Prop. 1981/82:130 Regeringens proposition

1981/82:130

med förslag till ny vattenlag m. m.;

beslutad den 25 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposifionen föreslås en ny vattenlag, som skall ersätta den nuvarande vattenlagen (1918:523).

Förslaget innebär en genomgripande systematisk omarbetning av den gällande lagen samt en förenkling och modernisering av regelsystemet, främst genom att gemensamma bestämmelser så långt som möjligt föreslås för de olika slags vattenföretag som lagen är tillämplig på.

Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt, t. ex. beträffande lagens tillämpningsområde, den grundläggande frågan om rätten till vattnet och det vattenrätlsliga prövningssystemet med vattendomstolarna som prövningsmyndigheter. Åtskilliga nyheter föreslås dock. De viktigaste nyheterna är följande.

Den nu gällande vattenlagens detaljerade tillåtlighetsregler ersätts med mer allmänt hållna regler, som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenförelags lämplighet från bl. a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter.

För att lösa de valtenfördelningsproblem som framför allt den ökade jordbmksbevattningen har aktualiserat under 1970-talet införs möjligheter att bilda bevattningssamfälligheter.

Länsstyrelserna skall utöva tillsyn enligt den nya vattenlagen.

Möjligheterna att ompröva villkoren för givna tillstånd till förmån för framför allt allmänna intressen vidgas.

De nuvarande fiske- och regleringsavgifterna ersätts av nya fiske- resp. bygdeavgifter som fastställs enligt nya beräkningsgrunder. Årliga avgifter skall automatiskt räknas om med hänsyn till inträffade förändringar i penningvärdet.

1 Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 130

Prop. 1981/82:130 3

1 Förslag till Vattenlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.

2 § Denna lag är tillämplig på vattenförelag och vattenanläggningar. I lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.

I fråga om vissa vatlenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.

3 § Vattenföretag är

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av gmndvatten och utförande av anläggningar härför,

3. tillförsel av vatten för att öka gmndvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder härför,

4. åtgärder som utförs för alt avvattna mark, när fråga inte är om avledande av avloppsvatten, för alt sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är alt varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål.

Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar.

Med vattenområde i första stycket 1 avses om.råde som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

4 § I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån
för annat vatlenföretag,

2. vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat,

3. vattentäkt: bortledande av yl- eller grundvatten för vattenförsörjning eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

5. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighel, vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan avvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

2 kap. Rådighet över vatten m. m.

1 § För att få ulföra ett vattenföretag skall förelagaren ha rådighet över vattnet inom del område där företaget skall utföras.

Prop. 1981/82:130 4

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans faslighet. Lagförslaget
Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon lill följd av

upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet, även om en störte del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.

4 § Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsöijning eller bevattning,

3. ett markavvatlningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller

5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten

kan göra detta utan hinder av att han inte har rådighet enligt 2 §.

5 § Rådighet som anges i 1 § tillkommer

1. staten, kommuner och vattenförbund för att utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket,

2. förvaltare som avses i 82a § lagen (1919:426) om flottning i allmän flotded för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.

Den som är beroende av alt vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin
fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan bygg
nad vid stranden, om inte vallenområdets ägare genom byggnaden lider
skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6§ jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan
rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad till tiden råder över
mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot
andel i sådan samfällighel som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
(1970:988).

Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodogöra sig vattenkraft i fallslräckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig fömtsättning för kraftverkets fillkomst.

8 § Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd
vändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än
staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt
sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten-

Prop. 1981/82:130 5

kraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk. Lagförslaget

Den som har fått fillstånd enligt första stycket skall inom fid som regeringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller hos vattendomstolen ansöka om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.

Rätt att på gmnd av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte ulan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

9 § Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet, avslå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov.

Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig ersättning för den skada han härigenom lider.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna atl beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

1 § Ett vattenföretag får inte komma fill stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

2 § Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan utgör dock inte hinder mot tillstånd till förelaget, om avvikelsen är förenlig med planens syfte.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen (1964:822), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, skall valtenföretagel ulföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

3 § Även om det inte finns något hinder mot ett vattenförelag enligt 1
eller 2 §, får del inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av
större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om regeringen finner atl förelaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

4 § Ett vatlenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.

5 § Vid prövningen enligt 1 —4 §§ skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Prop. 1981/82:130 6

6 § Bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ gäller inte Lagförslaget

1. vattenförelag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten,

2. broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978; 160) om vissa rörledningar.

7 § Ett vattenföretag som är tillåtligt skall ulföras med en sådan omfatt
ning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med
minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intres
sen. Det skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inle
försvårar annat vattenförelag eller annan verksamhet som kan antas i
framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller en
skilt ändamål av vikt.

Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. 1 § tredje stycket.

8 § Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samtidigt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna samt någon samfällighel enligt denna lag inte bildas, skall företagen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra största fördel.

9 § När enligt denna lag ett vatlenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighel, skall fillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan väsentligt förfång för någon annan deltagare.

10 § Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att
detta kan utan väsentlig ändring utföras så alt det medför en betydande
nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom.
Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för
bildande av en samfällighel enligt denna lag.

Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge skälig ersättning till tillståndshavaren.

Om tillståndshavaren åsamkas kostnad på grund av villkor enligt första stycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

11 § Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket, är han
skyldig att utan ersättning vidta och för framfiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten
för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan
behövas till skydd för fisket i del vatten som berörs av vattenföretaget eller
i något angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning
eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därige
nom skulle åsamkas företagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.

I 10 kap. 5 § finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för alt villkor meddelas enligt första stycket.

Prop. 1981/82:130 7

12 § Bestämmelserna i 1-6 och 8-11 §§ gäller inte i fråga om utrivning Lagförslaget

enligt 14 kap. 1 och 3 §§.

4 kap. TUlståndsplikt

1 § För vattenföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs
dock inte, om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss
fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd
i fall som avses i 2 § första stycket, 3 eller 4 §.

När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfattning i anslutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats.

Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.

I 14 kap. 5 § finns bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av gmndvatten tas ur bruk.

2 § Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart all
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom förelagets inverkan
på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning
krävs fillstånd endast om det föreligger sannolika skäl atl allmänna eller
enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markavvattning krävs fillstånd om det för företagel behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 § eller om två eller flera skall delta i förelaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.

3 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt
nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har
vikit från sitt förra läge eller som pä något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall ägaren av denna alltid undertättas innan arbetena påbötjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas.

4 § Om det till följd av en skada eller för all förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs utan dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

5 § Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av förelagets laglighet.

En ansökan om tillstånd alt ändra en vatlenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 § alt använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

6 § Om ett vatlenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts
utan fillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden
som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Prop. 1981/82:130 8

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning Lagförslaget

Alhnänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd lill ett markavvatlningsföretag skall, om
det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt,
företaget utformas så alt det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare
av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företa
get. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock
endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den
beräknade nyttan av företagel.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvatlningsföretaget.

2 § Förutförandeochdrift av företaget utgör deltagarna en samfällighel.
Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighel har bildals, gäller vad som i denna lag föreskrivs om fillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvatlningsföretaget.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på grundval av andelslal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av företagel.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande lill nyttan av markavvattningen om ett annat område inle hade ingått i företaget, skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas lill grund för tillståndsbeslutel, om borgenärer med panträtt i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av marka\ vattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

4 § Bestämmelserna i 1—3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som
söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Om ledningar för ett markavvattningsförelag med väsentlig fördel
kan användas för atl avleda avloppsvatten från en faslighet, skall ägaren av
denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav-
vattningsförelagel begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle
dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten-
och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i
stället gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde
las mellan markavvattningsinlresset och avloppsintressel med hänsyn lill
mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt till

Prop. 1981/82:130 9

vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledning- Lagförslaget

en.

Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 § tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna 15-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggni ng.

Markavvattning och vägföretag m.m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv
utföra åtgärden, har han rätt därtill.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i ■ den mån åtgärden behövs för avvattning fill 1,2 meters djup av åker och äng, som sedan vägens fillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen (1918; 523).

När kostnadsansvar inle åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

10 § Om den kostnad som enligt 9 § andra stycket åvilar väghållaren avsevärt översfiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att vatlenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen, skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens framtida bmkbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 § andra och tredje styckena samt 10 § i fillämpliga delar.

Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighel ännu inte föreligger, hos den som handlägger vägförrältningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgmnd.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Prop. 1981/82:130 10

6 kap. Bevattningssamfälligheter Lagförslaget

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får vid meddelan
de av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighel
för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Har tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelats någon och söks tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får, om särskilda skäl föreligger, vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet eller, om samfällighel bildas enligt första stycket, att den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighel har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgäng, får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten bestämmas att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt all ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har beslämls av vattendomstolen i samband med alt tillstånd gavs.

3 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen bestämma atl gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse alt ha del i anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för atl tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och
drift av anläggningen.

Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevaltningsföretaget.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan della
garna efter vad som är skäligt med hänsyn främst lill den mängd vatten
som var och en får la ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts
andelstal för varje deltagare.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Prop. 1981/82:130 11

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna Lagförslaget

för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av bevaltningsföretaget medger del. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

7 kap. Samfälligheter för vattenreglering

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
denna lag lill vattenreglering för kraftändamål skall förordnas alt ägare av
andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföreta-
gel, om mer än hälften av företagets nytta belöper på de strömfall som
tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom
samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli
utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering för kraftändamål, skall på yrkande av ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.

2 § Har förordnande, enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsföretagel en samfällighel för utförande och drift av företaget.
Tillståndet lill företaget samt anläggningar och rättigheter som hör fill
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighel har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar, skall, om så erfordras, kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt gmnderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till gmnd för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de fastigheter fill vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fåll tillstånd till vatten-
reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd lill
vattentäkt för bevattning och som får sladigvarande fördel av regleringen
genom förbättrade möjligheter alt bevattna skall delta i regleringsföretaget.

Prop. 1981/82:130 12

om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om Lagförslaget

företagel prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet

avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter atl bevattna förordnas att denne skall delta i företaget.

5 § Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 §§ motsvaran
de tillämpning med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst lill den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd fill vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vatlenregleringsförelag meddelats på ansökan av
flera som vill till gemensamt gagn utföra företaget, utgör sökandena en
samfällighel för utförande och drift av företaget, om annat inte har över
enskommits mellan dem.

Om ett vatlenregleringsförelag, vartill tillstånd lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4§§ inte tillämpliga.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket,

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 § saml 5 § tredje och fjärde styck-

8 kap. Särskilda tvångsrätter

1 § Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark härför när fråga är om

1. vatlenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

2. vatlenreglering,

3. vattenföretag som avser allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,

4. markavvattning,

5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten,

6. vatlenföretag som avses i 2 kap. 5 § första stycket.

Den som utför eller skall ulföra ett vatlenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för atl förebygga eller minska skada av företaget.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om del skall ingå i en strömfallsfaslighel.

Prop. 1981/82:130 13

Om rätten enligt denna paragraf atl med annat än äganderätt ta annans Lagförslaget

mark i anspråk upphört, skall vad som anbringats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte bortförts inom ett år från upphörandel.

2 § Om det inte medför en väsendig olägenhet för ägaren av en vattenan
läggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för ett eget
vatlenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vatten
företag samt rätt all ändra anläggningen. Skall anläggningen ändras, har
ägaren rätt atl utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt atl använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

3 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 § andra
stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte
vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna
får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av uppläggningen, om han inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.

4 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på
fisket.

9 kap. Ersättning och andelskraft

Allmänna bestämmelser

1 § Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller all vidta en åtgärd som skadar
annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas, om
annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som lägger upp
rensningsmassor enligt 8 kap. 3 § och därigenom skadar annans egendom.
Ersättning skall även utges för skada lill följd av förbud enligt 8 kap. 4 §.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, gäller vad som föreskrivs om ersättning då fastigheter tas i anspråk eller skadas.

Den ersätlningsskyldige skall, om det är lämpligt, åläggas att ulföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har ulförts.

2 § Fastigheter eller fastighetsdelar, som lider synnerligt men av ett
företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag, skall
lösas in, om ägaren begär det.

Den ersätlningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av atl behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i I § tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.

Prop. 1981/82:130 14

3 § Ersättning bestäms i pengar att betalas på en gång. Lagförslaget
Om det finns skäl till det, får ersättning för skador till följd av företag för

allmän flottled fastställas atl utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett sådant företag inle med säkerhet kan uppskattas pä förhand eller om de sannohkl inle kommer att uppstå varje år, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om flottning i allmän flollled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.

4 § För en fastighet som löses in i sin helhet skall, om inte annat följer av
vad som sägs nedan, löseskilling betalas som motsvarar fastighetens mark
nadsvärde. Om en del av en fastighet löses eller en fastighet eller del av
fastighet på annat sätt tas i anspråk eller skadas, skall intrångsersättning
betalas som motsvarar den minskning av faslighetens marknadsvärde som
uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador
som i övrigt uppkommer för fasfighetsägaren.

Då ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till åtgärder som avses i I § tredje stycket.

5 § Om det förelag för vars genomförande en faslighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löse-skillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit, dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller lill den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersältning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 § Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av faslighetens marknadsvärde av någon betydelse, som har ägt rum under liden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett alt den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet fillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när delta skedde.

Om en stadsplan eller en byggnadsplan, enligt vilken marken har avselts för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förtättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på den värdestegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närslående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inle i något fall får bestämmas fill lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenförelaget, gäller 5 §.

Prop. 1981/82; 130 15

7 § Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller Lagförslaget
skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas fill sådan ändring i

fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastigheten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.

Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.

Om det behövs, skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust lill följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersätlningsbeslutet till dess betalning sker.

8 § Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall,
om skäl föreligger, ersättningen bestämmas som om åtgärden inle hade
vidtagits.

Om företag eller åtgärder vartill fillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, skall, då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller goltgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

9 § Ersättningen skall bestämmas särskilt för vatje sakägare. Löse
skilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för
sig.

Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfälHghet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härtör från samfälligheten, kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligt 16 kap. 1 §.

10 § Om företag eller åtgärder vartill fillstånd har lämnats enligt denna lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fasfigheten besväras av gemensamma inteckningar, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap.

11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förtättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning m.m.

11 § Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 1 § eller har ålagts eller medgetts enligt 15 kap. 6 § all riva ut en vatlenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet alt betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har fillförsäkrats i tillständsdomen eller tillslåndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen. Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats annan än

Prop. 1981/82:130 16

den som är skyldig atl underhålla anläggningen och skyldighet att betala Lagförslaget

ersättning har ålagts i samband därmed, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Den som har fåll tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket all bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än sädana som uppkommer i samband med arbetena med bortskaffandet.

Ersättning vid omprövning

12 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § föriust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för
fillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlus
ten eller inskränkningen, om annat inte följer av 14 §.

Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1-10 §§ motsvarande tillämpning.

13 § Ersättning enligt 12 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstån
den till konkurterande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 12 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 15 kap. 3, 4 eller 8 §, av tillståndshavaren,

2. om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.
Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfat
tas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.

Begränsning i ersättningsrätten

14 § Om förlust eller inskränkning som avses i 12 § första stycket för
anleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid ompröv
ning enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen, till förmån för den
allmänna miljövården, är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla
viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av skilda omprövningar som nu angetts och av vattenföretag som avses i 15 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan ultas vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är all hänföra till vattenregleringar,

2. vattenreglering för krafländamål högst en femtedel och lägst en tjugondel av det till regleringen hänföriiga produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan utlas vid varje kraftverk,

3. andra vattenförelag högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet lill företaget.

När vattendomstolen lämnar tillstånd lill ett vatlenföretag för vilket begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla, skall vattendomstolen inom de gränser sorn anges i andra stycket 1-3 fastställa den

Prop. 1981/82:130 17

del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn las främst till företagets inverkan Lagförslaget

på vattenständs- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft saml längden av den lid som föreskrivs enligt 15 kap. 3 § första stycket.

Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 § första stycket fastställda tidpunkten, skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.

15 § Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag
åsamkas föriust av väften eller fallhöjd eller inskränkning i räften alt
reglera vattnets avrinning fill följd av att tillstånd lämnas fill ett vattenföre
tag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän faried, allmän
hamn eller allmän flollled, hälsovården eller den allmänna miljövården, är
hans rätt till ersättning härför begränsad på molsvarande sätt som gäller
enligt 14 §.

Vad som sagts nu gäller även föriust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är att hänföra till vattenregleringar.

Andelskraft

16 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2
kap. 7 § eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
gmndad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som
inle är begränsad fill tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduk-
fionen (andelskraft) och skyldig aft bidra till kostnaderna för kraftanlägg
ningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vaftenkraft
som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars
strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 §, om ersättning för ianspråktagandet
inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfasfigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet lill vilken vaftenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18 § första stycket.

17 § I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
erforderiiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas atl rätten lill andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1 -10 §§.

18 § På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är
förenad får beslutas att rätten fill andelskrafl skall flyttas över till någon
annan fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femfio år

2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 18

från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan Lagförslaget

begränsning fill viss tid.

19 § Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller 15 § är mottagaren av andelskraften skyldig att ulan ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.

10 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Om ett vattenföretag innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vatlenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,

4. ytvattentäkt

skall den som innehar tillstånd lill företagel betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgifts-klasser enligt 2 och 3 §§.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vallenföretag eller, om utvidgning tidigare skett, flera andra vattenföretag, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för alt förebygga eller minska sådana skador av valtenföretagel eller anläggningar för delta som inle har ersatts enligt 9 kap. och för att goltgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd sorn berörs av vattenföretagel eller anläggningar för detta.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och vatje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubikmeter därutöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om antalet avgiflsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet, klass 2; 1 promille av basbeloppet, klass 3: 1,5 promille av basbeloppet, klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen-hel, om företaget tillhör klass 1; 5 procent av basbeloppet.

Prop. 1981/82:130 19

klass 2: 10 procent av basbeloppet. Lagförslaget

klass 3; 15 procent av basbeloppet, klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som valtenföretagel eller anläggningar för delta medför.

4 § Bygdeavgifl skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år
då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då
företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i det län där företaget huvudsakligen utförs.

Fiskeavgifter

5 § Vattendomstolen eller förtätlningsmannen får, om det är lämpligare,
i stället för atl meddela villkor enligt 3 kap. 11 § ålägga tillståndshavaren
att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs
av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften
kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av vattendomstolen eller förrältningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.

6 § Om ett vatlenföretag som avses i 1 § eller anläggningar för detta kan
antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de
naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som innehar tillstånd till
företaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom
landet.

Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vallenföretaget utvidgning av ett annat vatlenföretag eller, om utvidgning tidigare skett, flera andra vatlenföretag, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.

7 § Avgiflsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generaloreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för valtenregleringar varje enhet av regleringsmagasinels rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter dämtöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vallenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

Prop. 1981/82:130 20

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av- Lagförslaget
giftsenhet, om företaget tillhör

klass 1; 0,05 promille av basbeloppet, klass 2; 0,1 promille av basbeloppet, klass 3; 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företagel tillhör klass 1: I procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för del år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföretagel eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av valtenföretagel eller anläggningar för detta samt lill omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 § eller 3 kap. 11 §.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
föreskrivas att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning.
Föreskrift härom skall meddelas om del årliga avgiftsbeloppet skulle un
dersliga femhundra kronor.

10 § Åriig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring medde
lades till och med det år då företaget läggs ned.

Åriig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång betalas lill fiskeristyrelsen.

Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrelsen senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.

Regeringens prövningsrätt

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vatlenföretag, nämligen

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generaloreffekt av minst 20000 kilowatt,

2. vattenregleringar med en större vattenslåndsskillnad mellan däm-nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan saml regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

3. vallenöverledningar eller andra valtenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala

oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart atl bortledningen kan ske ulan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöverledningar för vatlenkrafländamål, om

a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,

b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträckor som anges i följande uppställning

Alv

Klarälven

Dalälven

Ljusnan

Sträcka

Ljungan Indalsälven

Ångermanälven

sträckan mellan Kärtbackslrand och Edebäck Väslerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdarna sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel-lanljusnan) uppströms Storsjön

Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån-Damman samt Hårkan uppströms Hotagen Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långse-leån-Rörslrömsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön

Vapstälven Moälven Lögde älv Öre älv Umeälven

Bure älv Skellefteälven

Byske älv Lule älv

Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan

källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis-jaure

Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råne älv Rörån-Livas älv,

5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet,

6. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och valtenbortledningar än som har angetts förut, om företaget avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.

2 § Ansöks om ändring eller utvidgning av ett vattenföretag, gäller 1 § endast den ändring eller utvidgning som avses med ansökningen.

3 § Om ett annat vatlenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 §§ är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbehålla sig prövningen av företagels fillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller beslut har meddelats om företagets tillåtlighet.

Lagförslaget

Prop. 1981/82:130 22

5 § I samband med prövningen av ett företag som avses i 1-4 §§ får LagjÖrslaget
regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat

vattenföretag, om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 § har uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 3 § andra meningen.

6 § Om regeringen finner att ett företag får komma till stånd, kan rege
ringen bestämma särskilda villkor för alt tillgodose allmänna intressen.

Förberedelse av större vattenföretag

7 § Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1-3 §§, skall förberedande åtgärder ha vidtagits enligt 8-11 §§.

8 § I god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall förelagaren undertätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens planverk och riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet berörs. Lanlbmksslyrelsen skall underrättas, om rennäringen eller jordbruksmark av .störte omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om företaget,

9 § När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts, skall företagaren i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutningar som företaget angår fillfälle att framställa önskemål om företagets närmare omfattning och utformning.

10 § Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse, får
fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan
medföra väsentlig skada pä rennäringen eller jordbruket, får lantbrukssty
relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får förordna om behövlig kulturhistorisk inventering.
Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs an
gående förelagels utförande från allmänna naturvårdssynpunkter.

Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Förelagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inte är obilligt.

11 § I god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företa
garen medverka till att information om företagets planläggning lämnas till
ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på något
annat lämpligt säll. Sammankomst skall ordnas, om länsstyrelsen i något
län som berörs av företagel påkallar det.

Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för alt förebygga eller minska skador genom företaget.

Prop. 1981/82:130 23

12 kap. Prövningen av markavvatlningsföretag Lagförslaget

Allmänna bestämmelser

1 § Prövningen av markavvatlningsföretag sker vid förrättning. Länssty
relsen förordnar en förtättningsman att handlägga förrättningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.

2 § Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen
finner att det behövs eller när sakägare begär det och del inte medför
oskäligt dröjsmål.

Ett beslut alt gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.

Medverkar gode män, äger bestämmelserna om förrättningsman motsvarande tillämpning på honom och gode männen, om inte annat framgår.

3 § Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighetsdomstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten.

4 § Om gode män skall medverka, skall förrättningsmannen kalla dem lill förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Om en god man på gmnd av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 §.

5 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande förrättningsmän och gode män.

6 § Mot förtättningsman och gode män gäller samma jäv som mot domare.

7 § Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man, skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans rätt alt anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit, får han endast vidta sådana åtgärder som inle utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrältningsmannen, även om han har förklarats jävig.

Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inle giltigheten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

8 § Förrältningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda
frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhål
lande till saken eller till någon sakägare att hans tillföriitlighet kan anses
förringad får inte anlitas som sakkunnig.

Prop. 1981/82:130 24

Förrättningens inledande Lagförslaget

9 § Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill
utföra eller delta i ett markavvatlningsföretag.

Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning skall prövas enligt denna lag, anmäls delta av fastighetsbildningsmyndigheten fill länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

10 § Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp
gifter om

1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för
talan,

2. företagets beskaffenhet,

3. de mark- och vattenområden som berörs av företagel,

4. för sökanden kända sakägare.

Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig, får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandel.

Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 § andra stycket.

11 § Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för
förrällningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.

Handläggningen

12 § Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget.
Om hinder inte föreligger mot företaget, skall han till ledning för förrätt
ningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som
behövs för företagets genomförande.

Förtätlningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

13 § Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets
ägare eller på annan grund är sakägare.

Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten under förtättningen till dess den lagligen vinns från honom.

Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen, får denne inte mbba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.

14 § Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. I kungö
relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt
sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna
kallas till sammanträde.

Kungörelsen skall senast Qorton dagar före sammanträdet införas i orts-fidning. I god lid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas till kända sakägare, berörda kommuner, stadiga myndigheter vars verksamhet kan beröras av företaget samt, om allmänna intressen kan beröras, till kammarkollegiet.

Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fasligheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas fill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas lill styrelsen.

Prop. 1981/82:130 25

15 § Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör Lagförslaget
endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Under
rättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.

Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträckning som anges i 14 § andra stycket. I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 §§.

16 § Om ägaren av en fastighet, byggnad eller anläggning eller en ställ
företrädare för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte
kan ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som
förvaltar eller bmkar fastigheten, byggnaden eller anläggningen.

Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall förtätlningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.

17 § Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighel gäller även vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller fill förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

18 § Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig person, hos vilken de handlingar som hör till förtättningen skall hållas tillgängliga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.

Aktförvararens namn och platsen där förtättningshandlingarna hålls tillgängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 § eller i undertätielse enligt 15 §.

19 § Ägare av fastigheter som berörs av företagel skall lill förrältningsmannen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt lill elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på gmnd härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 14 §, i underrättelse enligt 15 § eller på annat lämpligt sätt.

20 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

21 § Om ett nytt sammanträde måste hållas, skall förrättningsmannen
kalla alla kända sakägare fill detta. Någon kallelse behövs dock inte, om
det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för samman
trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde, behöver inte de
sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående
sammanträdel.

Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god fid före sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser lill följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 §§.

Prop. 1981/82:130 26

22 § Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallals lill ett sam- Lagförslaget
manträde, skall ett nytt sammanträde hållas om inle sakägaren ändå har

infunnit sig eller medger all förrättningen får slutföras.

Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsåtgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

23 § Om förtätlningsmannen och gode männen har olika mening, gäller
vad två av dem anser. Om var och en har sin mening, gäller förrättnings-
mannens mening, såvida del inte är fråga om pengar eller något annat som
utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största
mängden.

I vatje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas, skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.

Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvarande. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrättningen eller, ulan samband med tillståndsbeslul, ett beslut som får överklagas särskilt, skall sakägare och andra som har besvärsrält underrättas om beslutets innehåll ulan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skrifdigt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

24 § Om det behövs med anledning av förrättningen, har förrättnings
mannen och gode männen samt deras biträden rätt att gä in i byggnader,
beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i
övrigt skall skador undvikas, om del är möjligt.

Rätt att beträda annans ägor tillkommer också den som för talan vid förtättningen.

För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs.

Polismyndigheten skall lämna del biträde som behövs för alt befogenheterna enhgt första stycket skall kunna utövas.

25 § Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde.
Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs,
skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört
talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna undertät
tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid
begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande lill förtättningen.

Sedan tillståndsbeslul har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. I stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38 § gäller för överklagande av tillståndsbeslutet. Härvid gäller första och andra styckena i tillämpliga delar.

26 § En förtättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings-
myndigheten skall inställas, om faslighetsregleringsförrättningen inställs.

Prop. 1981/82:130 27

Förrättningen skall dock fortsättas, om sakägare som har fört talan vid Lagförslaget

förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid sammanträde, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som förrältningsmannen föreskriver.

27 § Om det föreligger hinder mot företaget, skall förrättningsmannen så snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.

28 § Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvatlningsföretag som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länsstyrelsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länsstyrelsen utser. I fråga om en sådan förtättning gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvatlningsföretag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.

29 § Om förrättningsmannen finner all hinder mot del sökta företaget möter enligt 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om förelagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 § skall avgöras av regeringen, skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

30 § Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet saml övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.

Tillståndsbeslut m.m.

31 § Om del inte föreligger något hinder mot företaget, skall förrättnings
mannen meddela tillståndsbeslul.

Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och lekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelslal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av förelaget,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

5. tillsyn, besiktning och kontroll,

6. skyldighet att betala ersättning eller alt utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

7. villkor i övrigt för alt tillgodose allmän och enskild rätt,

8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas,

9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

10. fid efter vars utgång omprövning enhgt 15 kap. 3 och 14 §§ eller 15 §
andra stycket får ske.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i tillslåndsbeslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Prop. 1981/82:130 28

32 § Om överenskommelse om ersättning har träffats, får ersättning inte Lagförslaget
bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överens
kommelser om att goltgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om

all skadeförebyggande åtgärder skall ulföras.

Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall förtätlningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

33 § Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall i den ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha upprättats över området och dess gränser ha utmärkts .

34 § Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrätlningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

35 § Om ett beslut av förrättningsmannen till följd av skrivfel, felräkning eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet, skall förrättningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor, ritningar och andra handlingar till vilka förrättningsbeslulet hänvisar.

Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och, om möjligt, på övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.

36 § Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant
förhållande till saken eller till sakägare att hans tillföriitlighet kan anses
förringad.

En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.

Överklagande till vattendomstolen

37 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förtätlnings
mannen har

1. ogillat jäv enligt 7 §,

2. beslutat angående ersättning fill sakkunnig eller tolk,

3. beslutat angående ersättning enligt 24 § tredje stycket,

4. beslutat angående rättelse enligt 35 §.

Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in fill vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.

Ett beslut atl godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förtätlningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendomstolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt lill någon viss tid.

38 § I andra fall än som avses i 37 § överklagas beslut av förrättnings-
mannen genom besvär som skall ges in lill vattendomstolen inom fyra
veckor frän den dag då tillslåndsbeslutet meddelades eller förrättningen
inställdes.

Prop. 1981/82:130 29

13 kap. Prövningen av vattenmål Lagförslaget

Allmänna bestämmelser

1 § Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som
regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.

Övertäll i vattenmål (vattenöverdomslol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmäl dömer högsta domstolen.

2 § Om domstolar i vattenmäl och rättegången i sådana mål gäller vad
som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inle annat följer av denna
lag eller annan författning.

Vattendomstol

3 § Vattendomstolen beslår av en ordförande, en teknisk ledamot samt
två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten.

Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Nämndemän skall vara nämndemän i fasfighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

4 § Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast
ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en
lagfaren domare, om inte annat följer av denna lag.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordar teknisk ledamot i vattendomstol.

6 § Nämndemännen tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomstolens domsområde till vilken målet närmast har anknytning.

7 § Regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden. Gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mellan olika vattensystem.

8 § Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vattenförelag eller den åtgärd som del är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts.

Frågor om vallendomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre rätt.

9 § Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inte
lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds
tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

10 § Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skilj
aktiga meningar, gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i

Prop. 1981/82:130 30

domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först Lagförslaget

ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist

nämndemännen.

Vattenöverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomslol
skall det, fömtom lagfarna ledamöter, finnas valtenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som
valtenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inle delta.

Vattenmål

12 § Vatlenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrätl-ningsmål.

13 § Ansökningsmål är mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 8 § andra stycket av ersättning för rätten att la i anspråk ett strömfall,

2. tillstånd enligt 4 kap. 1 § till utförande av andra vattenföretag än markavvattningsförelag,

3. godkännande enligt 4 kap. 4 § av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete som inte avser ett markavvatlningsföretag,

4. prövning enligt 4 kap. 5 § av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ett markavvatlningsföretag,

5. inrättande enligt 6 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighel enligt 6 kap. har bildals,

6. överflyttning enligt 9 kap. 18 § första stycket av rätten till andelskraft,

7. tillstånd enligt 14 kap. 1 § lill utrivning av en vatlenanläggning eller prövning enligt 14 kap. 5 § under vilka villkor en anläggning för bortledande av grundvatten får las ur bmk,

8. tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket att bortskaffa flottledsan-läggningar eller rätt att, utan samband med bortskaffning, överta flotdeds-anläggningar enligt fjärde stycket nämnda paragraf,

9. förlängning enligt 15 kap. 2 § andra stycket av arbetstiden,

10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8, 9, 11 och 12 §§,

11. förverkande enligt 15 kap. 5 §,

12. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning, enligt 15 kap. 15 § första stycket eller omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket,

13. fastställelse enligt 15 kap. 16 § av en överenskommelse.

Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får vattendomstolen, om sökanden medger det, förordna all målet skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.

14 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vatlenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

Prop. 1981/82:130 31

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om Lagförslaget
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,

eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 14 kap. 5 § andra stycket,

4. ersättning enligt 2 kap, 9 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering enligt 7 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 19 §,

9. ersättning enligt 16 kap. 19 §,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte underhålls i enlighet med 17 kap. 1 §,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett lillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 §,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 § eller 19 kap. 7 §,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 20 kap. 10 §,

14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 §.

15 § Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag.

16 § Talan som inte faller under 13 eller 14 § men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 § rättegångsbalken eller vattendomstolen finner atl talan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målet som vatten-mål. Vattendomstolen får dock inle ta upp talan om ansvar för brott.

Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga, gäller föreskrifterna härom.

17 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inle pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.

18 § Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som behandlas i denna lag, får frågan huruvida målet är sådant att del skall tas upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det, eller

2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller

3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag, eller

4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Prop. 1981/82:130 32

Förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål Lagförslaget

19 § En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara
skriftlig och, om inte annat följer av 20 §, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar,

2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vallenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fasfigheler som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna,

4. uppgifter humvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare, om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ansökningen rörande ett företag, vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 7-11 §§ samt om vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra strömfallsfaslighel.

20 § En ansökan enligt 13 § första stycket 1 skall innehålla ritningar
jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om er
bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att
bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 13 § första stycket 6 skall fogas dels ett gravations-bevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fasligheten och andra rättsägare.

21 § Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 § första stycket
2-5 och 7-12 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om
det behövs, får vattendomstolen föreskriva alt ytteriigare exemplar skall
ges in.

Har handlingarna inle getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen atl de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas atl avhjälpa brislen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterligare exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inle fullgör sin skyldighet alt på annat sätt komplettera ansökningen, får ansökningen avvisas.

22 § Upptas ansökningen, skall vattendomstolen utfärda kungörelse om
företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök
ningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut
om skall erinras om innehållet i 29 och 40 §§ och anges sista tidpunkt för
erinringar enligt 29 §.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för-

Prop. 1981/82:130 33

vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress Lagförslaget

på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages alt kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inle sändas lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas lill styrelsen.

23 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas lill kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas atl det
allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av
företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länsstyrelsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.

24 § Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvallar en av ansökningen berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän faried eller en hamn eller flottlcd som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighel enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhandahålls, när fråga är om en ansökan enligt 13 § första stycket 6,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 § första stycket 10 eller 11.

25 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan i målet för alt
tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeristyrelsen skall, om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 §, yttra sig om vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrelsen finner all yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen, skall styrelsen anmäla detta till vattendomstolen, som förordnar om sakkunnigutredning enligt 32 §.

26 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten
domstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt fill elek
trisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underiåts detta utan giltigt skäl
och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighets
ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna
paragraf i den kungörelse som avses i 22 § eller på annat lämpligt sätt.

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 34

27 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för vatten- Lagförslaget
domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte fört

talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

28 § Om det råder tvist om en faslighet som berörs av det i målet
avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som
innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt alt företräda fastigheten i
målet, till dess den lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inle mbba vare sig överenskommelser som den föire ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Orn den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.

29 § Erinringar mot ansökningen skall göras i skriftlig inlaga som i tre
exemplar ges in till vattendomstolen inom den lid som domstolen har
bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet
skedde. Vattendomstolen är inle skyldig att fästa avseende vid erinringar
som görs för sent. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till
sökanden.

30 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vallendomstolen skall under förberedelsen verka för atl utredningen i

målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet.

31 § Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse
och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till
förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning.
Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller infinna sig person
ligen.

Vid den muntliga förberedelsen får Iredskodom inle meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

32 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen förordna en
eller flera sakkunniga atl efter förberedande undersökning avge udätande i
målet.

Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om del behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.

33 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen alt verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersökningen skall protokoll föras.

34 § På begäran av sökanden får vattendomstolen utan huvudförhandling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som

Prop. 1981/82:130 35

villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- Lagförslaget

ning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men del kan ändras när förhållandena föranleder det.

35 § Framgår det av ett utlåtande enligt 32 § eller på annat sätt atl det
sökta valtenföretagel berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 22 §, skall vattendomstolen med fillämpning av 22 § bereda ägare
och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att
yttra sig.

Om det är lämpligare, får vattendomstolen kalla sakägarna lill huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

36 § När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen
bestämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till
all minsta möjliga kostnader uppstår.

Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts för kallelser fill dem. Om anledning till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om part uteblir från denna. Tredsko-dom får dock inte meddelas.

37 § Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhand-Hng i målet. Därvid gäller 22-28 och 32-36 §§ i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter del att kungörandet skedde.

38 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

39 § Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar.inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsinvändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.

40 § Yrkanden om ersäftning lill följd av det vattenföretag eller den åtgärd som avses med ansökningen samt erinringar i anledning av ullålande enligt 32 § skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranlelts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

41 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick

Prop. 1981/82:130 36

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter Lagförslaget

som vid det senare sammanträdel tjänstgör i domstolen inle deltagit i den

tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling.

I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle

medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som har

tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp pä nytt.

42 § Om vattendomstolen finner atl hinder mot det sökta företagel möter enligt 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda paragraf, skall vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1-3 eller 5 § skall avgöras av regeringen.

43 § Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingarna innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl föreligger, skall domen meddelas inom två månader efter del huvudförhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9§ sjunde stycket rättegångsbalken att undertätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

44 § När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer honom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit, får vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sällas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellari parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

45 § Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

46 § Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastighetsdel eller om ersättning för strömfall som skall avslås enligt 2 kap. 8§ och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av sökanden och med vilken rätlen fill tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfaslighel).

47 § En dom som innebär alt tillstånd lämnas till vattenföretag eller
andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla bestäm
melser om

1. företagels ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning,

2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden.

Prop. 1981/82:130 37

3. tillsyn, besiktning och kontroll. Lagförslaget

4. strömfallsfastighet,

5. vilka som skall delta i en valtenreglerings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelslal i fråga om kostnaderna för förelaget,

6. skyldighet atl betala ersättning eller all utföra skadeförebyggande åtgärder saml hur betalningen skall ske,

7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför,

8. skyldighet alt betala avgifter,

9. villkor i övrigt för all tillgodose allmänna och enskilda intressen,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av ofömtsedda skador får framställas,

11. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3§ eller 15 § andra stycket får ske,

12. den förlust av vatten eller annat som fillståndshavare enligt 9 kap. 14 och 15 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

48 § På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra
frågan om företagets tillåtlighet.

Om domstolen funnit alt företagel är tillåtligt och om företagels snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela fillstånd till de arbeten som behöver ulföras.

Meddelas särskild dom, får vattendomstolen förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

49 § När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende
fömtses med tillräcklig säkerhet, får vattendomstolen vid meddelande av
fillstånd till företaget skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor i
det hänseendet lill dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets
inverkan.

I samband med uppskovsbeslutel skall vattendomstolen, såvitt angår skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har beslämls provisoriskt..

Då målet har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för atl lillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som beslämls provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

50 § När det finns skäl lill det, får vattendomstolen förordna alt tillstån-
del till ett vattenföretag eller fill en annan åtgärd enligt denna lag får tas i
anspråk även om domen därom inle har vunnit laga kraft. Som villkor skall
föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt
ning som kan komma atl utgå, om domstolens dom ändras.

Om sökanden, sedan tillstånd till ett vattenförelag eller till en annan

Prop. 1981/82:130 38

åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller Lagförslaget

minska skador eller alt betala ersättning, får vattendomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

Förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål

51 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

52 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

53 § Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om par
terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för
utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än
som avses i 42 kap. 18 § rättegångsbalken, skall vattendomstolen ha den
sammansättning som anges i 3 § första stycket i detta kapitel.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras ulan huvudförhandling och är det inte uppenbart atl parterna redan har slutfört sin talan, skall de få fillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

54 § I fråga om förfarandet i slämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna
om ansökningsmål i 31 § andra stycket, 32 och 33§§, 36§ första stycket,
38, 39 och 41 §§, 43 § första och andra styckena samt 46§ första stycket.

I mål enligt 14 § 6 gäller också 45 och 50§§. Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag, gäller även 34 S.

55 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten
domstolen enligt 13 § första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel
ser om vattentappning enligt 13 § första stycket 10, handläggs målet i dess
helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 13 § andra
stycket ändå behandlas som ett slämningsmål.

Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (1981:847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 3§ denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket, får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål

56 § Har förrätlningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto
len. Har besvärsinlagan före besvärslidens utgång inkommit till förrätt
ningsmannen, skall dén omständigheten alt inlagan först efter utgången av
nämnda tid inkommit till domstolen inle föranleda alt talan avvisas.

Prop. 1981/82:130 39

57 § Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill Lagförslaget hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförliga åtgärder ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig alt tillhandahålla dem. Är avskrifter inte lillgängHga när de behövs, får domstolen ombesörja dem på klagandens bekostnad.

58 § Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända ett exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen saml utfärda kungörelse om besvären.

I kungörelsen skall uppges

atl ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs dem, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftlig förklaring över besvären skall ha inkommit till vattendomstolen inom den lid, minst trettio dagar från det att kungörandet skedde, som vattendomstolen bestämt.

Om det är lämpligt, skall vattendomstolen i kungörelsen kalla lill huvudförhandling i målet.

59 § Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om förelaget är av
mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungö
relsen ersättas av ett meddelande till varje sakägare med samma innehåll •
som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.

En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.

Om besvär som. har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen, skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de myndigheter som anges i 23 §. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeintres-set berörs, till fiskeristyrelsen.

Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rättighet till en fastighet och fasligheten inte har angivits i någon kungörelse under förrättningen, skall besvären och en utskrift av kungörelsen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighelshavaren.

60 § För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän målets beredande i övrigt inte har avslutats.

61 § Vallendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. Vattendomstolen är därvid domför ulan nämndemännen.

För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart atl parterna redan har slutfört sin talan, skall de få fillfälle lill detta.

62 § Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat
avgörande av domstolen träffas genom beslut.

Prop. 1981/82:130 40

63 § Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras av Lagförslaget förrättningsmannen, får domstolen visa förrättningen åter till denne. Domstolen får meddela bestämmelser fill ledning för hur ändringen skall ske.

64 § I fråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 30-33, 36, 38, 39, 41-43 och 45§§, 46 § första stycket samt 47-50§§.

Rättegången i vattenöverdomstolen

65 § Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos vattenöverdomstolen. 1 stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2§§ samt 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.

66 § Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar tillstånd till ett vattenföretag, inte har meddelat förordnande enligt 50 § första stycket, gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5§ andra stycket rättegångsbalken.

67 § Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 37 § första stycket 1 och 3 samt Qärde stycket får inte överklagas.

Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 § överklagas särskih genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 § andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

68 § Har i ett ansökhingsmål, vari kungörelse enligt 22 § har utfärdats,
sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut, får vattenöver
domstolen i stället för atl förordna om delgivning med motparterna besluta
att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling
ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av
vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha inkommit till vattenöverdomstolen inom den tid, minst tre veckor från det att kungörandet skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Första-tredje styckena gäller också i förrättningsmål, vari kungörelse enligt 58 § har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagils, skall delgivning anses ha skett.

69 § Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand
ling, om den skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse
sidor har begärt huvudförhandling, skall den äga mm, om den inte uppen
barligen skulle vara utan betydelse.

Prop. 1981/82:130 41

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vatlenöver- Lagförslaget

domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrättningsmål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får föreläggandet inle tillkännages parten genom kungörelse som avses i 68 § utan det skall delges parten.

70 § Om det är lämpligt, får vattenöverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna
skall protokoll föras.

En utredning som ett valtenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas lill gmnd för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle atl yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

71 § I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 42,
43 och 45-50 §§.

Rättegången i högsta domstolen

72 § Vattenöverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen.

I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 §§.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.

1 § Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten,
skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inle förordnande meddelas enligt

2§.

2 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla an
läggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare
skall för framtiden, till dess något annat bestäms, övergå på fastighets
ägaren.

Till skydd för allmänna intressen kan efter åtagande sådant förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas all fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden eller till allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.

3 § Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter
tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges lill

1. staten, en kommun eller ett vattenförbund,

2. förvaltare som avses i 82 a§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flotded samt

Prop. 1981/82:130 42

3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls. Lagförslaget

Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.

Om det är uppenbart att varken .allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande, behövs inte något tillstånd av vattendomstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a § lagen om flottning i allmän flottled, fordras dennes medgivande till åtgärden.

Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av att en anläggning i flotlleden bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna , • härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten, en kommun eller ett vattenförbund lill skydd för allmänna intressen.

4 § Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 2 §
första stycket eller en anläggning enligt 3 § Qärde stycket första meningen,
övergår till ny ägare, svarar denne för de skyldigheter som följer av
övertagandet.

Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken.

5 § Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom
atl en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur
bruk, skall anläggningens ägare inhämta vattendomstolens besked pä vilka
villkor det får ske.

Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena, skall skälig ersättning härför utgå.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar i ansökningsmål

1 § Om en dom som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 §
första stycket avser tillstånd till ett vattenföretag eller lill någon annan
åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft, gäller tillståndet
mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant
mål. Avser lillståndet utförandet av en anläggning, innefattar det rätt att
bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 § eller bestämmelser i detta
kapitel kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya
villkor eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 § och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 §.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inle iakttar de bestämmel
ser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga ölägenheter skulle uppslå om lillståndet förfaller, kan vattendomstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

3 § För atl tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företa om
prövning av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller
nya villkor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid som
domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet, minst tio år och

Prop. 1981/82:130 43

högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för Lagförslaget

att fillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsendiga ändringar i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning sker efter utgången av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden, skall också bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst trettio år, förnyad omprövning får ske.

4 § Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 11 § eller 10 kap. 5 § är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmeU ser.

5 § Om fillslåndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Avser tillståndet verksamheten vid en vattenanläggning, får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla vallenanläggningen förverkad.

Har underhållet av en vatlenanläggning allvariigt försummats, får vattendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.

Om ett tillstånd att inverka på.vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och del kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätten all bibehålla den vattenanläggning varmed inverkan på vaftenförhållandena sker förverkad.

6 § I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 § som avser en väften-
anläggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhål
let av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för
att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, lill skydd för allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också, under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2 §, medge att anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 § Qärde stycket och 4 § motsvarande fillämpning.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-5 §§ görs av kammarkollegiet.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva eller ändra andra bestämmelser i en tillståndsdom än som avser storleken av ersättnings belopp.

9 § Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vattenefter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av en kommun eller ett valtenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövärden eller hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna floltleder, bevattnings- och

Prop. 1981/82:130 44

markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- Lagförslaget

melser fastställas på ansökan av huvudmannen.

10 § I frågor som avses i 3, 4, 8 och 9 §§ gäller, om inte annat är särskilt
föreskrivet, i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenfö
retag.

Vid omprövning enligt 3 eller 4 § får sådana villkor inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inle kan tillgodoses eller alt förutsättningarna för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren, mottagare av andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen las lill vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen.

Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får vattendomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan atl regeringen har medgivit det.

11 § Ett tillstånd lill vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8 § föreskrivs om jämkning av företagen eller företräde ät det ena företaget motsvarande tillämpning.

12 § På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiflsskyldige får vattendomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets verkningar eller lill beslående hinder atl utnyttja företagel i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även las upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3, 4, 8, 9 eller 11 §.

13 § En omprövningsdom har samma verkan som en tillslåndsdom.

Verkan av beslut efter förrättning

14 § Sedan ett tillståndsbeslul eller annat beslut av förrättningsmannen
har vunnit laga kraft, får det verkställas.

1 fråga om tillstånd fill markavvatlningsföretag och omprövning äger 1 -10 och 13 §§ motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3, 4, 8 och 9 §§ skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förrättning efter ansökan.

Åndrade förhållanden i samfälligheter

15 § Om en dom eller ett beslut enligt 3-6, 8,9, 11 eller 14 § inverkar på
frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser
som behövs.

Prop. 1981/82:130 45

tagare omprövas av vattendomstolen eller, såvitt avser en markavvatt- Lagförslaget

ningssamfällighet, vid en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta sig som dehagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenförelag i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighel skall åläggas alt i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighel.

16 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighel enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltaga
re godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas un
der en förrättning, av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte
lämnas om det är uppenbart atl överenskommelsen strider mot denna lag.

Oförutsedda skador

17 § Om ett vallenföretag eller en vatlenanläggning, som har utförts i
enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förut
sågs av vattendomstolen eller förrältningsmannen när tillståndet medde
lades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap.
1-10 §§.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar pä företagarens bekostnad av valtenföretagel eller vattenanläggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller kommunen.

