Prop. 1981/82:177

Regeringens proposition

1981/82:177

om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m. m.;

beslutad den 25 mars 1982.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för vissa frågor som rör tillgången på virke för skogsindustrin m. m. Vidare föreslås att bestämmelserna i 6§ skogsvårdslagen (1979:429) om avverkning av överårig skog ges ett vidgat fillämpningsområde. Slutligen tas upp vissa frågor som rör tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser om anläggning av ny skog och om ransonering av skog.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 2

Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 6§ skogsvårdslagen (1979:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§
Om ett skogsbestånd är överårigt Om ett skogsbestånd är överårigt
och markens virkesproducerande och markens virkesproducerande
förmåga tas till vara endast i ringa förmåga tas till vara endast i ringa
utsträckning på grund av röta eller utsträckning, får skogsvårdsstyrel-
självgaUring i beståndet, får skogs- sen besluta alt beståndet skall slut-
vårdsstyrelsen besluta att bestän- avverkas och ny skog anläggas,
det skall slutavverkas och ny skog
anläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1982.

Prop. 1981/82:177 3

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m.

1 Inledning

Virkesförsörjningsutredningen (I 1979:18)' har haft till uppgift att utreda behovet av ändringar i beskattningsreglerna och av andra statliga åtgärder för att påverka utbudet av virkesråvara. Utredningen överlämnade i oktober 1981 betänkandet (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning. De väsentligaste delarna av utredningens förslag i fråga om det statliga stödet fill skogsbruket behandlades av riksdagen redan under hösten 1981 (prop. 1981/82:30 bil. 5, JoU 1981/82:8, rskr 1981/82: 29) och har dessutom tagits upp i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 13 s. 50—57). En mindre del av utredningens förslag i skattefrågor behandlades också av riksdagen under hösten 1981 (prop. 1981/82:30 bil. 4, SkU 1981/82:8, rskr 1981/82:14). Ytterligare skattefrågor har nyligen tagits upp av chefen för budgetdepartementet.

I det följande tar jag upp de förslag till ändringar i skogsvårdslagen (1979:429) som virkesförsörjningsutredningen har lagt fram. Jag redogör också för min syn på vissa frågor om virkesförsörjningen.

Virkesförsörjningsutredningens betänkande har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning rörande de frågor jag här tar upp som bilaga 1, dels utredningens författningsförslag som rör skogsvårdslagstiftningen som bUaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena, utom i de frågor som rör det statliga stödet till skogsbmket samt

' Generaldirektören Bo S. Hedström, ordförande, samt riksdagsledamöterna Curt Boström, Bo Lundgren och Gunnar Olsson, lantbrukaren Per Stjernström och verkställande direktören Brivio Thörner.

Prop. 1981/82:177 4

skatter och avgifter, som hUaga 3. Beträffande nuvarande förhållanden m. m. samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Skogspolitiken och virkesförsörjningen

Långsiktig hushållning med våra skogar har sedan länge kännetecknat den svenska skogspolitiken. Motivet härtill är bl.a. skogsbrukets stora betydelse för vår försöijning. Som råvaruleverantör till en av vara viktigaste exportnäringar är skogsbruket både direkt och indirekt av väsentlig betydelse för sysselsättningen och som inkomstkälla. Skogsindustrin svarar sålunda för ca 20% av våra exportinkomster. Jämfört med andra exportindustrier är skogsindustrin dessutom i mycket ringa grad beroende av importvaror. Näringens betydelse kommer enligt min mening att snarast öka framöver. Skälet härtill är skogsindustrins goda möjligheter att genom export medverka till en förbättring av landets ekonomi. Enligt min mening finns det sålunda all anledning att utnyttja den produktiva skogsmarken aktivt och rationeUt under hänsynstagande till bl.a. naturvårdens intressen på sätt som anges i skogsvärdslagstiftningen. Detta är en samhällsangelägenhet av största vikt.

Vad jag nu har framhållit betonades ocksä i 1979 års riksdagsbeslut om skogspolifiken (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79: 30, rskr 1978/79: 387). Det slogs därvid fast att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Enligt riksdagsbeslutet motiverar skogens betydelse för landets ekonomi och välstånd att vi tar tillvara den produktionsresurs som skogsmarken utgör. Skogen är en nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Målet för skogsproduktionen är sammanfattningsvis en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning. Det innebär bl. a. att skogsbruket skall ges en sädan inriktning att handlingsfriheten och valmöjligheterna bevaras för kommande generationer. Det innebär också att skogsmarkens produkfionsfömtsättningar skall utnyttjas på bästa sätt. Samtidigt underströks skogens betydelse bl.a. för friluftsliv och rekreation, som inslag i kulturlandskapet samt som hemvist för växter och djur som inte tål alltför drastiska förändringar i sin livsmiljö. Vidare hänvisades fill att det för rennäringen behövs stora områden i norra Sverige som betesmarker. I det skogspolitiska beslutet framhölls särskilt att skogsindustrins aktuella råvarubehov inte får vara styrande för skogsproduktionens långsiktiga inriktning. I stället bör industrikapaciteten efter hand anpassas till den råvamtillförsel som är möjlig inom ramen för den fastslagna skogspolitiken.

De störningar som virkesmarknaden har varit utsatt för under de allra senaste åren och som bl.a. föranlett tillkallandet av virkesförsörjnings-

Prop. 1981/82:177 5

utredningen kan självfallet inte få påverka de långsiktiga mål som jag nu har redovisat. De skogspolitiska målen som beslutades är 1979 bör ligga fast.

Riksdagsbeslutet år 1979 grundades bl. a. på förslag som hade lagts fram av 1973 års skogsutredning. Utredningen hade redovisat tre detaljerade långsiktiga program för den framfida skogsproduktionen och rekommenderat det mest ambitiösa. Regeringens förslag och riksdagens ställningstagande innebar emellertid att något detaljerat program inte lades fast. Mofivet härför var önskan att inte låsa handlingslinjerna i det långa perspektivet utan aU i stället ge möjlighet till en fortlöpande omprövning och anpassning till utvecklingen. Något krav på en viss årlig avverkningsnivå ställdes således inte. Som allmän riktlinje angavs emellertid att utgångspunkten bör vara afi söka åstadkomma en skogsproduktion som ger åtminstone 75 milj. msk om året. Det sades samtidigt att strävan bör vara en ökad produkfion i den mån det är möjligt och lämpligt med hänsyn till andra viktiga samhällsmål. En produktion av den angivna storieken ansågs vara tillräcklig för att möjliggöra ett normalt kapacitetsutnyttjande i den då befintliga skogsindustrin.

Virkesförsörjningsutredningen har presenterat tre nya långsiktiga avverkningsberäkningar gjorda enligt samma principer som tidigare men med aktuellare ingångsdata. Dessutom har hänsyn tagits till att vissa virkestillgångar inte bedöms bli tillgängliga för avverkning av olika skäl. Beräkningarna är, till skillnad från de tidigare, gjorda för två ägaregrupper och uppdelade på barrträd och lövträd. Utredningens huvudalternativ, som väl överensstämmer med det som år 1979 ansågs som eftersträvansvärt, ger till resultat en virkesmängd som nästan helt överensstämmer med skogsindustrins virkesbehov. Hänsyn har därvid även tagits fill behovet av bl.a. brännved. Utredningens andra alternafiv utgår från att vad som enligt beräkningarna har sparats under 1970-talet skall avverkas under 1980-talet i stället för att spridas över en längre period. Alternafivet leder till ett överskott på virke av ca 7,5 milj. msk. Utredningens tredje alternativ fömtsätter en skogsskötsel som är mindre intensiv och som därför avviker från intentionerna i 1979 års skogspolitik. Detta alternativ leder till ett virkesunderskott om ca 4,5 milj. m'sk, i huvudsak barrvirke. I det första alternativet krävs att skogsägare hänförliga till gruppen privata (exkl. skogsbolag) under 1980-talet mäste öka sina åriiga avverkningar med ca 6,5 milj. msk i förhållande fill 1970-talets nivå. Övriga skogsägare måste öka avverkningarna med drygt I milj. msk. Motsvarande värden i det andra alternativet är 12 resp. drygt 1 milj. msk och i det tredje drygt 2 milj. msk resp. en något minskad avverkning.

Nästan alla remissinstanser som har kommenterat beräkningarna har accepterat dem, i vissa fall med mindre korrigeringar. Ungefär hälften av instanserna delar också utredningens uppfattning att det första alternativet bör vara ett huvudalternativ. Andra hälften ansluter sig till utredningens

Prop. 1981/82:177 6

andra alternafiv. LRF/SSR anser att utredningens tredje alternativ är mest realisfiskt och framhåller som bakgmnd härtill bl.a. skogsbrukets bristande lönsamhet och brister i skogsvården.

För egen del vill jag framhålla att det lika litet nu som är 1979 finns anledning att lägga fast något detaljerat skogsprodukfionsprogram eller någon exakt avverkningsnivå för framtiden. Vissa riktlinjer för skogsbrukets och skogspolitikens planering och detaljutformning måste dock finnas. Så t. ex. anser jag att strävan bör vara att åstadkomma en skogspro-dukfion som ger åtminstone den virkesmängd som virkesförsörjningsutredningens huvudalternativ innebär. Detta motsvarar i huvudsak skogsutredningens alternativ 1 och bör som virkesförsörjningsutredningen anger i stort sett ge balans mellan tillgång och efterfrågan på virkesråvara med nuvarande industrikapacitet.

Jag vill betona att ett genomförande av utredningens huvudalternativ kräver kraftfulla skogsvårdsinsatser i fråga om såväl anläggning av ny skog som ungskogsröjning och gallring. Om landets skogsägare lever upp till skogsvårdslagens krav kommer också avverkningsmöjligheterna efter hand att öka. Det sagda innebär vidare att jag anser att utredningens mera ambitiösa alternativ inte kan betraktas som realistiskt. Alternativet är alltför kortsiktigt. Det kräver en snabb uppbyggnad av avverkningsresurser och industrikapacitet som efter bara några få år äter måste avvecklas. Enligt min mening bör krafterna i första hand inriktas mot att nå upp fill huvudalternativet.

Självfallet är det nödvändigt att fortlöpande följa utvecklingen och resultaten av vidtagna åtgärder. Det är skogsstyrelsen som svarar för detta inom ramen för sin prognosverksamhet. Genom denna verksamhet skall bedömningar kunna göras av behovet av eventuella korrigeringar eller andra åtgärder.

Utredningen har som nämnts utfört sina avverkningsberäkningar för två skilda ägaregrupper. Det är angeläget att påpeka att de stora variationer som finns mellan och inom ägaregrupperna och som inte har kunnat tas hänsyn till i utredningens modellberäkningar givetvis gör beräkningsresultaten för resp. grupp osäkra.

Jag har nu behandlat frågan om skogsproduktionens möjliga och önskvärda storlek framöver. Utgångspunkten för dessa ställningstaganden är att utbudet av virke i genomsnitt skall komma att vara lika stort som produktionen. Varför så inte har varit fallet de senaste åren har analyserats av utredningen. Analysen har legat fill grund för utredningens förslag om åtgärder för ett ökat virkesutbud. Utredningen föreslår i detta syfte ändringar i skogsvårdslagstiftningen, ökat statligt stöd till skogsbruket och ändringar i skattelagstiftningen. Som jag tidigare har nämnt har riksdagen på regeringens förslag redan fattat beslut i frågor som rör väsentliga delar av utredningens förslag, nämligen i fråga om det ökade statliga stödet och vissa skattefrågor. Ytterligare förslag på det senare området har, som jag

Prop. 1981/82:177 7

också nämnde, nyligen anmälts av chefen för budgetdepartementet. Innan jag går in på de återstående utredningsförslagen vill jag rent allmänt beröra frågan om virkesutbudet.

Jag har i det föregående framhållit att skogen och skogsmarken är en viktig nationell resurs. Det är ett samhällsintresse att denna resurs utnyttjas på ett rationellt och riktigt sätt. Sedan lång tid tillbaka är det sålunda inte den enskilde markägaren som självständigt bestämmer om hur utnyttjandet skall ske. Lagregler om återväxtåtgärder och om avverkning har funnits länge i vårt land. De bestämmelser som reglerar vem som får förvärva skogsmark tar ocksä sikte på att främja ett aktivt utnyttjande av marken. Förvärv av skogsmark får sålunda inte ske i kapitalplaceringssyfte.

Jag vill i sammanhanget betona att den alldeles övervägande delen av landets skogsmark brukas aktivt. Det finns emellertid skogsägare som av olika skäl inte vill eller kan ställa upp på ett aktivt brukande trots att skogstillståndet i sig pä deras fastigheter skulle möjliggöra det. Ett sådant uppträdande kan samhället inte acceptera. Det utbud av virke som just dessa fastigheter borde svara för kan vara den marginalkvantitet, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja en högkonjunktur.

Enligt min bedömning är det dock en förhållandevis liten grupp skogsägare, som underlåter att medverka i ett aktivt skogsbruk genom att inte avverka. Virkesförsörjningsutredningens enkät visar också att en del skogsägare tror att skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser hindrar dem från att avverka. Underlätenheten att avverka orsakas alltså till viss del av brist på information. Jag bedömer emellertid att de förhållandevis enkla ransoneringsreglerna i 1979 års skogsvårdslagstiftning och de ytterligare förenklingar av dessa som jag tar upp i det följande, kombinerade med allt fler skogsbmksplaner, skall undanröja dessa missförstånd. Rent allmänt kan det emellertid behövas en utökad information riktad särskilt till de gmpper som enligt utredningens enkät är minst aktiva. Jag vill nämna att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) i skrivelse den 11 mars 1982 förklarat sig berett att i samråd med skogsvårdsorganisationen vidareutveckla och bredda den informationskampanj som bedrivits under senare år under temat "Sköt din skog" i syfte bl. a. att öka avverkningarna. I denna kampanj kommer bl.a. att i ökad utsträckning engageras förtroendevalda inom organisationen. Jag ser det som mycket värdefullt att skogsägarrörelsen på detta sätt aktivt engagerar sig i och stöder den satsning pä skogsbruket, som nu sker från statens sida. Jag vill erinra om att särskilda medel fr.o.m. innevarande budgetår har ställts till skogsvårdsorganisationens förfogande för information, rådgivning och utbildning i anslutning till programmet för förnyelse av glesa skogar. Jag vill ocksä betona vikten av skogsvårdsorganisationens mera allmänna information om den stora betydelse som skogen har för vår samhällsekonomi och för friluftsliv, flora och fauna. Till frågan om skogsbruksplaner återkommer jag i det följande.

Prop. 1981/82:177 8

Det finns ett annat för vissa skogsägare väsentligt hinder för ett aktivt skogsbmk. Många skogsägare är så gamla att de inte själva kan utföra avverkning och skogsvård. Andra saknar utbildning för avverkning eller bor så långt från sina fastigheter att det inte blir aktuellt med avverkning. För dessa gmpper är det nödvändigt att det finns i varje fall avverkningsresurser som kan köpas. Enligt min mening är det angeläget att sådana resurser byggs upp igen inom ramen för skogsägareföreningarna eller på annat sätt. En fömtsättning härför är självfallet att sysselsättningsunderlaget har viss varaktighet. Jag vill i det sammanhanget som ett exempel på en långsiktig åtgärd hänvisa till riksdagens principiella ställningstagande under hösten 1981 för ett l5-årsprogram för ersättning av glesa skogar, s. k. 5:3-skogar, med nya, mer högproducerande bestånd. Den för sädana åtgärder tillgängliga arealen beräknas till sammanlagt ca 1,7 milj. ha. Vissa bedömare har angett en mindre areal. Jag är angelägen att betona att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid de åtgärder som sätts in för att förnya de glesa och dåliga skogarna. Bestämmelser om detta finns i tillämpningsföreskrifterna till skogsvårdslagen. Vid de arealberäkningar som gjorts för åtgärdsprogrammet har områden som är av särskilt intresse av naturvårds- eller kulturminnesvårdsskäl frånräknats. Bidrag skall sålunda inte komma i fråga för dessa områden. Jag vill erinra om att de skogar som berörs av programmet huvudsakligen är belägna i Norrland och består av barrträd. Det är dessa som till en början kommer att dominera verksamheten i programmet. Kartläggningen av vilka marker som kommer att bli aktuella för åtgärder sker bl. a. inom ramen för de översiktliga skogsinventeringarna. Därvid måste självfallet göras bedömningar om vilka hänsyn som enligt skogsvårdslagen skall tas till naturvårdens intressen. Underiag för sådana bedömningar, som måste göras innan beslut om bidrag fattas, finns också bl. a. i länsstyrelsernas handlingsprogram för naturvården. Jag vill också påpeka att programmet inte syftar till en ökad nedläggning av jordbruksmarker. För skogsodling på nedlagd jordbruksmark lämnas inte längre något statsbidrag. Om naturvårdens intressen är särskilt starka, t. ex. om det aktuella området har tagits upp i länsstyrelsens handlingsprogram, för naturvården, bör det kunna skyddas genom överenskommelser eller avtal med markägaren eller genom förordnande enligt naturvårdslagen. Genom de regler som gäller för avverkningsanmälan ges naturvårdsmyndigheten möjlighet att överväga åtgärder av det slag jag nu nämnt.

Fastighets- och ägarestmkturen hindrar pä vissa håll ett aktivt brukande av jordbruks- och skogsbruksfastigheter. För att utreda och komma med förslag i dessa frågor har jag efter regeringens bemyndigande tillkallat en kommitté (Jo 1981:05) som antagit namnet strukturutredningen för jord-bmk och skogsbruk. Som en dellösning på detta problem har kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. nyligen överlämnat betänkandet (SOU 1981:91) Ställföreträdare för fasfighetsäga-re i vissa fall. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Sammanfattningsvis vill jag betona att det är många olika faktorer som

Prop. 1981/82:177 9

påverkar virkesutbudet från våra skogar. Vissa allmänna frågor har jag behandlat i det föregående. Skattefrågorna liksom väsentliga frågor som rör det statliga stödet till skogsbruket behandlas eller har behandlats i annat sammanhang. I det följande tar jag först tipp vissa andra av utredningens förslag om stathgt stöd och därefter förslagen med anknytning till skogsvärdslagstiftningen.

2.2 Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket

Den senaste samlade översynen av det stafiiga ekonomiska stödet till skogsbruket gjordes i anslutning till 1979 års skogspolitiska beslut. Översynen innebar bl.a. en utmönstring av föråldrade stödformer samt en samordning och förenkling. Genom riksdagsbeslutet kom emellertid ett av de äldre stödsystemen (SFS 1974:472) att finnas kvar fill den 1 juli 1984. Dessa bestämmelser bäde överlappas av och överlappar de nya bestämmelserna. Våren 1981 fattade riksdagen vidare beslut om två stödformer som skulle utvärderas efter två år. Utredningen har föreslagit dels att de äldre stödbestämmelserna i förenklande och förtydligande syfte upphävs, dels att tidsbegränsningen för vissa stödformer tas bort. Utredningen föreslår också att den nuvarande möjligheten att erhålla statsbidrag för om-eller hjälpplantering efter sork- och kaninskador utvidgas till att gälla alla typer av skador av anledningar över vilka skogsägaren inte kunnat råda. Utredningens övriga förslag i frågor om det statliga stödet har som jag tidigare nämnt redan behandlats av riksdagen.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag till förenklingar av det statliga stödsystemet. Skogsstyrelsen och ett par länsstyrelser motsätter sig ett upphävande redan nu av de äldre stödbestämmelserna och LRF/SSR föreslår ytterligare förenklingar. Även utredningens förslag om bidrag vid skada tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Flertalet uppfattar dock utredningsförslaget som begränsat till älgskadefallen.

För egen del vill jag betona vikten av att bestämmelserna om det statliga stödet förenklas. För skogsägarna ger en förenkling en bättre överblick och för myndigheterna förenklas administrationen. Förenklingarna bör göras i ett sammanhang fr. o. m. budgetåret 1983/84. Jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag att skogsstyrelsen får i uppdrag att göra en översyn med nämnda syfte.

I fråga om bidrag till om- eller hjälpplantering i samband med skada på skog är jag inte beredd att förorda ett så vidsträckt tillämpningsområde som utredningen har föreslagit. Bidrag i samband med älgskada kan redan i dag utgå enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. Beslut i enskilda bidragsärenden har hittills fattats av regeringen. Frågan om bidrag har starkt samband med jaktfrågorna över huvud. Jag har därför för avsikt att ta upp dem i anslutning till jakt- och viltvårdsberedningens kommande förslag om den framtida vihvården.

Prop. 1981/82:177 10

2.3 Skogsvårdslagstiftningen

Skogsvårdslagen (1979:429) som trädde i kraft den I januari 1980 har formen av en ramförfattning med vissa allmänna grundläggande bestämmelser. Dessa kompletteras med tillämpningsföreskrifter meddelade av regeringen i skogsvårdsförordningen (1979:791) och av skogsstyrelsen i dess författningssamling (SKSFS 1979: 3).

Skogsvårdslagen innehåller, frånseU föreskriften i 9 § om röjningsskyldighet, inte några bestämmelser som direkt tar sikte på att tvinga fram avverkning av skog. Lagens avverkningsbestämmelser syftar i stället till att hindra avverkning i olämpliga former och skydda skogen mot en för tidig slutavverkning. Vidare följer av 14 § lagen att skogen skall ransoneras genom afi slutavverkningen på en brukningsenhet skall bedrivas så att en jämn åldersfördelning av skogen på enheten främjas.

En skyldighet att avverka följer emellertid indirekt av bestämmelserna i 5 och 6§§ som handlar om skyldighet att anlägga ny skog. Enligt 5 § gäller sådan skyldighet om markens virkesproducerande förmåga inte tas till vara på ett godtagbart sätt efter avverkning eller på gmnd av skada på skogen. Vidare skall enligt samma paragraf ny skog anläggas, om marken ligger outnyttjad eller om skogen är så gles och dålig att tillväxten är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig. Enligt 6§ kan skogsvårdsstyrelsen besluta att ett skogsbestånd skall ersättas med ny skog, om beståndet är överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara endast i ringa utsträckning på grund av röta eller självgallring i beståndet.

Utredningen har granskat vilka effekter skogsvårdslagens bestämmelser har på virkesutbudet och övervägt i vad mån det finns anledning att göra ändringar i lagen eller dess tillämpningsföreskrifter. På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen dels att tillämpningsområdet för 6§ skogsvårdslagen vidgas, dels att i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för varje skogsägare att inom en viss period avverka åtminstone hälften av vad som är möjligt att avverka på hans mark.

Utredningen anför att undersökningar visar att bestämmelsen i 6§ har kommit att få efi mycket snävt tillämpningsområde med hänsyn fill att den låga tillväxten, som är en fömtsättning för ingripanden, skall bero på röta eller självgallring. Enligt utredningen bör bestämmelsen även i fortsättningen ta sikte på fall som närmar sig vanvård av skogen. I viss utsträckning bör dock tillämpningsområdet kunna vidgas. Utredningen föreslår den ändringen att kravet på att den låga tillväxten skall vara förorsakad av röta eller självgallring slopas. Som fömtsättning för ingripanden enligt paragrafen skall således gälla att skogsbeståndet är överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara endast i ringa utsträckning.

