ut separata berggrunds- och jordartskartor i skala 1:50000. Hittills har getts ut 34 berggrunds- och 45 jordartskartblad över södra och mellersta Sverige. HärtiU kommer 39 berggrundskartblad över norra Sverige, vilka är en biprodukt av malmpro-spekteringen.

Vidare ges ut översiktliga separata jordartsgeologiska och berggrunds­geologiska s.k. länskartor, numera endast i skala 1:200000. Länskarte-ringen är inriktad på landets norra delar och utgivna kartor täcker f.n. ungefär halva landets yta.

SGU:s kartering i reguljära serier omfattar även geofysiska kartor (f. n. endast flygmagnetiska). De geofysiska kartorna utges tillsammans med berggrundskartorna i skala 1:50000.

Sedan år 1976 har ett omfattande utredningsarbete utförts om den hydro­geologiska karteringen och utformningen av dess kartor. Utredningen visa­de att behovet av kartorna är mycket stort och att sådana kartor huvudsak­ligen bör produceras länsvis i den översiktliga skalan 1:250000. Den hy­drogeologiska karteringen är nu i huvudsak inriktad på sådana kartor. Den första kartan av denna typ, SGU Ah 1. Hydrogeologisk översiktskarta över Kalmar län, utgavs sommaren 1981. Av den tidigare karttypen i skala 1:50000 har 13 kartblad utgivits.

Berggrundskartering

Delprogrammet har sedan flera år tillbaka omfattat framställning av berggrundskartpr i skala 1:50000 med tUlhörande beskrivning samt s.k. länskartor i skala 1:200000.

Befintliga äldre kartor är i många fall föråldrade och panvändbara för planeringsändamål varför en ny karttyp skall produceras genom revision av äldre kartmaterial. Dessa s. k. provispriska översiktliga berggrundskar­tpr kpmmer att pmfatta de delar av södra Sverige där bristen på mpderna


 


Prop. 1981/82:99                                                                   79

geplpgiska kartpr är speciellt markant. De nya kartprna görs i skala 1:250000 Pch förses med en kort beskrivning. Under förutsättning av oförändrade resurser beräknar SGU att nio översikfiiga berggrundskartor kan ges ut under den kommande 10-års perioden. Produktionen av kart­blad i skala 1:50000 i södra Sverige beräknar SGU till ca fyra blad per år och till lika många per år i norra Sverige.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet berggrunds­kartering 8726000 kr.

Jordartskartering

Delprogrammet omfattar för närvarande framställning av jordartskartor i skala 1:50000 med tillhörande beskrivningar samt länskartor över jord­arter i skala 1:200000.

En ny arbetsmetod för jordartskarteringen grundad på de s. k. IR-bilder som numera produceras av lantmäteriverket medför att produktionstiden för ett kartblad bör kunna nedbringas från tidigare 4-4,5 år till 2-2,5 år.

Under femårsperioden 1981/82-1985/86 beräknar SGU att 35 kartblad i skala 1:50000 och en länskarta kan färdigställas.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet jordartskarte­ring 8584000 kr.

Geofysisk kartering

Geofysiska kartor framställs för att utgöra stöd vid konstruktionen av berggrundsgeologiska kartor. De geofysiska kartor som f.n. hänförs till programmet kartering är de flygmagnetiska kartorna i skala 1:50000. De publiceras tillsammans med berggrundskartorna och prioriteringen sker med hänsyn till behovet från berggrundskarteringen.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet geofysisk kartering 2054000 kr.

Hydrogeologisk kartering

Målet för den reguljära hydrogeologiska karteringen är att redovisa grundvattnets förekomst och beskaffenhet i jord- och berggrund.

Arbetena inom delprogrammet omfattar huvudsakligen framtagandet av länsvisa översiktskartor i skala 1:250000. Avsikten är att så snabbt som möjligt kartlägga de regioner av landet, där grundvattnet är av stor betydel­se för kommunal vattenförsöijning och jordbruksbevattning m.m. Hittills har ett kartblad av denna typ utgivits och ytterligare två kartblad beräknas bli utgivna under budgetåret 1981/82. Arbeten pågår också med en över­sikflig hydrogeologisk karta över Sverige i skala 1: 1000000 vilken beräk­nas vara klar i mitten av 1980-talet.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet hydrogeolo­gisk kartering 3418000 kr.


 


Prop. 1981/82:99                                                    80

Maringeologisk kartering

SGU har under en följd av år bedrivit en maringeologisk verksamhet inom ramen för prospekteringsdelprogrammet sand, grus och övriga jord­arter, som finansieras från anslaget D 3, Prospektering m. m. Verksamhe­ten har varit inriktad på att kartlägga förekomsten av sand och grus på havsbottnen.

SGU hänvisar tiU industriverkets utredning (SIND 1980:1) Grus och sand på land och i hav som motiv för att denna maringeologiska verksam­het i fortsättningen bör bedrivas inom ramen för karteringsprogrammet. SGU föreslår att ytterligare ett karteringsdelprogram benämnt maringeolo­gisk kartering inrättas fr.o.m. 1982/83. För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet 2542000 kr. varav 175000 kr. utgör ett engångs­belopp för täckning av tryckkostnader.

I sitt yttrande över SGU:s anslagsframställning har delgationen för sam­ordning av havsresursverksamheten påpekat behovet av en maringeolo­gisk kartering för att möjliggöra en planering av kust- och havsområdenas nyttjande.

Förenklad berggrunds- och jordartskartering

SGU framställer på uppdrag av nämnden för statens gruvegendom "för­enklade" geologiska kartor i skala 1:50000, vilka används inom nämndens nuvarande prospekteringsverksamhet. Förutom de förenklade berggrunds­kartorna framstäUs även kvartärgeologiska kartor som stöd för den geoke­miska och den förenklade karteringen samt för det följande prospekte­ringsarbetet.

SGU föreslår att de delar av anslagen till mineralförsörjning som är avsedda för s.k. förenklad berggrundskartering och storregionala geoke­miska undersökningar bör få disponeras av SGU. SGU föreslår därför att ytterligare ett karteringdelprogram, förenklad berggrunds- och jordartskar­tering inrättas fr. o. m. 1982/83.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet 9502000 kr.

Geokemisk kartering

SGU utför på uppdrag från nämnden riksomfattande geokemiska inven­teringar för prospekteringsändamål.

En snabb och öppen publicering av resultaten av dessa inventeringar skulle enligt SGU innebära en väsentlig förbättring av planeringsunderla­get för många fler prospekteringsorganisationer. Den stora mängd geoke­miska data som tagits och tas fram inom den geokemiska karteringen kan och bör också användas inom andra verksamhetsområden, t. ex. inom miljövård, näringsfysiologi, geomedicin, jord- och skogsbruk.

SGU föreslår att den del av anslaget tiU mineralförsörjningen som är avsett för storregionala geokemiska undersökningar, förs över till SGU och att ett nytt delprogram inrättas, benämnt geokemisk kartering.


 


Prop. 1981/82:99                                                     81

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet geokemisk kartering 5700000 kr.

Program 2. Dokumentation

En av SGU:s huvuduppgifter är att dokumentera Sveriges geologi och sprida information härom.

Dokumentation sker inom de olika geovetenskapliga ämnesområdena, som faller inom SGU:s verksamhet och kompetens - berggrundsgeologi, jordartsgeologi, hydrogeologi, geofysik och geokemi.

Denna verksamhet är ett ordinarie inslag i SGU:s arbete inom kartering och resultaten redovisas bl. a. i de ordinarie kartserierna med beskrivning­ar i särskilda publikationer och i uppdragsrapporter.

Den dokumentation som ej tas fram inom karteringsprogrammet utförs inom ramen för dokumentationsprogrammet.

Geologisk dokumentation

Verksamheten inom delprogrammet är f. n. indelad i fyra projekt, nämU­gen allmängeologisk dokumentation, industrimineraldpkumentation, bio-stratigrafisk dokumentation och deltagande i International Geological Cor-relation Programme (IGCP).

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet geologisk dokumentation 4605000 kr.

I skrivelse den 24 januari 1981 har länsstyrelsen i Kopparbergs län hemställt att regeringen anslår medel till SGU för uppförandet av ett centralt arkiv för borrkärnor i Bergslagen.

Grundvattendokumentation

Verksamheten inom delprogrammet omfattar grundvattenobservations-nätet, SGU:s brunns- och borrhålsdataarkiv samt den allmänna grundvat­tendokumentationen.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet grundvatten­dokumentation 4613000 kr.

Geofysisk dokumentation

Verksamheten inom delprogrammet innefattar bl. a. stationära geomag-netiska registreringar vid observationer på Lovön, i Enköping och i Abisko, regionalgeomagnetiska mätningar som underlag för kartor över den magnetiska missvisningen samt en uppföljning av det jordmagnetiska fältets sekulärvariation över Sveriges land- och havsområden.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet geofysisk dokumentation 1968000 kr.

6   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                                   82

Geokemisk dokumentation

F. n. bedrivs ingen verksamhet inom delprogrammet.

Enligt SGU bör verksamheten inom delprogrammet omfatta lagring och bearbetning av data som tas fram inom den geokemiska karteringen samt forsknings- och utvecklingsarbeten. Delprogrammet bör också omfatta den fortsaUa utvecklingen av berggrundsgeokemin.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprpgrammet geokemisk dokumentation 2000000 kr.

Dokumentation av det radioaktiva fältet

Inom ramen för den anslagsfinansierade uranprospekteringen har SGU under budgetåret 1981/82 bedrivit två projekt, nämligen utvärdering av kända uranuppslag och undersökning av landets naturliga radioaktiva fält. Fr.o.m. budgetåret 1982/83 anser SGU aU motsvarande medel helt bör användas för de regionala undersökningarna av det naturliga radioaktiva fältet. Verksamheten, som är av dokumenterande karaktär, bör enligt SGU bedrivas inom ramen för dokumentationsprogrammet.

SGU föreslår att detta nya delprogram inrättas fr. o. m. budgetåret 1982/ 83 och att SGU för deUa ändamål får disponera motsvarande medel som budgetåret 1981/82 anslogs för uranprospektering.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet dokumenta­tion av det radioaktiva fältet 6870000 kr.

Grusinventering och grusarkiv

SGU föreslår att detta nya delprogram inrättas fr. o. m. budgetåret 1982/ 83 mot bakgrund av att statens industriverk i sin rapport (SIND 1980: 1) Grus och sand på land och i hav föreslår bl.a., regionala inventeringar samt utbyggnad av ett datorbaserat grusarkiv vid SGU. Arkivet skall användas för registrering av såväl befintliga uppgifter om grustillgångar och alternativa material som nya uppgifter vilka insamlas i samband med de regionala inventeringarna och den reguljära karteringsverksamheten vid SGU.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet grusinvente­ring och grusarkiv 2309000 kr.

Torvinventering och torvarkiv

SGU föreslår att detta nya delprogram inrättas fr. o. m. budgetåret 1982/ 83.

Sedan 1979 har SGU gjort torvmarksinventeringar på uppdrag av nämn­den för energiproduktionsforskning (NE). Vidare har på uppdrag av vissa länsstyrelser och kommuner genomförts torvinventeringar. Inom ramen för uppdraget från NE har SGU byggt upp eU ADB-baserat datalag­ringssystem för torvuppgifter. Uppdraget slutförs under innevarande bud-


 


Prop. 1981/82:99                                                    83

getår. Enligt SGU bör verksamheten inom delprogrammet innefatta en fortsatt torvinventering samt en löpande uppdatering och vidareutveckling av det ADB-baserade torvarkivet.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet torvinvente­ring och torvarkiv 1 800000 kr.

Efterhand som torvutvinning och därmed sammanhängande verksamhet ökat i omfattning har från olika håll aktualiserats frågan om behovet att inrätta organ med speciella uppgifter på torvutvecklingsområdet. NE har på torvområdet svarat för ett omfattande utredningsarbete. Genom stöd till forsknings- och utvecklingsprojekt och publicering av forskningsrapporter har de ökade kunskaperna kunnat spridas. I avsikt att ge en översiktlig totalbild av resultaten från verksamheten inom området torvenergi publi­cerades i mars 1981 rapporten (NE 1981:5) Torv - Resultat, utveckUngs-läge och förutsättningar. Ett år tidigare publicerade oljeersättningsdelega-tionen rapporten (Ds I 1980:3) Torv för energisektorn. Denna innehöll bl. a. lägesredovisning och analys av aktuella problem och hinder pä torv-energiområdet.

Från länsstyrelsen i Norrbottens län resp. Umeå kommun har kommit förslag om inrättande av torvlaboratorium. Länsstyrelsens förslag har remissbehandlats. Yttrande över förslaget har avgivits av statens natur­vårdsverk, statens planverk, statens industriverk, SGU, mineralverks­kommittén, NE, oljeersättningsdelegationen och energiverkskommittén. De flesta remissinstanserna avstyrker eller är tveksamma till att nu ta ställning till förslaget. NE anser att olika projekt och utredningar först måste genomföras och utvärderas innan ställning kan tas till förslag i frågan. Oljeersättningsdelegationen intar likaledes en avvaktande inställ­ning och framhåller den berörda branschens egen roll och medverkan i ett eventuellt projekt. Mineralverkskommittén pekar på den kompetens som nu fmns och kommer att finnas inom SGU och det uppdragsorgan som skall inrättas.

Georegister

SGU föreslår att detta nya delprogram inrättas fr. o. m. budgetåret 1982/ 83. Bakgrunden är att mineralpolitiska utredningen (MPU) i sitt slutbetän­kande (SOU 1980:12) Mineralpolitik föreslog att ett georegister för prospekteringsändamål bör inrättas som delmål till ett mer allomfattande informationssystem av typ geoarkiv. Registret skall vara öppet för alla organisationer som hanterar geovetenskaplig information. Hela uppbygg­naden av registret beräknas av SGU ske på tre år.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet georegister 620000 kr.


 


Prop. 1981/82:99                                                    84

Nordkalottprojektet

SGU föreslår att detta nya delprogram inrättas fr. o. m. budgetåret 1982/ 83. Projektet är samnordiskt och syftar tUl att definiera malmförande formationer och strukturer på Nordkalotten. Projektet beräknades vid starten år 1980 pågå i fem år men har sedan förlängts med ett år. SGU disponerar för perioden t. o. m. utgången av år 1982 7,5 milj. kr. från det under Qortonde huvudtiteln för budgetåret 1979/80 uppförda reservations­anslaget C 5. Bidrag tiU sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet nordkalottpro­jektet 2300000 kr.

Program 3. Myndighetsuppgifter och information

En av SGU:s huvuduppgifter är att dokumentera Sveriges geplpgi pch sprida infprmatipn härpm. Verksamheten inom programmet syftar till att informera såväl internt som externt i frågor inom det geovetenskapliga området.

Fr. o. m. budgetåret 1982/83 ingår som jag tidigare nämnt i SGU:s verk­samhet också handläggning och viss tillsyn enligt mineraUagstiftningen samt prognos- och utredningsverksamhet med inriktning på mineralför-sörjningsfrågor.

Myndighets- och utredningsuppgifter

I enlighet med riksdagens beslut våren 1981 förs fr.o.m. budget­året 1982/83 de uppgifter som tidigare ålåg industriverket över till SGU. För denna verksamhet bör inrättas ett nytt delprogram. Verksamheten om­fattar i huvudsak handläggning av löpande ärenden enligt minerallagstift­ningen. Inom delprogrammets verksamhet ligger också arbetet med att utarbeta prognoser över Sveriges försöijning av mineraUska råvaror samt utredningar inom detta och närliggande områden.

Information

Verksamheten inom delprogrammet omfattar SGU:s bibliotek, central­arkiv, museum med samUngar och utställningsverksamhet, extern och intern infprmatipn samt publiceringsverksamhet och georegister.

För budgetåret 1982/83 beräknar SGU för delprogrammet information 5086000 kr.

Föredraganden

För egen del vill jag anföra följande.

SGU har i tidigare nämnd skrivelse redovisat kostnadsökningar under budgetåret 1981182 tiU följd av pris- och löneomräkningar.


 


Prop. 1981/82:99                                                     85

Jag beräknar för ökade kostnader på grund av höjda löner m. m. för SGU:s personal under anslaget Sveriges geologiska undersökning: Geolo­gisk kartering samt information och dokumentation 366000 kr. samt för Sveriges geologiska undersökning: Prospektering m. m. 278000 kr.

Som jag inledningsvis nämnde har ett flertal utredningar och rapporter initierats och framlagts. I samband med min föredragning tidigare av de allmänna utgångspunkterna för mineralpolitiken redogjorde jag även för min syn på dessa utredningar m.m. Mina överväganden i det följande av SGU:s medelsbehov för budgetåret 1982183 skall således ses mot bakgrund av mina tidigare allmänna ställningstaganden.

Som jag tidigare anfört bör SGU disponera de delar av anslagen till mineralförsörjningen som är avsedda för förenklad berggrundskartering och storregionala geokemiska undersökningar. Mot denna bakgrund be­räknar jag att SGU bör få disponera 8,5 milj. kr. och 5,1 milj. kr. till de av SGU föreslagna delprogrammen förenklad berggrunds- och jordartskarte­ring resp. geokemisk kartering.

För delprogrammet geologisk dokumentation beräknar jag 4536000 kr. varav 200000 kr. avser täckning av driftkostnader för ett borrkärnarkiv i Bergslagen.

Mineralverkskommittén anser att SGU bör få i uppdrag att principieUt utreda frågan om borrkärnarkiv vad gäller tillhörighet och finansiering. Jag delar kommitténs uppfattning och avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen aU ett sådant uppdrag ges. Vad gäller verksamheten under de närmaste budgetåren förordar jag emellertid att nuvarande rikt­linjer inom SGU skaU fortsätta gälla.

Som anmäldes i prop. 1980/81:100 (bil. 17 s. 102) bör det ankomma på konsumenterna av uran att bekosta den ytterligare uranprospektering som de bedömer nödvändig. Den statliga anslagsfinansierade uranprospekte­ringen upphör därmed i huvudsak per den 30 juni 1982.

Kunskapen om de radioaktiva ämnenas fördelning i den geologiska miljön kommer emellertid tiU användning inom många områden, bl. a. vid bedömning av olika strålskyddsfrågor.

Den dokumentation av det naturliga radioaktiva fältet som SGU bedrivit inom ramen för den anslagsfinansierade uranprospekteringen bör därför enligt min mening fortsätta, lämpligen inom ett särskilt delprogram under program 2 Dokumentation. Jag beräknar för delprogrammet dokumenta­tion av det radioaktiva fältet 5 740000 kr.

Spm jag tidigare anfört, vid min behandling av prganisatipnsfrågprna, bör SGU ha ett utökat ansvar för information på mineralområdet och som en följd av detta bör också ett georegister byggas upp vid myndigheten. Registret skall i första hand ge uppgift om vilken geoinformation som finns på olika institutioner, myndigheter och företag av intresse för bl. a. pro-spekteringsorganisationerna. Informationen som sådan avses inte ingå i registret. Georegistret skall vara datorbaserat. Genom detta register ökar


 


Prop. 1981/82:99                                                     86

förutsättningarna för ett utvidgat informationsutbyte mellan SGU och gruv- och mineralindustrin m. fl. Detta bör gagna den totala effektiviteten i landets prospektering. För georegister och särskilda arkivfunktioner för torv samt sand och grus föreslår jag att SGU får använda högst 2 milj. kr., därav för georegister 620000 kr., av anslaget.

Vad gäller de inventeringar av sand och grus samt tprv spm SGU begärt medel för anser jag att sådana inventeringar, från råvaruförsörjningssyn­punkt, bör behovsprövas och även finansieras av konsumenterna av dessa råvaror. Vad gäller plika uppgifter på tprvpmrådet bör myndighetens an­svar knyta an till det övergripande ansvaret för dpkumentatipnen av lan­dets geplpgiska beskaffenhet pch tillämpningen av minerallagstiftningen. I anslutning till verksamheten vid torvarkivet kan detta innebära uppgifter med inslag av information bl. a. i utbildningssyfte.

Mineralverkskommittén har i sitt yttrande påpekat att det finns en kom­mersiell marknad för torvinventeringar och att dessa på uppdrag kan utföras av uppdragsbolaget. Jag instämmer i denna bedömning.

Mot denna bakgrund är jag inte heUer beredd att föreslå inrättandet av nya organ på torvområdet. Det bör ankomma pä berörda intressenter att ta initiativ till och genomföra de gemensamma projekt i de organisations­former och inom de ekonomiska ramar de finner svarar mot deras behov.

I samband med att vissa av industriverkets uppgifter på mineralområdet förs över till SGU inrättas ett nytt delprogram på SGU, Myndighets- och utredningsuppgifter. För detta nya delprogram beräknar jag totalt 1975 000 kr. varav 85000 kr. utgör en överföring av medel för administrativa re­surser från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader.

Jag har i det föregående vid min behandling av SGU:s organisation utförligt behandlat myndighets- och utredningsuppgifterna inom detta för SGU nya område.

Vad gäller framställningen av de geofysiska kartorna bör SGU finansiera och ansvara för hela framställningen och produktionen, Uksom det all­männa nyttiggörandet av kartorna. Uppdragsbolaget bör endast - mot ersättning — svara för det tekniska genomförandet samt utveckling och service av flyginstrument o.d. vad gäller erforderliga flygmätningar, lik­som att äga och ansvara för erfprderlig utrustning för denna verksamhet. Självfallet bör därvid samarbetet mellan de båda organen och SGU:s styrning av uppdraget flnna former som gör att SGU i full utsträckning får inflytande samt vederbörlig insyn i flygverksamheten. Jag återkommer till denna fråga vid min behandling av medelsbehovet m. m. för uppdragsbola­get.

Det samnordiska projektet på Nordkalotten som SGU f. n. deltar i är ett tidsbegränsat särskilt projekt och bör därför inte tas upp som ett särskilt delprogram. SGU disponerar t.o.m. utgången av år 1982 medel från det under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 1979/80 uppförda reservations-


 


Prop. 1981/82:99                                                    87

anslaget C 5. Bidrag till sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län. Resterande kostnader för budgetåret 1982/83 bör bestridas inom den särskilda medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län som jag avser föreslå vid min anmälan av förslag till regional utveck­lingspolitik och resurshushållning. Projektet bör enligt min mening i aUt väsentligt utföras av myndigheten.

Med hänvisning tiU sammanställningen och vad jag nyss anfört beräknar jag anslaget för budgetåret 1982/83 till 61385000 kr.


D 2. Sveriges geologiska undersökning: Utrustning

1980/81 Utgift

6475922

1981/82 Anslag

5000000

1982/83 Förslag

800000

Reservation        12770521

Anslaget är avsett att finansiera SGU:s investeringar i mer kostnadskrå-vande utrustning. Ränta och avskrivning på utrustningskapitalet belastar de program inom vilka utrustningen används. Utrustningen som anskaffas med anlitande av utrustningsanslaget tillförs SGU:s utrustningskapUal. Medel motsvarande avskrivning och förräntning av utrustningskapitalet omförs till särskild inkomsttitel på statsbudgeten.

SGU:s investeringar bör även fortsättningsvis finansieras på detta sätt.

SGU:s utrustningskapital (I 000 kr).

Objektgrupp          Oavskrivet  Oavskri-   Anskaffning 1982/83

värde    vet värde   -----------------

1981-07-01    1982-07-01 SGU    Föredraganden
beräknar
                    

SGU           Totalt SGU    Uppdrags-

bolaget

 

Borrutrustning

4284

6672

760

526

_

526

Föriäggningar

717

976

-

-

-

-

Fordon

2 223

3097

2035

1410

149

1261

Geofysisk fältutrustning

4688

5731

2825

1957

293

1664

Geofysisk lab.utrustning

1 158

1249

430

298

73

225

Kemisk lab.utrustning

4446

5 572

744

515

-

515

Verkstadsutrustning

573

1 104

-

-

-

-

Övrig utrustning

3421

3168

424

294

285

9

Totalt

21510

27569

7218

5000

800

4200

I sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 anför SGU i huvudsak följande.

Anslaget bör för budgetåret 1982/83 uppgå till 7218000 kr. Av beloppet avser 5 302000 kr. ersättning av äldre försliten utrustning, 1218000 kr. hänför sig till sådan anskaffning som bör göras för rationalisering och kvalitetshöjning av pågående verksamhet och 668000 kr. avser anskaffning i syfte att höja driftsäkerheten och förbättra arbetsförhållandena.


 


Prop, 1981/82:99                                                                  88

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag medelsbehovet för utrustningsdetaljer tiU ett värde av över 10000 kr. under budgetåret 1982/83 till 5 milj. kr., därav för förvaltningsmyndigheten 800000 kr.

Mineralverkskommittén har i sin skrivelse den 28 januari 1982 lämnat förslag på fördelningen mellan förvaltningsmyndigheten och uppdragsbola­get av värdet på SGU:s utrustning och inventarier per den 30 juni 1981, utrustningsanslaget för budgetåret 1981/82 och förslaget till utrustningsan­slag för budgetåret 1982/83 samt vid budgetåret 1982/83 på anslaget ingåen­de reservation enligt följande (1000 kr.).

Totalt       därav för

SGU      Uppdrags-

bolaget


21549

4236

17313

12771

3 193

9578

5000

554

4446

5000

765

4235

Oavskrivet värde 1981-06-30 Reservation 1981-06-30 Anskaffning 1981/82 Anskaffning 1982/83

Totalt                                              44320    8748       35572


Jag biträder i huvudsak kommitténs förslag till fördelning av SGU:s utrustningskapital.

4.2 Uppdragsbolagets finansiering

Jag går nu över till frågan om medelsbehov m. m. för uppdragsbolaget. Härvid behandlar jag även frågor om vilken utrustning som bör föras över till bolaget.

 

Uppdragsgivare

Beräknade intäkter 1982/83 (1000 kr.)

Nämnden för statens gruvegendom

SKBF/KBS

SKBF prospektering

Sveriges geologiska undersökning

Övriga

Summa

57400 28500 19000 17000 8500

130400'

' Därutöver tillkommer uppdrag från det tidigare nämnda basprospekteringsprojek-tet inom ramen för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län.

Den största uppdragsgivaren inom ingenjörsgeologin är f. n. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) med projekten Kärnbränslesäkerhet (KBS) och Programrådet för radioaktivt avfall (PRAV). Båda dessa pro­jekt avser utredningar och undersökningar av långsiktig karaktär för slut­lagring av upparbetat kärnbränsle eller direkt deponering av utbränt bräns­le. Vad avser prospektering är den största uppdragsgivaren nämnden. SGU bedriver sedan år 1977 uranprospektering på uppdrag av SKBF.


 


Prop. 1981/82:99                                                    89

SGU förutsätts köpa tjänster av bolaget för närmare 17 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Bl. a. avses större delen av den förenklade berggrunds-och jordartskarteringen, den geokemiska karteringen samt all flygmätning för karteringsändamål utföras av bolaget på uppdrag av SGU.

Föredraganden

SGU:s uppdragsverksamhet kännetecknas av ett antal stora uppdragsgi­vare med uppdrag av långsiktig karaktär.

Enligt min uppfattning har uppdragsbolaget goda förutsättningar att utvecklas till ett effektivt konsultföretag för malm- och mineralprospekte-ring, torvundersökningar, berggrundsundersökningar och ingenjörsgeologi såväl i Sverige som utrikes, inte minst genom dess höga kompetens inom geoområdet. Den volym och den varaktighet som uppdragen redan nu karaktäriseras av medverkar till att ge bolaget goda möjligheter att nå detta mål. Bolagets etablering innebär en offensiv satsning på en utvecklingsbar konsultorganisation inom hela geoområdet.

Vad gäller SGU:s internationella verksamhet kommer jag i det följande att särskilt behandla denna fråga.

I sin prognos över beräknade intäkter för bolaget har kommittén utgått från de i januari 1982 kända uppdragen. Likom kommittén anser jag dock att det på de områden man redan i dag har verksamhet finns goda förutsätt­ningar att inte bara öka antalet uppdrag utan också att bredda uppdragen till att omfatta fler moment än i dag. Dessa områden är främst prospekte­ring i dess olika former samt vissa områden inom ingenjörsgeologi som t. ex. olika slag av markundersökningar vad gäller undeijordsanvändning m.m. för olika ändamål. Bolaget bör på sikt även kunna konkurrera vad gäller utförande av delar av större projekt t. ex. markundersökningar för dragning av gasledningar samt undersökningar för utvinning av geotermisk energi.

Det finns därutöver ytterligare områden som bolaget kan överväga att gå in på. Torv är ett relativt nytt sådant område där SGU har såväl kompetens som resurser att åtaga sig uppdrag från bl. a. kommuner, länsstyrelser, energiverk och företag. Bolaget bör kunna medverka vid såväl inventering, detaljerade undersökningar som efterföljande steg i projektering och even­tuellt även genomförande av begränsade torvbrytningsföretag.

Ett annat område som är av stort intresse och där uppdragsvolymen kan förväntas öka är naturvårdsundersökningar där SGU på uppdrag utför utredningar angående miljöpåverkan av olika aktiviteter t. ex. avfallsde-ponering. Lokala och regionala såväl som centrala myndigheter kan för olika syften bl. a. planering av bebyggelse m. m. ha behov av underlagsma­terial i form av olika typer av inventeringar m. m.

Vad gäller flygverksamheten förordar jag, som har framgått tidigare, att det tekniska genomförandet samt utveckling och service av flyginstrument


 


Prop. 1981/82:99                                                    90

o.d. vad gäller erforderliga flygmätningar för såväl karterings- som pro­spekteringsändamål helt förläggs till bolaget. Detta innebär som jag också förordade tidigare vid min behandling av utrustningsanslaget för SGU, självfallet, att berörd utrustning o.d. inom nuvarande SGU övergår till bolaget. Bolaget skaU således kunna utföra flygmätningar på uppdrag.

Genom denna förläggning av flygverksamheten underlättas utvecklingen av flygverksamhet för prospektering - inom och utom Sverige - genom de basresurser som uppdragen från SGU skapar.

Härmed skapas också de bästa förutsättningarna för en bredare samver­kan och - på sikt - även direkt samordning med gruv- och mineralindu­strins prospekteringsflyg. Möjligheterna ökar därmed, enligt min mening, också för en samordning av den flyggeofysiska verksamheten inom både prospekterings- och karteringsområdet i Sverige.

Enligt mineralverkskommittén bör till uppdragsorganet från nuvarande SGU föras utrustning och inventarier till ett beräknat värde av 30,0 milj. kr. Dessutom bör uppdragsbolaget ges ett medelstillskott på 4,2 milj. kr. för inköp av utrustning och inventarier under budgetåret 1982/83.

Jag biträder i huvudsak kommitténs förslag och föreslår att aktiekapita­let i uppdragsbolaget tecknas dels genom att nyss nämnda utrustning förs över till bolaget som apportegendom dels genom ett tillskott av medel. I samband med aktieteckningen skall en ny värdering av apportegendomen göras enligt aktiebolagslagens bestämmelser.

Jag förordar att aktier tecknas i uppdragsbolaget för 70,0 milj. kr. och att regeringen i samband härmed förbehåller sig rätten att bestämma hur stor del som skall utgöra aktiekapital. Med hänsyn till att apportegendomens värde har beräknats tiU 30,0 milj. kr. erfordras ett tillskott av medel på 40,0 milj. kr. I detta har jag beräknat 4,2 milj. kr. för utrustning och inventarier för budgetåret 1982/83 i huvudsak i enlighet med kommitténs förslag. Jag har också beräknat medel för att ge uppdragsbolaget möjlighet att inrätta eller ingå som delägare i aktiebolag för internationell verksamhet.

Jag förordar således att ett anslag av 40 milj. kr. för detta ändamål tas upp på tUläggsbudget III för statsbudgeten för innevarande budgetår.

Kommittén har gjort en beräkning av storleken på den balanserade förlusten inpm nuvarande SGU per den 30 juni 1982. Denna har av kpm­mittén beräknats tiU ca 23 milj. kr. Likspm kommittén anser jag att under-skoUen för budgetåren 1980/81 och 1981/82 bör täckas i sin helhet. Jag återkommer till denna fråga vid min anmälan till tilläggsbudget till stats­budgeten för budgetåret 1982/83 då en mer definitiv beräkning av under­skotten torde föreligga.

I sitt inledningsskede är det enligt kommittén nödvändigt att bolaget disppnerar ett visst rörelsekapital utöver aktiekapitalet. Bolagets tillgångar torde inte medge att säkerheter för lån för detta ändamål utan vidare kan ställas av bolaget. För att underiätta en upplåning kan staten behöva ställa särskild säkerhet tiU förfogande för bolaget. Jag instämmer i denna bedöm-


 


Prop. 1981/82:99


91


ning och förordar således att bolaget ges en statlig kreditgaranti på 40 milj. kr. Garantiförbindelsen bör tecknas av riksgäldskontorel.