Anspråk på gmnd av ofömtsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrätlningsmannen bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna i preskripfionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

18 § Anmälan som avses i 17 § skall vara skriftlig och ges in till vatten
domstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den lid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 § och 50 § andra och tredje styckena.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

19 § Saknas bestämmelser om innehållande eller lappning av vatten be
träffande ett vatlenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten
täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vattendomstolen
på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa
sådana bestämmelser som är ägnade alt för framliden förebygga eller

Prop. 1981/82:130 46

minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla Lagförslaget

och inte heller skada tredje mans rätt.

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.

1 § Löseskilling pch intrångsersättning enligt 9 kap. som skall utgå på en
gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten
är belägen.

Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall nedsältningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

2 § Nedsättning enligt 1 § skall inte ske, om fastigheten inle svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten har medgivit atl ersättningen betalas ut till den ersäll-ningsberätligade. Om fastigheten besväras av gemensam inteckning, gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande behövs dock inle av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

3 § I beslut om löseskilling eller inlrångsersätlning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

4 § Ersättning som inte skall nedsättas betalas till den ersätlningsbe-rättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas, åligger det den ersätlningsskyldige atl hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förtätlningsmannen bestämmer.

5 § Bestämmelserna i 1-4 §§ gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 § andra stycket.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den ersätlningsskyldige till länsstyrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekostnad.

7 § Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 §
skall ske inom sex månader från det atl såväl tillståndsfrågan som ersätt
ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses
och som har fastställts atl utgå på en gång skall betalas inom två år från
samma lid. Om den ersätlningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberät-
tigade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.

8 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har full
gjort vad som åligger honom enligt 1 eller 4 §.

Prop. 1981/82:130 47

9 § Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är Lagförslaget
fullbordad enUgt 8 §. Om fömtom löseskilling eller intrångsersättning an
nan ersättning har bestämts fill följd av avståendet, får dock tillträde inte

ske förtån även denna ersättning har betalats.

Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i anspråk eller att vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersältningsberättigades förhållanden, skall bestämmas skäligt uppskov med filllrädet eller med utförandet av åtgärden.

10 § Om en del av en fastighet inlöses, sker ändringen i fastighetsindel
ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 §.

Sådana särskilda rätfigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 §, om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat atl rättigheten skall bestå. Ett sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Delta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrällslagen (1970:979).

11 § Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har
bestämts slutligt först efter det alt tillståndet har tagits i anspråk, skall den
del av ersättningen som överstiger vad som fastställts fidigare betalas och
anmälan enligt 4 § göras inom en månad från del ersättningen bestämdes
slutligt. Detsamma gäller ersättning som har beslämls i samband med
godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet annars skulle ha förelegat, skall den ersätlningsskyldige anmäla ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

12 § På sådan ersättning som avses i 11 § första stycket utgår ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre
taget eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket.
Om betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för
tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att
ränta inte betalas.

På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 § räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 11 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslut, varigenom ersättningen bestämts.

13 § Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan
dröjsmål sätta in i bank mot ränta.

Prop. 1981/82:130 48

14 § Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrel- Lagförslaget
sen betala ut till den som har rätt till medlen.

Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förtätlningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser.

Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en särskild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten, i den mån del behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

15 § Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren, andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Om det finns särskilda skäl för det, skall en kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

16 § När inlösen av mark är fullbordad, skall det antecknas i fastighetsboken.

17 § Om det råder tvist om bättre rätt lill ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inle behövs enligt 1 §. Bestämmelserna i 13-15 §§ skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.

18 § Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller inte, om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

19 § Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör förlust på grund av att ersättning inte har beslämls eller har blivit för låg och ersättningens belopp på grund av överenskommelse mellan den ersätlningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats av domstolen eller förrättningsmannen, är borgenären berättigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Rätt till ersättning föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om atl skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

20 § Vad i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också tomträtt.

17 kap. Underhåll m. m.

1 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig atl underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en

Prop. 1981/82:130 49

särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten till anläggning- Lagförslaget

en övergått till markägaren till följd av alt rättigheten upphört, kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Den som enligt 8 kap. 2 § har medgivits rätt att använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig alt underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämt något annat.

I 14 kap. 2 § och 15 kap. 6 § finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

2 § Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så alt de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.

3 § Den som är skyldig alt underhålla en vatlenanläggning har rätt atl nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.

18 kap. Tillsyn och besiktning

Tillsyn

1 § Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty
relsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en tillståndsdom eller ett fillståndsbe-slut förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall, jämte länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

2 § Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de
upplysningar om vattenföretaget eller vattenanläggningen som behövs för
tillsynen.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren att ulföra de undersökningar som behövs för fillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.

I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite.

Besiktning

3 § I tillståndsdom och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vatlenan
läggning skall besiktas, sedan företaget har utförts.

Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga-

4 § Efter ansökan av ägaren till en vatlenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet.

5 § Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekommit vid besiktning enligt 3 eller 4 §. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktning enligt 4 §, i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillstånds-

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 50

beslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada LagjÖrslage,

allmänna eller enskilda intressen.

Rätt till tillträde m.m.

6 § För all utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få
tillträde till vattenanläggningar samt atl utföra undersökningar inom områ
den som berörs av vattenföretagel. Samma rätt tillkommer dem som skall
utföra undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen samt
besiktningsmän.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för atl tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.

7 § Den som är beroende av hur ett vatlenföretag drivs, allmän åklagare
och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmälare, vattenmätare eller
observationsrör saml att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts
att föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten
mängder.

Tillfälle skall beredas statlig fiskeriljänsteman och av fiskeristyrelsen förordnad tillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.

Tystnadsplikt

8 § De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana
undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har erfarit om affärs- eller
driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m.

Allmänna bestämmelser

1 § Om en yt- eller gmndvattenlillgång utnyttjas eller kan antas komma
att utnyttjas för vattentäkt, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller
ulföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgång
en skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamhe
ten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att
förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag, miljöskyddslagen (1969:387) eller 18 § naturvårdslagen (1964:822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket atl iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.

2 § Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan
antas komma att utnyttjas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett
behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde).

Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet

Prop. 1981/82:130 51

med området. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva all skyltar eller Lagförslaget

stängsel skall sättas upp och alt annans mark får tas i anspråk härför.

Föreskrifter som medför atl pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark las i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatten-skyddsområde som behövs för alt tillgodose syftet med området.

4 § Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 § skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och skyddsföreskrifter, skall införas i ortsfidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare.

Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för atl kungörande sker, föreläggandel delges med sakägarna.

Om frågan om vattenskyddsområde har upplagils efter ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

5 § När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrifter enligt 2 eller
3 § meddelats, ändrats eller upphävts, skall beslutet snarast möjligt kun
göras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet.
Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och
sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i
ortstidning.

Om beslutet har meddelats efter ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.

6 § Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av före
skrift som har utfärdats enligt 2 § andra stycket första meningen, får
besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.

Beslut enligt I —3 §§ eller enligt första stycket gäller omedelbart, om inle annat förordnas.

Ersättning

7 § Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt
till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att
mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.

Prop. 1981/82:130 52

8 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall LagjÖrslaget
väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år

från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inle detta förlorar han sin rätt.

9 § I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9
och 16 kap.

20 kap. Kostnadsbestämmelser

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I ansökningsmål, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål
som avses i 13 kap. 13 § andra stycket skall sökanden svara för sina egna
och motparternas kostnader vid vattendomstolen. I ansökningsmål som
innefattar bildande av samfällighel för bevattning eller vatlenreglering
svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för
deltagare i samfälligheten.

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 12 § skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. I mål enligt 15 kap. 3 § skall kammarkollegiet dessutom svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligt 16 § skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade ansökningsmål söm avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom alt sökanden har klagat.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att . part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.

3 § Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om vatlenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning alt få sin talan prövad av vallendomstolen, får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

4 § Om det är skäligt, får vattendomstolen i förrättningsmål förordna atl en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vattendomstolen.

5 § I ansökningsmål får sökanden åläggas atl betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.

6 § Vid vallendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig att ersätta domstolen dess kostnader för

Prop. 1981/82:130 53

1. kungörelser Lagförslaget

2. aktförvarare

3. sakkunniga som tillkallats av domstolen

4. lokaler för sammanträden.

Vad i första stycket sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klaganden, om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i slämningsmål käranden.

I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande, klagande eller kärande den som fullföljt talan.

På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålel.

Förrättningskostnader m.m.

7 § Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina kostnader vid förrättning. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.

Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

Ersättning till sakkunniga enligt 12 kap. 8 § bestäms av förrättningsman-

8 § Till förrättningskostnader hänförs

1. ersättning lill förrältningsmän, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning lill aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 § första stycket,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 §,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 § första stycket.

Om fillståndsbeslut meddelas, skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder all betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förtättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fasfighets-reglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsförelag, skall staten svara för förrältningskostnaderna.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företagel samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt.

9 § Sökanden är skyldig att på anmodan av förrätlningsmannen betala
förskott pä förtättningskostnader.

Övriga kostnader

10 § 1 ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2
kap. 8 § skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en molsvarande fillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen.

Prop. 1981/82:130 54

11 § Företagaren skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala Lagförslaget
kostnaderna för

1. tillsyn som avses i 18 kap. 1 § andra stycket,

2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket andra meningen,

3. besiktning enligt 18 kap. 3 §.

12 § Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 § skall betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är dén som har gjort ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

13 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 12 §§ får verkställas.

21 kap. Ansvar, handräckning m. m.

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller
av oaklsamhel

1. bryter mot 4 kap. 1 § första eller andra stycket eller 4 kap. 4 § andra meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 §, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § eller prövning enligt 14 kap. 5 § första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldigheten alt underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 §,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 § första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

I lagen (1950:596) om rätt till fiske finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaklsamhel underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 § tredje stycket.

3 § Om någon har begått en gärning som avses i I § första stycket 1-3 eller 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom atl vidta rättelse. Sådant föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 § första stycket.

Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 §, får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vatlenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

4 8 I fall som avses i 3 § får vattendomstolen meddela handräckning. I
fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningsla
gen (1981:847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.

Prop. 1981/82:130 55

Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av läns- Lagförslaget

styrelsen.

22 kap. Slutbestämmelser

1 § Lagens bestämmelser om fastighet gäller också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Ett vatlenföretag skall anses beröra en viss faslighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare alt delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en anläggning i samband med förelaget,

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns pä fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inle ställa säkerhet.

4 § Om någon som förberedelse för ett vatlenföretag vill undersöka en
fastighet, får länsstyrelsen föreskriva alt tillträde till fastigheten skall läm
nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att
flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som
behövs för undersökningen.

Undersökningen skall utföras så alt minsta skada och intrång vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas ulan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.

För skador och inträng som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Länsstyrelsen kan fordra atl den som skall ulföra undersökningen ställer säkerhet för framlida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Länsstyrelsen får förordna att ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs enligt fjärde stycket.

5 § Pä begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna avser förelagets inverkan på det allmänna fiskeinlresset, skall som sakkunnig förordnas den som fiskeristyrelsen föreslår.

6 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av förtättningsman enligt 12 kap.,

Prop. 1981/82:130 56

2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra Lagförslaget stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 §,

3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 §,

4. prövning av säkerhet enligt 3 § delta kapitel,

5. föreläggande enligt 2 kap. 9 § tredje stycket, 19 kap. 1 § tredje stycket, 21 kap. 3 § eller förbud enligt detta kapitels 4 § första stycket.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 § överklagas hos regeringen genom besvär.

7 § Är flera fasfigheler för husbehovsförbrukning beroende av samma
gmndvatlentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är
skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas
att fasfighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör
anses ha företräde.

Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas, om ändrade förhållanden har inträtt.

8 § Vattendomstolarna skall i den utsträckning regeringen förordnar föra
förteckning över vatlenföretag inom domsområdet (vattenbok).

2 Förslag till

Lag om införande av vattenlagen (1982:000)

Allmänna bestämmelser

1 § Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 § Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag

vattenlagen (1918; 523),

lagen (1918:524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen och

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.

3 § Om del i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4 § I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos vattendomstol före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser. Beträffande anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen, om anspråket framställts sedan lagen har trätt i kraft.

5 § Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förordnande enligt 3 kap. 11 § vattenlagen (1918: 523) om syneförrältning medde-

Prop. 1981/82:130 57

lats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, tillämpas äldre bestäm- Lagförslaget

melser vid förtättningen, i fråga om underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.

6 § Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet
fillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen

7 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ nya vattenlagen inskränks inte den rätt som
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillkom någon på grund av
dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgmnd eller enligt 1
kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918:523).

Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vattenlagen

8 § Vad som i 3 kap. 2 § förstå stycket nya vattenlagen stadgas om
byggnadsplan gäller också avslyckiiingsplan.

Särskilda övergångsbestämmelser till 4 kap. nya vattentagen

9 § Bestämmelserna om fillståndsplikt i 4 kap. 1 § och 2 § första stycket
nya vattenlagen gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet
av den nya vattenlagen.

Frågan om lagligheten av en valtenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens fillkomst.

10 § Om annat vattenförelag än dikning har utförts under vattenlagens
(1918:523) gilfighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i
fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen

11 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § nya vattenlagen
av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre be
stämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, om
annat inte följer av 12 §.

Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 ju|i 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1-10 §§ och 13 § nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom överföring av kraft varom stadgas i andra stycket.

12 § Om skada som avses i 11 § första stycket utgörs av förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätlen alt reglera vattnets avrinning och
omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid ompröv
ning enligt 15 kap. 3 § eller9 § första meningen nya vattenlagen, fill förmån
för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen
(1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget, är

Prop. 1981/82:130 58

tillståndshavaren skyldig att ulan ersättning tåla skadan till så stor del som. Lagförslaget

jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt denna paragraf eller 14 §, motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 § andra stycket nya vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande fillämpning beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

14 § Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning till följd av ett vatlenföretag enligt nya vattenlagen som skall tillgodose del allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvatlningsföretag eller vattentäkt för bevattning, är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 §, om bestämmelserna i vattenlagen (1918; 523) om kungsådra var tillämpliga på valtenföretaget.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vatten: företag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen.

15 § Bestämmelsen i 9 kap. 19 § nya vattenlagen äger motsvarande
tillämpning beträffande andelskraft enligt vattenlagen (1918:523) eller er
sättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen

16 § Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § eller 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918:523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenla
gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts
periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt
beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december
månad som har skett från det första fill det sista året i den senaste avgifts
perioden. Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i
förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan
ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsäret och året närmast
dessförinnan.

I fråga om åriiga avgifter enhgt 2 kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller däremot svarande äldre lag gäller atl sådan avgift år 1983 skall utgå med del tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenlagen 17 § Löseskilling och inlrångsersätlning för en fastighet som innehas med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer

Prop. 1981/82:130 59

innehavaren av en fideikommissegendom skall alllid nedsättas hos länssty- Lagförslaget

relsen och får inte betalas ut, innan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersältning-

18 § Bestämmelsen i 13 kap. 55 § andra stycket nya vattenlagen äger
motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 83 § andra
stycket vattenlagen (1918:523) och som meddelats av domstol eller över-
exekutor.

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen

19 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
bestämmelser fill ett vatlenföretag eller någon annan åtgärd som avses i
den nya vattenlagen, anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap.
nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer
av 20 och 21 §§.

Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet atl förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ nya vattenlagen gäller också vattenanläggningar som har fillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om någon domstols eller annan myndighels tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.

Vad som enligt 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall också tillämpas på avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523).

20 § Omprövning enligt 15 kap. 3§ första stycket första meningen nya
vattenlagen i fall som avses i 19 § första och andra styckena denna lag får,
om inle annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1992, dock
får omprövning av tillstånd lill vattenkraftverk eller vattenreglering för
kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom
meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) ägt rum, tidigast trettio år från den dag dä domen
om nyprövning vann laga kraft.

Om företagel skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträdande, får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden utgått.

Omprövning enligt 15 kap. 3 § första stycket tredje meningen nya vattenlagen får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter den nya vattenlagens ikraftträdande.

21 § Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen (1918:523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av alt ett företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.

22 § Bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§ nya vattenlagen äger tillämpning även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser vattenreglering enbart för krafländamål, samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918; 523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen (1918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om i samfällighel som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsför-

Prop. 1981/82:130 60

delningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 § nya LagjÖrslaget

vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 § samma lag, skall en samfällighel enligt den nya vattenlagen anses bildad.

Särskild övergångsbestämmelse till 17 kap. nya vattenlagen

23 § Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 § andra stycket nya vattenlagen
gäller även den som med stöd av vattenlagen (1918:523) tillagts rätt ätt
begagna sig av annans vattenanläggning.

Särskilda övergångsbestämrtielser till 19 kap. nya vattenlagen

24 § Ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya
vattenlagen.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket eller 62 § vattenlagen (1918: 523) ändras eller upphävs, skall det antecknas i fastighetsboken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen

25 § I fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen
(1918:523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall
vattenlagen (1918:523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och
4 §§ nya vallenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under
vattenlagens (1918:523) giltighetstid.

Talan om ansvar enligt första stycket väcks vid laga domstol i brottmål.

Andra bestämmelser

26 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ saml 8 kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets förvaltning inle har anordnats pä något annat sätt.

27 § Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen (1918:523) om statens lösningsrätt skall fortfarande gälla, om fråga om lösningsrätt före ikraftträdandet av den nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol.

3 Förslag till

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

1 § En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas, om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas, om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och det behövs med hänsyn till säkerheten i farleden.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farieder eller hamnar.

Prop. 1981/82:130 61

2 § En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas Lagförslaget

1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål ulan atl
säkerheten äventyras,

2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål,

3. om farleden eller hamnen inte sköts så atl dess ändamål tillgodoses.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän faried skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

4 § Beslut enligt l-3§§ meddelas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkels beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

5 § Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farieder och allmänna hamnar enligt denna lag. I registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 §.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 § döms fill böter eller fängelse i högst ett år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall upphöra alt vara allmänna vid utgången av december 1986, om inte dessförinnan med tillämpning av 1 § har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.

4 Förslag till

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

1 § En allmän flottled får inrättas, om flotlleden behövs med hänsyn till
skogsnäringen saml nyttan för orten och det allmänna överväger ölägen
heterna av flottleden och flottningen.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.

2 § En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs,

3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större allmän betydelse än flotlleden.

Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren. Åsling. Söder, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ny vattenlag m. m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 november 1968 tillkallades sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen (1918:523) (VL). De sakkunniga antog namnet vattenlagsulredningen. Utredningens uppdrag omfattade enligt direktiven (1969 års riksdagsberätlelse s. 77-84) en allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Utredningen har tidigare avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970:40, 1972: 14 och 1973: 31), som har legal till grund för ändringar i VL och lagstiftning om valtenförbund (prop. 1971:106, JuU 1971: 13, rskr 1971:204, SFS 1971:531; prop. 1974:83, CU 1974:28, rskr 1974:229, SFS 1974:273; prop. 1975/76: 215, JoU 1976/77:9, rskr 1976/77:47, SFS 1976:997 och 998).

Vattenlagsulredningen' avlämnade i juni 1977 slulbetänkandet (SOU 1977:27) Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels utredningens diskussion av alternativa prövningssystem som bilaga 2, dels utredningens förslag till vattenlag, lag om införande av nya vattenlagen, lag om allmän farled och allmän

' Numera regeringsrådet Gösta Dyrssen, ordförande, överinspektören Sven Andersson, direktören Sture Annevall, överdirektören Jöran Hult. direktören Bengl Sterne och föreståndaren, ledamoten av riksdagen Thure Jadeslig.

2 Allmän motivering

2.1 Reformbehovet

Den svenska valtenlagsliftningen företedde vid 1900-talels början en ganska splittrad bild. De mest betydelsefulla bestämmelserna fanns i den s. k. vatlenrättsförordningen. Bestämmelserom allmän flottled och allmän farled fanns i särskilda förordningar. Frågor om dikning och annan avledning av vatten behandlades i den s.k. dikningslagen. Frågor om rätt att med stöd av vattenrättsförordningen bygga i vatten prövades av allmän domstol. Till byggande i s. k. kungsådrevatlendrag behövdes i vissa fall tillstånd också av regeringen. Farleds- och flotlledsfrågor handlades av länsstyrelserna. Diknings- och valtenavledningsförelag skulle som regel föregås av förundersökning vid syneförrättning.

Huvuddelen av de vattenrätlsliga bestämmelserna har sedermera med väsentligt ändrat innehåll sammanförts i VL, som i sina huvuddelar trädde i kraft den 1 januari 1919. VL saknade ursprungligen bestämmelser om allmän farled, allmän flollled, torriäggning av mark, avledande av avloppsvatten och syneförrättningar, men i dessa hänseenden kompletterades lagen redan 1919 och 1920. Den har emellertid även därefter under årens lopp ändrats och kompletterats i många avseenden. Av särskild betydelse är lagändringarna 1939, då reglerom tillgodogörande av grundvatten infördes, och 1941, då lagen kompletterades med bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening. Under 1950- och 1960-talen har lagen ändrats flera gånger på grundval av förslag från bl. a. 1945 års vattenlagssakkunniga, norrländska vattenkraftutredningen och vattenvårdskommittén. I samband med 1969 års miljöskyddslagstiftning har VL:s regler om skyldighet att motverka vattenförorening utmönslrats och ersalts med beslämmelser i miljöskyddslagen (1969; 387) (ML).

VL kom lill i en tid då utvecklingen på del industriella och tekniska området hade skapat helt nya fömt.sättningar för all utnyttja landets stora tillgångar på vallenkraft. Den lagstiftning som fanns före VL kan sägas ha betraktat frågan om krafttillgängarnas tillgodogörande främst frän de enskilda intressenas synpunkt. I enlighet härmed medgav lagstiftningen, åtminstone i vad den gällde vattenkraftens tillgodogörande, bara i mycket begränsad omfattning åtgärder i vatten till förfång för motstående intressen. Särskilt insikten om vattenkraftens stora betydelse från ekonomisk

och social synpunkt ledde emellertid lill en ändrad intresseavvägning i 1918 års VL. Valtenbyggnadsintresset såsom allmänt samhällsnyltigt tillerkändes förhållandevis långt gående förmåner gentemot allmänna och enskilda motstående intressen framför allt i fråga om förutsättningarna för intrång i annans rätt. Genom lagen öppnades också möjligheter alt tvinga fram ett samarbete i fasta former mellan valtenrältshavarna som tidigare ofta konkurrerat inbördes. Samtidigt slog man dock vakt om andra samhällsintressen som är knutna lill vattnet, t. ex. fiske-, farleds- och flott-ningsinlressena, liksom om jordbruket som då ännu var huvudnäringen. 1 själva verket uttalades vid lagens tillkomst uttryckligen att dess huvudsyfte var att skapa gynnsamma lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande samtidigt som vissa klart definierade motstående intressen blev favoriserade i lagen.

De ändamål som VL avsåg att tillgodose har naturiigtvis sin aktualitet fortfarande. Många nya omständigheter har emellertid tillkommit. Teknikens framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen har medfört att behovet av ett samlat grepp över vattenresursernas användning har gjort sig gällande med allt större styrka. Framför allt de större vatlenföretagen har i allmänhet betydelsefulla långsiktiga verkningar av olika slag. Även i övrigt är det många viktiga men inbördes motstridiga intressen som kräver beakliinde när det gäller användningen av våra vattentillgångar. Över huvud taget måste vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort, t. ex. vad gäller samhällsbyggande, markanvändning, näringsutveckling, energipolitik, sysselsättning, naturvård, kulturminnesvård, friluftsliv och hälsovård.

Frågan om formerna för anpassningen av främst de större vattenföretagen till samhällsplaneringen i stort blev huvuduppgiften för den år 1968 tillkallade vattenlagsutredningen. Denna utredning fick i uppdrag alt göra en allmän översyn av VL med tonvikt pä de beslämmelser som hade samband med samhällsplaneringen. Särskilt borde frågan om att ändra de organisatoriska formerna för tillståndsgivningen i vattenmål övervägas närmare. I samband därmed framhölls också angelägenheten av att skapa en mindre bunden prövning av tillåtlighetsfrågorna än vad som gällde, så att samdiga omständigheter av vikt och föreliggande valmöjligheter kunde beaktas i det enskilda fallet. En genomgripande översyn av såväl prövningssystemet som del materiella innehållet i VL ansågs följaktligen påkallad.

Sedan vattenlagsutredningen tillkallades 1968, har på förslag av utredningen en del reformer av valtenlagsliftningen genomförts (se avsnitt I).

År 1971 utvidgades - i avbidan på en mera genomgripande reform av VL - regeringens prövningsrätt i vattenmäl. Samtidigt inordnades de tidigare frislående vattendomstolarna i lingsrättsorganisationen.

År 1974 anpassades ersättningsbestämmelserna i VL till expropriationslagen (1972:719). Vidare infördes ett nytt institut benämnt andelskraft. 5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Lagrådsremiss allmän motivering

Däremot genomfördes inte den reform av avgiftssystemel som valtenlags-ulredningen hade föreslagit (se vidare avsnitt 2.13).

År 1976 slutligen fillkom en lag (1976:997) om vattenförbund för all främja samverkan mellan alla berörda intressenter i ett vattenområde.

I sitt slutbetänkande har vattenlagsutredningen lagt fram förslag till en ny vattenlag, som är tänkt atl ersätta gällande VL. Utredningen föreslår en omläggning av prövningssystemet, som innebär att tillståndsfrågor skall prövas av regeringen, den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna samt alt ersättningsfrågor skall handläggas vid vissa fastighetsdomstolar. Vidare föreslås mindre stela tillåtlighelsregler, som skall möjliggöra en mer allsidig och planmässig bedömning av vatlenföretagen. När det gäller villkoren för ett vatlenföretag föreslås atl de skall kunna omprövas till förmån för främst allmänna intressen, i vissa fall utan ersättning till företagaren. Förslag till ett nytt vattenrättsligt avgiftssystem läggs också fram liksom en utförligare lagreglering av frågan om tillsyn över vattenförelag med länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Utredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. De flesta remissinstanserna godtar i huvudsak eller lämnar utan erinran de av utredningen redovisade allmänna principerna för en ny vattenrätlslig reglering och tillstyrker att förslaget läggs till grund för ny lagstiftning på området. I vissa hänseenden framförs dock kritik mot förslaget, särskilt vad gäller frågan om ett nytt prövningssystem. I några fall avstyrks också att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Jag delar uppfattningen alt nuvarande VL bör avlösas av en ny lag. Skälen härtill är flera. Under den tid som har gått sedan VL antogs har lagen visserligen ändrats åtskilliga gånger i betydelsefulla hänseenden. Jag tänker då särskilt på de ändringar som inneburit att naturvårds- och andra bevarandeinlressens ställning har stärkts, på ändringar i de processuella reglerna samt på reformeringen av prövningssystemet och ersättningsreglerna. Lagen har därigenom kunnat i skälig utsträckning anpassas till förändrade värderingar och förhållanden. Även efter genomförandet av dessa reformer har lagen emellertid vissa brister. Redan den delvis omvälvande utvecklingen beträffande vattentillgångarnas utnyttjande under de mer än 60 år som VL har varit i kraft motiverar enligt min mening en modernisering av lagen. I samma riktning talar önskemålet att skaffa effektiva rättsliga styrmedel, så atl planeringen av hur våra vattentillgångar skall användas kan genomföras i praktiken.

Huvudsyftet vid VL:s tillkomst var som jag tidigare har nämnt atl skapa gynnsamma lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande samtidigt som vissa klart definierade motstående intressen blev favoriserade i lagen. De ändamål som lagen avsåg att fylla 1918 har otvivelaktigt sin aktualitet fortfarande, men många nya omständigheter har samtidigt tillkommit när det gäller våra vatten. Bl. a. kan nämnas den ökade medvetenheten om vattnet såsom en naturtillgång av stort värde från miljösynpunkt

Lagrådsremiss allmän motivering

samt för rekreation och friluftsliv. Jag delar utredningens uppfattning att detta måste återspeglas i vattenlagstiftningen. Strävan bör vara att med en ny vattenlag skapa ett instrument med vars hjälp det går att göra en rimlig avvägning mellan exploateringsintresset och motstående allmänna och enskilda intressen. En grundläggande förutsättning måste dock vara att företagen står i god överensstämmelse med planerna inom olika samhällssektorer. Samtidigt får del inte vara så att ett vattenföretag, även om det står i överensstämmelse med ett en gång givet tillstånd, lägger hinder i vägen för fortsatt utveckling för all framlid. Här kräver hänsynen till främst allmänna intressen alt det finns möjligheter till omprövning av ett företag.

Det nu sagda medför behov av genomgripande ändringar i den vattenrättsliga regleringen. Till dessa ändamålssynpunkter kommer också behovet av ett systematiskt mera lättillgängligt lagverk än 1918 års VL. Lagens systematik och allmänna uppläggning kännetecknas av en långt driven särbehandling av olika företagstyper. Reglerna i lagens 2 kap. om byggande i vatten kan sägas bilda lagens portalbestämmelser som sedan kompletteras genom mer eller mindre fristående avsnitt. Dessa handlar om grund-vatlentäkt, vatlenreglering, allmän farled (som även innehåller bestämmelser om allmän hamn), allmän flollled, torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning samt avloppsföretag. Uppdelningen hänger samman med VL:s anknytning till äldre vattenrätt som reglerades i ett flertal speciallagar. En annan anledning till uppdelningen är lagens tillkomst i etapper och de utvidgningar av dess tillämpningsområde som skett under årens lopp, bl. a. genom 1939 års lagstiftning om grundvattentäkt. Uppdelningen har medfört att förekomsten av hänvisningar till särskilt bestämmelserna i 2 kap. är riklig. Ibland förekommer hänvisning lill ett stadgande som i sin tur hänvisar till ett tredje stadgande. Jag delar utredningens uppfattning att det från systematisk och lagteknisk synpunkt skulle vara en vinning atl lagsfiftningen i stället i största möjliga utsträckning innehåller regler som är gemensamma för flertalet företagstyper. Som utredningen anför kan emellertid en sådan strävan inle fullföljas helt.

Jag finner alltså att tiden är inne atl genom en ny vattenlag anpassa den vattenrätlsliga lagstiftningen till samhällsutvecklingen och åstadkomma ett systematiskt mera lättillgängligt lagverk.

Vattenlagsutredningens förslag innebär en praktiskt taget fullständig och systematisk reglering av det vattenrättsliga området. Förslaget innehåller många principiellt viktiga nyheter. Flera av de bärande principerna i gällande rätt har dock ansetts böra behållas och har därtor förts över till det nya lagförslaget.

Det ligger i sakens natur att ett försök till lagreglering av ett så omfattande och komplext rättsområde som del vattenrätlsliga, hur del än utformas, möter invändningar från företrädare för sinsemellan motstridiga intressen. Jag anser emellertid att vattenlagsulredningen har löst sin upp-

Lagrådsremiss allmän motivering

gift väl. De föreslagna lösningarna av olika problem torde enligt min mening i allmänhet utgöra en lämplig avvägning mellan motstående intressen, såväl vad avser förhållandel mellan det allmänna och enskilda rättsägare som mellan enskilda rättsägare inbördes. Jag finner alltså, i likhet med flertalet remissinstanser, all utredningens förslag i huvudsak är ägnat att ligga till grund för en ny vattenrätlslig lagstiftning. Mot bakgrund särskilt av vad som har kommit fram vid remissbehandlingen anser jag emellertid atl det finns anledning alt i vissa hänseenden överväga andra lösningar än dem som utredningen har föreslagit.

I det följande skall jag behandla huvudpunkterna i den föreslagna lagstiftningen. Till bestämmelsernas närmare utformning och vissa särskilda frågor avser jag att återkomma i specialmotiveringen.

Min genomgång av huvudpunkterna i den föreslagna lagstiftningen kommer i stort sett alt följa den indelning som utredningen har i sitt belänkande. Jag kommer emellertid all allra först ta upp frågan om utformningen av det vattenrättsliga prövningssystemet - en fråga som är av grundläggande betydelse för den nya vattenlagens utformning i flera hänseenden och beträffande vilken remissutfallet är splittrat. Dessutom kommer jag att bland huvudpunkterna behandla frågor om markavvatlningsföretag och om bevattning samt om det vattenrätlsliga avgiftssystemels framtida utformning (se avsnitt 2.11-2.13).

Lagrådsremiss allmän motivering

2.2 Prövningssystemet

Frågor om tillstånd att utföra kraftverk och andra större vattenbyggnadsförelag prövas i dag av vattendomstol med skyldighet för domstolen atl genom underställning låta regeringen pröva företagels lillåtlighel med beaktande av bl. a. allmänna planeringssynpunkter. Del är därefter vattendomstolen som meddelar tillstånd och avgör ersättningsfrågorna. Vattendomstolens avgörande kan överklagas till Svea hovrätt i dess egenskap av en för hela landet gemensam vattenöverdomslol och därifrån lill högsta domstolen. Mindre vattenbyggnadsföretag prövas av vattendomstolen som första instans. Domstolen är i dessa fall skyldig att underställa regeringen tillståndsfrågan endast då viktiga samhällsintressen sätts i fara. Överklagande kan ske till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

Frågor om tillstånd till torriäggningsföretag, eller med en av vattenlagsulredningen föreslagen term markavvatlningsföretag, avgörs vid syneförrättning. Härvid prövas också ersältningfrågorna. Mycket omfattande företag skall underställas regeringens prövning för bedömning från allmänna planeringssynpunkler. Synemännens utlåtande angående huvudsakligen mer ingripande förelag skall underställas vattendomstolens prövning. Talan mot synemännens utlåtande kan föras hos vattendomstolen och överklagande sker därifrån lill vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

Vattendomstolarna var tidigare självständiga administrativa enheter un-

der Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomslol. Sedan den I januari 1972 ingår de i lingsrättsorganisationen. Luleå, Umebygdens, Jämlbygdens, Stockholms, Växjö och Vänersborgs tingsrätter är vattendomstolar. Gränserna för de till varje domstol hörande områdena följer vattendelare mellan olika vattensystem. En vattendomstol består av en ordförande (vatlenrättsdomare), en teknisk ledamot och två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får ingå i domstolen efter vattenrätlsdoma-rens bestämmande.

För handläggningen av vattenmål gäller i princip rättegångsbalkens bestämmelser. I VL meddelas emellertid många särbestämmelser.

Frågor om tillstånd enligt ML prövas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Även länsstyrelserna kan av regeringen ges rätt att pröva tillståndsfrågor beträffande vissa slag av ärenden. Denna möjlighet har dock hittills inte utnyttjats. Besvär i fråga om tillståndsbeslut anförs hos regeringen. När viktiga samhällsintressen sätts i fara, kan tillståndsfrågan också underställas regeringen. Ersättningsfrågor prövas av fastighetsdomstol med fullföljd till hovrätt och högsta domstolen. Vissa justeringar i ML;s prövningssystem kommer alt föreslås senare denna dag på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet (prop. 1980/81:92).

Vattenlagsulredningen har, i huvudsaklig överensstämmelse med sina direktiv, föreslagit ett helt nytt prövningssystem för alla vattenföretag utom markavvattningsförelagen. För prövning av sistnämnda kategori av vattenförelag föreslås att förrätlningsformen behålls med fullföljd domstolsvägen. En modernisering av förrättningsbestämmelserna föreslås dock.

Utredningens förslag innebär beträffande övriga vattenföretag atl frågor om tillstånd lill och väsentliga villkor för företagen skall avgöras i administrativ ordning, beträffande de större företagen av regeringen, beträffande de medelstora företagen av den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd saml i fråga om de mindre företagen av länsstyrelserna. Övriga villkorsfrågor samt skaderegleringen skall handhas av fastighetsdomstolen vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol.

Förslaget till ett nytt prövningssystem har fått ett myckel blandat mottagande vid remissbehandlingen. Omkring hälften av remissinstanserna, däribland sjöfartsverket, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, planverket, samtliga hörda länsstyrelser utom en, miljöskyddsutredningen och kommunförbundet, tillstyrker utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Övriga som har yttrat sig i frågan, däribland samtliga domstolar, förordar andra system. De flesta av de kritiska remissinstanserna förordar ett bibehållande i stort av den nuvarande sammanhållna prövningen vid vattendomstol. I de negativa remissyttrandena framhålls särskilt alt organisationsreformen inte kan väntas tillgodose önskemålen om ett effektivt, snabbt och smidigt samt från rättssäkerhetssynpunkt betryggande förfarande. Man framhåller också att tillståndsfrågan, frågan om villkor samt

Lagrådsremiss allmän motivering

frågorna om skadeförebyggande åtgärder och om ersättning har sådant samband med varandra att bedömningen inte bör delas upp på olika myndigheter. Både de positiva och de negativa remissinstanserna understryker att ett genomförande av förslaget förutsätter en personell upprustning hos länsstyrelserna. De kritiska remissinstanser som inte ansluter sig lill vattendomstolsmodellen förordar i huvudsak en sammanhållen prövning enligt både vattenlagen och ML hos regionala koncessionsnämnder eller miljörätter.

För egen del vill jag anföra följande i fråga om prövningssyslemet.

Många viktiga men inbördes motstridiga intressen kräver beaktande när det gäller användningen av våra vattentillgångar. Även om vallentillgångarna är goda i landet som helhet, kan särskilda omständigheter såsom befolkningskoncentration, industriella vattenbehov eller jordbruksbevattning på sina håll medföra atl den lokala vattentillgången blir för liten. Framför allt de större vatlenföretagen har i allmänhet betydelsefulla långsiktiga verkningar av olika slag. Behovet av planering av vattenanvändningen både på det lokala planet och i ett större sammanhang är alltså stort. Det torde råda enighet om att vatlenföretagen liksom annan markanvändning måste inpassas i samhällsplaHcringen.

I bl. a. direktiven för vattenlagsulredningen har det framhållits atl de nuvarande reglerna för tillståndsprövning i vattenmäl inle tillgodoser behovet av planering på ett tillfredsställande säll. Prövningen borde hellre företas av administrativa myndigheter och nära samordnas med annan samhällsplanering.

Innan jag går närmare in på hur man bör utforma ett prövningssystem där bl. a. planeringssynpunkterna skall beaktas, vill jag något beröra val-tenföretagens inpassande i samhällsplaneringen i stort, dvs. den allmänna planeringen av våra vattentillgångar. Det bör då erinras om att statsmakterna under senare år har tagit olika initiativ för all tillgodose behovet av en översiktlig fysisk planering. Genom tillkomsten av statens planverk och statens naturvårdsverk har de statliga insatserna i planeringsarbetet pä verksnivå förstärkts och koncentrerats. Omorganisationen av länsstyrelserna och kommunindelningsreformen har förbättrat de organisatoriska förutsättningarna för samhällsplaneringen pä regional och lokal nivå. Genom den fysiska riksplaneringen breddas underlaget för planeringen på alla nivåer såväl genom ökad tillgång till inventeringsmalerial som genom mera preciserade utgångspunkter för en riksomfattande markanvändningspoli-fik.

Den fysiska riksplaneringen ger riktlinjer för användningen i vissa fall av våra vattenresurser, till att börja med i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeinlressena är störst. Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har statsmakterna bl. a. undantagit vissa vattendrag i norra Svealand och Norrland från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Det gäller de outbyggda huvudälvarna Torne älv. Kalix älv. Pileälven och

Lagrådsremiss allmän motivering

Vindelälven, vissa skogsälvar samt en del outbyggda älvsträckor i älvar som i övrigt redan har byggts ut. Vidare har naturvårdsverket på regeringens uppdrag översiktligt karllagt landets vattentillgångar och de anspråk som riktas på dessa. Vatlenplaneringsulredningen har utrett frågorna i vilken omfattning vattenplanering behövs i dag och i etl längre perspektiv samt i vilka former en sådan planering bör bedrivas (se SOU 1980:39). Förslaget till en ny plan- och bygglag (se SOU 1979:65 och 66) som är tänkt att ersätta byggnadslagen (1947:385) syftar bl. a. lill alt skapa bättre förutsättningar för planeringen av våra vattentillgångar.

Av del nu sagda torde framgå atl samhället har eller kommer att få flera instrument för planeringen av våra vattentillgångar. Jag delar emellertid vattenlagsutredningens uppfattning att det inte är realistiskt att räkna med att planeringen inom en överblickbar framtid kommer att ha drivits så långt alt den skulle kunna ersätta en tillståndsprövning av etl enskilt vatlenföretag eller alt vattenrätlsliga tillståndsfrågor alltid skulle kunna bedömas mot bakgrund av verkställd planläggning. De riktlinjer som hittills har lagts fast i den fysiska planeringen beträffande användningen av våra mark- och vattentillgångar är av översiktlig karaktär. Det planeringsunderlag som har tagits fram måste kompletteras och preciseras genom tillståndsprövning av varje enskilt vallenförelag. Genom en sådan prövning kommer konsekvenserna för olika motstående intressen atl kunna behandlas på ett mer fullständigt sätt än vad som kan ske inom ramen för den allmänna planering som bedrivs.

Jag anser alltså alt planeringen måste kompletteras med en vattenrättslig tillståndsprövning för atl samhället i det enskilda fallet skall kunna styra och kontrollera lokaliseringen av ett vattenföretag och för att konsekvenserna för motstående intressen skall bli belysta. Frågan är då om tillståndsprövningen måste anförtros ål ett planeringsorgan eller om andra faktorer än planeringshänsynen bör vara avgörande vid valet av prövningsorgan.

Genom en lagändring den I januari 1972 fick regeringen större möjligheter än tidigare atl vid prövningen av större vattenföretag göra en allsidig bedömning med hänsyn till allmänna planeringssynpunkter (4 kap. 17-20 §§ VL). Hänsyn skall bl. a. tas till statsmakternas riktlinjer för hushållningen med mark och vatten samt till näringspolitiska, energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter. Regeringsprövningen är inte begränsad lill det aktuella projektet, utan hänsyn skall tas till vattenanvändningen i stort.

Behovet av hänsynstagande till allmänna planeringssynpunkler är naturligtvis mest uttalat beträffande de större vatlenföretagen på grund av deras betydelsefulla, långsikliga verkningar. Jag anser det självklart att man i fråga om dessa företag behåller regeringens prövningsrätt, vilket för övrigt inle har ifrågasatts vid remissbehandlingen.

Beträffande de mindre företag som inte faller under regeringens prövningsrätt är behovel av en bedömning från allmänna planeringssynpunkter

Lagrådsremiss allmän motivering

inle lika framträdande. Som jag kommer alt närmare beröra senare (se avsnitt 2.4) bör emellertid samma bedömningsgrunder i princip gälla beträffande alla typer av vallenförelag. Då uppkommer frågan om detta är etl tillräckligt motiv för att tillståndsprövningen beträffande mindre vattenföretag i enlighet med utredningens förslag förs över frän vattendomstol till administrativ myndighet.

De administrativa myndigheter som enligt utredningen bör komma i fråga som prövningsorgan är den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna. Av dessa myndigheter har länsstyrelserna redan i dag betydelsefulla uppgifter inom samhällsplaneringens område och de uppfyller därför i och för sig kravet på ett prövningsorgan som skulle kunna sälla in etl vattenföretag i etl större planeringssammanhang. Koncessionsnämnden besitter i dag på grund av sin centrala ställning vid prövning enligt ML och som viktig remissinstans vid regeringens lokaliseringsprövning enligt 136 a § byggnadslagen den överblick som erfordras för atl tillämpningen skall bli enhetlig och konsekvent. Nämnden, som arbetar i domstolsliknande former, är emellertid en ren tillslåndsmyn-dighel utan planeringsfunktioner. Dess möjligheter atl vid prövning av etl vatlenföretag passa in detta i ett större samhällsplaneringssammanhang kan därför inte i avgörande mån anses skilja sig från vad som gäller för vattendomstolarna.

Som jag ser det är vattendomstolarnas bristande möjligheter atl f. n. la hänsyn till allmänna planeringssynpunkter en fråga av mera rättslig än faktisk natur. Som vattenlagsutredningen framhåller torde existerande begränsningar främst ha sin grund i alt VL:s regler - främst de stela tillåtlighetsreglerna - inte har gett utrymme för sådana bedömningar. Vattendomstolarnas förening av juridisk och teknisk sakkunskap har emellertid gjort dem väl skickade alt göra ofta myckel svåra avvägningar mellan motstående intressen i vattenmål. Härtill har inte minst bidragit att vattendomstolarnas domkretsar har varit tillräckligt stora för atl ge domstolsledamöterna en allsidig erfarenhet av olika vattenfrågor, samtidigt som de inte har varit större än att ledamöterna har kunnat få en god ortskännedom.

Som närmare kommer att framgå av min redogörelse i avsnitt 2.4 kommer jag alt föreslå atl VL:s stela tillåtlighelsregler ersätts av mer allmänt hållna regler, som skall möjliggöra en friare och därmed mer mångsidig bedömning av vatlenföretagen. I och för sig kan det hävdas att de lämplighetsavvägningar av bl. a. ekonomisk, teknisk och social natur som dessa regler ger utrymme för bättre passar för en tillståndsprövning i administrativ ordning än en traditionellt judiciell prövning. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att ingenting i och för sig hindrar att sådana bedömningar görs av domstol. Därom vittnar just vattendomstolarnas hittillsvarande verksamhet, där domstolarna redan inom ramen för gällande VL i viss utsträckning gjort sådana avvägningar. Genom att man i den vattenrätlsliga processen inhämtar yttranden från bl. a. statens planverk, länssty-

Lagrådsremiss allmän motivering

relsen och berörda kommuner kan vidare erforderligt planeringsmaterial läggas till grund för ett avgörande av vattendomstol.

Som sammanfattning av mitt nu förda resonemang vill jag konslalera att man från mera teoretiska utgångspunkter inte kan dra den slutsatsen alt vattendomstolarna skulle vara mindre ägnade alt beträffande de mindre vatlenföretagen ta hänsyn lill allmänna planeringssynpunkter och även i övrigt verkställa en friare tillåtlighelsbedömning, om den rättsliga befogenheten därtill gavs.

Till förmån för vattendomstolarna talar vidare atl de representerar ett väl inarbetat system som på det hela tagel har fungerat bra. Det har visseriigen ibland anförts att handläggningen vid vattendomstolarna är tung och tidskrävande. Denna kritik kan som utredningen anför i viss mån ha sitt berättigande, men då främst såvitt avser skaderegleringen som genom uppskovs- eller prövotidsförfarandel kan dra ut onödigt länge på tiden (se prop. 1974; 83 s. 163). Detta förfarande har emellerfid möjliggjort en objektivt säkrare skadereglering. På grund härav och då vatlenmålen ofta är av stor omfattning delar jag utredningens uppfattning atl kritiken inte bör tillmätas någon större betydelse, när det gäller alt lägga fast ett nytt prövningssystem.

Vattenlagsutredningens förslag innebär att antalet prövningsmyndigheter blir större än f. n. Vidare blir förfarandet uppdelat så att tillslånds-och villkorsfrågor avgörs av en myndighet och ersättningsfrågorna av en annan. Utredningen är själv tveksam om de i direktiven uppställda kraven på effektivitet och snabbhet kan tillgodoses bättre än nu genom en sådan uppdelning. Jag för min del har, i likhet med många remissinstanser, den uppfattningen att effektivitets- och snabbhetskraven blir sämre uppfyllda genom ett delat syslem. Det bör bl. a. beaktas atl villkorsfrågorna i vattenmål vanligen hänger intimt samman med ersättningsfrågorna. Bland villkoren förekommer nämligen ofta ålägganden för sökanden alt utföra skadeförebyggande åtgärder. Sådana ålägganden liksom bestämmelser om dämningshöjd, lappningsbestämmelser och även föreskrifterom företagets utformning i byggnadstekniskt hänseende får uppenbarligen betydelse vid skaderegleringen. Det måste många gånger bli svårt för en fristående tillståndsmyndighel att rätt avgränsa vilka villkor som kan fastställas utan risk för komplikationer vid den efterföljande skaderegleringen vid fastighetsdomstolen. Det måste också innebära onödigt dubbelarbete och avsevärda kostnader atl två myndigheter skall sätta sig in i dessa frågor för atl prövningen av företaget skall kunna genomföras. Som utredningen framhåller torde en av fördelarna med den nuvarande sammanhållna prövningen ligga just i vattendomstolens möjligheteratt samordna detaljföreskrifter rörande företagets utförande med bestämmelser om skadeförebyggande åtgärder inom ramen för en samlad intresseavvägning.