Enligt utredningen fortsätter arealen avverkningsmogen skog att öka om slutavverkningstakten inom privatskogsbmket ligger kvar på den nivå den haft under slutet av 1970-talet. Dessutom föreligger allmänt ett behov av gallring i ung och medelålders skog. Utredningen anser det därför mofi-

Prop. 1981/82:177 11

verat att föreslå en avverkningsskyldighet såväl med hänsyn till skogsindustrins råvarubehov som från skogsskötselsynpunkt. Den bestämmelse som utredningen föreslår innebär att varje skogsägare skall vara skyldig aU avverka i den omfattning som är lämplig med hänsyn till skogstillständet pä hans brukningsenhet. Som ett minimikrav skall gälla att avverkningen omfattar hälften av den på brukningsenheten möjliga avverkningen. Skogsägaren skall med ledning av en schablon själv kunna avgöra vilket avverkningskrav som gäller för hans brukningsenhet. Avverkningsskyldigheten skall fullgöras under en femårsperiod på de större brukningsenheterna och under en tioårsperiod på de mindre.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag till ändring av 6§ skogsvårdslagen. Även jag ansluter mig till förslaget. Samtidigt vill jag understryka att den föreslagna ändringen självfallet inte påverkar förutsättningarna för att bevara vissa områden som har karaktär av urskog eller i övrigt begränsar tillämpningen av skogsvårdslagsfiftningens regler om hänsyn till naturvärdens intressen. Enligt skogsstyrelsens anvisningar för tillämpningen av 6§ gäller att skogsvårdsstyrelsen vid sin prövning bör ta hänsyn till om beståndet har särskilda kvaliteter från naturvårdssynpunkt. Intresset av att varaktigt behålla sädana områden orörda är emellertid en fråga som i första hand mäste lösas med stöd av naturvårdslagstiftningens bestämmelser. I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 13 s. 126-128) tog upp frågan om behovet av att skydda värdefulla naturområden och därvid underströk att detta inte minst gällde urskog och urskogsliknande områden. För att öka möjligheterna att ge varaktigt skydd åt värdefulla naturvårdsobjekt föreslog jag att 20 milj. kr. anvisas under anslaget Mark för naturvård och att därutöver mark får överföras från domänfonden till naturvårdsfonden tills vidare inom en ram av 10 milj. kr. per år. Jag vill också i sammanhanget nämna att en säi-skild arbetsgrupp tillsatt av naturvårdsverket nyligen har redovisat en rapport med olika förslag till finansiering av urskogsreservat och skogliga referensområden. Dessutom pågår en sammanställning av den urskogsinventering som naturvårdsverket har låth göra som underlag för sina bedömningar i denna fråga. I anslutning till behandlingen av dessa frågor finns det anledning att överväga tillämpningen av hänsynsreglerna i skogvårdslagen.

Förslaget att ålägga skogsägarna en generell avverkningsskyldighet kan jag däremot inte biträda. Det har fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Av de remissinstanser som avstyrker förslaget har flera riktat kritik mot den schablonmetod som utredningen anvisar för att bestämma avverkningsnivån. Det är visseriigen, som skogsstyrelsen förordar, möjligt att välja en annan metod för att ange avverkningskraven. Enligt min mening kommer emellertid en regel av det här slaget under alla förhållanden att leda till ett avsevärt administrativt merarbete som inte står i rimlig proportion till regelns effekt på virkesutbudet. En med stöd av bestämmelsen framtvingad avverkning skulle kunna leda till mycket svåra motsats-

Prop. 1981/82:177 12

förhållanden. Bestämmelsen skulle också kunna leda till att mindre aktiva skogsägare avstår från att avverka i avvaktan på direktiv från tillsynsmyndigheten. De syften som utredningen har haft med förslaget bör kunna bli tillgodosedda genom de ätgärder i övrigt som är vidtagna eller som jag föreslår här. Detta ställningstagande innebär att jag vill lägga ett större ansvar på den enskilde skogsägaren att sköta sin skog. På läng sikt är detta den bästa metoden att fä fram dugliga skogsbrukare och ett i bästa mening aktivt skogsbruk.

Inte heller kan jag biträda det förslag som skogsstyrelsen har fört fram i sitt remissyttrande om en temporär skyldighet att utföra tidiga gallringar. Som skogsstyrelsen själv påpekar skulle en sädan skyldighet inte bli av någon avgörande betydelse för skogsindustrins råvaruförsörjning. Efter hand kommer den i skogsvårdslagen föreskrivna röjningsskyldigheten att lösa eventuella problem med de tidiga gallringarna som också kan betecknas som försenade röjningar. Dessutom bör det s. k. klenvirkesstödet som är inriktat mot just dessa bestånd kunna medverka till en ökad aktivitet i fråga om tidiga gallringar.

I detta sammanhang vill jag ocksä ta upp frågan om s. k, obligatoriska skogsbmksplaner. Förslag härom har framförts dels av två av utredningens ledamöter i en reservation, dels av bl. a. domänverket i dess remissyttrande över utredningens förslag. Domänverkets förslag, som anges som alternativ till utredningens förslag om avverkningsskyldighet, innebär att skogsbmksplan skall vara obligatorisk för alla fasfigheter över en viss storlek. Reservanterna i utredningen menar att det dessutom skall råda en skyldighet att utföra de åtgärder som rekommenderas i planen. Jag kan för egen del inte bhräda dessa förslag. Skogsbruksplanen är ett värdefulh instrument för skogsägare och stimulerar till aktivitet. Någon ovilja från skogsägarnas sida mot att skaffa sig skogsbmksplan råder inte. Snarare är det sä att personalresurserna för planframställning begränsar möjligheterna att tillgodose efterfrågan på planer i den takt som den framträder. Det är mot denna bakgrund som regeringen i budgetpropositionen har föreslagit ökade anslag till översiktliga skogsinventeringar och skogsbruksplaner. Jag vill också erinra om att det som förutsättning för statsbidrag till skogsvärdsätgärder i princip krävs att det finns eller upprättas skogsbruks-plan om aktuell fastighet har en skogsproduktion av viss betydelse. Detta krav bör emellertid inte av principskäl drivas så långt att angelägna avverknings- och skogsvårdsåtgärder fördröjs. I första hand bör planer upprättas för fastigheter som helt saknar sådana. Jag anser således att man i praktiken inte vinner något pä att ställa krav på obligatoriska skogsbmksplaner. Därmed avvisar jag också reservanternas förslag.

Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i skogsvärdslagen (1979:429). Med hänsyn till frågans beskaffenhet och fill att ändringen år av lagtekniskt okomplicerad natur anser jag det inte motiverat att höra lagrådet.

Regeringen bör i det här sammanhanget lämna riksdagen information i

Prop. 1981/82:177 13

några frågor som rör skogsvårdslagens fillämpning och som regleras i verkställighetsföreskrifter till lagen.

Enligt 2§ skogsvårdsförordningen skall frågan om humvida ny skog skall anläggas efter avverkning eller på gmnd av skada pä skogen avgöras med ledning av det kvarvarande virkesförrådets storlek. Är det däremot fråga om gles eller dålig skog skall bedömningen ske med ledning av beståndets fill växt. Med hänvisning till svårigheterna att fastställa tillväxten i de glesa och dåliga bestånden föreslår skogsstyrelsen att virkesförrådet skall användas som bedömningsnorm även i dessa fall. Enligt styrelsen råder det god överensstämmelse mellan virkesförrådets storlek och nivån på fill växten. Jag anser därför att verkställighetsföreskrifterna bör ändras i enlighet med styrelsens förslag.

Som jag har nämnt i det föregående gäller enhgt 14 § skogsvårdslagen att den slutavverkningsbara skogen skall ransoneras så att en jämn åldersfördelning pä bmkningsenheterna främjas. Enligt skogsvårdsförordningen ankommer det på skogsstyrelsen att meddela föreskrifter om hur stor andel av en bmkningsenhets skogsmarksareal som fär slutavverkas årligen eller under andra perioder. Enligt 14 § skogsvårdsförordningen gäller sådana föreskrifter bara för brukningsenheter vars s. k. ideala produktionsförmåga överstiger 100 m'sk per år. Skogsstyrelsens föreskrifter innebär i huvudsak att den ärliga slutavverkningsarealen skall begränsas så att skogen slutavverkas i en takt som svarar mot omloppstiden. Som en ytterligare begränsning gäller enligt skogsstyrelsens föreskrifter att slutavverkning inte får ske om arealen kalmark och skog som är yngre än 20 är på en bmkningsenhet överstiger eller genom avverkning kan komma att över-sfiga 50% av den produktiva skogsmarksarealen. Virkesförsörjningsutredningen har föreslagit att 14 § skogsvårdsförordningen ändras sä att skogsstyrelsens ransoneringsföreskrifter blir fillämpliga först om brukningsen-hetens produktionsförmåga överstiger 200 msk per år. Enligt min mening bör utredningens förslag genomföras. Förslaget innebär betydande administrativa fördelar utan att syftet med skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser åsidosätts. Samtidigt bör emellerfid reglerna i likhet med vad skogsstyrelsen har föreslagit utformas så att negativa tröskeleffekter undviks.

Jag avser att senare föreslå regeringen de ändringar i skogsvårdsförordningen som föranleds av vad jag nu har anfört.

Frågan om valet av trädslag vid anläggning av ny skog behandlades av riksdagen i samband med 1979 års skogspolifiska beslut. I jordbruksutskottets betänkande (JoU 1978/79: 30 s. 26) anfördes bl.a. att inplantering av contortatall tills vidare framför allt bör koncentreras till områden där det i dag är svårt att med inhemska trädslag åstadkomma en tillfredsställande föryngring. Utskottet förutsatte att skogsstyrelsen vid sin bedömning av inplanteringens omfattning måste utgå från en betydligt mera begränsad målsättning än den som redovisats av 1973 års skogsutredning i utredningens mest intensiva skogsproduktionsprogram.

Prop. 1981/82:177 14

Skogsstyrelsen har i skrivelse den 25 januari 1982 anfört att det borde vara möjligt att öka användningen av contortatall vid nyanläggning av skog. Huvudinriktningen för användningen avses dock bli densamma som hitfills. Över framställningen har yttranden avgetts av naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet. Naturvårdsverket anser att försiktighet bör iakttas vid utformningen av programmet för fortsatt odling av contorta-tallen. Enligt verket bör en fortsatt forskning bedrivas för att närmare klarlägga de långsiktiga konsekvenserna för virkesproduktion och naturmiljö innan beslut eventuellt fattas om utökning av contortaodlingen. EnHgt styrelsen för lantbmksuniversitetet kan en begränsad ökning av odlingsarealen redan nu vara motiverad på grundval av de goda erfarenheterna av contortatallen. Styrelsen anser att huvudskälet för ökad användning inom ett område bör vara en omfattande och positiv erfarenhet av trädslaget inom den naturtyp som området representerar. Ett annat skäl kan vara avsaknad av lämpligt tallfrö i kombinafion med tillgång pä lämpligt contor-tafrö.

För egen del anser jag att man även i fortsättningen bör iaktta försiktighet vid användningen av contortatall vid anläggning av ny skog, även om erfarenheterna hittills är övervägande goda. Trädslaget kan om det används på rätt sätt och inom lämpliga områden medverka till att lösa vissa problem med virkesförsörjningen om några decennier. Dessutom kan användningen underlätta och förbättra återväxtarbetet inom klimatiskt särskilt utsatta områden och därmed skapa förutsättningar för ett aktivt skogsbmk. Inom dessa områden bör man med hänsyn till erfarenheterna enligt min mening kunna vara något mindre restrikfiv än hittills. Även om den totala odlingsarealen kan tillåtas öka i någon mån är det dock, bl. a. av naturvårdsskäl angeläget att en begränsning av de enskilda föryngrings-ytornas storlek eftersträvas. Samtidigt är det nödvändigt att forskningen kring detta och andra främmande trädslag fortsätter och att försiktighet även i fortsättningen iakttas med ett allmänt, okontrollerat införande av sådana trädslag. En storskalig introdukfion av nya trädslag innebär ingrepp som kan mbba balansen i ekosystemen. Jag vill också betona vikten av att skogsproduktionen blir så allsidig att den fillgodoser även behovet av högkvalitativt virke samt att resultaten av förädlingen av våra inhemska trädslag utnyttjas i all den utsträckning som är möjlig och lämplig.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i

skogsvårdslagen (1979:429), dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om skogspolitiken, virkesutbudet och tillämpningen av skogsvärdslagen.

Prop. 1981/82:177 16

BUaga 1

Utdrag ur sammanfattning av utredningens förslag

Bakgrund

Under de senaste åren har skogsindustrin inte fatt virke så att industrikapaciteten kunnat utnyttjas i den utsträckning som marknadsförutsättningarna medgett. Produktionen har således begränsats på grund av brist på virke, vilket medfört ett bortfall av exportinkomster av betydande ornfattnipg. Beräkningar av storleken på produktionsbortfallet visar att det är fråga orn miljardbelopp. Med den stora betydelse som skogsnäringen har för landets ekonomi och sysselsättning och med tanke på de allvarliga balansproblem vi har f n. är det utomordentligt viktigt att försörjningen med virkesråvara kan tryggas.

Under senare år har avverkningarna sjunkit kraftigt jämfört med de sista åren av 1960-talet och 1970-talets första hälft då avverkningarna låg på en nivä som i det närmaste motsvarade den långsiktigt möjliga - 75 milj, msk. Nedgången i den genomsnittliga avverkningsnivån sammanhänger del vis med lågkonjunkturen 1977 och 1978 men när skogsindustrin åter gick in i en bättre konjunktur ökade virkesutbudet inte i takt med efterfrågan. Under åren 1977-1980 låg avverkningarna på en nivå motsvarande 55-60 milj. m-sk. Under avverkningssäsongen 1980/81 beräknas avverkningarna uppgå till 62 milj. msk.

Inom privatskogsbruket sänktes avverkningsnivån med mer än 10 milj. m-sk under senare hälften av 1970-talet jämfört med den första hälften. Även inom storskogsbruket sänktes avverkningama något efler en viss överavverk-n ing under början av 1970-talet. Denna sänkning kan betecknas som ett led i anpassningen till en långsiktig avverkning. Under 1980talet leder detta till behov av ökad avverkning i privatskogsbmket.

Till en del har de minskade avverkningama kompenserats av att skogsindustrins virkeslager minskat samtidigt som importen av vedråvara ökat markant och exporten har minskat. Problemen med virkesförsörjningen har emellertid kvarstått trots en kraftig virkesprishöjning 1980/81 och trots att vissa avverkningsstimulerande ätgärder vidtagits. Sammantaget har industrins kapacitet utnyttjats till endast 80 % under högkonjunkturåren 1979 och 1980. Med bättre tillförsel av råvara hade kapacitetsutnyttjandet kunnat vara högre.

Mot denna bakgrund har det varit virkesförsöijningsutredningens uppgift att analysera orsakerna till de förhållandevis låga avverkningarna samt att komma med förslag till åtgärder för att stimulera utbudet av virkesråvara.

Prop. 1981/82:177 17

Utgångspunkter

Utredningen har inte sett som sin uppgift att vare sig genomföra någon ny omfattande branschutnsdning för skogsindustrin eller föreslå någon annan ambitionsnivå för skogsproduktionen än den sofn riksdagen lagt fäst. En grundläggande utgångspunkt har varit de riktlinjer för skogspolitiken som riksdagen beslutade om 1979. Vidare har utredningen utgått från de beslut rörande den allmänna näringspolitiken som riksdagen antagit. Det innebär bl. a. att skogsnäringen liksom andra näringsgrenar skall bidra till att uppfylla målen om full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, balans i utrikeshandeln, regional balans samt god natur- och miljövård.

Enligt det skogspolitiska beslutet 1979 är den övergripande målsättningen för skogsbruket att skogen skall skötas så att den varaktigt ger hög och värdefull avkastning. Detta innebär bl. a. "följande:

D Skogsproduktionen måste vara långsiktigt uthållig. Detta krav är sedan länge en central utgångspunkt i skogspolitiken. Skogsskölseln bör därför enligt riksdagsbeslutet inriktas på hög volymproduktion av värdefullt virke. Motiven är bl. a. att säkra skogsindustrins råvaruförsörjning och att trygga sysselsättningen i skogsnäringen och angränsande näringar.

D Skogsbmket skall i princip vara självfinansierat. Detta innebär att skogsbmket skall drivas efter ekonomiska principer.

D Skogsbmket bör sikta på en skogsproduktion som möjliggör en långsiktigt uthållig avverkningsnivå på i genomsnitt åtminstone 75 milj. m-sk.

Ambitionsnivån på 75 milj. msk skall dock inte uppfattas som en definitiv
låsning vad gäller skogsproduktionens inriktning utan mera tjäria som en
allmän utgångspunkt för bedömningar av olika frågor på det skogspolitiska
området. På lång sikt måste den rävamförbmkande skogsindustrins kapacitet
anpassas till den råvarutillförsel som är möjlig inom ramen för denna
ambitionsnivå. Det finns emellertid ett betydande mått av flexibilitet kring
den långsiktiga nivån. Pä kon sikt måste virkesuttaget kunna variera med
hänsyn till konjunkturens växlingar.. Avverkningama under enskilda år kan
ligga både över och under riktmärket 75 milj. msk utan att detta strider mot
kravet på ett långsiktigt uthålligt skogsbruk. Även på medellång sikl finns
enligt de kalkyler som virkesförsörjningsutredningen genomfört en viss
flexibilitet vad gäller avverkningsnivå. Exempelvis kan en viss sänkning av
virkesförrådet tillåtas under en viss period. Om det däremot, sker en
överavverkning under lång tid eller om skogsskötseln eftersatts i åratal blir det
på sikt betydande konsekvenser för hela näringen.' ;

Virkesbalanscn

Enligt utredningensberäkningarärdet i stort sett balans mellan virkestillgång och virkesbehov vid ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande inom skogsindustrin. Detta förutsätter att det skogsskötselprogram som beräkningarna bygger på genomförs.

Skogsindustrins virkesbehov har sjunkit något under de senaste åren genoni att nedläggningarna har varit större än tillkommande kapacitet. Vid början av 1981 uppgick virkesbehovet vid fullt kapacitetsutnyttjande till 63 milj. mYub 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 18

vilket motsvararen bruttoavverkning på ca 79 milj. nvsk. Ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande på 85 % motsvarar en bruttoavverkifing på ca 67 milj. nisk. Därtill kommer förbrukning av brännved.

Virkesförsörjningsutredningen har gjort omfattande beräkningar av de framtida avverkningsmöjlighetema. Bcräkningama är en vidareutveckling och uppdatering av de avverkningsberäkningar som 1973 års skogsutredning genomförde. Bl. a. har hänsyn tagits till att avverkningama under 1970-lalet blev totalt sett ca 100 milj. nvsk mindre än vad skogsutredningen förutsatte. Avverkningsberäkningar av ovanstående typ förutsätter att all skogsmark utnyttjas och sköts enligt de förutsättningar som lagts in i beräkningsmodellen. För vissa områden, speciellt de fjällnära skogarna, är det tveksamt om de avverkningskvantiteter som faller ut i avverkningsberäkningama kan erhållas också i praktiken. Miljörestriktioner verkar också sänkande på den tillgängliga virkesmängden. Efter reduktion för tveksamma tillgångar beräknas den långsiktigt möjliga virkestillgången uppgå till omkring 70 milj, m sk, varav privatskogsbmket bör kunna svara för ca 40 milj. nvsk och övriga ca 30 milj. msk.

Medan det således i stort sett är balans mellan tillgång och efterfrågan på virke totalt sett råder ett visst underskott på barrträdsvirke och motsvarande överskott i fråga om lövträdsvirke. Den anpassning av industrin med hänsyn härtill spm efterhand är nödvändig torde kunna ske inom ramen för skogsindustrins fortgående stmkturomvandling.

Vid bcräkningama har genomgående förutsatts att den ökade förbrukningen av brännved inte kommer att inkräkta på de konventionella sortimenten.

Enligt utredningens mening måsle dock intensiteten i skogsvården förbättras i förhållande till 1970-talet om den långsiktiga avverkningsnivän skall kunna upprätthållas. Detta innebär bl. a. fortsatt gödsling, ökad gallring och högre uttag av lövträd vid gallringarna. Eftersläpningarna i fråga om lövröjningen måste inhämtas. Enligt utredningens mening är detta inte möjligt om inte kemisk bekämpning av lövsly fåränvändas. Den långsiktigt uthålliga avverkningsnivån minskar enligt utredningens beräkningar med ca 5 milj. m-sk per år om inslaget av lövträd fortsätter att öka och någon gödsling inte utförs.

Orsaker till de låga avverkningarna

Utredningens analys visar att det är en mängd olika faktorer som har samverkat på sådant sätt att avverkningsbenägenhelen minskat bland skogs-ägama.

Av grundläggande betydelse för virkesutbudet är utvecklingen av virkespriser och lönsamhet i skogsbruket. Vissa år under 1970-talet har lönsamheten varit låg, särskilt i inre Norrland. Under åren 1977-1979 kan de låga avverkningama till stor del förklaras av konjunkturläget och därmed minskat' behov av råvara för skogsindustrin samt den svaga utvecklingen av virkespriser och lönsamhet. Prishöjningarna 1979/80 och i synnerhet 1980/81 har emellertid inte resulterat i ökad avverkning i den omfattning som för\'än-tats.

Utredningen pekar dessutom på att fastighets- och ägarstmkturen påverkar

Prop. 1981/82:177 19

intensiteten i skogsbruket. Andelen pensionärer är hög och ungefär 1/3 av skogsägarna bor inte på fastigheten. Samägandet i form av dödsbon eller på annat sätt är utbrett. En stor del av skogsägarna är sysselsatta i andra näringar än jordbruk och skogsbruk.

Av detta följer att det ekonomiska beroendet av skog inte är så påtagligt för mänga skogsägare. Den allmänna skärpningen av marginalskatterna under 1970-talet i kombination med hög inflationstakt har medfört att de ekonomiska motiven lör att avverka har försvagats.

Den debatt om skogsbruket som förts under i stort sett hela 1970-talet torde för många skogsägare ha tett sig förvirrande och tvetydig. Under den första hälften av 1970-talet försiggick en intensiv debatt om främst överavverkning och kalhyggen, Pä senare är har debatten i huvudsak handlat om att avverkningama varit alltför låga. Under hela decenniet har dessutom frågor som gödsling av skogsmark, dikning av torvmarker och framför allt kemisk lövslybekämpning diskuterats.

Det kan därför ha tett sig naturligt för många skogsägare att fråga sig om samhället önskar att de bedriver ett rationellt skogsbruk med hög intensitet i skogsvården och en hög avverkifingsnivå. Det är först under de allra senaste åren som ett mera allmänt tryck på skogsägarna att öka avverkningama kommit till stånd. Motsvarande intresse för ökad intensitet i skogsvården kan dock inte noteras. För att skogsvården skall kunna förbättras och avverkningama öka krävs enligt utredningens mening ett mera entydigt besked härom ifrån statsmaktemas sida i fråga om angelägenheten av att dessa mål nås.

Genom den intervjuundersökning som utredningen låtit genomföra har bl, a. framgått att mindre god kännedom om skogstillståndet på fastigheten kan ha varit orsaken till att vissa skogsägare inte avverkat mer. En ökad skogsbruksplanläggning är därför angelägen.