 

4.3 Bergsstaten

 

D 3. Bergsstaten

 

1980/81 Utgift

1911589

1981/82 Anslag

1799000

1982/83 Förslag

2076000

Bergsstatens verksamhet styrs i stort av den gruvrättsliga lagstiftningen framför allt gruvlagen (1974: 342) och gruvkungörelsen (1974:344). Bergs­statens myndighets- och kansliuppgifter omfattar i huvudsak ärenden om inmutning, utmål och markanvisning samt försvar av utmål, liksom upp­börd av försvars- och inmutningsavgifter, förande av gruv- och mineralre­gisterverksamhet samt viss statistik. Därtill kommer relativt omfattande och under senare år ökande arbetsuppgifter enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, som trädde i kraft den 1 januari 1975. Framför allt handläggningen av frågor i samband med torvkoncessioner har ökat kraftigt i volym under det senaste året.

Enligt gruv- och minerallagen ankommer det f. n. både statens industri­verk och bergsstaten att utöva tillsyn över gruvdriften i landet. Med stöd av bl. a. gruvkungörelsen meddelar industriverket särskilda föreskrifter för arbetets utförande. Det praktiska tillsynsarbetet utförs av bergsstatens tjänstemän.

 

 

 

1981/82

1982/83 beräknar

 

 

Statens industriverk

Före­draganden

Personal

 

 

 

Handläggande personal Övrig personal

4

5

9

-

-

Anslag

 

 

 

Förvaltningskostnader

Lokalkostnader

Kungörelsekostnader

1481000 153000 165000

+ 194000 +203000 + 17000

+ 63000 +201 000 +  13000

 

1799000

+414000

+277000

Med stöd av minerallagstiftningen pch mptsvarande äldre lagstiftning tas genpm bergsstatens försprg ut vissa avgifter på det gruvrättsliga pmrådet. Vidare skall enligt kungörelsen (1966:315) angående tillämpningen av la­gen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln avgift erläggas tUl statens industriverk för tiUstånd till sand-, grus- eller stentäkt på kontinen-


 


Prop. 1981/82:99                                                    92

talsockeln. Samtliga dessa avgifter redovisas på statsbudgetens inkomst­sida under titeln 2528. Avgifter vid bergsstaten. Avgifterna beräknas uppgå tiU sammanlagt ca 6,5 milj. kr. för budgetåret 1981/82 och 6,7 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Motsvarande avgifter uppgick budgetåret 1980/81 till 5,9 milj. kr.

I avvaktan på en ny organisation på mineralverksområdet har industri­verket i sin anslagsframställning för bergsstaten inte vidtagit någpn ned­skärning med 2% enligt regeringens anvisningar. För budgetåret 1982/83 beräknar industriverket anslaget till bergsstaten tiU 2214000 kr. enligt följande.

1.    Pris- och löneomräkning +126000 kr.

2.    Ökade lokalkostnader med 203 000 kr.

3.    Ökade kungörelsekostnader med 17000 kr.

4.    Övriga expenser engångsanvisning 69000 kr.

Enligt MPU fungerar bergsstaten bra vad gäller de uppgifter den enligt sin instruktion skall sköta. Det ökande behovet av infprmatipn pch rådgiv­ning på mineralområdet till regionala organisationer och myndigheter har emellertid enligt utredningen lett till att resurserna synes vara för små.

Föredraganden

För egen del vill jag anföra följande.

Vad gäller informationsverksamheten, som jag tidigare har redogjort för, blir bergsstatens uppgifter på detta område relativt begränsade genom nya SGU:s tillkomst och det georegister som jag har föreslagit skall byggas upp inom denna myndighet. Vad avser den ökade arbetsbördan i samband med torvkoncessioner återkommer jag i det följande med vissa lagförslag till förenkUngar som avsevärt kommer att underlätta även bergsstatens upp­gifter på detta område. Å andra sidan återkommer jag i det följande även med vissa förslag, som om de genomförs och får avsedd effekt, på längre sikt, i viss mån kan öka bergsstatens arbetsbelastning.

Jag vUl därför inte utesluta att det på sikt kan finnas behov av en förstärkning av bergsstaten. En sådan bör i så fall genomföras genom en omfördelning av resurser från SGU fill bergsstaten. Det bör ankomma på SGU, som chefsmyndighet för bergsstaten, att vid behpv aktualisera frå­gan. Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget för budgetåret 1982/83 till 2076000 kr.

4.4 Nämnden för statens gruvegendom

Jag övergår nu till att behandla budgetfrågorna för nämnden. Liksom för innevarande budgetår bör medlen anvisas över två olika anslag. Mineral­verkskommittén har den 22 oktober 1981 yttrat sig över nämndens anslags­framstäUning. Utöver anslagsframstäUningen har nämnden i särskUd skri­velse den 12 oktober 1981 redovisat sin planering för prospektering budget­åren 1981/82 och 1982/83.


 


Prop. 1981/82:99


93


D 4. Statens gruvegendom: Prospektering och brytvärdhetsundersökningar

1981/82 Anslag     72077000

1982/83 Förslag    58400000

Nämnden anför i sin anslagsframställning bl. a. följande.

Vid uppläggningen av prospekteringsverksamheten har nämnden utgått från att denna skall förläggas tUl de nya malmprovinser som redan påvisats eller kommer att påvisas genom den prospektering som utförts under fältsäsongema åren 1980 och 1981.

Utgångspunkten för budgetförslaget är att verksamheten skall behållas på oförändrad nivå. En omräkning av budgetramarna enligt huvudförslaget medför enligt nämnden att antalet projekt och vissa projekts omfattning måste reduceras.


1981/82


1982/83 beräknar (1000 kr.)


 


Nämnden för statens gruv­egendom


Före­draganden


 


Anslag

Prospekteringsuppdrag Brytvärdhetsundersökningar

Totalt


70091000   +6842

1986000   +  219

+7061

72077000


-12691 -    986

-13677'


' Från anslaget har till SGU överförts 13,6 milj. kr. avsedda för förenklad berg­grundskartering och storregionala geokemiska undersökningar.

Nämnden planerar att fortsätta den prospekteringsverksamhet som in­letts med inriktning på legeringsmetaUer. I Norrbotten pågår eller planeras prospektering efter metallerna kobolt, molybden, nickel och krom. En uppföljning av basprospekteringsprojektet i Jokkmokk pågår. I Västerbot­ten planeras uppföljningsarbeten med bl.a. borrningar på vissa fyndighe­ter. En fortsatt provtagning planeras för de upptäckta malmprovinserna i södra Norrland. De undersökningar som inletts i Bergslagen på grundval av det omfattande basprospekteringsmaterialet beräknas fortsätta med en viss ökning av resursinsatserna.


 


Prop. 1981/82:99


94


Områden med pågående prospektering, totalt sen, efter legeringsmetaller samt gruva (Yxsjöberg) i drift

---- "v-O Stockholm

7i

Göteborg \o

Malmö

Källa: Statens industriverk.


 


Prop. 1981/82:99


95


Prospekteringen efter industrimineral har enligt nämnden hittills varit koncentrerad tUl Skåne med inriktning på kaolin. Under budgetåret 1982/83 kommer resultaten från basprospekteringsprojekten under åren 1978-1981 att föreligga. Antalet projekt väntas därefter öka och en ökad satsning med inriktning på industrimineral med verksamheter över hela landet kan förutses.

Läget för nämndens prospektering baserad på den basprospektering som utförts under åren 1978—80 redovisas i nedanstående tabell.

 

BASPROSPEKTERING 1978-80

 

 

Antal påträffade fyndig-

Geografiskt område

Typ av påträffad

heter för vilka utvärde-

 

malmprovins

ring pågår

Skåne

Kaolin

6

Askersund-Örebro-

Resultat

 

Karlskoga

föreligger

 

Västra Värmland

1981/82

 

Västra Dalarna

Volfram, tenn Koppar

3 1

 

Bly, zink

-

Filipstadsområdet

Ingen typisk

Små fyndigheter med varie-

 

provins

rande metallinnehåll

Dalsland

Koppar, silver

2

Västra Hälsingland

Volfram, tenn

-

Vindelnområdet i

 

 

Västerbotten

Nickel, koppar

4

Sorsele-Storuman-

 

 

Lycksele

Volfram, tenn m. m.

14

Moskosel

Molybden

1

Vittangi

Kobolt

3

Naimakka

Nickel

Södermanland

Silver

2

Östra Norrbotten

Resultat 1981/82

 

Den gruvegendom som nämnden förvaltar utökas kontinuerligt genom prospekteringsverksamheten. För att närmare kunna utröna brytvärdheten av intressanta fyndigheter krävs ingående utredningar. Frågan angående fyndigheternas brytbarhet i rent tekniskt-praktiskt hänseende måste när­mare belysas. Detta sker normalt genom brytvärdhetsundersökningar. Inom ramen för dessa erhålls material för att utröna fyndigheternas anrik-ningsbarhet. Delar av sådana utredningar, främst vad avser undersökning­ar i laboratorie- och driftsmässig skala (pilotförsök), kan inte genomföras vid nämnden eftersom utrustning saknas och det också skulle ställa sig orealistiskt att anskaffa sådan. Dessa arbeten måste i stället genomföras av de företag och institutioner som har kapacitet och kunskap på resp. områ­de. Inom nämndens ram är sammanhållning och utvärdering av sådan extern verksamhet nödvändig bl.a. som bakgrund för förhandlingar öm upplåtelse och då beslut skall fattas huruvida utmål skall försvaras i fort­sättningen eller ej.


 


Prop. 1981/82:99                                                    96

MPU har bedömt tre huvudområden som viktigast för den framtida inriktningen av prospekteringen i Sverige, nämUgen prospektering efter nya slag av fyndigheter, t. ex. industrimineral och legeringsmetaller, grundläggande basprospektering i syfte att hitta nya malmprovinser samt prospektering i anslutning till befintliga driftsgruvor och anrikningsverk.

Föredraganden

För egen del vill jag anföra följande.

Under de senaste årtipnden har prpspekteringen i Sverige i hög grad inriktats mot järnmalm och basmetaller (koppar, bly, zink). Den inriktning av prospektering mot legeringsmetaller och industrimineral som har före­slagits av MPU har nu påbörjats. Det är angeläget att denna inriktning kan fortsätta i effektiva former. De mineralråvaror som enligt MPU i första hand kunde komma i fråga för intensifierade prospekteringsinsatser, dvs. de som nu bedöms kunna upptäckas i brytvärda kvantiteter, anger utred­ningen vara vissa industrimineral samt förmodligen i första hand molyb­den, volfram och nickel. Sannolikheten för nya fyndigheter bedöms vara något lägre för kobolt samt niob och tantal. Möjligheterna att hitta bryt­värda fyndigheter av titan eller att genom processutveckling möjliggöra utnyttjande av de kända fyndigheterna kan enligt MPU inte helt uteslutas.

Det är enligt min mening angeläget att nämndens prospektering - i lämplig omfattning - liksom f. n. har en något mer långsiktig inriktning än industrins i syfte att komplettera de satsningar gruv- och mineralindustrin själv gör. Detta är viktigt dels för att bredda den traditionella gruvindu­strins verksamhetsfält genom att skapa förutsättningar för gruvdrift inom nya geografiska områden, dels för att fortsätta en uthållig aktivitet mot legeringsmetaller m.m. trots en f.n. i många avseenden bristande avnä­marstruktur. En sådan statlig basprospektering utgör en investering för framtida prospektering och kan i många fall överbrygga gapet mellan SGU:s geologiska kartering och industrins uppföljande prospektering.

Å andra sidan, bl. a. mot bakgrund av de nya förenklade kartor, som SGU skall börja ge ut, men framför allt med tanke på behovet av att snabbare föra fram prpjekt tiU explpateringsstadiet talar enligt min mening mycket för en ökad koncentrering av nämndens prospektering tiU områden med befintliga anrikningsverk och utbyggd infrastruktur.

Som framgått av mina överväganden delar jag således MPU:s uppfatt­ning om de tre viktigaste huvudområdena för prospekteringen i Sverige. Det får emeUertid anses åligga nämnden att inom ramen för sina tillgängliga resurser och mot bakgrund av hur verksamheten med prospekteringsstö-det utfaller själv prioritera satsningarnas storlek inom respektive huvud­områden.

Förutom en viss inriktning av prospekteringen har MPU också föreslagit ett särskilt undersökningsprogram för de s.k. obrutna Qällområdena. En-


 


Prop. 1981/82:99                                                                   97

ligt beslut av riksdagen skaU speciella riktlinjer gälla inom dessa områden (prop. 1977/78:31, CU 1977/78:8, rskr 1977/78:99). Enligt min uppfaUning bör det ankomma på nämnden att själv prioritera sin geografiska inriktning av prospekteringen utifrån var möjligheterna att starta gruvdrift är störst.

Jag vill dock erinra om att utskottet vid sin behandling av frågan om pbrutna fjällområden betonade vikten av fortsatt prospektering i områ­dena. Vad avser gruvdrift anförde utskottet: "Utskottet ansluter sig till det grundläggande innehållet i de i propositionen förordade riktlinjerna, dvs. att endast mycket starka samhäUsintressen bör leda till alt gruvdrift bör komma ifråga. Den förordade och preciserade förutsättningen att områdets tillgänglighet inte ökar väsentUgt och att skadan från naturvårdssynpunkt blir liten kan emellertid knappast strikt hävdas mot de tyngst motiverade brytningsintressena. Konflikten får då lösas från fall till fall genom beslut, i regel vid prövning av fråga om gränsändring. Den restriktiva utgångspunk­ten bör slås fast för att inte grundläggande syften skall gå förlorade, men avvägningarna måste i praktisk hantering bli beroende också av den vikt man tillmäter ett aktuellt brytningsprojekt."

Vid min anmälan till prop. 1980/81:130 om industripolitikens inriktning m.m. förordade jag att de delar av nämndens anslag som användes för förenklad berggrundskartering eller storregionala geokemiska undersök­ningar borde disponeras av den nya föreslagna förvaltningsmyndigheten. Detta innebär att medlen fr. o. m. budgetåret 1982/83 överförs till SGU där de inordnas under delprogrammen för kartering. SGU har från detta anslag tillförts sammanlagt 13,6 milj. kr. Genom att det av nämnden drivna s.k. Bäckegruveprojektet upphör innevarande budgetår är det möjligt att för budgetåret 1982/83 i besparingssyfte minska anslaget med ca 7 milj. kr.

För prospekteringsuppdrag till det nyinrättade prospekteringsbolaget har jag beräknat 57400000 kr. och för brytvärdhetsundersökningar 1000000 kr. Totalt sett innebär förslaget att prospekteringen även fortsätt­ningsvis kan bedrivas på en hög nivå.

Det är, som jag tidigare betonat, enligt min uppfattning angeläget att nämnden kontinuerligt och på ett så tidigt stadium som möjligt prövar möjligheterna att bjuda ut gjorda fynd till gruvföretagen för vidare under­sökning och exploatering. Införandet av det stöd jag tidigare har förordat torde även innebära att förutsättningarna för nära och fortgående samarbe­te med gruv- och mineralindustrin ytterligare förbättras. Nämnden bör genom koncentreringen av dess resurser tUl en något mindre helt egen verksamhet ytterligare kunna öka sin effektivitet med sikte på att öka det ekonomiska utbytet av sin förvaltning av gruvegendomen.

För det stöd till prospektering jag har förordat bör nämnden använda de medel som anvisas för prospektering. Omfattningen av stödet bör prövas med utgångspunkt från de ansökningar om stöd som inkommer till nämn­den. Sett över en längre period bör en riktpunkt vara att nämnden dispone­rar högst hälften av de för prospekteringsändamål anvisade medlen för 7   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                    98

prospekteringsstöd. För budgetåret 1982/83 bör dock medel för prospek-teringsstöd uppgå till högst 15 milj. kr.

Nämnden har hemställt om bemyndigande att göra fleråriga åtaganden för att underlätta planeringen av prospekteringen och brytvärdhetsunder-sökningarna och därmed kunna bedriva verksamheten mer rationellt. Med hänsyn till behovet av en långsiktig planering av nämndens verksamhet bör liksom vad gäller innevarande budgetår sådant bemyndigande ges. Därut­över bör även möjligheterna för långsiktig planering ytteriigare förstärkas. Jag förordar därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1982/83 fatta beslut om prospektering, prospekterings­stöd och brytvärdhetsundersökningar som innebär åtaganden om samman­lagt högst 38 milj. kr. för budgetåret 1983/84, 25 milj. kr. för budgetåret 1984/85 och 16 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

D 5. Statens gruvegendom: Egendomsförvaltning m. m.

1981/82 Anslag    6371000

1982/83 Förslag    7470000

Nämnden anför i sin anslagsframstäUning bl. a. följande.

Nämnden kan genomföra sin uppgift att förvalta statens gruvegendom på flera olika säU. Utmål och andra rättigheter till mineralfyndigheter kan utarrenderas till olika företag för brytning. Nämnden kan även bryta fyn­digheter i samarbete med olika företag eller i egen regi.

En fortgående effektivisering av verksamheten eftersträvas genom en successiv kompetensuppbyggnad inom nämndens kansli samt genom för­bättringar av system och metoder för styrning och uppföljning av nämn­dens prospekteringsuppdrag. Som resultat härav har nya föreskrifter utar­betats för nämndens prospekteringsuppdrag. De nya reglerna innebär en viss rationalisering men även en skärpning av den ekonomiska uppföljning­en av nämndens prospekteringsbeställningar. Syftet är att genom samord­ning av geologiska och ekonomiska rapporter åstadkomma en effektivare styrning av nämndens prospekteringsinsatser. Vidare har ingående för­handlingar förts i syfte aU finna en övergripande avtalsmodell för utarren­dering av utmål eller andra rättigheter för brytning av mineralfyndigheter. Som resultat härav har arrendeavtal tecknats baserade på vinstandel. Principen för redovisning av mervärdeskatt har ändrats. Den för nämndens verksamhet nya redovisningsmetoden innebär att anslagsposten "mervär­deskatt" kan slopas fr. o. m. budgetåret 1982/83.

Exploatering inom statliga gruvräUer sker f. n. huvudsakligen vid fyn­digheter som har utarrenderats till Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Boliden Mineral AB. Nämnden beräknar arrendeinkomsterna under budgetåret 1981/82 till 18 milj. kr. vilket innebär en ökning med 4 milj. kr. jämfört med föregående budgetår.


 


Prop. 1981/82:99


99


 

 

 

1981/82

1982/83 beräknar

 

 

Nämnden för

Före-

 

 

statens gruv-

draganden

 

 

egendom

 

Anslag

 

 

 

Inmutnings-

 

 

 

kostnader

2000000

-

Utmåls-

 

 

 

läggningar

250000

-

-   100000

Förvaltnings-

 

 

 

och utrednings-

 

 

 

kostnader

1121000

+   144000

+ 3 124000'

Mervärdeskatt

2000000

-2000000

-2000000

Kommunala skatter

1000000

-

-

Lokalkostnader

 

-

+    75000

Totalt

6371000

-1856000

+1099000

' Häri ingår även löner, sjukvård, resor, expenser m. m. Till denna anslagspost har för förvaltningskostnader förts 135 000 kr. från anslaget B 1. (SIND).

Pris- och löneomräknat huvudförslag +27000 kr.

Mineralverkskommittén har i sitt förslag tUl utformningen av myndig­hetsorganisationen på mineralområdet förordat att ett särskilt kansli bildas för nämnden samt att tiU detta överförs 12 tjänster från statens industri­verks mineralbyrå. Härutöver föreslår kommUtén att ytterligare två tjäns­ter inrättas vid nämnden, nämUgen dels en chefstjänst, dels ytterligare en tjänst med inriktning på mineralteknik.

Föredraganden

För egen del vill jag anföra följande.

Av stor betydelse i nämndens fortsatta verksamhet blir anknytningen till det föreslagna prospekteringsrådets resp. mineralresursrådets verksam­het. Dessa råd administreras av SGU i Uppsala. Inom ramar för rådens verksamhet skall ett betydelsefullt samarbete äga rum. I detta samarbete deltar bl. a. representanter för gruvintressenter, däribland nämnden. Sam­arbetet förutsätts leda till en effektiv samordning av de samlade resurserna för prospektering, mineralteknik och även FoU-satsningar. För nämndens vidkommande är det av stor betydelse att detta arbete kontinuerligt ökar dess kunskaper om och erfarenheter av den praktiska verksamheten på mineralutvinningsområdet. Nämndens viktiga uppgift att, bl.a. på grund­val av samarbetet i prospekteringsrådet, bevilja stöd till prospektering och att i eget samarbete med annan gruvintressent driva projekt, förutsätter en kompetens som för nämndens vidkommande, med dess begränsade perso­nella resurser, förutsätter nära kontakter med andra myndigheter och organ, som t. ex. överstyrelsen för ekonomiskt försvar, styrelsen för tek­nisk utveckling (STU), högskolan i Luleå och andra forskningsorgan.


 


Prop. 1981/82:99                                                   100

Den ändrade verksamhetsinriktning som jag har förordat för nämnden, innebär att nya styrmedel och samverkansformer prövas. Nämndens fram­tida roll och inriktning bör emellertid ytterligare övervägas dels mot bak­grund av vad jag tidigare anförde om behovet av effektivare former i verksamheten, dels i ljuset av de erfarenheter som efter hand vinnes av verksamheten i de nya organ och myndigheter som nu påbörjar sin verk­samhet. Jag vill därför mot bakgrund av vad jag har anfört förorda att nämndens kansli t. v. lokaliseras till Stockholmsområdet eller dess ome­delbara närhet, beroende på vilka samordningsfördelar som kan vinnas med lokalmässig anknytning till annat organ. Det ankommer på regeringen att närmare utreda denna fråga.

Jag biträder kommitténs förslag till fördelning av tjänsterna vid industri­verkets mineralbyrå meUan SGU och nämnden. Enligt min uppfattning bör inte ytterligare tjänster flyttas bort från verket som en följd av denna omorganisation inom mineralområdet. Jag är dock inte beredd att inrätta mer än ytterligare en tjänst utöver de som tillförs nämndens kansli från industriverket. Antalet anställda i kansliet blir därmed 13.

Då nu stora delar av den mineralpolitiska myndighetsorganisationen omorganiseras och delvis ges en förändrad inriktning bör en målsättning vara att söka anpassa de befintliga resurserna till de nya verksamhetsfor­merna.

För nämndens förvaltnings- och utredningskostnader beräknar jag 4245000 kr. varav för administrativa resurser 135000 kr.

Med hänvisning tUl sammanställningen beräknar jag anslaget till 7470000 kr.

5    Den internationella verksamheten vid Sveriges geologiska under­sökning m. m.

Jag tar nu upp vissa frågor om den internationella verksamheten vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) m. m.

Riksdagen beslöt våren 1980 att SGU skulle erhålla 600000 kr. spm lånemedel för att inleda en internatipnalisering av SGU:s uppdragsfinan-sierade verksamhet (prpp. 1979/80:125 bil. 11, NU 1979/80:49, rskr 1979/ 80:322).

Bildandet av ett separat bplag för utlandsverksamheten har därefter förberetts inom SGU genom ett flertal analyser och marknadssonderingar.

I betänkandet (SOU 1980:23) Stadigt kunnande till salu - export av tjänster från myndigheter och bolag - föreslogs åtgärder av den s. k. konsultexportutredningen för att öka export av tjänster.

F.n. gäUer om sådan verksamhet förordningen (1981:673) med vissa bestämmelser för statlig myndighets affärsdrivande verksamhet i utlandet. Förordningen är tillämplig på vissa angivna myndigheter pch innebär att


 


Prop. 1981/82:99                                                   101

dessa inpm sitt verksamhetspmråde bör uppmärksamma och ta till vara möjligheterna att inom eller utom riket för utländsk marknad marknadsföra sådana tjänster som myndigheten inte är förhindrad att tillhandahålla. Förordningen omfattar bl. a. nuvarande SGU.

Konsultexportutredningen föreslog att den internationella verksamheten vid SGU borde bedrivas i form av ett aktiebolag. Utredningen bedömde SGU:s möjligheter att etablera sig internationeUt som goda. Utredningens förslag har remissbehandlats. De remissinstanser som uttalade sig i frågan tillstyrkte förslaget om bolagsbildning.

U-ländema utgör enligt utredningen och andra bedömare en mycket stor internationell marknad för SGU:s tjänster. I dessa länder finns liksom i öststaterna ett mycket stort statligt inflytande i den industriella utveckling­en. Detta gäller inte minst mineralområdet. Internationella kontakter tas ofta på regeringsnivå eller via normala diplomatiska kanaler.

I de ramavtal som Sverige ingått under senare år med bl. a. afrikanska stater har bl.a. mineralutvinning nämnts som lämpligt samarbetsområde. Som exempel på ett annat lands fruktgivande samarbetsavtal på mineral­området kan nämnas det mellan Sovjet och Finland som haft stor betydelse för geovetenskapen och geoindustrin i Finland. Jag vill också peka på det nordiska geologiska samarbete som påbörjades under år 1980. Arbetet syftar till att identifiera större malmförande formationer på Nordkalotten. Från svensk sida deUar SGU.

Som jag tidigare nämnde har man från u-länderna kunnat notera en markant ökning av intresset för gruvverksamhet. Samtidigt har dock vill­koren för de stora internationeUa gruvföretagens verksamhet i dessa länder undergått en viss förändring, vilket bl. a. resulterat i avsevärda igångsätt­ningssvårigheter för ett utnyttjande av de nya malmförekomster som på­träffats. Denna osäkerhet har bl.a. sin orsak i ökade krav från många u-länder på inhemskt deltagande och nationell kontroll över för länderna viktiga industriprojekt. Ledningen av gruvnäringen har alltmer förskjutits från de stora internationella gruvföretagen till u-länderna själva. I ett flertal ekonomiska analyser under 70-talet, som behandlar u-ländernas utveck­lingsproblematik, påpekas gruvnäringens fundamentala betydelse för des­sa länders industriella expansion.

U-länderna har ännu ej tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för att kunna utnyttja mer än en bråkdel av sina potentiella malmtillgångar. Hämmande på bergsbrukets utveckUng i dessa länder blir enligt flertalet bedömare även förskjutningen från extern till intern ledning med åtföljande politiska, ekonomiska och sociala komplikationer. U-länderna har av na­turliga skäl inte heller en tillräckligt utbyggd prospekteringsverksamhet. Huvuddelen av denna sköts i många länder fortfarande av de stora interna­tionella gruvföretagen, vilket i många fall givit upphov till politiska kompli­kationer.


 


Prop. 1981/82:99                                                   102

Med hänsyn tiU den svenska bergshanteringens internationeUt mycket höga anseende finns det enligt min mening goda möjligheter för Sverige till utvidgat samarbete och ökad export av gruvutrustning och konsulttjänster inte minst till u-länder.

1 skrivelser tUl regeringen den 28 november 1980 och den 30 september 1981 har SGU redogjort för sin internationella verksamhet samt lämnat vissa bedömningar. SGU har även mot bakgrund av bl.a. konsultexport-utredningens slutsatser hemstäUt att få bilda bolag för denna verksamhet samt i skrivelse den 18 december 1981 även hemställt att få uppta förhand­lingar om att få inträda som delägare i Studsvik Analytica AB, som f. n. ägs av Studsvik Energiteknik AB, Analytica AB och Scanoil AB. Syftet med detta delägande är enligt SGU att förbättra möjligheterna att driva en framgångsrik utlandsverksamhet inom framför allt Saudiarabien. SGU och företaget har gemensamt utarbetat ett förslag till ett inledande projekt i en mycket stor prospekteringskampanj i Saudiarabien. Ett saudiarabiskt pro-spekteringsbolag är under bildande med det svenska företaget som deläga­re. SGU bedömer det som mycket troligt att det saudiska bolaget och därmed SGU får statliga prospekteringsuppdrag.

Jag redpgör i det följande översiktligt för SGU:s allmänna bedömningar.

SGU:s hittillsvarande verksamhet med syfte att expprtera tjänster kan indelas i fyra grupper:

uppdrag Pch prpjekt som finansieras direkt eller indirekt av utvecklings­bankerna, för SGU:s del f. n. Asian Development Bank (AsDB)

uppdrag från oljeländerna

uppdrag med anknytning till biståndsverksamhet

övriga uppdrag samt försäljning av instrument. Utvecklingsbankerna har bedömt att utvecklingen inom mineralsektorn

är en av de viktigaste förutsättningarna för ekonomiska framsteg i u-län­derna och behandlar låneansökningar inom detta område i positiv anda. AsDB har under senare tid särskilt intresserat sig för reorganisation av geologiska institutioner samt prospektering efter mineraltillgångar. SGU har därför registrerat sig som konsult hos AsDB. Banken har under senare tid tagit upp SGU på sin s.k. short-list för anbudsgivning vid ett flertal tiltfällen.

Bland utvecklingsländerna intar oljerika länder en särställning. Dessa länders förmåga att själva finansiera utvecklingsprojekt har attraherat ett stort antal konsulterande företag, som försöker sälja sina tjänster. 1 en sådan konkurrenssituation måste SGU i stor utsträckning samarbeta med andra organisationer med etablerade kontakter. SGU har därtor bl.a. anslutit sig tiU den s.k. SAPP-gruppen (Swedish Agro Package Projects) hos Sveriges exportråd som har specialiserat sig på marknadsföring av projekt i arabländerna med anknytning tiU bl. a. mark och vatten.

Sveriges biståndsverksamhet år knuten till SIDA och SAREC. Bistånds­verksamhetens inriktning är i regel beroende på mottagarländernas priori-


 


Prop. 1981/82:99                                                   103

tering av sina problemområden. Medel för geologiska insatser har hittiUs begärts huvudsakligen i samband med vattenförsörjning och ingenjörsgeo­logiska prpblem, varför SIDA kan sägas sakna erfarenhet på många geo-områden. SGU har därför under det sista året haft allt tätare kontakter med SIDA. Några projekt har redan utförts och andra diskuteras. Genom FN:s regionala ekonomiska kommission (UN ESCAP) Mineral Resources Deve­lopment Center i Bandung, Indonesien, har FN:s utvecklingsprogram (UNDP) utfäst sig att delfinansiera ett geokemiskt pilot-projekt pä Sumatra som SGU torde komma att utföra i samarbete med den indonesiska geolo­giska undersökningen.

Vid SGU:s geofysiska verkstad i Mala har ett flertal geofysiska mätin­strument utvecklats och serietillverkats. Verksamheten ingår som en del i den geofysiska metpdutvecklingen. Vissa av dessa instrument har försålts, i huvudsak inpm landet, till prpspekteringsorganisationer och högskolor. Försäljningen har ökat under senare tid och omsättningen under 1979/80 var ca 500000 kr. Det finns enligt SGU all anledning att räkna med en utlandsmarknad för dessa produkter.

SGU har börjat marknadsföra instrument i utlandet. Bl. a. demonstrera­des några instrumenttyper på "GEOEXPO 80", i samband med den inter­nationella geplpgkpngressen i Paris år 1980. Vidare har SGU nyligen slutit ett avtal med ett svenskt företag om försäljning i utlandet av visst SGU-instrument. Detta samarbete kan i framtiden utvidgas att gälla även andra SGU-tiUverkade instrument. Diskussioner pågår också med ett stort ut­ländskt instrumentföretag om marknadsföring och försäljning av ett annat SGU-tillverkat mätinstrument.

SGU framhåller följande effekter av utlandsverksamheten som särskUt intressanta från samhällsekonomisk synpunkt:

direkt Ökande exportintäkter

möjligheten att följa upp SGU:s utlandsverksamhet med leveranser från svensk industri, t. ex. av gruvutrustning

möjligheterna att utveckla och delvis effektivisera samarbetet med mot­tagarländerna för svenskt bistånd.

SGU framhåller att förutom ökade skatteinkomster kan en effektivt bedriven utlandsverksamhet resultera i ett bättre utnyttjande av SGU:s resurser.

Från SGU:s egen synpunkt är ökade uppdragsinkomster av stort intres­se. Dessutom bör uflandsverksamheten leda till en höjning och vidgning av personalens fackmässiga kompetens och förmågan att arbeta i projekt­form.

Det föreligger såvitt SGU kan bedöma i stort sett inga konflikter mellan möjligheterna att tillvarata de olika positiva effekter som nu beskrivits. Dock finns en potentiell konflikt mellan målet att bedriva en effektiv och växande utlandsverksamhet och SGU:s möjligheter att tillgodose andra direkta och indirekta uppdragsgivares intressen. Det är också viktigt att de resurser som sätts in i utlandsverksamheten används på ett effektivt sätt.