Det kan invändas att det redan nu finns ett delat prövningssystem när det gäller de större vatlenföretagen. Jag har också i del föregående föror-

Lagrådsremiss allmän motivering

dal alt man skall behålla ett sådant system för de större förelagens del. Det bör emellertid beaktas att dessa mål förbereds av vattendomstolen som med eget yttrande hänskjuter tillåtlighetsfrågan till regeringen. Vattendomstolen är därmed väl insatt i målet före skaderegleringen. Dubbelarbete i den mening som utredningens förslag innebär förekommer därför inte med nuvarande prövningsordning.

Det har vid remissbehandlingen gjorts gällande att kraven pä saklighet och rättssäkerhet inle blir lika väl tillgodosedda vid en administrativ tillståndsprövning som vid en domstolsprövning. Bl. a. ifrågasätter man på sina håll länsstyrelsernas partsneutralitet under framhållande av atl länsstyrelserna kan komma atl överbelona sådana allmänna intressen som de har att tillvarata i andra funktioner än som tillståndsmyndighet. Sådana farhågor anser jag för min del vara obefogade. Jag vill också vända mig mot den uppfattning som finns på sina häll att en prövning vid ett administrativt organ skulle ge större utrymme för godtycke eller obehöriga påtryckningar än etl domslolsförfarande. Även en administrativ myndighet har naturligtvis att inom lagens ram ulan ovidkommande hänsyn göra en avvägning mellan olika motstående intressen. Inte heller bör någon avgörande vikt fästas vid det förhållandet att tillståndsprövningen med utredningens förslag sprids på 24 länsstyrelser. Tillräckliga garantier för enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen kan enligt min mening skapas genom att del finns en möjlighet att överklaga till en central överinstans. Däremot har jag viss förståelse för de farhågor från rättssäkerhetssynpunkt som har sin grund i atl länsstyrelserna föreslås bli både lillslånds- och tillsynsmyndigheter. Rollfördelningen blir enligt min mening klarare om länsstyrelsen endast tilldelas den ena av dessa båda funktioner.

Man kan inte heller komma ifrån att länsgränserna är mindre lämpliga som skiljelinjer, eftersom de saknar varje anknytning lill avrinningsområdena. Ett företag kan utföras i ett län, medan dess huvudsakliga verkningar inträffar i ett annat län. Dessa olägenheter uppkommer inte inom nuvarande prövningssystem, där gränserna för vattendomstolarnas domsområden följer gränserna för,avrinningsområden.

Till de synpunkter som jag hittills har anfört måste också läggas kostnadsaspekterna. Tillståndsprövningen enligt utredningsförslaget medför behov av personalförstärkningar både hos länsstyrelserna och koncessionsnämnden. Sådana förstärkningar torde endast till en del uppvägas av en minskning av personalen på domslolssidan. Regeringens utvidgade uppgifter som tillståndsmyndighel och fullföljdsinstans torde också kräva personalförstärkningar inom regeringskansliet. Även om utredningen inte har verkställt några kostnadsberäkningar rörande de organisatoriska förslagen, är det ofrånkomligt att del blir en ökning av det allmännas kostnader. Härtill kommer också ökade kostnader för parterna vid ett delat prövningssystem.

Lagrådsremiss allmän motivering

Koncessionsnämnden för miljöskydd skisserar i sitt remissyttrande en delad prövningsordning som ligger närmare ML:s prövningssystem än utredningens förslag. Enligt denna skiss skall prövningen vid en central administrativ myndighet koncentreras till ett vatlenförelags tillåtlighet från allmän synpunkt. Bevakningen av enskilda intressen skall i huvudsak ske vid ett efterföljande judiciellt prövningsförtarande vid fastighetsdomstol. För alt förfarandet vid den administrativa myndigheten skall bli så snabbt och effektivt som möjligt, måste enskilda sakägares möjligheter alt framföra synpunkter på tillåtligheten av ett företag och de huvudsakliga tillståndsvillkoren begränsas. En sådan begränsning kan ske genom atl man tar bort sakägarnas nuvarande rätt lill ersättning för sina kostnader i samband med tillållighetsprövningen.

Den av koncessionsnämnden skisserade ordningen lorde visserligen kunna leda till ett effektivare och snabbare prövningsförfarande än enligt utredningens förslag. Den lider emellertid enligt min mening av den avgörande bristen att den enskilde sakägarens ställning försvagas på etl säll som jag inte kan acceptera. De enskilda intressena sammanfaller inte med de allmänna på samma sätt i vattenmål som i miljöskyddsärenden. Från allmän synpunkt kan del t. ex. saknas anledning att motsätta sig en begärd dämning eller vattentappning som ändå kan ifrågasättas med hänsyn till skadeverkningarna på enskild egendom. Ett beslut i lillållighetsdelen kan vidare innebära en preklusion av den rätt till vatten som kan tillkomma andra än sökanden. Sakägarna kan alltså ha ett stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillållighetsprövningen. Vattenförelagens ofta svåröverskådliga verkningar och komplicerade natur medför också att sakägarna kan behöva anlita juridiskt och tekniskt biträde. Jag delar därför utredningens uppfattning att enskilda sakägare bör ha rätt lill ersättning av sökanden för sina nödvändiga kostnader för såväl tillätlighetsprövningen som skaderegleringen.

Vad jag nu har anfört innebär att koncessionsnämndens skiss till etl delat prövningssystem inte kan anses utgöra någon lämplig lösning.

För det fallet att man liksom nu vill ha en sammanhållen, regional prövning har utredningen som etl alternativ till vatlendomslolsmodellen diskuterat den s. k. koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2. Vid remissbehandlingen har också föreslagits varianter härav genom inrättandet av särskilda miljörätter eller miljödomstolar. Samtliga dessa syslem innebär att del sker en sammanhållen prövning enligt både vattenlagen och ML. Både utredningen och flera remissinstanser anser att en sådan samordnad prövning skulle vara till fördel.

Enligt min mening är dock betydelsen av en samordnad prövning av vallen- ofh miljöskyddsärendena inle så stor, eftersom vattenföretagen i allmänhet typiskt sett skiljer sig ganska mycket från sådan miljöfarlig verksamhet som skall prövas enligt ML. Härtill kommer att, när det gäller miljöskyddsärendena, det inte torde vara aktuellt att dela upp prövningen

Lagrådsremiss allmän motivering

på flera regionala koncessionsnämnder. Miljöskyddsutredningen har sålunda motsatt sig en sådan lösning (se SOU 1978:80 s. 95). I prop. 1980/ 81:92 föreslås att den centrala koncessionsnämnden jämte länsstyrelserna även i fortsättningen skall pröva miljöskyddsärendena. Tanken på regionala koncessionsnämnder, miljörätter eller miljödomstolar, som förutsätter en prövning enligt både vattenlagen och ML, måste därför falla.

Vad jag nu har anfört leder enligt min mening fram till den slutsatsen att man bör behålla det nuvarande vattenrältsliga prövningssystemet. Vattendomstolarna bör alltså vara prövningsorgan såväl när det gäller tillstånds-som ersättningsfrågor. I enlighet med vad jag tidigare har förordat bör dock regeringen även i fortsättningen handha tillåtlighetsprövningen av de största vattenföretagen liksom vattenföretag som berör känsliga vattendrag eller vattenområden. Handläggningen i övrigt av sådana mål bör liksom i dag ske vid vattendomstol.

Nyligen har genom domstolsverket satts i gång en översyn av 'vattendomstolarnas organisation. I avbidan på resultatet av denna översyn finns det enligt min mening inte skäl att ändra vattendomstolsorganisalionen. Det innebär bl. a. att den nuvarande anknytningen till tingsrätterna bör bestå. Jag vill påpeka att en fördel med denna anknytning är att vattendomstolarnas personal vid vikande arbetsbelastning kan tas i anspråk för annat arbete vid tingsrätterna, i första hand handläggningen av mål vid fastighetsdomstol.

Någon ändring beträffande systemet med överprövning av vattenmäl bör enligt min mening inle ske. Vattenöverdomstolen har fungerat bra och genom anknytningen till en hovrätt är del också i detta fal! lätt att anpassa arbetsstyrkan till arbetsbördan. Jag anser att vattenöverdomstolen liksom hittills bör knytas till Svea hovrätt.

Om man stannar för ett i princip oförändrat prövningssystem, behöver man inte heller göra några mer omfattande ingrepp i de nuvarande reglerna för handläggning av vattenmål vid domstolarna. Några jämkningar bör dock vidtas. En redaktionell översyn av reglerna är också erforderlig. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen.

Det prövningssyslcm som jag nu har förordat avser vattenföretag i allmänhet. Som fidigare nämnts har utredningen beträffande markavvattningsförelagen föreslagit att man behåller nuvarande förrätlningsförfa-rande. Förfarandet bör dock anpassas fill reglerna i faslighetsbildningsla-gen (1970:988).

Stockholms tingsrätt anser att vissa markavvatlningsföretag av större omfattning bör kunna prövas i samma ordning som vattenförelag i allmänhet i de fall sökanden inte påkallar att någon annan skall delta i företaget.

Jag anser liksom utredningen att markavvattningsförelagen även i framtiden bör prövas vid förrättning. Det finns enligt min mening inte anledning alt i enlighet med tingsrättens förslag förbehålla förrättningsformen för de företag där delaktighetsfrägor förekommer. De mera omfattande markav-

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 77

vatlningsföretag som tingsrätten avser förutsätter oftast deltagande av Lagrådsremiss

flera. Det förekommer också fall där delaklighetsfrågor aktualiseras först allmän motivering sedan prövningen av förelaget har inletts. I sådana fall skulle prövningen behöva flyttas från vallendomstolen till en förrältningsmän, om tingsrättens förslag genomfördes.

Jag förordar alltså alt förrättningsformen bör användas vid alla markavvattningsförelag. Överprövning av förrättningsmannens beslut bör liksom f. n. ske efter besvär till vattendomstolen.

Enligt utredningen bör det nuvarande förberedelseförfarandet i fråga om sådana större vatlenföretag som skall prövas av regeringen behållas i en ny vattenlag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Härigenom vinner man den fördelen att projekteringsarbetet för sådana företag bedrivs i samråd med de myndigheter som företräder olika allmänna planeringssynpunkler. Det är också en fördel alt berörda kommuner och ortsbefolkningen får information om företaget på ett tidigt stadium.

2.3 Rätten fill vatten

2.3.1 Fastighetsägarens rätt till vatten

En mycket gammal princip i svensk rätt - liksom i bl.a. Finland och Norge - är att rätten till vatten i första hand tillkommer den som äger den fastighet där vattnet finns. Såvitt gäller ytvatten lagfästes denna princip redan i flera av de medeltida landskaps- och landslagarna, medan den i fråga om grundvatten inte kom till klart uttryck i lag förrän genom ändringar i VL är 1939.

Vattenlagsutredningen diskuterar frågan om det kan anses vara motiverat att övergå till ett mer offentligrältsligt inriktat system, som liknar det som gäller i bl. a. Danmark. Frankrike, Italien och Västtyskland och som innebär att alla sjöar och vattendrag av någon betydelse räknas som allmänna. Utredningen har emellertid stannat för atl även en ny vattenlag bör bygga på den nuvarande principen om fastighetsägarens rätt atl råda över faslighetens vattentillgångar. Vissa modifikationer i det rådande systemet föreslås emellertid.

Utredningens ståndpunkt godtas i allmänhet av remissinstanserna. Två remissinstanser är emellertid kritiska. Naturvårdsverket anser att mycket talar för alt en ny vattenlag bör baseras på mer offentligrättsliga principer. Enligt verket skulle delta öka möjligheterna att planera och hushålla med vattnet. Bl. a. skulle ersättningsfrågorna inte kunna utgöra etl hinder mot att vattnet till förmån för allmänna intressen skyddas mot exploatering. Naturskyddsföreningen hävdar att utredningens ståndpunkt inte är tidsenlig och framhåller att vattnet i likhet med den natur som del är en del av bör ses som en gemensam lillgång. Någon rätt att utnyttja vattnet bör inte automatiskt tillkomma markägaren.

För egen del vill jag understryka atl vatten i svensk rätt behandlas som fast egendom. Indelningen i fastigheter omfattar även vattnet. En överlåtelse av vattnet ulan alt grunden följer med är ogiltig. Man kan inte bryta ut frågan om förfoganderätten över vattnet som naturresurs och se den isolerad från frågan om rätten att förfoga över andra naturtillgångar som också ingår i den fasta egendomen, bl. a. skog och grus.

Som utredningen framhåller skulle också en förändring i en så grundläggande fråga som rätten till vatten medföra atl långsiktiga planer i fråga om vattenförsörjning och energiproduktion kan förryckas. En förändring skulle vidare ge anledning till svårbemästrade övergångs- och ersättningsproblem (jfr 2 kap. 18 § regeringsformen).

Frågan är också om man skulle vinna särskilt mycket med en övergång till ett mera offentligrältsligt system. Vatlenlagstiftningen bör syfta till etl frän samhällelig synpunkt rationellt utnyttjande av vattnet som naturresurs. Exploateringsintresset måste därvid vägas mot de motstående allmänna och enskilda intressena att bevara vattnet opåverkat. Med tanke på de kontroll- och styrinstrument som står samhället till buds inom den markpolitiska lagstiftningen, däribland vatten- och planlagstiftningen, blir frågan huruvida den grundläggande rådigheten över vattnet bör tillkomma den enskilde fastighetsägaren eller samhället av underordnad betydelse. Som utredningen framhåller torde det i och för sig vara möjligt att från de skilda utgångspunkterna uppnå samma rörelsefrihet för den enskilde och kontroll från det allmännas sida.

Jag delar pä grund av det anförda utredningens uppfattning att man i en ny vattenlag bör behålla den nuvarande principen om fastighetsägarens rätt att råda över fastighetens vattentillgångar. För att möjliggöra en ökning av kontrollen från det allmännas sida bör dock, som utredningen har föreslagit, del rådande systemet modifieras. Bl. a. behövs en skärpning av tillåtlighetsbestämmelserna och tillståndsplikten, möjlighet att ompröva meddelade tillstånd saml en förbättrad ordning för tillsyn över vattenföretag. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Av gällande VL framgår inte om fastighetsägarens rätt till vallen till sin natur är en äganderätt eller en begränsad sakralt. 1 I kap. 1 § talas om rätten all "råda över" ytvatten och i 15 § om rätten atl "tillgodogöra sig" grundvatten. Detta närmast terminologiska spörsmål har fullt avsiktligt förbigåtts i lagstiftningen. Som utredningen anför torde anledningen härtill främst vara atl vattnet i allmänhet befinner sig i rörelse och att det ansetts mindre lämpligt alt tala om äganderätt till en vattenström som sådan. Utredningen föreslår för sin del atl man även i en ny vattenlag använder rådighetsbegreppet men att det utsträcks också till rätten att förfoga över grundvatten på annat sätt än tillgodogörande, t. ex. bortskaffande av förorenat vatten. Förslaget har lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser och även jag ansluter mig till det.

Utredningen har såväl i den föreslagna lagtexten som i framställningen i

Lagrådsremiss allmän motivering

övrigt använt begreppet "vattenrätt" som samlingsnamn på rådigheten över vattnet och "vatlenrältshavare" som benämning pä den som utövar rådigheten. Med vattenrätt avser utredningen då såväl vederbörande fastighetsägares rätt att råda över vattnet på hans grund som den rätt att råda däröver som kan tillkomma annan genom t. ex. servituls- eller nyttjande-rättsupplåtelse frän fastighetsägaren eller genom tvångsförtbganden.

Den av utredningen använda terminologin torde vara den gängse i vattenrättsliga sammanhang. Den har godtagits av samtliga domstolar som sysslar med tillämpningen av VL. Däremot anser hovrätten för Nedre Norrland och lantmäteriverket att det kan leda till tolkningssvårigheter och begreppsförvirring alt sammanföra olika rättighelsinslitut under en samlingsbeteckning. Jag kan inte dela dessa farhågor. Begreppen har bl. a. från lagleknisk synpunkt så stora fördelar atl de bör kunna användas i den nya lagen utan risk för feltolkningar.

Kravet på vattenrätt som förutsättning för ett vatlenföretag bör, som utredningen har föreslagit och som allmänt har godtagils vid remissbehandlingen, gälla även i en ny vattenlag. Liksom enligt den nuvarande VL bör det emellertid finnas vissa undantag från denna princip. Det gäller vatlenföretag som utförs av företrädare för allmänna intressen till förmån för fisket, hälsovården och den allmänna miljövärden, åtgärder för en allmän farled, allmän hamn och allmän flottled, markavvatlningsföretag samt åtgärder i vatten för att motverka förorening. Dessutom bör den nuvarande rätten för slrandägare att ha mindre brygga o.d. vid stranden behållas. Vissa ytterligare undantag från kravet på vallenrätt kommer jag att behandla senare (se avsnitt 2.3.3 och 2.3.4).

Lagrådsremiss allmän motivering

2.3.2 Rätt att ta i anspråk annans strömfall

Utredningen föreslår en motsvarighet till den nuvarande möjligheten enligt I kap. 14 § VL atl expropriationsvis la annans vattenkraft i anspråk, om den behövs för kraftförsörjningens planmässiga utveckling. Jag anser också, i likhet med remissinstanserna, att etl sådant stadgande behövs samt att det bör las in i den nya vattenlagen. Den omständigheten att jag förordar ett annat prövningssyslcm än utredningen föranleder inte något annat ställningslagande i denna fråga. Liksom f.n. bör frågan om expropriation endast kunna prövas av regeringen.

Genom den förordade expropriationsmöjligheten, som också omfattar utbyggda strömfall, kan tillgodoses sådana allmänna behov av vattenkraft som avses med VL:s institut statens lösningsrätt. Utredningen har därför ansett atl en motsvarighet lill detta institut kan undvaras i en ny vattenlag. Jag biträder i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.

2.3.3 Rätten till vatten för allmän vattenförsörjning

Utredningen föreslår atl det nuvarande dubbla expropriations- och vattenrättsliga förfarandet i fråga om rätt alt ta vatten i anspråk för allmän

vattenförsörjning ersätts med en prövning enbart enligt vattenlagen. Utredningsförslaget innebär att frågan om tillskapandet av den grundläggande vattenrätten prövas antingen av regeringen eller också av de andra tillslåndsmyndigheterna, koncessionsnämnden eller länsstyrelsen. Sistnämnda myndigheter skulle enligt förslaget få pröva denna fråga endast i samband med prövning enligt vattenlagen av frågan om tillstånd till själva vattentäkten.

Utredningsförslaget innebär onekligen förenklingar i del gällande systemet. Jag anser också atl en samordnad prövning är lämplig. Frågan är emellertid om den av utredningen anvisade lösningen är den lämpligaste. Den bygger på principen alt man i fråga om vattentäkter för allmän vattenförsörjning bör ställa upp ett grundläggande krav på vattenrätt men att denna vattenrätt bör kunna tillskapas expropriationsvis enligt vallenlagen för sådana företag. Jag anser emellertid att det ligger närmare till hands atl tillgripa en annan lösning, som på ett bättre sätt ansluter till uppbyggnaden av och systemaliken i den nya vattenlagen. Man kan nämligen uppnå det av utredningen eftersträvade resultatet, om man i stället undantar nu ifrågavarande vattentäkter från det grundläggande kravet på valtenrätt på samma sätt som föreslås gälla i fråga om andra allmännyttiga vatlenföretag enligt den nya lagen. Intrånget i någon annans vattenrätt medför atl den ifrågavarande vattentäkten alltid måste tillslåndsprövas enligt den nya lagen. Förutsättningen blir alltså alt vattentäkten befinns tillåtlig enligt den nya lagen. I denna bedömning ingår hänsynstagande till den vars vallenområde tas i anspråk.

På grund av del anförda förordar jag all i den nya vattenlagen tas in en bestämmelse om att vattenrätt inte behövs för en vattentäkt för allmän vattenförsörjning.

Med den förordade lösningen på denna fråga finns det inte någon anledning att vidta den av utredningen förordade ändringen i 2 kap. 3 § expropriationslagen. Man kan dock förmoda att den möjlighet som enligt nämnda stadgande ges atl också expropriationsvis tillskapa den grundläggande rätlen till vattnet i fortsättningen mera sällan kommer atl utnyttjas i praktiken.

Lagrådsremiss allmän motivering

Lantbrukaren skulle naturligtvis kunna erhålla den behövliga vattenrätten genom ett servitutsavtal med en vattenrättshavare. Om någon frivillig överenskommelse inte kan träffas, finns möjligheter enligl faslighetsbild-ningslagen att förvärva en sådan vattenrätt tvångsvis genom alt ett servitut bildas genom fastighetsreglering.

Del synes emellertid vara en onödig omgång att först behöva utverka ett tvångsservitut enligt faslighetsbildningslagen innan man utverkar etl tillstånd till vattentäkten enligt vattenlagen. Dessutom kan fastighetsbitd-ningslagens instrument inte utan fastighetsägarens medverkan utnyttjas av en jordbmksarrendator som önskar bevattna arrendeställets marker. Som jag kommer atl utveckla i det följande är det angeläget att även en jordbmksarrendator kan höja avkastningen av arrendestället genom bevattning (se avsnitt 2.3.5).

Jag delar alltså utredningens uppfattning att en jordbrukare, som saknar vattenrätt men för vilken bevattning är av ett påtagligt värde, bör ha möjligheter att utverka tillstånd till en vattentäkt för sådan bevattning. I enlighet med vad jag nyss har förordat i fråga om en vattentäkt för allmän vattenförsörjning bör emellertid inte problemet lösas genom att en sådan jordbrukare tilläggs en rätt att expropriationsvis erhålla vattenrätt. 1 stället bör även i detta fall göras ett undantag från del principiella kravet på vattenrätt för alt tillstånd skall kunna meddelas till takten. Vattenrätls-havarens intressen bör i erforderlig mån tillgodoses inom ramen för den vattenrättsliga tillståndsprövningen av vattentäkten, som även i detta fall måste förekomma på grund av intrånget i vattenrättshavarens rätt. Jag förordar alltså att vattenrätt inte skall behövas för en vattentäkt för jordbruksbevattning.

Jag kommer i det följande (se avsnitt 2.12) att förorda att särskilda bevattningssamfälligheter skall kunna bildas enligl den nya vattenlagen. Dellagare i sådana bevattningssamfälligheter skall kunna vara, förutom jordbruksbevatlnare, t. ex. de som bevattnar handelsträdgårdar och timmerupplag. För att inte i onödan försvåra bildandet av samfälligheter som består av dellagare som bevattnar för olika ändamål, genom att krav på vallenrätt ställs upp för vissa men inte för andra deltagare i samfälligheten, förordar jag att undantaget från kravet på vattenrätt får gälla vattentäkter för all slags bevattning.

Jag förordar alltså atl i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att vattenrätt inte behövs för vattentäkter för bevattning.

Lagrådsremiss allmän motivering

för vattenförelag bör gälla oavsett om tillstånd till företaget krävs eller ej. Innehavet av vattenrätt bör ha saklegitimerande verkan och utgöra en processuell förutsättning för en ansökan om tillstånd till vattenföretag. Ett undantag från denna princip utgör de nyss redovisade fallen rörande vattentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning, där sökanden vid tiden för ansökan inte behöver ha valtenrätt.

I enlighet med vad utredningen oemotsagt har förordat bör det vidare krävas alt sökandens vattenrätt gäller för all framtid i sådana fall då ett vattenrättsligt tillstånd avses gälla för all framtid. Vattenrätten måste alltså grundas på äganderätt, en till tiden obegränsad servitutsrätt eller tomträtt.

Tillstånd till ett vattenföretag kan emellertid också meddelas för en begränsad lid om sökanden begär del eller förhållandena annars inle medger att tillståndet gäller för all framtid. Frågan är då om en vattenrätt som grundar sig på en tidsbegränsad nyltjanderättsupplålelse skall kunna åberopas vid ansökan om tillstånd till ett vattenförelag.

Utredningen anser att nytljanderättshavare i allmänhet bör ha rätt att utverka tidsbegränsade tillstånd. Vad särskilt gäller en jordbmksarrendator bör denne enligt utredningen ha samma rätt som jordägaren att, om inte annat följer av arrendeavtalet, för den lid avtalet omfattar utverka tillstånd till ett sådant vatlenföretag som inte innebär att vattnet avhänds fastigheten. Särskilda tvångsrätler, t. ex. rätt atl för bevattningsändamål dra fram ledning över annans mark, bör också i tillståndet kunna tilläggas en arren-dator. Utredningen föreslår dessutom alt en bevattningsanläggning som tillhör en arrendator skall kunna ingå i en regleringssamfällighet för be-valtningsändamål. Även i andra fall bör enligt utredningen nyttjanderälts-havare ha rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd till vattenföretag för den tid avtalet omfattar. 1 sådana fall bör dock särskilda tvångsrätter inte kunna utverkas, eftersom fastighetsanknytning på utövar-sidan i motsats till arrendefallen saknas.

Många remissinstanser instämmer i vad utredningen har anfört rörande nyttjanderättshavares möjligheter atl utverka tillstånd. De flesta remissinstanser som har tillstyrkt att en jordbmksarrendator ges sådan rätt framhåller att tillståndet bör gälla under arrendatorns hela besitlningstid och inte bara under den avtalstid som löper när tillståndet ges. Några remissinstanser anser emellertid att vad utredningen har anfört inte är invändnings-fritt. Man pekar särskilt på att det möter betänkligheter atl en nyttjande-rättshavare blir härskande i ett servitutsförhållande. Man menar också atl utredningens överväganden i vart fall borde ha kommit till klarare uttryck i lagtexten.

Av förarbetena till gällande VL (1910 års belänkande med förslag till vattenlag s. 512) framgår att arrendatorer och andra nytljanderättshavare inte skall anses likställda med fastighetsägaren när det gäller rätlen att uppträda som sökande till ett vattenföretag eller alt svara för fastigheten i vattenmäl. Man har ansett att de rättigheter och skyldigheter som enligt

Lagrådsremiss allmän motivering

VL uppkommer på grund av ett vatlenföretag inte är av personlig natur utan kommer att vara förenade med en fastighet.

Vid en lagändring år 1954 infördes i 8 kap. 54 § VL (som nu motsvaras av 8 kap. 46 § VL) efter hemställan av lagrådet en bestämmelse om att i fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhörde någon annan än markens ägare och inte var atl anse som fast egendom skulle ägaren av byggnaden eller anläggningen likställas med en fastighetsägare, om omständigheterna föranledde del. I motiven till stadgandet (prop. 1941:45 s. 206) anförde föredraganden att av den omständigheten atl ett särskilt stadgande med detta innehåll infördes i 8 kap. inte fick motsätlningsvis dras den slutsatsen atl vad som i andra kapitel i VL sades om ägare av fasligheter inte skulle kunna under några omständigheter bli all fillämpa på en ägare av en byggnad eller anläggning på annans mark, då byggnaden eller anläggningen inte enligt särskilda stadganden utgjorde fast egendom.

Som utredningen påpekar har kravet på faslighetsanknytning inte heller i andra fall upprätthållits helt i gällande VL. Staten, kommuner och valtenförbund saml företrädare för allmän farled, allmän hamn och allmän flott-led kan uppträda som sökande i vattenmål. Detta innebär att de kan tillerkännas dels den generella tvångsrätl som ligger i att företagel får komma till stånd trots att annans egendom skadas, dels en särskild tvångs-rätt alt la annans egendom i anspråk för företaget. Jag förordar i likhet med utredningen alt dessa befogenheter för angivna rällssubjekl behålls i en ny vattenlag.

Den särskilda tvångsrätlen att ta annans fasta egendom i anspråk för ett vattenföretag har i förarbetena till VL betecknats som en servitutsrätt (1910 års betänkande med förslag till vattenlag s. 254). Vattenlagsutredningen uttalar också att tvångsrätlen får anses som ett servitut. De remissinstanser som ställt sig kritiska till utredningens ståndpunkt att godta nytljanderättshavare som sökande i vattenmäl har som nämnts bl. a. grundat sin kritik på atl en nytljanderättshavare inte kan vara härskande i ett servitutsförhållande.

Jag har i och för sig förståelse för att man från vetenskaplig-systematisk synpunkt försöker karakterisera de nu berörda tvängsrätligheterna som en sorls servitut. Detta terminologiska spörsmål bör emellertid inte få vara avgörande vid frågan om vilka som bör kunna vara sökande i vattenmål och tillerkännas tvångsrätter. De särskilda tvångsrättsbefogenheter som givits staten, kommuner och de andra nyss angivna rättssubjekten har tillkommit för att de ansetts vara ändamålsenliga för genomförandet av ett vattenföretag. Frågan är då om liknande ändamålssynpunkter talar för alt även nytljanderättshavare får sådana befogenheter.

Jag vill först uppehålla mig vid den i vattenrätlsliga sammanhang praktiskt viktigaste nyltjanderättsformen, nämligen jordbruksarrendet. Som utredningen framhåller är nästan hälften av landets totala odlade areal ul-

Lagrådsremiss allmän motivering

arrenderad. Av de större jordbruken brukas nära 60% under arrende. Utmärkande för alla typer av arrende är all arrendatorn har total besittning av arrendeslället. Detta innebär i regel atl fastighetsägaren för egen del har avstått helt från varje praktiskt nyttjande av del.

Enligt statsmakternas intentioner bör reglerna om jordbruksarrende vara sä utformade att de underlättar uppbyggandet och vidmakthållandet av ändamålsenliga arrendeställen. Reglerna har också ansetts böra främja arrendatorns intresse av att lägga ned det arbete och de stora investeringar som ofta krävs för att åstadkomma ett effektivt jordbruk.

Vattnet är en viktig faktor i växtproduklionen och till en huvudsaklig del orsak till skördevariationen från år till år. När nu tekniken för en rationell bevattning finns, har också bevattningen under de senaste åren på vissa håll i landet undergått en nästan explosionsartad utveckling. Uttagen är ofta så stora att de, som jag senare skall gå in på. kommer att fordra en tillståndsprövning enligt den nya lagen. Om då endast jordägaren har behörigheten alt företräda fasligheten i vattenrättsliga sammanhang, blir arrendatorn beroende av jordägarens benägenhet alt medverka. Som utredningen anför kan dennes medverkan bli besvärlig att utverka i praktiken. Därmed motverkas strävandena att underlätta för arrendatorn att verkställa rationella investeringar i jordbruket.

Jag delar alltså utredningens uppfattning all praktiska skäl och ända-' målssynpunkter talar för att jordbruksarrendatorn jämställs med jordägaren i frågor som rör vallenrättsliga tillstånd, givetvis under förutsättning att åtgärderna faller inom ramen för arrendeavtalet. Frågan är då om det frän mera principiella utgångspunkter möter hinder mot en sådan ordning.

Huvudanledningen till att man i gällande VL i regel kräver anknytning lill en fastighet på företagssidan är hänsynen till skadelidande tredje man. Fastighetsanknytningen torde ge de bästa garantierna för att skadeersättningar skall kunna utbetalas, att underhållet av företaget sköts osv. Inte minst viktig torde fastighetsanknytningen vara när det uppstår en oförutsedd skada. Anspråk på ersättning för sådana skador kan framställas under en lång tid efter företagets färdigställande. Den skadelidande sakägaren måste då veta mot vem han skall kunna rikta sitt anspråk och det bör finnas säkerhet för att ersättningen kan betalas. 1 de fall där fastighetsanknytningen enligt gällande VL har ansetts kunna undvaras kan man konstatera atl de angivna rättssubjekten, staten, kommuner osv., är sådana att den skadelidande inte kommer att hamna i ett sämre läge än då företagaren är en enskild ägare av en fastighet.

Ett jordbruksarrende har visserligen fastighetsanknyining i den meningen all det utövas på visst arrendeställe. Arrendet kan emellertid sägas sakna den kreditvärdighet som äganderätt till en fastighet innebär. Det oaktat har det i vattendomstolspraxis, särskilt under senare år. förekommit att en arrendator har godtagils som sökande till bevattningsföretag och också erhållit tillstånd till ett sådant företag. Jag anser för min del att del

Lagrådsremiss allmän motivering

särskilt i fråga om bevattningsföretag finns mycket som talar för atl en sådan ordning blir rådande enligl den nya lagen. En bevattningsanläggning har ett omedelbart samband med fastighetens - arrendeställets - lämpliga användning för sill ändamål och representerar i allmänhet ett väsentligt värde. Härigenom torde i erforderlig mån garantier erhållas för att arrendatorn kan uppfylla de förpliktelser som han i en tillståndsdom kan ha ålagts i förhållande lill skadelidande tredje man. Dessa skall ju i regel vara uppfyllda, innan lillståndet får tas i anspråk. Rätten att ha kvar anläggningen på fastigheten är knuten till arrenderätten och är på del sättet tryggad så länge arrendet består, således även för en ny arrendator. Om arrendeförhållandet skulle upphöra och jordägaren inte vill utnyttja tillståndet, bör man enligt min mening kunna acceptera att arrendatorn personligen har kvar sina förpliktelser. En sådan ordning har accepterats för anläggningslagens del i och med att det har införts en möjlighet att till gemensamhetsan-läggning enligt denna lag knyta även byggnad på ofri grund (se yttrande av lagrådet i prop. 1973: 160 s. 541).

Sammanfattningsvis anser jag alltså att jordbmksarrendatorer bör ha rätt att ansöka om tillstånd till vatlenföretag och att utverka de särskilda tvångsrätter som behövs för företaget, om inte särskilda skäl talar däremot. Ett tillstånd bör kunna gälla för den tid jorden är utarrenderad, i den mån det inte av andra skäl anses böra omfatta kortare tid.

Utredningen har förordat att även andra typer av nytljanderällshavare skall tilläggas rätt alt ansöka om erforderliga vattenrältsliga tillstånd, t. ex. rätt atl i ett vattenområde under en viss tid ta sten eller grus eller att ha en brygga. En sådan ordning skulle visserligen innebära etl ännu större avsteg från tidigare angivna principer, eftersom en fastighetsanknyining på nytt-janderältshavarens sida ofta helt saknas. Jag delar emellertid utredningens uppfattning atl det måste anses naturligt atl nyttjanderättshavaren/rättig-hetshavaren ges rätt att ansöka om erforderliga vattenrätlsliga tillstånd för den tid avtalet eller upplåtelsen omfattar. 1 motsats till utredningen anser jag att även sädana rättighetshavare bör kunna i förekommande fall utverka särskilda tvångsrätter, t. ex. för att kunna utföra skadeförebyggande åtgärder på annans fastighet. Hänsynen till skadelidande tredje man kräver emellertid i dessa fall kanske i ännu större utsträckning än beträffande jordbruksarrende att vattendomstolen noggrant prövar ansökningen och ser lill att skaderegleringen är avslutad innan företaget får utföras.

Lagrådsremiss allmän motivering

Däremot har några remissinstanser tagit upp frågan om majoritetsprincipens tillämpning vid överledning av vallen från ett vallendrag lill ell annal för krafländamål.

År 1974 infördes på förslag av vattenlagsulredningen i 2 kap. 5 § andra stycket VL en särskild bestämmelse om ulbyggnadsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål (se SOU 1972: 14 s. 144 samt prop. 1974: 83 s. 185 och 299). Enligl denna bestämmelse skall kravet på majoritet i en fall-sträcka även gälla, när någon vill i en kraftanläggning tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om del gemensamma tillgodogörandet är en frän teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för anläggningens tillkomst.

Redan vid tillkomsten av regeln om ulbyggnadsvitsord i vissa fall vid överledning av vatten för kraftändamål påtalades svårigheterna all tillskapa etl nytt system för beräkning av utbyggnadsvitsord som kunde fungera i alla förekommande överledningssituationer (se prop. 1974:83 s. 185). Vattenlagsutredningen uttalade atl det med hänsyn till atl vattenkraftens utbyggnad gått in i ett slutskede syntes opåkallal att göra några mer ingripande förändringar i rättsläget. Del ansågs tillräckligt att ett visst sammanlagt fallhöjdsinnehav dokumenterades beträffande de vattendrag vilkas gemensamma tillgodogörande var en nödvändig förutsättning för ett kraftverks tillkomst (SOU 1972:14 s. 146). Delta godtogs av statsmakterna.

Utredningen föreslår ingen ändring i del från år 1974 gällande systemet för beräkning av ulbyggnadsvitsord vid överledning. Under remissbehandlingen har emellertid framförts vissa erinringar mot systemet med hänsyn till den betydelse frågan om utbyggnadsvitsord har för rätten till s. k. andelskraft. Med anledning härav vill jag anföra följande.

Samtidigt som den nyss angivna principen om utbyggnadsvitsord intogs i VL ersattes bestämmelserna om ersättning genom kraftövertöring av ell nytt institut, benämnt andelskraft (se 2 kap. 6 och 7 §§ VL). Detta institut innebär att den, vars vattenkraft tas i anspråk enligt 2 kap. 5 § - alltså pä grund av reglerna om ulbyggnadsvitsord - eller på grund av överenskommelse, har rätt att som alternativ lill ersättning i pengar få rätt till andel i kraftproduktionen (andelskraft). Han är dä skyldig atl bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande, drift och underhåll i förhållande till sin andel i den tillgodogjorda vattenkraften. Förutsättningen för att andelskraft skall utgå är dock att andelskraflen är av betydelse för mottagarens verksamhet. Detta innebär atl rätten lill andelskraft i första hand tillkommer dem som själva är kraftproducenter, men även stora konsumenter av kraft, t. ex. industrier och kommunala eldistributionsföretag, kan vara mottagare.

De erinringar mot den rådande principen om utbyggnadsvitsord vid överledning som har framförts vid remissbehandlingen grundas främst på atl den som vill utföra en överledning för kraftändamål kan undandra sig

Lagrådsremiss allmän motivering

skyldigheten atl tillhandahålla andelskrafl genom att ansöka om tillstånd lill överledningen först sedan han har färdigställt sitt kraftverk. Eftersom överledningen i detta fall inte är nödvändig för kraftverkels tillkomst, blir inte reglerna om ulbyggnadsvitsord - och därmed inle heller reglerna om andelskrafl — tillämpliga.

Häremot vill jag anföra att tillståndsprövningen av överledningen är ett gott medel mot sådana förfaranden. Det är givet atl en ansökan om överledning, som inle utgör en nödvändig förutsättning för ett kraftverk och som man kan misstänka görs i syfte alt undkomma skyldigheten att tillhandahålla andelskraft, i tillåtlighetshänseende måste bedömas strängt.

Sammanfattningsvis anser jag att den nuvarande regeln, som enligl utredningen bör behällas, är ändamålsenlig i de flesta, ibland mycket komplicerade, utbyggnadssituationer som kan förekomma. Till stor nytta för tillämpningen bör, som framhölls av bl. a. lagrådet vid regelns tillkomst (se prop. 1974:83 s. 300), vara de vägledande exempel som anges i utredningens motiv (se SOU 1972: 14 s. 147). Ölägenheterna av regeln för presumtiva mottagare av andelskraft torde enligl min mening inle vara så i stora. I de allra flesta fall där andelskraft i dag kan komma i fråga torde vattenkraften tillhöra kraftproducenter. Del finns därför fog för antagandet att majoritets- och större minoritetsdelägare i sådana fall kommer att träffa frivilliga överenskommelser om gemensam utbyggnad av vattenkraften. Företrädarna för kraftproducenterna har inte haft någon erinran mot regeln vid remissbehandlingen. På grundval av de överväganden som har redovisats av den s. k. valtenöverledningsutredningen i belänkandet (SOU 1979:39) Vattenkraft och miljö 4 (s. 171) anser jag emellertid all möjligheterna atl erhålla andelskraft i ett särskilt avseende bör utvidgas. Det gäller fall där ett befintligt kraftverk tvingas minska sin produktion pä grund av atl den i kraftverket tillgodogjorda vattenmängden minskas genom överledning till ett annat vattendrag.

På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag att bibehålla den nuvarande regeln om ulbyggnadsvitsord vid överledning.

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 88

framskjuten placering som en ingressbestämmelse till lagen i likhet med I § naturvårdslagen (1964:822). Dessutom bör enligt dessa remissinstanser i samma stadgande fastslås att vattnet också skall skyddas och värdas.

Jag delar remissinstansernas uppfattning alt stadgandet som ett grundläggande motto för den nya lagen bör få en mera framskjuten placering. Enligl min mening bör stadgandet inleda lagen. Jag biträder förslaget om att i stadgandet bör fastslås att vattnet skall skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall användas med sparsamhel.

Jag förordar alltså att den nya vattenlagen inleds med ett stadgande om alt vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.

2.3.8 Skyldighet alt avstå vatten vid torka m. m.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp utredningens förslag om skyldighet för vattenrättshavare att vid torka och andra exceptionella förhållanden avstå vatten för allmänt behov. Förslaget om skyldighet att avstå vatten har godtagits av remissinstanserna men man har vänt sig mot alt avståendet alltid skall behöva göras ulan rätt till ersättning för valtenrätlshavaren. Jag instämmer i denna kritik. I likhet med vad som i dag enligt 2 kap. 52 § VL gäller beträffande avstående av grundvatten bör valtenrätlshavaren kunna lillerkännas skälig ersättning i sådana fall då del skulle vara uppenbarl oskäligt alt avståendet sker gratis.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.4 Förutsättningar för vattenföretag i allmänhet

2.4.1 Inledning

Som jag tidigare har framhållit bör ett syfte med den nya lagen vara att skapa ett instrument med vars hjälp alla typer av vallenföretag vilka framstår som nyttiga från framför allt allmän synpunkt kan genomföras. De grundläggande förutsättningarna måste dock vara atl företagen står i god överensstämmelse med samhällets aktuella planering och atl de inte strider mot rimliga krav på hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen. Det måste därför finnas lagregler med vars hjälp man kan hindra alt vatlenföretag kommer till stånd som står i strid med samhällets långsiktiga bedömningar av hur våra mark- och vattenresurser bäst skall utnyttjas. Förutsättningarna för att ett vattenföretag skall tillåtas med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen i andra avseenden måste också regleras.

Utredningen konstaterar att den gällande VL:s lillållighetsregler präglas av en stelhet i uppbyggnaden, som har varit ägnad att hindra en helhetsbedömning av ett vattenföretag som frän många synpunkter hade varit önskvärd. Detta gäller särskilt den ekonomiska tillåtlighetsregeln i 2 kap. 3§ första stycket, vars krav på en viss proportion mellan nytta och skada har inneburit att man vid tillåtlighetsbedömningen ofta varit tvungen att utföra beräkningar med ett stort mått av - åtminstone skenbar - matematisk

exakthet. Även bestämmelserna lill skydd för allmänna intressen och rörande sättet för utförandel av ett vattenföretag har enligt utredningen hindrat en tillräcklig frihet och allsidighet vid bedömningen av ell vattenföretags tillåtlighet.

Utredningen föreslår i stället mer allmänt hållna tillåtlighetsregler som skall möjliggöra en friare bedömning av vatlenföretagen. Förslaget om en sådan lagstiftningsteknik har fått etl övervägande positivt gensvar hos remissinstanserna. Några remissinstanser är emellertid kritiska och anser atl reglerna inle ger tillräckligt säkra hållpunkter för vare sig parterna eller de tillämpande myndigheterna.

Den främsta anledningen till gällande VL:s strikta utformning av tillåtlighetsreglerna har, som utredningen framhåller, varit att tillåtlighetsprövningen ankommer på domstol. I motiven till den centrala ekonomiska tillåtlighetsregeln i 2 kap. 3 § första stycket anfördes alt vattendomstolarna måste genom objektiva hållpunkter i lagtexten ges ledning för att motverka ojämnhet och godtycke i rättstillämpningen.

Enligt utredningen lorde man genom att införa ett system med tillståndsprövning i administrativ ordning skapa bättre förutsättningar för den önskvärda friare bedömningen av tillåtlighelsfrågorna, så all i del enskilda fallet samtliga omständigheter av vikt kan beaktas. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (se avsnitt 2.2) förordar jag emellertid att nuvarande domstolsprövning behålls i en ny vattenlag. Frågan är då om detta bör medföra alt tillåtlighetsreglerna får en mera preciserad avfattning.

Planmässiga bedömningar liksom lämplighetsavvägningar av t. ex. ekonomisk, teknisk och social natur bör enligt min mening kunna göras även av vattendomstolarna. Den omständigheten att tillåtlighetsfrågorna i allmänhet skall prövas av vattendomstol enligt den nya lagen bör alltså inte spela någon avgörande roll när det gäller den närmare utformningen av tillåtlighetsreglerna. Andra skäl bör tillmätas större betydelse.

Den är enligt min mening självklart att man vid utformningen av nya regler rörande tillåtligheten av vattenföretag måste fästa stor vikt vid rättssäkerhetssynpunkter och betydelsen av kontinuitet och stadga i rättstillämpningen. Prövningen av ett vattenföretag innebär ofta svåra och känsliga avvägningar mellan olika intressen. Såväl förelagaren och hans motparter som prövningsmyndigheterna måste genom lagens stadganden ges en rimlig vägledning för sin bedömning. Detta talar för alt man har en preciserad reglering.

Det har emellertid visat sig vid tillämpningen av gällande VL:s detaljerade tillåtlighetsregler att dessa i vissa fall har försvårat en anpassning av rättstillämpningen till ändrade förhållanden och till utvecklingen i samhället. Vid några tillfällen har man visserligen anpassat lagen till de ändrade förhållandena genom att ändra reglerna. Med mera generellt avfattade lagregler skulle emellertid rättstillämpningen troligen ha kunnat ändras på ett smidigare sätt. Härtill kommer att de nya tillåtlighetsreglerna, i enlighet

Lagrådsremiss allmän motivering

med vad utredningen har föreslagit, bör gälla alla typer av vattenföretag. Reglerna bör alltså täcka ett mycket vidsträckt fält, frän små dikningsföretag till stora valtenregleringar. Mer allmänt avfattade tillåtlighelsregler lorde kunna ge bättre utrymme för hänsynstagande till de olika vattenföretagens särdrag. Genom att tillåtlighelsprövningen beträffande flertalet vattenföretag sker vid ett förhållandevis litet antal domstolar med gemensam överprövning torde också kravet på enhetlighet i rättstillämpningen i erforderlig mån bli uppfyllt.

Även om det innebär vissa nackdelar att reglerna är allmänt hållna anser jag på grund av det anförda att man måste acceptera alt de nya tillåtlighets-bestämmelserna ges en i förhållande till gällande VL mera generell avfattning. Hur allmän avfattningen kan tillåtas vara måste bedömas i varje särskilt fall. I del följande skall jag gå igenom huvudpunkterna i utredningens förslag och kommer därvid atl, om anledning föreligger, diskutera lagreglernas lämpliga utformning även från nu angivna utgångspunkter.

I utredningsförslaget skiljer man mellan egentliga tillåtlighetsregler och allmänna lämplighetsvillkor. Med etl undantag har en sådan systematik godtagits av remissinstanserna. Endast naturskyddsföreningen har vänt sig mot den principiella uppbyggnaden av regelsystemet. Enligt föreningen synes utredningen ha tänkt sig all tillållighetsprövningen skall ske i två etapper. I den första skall ställning tas lill frågan om företagel över huvud laget skall få komma till stånd och i den andra skall prövas hur företagel skall utformas. Eftersom utformningen av ett företag i många fall är avgörande för tillåtligheten måste enligt föreningen prövningen ske i ett sammanhang. Någon uppdelning i tillåtlighets- och lämplighetsregler bör därför inte göras, utan regelsystemet bör enligt föreningen i stället så nära som möjligt motsvara ML:s.

Jag anser också att bedömningen av ett vatlenförelags tillåtlighet samtidigt måste innefatta ett ställningstagande lill företagets omfattning och utförande. Prövningen måste alltså ske i ett sammanhang.