Investeringarna i skogsvägar har vidare varit otillräckliga. Även brist på arbetskraft kan ha bromsat avverkningama under senare år. Generellt seU råder obalans mellan sysselsättningsmöjlighetema i skogsbmket under bar-marksperioden och under vintem. Under den senaste lågkonjunkturen har avverkningsresursema dragits ned så att de inte varit tillräckliga för den större avverkning som högkonjunkturen krävde.

För att skogsvården skall kunna ökas i samband med en ökad avverkning inom privatskogsbruket är det troligen nödvändigt att skogsägaren själv eller hans familj utför mera av skogsvårdsarbetet. Hinder som kan föreligga för en ökad aktivitet i detta hänseende bör därför så långt möjligt undanröjas.

Utredningens förslag

De åtgärder som bör vidtas för att öka avverkninbenägenheten skall enligt utredningen uppfylla vissa kriterier. De bör inte rikta sig mot dem som någoriunda väl utnyttjar avverkningsmöjlighetema. Vidare bör de vara förenliga med en långsiktigt riktig skogsvårdspolitik t, ex, när det gäller beståndsval och jämnhet i avverkningama. Slutligen bör åtgärdema vara enkla att administrera. Utredningen föreslår åtgärder pä tre olika områden.

Prop. 1981/82:177 20

Skogsvårdslagsiiflningen

Som nämnts har de riktlinjer för skogspolitiken som lades fast år 1979 varit en utgångspunkt för utredningens arbete. Skogspolitiken har i allt väsentligt en inriktning som tillgodoser de krav som kan uppställas från virkesförsörjnings-synpunkt. Det saknas därför anledning att ifrågasätta några principiella omläggningar. På några punkter har utredningen emellertid funnit att ändringar inom ramen för skogsvårdslagstiftningen bör kunna få en avverkningsfrämjande effekt,

D En föreskrift om avverkningsskyldighet förs in i skogsvårdslagen. Avverkning skall ske i den omt'attning som är lämplig med hänsyn till skogstillståndet på fastigheten. 1 skogsvårdslagen uppställs ett visst minimikrav på avverkad volym. Kravet föreslås uppgå till hälften av den volym som är möjlig att avverka med hänsyn till skogstillståndet på fastigheten. Kravet skall beräknas för och fullgöras under vissa perioder-fem år för större fastigheter och tio år för de mindre. 1 den praktiska tillämpningen aren schablonmetod nödvändig. Schablonberäkningen av avverkningskravet skall ske med utgångspunkt i vissa uppgifter om skogstillståndet som ligger till gmnd för fastighetstaxeringen. Skogsägare som anser att schablonen ger ett förhögt krav skall i förväg kunna få kravet prövat av skogsvårdsstyrelsen som också skall ha möjlighet att medge undantag från avverkningsskyldigheten i vissa fall. Avverkningsskyldigheten skall gälla lor alla fasligheter. Med slöd av bestämmelsen kommer passiva skogsägare med låg eller ingen avverkning att kunna förmås till aktivitet.

D Ett betydande antal mindre fastigheter undantas från tillämpningen av bestämmelsen om ransonering av sliilavverkning.sskogen. Den nuvarande gränsen vid 100 msk i produktionsförmåga höjs till 200 m-sk. Förslaget medför en påtaglig administrativ lättnad för tillsynsmyndigheterna utan att det grundläggande syftet med ransoneringen motverkas.

D Möjligheten att besluta om avverkningav myckel gammal skog som växer dåligt utvidgas genom en ändring av 6 § skogsvårdslagen. Det nu gällande kravet på att den låga tillväxten enbart skall vara förorsakad av röta och självgallring slopas. •

Dessutom föreslåsalt skogsstyrelsen vidtar en justering av föreskriftema om lägsta slutåldrar för skog av dålig kvalitet.

Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning/>«/Wi',v så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans brukningsenhel främjas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller eljest periodvis fär slutavverkas.

Skogsmarkens ägare svarar för att avverkning utförs i den omfattning .som är ändamålsenlig med hänsyn till skogslillståndel på hans brukningsenhel. Sliitavverkning skaU bedrivas ■A att en jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten främjas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om

/. skyldighet att genom sliitavverkning eller gallring periodvis avverka en virkcskvantiiei som motsvarar ålminsione hälften av vad som är möjligt au avverka på brukningsenheten

Föreskrifterna enligt 13§ 2 skall inte gälla för sådana bmkningsenhe-ter på vilka det enligt vedertagna bedömningsnormer inte kan produceras större virkesmängd än- 100 kubikmeter om året.

Den minsta virkeskvanitet som avses i 14 § andra stycket 1 skogsvårdslagen (1979:429) beräknas.med ledning av de uppgifter om skogstill-slåndel på en brukningsenhel som ligger liU grund for laxeringsvärdel Skogsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om sådan kvantitet och föreskriver inom vilken period avverkningsskylcUgheten skall fullgöras.

Skogsstyrelsen meddelar foreskrifter otn hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller under andra perioder får slutavverkas. Föreskriftema skall inte gälla för sådana bmkningsenhe-ter på vilka det enligt vedertagna bedömningsnormer inte kan produceras större virkesmängd än 200 kubikmeter om året.

Prop. 1981/82:177 25

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över virkesförsörjningsutredningens betänkande (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning (exkl. kapitlen om statligt stöd till skogsbruket och om skatter och avgifter)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,statens naturvärdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk (SIND), domänverket, hovrätten för nedre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlandsoch Norrbottens län, allmänningsutredningen (Jo 1979:04), Landsorganisationen i Sverige (LO), gemensamt av Svenska pappersindustri-, skogs- och träindustriarbetareförbunden. Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), gemensamt av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR), Sveriges industriförbund. Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU), Sågverkens råvamförening. Virkesrådet i region 1, gemensamt av Virkesråden i regionerna 2 och 3, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges häradsallmänningsförbund. Svenska jägareförbundet och Taxe-ringsnämndsordförandernas riksförbund.

Kammarkollegiet har bifogat yttranden från fem stiftsnämnder, lant-bmksstyrelsen yttranden frän tolv lantbruksnämnder och skogsstyrelsen yttranden frän 17 skogsvårdsstyrelser. Länsstyrelsen i Kronobergs län har bifogat yttranden från fyra länsorgan, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden från ett länsorgan och ett företag, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från tre länsorgan och ett företag, länsstyrelsen i Jämfiands län yttranden från tre länsorgan samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från ett länsorgan. LRF/SSR har bifogat ett utlåtande av Lantbrukarnas skattedelegation. Dämtöver har ett yttrande inkommit från en enskild person.

1 Allmänt

1.3 Riksrevisionsverket: Enligt RRV är det förvånande att utredningen
inte, vare sig samlat eller i enskilda delar, försökt bedöma effekterna på
virkesförsörjningen av sina åtgärdsförslag. Även om det är mycket svårt
att göra entydiga effektvärderingar när det gäller t. ex. lagändringar borde
utredningen åtminstone resonemangsvis ha belyst konsekvenserna av
även denna typ av åtgärder. Sädana försök ger ett förbättrat beslutsunder
lag och har dessutom ett värde vid senare utvärderingar.

Utredningens uppgift har varit att klarlägga virkesutbudets karaktär. I sitt arbete med detta problem har utredningen, enligt RRV:s mening, på ett förtjänstfullt sätt belyst såväl virkestillgångarnas omfattning som frågor rörande avverkningsbeteende och avverkningsintensitet inom det enskilda

Prop. 1981/82:177 26

skogsbruket. Den analys som görs av förändringarna i virkesutbudet under
slutet av 1970-talet och kopplingen mellan denna analys och förslagen till
åtgärder är dock inte på alla punkter lika övertygande. —

1.14 Sveriges lantbruksuniversitet: Utredningen har arbetat snabbt

och med begränsade resurser. Dessa förhållanden präglar i viss mån betän
kandet. ---- Ibland saknas analyser helt .-------

----- Skogsindustrins framtida utveckling och råvambehov borde ha

analyserats mer ingående, eftersom dessa faktorer har stor betydelse vid
val av avverkningsstimulerande åtgärder.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen I Kalmar län (Christersson, Jonsson, Johansson, Kronblad, Schultz och Adolfsson) reserverar sig mot beslutet fill förmån för i utredningen avgiven reservation av C. Boström och G. Olsson samt särskilt yttrande av S. Hegelund, B. Jonsson och K. Juhiin.

1.24 Landsorganisationeh i Sverige: LO har tagit del av det yttrande direkt till departementet som Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska träindustriarbetareförbundet avlämnat. LO instämmer i de av ovanstående förbund framförda synpunkterna.

1.27 Sveriges arbetsledareförbund:

Vi är------ från SALF:s sida tillfredsställda över att en i stort enig

utredning nu lagt ett samlat förslag till hur virkesbristen skall kunna avhjälpas. Med tanke på landets svåra ekonomiska situafion förutsätter vi att föreslagna åtgärder efter remissbehandlingen snabbt leder fill att regering och riksdag fattar de beslut som erfordras för att skogsindustrin skall fä den råvara den behöver.

1,30 Sveriges industriförbund: instämmer i yttrande avgivet av Skogsindustriernas samarbetsutskott.

1.32 Sågverkens råvaruförening: Sammanfattningsvis vill Sågverkens Råvamförening understryka sin uppfattning att skogsbmkets lönsamhet är den långsiktigt viktigaste frågan för avverkningens omfattning och att sättet att beskatta skogsbmket på kort sikt har det största inflytandet på skogsägarnas beslut om avverkning. Dessa två frågor har inte fått en tillfredsställande genomgång och lösning genom utredningens arbete.

1.33 Virkesrådet region 1:- Lönsamhetens inverkan pä balansen mellan skogsbmk och skogsindustri berörs knappast och utredningens förslag för förbättring av virkesmarknadens funktion för att underlätta virkesförsörjningen bygges på ett redan etablerat lappverk av administrativa regler och ekonomiska stöd. Något initiativ till nytt skattesystem har inte tagits med motivering att detta blir för arbetsamt och krångligt att införa.

1.34 Virkesråden region 2 och 3: Vid ärendets behandling i Virkesråden (1 och 2) har företrädare för SPIAF, STIAF och SSAF hänvisat till den socialdemokratiska och fackliga reservafionen i utredningen och reserverat sig mot de avsnitt i (detta) yttrande som strider häremot.

Prop, 1981/82:177 27

2 Virkesbehov och virkestillgång

Utredningens avverkningsberäkningar och virkesbalanser har frän de allra flesta av de remissinstanser som har kommenterat dem föranlett endast detaljanmärkningar. Endast LRF/SSR och Sågverkens råvaruförening har framfört principiellt avvikande meningar på väsentliga punkter.

2.3 Riksrevisionsverket: Utredningens analys av virkesförsörjning
en avser utbud och efterfrågan av virke för landet som helhet. Att, som
utredningen gör, helt inrikta analysen på denna nivå torde, enligt RRVs
mening, innebära en fara för att väsentliga förklaringsfaktorer till föränd
ringarna i virkesutbudet förbises,

2.6 Skogsstyrelsen:- Skogsstyrelsen godtar i huvudsak de nya beräk
ningar och slutsatser därav som utredningen redovisar.

Utredningen har dock av främst resursskäl fått använda lösningar i dessa nya beräkningar som något begränsar värdet av de resultat som kommit fram. 1970-talets faktiska utveckling har endast i mycket grova drag kunnat beaktas. Metoden att välja slutawerkningsbestånd har inte kunnat varieras mellan beräkningsperioderna. Eftersom beräkningsmodellen har räknat med att man under 1970-talet skulle avverka flera glesa bestånd än som verkligen blivit fallet är de beräknade slutavverkningsförräden per hektar under 1980-talet större än vad som är möjligt att erhålla i verkligheten. Samma totala uttag kan dock uppnäs genom att man i efterhand avverkar glesa beständ utöver den normala avverkningen. Åtgärder för att stimulera sådan avverkning har nyligen beslutats av riksdagen.

I förenklande syfte räknar modellen med att all avverkning i slutavverk
ningsskog sker i form av kalhuggning. I verkligheten förekommer det
fortfarande en hel del gallring i slutavverkningsskog. 1980-talets verkliga
slutawerkningsbestånd kommer därför att ha lägre.virkesförråd än de som
modellen har räknat med.

I kapitel 5--- framhålls--- att gallringarna måste mer än under

1970-talet förläggas till lövträdsrika bestånd . Av sifferredovisning-

arna från beräkningen får man däremot motsatt intryck.

Om man tar hänsyn till att glesa bestånd inte avverkats i förutsedd omfattning under 1970-talet och att en del av de beständ som enligt beräkningsmodellen skall avverkas under 1980-talet i verkligheten har gallrats under 1970-talet och alltså har lägre virkesförråd per hektar måste man i verkhgheten slutavverka en större areal än som anges i beräkningarna för att erhålla den eftersträvade avverkningsnivån. Bedömningsvis behöver slutavverkningsarealen bli drygt 10% större än som angivits dvs cirka 300000 hektar per år. Någon mer exakt beräkning är dock ej möjlijg förrän en ny riksomfattande beräkning kan utföras med utgångspunkt i aktuellt skogstillständ och med den nya beräkningsmodell som nu håller på att utvecklas. En sådan beräkning torde kunna påbörjas år 1983,

En av ledamöterna i skogsstyrelsen (Lorentzon) anför i reservation: På gmnd av den ägarförskjutning som ägt rum under 1970-talet vill jag ifrågasätta om den relativa fördelningen mellan möjlig avverkning på privata skogar och övriga skogar är riktig.

Prop. 1981/82:177 28

2.10 Statens industriverk: Mot den genomsnitfiiga avverkningen under slutet av 1970-talet på ca 57 miljoner msk kan ställas det mål för skogspolitiken som fastlagts av riksdagen: skogsbmket skall skötas så att en långsiktigt uthållig avverkningsnivå pä 75 miljoner msk blir möjlig. De låga avverkningarna har inte bara medfört problem med råvaruförsörjningen för skogsindustrin, utan synes även ha lett till en försämring,av skogstillståndet, med bla en ökad andel överårig skog och ökad lövinblandning. Det synes därför helt klart att större avverkningar är befogade och nödvändiga för att säkra återväxten av skog med god kvalitet.

2.11 Domänverket:

----- En långsiktig bmttoavverkning på 73-75 milj. m'sk, dvs mot
svarande utredningens alternativ A, är enligt verkets bedömning realisfisk
fömtsatt att viss användning av kemiska medel kommer att tillåtas.

Sammanfattningsvis bedömer verket att virkestillgången, netto, i virkesbalansen kan anges fill 66-67 milj. m'sk. Detta är något lägre än utredningens alternativ A. Differensen är emellertid liten och torde ligga inom beräkningarnas felmarginal.

I balansen ställs tillgångar mot behov. Verket anser att samtidigt som de avverkningsbara tillgångarna något överskattats enhgt alternativ A, har industribehovet på sikt marginellt underskattats. Balansen ger därför en något för gynnsam bild. En brist på 2-3 milj m'sk anser verket föreligga.

2.14 Sveriges lantbruksuniversitet:

De utförda avverkningsberäkningarna ger ett gott underlag för att bedö
ma avverkningsmöjligheterna regionalt. Det är dock tveksamt om skillna
derna i fömtsättningar mellan de båda ägarkategorierna är tillräckligt beak
tade i beräkningarna.

Utredningens alternativ B, som speglar effekten av en temporär ökning av avverkningen under 1980-talet, är kanske något orealistisk med tanke på att skogsindustrin knappast kan åstadkomma en kortsiktig temporär kapacitetshöjning av denna storleksordning. Alternativ B är dock intressant i så motto att det visar att vissa variationer av avverkningarnas förläggning i tiden kan fillåtas utan att de långsiktiga målen för skogspolitiken äventyras.

---- det skulle ha varit värdefullt att få klarlagt hur stor del av den

idag slutavverkningsmogna skogen som finns i dåhga avsättningslägen.

------ Alternativ A förutsätter-- att avverkningen av lövträds
virke blir störte än det beräknade behovet. Det blir därför angeläget att
försöka stimulera denna avverkning i åtminstone sådan omfattning att
industrins möjliga nivå för konsumtion av lövträdsvirke uppnäs. Man bör i
detta sammanhang också beakta det framtida behovet av energived.

---- Bla motbakgrund av skogsnäringens utveckling under 1970-talet

borde några andra skogsproduktionsalternativ analyserats främst då

— Ett eller flera alternativ som mer ingående belyser "lövträdsproblemati
ken".

- Ett alternativ med intensivskogsbmk nära industrierna och på goda
boniteter.

Prop. 1981/82:177 29

2.17 Länsstyrelsen i Kalmar län: Skogsindustrins tyngdpunkt har

förskjutits söderut. Detta förhällande berör utredningen endast flyktigt vad gäller sågverken. En närmare penetrering av detta förhållande och hur det påverkat konkurrensförhåUanden, transportavstånd och virkets åtkomlighet hade varit önskvärd.

---- har reduktioner gjorts med hänsyn till naturvårdens krav och

ekonomiska lönsamhetskrav med utgångspunkt att lönsamheten blir densamma under 1980-talet som under 1970-talet.

Frågan är om reduktionerna är tillräckliga.

2.19--------------------------- Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen tillstyrker alter
nativ B.

Fyra tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck, Davidsson,
Lindskog och Wirén) anför i särskilt yttrande: Länsstyrelsen fill
styrker alternativ A.

---- Sannolikt skulle alternativ B ocksä innebära att vi kortsiktigt

under 1980-talet fick nyanlägga skogsindustri i landet. Alternativ C bör enligt länsstyrelsens mening inte heller komma i fråga eftersom det skulle innebära en sänkning av ambitionsnivån för skogsbmket.

2.20---------------------- Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen vill under
stryka betydelsen av att i länet befinflig skogsindustri erhåller en långsik
figt tryggad virkesförsörjning-------- . Härför fordras att förutsättningarna

för beräkningarna uppfylles, dvs en intensivare och rafionell skogsvärd, samt att virkespriserna ligger på en sådan nivå att lönsamhet uppnås även i sämre avsättningslägen.

I detta sammanhang är det utomordentligt viktigt att påpeka att det
minskade virkesuttaget i område 1 beror på att virkesmängden per hektar
blivit lägre än beräknat och icke pä att slutavverkningsytan varit för
liten.---

----- för att nå produkfionsmälet 70 miljoner msk måste avverkningar
na förläggas till ännu mer högproducerande bestånd i stället för tvärtom
eller orimligt stora slutavverkningsarealer. Länsstyrelsen vill inte förorda
någon av dessa utvägar utan anser att produktionsmålet mäste anpassas till
det faktiska utfallet vid rätt utförd slutavverkning och god skogsskötsel.

2.21 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Efter överslagsberäkning för Jämfiands
län av presenterade uppgifter i förhållande till det skogliga länsprogram
som antagits av länsstyrelsen förefaller de beräkningar som utförs av
utredningen om virkesbehov och virkestillgång, och de virkesbalanser som
upprättats med ledning därav rimligt avvägda. Detsamma gäller för utred
ningens huvudförslag (alternafiv A) när det gäller beräkning av den möjliga
bmttoavverkningen och utredningens slutsats att anledning saknas till
ändring av den ambitionsnivå för skogsproduktionen, som angavs i 1979
års skogspolitiska beslut. Vidare delar länsstyrelsen utredningens uppfatt
ning att skogsindustrins kapacitet får anpassas fill våra skogars avkast
ningsmöjligheter inom den skogspolitiska ramen.

2.27 Sveriges arbetsledareförbund: SALF delar i allt väsentligt utredning
ens grundläggandeutgångspunkter som t ex principerna om en lång-

Prop. 1981/82:177 30

siktig anpassning mellan skogsindustrins råvarubehov och möjlig avverkning med hänsyn till skogstillväxten.

------ SALF menar--- att det under kommande I O-årsperiod är möj
ligt att avverka ca 10% mer skogsråvara än vad som är långsiktigt möjligt
enligt nämnda riksdagsbeslut, eftersom man under 1970-talet haft betydan
de underavverkning. Denna högre avverkningsnivå kan således temporärt
upprätthållas utan att den långsiktiga avverkningsnivån sätts ät sidan. Det
är särskilt viktigt att sä sker för att utnyttja den överkapacitet som finns
inom skogsindustrin och därmed förhindra en betydande kapitalförstöring.
Tidsutrymme skapas därmed även för en kontrollerad strukturanpassning
av skogsindustrin fill den långsiktiga avverkningsnivån. SALF delar leda
möterna Boström och Olsson med fleras uppfattning att det vore felaktigt
att inte utnyttja denna möjlighet.

2.28 Tjänstemännens centralorganisation: TCO vill särskilt framhålla vikten av att så kraftfulla avverkningsfrämjande åtgärder vidtas, att det blir möjligt att realisera ett utvecklingsförlopp sOm motsvarar Virkesförsörjningsutredningens beräkningsalternativ B .

2.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund:

Vi vill---- betona att de avverkningsberäkningar som hgger fill gmnd

för utredningens antaganden om de framtida avverkningarna är en stark förenkling av en komplicerad verklighet. Vi anser inte att utredningens positiva virkesbalans håller vid en närmare granskning med hänsyn till dels skogsbmkets genomsnittligt svaga lönsamhet, som inte medger den skogsvårdsintensitet som utredningen förutsätter, dels att det finns många entydiga tecken på att man inte tidigare har uppnått den skogsvårdsnivå som beräkningsmodellen fömtsatt vad gäller återväxter och ungskogsvård. Mot bakgrund av detta och med kännedom om nuvarande restriktioner för användning av kemiska medel och med utgångspunkt i beräkningsmodellen bör utredningens alternativ C vara mest realistiskt. Det innebär en högsta möjliga uthålliga avverkning på 65 milj.msk per år.

Beträffande resonemanget angående privatskogsbmkets minskade avverkningar de senaste åren jämför utredningen enligt vår mening utvecklingen av avverkningarna i ett för kort tidsperspektiv. Vi anser att privatskogarnas avverkningsnivå under 1970-talet legat i nivå med den uthålligt möjliga.

Vår grundinställning är att skogsägande förphktigar till att sköta skogen i enlighet med den skogspolitiska målsättningen "så att den varaktigt ger hög och värdefull virkesavkastning". En förutsättning för näringens utveckling på sikl är emellertid, även på den enskilda enheten, en god lönsamhet som medger att skogsskötsel och skogsprodukfion kan upprätthållas på en hög nivå. I 1979 års skogspolitiska beslut slås också fast "afi skogsbmket i princip skall vara självfinansierat" vilket innebär att skogsbmket skall drivas efter ekonomiska principer.

Vi instämmer i utredningens konstaterande att avverkningarna under senare delen av 1970-talet varit lägre än vad 1973 års skogsutredning fömtsatte i sina avverkningsberäkningar för 1970-talet. Vi finner det posifivt att ((utredningen)) i sina avverkningsberäkningar har reducerat brutto-virkestillgången med hänsyn till vissa volymer som inte är biologiskt eller ekonomiskt tillgängliga. Det bör framhållas att utredningen utgått från att

Prop. 1981/82:177 ,31

skogsnäringens lönsamhet kan bibehållas, den internafionella konkurrenskraften förbättras, att rationella skogsbruksmetoder får tillämpas och att arbetskraftsproblemet inte blir något hinder. Den reducering som utredningen gjort är mycket försiktig och bygger pä en optimistisk framtidssyn. Vi vill också starkt understryka vikten av utredningens uttalande om att "intensiteten i skogsvärden (måste) förbättras i förhållande till 1970-talet om den långsiktiga avverkningsnivån skall kunna upprätthållas". Beträffande resonemanget angående privatskogsbrukets minskade avverkningar de senaste åren jämför utredningen enligt vår mening utvecklingen av avverkningarna i ett för kort fidsperspektiv. Det finns anledning att gå längre tillbaka i tiden än första hälften av 1970-talet, som präglades av exceptionella förhållanden, när man bedömer avverkningarnas storlek och fördelning på ägarkategorier.