Prop. 1981/82:99                                                   104

Ansträngningarna att erhålla uppdrag anser SGU bör kpncentreras tUl marknader där SGU:s konkurrensförmåga är relativt god och där utförda uppdrag har ett högt meritvärde. Det finns därför anledning att göra en prioritering av olika marknader och typer av uppdrag. Geografiskt bör enligt SGU följande marknader prioriteras:

a)   SIDA:s huvudmottagarländer. Med dessa länder finns ett utbyggt svenskt samarbete som underlättar identifiering och formulering av lämpli­ga projekt. Dessutom fmns - i varierande grad - en utbyggd "svensk" infrastruktur i dessa länder, som underlättar igångsättandet av projekt. Till en början kan det förmodligen mest bli frågan om projekt inom ramen för det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder. På längre sikt kan dock pckså andra prpjekt bli aktuella spm en följd av tidigare uppbyggda kontakter.

b)  Övriga regioner

i) Sydostasien. Regionen har en snabb ekonomisk tillväxt och goda förutsättningar för gruvdrift. Länderna i regionen ser genomgående mine­ralutvinning som en strategisk sektor i sin framtida ekonomiska utveck­Ung. Hög befolkningstäthet, stor jordbrukssektor och en mycket expansiv byggnadsverksamhet innebär att behovet av kvartar- och hydrogeologiska undersökningar också är stort. Den geologiska kunskapen och institutio­nerna står på en tämUgen låg nivå, om än högre än i många andra u-länder, vilket innebär att förutsättningarna för uppdrag inpm institutionsbyggande är goda. En naturlig finansiär finns i As DB med vilken SGU har etablerat goda kontakter. På sikt kommer ländernas egen betalningsförmåga att öka. Genom kontakter med UN ESCAP erhåller SGU uppgifter om efterfrågan på geologitjänster.

ii) Mellanöstern. Länderna i regionen har en snabb ekonomisk tiUväxt och planerar stora infrastrukturinvesteringar samtidigt som de strävar efter att diversifiera sin ekonomiska struktur. Behovet av geologisk information och av institutionsuppbyggnad är stort. Till övervägande del kan det bli fråga om nationellt finansierade uppdrag.

iii) Afrika. De afrikanska länderna är i stort behov av grundläggande geologisk information och institutionsuppbyggnad. Även större undersök­ningsprojekt kan bli aktuella. Förutom SIDA:s huvudmottagarländer är framför allt de engelskspråkiga länderna av intresse. Nästan enbart bi-ståndsfmansierade projekt kan komma i fråga. Tänkbara finansiärer är Afrikanska utveckUngsbanken (ADB) och UNDP.

Vad gäller övriga regioner bedömer SGU utsikterna att ta och genomfö­ra uppdrag jämförelsevis mindre goda. Latinamerika får i detta samman­hang betraktas som en amerikansk/kanadensisk hemmamarknad. Möjligen kan undantag göras för vissa små länder i Mellanamerika och det karibiska området (SIDA-länder). I resten av världen finns nationella institutioner som har företräde vid utförandet av uppdrag. Där kan SGU möjligen få vissa smärre expertuppgifter inom väl avgränsade områden (sålunda med-


 


Prop. 1981/82:99                                                   105

verkade SGU vid en omorganisation av den geologiska myndigheten i Österrike).

Med en grov indelning kan enligt SGU två slag av tjänster sägas vara av primärt intresse nämligen institutionsuppbyggnad och större avgränsade undersökningar.

a)   Institutionsuppbyggnad. I detta slag av projekt är SGU:s uppgift att dela med sig av sin expertkunskap och åstadkomma en kunskapsöverfö­ring till u-landet i fråga. Projekten kräver en mycket bred expertis inom geoområdet tillsammans med administrativ och "policy"-erfarenhet. Of­tast finansieras projekten genom bistånd eller lån från utvecklingsbanken. Omfattningen av denna marknad ökar snabbt. Projekten är resurskrävande från SGU:s synpunkt, främst därigenom att de kräver insatser av mycket högt kvaUficerad personal. Det ekonomiska utbytet är relativt blygsamt (projekten ger oftast 1 ä 2 milj. kr. per år). Å andra sidan har de ett mycket högt meritvärde och sannplikheten för följduppdrag är stor. De är också jämförelsevis lättadministrerade. SGU:s möjligheter att erhålla detta slag av uppdrag betraktar SGU som goda.

b)   Större undersökningar. Detta slag av undersökningar omfattar oftast en region eUer ett helt land där uppdragstagaren antingen skall göra en heltäckande geologisk undersökning eller endast utföra vissa slag av un­dersökningsarbeten, t. ex. geofysiska mätningar. "Även denna marknad är starkt expansiv. Projekten kan bekostas antingen nationeUt, av bistånds­medel eller genom lån från utvecklingsbanken. Eftersom projekten är större (5 å 10 milj. kr. per år) innebär de ett större finansiellt risktagande än projekten under a). Å andra sidan är utbytet pckså större. Framgångsrikt genomförda prpjekt har ett mycket högt meritvärde, men bedöms sällan kunna leda till följduppdrag för SGU:s egen del (därempt kanske för andra svenska företag). Kpnkurrensen är hård pch priset har större betydelse än vid uppdrag som gäller institutionsuppbyggnad. För att uppnå lönsamhet krävs väladministrerat projektarbete. Möjligheterna för SGU att på kort sikt ta hem och framgångsrikt genomföra uppdrag av detta slag är förmod­ligen mindre än för uppdragen under a), eftersom SGU inte har erfarenhet av att arbeta med stora projekt utomlands och har relativt höga kostnader.

SGU framhåller att bolaget bör eftersträva ett nära samarbete med SIDA. Förutom det rena projektsamarbetet bör bolaget också ha täta samråd med SIDA och sträva efter att utnyttja SIDA:s erfarenhet av de politiska och ekonomiska förhållandena i länderna i fråga, liksom av u-landsarbete i allmänhet.

Bolaget bör också delta aktivt i formuleringen av biståndsprogrammen och försöka påverka dessas utseende särskilt vad gäller andelen projekt inom mineralområdet.

Bolaget bör kunna låna personal även av andra stafliga myndigheter, universitet och högskolor, om dessa har kpmpetens tillgänglig som inte


 


Prop. 1981/82:99                                                    106

finns representerad på SGU. Som redan nämnts bör bolaget också utbyta information med myndigheter i samma situation som SGU.

SGU betonar att bolaget bör eftersträva ett nära samarbete med svenska företag i närliggande branscher, dvs. konsultföretag, gruvföretag och gruv-utrustningsföretag.

a)   Konsultföretag. Bolaget bör söka upprätta ett närmare samarbete på basis av långtidsavtal med de större konsultföretagen med spridd uflands-verksamhet. Om bolaget kan utnyttja konsultföretagens infrastruktur ut­omlands bör detta underlätta genomförandet av uppdragen. Gemensamma projekt med konsultföretag bör också kunna komma i fråga, liksom det kan bli aktuellt att låna experter från företagen.

b)   Gruvföretag. Det bör vara möjligt att ta uppdrag gemensamt med gruvföretagen och låna experter av dessa. I viss utsträckning bör också marknadsföringen kunna samordnas. Långsiktiga samarbetsavtal bör slu­tas med svensk gruvindustri.

c)   Gruvutrustningsföretag. Enstaka experter kan lånas. I övrigt bör bolaget bevaka möjligheterna tiU följduppdrag för företagens del.

Med Geologiska Forskningsanstalten i Finland har SGU redan etablerat ett visst samarbete. På sikt bör man enligt SGU överväga om samarbetsav­tal bör slutas med de geplpgiska myndigheterna, de nprdiska länderna samt Canada, England eller Västtyskland. På basis av sådana samarbetsavtal kan de plika prganisationerna utföra gemensamma projekt.

Den årliga omsäUningen är f. n. ca 12 milj. kr.

Vattensektorn bedöms av SGU kunna bli mycket betydande. Det gäller i huvudsak tjänster omfattande bl.a. dammbyggnader, flodkontroU, hyd-rologisk och hydrogeologisk mätnings-, analys- och prognosverksamhet, brunnsborrning och undervisning.

Mineralverkskommittén har yttrat sig över SGU:s anhållan att få bilda dotterbolag för den internationella verksamheten. Kommittén tillstyrker att SGU snarast får starta ett aktiebolag. I samband med delningen av SGU anser kommittén att det nya uppdragsorganet för geologiska undersökning­ar bör bli ägare och att ett samarbetsavtal med den nya förvaltningsmyn­digheten bör upprättas.

För egen del vill jag anföra följande.

Jag kan i allt väsentUgt biträda konsultexportutredningens och SGU:s bedömningar. Mot bakgrund av att SGU:s nuvarande uppdragsverksamhet per den I juli 1982 enligt planerna övergår till bolagsform bortfaller dock det primära behovet att regeringen begär inrättandet av ett särskilt bolag för uflandsverksamheten. Bedömningen av detta liksom utformning av samarbetsavtal m. m. med förvaltningsmyndigheten åvilar naturligen upp­dragsbolagets styrelse.

Enligt min uppfattning är dock en större satsning på internationell verk­samhet inom hela geoområdet angelägen. SGU:s omsättning inom detta område har på några få år uppnått en betydande volym. Verksamheten


 


Prop. 1981/82:99                                                   107

rymmer ytterligare stora expansionsmöjligheter för uppdragsbolaget och från fall tiU fall beroende på de enskilda förutsättningarna i varje projekt även delar av svensk industri samt även nya SGU. Varje möjlighet till svensk medverkan, även i samhällsuppbyggnad och annan infrastruktur, t. ex. i samband med större mineralutvinningsprojekt bör självfallet tas till vara i lämpliga former. Jag har tidigare, bl.a. vid min behandling av internationella strukturfrågor, utvecklat dessa tankegångar.

Jag förordar att bolaget redan från början ges de finansiella möjligheter­na att inrätta eUer ingå som delägare i speciella marknadsföringsbolag m.m. för den internationella uppdragsverksamheten. Vid min beräkning av uppdragsbolagets finansieringsbehov har jag därför, som jag nämnde vid min behandling av anslagsfrågorna, även beaktat detta.

6   Statsgruvefältsinstitutet

Jag tar nu upp frågan om behovet av de s. k. statsgruvefällen.

6.1 Bakgrund

Statsgruvefältsinstitutet infördes år 1910 och ingick då som ett led i en serie åtgärder som vidtogs för att tillförsäkra staten bestämmanderätten över framför allt järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten. År 1974 fick insti­tutet en delvis utvidgad innebörd. Det angavs då att instUutet även skaU ha karaktären av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraor­dinär betydelse för samhället. Institutet innebar i princip att annan än staten inte utan särskiU tillstånd av regeringen får inmuta på område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra statsgruvefält. I dag finns 16 statsgruvefält, varav 14 i Norrbottens län och 2 i Västerbottens län. Stats-gruvefältens sträckning varierar från områden på några kvadratkilometer tiU vidsträckta områden med upp till tre mils utsträckning på längden.


 


Prop. 1981/82:99


108


STATSGRUVEFÄLT

0NQkerivQarQ                ©Vafhar

vaara

 

®Li

kavaara

 

 

 

(DToppi                          (DNuunasvQQra              ©Kaunisvaara

(DEkströmsberg             ©Svappavaara              (QPellivuoma

(5)Kiruna                        ®Salmivaara                ®Ruotivare

(DSautusvaara               ©Gällivare                    (JjStekenjokk

©Remdalen

32

A

B

C

D

E

F

G

H

1

Jr

v'*

L

M

N

32

31

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7

\

 

 

 

31

30

 

 

 

 

 

 

 

J

 

 

 

 

 

 

30

29

 

 

 

 

 

 

/

r"

(

- (

D®

 

 

 

 

29

28

 

 

 

 

 

 

{

 

 

(

 

 

r

 

28

27

 

 

 

 

 

/

\

©

 

 

 

 

 

)

27

26

 

yvv

 

 

 

i

 

 

 

 

 

 

 

C

26

25

 

 

 

 

]

 

 

 

 

 

 

 

[y

3

25

21*

 

 

 

 

1

 

 

 

 

 

 

4

6

 

24

 

 

 

 

 

A

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

23

 

 

 

 

r

 

 

 

 

 

 

i

 

 

23

22

 

900

 

 

 

 

 

 

 

 

 

\

 

 

22

21

 

 

 

 

J

 

 

 

 

 

t

/

 

 

21

20

 

 

/

 

 

 

 

 

 

/v/

y

 

 

 

20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tv

 

 

 

 

 

C

C

c

c c

J

> > > >

 

*

 

 

 

 

 

a c c c c c

 

 

 

Tof

)ogrQf

iska

kanton

X   bic

d inde

Ining

 

 

 

)       50      10

1

Okm

 

 

 

Källa: Statens industriverk.


 


Prop. 1981/82:99                                                    109

 

Statsgruvefällen

kommun

area km

Ruotivare

Jokkmokk

468

Gellivare

GäUivare

24

Salmivaara

GäUivare

5,72

Liikavaara

Gällivare

92

Pellivuoma

Pajala

2,2

Kaunisvaara

Pajala

1,4

Ekströmsberg

Gälli vare+Kiruna

144

Kiruna

Kiruna

160

Sautusvaara

Kiruna

16

Svappavaara

Kiruna

12

Vathanvaara

Kiruna

4,8

Nuunasvaara

Kiruna

1,44

Nakerivaara

Kiruna

12,8

Toppi

Kiruna

5,7

Remdalen

Vilhelmina

68

Stekenjokk

Vilhelmina + Strömsund

92

I det följande lämnas en kronologisk framställning av statsgruvefältens tillkomst.

År 1910 förklarades följande åtta områden utgöra statsgruvefält.

1)   Kiiruna statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter utmåls-komplexen på malmfyndigheterna Kiirunavaara, Luossavaara, Hauki-vaara, Nokutusvaara, Syväjärvi, Tuolluvaara, Tuollurjärvi och Rakkuri-joki.

2)   Ekströmsbergs statsgruvefält i Gällivare och Jukkasjärvi socknar. Fältet omsluter utmålen på Ekströmsbergs och Laukujärvi malmfäU. Det har sedermera utvidgats.

3)   Svappavaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter utmålen på Leveäniemi malmfält och större delen av utmålen å Svappa­vaara malmfält. Inom statsgruvefältets gränser, men undantagna från det­samma, ligga en mindre del av utmålen på Svappavaara malmfäft och hela Tansari malmfält.

4)   Toppi statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter de båda utmålen på malmfyndigheten Njuotjamavaara (Toppi).

5)   Nakerivaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet avsåg ur­sprungligen att skydda en ofullständigt känd fyndighet på södra stranden av Torne träsk.

6)   GeUivare statsgruvefält i Gällivare socken. Fältet omsluter större delen av det sammanhängande utmålskomplexet för Gällivare malmfält och Koskullskulle malmfält.

7)   Salmivaara statsgruvefält i Gällivare socken. Fältet omsluter de fyra utmålen på Salmivaara malmfält.


 


Prop. 1981/82:99                                                   110

8)   Ruoutevare statsgruvefält i Jokkmokks socken. Fältet omslöt från
början malmfälten Ruoutevare och Vallatj, men är sedermera utvidgat.

År I9I8 tillkom ytterligare ett statsgruvefält, nämUgen:

9)   Liikavaara statsgruvefält i GäUivare socken. Fältet omsluter utmålen
på bergen Nautanen, Liikavaara och Sorvanen samt Fridhem, Snålkok,
Nietsajoki och Juoikamaa.

År 1921 tillkom följande fält.

10)   Stekenjokks statsgruvefält i Vilhelmina socken. Fältet omsluter fyn­digheten Stekenjokk.

11)   Remdalens statsgruvefält i Vilhelmina socken. Fältet omsluter fyn­digheten Remdalen.

1929 års riksdag beslöt om utläggandet av ett antal nya statsgruvefält samt utvigdning av äldre sådana.

2 a) Ekströmsbergs statsgruvefält utvidgades på sådant sätt, att det utom redan tidigare nämnda fyndigheter kom att innesluta utmålen på det genom nämnda avtal förvärvade Vieto malmfält.

8 a) Ruoutevare statsgruvefält (i 1929 års kungl. proposition benämnd Ruotivare statsgruvefäU) utvidgades på sådant sätt att det omfattar magne-sitfyndighetema i Tarrekaisse och Måskatskaisse samt de staten redan tidigare helt tillhöriga utmålen Kaskaivo och Rakaspakte.

12)   Pellivuoma statsgruvefält i Pajala socken. Fältet omsluter de två utmålen på Pellivuoma malmfält samt ett kringliggande område.

13)   Sautusvaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter utmålen på Sautus malmfält.

14)   Vathanvaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter utmålen på Vathanvaara malmfält.

15)   Nunasvaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken. Fältet omsluter ett vid avvittringen tiU murstensbrott avsatt, kronan förbehållet område, samt innesluter större delen av Nunasvaara grafitförekomst.

År 1933 tillkom följande fält.

16)  Kaunivaara statsgruvefält i Pajala socken. Fältet omsluter större
delen av det till Tapuli malmfält hörande utmålskomplexet.

Genom beslut vid 1939 års riksdag har dels

11 a) Remdalens statsgruvefält givits ett betydligt utvidgat område och dels norr därom utlagts ett nytt statsgruvefäU benämnt

17)  Daningens statsgruvefält (upphävt 1962). Anledningen till att Rem­
dalsfältet utvidgades var att vissa malmanledningar påträffats utanför den
gamla gränsen. Det ansågs då lämpligt att trygga kronans rätt till även
dessa.

Frågan om statsgruvefältens fortsatta existens, både i form av nuvaran­de statsgruvefält och institutet som sådant togs upp av 1963 års gruvrätts-utredning.

Gruvrättsutredningen anförde att den ringa aktivitet som tidigare före­kommit inom fälten kunde närmast tala för att institutet helt avskaffades. I


 


Prop. 1981/82:99                                                   111

den mån statliga fyndigheter behövde skyddas borde detta enligt utred­ningens mening i första hand ske på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning. Å andra sidan hade, anförde utredningen, statsgruvefältsinstitutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstiftning.

Utredningen ansåg att statsgruvefältsinstitutet borde kunna fylla en funktion som en värdefuU komplettering till de andra reformer som utred­ningen förordade. Detta förutsatte dock att institutet anpassades till de ändrade förhållanden som inträtt. De partiella reformer som utredningen föreslagit inom ramen för inmutningssystemet syftade väsentligen till att stärka garantierna för att landets mineralfyndigheter utnyttjades på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigt sätt utan att för den skull de olägen­heter, som enligt utredningen var förenade med ett koncessionssystem, skulle behöva uppkomma. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen kunde emeUertid leda till situationer där avsaknaden av befogenheter för det allmänna att öva omedelbar kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande skulle framstå som en allvarlig brist från allmän synpunkt. Som exempel på en sådan situation nämnde utred­ningen att inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, såsom till följd av nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällsekonomin eller som kunde få det i en avspärrningssituation och där ett vanligt inmutnings-och utmålsförfarande inte kunde anses vara lämpligt från aUmän synpunkt. I ett sådant läge kunde det, yttrade utredningen, te sig som ett angeläget samhällsintresse att det allmänna hade möjlighet att snabbt tillförsäkra sig en mer omfattande kontroll över undersökning och bearbetning av sådana fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsammans med kronoan-delsinstitutet medgav. När det gällde Norrbottens län pekade utredningen särskilt på behovet av att bereda skydd för fyndigheter på stort djup utanför de nuvarande utmålsgränserna. Utredningen föreslog med hänsyn till det anförda att statsgruvefältsinstitutet skulle bibehållas med i huvud­sak samma utformning men att det skulle kunna tillämpas också på privat mark. Samtidigt förutsatte utredningen att institutet i fortsättningen före­trädesvis skulle få karaktären av ett beredskapsinstrument och i princip reserveras för fyndigheter som hade sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som var möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna borde bedömas som nödvändig. De befintliga stats-gruvefäUen borde enligt utredningens åsikt i princip avvecklas så snart de undersökts och de stafliga intressena skyddats genom utmål. I vissa fall kunde det dock av speciella skäl vara befogat att bibehålla ett statsgruve­fält. Ett sådant skäl kunde enligt utredningen vara att man behövde skydda vissa på stort djup belägna järnmalmsfyndigheter som inte var aktuella för brytning under överskådlig tid och inte kunde ulmålsläggas utan excep­tionellt dyrbara borrningar.


 


Prop. 1981/82:99                                                   112

Under remissbehandlingen av förslaget invändes bl. a. att en obegränsad befogenhet att uflägga statsgruvefäU öppnade möjlighet för statsmakterna att i efterhand skapa ett rättstiUständ som väsentligt avvek från det med gruvlagstiftningen avsedda. Bland remissinstanserna rådde starkt delade meningar om statsgruvefältsinstitutet. Flertalet av de instanser som av­styrkte utredningens förslag befarade att det skulle komma att ha en starkt hämmande effekt på de enskilda prospektörernas intresse för malmletning och därmed på den totala prospekteringen i landet.

Departementschefen föreslog i propositionen (1974:32) om gruvlag att statsgruvefältsinstitutet skulle bibehållas och utvidgas i överensstämmelse med vad utredningen föreslagit. Institutet skulle företrädesvis ha karaktä­ren av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Kraven att betydande allmänna intressen skall stå på spel markerades på så sätt att fråga om utläggande av statsgruvefält ■ skulle underställas riksdagen. Att tillämpa institutet på det sätt som be­faras under remissbehandlingen överensstämde inte med förslagets syfte och kunde enligt departementschefen inte heller komma i fråga. Institutet var avsett att användas i så speciella situationer att det inte skulle komma att få någon nämnvärd negativ effekt på den enskilda prospekteringen. Som utredningen föreslagit borde de befintliga statsgruvefällen avvecklas efter hand som de undersöktes. När förutsättningar förelåg borde fyndig­heterna skyddas genom utmål. Som utredningen anfört kunde det dock i vissa fall finnas särskilda skäl att bibehålla ett statsgruvefält. I likhet med utredningen ansåg departementschefen att det inte var motiverat att upp­ställa krav på synnerliga skäl för att dispens skall kunna beviljas (prop. 1974: 32 s. 109).

6.2 Industriverkets utredning

Efter uppdrag av regeringen har statens industriverk efter samråd med nämnden för statens gruvegendom tagit fram underlagsmaterial för en avveckling av statsgruvefälten. Verket har även inhämtat yttranden från Luossavaara-Kirunavaara AB (LKAB) och Boliden Mineral AB samt sam­rått med bergmästaren i norra distriktet.

Vad gäller en avveckling av Ekströmsbergs och Ruotivaare statsgruve­fält har yttranden avgetts även av överbefälhavaren, kammarkollegiet, Sveriges geologiska undersökning (SGU), domänverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens planverk, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Svenska Gruvföreningen och Svenska Gruvindustriarbetareförbundet.

Industriverket framhåller att det är sannolikt att vissa åtgärder måste vidtagas av gruvägarna för en anpassning.till den nya situation som skulle uppstå vid en avveckling, varför en rådrumstid bör tillämpas vid avveck­ling av statsgruvefält inom vilka gruvdrift pågår. Denna tid bör ej sättas för


 


Prop. 1981/82:99                                                   113

kort då undersökningar som hittUls inte utförts i medvetande om den säkerhet som statsgruvefälten utgjort kan behöva genomföras och utvärde­ras innan detta skydd upphör.

Boliden och LKAB är båda positiva till en omedelbar avveckUng av de statsgruvefält där ingen gruvdrift förekommer.

Boliden framhåller att vad gäUer Stekenjokk bör formerna för avveck­lingen och den betydelse den kan ha för Bolidens avtal med staten m. m. diskuteras innan ett definitivt beslut fattas. LKAB framhåller att vad gäller Kiruna, GeUivare och Svappavaara statsgruvefält måste behpvet av pch möjligheterna att verkställa kpmpletterande utmålsanläggning närmare studeras.

Industriverket Pch nämnden föreslår att ett avvecklande av statsgruve­fälten bör ske vid utgången av år 1982, utom vad gäller Gellivare och Kiruna statsgruvefält vilka föreslås avvecklas vid utgången av år 1985. Den längre tiden för bibehållande av de sistnämnda två statsgruvefälten motiveras av behovet att närmare undersöka och gruvrättsligt skydda stora, delvis djupt belägna malmkroppar, som i hög grad berör samhällsbe-byggelse. Malmen inom Svappavaara och Stekenjokks statsgruvefält be­rörs inte närmare av samhäUsbebyggelse och är tUl stor del skyddade av utmål och inmutningar. Med hänsyn till detta behövs enligt verket inte längre rådrumstid för dessa fält än till utgången av år 1982.

Nämnden för statens gruvegendom framhåller att statsgruvefälten hör till de områden inom vUka en mycket aktiv statlig prospektering har bedrivits under främst de senaste femton åren. De flesta statsgruvefält har avsett områden med järnmalmsfyndigheter. Dessa områden har blivit före­mål för särskilda undersökningar under järnmalmsinventeringen åren 1962-1972 i Norrbottens län.

Även de statsgruvefält som inte innehåller järnmalm har enligt nämnden undersökts ingående i flera omgångar. Stekenjokk och Remdalen under­söktes i omgångar från 1920-talet tills beslut om drift togs. Även under driftperioden har undersökningar bedrivits dels som en nödvändig och naturlig företeelse i samband med gruvdriften, dels som undersökningar främst med diamantborming från markytan för att undersöka mineralise-ringarnas art utanför de utmålslagda områdena.

Inom Liikavaara statsgruvefält har gruvdrift förekommit kring sekelskif­tet vid kopparfyndigheten Nautanen. Denna fyndighet har undersökts under senare hälften av 1970-talet av nämnden, vilken även låtit utföra sonderande borrningar i andra delar av fältet, bl. a. för att utröna om något geologiskt samband med de guldförande skikten i det av Boliden ägda och inom statsgruvefähet belägna utmålet Fridhem skuUe finnas. Något sådant samband som indikerar ytterligare guldförekomster kunde dock inte kon­stateras. Inom statsgruvefältet finns ytterligare en kopparmineralisering, Ferrum, vilken har undersökts av SGU, och vilken även varit föremål för brytning i liten skala. 8   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                    114

Beträffande det gruvrättsliga skyddet av kända fyndigheter av intresse för nämnden menar nämnden att det generellt kan sägas att fyndigheterna antingen redan är utmålslagda eller att underlag finns för att hos bergmäs­taren ansöka om inmutning och utmål med kort varsel.

6.3 Avveckling av statsgruvefälten

Enligt min uppfattning saknas numera tUlräckliga motiv för att genom statsgruvefält bevara en statlig särställning i vissa områden. Institutet om dessa falt, som för övrigt inrättades innan LKAB förstatligades, bör ses i ett historiskt perspektiv. Den omedelbara följden av ett avvecklande blir att även annan än staten utan särskilt medgivande av regeringen kan inmuta eUer få fyndigheter utmålslagda inom de aktuella områdena. En avveckling bör därmed utgöra, förutom en förenkling, en stimulans för ytterligare prospektering efter nya fyndigheter inom fälten. Staten har bl. a. genom kronoandelsinstitutet tUlräckliga möjligheter till inflytande i de nya gruvrättigheter som uppkommer.

Samtliga statsgruvefält bör därför avvecklas. Jag delar industriverkets bedömning vad gäller tidpunkterna för avvecklingen. För samtliga fält bör dock regeringen vid behov kunna bestämma en senare tidpunkt för av­vecklandet. Jag förordar således att regeringen föreslår riksdagen att GeUi­vare och Kiruna statsgruvefält avvecklas vid utgången av år 1985 och övriga vid utgången av år 1982 om ej regeringen finner skäl bestämma en senare tidpunkt.

Institutet som sådant bör t. v. behållas. Jag föreslår således inga ändring­ar i gruvlagen.

7   Lagstiftningsfrågor

Jag tar nu upp vissa lagstiftningsfrågor. 7.1 Inledning

Rätten att utvinna i jorden förekommande mineraltillgångar regleras i Sverige enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, konces­sionssystemet och jordäganderättssystemet.

Inmutningssystemet innebär i princip att den som först anmäler att han viU utnyttja en fyndighet får rätt till denna. Systemet ligger till grund för gruvlagen (1974:342). Enligt 1 kap. 2 § denna lag är en mineralfyndighet inmutningsbar om den innehåUer:

1.  malm till guld, silver, platina, kvicksUver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm eller

2.  svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.


 


Prop. 1981/82:99                                                    115

Enligt gruvlagen beviljas inmutningsrätt av bergmästaren. Den som fått sådan rätt (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersökningsar­bete i fråga om inmutningsbart mineral. Vill inmutaren bearbeta fyndighe­ten har han, under vissa omständigheter, rätt att få sig ett område anvisat för ändamålet, s. k. utmål.

Principen för koncessionssystemet år att rätten att eftersöka och bearbe­ta en fyndighet upplåts efter fri prövning av staten. Det ger därmed ett starkare samhällsinflytande än inmutningssystemet. Enligt 1 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) krävs principiellt särskiU tillstånd (koncession) för undersökning och bearbetning av

1.  olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2.  alunskiffer för att utvinna olja eller gas,

3.  stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera,

4.  uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral, eUer

5.  torv för att utvinna energi.

Kpncession enligt mineraUagen meddelas som undersökningskonces­sion eller bearbetningskoncession. Koncessionssystemet ligger också till grund för lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln och lagen (1966: 319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden. Sistnämnda lagar gäller fyndigheter som finns inom vissa vattenområden och som tiUkommer staten.

För mineral som faller utanför nu nämnda lagar gäller jordäganderätts­systemet, som innebär att nyttjanderätten tillkommer jordägaren. Det be­tyder att fyndigheterna utan dennes medgivande inte kan utvinnas annat än om förutsättningar finns för expropriation.

Reglerna i gruvlagen och minerallagen innebär att de mineral som omfat­tas av dessa lagar kan undandragas jordägaren. Det sker i särskild ordning genom beslut av statlig myndighet. Både enligt gruvlagen och minerallagen gäller att den mark som behöver tas i anspråk för bearbetning skall anvisas vid en särskild förrättning som leds av en bergmästare. Markanvisningen betyder inte att jordägaren mister äganderätten tiU marken utan endast dispositionsrätten. Denna återgår till jordägaren då gruvrättigheten upp­hör. Jordägaren är också berättigad till fuU ersäUning för skada och in­trång. Däremot har han inte rätt till ersättning för själva fyndigheten. En motsvarande ersättningsrätt har också andra som lider skada eller intrång, t. ex. servitutshavare.

En viktig princip är att utvinning av mineralfyndigheter, på samma sätt som annan industriell verksamhet, är underkastad lagstiftning, som rör användning av mark och vauen. Här kan nämnas byggnads-, vaUen-, naturvårds-, miljöskydds- och fornminneslagstiftningen. Gruvrätten utgör endast en förutsättning för att kunna utverka de tillstånd av olika slag som enligt sistnämnda lagstiftning krävs för verksamheten.

Större delen av den nu gällande gruvlagstiftningen tillkom år 1974 efter överväganden som byggde på ett omfattande utredningsarbete av den år


 


Prop. 1981/82:99                                                    116

1963 tillsatta gruvrättsutredningen. 1974 års lagstiftning innebar i huvudsak en modernisering av äldre lagstiftning med ökat samhällsinflytande i vissa avseenden men med bibehållande av de principer som legat till grund för denna. Fördelningen av de mineraUska ämnena på respektive gruvrättsligt system behölls i huvudsak oförändrad.

År 1974 tillsattes mineralpolitiska utredningen (MPU) för att utreda den långsiktiga hushållningen med mineralresurser. Utredningsarbetet inrikta­des främst på strukturfrågor samt försörjningsfrågor i vid bemärkelse. I dess uppdrag ingick inte att ompröva principerna för den nuvarande lag­stiftningen. Enligt direktiven skulle dock MPU överväga om det på lång sikt fanns anledning att ändra gränsdragningen mellan inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral. Vidare var MPU oförhindrad att överväga om exploatering av industrimineral kunde underlättas genom att de hänfördes till gruvlagen eller koncessionslagstiftningen.

MPU har med anledning därav föreslagit bl.a. att vissa industrimineral och metaller, som f. n. omfattas av jordäganderättssystemet, görs inmut­ningsbara. Jag återkommer till detta i det följande.

I MPU:s uppdrag har således inte ingått att göra en förutsättningslös översyn av 1974 års lagstiftning. MPU anför dock beträffande riksdagens ställningstagande om översyn av gruv- och minerallagstiftningen (NU 1978/79:41, rskr 1978/79:325) att man inte har något att erinra mot en sådan översyn.