Enligt utredningen avses de föreslagna lämplighetsreglerna möjliggöra jämkningar beträffande ett vatlenförelags omfattning och utförande dels på det sättet att ett eljest olillålligt vatlenföretag görs tillåtligt och dels så att ett i och för sig tillåtligt företag inskränks. Jag anser emellertid att frågan om ett vattenföretags omfattning och utförande i första hand skall prövas med utgångspunkt i det i ansökningen beskrivna företagels förenlighet med de egentliga lillåtlighetsbeslämmelserna, som jag kommer atl redovisa i del följande. Endast om dessa ger utrymme för olika lösningar eller jämkningar, bör tillämpning av en jämkningsregel kunna bli aktuell.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.4.3. Vattenföretags lokalisering och jörhållande till allmänna planeringssynpunkter

I 8§ anläggningslagen finns en regel om sättet för utförandet av en gemensamhetsanläggning. Den angivna paragrafen innehåller emellertid också en lokaliseringsregel, som ger utrymme för prövning av en gemensamhetsanläggnings närmare förläggning. Enligt uttalanden i förarbetena till denna regel (prop. 1973: 160 s. 194) är denna lokaliseringsregel endast subsidiär till de egentliga lillåtlighetsbestämmelserna och blir alltså tillämplig endast om dessa ger utrymme för olika lösningar. En liknande regel finns i I3§ väglagen (1971:948). Däremot innebären särskild lokaliseringsregel i 4§ ML all för miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats atl ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet ulan oskälig kostnad. I förarbetena till ML har uttryckligen angivits (prop. 1969:28 s. 211 och 263) att denna bestämmelse är en tillåtlighetsregel. Denna regel, som kompletteras av en bestämmelse i 14 § om prövningsmyndighetens utredningsskyldighet, innebär att prövningsmyndigheten enligt ML kan kräva utredning om skilda förläggningsalternativ och avslå en ansökan därför att lokaliseringen anses olämplig.

Utredningen har ansett det vara en brist att gällande VL inte medger en fri bedömning av lokaliseringsfrågan och har därför föreslagit att en sådan möjlighet skall finnas enligl den nya vattenlagen. Som en grundläggande tillåtlighetsregel till skydd för allmänna intressen föreslår utredningen alt ett vattenföretag inte skall få komma till stånd, om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssynpunkter.

Förslaget lill utformning av den grundläggande lillåtlighetsregeln har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser ifrågasätter dock den föreslagna regeln. Näringslivets byggnadsdelegation hävdar sålunda atl man borde återgå lill principen atl rättsligt bindande markan-

vändningsbeslul skall träftas inom ramen för de reguljära planinstituten eller genom naturvårdsförordnanden. Det är därför olämpligt atl ha obestämda tillåtlighetsregler av den typ som utredningen föreslår. Eftersom vattentillgångar normalt har sin av naturen givna lokalisering, kan det också diskuteras om den särskilda lokaliseringsregeln är särskilt meningsfull. Hovrätten för Nedre Norrland anser att lokaliseringsfrågan bör få påverka tillåtlighetsbedömningen endast på det sättet att etl företag skall kunna förklaras otillåtligt med hänsyn till valet av plats. Däremot motsätter sig hovrätten en reglering som innebär all företagaren måste avslå från en viss lokalisering därför att prövningsmyndigheten funnit att en alternativ lokalisering är lämpligare frän allmän synpunkt. Liknande synpunkter anförs av Växjö tingsrätt.

Det är enligt min mening viktigt att man med lagens hjälp så långt möjligt söker förhindra olämpliga eller felaktiga lokaliseringar av vattenföretag. Det gäller naturligtvis i första hand de större vattenföretagen. En ofta påtalad brist i gällande vattenlagstiftning har just varit att lagen inte har ansetts ge utrymme för en fri bedömning av lokaliseringsfrågan. Som utredningen framhåller medger sålunda lagen inte alt vattendomstolen tar ställning till ett företags lokalisering i andra fall än sådana då ansökningen har lämnat utrymme för bedömning av alternativa föriäggningar. Domstolen har alltså inte ansetts kunna självmant ta upp frågan och t. ex. förklara företaget otillåtligt av den anledningen att dess ändamål kan vinnas pä ett bättre säll genom utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses med ansökningen. Här föreligger en klar skillnad mellan VL och ML. Vid prövning enligt sistnämnda lag har det förekommit att en ansökan har avslagits därför att prövningsmyndigheten har funnit den valda lokaliseringen olämplig. Det bör också nämnas att samhället genom tillkomsten av 136 a § byggnadslagen har fått möjligheter att pröva lokaliseringen av tyngre, miljöstörande industri.

Frågan om tillkomsten av ett vallenföretag kräver som jag tidigare har framhållit en allsidig bedömning. Lämpligheten av ett tillämnal vattenföretag måste bedömas med utgångspunkt i behovet att långsiktigt hushålla med landets samlade mark- och vattentillgångar. Detta gäller särskilt vatlenföretag av större omfattning eller annars ingripande beskaffenhet. Vissa riktlinjer för en sådan hushållning har ställts upp av statsmakterna inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Sålunda innebär riktlinjerna för vattendrag i norra Svealand och Norrland samt riktlinjerna för de s.k. obrutna fjällområdena all vissa älvar och älvsträckor undantas från fortsalt vattenkraftutbyggnad. Beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten ger även i andra områden utgångspunkter för bedömningen av vatlenförelags tillåtlighet. I bedömningen, särskilt av de större vatlenföretagen, behöver hänsyn tas även till andra långsikliga samhällsintressen, såsom energipolitiska, näringspolitiska, arbelsmarknadspolitiska, regionalpolitiska, trafikpolitiska och försvarspolitiska intressen. 1 de norra

Lagrådsremiss allmän motivering

delarna av värt land ger dessutom rennäringen särskilda utgångspunkter för prövningen av ell vallenförelag.

I och för sig kan det te sig önskvärt att åstadkomma en långtgående integrering av behandlingen av vattenföretag med den fysiska planering som genomförs med stöd av byggnadslagstiftningens planinstilut.

En sådan planeringssituation kommer dock sannolikt inte alt föreligga inom en överblickbar framlid. För att möjliggöra en allsidig bedömning av vattenföretagen måste man därför enligt min mening även väga in synpunkter som inte har beaktats i de vanliga markanvändningsplanerna enligt byggnadslagstiftningen.

1 samband med 1971 års provisoriska reform av VL infördes uttrycket "allmänna planeringssynpunkter" som en bedömningsgrund för regeringens utvidgade prövningsrätt i nu angivna hänseende (se 4 kap. 18 § andra stycket VL saml prop. 1971: 106 s. 108). Utredningen föreslår som nämnts att detta ullryck behålls i den nya lagen.

Uttrycket "allmänna planeringssynpunkter" kan väl sägas sakna en i och för sig önskvärd pregnans. Det har emellertid som nyss nämnts godtagits för gällande VL:s del och någon risk för misstolkning eller missförstånd är enligl min mening inte all befara. Enligl gällande VL är det endast regeringen som har att, vid sidan av de vanliga tillållighelsreglerna, beakla planeringsintressena. De allmänna planeringssynpunklerna kommer naturligtvis också att få sin största betydelse i fråga om de större och mera ingripande företagen, som även enligt den nya lagen skall lillåtlighetsprö-vas av regeringen. Jag anser emellertid att några avgörande skäl inle talar mot atl denna lillållighetsgrund också tillämpas av övriga vattenrätlsliga prövningsmyndigheter, dvs. enligt vad jag tidigare förordat vattendomstolar och förrältningsmän. Dessa bör sålunda kunna göra sådana bedömningar på grundval av de yttranden som normalt skall inhämtas från berörda statliga sektorsmyndigheter samt frän kammarkollegiet, länsstyrelsen och berörda kommuner. Detta gäller såväl sådana fall dä vattendomstolen eller förrättningsmannen skall yttra sig till regeringen i fråga om tillåtligheten av större vatlenföretag som de fall då de själva har att pröva lillåtligheten av mindre och medelstora företag.

Jag förordar alltså att man även i den nya lagen använder ullrycket allmänna planeringssynpunkter när man anger de mera långsikliga bedömningar som skall göras när tillåtligheten av ett vattenförelag skall prövas. Jag biträder vidare utredningens förslag att samma tillåtlighetsregel skall göra det möjligt för prövningsmyndigheten atl självmant ta upp lokaliseringsfrågan. Prövningsmyndigheten skall sålunda kunna förklara ett företag otillåtligt med hänvisning till att den valda lokaliseringen är olämplig från allmänna planeringssynpunkler. En grund för avslag bör därvid kunna vara att myndigheten funnit att ändamålet med vattenföretaget kan vinnas på etl från allmän synpunkt bättre sätt genom utnyttjande av etl annat vattenområde än som avses med ansökan. Som anförs av ett par remissin-

Lagrådsremiss allmän motivering

2.4.4 Vattenföretags förhållande till planer och markanvändningsbestämmelser

Som jag har antytt tidigare kan anspråk på mark- och vattenområden som berörs av ett vatlenföretag i många fall finnas dokumenterade i planer eller markanvändningsbestämmelser enligt byggnadslagstiftningen. Utredningen föreslår, efter mönster av annan fastighelsrältslig lagsliflning, t. ex. fastighetsbildningslagen och väglagen, att del bland lillåtlighetsreglerna i den nya lagen tas in ett uttryckligt krav på att ett vatlenföretag inte får strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Förslaget tillstyrks av de flesta remissinstanserna.

Enligt vissa uttalanden i förarbetena lill ML och 1971 års ändringar i VL (se prop. 1969:28 s. 213 och prop. 1971: 106 s. 112) har det ansetts att gällande bebyggelseplaner skall beaktas vid tillståndsprövningen enligl ML och VL, men några lagbestämmelser härom finns inle i dessa lagar. I stället måste man hämta ledning i byggnadslagstiftningen. Denna lagstiftning är huvudsakligen inriktad på regleringen av bebyggelse, dvs. lokalisering och uppförande av hus och liknande anläggningar. Sålunda får inom område med fastställd plan nybyggnad inle företas i strid mot planen (se 13, 34 och 110 §§ byggnadslagen). För schaktningsarbeten och liknande byggnadsåtgärder gäller också vissa restriktioner (se 17, 40 och 110 §§ byggnadslagen). Del finns enligt byggnadslagstiftningen också vissa möjligheter att styra även andra åtgärder än byggande. Förutsättning för bindande verkningar beträffande sädana åtgärder torde dock vara att åtgärderna är föremål för någon form av kontroll enligl annan lagstiftning och att i denna uttryckligen anges att planer enligt byggnadslagstiftningen tillmäts betydelse i samband med prövningen av åtgärderna.

I avsaknad av särskilda bestämmelser i VL rörande vattenföretagens förhållande till planer torde rättsläget f. n. böra tolkas så atl endast byggnads- och liknande åtgärder som utförs för ell vatlenföretag skall stå i överensstämmelse med fastställd plan. Sålunda måste uppförandet av en regleringsdamm slå i överensstämmelse med fastställd plan, men däremot kan planen inte utgöra något hinder mot en reglering som utförs med hjälp av dammen.

Genom utredningsförslagets uttryckliga krav på planöverensstämmelse för vattenförelagens del kommer även andra åtgärder som utförs inom

ramen för ett vatlenföretag all innefattas, t. ex. vattenregleringar. Med ett sådant krav blir det således inte möjligt att tillåta en reglering som får lill följd att etl bebyggelseområde med stads- eller byggnadsplan blir helt eller delvis överdäml. Den effekten inträder även om själva regleringsdammen skulle vara förutsatt i en fastställd plan och därmed godtagen av kommunen. Möjligheterna att i en sådan situation undanröja hindret mot tillåtligheten genom alt upphäva planen för det av regleringen berörda området är enligt gällande byggnadslagstiftning starkt begränsade. Byggnadslagstiftningen innehåller nämligen inte något stadgande om rätt att mot kompensation till fastighetsägarna besluta om ett sådant upphävande.

Hur samordningen mellan byggnadslagstiftningen och annan lagstiftning bör ordnas övervägs inom regeringskansliet i samband med arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning. Konsekvenser av det slag som jag nu har redovisat bör enligt min mening leda till att utredningsförslaget krav på planöverensslämmelse i avbidan på denna lagstiftning inte genomförs. Jag förordar i stället att i lagen tas in en bestämmelse som ansluter till dagens ordning och som innebär alt de byggnads- och andra anläggningsarbeten som utförs för ett vatlenföretag inte får strida mot fastställda planer.

1 vissa fall skulle ett strikt vidhållande av kravet på planöverensstämmelse vara för strängt. I likhet med vad som kan ske enligl annan fastighetsrättslig lagstiftning bör därför mindre avvikelser från plan kunna ske, om det är förenligt med planens syfte. En bestämmelse härom bör las in i lagen. Jag återkommer senare till frågan om hur man lämpligen bör förfara då arbetena för ett vatlenföretag, som enligt såväl planmyndighelerna som det vattenrätlsliga prövningsorganet bör komma till stånd, innebär större avvikelser från en fastställd plan.

Utredningen har också, förutom del uppställda kravet på planöverensstämmelse, föreslagit en regel som stadgar att vattenföretag skall utföras sä att det inte motverkar syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller annan användning, vilka har meddelats på annat sätt än genom fastställd plan. Det kan här vara fråga om bestämmelser enligt byggnadslagstiftningen, såsom regionplan eller utomplans-bestämmelser, eller föreskrifter enligt naturvårdslagen eller andra bygg-nadsreglerande bestämmelser. Den föreslagna regeln motsvarar vad som gäller enligt annan fastighetsrättslig lagstiftning. Jag delar i likhet med remissinstanserna uppfattningen att en sådan regel bör las in i den nya lagen. I detta fall finns det enligt min mening inte någon anledning att begränsa tillämpningsområdet lill byggnads- och andra anläggningsarbeten, utan regeln bör gälla vattenföretaget som sådant.

Några remissinstanser har föreslagit all icke lagreglerade kommunala översiktsplaner som har antagits av kommunens fullmäktige men som inte har fastställts, bör tillmätas samma vikt vid tillållighetsbedömningen som fastställd generalplan samt stads- och byggnadsplan. De planer som här i första hand avses är sådana översiktliga markanvändningsplaner som kom-

Lagrådsremiss allmän motivering

munerna har upprättat som etl led i arbetet alt fullfölja riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa planer, som benämns markdispositions-plan, områdesplan e.d.. saknar direkta rättsverkningar enligt byggnadslagen. De handläggs dock numera regelmässigt enligl byggnadsstadgans (1959:612) regler för anlagen generalplan. Det innebär att gällande föreskrifter för generalplan enligt byggnadsstadgan vad gäller samråd, utställning och behandling i kommunens organ följs. Vad jag nu har sagt om dessa i byggnadslagen oreglerade planformer gäller också beträffande s. k. kommunöversikter som numera finns upprättade och antagna i princip i landets samtliga kommuner.

Jag kan för min del inte biträda förslaget att sådana planer och kommun-översikter som jag nu har talat om direkt skulle kunna ligga till grund för etl avslag pä en ansökan om tillstånd till etl vatlenföretag. Detta hindrar emellertid inte att sådana planer och översikter ges betydelse vid tillåtlighetsbedömningen. En översiktlig markanvändningsplan som är förankrad i kommunala beslut bör alltså kunna vara vägledande vid bedömningen av frågan om tillkomsten av ett vattenförelag. Självfallet får den betydelse en sådan plan kan tillmätas vid bedömningen bli beroende av hur väl dokumenterat det underlag är som planen bygger på samt hur fylligt och konkret den är utformad. Den vikt som kan tillmätas planen måste också ställas i relation till den inverkan som det tilltänkta vattenföretagel kan länkas få på utvecklingen i kommunen i stort. När det gäller vatlenföretag som på grund av sin karaktär eller storlek kan antas få en betydande verkan för kommunens struktur eller allmänna utveckling, bör enligt min mening en väl genomarbetad översiktlig plan med god kommunal förankring kunna beaktas på i huvudsak samma sätt som sådana särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggelse eller annan användning som jag tidigare har nämnt. Jag vill i detta sammanhang erinra om atl frågan om en lagreglering av de översiktliga planerna liksom, i enlighet med vad jag tidigare har anfört, frågan om samordningen mellan byggnadslagstiftningen och annan lagsliflning - bl. a. den vattenrältsliga - övervägs i del arbete med en ny byggnadslagstiftning som pågår inom regeringskansliet.

Det är viktigt att man får en lämplig ordning för prövningen av sådana företag som visserligen strider mot en gällande, fastställd plan men som enligt såväl planmyndigheterna som det vattenrältsliga prövningsorganet i alla fall bör komma till stånd. Ett strikt vidhållande av kravet på planöverensstämmelse kan få opraktiska konsekvenser i sådana fall. En plan kan vara föråldrad eller på annat säll mindre väl anpassad till den utveckling som har gjort det ifrågasatta företagel behövligt. Genomförandet av en planändring, som skulle tillåta det planerade vattenföretagel. innebär inte sällan en tidsödande och kostsam procedur. Avsevärda olägenheter skulle kunna uppstå för genomförandet av etl angeläget vattenföretag, om en planändring måste inväntas innan tillståndsfrågan avgörs.

Utredningen föreslår för sådana fall då kommunen under handläggning-

Lagrådsremiss allmän motivering

en av vattenmålel har ställt i utsikt en planändring att prövningsmyndigheten meddelaren villkorat tillstånd till vattenföretagel (jfr prop. 1971: 106 s. 112). En del remissinstanser har motsatt sig en sådan ordning. Några anser att man bör avvakta en planändring, innan tillståndsfrågan avgörs, medan andra föreslår att möjlighet bör finnas att medge undantag från fastställd plan. I avbidan på en ny byggnadslagstiftning anser jag för min del atl nuvarande syslem med villkorade tillstånd enligl VL bör behållas. Möjligheten för den vattenrältsliga lillslåndsmyndigheten att meddela villkorade tillstånd bör även omfatta sädana markanvändningsbestämmelser mot vilkas syfte vattenföretagel kan strida.

Genom de nu förordade kraven på atl hänsyn skall tas lill mera långsiktiga, allmänna planeringssynpunkter och atl vattenföretagen i princip skall stämma med fastställda planer och andra markanvändningsbestämmelser anser jag atl samhället får goda möjligheter att passa in vattenföretagen i ett vidare samhällsplaneringssammanhang. Genom medverkan vid den vattenrältsliga tillståndsprövningen av sektorsmyndigheter som t. ex. planverket, naturvårdsverket, sjöfartsverket, lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet saml dessutom länsstyrelsen och kammarkollegiet säkerställs del statliga inflytandet rörande användningen av våra vatten. Även kommunerna tillförsäkras inflytande. Jag delar därför utredningens uppfattning, vilken med endast några få undanlag har biträtts av remissinstanserna, atl något kommunall veto inte behövs i den nya lagen.

Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO) har uttalat all kravet på planöverensslämmelse kan leda till alt värdet av långt framskridna projekteringar plötsligt omintetgörs av hastigt genomförda planer med enda syfte alt förhindra t. ex. en kraftverksutbyggnad. Jag vill för min del understryka att oavsett vad planen har för syfte bör beaktas att den har tillkommit under medverkan av kommunala och statliga organ saml med möjligheter till inflytande av enskilda medborgare, företag och organisationer. Den innebär därför en sådan sammanvägning av motstående intressen alt man måsle fäsla avgörande vikl vid den.

Lagrådsremiss allmän motivering

efter fastställande av en plan eller markanvändningsbeslämmelser (jfr NJA 1977 s. 768). Den översiktliga bedömning av ett vattenförelags lämplighet från allmänna planläggningssynpunkter som görs vid planprövningen innebär inte heller någon garanti för alt inte speciella allmänna intressen förnärmas. I många fall kommer del inte heller alt finnas några planer eller andra markanvändningsbeslämmelser för del område som vattenföretaget berör. Kravet på planöverensslämmelse bör därför kompletteras med en lagregel som innebär etl direkt skydd för allmänna intressen. Denna skyddsbestämmelse bör emellertid inte bli tillämplig vid varje ingrepp i del berörda allmänna intresset. Enligt gällande VL krävs att ingreppet medför olägenheter av mera betydande omfattning. I 2 kap. 3 § andra stycket VL förutsätts sålunda för alt en vattenbyggnad skall förklaras otillåtlig t.ex. alt fiskeri- eller annan näring av större betydenhet, t. ex. rennäringen, lider väsentligt förfång eller att naturförhållandena ändras så alt väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. I likhet med vad som nu är fallet bör också enligt den nya lagen krävas att ingreppet skall medföra mera betydande olägenheter för all företaget skall anses otillåtligt. En bestämmelse i frågan bör alltså, i enlighet med vad utredningen har föreslagit, innehålla förbud endast mot sådana vallenföretag som medför olägenheter av större betydelse för allmänna intressen.

En del remissinstanser har ansett alt den av utredningen föreslagna bestämmelsen till skydd för allmänna intressen måste preciseras mera. Man har sålunda efterlyst exempel i lagtexten på skyddsvärda allmänna intressen.

Jag har tidigare uttryckt min principiella uppfattning att de nya lillåtlighetsbestämmelserna bör ges en mera generell avfattning än motsvarande regler i gällande VL. Bl. a. bör man härigenom kunna ta större hänsyn till de olika vattenföretagens särdrag. Ett angivande i lagtexten av skyddsvärda allmänna intressen kan inte bli heltäckande utan kan bara utgöra en exemplifiering. För att möjliggöra en anpassning av rättstillämpningen till ändrade förhållanden och lill samhällsutvecklingen måsle en sådan exemplifiering i varje fall fyllas ut med en mer generellt avfattad skyddsregel (se t. ex. 2 kap. 12 § första stycket VL och 6 § andra stycket första meningen ML). En exemplifiering kan väl i och för sig ge parterna och de rättstilläm-pande myndigheterna en viss vägledning, men det kan inte uteslutas atl man på sina hålla kan komma att betrakta exemplen som fullständiga eller alt andra intressen, som inte finns med i uppräkningen, anses mindre skyddsvärda.

Härtill kommer att en mer generellt avfattad skyddsbestämmelse kan göra det möjligt att i större utsträckning än hittills beakta de sammanlagda ölägenheterna av etl vatlenföretag och inte bara se till olägenheterna för varje allmänt intresse, betraktat för sig. Tillstånd bör alltså kunna vägras, om vid en samlad bedömning av företagets inverkan från allmän synpunkt olägenheterna tillsammantagna bedöms vara av större betydelse.

Lagrådsremiss allmän motivering

Jag anser på grund av det anförda att regeln till skydd för allmänna intressen bör ha en allmän avfattning. Även om regeln i första hand tar sikte på sådana fall då etl visst allmänt intresse inte har beaktats i någon fastställd plan eller dä någon plan inte föreligger, bör den ges en generell giltighet (jfr 11 § första stycket anläggningslagen). Regeln bör i enlighet härmed utformas så, all även om det inle finns något hinder mot ett vattenföretag på grund av allmänna planeringssynpunkler, fastställd plan eller andra markanvändningsbeslämmelser, får företagel inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utredningen har ansett alt skyddet för de allmänna intressena inle bör vara ovillkoriigl. Enligt förslaget skall ett förelag, även om det medför olägenhet av större betydelse för eft allmänt intresse, få tillåtas om del prövas vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Förslaget om en sådan bestämmelse, som motsvarar underställningsreglerna i 2 kap. 3 § tredje stycket och 4 kap. 18 § tredje stycket VL samt 6 § andra stycket andra meningen ML, har lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

Genom en dispensregel av förordat slag möjliggörs vatlenföretag som å ena sidan hotar allmänna intressen men som å andra sidan har stor positiv betydelse för t. ex. landet, orten eller näringslivel eller eljest från allmän synpunkt. Även jag anser att en sådan regel bör tas in i den nya lagen.

Vad gäller formerna för dispensregelns fillämpning har utredningen för sin del föreslagit den ändringen i förhållande till gällande VL att prövningen skall kunna göras även av annan vattenrättslig tillståndsmyndighel än regeringen. Utredningen föreslår på grund härav att någon motsvarighet till det nuvarande underslällningsinstitulet inte tas in i en ny vattenlag.

Dispensregeln kommer i de allra flesta fallen att fä betydelse för större vattenföretag som enligt vad jag tidigare har förordat liksom hittills skall tillåtlighetsprövas av regeringen, antingen obligatoriskt eller efter förbehåll. Tillämpning i andra fall av regeln torde bli sällan förekommande. De känsliga avvägningar som därvid kan komma i fråga bör emellertid enligt min mening endast ankomma på regeringen.

Jag anser på grund av del anförda att det nuvarande underställningsinsli-tulel bör behållas i den nya lagen. I enlighet med vad som gäller efter 1971 års ändringar i 2 kap. 20 § 3 mom. VL (se prop. 1971: 106 s. 112) bör domstolens, och i förekommande fall förrätlningsmannens, uppgift vara alt fastslå om förutsättningar för tillämpning av dispensregeln föreligger och, om så är fallet, hänskjuta lillåtlighetsfrägan lill regeringen.

Lagrådsremiss allmän motivering

allmän och enskild synpunkt. Stadgandet avses enligt utredningen lämna utrymme för en friare och därmed mera mångsidig bedömning av vatlenföretagen, baserad på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Härigenom mildras bl.a. de krav på matematisk exakthet i beräkningarna som f.n. gäller enligt 2 kap. 3 § första stycket VL. Den föreslagna lillåtlighetsregeln skall enligt utredningsförslaget tillämpas endast då någon annans egendom skadas eller tas i anspråk för förelaget men skall ä andra sidan medge hänsynslagande lill andra skador eller olägenheter än sådana som uppkommer genom förelagets inverkan på vattenförhållandena. Man skall sålunda kunna ta hänsyn till de indirekta, ekonomiska verkningarna av företaget, den fördel del kan medföra för andra än förelagaren samt även en sekundär skada som kan drabba ägaren till skadad egendom.

1 likhet med remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att vattenföretagen bör underkastas en samhällsekonomisk tillåtlighelsbedömning i friare former än vad nuvarande VL medger. Hur delta skall uttryckas i lagtexten kan diskuteras. Det gäller atl finna en lagregel som möjliggör den erforderliga friheten i bedömningen så att alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter av vikl kan beaktas. Enligt min mening bör förhållandet mellan ett företags för- och nackdelar uttryckas på ett mera positivt sätt än enligt utredningsförslaget (jfr VL:s bestämmelser om tillåtligheten av en gmndvattenläkt i 2 kap. 44 S första stycket). Jag förordar därför atl bestämmelsen utformas så alt elt vattenföretag får komma till stånd endast om företaget från allmän och enskild synpunkt medför fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av del. Denna avfattning av tillåtlighetsstadgandel medger bl. a. att förelag som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig föriustbring-ande men som har stor allmän betydelse, t. ex. fiske- eller miljövårdande åtgärder, kan tillåtas.

1 likhet med koncessionsnämnden och naturvårdsverket anser jag det inte lämpligt alt begränsa prövningen av vatlenföretagens allmänna lämplighet frän samhällsekonomiska synpunkter till sädana förelag som medför att någon annans egendom skadas eller tas i anspråk. En sådan begränsning skulle innebära att man bibehåller nuvarande möjligheter att genom fastighelsförvärv eller annan privatekonomisk uppgörelse påverka tillåtlighetsprövningen av ett vatlenföretag. Detta strider mot lagförslagets syfte att främja företag som är lämpliga från allmän synpunkt. En samhällsekonomisk tillåtlighelsregel måste, om den skall ha någon mening, kunna tillämpas till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen. Det gäller ju alt hushålla med vattnet som naturresurs till gagn för landet och medborgarna. Ett förelag som inte medför en sådan betydande inverkan på allmänna intressen som enligt vad jag tidigare har föreslagit skulle göra det otillåtligt utan endast skadar egendom som tillhör förelagaren bör på grund av sin samhällsekonomiska olämplighet ändå kunna förbjudas med hjälp av den nu berörda regeln.

Lagrådsremiss allmän motivering

Jag anser mig kunna biträda utredningens uttalanden all man i den samhällsekonomiska helhetsbedömningen bör kunna väga in även indirekta, ekonomiska verkningar av företaget, den nytta företagel kan ha för även annan än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägaren av skadad egendom. Vad beträffar frågan om de indirekta verkningarna vill jag emellertid starkt betona de av utredningen påtalade svårigheterna alt uppskatta sådana verkningar i ekonomiska termer. Jag måste, i motsats lill några remissinstanser, hålla med utredningen om atl metoderna för beräkning av sädana indirekta verkningar ännu är ganska outvecklade, varför en betydande försiktighet är påkallad. Det bör ankomma på prövningsmyndigheten att, intill dess säkrare metoder för sådana. beräkningar har utarbetats, genom sin processledande funktion begränsa utredningsmaterialet i dessa hänseenden.

Jag vill stryka under alt syftet med bestämmelsen år atl hindra tillkomsten av vatlenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning i alla de fall där en sådan kan utföras. Rörande omfattningen av och del närmare innehållet i den ekonomiska analysen lorde det som utredningen har anfört alltid vara möjligt atl göra en åtminstone grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnaderna och av de direkta skadorna. Vill man beakla även indirekta skador och olägenheter, uppkommer svårigheter som enligl vad jag nyss har anfört manar till försiktighet.

När det sedan gäller att i ekonomiska termer redovisa nyttan av vatlenföretagen, är problemen i vissa fall teoretiskt sett inte särskilt komplicerade. Som exempel kan nämnas vattenkraftanläggningar och vissa andra förelag med inriktning på produktion, t. ex. markavvattningsförelag. Nyttan av kraftutbyggnader kan vara förhållandevis enkel all fastställa, om man som hittills brukat ske bestämmer nyttan pä grundval av beräknad kraftproduktion resp. ökad kraftproduktion genom det tilltänkta företaget samt ett uppskattat värde på kraften. För markavvattningsförelagen bestäms nyttan till fastigheternas värdestegring. Denna ligger också till grund för kostnadsfördelningen inom förelagen.

Beträffande vissa andra typer av vattenföretag, exempelvis yt- eller grundvattentäkt för kommunal vattenförsörjning, är den ekonomiska nyttan svårare atl uppskatta. I än högre grad gäller detta åtgärder i vatten till fiskets förbättrande eller till fromma för den allmänna miljövården eller hälsovården. Även här bör emellertid ekonomiska värderingar av nyttan kunna komma i fråga, lät vara att man då måsle acceptera en mera fri uppskattning. Här liksom i andra liknande sammanhang bör man som utredningen anfört kunna hämta viss ledning i de modeller för nyltokost-nadskalkyl, avseende jämförelser mellan olika realistiska handlingsalternativ, som under senare är har konstruerats bl. a. för att bedöma just vissa vatlenförelags samhällsekonomiska berättigande. Vilka beräkningsmetoder som bör användas får dock bedömas från fall till fall.

Lagrådsremiss allmän motivering

Enligt vad utredningen har ullalat bör vid den samhällsekonomiska tillåtlighetsbedömningen hänsyn tas inte bara till en sådan skada som uppkommer genom förelagets inverkan på vattenförhållandena utan även till annan skada. Svea hovrätt anför att en sådan ordning utan närmare avgränsning synes öppna möjlighet och skyldighet till en prövning som hittills har fallit inom ML:s tillämpningsområde. Hovrätten anser att en klar gränsdragning mellan lagarnas tillämpningsområden fordras.

För egen del vill jag påpeka att det här rör sig om två skilda frågor. För del första är det fråga om avgränsningen av de företag på vilka den nya vattenlagen skall vara tillämplig, dvs. vilka förelag som skall vara att betrakta som s. k. valtenförelag - den term som utredningen använder och som också jag anser vara lämplig. Cienom en sådan avgränsning skiljer man ut de företag som skall bedömas enligt vattenlagen från sådana företag som skall prövas enligt annan lagstiftning, t. ex. ML.

Nästa fråga är vad som skall vägas in när tillåtligheten av ett vatlenföretag prövas. Vid den tillåtlighetsprövning som nu sker enligt 2 kap. 3 § VL skall endast skada och intrång genom förelagels inverkan på vattenförhållandena beaktas. Hänsyn skall då tas endast till verkningarna av den skadegörande åtgärden och inte av hela företaget. Som Svea hovrätt anfört har emellertid denna princip inte alltid kunnat upprätthållas i vattenrättsskipningen. Jag anser också för min del alt prövningen inte under alla omständigheter bör begränsas till förelagels inverkan på vattenförhållandena.

Anledningen till att man i vissa fall har frångått den angivna principen synes främst ha varit att det inte varit möjligt att pröva sådana följder av vattenföretaget i andra sammanhang än i vattenmålel, t. ex. inom ramen för byggnadslagens planinstitut eller enligt ML. Enligt min mening bör den vattenrättsliga bedömningen anpassas lill vad som har beaktats i ett planärende. Om en fråga inte har beaktats i elt planärende, bör den kunna beaktas vid den vattenrätlsliga tillätlighetsprövningen. På liknande sätt bör vid den vattenrättsliga tillållighetsprövningen av ett vattenföretag kunna vägas in andra verkningar i den mån dessa inte prövas enligt annan lagstiftning, då främst ML.

Den förordade möjligheten att i vissa fall la hänsyn till ett vattenföretags inverkan på annat än vattenförhållandena bör avse såväl allmänna intressen som de samhällsekonomiska aspekterna.

Utredningen har föreslagit en regel om att följdförelag till det sökta förelaget (jfr 4 kap. 18 § andra stycket andra meningen VL) också skall beaktas. Även jag anser atl en sådan regel bör tas med i den nya lagen. I likhet med vad naturvårdsverket och naturskyddsföreningen har anfört' anser jag emellertid alt sistnämnda regel inte bör inskränkas fill följdförelag i vatten. Även andra följdanläggningar, t. ex. kraftledningar, pumpsta-lioner och vägar, bör kunna beaktas. Emellertid bör även i nu avsett fall den begränsningen gälla atl hänsyn till sådana följdförelag inte redan skall ha tagits i fastställd plan eller vid prövning enligt annan lagsliflning.

Lagrådsremiss allmän motivering

Med hänsyn till alt den förordade samhällsekonomiska tillåtlighetsregeln ger utrymme för en fri bedömning av etl tilltänkt vattenföretags för- och nackdelar anser jag atl något behov av en underställningsregel, motsvarande 2 kap. 3 § tredje stycket VL, i detta fall inle föreligger.

2.4.7 Hänsyn till prövning enligt annan lagstiftning

Tanken med den nu förordade regleringen är all möjliggöra en helhetsbedömning av de för- och nackdelar som är förenade med elt vatlenföretag och att samtidigt undvika en dubbelprövning av företagel. Utredningsförslaget innehåller dessutom en undanlagsregel i sistnämnda syfte rörande tillåtlighetsprövningen av vissa vatlenföretag som ingår som en del av ett förelag vilket har prövats också i annan ordning än enligt vattenlagstiftningen. Genom den föreslagna regeln skall förhindras dubbelarbete hos olika tillståndsmyndigheter liksom risken för atl sådana myndigheter kommer till olika resultat vid tillållighetsbedömningen. Undantagen begränsas enligt förslaget till valtenförelag som utgör förutsättning eller villkor för lillståndsbeslut enligt 136 a S byggnadslagen samt uppförande av bro eller utförande av annat vattenförelag för väg och liknande anläggning som har prövats i särskild ordning. Undantaget beträffande förstnämnda förelagstyp avser samtliga tillåtlighetsregler, medan del beträffande vägföretagen föreslås att man skall göra den specifikt vattenrättsliga prövningen med hänsyn lill förelagels inverkan på motstående allmänna intressen.

Även jag anser alt en undanlagsregel av föreslagen art är ändamålsenlig. Det finns emellertid inte någon anledning att göra åtskillnad mellan förelag som har prövats enligt 136 a § byggnadslagen och vägföretagen, om man utformar den nya lagens prövningssystem i enlighet med vad jag tidigare har förordat. Även förelag av förstnämnda typ bör därför, som också har föreslagits av ett par remissinstanser, underkastas samma specifikt vattenrättsliga tillållighetsprövning som vägföretagen med hänsyn till motstående allmänna intressen. Liksom enligt 2 kap. 40 § VL bör undantaget också avse en rörledning vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.

Lagrådsremiss allmän motivering

område ligger i linje med planens syfte. Del lorde då ofta finnas anledning att prioritera jordbruksintresset framför andra intressen vid fördelning av områdets vattentillgångar. En sådan vattentäkt bör också tillåtas, om inte hänsyn till andra intressen, som inte har beaktats i planeringen, t.ex. förekomsten av ett särskilt värdefullt fiskbestånd, väger över.

Konkurrensfrågorna bör alltså i många fall kunna lösas med hjälp av de nu förordade lillåtlighetsreglerna. Jag vill också peka på att ökade möjligheter till omprövning av villkoren för vattenföretag (se avsnitt 2.5) och till samverkan mellan flera företagare (se avsnitt 2.12) kan bidra till en ändamålsenlig lösning. Jag är emellertid medveten om att man inom ramen för vattenlagens bestämmelser inte kan lösa alla de konkurrens- och resursför-delningsfrågor som kan uppslå, eftersom bestämmelserna bara kan aktualiseras i samband med den vatlenrättsliga prövningen av ett vattenföretag. För del fall alt ansökningar om tillstånd till konkurrerande vallenföretag föreligger lill samtidig prövning bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit och i likhet med vad som gäller enligt 2 kap. 38 § andra stycket VL, frågan uttryckligen regleras i den nya lagen. Som utredningen har föreslagit bör man så långt möjligt jämka mellan de stridiga intressena så att vart och elt kan tillgodoses ulan väsentligt förfång för det andra. Om jämkning inte kan ske, bör företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas bli till störst fördel.

I utredningsförslaget har, i överenstämmelse med vad som gäller enligt 2 kap. 48 § VL rörande konkurrens mellan flera grundvattenläkter, del kommunala vattenförsörjningsinlresset tillagts en privilegierad ställning på del sättet alt man vid ställningstagandet till konkurrensfrågan alltid skall se till att inte någon ort berövas erforderligt vatten från en grundvattentillgång inom orten. Den nya lagen bör emellertid varken gynna eller missgynna vissa intressen. Även om del kommunala vallciförsörjningsintres-set måsle tillmätas avgörande betydelse i de flesta konkurrenssituationer, kan ett uttryckligt stadgande med denna innebörd antas verka hämmande på annan nyttig användning av vattnet, t. ex. för jordbruksändamål eller industriell vattenförsörjning. Jag anser därför att denna fördelningsfråga bör lösas inom ramen för den allmänna konkurrensregeln och att någon motsvarighet till det föreslagna stadgandet inte bör tas in i den nya lagen.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.5 Omprövning av tillståndsbeslut m. m.

2.5.1 Tillståndsbesluts rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd

Huvudprincipen i gällande VL är atl ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till ett vattenföretag skall gälla för all framtid, om det inte förfaller på grund av underlåtenhet att ta det i anspråk eller har tidsbegränsats på företagarens egen begäran. Principen är dock försedd med flera modifikationer, såvitt gäller tillståndets innehåll. Sålunda utgör reglerna om nyprövning av större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar viktiga begränsningar. Vidare kan pekas på möjligheterna att utverka ändrade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten vid en dammbyggnad. Dessutom kan vattendomstolen skjuta upp det slutliga avgörandet av vissa svårbedömbara frågor så att man under en prövotid kan avvakta erfarenheterna av förelaget.

Även vattenlagsutredningens förslag vilar på gmnduppfaltningen alt ett vattenrättsligt tillstånd i princip skall gälla för all framtid. Principen får dock enligt utredningen inle leda till atl tillstånden i oskälig grad låser de vallenrättsliga förhållandena för mycket lång tid. Utredningen föreslår därför jämkningar i principen. Förslaget innehåller sålunda, förutom en motsvarighet till nuvarande möjlighet till uppskov med avgörandet av svårbedömda frågor, en bestämmelse som ger tillständsmyndigheten rätt atl även mot sökandens önskan tidsbegränsa tillstånd till vissa företagstyper. Det gäller yt- och grundvattenläkter saml vatlenöverledningsföretag.

En annan principiellt viktig nyhet är utredningens förslag att alla givna tillstånd under vissa förutsättningar skall kunna omprövas lill förmån för allmänna intressen, dels efter utgången av en viss bestämd tid men dels också dessförinnan om väsentliga ändringar skett i vallenförhållandena. Omprövningsmöjligheten föreslås efter en viss övergångstid gälla även vallenföretag som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. I princip skall tillståndshavaren vara berättigad till ersättning för vad han tvingas avstå vid omprövning. Ersättningsrätlen föreslås dock bli begränsad, när omprövning sker till förmån för vissa särskilt uppräknade allmänna intressen.

Remissinstanserna godtar i allmänhet principen om alt tillstånd bör gälla för all framtid men alt den också bör underkastas vissa inskränkningar med hänsyn till främst allmänna intressen. Naturvårdsverket, länsstyrelsen i

Kristianstads län och Älvräddarnas samorganisalion anser emellertid att tillstånd till alla typer av valtenförelag alltid bör vara tidsbegränsade. Olika uppfattningar förs också fram beträffande frågan om och under vilka fömtsätlningar företagarna skall behöva underkasta sig inskränkningar i givna tillstånd. Detta gäller särskilt tillstånd som har lämnats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Jag delar utredningens uppfattning att en företagare som har fått tillstånd till etl vatlenföretag måste för sin ekonomiska och lekniska planering kunna utgå från att tillståndet normalt sett kommer att bestå i oförändrad form för längre lid. Elt lillståndsbeslut bör alltså ge företagaren ett rimligt mått av trygghet mot senare ingripanden. Om ett lillståndsbeslut eller väsentliga delar därav kunde rivas upp utan vidare, skulle förelagarens ställning bli alltför osäker.

Jag anser alltså, i likhet med utredningen, all nuvarande huvudregel om tillstånds giltighet bör bibehållas i en ny vallenlag. Elt lagakraftvunnet beslut om tillstånd till ett vattenföretag bör alltså i princip gälla för all framtid. Del innebär att jag inte kan biträda del under remissbehandlingen framförda förslaget om att tillstånd alltid skall göras tidsbegränsade.

Alla väsentliga villkor för etl vattenförelag bör om möjligt fastställas i samband med tillståndsbeslutet. Som utredningen anför kan del dock inträffa fall då verkningarna av företagel är av så obestämd och komplicerad natur att en något så när säker ståndpunkt inte kan las lill frågan om vilka villkor som skall föreskrivas förrän efter mer eller mindre långvariga observationer. Utredningen anser därför atl det även i en ny vallenlag bör finnas en motsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. VL, som ger möjlighet att under en prövotid skjuta upp svårbedömbara frågor om villkor. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna och även jag godtar det. Uppskovsmöjligheten bör liksom f. n. också omfatta svårbedömda ersättningsfrågor. Jag vill emellertid starkt betona att utvägen med uppskov bör tillgripas endast i fall då ett verkligt behov föreligger.

Utredningens förslag om införande av en möjlighet att tidsbegränsa tillstånd till vissa typer av företag, nämligen vattentäkter och valtenöver-ledningar, har godtagits av flertalet remissinstanser. Näringslivets byggnadsdelegation anser dock att vattenöverledningar för krafländamål inte bör hänföras till denna kategori. Svea hovrätt och lantbruksstyrelsen ifrågasätter tidsbegränsade tillstånd från mera principiella utgångspunkter. Hovrätten framhåller atl önskemålet atl inte för all framtid binda utnyttjandet av en vattentillgång till nu aktuella företag lika väl synes kunna tillgodoses genom en omprövningsmöjlighel till förmån för enskilda intressen som genom en tidsbegränsning av tillstånden.

Enligt lantbruksstyrelsen är jordbruksbevattnare betjänta av vattenut-lagslillstånd för lång tid. De bör vara medvetna om atl de får dela med sig, om vallenmängden är begränsad. Om tillstånd ges för obegränsad tid men inlrångsersätlning endast beräknas för en begränsad tid torde ett ompröv-

Lagrådsremiss allmän motivering

ningsinstitut vara atl föredra. En bevattnare skall alltså inle själv behöva agera för att få ett tillstånd förnyat.

Det huvudsakliga skälet för en tidsbegränsning av tillstånd beträffande ifrågavarande företagslyper är enligl utredningen en befarad ökad lokal konkurrens om valtentillgängarna. Detta medför alt man måste försöka åstadkomma en rationell hushållning med och fördelning av vattnet. Utredningen anför som ett karakteristiskt exempel på behovet härav den alltmer ökande jordbruksbevattningen. I valtendomslolspraxis har man också på sina håll sökt lösa sådana problem genom tidsbegränsning av tillstånd till vattenuttag eller genom prövotidskonstruklioner.

Jag har förståelse för utredningens försök att lösa angivna hushållnings-och fördelningsfrågor. Jag vill emellertir' ifrågasätta om den av utredningen föreslagna metoden med tidsbegränsade tillstånd behövs för atl lösa dessa frågor vid sidan av andra möjligheter som står till buds. Jag tänker då framför allt på följande förhållanden.

Konkurrens- och fördelningsproblemen torde främst bero på bristande planering. Planeringsfrågorna har emellertid fått en allt större aktualitet och planeringsinstrumenten kommer all förbättras. Det bör därför enligt min mening ligga närmast till hands att försöka lösa sådana frågor inom ramen för en särskild vattenplanering (se SOU 1980: 39).

Vad särskilt gäller bevatlningsförelagen bör vidare en valtenrättslig samfällighetsbildning för aktuella företag inom ett område kunna vara en framkomlig väg för all lösa konkurrensfrågorna, vid sidan av den i avsnitt 2.4.8 förordade konkurrensregeln vid samtidiga ansökningar. Jag återkommer senare (se avsnitt 2.12) till frågan om hur en sådan samfällighetsbildning lämpligen bör inpassas i del vatlenrättsliga systemet.

En möjlighet lill tidsbegränsning av tillstånd till vattenförbrukande förelag skulle naturiigtvis kunna utgöra elt komplemenl lill de nu behandlade fördelningsmetoderna. Som Svea hovrätt anför talar emellertid flera skäl för att man i stället för en tidsbegränsning av tillstånd begagnar etl om-prövningsinstilul. Om en omfördelning av resursutnyttjandet aldrig blir aktuell, är det en onödig, kostnadskrävande omgång med ny tillståndsgivning dä ett tidigare tillstånd löper ut. Man kan vidare förmoda all tidsbegränsade tillstånd att utnyttja en viss vattentillgång kommer att löpa ut vid olika tidpunkter. Då blir en samlad bedömning av vattentillgångens fortsatta utnyttjande inte möjlig, om man inte avstår från atl meddela nya tillstånd tills samdiga gamla tillstånd har löpt ut, något som knappast framstår som önskvärt eller ens praktiskt möjligt.

En resursomfördelning kan aktualiseras av alt antalet företag med tillstånd att utnyttja en vallentillgång har blivit så stort atl tillgängen inte förslår både för beslående och nytillkommande vatlenföretag, vilkas behov inte redan har beaktats. Denna resursfördelning skulle dä kunna genomföras genom en omprövning av alla de företag som har tillstånd samtidigt som etl nytt företag tillslåndsprövas.

Lagrådsremiss allmän motivering

Vissa andra problem än resursfördelningsfrågorna skulle å andra sidan kunna tänkas få en enklare lösning inom ramen för ett system med tidsbegränsade tillstånd. Så skulle t. ex. frågor inle uppkomma om rätt till ersättning för tillståndshavare när hans tillstånd har löpt ut och en ny resursfördelning skall göras. Vidare kan det hävdas alt den av mig i del föregående (se avsnitt 2.3.5) förordade möjligheten för arrendatorer all utverka tillstånd till jordbruksbevattning passar bättre in i ell sådant syslem. Man måste också acceptera alt tidsbegränsade tillstånd alltid skall kunna meddelas på sökandens egen begäran.

För att la den sistnämnda frågan först vill jag framhålla att rätten för sökanden att utverka elt tidsbegränsat tillstånd inte kan inskränkas till angivna företagslyper - vattentäkt och vattenöveriedning. Den kan därför inte anföras som etl vägande argumenl vare sig för eller emot tidsbegränsade tillstånd mot sökandens vilja. Vad beträffar tillstånd för en arrendator bör ett sådant i princip gälla under hela den tid som jorden är utarrenderad och alltså inle bara under den arrendeperiod som löper när tillståndet meddelas. Sker överlåtelse av arrendet, bör tillståndet också kunna bli gällande för den nye arrendatorn. På sä sätt kommer arrendefallen alt i stort sett vara jämförbara med de icke tidsbegränsade tillstånden. De bör alltså kunna få en tillfredsställande lösning även inom ramen för ett omprövningssystem.

Frågan om tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning lill förmån för allmänt eller enskilt intresse kan synas mera komplicerad. Detta kan emellertid enligl min mening inte utgöra något avgörande skäl mot att man använder omprövningsinstitutet i stället för etl system med tidsbegränsade tillstånd. Som jag kommer att redovisa i det följande bör man även i ersättningsfrågan kunna åstadkomma en rimlig avvägning mellan tillståndshavaren och del intresse, allmänt eller enskilt, till vars förmån omprövningen sker, på samma sätt som vid omprövning av alla övriga företagstyper, beträffande vilka tidsbegränsade tillstånd enligl utredningsförslaget inte skulle komma i fråga.