Inom den ram som skogsproduktionen långsiktigt medger skall avverkningarna hållas på en hög nivå. Detta medför dock att avverkningarna måste anpassas sä att den långsiktiga produktionen kan upprätthållas. Sett ur skogsproduktionssynpunkt parad med god skogsskötsel innebär detta att virkesförråden bör öka ytterligare i landet eftersom detta leder till ökad framtida avkastning. Det innebär vidare att avverkningarna måste tillåtas variera både som en anpassning till konjunkturen och marknaden och för att möta varierande förhållanden och behov i skogsbruksföretagen. Man måste också utgå ifrån att privatskogsbruket inte kan fungera som en buffert till skogsindustrins varierande virkesbehov i samma utsträckning som tidigare, beroende på att det i framtiden inte kommer att finnas yrkeskunnig reservarbetskraft. Det ställs således större krav på skogsindustrins lagerhållning.

Vi delar utredningens uppfattning att det finns ett klart samband mellan
de resurser som sätts in i skogsvärden och de kvantiteter som kan tas ut i
form av avverkning. Men just pä denna väsentliga punkt anser vi att
utredningen företer klara brister. Vi menar att utredningen har förbisett en
mer ingående analys vad gäller den verkliga skogsvårdsintensiteten under
1970-talet. Därmed har man heller inte haft möjlighet att i beräkningsmo
dellen korrigera med det i.verkligheten uppnådda skogsvårdsresultatet
under 1970-talet på samma sätt som man gjort med hänsyn till verkligt
utförda avverkningar enligt stubbinventeringen för samma period.

Enligt tillgängliga resultat från riksskogstaxeringen har det skett en
kontinuerlig minskning av de privatas andel av skogsmarksarealen under
1970-talet.-- Det är uppenbart att dessa förändringar i ägarförhållan
den direkt päverkar avverkningarnas fördelning på olika ägarkategorier i
riktning mot en överskattning av de privatas andel av avverkningarna i de
framtida uttagen.

För att det långsiktiga produktionsmålet skall nås, och därmed avverkningsmöjligheterna, menar ((utredningen)) vidare att slutavverkningarna mer än under 1970-talet skall förläggas till glesa och mindre virkesrika bestånd, vilket enligt vår mening är helt riktigt.

En naturlig följd vore då att resultaten från beräkningsmodellen skulle harmoniera med denna inriktning av avverkningar och således uppvisa minskade virkesuttag per ha i de framtida slutavverkningarna.

Det är därför utomordentligt förvånande och ologiskt att virkesuttagen i msk/ha i slutavverkningarna enligt utredningens beräkningar blir ca 10%

Prop. 1981/82:177 32

störte under 1980-talet än vad de varit under 1970-talet. Rimligheten i fömtsättningarna för beräkningarna måste därför ifrågasättas.

---- Med nuvarande kännedom om restriktioner för användning av

kemiska medel och annat samt med utgångspunkt i utredningens beräkningsmodell (som innebär överskattningar snarare än motsatsen) torde utredningens alternativ C vara mest realistiskt, vilket innebär en högsta möjliga uthålliga avverkning på 65 milj. msk per är.

Det är med denna bakgrund nödvändigt att revidera den allmänt rådande uppfattningen att det underavverkas på privatskogarna. Man måste tvärtom konstatera att privatskogarnas avverkningsnivå under 1970-talet legat nära den uthålligt möjliga.

Med hänsyn till den skillnad som finns mellan beräkningsmodellens resultat och den praktiska verkligheten, som tidigare påpekats, kan vi redan nu konstatera att utredningens virkesbalans inte håller vid en närmare granskning med hänsyn tiU

- att skogsbmkets varierande och genomsnittligt svaga lönsamhet ej medger den skogsvårdsintensitet som utredningen förutsätter

- förbud eller hårda restriktioner mot kemisk lövbekämpning

-att inga accepterade och effektiva metoder finns för plantskydd mot snytbaggen

- att viltskador inte tillräckligt beaktats

- att det finns mänga entydiga tecken på att man inte har nått upp till den skogsvårdsnivå som beräkningsmodellen förutsatt vad gäller återväxter och ungskogsvård.

Dessutom har man inte utfört avverkningarna under 1970-talet enligt de fömtsättningar som ligger till grund för.beräkningsmodellen. Under trycket av höga avverkningskrav och dålig lönsamhet har man t. ex. i alltför hög grad gallrat i för gamla bestånd och slutavverkat i de mest virkesrika bestånden.

Idag påverkar inte skogsenergibehovet virkesbalansen i någon större utsträckning, men med den utveckhng som råder inom detta område finns det anledning att i framfiden räkna med detta sortiment.

Mot bakgmnd av dessa punkter anser vi att de långsiktiga möjliga virkesuttagen har överskattats.

2.31 Skogsindustriernas samarbetsutskott: SISU konstaterar med tillfredsställelse att, det enligt den förnyade virkesbalansberäkning, som utredningen låtit göra, "i stort sett råder balans mellan tillgäng och efterfrågan på virke totalt sett", dock att ett visst underskott föreUgger för barrvirke och motsvarande överskott för löv virke. Vi delar utredningens uppfattning att denna obalans bör kunna rättas till "inom ramen för skogsindustrins fortgående stmkturomvandhng".

2.32 Sågverkens råvaruförening: Enligt Sågverkens Råvamför-

enings uppfattning bör det alternativ för uthålligt möjlig avverkning och virkesbalans framhållas som bäst redovisar konsekvenserna av nuvarande skogsbmksintensitet. Ingen bedömare kan vara betjänt av att dra sina slutsatser på önskvärda men ej faktiska resultat av exempelvis skogsvärds-

Prop. 1981/82:177 33

åtgärder. Den lägre ävverkningsmöjlighet, som för närvarande tyvärr bäst motsvarar den verkliga utveckhngen, bör dock inte accepteras, utan krafttag bör föreslås, för att uppfylla de uppställda målen för skogsbruket. Härvidlag bör, som 1973 års skogsutredning påpekade, först ett förbättrat skogsvårdsresultat kunna registreras innan avverkningen ökas.

---- De glesa barrplantförbandens inverkan på den framtida sågtim-

merkvaliteten medför att det framtida skogsbmkets intäkter minskar genom lägre betalningsmöjlighet för sågverken. Den negativa inverkan för sågverksindustrin av överföringen av tillväxt till lövträd och mindre inriktning av skogsvården på kvalitativ barrtimmerskog kommer genom försvagad lönsamhet för skogsbruket även att inverka på den långsiktiga avverkningsmöjligheten. Hushållningstakten i avvecklingen av privatskogsbmkets slutavverkningsskogar är av största intresse för sågverksindustrins timmerförsörjning. Införandet av nya snabbväxande trädslag eller förbättrade föryngringar förbättrar inte sägtimmertillgången på kort sikt. En hushållning med gammal grov skog, till dess ny vuxit ut i fillräcklig omfattning, är därför nödvändig. Sågverkens Råvamförening ställer sig tveksam till utredningens antagande att den minskade möjligheten till slutavverkning i storskogsbruket bör kompenseras genom kortsiktigt ökad ((avverkning)) i privatskogsbruket..

------ Med tanke på att den under 1970-talet ej utnyttjade avverknings
möjligheten utgöres av lövträd i barrblandbestånd och att den virkesför-
rådsuppskattning som utföres innehåller vissa felmarginaler, mäste Såg
verkens Råvamförening ställa sig avvisande till detta alternafiv ((B)). I all
synnerhet som den relativt noggranna statistik över skogsindustrins
virkesförbrukning som Virkesräden redovisar indikerar att virkesförbmk-
ningen av främst svenskt barrvirke omräknad till m'sk är underskattad av
stubbinventeringen.-

------ Utredningens bedömning av den möjliga avverkningen har över
skattats. Storskogsbrukets avverkningsmöjligheter begränsas av hänsyn
till uthållighet. De virkesförråd som beräkningarna ger för slutavverkning
är för höga för att vara representativa som medeltal. Avverkningarna
kommer under 1980-talet att omfatta mer gallring i främst södra Sverige för
att bl.a. kompensera detta. I norra Sverige kommer antagligen inte stor-
skogsbmket att kunna öka sin avverkning-- .

Virkesbalansen visar att en anpassning av industrin är önskvärd och att
något utrymme för expansion inte finns. Skogsindustrins fortsatta utveck
ling måste således ske högst inom ramen för nuvarande virkesbehov. Om
inte den nuvarande trenden till lägre skogsvärdsintensitet kan brytas, bör
skogsindustrin anpassas till den lägre avverkningsmöjlighet som den nuva
rande skogsvården gör uthållig. Vid hushållningen med den begränsade
resurs som virket numera utgör, bör en fördelning efter resp. skogsindu
strins betalningsförmåga eftersträvas.

2.33 Virkesrådet region 1: Enligt den årliga statistik över skogsin
dustrins verkliga virkesförbmkning, som Virkesräden sammanställer, har
skogsindustrin sedan 1973 utnyttjats till c:a 80%. Ett högre medelutnytt
jande är önskvärt men sannolikt svårt att uppnå. Skogsindustrins totala
behov torde vidare komma att minska under 1980-talet beroende på, dels
att nödvändig stmkturanpassning genom nedläggning sannolikt inte längre
kan fördröjas genom stafiigt stöd, dels att pågående teknisk utveckling
förbättrar utbytet, vilket kan komma att reducera virkesunderskottet vid

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 34

bibehållen produktvolym.- Enligt de skogsindustripolitiska beslut

som regeringen arbetar efter, är den "centrala uppgiften för industripolitiken att stimulera och underlätta överförandet av produkfionsresurser till de lönsamma och konkurrenskraftiga delarna av industrin, och därmed befrämja industrins internationella konkurtenskraft". Kommer en sådan omfördelning av produktionsresurserna till stånd kommer sannolikt medelutnyttjandet av skogsindustrin i region 1 att öka.

---- Även om mycket av det hittillsvarande bränslebehovet kunnat

tillfredsställas genom bättre utnyttjande av redan avverkad skog. så är det Virkesrädets mening att det förväntade ökade bränslebehovet kommer att medföra mer avverkning för bränslesorfiment än vad utredningen antagit.

------ Utredningens arbete bygger i detta avseende mer på en förhopp
ning om bättre skogsvård, i synnerhet vad avser trädslagsval än någon
tendens till att den verkliga skogsvården skulle uppnå minst miniminivån.

— ■—- Det är inte långsiktigt möjligt att samtidigt som skogsvården
försämras bland annat genom förbud för fenoxisyror, öka avverkningen
enligt utredningens alternativ A. För att den beräknade avverk
ningsmöjligheten i region 1 skall bli möjlig, krävs avsevärt bättre lönsam
het i inlandsskogsbmket än under 1970-talet. För att avverkningen i region
1 skall uppgå till utredningens alternativ A, måste både storskogsbruket
och de privata skogsägarna öka sina avverkningar årligen med c:a 2 milj.
m'sk vardera. Detta torde ställa sig svårt för i synnerhet storskogsbruket,
som redan av uthållighetsskäl måst begränsa sina avverkningar i förhällan
de till 1970-talets nivå. Sammanfattningsvis vill Virkesrådet framhålla att
skogsvården är helt avgörande för uthållig avverkningsmöjlighet. Därför
måste krafttag tas för att förbättra skogsvårdsresultatet.

2.34 Virkesråden region 2 och 3: Den överarbetning som utredningen gjort beträffande virkestillgångarna stämmer väl överens med uppfattningar som förts fram i Virkesråden vid olika tillfähen. Trots avsevärda förändringar under 70-talet av skogsindustrikapaciteten både genom nedläggningar och utbyggnader råder alltjämt, som utredningen framhåller "i stort sett balans mellan tillgäng och efterfrågan på virke totalt sett", dock att ett underskott föreligger för barrvirke och ett överskott för lövvirke.

Virkesräden delar utredningens uppfattning att det inte finns utrymme för expansion av skogsindustrins totala virkesförbmkning. Den statliga stimulansen för användning av skogliga fastbränslen i ökad omfattning kan dessutom medföra en försämrad balanssituation för skogsindustrin.

2.36 Svenska kommunförbundet: Tillräckliga volymer vedråvara

för eldning mäste nu säkras sä att de energipolitiska intentionerna uppnås. - Styrelsen vill samtidigt understryka att ett ökat tillvaratagande av skogsavfall, lövsly m. m. skulle kunna ge många människor arbete och få en positiv inverkan på allmänhetens tillgång till mark för rekreation. Det ekonomiska värdet av råvaran bör heller inte underskattas.

3 Ägarestruktur och fastighetsstruktur

3.5 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen delar utredningens bedömningar och vill särskilt peka på ägar- och fasfighetsstmkturens betydelse.

Prop. 1981/82:177 35

Inom lantbruksverket bedrivs ett omfattande arbete för att förbättra
företagsstmkturen inom jord-och skogsbruket.

Den viktigaste förutsättningen för detta arbete är att utbudet av fastighe
ter är tillräckligt.-

---- Det är---- angeläget att tillskapa förhållanden som stimulerar

till avyttring av fasfigheter som kan användas för strukturrafionalisering. Detta kan ske genom att försvåra passivt ägande av sådana fastigheter genom att ställa ökade krav på ägarna ifråga om ömkandet eller genom att utforma exempelvis skatte- och bidragsregler så att ägandet blir mindre attrakfivt ur ekonomisk synpunkt. En annan väg är att underlätta försäljning av fastigheterna genom ekonomiska stimulansåtgärder.

3.6 Skogsstyrelsen:Skogsstyrelsen delar den uppfattning som utredningen sammanfattningsvis framför att de stmkturella faktorernas negativa betydelse för virkesutbudet kan bli ännu mer påtagliga i framtiden om inte

ytterligare ätgärder vidtas från samhällets sida. Jämförelser mellan

uppgifter om faktisk avverkning och den avverkning som uppgivits i in
tervjuundersökningen pekar på en förhållandevis god överensstämmelse.
Även en jämförelse med andra källor styrker de tendenser som har påvi
sats i undersökningen. Således överensstämmer avverkningsnivå med vad
som kan ufiäsas i den jordbruksekonomiska undersökningens (JEU) redo
görelser för 1976-80.- Ett studium av redogörelserna visar

att avverkningarna har legat lågt under de senaste åren även för de kombinerade företagen och att avverkningsnivån torde ha ett visst samband med lönsamheten i jordbmket.

Intervjuundersökningen har inte givit några svar på hur skogsägarnas allmänna kompetens och yrkeskunnighet i skogsbruksfrågor påverkat deras sätt att bruka skogen. Det kan dock antas att denna faktor har stor betydelse. Utredningen har inte diskuterat utbildnings- och rädgivningsfrä-gor särskilt ingående. Skogsstyrelsen vill därför här lämna nägra kompletterande synpunkter.

Gmppen skogsägare med familjemedlemmar och anställda har av olika
skäl svårare än övriga yrkesverksamma i skogsbmket att utnyttja skogs-
bmksskolomas utbildning. Endast ett fåtal av skogsägarna har genomgått
grundutbildning i skogsbmk, och deltagandet i reguljära fortbildnings
kurser är mycket lågt.-- En stor del av dessa arbetar visserligen

endast korta perioder årligen i skogen, men flertalet behöver någon form
av kortare utbildning eller prakfisk instruktion.

En viss del av ovannämnda utbildningsbehov bör kunna tillgodoses av
landstingens skogsbmksskolor, men även om landstingen ökar fort
bildningsinsatserna gentemot skogsägarna kommer kunskapsöverföringen
till dessa att också i fortsättningen huvudsakligen ske via skogsvårdsstyrel
sens ordinarie rådgivningsverksamhet. Denna har emellertid i stor ut
sträckning fått inriktas på åtgärdsområden som regleras av skogsvårdsla
gen --- .---- En ökad satsning på rådgivning i tekniska frågor måste

därför ses som en viktig stimulans för att öka och rationalisera avverkningarna.

3.9 Statens lantmäteriverk: Såväl ägar- som fastighetsstrukturen är

ett allvarligt hinder mot ett rationellt utnyttjande av skogstillgångarna.

Prop. 1981/82:177 36

---- Hur fastighetsstmkturen påverkar avverkningsbenägenheten har

inte närmare undersökts i enkäten. Dessa frågor bör belysas mera ingåen
de av den nyligen tillsatta strukturutredningen. Erfarenhetsmässigt är det
dock känt att virkesuttaget är betydligt lägre i områden med stark ägo
splittring jämfört med områden med samma produktionsförmåga och nor
mal fastighetsstmktur.

---- Behovet av omarronderingar framstår som allt mer betydelsefullt

mot bakgrund av problemet med industrins virkesförsörjning och det alltför låga utnyttjandet av produktionsresurserna inom områden med dålig fastighetsstmktur. De uppgifter om brukningsenheternas storlek inom privatskogsbmket som redovisas i betänkandet ger vid handen att det också finns anledning att överväga åtgärder som leder till en mindre splittrad företagsstmktur.

3.14 Sveriges lantbruksuniversitet: Hur påverkar t ex ökad ned
läggning av jordbmk och åldersfördelningen hos skogsägarna den framtida
ägarstmkturen? Det är självfallet en mycket svår uppgift att bedöma ut
vecklingen inom detta område, men den har inte alls behandlats av utred
ningen.

3.17 Länsstyrelsen i Kalmar län: Ytterligare en faktor, som bör

påverka avverkningsbenägenheten är skogsägarnas kunnighet i skogs-bmksfrågor. De skogsägare, som inte bor på bmkningsenheten efter i dess närhet är svårare att nå med rådgivning, framför aUt den typ av rådgivning som sker i skogen. Utredningen berör inte dessa frågor.

3.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Den omvittnat dåliga ar-
ronderingen och ägosplittringen i länets skogsmark medför ökade kostna
der som reducerar lönsamheten. Detta förhållande torde verka hämmande
på bla avverkningarna och rotpostköpen. Särskilt i tider då lönsamheten
också av andra skäl är låg kan merkostnaderna för den dåliga arrondering-
en bli utslagsgivande. Det är därför av stor betydelse att verksamheten
med omarrondering och annan strukturrationalisering kan bedrivas med
kraft. Också ett aktivare ägande är betydelsefullt. De höga ägaråldrarna
leder under de närmaste åren till allt fler ägarskiften varvid övergång till
akfiva bmkare bör främjas.

Även om stmktur- och ägarfrågorna skall behandlas i andra utredningar vill länsstyrelsen i detta sammanhang markera deras stora betydelse för virkesförsörjningen, bla i vårt län.

3.21 Länsstyrelsen i Jämtlands län: De nuvarande förhållandena bedöms
ha ett starkt samband med ägarstmkturen, varför det passiva ägandet av
en så viktig och naturligen utlokaliserad resurs som skogen bör motverkas.
I annat fall bedöms det passiva ägandet på grund av lågt behov hos
skogsägarna av att utnyttja skogen för sin försörjning kunna bli ett växande
problem inte enbart för industrins virkesförsörjning utan också för möjlig
heterna att bidra till att upprätthålla en samhällsservice i glesbyg
den. ---

Prop. 1981/82:177 37

3.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks
förbund: --

Vid tolkning av intervjuundersökningen vad gäller avverkningsbenägenheten bör man därför beakta att ägare av mindre fastigheter inte nödvändigtvis mäste avverka inom en fem- eller tioårsperiod.

3.32 Sågverkens råvaruförening: Sågverkens Råvamförening vill i

sammanhanget påpeka att sågverksföretag bör ges möjlighet till förvärv av
skogsmark i framtiden.

3.36 Svenska kommunförbundet: Ägarstmkturen bör successivt

ändras i sådan riktning att de privata skogsägarna i högre grad blir ekonomiskt beroende av sin skog.

4 Lönsamhet, produktivitet och sysselsättning

4.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen vill-- betona nödvändighe
ten av att skogsbmket även i fortsättningen både för det enskilda företaget
och totalt måste bibehålla sin lönsamhet. De statliga styrmedlen måste
verka under den fömtsättningen. De senaste 20 årens ränetto visar i stort
en jämn lönsamhet.

Utredningen pekar också på arbetskraftsproblemen inom skogsbru
ket. ---

Skogsstyrelsen anser att dessa frågor är så väsentliga att de bör beaktas i
ett större sammanhang. Det är därvid viktigt att rollfördelningen mellan
olika inblandade parter klarläggs. Skogsvärdsorganisationen bör kunna
bidra till lösningen av dessa problem, bla genom att initiera till samverkan
inom skogsbmket.-

4.11 Domänverket:- visar uppgifter från skogsvårdskonsulenterna

att bland de inaktiva ägare som angett bristande avverkningsmöjligheter har ca 3/4 ändå haft avverkningsbar skog. Detta förhållande anser verket vara ett mycket starkt skäl för krav på obligatoriska skogsbruksplaner eller motsvarande planeringsunderlag.

I avsnittet Pris- och lönsamhet beskrivs på ett korrekt sätt, virkesmarknad, pris, och kostnads- samt lönsamhetsutveckling. Verket saknar dock en diskussion av effekterna på virkesutbudet av den starkt samordnade prisbildningen för massaved.

Beträffande de antaganden utredningen gör att arbetskraftsproblemen skulle vara större för storskogsbruket ån för småskogsbruket, vill verket hävda att problemet troligen är allra störst för de privatskogsägare som ej fillhör gruppen självverksamma.

4.14 Sveriges lantbruksuniversitet: utredningen har inte kunnat

klarlägga de grundläggande orsakssammanhangen bakom avverkningsbenägenheten. Intervjuundersökningen borde ha föregåtts av en analys av de

principiella frågeställningarna . Det är t ex sannolikt inte bara den

aktuella lönsamheten som påverkar avverkningsbenägenheten utan

även förväntningarna på den framtida lönsamheten. Utredningen

har visserligen studerat den historiska utvecklingen med avseende på vissa faktorer, men har inte analyserat samspelet dem emellan. Med en sådan

Prop. 1981/82:177 38

analys som grund kunde intervjuundersökningen ha utformats annorlunda och gett mer värdefulla resultat.

Utredningen ger en beskrivning av virkesmarknaden men analyserar
egentligen inte hur den fungerat tidigare och hur den fungerar idag. Pä
grund härav kan inte utredningen diskutera behovet av förändring
ar. -----

----- I viss mån kan tillkomsten av den föreliggande utredningen ses

som en effekt av en dåligt fungerande virkesmarknad. Om orsakerna härfill kunde klarläggas bättre vore det också mera uppenbart vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas.

4.19 Länsstyrelsen i Värmlands län:- Länsstyrelsen bedömer att

utredningen väl analyserat de olika faktorer som lett till den minskade
avverkningsbenägenheten.