De förslag pm ändringar i minerallagstiftningen jag nu tar upp har lagts fram, dels i MPU:s slutbetänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik, dels i promemorian (Ds 11981:17) Enklare regler om tprvutvinning för energiän­damål. Båda har remissbehandlats. Promemorian och en sammanfattning av MPU:s förslag vad avser lagstiftning är fogad som bilaga 1 resp. 3 till protokollet i detta ärende och remissyttranden över dem som bilaga 2 resp. 4. Förslagen till ändringar i gruvlagen behandlas i det följande i avsnitt 7.2 och förslagen till ändringar i minerallagen i avsnitt 7.3. I dessa lagar föreslås också ändringar till följd av den ändrade myndighetsorganisa­tionen på mineralområdet. Av sistnämnda skäl behövs också en ändring i lagen om kontinentalsockeln, se avsnitt 7.4.

De förslag jag i det följande förordar innebär begränsade förändringar och förenkUngar i den nuvarande lagstiftningen men är av stor vikt för att underlätta gruv- och mineralindustrins diversifiering och utveckUng. För­slaget att införa ytterligare ett antal mineral i gruvlagen avser att stimulera enskUda och företag att eftersöka och utvinna även dessa. DärtiU förbätt­ras förutsättningarna för att genom forskning och utveckling av metoder och processer för prospektering, mineraltekniska undersökningar och ut­vinningsprocesser ytteriigare satsa på fullprospektering och fullutvinning av brutna mineral. Genom att de inordnas i gruvlagen tillgodoses även prospektörernas intresse av säkerhet för nedlagda kostnader och regleras förhållandet mellan markägare och prospektörer.


 


Prop. 1981/82:99                                                   117

Lagrådet arbetar f. n. på fyra avdelningar, dvs. det högsta tillåtna anta­let. Trots detta är lagrådets program under tiden t. o. m. den 31 mars 1982 utomordentligt ansträngt. Alla de lagförslag som föreligger och som är av det slaget att lagrådet enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen bör höras över dem kan inte granskas i sådan tid att förslagen kan föreläggas riksdagen inom den i 3 kap. 3 § riksdagsordningen angivna tiden. Av den nyss nämnda bestämmelsen i regeringsformen följer emellertid att lagrå­dets granskning kan underlåtas, om det skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.

Det är angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjUgt bl.a. beroende på inrättandet av den nya organisationen på geo- och mineralområdet. Lagändringarnas beskaffenhet är inte sådana att lagrådets hörande motiverar ett uppskov. Därför bör en remiss till lagrådet kunna underlåtas i förevarande ärende.

Utöver det underlagsmaterial jag nu och i det föregående har nämnt har till regeringen inkommit skrivelser med synpunkter på olika delar av mi­nerallagstiftningen och dess tillämpning, särskUt vad avser torvutvinning och därmed sammanhängande frågor. Statens industriverk. Svenska Sa-mernas Riksförbund, Sveriges Skogsägares Riksförbund och Lantbrukar­nas Riksförbund har inkommit med skrivelser angående regler för tillstånd till undersökning och utvinning av torv.

Innan jag går närmare in på lagstiftningsfrågorna vill jag erinra om att vissa ytterligare förslag tidigare lagts fram som berör det gruvrättsliga området men som kan genomföras utan riksdagens hörande. Statens plan­verk har således lämnat ett förslag (Dnr R 1356/77) Förbättrat informa­tionsutbyte vid handläggningen av gruvlagsärenden, som innebär att sam­ordningen mellan gruvintressen och den fysiska samhällsplaneringen för­bättras genom på olika sätt utökad samrådsverksamhet mellan kommun, länsstyrelse, bergmästare och gruvintressenter. Även MPU stöder detta förslag. På grundval av planverkets förslag avser jag att senare föreslå regeringen att föreskrifter om sådant vidgat samråd tas in i tillämpnings­bestämmelserna till gruvlagstiftningen.

Jag vill vidare nämna den ändring i förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter i fråga om handläggningen av koncessionsärenden vad avser torv för energiändamål som tidigare denna dag beslutats av regering­en. Ändringen innebär att prövningen av sådana ärenden den 1 juli 1982 överförs till länsstyrelsen. Frågan om en sådan ändring anmäldes i den proposition om riktlinjer för energipolitiken som våren 1981 förelades riksdagen (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 187) och har också behandlats i den nyss nämnda promemorian Enklare regler om torvutvinning för energiän­damål.


 


Prop. 1981/82:99                                                    118

7.2 Ändringar i gruvlagen

I MPU:s slutbetänkande Mineralpolitik föreslås som framgått av det tidigare att den i gruvlagen angivna kretsen av inmutningsbara mineral utvidgas med vissa industrimineral och metaller. Det gäller litium, tantal, tungspat, flusspat och vad som betecknas säUsynta jordartsmetaller.

Förslaget att utöka de inmutningsbara mineraliska ämnena har fått stöd av remissinstanserna. Under remissbehandlingen har också väckts förslag om att föra in ytterligare metaller och industrimineral i gruvlagen utöver de av MPU förordade bl.a. beryUium, nipb, andalusit, diamant, kyanit, siUi-manit pch wpllastpnit. Av dessa förprdar jag att niob tas in bland de inmutningsbara mineralen i gruvlagen. Skälet härför är att niob vanligen förekpmmer tiUsammans med tantal och att en utvinning av dessa ofta förutsäUer tUlgpdpgörandet av båda metallerna. Övriga förslag kpmmer, tillsammans med andra förslag, att ytterligare övervägas inpm industride­partementet. Jag ansluter mig således i huvudsak tiU vad som i detta hänseende föreslagits av MPU och återkpmmer i specialmotiveringen till förslagets detaljer. Gemensamt för de mineraUska ämnen som nu föreslås bli inmutningsbara är att deras förekomstsätt är sådant att det för framle­tande och undersökning av dem krävs systematiskt arbete, att den påvi­sade eller brutna råvaran skall ha ett sådant värde att det är möjligt att transportera den någorlunda långa sträckor och att det flnns åtminstone någon grad av sannolikhet för att mineralet skall kunna utvinnas med lönsamhet i Sverige.

Anledningen till att utvinningen av de föreslagna mineralen av MPU föreslås regleras enligt gruvlagen och inte enligt minerallagen är att de normalt inte förekommer i sådana ytutbredda låghaltiga fyndigheter som minerallagen främst avser.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en av MPU aktualiserad fråga om samordningen mellan gruvlag och minerallag i fråga om alunskifferföre-komster. Riksdagen har vid sin behandling av förslaget beträffande över­syn av gruv- och minerallagstiftningen särskiU angivit att denna fråga närmare bör analyseras (NU 1978/79:41, rskr 1978/79:325).

I gruvlagen uppräknas grundämnen eller väldefinierade mineral med bestämd sammansättning. Alunskiffer är en bergart med varierande inne­håll; däri kan bl. a. förekomma vissa inmutningsbara metaller såsom vana­din. Enligt minerallagen fordras koncession för bearbetning av alunskiffer för att utvinna olja eller gas. Den nuvarande regleringen kan göra det nödvändigt att vad gäller bearbetning av alunskiffer samtidigt tillämpa gruvlagens bestämmelser om inmutning och utmål och minerallagens be­stämmelser om undersöknings- och bearbetningskoncession MPU har nu föreslagit att bearbetning av alunskiffer generellt skall omfattas av mineral­lagen och att i konsekvens härmed i gruvlagen görs undantag för utvinning av inmutningsbara mineral i den mån de ingår i alunskiffer. Jag ansluter


 


Prop. 1981/82:99                                                   119

mig tiU detta förslag, som jag återkommer till i nästföljande avsnitt om ändringar i minerallagen. MPU har föreslagit också vissa andra smärre ändringar i gruvlagen:

bergmästaren bör ges lagreglerad möjlighet att inhämta information om resultat av prospekteringsarbete också i de fall inmutning inte leder tUl utmål samt information om redan befintliga utmål,

rätten att bevilja förlängd undersökningstid enligt 3 kap. 5 § andra stycket gruvlagen bör delegeras från statens industriverk till bergmäs­taren,

inmutaren bör bli skyldig att avstå från en inmutning på vilken han inte längre avser att bedriva undersökningsarbeten,

gruvägarens skyldighet enligt 6 kap. 4 och 5 §§ att hushålla med malm­tillgångarna bör uttryckas så att han åläggs att iaktta en god hushållning med malm.

Vad gäller dessa förslag kan jag ansluta mig till att delegera rätten att bevilja förlängd undersökningstid enligt 3 kap. 5 § andra stycket till berg­mästaren, vilket vunnit stöd i remissbehandlingen.

Förslagen i övrigt anser jag i vart faU inte bör genomföras nu. Frågan om lagreglerad möjlighet för bergmästaren till ytterligare information, som kan ha karaktär av aff'ärshemligheter, anser jag behöver belysas ytterligare innan ställning tas och jag avser att ta initiativ till ett uppdrag åt SGU att ta fram ytterUgare beslutsunderlag. Förslaget att inmutaren skall bli skyldig att avstå från en inmutning på vilken han inte längre avser att bedriva undersökningsarbete har fått ett blandat mottagande bland remissinstan­serna. Jag delar den av bergmästaren i norra distriktet framförda uppfatt­ningen att förslaget inte bör genomföras, eftersom lagändringen kan föror­saka ett betydande administrativt merarbete utan motsvarande fördelar. De föreslagna ändringarna i 6 kap. 4 och 5 §§ avser språkliga omskrivning­ar i förtydligande syfte.

Däremot anser jag att en fråga som aktualiserats av bergmästaren i norra distriktet bör föranleda en viss ändring av de sistnämnda paragraferna. Denne har föreslagit att skyldigheten att hushålla med malm skall omfatta också sådana inmutningsbara mineral som ej kan betecknas som malmer. Jag delar denna uppfattning och förordar att i 6 kap. 4 och 5 §§ uttrycket "malm" ersätts med "mineral som omfattas av denna lag" och att uttryc­ket "misshushållning med malm" ersätts med "misshushåUning med mi­neral som omfattas av denna lag". I anslutning härtill förordar jag också att i förtydligande syfte uttrycket "malm tUl någon av följande metaUer" i 1 kap. 2 § första stycket 1 tas bort. Begreppet "malm" anses inom gruvrät­ten ha den innebörden att däri ingående metall eller annat ämne skall vara ekonomiskt utvinningsbar. I detta ligger att frågan om en viss ansamling av mineral utgör "malm" kan bedömas oUka från tid tiU annan. Inmutnings­ansökningar görs ofta på svaga indikationer på malmförekpmster och någon prövning av om någon ekonomiskt utvinningsbar "malm" finns kan


 


Prop. 1981/82:99                                                   120

normalt inte göras förrän efter undersökningsarbete. Innebörden av 1 kap. 2 § blir därför tydligare om punkten 1 innehåller endast en uppräkning av de inmutningsbara metallerna utan hänvisning till begreppet "malm". Ändringen påverkar givetvis inte innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 5 § om s. k. malmbevisning som förutsättning för rätt till utmål.

Under remissbehandlingen har också väckts vissa andra förslag till smärre ändringar i gruvlagen. Jag förordar att ett av dem, som gäller ett förtydligande av 2 kap. 2 § andra stycket, genomförs omedelbart. Ändring­en innebär att det i lagtexten klargörs att den ettårstid som där anges för det inmutningshinder som avses i paragrafen skall räknas från dagen för ingivandet av den nya ansökningen. Genom denna ändring får lagtexten en lydelse som bättre överensstämmer med motivet för bestämmelsen. Ansö­kan som inkommer under den tid inmutningshinder föreligger skall således kunna avslås på denna grund om ej dispens har givits.

I övrigt bör gruvlagen anpassas till den nya myndighetsorganisation på mineralområdet som träder i kraft den I juli 1982. Det innebär bl.a. att "statens industriverk" bör utmönstras ur lagtexten. I enlighet med nyare lagstiftningsteknik bör i fortsättningen inte myndighetsorganisationen bin­das i lagtexten. I lagen bör därför - utom i besvärsbestämmelser och vissa andra faU där det är nödvändigt att peka ut myndigheten i fråga - hänvis­ning i stället göras till "myndighet som regeringen bestämmer" och utpe­kandet av myndigheten ske i verkställighetsbestämmelserna tiU lagen. Industriverkets uppgifter på mineralområdet skall som framgår av vad jag tidigare har anfört i allt väsentligt överföras tiU det ombildade SGU.

7.3 Ändringar i lagen om vissa mineralfyndigheter

Intresset för att utnyttja torv för energiändamål har ökat starkt i Sverige under de senaste åren. Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381) förutsätter också en väsent­ligt ökad torvanvändning. Som mål gäller att fram till år 1990 3 milj. ton olja skaU ersättas med inhemska bränslen, främst skogsenergi och torv. Visserligen återstår mycket forsknings- och utvecklingsarbete innan en torvanvändning i stor skala kan etableras i Sverige. Det är dock mycket angeläget att stimulera tillväxten av företag som kan producera fasta bränslen baserade på torv och flis. Det gäller härvid att även främja mindre och medelstor produktion. I det sammanhanget har, bl.a. i riksdagen, riktats kritik mot att det koncessionsförfarande som f. n. gäller för torvut­vinning är ett hinder för tiUkomsten av småskalig torvproduktion. I prop. 1980/81:90 anmäldes att en översyn av gällande lagregler om torvutvinning skulle ske med inriktning på förslag till riksdagen det närmaste året.

Den aviserade översynen har redovisats i promemorian (Ds I 1981:17) Enklare regler om torvutvinning för energiändamål. Promemorian och en sammanställning av remissyttrandena har fogats till protokollet i detta


 


Prop. 1981/82:99                                                    121

ärende som bilaga 1 resp. bilaga 2. Promemorian innehåller en utförlig redovisning för de rättsregler som gäUer för torvutvinning och beskrivning av torvförekomster, torvanvändning, teknik för utvinning m. m.

De viktigaste rättsreglerna för takt av bränntorv finns i minerallagen och i naturvårdslagen (1964:822). För att få påbörja torvtäkt för energiändamål krävs enligt minerallagen ett särskilt tillstånd, bearbetningskoncession, som fram till juli 1982 beviljas av regeringen och därefter av länsstyrelsen. Fastighetsägaren har dock rätt att utan sådan koncession bedriva takt för eget husbehov så länge inte någon annan har fått bearbetningskoncession för den fyndighet det gäller. En bearbetningskoncession ger en principiell rätt att inpm ett bestämt området utnyttja de torvfyndigheter som där finns. I koncessionen kan anges villkor i olika hänseenden om hur arbetet skaU bedrivas och i övrigt finns allmänna bestämmelser om detta i mineral­lagen. Det finns också möjlighet att genom koncessionsvillkor om t. ex. royalty eUer liknande avgift tillförsäkra staten ett visst ekonomiskt utbyte av verksamheten.

För annan torvtäkt än husbehovstäkt krävs vidare ett av länsstyrelsen beviljat täkUiUstånd enligt naturvårdslagen. Det gäller även för annan takt än för energiändamål. Prövningen är principieUt fristående från konces­sionsprövningen. I täkttillståndet preciseras mera i detalj hur takten skaU ske. Syftet är att garantera att denna bedrivs enligt en plan och i former som i möjligaste mån begränsar företagets inverkan på naturmiljön. Även frågan om återställning och efterbehandling av marken tas upp i ärendet.

För att få bearbetningskoncession krävs att sökanden visar att en bryt­värd torvfyndighet finns inom området. Det betyder att takten måste föregås av visst undersökningsarbete. Också för sådant arbete kan beviljas tiUstånd enligt minerallagen, undersökningskoncession. Fram tUl juli 1982 beslutar statens industriverk i flertalet sådana ärenden; därefter övertas alla ärenden om torvkoncessioner av länsstyrelserna. Undersöknings­koncession är inte obligatorisk, utan undersökningsarbete kan bedrivas fritt om fastighetsägaren och andra berörda rättighetshavare ger sitt till­stånd.

De nuvarande rättsreglerna har som nämnts fått viss kritik för att de verkar hindrande på tillkomsten av torvproduktion i mindre skala. Kriti­ken innebär i huvudsak att intressenter med stor utredningskapacitet snabbt kan få koncession på välbelägna torvmarker fastän förutsättningar finns för utvinning i lokal regi, att det omfaUande och i tiden utdragna koncessionsförfarandet i sig verkar avskräckande och förhindrar lokala initiativ samt att koncessionsförfarandet medför kostnader och avgifter som kan verka avskräckande för mindre projekt. Kritiken har utmynnat i krav på lättnader i koncessionstvånget för torvproduktion i mindre skala.

I den nämnda promemorian konstateras att de motiv som föranledde att torv år 1974 intogs bland de koncessionspliktiga mineraUska ämnena allt­jämt är bärkraftiga. Däremot finns enligt promemorian skäl att anpassa


 


Prop. 1981/82:99                                                    122

lagstiftningen till undvikande av de hinder för torvtäkt i mindre skala som omnämnts i kritiken mot det gällande regelsystemet. Detta bör ske på så sätt att torvproduktion i mindre skala tillåts utan koncession. I promemo­rian föreslås en ändring av minerallagen av innebörd att torvfyndigheter understigande 50 hektar fritt skall få bearbetas av fastighetsägaren själv eller någon som har dennes tUlåtelse. Möjligheten för annan att få konces­sion avses kvarstå, dock att fastighetsägaren i konkurrensfall skaU ha visst företräde att utvinna torven. Vidare föreslås ett förstärkt skydd för på­gående husbehovstäkt, om koncession skulle beviljas för annan än fastig­hetsägaren.

De aUra flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till en utvidgad rätt tUl tprvtäkt utan koncession. Bland dessa finns dock skilda uppfatt­ningar om lämpligheten av den föreslagna arealgränsen. Vissa har tillstyrkt gränsen 50 hektar medan några har föreslagit en högre gräns och andra att utvinning med fastighetsägarens medgivande skall kunna ske utan konces­sion oavsett fyndighetens storlek. TUl den sistnämnda gruppen hör bl.a. statens industriverk och bergmästarna. Svagheterna i ett system med koncessionsfrihet intiU en viss övre gräns anses framför allt ligga i gräns­dragningssvårigheterna, orättvisa med två skilda regelsystem och risker för orationell torvproduktion.

För egen del vill jag framhålla följande. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att nuvarande bestämmelser om torvutvinning i vissa fall kan försvåra tillkomsten av torvproduktion i mindre skala och att regelsystemet bör anpassas med hänsyn till detta. En ökad torvproduktion är angelägen och det är viktigt att inga onödiga administrativa hinder finns för en sådan. Att prövningen av alla koncessionsärenden som gäller torv nu överförs tUl länsstyrelsen ingår också som ett led i att göra det admini­strativa förfarandet enklare. Denna överföring innebär bl. a. ökade möjlig­heter att samordna koncessipnsprövningen Pch täkttillståndsprövningen.

Vad gäller de föreslagna lättnaderna i kpncessionsplikten för fastighets­ägaren anser jag i likhet med bl.a. statens industriverk och bergmästarna att en arealgränsregel medför stora nackdelar och att en bättre lösning är att inte iirföra en regel av detta slag. En sådan ordning gäUer för övrigt enligt minerallagen såvitt avser bearbetning av alunskiffer, stenkol och lera. Reglerna blir då enkla och lätt tillämpbara. Naturvårdssynpunkterna tillgodoses i ärendet om täkttillstånd.

Borttagandet av koncessionstvånget för att vinna den önskade admini­strativa förenklingen innebär att den övergripande avvägning mellan olika intressen med möjlighet att utforma villkor med hänsyn härtiU som ligger i koncessionsprövningen faUer bort i ett stort antal faU. Det finns emellertid torvmarker där motstående intressen av specieUa slag gör en koncessions­prövning särskUt angelägen. Jag tänker särskilt på vissa för renskötseln viktiga myrmarker men också bearbetning av andra torvmarker kan vara angeläget att pröva med hänsyn tiU något särskilt motstående intresse. Jag


 


Prop. 1981/82:99                                                   123

har i det föregående berört denna fråga. Med hänsyn till det nu sagda föreslår jag att en regel införs om att länsstyrelsen, om den finner ett sådant fall föreligga, skall besluta att koncession skall krävas för bearbet­ning av den aktuella fyndigheten. Frågan om sådan prövning behandlas antingen efter särskild begäran av den som avser att påbörja bearbetning eller i samband med att denne söker täkttillstånd.

I övrigt ansluter jag mig till förslaget om förstärkt skydd för husbehovs­täkt, vilket fått stöd av det helt övervägande antalet remissinstanser. Jag förordar dock en något annorlunda utformning av bestämmelsen än i promemorian, vilket jag återkommer till i specialmotiveringen.

Som framgått av vad jag tidigare anfört ansluter jag mig också till MPU:s förslag att aU undersökning och utvinning av alunskiffer skall omfattas av minerallagen. F. n. gäller detta endast om syftet är att ur skiffern utvinna olja eller gas. Utvinning av uranhaltigt mineral regleras också enligt mine­rallagen oavsett om det förekommer i alunskiffer eller annorstädes. Vad avser övergångsbestämmelser återkommer jag i det följande i specialmoti­veringen.

Slutligen bör också minerallagen anpassas till den nya myndighetsor­ganisation på mineralområdet som träder i kraft den 1 juli 1982. Det innebär bl.a. att "statens industriverk" bör utmönstras ur lagtexten. I enlighet med vad jag i det föregående har anfört om gruvlagen i samma fråga bör minerallagen, utom när det är nödvändigt att peka ut viss myn­dighet, i fortsättningen hänvisa till "myndighet som regeringen bestäm­mer".

7.4 Ändring i lagen om kontinentaisockeln

Den ändrade myndighetsorganisationen på mineralområdet föranleder också att i besvärsreglerna i 15 § lagen om kontinentaisockeln "statens industriverk" bör bytas ut mot "Sveriges geologiska undersökning".

8   Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

2.    lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

3.    lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

9   Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

I fyra paragrafer (4 kap. 40 §, 6 kap. 11 och 12 §§, 10 kap. 10 §) har "statens industriverk" bytts ut mot "myndighet som regeringen bestäm-


 


Prop. 1981/82:99                                                    124

mer". I den förstnämnda paragrafen har också "Verket" bytts ut mot "Undersökningen". Vidare har i tre paragrafer (12 kap. I, 2 och 3 §§) "statens industriverk" och "industriverket" bytts ut mot "Sveriges geolo­giska undersökning". I övrigt har utan att det särskiU berörs i det följande en språklig modernisering gjorts i de paragrafer som ändras.

1        kap. 2 §

Ändringen innebär att de inmutningsbara mineraliska ämnena utökats med metallerna litium, lantan, cerium, praseodym, neodym, europium, samarium, prometium, yttrium, gadolinium, terbium, dysprosium, hol­mium, erbium, tulium, ytterbium, lutetium, skandium, niob och tantal samt mineralen tungspat och flusspat. Bakgrunden till förslaget har be­handlats i det föregående. I förhållande till mineralpolitiska utredningens (MPU) förslag har torium, som regleras i minerallagen, utgått samt niob tUlkommit. Vidare har av skäl som behandlats i det föregående hänvisning­en tiU de inmutningsbara ämnenas "malm" tagits bort.

I ett nytt andra stycke föreskrivs att gruvlagens bestämmelser inte tillämpas på mineral som ingår i alunskiffer, även om de eljest är inmut­ningsbara. Bakgrunden till bestämmelsen har berörts i den allmänna moti­veringen.

2        kap. 2 §

I andra stycket har gjorts ett förtydligande tillägg att utgångspunkten för beräkningen av ettårstiden skall vara tiden för ingivande av den nya ansökningen. Den sakliga ändring som i övrigt gjorts är att "statens indu­striverk" ersatts med "myndighet som regeringen bestämmer".

3        kap. 5 §

Den sakliga ändring som gjorts i paragrafen är att prövningen av den ytterligare förlängning av undersökningstiden med högst fyra år som kan beviljas enligt andra stycket har delegerats till bergmästarna.

6 kap. 4 och 5 §§

De sakliga ändringar som gjorts i dessa paragrafer är att "malm" på två ställen ersatts med "mineral som omfattas av denna lag". Frågan har behandlats i det föregående.


 


Prop. 1981/82:99                                                   125

11 kap. 1 §

Den sakliga ändring som skett är att uppgiften att utöva tiUsynen över efterlevnaden av lagen lagts direkt på bergmästarna. Den centrala myn­dighetens befattning med egenfliga tiUsynsuppgifter har i praktiken varit mycket begränsad. Det ursprungliga gemensamma ansvaret har haft sin bakgrund i att statens industriverk varit chefsmyndighet för bergsstaten. Lagen har nu utformats i överensstämmelse med hur tillsynen praktiskt är utformad.

Övergångsbestämmelser

Den utökade kretsen av inmutningsbara mineral innebär att övergångs­bestämmelser behövs för det faU att undersökningsarbete eller utvinning pågår vid ikraftträdandet. Detta tprde dpck i praktiken ske i endast begrän­sad pmfattning. Bestämmelsen innebär att sådant arbete får fprtgå under förutsättning att tillstånd söks inpm ett år från ikraftträdandet. Frågan om fortsatt arbete blir sedan beroende av den slutUga prövningen av ansök­ningen. En motsvarande övergångsbestämmelse intogs i minerallagen vid dess tiUkomst år 1974 (punkt 8).

Det behövs vidare övergångsbestämmelser i fråga om sådana eljest inmutningsbara mineral som i och med att de ingår i alunskiffer inte längre skall kunna inmutas. Regeln har den innebörden att en tidigare beviljad inmutningsrätt inte längre medför rätt till utmål för att utvinna sådana mineral. Inmutaren blir i stället tvungen att följa minerallagens regler för utvinning av alunskiffer. För redan beviljade utmål tillämpas äldre bestäm­melser.

Ingen enskUd torde, såvitt kan bedömas, i praktiken komma att lida ekonomisk förlust genom övergångsbestämmelserna.

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig­heter

115 § har "statens industriverk" bytts ut mot "myndighet som regering­en bestämmer". Vidare har i 46 och 47 §§ "statens industriverk" och "industriverket" bytts ut mot "Sveriges geologiska undersökning". I öv­rigt har utan att det särskilt berörs i det följande en språklig modernisering gjorts i de paragrafer som ändras.

1 §

Ändringen innebär att i fortsättningen utvinning av alunskiffer generellt omfattas av minerallagen. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen.


 


Prop. 1981/82:99                                                    126

2 §

Ur lagtexten har utgått bestämmelsen att koncessionsansökningen skall ges in tiU statens industriverk. Bestämmelser om var koncessionsansökan skaU ges in avses i fortsättningen återfinnas i förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter (mineralförordningen).

9 §

I första stycket har tillkommit att också torvfyndighet får utan konces­sion utvinnas av fastighetsägaren så länge inte någon annan har fått koncession för fyndigheten. Frågan har behandlats i avsnitt 7.3. Undantag gäller för fyndigheter inom områden som omfattas av gruvrättighet eller koncession enligt minerallagen för annan grupp av ämnen och vidare när länsstyrelsen i visst fall beslutar att koncession skall krävas. Den sist­nämnda situationen har behandlats i den allmänna motiveringen. Av 11 § andra stycket följer att fastighetsägaren får överlåta eller upplåta sin rätt att bearbeta utan koncession.

I andra stycket har borttagits bestämmelse om fastighetsägarens rätt till husbehovstäkt av torv utan koncession. Denna blir obehövlig med hänsyn till ändringen av första stycket.

I ett nytt tredje stycke har tUlkommit bestämmelsen om det utökade skydd för husbehovstäkt som har behandlats i avsnitt 7.3. Bestämmelsen innebär att om bearbetningskoncession meddelas för en fyndighet där husbehovstäkt pågår, koncessionen skall förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägarna att på skäUga villkor även i fortsättningen få torv för sitt husbehov. Undantag från denna regel kan dock göras om särskilda skäl föreligger. Bestämmelsen är utformad så att det är möjligt att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det bör i flertalet fall vara möjligt för exploatören och fastighetsägaren att själva komma över­ens. Om en effektiv utvinning etableras torde det i flertalet faU vara mer rationellt att fastighetsägaren får sitt husbehov täckt av exploatören på skäliga viUkor än att fastighetsägaren själv bryter torven. Om inte överens­kommelse kan nås får koncessionsmyndigheten pröva frågan om villkor skaU föreskrivas tiU skydd för husbehovstäkten och hur detta i så faU skall utformas.

Under remissbehandUngen har framförts att en risk flnns för att "sken-täkter" anläggs. Om en takt har sådan karaktär är detta givetvis ett särskilt skäl att inte skydda den vid beviljandet av koncession.

10 §

I ett nytt fjärde stycke erinras om den regel om villkor till skydd för husbehovstäkt som tillkommU i 9 § tredje stycket.


 


Prop. 1981/82:99                                                    127

40 §

Den sakliga ändring som skett i första stycket är att uppgiften att utöva direkt tillsyn över efterlevnaden av lagen lagts på bergmästarna. Motsva­rande ändring har gjorts i 11 kap. 1 § gruvlagen och vad som anförts i det sammanhanget äger tillämpning också här. I konsekvens härmed har "in­dustriverket" tagits bort också ur paragrafens andra stycke.

42 och 43 §§

De sakliga ändringarna i dessa paragrafer är att i konsekvens méd ändringen i 40 § industriverkets befogenheter överförts på bergmästarna.

48 §

Besvärsbestämmelserna i paragrafen har ändrats i enlighet med den nya myndighetsorganisationen.

Övergångsbestämmelse

Då från och med den 1 juli 1982 all undersökning och bearbetning av alunskiffer skaU regleras enligt minerallagen behövs övergångsbestäm­melser för det fall att undersökningsarbete eller utvinning pågår vid ikraft­trädandet. Bestämmelsen innebär att sådant arbete får fortgå under förut­sättning aU tiUstånd, om sådant behövs, söks inom ett år från ikraftträdan­det. Frågan om fortsatt arbete blir sedan beroende av den slutiiga pröv­ningen av ansökningen. En motsvarande övergångsbestämmelse intpgs i minerallagen vid dess tUlkPmst 1974 (punkt 8). Till den del frågan berör inmutningsbara mineral finns ytterligare bestämmelser i övergångsbestäm­melserna till ändringar i gruvlagen.

10    Hemställan

Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels 1. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om mineralpolitiken dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till ändringar i

2.  gruvlagen (1974:342),

3.  lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, och

4.  lagen (1966:314) om kontinentaisockeln dels föreslår riksdagen att

5. vad gäller verksamheten vid nuvarande Sveriges geologiska un­dersökning

a. till Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering samt information och dokumentation på tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 366000 kr..


 


Prop. 1981/82:99                                                                  128

b. till Sveriges geologiska undersökning: Prospektering m.m. på tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 278000 kr.,

6.        vad gäller verksamheten vid Sveriges geologiska undersökning
efter den 30 juni 1982

a. till Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering
och dokumentation samt myndighetsuppgifter och information
för budgetåret 1982/83 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 61385000 kr.,

b. till Sveriges geologiska undersökning: Utrustning för budget­
året 1982/83 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservations­
anslag av 800000 kr.,

7. vad gäller verksamheten vid uppdragsbolag inom geoområdet

a. för teckning av aktier i uppdragsbolag inom geoområdet över­
föra tUlgångar från Sveriges geologiska undersökning i enlighet
med vad jag har förordat,

b. till Teckning av aktier i uppdragsbolag inom geoområdet
m. m. på tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1981/
82 under Qortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
40000000 kr.,

c.  bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten
garantier för lån som uppdragsbolaget tar upp intill ett belopp av
40000000 kr.,

8.   till Bergsstaten för budgetåret 1982/83 under fjortonde huvudti­teln anvisa ett förslagsanslag av 2076000 kr.,

9.   vad gäller verksamheten vid nämnden för statens gruvegendom

a. tUl Statens gruvegendom: Prospektering och brytvärdhetsun­
dersökningar för budgetåret 1982/83 under fjortonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 58400000 kr.,

b. nämnden för statens gruvegendom för prospekteringsstöd får
disponera de för prospekteringsändamål anvisade medlen i enlig­
het med vad jag har anfört,

c. bemyndiga regeringen att under budgetåren 1983/84 - 1985/
86, i enlighet med vad jag har anfört, ikläda staten ekonomisk
förpliktelse i samband med nämndens för statens gruvegendom
verksamhet som innebär åtaganden om högst 38000000 kr. för
budgetåret 1983/84, 25000000 kr. för budgetåret 1984/85 och
16000000 kr. för budgetåret 1985/86,

d. till Statens gruvegendom: Egendomsförvaltning m.m. för
budgetåret 1982/83 under Qortonde huvudtiteln anvisa ett för­
slagsanslag av 7470000 kr.,

10.    upphäva samtliga beslut om att vissa områden skall utgöra
statsgruvefält i enlighet med vad jag har förordat.