På grund av det anförda anser jag atl utredningens förslag om en möjlighet för tillständsmyndigheten all i vissa fall meddela tidsbegränsade tillstånd även mot sökandens vilja inte bör genomföras. 1 den mån en omfördelning av vattnet behöver ske bör detta i stället göras inom ramen för elt omprövningsinslitul och, såvitt avser bevatlningsföretagen, inom ramen för en vattenrätlslig samfällighetsbildning.

Lagrådsremiss allmän motivering

Som jag redan har nämnt innehåller gällande VL regler som inskränker rättskraften hos givna tillstånd till förmån för allmänna intressen. Kungs-ådre- och nyprövningsinstituten ingår sålunda i elt regelsystem som gör det möjligt atl i framtiden ändra den ursprungliga intresseavvägningen, om nya förhållanden påkallar del. De båda instituten har det gemensamma syftet alt de skall underlätta för nytillkommande allmänna intressen all göra sig gällande. De är också på så sätt likartade att de båda innebär skyldighet för ägare av vissa vattenbyggnader att i viss utsträckning utan rätt till ersättning finna sig i atl deras lagligen förvärvade rättigheter rubbas. Den rättsliga regleringen är emellertid påfallande oenhetlig. En förklaring till detta kan vara atl nyprövningsbeslämmelserna kom lill i etl sent skede av arbetet med VL och fick sin slutliga utformning först efter en sammanjämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens båda kamrar.

Kungsådreinslitutet (se 1 kap. 5-l3§§ VL) innebär skyldighet för ägaren till ett vattenområde eller en vallenbyggnad i vissa större vattendrag att utan ersättning låta intill 1/3 av vattenmängden eller fallhöjden tas i anspråk för vissa ändamål. Dessa ändamål är enligl I kap. 6§ VL allmän farled, allmän flollled, fiske, torrläggning och bevattning av mark, men enligt 12 § kan även andra allmänna intressen tillgodoses.

Kungsådreinstitutets huvudsakliga syfte kan sägas vara att underlätta förverkligandet av sådana anspråk på fritt framrinnande vatten som kan komma att ställas från samhällets sida efter del att tillstånd lämnats att hålla vattnet inne vid en vattenbyggnad. När det gäller större vattenkraft-anläggningar och regleringsföretag har institutet emellertid inle ansetts erbjuda tillräckliga möjligheter all anpassa meddelade tillstånd lill samhällsutvecklingens krav. Sädana företag har därför underkastats särskilda bestämmelser om nyprövning (se 4 kap. 5-8 och I6§§ VL). Företagaren kan också i delta fall ulan ersättning få finna sig i nya villkor som medför viss ekonomisk förlust. Nyprövningsinstitutet innebär att den i tillståndsbeslutet verkställda avvägningen mellan byggnadsintresset och motstående allmänna intressen kan omprövas första gången 55 år efter byggnadstidens utgång och därefter vart 40;e år. De nya villkoren får inte tillämpas förrän efter ytterligare fem år.

Gällande VL innehåller också bestämmelser om en lösningsrätt för staten (se 4 kap. 9-12 §§ VL). Enligl dessa bestämmelser har staten rätt att med vissa längre intervaller lösa bebyggda strömfall med tillhörande byggnader och utmål, när det behövs för att tillgodose allmänt behov.

Jag har tidigare (se avsnitt 2.3.2) förordat att någon motsvarighet till bestämmelserna om statens lösningsrätt inte införs i den nya lagen, eftersom det allmännas behov av vattenkraft i erforderlig mån kan tillgodoses genom en motsvarighet i lagen till I kap. 14 § VL.

Utredningens förslag innebär som tidigare berörts all bestämmelserna om kungsådra, nyprövning och statens lösningsrätt ersätts av ett omprövningsinslitul till förmån för allmänna intressen. De nya bestämmelserna

Lagrådsremiss alhnän motivering

avses omfatta alla typer av vatlenföretag, oavsett storlek och belägenhet. För markavvattningsförelagen föreslås dock speciella regler.

Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att det föreligger ett behov av en omprövningsmöjlighet när del gäller nya företag, dvs. företag vartill tillstånd meddelas efter en ny vattenlags ikraftträdande. Många synpunkter förs dock fram i fråga om utformningen av ett omprövningsinslitul, bl. a. beträffande de allmänna intressen som skall tillgodoses vid omprövningen, arten och omfattningen av de förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren, tidpunkten för omprövningen samt tillstånds-havarens rätt till ersättning för inskränkningar i tillståndet.

Även jag anser att det finns behov av en omprövningsmöjlighet. Visseriigen kan man vid tillståndsgivning i dag och kanske i ännu större utsträckning framdeles på grund av vunna erfarenheter med högre grad av säkerhet än tidigare förutse vattenförelagens verkningar och anpassa villkoren därefter. Trots detta kan del visa sig att tillståndet från början var olämpligt utformat eller också kan nya omständigheter uppkomma efter del alt tillståndet meddelades, exempelvis ändringar i vattenförhållandena, ny teknik, nya samhälleliga värderingar rörande förhällandet mellan utbyggnadsintresset och bevarandeinlressel eller stora.förändringar på det samhällsekonomiska området. Jag biträder därför utredningens förslag atl i den nya lagen införa beslämmelser om omprövning till förmån för allmänna intressen. Detta innebär alltså att en förelagare skall vara skyldig att i viss utsträckning underkasta sig inskränkningar i ett givet tillstånd så att allmänna intressen i fortsättningen kan tillgodoses på etl bättre sätt.

Utredningen har ansett att det inte är lämpligt att i själva lagen uttryckligen ange vilka slags allmänna intressen som bör tillgodoses genom omprövningen. Genom en uppräkning av de allmänna intressena skulle man enligt utredningen binda utvecklingen för framtiden, eftersom man inte utan en lagändring skulle kunna beakta andra intressen som vid omprövningstidpunkten kan anses lika skyddsvärda som de särskilt angivna. Jag har inga invändningar mot en sådan lagstiftningsteknik (jfr. 4 kap. 5 § VL).

Det är, som utredningen anför, givet alt ett omprövningsinstitut av angivet slag inte kan gälla utan begränsningar. Vid omprövningen bör inle få meddelas ändrade föreskrifter som är så ingripande att de gör förelaget omöjligt alt driva eller medför orimliga kostnader för företagaren. Dessutom bör det allmänna intresse som skall tillgodoses genom omprövningen ha en viss tyngd för att kunna beaktas.

Omprövningsfrågan måsle emellertid också ses ur en vidare aspekt. Som utredningen anför kan den visserligen i första hand synas gälla en konflikt mellan å ena sidan det eller de allmänna intressen som skall tillgodoses genom omprövningen och å andra sidan företagarintresset. Ytterst kommer emellertid konflikten atl gälla olika samhälleliga intressen. Det kan i och för sig anses önskvärt att man har en viss handlingsfrihet när det gäller atl ingripa t. ex. mot oförutsedda eller nytillkomna miljöskador som har

Lagrådsremiss allmän motivering

orsakats av vatlenföretag. Emellertid måste kostnaderna både för genomförda åtgärder och, vilket är viktigt, för själva handlingsfriheten ytterst bäras av de enskilda medborgarna i egenskap av arbetstagare, konsumenter och skattebetalare. Denna kostnadsbörda kan dessutom komma att slå ojämnt mot speciella branscher och regioner, varvid andra väsentliga samhällsintressen kan hotas.

Enligl näringslivets byggnadsdelegation kan ett omprövningsinslitul innebära ell osäkerhetsmoment, som i vissa fall kan bli till en kännbar nackdel för företagsintressena. Denna osäkerhetsfaktor påverkar enligl delegafionen företagarnas finansieringsmöjligheter, eftersom vanliga kreditgivare - åtminstone till dess erfarenheter vunnits om omprövningens räckvidd och vilka risker som är förknippade med den - sannolikt måsle begränsa sin kredilgivning pä ell sätt som tar hänsyn till dessa riskmomenl.

Även om de primära effekterna av etl omprövningsinslitul - i form av t. ex. dyrare krediter för förelagarna - som utredningen har visat kan antas bli relativt begränsade, kan negativa indirekta effekter uppkomma. En möjlighet atl ompröva tillstånd till vattenkraftverk kan, med det finansieringssätt som normalt tillämpas i fråga om kraftproduktionsapparaten, påverka finansieringsmöjligheterna även för andra former av kraftutbyggnad än vattenkraft. Blir etl kraftverk på grund av omprövningsinstitutet sämre som belånings- och rebelåningsobjekl, kan delta fä till följd att den fortsatta utbyggnaden av hela kraftproduktionsapparalen kommer atl fördyras med ett tydligt genomslag i den totala prisnivån.

Nu redovisade omständigheter bör vägas in vid utformningen av om-prövningsinstitutel. Man måsle alltså överväga arten och omfattningen av de nya förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren. Vidare har lidpunkten vid vilken omprövning skall kunna ske stor betydelse. Mycket väsentlig är naturligtvis också frågan i vad mån företagaren skall vara berättigad till ersättning för inskränkningar i tillståndet.

Jag delar utredningens uppfattning att det i princip inte bör föreligga några begränsningar med avseende på arten av de förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren i samband med en omprövning. Vid omprövningen bör man alltså kunna ålägga företagaren de förpliktelser som anses lämpligast för tillgodoseende av det allmänna intresse som har påkallat omprövningen. Förpliktelserna kan beslå i ett åläggande för företagaren att vidta skadeförebyggande åtgärder, såsom spegeldammar och erosions-skydd, eller skadekompenserande åtgärder genom t. ex. fiskutsättning eller fiskodling. De kan också innebära skyldighet för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd, ändrade tappningsbestämmelser eller begränsning av tidigare regleringstillstånd. Kombinationer av sådana förpliktelser kan också tänkas. En annan typ av förpliktelser kan gälla ändrade eller nya kontrollåtgärder.

När det gäller omfattningen av förelagarens förpliktelser i samband med omprövningen bör däremot begränsningar föreskrivas i lagen. Som utred-

Lagrådsremiss allmän motivering

ningen anför är det framför allt ekonomiska skäl som talar för att man sätter etl tak för de nya förpliktelser som skall kunna åläggas. Om ändringsutrymmet i lagen ges en större omfattning än som senare utnyttjas i praktiken, kan kostnaderna för en gardering för eventuella framtida händelser slå igenom och medföra alltför höga finansieringskostnader för osäkra företag. Eftersom omprövningsreglerna i enlighet med utredningens förslag bör göras generella, kan ett tak som i praktiken endast kommer att beröra ell fåtal förelag innebära fördyringar för alla typer av företag som teoretiskt är underkastade samma takför omprövningsskyldigheten.

Utredningens förslag lill begränsningar i företagares förpliktelser har utom i etl avseende godtagits vid remissbehandlingen. Begränsningarna innebär atl det vid en omprövning inte skall fä föreskrivas sådana nya eller ändrade villkor som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller alt dess förutsättningar rubbas avsevärt. Villkoren får inle heller åsamka tillståndshavaren, innehavare av rätt till andelskrafl eller annan som har inrättat sig efter företagel någon förlust eller kostnad som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Så långt godtar även jag förslaget. Som flera remissinstanser har påpekat bör dessutom hänsyn tas till de förpliktelser och inskränkningar som tidigare har ålagts tillståndshavaren lill förmån för allmänna intressen över huvud laget och alltså inte endast lill förmån för det intresse som skall tillgodoses vid omprövningen, vilket utredningen har föreslagit. Hänsyn bör emellertid endast tas fill vad företagaren har fått underkasta sig till följd av tidigare omprövningar och alltså inte lill vad han har fått avslå enligt den ursprungliga tillslåndsdomen i förhållande till ansökningen.

Som jag tidigare har antytt blir det av stor betydelse vid vilken tidpunkt omprövning av meddelade tillstånd tidigast skall kunna ske. Utredningen har gjort en värdefull analys av kostnadseffekterna vid olika lidsperioder och räntesatser och drar slutsatsen att ekonomiska hänsyn inte utgör några större hinder mot att lidsfristen görs väsentligt kortare än den nuvarande nyprövningsperioden om 55 år. För en förkortning av liden talar enligt utredningen också ekologiska skäl.

Enligt utredningen är det inle lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange bestämda tider, när omprövning av tillstånd tidigast skall kunna ske. Tiden bör i stället bestämmas av tillståndsmyndigheten med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Förutom tidens inverkan på finansieringsfrågan bör man därvid beakta den avskrivningstid som är vanlig eller ekonomiskt motiverad. Hänsyn synes också böra tas till de ekologiska förhållandena, den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena som anläggningen medför, den olägenhet eller fördel som anläggningen medför från allmän eller enskild synpunkt samt graden av nytta för anläggningens ägare. Även det hydrologiska materialets tillförlitlighet är en faktor att beakta. Tiden bör i likhet med vad som nu är fallet vid nyprövning beräknas från utgången av den i tillståndsbeslutet bestäm-

Lagrådsremiss allmän motivering

da arbetstiden eller igångsättningstiden. Enligl förslaget skall omprövningsfrågan kunna las upp när som helst efter den bestämda lidens utgång.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet lill utredningens bedömning atl omprövningstiderna kan sättas väsentligt kortare än nuvarande ny-prövningstider. Flera instanser anser emellertid att man av rättssäkerhetsskäl bör sätta ut minimi- resp. maximitider i lagen, i likhet med vad utredningen har föreslagil i fråga om äldre vallenföretag.

Även jag anser atl tidsfristerna för omprövning bör vara kortare än de nuvarande nyprövningsperioderna. Tiden bör som utredningen har föreslagit första gången bestämmas av vattendomstolen i tillständsdomen med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet. Jag delar utredningens nyss redovisade uppfattning om vad som därvid bör beaktas. Jag vill särskilt stryka under atl hänsyn måste tas till den avskrivningslid som anses motiverad för företaget. I motsats till utredningen anser jag det vara lämpligt att i lagen anges minimi- resp. maximitider för omprövningen. Av rättssäkerhetsskäl bör även de minsta företagen ges en tryggad ställning och omprövning för dem bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit beträffande äldre företag, kunna ske efter tio år. Beträffande de större förelagen bör, bl. a. med hänsyn till det finansieringssystem som tillämpas beträffande större vattenkraftverk - med 20-åriga obligationslån och ytterligare belåningslid om tio år - liden kunna vara längre. Omprövning bör dock alltid kunna ske efter 30 år. Jag förordar alliså all omprövningstiden bestäms till minst tio och högsl 30 är. Tiden bör dock enligl min mening liksom enligl 24 § ML räknas från det beslutet om tillstånd att ta förelagd i drift vinner laga kraft.

Några remissinstanser har ansett att en ny tidsfrist skall börja löpa, om någon omprövning inte påkallas vid utgången av den tidigare perioden. Jag kan hälla med om att man därigenom skulle undanröja ett osäkerhetsmoment för tillståndshavaren, som med det av utredningen föreslagna systemet kan riskera omprövning när som helst efter den första periodens utgång. Jag anser emellertid att fördelarna med utredningens förslag överväger. Därigenom vinner man den fördelen all man genom att invänta all omprövningstiden för andra förelag i samma vattendrag går ut kan uppnå en samtidig omprövning av dessa. Delta är av betydelse inte minst i fråga om korttidsregleringarna i en älv.

När en omprövning har skett och nya eller strängare beslämmelser har meddelats, bör någon ny omprövning inte få påkallas förrän en viss tid har förflutit från omprövningsbeslulel. Den nya omprövningsperioden bör bestämmas inom samma minimi- och maximitider som enligt vad jag nyss har föreslagit bör gälla beträffande den första perioden. Del är som utredningen har föreslagit lämpligast att denna tid bestäms av vattendomstolen i samband med omprövningen.

Utredningen föreslår också en regel som skall möjliggöra tidigare omprövning om det under löpande tillståndsp.eriod inträffar händelser som 8 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Lagrådsremiss allmän motivering

inte har fömtsetts i tillslåndsbeslutet och som väsentligt ändrar förutsättningarna för delta. Efter mönster av 24 S första stycket ML föresläs att nya eller strängare villkor för tillgodoseende av allmänna intressen skall kunna föreskrivas under löpande tillståndsperiod, om väsentliga ändringar har skett i vattenförhållandena. Utredningen stryker särskilt under att de väsentligt ändrade förhållandena skall vara av faktisk natur och att stadgandet måsle tillämpas restriktivt.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Kraftverksföreningen och VASO anser det dock rimligt atl stadgandet kombineras med en föreskrift om en viss minimitid, inom vilken ändring i tillståndet inte bör få ske. Hovrätten för Nedre Norrland hävdar att endast yttre fysiska förändringar i vattenförhållandena bör kunna föranleda omprövning. Tillkomsten av nya företag bör inte räknas hit, eftersom sådana måsle anpassas efter befintliga förelag. Växjö tingsrätt framhåller all det från företagarsynpunkt förefaller alltför osäkert om en omprövning av ett eller flera förelag utefter ett vattendrag skulle kunna dra med sig en omprövning för samtliga kraftverk i en älv eller älvsträcka.

Jag anser för min del att utredningens förslag innebär en lämplig avvägning mellan företagarintresset och samhällets behov av en möjlighet att i undantagsfall pröva om villkoren för ell tillstånd före den ordinarie tidsfristens utgång. Orn man skulle bestämma en viss minsta tid för omprövning även i nu angivna fall, skulle syftet med bestämmelsen inte uppnås. Jag kan alltså inte biträda förslaget alt införa en sådan minimitid. Som utredningen har föreslagil bör omprövningen kunna ske endast vid faktiska förändringar i vattenförhållandena. En anledning lill omprövning kan vara tillkomsten av nya vatten- eller avloppsföretag, som förändrar vattensituationen, samtidigt som en lämplig anpassning av de nya förelagen av någon anledning inte har kunnat ske vid tillståndsprövningen av dessa företag. Utanför regelns tillämpning måste däremot falla t. ex. förändringar i samhällets uppfattning om vilka intressen som bör skyddas eller nya tekniska landvinningar. Jag biträder också utredningens ståndpunkt att en anledning till omprövning på denna grund kan vara att tillståndet beträffande etl eller flera valtenförelag utefter ett vattendrag har omprövats efter den tidsbestämda omprövningsperiodens utgång och alt det härigenom uppkommer väsentligt förändrade förutsättningar för andra förelag i samma vattendrag. På så sätt kan man vinna den fördelen att tillstånden beträffande samtliga kraftverk i en älv eller en älvsträcka kan omprövas i anslutning till varandra.

Som ett karakteristiskt exempel då omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden bör komma i fråga pekar utredningen på den situationen att flottningen läggs ned i ett vattendrag. För ägaren av etl kraftverk som tidigare har varit skyldig alt släppa flottningsvatten upphör denna skyldighet, fastän detta också har fillgodosett andra intressen än flottningen (se NJA 1974 s. 130). Även jag anser all omprövning pä angiven

Lagrådsremiss allmän motivering

grund bör kunna ske i sådana fall. Vid omprövningen får övriga allmänna intressens behov av vattnet omsorgsfullt vägas mot kraftverksägarens intresse av detta. Jag kan därför inte biträda ett förslag från naturvårdsverket att i sådana fall ingen förändring får ske i vattendraget, om inte företagaren själv begär omprövning.

2.5.3 Ersättning från det allmänna vid omprövning av nya tillstånd

Som jag tidigare har anfört skall tillståndshavaren i samband med omprövningen kunna åläggas förpliktelser av olika slag. De kan bestå i åläggande att utföra skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder eller i skyldighet att avstå en viss vattenmängd eller att på något annal sätt underkasta sig en produktionsförlust vid en anläggning i vatten.

I de flesta fall lorde en sådan inskränkning i ett tidigare vattenrättsligt tillstånd medföra en kostnad för tillståndshavaren. Kostnaden lorde mera sällan motsvaras av någon i ekonomiska termer klart uppskattningsbar vinst för det allmänna.

Frågan uppkommer då vem som slutligt skall bära de aktuella kostnaderna - tillståndshavaren eller det allmänna. Jag vill i detta sammanhang betona all de begränsningar som enligl vad jag tidigare har förordat skall gälla i fråga om lillslåndshavarens skyldighet atl underkasta sig förpliktelser av olika slag innebär en garanti för att hans kostnader under inga omständigheter skall kunna bli omöjliga att bära.

Som jag skall redovisa senare (avsnitt 2.5.6) bör etl tillstånd i vissa fall kunna inskränkas även till förmån för ell enskilt intresse. Då bör full ersättning i princip tillfalla tillståndshavaren för därigenom uppkommande föriuster, såvida det inte är fråga om vidtagande av skadeförebyggande åtgärder. För produktionsförluster o. d. bör alllid full ersättning utgå. Man skulle kunna hävda all del från tillständshavarens synpunkt inte finns någon anledning att han själv skall bära förlusten, då ett motsvarande produktionshämmande ingrepp sker lill förmån för ett allmänt intresse.

Som näringslivets byggnadsdelegalion framhåller skulle även andra skäl kunna anföras för att tillståndshavaren skall få full ersättning för föriusten. Om del allmänna står för kostnaderna, blir del en synlig finansiering över samhällets budget i stället för en ersältningsfri reglering. Därigenom skulle man kunna uppnå större säkerhet och utrymme för en rationell avvägning. Kostnaderna skulle i fortsättningen kunna betraktas som investeringar, som kan uppskattas till sitt värde och ersättas. I varje fall skulle detta synsätt kunna tillämpas beträffande sådana allmänna intressen som själva är av ekonomisk natur, främst farleds- och floltledsföretag.

Jag anser emellertid, i likhet med utredningen, alt man inte under alla omständigheter kan tillämpa principen om full ersättning ål tillståndshavaren, när omprövning sker till förmån för allmänna intressen. Skälen för min ståndpunkt är följande.

Utan en viss ersättningsfrihet skulle det allmänna ha svårt att hävda sina

Lagrådsremiss allmän motivering

intressen. En finansiering t. ex. genom vattenrättsliga avgifter torde, bortsett i viss mån frän fiskeavgifter, inte förslå för omprövningsåtgärder, eftersom avgifterna skall användas även till andra ändamål inom den av vattenförelaget drabbade bygden. Inte heller en anslagsgivning inom statsbudgetens ram torde alltid vara en framkomlig väg.

Det är också etl faktum alt många vattenförelag, särskilt avskrivna vattenkraftverk, är mycket vinstgivande. Detta innebär atl ett sådant vattenföretag — även med hänsyn tagen till dess roll vid finansieringen av andra företag - väl kan bära en del av förlusten på grund av en omprövning.

Som jag tidigare har anfört har den enskildes rätt atl råda över vattnet redan enligt vår äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd av de allmänna ändamål som vattendragen har ansetts böra tillgodose. Kungs-ådre- och nyprövningsinstituten möjliggör redan i dag att allmänna intressen kan hävdas utan alltför stora kostnader för det allmänna.

Jag delar utredningens uppfattning att del invecklade regelsystem som kungsådrebestämmelserna nu bildar bör ersättas med enklare regler om begränsning i tillständshavarens rätt till ersättning för intrång i vattenrätten, när en omprövning sker i syfte att tillgodose allmänna intressen. Rätten till full ersättning bör falla bort, när preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur är i fråga. Jag biträder utredningens förslag att till de kvalificerade intressena hänföra allmän farled, allmän hamn, allmän flollled, fiske och hälsovården saml den allmänna miljövården. Som utredningen anför bör däremot bland de nu berörda intressena inle räknas bevattning eller torrläggning, som visserligen är kungsådreinlressen enligt gällande VL men som främst måsle betraktas som privatekonomiska intressen. Som jag skall utveckla senare (se avsnitt 2.5.7) kan det dock finnas skäl att i en annan ersättningssiluation la hänsyn till bevattnings- och torrläggningsintressenas egenskap av kungsådreinlressen enligt gällande VL.

I fråga om skyldigheten att utan ersättning avslå vatten i kungsådrevat-tendragen gäller den historiskt betingade huvudprincipen att skyldigheten omfattar endast viss del av den framrinnande vattenmängden. Även den nuvarande skyldigheten att utan ersättning vidkännas en produktionsförlust vid nyprövning är partiell. Som utredningen föreslår bör en motsvarande ordning gälla enligt den nya lagen, när det är fråga om skyldighet för tillståndshavaren alt avslå vatten eller fallhöjd eller på annat sätt underkasta sig en produktionsförlust. Skyldigheten att avslå vatten utan full ersättning bör dock i enlighet med utredningsförslaget gälla i alla vattenområden och beträffande alla typer av vatlenföretag.

När man närmare skall ange i vilken omfattning företagaren bör vara skyldig att utan ersättning underkasta sig inskränkningar bör man lämpligen, som utredningen har föreslagit, utgå från andelar av den rätt som omfattas av det tillstånd som omprövas. I en del fall kan man direkt knyta

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 117

an till produktionsvärdet av vattenföretaget, eftersom man som utredning- Lagrådsremiss

en framhåller därigenom får det mest adekvata uttrycket för företagarens allmän motivering belastning. Det gäller vattenkraftverk samt regleringar och överiedningar för kraftändamål. Företagaren bör alltså medges rätt till ersättning för det produktionsbortfall som åsamkas honom genom nya villkor vid omprövningen till den del värdet av detta bortfall överstiger en viss andel av produktionsvärdet vid anläggningen. För vattenkraftverk bör produktionsvärdet bestämmas lill värdet av den vattenkraft i tillgodogjort skick som kan utlas vid kraftverket. Avdrag bör därvid ske för den kraftökning som föranleds av förekommande regleringar eller överledningar (jfr i fråga om nyprövningspliktiga företag 4 kap. 6 § I mom. andra stycket VL). Produktionsvärdet vid reglering och överledning för kraftändamål bör anges som det värde varmed lill följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften blivit ökad eller, när åtgärden innebär all förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på ett fördelaktigare säll, den därigenom uppkomna värdeförhöjningen.

Beträffande andra vatlenföretag än de nu nämnda kan det vara svårt eller rent av omöjligt att objektivt uppskatta ett produktionsvärde, t. ex. en vattentäkt för kommunal vattenförsörjning. Då får man, som utredningen förordar, tillgripa andra metoder. Ersällningsfriheten för del allmänna bör i sådana fall motsvara en viss del av den vattenmängd som får tillgodogöras (t. ex. vid ytvattentäkt och vattenöverledning för annat än kraftändamål), av den fallhöjd som berörs (t. ex. vid rensning) eller en viss del av det regleringsmagasin som får utnyttjas (vid vattenreglering för annat än kraftändamål).

Utredningens förslag att den andel som inle kompenseras skall ligga inom gränserna 1/5-1/20 av produktionsvärdet resp. vattenmängden, fallhöjden eller magasinsvolymen och atl den skall närmare bestämmas av tillståndsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutet har med endast något undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser förslaget vara lämpligt. Som utredningen anför bör lillslåndsmyndigheten vid sin prövning ta hänsyn lill bl. a. förelagets inverkan på vallenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän och även enskild synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt lill andelskraft samt längden av tidsfristen för omprövning.

Som jag tidigare har förordat bör produktionshämmande inskränkningar också kunna föreskrivas före den ordinarie omprövningstidens utgång vid väsentligt ändrade förhållanden. I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör i sådana fall den andel som inle kompenseras reduceras med hänsyn till den tid som återstår fram till den ordinarie omprövningstidpunkten.

Företagaren kan också åsamkas kostnader av annat slag än de nu nämnda på grund av en omprövning till förmån för allmänna intressen.

2.5.4 Omprövning av äldre tillstånd till förmån för allmänna intressen

Mina hittills redovisade överväganden i fråga om omprövning för att tillgodose allmänna intressen avser vatlenföretag, vartill tillstånd meddelas efter den nya lagens ikraftträdande.,De förordade bestämmelserna reglerar alltså villkoren för företagaren vid nya ansökningar om tillstånd. Förelagaren, hans kreditgivare och andra intressenter vet då på grund av föreskrifterna i samband med tillståndet vilka villkor som kommer att gälla för omprövning, periodens längd och hur stor del av de tillkommande kostnaderna etc. som inte kompenseras. De har sålunda att göra sina ekonomiska och lekniska bedömningar rörande förelagets utförande med kännedom om dessa förutsättningar.

Annorlunda förhåller det sig med sådana vatlenföretag. vartill tillstånd har meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Elt införande av vidgade omprövningsmöjligheter beträffande sådana företag - alltså utöver de möjligheter som enligt gällande VL föreligger på grund av bl. a. kungsådre-och nyprövningsbeslämmelserna - strider mot grundsatsen att en företagare i förväg skall kunna bedöma de rättsliga konsekvenserna av sill handlande.

Utredningen har efter en inventering utförd i samarbete med kammarkollegiet och naturvårdsverket funnit att det föreligger behov av omprövning även av äldre tillstånd. Elt sådant behov torde enligl utredningen vara särskilt uttalat när det gäller tillstånd som har kommit till under en tid då naturvårds- och miljöskyddsintressena inte beaktades på samma sätt som nu. Även med tanke på fiskets intresse är en vidgad omprövningsmöjlighel befogad.

Utredningen föreslår att de nya omprövningsreglerna, med vissa modifikationer av hänsyn till tillståndshavarna och kreditgivarna, skall tillämpas även på äldre företag. Omprövningsmöjligheten skall inträda först efter tio år från den nya lagens ikraftträdande. I fråga om kraftverk eller regleringar eller överledningar krävs dessutom all 30 år har förflutit från arbetstidens utgång. Omprövning skall dock alltid få ske om väsentliga ändringar i vattenförhållandena sker efter den nya lagens ikraftträdande. Vissa särregler föreslås beträffande sådana vatlenföretag som idag är underkastade nyprövningsskyldighet.

Även reglerna om skyldighet för företagare att utan ersättning underkasta sig inskränkningar vid omprövning lill förmån för kvalificerade allmänna intressen föreslås i princip bli tillämpliga på äldre företag. Eftersom den andel av kostnaderna som inte kompenseras inte har kunnat bestämmas i samband med det gamla tillslåndsbeslutet, föreslår utredningen att denna

Prop. 1981/82:130 119

en gång för alla fastställs till 1/20 av vattenmängden, magasinsvolymen Lagrådsremiss

eller fallhöjden resp. av produktionsvärdet vid kraftverk och regleringar allmän motivering eller överledningar för krafländamål.

Förslaget att vidga omprövningsmöjlighelerna beträffande äldre vatlenföretag har fått ett övervägande positivt mottagande. Bl. a. kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och naturvårdsverket tillstyrker det utan reserva- . tioner. Några remissinstanser förordar emellertid modifikationer i förslaget, innebärande längre övergångstider eller oinskränkt ersättningsräll för tillståndshavaren. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter behovet av omprövningsbestämmelser för andra än nyprövningspliktiga företag.

Helt negativa till förslaget är Svea hovrätt, kraftverksföreningen, VASO och näringslivets byggnadsdelegalion, som motsätter sig en sådan lagstiftning av rättssäkerhetsskäl. Kraflverksföreningen och VASO åberopar härvid en promemoria av professorn Ole Westerberg om rättskraften hos äldre lagakraftvunna tillstånd till vatlenföretag.

Även jag anser atl det är etl rätlssäkerhelsinlresse alt en lagstiftning som möjliggör omprövning av etl vattenrättsligt tillstånd inte utan starka skäl görs tillämplig på äldre tillstånd. Jag anser emellertid att sådana starka skäl föreligger i delta lagstiftningsärende. Som utredningen har visat är behovet av omprövning i själva verket särskilt stort i fråga om äldre vattenförelag, som kan ha fått tillstånd ulan all sådan hänsyn har tagits fill motstående allmänna intressen som skulle ha skett vid en senare bedömning.

Jag förordar på grund av det anförda att omprövningsmöjlighelerna också skall omfatta tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag. Som utredningen framhåller är dock särskild hänsyn mot tillståndshavarna och kreditgivarna påkallad beträffande sådana äldre tillstånd. Vissa övergångstider innan omprövning får påkallas bör bestämmas. Jag biträder utredningens förslag i fråga om de lider som därvid bör gälla.

2.5.5 Ersättning från det allmänna vid omprövning av äldre tillstånd

Utredningens förslag om skyldighet för innehavare av äldre vatlenföretag alt ulan ersättning underkasta sig inskränkningar innebär en utvidgning i förhållande till gällande VL på del sättet att skyldigheten avses gälla alla vattenföretag oavsett storlek eller belägenhet. Samtidigt är den föreslagna andelen av kostnader etc. som inte kompenseras, 1/20, mindre än vad tillståndshavaren i vissa fall skulle kunna få avslå enligl kungsådre- och nyprövningsbeslämmelserna. Som utredningen framhåller kan denna andel grovt räknat antas motsvara i genomsnitt 1/3 av lågvattenmängden, dvs. den vattenkvantitet som en företagare enligl gällande kungsådrebe-stämmelser nu måste avstå utan ersättning när en viss konstant vattenmängd behövs för att tillgodose ett kungsådreintresse, t. ex. vid slussning. Som en jämförelse kan nämnas att den tidigare förordade övre ersättnings-gränsen vid omprövning av nya förelag, 1/5, ungefär motsvarar lågvattenföringen, dvs. den genomsnittliga vattenföring som krävs för att ekosystemet skall kunna fungera någorlunda tillfredsställande.

Även om den totala effekten av utredningsförslaget teoretiskt skulle kunna bli ungefär jämförbar med belastningen enligt gällande VL, är det givet att förslaget skulle kunna innebära försämringar för tillståndshavare i det enskilda fallet. VASO och kraflverksföreningen har uppgivit att enligt en inventering av kraftverk och regleringsföretag som tillhör föreningens medlemmar det finns ett stort antal sådana företag, i varje fall över 300, som inte är underkastade VL:s regler om vare sig nyprövning eller kungsådra. Enligt dessa remissinstanser kan del för många av de angivna förelagen medföra svåra följder, om de skulle tvingas att utan ersättning avstå en del av anläggningens produktionsvärde.

Enligt min mening kräver rättssäkerhetsskäl all frågan om skyldighet att avstå vatten etc. utan ersättning görs avhängig av om det företag som omprövas är underkastat de inskränkningar i ersättningsrätten som gällande VL uppställer genom kungsådre- och nyprövningsbeslämmelserna (jfr. 2 kap. 18 § regeringsformen).

Jag förordar sålunda att innehavare av företag, vartill tillstånd har erhållits enligt VL eller äldre vattenrätlslig lagstiftning och som inte är underkastade vare sig kungsådre- eller nyprövningsbeslämmelserna, alltid skall vara berättigade till full ersättning för en förlust eller kostnad till följd av en omprövning, oavsett om avståendet sker för atl tillgodose kvalificerade allmänna intressen eller inte.

När del däremot gäller förelag som i dag är underkastade kungsådre-och/eller nyprövningsbeslämmelserna bör en viss ersältningsfrihel för det allmänna föreligga. Nu är emellerfid förhållandena olika för de olika företag som i dag är underkastade kungsådre- och/eller nyprövningsbeslämmelserna. För att uppnå en fullständig rättvisa skulle man i princip ha en lagreglering som gick ut på att en fillståndshavare var skyldig att vid omprövning utan ersättning avstå endast den andel som återstod för det allmänna atl ersältningsfritt tillgodogöra sig enligt de äldre bestämmelserna. Detta skulle alltså innebära att de omvittnat komplicerade kungsådrebestämmelserna och även nyprövningsbeslämmelserna skulle komma alt tillämpas för all framtid eller i varje fall så länge någon andel som inte kompenserades fanns kvar.

En lagreglering av antytt slag skulle enligt min mening komplicera regelsystemet på ett oacceptabelt sätt. Jag biträder därför utredningens förslag alt man i stället schabloniserar ersällningsfriheten för del allmänna. Om denna i enlighet med utredningens förslag sätts så lågt som till 1/20 av produktionsvärdet för vatlenkraftföretag och i övriga fall till 1/20 av fallhöjden, vattenmängden eller magasinsvolymen, bör man enligt min mening kunna acceptera att andelen, tillsammans med vad tillståndshavaren tidigare har fått avstå, kanske i något enstaka fall kan överstiga vad företagaren skulle ha fått avstå enbart på grund av kungsådre- eller nyprövningsbeslämmelserna i VL.

På grund av det anförda förordar jag atl den som har elt tillstånd lill ett

Lagrådsremiss allmän motivering

vattenföretag, varpå kungsådre- och/eller nyprövningsbeslämmelserna är tillämpliga, vid omprövningar som sker efter den nya vattenlagens ikraftträdande till förmån för tidigare angivna kvalificerade intressen skall vara tvungen alt ulan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av produktionsvärdet för kraftverksföretag resp. av fallhöjden, vattenmängden eller magasinsvolymen för övriga företag.

2.5.6 Vissa andra omprövningsfrågor

Jag övergår nu till alt behandla vissa andra omprövningsfrågor som har behandlats av utredningen och några remissinstanser.

Utredningen har föreslagit en motsvarighet till 2 kap. 31 § första stycket m.fl. stadganden i VL som möjliggör meddelande av ändrade eller nya beslämmelser om innehållande eller tappning av vatten, dvs. vad som med hittillsvarande terminologi kallals vatlenhushållningsbestämmelser. Förslaget har utom i etl avseende godtagits vid remissbehandlingen. Bl. a. Svea hovrätt och VASO framhåller alt den nya lagens allmänna tillåtlighelsregler och inle bestämmelserna om förutsättningarna för omprövning bör gälla när ändrade eller nya bestämmelser begärs av den som vill bättre utnyttja vattenkraften i fallsträcka som fillkommer honom. Jag anser att de allmänna fillåtlighelsreglerna, liksom lagens övriga bestämmelser om bl. a. tvångsrätl, såsom i gällande VL bör göras tillämpliga i samtliga fall då nya lappningsbestämmelser begärs.

Utredningsförslaget innebär att även staten skall kunna begära ändrade tappningsbestämmelser till förmån för vissa allmänna intressen. Emellertid ges tillräckliga möjligheter för staten atl få även tappningsbestämmelser omprövade inom ramen för den av mig tidigare förordade allmänna omprövningsbestämmelsen, varför något behov av en ytterligare omprövningsmöjlighet inte föreligger. I övrigt tillstyrker jag utredningens förslag.

Principen om ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning till förmån för de tidigare nämnda kvalificerade intressena bör som utredningen har föreslagit gälla även vid tillämpningen av nu ifrågavarande möjlighet atl utverka ändrade tappningsbeslämmelser. I fråga om äldre företag bör enligt vad jag nyss har förordat en viss ersätlningsfrihet föreligga endast då de nuvarande kungsådre- eller nyprövningsbeslämmelserna skulle ha varit tillämpliga. I övriga fal| bör full ersättning utgå fill tillståndshavaren för produktionsföriust m.m.

Utredningen har vidare föreslagit att etl tillstånd att utnyttja yl- och grundvatten skall kunna omprövas lill förmån för en annan vatlentäkts-intressent. Förslaget har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ävenjag anser alt en sådan möjlighet är ändamålsenlig. Jag förordar därför atl förslaget genomförs. Jag vill här också erinra om den möjlighet atl omfördela vatten inom ramen för en bevattningssamfällighet, som jag kommer att förorda i avsnitt 2.12.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.5.7 Vissa ytterligare frågor om avstående av vatten m. in.

Det kan förekomma andra fall än vid omprövning, då en vattenrättshavare kan åläggas all avslå vatten m. m. Enligt utredningsförslaget skall, på samma sätt som vid omprövning, del allmänna vara befriat från skyldigheten atl betala ersättning även i sådana fall när en vattenrättshavare åläggs atl avstå vatten eller fallhöjd eller all underkasta sig en minskning av ett regleringsmagasin till förmån forell kvalificerat allmänt intresse. Del är då fråga om elt avstående lill förmän för etl vattenföretag, vartill tillstånd meddelas enligl den nya lagen och som utförs av företrädare för ett sådant intresse. Som exempel kan nämnas alt staten, en kommun eller elt vattenförbund får tillstånd att ulföra ett valtenförelag, t. ex. en sjörestaurering, till förmån för den allmänna miljövården.

Jag anser det viktigt atl man underiättar genomförandet av vatlenföretag som är angelägna från allmän synpunkt. Ett sådant vatlenföretag, som alltså utförs i det allmännas regi, kan i många fall utgöra ett alternativ till sådana omprövningar som jag tidigare har talat om. Gällande VL:s bestämmelser om kungsådra gör det möjligt för det allmänna alt utan risk för omfattande ersättningskrav utföra sådana företag. Molsvarande bestämmelser om ersättningsfrihet för det allmänna bör därför införas i den nya lagen.

Rörande frågorna om de intressen som bör tillgodoses utan ersättning samt hur omfattande denna ersätlningsfrihet bör vara gör sig samma synpunkter gällande som de som jag tidigare har redovisat vid mina överväganden beträffande ersällningsfriheten för det allmänna vid omprövning. En total överensstämmelse är dock, som jag skall redovisa i det följande, inte lämplig. Till skillnad mot kungsådrebestämmelserna bör den nya lagens regler om ersättningsfrihet liksom vid omprövning i princip tillämpas vid intrång i alla slags vattenområden, oavsett dessas belägenhet och beskaffenhet. Ell vattendrags egenskap av kungsådrevatlendrag enligt gällande VL bör dock inverka på frågan i vad mån ersättning skall utgå.

I överensstämmelse med utredningsförslaget och i likhet med vad jag har föreslagit i fråga om omprövning, bör en viss ersältningsfrihel för del allmänna komma i fråga när ett allmännyttigt vatlenföretag medför att en vattenrättshavare måste avslå vatten eller fallhöjd eller underkasta sig en minskning i ett regleringsmagasin. För inskränkningar av annat slag bör full ersättning utgå.

Del finns anledning att ta hänsyn till vattenrättshavarens rättsliga situation, när man skall la ställning till frågan om ersättning i nu förevarande fall. Man bör därvid skilja mellan följande situationer. En vattenrättshavare, som åläggs att avstå vatten m.m. till förmån för ett allmännyttigt vallenförelag, kan själv ha ell vattenrättsligt tillstånd som alltså inskränks på gmnd av det nya företagel. Ett sådant tillstånd kan i sin tur ha meddelats enligt den nya lagen eller också enligt VL eller äldre bestämmelser. En annan situation är den då vattenrältshavaren inle har något vattenrättsligt tillstånd som inskränks.

Lagrådsremiss allmän motivering

Vad först gäller inskränkningar i ett tillstånd som har meddelats enligt den nya lagen finns det, som också utredningen anser, inte någon anledning alt göra någon skillnad mellan detta fall och omprövningar till förmån för allmänna intressen. I tillståndsdomen har fastställts vad tillståndshavaren skall avslå ulan ersättning vid omprövning till förmån för de kvalificerade allmänna intressena och motsvarande avstående utan ersättning bör ske i nu förevarande fall. Om avståendet sker innan den första omprövningstidpunkten är inne, bör den andel som inte kompenseras reduceras med hänsyn härtill.

De kvalificerade allmänna intressen som bör få tillgodoses utan att ersättning utgår är desamma som vid omprövning, nämligen det allmänna fiskeinlresset, allmänna farleder, hamnar och flottleder, den allmänna miljövården och hälsovården.

Då inskränkningar görs i ett tillstånd som har meddelats enligl VL eller äldre bestämmelser, skall enligt utredningsförslaget 1/20 av fallhöjden eller av den utnyttjade vattenmängden eller magasinvolymen avstås utan ersättning.

Detta innebär emellertid i vissa fall inskränkningar i givna rättigheter som inte har någon motsvarighet i gällande VL och som enligl min mening inte kan godtas. I enlighet med mina överväganden om ersättning från det allmänna vid omprövning av äldre fillstånd (avsnitt 2.5.5) bör i stället inskränkningar utan ersättning få ske endast om detta skulle följa av gällande VL. Eftersom det i nu förevarande fall inle är fråga om någon omprövning av det meddelade tillståndet, blir del endast VL:s beslämmelser om kungsådra som kan komma i fråga, däremot inte nyprövningsbeslämmelserna.

Det anförda leder alltså till atl inskränkningar i givna tillstånd enligl VL eller motsvarande äldre bestämmelser till förmån för ett nytillkommande allmännyttigt vattenföretag skall kunna ske utan ersättning endast om det befintliga företagel är underkastat VL;s beslämmelser om kungsådra.

Som jag har sagt tidigare är VL:s bestämmelser om kungsådra mycket komplicerade. Av den anledningen har jag nyss förordat att den andel som inle kompenseras vid omprövning av äldre tillstånd, varpå VL:s kungsådre- och/eller nyprövningsbestämmelser är tillämpliga, schabloniseras till 1/20. Den ersätlningsfria andelen i nu förevarande fall bör schabloniseras på molsvarande sätt.

På grund av det anförda förordar jag atl den som har ett äldre tillstånd, varpå de nuvarande kungsådrebestämmelserna är tillämpliga, skall vara tvungen att till förmån för vissa företag som medges enligt den nya vattenlagen utan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av produktionsvärdet för kraflverksföretag och av fallhöjden, vattenmängden eller magasinsvolymen för övriga företag.

De intressen som bör åtnjuta den nu förordade ersällningsfriheten när det är fråga om äldre tillstånd bör främst vara de allmänna intressen som

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 124

enligt vad jag fidigare har förordat bör åtnjuta motsvarande förmån vid Lagrådsremiss

omprövning och andra inskränkningar i tillstånd enligt den nya lagen. allmän motivering Emellertid kan man i delta sammanhang inte bortse från att dessa kvalificerade intressen inte är helt desamma som de nuvarande kungsådreinlres-sena. Till dessa räknas nämligen enligt 1 kap. 6§ VL torrläggnings- och bevattningsintressena. Varken lorrläggningsinlresset, som jag i fortsättningen benämner markavvattningsinlresset, eller bevattningsintressel är emellertid sådana intressen som vid omprövning enligt den nya lagen bör kunna tillgodoses utan att ersättning utgår. Inte heller bör de, som jag nyss har förordat, kunna tillgodoses utan ersättning vid inskränkningar på grund av nytillkommande vallenföretag i tillstånd som har meddelats enligt den nya lagen.

När det däremot gäller rätten alt la i anspråk vatten m.m. från ett företag som är underkastat de ersättningsinskränkande bestämmelserna om kungsådra enligt gällande VL finns del skäl att inta en annan ståndpunkt. I dag har markavvatlnings- och bevatlningsintressenterna rätt att åberopa kungsådrebestämmelserna som grund för en viss ersättningsfrihet när de ansöker om tillstånd till del ifrågavarande företagel. Den som har byggt i ett kungsådrevatlendrag har således haft att räkna med att han kan bli tvungen atl utan ersättning avstå från en viss vattenmängd eller fallhöjd till förmån för även dessa intressen. För dessa intressen skulle bortfallet av den förmån som ersättningsfrihelen innebär kunna få negativa ekonomiska verkningar, särskilt som bevatlningsföretagen under senare år har ökat i antal. Det får enligt min mening anses rimligt att markavvatlnings- och bevatlningsföretagen i nu förevarande hänseende behåller sin gynnade ställning. Jag förordar därför att även markavvatlnings- och bevattningsföretagen räknas till de kvalificerade företag som skall åtnjuta viss ersättningsfrihet då de medför inskränkningar i ett vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser och som omfattas av kungsådrebestämmelserna i VL.

Vad slutligen beträffar avstående av vatten, fallhöjd eller regleringsmagasin som inte omfattas av något vattenrättsligt tillstånd bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit, vattenrätlshavaren ulan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som tillgodogörs av honom. I detta fall bör till de kvalificerade intressen som skall få tillgodoses utan ersättning inte hänföras markavvatlnings- eller bevattningsintressel.

2.5.8 Förverkande av tillstånd

En nyhet för vattenrättens del utgör utredningens förslag att den vattenrättsliga lillslåndsmyndigheten skall kunna pä framställning av kammarkollegiet i vissa fall förklara etl tillstånd förverkat och förbjuda fortsall verksamhet. Så skall kunna ske dels när villkor i ell tillstånds- eller omprövningsbeslut i betydande mån har åsidosatts och dels när ell vallen-

företag har övergivits eller underhållet har allvarligt försummats eller när etl fillstånd alt inverka på vattenförhållandena inle har utnyttjats under längre lid.

Förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Svea hovrätt och LRF har emellertid velat vidga omprövningsmöjligheten. Hovrätten erinrar om att del står sökanden fritt att inle begagna sig av ett erhållet fillstånd. Detta kan medföra att en sökande, som uppenbarl inte tänker utnyttja sitt tillstånd, kan hindra någon annan atl få fillstånd till etl vattenföretag under hela byggnadstiden. Problem av detta slag har uppkommit i torrläggningsmål. Det synes enligt hovrätten lämpligt atl den som på detta säll hindras av elt gällande, inte utnyttjat tillstånd efter förslagsvis halva byggnadstidens föriopp kan utverka atl tillståndet förklaras förfallet. Hovrätten anför vidare alt frågan om övergivande av vatlenföretag kan bli aktuell oftare än hittills genom en större utbyggnad av minikraflverk, som företrädesvis skall förläggas till gamla dammar. Enligt hovrätten torde det i många fall stöta på betydande svårigheter att avgöra om ett företag har övergivits, medan det förefaller betydligt lättare alt fastställa atl etl fillstånd inte har utnyttjats under viss längre tid. En enklare reglering skulle således vara alt ställa upp endast den sistnämnda gmnden för förverkande av tillståndet, i synnerhet om man redan i lagtexten anger den lidsrymd -förslagsvis 25 år - under vilken anläggningen inte skall ha nyttjats för att etl förverkandeyrkande skall kunna bifallas. Del synes enligt hovrätten befogal atl vid sidan av kammarkollegiet bereda enskilda möjlighet atl väcka talan om förverkande.

LRF framhåller alt det i dag finns flera gamla dämningsrätter för olika ändamål som inte har utnyttjats på lång lid. Befolkningen i området har anpassat sig till rådande förhållanden. När nu intresset för exempelvis minikraftverk har börjat ta fart, har också intresset för all utnyttja dessa äldre fillstånd ökat. Enligt gällande praxis medför ett återupptagande av den gamla dämningen inte någon skyldighet för tillståndshavaren all ersätta därvid uppkommande skador. Förbundet anser all det är mycket otillfredsställande att sådana allvarliga förändringar av sedan lång tid rådande vattenförhållanden får ske ulan hänsyn lill motstående intressen. 1 lagen bör enligt förbundet införas en bestämmelse om att dämningsrätter som inle har utnyttjats under lång tid är förverkade.

VASO anför däremot att den föreslagna förverkandebestämmelsen upp-enbariigen kan medföra rältsföriuster, som kan representera ett avsevärt värde. Tillkomsten av ett minikraftverk kan t. ex. vara beroende av att etl gammalt tillstånd kan utnyttjas. Enligt VASO bör därför gälla atl ett tillstånd inle får förklaras förverkat, om rättighetens innehavare gör troligt att rättigheten inom rimlig tid kommer atl begagnas.

Syftet med den av VASO efterlysta bestämmelsen uppnås redan inom ramen för den av utredningen föreslagna bestämmelsen, som ger utrymme för en sannolikhetsbedömning rörande ett framlida ianspråktagande av

Lagrådsremiss allmän motivering

2.5.9 Omprövning beträffande samfälligheter

Mina hittills redovisade överväganden när del gäller omprövning m.m. avser förhällandet mellan tillståndshavaren samt motstående allmänna och enskilda intressen. Behov av särskilda omprövningsbestämmelser föreligger emellertid i de fall när ett vattenföretag drivs i form av en valtenrättslig samfällighel och förhållandena har ändrats beträffande deltagarkrelsen m.m. Utredningen har föreslagit sådana regler i fråga om markavvatlnings-, valtenreglerings- och vattenöverledningssamfälligheter. Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna och ävenjag förordar att de genomförs. Molsvarande regler bör också gälla i fråga om sådana bevattningssamfälligheter som enligt vad jag förordar (se avsnitt 2.12) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Till den närmare utformningen av dessa bestämmelser återkommer jag i specialmotiveringen.

2.6 Underhåll och tillsyn m. m.

2.6.1 Underhåll och tillsyn

Vatlenföretag kan medföra omfattande verkningar i olika hänseenden. Många intressen kan vara beroende av atl ett förelag sköts riktigt och att underhållet inte försummas. Kraven på skötseln och underhållet skiftar med hänsyn lill företagens art och storlek. De är naturligtvis störst i fråga om dammar och andra dämmande anordningar. Utomlands har det vid flera tillfällen inträffat att stora dammar har brustit med omfattande skador som följd. Vårt land har däremot, med tanke på det stora antalet dammar i våra vattendrag, varit anmärkningsvärt förskonat från översvämningska-lastrofer på gmnd av dammbrott.

En översvämningsolycka inträffade dock år 1973 på grund av ell dammbrott vid Sysslebäck i Värmland. Den orsakade ett dödsfall och omfattande materiella skador. Denna olycka berodde emellertid inte på bristande underhåll av dammen.

Prop. 1981/82:130 127

Även om hittillsvarande förhållanden i vårt land kan sägas ha varit goda i Lagrådsremiss

fråga om dammars och andra vatlenförelags säkerhet, kan även relativt allmän motivering små kraftverks- och regleringsdammar under ogynnsamma omständigheter vålla svåra skador, om de brister. Det är alltså ett väsentligt trygghetsintresse att underhållet och skötseln av sådana anläggningar inle efter-säfts. Detsamma gäller andra typer av vattenbyggnader.

Underhålls- och säkerhetsfrågorna beträffande vattenbyggnader diskuteras utföriigt av utredningen. I fråga om skyldigheten all underhålla och sköta ett vattenförelag med däri ingående anläggningar föreslår utredningen ingen ändring i förhållande till VL. Utredningen föreslår alltså att del skall åligga ägaren atl svara för anläggningarnas underhäll och se fill att företaget fungerar tillfredsställande med hänsyn till motstående intressen.

Principen om ägarens ansvar har godtagits av samtliga remissinstanser och även jag anser att den bör vara en självklar grundsats i den nya vattenlagen. Den bör som utredningen har anfört vara tillämplig oavsett om tillstånd fill vattenföretaget har erhållits eller inle.

I vissa fall kan del vara svårt att finna någon ansvarig ägare till en anläggning, t.ex. i fall då den har övergivits. Jag återkommer senare (avsnitt 2.6.3) till de problem som hänger samman härmed.

Enligt VL gäller inte något straffansvar för försummelse av underhållsplikten. Däremot kan länsstyrelsen sedan den 1 januari 1977 antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidta rättelse (se 2 kap. 33 § andra stycket VL och prop. 1975/76; 215 s. 93).

Enligt min mening bör i den nya lagen införas bestämmelser om straffansvar i fråga om försummelse av såväl skyldigheten att underhålla en anläggning som skyldigheten all driva en verksamhet i vatten. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Genom den nyss nämnda ändringen i VL har slagits fast att det allmänna har etl visst ansvar för kontrollen av vattenbyggnader. Utredningen har vidareutvecklat denna princip. Det är sålunda enligt utredningens mening inle tillräckligt med en allmän regel om ägarens underhållsskyldighet. Regeln måste kompletteras med bestämmelser som ger del allmänna möjligheter att övervaka anläggningarnas konstruktion och även fortlöpande kontrollera deras underhåll och skötsel. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och även jag biträder förslaget.

Kontrollbehovet är naturiigtvis skiftande. Del kan sägas vara mindre i fråga om anläggningar som förvaltas av statens vatlenfallsverk, som har en egen kontrollorganisation, eller som tillhör medlemmar av Svenska kraftverksföreningen, som genom sin kommitté för dammsäkerhetsfrågor har sin uppmärksamhet riktad på frågan om kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet. De rutiner för kontroll som dessa organ tillämpar torde utgöra goda garantier för alt t. ex. dammbrotl inte skall behöva inträffa.

Prop. 1981/82:130 128

Som utredningen har anfört förvaltas emellertid endast en mindre del av Lagrådsremiss

landets dammbyggnader av statens vattenfallsverk eller medlemsförelag i allmän motivering kraftverksföreningen. Det största antalet dammar fillhör i stället mindre kraftverksföretag och belysningsföreningar, flollningsföreningar, kommuner, kvarnägare och sågverksägare samt enskilda i övrigt. I allt större utsträckning har också dammarnas urspmngliga ändamål fallit bort. Kvarnar och sågverk har lagts ned och flottningen har upphört, medan dammarna finns kvar med ofta försämrad tillsyn och eftersatt underhåll. Man måsle också beakta alla andra typer av anläggningar i vatten än dammbyggnader, där ägareförhållandena kan vara än mer skiftande och där kontrollbehovet i flera fall kan vara stort.

Härtill kommer att det allmänna måsle ha möjligheter att övervaka att vattenföretagen handhas i överensstämmelse med givna föreskrifter. Denna tillsyn bör givelvis utövas oberoende av ägareförhållandena.

På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag att den offentliga tillsynen över vattenföretagen bör omfatta alla typer av företag och inte utesluta anläggningar som tillhör en viss ägarkalegori. En annan sak, som jag skall återkomma fill senare, är att anläggningens art och ägarförhållandena bör inverka på frågan om tillsynens genomförande och omfattning i praktiken.

Frågan om den offentliga kontrollen kan aktualiseras vid skilda tidpunkter, nämligen vid den vattenrätlsliga tillståndsprövningen, under byggnadstiden, efter anläggningarnas färdigställande samt därefter fortlöpande under företagets bestånd.

Den granskning från speciella synpunkter som krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar enligt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (omtryckt 1978:163) verkställer före den vallenrättsliga tillståndsprövningen beträffande vissa större kraftförsörj-ningsanläggningar bidrar till alt säkerhetsaspekterna kan fillgodoses vid sådana anläggningars tillkomst. Enligl min mening behövs emellertid också en sakkunnig vattenbyggnadsteknisk granskning inom ramen för den vattenrältsliga lagstiftningen.

De anläggningar där kontrollen är särskilt angelägen, nämligen dammbyggnader och liknande dämmande anordningar, blir regelmässigt underkastade fillståndsplikt enligt den nya vattenlagen. Det ställer sig därför naturligt att, som utredningen med instämmande av remissinstanserna har föreslagit, lillslåndsmyndigheten vid fillståndsprövningen granskar ritningar rörande anläggningens konstruktion och hållfasthet, grundläggning, ut-skovens avbördningsförmåga, krönhöjd, släntlutning osv. Behövliga föreskrifter för företagaren i sådana hänseenden bör tas in i tillståndsbeslutet.

Myndighetskontrollen i samband med tillståndsprövningen kan naturligtvis endast avse huvuddragen av konstruktionen m.m. Detaljutformningsfrågor måste man liksom hittills i viss utsträckning överlämna åt den byggande själv. Del får bl. a. ankomma på denne att, inom ramen för de av

tillståndsmyndigheten meddelade förskrifteraa, se till att säkerhetsaspekterna tillgodoses vid detaljutformningen av anläggningen. Företagaren har naturligtvis också själv intresse av anläggningens säkerhet och han kan under inga förhållanden befrias från sitt ansvar i detta avseende.

I och för sig kan man länka sig att ha ett förfarande med besiktning av ett offentligt organ under byggnadstiden. Utredningen anser emellertid inle atl en sådan ordning bör införas. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Den ifrågasatta ordningen skulle bli alltför resurskrä-vande och svår att genomföra i praktiken. I den mån behov av en sådan besiktning i visst fall skulle uppkomma, bör det kunna tillgodoses inom ramen för den tillsynsfunktion som byggnadsnämnden har enligl byggnadslagstiftningen.

Däremot bör det, som utredningen har föreslagit, finnas möjligheter att i efterhand få konstaterat att en färdigställd anläggning i vatten har utförts i enlighet med tillståndsbeslutet och på ett från säkerhetssynpunkt betryggande sätt. Den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten bör därför, i likhet med vad som kan ske enligt VL, kunna förordna om sådan besiktning i tillståndsbeslutet.

Som jag fidigare har framhållit behövs också en fortlöpande offentlig tillsyn över underhållet och skötseln av vatlenföretagen. Tillsynen bör omfatta alla typer av vattenföretag oberoende av vem som är företagets ägare och oavsett om tillstånd enligt den nya vattenlagen eller äldre lag har lämnats till företagel eller inle.

Utredningen konstaterar att ingen befintlig myndighet uppfyller alla de krav som bör ställas på en vallenrättslig tillsynsmyndighet i fråga om bl. a. teknisk och hydrologisk sakkunskap och därtill lokalkännedom. Utredningen avvisar för sin del tanken på atl tillskapa en ny, central myndighet för tillsynsuppgiften liksom att dela denna mellan en central myndighet, t. ex. naturvårdsverket, och regionala organ. I stället föreslår utredningen alt uppgiften som vattenrätlslig tillsynsmyndighet anförtros ål länsstyrelsen. I speciella fall bör dock enligl utredningens förslag en särskild sakkunnig kunna förordnas all utföra lillsynsuppgifter vid sidan av länsstyrelsen.

De flesta remissinstanserna godtar förslaget om länsstyrelsen som tillsynsmyndighet, dock liksom utredningen under förutsättning att länsstyrelsernas resurser, som i dag anses vara otillräckliga, förstärks. Flera remissinstanser är dock kritiska till förslaget och bland dessa lanseras främst tanken på ett centralt tillsynsorgan.

För egen del vill jag påpeka att tillsynsfrågan egentligen rör två former av tillsyn som delvis har olika karaktär, nämligen underhållstillsyn och handhavandekonlroll. Underhållslillsynen kan sägas främst avse vatlen-byggnadslekniska och geotekniska frågor, medan handhavandekontrollen kan komma att kräva kvalificerade hydrologiska bedömningar. Trots alt det alltså egendigen är fråga om två olika former av tillsyn anser jag att det föreligger ett sådant samband mellan dem att fillsynen i båda hänseendena 9 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 130

bör antförtros ål en myndighet. Det är emellertid av stor vikt all man inom Lagrådsremiss

ramen för en sådan myndighets tillsyn tar till vara de specialkunskaper allmän motivering inom olika områden som vissa myndigheter och även andra organ besitter. Jag tänker då särskilt på sådana sakkunniga organ som Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI), Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och den centrala och regionala statliga fiskeriadministralionen. Vad angår markavvatlnings- och bevattningsföretag besitter lantbruksnämnderna en särskild sakkunskap.

Jag delar utredningens uppfattning att den samordnade vattenrättsliga fillsynen bör anförtros åt länsstyrelserna. Jag har gmndat mina överväganden främst på följande omständigheter.

Länsstyrelserna fullgör redan tillsynsuppgifter enligt ML och flottnings-lagstiftningen. Enligl 2 kap. 33 § VL har länsstyrelsen visst ansvar för åtgärder i fall då underhållsansvaret har eftersatts. Inom länsstyrelsen finns på gmnd av dess uppgifter inom andra områden, främst inom den fysiska planeringen samt natur- och vattenvården, god kännedom om förhållandena i många av länets vattendrag och andra vattenområden. Länsstyrelsen fullgör vidare uppgifter inom katastrofberedskapen, som bl. a. innebär inventering av kalaslrofrisker, t. ex. översvämningsrisker, jfr rapporten (Ds Jo 1978:9) Inventering och registrering av dammar och lägen för små vattenkraftverk.

Med hänsyn till det anförda kommer del ansvar för tillsynen av vattenföretag som nu läggs på länsstyrelserna inte att medföra en sådan utvidgning av arbetsuppgifterna att ytterligare resurser behöver ställas till deras förfogande. Jag vill i sammanhanget peka på atl vissa lillsynsuppgifter enligt ML kan komma all överföras från länsstyrelserna till hälsovårdsnämnderna enligt vad som föreslagits i prop. 1980/81:92. Möjligheter kan då finnas alt utnyttja ledig kapacitet vid länsstyrelserna för den vatlenrättsliga fillsynen.

1 vissa fall kan den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten redan när tillstånd fill ett vattenföretag lämnas förutse att det föreligger behov av särskild tillsyn rörande speciella frågor som länsstyrelsen kommer atl sakna möjligheter att fullgöra. Det kan t. ex. gälla att följa tillämpningen av meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, antingen under en prövotid eller efter den tidpunkt då slutliga bestämmelser i ämnet har fastställts. Det kan också gälla exceptionellt svåra gmndlägg-ningsförhällanden. För sädana fall bör tillståndsmyndigheten, som utredningen har föreslagit, redan i tillståndsbeslutet kunna förordna en särskild sakkunnig att vid sidan av länsstyrelsen utöva tillsyn i del speciella hänseendet. Pä länsstyrelsen bör dock ankomma att föranstalta om tvångsåtgärder, då försummelser uppdagas vid sådan tillsyn.

Enligt utredningen bör reslriktivitel iakttas beträffande förordnande av en särskild sakkunnig. Detta hänger bl. a. samman med utredningens ståndpunkt i fråga om fördelningen av kostnaderna för tillsynen. Utred-

Prop. 1981/82:130 131

ningen föreslår sålunda att kostnaderna för länsstyrelsernas tillsyn bör Lagrådsremiss

stanna på statsverket, medan tillsynen genom särskild sakkunnig bör beta- allmän motivering las av tillståndshavaren - företagaren.

Två remissinstanser, kammarkollegiet och SMHI, har föreslagil att till-synskonlrollen i båda fallen bör bekostas av företagaren. Detta har också föranlett dessa remissinstanser atl förorda mindre reslriktivitel i fråga om förordnande av särskild fillsynssakkunnig.

Enligl min mening finns det f. n. ingen anledning alt frångå utredningens förslag i fråga om kostnadsansvaret för den offentliga tillsynen. Jag vill dock erinra om miljökostnadsulredningens förslag i SOU 1978:43 om avgiftsbeläggning för täckning av myndigheternas kostnader för tillsyn enligt miljöskyddslagstiflningen. Detta förslag bearbetas och vidareutvecklas f. n. på regeringens uppdrag av naturvårdsverket. De skäl som kan anföras till grund för en sådan avgiftsbeläggning inom miljövårdsområdet kan göras gällande även inom det vattenrätlsliga området. Det kan därför finnas anledning atl återkomma till kostnadsfrågan när naturvårdsverket har slutfört sitt uppdrag.

Jag delar utredningens uppfattning att del bör föreligga särskilda skäl för att en särskild sakkunnig skall förordnas att utöva tillsynen. Förordnande bör meddelas endast vid mera komplicerade och svårbedömda förhållanden, t. ex. vid samordnad tappning som berör flera företag, då utomstående inle har möjligheter atl bedöma förhållandena och stora skadeverkningar kan bli följden om föreskrivna tappningsbestämmelser åsidosätts. Kontrollen bör kunna avse förhållandena inte bara under en prövotid ulan även tiden efter det att slutligt tillstånd har lämnats, vilket enligt gällande rätt inte anses kunna ske mot företagarens vilja (se NJA 1976 s. 165). Observationer i sistnämnda fall kan tjäna som god ledning om det skulle bli aktuellt alt ompröva villkoren för tillståndet.

Även i övrigt biträder jag utredningens förslag rörande den närmare utformningen av tillsynssyslemel. Som utredningen anför är det inte lämpligt att binda länsstyrelsens tillsynsuppgifter genom närmare preciseringar i själva lagtexten. Länsstyrelsens verksamhet bör kunna bedrivas inom ganska vida ramar och med ell visst mått av flexibilitet. Lämplighelssyn-punkter och angelägenheten av ett riktigt resursutnyttjande bör fälla utslaget i frågor om vad tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Förvaltas t. ex. en dammanläggning av statens vattenfallsverk eller enskild som tillämpar kraflverksföreningens normer för tillsyn av dammanläggningar, bör länsstyrelsens tillsynsuppgifter kunna inskränkas lill att man tar del av de protokoll som upprättats av företagaren vid hans besiktningar och inspektioner. Jag vill också framhålla alt även om tillsynsskyldigheten enligt vad jag tidigare har förordat skall omfatta alla typer av valtenförelag och däri ingående anläggningar, bör naturligtvis tillsynen inriktas främst på de från säkerhetssynpunkt särskilt angelägna anläggningarna.

Prop. 1981/82:130 132

Även omfattningen av kontrollen genom särskilda sakkunniga måste Lagrådsremiss

anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Behövliga preciseringar allmän motivering bör ske i tillslåndsbeslutet. Det kan ofta vara tillräckligt atl kontrollen utövas i form av stickprovsundersökningar av det material som företagaren skall vara skyldig att arkivera, såsom diagram och tabeller över tappningar. Ibland kan det dock vara påkallat med en mera fortlöpande övervakning. Som utredningen framhåller får kontrollen inte göras mer omfattande och dyrbar än som rimligen kan anses vara påkallat för det avsedda ändamålet.

De som utövar tillsyn bör, i enlighet med utredningens förslag och efter mönster av ML;s tillsynsregler, ges uttryckliga befogenheter atl för utövande av tillsynen få tillträde till anläggningen saml att företa undersökning inom denna. Vidare bör företagaren kunna åläggas att lämna behövliga upplysningar om företaget och att själv utföra behövliga undersökningar. Om särskilda skäl föreligger, bör länsstyrelsen i stället kunna föreskriva att sådan undersökning skall utföras av någon annan än företagaren men på dennes bekostnad.

Nuvarande möjligheter för länsstyrelsen alt vid försummat underhåll förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige alt själv vidta rättelse bör få en motsvarighet i den nya vattenlagen. Bestämmelserna bör som utredningen föreslår utvidgas lill att avse även fall då meddelade föreskrifter i fråga om företagets handhavande inte iakttas.

Utredningen har ansett det vara obehövligt med motsvarigheter i en ny vattenlag till bestämmelserna i 13 kap. 3 och 4§§ VL om besiktning på begäran av sakägare, anläggnings ägare resp. myndighet. Flera remissinstanser har emellertid påpekat att bestämmelserna om besiktning, såvitt avser begäran av sakägare och anläggnings ägare, har utnyttjats i ell flertal fall och att de har fyllt ett behov som inte täcks av rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om bevisning. Möjligheten lill besiktning har medfört att många stämningsmål har kunnat undvikas. Vad remissinstanserna har anfört har övertygat mig om behovet av sådana bestämmelser. Jag förordar alltså att de ges en motsvarighet i den nya vattenlagen.

2.6.2 Utrivning och övertagande av underhållsskyldigheten

Den tidigare förordade skyldigheten för ägaren atl underhålla en anläggning som ingår i elt vattenföretag måste bestå så länge anläggningen finns kvar. För atl han skall bli kvitt denna underhållsskyldighet bör i princip krävas alt han låter riva ut anläggningen helt och hållet eller i varje fall lill så stor del att vad som lämnas kvar inle medför någon fara för framtida skador.

Frågan är emellertid om ägaren fritt skall få riva ut de anläggningar som ingår i företagel. De förändringar i de naturliga vallenförhållandena som t. ex. tillkomsten av en dammbyggnad medför - ett starkt strömmande

vattendrag kan omvandlas till en vidsträckt sjö — uppfattas allteftersom fiden går som ett bestående fillstånd och såväl människorna som naturen anpassar sig efter de nya förhållandena. Ju längre tid som förflyter, desto större intresse kan även andra än dammens ägare ha av att dammen finns kvar så att några förändringar i vattenförhållandena inte sker, t. ex. med hänsyn till bryggor, ledningar, båtfart och vegelationsförhållandena.

Anpassning till en anläggning i vatten kan också ske på annal sätt än med avseende på vattenförhållandena. Detta gäller t. ex. broar, bryggor och kajanläggningar. I sådana fall är intresset knutet fill själva vattenbyggnaden som sådan och inte till dennas eventuella inverkan på vattenförhållandena. En vattenbyggnad kan också tillgodose båda intressena. Önskemålet atl bibehålla en dammbyggnad kan bero på dels dammens inverkan på vattenförhållandena, dels att dammkrönel samtidigt tjänar som vägförbin-delse över vattendraget. Önskemålet att behålla en vattenbyggnad, t. ex. en gammal stenvalvbro, kan också vara betingat av kulturhistoriska skäl.

Genom utrivning av en anläggning av det angivna slaget kan skador alltså uppkomma på motstående intressen både genom inverkan på vallenförhållandena och på något annat sätt. Skadorna kan i många fall vara väl så stora som de som uppstår när anläggningen tillkom. Som utredningen anför måste man därför ha regler om prövningsskyldighet i vissa fall beträffande utrivning av anläggningar som ingår i vattenförelag.

Enligt 2 kap. 34 § första stycket VL krävs tillstånd av vattendomstol endast för utrivning av dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck eller annan i sådant vattendrag uppförd byggnad, varigenom märkbar inverkan sker på vattenståndet. Enligt utredningen bör i stället prövningsskyldigheten beträffande utrivning regleras på samma sätt som i fråga om andra typer av vattenföretag. Detta innebär enligl utredningen att man i stället för att som i dag la hänsyn till vattendragels storlek bör beakta utrivning-ens inverkan på de intressen som är beroende av vattenförhållandena. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.

Prövningen av ulrivningsfrågor skiljer sig emellertid enligt såväl VL som utredningsförslaget från annan prövning av tillstånd till vallenföretag på del sättet atl den endast avser sättet och ordningen för utrivningen så atl den medför minsta möjliga skada och olägenhet för motstående intressen. Tillstånd till utrivning kan alltså inte vägras och ägaren kan inte tvingas att även i fortsättningen svara för anläggningens underhåll på den grunden att utrivningen skulle orsaka så stora skador för motstående allmänna eller enskilda intressen att de inte kan accepteras.

Denna ståndpunkt har godtagits av samtliga remissinstanser utom kammarkollegiet, som menar att det kan finnas åtskilliga fall där det måste bedömas vara orimligt att riva en vattenbyggnad med hänsyn till allmänna och enskilda intressen och samtidigt vara obilligt att någon annan än den tidigare ägaren tvingas ta hand om underhållsskyldigheten. Kollegiet förordar därför en bestämmelse om att utrivning skall vägras vid allvarlig skada

Lagrådsremiss allmän motivering

eller - ännu hellre - alt reglerna om utrivning inordnas bland de vanliga fillåtlighelsreglerna.

Enligl min mening är det inle rimligt att kräva alt ägaren skall vara skyldig att för all framlid vidmakthålla en anläggning som han inte längre har någon användning för. Vill han riva ut anläggningen, bör han i princip ha rätt att göra det. Är det från allmän eller enskild synpunkt angeläget alt anläggningen finns kvar, måsle det emellertid finnas möjligheter att avslå ägarens begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan än ägaren.

Ägarens begäran om utrivning skall alltså bifallas, såvida det inte är fråga om sådant överlagande av underhållsskyldigheten som jag nyss har antytt. Prövningen av utrivningsfrågan får därför inriktas på frågor om sättet och ordningen för utrivningen för att skador och olägenheter skall förhindras eller minskas, bl. a. genom föreskrifter om återslällningsål-gärder.

Som utredningen anför kan dock sådana föreskrifter inte alltid hindra atl skador och olägenheter kvarstår efter en utrivning. Enligt VL ges för sådana fall inga möjligheter till ersättning till skadelidande. Utredningen anser emellertid att frågan om rätt till ersättning för skador på grund av utrivning bör behandlas på principiellt samma sätt som ersättningsfrågan vid tillkomsten av en anläggning. Efter mönster av norsk och finsk rätt föreslär utredningen därför att sådana skador och olägenheter som avser vattenförhållandena och som trots vidtagna återställningsålgärder kvarstår efter utrivning av en anläggning i vatten kompenseras genom ersättning till den skadelidande. Vidare föreslås att om utrivningen har orsakat kostnader för förlust av rättighet som den skadelidande uttryckligen har förvärvat gentemot den utrivande, t. ex. andelskraft, skall kostnaderna ersättas.

Jag delar utredningens uppfattning alt frågan om rätt till ersättning för skador på grund av utrivning i princip bör behandlas på samma sätt som när en vatlenanläggning kommer till. Lagens allmänna bestämmelser om ersättning bör alltså vara tillämpliga även på utrivningsföretag. I vissa hänseenden bör dock undantag göras från vad som gäller enligt dessa bestämmelser. Av de allmänna ersättningsbestämmelserna följer att skador på annans egendom som blir följden av de genom utrivningen ändrade vattenförhållandena skall ersättas. Ersättningsrätt föreligger alltså t. ex. när bryggor och avloppsanordningar på grund av sänkt vattenstånd måsle flyttas.

I motsats till utredningen anser jag att denna ersättningsrätl inle bör gälla oinskränkt. En utrivning av en damm kan föranleda all en omfattande omläggning av avlopps- eller andra anordningar måste göras. Anordningar av detta slag har ofta tillkommit utan direkt medverkan från vattenanläggningens ägare och denne har inte haft anledning atl räkna med anordningarnas tillkomst vid vattenanläggningens utförande. Kostnaderna för omläggningar av avloppsanordningar eller anordningar för vatteninlag kan bli

Lagrådsremiss allmän motivering

så stora alt det i praktiken skulle bli omöjligt att genomföra utrivningen. Som jag snart kommer att utveckla närmare bör det finnas möjlighet för den som skulle skadas av att en vattenanläggning rivs ut alt överta ansvaret för anläggningens underhäll. Enligt min mening bör det med hänsyn till det sagda kunna krävas att i de fall en utrivning skulle medföra betydande skador för en sakägare denne övertar underhållet av anläggningen, om fömlsättningarna för etl övertagande i övrigt föreligger. Om ett sådant övertagande inle sker, bör vattendomstolen ha möjlighet att jämka ersättningen med hänsyn till vad som kan anses skäligt. Även då elt övertagande inte är möjligt bör vattendomstolen ha möjlighet atl jämka ersättningen. Så kan vara fallet då ersättningen framstår som oproportionerligt stor i förhållande fill anläggningens art och omfattning.

1 enlighet med utredningsförslaget bör ersältningsrätten också begränsas när utrivningen medför att någon förlorar en förmån som han har åtnjutit till följd av vattenanläggningens existens. Endast förlust av sädana förmåner som grundas på avtal som tillkommit i omedelbart samband med anläggningens tillkomst eller på förordnanden i samband med tillstånd till förelaget bör föranleda ersättningsskyldighet. Som exempel pä sådana förmåner kan nämnas rätt till andelskraft.

Som jag redan nämnt måste det finnas möjligheter atl avslå en begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan än ägaren. Så kan i vissa fall ske enligt 2 kap. 34 § VL och utredningen föreslår vidgade möjligheter till delta. Rätlen att överta underhållsskyldigheten föreslås tillkomma varje ägare av fast egendom som skulle lida skada genom utrivningen. Övertagandemöjligheten bör enligt förslaget föreligga i alla fall då tillstånd till utrivning begärs, oavsett om tillståndsplikt föreligger eller inte. Vidare föresläs den utvidgningen alt skadan inte behöver ske genom inverkan pä vattenförhållandena. Inte heller ställs nuvarande krav på synnerlig skada på fastigheten upp. Förslaget innehåller också en motsvarighet till nuvarande möjligheter för staten, kommuner och vattenförbund att överta underhållet till skydd för allmänna intressen.

Förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Vissa modifieringar föreslås dock. Svea hovrätt anser atl man bör överväga om det är nödvändigt atl upprätthålla kravet på att en faslighet skall skadas genom utrivningen för att underhållsskyldigheten skall få överläs. Hovrätten för Nedre Norrland och Jämlbygdens tingsrätt ifrågasätter förslaget att även något annat än utrivningens inverkan på vattenförhållandena skall kunna beaktas i sammanhanget. Sådan prövning borde enligt dessa remissinstanser ske inom ramen för väglagstiftningen och anläggningslagen.

För egen del finner jag inle anledning all frångå utredningens förslag när det gäller under vilka förutsättningar en fastighetsägare skall kunna överta underhållsskyldigheten. Förutsättningen bör alltså vara atl fastigheten på något sätt skulle skadas genom utrivningen. Frågan om övertagande av den vattenrältsliga underhållsskyldigheten kan naturligtvis endast bli aklu-

Lagrådsremiss cdlniän motivering

Prop. 1981/82:130 136

ell i fråga om en anläggning i vatten, således en anläggning som inverkar på Lagrådsremiss

vattenförhållandena. Jag delar utredningens uppfattning att det i sådana allmän motivering fall av processekonomiska skäl är lämpligt att alla grunder för etl övertagande av underhållsansvarel kan prövas i samband med prövningen av utrivningsfrågan. Jag biträder därför utredningsförslaget atl även annan skada än sådan som avser vattenförhållandena skall kunna beaktas, vilket för övrigt endast innebär ett lagfästande av den praxis som i dag tillämpas av flertalet vattendomstolar och till vilken även vägverket har anslufit sig när det gäller övertagande av det vattenrätlsliga underhållet av broar.

Som utredningen har föreslagit bör en viss prövning ske av lämpligheten av att en enskild fastighetsägare övertar underhållsskyldigheten. En begäran om övertagande bör vidare kunna avslås, om det är angeläget från allmän synpunkt eller med hänsyn till anläggningens ägare atl denna rivs ut.

Jag tillstyrker förslaget om atl behålla den nuvarande möjligheten för staten, kommuner och vattenförbund atl överta underhållet till skydd för allmänna intressen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om utrivning och övertagande av underhållsansvaret gäller "anläggning i vatten", varmed enligt utredningen förstås alla slags anläggningar som behandlas i utredningens lagförslag. Även utrivning av anordningar för grundvattentäkt torde alltså enligt utredningsförslaget vara att bedöma enligt dessa bestämmelser.

I VL saknas bestämmelser om utrivning av anordningar för grundvatten-läkt. I 2 kap. 59 § VL finns dock en bestämmelse för det fall att en gmndvattenläkt skall las ur bruk. Bestämmelsen innebär all om åtgärden kan medföra fara för motstående intressen så skall taktens ägare inhämta vattendomstolens besked pä vilka villkor takten får tas ur bruk.

Enligt min mening saknas anledning att nu göra reglerna om övertagande av underhållsansvaret för en valtenanläggning tillämpliga också när en grund vattentäkt skall tas ur bruk. En sådan åtgärd kan visserligen medföra skador på intilliggande fastigheter genom att grundvattenytan stiger. Det torde dock endast i undantagsfall vara möjligt för fastighetsägare som skadas att överta anläggningen för att fortsätta med vattenuttaget i skadeförebyggande syfte. I de fall sådan skadeförebyggande bortpumpning kan komma i fråga torde frågan kunna lösas genom en överenskommelse mellan skadelidande fastighetsägare och taktens ägare. Däremot bör liksom nu vattendomstolen ges möjlighet att meddela föreskrifter om villkoren för att en anläggning för bortledande av gmndvatten skall få tas ur bruk i de fall åtgärden kan medföra fara för enskilda eller allmänna intressen.

2.6.3 Övergivna anläggningar

Som framgår av vad jag redan anfört (se avsnitt 2.6.1 och 2.6.2) är det i första hand ägaren eller den till vilken underhållsskyldigheten har över-

Prop. 1981/82:130 137

förts i särskild ordning som man skall vända sig mot om underhållet av en Lagrådsremiss

vattenanläggning försummas. allmän motivering

Del kan emellertid ibland visa sig svårt att finna ägaren lill en valtenanläggning. Som jag kommer att utveckla närmare i specialmotiveringen kan det i vissa fall också te sig obilligt att underhållsansvaret i fråga om övergivna anläggningar läggs på anläggningens ägare. Jag förordar att bestämmelsen om ägarens underhållsansvar kompletteras med en regel om att vissa rättighetshavare skall vara skyldiga alt underhålla anläggningar som uppförts med stöd av en särskild rätfighel, även om rättigheten har upphört alt gälla och de därför inte längre anses vara ägare av anläggningen.

De nu förordade reglerna om underhållsansvarel innebär att man skall vända sig mot anläggningens ägare eller i vissa fall den gamle rättighelshavaren och kräva fullgörelse av underhållsskyldigheten. Som utredningen anför kan del emellertid vara svårt atl finna någon ansvarig rättighetshavare i fråga om övergivna anläggningar, särskilt när rättigheten att ha en anläggning har gällt fill förmån för t. ex. allmän farled, gruvföretag, markavvattningsförelag osv. Problem kan också uppslå, när det ansvariga rättssubjektet har trätt i likvidation eller gått i konkurs.

Utredningen anser alt det måste finnas möjligheter för samhället att ingripa i fråga om övergivna anläggningar, för vilka ingen ansvarig finns och som på grund av sitt förfall skadar eller innebär fara för motstående intressen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.5.8) biträtt utredningens förslag att vattendomstolen skall på talan av kammarkollegiet kunna förklara tillstånd till vattenföretag förverkade bl. a. när ett vattenföretag övergivits eller underhållet allvarligt försummats eller när tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under längre tid. Därvid kan annan än ägaren ges rätt alt utföra behövliga utrivnings- och återställningsåtgärder.

Enligt utredningen kan det undantagsvis finnas etl behov av att en anläggning som avses med förverkandetalan finns kvar. Utredningen föreslår för sädana fall rätt för vissa rättssubjekt att överta underhållet av anläggningen, dvs. samma krets som skall ha sådan rätt vid ulrivningsbe-gäran av ägaren, nämligen skadelidande fastighetsägare, staten, kommun och valtenförbund. Jag anser att utredningsförslaget är lämpligt.

2.7 Skydd för vattenförsörjningen

I 2 kap. 62-68 §§ VL finns sedan år 1964 bestämmelser om skydd för grundvatten. Bestämmelserna bygger på följande principer. Skyddsåtgärder som påtagligt ingriper i någons dispositionsrätt över marken förutsätter servitut som tillskapas genom beslut av vattendomstolen. Den som har begärt servitutet är skyldig att utge ersättning för intrånget enligt de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. Mindre inskränkningar i

Prop. 1981/82:130 138

dispositionsrätten är fastighetsägare och andra skyldiga atl utan ersättning Lagrådsremiss

underkasta sig enligt en allmän aktsamhetsregel. Länsstyrelsen kan kom- allmän motivering plettera aktsamhetsregeln genom att meddela allmänna bestämmelser om vad som skall iakttas inom elt särskilt skyddsområde för gmndvattenfill-gången. Anknytningen till aktsamhetsregeln medför att länsstyrelsens befogenhet atl förordna om skyddsområden begränsas av att skyddsföreskrifterna inte får medföra större intrång än som skall tålas utan ersättning.

Till skydd mot förorening av ytvatten kan enligt 2 kap. 14 § tredje stycket VL vattendomstolen förordna om inskränkningar i rätten all använda en fastighet. Bestämmelsen innebär en möjlighet atl inrätta regelrätta skyddsområden även för yl vattentillgångar men den synes inle ha tillämpats i större utsträckning.

Av stor betydelse för ytvattenskyddel är ML och hälsovårdsstadgan (1958:663). ML är tillämplig på miljöfarlig verksamhet, varmed bl. a. avses utsläpp av olika slag i ytvatten saml sådant användande av mark, byggnad eller anläggning som kan förorena ytvatten och som inle är atl anse såsom byggande i vatten (1 § första stycket punkterna 1 och 2). Enligt 5 § ML gäller att en företagare som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan åläggas att vidta de försiktighetsmått och tåla den begränsning av verksamheten som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Frågan om företagarens åligganden i detta hänseende skall avgöras utifrån vad som är tekniskt möjligt och med beaktande av allmänna och enskilda intressen. Vid avvägningen mellan olika intressen skall slutligen störningens betydelse vägas mot nyttan av verksamheten och kostnaden för erforderliga försiktighetsmått. Frågan om förelagarens skyldigheter enligt denna paragraf regleras i samband med prövningen av tillstånd till miljöfarlig verksamhet. I de fall ett företag inte har tillstånds-prövats kan länsstyrelsen enligt 39 och 40 §§ ML genom råd och anvisningar eller genom förelägganden trygga efterlevnaden av lagen.

Enligl 38 § hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnd se till att erforderliga åtgärder vidtas för atl motverka vattenförorening och det lorde finnas möjlighet all i lokal hälsovårdsordning ta in skyddsbestämmelser för vattentillgångar. Bestämmelser av betydelse för vattenskyddet finns också i annan lagsliflning, såsom byggnadslagstiftningen och expropriationslagen.

Utredningsförslaget innebär att enhetliga bestämmelser om skydd för yt-och grundvatten tas in i den nya vattenlagen. Förslaget innebär att den nu gällande aktsamhetsregeln för grundvatten utvidgas till att gälla för ytvatten samt alt skyddsområden skall kunna inrättas av länsstyrelsen för yt-och grundvattentillgångar och att inom sådana områden fastighetsägares och allmänhetens rätt att använda marken skall kunna inskränkas.

Förslaget alt införa enhetliga bestämmelser om skydd för yt- och grundvatten i den nya vattenlagen får stöd av remissinstanserna.

Enligt min mening finns det mycket som talar för utredningens förslag. Efter ML:s tillkomst torde del visserligen vara möjligt att komma lill rätta

Prop. 1981/82:130 139

med avloppsutsläpp och annan miljöfariig verksamhet av mera ingripande Lagrådsremiss

karaktär. ML är dock endast tillämplig i fråga om förorening av ytvatten. allmän motivering

Som utredningen anför kan del alltjämt uppstå problem när del gäller alt

genom generella bestämmelser begränsa föroreningskällor såsom båttrafik

och annan trafik, oljelagring, gödsling, kemisk växtbekämpning samt bad

och camping. För att komma till rätta med föroreningskällor av denna art

fordras att skyddsföreskrifter för berörda områden kan utfärdas på etl

relativt enkelt sätt. De nuvarande servilulsreglerna i 2 kap. 14 § tredje

stycket VL torde inle uppfylla rimliga anspråk på enkelhet i tillämpningen.

Härtill kommer angelägenheten av en lagstiftning som samordnar skyddet av såväl yt- som grundvatten. En sådan samordning är av särskild betydelse i de fall ett vattenförsörjningssyslem bygger på såväl yt- som grundvatten. Att inrätta skyddsområden för ytvallentäkter innebär naturligtvis i mänga fall svårigheter av teknisk och hydrologisk art. De höga strömningshastigheterna i ytvatten gör atl elt fullt effektivt skydd kan ernås endast om skyddsområdet ges en sådan omfattning atl det omfattar hela eller väsentliga delar av tillrinningsområdet. Som utredningen anfört kan dock ett godtagbart skydd ofta skapas även om skyddsområdet ges en mera begränsad omfattning. De angivna svårigheterna bör därför inle avhålla från en samordning av skyddsreglerna för vattentillgångarna. En samordnad skyddslagstiftning möjliggör i desa fall att enhetliga bestämmelser kan utfärdas efter ett gemensamt förfarande.

I enlighet med utredningens förslag bör alltså den nu gällande aktsamhetsregeln i fråga om grundvatten utvidgas atl omfatta även ytvatten. Regeln bör innebära alt alla som avser att utföra en åtgärd i vatten eller på land som kan skada en yl- eller grundvattentillgång är skyldiga alt iaktta skäliga försiktighetsmått. Skyddet avser i första hand vattenkvaliteten men även åtgärder som kan minska vattenkvantiteten, t. ex. grävning eller sprängning, bör liksom f. n. omfattas. Aktsamhetsregeln bör i enlighet med utredningens förslag kunna kompletteras med skyddsbestämmelser för särskilda vattenskyddsområden.

Utredningen föreslår att endast länsstyrelsen skall få förordna om skyddsområden och meddela erforderliga skyddsbestämmelser. En nyhet i förhållande till VL är atl länsstyrelsen föreslås få rätt alt meddela bestämmelser även om sådana inskränkningar i fasfighetsägares rätt som kan medföra rätt fill ersättning. Enligt VL får endast vattendomstolen besluta om sådana inskränkningar.

Förslaget har godtagils av remissinstanserna.

Vid tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna om gmndvallenskydd framhölls (se prop. 1964:42) atl syftet med lagstiftningen var att aktivera skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter atl planmässigt tillgodose vattenförsörjningens skyddsbehov. Länsstyrelserna, med deras möjligheter atl ta egna initiativ, ansågs bättre ägnade atl fullgöra dessa uppgifter än vattendomstolarna och gavs därför rätten atl förordna om skyddsområ-

den och utfärda beslämmelser. För denna ordning ansågs också tala att länsstyrelserna hade mänga andra uppgifter som hade samband med skyddet för vattenförsörjningen samt atl de hade tillgång till erforderlig teknisk och medicinsk expertis.

Enligt min mening bör samma synsätt anläggas på frågan om vilken myndighet som efter den nya vattenlagens ikraftträdande skall ansvara för erforderliga vattenskyddsålgärder. Länsstyrelsen bör alltså även i framliden få denna uppgift. Liksom utredningen anser jag alt länsstyrelsen också bör få utfärda skyddsområdesbestämmelser som kan medföra ersättningsräll för fastighetsägare. I motsats lill utredningen anser jag emellertid att denna befogenhet inte bör vara oinskränkt. Jag förordar atl sådana inskränkande föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning endast bör få meddelas på särskild begäran av någon, t. ex. en kommun eller en industri. En sådan ordning innebär all den som har behov av mera ingripande skyddsföreskrifter än sådana som bör tålas utan ersättning får elt inflytande över utformningen av föreskrifterna. Del är den som har begärt föreskrifterna som skall betala ersättningen. Någon ersättningsskyldighet för staten kan alltså inte uppkomma annal än om det är någon statlig myndighet som har begärt föreskrifterna.

Enligt 2 kap. 64 § VL kan skyddsområde endast inrättas för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse. Jag anser liksom utredningen att det inte är motiverat att behålla denna begränsning. Enligt min mening bör länsstyrelsen inte vara betagen möjligheten att förordna om skyddsområde i de undantagsfall då detta kan vara motiverat för vattenförsörjningen i glesbygd.

Om någon vill ha ersättning för intrång lill följd av de skyddsbestämmelser som länsstyrelsen har meddelat, bör han ha rätt att få ersättningsfrågan prövad av vattendomstolen. Som jag nyss antydde skall den på vars begäran skyddsbestämmelserna har tillkommit kunna förpliktas att betala ersättning. F.n. gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. Som utredningen framhåller är emellertid de inskränkningar som förevarande skyddsbestämmelser kan medföra av samma art som de som kan tillskapas genom förordnanden om naturreservat enligt naturvårdslagen eller generalplanläggning enligl byggnadslagen. Enligt 26 S naturvårdslagen och 22 § byggnadslagen gäller i dessa fall som förutsättning för ersättning att pågående markanvändning avsevärt försvåras (se härom prop. 1972: 111 bilaga 2 s. 326). Jag förordar i överensstämmelse med utredningens förslag att motsvarande förutsättning skall gälla i fråga om ersättning i anledning av förordnanden om vallenskyddsområden. Rätt alt påkalla inlösen bör finnas om synnerligt men uppkommer vid användning av faslighet.

Den nu föreslagna lagstiftningen aktualiserar vissa samordningsproblem med ML i fråga om ytvattenskyddel. Jag återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.8 Allmänna farleder och allmänna hamnar

2.8.1 Begreppen allmän farled och allmän hamn

I de frågor som behandlas i förevarande avsnitt (2.8) har jag särskilt samrått med chefen för kommunikafionsdepartemenlel.

I 5 kap. VL finns bestämmelser om allmänna farleder som också gäller allmänna hamnar. En farleds eller hamns egenskap av allmän medför vissa fördelar för innehavaren. Arbeten i vatten för atl inrätta, utvidga, förbättra eller underhålla farleden eller hamnen fömtsätter inte vattenrätt (se avsnitt 2.3.1). Vidare kan tvångsrätt erhållas. Med egenskapen av allmän hamn kan också följa vissa skyldigheter som följer av annan lagsliflning än den vattenrältsliga, bl. a. att hamnen skall hållas öppen för allmän trafik.

Vattenlagsulredningen har gjort en analys av begreppen allmän farled och allmän hamn (se även SOU 1974:24 s. 16). Utredningen konstaterar all gällande lagstiftning inte kan anses ge ett entydigt svar på frågan var allmän farled och allmän hamn finns. Osäkerheten gäller i första hand den kategori allmänna farleder och hamnar som har funnits redan före ikraftträdandet av 1880 års farledsförordning. Om en sådan faried inte har avlysts i behörig ordning, skall den enligl 5 kap. 1 § andra stycket VL anses som allmän. Förutsättningen är dock atl det under förordningens giltighetstid, dvs. till utgången av år 1920, åtminstone vissa år i leden har idkats sjöfart eller framförts flottgods i sammanlagda flottar. Motsvarande gäller i fråga om allmän hamn (se 5 kap. 13 § VL).

Utredningen anser atl nu gällande bestämmelser i VL om existerande allmänna farleder och hamnar samt om inrättande av nya sådana bör ersättas av nya regler som ger begreppen allmän farled och allmän hamn en innebörd som bättre svarar mot nutida förhållanden. Det nya farleds- och hamnbegreppet bör enligt utredningen bygga på transporlpolitiska bedömningar och inriktas på att tillgodose den allmänna samfärdselns och fiskerinäringens intressen.

Atl osäkerhet i vissa fall kan råda i fråga om en farleds eller hamns egenskap av allmän eller inte har vitsordats av flera remissinstanser, bl. a. sjöfartsverket och Svenska hamnförbundel. Sjöfartsverket framhåller att en närmare reglering av begreppet allmän farled är angelägen, inte bara för att ge stadga åt detta utan främst av säkerhetsskäl.