Skogsägarna är,--- ofta obenägna att ikläda sig arbetsgivaransvar

med alla skyldigheter som följer av detta för det folk som skall arbeta i
skogen. Hellre avstår många skogsägare från att vidta de aktuella åtgärder
na. Skogsarbete i allmänhet och i synnerhet skogsvård av typ gallring och
röjning lämpar sig väl för företagande i liten skala, och länsstyrelsen har
mot bakgrund av de beskrivna förhållandena.och i samarbete med bla
skogsvårdsstyrelsen försökt stimulera bildandet av små entreprenadföre
tag med inriktning pä skogsvård. Detta har emellertid också mött svårighe
ter i form av restriktivitet hos skattemyndigheterna att acceptera småföre
tag utan tung maskinutmstning. Enligt länsstyrelsens mening skulle en
minskning av de krav som ställs på att entreprenadföretag för skogsarbete
skall vara utrustade med tunga maskiner leda till etablerandet av flera
sådana företag och därmed också till en aktivare skogsskötsel.

4.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks
förbund: ---- LRF/SSR anser, i motsats till utredningens uppfattning,

att sambandet mellan virkespris och virkesutbud kvarstår. I den mån det har uppstått problem på virkesmarknaden finns det naturliga och logiska förklaringar till detta. Bland annat kan nämnas den för många skogsägare förvirrande och tvetydiga debatt som förts om för höga, och på senare tid för låga, avverkningar. Anpassningen av avverkningsresurserna till starkt varierande virkesbehov är för privata skogsägare och dess organisationer svårhanterlig eftersom de mer än andra ägarkategorier har anpassat avverkningarna till konjunktursvängningarna. Under senare år har antalet konkurser och hot om konkurs ökat markant vilket helt naturligt har påverkat skogsägare till viss försiktighet vid försäljning av virke. Det finns således under 1970-talet ett flertal faktorer, fömtom virkets ekonomiska tillgänglighet, som har påverkat virkesutbudet negafivt.

4.32 Sågverkens råvaruförening:- Utredningen borde - -— ha

utrett virkesfördelningens inverkan pä skogsbrukets ekonomi och möjlig
heter att öka avverkningen fill föreslagen omfattning.

----- En avverkning i den föreslagna omfattningen medför dock högre

kostnader dels beroende på att mindre lönsam skog måste utnyttjas dels genom att ett resursöverskott måste skapas för att under högkonjunkturer

kunna öka avverkningen över normalnivå. Någon bedömning av om

denna beredskap är ekonomiskt möjlig med hänsyn till skogsindustrins

Prop. 1981/82:177 39

betalningsförmåga har inte gjorts, trots att en sådan efterfrågas i utredningsdirektiven.

4.34 Virkesråden region 2 och 3: Under avsnittet om "lönsamhet, produktivitet och sysselsättning inom skogsbmket" påstår utredningen att "Sambandet mellan virkesutbud och virkespriser tycks ha blivit allt otydligare under det senaste decenniet". Virkesråden, som i sin verksamhet följt utvecklingen noggrant under avsedd tidsepok anser för sin del att sambandet till stor del kvarstår, låt vara att prisfunktionen under denna fid försvårats av störande faktorer på virkesmarknaden. Det har under denna tid rätt stor oro på virkesmarknaden som bl.a. delvis berott pä konkurs och hot-om konkurs av skogsägarföreningar och deras industrier m.fl. Dessutom mä påpekas att de debatter som förts om kalhyggen, DDT och herbicidan-vändning alla påverkat virkesutbudet negativt. En annan faktor är att ett gallringsbidrag beslöts samtidigt som industrin behövde koncentration på slutavverkningar för att få ökat utbud av råvaror. Virkesråden vill understryka vikten av en fungerande virkesmarknad

där privatskogsbmket- även i fortsättningen kan spela sin nyckelroll

som regulator av industrins växlande råvambehov.

5 Utredningens allmänna överväganden

I anslutning till sina kommentarer om utredningens allmänna överväganden framför remissinstanserna synpunkter på t. ex; bättre utnyttjande av skogsmarken, användning av främmande trädslag, skogsdikning, kemisk lövslybekämpning, hänsyn till naturvärdens intressen, sysselsättningsfrågor och regionalpolitiken.

5.5 Lantbruksstyrelsen: — Sammantaget har stmkturrafionaliseringen

inom privatskogsbmket både på kort och på lång sikt en avverkningsfrämjande effekt. Enligt styrelsens mening finns därför anledning att beakta denna effekt vid utformningen av åtgärder som syftar till ökad avverkning,

5.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen delar i allt väsentligt utredningens syn
på bakgrund och orsaker till den låga avverkningen och anser också att
stafiiga åtgärder behövs för att åstadkomma en förändring. Styrel
sen delar utredningens uppfattning att kemisk bekämpning måste få använ
das för att eftersläpningen skall tas i fatt.--------- Även gallringarna, främst i

ungskog, måste öka avsevärt om det uppsatta produktionsmålet skall kunna uppnås. Det är mycket tveksamt om de hittills vidtagna stödåtgärderna är tillräckliga för att åstadkomma en ökad ungskogsgallring.

---- Många av de slutsatser som utredningen kommit fram till och som

skogsstyrelsen delar pekar på att den gmndläggande orsaken till för låg skogsvärds- och avverkningsintensitet i många fall är ägar- och fastighetsstmkturen.

---- bör ägarstmkturen förbättras och det bör övervägas om inte en

förnyad prövning av jordförvärvslagstiftningen är mofiverad mot bakgmnd av de fakta som utredningen redovisat här.

---- Virkesförsörjningsutredningen har diskuterat olika ekonomiska

styrmedel--- . Bl a har såväl skogsvårdskonto som ett kombinerat av
gifts- och stödsystem behandlats men har inte förordats av utredningen

Prop. 1981/82:177 40

---- . Skogsstyrelsen anser dock att det finns skäl att ytterligare utreda

möjligheterna att använda styrmedel av detta slag.

---- Åtgärderna far---- inte innebära att skogsvårdsstyrelsens

myndighetsutövning på skogsvårdssidan minskar genom en överflyttning av resurser från skogsvård till avverkning. Det långsiktiga produktionsmålet kan då komma i fara. Då utredningen inte behandlat frågan om resursbehov för de uppgifter som nu ytterligare föreslås för skogsvårdsslyrelsen är risken stor att sä blir fallet. Även om enkelhet eftersträvats vid konstmktionen av reglerna om avverkningsskyldighet måste det antas att de flesta skogsägarna, åtminstone till en början, behöver hjälp från skogsvårdsstyrelsen för att förstå och tillämpa deni.

5.8 Arbetsmarknadsstyrelsen: Med härisyn till de allmänna syssel-

sättningsmässiga fömtsättningarna under 1980-talet och virkesuttagets betydelse för skogsbmkets och skogsindustrins sysselsättning, inte minst i sysselsättningssvaga regioner, anser styrelsen det mofiverat med mera kraftfulla åtgärder än vad som föreslås i betänkandet, för att en tillfredsställande virkesförsöijning skall tillgodoses.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill också betona vikten av att de säsongmässiga variationerna i skogsbmkets sysselsättning ges ökad uppmärksamhet.

---- Som anges i betänkandet kan svårigheterna att rekrytera arbetskraft

till skogsvårdsåtgärder under barmarksperioden verka återhållande pä avverkningen, varför alla möjligheter att upprätthålla en jämn sysselsättning över året bör tillvaratas.

Styrelsen vill understryka den stora betydelse skogsbmket har för sysselsättningen i regioner, där alternativa sysselsättningsmöjligheter är

starkt begränsade.- Med hänsyn till den stora betydelse de skoghga

beredskapsarbetena har, är det väsentligt att dessa beaktas vid skogs-bmksplaneringen så att en fillräcklig reserv av objekt som är lämpliga som beredskapsarbeten ställs till förfogande.

5.10 Statens industriverk: Sammantaget anser industriverket att de förslag virkesförsörjningsutredningen lagt sannolikt inte kommer att få annat än marginella effekter på virkesutbudet under 1980-talet. Detta innebär att skogsindustrins råvamproblem kommer att kvarstå. Industriverket anser därför att man omgående måste arbeta vidare för att hitta mer effektiva metoder för att öka avverkningarna.

5.11 Domänverket:-- Domänverket ansluter sig till utredningens analys angående orsakerna till de under senare år låga avverkningarna.

---- Verket kan av egen erfarenhet vitsorda vilka avsevärda mått av

målmedvetenhet och beslutsamhet som krävs för att i strid mot många argument i dagens vulgärdebatt driva ett långsikfigt intensivt skogsbmk. Vi vill därför med kraft understryka önskemålet från utredningen om ett mer entydigt besked från statsmaktemas sida i fråga om angelägenheten av förbättrad skogsvård och ökade avverkningar.

Även om föreslagna åtgärder får positiv effekt, kommer enligtverkets mening virkesbalansen att vara sådan, att en fortgående anpassning av industrikapaciteten bör ske. Det är angeläget att inte regionalpoUtiska synpunkter och/eller för stark kartellbildning i virkesmarknaden snedvrider en rationell strukturomvandling.

Långsiktig betalningsförmåga och utveckUngsbarhet hos de enskilda enheterna måste få bli avgörande.

Prop. 1981/82:177 41

5.12---------------------------- Hovrätten för nedre Norrland: De avverkningshäm-

mande faktorernas enskilda betydelse låter sig svårligen uppskattas. Beträffande marginalskatterna har redan aviserats åtgärder. Vidare har en stor dei av de äv utredningen föreslagna statliga stödåtgärderna till skogsbmket liksom möjligheterna till ökad insättning på skogskonto redan förverkligats.

Mot bakgmnd av det sagda anser hovrätten att, i vart fall innan effekterna av redan beslutade och aviserade åtgärder kan bedömas, försiktighet bör iakttas vid införandet av administrativa och pä den enskildes hand-Ungsfrihet inkräktande regleringar. Denna synpunkt förstärks av den ovisshet som enligt hovrättens mening föreligger beträffande varaktigheten i de minskade avverkningarna.

5.13------------------------ Kammarrätten i Sundsvall: Under alla förhållanden bör man -

med hänsyn till den ovisshet som råder - iaktta viss försiktighet när det gäller att införa åtgärder, som är avsedda att stimulera skogsägarna till ökade avverkningar. I varje fall bör man om möjligt undvika administrativa regleringar av alltför genomgripande natur och i stället gå in för ekonomiska sfimulanser.

---- För en skogsägare kan det- ha legat nära till hands att

resonera som sä att det största ekonomiska utbytet får den som sparar skogen, oavsett om den naturliga tillväxten är ringa eller kanske helt obefintlig. Något tUlspetsat kan det hävdas, att skogsägarnas ovilja att avverka i tillräcklig omfattning innebär en protest både mot de höga marginalskatterna och mot den starka inflafionen. Detta förhållande bör leda till att det för statsmakterna är en angelägenhet av avgörande vikt att inflafionen bekämpas och marginalskatterna sänks kraftigt.

5.14 Sveriges lantbruksuniversitet: En begränsning som skapar problem
vid flertalet av de diskuterade åtgärderna är bristen på information om
skogarna inom det enskilda skogsbmket. För att genomföra en akfiv och
effektiv skogspolitik är det enligt styrelsens bedömning nödvändigt att ha
tillgång till vissa grundläggande uppgifter om skog och skogsmark på den
enskilda fastigheten. Detta gäller främst vid användning av de skogspoli
fiska medlen lagstiftning, stöd och beskattning. På kort sikt kan därför inte
styrmedel som kräver goda underlag utnyttjas för att påverka avverkning
arnas omfattning.

5.17 Länsstyrelsen i Kalmar län:--- Utredningen framhåller att man

inte kan utesluta att massmedia givit skogsbruket en allmänt negativ framtoning, vilket påverkar rekryteringsmöjligheterna. Denna synpunkt instämmer länsstyrelsen i, liksom att botemedlet är en ökad och förbättrad information om skogsbrukets förhållanden.

5.19 Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen anser att utred
ningen borde lämnat förslag till hur angivna åtgärder-för att öka utbudet av
råvara skall förenas med de i andra sammanhang uppställda målen för
naturvården.-

---- Ett mycket starkt stegrat exploateringstryck på skogsmarkerna

måste enligt länsstyrelsens mening balanseras med kraftfulla åtgärder för att tillgodose bland annat naturskyddet och friluftslivets intressen.

Prop. 1981/82:177 42

-------- Länsstyrelsen vill----- fästa uppmärksamheten på nödvändig
heten av att en bedömning görs av den totala effekten av de olika föränd
ringarna i fömtsättningarna för att bedriva skogsbmk. Eventuellt kan det
enligt länsstyrelsens mening i en del fall finnas skäl att införa nya regler
efter hand så att successiva erfarenheter av ändringarna får ligga fill gmnd
för reformarbetet.

-------- bör det ur virkesförsörjningssynpunkt vara angeläget att omar
ronderingar av skogsmark underlättas.

Fyra tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck, Davidsson, Lindskog och Wirén) anför i särskilt yttrande: Flertalet objekt ((urskogsar-tad naturskog)) är akut hotade av avverkningsplaner. Möjligheterna till ett effekfivt skydd ter sig för närvarande mycket små. Det årliga beloppet för avveckling av §5 skogarna (200 miljoner kronor) är större än hela den svenska naturvårdens anslag för markförvärv under den sista 10-ärsperio-den.

5.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län:-------- Länsstyrelsen anser lik
som utredningen att nämnda mäl ((för skogspolitiken)) bör stå fast. Styrel
sen anser att virkesförsörjningen pä kort sikt bör kunna ske inom den
relativt stora tillgången på avverkningsmogen skog.

På lång sikt anser styrelsen att skogsindustrins kapacitet måste anpassas till de långsiktigt tillgängliga virkestillgångarna. Genom en intensivare skogsvård, bör produktionsmålet minst 75 milj m"'sk per år eftersträvas.

----- Det finns för-och nackdelar med ett nytt trädslag, men hitfills

synes fördelarna med Pinus contorta överväga. Efterhand som ytterligare erfarenhet vinnes av trädslaget liksom effekten av gödsling och dikning bör de ökade produktionsmöjligheterna beaktas.

Inom skogsvården bör främst bättre markberedningsresurser skapas, bättre och plantrikare planteringar ske samt röjnings- och gallringsverksamheten utökas. Lövsaneringsfrågan har vidare stor betydelse för hur de framtida ungskogarna kommer att se ut.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Västernorrlands län (Molén) anför i reservafion att han delar utredningens uppfattning då den anför att skötseln av plant- och ungskogar under 1980-talet fömtsätts få ske med anlitande av kemiska bekämpningsmedel.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län (Larsson) anför i reservation: Vi tar avstånd från utredningens krav om att få använda kemiska bekämpningsmedel.

Det är också en uppenbar brist att utredningsförslaget inte tar upp den produktionsresurs som den nedlagda åkermarken utgör. Här borde lantbruksnämnderna fått uppdraget att redovisa vilka områden som aldrig kommer att behövas för jordbmksproduktion. Kvarvarande restmarker borde skogsplanteras.

5.23 Allmänningsutredningen: I strävandena att täcka de brister som ändock finns i fråga om tillfredsställande avverkningar samt återväxt- och skogsvårdsåtgärder inom Övre Norrlands och Dalarnas inre skogsbälten är

skogsallmänningarna beredda att inom ramen för sina resurser även i

fortsättningen medverka med komplement till samhällets åtgärder,

och då främst i fråga om markrörelser som också torde gagna virkesförsörjningen.

Prop. 1981/82:177 43

5.24 Landsorganisationen i Sverige: LO menar att virkesförsöijningsutredningens förslag innebär förbättringar på vissa områden inom skogsnäringen. Ytterligare förbättringar nås genom de förslag som presenteras av Boström, Olsson, Hegeland, Jonsson och Juhiin. Mycket talar ändock för att man tvingas arbeta vidare med problem som kvarstår särskilt frågan om skogsbmkets beskattning måste få en tillfredsställande lösning.

5.25 Svenska pappersindustri- skogs- och träindustriarbetareförbunden:

---- Det är---- synnerligen brådskande att åstadkomma åtgärder som

rättar till problemen med industrins råvamförsörjning.

Utredningen utmynnar i ett antal förslag på åtgärder. Förbunden är emellertid av den uppfattningen att dessa förslag ej kommer att ge tillräckligt stor effekt. Det måste till ytterligare ätgärder.

Förbunden delar helt de synpunkter och krav pä åtgärder som framkommer i en reservation av ledamöterna Curt Boström och Gunnar Olsson samt i ett särskilt yttrande av sakkunniga Sven Hegelund, Bertil Jonsson och Kjell JuhUn. Förbunden vill särskilt framhålla kraven pä obligatoriska skogsbmksplaner och ekonomiska styrmedel.

------ Skogsbmksplanerna skall bla innehålla regler som ger skogs
vårdsmyndigheten möjligheter att ålägga skogsägare att genomföra de
åtgärder som den fastställda planen visar för varje fastighet.

5.26------------------------------ Centralorganisationen SACO/SR: Det är enligt SACO/SR:s

uppfattning betydelsefullt att man kan påvisa destmktiva följder av orimligt höga marginalskattesatser. Betydelsen av marginalskatternas roll kan tom ha underskattats i den enkät som utredningen gjort.

---- SACO/SR vill---- peka på betydelsen av att en sammanhållen

skogspolifik förs, i vilken skattefrågor samt skogsvårdslagstiftningen och dess tillämpning samordnas i syfte att industrin skall fä en långsiktigt tryggad försörjning med virke till konkurrenskraftiga priser.

Det kan enligt SACO/SR ifrågasättas om utredningen verkligen lyckats med uppgiften att inom ramen för långsiktigt fasta regler underlätta den kortsiktiga virkesförsörjningen. Om de nu föreslagna åtgärderna för bättre virkesförsörjning inte är tillräckliga inför nästa konjunkturuppgång så kommer krav på ytterligare stimulansåtgärder. Risken är då att det med förnyade eller återkommande tillfälliga åtgärder inom virkesförsörjningen — i form av avdrag eller bidrag — skapas ett alltmer förväntningsstyrt avverkningsbeteende. Det kan således bli rafionellt för den enskilde skogsägaren att avvakta ytterligare prisuppgång och/eller stimulanser beslutade av statsmakterna innan avverkningen sker.

En annan faktor som verkar kostnadsuppdrivande är förbudet mot ke
misk bekämpning av lövsly. Ökade generella kostnader medför som

nämnts sannolikt att mängden skog minskar som är lönsam att avverka. Därigenom blir genom minskad sysselsättning säsongsvängningarna i arbetskraftsbehovet ännu störte. Möjligheterna tUl åretmnt-anställning skulle därmed kunna minska.

En ökad konkurtens om skogsråvara har uppstått i takt med stigande

energipriser.--- Det kan bl a mot denna bakgrund finnas skäl att

överväga effekten på vedmarknaden av fortsatta skattehöjningar på eldningsolja.

I första hand ankommer det på virkesmarknadens parter att genom fria

Prop. 1981/82:177 44

förhandlingar ta ansvar för att virkesmarknaden fungerar. Det fömtsätter dock en skogspolitik som möjliggör att överenskommelser kan träffas på rimliga prisnivåer.

I andra hand kan statsmakterna - om virkesförsörjningen inte kan tryggas på rimUga prisnivåer - genom olika åtgärder underlätta virkesförsörjningen fiU industrin. I detta sammanhang torde ekonomiska styrmedel vara att föredra framför administrativa.

De förslagna åtgärderna kan knappast sägas vara tillräckliga för de angivna syftena.

5.27-------------------------------------- Sveriges arbetsledareförbund: SALF delar i stort de olika

förslag till åtgärder som utredningen framlägger. Vi är dock i vissa avseen
den---- övertygade om att åtgärderna icke är tiUräckligt långtgående.

SALF har speciellt vad gäller styrmedel önskat mer kraftfulla förslag.

SALF delar utredningens uppfattning att det är nödvändigt med kemisk

bekämpning av lövsly.- SALF känner oro inför den parlamentariska

debatt som äger rum mot bakgmnd av att den kemiska användningen i skogsbmket endast utgör en ringa del av vad som används inom jordbmket.

5.28 Tjänstemännens centralorganisation: Beträffande utredningens över
väganden och förslag delar TCO helt de synpunkter som framförts i Sven
Hegelunds särskilda yttrande.

5.31-------------------------------- Skogsindustriernas samarbetsutskott: SISU vill understryka att

det, med hänsyn till den hårda internationella konkurrens i vilken den
svenska skogsindustrin verkar och till skogsnäringens stora betydelse för
vårt lands ekonomi, är nödvändigt att avverkningarna snarast förs upp tiU
den nivå som motsvarar industrins behov. En genomgripande mar
ginalskattereform är en fömtsättning härför liksom möjligheten att använ
da rationeUa metoder vid skogens skötsel. Humvida det av utredningen
presenterade åtgärdspaketet är tillräckligt för att tillsammans med dessa
åtgärder fä tiU stånd den nödvändiga ökningen av virkesutbudet är svårt att
med säkerhet bedöma. SISU anser dock att de föreslagna åtgärderna
sammantagna bör ha en klart avverkningsfrämjande effekt och att resulta
ten av utredningens förslag därför bör avvaktas innan andra åtgärder
övervägs.

Statsmakternas tveksamma och i många avseenden rent negativa atfityd
till skogsbmket och de metoder som måste tillämpas bl a för att komma till
rätta med det höga kostnadsläget, har en stor del av ansvaret för den låga
avverkningen liksom för den under 1970-talet alltför låga skogsvårdsinten
siteten. Vi vill särskilt understryka den äterhåUande effekt pä viljan att
slutavverka skog som förbudet mot användning av herbicider för lövsly-
reglering utövat, speciellt i kombination med förbudet mot användning av
DDT för skydd av plantorna mot snytbaggeangrepp. En eventuell perma
nentning av herbicidförbudet kommer att både omedelbart och på längre
sikt sänka virkesutbudet med flera miljoner skogskubikmeter.

Dä SISU i allt väsentligt kan ansluta sig till utredningens förslag inskränker vi oss till att framföra synpunkter endast pä vissa av förslagen.

5.32------------------------- Sågverkens råvaruförening: Den för skogsindustrin besväran
de underförsöijningen med svenskt virke under de senaste åren har föran-

Prop. 1981/82:177 45

lett denna utredning av vilka faktorer som medfört hinder för normalt virkesutbud. Dessa faktorer redovisas på ett bra sätt. Slutsatsen att det är nödvändigt med ytterligare statliga ätgärder för att påverka virkesutbudet måste dock ifrågasättas. En stor del av störningarna pä virkesförsörjningen får anses vara resultat av stafiiga ingripanden.

Utredningens allmänna överväganden är enligt Sågverkens Råvaruför
ening rimliga och borde i högre grad ha fått vara vägledande för utredning
ens övriga arbete. Särskilt gäller detta synpunkterna om skogsvärdens
betydelse för möjligheten att avverka och behovet av förbättrad skogs
vårdsintensitet. Den nuvarande skogsvärdens konsekvenser för

timmerkvaliteten medför tyvärr inte bevarad handlingsfrihet. Detta borde med skärpa ha framhållits.