 


Prop. 1981/82:99                                                    129

11    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemstäl­lan.

9   Riksdagen 198II82. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                   130

Bilaga 1

Promemorian (Ds I 1981:17) Enklare regler om torvut­vinning för energiändamål

1    Inledning

I regeringens proposition om rikfiinjer för energipolitiken aktualiserades bl. a. vissa frågor rörande koncession för undersökning och bearbetning av torvfyndigheter enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, den s.k. mineraUagen (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 186-187). Föredraganden anmälde därvid att förslag skulle framläggas att länsstyrelsen fr. o. m. den 1 juli 1982 skulle bli beslutande i fråga om undersöknings- och bearbet­ningskoncessioner. Undersökningskoncession meddelas f.n. i allmänhet av statens industriverk medan regeringen beslutar i fråga om bearbetnings­koncession.

Föredraganden anförde därutöver att det fanns skäl att överväga vissa andra förändringar i fråga om koncession för torv, bl. a. ett undantag från skyldigheten att söka koncession för bearbetning av smärre torvfyndig­heter.

Vid riksdagsbehandlingen behandlades flera motioner med krav på för­enkling av reglerna för brytning av torv för energiändamål.

I motionerna 1980/81:478 och 1980/81:791 begärdes lagändringar i syfte att åstadkomma en smidigare hantering av torvärendena. I motion 1980/ 81:1037 föreslogs bl.a. att en småskalig torvutvinning skall underlättas. Samma syfte hade motion 1980/81: 1389. I denna motion pekades på möj­ligheten att slopa koncessionssystemet när det gäller mindre torvtäkter. Enligt ett yrkande i motion 1980/81:1411 borde torv helt utgå ur kretsen av koncessionspliktiga ämnen.

NäringsutskoUet anförde för sin del bl.a. (NU 1980/81:60 s. 61):

Utskottet har inhämtat att det nu pågående utredningsarbetet inom rege­ringskansliet är inriktat på att koncessionssystemet skall behållas för stör­re torvtäkter medan det skulle avskaffas för mindre takter. Vidare år avsikten att åstadkomma ett bättre skydd än f. n. för husbehovstäkter. En departementspromemoria med förslag på detta område avses föreligga under hösten 1981. Den kan därefter bli föremål för remissbehandling. En proposition med förslag till erforderliga lagändringar kan sålunda beräknas bli framlagd för riksdagen under del närmaste året.

Mot denna bakgrund finner näringsutskottet - i likhet med jordbruksut­skottet - att de här behandlade önskemålen i motionerna 1980/81:478, 1980/81:791, 1980/81:1037, 1980/81:1389 och 1980/81:1411 i stort seU torde komma att bli tillgodosedda. Näringsutskottet avstyrker därför dessa motioner.

Utskottet avstyrkte därutöver ett förslag i motion 1980/81:1411 om att ersättning skulle utgå till markägare för torv som tas i anspråk med stöd av


 


Prop. 1981/82:99                                                    131

expropriationslagen. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hem­stäUt (rskr 381).

I denna promemoria behandlas de av utskottet berörda frågorna om ett undantagande från koncessionsplikt beträffande smärre torvfyndigheter samt ett starkare skydd för husbehovstäkter av torv än vad som gäller f. n. Därutöver behandlas den tillämnade överföringen av koncessionspröv­ningen i fråga om torv till länsstyrelserna.

2    Torvförekomster, torvanvändning, teknik m. m.

Torv är en sammanfattande benämning på jordartstyper som finns i vattenrika marker såsom myrmarker. Torvjordarterna består främst av växtrester som till följd av att nedbrytningsprocessen avstannat genom brist på syre inte brutits ned eller förmullnal fullständigt. Beroende på hur långt processen fortskridit skiljer man mellan lågförmultnade eller högför-multnade torvslag. De högförmultnade lorvjordarterna är kompaktare och vattenfattigare än de lågförmultnade.

Man skiljer vidare på olika torvslag alltefter karaktären av de växtsam­hällen, som ger upphov till torven. De två stora grupperna av torv är kärrtorv och mosstorv. I kärren är vegetationen ofta mångskiftande och frodig beroende bl.a. på tillrinnande mineralrikt markvatten. Starrtorv, lövkärrtorv och vasstorv är här vanliga typer. I mossarna är däremot floran ensartad på grund av att mossen tillförs huvudsakligen näringsfattigt nederbördsvatten. Vitmosslorv, skogsmosstorv och starrmosslorv före­kommer allmänt.

Genom sitt tillkomstsätt och deltas utsträckning över liden kan torv inte i ett kortare perspektiv kallas en förnyelsebar resurs utan måste betraktas som en ändlig tillgäng. Detta gäller särskilt för område där torv slutbrutiis och förhållandena är sådana att någon nybildning ej äger rum.

Sverige har 5-6 miljoner hektar torvmarker spridda över hela landet. Energiinnehållet uppskattas motsvara 3-4 miljarder ton olja. Områden med större torvmarksenheter förekommer främst i Norrbottens, Väster­bottens och Jämtlands län, i de inre delarna av Götaland samt i delar av Värmland och Dalarna. Bedömningar av den totala förekomsten av tek­niskt och ekonomiskt brytvärd torv är emellertid osäkra liksom fördelning­en av fyndigheterna på olika storleksklasser. En preUminär bedömning ger dock vid handen att antalet små fyndigheter, dvs. fyndigheter vars areal understiger 50 ha är stort och svarar för en avsevärd andel, kanske hälften av landets samlade torvtillgångar. Tillgången på data över torvmossar varierar starkt mellan olika delar av landet. I södra Sverige finns i många fall uppgifter om torvslag, kvalité etc, medan uppgifterna i skogslänen i stort sett begränsar sig till arealuppgifter. Allmänt gäller dock att medel­djupet i torvmarken är väsentligt mindre i skogslänen än i södra delarna av landet.


 


Prop. 1981/82:99                                                    132

Torvförekomsterna i södra Sverige har till större delen kartlagts av SGU. Flera länsstyrelser har sammanställt underlagsmaterial rörande före­komster av torv och ev. motstående intressen i regionala torvinventering­ar. Stora delar av torvförekomsterna i norra Sverige återstår dock att inventera. Skyddsvärda våtmarker i områden där anspråk på torv kan förutses kartläggs f. n. av statens naturvårdsverk på uppdrag av regering­en.

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 förutsätter en väsentligt ökad torvanvändning. Som mål gäller att fram till år 1990 3 milj. ton olja skall ersättas med inhemska bränslen, i huvudsak skogsenergi och torv. Innan en torvanvändning kan etableras i stor skala återstår dock alltjämt mycket forsknings- och utvecklingsarbete och att erfarenheter vunnits från praktisk försöksverksamhet. Det gäller bl.a. att klarlägga miljömässiga kpnsekvenser pch ekonomiska förutsättningar för torvprojekl av olika slag.

Efterfrågan på torv som bränsle har i Sverige ännu inte manifesterats i samma utsträckning som efterfrågan på skogsenergi. Planerade anlägg­ningar där torv avses användas är bl.a. en hetvattencenlral i Gällivare samt kraftvärmeverk i Östersund och Umeå. 1 drift finns endast ASSI:s delvis torveldade anläggning i Piteå. Under slutet av år 1981 beräknas en hetvattencenlral tas i drift i Skellefteå kommun.

Någon läkt av svensk bränntorv i större skala, utöver en viss utvinning främst under 1940-talet och spm föranleddes av rådande krigsförhållanden, har inte påbörjats ännu. Det är emellertid tydligt att intresset för bränntorv är starkt stigande. Sålunda har antalet ansökningar om undersöknings- och bearbetningskoncessioner för torvbrytning ökat mycket kraftigt under det senaste året. T.o.m. den 15 augusti 1981 har beviljats 28 bearbetnings­koncessioner omfattande en areal av ca 13000 ha samt 126 undersöknings­koncessioner på sammanlagt ca 63000 ha.

I Sverige utvinns för jordförbättringsändamål årligen ca 300000 lon s. k. odlingslorv. För detta ändamål är det framför allt den låghumifierade torven som är värdefull. Vissa producenter utnyttjar därför bara ytlagren i torvmossarna, där de låghumifierade delarna finns, medan bottenskiktet lämnas kvar. Andelen höghumifierad torv varierar mellan olika torv­marker, varav några kan anses vara mer lämpade för produktion av od­lingslorv, medan andra passar bäst för energitorv. Många fyndigheter innehåller emellertid torv för såväl odlings- som energiändamål. Då utvin-ningsmeloderna i stort är likartade och avvattningen för båda slagen byg­ger på torkning i sol och vind blir tiden för ianspråktagande av bränntorv-täkter under lager av odlingstorv på motsvarande sätt förskjuten i tiden. Konkurrensen mellan odlingstorv och energitorv torde dock, möjligen med lokala undantag, ej utgöra något praktiskt hinder för bränntorvtäkl.

Även om en i absoluta tal måttlig tillväxt i torvanvändningen kan väntas fram tiU 1985, bedöms torvens betydelse som energikälla i Sverige därefter


 


Prop. 1981/82:99                                                    133

kunna öka kraftigt främst inom industrin samt för kraftvärmeverk och hetvattencentraler. I syfte att vinna tekniska erfarenheter för att underlätta och påskynda utvecklingen stöder bl.a. nämnden för energiproduktions­forskning forskning och utveckling inom torvområdet. Föredragande stats­råd anför i regeringens energipolitiska proposition i januari 1981 (prop. 1980/81:90, bU. 1 s. 189):

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har flera ekono­miska styråtgärder vidtagits från statsmakternas sida. Bl.a. har industri­verket lämnat stöd till övergång till eldning med fasta bränslen. Statsbidrag för alt stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet in­fördes våren 1974.

Sedan bidragsgivningen startade, och till dess den upphörde den 1 janua­ri 1981, har ca 600 projekt syftande till ökad eldning med fasta bränslen fått stöd. Bidragsvolymen för dessa uppgår till sammanlagt ca 400 milj. kr. Nästan alla större flis- och torveldningsprojekt liksom flertalet barkpannor som har installerats i landet har fått bidrag.

Jag har tidigare framhållit att de statliga styrmedlen för industrin bör inriktas på bl. a. att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har nyligen (prop. 1980/ 81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja m. m. Bestämmelser om stöd finns i förordningen (1980:1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja m. m. Utökat ekonomiskt stöd kan utgå till prototyper och demonstrationsanläggningar och stöd till fullskaleanläggningar för teknik som baseras på varaktiga helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Jag vill också peka på att stödet omfattar alla delar av ett energitillförsel­system från utvinning av råvaror till produktion och distribution. Därmed avses dels anläggningar för omvandling och distribution av energi, dels anläggningar och utrustning för utvinning, bearbetning och hantering av olika energislag, inkl. investeringar i infrastruktur samt i vissa fall också användning av energi.

Vid en ökad användning av olika inhemska bränslen bör en avvägning mellan dem främst avse hur de kan utnyttjas för att stödja varandra i en växande och uthållig energiproduktion. De inhemska bränslen som kan vara aktuella före sekelskiftet är förutom torv lövved (överskott), skogsav­fall och energiskog. När användningen av inhemska bränslen får betydan­de omfattning kan konkurrensen om ved- och torvtillgångarna bli besvä­rande. För vissa regioner kan möjligen detta inträffa relativt snart efter en inledningsperiod, varför dessa frågor bör uppmärksammas.

Torv kan ersätta olja eller fast bränsle. För större anläggningar, t. ex. kraftvärmeverk och stora panncentraler, kan kol nu vara ett ekonomiskt fördelaktigare bränsle än torv. Detta gäller framför allt i kustlägen eller om det krävs långa transporter för torven. För mindre och medelstora pann­centraler (10-25 MW) bör dock torv vara ett alternativ och komplement tillsammans med flis. Som bränsle till individuella anläggningar (villapan­nor o. d.) torde krävas alt torven förädlas till pellets eller briketter för att kunna konkurrera med ved.


Prop. 1981/82:99                                                    134

Pannor där torv kan användas som bränsle fmns i flera olika konstruk­tioner av vilka några fortfarande är under utveckling. De utförande som är aktueUa är pulvereldning, kombinerad pulver- och rosteldning, torkning av torv i cyklon, rosteldning, förbränning i cyklonugn och virvelbäddsför-bränning.

Den teknik för torvutvinning som redan i dag används på flera håll utomlands och i viss utsträckning även i Sverige bedöms vara tillräckUgt väl utvecklad för att en tprvutvinning i ökad pmfattning skall kunna påbör­jas i Sverige. Den i dag kända och användbara tekniken för brytning, avvattning, förädling, transport och förbränning kan naturligtvis förbättras och ny teknik är under utveckling.

De nuvarande teknikerna för frästorv- resp. maskintorvproduktion har nackdelen att produktionssäsongen begränsas till mellan två och fyra må­nader. Därtill kommer att främst frästorvmetoden är mycket väderleks­känslig. Ett mål för vidareutveckling är att få fram produktionsmetoder som möjliggör en längre produktionssäsong. Dessa tekniker ställer även långtgående krav på dränering av torvtäkten. Ett annat problem vid an­vändning av dessa metoder är hur transporten från brytningsplatsen till en uppsamlingsplats vid sidan av eller på takten skall anordnas.

Förutom ovanstående metoder finns en rad andra utvinningsmetoder under utveckling. Arbetet på detta område sker till stor del inom ramen för energiforskningsprogrammet och finansieras genom medel från nämnden för energiproduktionsforskning.

Avvattningen är det främsta tekniska problemet för att till acceptabla kostnader erhålla en bränntprv spm är kpnkurrenskraftig spm energikälla. Andra viktiga frågor i samband med torvutvinning är miljöproblemen, främst vid brytningen och förbränningen. Av betydelse för att en fram­gångsrik introduktion av torv för energiändamål skall kunna ske är därför att forskning och utveckling bedrivs rörande både olika tekniska tillämp­ningar för torvutnyttjande saml beträffande åtgärder till skydd för natur och människor. För att den teknik som skall användas vid torvutnyttjandet skall kunna anpassas dels för sitt ändamål men också för den torv som avses användas är det viktigt att utveckla tekniska och geologiska metoder för att bestämma viktiga bränntorvegenskaper samt dessa faktorers bety­delse för bränntorvanvändningen. Ett samarbete och informationsutbyte med andra länder som bedriver ett utvecklingsarbete på detta område kan härvid visa sig värdefullt.

Det är f.n. med hänsyn till de olika tekniska och därmed ekonomiska problem som kan identifieras vad gäller torvutvinning mycket svårt att närmare ange under vilka betingelser en torvutvinning är ekonomiskt lönsam. Förutom den använda tekniken - som är under utveckling -varierar lokala förhållandena som klimat ofta starkt från fall till fall. Tor­vens kvalitet från olika synpunkter är ofta den avgörande faktorn för lönsam utvinning. Andra faktorer som transportmöjligheter och avstånd


 


Prop. 1981/82:99                                                   135

till slutförbrukare är betydelsefulla. Den areal som skall bearbetas påver­kar givetvis valet av teknik för utvinningen. Frästorvmetoden torde t. ex. vara mer ekonomisk än maskintorvbrytning vid bearbetning av större arealer.

Att nu och för framtiden med några enkla kriterier i fråga om areal eller dylikt bestämma torvfyndigheters tekniska och ekonomiska brytbarhet ter sig mot bakgrund av det sagda omöjligt. TUl osäkerheten i detta avseende hör ovissheten om prisutvecklingen på alternativa energislag. Även den världspolitiska bildens utveckling kan inverka pä t. ex. oljeförsörjningen.

Det bör här även nämnas att torven, förutom som bränsle, i en framtid kan bli utnyttjad som kemiråvara eller för metanolframställning. Denna användning skulle dock kräva mycket stora torvmängder, varför endast vissa torvrika regioner kan bli aktuella. I dessa kan konkurrensen om torven härigenom bli betydande. Å andra sidan torde metanolframställning förutsätta att även andra råvaror än torv används, t. ex. skogsavfall.

I vissa andra länder har torv för energiändamål använts sedan länge. Torv används således i relativt stor skala i Sovjetunionen, Irland och Finland. Den nuvarande globala utvinningen av torv torde uppgå till ca 250 miljoner ton per år. Härav svarar Sovjetunionen för ca 95 % samt Irland och Finland för i stort sett resten.

3   Gällande rätt

3.1 Lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) m. m.

Bestämmelser om tillstånd (koncession) för undersökning och bearbet­ning av vissa mineralfyndigheter finns i minerallagen. Vissa administrativa föreskrifter finns i den i anslutning till lagen utfärdade förordningen (1974:873) om vissa mineralfyndigheter.

Enligt 1 § minerallagen krävs koncession för undersökning och bearbet­ning av vissa mineralfyndigheter. De fyndigheter som omfattas av konces­sionsplikt är fyndigheter av

1.    olja, gas, stensah eller annat som förekommer på likartat sätt,

2.    alunskiffer för att utvinna olja eller gas,

3.    stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera,

4.    uranhaltig eller toriumhaltig mineral eller

5.    torv för att utvinna energi.

I 8 och 9 §§ finns vissa undantag från kravet på koncession.

Koncessionsplikten i fråga om torv är sålunda begränsad till torvtäkt för energiändamål. Takt för andra ändamål t. ex. för torvströ- och torvmulls­framställning faller utanför.

Det bör framhållas att en koncessionerad verksamhet är underkastad annan lagstiftning om användning av mark och vatten. Om detta finns en erinran i 3 § minerallagen där det sägs att om sådan verksamhet gäller vad


Prop. 1981/82:99                                                   136

som föreskrivs i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftning eller i annan lagstiftning.

Koncession meddelas för en eller flera av de koncessionspliktiga äm­nena och skall avse ett bestämt område och viss tid (4 §).

I 5 § minerallagen stadgas att koncession meddelas antingen som under­sökningskoncession eller som bearbetningskoncession. Undersöknings­koncession kan förenas med rätt för innehavaren att få bearbetnings­koncession avseende fyndighet som påträffas vid undersökningsarbetet. Sker detta, skall de huvudsakliga villkoren för bearbetningskoncessionen anges. Bearbetningskoncession får beviljas endast om fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påträffad.

Koncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt befinns lämplig att utföra sådan undersökning eller bearbetning spm avses med kpncessionen. Inom ett område som omfattas av koncession får inte någon annan beviljas koncession för samma grupp av ämnen. Vidare får annan än koncessionshavare endast om särskilda skäl föreUgger beviljas koncession för någon annan grupp av ämnen. Inte heller får utan särskilda skäl konces­sion beviljas inom område som omfattas av inmutning eller utmål enligt gruvlagen (1974:342). Föreskrifter i dessa hänseenden finns i 6-7 §§ mi­nerallagen.

Som tidigare nämnts finns vissa undantag från koncessionsplikten enligt minerallagen. Dessa finns angivna i 8 och 9 §§. Enligt 8 § får fyndighet undersökas utan koncession så länge annan ej har koncessipn för fyndighet dels av den som fått inmutning eller fått utmål anvisat enligt gruvlagen eller ansökt härom, dels av den som har bearbetningskoncession avseende annan grupp av ämnen inom området. Härför krävs dock medgivande av fastighetsägaren och innehavaren av nyttjanderätt eller servitut avseende marken om arbetet medför intrång i deras rätt. Finns inle koncession för en fyndighet och har någon annan inte rätt enligt vad som nyss angivits får fyndigheten undersökas av fastighetsägaren.

I 9 § finns vissa föreskrifter om rätt till utvinning utan koncession för husbehov. I fråga om torv gäller att fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja torv för energiändamål, så länge annan ej har bear­betningskoncession avseende fyndigheten. Med husbehovstäkt avses uttag för att tillgodose en jordbruks- eller en skogsfastighets energibehov medan uttag för exempelvis att tillgodose industriell produktion faller utanför husbehovsbegreppel (prop. 1974: 146 s. 153 O-

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av natur­tillgångarna (10 §).

I 15 § minerallagen finns bestämmelserom förberedande undersökning. Om någon som förberedelse för ansökan om koncession vill utföra under­sökning på annans mark, kan statens industriverk (SIND) föreskriva att


 


Prop. 1981/82:99                                                   137

tillträde till marken skall lämnas under viss tid. En sådan förberedande undersökning skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Efter medgivande från berörda mark- och nyttjanderättshavare eller efter fill­stånd av bergmästaren får byggnad uppföras och väg byggas. Föranleder en sådan förberedande undersökning skada eller intrång skall ersättning utgå.

Som nämndes förut meddelas koncession som undersökningskoncession eller som bearbetningskoncession.

Undersökningskoncession innebär att innehavaren inom koncessions­området får utföra undersökningsarbete i syfte att utröna möjligheterna att utvinna det eller de mineraliska ämnen som avses med koncessionen (16 §). Beträffande vissa områden gäller att undersökningsarbete inte får bedrivas utan särskilt medgivande av regeringen eller i vissa fall länsstyrel­sen. Områden som på detta sätt är fredade är bl. a. nationalparker, kyrko­gårdar, vissa områden i närheten av vägar eller järnvägar saml områden med stads- eller byggnadsplan. Därutöver kan regeringen förordna att undersökningsarbete inte får bedrivas utan särskilt medgivande inom ett område, om arbetet kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Bestämmelser om dessa undantag finns i 17-19 §§ minerallagen.

I 22-24 §§ finns föreskrifter om undersökningsarbetets närmare bedri­vande m. m.

Undersökningsarbete får bestå endast i sådana åtgärder som behövs för att visa att fyndighet av mineraliskt ämne som avses med koncessionen förekommer inom koncessionsområdet och för att vinna närmare känne­dom om fyndighets storiek, beskaffenhet och utvinningsbarhet. Konces-sionshavaren får inte utan medgivande av markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för arbetet. Behövs det, får koncessionshavaren bygga väg inom koncessionsområdel. De åtgärder som behövs skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Konces­sionshavaren har räU att använda brutet mineraliskt ämne om det behövs för undersökning av ämnets beskaffenhet och lämplighet för teknisk bear­betning. Föranleder undersökningsarbetet skada eller intrång, skall ersätt­ning lämnas för detta.

Bearbetningskoncession ger koncessionshavaren rätt att inom konces­sionsområdel undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig mineraliskt ämne som omfattas av koncessionen (30 § minerallagen). Bearbetning och där­med sammanhängande verksamhet får dock inte ske förrän mark anvisats för ändamålet. Anvisande av mark sker vid särskild förrättning efter ansö­kan hos bergmästaren (26 §). Mark får inte anvisas i strid med konces­sionsvillkoren. De tidigare berörda föreskrifterna om fredade områden gäller också för anvisande av mark. Ägare av fastighet och innehavare av


 


Prop. 1981/82:99                                                    138

särskild rätt till fastighet är berättigade att av koncessionshavaren få in­trångsersättning för annan skada till följd av att mark tas i anspråk. De närmare föreskrifterna härom finns i 27-29 §§. Närmare bestämmelser om de rättigheter och skyldigheter som en bearbetningskoncession medför finns i 31-33 §§.

Vidare finns i 35-37 §§ föreskrifter om verkan av att bearbetnings­koncession upphör. Dessa innebär bl.a. att koncessionshavaren förlorar rätten tiU mineraliskt ämne som brutits men inte uppfordrats. Sådant ämne tiltfaller markägaren.

I 40-44 §§ finns föreskrifter om tillsyn, handräckning, ansvar m. m. TiUsynen utövas av SIND och bergmästarna. Koncessionsinnehavare är skyldiga att lämna tillsynsorganen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsorganen får meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av lagen eller av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

I fråga om överklagandeinstans gäller att den som är missnöjd med beslut om ersättning vid markanvisningsförrättning får väcka talan vid fastighetsdomstol. Andra beslut vid en sådan förrättning kan överklagas hos SIND (46 §). SIND:s beslut kan överklagas hos regeringen i vissa fall och i övrigt hos kammarrätten.

Som förut nämndes finns vissa administrativa föreskrifter rörande koncessionsförfarandet m.m. i mineralförordningen. Det ankommer i all­mänhet på SIND att pröva ärenden om undersökningskoncession. Vissa sådana ärenden skall dock prövas av regeringen, liksom ärenden pm bear-betningskoncession. SIND får inte förena en undersökningskoncession med rätt till bearbetningskoncession.

3.2 Naturvårdslagen (1964:822)

Enligt 18 § naturvårdslagen får takt av bl.a. torv för annat ändamål än markägarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd erfordras oavsett torvbrytningens syfte och krävs således även för utvin­ning av torv för jordförbättringsändamål. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan i erforderlig omfattning.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Som regel skall den som får tillstånd ställa säkerhet för åtgärder som föreskrivits. Beslut om täkttUlstånd får överklagas hos regeringen. Statens naturvårdsverk får överklaga sådana beslut. Enligt 19 § kan visst område förklaras som naturvårdsområde. I beslut om naturvårdsområde skall före­skrivas de inskränkningar i nyttjandet av marken som behövs för att trygga ändamålet med beslutet. Länsstyrelsen får i särskilda faU medge undantag frän sådana inskränkningar.

Enligt 2 § naturvårdslagen är naturvården en såväl statlig som kommu-


 


Prop. 1981/82:99                                                    139

nal angelägenhet. Det innebär bl. a. alt kommunerna har besvärsrätt över beslut enligt naturvårdslagen (se Jonzon-Delin-Bengtsson: Naturvårds­lagen s. 211).

Kan arbetsföretag, som inte omfattas av tillständstväng enligt 18 § eller 19 § komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall enligt 20 § samråd ske med länsstyrelsen innan förelaget utförs.

Bestämmelsen i 20 § gäller inte bebyggelse inom vissa planområden och inte heller företag för vilka tillstånd har lämnats enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

3.3 Miljöskyddslagen (1969:387)

Miljöskyddslagen (ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vatten­förorening, luftförorening, buller och andra störningar. Lagen är tillämplig på bl.a. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om an­vändningen inte utgör byggande i vatten (1 §). Den är också tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen inte är helt tillfällig.

Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verk­samhet. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eUer avhjälpa olägenhet (5 §). Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranle­da olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått vidtas, får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreUgger (6 §). Skulle den befarade olägenheten innebära att ett stort antal människor får sina lev­nadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande föriust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får enligt samma paragraf verksamheten inte utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt ML, om verksamheten är av synneriig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som vill utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten (9 §). Sådan frivillig tillståndsprövning sker endast undanlagsvis. Med stöd av 10 §, vari regeringen i fråga om miljöfariig verksamhet fått vittgående befogen­heter att föreskriva krav på tillstånd eller anmälan, har i 2 § miljöskydds­förordningen (1981:574) föreskrivits bl.a. att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar som angivits i en särskild bilaga till förordningen inte får anläggas utan tillstånd. Torvtäkt är inte f. n. tillstånds- eller anmälnings-pliktig enligt miljöskyddsförordningen.


 


Prop. 1981/82:99                                                   140

3.4 Byggnadslagen (1947:385)

Också vissa bestämmelser i byggnadslagen (BL) kan ha betydelse för torvutvinning. Det gäller framför allt vid uppförandet av förbränningsan­läggningar. Främst är lagens planbestämmelser aktuella men i vissa fall också bestämmelserna i 136 a § om prövning av industriell verksamhet.

Enligt 136 a § BL skall tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar prövas av regeringen i den omfattning som sägs i lagrummet. Sålunda skall nyanlägg­ning av vissa verksamheter som anges i paragrafens andra stycke alltid prövas om regeringen inte för visst fall medger undantag från prövnings­skyldigheten. I övrigt gäller i huvudsak att utvidgning av de i 136 a § andra stycket angivna verksamheterna och nyanläggning eller utvidgning av and­ra verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar skall prövas om regeringen beslutar därom i det enskilda fallet.

Regeringens beslut enligt 136 a § BL är bindande för den fortsatta pröv­ningen enligt BL och ML. Det ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd att vid prövning enligt ML föreskriva de villkor för verksamhe­ten som krävs från miljöskyddssynpunkt, i den mån frågan inte är reglerad genom regeringens beslut.

3.5 Vattenlagen (1918:523)

I 7 kap. vattenlagen (VL) finns bestämmelser om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. Enligt 7 kap. 35 § blir bestämmelserna om dikning tillämpliga vid torrläggning av kärr, mosse eller annan vattendränkt mark. Om en sådan åtgärd vållar märkbar inver­kan på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, gäller bestämmelserna i 7 kap. om vattenavledning.

Dikning på egen mark fordrar inget tillstånd enligt VL. Om man däremot t. ex. vill ta upp ett dike på annans mark eller leda vatten till annans dike, fordras tillstånd, om överenskommelse inte träffas (36 §). Några bestäm­melser om skydd för aUmännna intressen vid dikning finns inte i VL.

För vattenavledning fordras tillstånd, om det är sannolikt att allmän eller enskild rätt skadas av förelaget (45 §). Då skall en prövning av såväl företagets ekonomiska tillåtlighet som dess tillåtlighet med hänsyn till motstående allmänna intressen, t. ex. fisket och naturvården ske.

Tillståndsprövningen av diknings- och vattenavledningsföretagen sker vid förrättning enligt bestämmelser i 10 kap. VL.

I remiss till lagrådet den 22 januari 1981 med förslag till en ny vattenlag m.m. har regeringen föreslagit en skärpt tillståndsplikl för dikningar och att sådana företag skall tillåtlighetsprövas också med hänsyn till mot­stående allmänna intressen.


Prop. 1981/82:99                                                   141

3.6 Rennäringslagen (1971:437)

I rennäringslagen finns bestämmelser om renskötselrätt. Renskötselrät­ten innebär rätt för den som är av samisk härkomst att enligt lagen begagna mark och vatten inom vissa områden för sig och sina renar.

Enligt 26 § rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när markområdet behövs för vissa ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Medför ett upphä­vande av renskötselrätt skada eller olägenhet för bl.a. renskötseln skall ersättning utgå (26 §). Enligt 30 § gäller vidare alt renskötselns åretrunt-betesmarker inte får användas på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 §. Detta hindrar dock ej att mark används i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

3.7 Förhållandet mellan minerallagen och annan lagstiftning

Som nämnts i avsnitt 3.1 finns i minerallagen (3 §) en erinran om att koncessionerad verksamhet är underkastad annan lagstiftning om bl.a. användning av mark och vatten. Tillståndsprövning enligl miljöskyddsla­gen, vattenlagen eller naturvårdslagen kan således komma att krävas för koncessionerad verksamhet. För annan torvtäkt än för husbehov krävs som framgått av del tidigare täkttillstånd. Att prövning enligt annan lag­stiftning sker principiellt fristående från koncessionsprövningen innebär att det därvid är möjligt att t.o.m. förbjuda eller omöjliggöra koncessio­nerad verksamhet. I koncessionsärendenas beredning ingår emellertid att yttranden inhämtas från olika myndigheter så att företagets inverkan på motstående intressen kan bli föremål för en allmän bedömning redan i koncessionsärendet. Vid prövning av bearbetningskoncessioner ingår en övergripande avvägning mellan intresset av torvutvinning och naturvårds-intresset som ett viktigt led.

När det gäller förhållandet mellan minerallagen och rennäringslagen bör framhållas att markanvändningsförbudet i 30 § rennäringslagen enligt en uttrycklig föreskrift inte hindrar att mark används för företag vars tillåt­lighet skall prövas i särskild ordning. Delta medför bl. a. att markanvänd-ningsförbudei inte hindrar verksamhet som utövas med stöd av koncession enligt minerallagen (jfr. härom prop. 1971:51 s. 126-130). Vid en konces­sionsprövning enligt minerallagen ingår en avvägning mellan torvutvin­ningsintresset och i förekommande fall renskötselns intressen.

1 sammanhanget finns också anledning att beröra förhållandet mellan minerallagen och lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (inskränkningslagen).

Enligt inskrånkningslagen får "konlrollsubjekt", dvs. utländsk medbor­gare, utländskt företag eller svenskt företag, som står eller kan stå under


 


Prop. 1981/82:99                                                    142

utländskt inflytande, inte utan särskilt tiUstånd här i riket förvärva fast egendom eller inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmu­tad mineralfyndighet eller idka gruvdrift. För torvutvinning behövs f.n. inget sådant fillstånd. I betänkandet (SOU 1978:73) "KontroU av ufländsk företagsetablering i Sverige m.m." föreslås bl.a. att tillståndsplikten ut­vidgas till att omfatta förvärv även av rättigheter tUl sådana mineralfyn­digheter som inte är inmutningsbara enligt gruvlagen, alltså även torvfyn­digheter. Betänkandet bereds för närvarande inom justitiedepartementet. De grunder som uppbär inskränkningslagen beaktas vid prövningen enligt minerallagen av frågor om koncession resp. frågor om tillstånd till överlåtelse av koncession. Det innebär att när koncessionsmyndigheten tar StäUning till lämpligheten från allmän synpunkt av en sökande som är kontrollsubjekt också denna omständighet vägs in vid bedömningen.