Flera remissinstanser, bl. a. sjöfartsverket och naturvårdsverket, anser att särskilda farleder för frilidsbåltrafik också bör få ställningen av allmänna farleder. Svea hovrätt anser att även småbåtshamnar skall kunna vara allmänna. Svenska hamnförbundet anser däremot att man bör reservera begreppet allmän hamn för ett mindre antal handelshamnar som har speciella rättigheter men också skyldigheter all vara öppna för den allmänna sjöfarten. Utanför detta begrepp borde då enligt förbundet falla enskilda hamnar (laslageplatser), fiskehamnar och småbåtshamnar.

För egen del vill jag först understryka att samhället måste ha möjligheter

Lagrådsremiss allmän motivering

atl tvångsvis göra ingrepp i annans rätt för att sjöfart skall kunna bedrivas reguljärt och på ett säkert sätt. Sådana ingrepp bör liksom f. n. kunna göras till förmån för sådana farleder och hamnar som är att anse som allmänna. Med hänsyn fill de rättsverkningar som även i fortsättningen bör vara förenade med begreppen allmän farled och allmän hamn enligt såväl vattenrätlslig som annan lagstiftning, är det viktigt att innebörden av dessa begrepp är klar och alt man kan precisera vilka farleder och hamnar som är allmänna. Jag delar, i likhet med remissinstanserna, utredningens uppfattning att det behövs nya bestämmelser som är ägnade atl eliminera den nu rådande osäkerheten. Någon överdriven vikt bör därvid inte fästas vid historiska förhållanden.

Vad först angår frågan om vad som i framtiden bör omfattas av begreppet allmän farled bör en naturlig utgångspunkt vara aktuella transportpolitiska bedömningar. Vissa farleder kan t. ex. bedömas vara särskilt lämpliga för störte handels.tonnage med ofta miljöfariig last medan andra bör trafikeras främst av mindre fartyg, t. ex. fritidsbåtar. Det är givet att kravet på farledsanordningar måsle avpassas efter de risker den aktuella trafiken medför och det samhällsintresse de representerar. Som jag nyss har påpekat innebär farledens egenskap av all vara allmän alt ingrepp för farleden får göras i annans rätt. Denna ingreppsmöjlighet måste emellertid i varje särskilt fall avpassas efter del farledsinlresse som föreligger. Del kan också finnas skäl atl framhäva att de olika trafikslagen kan genom avgifter få delta i finansieringen av farledsanordningar som är avsedda för trafiken i fråga. Vad gäller trafikeringsrätten är den f. n. i stort sett obegränsad med möjlighet för sjöfartsverket att meddela särskilda föreskrifter.

Vad jag nu har sagt innebär alt farleder av olika slag bör kunna omfattas av begreppet allmän farled. Avgörande för frågan om farleden skall vara allmän bör vara om farleden har sådan betydelse för trafiken alt det framstår som angeläget att kunna göra ingrepp i annans rätt för säkerheten i farleden.

Vad därefter beträffar allmänna hamnar har jag redan tidigare anfört att innebörden även av detta begrepp bör preciseras. Inte heller i detta fall bör därvid överdriven vikl fästas vid historiska förhållanden. Liksom i fråga om allmän farled ligger det i stället närmast till hands all som utgångspunkt för bestämmandet av innebörden av begreppet allmän hamn la trafikpolitiska bedömningar.

För att en hamn skall vara allmän enligl VL:s mening fordras atl den är nödvändig eller nyttig för den allmänna samfärdseln. Utmärkande för en allmän hamn är att den skall vara öppen för allmän trafik. Alla fartyg har i princip rätt att i mån av plats anlöpa hamnen och utnyttja dess resurser. Var och en som vill sända gods med fartyg torde ha rätt alt föra godset till hamnen (se SOU 1974: 24 s. 40).

Hamnulredningen behandlade på sin tid den statliga hamnpoliliken och uttalade att denna endast borde omfatta de allmänna hamnarna (se SOU

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 143

1969:22 s. 158). Utredningens senare avlämnade förslag till hamnlag avser Lagrådsremiss

också endast allmänna hamnar (se SOU 1974:24). Förslaget lill en särskild allmän motivering hamnlag motiverades av det behov av lagregler för förhållandel mellan hamninnehavare och trafikant som följer av atl en allmän hamn i den allmänna samfärdselns intresse måste vara öppen för allmänt begagnande (se SOU 1974:24 s. 41). Motsvarande behov ansågs inle föreligga beträffande enskilda hamnar, där såväl rätten till tillträde till hamnen som övriga villkor för utnyttjande av hamnen berodde av parternas uttryckliga eller konkludenta avtal.

För att en hamn skall betraktas som allmän anser jag att det liksom i dag bör krävas att den är upplåten för allmän trafik och av betydelse för den allmänna samfärdseln. Så kan inte anses vara fallet i fråga om t. ex. laslageplatser, som betjänar endast viss industri. Sådana laslageplatser kan visserligen ha stor kommersiell betydelse men de är inte av betydelse för den allmänna samfärdseln. Inte heller småbåtshamnar eller örlogshamnar har en sådan betydelse. Vad åter gäller fiskehamnar föreslår utredningen att dessa skall ha ställning som allmänna hamnar. Enligt min mening uppfyller emellertid fiskehamnarna inte kravet på alt vara av betydelse för den allmänna samfärdseln. Jag anser således i likhet med Svenska hamnförbundet alt fiskehamnar inte bör ha ställning som allmänna hamnar.

Jag vill betona alt milt nu redovisade ställningstagande endast har avseende på frågan om vad som skall omfattas av det vattenrältsliga begreppet allmän hamn, dvs. vilka hamnar som bör åtnjuta vissa rättigheter enligt den nya vattenlagen. Frågan om vilka hamnar som bör omfattas av en eventuell hamnlag har en vidare syftning och tillämpningsområdet för en sådan lag behöver inle med nödvändighet sammanfalla med sådana hamnar som från vattenrättslig synpunkt bör betraktas som allmänna.

Frågan om en hamnlag övervägs f n. inom kommunikationsdepartementet och resultatet av övervägandena kommer atl redovisas i annal sammanhang.

2.8.2 Handläggningen av farleds- och hamnfrågor

Enligt 5 kap. VL ankommer det på vattendomstolen atl handlägga frågor om inrättande, utvidgande och förbättrande av allmänna farleder och hamnar. Regeringen har emellertid elt avgörande inflytande på de allmänna fariedernas och hamnarnas inrättande. När en ansökan har kommit in till vattendomstolen och behörigen utretts av denna, skall domstolen med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen, som skall pröva om farieden eller hamnen bör komma till stånd. Regeringen kan också föreskriva särskilda villkor för inrättandet och begagnandet. Sedan regeringen meddelat sitt beslut, skall ärendet återgå lill vattendomstolen för fortsatt prövning.

Beslut om avlysning av allmänna farleder är en annan uppgift som ankommer på regeringen och denna kan också utfärda eller fill särskild myndighet delegera rätten att utfärda reglemente eller särskilda föreskrifter om allmän farleds begagnande eller underhåll m. m.

Prop. 1981/82:130 144

Vattenlagsutredningen framhåller att frågorna om inrättande och bestån- Lagrådsremiss

det av allmänna farleder knappast är av valtenrättslig natur utan snarare av allmän motivering trafik- och näringspolitisk karaktär. Utredningen föreslår därför att frågor om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn regleras i en särskild lag samt överförs lill sjöfartsverkets prövning. Den vanliga vattenrältsliga lillslåndsmyndigheten skall däremot enligt förslaget ha kvar tillståndsprövningen av vatlenföretag som behövs för farleden eller hamnen.

De flesta remissinstanserna godtar utredningens förslag. Hovrätten för Nedre Nortland anser däremot all det knappast är rimligt att låta sjöfartsverket överta prövningen. Naturvårdsverket befarar alt t. ex. skydds- och bevarandeintressena blir för litet beaktade, om prövningen åläggs en sektormyndighet inom kommunikationsområdet. Enligl fiskeristyrelsen är det orimligt att prövningen av hamnfrågorna delas upp på fiera myndigheter. De stora övergripande frågor som blir aktuella om hamnar skall inrättas eller avlysas bör enligt styrelsen avgöras på regeringsnivå. Sjöfartsverket självt ansluter sig till utredningens förslag, såvitt avser prövningen av hamnfrågorna, men anför vissa principiella betänkligheter i fråga om allmän farled. Sjöfartsverket kommer att vara innehavare av i vart fall flertalet allmänna farleder, varför det kan vara inkonsekvenl alt verket också skall vara beslutande i sådana frågor och därmed ges befogenhet bl. a. att tillerkänna sig självt de särskilda tvångsrätter som följer med allmänförklaring av en farled.

Jag delar utredningens uppfattning att frågorna om inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna farleder och hamnar bör prövas i administrativ ordning och regleras i en särskild lag. Med beaktande av de invändningar som har förts fram under remissbehandlingen anser jag att prövningen i princip bör handhas av regeringen. Enligl min mening bör dock beslutanderätten i viss utsträckning kunna överlåtas på sjöfartsverket.

När en allmän farled eller hamn inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Dessa bör som utredningen föreslår prövas enligt den nya vattenlagen. Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.2) anser jag dock i motsats lill utredningen att den vattenrättsliga tillståndsprövningen bör ligga kvar hos vattendomstolarna men med rätt för regeringen att pröva viktiga företag. Vid tillståndsprövningen kommer den nya vattenlagens allmänna tillåtlighelsregler m. m. all gälla. Allmänna farleder och hamnar bör dock liksom f. n. särbehandlas bl. a. genom undantag från kravet på vattenrätt (se avsnitt 2.3.1) och genom möjlighet att få särskilda tvångsrätter.

2.8.3 Inventering av befintliga farleder och hamnar

Utredningen finner det angeläget att få lill stånd en inventering av befintliga farleder och hamnar i syfte dels all undanröja nuvarande osäkerhet om deras rättsliga status, dels att i samband därmed begränsa antalet

allmänna farleder och hamnar med hänsyn till vad som i dag är rimligt och lämpligt för alt tillgodose den allmänna samfärdseln och fiskerinäringen.

Utredningen diskuterar olika metoder för en sådan inventering och finner alt den enklaste metoden är atl sjöfartsverket, efter samråd med länsstyrelserna och kommunerna, får pröva var allmän farled och allmän hamn bör finnas i framtiden. Därefter bör verket söka fastställa om dessa enligt 5 kap. VL skall anses vara allmänna. Om så är fallet meddelas ett särskilt beslut om att de även i fortsättningen skall vara allmänna. Underlåter verket att meddela sådant beslut, skall denna underlåtenhet efter en övergångstid medföra att farleden eller hamnen föriorar sin eventuella egenskap av allmän, I den mån det finns farleder och hamnar som inle kan anses som allmänna enligt gällande rätt men som med tanke på den allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen bör få sådan karaktär för framtiden, bör enligt utredningen beslut fattas om inrättande av allmän farled resp. allmän hamn.

Remissinstanserna godtar i allmänhet den föreslagna metoden. Viss krifik framförs dock. Hovrätten för Nedre Norrland finner inventeringsmetoden onödig, i synnerhet som den kan komma att leda till ett mer omfattande arbete än utredningen har föreställt sig. Det lorde enligl hovrätten vara tillräckligt med en regel som låter de allmänna farieder och hamnar som finns vid lagens ikraftträdande bestå även för framliden. Liknande synpunkter framförs av Stockholms fingsrätl, som säger sig inte ha märkt någon olägenhet av nuvarande ovisshet, som innebär alt frågan huruvida en farled eller hamn är allmän prövas från fall till fall. Växjö tingsrätt anser att en farled eller hamn som klart har status av allmän enligl 5 kap. VL men inle ingår i sjöfartsverkels förteckning bör avlysas genom särskilt beslut och inte automatiskt förlora denna egenskap efter en övergångstid. Endast i de fall då tveksamhet råder om farledens eller hamnens status bör det av utredningen föreslagna systemet komma i fråga.

Jag biträder utredningens förslag att man bör genomföra en grundläggande genomgäng av alla farleder och hamnar i landet i avsikt att fastställa vilka av dessa som bör vara allmänna. Därvid bör även beaktas fritidsbåttrafikens och fiskefartygens behov av farieder. Som jag tidigare har framhållit bör vid en sådan genomgång inte överdriven vikt läggas vid historiska förhållanden. Jag finner den av utredningen anvisade metoden vara den lämpligaste. Därigenom bör man på ett enkelt sätt och utan onödiga utredningar kunna nedbringa antalet allmänna farleder och hamnar till vad som i dagens läge framstår som motiverat. Jag biträder därför utredningsförslaget. Beslutanderätten bör dock liksom vid inrättande av farleder eller hamnar i första hand ankomma på regeringen. Sjöfartsverket bör ges i uppdrag att utföra det inventeringsarbete som behövs. För att inte detta i onödan skall behöva forceras, föreslår jag atl den tid efter vars utgång befintliga farleders och hamnars eventuella egenskap av allmänna skall upphöra utsträcks från föreslagna två lill fyra år efter den nya lagens ikraftträdande. 10 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Lagrådsremiss allmän motivering

2.9 Allmänna flottleder

Allmänna floltleder åtnjuter samma skydd och rättigheter i vattenrälls-ligl hänseende som allmänna farleder. I 6 kap. VL behandlas frågor om inrättande, utvidgande och avlysning av allmänna flottleder. Bestämmelser om nyttjande av allmänna flottleder och om ersättning för skador saml om de flottandes inbördes förhållanden och om verksamheten i flollningsföreningar finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, den s.k. flottningslagen.

Jag delar utredningens uppfattning att det med hänsyn till flottningens minskade betydelse inte är motiverat med någon genomgripande omarbetning av flottningslagstiftningen. Övervägandena bör i huvudsak inriktas på sådana ändringar som utgör en följd av den nya vattenlagen.

Frågor om inrättande av allmänna flottleder prövas f.n. vid syneförrättning (se 6 kap. 3 § samt 10 kap. 1-31 §§ VL). Underställning skall ske till vattendomstolen och under vissa förutsättningar även lill regeringen. Frågor om utvidgning av allmänna flottleder prövas i allmänhet av vallendomstolen (se 6 kap. 21 § VL) medan avlysningsfrågor prövas av regeringen eller vattendomstolen (se 6 kap. 27 § VL).

Jag anser i likhet med utredningen och i överensstämmelse med vad jag nyss har förordat i fråga om farleder och hamnar att frågor om inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna floltleder i framtiden bör prövas i administrativ ordning. Denna prövning bör handhas av regeringen med möjlighet atl överlåta beslutanderätten till länsstyrelserna. I överensstämmelse med utredningens förslag bör dessa frågor regleras i en särskild lag.

När en allmän flottled inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Dessa bör som utredningen föreslår prövas enligt den nya vattenlagen. Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.2) anser jag dock i motsats till utredningen atl den vattenrätlsliga tillståndsprövningen bör ligga kvar hos vattendomstolarna. Vid tillståndsprövningen kommer den nya vattenlagens allmänna tillåtlighelsregler m.m. atl gälla. Allmänna floltleder bör dock liksom f.n. särbehandlas bl. a. genom undantag från kravet på vattenrätt (se avsnitt 2.3.1) och genom möjlighet att få särskilda tvångsrätler.

Ersättningsanspråk i anledning av en allmän flottled kan hänföras till skador pä gmnd av anläggningar och åtgärder för flottningen (anläggningsskador) eller till skador på grund av flottningens bedrivande (flolt-ningsskador). Vattendomstolens skadereglering i ansökningsmålet bör givetvis avse anläggningsskadorna. Liksom f. n. (se 9 kap. 3 § andra stycket VL) bör dock möjlighet finnas att hänvisa svårbedömda anläggningsskador till prövning enligt flottningslagen.

Flottningsskador prövas f. n. enligt särskilda regler i flottningslagen men kan också uppskattas och ersättas på förhand i vattenmålet. Jag delar utredningens uppfattning att flottningsskador i framtiden uteslutande bör

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 147

handläggas enligt flottningslagen. Jag kommer alt senare la upp frågan om Lagrådsremiss

de ändringar i flottningslagen som behövs i anledning härav. allmän motivering

Jag kommer då också att ta upp de ändringar i flottningslagen som behövs bl. a. därför att 6 kap. VL inte får någon motsvarighet i den nya vattenlagen.

2.10 Bevakningen av allmänna intressen m. m.

2.10.1 Myndighetsbevakning av allmänna intressen

Vattendomstolarna och förrättningsmännen har enligt VL en långtgående skyldighet atl oavsett yrkanden pröva olika frågor som kan komma upp i ett tillslåndsärende, särskilt i vad mån hänsyn bör las till allmänna intressen. Yttranden över en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag skall inhämtas från olika myndigheter. Bland sådana myndigheter nämns uttryckligen i lagen, beroende på förelagets art eller inverkan, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket, planverket, sjöfartsverket, länsstyrelsen och berörd kommun. Utlåtanden kan även inhämtas från andra förvaltande myndigheter.

För atl underlätta vattendomstolens uppgift alt beakla de allmänna intressena och samtidigt möjliggöra ell djupare inträngande i dessa frågor har kammarkollegiet ålagts att föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressena i flera av de nuvarande vattenmålen (11 kap. 35 § 1 mom. VL). I ansökningsmål om bl. a. byggande i vatten och vatlenreglering skall ansökningshandlingarna och vattendomstolens kungörelse sändas till kollegiet. Kollegiet avgör om det ansökta företagel berör allmänna intressen som behöver bevakas under processen. Om detta är förhållandel, utförs det allmännas talan regelmässigt av en tjänsteman som är knuten lill kollegiets advokatfiskalskonlor. Motsvarande funktion skall kollegiet fylla vid syneförrättningar i fråga om vissa torrläggnings- och vattenregleringsföretag. Kammarkollegiet skall också föra talan för det allmänna när det gäller nyprövning och avgifter m. m. enligt VL.

Vid bevakningen av de allmänna intressena är kammarkollegiet uppenbarligen i stor omfattning beroende av initiativ och råd från berörda fackmyndigheter. Så har det t. ex. ansetts vara äv stor vikl atl statens naturvårdsverk bevakar allmänna miljövårdsinlressen i vallenmål, särskilt sådana som avser vatlenbyggnadsföretag. Därvid har det förutsatts alt kollegiets talan utförs i nära samarbete med naturvårdsverket (se prop. 1969; 28 s. 290).

Vid sidan om kammarkollegiet har kommunerna sedan 1962 rätt all självständigt föra talan i vissa vattenmål för att tillgodose allmänna intressen inom orten (11 kap. 35 § 3 mom. VL). Andra myndigheter än kammarkollegiet och kommunen har däremot inte rätt att föra någon självständig talan i vattenmål för tillgodoseende av allmänna intressen.

Vattenlagsulredningen anser alt den av utredningen föreslagna över-

gången fill en administrativ tillståndsprövning i viss mån förändrar förutsättningarna för och behovet av en särskild myndighetsbevakning av de allmänna intressena i vattenrätlsliga sammanhang. Utredningen föreslår därför alt alla sektorsmyndigheter som har till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna intressen skall kunna framföra sina synpunkter och yrkanden direkt lill den vattenrätlsliga tillståndsmyndigheten. I sådana fall då det allmänna självt måste ta processuella initiafiv anser utredningen däremot att endast en myndighet bör föra det allmännas talan. Utredningen föreslår att uppgiften att företräda de allmänna intressena även i fortsättningen läggs på kammarkollegiet. Utredningen förordar en översyn av kollegiets organisation i syfte atl ge kollegiet förstärkt sakkunskap i fråga om främst vattenbyggnadstekniska frågor och förbättrade resurser på det vattenrätlsliga området.

Nuvarande rätt för kommunerna atl självständigt föra talan i vattenmål bör enligt utredningen behållas och utvidgas lill alla typer av vallenföretag.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag men flera instanser anser det vara önskvärt med en utvidgad talerätt för fackmyndigheterna, särskilt vad gäller rätten alt fullfölja talan mot tillståndsbeslul. Några remissinstanser anser att fackmyndigheterna bör ha en egen talerält även beträffande omprövning och förverkande. En remissinstans anser att kommunerna bör tillerkännas en självständig rätt atl föra talan om bygdeavgift och dess storlek och även om omprövning av sådana avgifter.

Jag har tidigare (se avsnitt 2.2) förordat alt nuvarande prövningssystem i princip behålls. Del ligger i domstolsförfarandets natur att man måste begränsa antalet parter som skall kunna ta självständiga, processuella initiativ för det allmänna, antingen som sökande eller som motpart lill förelagaren. Jag biträder därför utredningens förslag att del allmänna i sådana fall bör företrädas endast av kammarkollegiet och berörda kommuner.

I fråga om förhållandel mellan kammarkollegiets och en kommuns talerätt anser jag att det inle föreligger något behov av en närmare reglering. Kommunen bör ha en i princip oinskränkt rätt atl vid sidan av kammarkollegiet föra talan för tillgodoseende av sådana allmänna intressen som har lokal karaktär eller på annat sätt har anknytning till kommunen. Vad särskilt gäller frågan om vattenrättsliga avgifterfinner jag inte anledning atl frångå utredningsförslaget, som i överensstämmelse med gällande ordning (se prop. 1961; 154 s. 42-45) innebär atl kommunen skall ha rätt atl föra talan om avgifter i anhängiga ansökningsmål eller mål om omprövning av avgifter. Däremot bör endast kammarkollegiet ha rätt att genom ansökan påkalla omprövning av avgiften. Härav följer att kommunen i mål, som har anhängiggjorts av kollegiet, inte kan framställa yrkanden som går utöver kollegiets.

Vad jag nu har anfört avser alltså frågor där det allmänna självt skall la ett processuellt initiativ antingen som sökande eller som motpart lill förela-

Lagrådsremiss allmän motivering

garen. Till sädana frågor hör omprövning av givna tillstånd med hänsyn lill Lagrådsremiss

allmänna intressen, förverkande av tillstånd, bevakande av avgiftsfrågor allmän motivering samt fullföljd av talan mot domar och beslut av domstolar och förrättningsmän.

Annorlunda förhåller det sig vid den ursprungliga tillståndsprövningen av ett vattenföretag, då den principiellt viktigaste avvägningen mellan företagarintresset och allmänintresset skall ske. Som jag har framhållit tidigare har den vattenrältsliga tillständsmyndigheten en långtgående offi-cialprövningsskyldighel enligt VL och detta kommer att vara fallel även enligt den nya vattenlagen. Domstolen resp. förrältningsmannen bör se lill alt utredningen blir så fullständig som möjligt, bl. a. genom alt inhämta yttranden från berörda myndigheter. En sådan ordning kräver då med nödvändighet att alla de särskilda myndigheter som har lill uppgift atl bevaka vissa typer av allmänna intressen var för sig och ibland också oberoende av varandra framför sina synpunkter och förslag direkt till fillslåndsmyndigheten. Några krav på att formella yrkanden måste framställas genom kammarkollegiet eller kommunen bör enligt min mening inte ställas upp i sådana fall, utan vad myndighelerna har anfört bör beaktas av tillståndsmyndigheten inom ramen för dess officialprövnings- och utredningsskyldighet. Myndighelerna bör också ha rätt att i etl till högre instans fullföljt mål anföra sina synpunkter, dock utan ställning av part (jfr NJA 1959 s. 81).

Flera remissinstanser har instämt i utredningens förslag om en förstärkning av kammarkollegiets resurser. Enligt vad jag har erfarit utför riksrevisionsverkel f. n. en förvaltningsrevision av kammarkollegiets organisation och verksamhet. Det finns därför ingen anledning att i det här sammanhanget ta upp frågan om kollegiets resurser.

Till de allmänna intressena räknas inte sådana rättigheter av olika slag som kan tillkomma staten eller kommuner i deras egenskap av privaträttsliga subjekt, t. ex. som ägare av en fastighet som berörs av ett vattenföretag. I sädana fall tillkommer naturligtvis talerätten den myndighet som förvallar fasfigheten. På molsvarande sätt kan naturligtvis en förvaltande myndighet uppträda som sökande i elt vattenmäl rörande etl företag som faller inom dess verksamhetsområde, t. ex. vägverket eller en lokal vägför-valtning i fråga om broar eller fortifikafionsförvaltningen i fråga om försvarsanläggningar i vatten.

2.10.2 Sakägarbegreppet

Partställning i vattenmål tillkommer i dag, fömtom sökanden samt staten och kommuner som företrädare för allmänna intressen, endast sädana fysiska eller juridiska personer som har en rättslig anknytning till fast egendom som berörs av det aktuella valtenföretaget. Man skall alltså vara sakägare. I valtenlagsfiftningen har man genomgående intagit den ståndpunkten atl den närmare avgränsningen av sakägarkretsen inte bör be-

stämmas i lag utan frågan har överlämnats lill rättstillämpningen (se bl. a. prop. 1974:83 s. 196). Rättsläget har emellertid sammanfattats så atl sakägare i VL:s mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av elt vattenförelag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företagel utförs (se bl. a. SOU 1966; 65 s. 449 och prop. 1974:83 s. 195).

Egenskapen av sakägare ger en fysisk eller juridisk person rätt att uppträda som part i vattenmäl vid prövningen av såväl tillstånds- som ersättningsfrågor. Endast sakägare är berättigade lill ersättning av sökanden för skada och intrång av vattenföretagel och för sina rättegångskostnader. I vattenrältslig domslolspraxis har man dock varit liberal i fråga om enskildas och organisationers möjligheter att oberoende av fastighetsanknytning lägga fram utredning och synpunkter vid tillståndsprövningen. När däremot frågan om talerätt har ställts på sin spels - t. ex. om särskilda processuella yrkanden har framställts om skadeersättning eller rättegångskostnader eller det har varit fråga om rätt att fullfölja talan — har kravet på den kvalificerade fastighetsanknytningen ställts upp (se bl. a. NJA 1971 s. 8 och 1977 s. 477).

Vattenlagsutredningen föreslår inte någon lagreglering av sakägarbegreppet och inte heller någon ändring av dettas innebörd. Införande av partställning för exempelvis ideella organisationer föreslås inte. Däremot uttalar utredningen att det ofta torde vara lämpligt alt berörda intresseorganisationer m.fl. bereds tillfälle att yttra sig vid tillståndsprövningen i första instans av etl vatlenföretag.

Några remissinstanser anser emellertid att sakägarkretsen bör utvidgas. Sålunda föreslår ett par organisationer som företräder yrkesfisket all yrkesfiskare bör betraktas som sakägare och Älvräddarnas samorganisalion anser det naturligt och rimligt all miljö- och naturskyddsorganisa-tioner har besvärsrält, dock ulan rätt till-ersättning för rättegångskostnader. Svea hovrätt ifrågasätter om man inte bör förbättra den processuella ställningen för vissa rättssubjekt, t. ex. sammanslutningar av ägare till fast egendom av typ villaägareföreningar. Däremot bör enligt hovrätten från partställning uteslutas sådana organisationer vilkas intressen helt sammanfaller med de allmänna intressen som bevakas av kammarkollegiet.

Som jag framhållit fidigare bör de vattenrättsliga tillslåndsmyndigheterna vara skyldiga atl sörja för en fullständig utredning av tillståndsfrågorna. Myndigheterna har därför både rätt och skyldighet all beakta alla framförda synpunkter, oavsett om de härrör från någon som formellt sett är sakägare eller inle. Som vattenlagsutredningen föreslår och i överensstämmelse med rådande praxis i vattenmäl bör därför såväl enskilda som organisationer, oavsett om de är att anse som sakägare eller inte, vara oförhindrade att vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framlägga utredning och synpunkter.

Lagrådsremiss allmän motivering

Med hänsyn härtill och till att de tillåtlighetsregler som jag ddigare har förordat genom sin allmänna utformning medger en mer allsidig bedömning av ett vatlenförelags inverkan på skyddsvärda motstående intressen, torde de skäl som ligger bakom önskemålen om en talerält för intresseorganisationer m.fl. i huvudsak vara tillgodosedda.

Vallenmålen kommer enligt förevarande förslag atl även i fortsättningen handläggas av domstol. I ell sådant judiciellt förfarande kan man enligt min mening inte ha etl alltför vidsträckt sakägarbegrepp. För atl det skall ha den erforderliga fastheten, måste det finnas en sådan kvalificerad anknytning till berörd fast egendom som krävs enligt rådande vattenrätlslig praxis. En annan ordning skulle medföra alltför svårbemästrade avgränsnings-problem. Jag är alltså inte beredd att förorda någon självständig talerätt för intresseorganisationer m. fl. Jag vill erinra om att samma ståndpunkt, utom såvitt avser besvärsrätten för en lokal arbetstagarorganisation, har intagits för ML:s del (se prop. 1980/81:92 s. 39).

Avgränsningen av sakägarkretsen bör inte bestämmas i lag utan lösas i rättstillämpningen. Jag vill i sammanhanget hänvisa till den inledningsvis berörda sammanfattningen av rättsläget. Som sakägare bör också, i överensstämmelse med terminologin i faslighetsbildningslagen, anses den som deltar i en samfällighel enligt den nya vattenlagen, liksom den som enligt den nya lagen kan ges rätt atl använda en vatlenanläggning eller har rätt att begära atl elt valtenförelag utförs så atl del blir till nytta för honom.

Vad särskilt angår frågan om yrkesfiskarnas ställning (se JoU 1978/79:6 s. 3) vill jag påpeka atl den som fiskar på gmnd av en arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i vattenrättsligt hänseende, om fisket skadas av ett vattenföretag. Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligl min mening bör även fiskare som på gmnd av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område på motsvarande sätt betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ell vattenföretag. Någon särskild lagbestämmelse härom behövs inte enligt min mening. Att vidga sakägarkretsen lill andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknyining, eller lill yrkesfiskels eller fritidsfiskels organisationer, som också saknar sådan anknytning, kan enligt min mening inte komma i fråga.

Lagrådsremiss allmän motivering

företaget. Särskilda bestämmelser behövs för atl reglera formerna för en sådan samverkan. De speciella reglerna för markavvattningsförelagen bör främst avse företagets omfattning och den interna kostnadsfördelningen.

På organisafionen och förvaltningen av ett markavvattningsföretag med flera deltagare bör, som utredningen har föreslagit, lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter bli tillämplig. Jag kommer atl senare ta upp frågan om de ändringar som behövs i den lagen.

Innan jag går över till att behandla den närmare utformningen av vilka bestämmelser som bör gälla för markavvattningsförelag, vill jag först erinra om riksdagens ställningstagande lill motionen 1977/78:791 (JoU 1978/ 79; 8, rskr 1978/79:63). I motionen väcktes bl. a. frågan om förstärkt skydd för landets våtmarker. Jordbruksutskottet, vars hemställan i frågan riksdagen biföll, underströk i sitt utlåtande med skärpa atl man vid en samhällsutveckling som leder till elt ökat utnyttjande av våtmarker för bl. a. energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet ål möjligheterna att hävda allmänna miljö- och naturvår-dsintressen. Enligt utskottet syntes del böra prövas i vad mån de formella rättsreglerna på förevarande område ger utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som framstår som nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa marker för t. ex. etl intensifierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer. I en senare motion (1978/79: 1990) väcktes också frågan om vissa ändringar i VL för att förstärka skyddet av våtmarkerna. Motionen avslogs med hänsyn till det pågående arbetet med en ny vattenlag.

Jag vill i samråd med chefen för jordbruksdepartementet understryka betydelsen av skyddet av våtmarker. Som jag nyss nämnde omfattas även markavvattningsförelagen av de av mig förordade reglerna om vattenföretag i allmänhet. Dessa regler kommer atl möjliggöra en friare bedömning av markavvattningsförelagen än vad som nu kan ske. Jag bedömer därför atl vad riksdagen uttalat i anledning av mot. 1977/78:791 i allt väsentligt kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya vattenlagen. Resultatet av den våtmarksinventering som naturvårdsverket genomför på regeringens uppdrag bör också kunna vara ett viktigt underlag vid den fortsatta prövningen av markavvattningsföretag.

Utredningen har försökt att bibehålla det väsendiga innehållet i de detaljerade anslutnings- och fördelningsreglerna i 7 kap. VL och att samtidigt ge de nya reglerna en så enkel form som möjligt. Utredningens förslag har utformats i nära anslutning fill motsvarande bestämmelser i anläggningslagen. Utredningen har dock med hänsyn till markavvattningsföre-tagens särart funnit alt del inte är möjligt med en fullständig anslutning till anläggningslagen.

Statens lantmäteriverk anser atl anläggningslagen bör göras direkt tilllämplig på markavvattningsförelagen. Enligt verkel skulle man härigenom få en ändamålsenlig samordning när det gäller prövningen av frågor om markavvattning, andra gemensamhelsanläggningar och fastighetsbildning.

Lagrådsremiss allmän motivering

Jag delar uppfattningen att det är önskvärt med en samordning av markavvattningsbestämmelserna med anläggningslagen och faslighetsbildningslagen (jfr utredningens tilläggsdirektiv den 8 december 1972 i 1974 års riksdagsberättelse s. 37). Enligt min mening finns det emellertid åtskilliga skäl som talar emot lantmäteriverkels förslag att göra anläggningslagen direkt tillämplig på markavvaltningsföretagen.

Redan nu finns det möjlighet att i enlighet med bestämmelserna i 9 kap. fasfighetsbildningslagen om gemensamma arbeten lösa markavvattnings-frågor som uppkommer i samband med fastighetsreglering. Fasfighelsbild-ningsmyndigheten kan direkt besluta om enklare dikningsföretag och när del gäller mera omfattande markavvattningsförelag har faslighetsbild-ningsmyndigheten en särskild rätt all la initiativ till en prövning enligt VL (jfr 7 kap. 36, 45 och 49 §§ VL). Den nya vattenlagen bör inte medföra någon ändring i dessa avseenden. Den nya lagen bör vidare i enlighet med utredningens förslag innehålla bestämmelser som reglerar verkningarna av sammanläggning, fastighetsreglering och delning pä en faslighets delaktighet i ett markavvattningsföretag (jfr 41 och 42 §§ anläggningslagen). Frågan om samordningen med fastighetsbildningslagen får alltså anses vara löst på ett fillfredsställande sätt.

När det gäller samordningen med anläggningslagen finns del som framhålls av lantmäteriverket många beröringspunkter mellan markavvattningsförelagen och sådana gemensamhelsanläggningar som omfattas av anläggningslagen. Enligt min mening är emellertid sambandet mellan markavvattningsförelagen och andra företag som behandlas i den nya vattenlagen starkare. Sä t. ex. kan en sjösänkning i markavvaltningssyfte ha samma verkningar som en vattenreglering. Det är enligl min mening inte heller lämpligt atl bryta ut någon typ av markavvattning, exempelvis dikning, och låta anläggningslagen bli tillämplig på sådana förelag.

Anläggningsförrättningar handläggs av fastighetsbildningsmyndigheterna. Även om prövningen i mera komplicerade fall skulle kunna ske under medverkan av en sakkunnig i markavvattningsfrågor, anser jag atl en sådan handläggning inte är lämplig för markavvattningsförelagen. Inte minst bevakningen av de allmänna intressena kräver alt markavvattningsförelagen prövas av en förrältningsmän som är insatt i markavvattningsfrågor.

På grund av det nu anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att särskilda bestämmelser om delaktighet m. m. för markavvattningsförelagen tas in i den nya vattenlagen och atl sådana företag även fortsättningsvis skall prövas vid förrättning enligl vattenlagen (jfr avsnitt 2.2).

Jag övergår nu fill att behandla frågan om utformningen av bestämmelserna om markavvattning i den nya vattenlagen.

Reglerna i 7 kap. VL om delaktighet i torriäggningsföretag bygger på begreppet "båtnad av marks torrläggning". Båtnadsreglerna är av betydelse dels för att bestämma omfattningen av samfälligheterna, dels för att

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 154

bestämma den inbördes kostnadsfördelningen. I fråga om den närmare Lagrådsremiss

innebörden av gällande rätt och den krifik som har riklats mot båtnadsreg- allmän motivering lerna kan jag hänvisa lill betänkandet från år 1968 om VL:s torrläggningsbestämmelser (se SOU 1968:51 s. 31).

Jag delar i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att rätt och skyldighet att delta i ett markavvattningsföretag bör föreligga för ägarna av de fastigheter, som har nytta av markavvattningen. Med nytta avses hksom i fastighetsbildningslagen och anläggningslagen den värdehöjning företaget innebär för en fastighet, minskad med eventuella fullföljds-, anpassnings- och omställningskostnader. Värdehöjningen bör allt efter omständigheterna kunna beräknas med hänsyn till marknadsvärdet, avkastningsvärdet eller etl mellanliggande värde. Såsom Svea hovrätt anför bör liksom enligt gällande rätt företagets lämpliga omfattning bestämmas inom ramen för de yrkanden därom som framställs av sökanden eller annan som vill ingå i förelaget.

Utredningen föreslår en begränsning av skyldigheten att delta i markavvattningsföretag som avser sjösänkning eller inyallning. Förslaget innebär all Ivångsanslutnihg kan ske endast om det begärs av ägare av fastigheter som vinner mer än hälften av den beräknade nyttan av företagel. Förslaget motsvarar 7 kap. 44 och 51 §§ VL. Dessa bestämmelser avser dock även reglering.

Lantmäteriverket anser alt bestämmelserna bör utformas i överensstämmelse med det s. k. opinionsvillkoret i 7 § anläggningslagen. Enligt detta får en gemensamhetsanläggning inte inrättas om ägarna av de fasligheter som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig delta och har beaktansvärda skäl för det. Härvid skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.

Enligt min mening är utredningens förslag, som bl. a. direkt lar sikte på nyttan av företaget, att föredra för markavvattningsföretagens del. Jag kan alltså inle biträda lantmäteriverkels förslag om en exakt motsvarighet till opinionsvillkoret i anläggningslagen.

Enligt Stockholms tingsrätt bör bestämmelserna avse även vissa andra typer av markavvatlningsåtgärder än sjösänkning och invallning.

Erfarenheterna från lantbruksnämndernas verksamhet visar att nödvändiga torrläggningsåtgärder ofta motarbetas och försvåras av fastighetsägare som inte själva bmkar jorden. En generell begränsning av möjligheten fill tvångsanslutning skulle därför i många fall kunna utgöra hinder för erforderiiga torriäggningsåtgärder.

Å andra sidan finns det vid stora förelag med ett betydande ekonomiskt risktagande enligl min mening etl visst behov av skydd för sådana fastig-helsägare som inle vill delta.

Vad jag nu har anfört har lett mig fram till den uppfattningen att den av utredningen föreslagna skyddsbestämmelsen i princip bör gälla alla mark-avvaltningsåtgärder. Ett undanlag bör dock göras för dikning. Jag förordar

Prop. 1981/82:130 155

alltså att utredningens förslag genomförs med den ändringen atl begräns- Lagrådsremiss

ningen i deltagningsskyldigheten bör avse alla andra typer av mark- allmän motivering avvattning än dikning. När det gäller gränsdragningen mellan dikning och andra markavvatlningsåtgärder avses ingen ändring i förhållande lill gällande rätt. Avdikning av kärr, mosse eller annan sådan vattendränkt mark är i enlighet härmed normalt atl anse såsom dikning (jfr 7 kap. 35 § VL).

Vad sedan gäller den interna kostnadsfördelningen delar jag i likhet med flertalet remissinstanser utredningens uppfattning atl även kostnadsfördelningen i princip bör ske på gmndval av de olika fastigheternas nytta av företaget. Med nytta avses här liksom i fråga om deltagandeskyldighelen värdehöjningen på fastigheten.

Utredningsförslaget innebär emellertid liksom fastighetsbildningslagen och anläggningslagen ven möjlighet till fördelning efter annan grund än nyttan genom att fördelningen skall ske med hänsyn främst fill nyttan.

Enligt min mening bör det även för markavvattningsföretagens del vara möjligt atl göra kostnadsfördelningen med utgångspunkt i något annat än nyttan av företaget. Så kan det exempevis vara befogat att i fall då en väghållare ingår i företaget bestämma väghållarens kostnadsandel med beaktande av, fömtom hans nytta av företaget, den inverkan som vägföre-taget har på markavvattningsföretaget.

Som utredningen har föreslagit bör de nu angivna principerna gälla för fördelningen av såväl utförande- som driftskostnader.

Bestänimelserna om kostnadsfördelning i 7 kap. VL innehåller vissa undantag från huvudprincipen om kostnadsfördelning efter båtnad. Sådana undantag finns i bl. a. 7 kap. 26 och 27 §§ VL. Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet lill dessa bestämmelser och har inte heller närmare berört dem.

Några remissinstanser anser att den nya vattenlagen bör innehålla en motsvarighet till bestämmelserna i 7 kap. 27 § VL om begränsning av ickesökandes kostnadsansvar.

Enligl 7 kap. 26 § VL får en delägares andel i kostnaderna inle överstiga hans kostnad för att på egen hand tortlägga sin mark. Bestämmelsen har en begränsad tillämpning, eftersom det torde vara sällsynt att en markav-vattningsätgärd blir billigare om inte någon annan medverkar. Enligt min mening behövs det därför inte någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Om den åsyftade situationen ändå skulle uppkomma, bör en jämkning av kostnadsandel kunna ske inom ramen för den allmänna koslnadsfördel-ningsregeln eller genom en avdelningsbildning för den aktuella fastigheten.

Enligl 7 kap. 27 § VL kan den som inte är att anse som sökande till företaget inte åläggas atl bidra lill kostnaderna för företaget med mera än som motsvarar båtnaden för hans fastighet. Begränsningen avser endast anläggningskostnaderna och alltså inle förrätlningskostnaderna eller kostnaderna för företagets drift. Jämkningsregeln avser de verkliga kostnaderna för företaget sådana de kan konstateras efter det att företaget har

Prop. 1981/82:130 156

utförts. Mot dessa kostnader skall ställas den vid samfällighetens bildande Lagrådsremiss

beräknade båtnaden (se SOU 1968: 51 s. 45). alhnän motivering

Den nya vattenlagen innebär att alla typer av markavvattningsföretag, alltså även dikningar, kommer att underkastas en kontroll av den ekonomiska tillåtligheten (se härom avsnitt 2.4.6). I synnerhet vid större företag kan dock felkalkyler och ofömtsedda fördyringar medföra att de verkliga kostnaderna kommer atl överskrida nyttan av företaget. Enligt min mening talar rättviseskäl för att den som har tvingats in i företagel i så fall inte åläggs en större kostnadsandel än som svarar mot hans nytta av företaget. För atl möjliggöra en rättvis jämförelse mellan de verkliga kostnaderna och den i tillståndsbeslutet beräknade nyttan bör dock nyttan indexuppräknas med hänsyn till förändringar i penningvärdet till dagen för uttaxering av kostnaderna. Med detta tillägg förordar jag att bestämmelser motsvarande 7 kap. 27 § VL tas in i den nya lagen. Bestämmelserna bör alltså liksom f. n. endast avse anläggningskostnaderna.

I 8 kap. 20-24 §§ VL finns vissa beslämmelser om s. k. kombinerade företag, som innebär alt ledningar får användas för både avledande av avloppsvatten och torrläggning av mark. Utredningen anser att det saknas behov av sådana bestämmelser och har därför inte föreslagit någon motsvarighet i den nya lagen. Utredningen har härvid särskilt hänvisat lill föreslagna bestämmelser om tvångsrätt för avloppsintressent att använda någon annans anläggning i vatten.

Flera remissinstanser anser däremot att bestämmelserna fortfarande har betydelse främst när det gäller avloppsutsläpp i ledningar för markavvattning. Även om bestämmelserna inle kommer fill direkt användning, har de betydelse som underlag för överenskommelser mellan avlopps- och mark-av vattningsintressenterna.

Jag har förståelse för vad dessa remissinstanser har anfört. Enligt min mening är det viktigt atl den som avleder avloppsvatten till en ledning för markavvattning har möjlighet att delta i markavvattningsföretagets skötsel som en fullvärdig medlem. Jag anser alltså att det fortfarande finns behov av bestämmelser härom. Motsvarande behov torde inte finnas när del gäller att utnyttja avloppsledningar för markavvattning.

Jag förordar på gmnd av del anförda atl det i den nya vattenlagen las in bestämmelser som i huvudsak motsvarar 8 kap. 20—24 §§ VL men alt de begränsas till att gälla ledande av avloppsvatten till ledningar för markavvattning.

Jag vill slutligen ta upp vissa frågor om markavvattning och vägföretag.

Utredningsförslaget innebär liksom gällande rätt att det för delägarskap i princip krävs äganderätt till en fasfighet som vinner nytta av företaget. Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot detta och även jag anser att det är en lämplig ordning.

Utredningen föreslår att det görs etl undantag från den nyss angivna principen när det gäller väghållare, som i allmänhet endast innehar marken

Prop. 1981/82:130 157

med vågrätt eller servitutsrätt. I samband med vägbyggen behöver del Lagrådsremiss

enligl utredningen ofta utföras markavvatlningsåtgärder för att förbättra allmän motivering den mark där vägen dras fram. Dessutom behövs det anordningar för alt avleda nederbörden från vägbanor och slänter. Enligt utredningen kan det då ibland vara praktiskt och ekonomiskt önskvärt att sådana arbeten, som i och för sig ankommer på väghållaren, utförs inom ramen för elt markavvattningsförelag. Utredningen föreslår alltså en regel om att väghållare skall delta i markavvattningsföretag, om detta avsevärt kan påverkas av vägen och del dessutom föreligger särskilda skäl för delaktighet.

Förslaget har godtagits av vägverket och övriga remissinstanser.

Jag delar utredningens uppfattning att del i vissa fall bör vara möjligt alt ansluta en väghållare till ett markavvattningsföretag. När det gäller fömtsättningarna för en sådan anslutning bör liksom för dellagande i övrigt för det första fordras atl markavvattningsföretaget är till nytta för vägföretaget antingen genom alt det medför förbättrade markförhållanden i vägens sträckning eller genom att dess diken och ledningar kan användas för avledning av dagvatten från vägbanan. I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör för det andra för väghållarens anslutning krävas all vägföretaget medför en avsevärd inverkan på markavvatlningsföretaget antingen genom att nödvändiggöra ett annat utförande därav eller genom att medföra ökade kostnader för underhållet av diken och anläggningar. Enligl min mening är det däremot inte nödvändigt atl därutöver kräva särskilda skäl för anslutningen, såsom utredningen har föreslagit. Utredningen har inte angivit vilka skäl som kan beaktas härvid. Av utredningen angivna exempel på omständigheter som talar för en anslutning - behov av ändrat utförande eller ökat underhåll - kan utan vidare inrymmas under kriteriet avsevärd inverkan.

I VL finns ett stort antal bestämmelser om markavvattning genom vägar och banvallar (7 kap. 7—19§§ VL). Bestämmelserna kompletteras av lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning (järnvägslagen). De som har intresse av en torrläggning har en ovillkorlig rätt att få lill stånd avlopp genom vägar och banvallar. Åtgärderna skall i princip bekostas av torrläggningsintresset. Undantag från denna princip görs emellertid när det gäller allmänna vägar som har påbörjats efter den I januari 1880 samt enskilda vägar och järnvägar som har påbörjats efter den 1 januari 1921. Undantaget innebär att väghållaren respektive järnvägens ägare normalt skall bekosta åtgärder som behövs för torrläggning av åker och äng lill högst 1,2 m djup.

Enligt utredningen talar billighetsskäl för att den nuvarande för jord-bmksnäringen gynnsamma ordningen behålls när det gäller vägar som har börjat byggas före ikraftträdandet av den nya vattenlagen. Utredningen föreslår alltså beträffande sådana vägar att väghållaren alllid skall bekosta avlopp genom vägen i den mån åtgärden behövs för avvattning av åkermark till högst 1,2 m djup.

Prop. 1981/82:130 158

När det gäller vägar som byggs efter ikraftträdandet av den nya vattenla- Lagrådsremiss

gen föreslår utredningen emellertid alt väghållarens kostnadsansvar be- allmän motivering gränsas. Enligt utredningens förslag skall en åtgärd för markavvattning genom väg bekostas av markavvattningsföretaget, om inte någon markägare har begärt åtgärden innan vägen började byggas. Som skäl för förslaget i denna del anför utredningen alt vägföretag numera föregås av en ingående planering. Vid denna beaktas rimliga önskemål av markägarna när det gäller befmdig och planerad markavvattning. Enligt utredningen bör del åligga markägarna att akfivt medverka vid vägens planering och att i god tid ge sina anspråk till känna. Om markägarnas underlåtenhet i delta avseende leder till att markavvattningsbehovel försummas vid vägbygget, bör ansvaret för kostnaderna drabba markägarna. Denna ordning bör enligt utredningen gälla oavsett för vilket ändamål markavvattningen sker.