5.33 Virkesrådet region 1: Särskild uppmärksamhet bör ägnas de

verkningar som samhällets åtgärder och ingrepp haft på virkesförsörjningen, exempelvis stöd till lagemppbyggnad, gallring, klenved, skattesystem, stöd till vissa skogsindustriföretag, hyggesanmälan osv. Med hänsyn till erfarenheten av dessa ingrepp vill Virkesrådet ifrågasätta utredningens slutsats, att det är nödvändigt med ytterligare stafiiga ätgärder för att påverka virkesutbudet.

5.35 Landstingsförbundet: Skogsindustrin är inte bara av betydelse för den
externa balansen utan också för regional- och sysselsättningspolitiken. I
det samhällsekonomiska läge som landet befinner sig i och med de därav
sammanhängande hoten mot sysselsättningen, är nedgången i skogsindu
strins kapacitetsutnyttjande fill följd av för lågt virkesutbud allvarlig.

För förbundet framstår det således som angeläget att ätgärder vidtas som bidrar till att industrins råvaruförsörjning garanteras. Inte minst av sysselsättningsskäl bör med hänsyn tiU de senaste årens alltför låga avverkningar, under nägra är eftersträvas en avverkningsvolym som överstiger den som i normalfallet kan accepteras inom ramen för ett uthålligt skogsbmk.

5.36 Svenska kommunförbundet: Styrelsen delar utredningens syn pä be
hovet av virke för skogsindustrin och på de förslag till åtgärder som läggs
fram. Styrelsen har dock delvis andra synpunkter i fråga om skogsvården
och om behovet av ekonomiska styrmedel för att trygga virkesförsörjning
en. Styrelsen saknar en diskussion om miljövärdens krav och om skogens
betydelse för energiförsörjningen.

------ Styrelsen delar utredningens uppfattning att förlusten av export
inkomster och en onödigt höjd arbetslöshet är särskilt allvarliga med
hänsyn tiU den ekonomiska situation som landet befinner sig i.

Styrelsen anser att kraftfulla åtgärder måste sättas in för att utnyttja skogsmarken bättre, för att öka tillväxten och för att trygga industrins försörjning med virke. Åtgärder bör vidtas i syfte att så långt möjligt få bort de glesa och lågavkastande skogsbestånden. Överhuvudtaget är åtgärder som till rimliga kostnader kan medverka till en långsikfigt ökad produktionsförmåga värdefulla för landets ekonomi.

---- Styrelsen anser--- att det är högst osäkert om kemiska

bekämpningsmedel kommer att kunna utvecklas och användas sä som
utredningen fömtsätter. Påverkan pä miljön av gödsling och dikning

Prop. 1981/82:177 46

måste prövas ingående, innan sådana åtgärder får komma till användning i större skala.

------ Styrelsen anser att det bör vara möjligt att trygga en hög syssel
sättning utan att skogsbmket inkräktar på miljövårdens intressen!

I sammanhanget vill styrelsen framhålla att det finns anledning att noga undersöka möjligheterna att öka det manuella skogsvårdsarbetet, vilket är av stor betydelse för sysselsättningen, främst i glesbygdskommunerna. Genom att övergå fill mera manuellt arbete främjas även miljövården.

- -— Det är enligt styrelsen anmärkningsvärt att utredningen helt har förbigått försurningsproblemen.

Styrelsen anser att skogens betydelse i energisammanhang borde ha
belysts mera ingående.

5.38 Svenska jägareförbundet: Utredningens förslag innebär sammantaget

---- ett i framtiden rationeUare skogsbruk, vilket bla torde medföra

tUlkomst av stora hyggen och ungskogar, förändring mot mer likåldriga och ensartade beständ, ökad styrning av trädslagsval, krav på kraftiga regleringar av vissa viltstammar, förutom att åtgärderna i sig ofta innebär för faunan direkt negativa konsekvenser.

Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning måste i detta sammanhang beaktas att anspråken på skog och skogsmark även för andra ändamål ån produktion av virkesråvaror gör sig alltmer gällande. Skogsmarkens användning får därför inte medföra ett antingen eller när det gäller de nyttigheter, virke, vilt, bär, rekreation, mm, som skall produceras.

Ett alltmer intensivt utnyttjande av den naturresurs landets skogsmarker utgör kräver, om mål som fauna-, natur- och miljövård samtidigt skaU kunna uppfyllas, att konsekvenserna för berörda intressen utreds mot bakgrund av virkesförsörjningsutredningens förslag och att de resultat som därvid erhåUes beaktas vid genomförandet av förslagen.

Mot bakgmnd av vad ovan anförts hemställer Svenska jägareförbundet att de nämnda konsekvenserna blir föremål för utvärdering, vilken utvärdering måste föreligga innan virkesförsörjningsutredningens förslag blir föremål för beslut. Bland annat bör enligt Svenska jägareförbundets mening fastläggas att samrådsförfarande mellan skogsbruk och naturvård med fasta ramar och mtiner så att ett effekfivt faunavärdsarbete möjliggörs.

Vidare bör den totala avverkningsnivån anpassas till en efterfrågan på skogens huvud- och biprodukter som bla möjliggör att stor hänsyn tas till viltbeståndens vetenskapliga, rekreativa och ekonomiska värden. Endast härigenom kan en utarmning av faunan och viltbestånden undvikas vid ett än mera intensivt utnyttjande av skogsmarken för virkesproduktion.

6 Skogsvårdslagstiftningen

Utredningens förslag om att mildra ransoneringsreglerna för de minsta skogsfastigheterna och om utvidgad skyldighet att avverka mycket gammal skog som växer dåligt har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. När det gäller förslaget om avverkningsskyldighet är meningarna däremot delade. Mer än hälften av de remissinstanser som har tagit stäUning i frågan är positiva, åtminstone principiellt, tiU en avverkningsskyldighet enligt utredningens modell. Hos en tredjedel av

Prop. 1981/82:177 47

dessa remissinstanser har dock reservationer anmälts mot ett posifivt ställningstagande.

6.2 Kammarkollegiet: —----- Då avverkning sker årligen från stiftsnämndernas bmkningsenheter kommer en föreskrift om avverkningsskyldighet i enlighet med utredningens förslag inte att påverka stiftsnämndernas avverkningsplaner. -

6.3 Riksrevisionsverket: Ransonering.------------ Det tycks vara relativt fä fall där denna ransonering blivit aktuell. Mot bakgmnd av detta torde den nu gällande gränsen ha påverkat virkesförsörjningen ytterst marginellt. En höjning av gränsen i enlighet med utredningens förslag bör dock, enligt RRVs mening, likväl övervägas eftersom detta kommer att innebära en viss administrativ lättnad för tillsynsmyndigheten.

6§.---- Enligt RRVs mening bör en eventuell sådan förändring också

innebära att det i lagen klart utsågs att syftet med den aktuella paragrafen är att förhindra vanhävd.

Avverknihgsskyldighet.-- En sädan föreskrift innebär bl a att skogs-
värdsorganisationens hittills mycket små möjligheter att påverka virkes
försörjningen ökar. Detta torde också ligga i linje med organisationens

instmktionsenliga uppgift att verka för skogsnäringens utveckling.

Ett aktivt fillämpande av den föreslagna föreskriften, vilket är en förutsättning för att den skall fä någon effekt, kommer sannolikt att ta betydande resurser i ansf)råk. Om inte ramarna för skogsvärdsorganisationens myndighetsarbete utvidgas innebär detta att resurser måste flyttas över från den traditionellt skogsvärdsinriktade tillsynen till arbetet med avverkningsskyldigheten. Detta ställer krav pä genomgripande omprioriteringar av organisationens arbete.

6.5 Lantbruksstyrelsen: Ransonering. finansieringen av tillköp sker

till stor del genom avverkningar på den förut ägda eller på den tillköpta egendomen. I förarbetena till skogsvårdslagen uttalades att dispenser frän ransoneringskravet inte skulle behövas vid tillskottsförvårv eftersom statlig lånegaranti kan erhållas. Vid det höga ränteläge, som nu råder är lånefinansiering mycket dyrbar jämfört med uttag av slutavverkningsmo-gen skog. Värdetillväxten är inte större än tre till fem procent i sådan skog. Behovet att finansiera tillskottsförvärv genom avverkning är alltså högre nu än vad det var när skogsvårdslagen infördes. Enligt styrelsens uppfattning är det därför angeläget att låta tillskottsförvärv utgöra skäl för dispens från jämnhetskravet i skogsvårdslagen.

Totalt sett kan ett sådant avsteg från jämnhetskravet inte föranleda någon obalans i den totala avverkningen. Under varje ägares innehavsfid varierar avverkningsbehovet så att det är större vid nyetablering eller störte investeringar och lägre under huvuddelen av innehavstiden. En dispensmöjlighet kan alltså kompensera den låga avverkningsnivå som ofta föreligger framförallt under senare delen av innehavstiden.

Utredningens förslag att höja gränsen för ransonering äv äldre skog från 100 msk till 200 m'sk årlig produktionsförmåga fillstyrks om än med viss tvekan. Vid beräkning av en fastighets avkastningsvärde kan värdet per hektar bli betydligt högre på en ransoneringsfri fastighet än på en större fastighet med ransoneringskrav. Höjningen av gränsen för ransonering medför att många rationaliseringsfastigheter faller under ransoneringsgränsen. Prisstegringstendenser som följer härav bör dock enligt styrelsens

Prop. 1981/82:177 48

uppfattning kunna motverkas med hjälp av jordförvärvslagens priskon-trollregler.

Avverkningsskyldighet. Den av utredningen föreslagna avverkningsskyl
digheten -- kan antas medföra en ökad benägenhet till avyttring av

framförallt rationahseringsfastigheter. Från denna synpunkt tillstyrks förslaget,

6.6 Skogsstyrelsen: Ännu har endast en relafivt kort tid förflufit

sedan lagen trädde i kraft. HUtillsvarande erfarenhet har dock visat att de nämnda förändringarna inneburit en avsevärt förbättrad effektivitet i skogsvårdsstyrelsens tillsynsarbete. De förhoppningar som uppstäUdes på den nya skogsvärdslagen som ett verksamt medel att uppnå en bättre skogsvård ser alltså ut att kunna uppfyllas. Det finns grundad anledning anta att en aktivare skogsvård indirekt även leder fill en ökning av avverkningarna.

5 §.---- Skogsstyrelsen ansluter sig helt till vad utredningen här

anfört ((om 5 § 3)).

---- reproduktionsskyldigheten enligt 5§1 och 5§3 skogsvårdslagen

borde bestämmas med samma tillämpningsnormer som grund. De

olika normerna innebär ett stort besvär både för skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna. Samtidigt är tillväxten svår att fastställa i de sk 5§3-skogarna. Sistnämnda förhållande innebär att stor osäkerhet kan komma

att gälla humvida ett bestånd skall avverkas eller ej. Skogsstyrelsen

har bearbetat riksskogstaxeringens material och detta visar att virkesförrådet för alla boniteter, åldrar och trädslag har en god överensstämmelse med tUlväxtens nivå. "Halva virkesförrådet" motsvaras således som regel av "halva tillväxten".

Skogsstyrelsen föreslår därför att de bestämmelser som gäller för 5§l även blir tillämpliga för 5§3.

---- vill skogsstyrelsen ta upp tillämpningen av reproduktionsplikten

---- i skyddsskogarna. Mark som avsatts som skyddsskog är inte sällan

bevuxen med skog där virkesproduktionsnormer är olämpliga att använda för att avgöra om reproduktionsplikt föreligger. —; -

I nuvarande lagstiftning har reproduktionsskyldigheten enbart relaterats till en virkesproduktionsnivå. Det är önskvärt att ytterligare en punkt läggs tiU i 5 §, nämligen angående reproduktionsskyldighet i skyddsskog. Lämpligen kan ovan citerade formulering från 1948 års lag vara vägledande vid utformning av bestämmelsen.

6 §.---- Skogsstyrelsen anser att denna förändring av lagtexten är

bra. Det är det dåliga tillvaratagandet av markens produktionsförmåga i sig som bör vara utlösande faktor för en sådan avverkningsskyldighet. Lagändringen medför också fördelar från fillämpningssynpunkt. Det har nämligen visat sig svårt att bevisa i vilken utsträckning röta eller självgallring är orsaken till en låg tillväxt.

Vid prövning enligt 6§ skaU, som hittUls gäller, hänsyn tas till om beståndet har särskilt värde från naturvårdssynpunkt.

Ransonering.---- Skogsstyrelsen anser att det stora antalet fastighe
ter som det här rör sig om - drygt 157 000 — tillsammans med de vitt skUda
ägar- och bmkningsfömtsättningarna i sig talar för att inga stora och
hastiga svängningar i avverkningen totalt sett behöver befaras. Frän skogs-
poUtisk synpunkt är förändringen således godtagbar och kan tillstyrkas.

Prop. 1981/82:177 49

Det kan emellertid inte uteslutas att förändringen kan innebära att fas
tighetspriserna kan komma att höjas något inom denna storleks-
gmpp.-----

Det kan inte heller uteslutas att förändringen kan få icke önskvärda
effekter genom att bärkraftiga kombinerade jord- och skogsbruksföretag,
som ett resultat av tillfälligt härda slutavverkningar, för lång tid kan bli
utan nämnvärda inkomster från skogen.

Som negafiv följd av den föreslagna ändringen av ransoneringsreglerna
måste även den tröskeleffekt ses, som uppstår vid den arealgräns där
reglerna vinner tUlämpning.

De här nämnda olägenheterna kan lindras om den nuvarande spärregeln att slutavverkning inte får företas om mer än 50% av arealen består av kalmark eller skog som är yngre än 20 år även i fortsättningen får gälla alla bmkningsenheter med en produktionsförmåga om minst 100 m'sk. Skogsstyrelsen anser att ransoneringsreglerna bör utformas i enlighet härmed.

Avverkningsskyldighet.-- Den föreslagna lagändringen måste noga

övervägas från principieU utgångspunkt. Effekterna på samspelet mellan de skogspolitiska medlen och marknadskrafterna bör tas in i en sådan bedömning. Det mäste särskilt beaktas att de föreslagna reglerna medger den flexibilitet som många gånger är en fömtsättning för ett rationellt handlande inom det mindre skogsbmket. Risken för normbildning eller anpassning fill lagens minimikrav måste också beaktas.

----- Från samhällets synpunkt talar--- starka skäl för att det

viktigaste skogspolifiska medlet - skogsvärdslagen - pä ett verksamt sätt görs användbart för att bidra till att ett av de vikfigaste målen i skogspolifiken, nämligen virkesförsörjningen, verkUgen kan uppnås. Under förutsättning att krav på rättssäkerhet, flexibilitet och praktisk tillämpbarhet kan tillgodoses kan skogsstyrelsen för sin del inte annat än tUlstyrka att regler om direkt avverkningsskyldighet införs i skogsvårdslagen. Skogsstyrelsens ställningstagande grundar sig på den bedömningen att en sådan regel inte får negativa konsekvenser vare sig beträffande samspelet med marknadskrafterna eller i form av icke önskvärd normbildning.

-------- Skogsstyrelsen ifrågasätter om inte 1 § skogsvårdslagen bör änd
ras så att kravet på tillvaratagande av virke kommer till uttryck också i
denna portalparagraf

Vad-------- angår nivån på avverkningsskyldigheten anser skogsstyrel
sen i likhet med utredningen att hälften av den möjUga avverkningen syns
lämplig. Ett sådant krav träffar endast verkligt passiva skogsägare och är
samfidigt enkelt att förstå.

----- skogsstyrelsen är helt enig med utredningen om att lagen skall

gälla generellt. Detta innebär ocksä att efterlevnaden av den föreslagna
bestämmelsen i all väsenfiighet måste bygga på skogsägarnas frivilliga
medverkan. En minimiavverkningsskyldighet som förutsätter skogsvårds
styrelsens beslut i varje enskUt fall blir ineffektiv och dessutom dyrbar.
Skogsvårdsorganisationens insatser måste, i samverkan med skogsbrukets
företrädare, inriktas på en aktiv rådgivnings-och informationsverksamhet
------ . En akut virkesbristsituation får inte leda till ett tryck pä skogs
vårdsstyrelsen att, utan erforderliga resursförstärkningar använda sina
offentliga resurser för att i enskilda fall tvinga fram avverkning.

Skogsstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på att den av utredningen
föreslagna nya lydelsen av 14 § skogsvårdslagen har fått en utformning som
står i strid med avsikten bakom bestämmelsen. Av den föreslagna

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 50

lagtexten följer att regeringen eller myndigheten i tillämpningsföreskrifter
till lagen kan skärpa kravet på avverkningsskyldighet. Det är således
nödvändigt att 14 § erhåller en annan lydelse.

Såvitt skogsstyrelsen kunnat utläsa av den aktuella förändringen av 14§ anser utredningen att underlåtenhet att avverka skall kunna leda till ett föreläggande enligt 24 § och i sista hand till ett utförande på den enskildes bekostnad. Så som 27 § 2 nu är formulerad blir dock även underlåtenheten straffbar vilket inte synes ha varit utredningens mening. Inte heller skogsstyrelsen anser att avverkningsskyldigheten bör straffsanktioneras. 27 § 2 bör därför ändras i enlighet härmed.

------ Den nya avverkningsskyldigheten medför dock krav på uppfölj
ning av egentligen samma art som för ransoneringen. Dessutom utökas
uppföljningen att gälla även små bmkningsenheter under 100 m'sk produk
tionsförmåga för vilka uppföljning av ransonering aldrig varit aktuell. Med
det här sagda som bakgrund vill skogsstyrelsen förutskicka att ett stort

uppföljningsarbete blir följden av den föreslagna lagstiftningen. Om

bmkningsenheter med en produktionsförmåga på högst 100 msk undantas leder detta fill en väsentlig lättnad i fillsynen då inte mindre än 45% av enheterna tillhör denna storleksgmpp. Arealmässigt bortfaller däremot endast 10% av privatskogen. Det kan vidare förväntas att avvikelser från den angivna schablonen blir mer frekventa på de allra minsta brukningsenheterna. Detta beror bla på att en 10-årig avverkningsperiod kan vara för kort för åtskilliga av de allra minsta bmkningsenheterna. Skogsstyrelsen föreslår därför att bmkningsenheter med en produktionsförmåga pä högst 100 m'sk undantas från reglerna om avverkningsskyldighet.

De avverkningsperioder som enligt föreskrifter fill skogsvårdslagen gäller för ransoneringsbestämmelsernas tillämpning räknas alla från den 1 januari 1980. Utredningen har föreslagit.att avverkningsperioderna vad gäller avverkningsskyldigheten skall räknas från den 1 juli 1977. Motiv för detta är att bestämmelsen så snart som möjligt skall vinna tillämpning, för de brukningsenheter som har en 5-årsperiod i stort sett omedelbart. Även om skogsstyrelsen i och för sig förstår ett sådant synsätt vill styrelsen främst med hänvisning till de praktiska konsekvenserna av att ha olika periodfider avstyrka detta förslag. Önskemålet om enkelhet tillgodoses bättre om samma fidpunkt gäller beträffande både ransoneringsreglerna och avverkningsskyldigheten.

--- Det är----- realistiskt anta att mätbara effekter av den nya

bestämmelsen knappast är att vänta förrän efter några år. Som en följd av det här sagda ter det sig inte heller lämpligt att, som utredningen föreslagit omedelbart efter den 1 juli 1982 besluta om föreläggande att avverka även om tiden för utförandet sätts till tre är som också föreslagits.

--- Det måste---- kraftigt understrykas att en begränsning av

slutavverkningsmöjligheten, t ex i det fall mer än 50% av brukningsenhe-tens mark är bevuxen med skog yngre än 20 år -I- kalmark, sätter avverkningsskyldigheten ur spel. En avverkning i syfte att uppfylla avverkningsskyldigheten skall heller inte kunna åberopas för att undgå åtal för brott mot 12 eller 13§§. Eventuellt borde det klart utsägas i lagtexten att med möjlig avverkning menas sådan som är fillåten enligt 12§, 13 § och 14§ andra stycket 2.

Prop. 1981/82:177 51

Ett problem av i allmänhet liten praktisk betydelse är om röjning skall få inräknas i utförd avverkning. Med hänsyn till att utvecklingen under senare år lett tUl att man i ökad utsträckning kan tillvarata röjningsvirke menar skogsstyrelsen att röjningsutfallet bör få inräknas.

Vad gäller tillämpbarheten av den schablon som virkesförsörjningsutredningen anvisat vill skogsstyrelsen först instämma i utredningens slutsats att ytterligare utvecklingsarbete erfordras för att schablonen skall ge ett godtagbart resultat. Med nuvarande utformning ger den för högt avverkningskrav för bmkningsenheter med ingen eller ringa tillgång på äldre skog medan kravet i vissa andra faU blir alldeles för lågt.

Vidare mäste ansträngningar göras för att sä långt möjligt göra schablonens användning begriplig för flertalet skogsägare.

Om ett föreläggande om avverkning blir aktuellt anger utredningen som en vägledning att tiden för utförandet, om inte särskilda skäl föreligger, bör sättas till ett år. Det förefaller skogsstyrelsen som om denna tidsrymd, trots att det här är fräga om en underlätenhet, ändå inte så sällan kan

komma att upplevas som oskäligt kort. Sätts tiden generellt så kort

som ett år då avverkningsskyldighet föreligger kan man inte utesluta att de organisationer som tillhandahåller avverkningsservice och framför allt de som köper rotposter ibland får en alltför kort planeringshorisont. Det kan också finnas behov av att låta den enskilda skogsägaren anpassa avverkningstidpunkten med hänsyn till den variation i efterfrågan på virke som beror på konjunktursvängningar.

---- Skogsstyrelsen har funnit att förslaget är behäftat med en del

tekniska olägenheter. andra tänkbara förslag till lösningar. Avverk
ningsskyldigheten uttrycks där dels som skyldighet att företa tidig gallring,
dels som skyldighet att utföra slutavverkning på viss areal. Skogsstyrelsen
vill förorda att avverkningsskyldigheten, om den införs i skogsvårdslagen,
utformas i linje med dessa förslag.

Skogsstyrelsen anser att man kan överväga om inte en temporär gall
ringsskyldighet bör införas. Den skulle endast gälla tidig gallring i skog där
produktionen av värdefuUt virke väsentligt hämmas om gallring uteblir och
den skuUe kunna begränsas gälla i tio år pga att röjningsskyldigheten
framöver bör medföra ett bättre utgångsläge.

Införandet av en gallringsskyldighet mofiveras främst av långsiktiga skogsskötselskäl. De virkesmängder som kan komma fram till följd av bestämmelsen kan inte på något avgörande sätt förbättra råvamförsörj-ningen även om ett värdefullt tillskott fill massaindustrin kan förväntas. Skall man genom lagstiftning skapa garantier för att det frän varje brukningsenhet levereras en virkesmängd som åtminstone motsvarar hälften av den möjliga avverkningen måste ytterligare krav ställas. Det som då enligt skogsstyrelsens mening ligger närmast till hands är att reglera slutavverkningens storlek. Skyldighet att slutavverka kan nämligen uttryckas som en minsta arealandel som måste avverkas. Förslaget innebår därmed, jämfört med utredningens förslag, att skyldigheten för den enskilde blir lättare att förstå. Samtidigt uppstår väsentliga förenklingar i uppföljnings- och bevishänseende. Den minsta och högsta avverkning som föreskrivs med stöd av 14 § blir uttryckt i samma sort.