4 Överväganden och förslag

4.1 Inledning

Intresset för att utnyttja torv för energiändamål har ökat starkt i Sverige under de senaste åren. Detta har medfört att praktiska erfarenheter nu har vunnits om ändamålsenligheten av de rättsregler som gäller för sådant utnyttjande. I olika sammanhang har mot den nuvarande ordningen riktats kritik av framför allt den innebörden att del nuvarande koncessionsförfa­randet hindrar tillkomsten av torvproduktion i mindre skala. Vissa motio­ner om ändrade regler i olika avseenden behandlades av riksdagen våren 1981 i samband med ställningstagandet till prop. 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken. Med hänvisning till den i propositionen (s. 187) avise­rade översynen av gällande lagregler på området med inriktning på förslag till riksdagen under det närmaste året avstyrkte näringsutskottet motioner­na och riksdagen beslöt i enlighet härmed (NU 1980/81:60, rskr 1980/ 81:381). En närmare redogörelse för detta finns i avsiutt I.

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 förutsätter en väsentligt ökad torvanvändning. Som mål gäller att fram till år 1990 3 milj. ton olja skall ersättas med inhemska bränslen, i huvudsak skogsenergi och torv. Innan en torvanvändning kan etableras i stor skala, återstår dock alltjämt mycket forsknings- och utvecklingsarbete samt att erfarenheter vunnits från praktisk försöksverksamhet. Det gäller bl.a. att klarlägga miljömäs­siga konsekvenser och ekonomiska förutsättningar för torvprojekl av olika slag.

Alla möjligheter att stimulera tillväxten av företag som kan producera fasta bränslen baserade pä torv och flis bör tas till vara. Länsstyrelserna har nu kartlagt möjligheterna all öka användningen av inhemska bränslen i landets energiförsörjning. Enligt deras beräkningar kan en ökad använd-


 


Prop. 1981/82:99                                                   143

ning av inhemska bränslen ge en sysselsättningsökning på 5000-7000 årsverken, varav 2/3 skuUe tillfalla skogslänen. Stöd tiU ökad användning av inhemskt bränsle kan ges av den s. k. oljeersättningsfonden enligt förordningen (1980:1085) om statligt stöd för att ersätta olja, m. m.

Det är mot den bakgrunden som möjligheten att med förenklade rätts­regler stimulera mindre och medelstor produktion skall ses. En sådan stimulans är angelägen från både energipolifisk och regionalpolitisk syn­punkt. Om det bUr lättare att utvinna torv i mindre skala skapas bättre förutsättningar för verksamhet som inte minst i glesbygd kan kombineras med jord- och .skogsbruk samtidigt som olja ersätts med en inhemsk råvara.

Den förenkling i tillståndsförfarandet som närmast kommer i fråga är att i större utsträckning tillåta takt av bränntorv i mindre skala utan konces­sion. F.n. får bränntorv brytas utan koncession endast om det sker för husbehov och bara så länge inte någon annan har bearbetningskoncession. Det gäller i så fall att göra en lämplig avvägning så att bättre förutsättningar skapas för lokala projekt utan att torvtillgångar som bättre kunde tas till vara i ett större sammanhang görs svår- eller oåtkomliga för detta. Denna fråga behandlas i avsnitt 4.2, där också frågan om förstärkt skydd för husbehovstäkt tas upp.

I avsmtt 4.3 behandlas det i 1981 års proposition om riktlinjer för energipolitiken aviserade förslaget om ändrad beslutsordning för torv­koncessioner. Förslaget innebär att länsstyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1982 skall fatta samtliga beslut om tillstånd till torvtäkt.

Avsmtt 4.4 behandlar frågan om skyddet för rennäringen vid torvutvin­ning.

I avsnitt 4.5 behandlas slufiigen lagtekniska frågor m. m.

4.2 Ökade möjligheter till torvtäkt utan koncession m. m.

4.2.1 Nuvarande förhållanden

De viktigaste bestämmelserna som reglerar takt av bränntorv finns i den s. k. minerallagen (1974: 890) och i naturvårdslagen (1964: 822). En närma­re redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 3.1 och 3.2. För att få påbörja torvtäkt krävs enligt minerallagen ett särskilt tillstånd, bearbet­ningskoncession, som beviljas av regeringen efter beredning av statens industriverk. Fastighetsägaren har dock rätt att utan sådan koncession bedriva torvtäkt för husbehov så länge inte någon annan har fått bearbet-ningskoncession för den takt det gäller. Koncessionen ger en principiell rätt att inom ett bestämt område utnyttja de torvfyndigheter som där finns. I koncessionen kan anges villkor i olika hänseenden om hur arbetet skall bedrivas och i övrigt finns allmänna bestämmelser om detta i minerallagen. Det finns också möjlighet att genom koncessions vUlkor om t. ex. royalty eller liknande avgift tillförsäkra staten ett visst ekonomiskt utbyte av


 


Prop. 1981/82:99                                                    144

verksamheten. I de fall där denna fråga varit aktueU har regeringen i koncessionsvillkoren föreskrivit att staten skall ha andel med hälften i fyndigheten. 1 hitfillsvarande praxis har dock - utom i något fall - beslu­tats att produktionsavgift ej skall utgå för åren fram till och med 1990. Bakgrunden har varit osäkerheten om projektens ekonomiska utfall och en önskan från statsmakterna att stimulera en framväxande torvverksamhet. I kpncessionsbesluten har angivits att denna fråga åter kan tas upp vid angiven tidpunkt och då bedömas mot bakgrund av de ekonomiska erfa­renheterna av torvutvinning i landet. Endast del i vinst förutsätts kunna utgå.

För läkt krävs vidare ett av länsstyrelsen beviljat täkttUlstånd som prövas enligt naturvårdslagen. Prövningen är principiellt fristående från koncessipnsprövningen; angående förhållandet mellan minerallagen pch naturvårdslagen se avsnitt 3.7. I täkttillståndet preciseras mera i detalj hur takten skall ske. Syftet är att garantera att denna bedrivs enligt en plan i former som i möjligaste mån begränsar företagets inverkan på naturmiljön. Även frågan om återställning/efterbehandling av marken tas upp i ärendet.

För att få bearbetningskoncession krävs att sökanden visar att en bryt­värd torvfyndighet finns inom pmrådet. Det innebär alt takten måste föregås av visst undersökningsarbete. Också för sådant arbete kan beviljas tillstånd enligt minerallagen, undersökningskoncession. I flertalet fall är det statens industriverk spm beslutar i ett sådant ärende. Undersöknings-koncession är dock inte obligatorisk, vilket innebär att undersökningsar­bete får bedrivas med s. k. markägarmedgivande (tillstånd av fastighets­ägare och vissa andra rättighetshavare). Det innebär att anledning inte flnns att tillgripa undersökningskoncession annat än under speciella förut­sättningar. Skäl till ansökan om undersökningskoncession är framför allt att markägarmedgivande inte kan fås, att ensamrätt för undersökningsar­bete önskas eller att en myndighetsbedömning på ett tidigt skede är önsk­värd med hänsyn till motstående markanvändningsintressen. Ytterligare en anledning kan vara att sökanden vill ha garantier om bearbetnings­koncession. En undersökningskoncession kan nämligen förenas med rätt till bearbetningskoncession om en brytvärd fyndighet påträffas, dvs. en fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras. I praxis förekpmmer pckså att innehavaren av en undersökningskpncessipn ges s. k. företrädesrätt till bearbetningskpncession. Det innebär att frågan om bearbetningskonces­sion över huvud taget skall ges fortfarande står helt öppen, men att bear­betningskoncession inte får ges åt någon annan under den tid som företrä­desrätten gäller.

I minerallagen regleras koncessionshavarens rättigheter och skyldighe­ter i förhållande till fastighetsägaren. I stort sett är de desamma som en inmutares enligt gruvlagen (1974:342). Rätten att utvinna i jorden förekom­mande mineraltillgångar regleras i Sverige enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssystemet och jordäganderätlssystemet.


 


Prop. 1981/82:99                                                   145

Inmutningssystemet innebär i princip att den som fått inmutningsrätt till en fyndighet får ensamrätt till denna. I gruvlagen anges de inmutningsbara mineralen, som framför allt utgörs av malm till vissa metaller som guld, silver, koppar och järn. Principen för koncessionssystemet är att rätten att eftersöka och bearbeta en fyndighet upplåts efter fri prövning av staten. Det ger därmed ett starkare samhällsinflytande än inmutningssystemet. Enligt minerallagen gäller koncessionssystemet utom för torv också för i huvudsak olja, gas, alunskiffer, stenkol, vissa leror och uran. För mineral som faller utanför inmutnings- eller koncessionssystemet gäller jordägan­derättssystemet, som innebär att utnyttjanderätten tillkommer jordägaren. Det betyder att fyndigheterna utan dennes medgivande inte kan utvinnas annat än om förutsättningar finns för expropriation.

Reglerna i gruvlagen och minerallagen innebär således att rätten till de mineral som omfattas av denna lagstiftning kan undandragas jordägaren. Det sker i särskild ordning genom beslut av statlig myndighet. Både enligt gruvlagen och minerallagen gäller att den mark som behöver tas i anspråk skall anvisas vid en särskild förrättning som leds av en bergmästare. Markanvisningen betyder inte att jordägaren mister äganderätten till mar­ken utan endast dispositionsrätten. Denna återgår till jordägaren då gruv­rättigheten upphör. Jordägaren är också berättigad till full ersättning för skada och intrång. Däremot har han inte rätt till ersättning för själva fyndigheten, i det här fallet bränntorven. En motsvarande ersättningsrätt har också andra som lider skada eller intrång, t. ex. servitutshavare.

De skäl som ligger bakom att torv för energiändamål omfattas av koncessionssystemet sammanfattas i förarbetena till minerallagen (prop. 1974:146 s. 151 O på följande säU:

"Torvtäkt i sådan omfattning att den nämnvärt kan påverka den svenska energiförsörjningen innebär åtskilliga problem. Genom att stora arealer måste tas i anspråk måste man försäkra sig om att inte splittring av torvmarkerna på olika fastigheter hindrar att en från allmän synpunkt önskvärd torvtäkt äger rum. Eftersom torvtäkt kan medföra skadeverk­ningar från naturvårds- och miljösynpunkt, måste man vidare se till alt torvtäkt förläggs till platser där den gör minst skada från dessa synpunkter. Genom ett koncessionstvång skapas förutsättningar alt förebygga en fram­tida värdestegring på torvmark, som beror på torvens användning för energiändamål. Härigenom kan samhället också se till att rätten till torv­täkt för energiändamål anförtros företag som har nödvändiga tekniska och ekonomiska resurser att på ett rationellt sätt exploatera bränntorv. En annan fördel är att koncessionsområdena utan hinder av splittrad fastig­hetsindelning kan ges en omfattning som skapar möjligheter till en rationell ekonomiskt bärkraftig lorvförädlingsverksamhet. Vidare medger konces­sionssystemet att samhället genom lämpliga villkor och möjlighet att åter­kalla koncessionen pä ett verksamt sätt kan kontrollera att koncessionen utnyttjas effektivt. Vill samhället skaffa sig ytterligare inflytande över torvförädlingsverksamheten, kan koncession ges åt statligt företag eller åt annan med förbehåll om statligt deltagande. När del gäller att förebygga

10   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                   146

värdestegringar är också koncessionssystemet ett enklare och mera tillför­litligt instrument än vad värdering enligt presumtionsregeln i expropria­tionslagen skulle vara, om man valde att exprppriera behövlig mark i stället för att införa koncessionstvång. Genom lämpligt avvägda avgifter kan tillses att torvens i framtiden eventuellt ökande värde som naturtiU-gång tillfaller det allmänna. Ett tungt vägande argument är också att koncessionssystemet erbjuder möjligheter tiU en samhällsekonomiskt rim­lig avvägning mellan å ena sidan energipolitiska intressen och å andra sidan motstående och enskilda intressen".

Antalet koncessionsansökningar för torv har under de senaste åren ökat mycket kraftigt. Koncessionssystemet förutsätter att myndigheten vid till­fället för beslut om koncession har tillräckligt underlag för att kunna göra en någorlunda realistisk bedömning av projektet och dess verkningar. Det betyder att ett visst remiss- och kungörandeförfarande med åtföljande tidsåtgång är ofrånkomligt. Lagstiftningen ger dock utrymme för att anpas­sa detta förfarande till projektets beskaffenhet och arten av motstående intressen.

Oljeersättningsdelegationens torvgrupp redovisade våren 1980 i en rap­port (Ds I 1980:3) "Torv för energisektorn" en lägesredovisning, hinder­analys och förslag tiU åtgärder i fråga om användningen av svensk torv för energiändamål. I rapporten framhölls bl. a. att den långa tiden för erhål­lande av tillstånd - ca två år från ansökningsdagen - var en faktor som verkade hämmande för igångsättande av torvprojekl. Förslag lämnades på ett antal åtgärder för att bl.a. förenkla tillståndsgivningen. Dessa har nu genomförts och haft till effekt att handläggningstiden har minskat väsent­ligt.

Den kritik som kommit tUl uttryck i bl. a. riksdagsmotioner går ut på att nuvarande rättsregler hindrar produktion i mindre skala och innebär i huvudsak följande.

1.  Intressenter med stor utredningskapacitet kan snabbt få koncession
på välbelägna torvmarker fastän förutsättningar finns för utvinning i lokal
regi.

2.  Det omfattande och i tiden utdragna koncessionsförfarandet verkar i sig avskräckande och förhindrar lokala initiativ.

3.  Koncessionsförfarandet medför kostnader och avgifter som kan verka avskräckande för mindre projekt.

Som ett ytterligare skäl mot att torv omfattas av koncessionslagstiftning­en har anförts att markägaren om någon annan bryter torv borde få ersätt­ning för torven som sådan. Den ersäUning som lämnas för själva marken är som regel mycket ringa.

4.2.2 Utvidgad rätt till torvtäkt utan koncession

De motiv som föranlett att utvinning av torv för energiändamål omfattas av koncessionslagstiftningen äger i allt väsentligt fortfarande giltighet.


 


Prop. 1981/82:99                                                   147

Bakgrunden till införandet av koncessionstvång för sådan torvutvinning var 1973-74 års energikris. Vid denna tid ansågs torv för energiändamål inte ha något ekonomiskt värde. Det kunde dock inte uteslutas att i framtiden de svenska torvmarkerna kunde komma till praktisk användning för utvinning av energi. Det var därför motiverat med en lagstiftning varigenom staten vid behov kunde få till stånd och styra täkl av bränntorv. Utvecklingen på energiområdet har nu på kort tid blivit sådan att torvtill­gångarna i landet kan få en inte obetydlig roll i vår energipolitik och försörjningsberedskap på energiområdet.

Vad frågan nu gäller är att anpassa lagstiftningen med hänsyn till de hinder för torvtäkt i mindre skala som koncessionstvånget i vissa fall kan medföra och som kommit till uttryck i kritiken mol det gällande regelsyste­met. Det är uppenbart att motiven för ett koncessionstvång är svagare när det gäller dessa torvfyndigheter. Redan enligt nuvarande lagstiftning fär torvtäkt ske för husbehov utan koncession. För företag med inriktning på storskalig produktion krävs torvfyndigheter av stor omfattning. Det inne­bär att utvinning av mindre fyndigheter i första hand kan bli aktuell för husbehov och i samband med jord- och skogsbruk grundad på ägandet eller för uppvärmning i närbelägna mindre samhällen och industrier. Konces­sionsförfarandet kan säkerligen verka hämmande på benägenheten att påbörja utvinning i sådan mindre eller medelstor skala. Statens behov av att genom koncession utöva kontroll över denna typ av företag är i detta fall mindre uttalat. Naturvårdssynpunkterna tillgodoses vid prövningen i ärenden om takttiUstånd, som krävs vid alla torvtäkter utom rena husbe­hovstäkter. Det finns således skäl att ändra minerallagen så att torvpro­duktion i mindre skala kan ske ulan koncession. Lagändringen måste dock ske på sådant sätt att möjligheterna att främja det allmänna intresset vad gäller energtförsöijningen behålls i de fall där det är motiverat.

Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att generellt undanta torvmarker som understiger en viss areal. Problemet blir då att sätta en lämplig gräns. Förslag har väckts att sammanhängande torvmarker upp till 50 hektar skulle undantas från tillämpningen av minerallagen. Generellt sett torde -åtminstone f. n. - torvmarker som understiger denna yta vara ointressanta för större torvprojekl. Det är emellertid svårt att bestämma en torvmarks intresse från allmän synpunkt enbart med utgångspukt i arealslorleken. Faktorer som kvalitet, måktighet och belägenhet kan vara väl så betydelse­fulla vid en helhetsbedömning av en enskild fyndighet. Belägenhet intill en större fyndighet kan t. ex. göra det rationellt att den utvinns i ett större sammanhang. Att generellt undanta mindre torvmarker kan också ha andra nackdelar. Det kan t. ex. vara så att ett småskaligt torvprojekl med lokalt engagemang är aktuellt, men ägarförhållandena är så splittrade att möjlig­het till koncession skulle vara till fördel för projektet. Ett sätt att lösa dessa problem är att behålla alla torvmarker inom minerallagens ram men att i fräga om torvfyndigheter som understiger 50 hektar fritt tillåta bearbetning


 


Prop. 1981/82:99                                                    148

av fastighetsägaren själv eller någon som har dennes tiUåtelse. Det skulle innebära att möjUgheten för annan att få koncession beträffande sådana fyndigheter kvarstår, vilket torde bli aktuellt endast i mycket speciella fall. Fastighetsägarens rätt kan dessutom i sådana sällsynta konkurrensfall förstärkas genom rätt till förtur att utvinna torven. Den praktiska effekten av en sådan lagstiftning blir att utvinning av mindre fyndigheter i de allra flesta fall kan bedrivas utan kpncessipn av fastighetsägaren själv eller efter uppgörelse med denne. Fyndigheter understigande 50 hektar torde tillsam­mans svara för en mycket stor del av de samlade torvtillgångarna i landet. Kritiken av den nuvarande ordningen skulle därmed i allt väsentligt kunna tillgodoses utan de nackdelar som ett generellt undantag för mindre torv­marker medför. Minerallagen bör därför ändras på sist angivet sätt. Änd­ringen bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Den praktiska effekten av förslaget blir att länsstyrelsen, då någon söker täkttillstånd enligt naturvårdslagen utan att koncession meddelats, måste ta ställning till om sådan behövs, dvs. om arealen på den fyndighet där takten skall bedrivas uppgår till 50 hektar. Bevisbördan för att takten får bedrivas utan koncession måste ligga på sökanden. Det är alltså denne som skall förebringa utredning som visar att hela fyndighetens areal understiger 50 hektar. I de flesta fall bör arealfrågan vara lätt att besvara. Även gränsfallen bör sällan vålla några mätproblem eftersom torvfyndigheter så gott som undantagslöst ligger sammanhängande i marknivån. Frågan om bestämmelsens närmare innebörd utvecklas i avsnitt 4.5.

4.2.3 Förstärkt skydd för husbehovstäkt

I syfte att ytterligare främja en småskalig tprvutvinning bör vidare skyd­det för utnyttjande av torv för husbehov förstärkas. F. n. gäller som tidigare berörts att torv får utnyttjas för husbehov endast så länge någon annan inte har bearbetningskoncession för fyndigheten. Husbehovsläkt i fyndigheter upp till 50 hektar faller utan vidare in i den i avsnitt 4.2.2 föreslagna utvidgade rätten till torvtäkt utan koncession. Det innebär att den endast i mycket speciella fall kan få vika för koncession åt annan. Även i större fyndigheter bör husbehovstäkt kunna ske på samma sätt som nu, dvs. så länge inte någon annan har bearbetningskoncession. Enligt nuvarande ordning kan i koncessionsbeslutet föreskrivas villkor som ga­ranterar husbehovstäkt. Fr. o. m. den 1 juli 1982 bör gälla att bearbetnings­koncession skall förenas med villkor att pågående utvinning för husbehov skall få fortgå, i den mån det kan ske utan att det hindrar eller försvårar en från allmän synpunkt ändamålsenlig utvinning av fyndigheten.

4.3 Delegering av koncessionsprövningen till länsstyrelserna

Minerallagen ger regeringen möjlighet att delegera koncessionsgivning till underordnad myndighet. Möjligheten har utnyttjats i och med all sta-


 


Prop. 1981/82:99                                                   149

tens industriverk fått beslutanderätt i flertalet ärenden om undersöknings­koncession. Som har framgått av det tidigare kommer förslag att föreläggas regeringen om att fr. o. m. den 1 juli 1982 länsstyrelserna skall fatta beslut i alla koncessionsärenden rörande torv. Syftet därmed är främst att förenkla tillståndsgivningen genom att samma myndighet prövar koncessions- och täktansökan.

Det är en målsättning att under tiden fram till år 1985 få allsidiga erfarenheter av torvanvändning för energiproduktion i olika regioner av landet. Det gäller utnyttjande i såväl större som mindre skala för att vinna erfarenheter beträffande teknik vid brytning, transport, förbränning och torvens integrering i det totala energiförsörjningssystemet.

Genom att beslutanderätten beträffande undersöknings- och bearbet­ningskoncessionerna delegeras till länsstyrelserna bör nya kunskaper och erfarenheter av bränntorvhantering som vinnes lättare kunna spridas och därmed stimulera till en fortsatt utveckling, där man i lokal samverkan kan finna lösningar på de problem som uppstår och därvid särskiU beakta lokala förhållanden.

Länsstyrelserna har genom sin kännedom om regionala och kommunala förhållanden beträffande exempelvis sysselsättning, näringsliv, transport­frågor och naturvårdsförhållanden goda möjligheter att göra de många gånger svåra avvägningar mellan torvutvinningsintressen och motstående intressen - såsom renskötseln, andra näringsintressen och naturvården -som aktualiseras i koncessionsärenden. Länsstyrelsen har vidare långvarig erfarenhet av handläggning av täktärenden av skilda slag. Även när det gäller torvkoncessionen har länsstyrelserna hittills på olika sätt deltagit i beredningsarbetet. I handläggningen av koncessionsärenden ingår att i olika faU inhämta erforderligt underlagsmaterial. Enligt förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter (mineralförordningen) skall alla koncessionsärenden tillföras den utredning som kan anses påkallad med hänsyn till den tillämpade verksamhetens art och omfattning. Det är i det sammanhanget viktigt att länsstyrelserna har ett underlag för sina beslut som ger möjligheter att väga samman kort- och långsiktiga regionalpolitis­ka, energipolitiska och naturvårdspolitiska aspekter.

Torvbrytning för energiutvinning befinner sig nu i ett inledningsskede. Efter hand då utvinningen ökar aktualiseras nya problem och frågor. Det är därför nödvändigt att från central nivå noga följa utvecklingen av lorv-frågorna i länen. Inte minst viktigt är att i de olika länen få till stånd en någorlunda likartad bedömning av koncessionsansökningar så att konces­sionsvillkor osv. inte skiljer sig åt mer än som är påkallat med hänsyn till faktiska skillnader mellan olika projekt. Här kan regeringens tidigare be­slut och beslut i eventuella besvärsärenden bli vägledande. Det bör över­vägas om statens naturvårdsverk skall ges besvärsrätt över meddelade bearbetningskoncessioner. Den sistnämnda frågan bör dock ses mot bak­grund av att naturvårdsverket — liksom för övrigt även kommunerna (se


 


Prop. 1981/82:99                                                    150

avsnitt 3.2) - har besvärsrätt vid prövningen av täktärenden. Denna senare prövning görs enligt naturvårdslagen och ligger således inom natur­vårdsverkets egenfliga kompetensområde.

Arbetsbelastningen hos länsstyrelserna torde med hänsyn till det redan i dag ganska omfattande engagemanget med anledning av koncessions- och täktärenden ej komma att nämnvärt öka. Hos berörda länsstyrelser kan dock visst förberedelsearbete erfordras och i vissa fall utbildningsbehov behöva tillgodoses innan en delegering av beslutanderätten för torvkonces­sionen träder i kraft. De insatser som är påkallade bör lämpligen utformas av statens industriverk i samråd med övriga berörda myndigheter.

4.4 Torvutvinning i områden av betydelse för rennäringen

Större sammanhängande torvmarksenheter förekommer främst i Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens län. Här kan torvutvinning medföra intrång i samernas rätt tUl renskötsel enligt rennäringslagen (1971:347). Samerna och deras organisation. Svenska Samernas Riksförbund, har under senare tid i flera sammanhang uttryckt oro över en ökad torvutvin­ning, eftersom myrmarkerna ofta berör vitala delar av renbetesmarkerna. Det gäller vinterbetesmarker, trivselland för renarna under sommaren samt områden för flyttning för såväl Qäll- som skogssamebyar. Det finns därför anledning att ta upp frågan om det nuvarande regelsystemet på ett tillfredsställande sätt ger utrymme för rennäringens intressen.

En redogörelse för rennäringslagen och förhållandet mellan mineralla­gen och annan lagstiftning finns i avsnitten 3.6 och 3.7. Regleringen inne­bär att det förhållandet att ett visst område omfattas av renskötselrätt inte ugör hinder för verksamhet som utövas med stöd av koncession enligt minerallagen. I stället skall intresseavvägningen mellan utvinning enligt mineraUagen och rennäringens behov göras i koncessionsärendet. I de fall då torvkoncession meddelats för sådana områden har vid behov i konces­sionen givUs föreskrifter till skydd för rennäringen. Det är dock inte möjligt att detaljreglera frågan i koncessionen. Den närmare utformningen av skyddsreglerna har därför skett i samband med bergmästarens förrätt­ning för markanvisning.

Frågan om torvutvinningens inverkan på rennäringen har något berörts i prop. 1980/81:90, s. 188. Det framhålls där alt ingående studier behövs av miljö- och markanvändningsproblemen i samband med torvtäkt och att det därför är angeläget både med ett brett upplagt forsknings- och utvecklings­arbete och praktisk försöksverksamhet. Sådana studier pågår f.n. bl.a. inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Den framförda kritiken speglar en oro över att renskötselns intressen inte i tillräcklig grad tillvaratas i torvtäktsärenden. Kritiken synes snarare gälla tillämpningen av lagstiftningen än lagreglerna som sådana. Konces­sionsförfarandet bygger som nämnts på att en avvägning mellan å ena


 


Prop. 1981/82:99                                                   151

sidan intresset av torvutvinning och å andra sidan motstående intressen som naturvård, rennäringens behov osv., skaU göras i koncessionsärendet. Om torvutvinning tillåts, kan föreskrifter ges till skydd för olika mot­stående intressen, bl.a. renskötsel. Så har också skett i praktiken. Det åligger koncessionsmyndigheten att se tiU att behövlig utredning finns i ett koncessionsärende före avgörandet och självfallet gäUer detta också före­tagets inverkan på rennäringen i de områden där det är aktueUt. I de berörda länen finns sakkunskap om rennäringen företrädd främst hos lantbruksnämnden men även inom länsstyrelsen och givetvis bör uppgifter också inhämtas från andra källor, inte minst samerna själva. I den mån sådana inte redan finns bör länsstyrelsen utforma rutiner för detta. Genom det kungörelseförfarande som är föreskrivet har berörda samebyar och sameorganisationer liksom andra intressenter alltid möjlighet att i varje ärende framföra sina synpunkter före avgörandet. Dessutom är företrädare för rennäringen inom berört område liksom andra rättsinnehavare som kan lida skada eller intrång av ett torvföretag sakägare med besvärsrätt över beslut som gått dem emot. Det synes därför som samernas intressen kan tillgodoses inom den nu gäUande lagstiftningens ram och att ändrade lag­regler f. n. inte är påkallade.

4.5 Lagtekniska frågor m.m.

Förslagen i avsnitt 4.2 om lättnader i koncessionstvånget och ökat skydd för husbehovstäkt föranleder ändringar i minerallagen. I enlighet härmed har upprättats förslag tUl lag om ändring i lagen om vissa mineralfyndig­heter, som fogats som bilaga till denna promemoria.

Som framgår av avsnitt 3.7 beaktas vid koncessionsprövning det förhål­landet att en sökande är s. k. kontrollsubjekt enligt 1916 års inskränknings­lag. Något särskilt tillstånd för kontrollsubjekt att utvinna torv - i motsats till vissa andra mineral - behövs f.n. inte. Om nu lättnader genomförs i fråga om koncessionstvånget, minskar på motsvarande sätt möjligheterna tiU kontroll av att torvutvinning i mindre skala bedrivs av kontrollsubjekt. Som tidigare framhåUits är emellertid skälen tiU statlig kontroll över sådan torvutvinning svaga och frågan torde sakna nämnvärd betydelse. Hela inskränkningslagen är f. n. föremål för översyn och frågan om behovet av kontroll och samordningen med gruvlagstiftningen bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I minerallagen regleras frågan om rätt till bearbetning utan koncession i 9§. I paragrafens andra stycke andra meningen finns den nuvarande regeln om rätt till husbehovstäkt av torv. Denna mening har i förslaget ersatts med två nya stycken. I ett nytt tredje stycke anges att fastighetsägaren får själv utan koncession bryta torv för energiändamål dels om fyndighetens yttre gränser, dragna lodrätt tUl markytan, omsluter ett markområde un­derstigande 50 hektar, dels även i andra fyndigheter om takten sker för


 


Prop. 1981/82:99                                                   152

husbehov. Med att fyndigheten understiger 50 hektar avses att den sam­manhängande torvförekomsten, aUtså myren eller mossen, högst får ha denna yta, oavsett ägarförhållanden eller hur stor del av torvförekomsten som är ekonomiskt värd att bryta. Torvförekomster går nästan aUtid upp i markplanet, varför svårigheter att bestämma fyndighetens yttre gränser sällan bör uppkomma. Skulle någon del av en sammanhängande fyndighet ligga under marknivån - exempelvis genom att på någon del ytlagret utdikats och uppodlats - räknas också denna del in genom alt gränserna dras lodrätt. Arealen avses gälla den ursprungliga sammanhängande torv­förekomsten; av naturliga skäl bör inte gator som brutits i en större torvfyndighet, eller anlagda vägar, föranleda att den betraktas som flera mindre vid en prövning av skyldigheten att söka koncessipn.

I ett (\ytt fiärde stycke finns först en regel om viss förtur för fastighetsä­garen till takt i sådana mindre fyndigheter som avses i tredje stycket 1, om någon annan skulle söka koncession för fyndigheten. En sådan konkur­renssituation får som tidigare angivits antas uppkomma endast i undan­tagsfall. Regeln har konstruerats så att koncession endast i synnerliga fall får beviljas en "utomstående", om bearbetning av fastighetsägaren eller med dennes medgivande pågår.

I Qärde stycket fmns vidare en regel om ökat skydd för pågående husbehovstäkt av det innehåll som anges i avsnitt 4.2.3. Bestämmelsen täcker inte de undantagsfall då koncession trots fastighetsägarens förtur meddelats utomstående för en fyndighet understigande 50 hektar. Spe­ciella omständigheter får då antas föreligga, vilket gör det lämpligare att villkoren bestäms från fall till fall. Givetvis måste frågan om skydd för pågående husbehovstäkt noggrant prövas även i dessa fall.

I6§, som behandlar förutsättningarna för beviljande av koncession, görs ett tillägg med erinran om de särskilda bestämmelser som enligt 9§ Qärde stycket gäller för fyndigheter understigande 50 hektar. I 10 § görs på motsvarande sätt ett tillägg med erinran om det speciella villkor om skydd för husbehovstäkt som föreskrivs i 9§ fjärde stycket. I 11 § görs vidare ett tiUägg av innebörd att fastighetsägaren får överlåta eller upplåta sin rätt att utvinna torv i fyndigheter understigande 50 hektar.

Lagförslaget upptar också vissa andra ändringar i minerallagen som sammanhänger med den föreslagna överflyttningen till länsstyrelserna av beslut i koncessionsärenden angående torv. Närmare bestämmelser om detta och förfarandet vid länsstyrelserna avses bli intagna i mineralförord­ningen. Vissa bestämmelser i minerallagen påverkas dock. I 2§ har i förslaget tagits bort bestämmelsen att koncessionsansökan skall ges in till statens industriverk. Bestämmelsen om ingivande av koncessionsansök­ningar, som då det gäller torv skall ges in till länsstyrelsen, bör i fortsätt­ningen återfinnas i mineralförordningen. Vidare har i 15 §, som gäller rätt till tillträde för förberedande undersökning, "statens industriverk" bytts ut mot "myndighet som regeringen bestämmer". Även här avses komplet-


 


Prop. 1981/82:99                                                   153

terande bestämmelser bli intagna i mineralförordningen. Ändringen i 15§ medför en konsekvensändring i 48 § som gäller överklaganderegler. Några språkliga moderniseringar har också gjorts i berörda paragrafer.