Prop. 1981/82:177 52

---- Avverkningsskyldigheten bör läggas på en nivå som motsvarar

halva normalytan. Normalytan beräknas på det sätt som nu anges i före
skrifter till 14 § skogsvårdslagen---- .

------ Finns skogsbruksplan kan den faktiska skyldigheten lätt beräk
nas. På de bmkningsenheter där skogsbruksplan saknas kan uppgift om
den produktiva arealens storlek och godhetsklassen från fastighetstaxe
ringen ge skogsägaren vägledning om den minsta slutavverkning som skall
företas.---

KontroU av efterlevnaden kan nästan helt gmndas på de avverkningsanmälningar som skogsägarna skall lämna in till skogsvärdsstyrelsen.

Övrigt.---- Avsikten med bestämmelserna i 19 § andra stycket kan

inte ha varit att - såvitt avser återväxtåtgärder - endast lämna utrymme för vad som i realiteten är råd och anvisningar. Det är heller inte till gagn för det allmänna rättsmedvetandet om återväxtföreskrifter meddelas som inte har någon rättslig effekt.

Mot bakgmnd av det-- anförda föreslår skogsstyrelsen att 24 §

Qärde stycket skogsvårdslagen erhåUer följande lydelse:

"Underlåter någon att efterkomma föreläggande, eller beslut enligt 19§ andra stycket, får fillsynsmyndigheten förordna att åtgärden skall vidtas pä den försumliges bekostnad",

---- Därmed återställs skogsvårdsstyrelsens möjlighet att föranstalta

om återväxtåtgärder till vad som gällde enligt 1948 års lag.

En av ledamöterna i skogsstyrelsen (Schotte) anför i reservation: Jag delar de gmndläggande värderingar i denna fråga som uttrycks i betänkandet. Jag avstyrker dock att regler om avverkningsskyldighet införs och förordar i stället för att uppnå det syfte som utredningen eftersträvat att regler om obligatoriska skogsbruksplaner införs med krav på att dessa skaU följas beträffande avverkningsrekommendationer.

Två av ledamöterna i skogsstyrelsen (Eriksson och Jonasson) anför i reservation: Vi avstyrker att regler om avverkningsskyldighet införs i skogsvårdslagen. Det är en lösning som endast kommer att ge ett obetydligt tillskott av virke men ändå medföra en omfattade och dyrbar administration. Man bör i stället avvakta den nya. skogsvårdslagens fortsatta tillämpning.

En av ledamöterna i skogsstyrelsen (Lorentzon) anför i reservation: Beträffande förslaget till ändring av skogsvårdslagen som innebär införande av en avverkningsskyldighet avstyrker jag detta på följande gmnder. Förslaget torde endast innebära små effekter pä virkesutbudet men ändock låsa betydande personella resurser hos skogsvärdsorganisationen som därigenom får minskade möjligheter till produktiva insatser. På gmnd av de betydande svagheter som finns i schablonmodellen ökar risken för felaktiga beslut och därigenom många besvärsärenden. Att som föreslås i yttrandet dela upp avverkningsskyldigheten i en gaUringsdel och en slutavverk-ningsdel ökar enligt min bestämda uppfattning den administrativa belastningen. Dessutom finns en risk att en dylik konstruktion får en hämmande effekt på slutavverkningsbenägenheten.

Jag biträder helt syftet att en skogsägare skall utnyttja markernas produktionsförmåga på acceptabeh sätt vilket även innebär en lämplig avverkning. Enligt min uppfattning finns emellertid i gällande skogsvärdslag i stort sett de medel som behövs för att garantera en uthållig och hög skogsproduktion.

En av ledamöterna i skogsstyrelsen (Fransson) anför i reservation:

Prop. 1981/82:177 53

---- oaktat en avverkningsskyldighet införs i skogsvärdslagen kvarstår

behovet av obligatoriska skogsbruksplaner i enlighet med ledamoten Schottes förslag för att åstadkomma en bättre virkesförsörjning till industrin.

6.7 Statens naturvårdsverk: I fråga om ändring av 6§ och 14 § skogsvårdslagen samt 14 § skogsvårdsförordningen fillstyrker verket de föreslagna ändringarna — men anser att förslagen bör kombineras med föreskrifter om

ökat hänsynstagande tUl naturvårdsintresset-- . Naturvärden

bör---- i samband med att förslagen genomförs, tilldelas ökade resurser

för att göra det möjligt att bevaka och säkerstäUa objekt av intresse och värde för naturvården.

6§.---- Trots att bestämmelsen endast ger skogsvårdsstyrelsen en

möjlighet att ingripa- men inte tvingar till akfivhet kan skärp
ningen av lagen pä denna punkt medföra risk för konflikter med natur
vårdsintresset.

---- Riksdagen bör enligt naturvårdsverkets mening föreslås fatta

sådant beslut att skogsstyrelsens anvisning vid denna paragraf om hänsyn till naturvårdsintresset blir en tvingande föreskrift.

Ransonering.---- Förslaget — i kombination med förslagen om änd
ring i skogskontolagen — ger fömtsättningar för en snabbare avveckling av
den slutavverkningsbara skogen på småfasfigheterna och därmed en
minskning på kort tid av andelen äldre skog i landet med dess förekomster
av skyddsvärda miljöer och organismer.

Det är därför nödvändigt att vid förslagets genomförande skärpa föreskriftema om hänsyn tUl naturvårdsintresset vid slutavverkning av skog.

Avverkningsskyldighet.- Bestämmelsen kan medföra allvarliga

konflikter med naturvärdsintresset, samtidigt som den torde komma att medföra mycket betungande administration.

I förhållande till landets totala avverkning berörs endast små arealer och kvantiteter. På dessa begränsade arealer återfinns emellertid ofta bestånd av intresse för naturvården. På brukningsenheter där skogsbruksaktiviteten varit låg under längre tid kan förhållanden av stort intresse för naturvården ha utvecklats, t ex intressanta urskogsartade beståndstyper, betydande förekomster av skyddsvärda växt-eller djurarter etc.

Riksdagen bör föreslås fatta sådant beslut att därav framgår att vid tillämpningen av denna bestämmelse jämte tillhörande bestämmelser i skogsvårdsförordningen sårskild hänsyn skall tas till naturvårdens intressen.

6.10--------------------------------------- Statens industriverk: Avverkningsskyldighet. Det är

tveksamt om detta förslag leder till ökad avverkning under 1980-talet. På längre sikt torde det dock ha en sådan effekt.

Principiellt anser dock industriverket att ekonomiska incitament är att
föredra framfor tvångsåtgärder.

6.11 Domänverket: 6§. Domänverket tillstyrker ändringen men bedömer
att den får mycket liten betydelse för virkesutbudet.

Ransonering.----- Förslaget tillstyrkes då det bedöms öka avverk
ningsbenägenheten och underlätta det administrativa arbetet för skogs-
vårdsstyrelsema. Verket anser att en ännu högre gräns bör övervägas.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 54

Avverkningsskyldighet. Av de i utredningen redovisade exemplen

framgår att för den enskilda fastigheten kan avvikelsen vara stor mellan beräknad och verklig avverkningsmöjlighet.

Även om avverkningsplikten sätts till 50% av den beräknade, kommer troligen en rad överklaganden. En del skogsägare, som i dag inte avverkar alls, kommer att tvingas till en viss avverkning. Å andra sidan kan vissa skogsägare komma att sänka sitt virkesuttag. Verket anser det inte osannolikt att den totala effekten för det privata skogsbruket kan bli motsatt den eftersträvade.

Förslaget avstyrkes dels av detta skäl, dels med hänvisning till det osäkra underlag som fastighetstaxeringen ger.

Verket föreslår i stället aU krav på skogsbruksplaner eller motsvarande införs för alla fasfigheter utöver en viss minimistoriek. Enligt verkets bedömning kommer ett sädant underiag att stimulera mänga enskilda, idag passiva skogsägare, till efi aktivare skogsbruk, vilket direkt skulle öka avverkningsbenägenheten. Skogsbruksplanerna skulle också, i den män akfiviteten trots allt inte ökar, kunna vara ett bäfire underiag för eventuellt kravställande frän samhället.

6.12 Hovrätten för nedre Norrland: Utredningens förslag beträffande re
produktionsplikten enligt 6§ skogsvårdslagen får anses mofiverat från
skogsvårdssynpunkt och tillstyrks av hovrätten.

Även förslaget rörande ransonering av slutavverkningsskog på mindre fastigheter fillstyrks av hovrätten. Den föreslagna ändringen torde i vart fall medföra administrativa fördelar.

Den av utredningen föreslagna regeln om avverkningsskyldighet har som främsta syfte att öka skogsindustrins tillgång på råvara. Den föreslagna regeln torde knappast kunna sägas vara motiverad från skogsvårdande synpunkter. Den har snarare karaktären av beredskapslagstiftning. Med hänsyn härtill anser hovrätten att den föreslagna regeln inte har sin plats i ett regelsystem som uttrycker samhällets minimikrav på skogens skötsel.

Inte heller i sak vill hovrätten tillstyrka införandet av den föreslagna regeln. Det framstår enligt hovrättens mening som tveksamt humvida det intrång i den enskildes handlingsfrihet och de administrativa resurser samt kostnader som ett införande av regeln skulle kräva står i rimlig proportion till regelns effekt. I sistnämnda hänseende saknas dessutom analyser.

6.13--------------------------- Kammarrätten i Sundsvall: 6#. SåviU kammarrätten kan bedö
ma finns det skäl att slopa kravet på att den låga fillväxten skall vara
orsakad av röta eller självgallring. En sädan utvidgning kan dock knappast
antas medföra ökade avverkningar av någon större omfattning.

Ransonering. Utredningens förslag angående ransonering av slutavverkningsskog pä mindre fastigheter tillstyrks av kammarrätten. Det är svårt att avgöra vilken inverkan den föreslagna utvidgningen kan få på avverkningarna. Ur administrafiv synpunkt torde den föreslagna ändringen få gynnsamma konsekvenser.

Avverkningsskyldighet.- Det kan förvisso, som utredningen visat,

finnas behov av en bestämmelse av detta innehåll för att man skall komma åt de skogsägare, som aldrig avverkar eller som avverkar sällan eller i alltför liten omfaUning. Den föreslagna minimikvanfiteten förefaller försiktigt tilltagen. I och för sig kan den föreslagna ordningen förefalla vara utformad på ett nöjaktigt sätt.

Prop. 1981/82:177 55

Kammarrätten anser dock att man kan göra flera invändningar mot förslaget i denna del. För det första är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att avverkningskravet blir riktigt bestämt. Utredningen föreslår en schablonberäkning med hjälp av de uppgifter om skogstillståndet pä en bmkningsenhet, vilka ligger till gmnd för taxeringsvärdet. Häremot kan invändas, att dessa uppgifter ofta är mer eller mindre osäkra. Nästan undantagslöst gmndas de på iakttagelser, som gjorts av vederbörande

skogsvårdskonsulent, som biträder fastighetstaxeringsnämnden.

man kan inte begära, att alla skogsvårdskonsulenter har säker kännedom om skogstillståndet på samtliga bmkningsenheter inom distriktet. Det bör vidare beaktas, att man vid fastighetstaxeringen beräknar virkesförrådet utan hänsyn till att större eller mindre kvantiteter av den rotstående skogen på fastigheten måhända sålts på rot redan före fastighetstaxeringen. Därav följer, att de uppgifter som ligger fill grund för taxeringsvärdet, kan vara grovt missvisande.

Vidare bör påpekas, att det måste bli ett både tidsödande och kostsamt arbete att bestämma avverkningskravet för alla skogsfastigheter i landet. Det förutsätter mycket god kännedom hos den som skall fastställa avverkningskravet för en större brukningsenhet, uppdelad på ett antal olika

skiften--- . Olika meningar kan vidare föreligga när det gäller att avgöra

vad som i skogsvärdslagens mening skall anses utgöra bmkningsenhet.

---- Det kan vidare antas att arbetet försvåras, om en bmkningsenhet

uppdelas mellan flera ägare. Även vid tillskottsförvärv och delavyttringar liksom vid allframtidsupplåtelser av skog, mark för t ex vägar, kraftledningsgata och annat ändamål kan omräkningsförfarandet bli omständligt

---- . Även ändringar av fasfighetstaxeringens uppgifter om virkesfill-

gång kan ske efter besvär över fastighetstaxeringen.

Med det anförda vill kammartätten ifrågasätta, om det föreslagna sättet att bestämma avverkningskravet verkligen är tillfredsställande. Det kan på goda gmnder fömtsättas, att en skogsägare som är ovillig att avverka - av skatteskäl eller andra skäl — kommer att kunna försvåra och fördröja arbetet t ex genom att överklaga till högre instanser. Det kan inte uteslutas, att antalet besvärsärenden av denna art blir betydande.

---- Är det---- rimligt att tvinga honom att avverka, kanske med

föriust?

Ytterligare ett skäl att ställa sig avvisande till förslaget i denna del är att det — såsom kammarrätten tidigare påpekat — kan ifrågasättas om nedgången i avverkningarna verkligen är varaktig.

---- Med det sagda vill kammarrätten peka pä att det kan bli ätskilliga

besvärliga avvägningsfrågor för skogsvårdsmyndigheterna. Det förefaller
ovisst, om skogsvårdsstyrelserna har tillgång till personal som på ett
tillfredsställande sätt kan bemästra alla svårigheter som kan uppstå.

Enligt utredningen skall ett fastställt avverkningskrav följa fastigheten och ett föreläggande riktas mot den som äger skogen när föreläggandet utfärdas. Användes därvid vite, torde detta icke kunna utdömas, om skogsägaren överlåter fastigheten.

Med hänsyn till de invändningar som kan göras mot förslaget anser sig kammartätten icke kunna tillstyrka att det genomförs.

Om den föreslagna ändringen genomförs, viU kammarrätten anföra föl
jande. --- Enligt kammarrätten kan lagtextens uttryck "åtminstone"

tolkas så att avverkningskravet kan sättas tiU minst hälften. Detta torde inte vara utredningens avsikt. Uttrycket ätminstone bör därför utgå.

Prop. 1981/82:177 56

6.14------------------------------ Sveriges lantbruksuniversitet: 5 §. Pågående studier indikerar

att arealerna 5§3-skog i form av behandlingsenheter, trots utförda reduktioner, kan ha överskattats.

6 §.--- Detta är en riktig åtgärd som ligger i linje med den fastställda

skogspolitiken. Utredningen påpekar helt riktigt att effekten på virkesutbudet av denna ätgärd troligen är försumbar.

Ransonering.----- Utredningen har enligt styrelsens mening ej till
räckligt analyserat konsekvenserna av den ändrade gränsen. Vad händer
tex om antalet skogsägare, som ej är beroende av jämna skogsinkomster,
blir allt större samfidigt som lönsamheten i skogsbmket tillfälligtvis eller
under en längre period blir mycket hög?

Avverkningsskyldighet.- Det saknas överslagsberäkningar över

hur avverkningsskyldigheten skuUe ha påverkat virkesutbudet om alla
"inaktiva" skogsägare hade fullgjort sin avverkningsskyldighet enligt ut
redningens förslag.

---- Vi frågar oss--- om det är rimligt att det schablonberäknade

avverkningskravet på den enskilda fastigheten kan vara 2-3 gånger högre

eller lägre än ett krav beräknat med bättre dataunderlag. I och för

sig skall det kontrolleras att schablonen ger rimliga resultat innan föreläggande om avverkning ges, men risken är uppenbar att tilltron till hela systemet äventyras pga de stora enskilda avvikelserna. Problemen med schablonmetoden beror huvudsakligen pä att varken ålder eller bonitet beaktas i metoden.

6.15---------------------------- Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt länsstyrelsens uppfatt
ning är det angeläget att skogsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med
naturvårdsverket meddela föreskrifter till skogsvårdslagen som ger möjlig
het fill undantag från skyldigheten att avverka skog eller plantera igen
öppna marker i de fall starka natur- eUer kulturvårdsskäl talar mot dessa
åtgärder.

Genom att upprätta naturvärdsinriktade skogsbmksplaner kan en

för samhället lämplig avvägning göras mellan skogsbrukets och naturvårdens intressen. Skogsvårdslagen bör dock inte hindra frivilliga, önskvärda naturhänsyn som går längre än de allmänna hänsynsregler som finns angivna i skogsvårdslagens 21 §.

---- Skulle utredningens förslag om avverkningsskyldighet godtas

utan inskränkningar, innebär detta att det blir mycket svårt att tillgodose storstadsbornas behov av tilltalande ströv- och rekreationsområden.

---- Det är ofta befogat att här medge en längre överhållning av gamla,

för friluftslivet attraktiva skogsbestånd än som är motiverat ur virkespro
duktionssynpunkt. - Enligt länsstyrelsens mening bör det finnas rela
tivt generösa dispensmöjligheter för detta ändamål.

6.16-------------------------------- Länsstyrelsen i Kronobergs län: 5 § 3. Avvecklingen av lågpro
ducerande bestånd kan delvis komma i konflikt med naturvårdsintressen.
Framför allt kan ädla lövskogar i södra Sverige hotas. Avvecklingspro
grammet bör därför genomföras på ett sätt som är acceptabelt även från
naturvårdssynpunkt. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla att
den utredning om behovet av särskUd lagstiftning fill skydd för ädla löv
skogar, som naturvårdsverket i samråd med bl a skogsstyrelsen genomför
på regeringens uppdrag, snarast bör slutföras.

6§.------ Även med denna ändring kommer dock 6§ enligt länsstyrel
sens mening att i stort sett vara utan betydelse för avverkningsnivän i

Prop. 1981/82:177 57

Kronobergs län. Bestämmelsen bör liksom hittUls endast ta sikte pä fall som närmar sig vanvård.

Ransonering.--- Länsstyrelsen tillstyrker förslaget, eftersom en

sädan ätgärd bör underlätta administrationen av paragrafen.

Avverkningsskyldighet.-- Länsstyrelsen avstyrker förslaget om av
verkningsskyldighet, eftersom lagbestämmelsen med stor säkerhet kom
mer att få ytterst marginell påverkan på den ärliga genomsnittliga avverk
ningsnivån. Denna uppfattning gmndas bland annat på det förhållandet att
det är betydligt fler skogsbrukare som avverkar över 50 procent än under.
Vidare kommer åtgärden inte att svara mot den administrativa apparat som
lagens genomförande och efterlevnad kräver. Som utredningen påvisat
finns det ett starkt samband mellan lönsamhet i skogsbruket och benägen
heten att avverka. Den höga marginalskatten utgör härvid ett stort hinder
för ökade avverkningsvolymer.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen i Kronobergs län (Andersson, Johansson, Nicklasson, NUsson, Persson och Sandström) anser det vara principiellt riktigt att skyldighet att avverka står angivet i skogsvårdslagen, eftersomn skogspolitiken inte enbart syftar till att producera växande skog utan har som huvudsyfte att få fram virke ur skogen. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget om avverkningsskyldighet enligt utredningens förslag.

6.17----------------------------- Länsstyrelsen i Kalmar län: 6§. Länsstyrelsen instämmer i

detta förslag, eftersom den nuvarande formuleringen av paragrafen leder till att den nästan aldrig kan tillämpas.

Ransonering.---- Länsstyrelsen instämmer i detta förslag. Länssty
relsen har i tidigare skrivelse tiU skogsstyrelsen begärt att få höja gränsen
tiU 500 msk per år.

Att "uppsparad" avverkning inte får tillgodoräknas följande period verkar onödigt återhållande på avverkningarna, specieUt på större fastigheter, där hela årsytor kan förloras, om man vill utnyttja konjunkturlägen. Denna tillämpningsregel bör därför mildras.

Avverkningsskyldighet.- Pga att en tillförlifiig schablonberäkning

av avverkningsskyldigheten i de enskUda faUen inte finns att tillgå och utsikterna att åstadkomma en sådan är små, och genom den höga, ryckiga arbetsbelastningen på skogsvårdsstyrelserna med åtföljande resurskrav, som blir svåra att tillgodose, anser länsstyrelsen inte att en avverkningsskyldighet bör införas. Andra möjligheter att åstadkomma en ökning av avverkningarna måste först prövas.

6.18-------------------------- Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Dä nu en massiv insats planeras för att ta i anspråk de dåligt utnyttjade 5:3-skogarna är det viktigt att samtidigt de andra samhäUsintressen som berörs av åtgärderna tas till vara. Parallellt med eller som ett led i den översiktliga skogsinventeringen bör sålunda inventeringar av skyddsvärda 5:3-beständ göras. Länsstyrelsen anser det angeläget att resurser för sådana inventeringar tillförs länsstyrelserna.

Med hänsyn till naturvårdsintresset framstår det vidare som angeläget att bringa klarhet i vilka förändringar i sammansättningen av fauna och flora som en storskalig avverkning av de lövdominerande 5:3-bestånden kan medföra, liksom om konsekvenserna på de försumingskänsliga ekosystemen av denna avveckling av lövskog. Dessa frågor bör närmare studeras av naturvårdsverket eUer lantbmksuniversitetet.

Prop. 1981/82:177 58

6.19 Länsstyrelsen i Värmlands län: 6 §. Utredningens förslag kan

länsstyrelsen i princip tillstyrka. anser dock länsstyrelsen att en

sädan utveckling samtidigt mäste balanseras av kraftfulla åtgärder för att tillgodose naturvårdens och friluftsUvets intressen.

Ransonering. Länsstyrelsen tillstyrker den föreslagna justeringen

av den undre gränsen för tillämpning av bestämmelserna om ransonering
av slutavverkningsskog.

Avverkningsskyldighet.- Om det bedöms nödvändigt för att uppnå

en fillräcklig avverkningsnivå godtar länsstyrelsen att en bestämmelse om avverkningsplikt av den föreslagna modellen förs in i SVL. Hur stor nettoeffekten av bestämmelsen blir på avverkningarna kan knappast beräknas på förhand men genom att den är genereU kommer den att nå en del skogsägare som inte kan påverkas på annat sätt samt tvinga dessa fill

ökade avverkningar och ett aktivare skogsbmk. Den föreslagna

bestämmelsen är relativt enkel och entydig för den enskUde skogsägaren. Övervakningen kan vidare ske inom ramen för den typ av verksamhet som skogsvårdsstyrelserna redan bedriver. Det är dock nödvändigt att de ökade kraven på skogsvårdsstyrelsen också följs upp med motsvarande resurser.

Den föreslagna nivån för avverkningskravet är enligt länsstyrel
sens mening en lämplig avvägning mellan å ena sidan behovet av att få upp
avverkningarna och å andra sidan de svårigheter som hänger samman med
schablonmässig beräkning av avverkningsmöjligheterna samt det angeläg
na i att värdefulla bestånd för högkvalitativt sågtimmer byggs upp. Läns
styrelsen vill i detta sammanhang också peka på en annan faktor som talar
för att gränsen för avverkningsplikten inte skall sättas alltför högt, nämli
gen den möjlighet enligt skogsvårdsförordningen som finns att, vid större
investeringar som har långsikfig betydelse för jord-eller skogsbruket på
fastigheten, göra större avverkningar pä en fastighet än vad ransonerings
bestämmelserna normalt tillåter. För kombinerade jord-och skogsbmk
kan den skogliga delen av verksamheten genom möjligheten att bygga upp
virkesförråd för användning vid sådana tillfällen i mänga fall fä ett väsent
ligt större ekonomiskt värde än vad som framgår av redovisningar av
stafistiska genomsnitt.