Det bör slutligen påpekas att mineraUagen på ett flertal ställen innehåller ålägganden för statens industriverk i olika avseenden. Riksdagen beslöt våren 1981 (prop. 1980/81:130, NU 1980/81:64, rskr 1980/81:425) om änd­rad mineralpolitisk verksorganisation, som bl.a. innebär att industriver­kets uppgifter på mineralområdet skall överföras till en ny central förvalt­ningsmyndighet. Ändringar i minerallagen som sammanhänger med denna fråga har inte beaktats här.


 


Prop. 1981/82:99                                                                 154

Underbilaga 1:1

Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter;

Härigenom föreskrivs aft 2, 6, 9, 10, 11, 15 och 48 §§ lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 § Fråga om koncessipn prövas av regeringen eller myndighet spm rege­ringen bestämmer.

Ansökan om koncession ges in   Den som söker koncession skall

tUl statens industriverk. Den som     erlägga ansökningsavgift i enlighet söker koncession skall erlägga an-     med vad regeringen föreskriver, sökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

6 §

Koncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt finnes lämplig att utföra sådan undersökning eller bearbetning spm avses med koncessionen.

Inom område som pmfattas av kpncession får annan icke beviljas koncession för samma grupp ämnen.

Har flera kommit in med ansökningar om koncession, vilka helt eller delvis avser samma område och kan ansökningarna icke samtidigt beviljas, prövas vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör äga företräde. Avser ansökningarna undersökningskoncession, skall även beaktas om någon av sökandena gjort fynd eller utfört undersökningsarbete inom området.

Ifråga om beviljande av konces­sion för torv i vissa fall finns sär­skilda bestämmelser i 9 § fiärde stycket.

9 §

Har koncession icke meddelats i fråga om myndighet som avses i 1 § 2 och 3 får den utan koncession bearbetas av fastighetsägaren. Vad som sagts nu gäller ej om fyndigheten finns inom område där inmutare eller gruvinnehavare har rätt att utföra undersökningsarbete enligt 8 § första stycket 1 och ej heller pm den flnns inom område som omfattas av bearbet­ningskoncession för annan fyndighet.

Fastighetsägaren fär utan               Fastighetsägaren får utan
koncessipn för husbehov utnyttja
koncession för husbehov utnyttja
gas som framkommit på annat sätt
gas som framkommit på annat sätt
än i samband med sökande efter
än i samband med sökande efter
olje- eller gasfyndighet, även om
olje- eller gasfyndighet, även om
annan har koncession inom områ-
annan har koncession inom områ­
det.   Fastighetsägaren får också
                                       det.


 


155

Prop. 1981/82:99

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

utan koncession för husbehov ut­nyttja torv för energiändamål, så länge annan ej har bearbetnings­koncession avseende fyndigheten.

Så länge annan ej har bearbet­ningskoncession får fastighets­ägaren utan koncession bearbeta torvfyndighet för energiändamål, om

1.   fyndighetens yttre gränser, lodrätt dragna, omsluter ett mark­område understigande 50 hektar el­ler

2.   utvinning i annat fall sker för husbehov.

Pågår bearbetning med stöd av tredje stycket 1 får bearbetnings­koncession inte utan synnerliga skäl meddelas annan än fastighets­ägaren eder den som av denne fått rätt att bearbeta fyndigheten. Med­delas bearbetningskoncession för annan än fastighetsägaren i fråga om fyndighet där utvinning för hus­behov pågår med stöd av tredje stycket 2 skall koncession förenas med vUlkor att denna utvinning skall få fortgå, i den mån det kan ske utan att hindra eller avsevärt försvåra en från allmän synpunkt ändamålsenlig utvinning av fyn­digheten.

10       §

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av att undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

I koncession kan föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksam­heten eller att koncessionsinnehavaren skall utge avgift eller produktions­andel till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

/ fråga om bearbetningskonces­sion för torv finns bestämmelser om visst villkor i 9 § fiärde stycket.

11       §

Koncession får ej överlåtas utan medgivande av den myndighet som meddelat koncessionen.


 


Prop. 1981/82:99

Nuvarande lydelse

Rätt till undersökning enligt 8 § första stycket och rätt till bearbet­ning enligt 9 § första stycket får överlåtas eller upplåtas.


156

Föreslagen lydelse

Rätt till undersökning enligt 8 § första stycket och rätt till bearbet­ning enligt 9 § första stycket eller tredje stycket 1 får överlåtas eller upplåtas.


15 §


Vill någon som förberedelse för ansökan om koncession utföra un­dersökning på annans mark, får sta­tens industriverk föreskriva att till­träde till marken skall lämnas under viss tid.


Vill någon som förberedelse för ansökan om koncession utföra un­dersökning på annans mark, får myndighet som regeringen bestäm­mer föreskriva att tillträde till mar­ken skall lämnas under viss tid.


Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt och servitut avseende marken samtyckt därtill eller bergmästaren lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd till dylik åtgärd får ej lämnas i andra fall än dä åtgärden oundgängligen kräves för under­sökningen.

Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall vad som före­skrives i 24 § äga motsvarande tiUämpning.

48


Mot beslut av statens industri­verk ifråga som avses i 15 § första stycket, 32 § tredje stycket och 33 § andra stycket föres talan hos rege­ringen genom besvär.

I annat fall än som avses i första stycket skaU talan mot beslut av industriverket i fråga som verket enligt denna lag har att pröva föras hos kammarrätten genom besvär.


Beslut enligt 15 § första stycket och beslut av statens industriverk ifrå­ga som avses i 32 § tredje stycket och 33 § andra stycket/fl/-överWfl-gas hos regeringen genom besvär.

I annat fall än som avses i första stycket/år beslut av industriverket i fråga som verket enligt denna lag har att pröva överklagas hos kam­marrätten genom besvär.


 


Prop. 1981/82:99                                                    157

BUaga2

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds 11981:17) Enklare regler om torvutvinning för ener­giändamål

Yttrande över promemorian har avgetts av överbefälhavaren, riksanti­kvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårds­verk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens planverk, statens in­dustriverk, Sveriges geologiska undersökning, bergmästarämbetet i norra distriktet, bergmästarämbetet i södra distriktet, länsstyrelserna i Stock­holms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göte­borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västman­lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands, Jämtlands, Västerbot­tens och Norrbottens län, statens vattenfallsverk, domänverket som åbe­ropar Svenska Torv AB:s yttrande. Svenska kommunförbundet. Länssty­relsernas organisationsnämnd, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Handelskammarförbundet som åberopar yttrande av Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund i ett gemensamt yttrande med Sveriges Skogsågareföreningars Riksförbund, Svenska Värmeverksföreningen, Härjedalens kommun, Lycksele kom­mun, Storumans kommun, Oljeersättningsfonden, Oljeersättningsdelega­tionen, Avesta Energiverk AB, Borås Energiverk AB, AB Kramfors Ener­giverk i ett gemensamt yttrande med Härnösands Industriverk AB och Ådalsliden o. Resele Elektriska AB, Sandvikens Energiverk, Skellefteå Kraftverk, Umeå Värmeverk AB, Växjö Energiverk, Allmänna Ingenjörs-byrån AB, Armerad Betong Vägförbättringar AB, Luossavaara-Kiiruna­vaara AB, Mo och Domsjö AB, Nydo Energi AB som åberopar Svenska Torv AB:s yttrande, Råsjö Torv AB, Scandiakonsult AB, Svenska Cellu­losa Aktiebolaget, Svenska Torv AB, Södra Skogsägarna AB, AB Kiruna Grus- & Stenförädling, Geokonsult, Sveriges Bränntorvleverantörers ek. för. samt Lantbrukarnas länsförbund i Jämtland.

Sammanställningen i det följande följer i stort den indelning i avsnUt som återfinns i departementspromemorian.

1    Delegering av koncessionsprövningen till länsstyrelsen

Remissopinionen är i denna fråga delad. En majoritet av remissinstan­serna, vari bl.a. samtliga länsstyrelser ingår, tillstyrker. Förslaget av­styrks av ett tjugotal remissinstanser.


 


Prop. 1981/82:99                                                    158

1.1 Tillstyrkan

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av överbefälhavaren, riks­antikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens natur­vårdsverk, statens planverk, samtliga länsstyrelser, domänverket, Svens­ka kommunförbundet. Länsstyrelsernas organisationsnämnd, Härjeda­lens kommun, Lycksele kommun, Storumans kommun, Svenska Natur­skyddsföreningen, Borås Energiverk AB, Härnösands Industriverk AB, AB Kramfors Energiverk, Skellefteå Kraftverk, Umeå Värmeverk AB, Växjö Energiverk, Nydo Energi AB, Svenska Torv AB samt Ådalsliden o. Resele Elektriska AB. Förslaget tiUstyrks med viss tvekan av Svenska Värme­verksföreningen.

Flera av remissinstanserna instämmer i de resonemang som förs i depar­tementspromemorian tUl stöd för förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sålunda att decentraliseringen av beslutsfattandet är ägnad att medföra en ändamålsenlig handläggning och största möjliga garantier för en aUsidig prövning i ärenden om torvut­vinning. Liknande synpunkter framförs också av bl.a. länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Kristianstads och Jämtlands län anför bl. a. att förslaget ligger i linje med de allmänna strävandena till decentrali­sering inom statsförvaltningen. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att tillgången till energi liksom användningen av den är en viktig regionalpoli­tisk fråga. Länsstyrelsen bör kunna fullgöra en viktig samordningsuppgift när det gäller att bedöma om den kommunala energipolitiken står i över­ensstämmelse med de rikfiinjer som gäller för miljöpolitiken, den fysiska riksplaneringen, regionalpolitiken och försörjningsberedskapen.

Svenska Torv AB, vars yttrande åberopas också av moderförelaget domänverket och av Nydo Energi AB, tillstyrker delegering med förbehåll att entydiga tillämpningsföreskrifter finns och alt nödvändig utbildning har genomförts i syfte att förhindra olika lagtolkning i olika län. Tidpunkten för delegeringen bör enligt Svenska Torv anpassas härtill. Också Skellefteå Kraftverk uppmärksammar behovet av enhetliga bedömningar och under­stryker uttalandet i departementspromemorian att koncessionsärendena bör följas på central nivå.

Även överbefälhavaren, som förutsätter att länsstyrelserna inhämtar lokal regional miUtär myndighets yttrande i ärendena, uttrycker vissa farhågor för att handläggningspraxis kan komma att variera. Av samma skäl tillstyrker Svenska Värmeverksföreningen förslaget endast med viss tvekan. Föreningen pekar också på risken för överbetoning av regionala intressen. Detsamma, liksom risken för olika bedömningar när en torvfyn­dighet är belägen på en länsgräns påtalas också av Borås Energiverk AB.

Umeå Värmeverk AB och Växjö Energiverk ser ppsitivt på en delegering eftersom kprtare handläggningslid därigenom kan uppnås. Också Svenska


 


Prop. 1981/82:99                                                   159

kommunförbundet konstaterar att handläggningstiderna för de enklare koncessionsärendena kommer att förkortas något genom förslaget, men påpekar också att i de fall då motstridiga intressen föreligger kommer regeringen även fortsättningsvis att få avgöra ärendena med därmed föl­jande långa handläggningstider.

Förslaget är från kuUurminnesvårdens synpunkt positivt eftersom läns­styrelsen genom länsantikvarien har möjlighet att väga in även kulturhi­storiska värderingar vid prövning av koncession, framhåller riksantikvarie­ämbetet.

Lycksele kommun slutUgen anser att en lokal samverkan mellan kom­muner och länsstyrelse ger möjligheter tiU ett bättre beaktande av de olika lokala förhållandena och förutsättningarna.

Uttalandet i promemorian att arbetsbelastningen hos länsstyrelserna inte torde komma att öka nämnvärt bemöts av flera remissinstanser. Bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Gävleborgs och Jämtlands län samt Borås Energiverk AB hävdar med kraft behovet av resursförstärkning för att länsstyrelserna på ett tiltfredsställande sätt skall kunna handlägga konces­sionsärendena.

Länsstyrelserna i Norrbottens och Västmanlands län däremot anser att något ökat resursbehov inte föreligger eftersom länsstyrelserna redan i dag handskas med dessa ärenden som remissorgan.

Behovet av utbildning innan en delegering av beslutanderätten träder i kraft understryks av länsstyrelserna I Stockholms, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt av Svenska Torv AB.

Den i promemorian berörda frågan om att eventuellt ge statens natur­vårdsverk besvärsrätt över av länsstyrelserna meddelade bearbetnings­koncessioner tas upp av ett fåtal remissinstanser.

Naturvårdsverket anser att verket bör ges besvärsrätt både för under­söknings- och bearbetningskoncessioner. Härigenom skulle det bli möjligt att på ett tidigt stadium föra upp sådana ärenden där starka naturvårdsin­tressen är aktuella till regeringens avgörande. Också länsstyrelsen i Väs­terbottens län tillstyrker besvärsrätt för bägge typer av koncessionsbeslut och anser att motsvarande rätt också bör ges statens energiverk. Även länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker liksom Svenska Naturskyddsför­eningen att naturvårdsverket ges besvärsrätt över koncessionsbeslut. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker en sådan lösning med följande argumentering:

"Vid den kpmmande prövningen av kpncessionsärenden har länsstyrel­sen att beakta och sammanväga ett flertal olika intressen, exempelvis naturvårdens intressen och rennäringens intressen. Det skulle därvid enligt länsstyrelsens uppfattning strida mot de förvaUningsrättsliga principerna om de centrala ämbetsverken, som har att bevaka ett sektorsområde, skulle tillerkännas besvärsrätt i ärenden där länsstyrelsen såsom sektors-


 


Prop. 1981/82:99                                                                  160

övergripande myndighet har att med eget ansvar fatta beslut. Om natur­vårdsverket tillerkändes besvärsrätt i koncessionsärenden för att bevaka naturvårdens intressen borde t. ex. dels lantbruksstyrelsen få besvärsrätt för att bevaka rennäringens intressen dels ock statens industriverk få besvärsrätt för att bevaka att någon misshushållning med torvtillgångarna inte kommer till stånd. Mot bakgrund härav finner länsstyrelsen att natur­vårdsintresset tillgodoses på ett tillräckligt sätt genom den besvärsrätt som naturvårdsverket tillerkänts i naturvårdslagen."

Också länsstyrelsen i Örebro län avvisar besvärsrätt för naturvårdsver­ket över koncessionsbeslut Uksom länsstyrelsen i Jämtlands län.

1.2 Avstyrkan

Förslaget avstyrks av statens industriverk, bergmästarämbetet i norra resp. södra distriktet, statens vattenfallsverk. Svenska Handelskammar-jorbundet. Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Skogsägareföreningars Riksför­bund, Oljeersättningsfonden, Avesta Energiverk AB, Sandvikens Energi­verk, Allmänna Ingenjörsbyrån AB, Armerad Betong Vägförbättringar AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB, Mo och Domsjö AB, Råsjö Torv AB, Svenska Cellulosa Aktiebolaget, AB Kiruna Grus- & Stenförädling, Geo­konsult, Sveriges Bränntorvleverantörers ek. för. och Oljeersättningsdele­gationen.

Förslaget tillstyrks på försök och med endast begränsad tillämpning av överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Huvudinvändningar mot förslaget är behovet av enhetlig rättstillämp­ning, risken för förlängd beslutsprocess och risken för överbetoning av regionala/lokala intressen.

Flera remissinstanser anför sålunda som skäl för sin avstyrkan att an­sökningar om bearbelningskoncession bör bli föremål för enhetlig pröv­ning och koncessionsvillkoren bestämmas efter enhetliga principer. En delegering tUl länsstyrelsen medför, anser de, risk för att varje länsstyrelse utvecklar sin egen praxis. Argument av denna innebörd framförs av sta­tens industriverk, bergmästarämbetet i norra resp. södra distriktet. Svens­ka Handelskammarförbundet, Sveriges Industriförbund, Oljeersättnings­fonden, Luossavaara-Kiirunavaara AB, Mo och Domsjö AB, Råsjö Torv AB, Svenska Cellulosa Aktiebolaget, AB Kiruna Grus- & Stenförädling, Geokonsult och Sveriges Bränntorvleverantörers ek. för.

Statens industriverk anser sålunda att handläggningen och beslutande­rätten i koncessionsärenden rörande torv sker rationellast och enhetligast på central nivå så länge minerallagen är tillämplig.

Enligt bergmästarämbetet i norra distriktet år prövningen av koncessionsärenden av ytterst grannlaga natur vilket talar för att denna prövning bör förbehållas regeringen.


 


Prop. 1981/82:99                                                                 161

Bergmästarämbetet i södra distriktet framhåller att antalet koncessions­ärenden kommer att minska om vidgad rätt till koncessionsfri utvinning införs men att man kan anta att de som återstår är av komplicerad karaktär som bör bedömas på ett likartat sätt över hela landet.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget utgår också från det faktum att det i framtiden i princip endast skall erfordras koncession för större torvutvin-ningsprojekt. Eftersom det i dessa fall kan komma i fråga att fastställa särskilda villkor - bl. a. skyldighet att erlägga produktonsavgift till staten - anser SCA att det är av största vikt att ansökningar om bearbetnings­koncession beträffande sådana fyndigheter blir föremål för en enhetlig prövning och att koncessionsvillkoren för bearbetningsrätt bestäms efter enhetliga principer.

Bergmästarämbetet i norra distriktet konstaterar att förslaget innebär tillkommande arbetsuppgifter och behov av personal som behärskar mi­neraUagstiftningen. Bergmästarämbetet befarar därför att delegeringen kommer att innebära ett totalt utökat personalbehov och försämring av arbetsproduktiviteten. Också statens vattenfallsverk. Allmänna Ingenjörs­byrån AB, Armerad Betong Vägförbättringar AB och Råsjö Torv AB tror att en delegering kommer att medföra längre handläggningstider.

Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammarförbundet beto­nar att det är av största vikt att koncessionsprövningar sker snabbt och effektivt så att den totala behandlingstiden blir kort och att kostnaderna kan hållas så låga som möjligt för den sökande. Avgörande är då att prövning sker på ett rationeUt, enhetligt och kunskapsmässigt sätt. Statens industriverk har nu skaffat sig erfarenheter på detta område. Förbundets uppfattning är att SIND även i fortsättningen har de bästa möjligheterna att förbättra och effektivisera samt ge en enhetlig behandling i koncessions­ärenden.

Liknande synpunkter anförs också av bl.a. Mo och Domsjö AB och Oljeersättningsdelegationen (OED) som framhåller att en delegering torde innebära betydande risk för inledningssvårigheter och tidsåtgång för till­ståndsgivningen. I likhet med flera andra remissinstanser påtalar OED att handläggningstiderna vid statens industriverk genom förenklingar och ef­fektiviseringar under de två senaste åren är kortare än tidigare. OED har därför inga erinringar mot en delegering av besluten om bearbetnings­koncessioner till en central förvaltningsmyndighet.

Några remissinstanser motiverar också sin avstyrkan med risken för att regionala/lokala skäl kommer alt tillmätas större betydelse än mera över­gripande energiekonomiska/rikspolitiska aspekter.

Bergmästarämbetet i norra distriktet påtalar sålunda den potentiella intressekonflikten inom länsstyrelsen då den egna målsättningen att skapa sysselsättning skall vägas mot övriga allmänna intressen eller enskild rätt.

Statens vattenfallsverk anser att det finns starka skäl för all frågor som rör storskalig torvbrytning handlägges på central nivå där man bättre kan göra en samhällsekonomisk avvägning mellan olika intressen. 11    Riksdagen 1981182. I saml. Nr 99


Prop. 1981/82:99                                                   162

AUmänna Ingenjörsbyrån AB anför att det i den föreslagna organisatio­nen finns betydande risker att konflikter mellan olika lokala intressen inte kan lösas på ett opartiskt sätt. I många regioner kan motstående intressen ges överdriven tyngd, vilket medför att de nationella målen för torvutvin­ning inte kan uppfyllas.

Liknande synpunkter framförs även av Avesta Energiverk AB, Mo och Domsjö AB, och Råsjö Torv AB. Armerad Betong Vägförbättringar AB anför på motsvarande sätt att det för fullföljande av de energipolitiska målen och för nödvändig samordning och helhetssyn i de många fall då flera regionala enheter berörs är ytterst önskvärt att det nuvarande syste­met för handläggningen bibehåUs.

Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riks­förbund anser att koncessionsbesluten tills vidare med fördel kan ligga kvar på central myndighet intiU dess större erfarenhet har vunnits av torvexploateringens utveckling i landet.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) anför att industriverkets hUtills-varande hantering av torvärenden i förhållande till rennäringen inte talar för att industriverket skall ha kvar denna prövning. Ett överflyttande av mptsvarande funktipner till länsstyrelse måste sättas in i ett samlat grepp på hela frågan pm prövningssystemet och kan enligt SSR:s uppfattning inte genomföras som en isolerad åtgärd.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) slutligen, anser det inte självklart att handläggningstiderna vid länsstyrelse blir kortare än vid industriverket eftersom regionala motstående intressen kan komma att påverka beslutsprocessen i högre grad än nu. Osäkerheten om vad som händer vid delegering av koncessionsprövningarna till länsstyrelserna är enligt ÖEF:s mening så stor att delegeringen under en försöksperiod bör begränsas till endast några länsstyrelser.

Några av de remissinstanser som avstyrker förslaget tar upp frågan om delegering tUl central myndighet i stället för till länsstyrelserna.

Statens vattenfallsverk anser sålunda att koncessionsprövningen helt bör läggas på statens industriverk. Även Avesta Energiverk AB anser att industriverket eller senare ett eventuellt statens energiverk framstår som lämpligare som koncessionsmyndighet än länsstyrelserna. Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) pekar likaså på möjligheten att i ökad utsträck­ning delegera beslutsrätten till industriverket. AB Kiruna Grus- & Stenför­ädling anser att industriverket bör få befogenhet att bevilja bearbetnings­koncession och att bergmästaren skall bli tillståndsmyndighet för under­sökningskoncession analogt med inmutningsärendena enligl gruvlagen. Statens industriverk självt understryker värdet av att ärenden enligt gruv­lagen och minerallagen hanteras parallellt. Beslutanderätten bör enligt verket läggas hos den nya mineralpolitiskt ansvariga förvaltningsmyn­dighet i Uppsala till vilken industriverkets myndighetsuppgifter på mine­ralområdet skall föras. Verket framhåller pckså att den nya centrala myn-


 


Prop. 1981/82:99                                                                  163

digheten inpm energiområdet bör beredas tillfälle att yttra sig i samband med beredningen av ärende rörande bearbetningskoncession.

2    Förstärkt skydd för husbehovstäkt

Förslaget tillstyrks av det helt övervägande antalet remissinstanser. Ett mindre antal redovisar en negativ eller tveksam inställning.

2.1 Tillstyrkan

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens industriverk, bergmästar­ämbetet i norra distriktet, med ett undantag av samtliga länsstyrelser, av domänverket. Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Industriför­bund, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Skogsägareföreningars Riks­förbund, Södra Skogsägarna AB, Härjedalens kommun, Lycksele kom­mun. Oljeersättningsfonden, Mo och Domsjö AB, Nydo Energi AB, Svens­ka Torv AB och Lantbrukarnas länsförbund i Jämtland.

Statens industriverk tillstyrker sålunda all gällande praxis vad avser skydd för pågående husbehovstäkter för energiändamål - i det fall annan erhåller bearbetningskoncession — inskrives i minerallagen. Industriverket konstaterar också att om koncessionstvänget enligt verkets förslag gene­rellt lättas för markägare, erhåller pågående husbehovstäkter ett starkare skydd.

Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammarförbundet har inget att erinra mot förslaget så länge det inte förhindrar eller försvårar en från allmän synpunkt rationell och ekonomisk utvinning.

Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riks­förbund tillstyrker den föreslagna utformningen av skyddet för husbehovs­täkter. Om en husbehovstäkt måste upphöra därför att den avsevärt för­svårar en brytning med koncession, måste markägaren enligt förbunden ersättas för den förlust och skada som detta medför.

Några av de tillstyrkande remissinstanserna kommenterar särskilt för­slaget från naturvårds- och miljösynpunkt. De uttrycker farhågor för att stora naturvärden kan gå till spillo om husbehovstäkter blir vanligt före­kommande och påtalar behovet av styrning så att brytning i de mest värdefulla våtmarkerna undviks.

Statens naturvårdsverk anför sålunda att ett förstärkt skydd för husbe­hovstäkter av torv torde öka intresset för att öppna sådana takter. Till­komst och drift av dessa takter kan, understryker verket, medföra skador på naturmiljön såväl i det enskilda fallet som i fall där flera husbehovs­täkter av torv sammantaget kan ge negativa effekter. Husbehovstäkt kan regleras med stöd av 20 § naturvårdslagen. För att kunna avgöra om en


 


Prop. 1981/82:99                                                                  164

sådan reglering är nödvändig eller kan avvaras behövs förbättrade kunska­per om de miljökonsekvenser torvtäkt kan medföra. Sådan forskning bör enligt verkets mening ingå bland de projekt som samhället stöder på energiproduktionsområdet.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län år husbehovstäkt för energiändamål klart att hänföra till sådant arbetsföretag för vilket samråd skall tas med länsstyrelsen enligt 20 § NVL. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte obUgatorisk samrådsplikt borde införas i naturvårdslagens regler. Länssty­relsen i Kopparbergs län anser att någon form av anmälningsplikt för husbehovstäkt bör övervägas. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län ger inte 20 § naturvårdslagen tillräcklig möjlighet att avstyra brytning på de värdefullaste våtmarkerna. Husbehovstäkternas hantering med hänsyn till motstående intressen bör enligt länsstyrelsen belysas närmare varvid ock­så frågan om eventuell ersättning vid förbud mot sådan läkt bör klargöras.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser det önskvärt från kulturminnesvår­dens synpunkt alt samrådsförfarande med länsstyrelse inför omfattande husbehovstäkter inarbetas förslagsvis i 8 § fornminneslagen.

2.2 Avstyrkan

Förslaget avstyrks av Svenska Värmeverksföreningen, Härnösands In­dustriverk AB, AB Kramfors Energiverk, Allmänna Ingenjörsbyrån AB och Ådalsliden o. Resele Elektriska AB. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Borås Energiverk AB har kritiska synpunkter.

Huvudinvändningen mot förslaget är att husbehovstäkterna kan hindra en rationell torvproduktion.

Svenska Värmeverksföreningen avstyrker sålunda förslaget i dess nuva­rande form eftersom ett antal husbehovstäkter skulle kunna spoliera möj­ligheterna till ett rationellt utnyttjande av en annars lämplig torvfyndighet. De enskilda intressena måste i sådana fall, enligt föreningens mening, vika för samhällsintresset. Det bör dock vara möjligt att genom särskilt avtal tillförsäkra markägaren torv för husbehov från koncessionshavaren. På samma grund avstyrks förslaget av AB Kramfors Energiverk i ett yttrande gemensamt med Härnösands Industriverk AB och Ådalsliden o. Resele Elektriska AB. Också Borås Energiverk AB framför, utan att direkt avvisa förslaget, liknande synpunkter.

Enligt Allmänna Ingenjörsbyrån AB (AIB) är ett ökat skydd befogat endast om det inte är till hinder för en ändamålsenlig utvinning. När en effektiv utvinning etablerats kan torven produceras till en lägre kostnad. Markägaren kan ges option att köpa motsvarande kvantitet av konces­sionsinnehavaren. Eftersom krav på omfattning av husbehovstäkt inte föreligger, finns enligt AIB en risk att "skentäkter" anläggs.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att det vid en ökad energi-torvanvändning finns risk för ett planlöst öppnande av husbehovstäkter i


 


Prop. 1981/82:99                                                                 165

ett stort antal torvfyndigheter med uppenbara miljö- och nalurvårdskon-sekvenser. Verksamheten bör därför vara lillståndspliktig. Länsstyrelsen föreslår att samtliga planerade husbehovstorvtäkter, belägna i torvmark utpekad som skyddsvärd i inventering eller naturvårdsplan, underkastas samrådsplikt enligt 20 § naturvårdslagen. Även länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.

3   Utvidgad rätt till torvtäkt utan koncession

Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Bland dessa föreslår emellertid några få en annan arealgräns än den i promemo­rian föreslagna och några förordar att koncessionsbefrielse för fastighets­ägaren skall gälla utan arealgräns.

Förslaget avstyrks av ett femtontal remissinstanser.

3.1 Tillstyrkan

A. Förslaget tillstyrks / sin nuvarande form av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Uppsala, Kal­mar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle­borgs, Västerbottens och Jämtlands län, överbefälhavaren, riksantikvarie­ämbetet, överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Svenska kommunförbun­det, Härjedalens kommun, Lycksele kommun, Storumans kommun och Sandvikens Energiverk.

Flera av dessa remissinstanser ansluter sig till de i departementsprome­morian förda resonemangen till stöd för förslaget. Framför allt flera läns­styrelser, bl.a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Hallands och Västman­lands län understryker förslagets positiva effekter från både regionalpoli­tisk och energipolitisk synpunkt.

Svenska kommunförbundet framhåller att energimässigt rätt stora pro­duktionsenheter kan komma att falla utanför koncessionssystemet och påpekar också att del för kommunala värmeverk som regel krävs stora volymer för att tillgodose bränslebehovet. För att trygga bl.a. värmever­kens bränsleförsörjning är det viktigt all utvinning inom stora torvområden inte splittras. Med de nu föreslagna ändringarna måste detta, anför för­bundsstyrelsen, beaktas vid den praktiska handläggningen av koncessions­ärenden.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) anför att den åsyftade sti­mulansen till ökad torvutvinning är av stor betydelse också för att minska konsekvenserna av en försörjningskris. ÖEF uttrycker samtidigt viss tvek­samhet i fråga om den samlade effekten av förslaget.


 


Prop. 1981/82:99                                                    166

Lycksele kommun förutsätter att de mindre fyndigheterna också prövas enligt annan lagstiftning, t. ex. vattenlag och rennäringslag.

Valet av just 50 ha som övre gräns för koncessionsbefrielsen kommente­ras föga inom denna grupp av tillstyrkande remissinstanser. Länsstyrelser­na i Örebro, Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län pekar dock på svårigheterna att klart definiera arealavgränsningen. Gränsdragningen på 50 ha bör enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län tillämpas tills vidare på försök och med löpande uppföljning.

B. Förslaget tillstyrks med annan arealgräns av länsstyrelserna i Söder­manlands, Jönköpings och Kronobergs län, statens vattenfaUsverk, All­männa Ingenjörsbyrån AB och Svenska Cellulosa Aktiebolaget.

Om förslaget skall ha praktisk betydelse bör arealen ökas till förslagsvis minst 75 ha anser sålunda länsstyrelsen i Jönköpings län. Rationell torv-hantering för energiändamål kräver som regel större arealer, framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län och föreslår 75-100 ha. En gräns på 100 ha bör också enligt länsstyrelsen i Södermanlands län utredas. Länsstyrelser­na i Värmlands och Västernorrlands län anser att gränsen bör sättas lägre än 50 ha.

Allmänna Ingenjörsbyrån AB förordar utan närmare precisering en ut­vidgad rätt till torvtäkt utan koncession.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget anser att koncessionsfriheten av rättvi­seskäl bör sättas till minst 100 ha i skogslänen eftersom torvmarksenhe-terna är större där och samtidigt har ett väsentligt mindre medeldjup.

Statens vattenfallsverk har ingen principiell invändning mot förslaget men är tveksam till gränsen 50 ha. Genom att samlat bearbeta flera små myrar inom ett avgränsat område kan en ekonomisk storskalig produktion vara möjlig. Vattenfallsverket anser därför att gränsen bör sättas vid myrar som har mindre än 25 ha areal enligt beteckningen sankmark på topogra­fiska kartan.

Några remissinstanser kommenterar särskilt de olika förutsättningar i ekonomiskt hänseende som kommer att gälla för markägare med torvfyn­digheter understigande resp. överstigande 50 ha.

Svenska CeUulosa Aktiebolaget utvecklar ingående vilka konsekvenser­na härav blir och framhåller att av rättviseskäl och inte minst för att uppnå det i promemorian angivna syftet bör "fastighetsägaren alltid, dvs. även då koncession för bearbetning av en torvfyndighet erfordras, erhålla full kompensation för värdet av den del av en fyndighet som inom en areal understigande 50 ha - i skogslänen 100 ha - finns på hans fastighet".