---- avverkningsperioderna bör sammanfalla med gällande perioden i

14 § SVL och alltså bör börja 1980 i stället för 1977 som utredningen

föreslagit.--- Länsstyrelsen anser att avverkningsplikten i första hand

skall gälla slutavverkningsskog.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen i Värmlands län (Carldén, Hult, Jonasson, Junzell, Knutson och Nilsson) anför i reservation: Vi avvisar tanken på avverkningsskyldighet som innebär ingrepp i ägande och förfoganderätten över den egna skogsmarken.

Fyra tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck, Davidsson, Lindskog och Wirén) anför i särskilt yttrande: Länsstyrelsen viU härvid också framhålla den principiella skillnaden mellan förslaget om att en bestämmelse öm avverkningsplikt förs in i skogsvårdslagen mot utredningens övriga förslag. En bestämmelse om avverkningsplikt är generell och tvingande medan de övriga förslagen bygger på ett decentraliserat beslutsfattande. Länsstyrelsen delar den uppfattning som också framgår av direktiven för utredningen att det i första hand är ätgärder av det senare slaget som skall vidtas.

De anser inte att de ökade kraven på skogsvärdsstyrelserna skaU följas upp med motsvarande resurser.

Prop. 1981/82:177 59

6.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: 5 § 3. Länsstyrelsen delar

uppfattningen om att avvecklingen av lågproducerande skogar är angelä
gen. ----

6§.----- Syftet var att bestämmelsen skulle gälla skogsbestånd som

vanvärdas. Länsstyrelsen anser liksom ((utredningen)) att denna karaktär bör bibehållas men har ingen erinran mot att lagte;iten ändras på föreslaget säU.

Ransonering.----- Länsstyrelsen anser liksom utredningen att en

----- höjning ((av ransoneringsgränsen)) kan ske utan att syftet med

ransoneringsbestämmelserna äventyras.------------ Detta innebär att

skogsvårdsstyrelsens tillsynsarbete kan omfördelas till angelägnare uppgifter.

Avverkningsskyldighet.--- Länsstyrelsen kan acceptera principen

om ett minimikrav pä avverkning, vilket bör vara så avvägt att det fär avsedd effekt och inte blir normgivande eller stör virkesprissättningen. Den föreslagna hälftennivån förefaller lämplig.

Länsstyrelsen kan tillstyrka att en schablonmetod används som i första hand kan tillämpas av skogsägaren själv och att han hos skogsvårdsstyrelsen skall kunna begära ett förhandsbesked.

Skogsvärdsstyrelsen bör - som utredningen föreslår - också ha rätt att medge undantag från avverkningsskyldigheten om kostnaderna för avverkning och därpå följande återväxtarbeten överstiger intäkterna sedan hänsyn tagits till utgående statsbidrag.

Länsstyrelsen finner det mindre lämpligt att ge bestämmelsen så stark

retroakfivitet.---- skogsägarna bör åtminstone ha minst ett är pä sig att

anpassa sig till den nya bestämmelsen. Under det året bör skogsvårdsstyrelsen, skogsägareföreningar och andra ha möjlighet att informera om de nya kraven. Avverkningsperioden bör tidigast räknas från 1 juli 1978 och samma tidpunkt gälla för enheter som har en 10-årig period.

Tre av ledamöterna och två av suppleanterna i länsstyrelsen i Västernorrlands län (Olsson, Norman och Molén resp. Lindström och Persson)

anför i reservation:--- Utformningen av avverkningsskyldigheten gör

att storskogsbmket och de akfiva jord- och skogsbrukarna knappast be
rörs. ----- Ålägganden kommer--- nästan helt att drabba de löntaga
re som bebor en fastighet med skog och som har förvärvsarbete utanför
fastigheten.

Utredningens förslag skulle innebära att om industrin av skilda anledningar inte vill köpa rotposter så kan löntagaren bli tvungen att lämna sitt ordinarie arbete för att göra virkesuttag oberoende av det ekonomiska resultatet.

En sådan lag skulle med rätta betraktas som en lag riktad mot en viss grupp. Länsstyrelsen kan inte biträda ett sådant förslag. Ingenting talar heller för att en byråkratisk reglering ger bättre anpassning av skogsuttagen till konjunkturerna än en marknadsmässig utveckling.

De bestämmelser som finns i skogsvårdslagen om skyldighet att utnyttja markens produktionsförmåga är tiUräckliga och väl avvägda.

6.21 Länsstyrelsen i Jämtlands län: 6 §. Länsstyrelsen kan tillstyrka den förändring av skogsvårdslagens 6§ som föreslås.

Prop. 1981/82:177 60

Ransonering.---- Sett mot bakgmnd av utredningens egen bedöm
ning att denna bestämmelse i lagen knappast utgjort något mera påtagligt
hinder mot avverkning, och mot de synpunkter av administrativ karaktär
som skogsvårdsstyrelsen anfört, tUl vilket yUrande hänvisas, bedömer
länsstyrelsen att den föreslagna ändringen av ransoneringsgränsen kan
vara tveksam i vissa avseenden.

Avverkningsskyldighet. Länsstyrelsen delar utredningens principiella

uppfattning att god skötsel av skog även inbegriper avverkning.

Mot bakgmnd av-- skogsindustrins utbyggnad med ett virkesbehov i

nivå med tUlväxten i våra skogar kommer det föreslagna kravet på skyldighet att avverka åtminstone hälften av det som är möjligt att bli aUtför lågt om skogsägarna i större omfattning av ett eller annat skäl anpassar sig till den nivån.

Ifall bestämmelsen om avverkningsskyldighet införs är det angeläget att skogsvårdsstyrelsen får de resursförstärkningar som den nya uppgiften

kräver--- . Beträffande vidare -. aspekter kring tillämpningen av

den föreslagna skyldigheten hänvisas fill skogsvårdsstyrelsens yttrande i dessa frågor. Så tex är det kraftigt retroaktiva ikraftträdandet, som föreslagits, ytterst tveksamt.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Jämtlands län (Cars) motsätter sig att en avverkningsskyldighet införs.

6.22 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är svårt att direkt bedöma

effekten av den föreslagna föreskriften om avverkningsskyldighet som utredningen slutligen föreslår. Länsstyrelsen har inga erinringar mot förslaget som sådant, inte heller när det gäller ändringen i §6 SVL eUer den föreslagna höjningen av ransoneringsgränsen fill 200 msk. De senare åtgärderna tycks dock få en begränsad effekt i praktiken. Länsstyrelsen vill understryka att om de föreslagna åtgärderna inte visar sig verkningsfulla måste man snarast överväga kraftigare påverkan från samhällets sida. Frågan om ekonomiska styrmedel bör då prövas på nyfi.

Det är enligt länsstyrelsens uppfattning självklart att de resurser skogs
vårdsstyrelsen behöver tiU följd av de föreslagna lagändringarna också
ställs till förfogande.-

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län (Larsson) anför i reservation: Föreskrifter om avverkningsskyldighet har en så blygsam målsättning som minst 50% av möjlig kvantitet. Skulle kommande avverkningar följa detta minimikrav kommer inte försörjningen av virke till skogsindustrierna att klaras, utan fortsatt import.

Totalinsatsen i skogsvården kommer också att bli för låg - en lämpUg gräns skulle ha legat vid 90 %.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län (Holmkvist) anför i reservation: Utredningen föreslår, så även länsstyrelsens majoritet, att lagstiftning skall införas om avverkningsskyldighet för skogsägare att avverka minst 50% av den beräknade totaU möjliga avverkningen pä en fastighet. Mot detta reserverar jag mig. Redan nu föreligger hinder för en ökad avverkning varför dessa hinder först bör undanröjas, i första hand en snar sänkning av marginalskatterna, alternafivt en höjning av de s.k. stimulansavdragen upp till 10-15%.

Redan nu föreligger möjligheter att i Nortbottens län öka uttaget av skog i inte ringa omfattning genom aU myndighetema använder sig av de lagar som redan finns. I första hand bör således skogsägare bofasta eller icke bofasta på fastigheten åläggas att följa skogsvårdslagsttftningen redan nu.

Prop. 1981/82:177 61

6.23 Allmänningsutredningen: för allmänningarna inte föreligger

något behov av lagbestämmelser som föreskriver avverkningsskyldighet

---- . Inte heller för många allmänningsdelägares del kan sådant behov

anses påkallat.

6.26---------------------------------- Centralorganisationen SACO/SR: 5 § 3. En stor del av denna

skog ligger på mark som av klimatiska skäl är svårföryngrad. För att skogen skall kunna avverkas krävs säkrare föryngringsmetoder. En ökad forskningsinsats rörande skogsförnyelse i hårda klimatlägen är således en fömtsättning för föreslagna avverkningar.

------ ParaUeUt med eller som ett led i den översiktliga skogsinvente
ringen bör--- inventeringar av skyddsvärda 5:3-bestånd göras.

Med hänsyn fill naturvårdsintresset framstår det vidare som angeläget att bringa klarhet i vilka förändringar i sammansättningen av fauna och flora som en storskalig avverkning av de 5:3-beständ som är lövdomine-rade kan medföra, liksom konsekvenserna på de försurningskänsliga ekosystemen av denna avveckling av lövskog.

6.27 Sveriges arbetsledareförbund: SALF är av den uppfattningen att det
är av avgörande betydelse att obligatoriska skogsbruksplaner genomförs
så snart det är tekniskt och administrativt möjligt. Detta för att få ett
kraftfullt styrinstmment för planläggningen av uttaget av skogsråvara för
industrin ufifrån rådande marknad och konjunktur.

SALF är vidare av den uppfattningen att skogsvårdsstyrelsen måste ges ökade resurser för att bistå och övervaka bestämmelsernas efterlevnad.

6.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: 6 §. LRF och SSR tillstyrker förslaget om en utvidgning av möjligheter att besluta om avverkning av mycket gammal skog, som växer dåligt, genom föreslagen ändring av 6§ skogsvårdslagen.

Ransonering. Vi accepterar den ändring i 14 § skogsvårdsförordningen som innebär att ransoneringen av slutavverkningsmogen skog ej tUlämpas pä fastigheter som har en årlig produktion av upp till 200 msk per år. Men vi anser att man i speciella fall kan försvara en högre nivå utan att det grundläggande syftet med ransoneringen berörs. Åtgärden är ett värdefullt led i en minskad detaljreglering.

Avverkningsskyldighet. Genom ett införande av en generell avverkningsskyldighet minskas både konkurrensen och fömtsättningarna för att via marknadsöverenskommelser åstadkomma en rimlig och riktig prisnivå. Mot bakgmnd av möjligheten att avverkningsskyldigheten höjs tUl att gäUa mer än hälften av möjlig avverkning accentueras dessa svårigheter.

Sett ur dessa aspekter och med hänsyn tiU virkesmarknadens centrala funkfion för virkesutbudet anser vi den inte tillräckligt belyst i utredningen.

Den schablonmodeU för fastställande av avverkningsnivån som utredningen redovisar medför klara svårigheter att skapa en rättvis fillämpning av avverkningsskyldigheten och risk för felaktiga beslut. Detta innebär därför att skogsvårdsstyrelserna måste avsätta tidsmässiga och personella resurser för en lagtillsyn, som inte är produkfionshöjande, i en sådan omfattning att insatser i skogsvårdande syfte blir lidande. Förslaget torde också endast medföra marginella effekter på virkesutbudet.

Virkesutbuden kan inte tvångsmässigt regleras utan hänsyn tUl en mark-

Prop. 1981/82:177 62

nadsekonomi som styrs av vår omvärld. Skogsindustrins beroende av snabba konjunkturförändringar och internationella marknadsförändringar är välkänt. Lika välkänt är att behoven av olika virkessortiment kan variera starkt mellan säsongerna och även inom en virkessäsong.

Det bör understrykas att avstyrkandet av generell avverkningsskyldighet enligt utredningens modell är betingat av anförda adminsitrativa och principiella betänkligheter. LRF och SSR biträder fullt ut den grundläggande tanken som förmodligen ligger bakom förslaget, nämligen att ägande av skogsmark medför stort ansvar att också avverka och bedriva god skogsskötsel.

Det är naturligt att skogsägare skalj avverka skogen i den omfattning som är lämplig, med hänsyn fiU skogstillståndet på hans bmkningsenhet, utifrån de ramar som skogsvärdslagen anger och den enskilde brukarens varierande situation.

Vi anser att den nuvarande skogsvårdslagen innehåller de resurser och medel som krävs för att uppfylla skogspolifikens mål men att det ännu, med hänsyn till den korta tid den tUlämpats, är för fidigt att analysera effekterna av lagen. Enligt vår bedömning finns främst i 5 § ett inslag som bör verka aktiverande på avverkningarna. TiUsammans med av VFU föreslagen ändring av 6§ och med de tvingande åtgärder som 7§ och 9§ föreskriver finns stora fömtsättningar för ökad aktivitet även bland hitfills "passiva" skogsägare.

Vi avstyrker därför utredningens förslag till avverkningsskyldighet.

6.31------------------------------------------ Skogsindustriernas samarbetsutskott: Ransonering. SISU hade

gärna sett att den höjning av gränsen för ransonering av slutavverkning
arna, som föreslagits höjts ytterligare till i varje fall 300 msk:s avkastning
per fastighet.-

Avverkningsskyldighet. Den komplettering av § 14 som föreslås kan på de skäl utredningen anför accepteras. Det kan betraktas som en brist i SVL att ingenting sägs som gör veterligt att god skogsvård kräver att skogen gallras när behov härav föreligger och slutavverkas när skogen är mogen

härför.--- Det är endast skogsägare som uppenbart vanvårdar sin skog

som kan riskera ett avverkningsåläggande genom den nya lagbestämmel
sen. --- Det är viktigt att lagändringen föregås av en omfattande infor
mation om motiv och innebörd. Den schablon för beräkning av minimiav-
verkning som utredningen framlagt bör överarbetas.

De skogsägareföreningsägda företagen kommer vad gäller förslaget om avverkningsskyldighet i skogsvårdslagen (§ 14) att framföra sina synpunkter genom annan remissinstans.

6.32----------------- Sågverkens råvaruförening: 6§. Råvamföreningen kan ansluta sig till
förslagen att ändra 6 § .

Ransonering. Vidare kan en höjning av gränsen för ransonering 14 § medföra välbehövlig förenklad administration.

Avverkningskyldighet. Däremot kan inte förslag om avverkningsskyl
dighet bifaUas.-- Möjlighet för skogsvårdsstyrelse att besluta om

avverkning för skog som ej utnyttjar markens avkastningsförmåga föreslås skärpas, vilket är fillräckligt för att tillgodose krav på tvångsföreläggande om avverkning av skog.

De redovisade virkesbalansema avser endast volymbalanser utan hänsyn fill avverkningsmöjlighetens fördelning på sortiment. En tvångsav-

Prop. 1981/82:177 63

verkning av privatskogsbmkets grovskogsförråd kommer att bli förödande för sågverkens långsikfiga timmerförsörjning. Tas dessutom i beaktande att timmerkvaliteten med nuvarande skötsel blir allt sämre kommer skogsbmkets ekonomiska resultat att påverkas negativt.

Skogsvårdsorganisationernas resurser bör koncentreras tiU uppföljning och förbättring av skogsvården. Eftersom ransoneringskravet i lagen föreslås mUdras, bör avverkningsanmälan kunna avskaffas. Den tillkom ju med anledning av risken för överavverkning i privatskogsbmket.

6.34 Virkesråden region 2 och 3: Virkesråden stödjer utredningens förslag
att i § 14 i skogsvärdslagen förändra ransoneringsbestämmelsen så att
gränsen höjs från 100 msk till 200 .

Virkesräden har däremot inte uppnått enighet beträffande införande av avverkningsskyldighet i skogsvårdslagen utan avstår ifrån ett ställningstagande.

Virkesråden bUräder utredningens övriga förslag inom skogsvärdslag-stiftningens områden såsom varande praktiska men bedömer inte att dessa ändringar innebär så starka tillskott av virke fill virkesmarknaden som utredningen ansett.

6.36 Svenska kommunförbundet: Avverkningsskyldighet. Styrelsen

anser att en sädan regel behövs. Undantag måste dock göras för sådana fastigheter som kommunerna äger i omedelbar närhet av tätorter och friluftsområden. Dessa fastigheter har som regel förvärvats anfingen för framtida exploatering eller för naturvårdens eller friluftslivets behov. Det kan inte vara rimligt att en kommun skall åläggas att avverka skog inom en fastighet som snart skaU exploateras eller som förvärvats av naturvårdsskäl.

Fyra ledamöter i Svenska kommunförbundet (Agius, Holst, Thomasson
och Zetterström) anför i reservation: Styrelsen anser att någon sådan regel
inte behövs.----

I sammanhanget vUl vi särskilt påpeka betydelsen av att sammanhängande partier av urskog sparas i sådan omfattning att garantier skapas för bevarande av sällsynta arter inom växt- och djurlivet.

Fyra ledamöter i Svenska kommunförbundet (Wallin, Davidsson, Elgfelt och Tengbom-Velander) anför i reservation: Vi ansluter oss till den reservation som anförts av Bo Lundgren i utredningen.

6.37 Sveriges häradsallmänningsförbund: för häradsallmänningarna

inte föreligger behov av lagbestämmelser, som föreskriver avverkningsskyldighet eller krav om obligatoriskt minimiuttag av fillväxten.

7 Beredskapslagstiftning för avverkning

7.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen har mot bakgmnd av att inget konkret

förslag om---- lagstiftning framlagts, inte heller känt behov att närmare

granska vad en sådan lagstiftning skulle innebära i olika avseenden.

Två aspekter, båda med stark anknytning till skogsvårdsorganisationens resurser och resursutnyttjande, skall dock kortfattat behandlas här.

För det första vill skogsstyrelsen med skärpa framhålla att krav som
riktas till skogsägare bör vara generella, dvs inte behöva fömtsätta skogs-
värdsstyrelsens beslut i vatje enskilt fall.

Prop. 1981/82:177 64

För det andra bör inte alltför stor tilltro sättas till att en snabb effekt skall uppstå i skogsbruket genom att regeringen beslutar att en beredskapslag skall träda i kraft. Det tar aUtid tid att förändra invanda arbets- och verksamhetsmönster. Att sätta igång arbetet med en beredskapslag - ett arbete som måste ha ganska stor omfattning för att det skall vara meningsfuUt — kommer att betyda förändrade arbetsuppgifter för en stor personalstyrka inom skogsvärdsorganisationen och sådana förändringar kan inte genomföras från en dag till en annan utan måste planeras ätminstone på ett halvt års sikt. Vidare måste kunskap om lagens tekniska delar och administrativa tUlämpning hållas vid liv även under perioder då den inte är i kraft om en någorlunda snabb igångsättning av verksamheten skall vara möjlig.

7.13 Kammarrätten i Sundsvall: Något behov av en särskild bered
skapslag vid sidan av dessa tvångsbestämmelser ((utredningens förslag))
kan icke föreligga.

7.17 Länsstyrelsen i Kalmar län: Utredningen intar en något försik
tig attityd till beredskapslagen och säger att den bara bör fillgripas i en
extraordinär situation dä andra till buds stående möjligheter är uttömda.
Länsstyrelsen intar samma ståndpunkt.

En positiv verkan, som en beredskapslag trohgen innebär, är att skogsägare inför risken att bli stämplade som icke skötsamma och därmed kan drabbas av beredskapslagen, skulle se till att skogarna blir bättre skötta redan nu.

7.19 Länsstyrelsen i Värmlands län: viktiga synpunkter att beakta

vid införandet av en- beredskapslag är den stora administration och

det mycket detaljerade kunskapsunderlag den skulle kräva, den bristande effekfivitet lagen skulle få eftersom den — även om beslutsfattandet organiseras på ett rationellt sätt - skulle få svårt att anpassa sig till de snabba förändringar som det normalt är på marknaden för skogsindustrins produkter. Den avverkningshöjande effekt som en beredskapslag skulle få torde dessutom i allt väsentligt redan komma att uppnås med de övriga förslag utredningen fört fram. Mot bakgmnd härav finner länsstyrelsen att en beredskapslag av det skisserade slaget inte bör införas.

7.32 Sågverkens råvaruförening: Sågverkens Råvaruförening avvisar för
slagen tiU beredskapslagstiftning för avverkningstvång av samma skäl som
anförts mot utredningens förslag till ändrad skogsvårdslag. Därutöver bör
påtalas den stora osäkerhet som vidhäftar beräkningen av avverkningsmöj
lighet för hela landet, ägarekategorier och enskUda fasfigheter.

8 Övrigt

8.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: skogsvårdsorganisationen

måste tUlföras ökade resurser för information och prakfisk rådgivning,

8.28 Tjänstemannens centralorganisation: TCO vill särskilt understryka, att skogsvårdsorganisationen måste ges de resurser som är nödvändiga för att övervaka att de föreslagna åtgärderna efterlevs. TCO vill också understryka vikten av att skogsvårdsorganisafionen ger prioritet åt att tillse att avverkningsbefrämjande bestämmelser efterlevs. Flera av de nu gällande bestämmelser som föreskriver avverkning efterlevs aUtför dåligt.

Prop. 1981/82:177 65

8.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Utredningen har konstaterat att en ökad självverksamhet i skogen är en fömtsättning för att ett intensivt skogsskötselprogram skall klaras. Man anger behovet av enkla möjligheter för den självverksamma att få försäkringsskydd. LRF/SSR anser att försäkringsskyddet kan lösas enkelt i enlighet med ett förslag som vi utarbetat tillsammans med försäkringsbolagen. En fömtsättning är emellertid att finansieringen av detta kan ske med skogsvårdsavgiften, vilket enligt vår uppfattning väl kan rymmas inom det skogspolitiska beslutet.

8.31 Skogsindustriernas samarbetsutskott: I det kritiska ekonomiska läge
som vårt land befinner sig måste alla möjligheter tillvaratas att stärka
landets ekonomi. Mot bakgrund av den stora betydelse som skogsbruk och
skogsindustri har för sysselsättning, skattekraft, exportinkomster och re
gional balans måste möjligheten att uppnå en hög och värdefull avkastning
från skogsmarken tillfullo utnyttjas.

SISU anser--- att skogspohtiken mäste akfiveras i avsikt att få tiU

stånd ett mera dynamiskt och framåtsyftande skogsbmk. Möjligheten att utnyttja rationella arbets- och skötselmetoder vid skogens avverkning och vård är en gmndläggande förutsättning för en hög och värdefull skogsproduktion. Exempel på frågor där en aktivering är angelägen är fastmarks-gödsling, torrläggning av försumpad skogsmark och myr samt utnyttjande av Pinus Contorta i de norra delarna av landet. Några djupgående nya undersökningar erfordras inte härför. Erforderligt underlag finns i allt väsentligt i 1973 års skogsutrednings betänkande. Ett rationellt skogsbruk är också väl förenligt med en ansvarsfull miljövård och friluftslivets intressen — en uppfattning till vilken skogsutredningen ocksä anslöt sig.

Enligt SISUs mening finns det mycket starka skäl för staten att mer aktivt engagera sig för en förbättrad skogsproduktion. Insatserna som krävs är mycket måttliga i relation till vinsterna för samhället både på kort och lång sikt.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982