Enligt statens vattenfaUsverk bör det övervägas om lagtexten kan skri­vas om så att det förhållandet elimineras att markägaren får olika ekono­miskt utbyte av koncessionsbefriad resp. icke koncessionsbefriad myr. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som påpekar all de föreslagna reglerna också innebär att det allmänna avstår från möjligheten alt ta del av tprvens ökade värde när fyndigheten är mindre än 50 ha, anser att både gällande


 


Prop. 1981/82:99                                                   167

och föreslagna regler, för avgifter till staten och ersättning till berörda markägare har så stora brister att frågan bör utredas vidare. Även länssty­relsen i Jönköpings län anser att förslagets konsekvenser i det här avseen­det bör övervägas.

C. Förslaget tillstyrks med den ändringen att någon arealgräns inte sättes av statens industriverk, bergmästaren i norra resp. södra distriktet. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksför­bund, Oljeersättningsfonden, LKAB, Svenska Torv AB samt Oljeersätt­ningsdelegationen.

Svagheterna i ett system med koncessionsfrihet intill en viss övre gräns anses framför allt ligga i gränsdragningssvårigheterna, orättvisan med två skilda regelsystem och risken för en mindre rationell torvproduktion.

Statens industriverk (SIND) konstaterar med tillfredsställelse att prome­morian innehåller förslag som innebär att man lättar på koncessionstvånget för mindre torvtäkter, eftersom SIND delar uppfattningen att koncessions­förfarandet i sig kan verka hämmande för påbörjandet av en torvutvinning på bred front. Industriverket föreslår dock att markägarens rätt att bearbe­ta torvfyndighet utan koncession utvidgas till ett genereUt undantag i likhet med vad som gäller för fastighetsägare vid bearbetning av alunskiffer, stenkol och lera. En arealgräns kan, anser verket, medföra gränsdrag­ningsproblem som kan verka hämmande för den torvutvinning på bred front som måste komma igång om torven skall kunna spela den avsedda rollen i vår energiförsörjning.

Det grundläggande motivet - bakom de nuvarande koncessionsreglerna - att splittringen av torvmarkerna på olika fastigheter inte skall hindra att en torvtäkt som är önskvärd med hänsyn till landets intressen kommer tiU stånd - äger dock enligt SIND:s uppfattning alltjämt giltighet. SIND anser därför att möjlighet för annan att söka och erhålla koncession för under­sökning och bearbetning av fyndighet av torv för att utvinna energi skall bibehållas.

Generell befrielse från koncessionspUkt för fastighetsägaren förordas, på i stort samma grunder som industriverket, också av bergmästarämbetet i norra resp. södra distriktet. De pekar även på den extra stimulans till torvutvinning som ligger i att det tidskrävande och dyrbara markanvis-ningsförfarandet enligt minerallagen skulle bortfalla. Bergmästaren i norra distriktet framhåller också den orättvisa som skulle ligga i ett system med olika regler för ägare till torvfyndigheter understigande resp. överstigande 50 ha.

Skillnaden i fråga om koncessionskrav för oUka markägare påtalas också av Oljeersättningsdelegationen (OED). OED hänvisar till industriverkets remissyttrande och säger sig för sin del inte ha någon erinran mot att koncessionsplikten upphävs utan arealbegränsning. En sådan förenkling torde enligt OED vara tUl fördel för den framtida utvecklingen av torvpro-duktionen.


 


Prop. 1981/82:99                                                   168

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) instämmer i promemorians uttalande att nuvarande rättsregler hindrar produktion i mindre skala. Förbunden anser emellertid att de syften som lagändringen har, förfelas vid alltför lågt satt arealgräns. 50 ha som övre gräns ger enligt förbunden en alltför liten areal för praktisk bearbetning. Stora svårigheter kan också uppstå att definiera och mäta "hela fyndighetens areal". LRF och SSR anser att någon arealgräns inte behövs. Förbunden anser vidare att fastighetsägarens rätt tUl förtur att utvinna torv pm annan söker kpncessipn bör utsträckas till sammanhäng­ande tprvfyndigheter upp till 100 ha.

Oljeersättningsfonden (OEF) anför att de olägenheter som kan uppstå för t. ex. ett ratipnellt utnyttjande av en ägosplittrad torvfyndighet kan vara svåra även vid än mindre arealer. Det måste anses i hög grad önskvärt med ett koncessionsförfarande för alla arealer när det av någon anledning är av behovet påkallat. Men det skall inte vara obligatoriskt när det inte behövs. Om man själv äger torvfyndigheten eller kan komma överens med andra markägare skall det således anför OEF räcka med att i vanlig ordning hos länsstyrelsen söka täkttillstånd. Om inte, skall man ha rätt att söka bearbetningskoncession.

Svenska Torv AB anser förslaget vara ett steg i rätt riktning när det gäller att stimulera till att torvutvinning snabbast möjligt kommer igång men ifrågasätter om den föreslagna ändringen nämnvärt kommer att bidra till en ökad energiförsörjning från torv. Enligt Svenska Torv AB är de små torvmarkernas samlade andel av de tekniskt tillgängliga torvtillgångarna osäker men sannolikt betydligt mindre än vad promemorian förutsatt. Därutöver torde, framhåller Svenska Torv AB, en ensidig stimulans av torvbrytning på små torvfyndigheter komma att bidra till uppkomsten av driftsenheter med sämre förutsättningar för rationell drift än större torv­fyndigheter. Svenska Torv AB föreslår därför alt markägarens rätt att i egen regi eller via upplåtelse undersöka och bearbeta torvmark för ener­giändamål utan koncession utsträcks till att gälla all torvmark oberoende av objektens storlek. Möjligheten i minerallagen att utdela koncession föreslås kvarstå oberoende av arealstoriek.

Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), som i och för sig ifrågasätter behovet av en ändrad reglering, tror att ett generellt undantag avgjort är att föredraga framför att undantaga vissa areallimiterade områden från lagens tillämpning och anför att markägarens vidgade rätt till bearbetning kanske kan utgöra ett verksamt incitament för en ökad torvproduktion.

Några remissinstanser kommenterar särskilt promemorians förslag till formulering av § 9 p. 4 om förtur för fastighetsägaren om någon annan skulle söka koncession och fastighetsägaren eller någon som fått dennes tillåtelse redan bearbetar fyndigheten. De uttrycker farhågor för att en rationell och från allmän synpunkt önskvärd torvutvinning härigenom kan komma att förhindras.


 


Prop. 1981/82:99                                                                 169

Oljeersättningsdelegationen (OED) anser sålunda att markägarföreträ-det har förts för långt. En pågående begränsad eller orationell brytning bör enligt OED inte få hindra eller avsevärt försvåra en från aUmän synpunkt ändamålsenlig utvinning av fyndigheten. OED anser att förslagen bör ändras så att koncession otvetydigt kan beviljas i nämnda fall.

Svenska kommunförbundet framför liknande farhågor och förutsätter att problemet beaktas när tillämpningsföreskrifterna utformas medan länssty­relsen i Kronobergs län på samma grunder anser att stadgandet möjligen kan utgå eftersom paragrafens fortsatta lydelse ger fastighetsägaren visst skydd ifråga om husbehovstäkt.

Statens industriverk vill formulera fastighetsägarens förtur på så sätt att vid konkurrens om koncession mellan annan sökande och markägare bör markägare i de fall då han genomfört omfattande förberedelsearbeten eller bedriver utvinning av torv för energiändamål ha företräde till koncession, såvida inte betydande tekniska och ekonomiska fördelar finnes med att annan erhåller koncession. Denna tolkning bör enligt industriverket kunna inrymmas i 6 § minerallagen - dvs. den som är lämpligast från allmän synpunkt bör äga företräde till koncession.

Också bergmästarämbetet i norra distriktet och Oljeersättningsfonden förordar en sådan innebörd av fastighetsägarens förtur.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar fmner en precisering nödvändig och föreslår att som synnerliga skäl skall i § 9 anges det fall att annan än fastighetsägaren avser att bedriva torvutvinning uppenbart effektivare än fastighetsägaren.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, slutligen, anför allmänt att uttrycken "synnerliga skäl" och "bearbetning pågår" bör närmare preciseras.

3.2 Avstyrkan

Förslaget avstyrks av statens planverk, Sveriges geologiska undersök­ning, länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska Handelskammarförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Industriförbund, Svenska Vär­meverksföreningen, Avesta Energiverk AB, AB Kramfors Energiverk, Härnösands Industriverk AB, Skellefteå Kraftverk, Mo och Domsjö AB, Scandiakonsult AB, Ådalsliden o. Resele Elektriska AB samt AB Kiruna Grus- & Stenförädling. Kritiska synpunkter på förslaget, utan direkt av­styrkande, framförs av Borås Energiverk AB.

Kritiken mot förslaget utgår från att torvfyndigheter mindre än 50 ha inte är ointressanta för bearbetning i större skala eftersom fyndigheternas betydelse avgörs av bl. a. närheten till andra liknande fyndigheter, geogra­fisk belägenhet, täktdjup och torvkvalitet. De svenska torvmarkerna upp­träder ofta just som komplex av myrmarker bestående av flera mindre områden. Huvudinvändningen mot förslaget är att del riskerar att försvåra ett rationellt och storskaligt utnyttjande av torv. Risken för spekulation i


 


Prop. 1981/82:99                                                   170

torvmarker och därmed fördyrad energianvändning samt grändragnings-problem år andra huvudargument mot förslaget.

EnUgt Svenska Värmeverksföreningen kan sålunda förslaget få motsatt effekt än det åsyftade att öka torvens betydelse för svensk energiförsöij-ning. Enligt föreningen innebär förslaget att samhällsintressena förlorar kontrollen över en mycket stor del av de samlade torvtillgångarna i landet. Om fastighetsägaren ges rätt att bearbeta torvfyndigheter mindre än 50 ha utan koncession, samt ges företrädesrätt vid eventuell koncession, så kommer, menar värmeverksföreningen, dessa fyndigheter med all sanno­likhet att undandras möjligheterna till en rationell brukning i större skala. Dessutom kommer ett marknadspris på torv och torvmarker att etableras, vilket torde fördyra tprvanvändningen för de slutiiga konsumenterna.

Även AB Kramfors Energiverk, som avgett yttrande tillsammans med Härnösands Industriverk AB och Ådalsliden o. Resele Elektriska AB samt Skellefteå Kraftverk avvisar förslaget på samma grunder som Värmeverks­föreningen. Bägge påtalar också risken för spekulation i torvmarker. Skel­lefteå Kraftverk understryker i sammanhanget betydelsen av att en exploa­tör redan i samband med undersökningskoncession tillförsäkras räft att bryta torv om marken är lämpad för torvtäkt så att värmeverk och industri­er med stora värmebehov inte skall tvingas avstå från torv som bränsle.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i och för sig den i promemorian framförda uppfattningen att förslaget kommer att stimulera torvutvinning. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om den föreslagna regeländringen inte medför att samhällsinflytandet och möjligheten till styrning av tprv-prpduktipnen går förlprad i en utsträckning som är till nackdel för den totala torvproduktionen i landet och pekar på risken för att storskalig torvindustri får problem med bland annat avsättningen av sin produktion. Länsstyrelsen föreslår i stället att täktprövning och koncessionsprövning försöksvis sammanslås till en prövning samtidigt som ansökningsavgiften på 3000 kr. slopas för sådana ansökningar som avser fyndigheter mindre än 50 ha.

Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammarförbundet ifråga­sätter om syftet med förslaget i praktiken verkligen kommer att uppnås. Gränsdragningsproblem och splittringen på olika fastighetsägare av lorv-arealerna kan ge upphov till onödiga svårigheter. TUlsammantaget ris­keras, enligt förbundens uppfattning, att förslaget kan försvåra ett ratio­neUt och storskaligt utnyttjande av torv.

Risken för att en rationell täktverksamhet hindras återkommer som argument också i Mo och Domsjö AB:s (MoDo) avstyrkan av förslaget. MoDo framhåller speciellt risken för denna effekt i områden där tUlgången på större sammanhängande fyndigheter är begränsad. MoDo pekar vidare på att förslaget innebär en orättvisa mellan ägare till torvfyndigheter som understiger resp. överstiger 50 ha till de förras fördel när det gäller alt få ekonomiskt utbyte av torvfyndigheterna. Om förslaget genomförs, anför


 


Prop. 1981/82:99                                                    171

MoDo slutligen, bör en laglig möjlighet införas att snabbt och enkelt få arealstorleken prövad eftersom i praktiken svåra gränsdragningsproblem kommer att uppstå.

Borås Energiverk AB anser att förslaget kan komma att bli ett allvariigt hinder för en rationell torvutvinning i stor skala om inte tillämpningspraxis blir att den enskilde fastighetsägarens rätt måste vika för energipolitiska synpunkter och det allmännas intressen. Liknande synpunkter framförs av Avesta Energiverk AB.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) pekar på svårigheten i att avgränsa ett 50 ha stort torvområde utan ingånde förundersökningar i fält och påpekar nödvändigheten av att definiera begreppet "torvfyndighet". Om en lagändring kommer till stånd bör enligt SGU även torvmäktighet vägas in i definitionen av begreppet "fyndighet". SGU ifrågasätter om föreslagna förändringar verkligen förenklar torvhanteringen och föreslår att koncessionsplikten för samfiiga torvfyndigheter kvarstår.

Statens planverk avvisar förslaget som är alltför schematiskt och i prak­tiken svårtolkat. Verket anser att hänsynen till motstående markanvänd­ningsintressen inte kan negligeras för torvmyrar upp till 50 ha vilka utgör en mycket stor del av landets samlade torvmyrar. Planverket föreslår i stället att befrielse från koncessionsplikt för områden mindre än 50 ha kan meddelas av länsstyrelsen för sådana områden där kommunernas översikt­liga planering eller bedömningar på länsnivå inte visat på motstående intressen som uppenbarligen kan skadas vid en torvutvinning även av begränsad omfattning.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) uttrycker i sin avstyrkan stora farhågor för förslagels konsekvenser. Det skulle enligt SSR innebära att det för hälften av landets torvtillgångar skall vara möjligt att sätta igång brytning utan att utvinningens inverkan på rennäringen blir föremål för någon prövning. I avvaktan på att en samlad utredning av hela prövnings­systemet kommer till stånd måste enligt SSR yttersta restriktivitet iakttas i fräga om beviljande av ytterligare bearbetningskoncessioner.

4   Torvutvinning i områden av betydelse för rennäringen

Några remissinstanser har särskilt kommenterat promemorians övervä­ganden rörande tprvutvinning i pmråden av betydelse för rennäringen.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) avvisar med kraft uUalandet i promemorian att "kritiken snarare synes gäUa tillämpningen av lagstift­ningen än reglerna som sådana". Den allvarligaste bristen i nuvarande prövningssystem ligger enligt SSR i uppdelningen av tiUåtlighetsprövning-en genom koncessionsförfarandet och hänvisandet av skade- och ersätt­ningsfrågor till prövning hos bergmästaren i första instans. SSR efterlyser ett nytt prövningssystem för koncessioner som tillgodoser rättssäkerhets-


 


Prop. 1981/82:99                                                   172

frågor och även innebär att skadeförebyggande åtgärder och ersättnings­frågor skall vara klara innan brytning får påbörjas. Förbundet skisserar en reglering efter det mönster som gäller för vattenrättsskipningen.

SSR konstaterar också att någon konsekvensstudie av torvbrytningens inverkan på rennäringen inte finns och understryker vikten av att en sådan kommer till stånd.

Lantbruksstyrelsen (LBS) understryker torvmarkernas betydelse för renskötseln och föreslår vissa särskilda föreskrifter till skydd för rennä­ringens intressen dels i de fall koncessionsförfarande tillämpas, dels då koncessionsprövning inte är nödvändig.

Enligt LBS bör sålunda föreskrivas att koncessionsmyndigheten i sam­band med prövning av ansökan om koncession inom renskötselområdel skaU inhämta yttranden från lantbruksnämnd och berörd sameby. Undan­tag från skyldigheten bör gälla om sökanden till ansökan bifogar dels handlingar eller avtal som upprättas under samråd mellan sökanden och byn, dels yttrande av lantbruksnämnden.

LBS anför vidare att det skydd rennäringen får genom koncessionspröv­ningen inte kompenseras av 30 § rennäringslagen eller på annat sätt i de fall att åtgärder får företas utan koncessionsprövning. Om det skulle visa sig att rennäringsintresset åsidosätts genom åtgärder som inte kräver konces­sion bör regeringen - utan att minerallagen då först måste ändras - kunna föreskriva särskiU tillståndstvång med omedelbar verkan för både förbere­dande undersökning och andra undersökningar av torvfyndigheter inom hela renskötselområdet.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län framhåller att renskötseln har en laglig rätt till utnyttjande av bete på mark utanför helårsmarkerna och understryker att skador och olägenheter från torvutvinning skall antingen förebyggas på lämpligt sätt eller kompenseras genom kontant ersättning.

Lycksele kommun delar den i promemorian framförda uppfattningen att samernas intressen kan tillgodoses inom den nu gällande lagstiftningens ram och att ändrade lagregler för närvarande inte är påkallade. Vad som erfordras är ett nära samråd med samerna i ett tidigt skede. Det åvilar såväl kommunerna som länsstyrelserna att hitta lämpliga rutiner för sådana kontakter, dels i samband med det kommunala planarbetel, dels i varje särskilt koncessionsärende.

5   Övriga synpunkter

I anslutning till frågan om delegering av koncessionsärendena tiU läns­styrelsen framför vissa remissinstanser synpunkter på beslutsunderlag, samrådsförfarande och delegering av tUlsynen av torvverksamheten tiU länsstyrelserna.


 


Prop. 1981/82:99                                                                 173

Några remissinstanser föreslår vissa ytterUgare incitament till en ökad torvutvinning utöver de som har föreslagits i departementspromemorian.

Behov av en mera genomgripande översyn av lagstiftningen på området påtalas av nägra remissinstanser.

Dessa övriga synpunkter m.fl. redovisas i det följande.

Flera remissinstanser kommenterar särskiU det som sägs i promemorian om vikten av att länsstyrelserna har ett underlag för sina beslut som ger möjligheter att väga samman kort- och långsiktiga regionalpolitiska, ener-gipoUliska och naturvårdspolitiska aspekter.

Som underlag för länsstyrelsens handläggning av torvärenden krävs, anför statens planverk, ett bedömningsunderiag som visar tillgångar och behov inom länet samt översiktligt redovisar motstående markanvänd­ningsintressen och naturmiljöns känslighet. Planverket förutsätter att i ett första skede länsstyrelsen i samarbete med kommunerna tar fram sådana länsvisa torvredovisningar. Vikten av att torvresursfrågorna på ett mera påtagligt sätt kommer in i den kommunala fysiska översiktsplaneringen understryks också av länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län samt av Lycksele kommun.

Statens naturvårdsverk framhåller att ett viktigt underlag i sammanhang­et kan komma att utgöras av den våtmarksinventering som naturvårdsver­ket f. n. bedriver inom delar av landet. En förutsättning för detta är dock enligt verket att inventeringen ges sådant ekonomiskt stöd att den kommer att omfatta alla mer betydande våtmarksområden. Betydelsen av att våt­marksinventeringen kan slutföras understryks pckså av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs Pch Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget att tillförlitliga vegeta­tionskartor framställs över länet.

Behovet av kunskapsunderlag för att tillfredsställande kunna bevaka kulturminnesvårdens intressen framhålles särskilt av länsstyrelsen i Öre­bro län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker att det är av väsentlig bety­delse att kunskapen om landets torvmarker, deras utnyttjande och konse­kvenser av detta snarast sammanställs så att den osäkerhet som framför allt råder på användarsidan minskar. Behovet av bättre överblick över tillgångar och kvalitet på inomregionala fasta bränslen påtalas slutligen också av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Några remissinstanser uttalar sig speciellt när del gäller frågan om samråd i anslutning till länsstyrelsernas hantering av ärenden rörande torvutvinning.

Statens naturvårdsverk hänvisar sålunda till de goda erfarenheterna av de förhandssamråd i torvärenden som hittills ägt rum både med länsstyrel­serna och naturvårdsverket och anser att det bör övervägas om inte för­handssamråd bör införas som en obligatorisk del av ansökningsförfaran-del. Bestämmelser härom skulle kunna tas in i förordningen till mineralla-


 


Prop. 1981/82:99                                                    174

gen. Också länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län förordar elt obligatoriskt förhandssamråd.

Önskvärt från kulturminnesvårdens synpunkt vore enligt länsstyrelsen i Gotlands län att samrådsförfarande med länsstyrelse inför omfattande husbehovstäkter inarbetas, förslagsvis i 8 § fornminneslagen, med hänsyn till förekomsten i landets torvmarker av fornfynd och fornlämningar.

Statens planverk påtalar vissa brister i nuvarande handläggning av koncessionsärenden med hänsyn till andra markanvändningsintressen och till den planeringsprocess som har utvecklats i samband med den fysiska riksplaneringen. Planverket understryker behovet av att i en marklagstift­ning slå vakt om det system med tidiga samråd som har utvecklats.

Enligt 40 § minerallagen är statens industriverk och bergmästarämbetet tillsynsmyndigheter. Detta har föranlett kommentarer från ett par remiss­instanser. Enligt länsstyrelsen I Norrbottens län skulle tillsynen underlät­tas och bli mer effektiv om även länsstyrelsen fick elt tillsynsansvar, i varje fall beträffande torven. Industriverket förutsätts därvid behålla den centrala tillsynen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förutsätter i sin tillstyrkan av delegering av koncessionsärenden att även tillsynen av torvkonces­sioner delegeras till länsstyrelsen.

Svenska Bränntorvleverantörers ek. för. och Allmänna Ingenjörsbyrån AB anser att frågan om statens rätt till del av vinsterna i torvföretag måste klargöras för att möjliggöra kreditgivarnas framtidsbedömning av torvföre­tag. Enligt Oljeersättningsdelegationen bör staten tills vidare avstå från uttag av produktionsavgift e. d. för att inte torvutnyttjandet skall hämmas i det nuvarande introduktionsskedet.

Statens industriverk ser det som nödvändigt från energi-, försörjnings-och bytesbalanssynpunkt att torvens andel av vår totala energibalans år 1990 åtminstone uppgår till 2%. Åtgärder som underlättar detta är utöver ett lättande av koncessionstvånget enligt minerallagen även alt energiskat­ten görs så neutral som möjligt och att mervärdeskatt inte belastar torv-konsumtion.

I syfte att ge bättre möjligheter för mindre företag att producera bränn­torv föreslår Svenska Bränntorvleverantörers ek. för. att Oljeersättnings­delegationens styrelse förstärks med ledamöter som väl känner till de mindre förelagens arbetssätt och villkor.

AB Kiruna Grus- & Stenförädling vill alt koncessionsavgifterna skall sänkas medan LKAB anser att bestämmelserna om markanvisning skall ses över i syfte att väsentligt reducera kraven på kostnadskrävande fältar­bete.

Markanvisningsförfarandet tas också upp av Mo och Domsjö AB som tycker att markanvisning enligt 26 § minerallagen inte skall behöva ifråga­komma, om fyndigheten helt och hållet är belägen inom egen mark eller om överenskommelse kan träffas med fastighetsägarna och övriga sakägare.

Statens VattenfaUsverk anser att en överflyttning av markanvisningsför-


 


Prop. 1981/82:99                                                   175

rättningen tiU lantmäteriet bör övervägas eftersom arbetsbelastningen på bergmästarämbetet kan antas bli mycket stor och dröjsmål därigenom uppstå. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Norrbottens län som föreslår att koncessionsmyndigheten får möjlighet att i tiUståndet förordna vem som skall utföra markanvisningsförrättningen.

Några remissinstanser påtalar behovet av en samlad översyn av mineral­lagstiftningen eller skisserar huvudlinjerna / ett nytt regelsystem.

Oberoende av nu föreslagna ändringar av minerallagen bör enligt statens industriverk torvens plats inom lagstiftningen övervägas inom en utredning om minerallagstiftningen.

Ett fullständigt överförande av utnyttjanderätten tiU torv till jordägan­derättssystemet, kompletterat med de bestämmelser om lösningsrätt för fastighetsägare vid splittrad fastighetsindelning enligt mönster från bygg­nadslagstiftningen, dels bestämmelser om expropriationsrätt i de faU del exempelvis ur allmän synpunkt är angeläget att fyndighet blir föremål för utvinning för energiändamål, skulle med stor sannolikhet resultera i en ökad produktion av torv inom landet och bör därför enligt Svenska Cellu­losa Aktiebolaget övervägas.

Svenska Torv AB understryker behovet av en lagstiftning kring energi­torv som verkligen stimulerar en övergång från olja tUl bl.a. torv och flnner det tveksamt om energitorven bör behållas under minerallagen på längre sikt. Frågan om dess lagtillhörighel bör prövas på nytt och få en djupare belysning än vad som har varit fallit i den remitterade promemo­rian.

Som har framgått av redovisningen under avsnitt 4 anser Svenska Sa­mernas Riksförbund (SSR) att uppdelningen i besluten om tillåtlighet enligl koncessionsförfarande Pch skadereglering enligt minerallagens bestäm­melser är en avgörande brist med nuvarande prövningssystem.

SSR anser att en samlad utvärdering av frågan pm bibehållande av kpncessionssystemet i jämförelse med alternativt syslem för prövning måste ske och skisserar en lösning med mönster efter vad som gäller i vattenrättsskipningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker behovet av att en lagstift­ning angående täktsamverkan kommer tiU stånd. En sådan samverkan bör enligt länsstyrelsen kunna underlätta initiativ med syfte att bryta bränntorv på mossområden med kraftigt splittrad ägostruktur och även bättre tillgo­dose naturvårdsintresset.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar att alla regler om tillstånd till torvtäkt för såväl energiändamål som andra ändamål borde sammanföras i naturvårdslagen, som i så fall skulle kompletteras med föreskrifter om behovsprövning etc.

Enligt 10 § minerallagen kan koncession förenas med föreskrift som behövs för att skydda aUmänna intressen. Sådan föreskrift borde bl.a. kunna avse en anordning som hindrar starkt försurat dräneringsvatten från


 


Prop. 1981/82:99                                                   176

torvmark att nå omgivningen anför länsstyrelsen i Skaraborgs län och påpekar vidare att det av departementspromemorian inte framgår hur denna viktiga försurningsfråga skall lösas vid energitorvbrytning utan koncession. Länsstyrelsen utgår därför ifrån att frågan kan behandlas enligt miljöskyddslagens 39-40 §§ i samband med tillståndsprövningen enligt 18 § naturvårdslagen. Elt uttalande med en sådan innebörd i en kommande proposition vore enligt länsstyrelsen värdefull.

För att i någon mån förhindra att ansökningar om täkttillstånd ges in i rent spekulativt syfte bör man enligt länsstyrelsen i Jämtlands län kunna låta tillstånden förfalla pm dessa inte börjat utnyttjas inpm exempelvis ett år efter det att beslutet har vunnit laga kraft.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att Västerbotten förfogar över en betydande forsknings- och utvecklingspotential genom bl.a. Umeå universitet. Skogshögskolan och Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt och FOA. Med hänsyn härtUl finns det starka skäl att inom hithörande problemområden/öWöggfl tyngdpunkten av FoU-verksamheten till Väster­bottens län.

Härjedalens kommun föreslår att kommuner ges företräde till konces­sion inom sina gränser, om man redovisar planer för egen bearbetning eller avser teckna bearbetningsavtal eller exploateringsavtal med annan avnä­mare eller producent till fördel för del allmännas intressen av oljeersätt­ning, sysselsättning och regionalekonomi. Även Sandvikens Energiverk förordar kommunal företrädesrätt. Sandvikens Energiverk föreslår också bl.a. att staten inventerar och undersöker inhemska bränsletillgångar och därefter redovisar sådana som utan hinder får exploateras och att staten upprättar en fördelningsplan för dessa bränsletillgångar.


 


Prop. 1981/82:99                                                    177

Bilaga 3

Sammanfattning av mineralpolitiska utredningens för­slag vad avser lagstiftning [del av (SOU 1980:12) Mine­ralpolitik]

Lagstiftning

1    Lagstiftningens huvuddrag

1.1 Krav på ändringar

Krav på mer omfattande ändringar av minerallagstiftningen har debatte­rats på åtskilliga håll de senaste åren. 1 riksdagen har krav med denna innebörd rests i ett antal motioner. Motionerna 1978/79:1492 och 1978/ 79:2028 innehåller kritik mot vissa regler på del gruvrättsliga området. Enligt motionen 1978/79:1492 bör regeringen göra en "översyn och kon­sekvensanalys" vad gäller tillämpningen av gruv- och mineraUagstift­ningen. Motionärerna uppmärksammar problem som sammanhänger med att alunskiffer innehåller olika mineral, vilket kan göra del nödvändigt att samtidigt tillämpa bestämmelserna i gruvlagen och minerallagen. Motionä­rerna anför vidare att konflikter blir särskilt framträdande när anspråk på mineralutvinning riktar sig mot orriråden som har starka konkurrerande markanvändningsintressen med hänsyn till naturvård, rekreation, jordbruk eller annan näringsverksamhet. Riksdagen biföll näringsutskottets betän­kande 1978/79:41 med innebörd att de frågor som tagits upp av motionärer­na borde analyseras närmare. Särskilt viktigt ansågs det vara att få en lösning av problem spm är förknippade med tiUståndsgivning för utvinning av alunskiffer.

Frågan diskuteras också i SIND:s alunskifferutredning (SIND PM 1978:2), där man föreslår en översyn av gruv- och minerallagstiftningen med syfte att "finna en formel som för framtiden tillgodoser behovet av en väl fungerande mineralförsörjning inom ramen för berättigade miljökrav och andra anspråk på markanvändningen". Förslaget innebär i huvudsak att kommunerna ges en ökad roll och att försörjningen i väsentliga avseen­den inordnas i samhällsplaneringen. Flera remissinstanser tillstyrker en översyn av gruv- och minerallagstiftningen på de grunder utredningen anför. Nämnden för statens gruvegendom (NSG), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Svenska Gruvföreningen, Boliden AB, LKAB, Studsvik, Aktiebolaget Svensk AlunskifferutveckUng (ASA) och vi själva framhåller dock att våra förslag bör avvaktas.

12   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 99


 


Prop. 1981/82:99                                                    178

1.2 Nuvarande gruv- och minerallagars huvudsakliga syfte

Lagstiftarens grundläggande inställning är att all prospektering är sam­hällsnyttig. Dagens minerallagstiftning bygger på denna tanke. Några sär­skilda tillstånd av staten att prospektera krävs därför inte (förutom ev. tillstånd från naturvårdssynpunkt). All prospektering är i dag fri under förutsättning att markägaren inte förbjuder den. För alt skydda sig mot konkurrerande prospektörer kan man dock erhålla olika tillstånd (som gäller tvångsvis mot markägaren). Markägaren får full ersättning för even­tuella skador.

Den mineralpolitiska, eller kanske snarare industripolitiska, tanken i minerallagstiftningen är således att stimulera till prospektering. Syftet är att exploatering av mineralfyndigheter skall komma till stånd med åtföl­jande samhällsnyttiga konsekvenser. Lagstiftningen syftar ytterst till att underlätta - inte förhindra - olika moment för den presumtiva gruvbry-taren. Självfallet ligger det också i statsmakternas intresse att skapa ord­ning i branschen och se till att olika motstående intressen visas vederbörlig hänsyn. Det måste emellertid kraftigt betonas att detta sistnämnda intresse i allt väsentligt har riktat sig mot exploateringsstadiet och inte undersök­ningsstadiet. Lagstiftningen innehåller också olika medel för att tillgodose det allmännas ekonomiska intressen inom själva gruvnäringen.

En viktig princip är att gruvbrytning, på samma sätt som annan industri­ell verksamhet, är underkastad även annan lagstiftning som rör använd­ning av mark och vatten. Här kan nämnas byggnads-, vatten-, naturvårds-, miljöskydds- och fornminneslagstiftningen. Gruvrätten utgör sålunda en förutsättning för att kunna utverka de tillstånd av olika slag som enligt sistnämnda lagstiftning krävs för verksamheten.

Rätten att utnyttja malm och mineralförekomster regleras i vårt land enligt tre oUka system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssyste­met och jordäganderättssystemet. Det mesta av den nu gällande lagstift­ningen på mineralområdet kom till år 1974.

Gruvlagen (inmutningssystemet)

Inmutningssystemet innebär i princip alt den som först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet får ensamrätt till denna. Systemet ligger till grund för gruvlagen (1974: 342) som reglerar rätten att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet (1 kap. 1 §). Mineralfyn­dighet är inmutningsbar om den innehåller

1.    malm tUl guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm, eller

2.    svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit (1 kap. 2 §).

Den som erhållit inmutningsrätt (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral (1 kap. 4 §).