Enligt utredningen bör vad som föreslagits beträffande vägar gälla även i fråga om järnvägar, tunnelbanor och spårvägar på särskild banvall. Järnvägslagen föreslås upphävd.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag i denna del och anser att nuvarande bestämmelser om kostnadsansvaret bör bibehållas. Kritiken går i huvudsak ut på att utredningens förslag skulle medföra en utredningsskyldighet för markägarna som dessa inte har fömtsätlningar att klara av.

Enligl min mening finns del åtskilliga skäl som talar för att bibehålla den nuvarande ordningen även när det gäller framtida vägar. Vägbyggen föregås numera alltid av en allsidig och detaljerad planering, som bl. a. syftar till att minska olägenheterna för motstående intressen. Berörda markägare ges härvid tillfälle att framföra sina synpunkter. Samråd sker också med lantbruksnämnden eller annan särskild hydrologisk expertis. Detta förfarande torde i de allra flesta fall medföra att behovet av markavvattning uppmärksammas och atl behövliga åtgärder vidtas. Det kan dock i vissa fall efter vägens tillkomst uppkomma behov av nya eller utvidgade mark-avvattningsåtgärder. Orsaken härtill kan vara nya brukningsmetoder eller bortodling av s. k. organogena jordar. Kostnaderna för att ta upp ett nytt avlopp eller för all fördjupa befintliga avlopp genom väg kan bli av avgörande betydelse för tillkomsten av elt markavvattningsföretag Om kostnaderna överförs på markavvattningsinlresset, kan som flera remissinstanser framhåller resultatet bli att nödvändiga markavvatlningsföretag inte kan komma till stånd.

Jag anser på grund av det anförda att utredningens förslag inte bör genomföras när del gäller kostnadsansvaret i fråga om framlida vägar. Jag förordar i stället en bestämmelse om att väghållaren om del är skäligt alltid skall vara skyldig alt bekosta åtgärder söm behövs för avvattning av åker och äng till högsl 1,2 m djup. När del gäller annan markavvattning bör det inte göras något undantag från huvudregeln om markavvattningsföretagets kostnadsansvar.

Prop. 1981/82:130 159

Vad nu har anförts om vägar gäller i allt väsentligt även i fråga om Lagrådsremiss

järnvägar, tunnelbanor och spårvägar på särskild banvall och jag förordar allmän motivering att molsvarande bestämmelser får gälla för dem. Järnvägslagen bör upphävas.

2.12 Bevattningsfrågor

Jordbruksprodukfionens storlek och kvalitet påverkas i hög grad av tillgången på växtnäring och vatten. Växtproduktion utan särskild växtnäringstillförsel anses i dagens jordbruk vara en ekonomisk omöjlighet. Genom den kraftigt ökade användningen av handelsgödsel under senare år anses växtnäringsbehovet i huvudsak vara tillgodosett. Därmed framträder vattnet mer än tidigare som en begränsande faktor och är väsentligen orsak till skördevariationen från år till år. För atl försäkra sig om en god skörd med bra kvalitet också vid torrår har jordbrukarna i allt större omfattning börjat tillföra sina marker vatten på konstgjord väg genom bevattning. Både yt- och gmndvatten används för bevattningsändamål. Även Östersjöns vatten har utnyttjats.

Bevattningen har under 1970-talet på vissa håll i landet undergått en nästan explosionsartad utveckling. Inom jordbmket har den bevattnade arealen ökat flerfaldigt. Orsakerna lill ökningen är flera. Under flera år i slutet av 1960- och början av 70-talel hade vi i stora delar av värt land somrar som var torrare än normaU. Genom bevattning skapades då möjligheter att trots detta uppnå en hög avkastning och en god kvalitet på skördeproduklerna. Därtill kommer att bevattningssystemen har blivit mera lältskötta och mindre tidskrävande. Antalet bevattningsmaskiner har också ökat kraftigt.

Tidigare bevattnades huvudsakligen belesvallar, potatis och fältodlade köksväxter. Numera bevattnas i allt större utsträckning även slåtlervallar, stråsäd, oljeväxter, sockerbetor samt bär- och fruktodlingar. Bevattning sker även för annat än jordbmksändamål, t. ex. i handelsträdgårdar och timmerupplag.

Den ökade bevattningen har emellertid inle ägt rum utan problem. På flera häll har bevattningen konkurterat med andra intressen om vattentillgångarna och även konkurrens mellan bevattnare inbördes har förekommit. Uttagen för bevattning har ofta skett utan tillstånd enligt VL och har orsakat skador på t. ex. fisket.

Vattenlagsulredningen konstaterar att jordbruksbevattningen med stor sannolikhet kan väntas medföra ökad konkurrens med andra intressen om befintliga vattentillgångar och driva fram nya vattenregleringar. Utredningen föreslår flera beslämmelser som är ägnade att bidra lill lösningen av bevattningsproblemen. Sålunda föreslås, förutom strängare regler om skyldighet atl söka tillstånd som skall gälla alla typer av vatlenföretag, en skyldighet att till länsstyrelsen anmäla alla yt- och grundvattenläkter, som

inte sker för hushållsförbrukning. Vidare föreslås möjligheter all tidsbegränsa tillstånd till yt- och gmndvaltentäkler liksom att under löpande lillståndstid omfördela vattnet mellan olika täktinnehavare. Slutligen föreslås en möjlighet till samfällighetsbildning när en vattenreglering eller vattenöverledning är till nytta för flera bevattnare. Däremot ger inte förslaget några möjligheter fill samverkan mellan bevattnare i andra fall, t. ex. för fördelning av vatten eller användande av gemensamma anordningar, ulan då avses annan lagstiftning, t. ex. anläggningslagen, bli tillämplig.

Vid remissbehandlingen har åtskilliga remissinstanser efterlyst bestämmelser som i förhållande fill utredningsförslaget ger vidgade möjligheter till samverkan mellan flera bevattnare. De förordar i allmänhet att man tillskapar en för bevattningssamverkan särskilt anpassad associationsform. Särskilt instanser som företräder jordbruksintresset hävdar också att den föreslagna prövningsskyldigheten är för sträng och att i varje fall anmälningsskyldigheten för yt- och grund vattentäkter inte bör införas.

Det finns enligt min mening all anledning atl anta att bevattningen kommer att spela en stor roll i vårt framlida jordbruk. Det är av stor betydelse såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt för lantbruket alt jordbruksproduktionen kan förbättras genom bevattning. Man kan inte heller bortse från frågans sociala aspekter. Att skapa en acceptabel och jämn lönsamhet för lantbruket, så att landsbygdens befolkning inte kommer i efterhand i jämförelse med andra yrkeskategorier i landet, framstår som elt självklart önskemål.

Utvecklingen på bevaltningsområdet kan förväntas gå mot allt större och rationellare enheter. Del har visat sig att det, för anskaffande av vatten till bygder med behov av och förutsättningar för bevattning, kan vara lämpligt att flera jordbrukare går samman för att investera i permanenta anläggningar, såsom vattenmagasin, ledningssystem och pumpanordningar. Såväl när gemensamma anordningar är lämpliga som när behov av sådana anordningar inle föreligger kan det också vara erforderligt alt vid vattenbrist fördela vattnet mellan bevattnare inbördes. En fastare samverkan mellan bevattnare kan också vara lämplig när det gäller att tillvarata gemensamma intressen gentemot myndigheter eller andra intressenter i ett vattenområde.

Gällande VL tillhandahåller inte något särskilt institut för bevattningssamverkan. Detta har dock inte hindrat all samverkan har bedrivits i olika former. Av remissyttrandena framgår alt i bl. a. Skaraborgs län handelsbolagsformen är vanligt förekommande, medan man i Kristianstads län har tillskapat gemensamhelsanläggningar enligt anläggningslagen. I Östergötlands län lär man ha löst samverkansfrågan genom servitutsbildningar. I Uppsala län har brislen på vatten i flera fall medfört att man bildat särskilda bevattningsföreningar i samband med valtendomstolsbehandlingen av frågan om tillstånd till ytvattentäkt för bevattning. Medlemskap i en sådan förening har utgjort ett villkor för vattendomstolens tillstånd lill vattenuttag.

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 161

Av remissyttrandena framgår att det finns starka önskemål om en lämp- Lagrådsremiss

ligare samverkansform vid bevattning än dem som tillhandahålls enligt allmän motivering gällande lagstiftning. Jag kan också för egen del hålla med om atl de olika associationsformer som har tillämpats i bevattningssammanhang ger en ganska splittrad bild. Visserligen torde de samverkansförelag som nu förekommer i de flesta fall ha funnits till under en alltför kort tid för att någon egentlig utvärdering av de olika associationsformernas användbarhet skall kunna ske. Man kan dock förmoda att problem av olika slag kan uppstå och särskilt då beträffande mera lösliga samverkansformer, som inle åtnjuter sakrällsligt skydd. Proceduren för atl åstadkomma en lämplig samverkansform synes i en del fall också ha varit ganska omständlig. Jag anser det därför vara av väsentligt intresse att man noga prövar på vilket sätt de framställda önskemålen om en ny samverkansform bäst kan tillgodoses.

Vad först gäller frågan om en lämplig samverkansform när behov föreligger av gemensamma bevattningsanläggningar vill jag erinra om att gällande lagstiftning ger vissa möjligheter till samfällighetsbildning även för bevattningsändamål. En sådan samfällighel kan tillskapas med stöd av anläggningslagen. Några remissinstanser förordar också att samverkansfrågor rörande bevatlningsföretagen löses med tillämpning av denna lag.

Vid en förrättning enligt anläggningslagen kan man utreda frågor om vilka tekniska anordningar som behövs och om deltagarkretsens omfattning, och ingenting lorde i och för sig hindra att man också lämnar föreskrifter om den inbördes fördelningen av vattnet mellan de deltagande fasfigheterna. Problemet är emellertid att ett anläggningsbeslul enligt anläggningslagen inte ersätter de vattenrättsliga tillstånd som på grund av uttagens storiek och verkningar i de flesta fall erfordras. En sådan tvådelad prövning medför lätt besvärande samordningsproblem.

Viktigast i sammanhanget är emellertid behovet av fördelning av vattnet mellan bevatlningsintressenterna. Fördelningsfrågorna kräver bedömningar av ett annat slag än som normalt faller inom anläggningslagens ram.

Samverkans- och fördelningsfrågorna kan enligt min mening alltså inte lösas på ett tillfredsställande sätt inom ramen för anläggningslagen och inte heller enligt annan gällande lagstiftning. En annan lösning bör därför sökas.

Konkurrensen om vattentillgångarna, som med all sannolikhet kommer att öka i framtiden, medför behov av en rationell hushållning med och fördelning av vattnet. Hittillsvarande konkurrens- och fördelningsproblem torde ofta ha berott på bristande planering och på att samhället har saknat erforderliga styrmedel. Planeringsfrågorna har emellertid fått en allt större aktualitet och planerings- och styrinstrumenten lorde komma att förbättras. De av vattenplaneringsutredningen (se SOU 1980: 39) föreslagna instituten för vallenplanering - kommunala vattenöversikler, valtenhushåll-ningsplaner samt inom mindre, avgränsade områden ett särskild förrält-11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 162

ningsförfarande för vatlenfördelning - avses kunna bidra till en lösning av Lagrådsremiss

fördelningsproblemen. Vattenplaneringsulredningens betänkande remiss- allmän motivering behandlas f. n. och det är alltså för fidigt att ta slutlig ställning lill frågan om den närmare samordningen av vattenplaneringen med den nya vattenlagen. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna att utredningen förordar att del skapas möjligheter alt inom den nya vattenlagens ram lösa fördelnings- och samverkansfrågorna just beträffande jordbruksbevattning genom samfällighetsbildning mellan de deltagande fastigheterna.

Samma förslag om samfällighetsbildning enligt den nya vattenlagen har, som framgår av vad jag tidigare har redovisat, framförts av flera remissinstanser som har yttrat sig över vatlenlagsutredningens betänkande. Jag har nyss konstaterat att de associationsformer som tillhandahålls genom anläggningslagen eller annan gällande lagsfiftning inte kan anses på etl tillfredsställande sätt lösa samverkans- och fördelningsfrågorna vid bevattning. Jag biträder därför förslaget alt man bör söka en lösning av frågorna inom den nya vattenlagens ram.

Av min nu lämnade redogörelse framgår att den associafionsform som främst har förts fram som lämplig för samverkan mellan bevattnare är en vattenrättslig samfällighetsbildning. Jag har tidigare (se avsnitt 2.11) förordat alt lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på organisationen och förvaltningen av etl markavvattningsföretag med flera deltagare. Eftersom den lagen tillhandahåller ett regelsystem för förvaltningen av samfälligheter, synes en sådan lösning enligl min mening vara naturlig också för bevattningsföretagens del. Bevatlningsföretagens speciella natur nödvändiggör emellertid att man undersöker om det är möjligt att anpassa den nu ifrågasatta vattenrättsliga samfällighetsbildningen fill det regelsystemet. Härvid vill jag först ta upp den terminologiska frågan om vad som avses med en samfällighel.

Åtskilliga av de åtgärder i vatten som gällande VL reglerar kännetecknas av all de för sitt ändamål nödvändiggör eller i varje fall främjas av en organiserad samverkan mellan flera intressenter som kan dra nytta av åtgärden. I VL finns också bestämmelser om sådan samverkan i vissa fall. Lagen fömtsätter i första hand en frivillig samverkan, men i vissa fall har samverkan ansetts böra komma till stånd även beträffande ovilliga intressenter. Detta gäller företrädesvis två typer av åtgärder, nämligen vattenreglering för bättre kraftulnyttjande enligt 3 kap. VL samt dikning, vattenavledning och invallning för bättre torrläggning av mark enligt 7 kap. VL. Deltagarna ingår i en valtenrättslig samfällighel, vars huvudsakliga beskaffenhet, främst åtgärdernas omfattning, villkoren för deltagande och deltagarnas inbördes ekonomiska skyldigheter, beslämls genom förrättningsbeslut eller dom.

Med en samfällighel enligt VL avses ett bestämt område på marken som innefattar alla strömfall för vilka en vattenreglering medför båtnad och den mark som vinner stadigvarande toirläggning genom regleringen (3 kap. 3 §

Prop. 1981/82:130 163

första stycket VL) resp. all mark för vilken en markavvattningsålgärd Lagrådsremiss

medför båtnad (7 kap. 21 § VL). När det gäller den associafion, närmast av allmän tnotivering föreningsnatur, som bildas enligt VL för att genomföra regleringen eller markavvattningen används i lagen i stället uttrycket "företagel". Dellagare i företaget är ägarna av de fastigheter till vilka de i samfälligheten ingående strömfallen och marken hör. I ett regleringsförelag kan också en kommun ingå som deltagare utan atl vara ägare av något strömfall eller någon mark inom samfälligheten (se 3 kap. 8 §). Kommunen anses däremot inte vara delägare i regleringssamfälligheten.

Med samfällighel avses också i 1 kap. 3 § faslighetsbildningslagen mark som hör till flera fastigheter gemensamt.

Begreppet samfällighel används emellerfid i lagstiftningen också som beteckningen på en association, en sammanslutning av främst fastigheter för bedrivande av en gemensam verksamhet av något slag. Sålunda skall enligt 50 § lagen (1939: 608) om enskilda vägar de fastigheter som gemensamt har atl bygga och underhålla en väg som avses i lagens 2 kap. utgöra en vägsamfällighet för handhavande av den gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. På molsvarande sätt utgör de fasfigheler som deltar i en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen en särskild samfällighel för anläggningens utförande och drift (se 14 § andra stycket anläggningslagen). Även en byggnad eller annan anläggning på ofri grund kan delta i en gemensamhetsanläggning enligl anläggningslagen (se 2 §). Ägaren till byggnaden är då också delägare i samfälligheten.

Frågan om de två olika innebörderna av begreppet samfällighel uppmärksammades bl. a. i samband med förarbetena lill lagen om förvaltning av samfälligheter (se prop. 1973; 160 s. 307 och 363). I den lagen har intagits regler som gäller för förvaltningen av samfälligheter enligt både fasfighetsbildningslagen och anläggningslagen. Del ansågs enligl förarbetena vara något oegentligt att tala om förvaltning av en samfällighel enligt anläggningslagen, eftersom samfällighel i del sammanhanget användes i en associationsrättslig betydelse. Eftersom en bättre benämning ansågs vara svår att finna och någon risk för missförstånd knappast lorde uppkomma fick lagen sin angivna benämning.

Vad som skulle komma i fråga för bevatlningsföretagens del är en samfällighel i betydelsen av association, på vilken i likhet med vad som är fallet med en samfällighel enligl lagen om enskilda vägar och anläggningslagen de associalionsrältsliga reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter kan göras tillämpliga. Vid tillkomsten av den lagen anförde föredragande statsrådet att benämningen på lagen inte hindrade att nya kategorier gemensamhetsbildningar fördes in under lagens tillämpning i framliden (prop. 1973:160 s. 363). Från terminologisk synpunkt föreligger enligl min mening inle något hinder mot att bevattningssamverkan sker inom en sådan samfällighel.

Frågan om en samfällighel skall utgöra den lämpligaste associationsfor-

Prop. 1981/82:130 164

men för bevattningssamverkan kräver emellertid ytterligare överväganden Lagrådsremiss

som hänger samman med deltagarkrelsen. Utmärkande för de samfällig- allmän motivering heter, varpå lagen om förvaltning av samfälligheter är tillämplig, är gemenskapens sakrättsliga karaktär. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och kan inte överlåtas särskilt. Del är inte möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undanta delaktigheten i samfälligheten. I en samfällighel enligt anläggningslagen kan även byggnader och andra anläggningar på ofri grund delta. Delaktigheten är i detta fall knuten till byggnaden eller anläggningen och del är dennas ägare som har att svara för de förpliktelser som delaktigheten innebär.

Delaktigheten i en samfällighel för bevattning kräver också en sakrättslig anknytning. Några problem uppkommer inte, när ägare av fastigheter bevattnar fastighetens ägor. I sådana fall kan delaktigheten åvila fastigheterna. Som jag har förordat i avsnitt 2.3 skall kretsen av bevattnare emellertid inte vara inskränkt till ägare av fastigheter. Även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare skall ha rätt atl ta ut vallen för bevattning. Något krav på vattenrätt skall inte heller ställas upp. Frågan är då om det går alt för dessa kategorier bevattnare ställa upp sådana kriterier alt gemenskapen mellan dem får den sakrättsliga karaktär som är utmärkande för en samfällighel.

Man skulle, i likhet med vad som skett enligt anläggningslagen, kunna tänka sig att knyta delaktigheten i en bevattningssamfällighet till en byggnad eller annan anläggning på ofri grund, som tillhör en bevattnande arrendator eller annan nyttjanderättshavare. Vattenlagsutrednigen har också för sin del föreslagit att en bevattningsanläggning som tillhör en arrendator skall kunna anslutas till en vattenregleringssamfällighet för åstadkommande av förbättrad vattentäkt för jordbruksbevattning.

Den av utredningen förordade sakrättsliga anknytningen kan givetvis vara lämplig i sådana fall då den arrendatorn tillhöriga bevattningsanläggningen har en permanent karaktär med fasta rörledningar i marken och särskilt anlagda pumphus. Det finns emellertid andra typer av bevattningsanläggningar, som inte består av några fasta anläggningar utan av röriiga maskiner och ledningar. Att i sådana fall knyta delaktigheten i samfälligheten lill den lösa bevattningsanläggningen kan enligt min mening inle accepteras.

Den erforderliga sakrättsliga anknytningen kan i stället erhållas på ett annat sätt. En samfällighel förutsätter för sin uppkomst ett myndighetsbeslut. Som jag skall utveckla i det följande, blir frågan om bevattningssamverkan aktuell i samband med den vattenrättsliga tillståndsprövningen av bevatlningsföretagen. Ett vattenrättsligt tillstånd till bevattning är inte personligt, utan det avser tillstånd för någon i egenskap av fastighetsägare, arrendator eller annan nyttjanderättshavare atl bevattna vissa markområden på en fastighet. Även nya ägare av fastigheten har rätt att utnyttja tillstånden, liksom arrendatorer och andra nyttjanderättshavare, så länge

Prop. 1981/82:130 165

nyttjanderältsförhållandet beslår. I stället för att knyta delaktigheten i en Lagrådsremiss

samfällighel för bevattning till en fastighet eller en byggnad eller annan allmän motivering anläggning på ofri grund skulle man således kunna knyta den lill innehavaren av själva tillståndet till bevattning.

Jag är medveten om alt man från mera principiella utgångspunkter kan rikta erinringar mot den nu antydda utvidgningen av samfällighelsbegrep-pet. Det kan därför övervägas all i stället tillskapa en annan associationsform för bevaltningssamverkan, t. ex. genom en föreningsbildning. Enligl den nya vallenlagen skall det emellerfid kunna bildas samfälligheter för såväl markavvattning som vattenreglering och vattenöverledning. Från lagleknisk synpunkt är det en fördel om den nya lagens regler om samfälligheter, t. ex. omprövningsreglerna, kan göras direkt tillämpliga även på bevatlningsföretagen. En stor lagteknisk vinning är också alt regelsystemet i lagen om förvaltning av samfälligheter då blir direkt tillämpligt. En annan ordning för bevattningsföretagens del komplicerar regelsystemet. Som jag har redovisat tidigare fömtsättes också redan vid tillkomsten av lagen om förvaltning av samfälligheter alt nya gemensamhetsbildningar i framtiden kunde föras in under lagens tillämpning.

På grund av det anförda förordar jag alt frågan om bevattningssamverkan löses genom atl det enligt den nya vattenlagen kan bildas särskilda bevattningssamfälligheter.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag tidigare (avsnitt 2.5.1) har avvisat vattenlagsutredningens förslag alt införa en möjlighet att mot sökandens vilja meddela tidsbegränsade tillstånd till vattentäkter bl. a. just med hänvisning lill atl de problem söm man avsåg atl lösa därigenom i stället borde lösas inom ramen för en vattenrätlslig samfällighetsbildning. Fördelen med en vattenrältslig samfällighetsbildning är bl. a. atl man skall kunna undvika framtida låsningar beträffande vattentilldelningen mellan flera bevattnare och att man vid behov utan krav på myndighetsmedverkan och utan uppkommande ersättningsanspråk skall kunna omfördela bevatl-ningsvatlen mellan intressenterna.

I den nya vattenlagen bör alltså tas in bestämmelser om formerna och fömtsättningarna för bildande av bevattningssamfälligheter.

Vad först gäller formerna för bildandet gör sig olika synpunkter gällande. Praktiska skäl synes å ena sidan tala för att förrättningsförfarandel tillämpas. Förrättning används för fastighetsbildning samt tillskapande av gemensamhelsanläggningar enligt anläggningslagen och markavvattningssamfälligheter enligt den nya vattenlagen. Bevattningsföretagen har vissa beröringspunkter med markavvattningsförelagen.

Å den andra sidan är det vattendomstolen som normalt har att pröva frågor om tillstånd fill vattentäkter och som kan konstatera om det på grund av flera konkurrerande ansökningar om vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång föreligger ett behov av bildande av en bevattningssamfällighet. En lämplig samordning mellan lillslånds- och samverkansfrå-

gor kan enligt min mening uppnås endast om vattendomstolen får pröva båda frågorna.

Jag förordar på grund av del anförda atl samdiga frågor som rör bevatt-ningssamfällighelerna, dvs. frågor om tillstånd, ersättning och fördelning av vatten samt samverkans- och kostnadsfördelningsfrågor, prövas av vattendomstol.

I fråga om utformningen av de materiella reglerna om samfällighetsbildning för bevattningsändamål ligger det nära till hands atl dessa utformas med anläggningslagen som förebild. En fullständig anpassning är dock på grund av bevattningsföretagens speciella natur inte möjlig.

I princip bör de allmänna bestämmelserna i den nya vattenlagen gälla beträffande bevatlningsföretag som skall ingå i den vattenrättsliga samfälligheten. När det t.ex. gäller bevatlningsföretagens förhållande lill motstående allmänna och enskilda intressen, kommer alltså de allmänna lillåtlighetsreglerna m.m. att bli tillämpliga. Endast sådana bestämmelser som hänger samman med samfällighetsbildningen och förhållandet mellan deltagarna behöver tas in i lagen.

I likhet med vad som har anförts i förarbetena till anläggningslagen i fråga om samfällighetsbildning enligt den lagen anser jag att man i första hand bör försöka åstadkomma bevattningssamfälligheter på frivillighelens väg. Den nya vattenlagen bör innehålla bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för samfällighetsbildningen. Vidare bör däri anges gmnderna för kostnadsfördelningen och förutsättningarna för deltagande i samfälligheten. För all man skall få garantier för att en bevattningssamfällighet och däri ingående anläggningar kommer att beslå för framliden och ge varje deltagare sakrättslig trygghet, bör rätten och skyldigheten att delta i samfälligheten som jag tidigare har förordat knytas till den som har tillstånd att bevattna särskilt angivna markområden på en fastighet.

Huvudprincipen bör som jag nyss har framhållit vara frivillig samverkan. Man måste dock räkna med att en önskvärd samverkan inle alllid kan uppnås på frivillighetens väg. Jag anser därför att man inle kan undvara bestämmelser om tvångsdelaktighet. Sådana bestämmelser torde också indirekt underlätta bildandet av frivilliga bevattningssamfälligheter med en fillräckligt omfattande deltagarkrets. Tvångsreglerna bör dock inle gå längre än som oundgängligen fordras för atl de skall tillgodose behovet av en fast associafionsform för fördelning av vatten eller de enskilda bevatt-narnas behov av gemensamma bevattningsanläggningar.

När det gäller kretsen av deltagare i en bevattningssamfällighet talar enligt min mening starka skäl för att man inte gör någon begränsning med hänsyn lill ändamålet med bevattningen. Som jag skall närmare utveckla senare kan reglerna om samfällighetsbildning m. m. utformas på ett så neutralt sätt att några hinder häremot inle möter. Till en sådan samfällighel bör alltså kunna anslutas intressenter av olika slag, såsom jordbrukare samt ägare av handelsträdgårdar och timmerupplag. Däremot måsle man på annat sätt begränsa deltagarkrelsen.

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 167

Jag har tidigare konstaterat att bevatlningsföretagen har vissa berörings- Lagrådsremiss

punkter med markavvaltningsföretagen. Jag tänker då särskilt på förhål- allmän motivering landena inom jordbmket. En jordbruksfastighet, vars grödor bevattnas, torde vanligen ha behov av en väl fungerande markavvattning. Såväl bevattningen som markavvattningen medför en värdehöjning på fastigheten, dvs. nytta för denna.

I fråga om ett markavvattningsföretag torde man alltid kunna konslalera om företaget objektivt sett medför en varaktig nytta för en enskild fastighet. Detta gäller oavsett de särskilda förhållandena på de enskilda fastigheterna och resp. fastighetsägares intresse av markavvattning. Som jag tidigare har föreslagil (avsnitt 2.11) bör denna nytta då också ligga till grund för rätten och skyldigheten all delta i markavvatlningsföretaget. Ekonomiska och tekniska lämplighetssynpunkter samt deltagarnas inställning får avgöra hur stor kretsen av de deltagande fastigheterna bör vara.

En bevattning medför inte samma varaktiga nytta för en fastighet, utan denna begränsas till värdet av den ökade avkastningen på t. ex. varje skörd som uppnås genom bevattningen. Intresset för bevattning varierar med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder på den enskilda fastigheten. Av stor betydelse är vilken gröda som odlas på fastigheten. Sålunda har enligl gjorda undersökningar, som avser södra och mellersta Sverige, vallväxter och potatis behov av vatlentillskott prakfiskt tagel varje år, medan spannmål och oljeväxter har behov av ett sådant tillskott under sex år av tio. Värdet av potatis, vall- och köksväxter höjs mera genom bevattning än värdet av oljeväxter och spannmål. Odlingsinriktningen kan förändras under åren. Detta medför alt intresset för bevattning är olika hos de skilda fastighetsägarna.

Med hänsyn fill dessa förhållanden anser jag det vara uteslutet atl tvinga den som inte har något intresse av bevattning all ingå i en bevattningssamfällighet. Kretsen av dem som bör kunna anslutas till en bevattningssamfällighet bör därför begränsas till sådana som är på ett mera påtagligt sätt intresserade av bevattning. Enligt min mening bör anslutning i första hand ske av dem som ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. Vid prövningen av frågan om tillstånd till dessa vattentäkter, innefattande prövning av takternas tillåtlighet med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen m. m., kan man då pröva alla frågor som hänger samman med samfällighetsbildningen och det inbördes förhållandet mellan deltagarna.

Frågan om deltagarkretsens omfattning hänger emellertid samman med frågan hur tillslåndspliklen skall bestämmas enligt den nya lagen. Hittills har många vattentäkter för bevattning utförts utan att något vattenrättsligt tillstånd har erhållits. Anledningen härtill torde vara att gällande VL:s regler om prövning av såväl yl- som gmndvaltentäkler lämnar ett stort utrymme för den enskilde att själv avgöra huruvida prövning av takten skall ske. Det är svårt för den enskilde alt avgöra vilka verkningar just

hans vattenuttag kan ha på motstående intressen. Ofta kan t. ex. elt mindre uttag för bevattning, bedömt för sig, kanske inte anses vara så allvarligt, medan däremot flera sådana uttag ur samma vattentillgång kan få mycket negafiva verkningar.

Enligt min mening är det påkallat att skärpa skyldigheten att inhämta tillstånd så att mindre utrymme lämnas åt den enskilde atl bedöma företagets negativa verkningar på motstående intressen. Var och en som vill bevattna inom ett område där vattentillgången är knapp bör vara skyldig att söka tillstånd till vattentäkten. Härigenom kan man få med alla aktiva bevattnare som tar vatten i någon omfattning i bevattningssamfällighelen.

Vad jag nu har sagt i fråga om kretsen av deltagare i en bevattningssamfällighet gäller både sådana samfällighetsbildningar som motiveras av enbart fördelningsbehovet och sådana som dessutom avser tillskapande av gemensamma anläggningar för bevattning. Fördelningsbehovet kan emellertid mofivera atl ytterligare kategorier av aktiva bevattnare ingår i samfälligheten. Jag tänker då på sådana bevattnare för vilka tillstånd att bevattna redan föreligger eller som önskar bevattna sedan samfälligheten en gång har bildats.

Ett lagakraftvunnet tillstånd till vattentäkt för bevattning gäller i princip för all framtid. Om man inför en skyldighet för innehavaren av etl redan meddelat tillstånd att ingå i en bevattningssamfällighet för fördelning av vatten, kan detta medföra behov av omprövning av hans tillstånd på det sättet alt hans tillstånd inskränks eller att hans vattenuttag får ske vid andra tidpunkter än tidigare medgivna. Hänsynen till tillståndshavaren medför enligt min mening att skyldigheten för honom att delta i samfälligheten inte bör vara så omfattande som i normalfallet, utan fördelningsbehovet skall vara särskilt stort. Det bör alltså krävas särskilda skäl för hans deltagande.

I klarhetens intresse vill jag tillägga att vid den omfördelning av vattentilldelningen mellan de deltagande bevattnarna som skall kunna ske inom ramen för den allmänna förvahningen av en bevattningssamfällighet någon ersättningsrätt inte bör uppkomma för den som därvid får avslå vatten. Som jag tidigare har framhållit är en av fördelarna med en bevattningssamfällighet just atl man skall undvika framlida låsningar beträffande vallen-tilldelningen och vid behov omfördela vattnet mellan deltagarna utan myndighetsmedverkan men inom ramen för givna tillstånd utan att några ersättningskrav skall behöva uppkomma. En sådan omreglering innebär inte någon inskränkning av rätten att ta ut vatten utan endast en ny fördelning av de tider då uttag får ske för de olika deltagarna.

Jag vill också peka på atl det i vattendomstolspraxis redan nu finns exempel på föreskrifter i täkttillslånd som innebär att tillståndshavaren kan bli skyldig att utan ersättning i. framfiden avstå vatten till nya bevattnare.

Det bör betonas att skyldigheten för den som redan har ett tillstånd fill

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 169

vattentäkt främst avser deltagande i en samfällighel för fördelning av Lagrådsremiss

vallen. Om han redan har utverkat etl täkttillslånd, får man anta att han allmän motivering

har anskaffat bevattningsanläggningar som passar för hans individuella

behov. Han bör därför inte utan mycket starka skäl kunna tvångsvis

anslutas till en gemensam anläggning för bevattning. Ingenfing hindrar

naturiigtvis att man kan träff'a en frivillig överenskommelse om en sådan

anslutning.

Del bör också finnas möjligheter att ansluta en ny tillståndshavare till en bevattningssamfällighet för fördelning av vatten, sedan samfälligheten en gång har bildats.

När det gäller frågan om vilka förutsättningar som bör gälla för en anslutning till en samfällighel som endast mofiveras av fördelningsbehovet bör beaktas att en sådan samfällighel inte kommer att dra några andra kostnader än administrationskostnader. Därför behöver ytteriigare kvalifikationskrav för deltagande i en sådan samfällighel än fördelningsbehovet inte ställas upp. De bevattnare som söker eller, i vissa fall, redan har erhållit tillstånd till vattentäkt för bevattning bör kunna tvingas att ingå i samfälligheten, om de utnyttjar samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem.

När de däremot gäller anslutning av en bevattnare till en gemensamhetsanläggning för bevattning talar hänsynen fill övriga deltagare för att strängare krav ställs upp. För det första bör inrättandet av en gemensam bevattningsanläggning för dem som ansöker om tillstånd lill vattentäkt för bevattning vara lämpligt från främst tekniska och ekonomiska synpunkter. Hänsyn lill motstående allmänna och enskilda intressen bör också innefattas i detta lämplighetskrav. Så kan t. ex. intrånget för motstående sakägare minskas genom inrättande av en gemensam bevattningsledning. Som ytterligare skydd för den enskilde deltagaren bör, efter mönster av 5 § anläggningslagen, föreskrivas att tvångsanslutning till en sådan anläggning inte bör ske beträffande annan deltagare i samfälligheten än en sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Väsentlighetskravel innebär att tvångsanslutning till en gemensam bevattningsanläggning torde komma alt äga mm mera i undantagsfall, då gemensamma pumpanordningar och ledningssystem är lämpligare än individuella anordningar.

Dessutom anser jag det vara lämpligt med en motsvarighet till det s. k. opinionsvillkoret i 7 § anläggningslagen. En gemensamhetsanläggning för bevattning bör sålunda inte få inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. I likhet med vad som gäller enligt anläggningslagen bör undantag från opinionsvillkoret kunna ske i sädana fall då behovel av den gemensamma anläggningen är synnerligen angeläget med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen.

Vad jag nu har sagt avser gemensamma bevattningsanläggningar, såsom pumpstationer, ledningar m.m., som är lill nytta för deltagarna. En gemen-

sam anläggning kan emellertid också behövas av hänsyn till motstående intressen utan att den är till nytta för deltagarna. Om t. ex. en minimivat-tenföring skall kunna hållas i ett vattendrag, fordras del vanligen att någon mätanordning uppförs i vattendraget (t. ex. ett s. k. Thomson-överfall). En sådan anordning bör naturligtvis vara gemensam för samtliga dellagare och bör underhållas av dem. Man kan också länka sig vissa skadeförebyggande anordningar som deltagarna gemensamt bör svara för. För sådana anordningar, som alltså utgör villkor för de tillstånd som meddelas, kan naturligtvis varken väsentlighetsrekvisitet eller opinionsvillkoret gälla.

För att man skall få garantier för att en bevattningssamfällighet och däri ingående anläggningar kommer att bestå för framliden och för alt ge varje delägare en sakrältslig trygghet, bör, som jag har framhållit fidigare, rätten och skyldigheten atl delta i samfälligheten knytas till den som har tillstånd till vattentäkt för bevattning av visst eller vissa markområden på en fastighet.

När det gäller anslutning till en samfällighel för fördelning av vatten bör man inte ställa upp något annat krav för anslutning än att det är lämpligt med hänsyn lill fördelningsbehovel. Frågan är om hänsynen lill övriga delägare i samfälligheten och till panträttshavarna kräver starkare villkor, när det gäller arrendatorers och andra nyttjanderättshavares deltagande i en gemensamhetsanläggning för bevattning.

Anläggningslagen ställer upp vissa villkor beträffande anslutning lill en gemensamhetsanläggning av en byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Det krävs dels att anslutningen är lämplig och dels att ökad kostnad eller olägenhet av betydelse inte får uppstå för någon annan deltagare i anläggningen. Detta hänger samman med bestämmelserna i lagen om förvaltning av samfälligheter om finansiering av en gemensamhetsanläggning. Om s. k. föreningsförvallning enligt den lagen är anordnad, kan finansiering ske genom att styrelsen uttaxerar bidrag i pengar hos medlemmarna. Föreningens härigenom uppkomna fordran medför förmånsrätt i medlemmens fastighet framför inteckning, fömtsatt dock att bidraget inle har varit obetalt längre än ett år från förfallodagen (se lagen, 1973:1152, om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter). När en medlem inte förmår erlägga bidrag, måsle ytteriigare utdebitering ske. Övriga deltagare drabbas således i praktiken av ett subsidiärt ansvar.

Det subsidiära ansvaret kan komma att aktualiseras oftare då bidraget för någon eller några medlemmars del inte kan utlas ur någon fastighet. Med hänsyn lill de delägare som i vanlig ordning är anslutna med en fastighet och till panträltshavare i en sådan fastighet har regeln i anläggningslagen tillkommit. Den har gjorts indisposiliv med hänsyn lill panträttshavarna (se prop. 1973; 160 s. 171).

Nu berörda regel har betingats bl. a. av elt önskemål all man för en anläggning enligt anläggningslagen skall kunna ta upp lån utan atl behöva ställa särskild säkerhet. Denna synpunkt har av vattenlagsutredningen

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 171

ansetts vara mindre väsentlig när det är fråga om en regleringssamfällighet Lagrådsremiss

för bevatlningsändamål. Jag har samma uppfattning beträffande bevalt- allmän motivering ningssamfälligheter ulan samband med någon vatlenreglering. Om det inte föreligger en avsevärd disproportion mellan antalet deltagare som är nyttjanderättshavare resp. fastighetsägare samt företagets kostnader dessutom kan beräknas hålla sig inom rimliga gränser, torde risken för del subsidiära ansvarets utkrävande och i samband därmed möjliga skador för panträltshavare i praktiken inte vara större än att företaget som regel bör kunna tillålas. För delägare med egna fastigheter bör fördelen av all så långt som möjligt få kostnaderna för företaget fördelade på flera händer väga tyngre än risken för subsidiärt ansvar. Som påpekats i anläggningslagens förarbeten finns det också möjligheter att genom särskild borgen motverka eventuella ölägenheter av en anslutning av förevarande slag. Slutligen bör framhållas att, om nyttjanderältsförhållandet skulle upphöra, nytljande-rättshavaren får anses ha kvar vissa förpliktelser så länge inte någon omprövning ägt rum (jfr prop. 1973:160 s. 541). Sådana förhållanden bör i och för sig kunna föranleda ändring i beslutet om inrättande av bevattningssamfällighelen. Nyttjanderätlshavaren bör emellertid svara för de förpliktelser som det åsatta andelslalet medför till dess omprövning kommit fill stånd.

På grund av det anförda föreslår jag att även en tillståndshavare som är nyttjanderättshavare skall kunna deha i en gemensamhetsanläggning som ingår i en bevattningssamfällighet. Jag anser det inte vara erforderligt med någon uttrycklig motsvarighet lill 6§ andra stycket anläggningslagen om skydd för övriga deltagare i anläggningen. Hänsyn till dessa samt till panträttshavarna bör kunna tas inom ramen för elt allmänt lämplighetskrav för anslutning.

I likhet med vad som gäller enligt 12 § andra stycket anläggningslagen bör dock inlösen av mark för en gemensamhetsanläggning endast ske för de fastigheter vars ägare i egenskap av tillståndshavare deltar i anläggningen.

I enlighet med vad jag har anfört tidigare (se avsnitt 2.3) bör inte den omständigheten atl deltagarna saknar vattenrätt hindra att tillstånd lill vattenuttag meddelas och en bevattningssamfällighet bildas, om förutsättningarna i övrigt för bildande av en sådan föreligger. I fråga om rätlen lill utrymme för bevattningsanordningar m. m. blir de vanliga tvångsrättsreglerna tillämpliga.

Tillstånd lill vattentäkt för bevattning får lämnas för varje deltagare i samfälligheten, i förekommande fall med tillämpning av den i avsnitt 2.4 förordade bestämmelsen om jämkning m. m. mellan flera sökande som ingår i en vattenrättslig samfällighel. De särskilda tvångsrätter som. kan behövas för ledningsdragning m. m. får knytas till varje särskilt tillstånd. Tillskapas en gemensam anläggning för vissa av deltagarna, knyts särskilda tvångsrätler för denna lill dem som deltar i denna. Vad avser förhållan-

det till skadelidande tredje man får efter omständigheterna förordnas, om skyldigheten att betala ersättning eller utföra skadeförebyggande åtgärder skall åläggas en viss eller vissa tillståndshavare eller om solidariskt ansvar skall åläggas samtliga.

Inom ramen för de meddelade tillstånden samt övriga villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen bör sedan en omfördelning av vattnet vid behov kunna ske genom beslut av deltagarna i samfälliigheten i enlighet med föreskrifterna i lagen om förvaltning av samfälligheter.

Utöver de regler som jag hittills har förordat bör den nya lagen innehålla bestämmelser om grunderna för fördelningen av kostnaderna för en bevattningsanläggning och för samfällighetens förvaltning.

Vad först gäller kostnaden för utförandel av gemensamma bevattningsanläggningar kunde det synas naturligt att man, i likhet med vad som gäller enligt anläggningslagen och som jag förordar även i fråga om markavvattningsföretag, fördelar kostnaden efter vad som är skäligt främst med hänsyn fill den nytta som företaget beräknas medföra för varje deltagare. Som jag har framhållit tidigare kan det emellertid i visa fall vara svårt att använda nyttan som en objektiv fördelningsnorm med hänsyn till atl förhållandena för de enskilda deltagarna kan variera mycket. Olika grödor odlas på olika jordbmksfastigheter. Värdet av dessa är olika och den genom bevattningen åstadkomna värdeökningen kan därför skilja sig avsevärt utan att detta behöver påverka utformningen och dimensioneringen av den gemensamma anläggningen. Till en anläggning kan också vara anslutna tillståndshavare som bedriver verksamheter av skilda slag, såsom jord-bmksdrift, handelsträdgårdsrörelse och timmerupplag. Här blir det ännu svårare att använda nyttan som kostnadsfördelningsgrund. Däremot torde nyttobegreppet kunna användas som norm i sådana fall då bevattningen skall tillgodose samma ändamål för de olika deltagarna.

Det som i första hand påverkar en gemensam bevattningsanläggnings utförande och dimensionering är den vattenmängd som skall utlas genom den. Det är dä enligt min mening rimligt att till grund för fördelningen av kostnaden i första hand lägga den mängd vallen som varje deltagare får la ut enligt tillståndet. I andra hand bör nyttan kunna användas som fördelningsnorm.

Jag förordar alltså att varje deltagare deltar i kostnaden för bevattningsanläggningen efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som han får la ut. Denna kostnadsfördelning bör gälla såväl utförandet som driften av anläggningen. Enligt anläggningslagen kan driftskostnaderna täckas genom avgifter. En sådan möjlighet bör finnas även beträffande en bevattningsanläggning. Härigenom kan man ta hänsyn fill del faktiska utnyttjandet av anläggningen.

Liksom enligl anläggningslagen bör särskilda andelstal kunna bestämmas för en viss del av anläggningen, som är till nytta för endast vissa av de i samfälligheten ingående fastigheterna.

Lagrådsremiss allmän motivering

Som jag har nämnt tidigare bör vattnet kunna omfördelas mellan deltagarna i samfälligheten. En sådan omfördelning bör kunna ske formlöst inom ramen för förvaltningen av samfälligheten i den mån deltagarna är ense. I sådana fall bör man också kunna göra en omfördelning av kostnaderna med hänsyn till varje fastighets faktiska användning av anläggningen. En möjlighet att få en sådan överenskommelse fastställd så att den får verkan av dom bör tas med i den nya lagen. Det bör också kunna träffas överenskommelse om in- eller utträde, ändring av andelslal saml samfällighetens upphörande'. Jag anser det lämpligast alt en sådan överenskommelse fastställs av vattendomstolen.

Vad beträffar deltagare i en bevattningssamfällighet som endast föranleds av fördelningsbehovet blir det endast fråga om bidrag fill kostnaderna för samfällighetens förvaltning. För detta bör särskilda andelslal bestämmas. Den lämpligaste fördelningsnormen bör även i dessa fall vara det vattenuttag som deltagaren får göra enligt tillståndet lill vattentäkt. Möjligheterna att träffa överenskommelser och få sådana fastställda av vattendomstol bör naturligtvis finnas även beträffande sådana samfälligheter.

Genom den nu förordade möjligheten att bilda bevattningssamfälligheter saknas enligt min mening anledning atl genomföra vatlenlagsutredningens förslag om en särskild anmälningsskyldighet för valtentäktsföretagen. De bör endast vara underkastade samma lillståndsplikt som andra vatlenföretag. Som jag har antytt tidigare bör tillslåndspliklen vara strängare än enligl gällande VL.

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 174

I 4 kap. 14 och 15 §§ VL finns bestämmelser om regleringsavgift i Lagrådsremiss

samband med större vattenregleiMngar för kraftändamål. Avgiftsmedlen allmän motivering används för atl kompensera skador som inte ersätts i vattenmålel och för atl tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra vissa slags vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § VL att betala elt engångsbelopp, s. k. domstolsavgifl, som bidrag lill kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

De allmänna fiskeavgifterna och regleringsavgifterna utgår årligen med etl fast belopp under vissa perioder, 20 resp. 10 år. För den följande perioden kan avgifterna ändras på ansökan av tillståndshavaren eller kammarkollegiet.

Regeringen kan enligt 4 kap. 18 § VL föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövningen av större vatlenföretag. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp, s.k. villkorsmedel.

VL:s avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av förelag i vatten utgående avgifter (1953 års avgiflskungörelse). Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor.

I egentliga avgifter inflöt under budgetåret 1970/71 omkring 14 milj. kr. Därav utgjordes cirka 12 milj. av regleringsavgifter, 1,5 milj. av olika fiskeavgifter och 0,5 milj. av domstolsavgifler. Motsvarande belopp var för budgetåret 1978/79 omkring 19 milj. kr., varav omkring 16 milj. avsåg regleringsavgifler, omkring 2,4 milj. fiskeavgifter och omkring 1 milj. domstolsavgifler.

Vallenlagsutredningen behandlade VL:s avgiftssystem i delbetänkandet SOU 1972; 14. Utredningen ansåg det vara självklart att regleringsavgifter och allmänna fiskeavgifter borde behållas som viktiga delar av det vattenrältsliga kompensationssystemet. Enligl utredningen företedde avgiftssystemet en splittrad bild och etl enhetligt system skulle i och för sig vara tilltalande. En sammanslagning av reglerings- och fiskeavgifterna ansågs emellertid medföra komplikationer och utredningen inriktade sig i stället på att försöka närma de båda avgiftslyperna till varandra.

Utredningen föreslog all bestämmelserna om regleringsavgifl skulle ersättas av bestämmelser om bygdeavgift. Förslaget innebar att inle bara som f. n. regleringar för kraftändamål utan även kraftverk skulle avgiftsbeläggas. Avgiften skulle beträffande regleringar beräknas efter magasinsvolymen och beträffande kraftverk efter installerad effekt. Enligl förslaget skulle de nya bestämmelserna i princip bli tillämpliga även på befintliga företag. En konsekvens av förslaget var att även kraftverksbygderna skulle bli bidragsberättigade av avgiftsmedlen.

Utredningen föreslog vidare vissa ändringar i bestämmelserna om fiskeavgift. Sålunda skulle det inle längre vara möjligt att bestämma särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § VL. Detta föranledde ändringar i fråga om de

allmänna fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 §. Bestämmelserna om allmän fiskeavgift föreslogs också närmare anpassade till bestämmelserna om bygdeavgift, bl. a. genom att avgiflsbeslutens giltighetstid förkortades från 20 till 10 år.

Vattendomstolarna har fr. o. m. 1972 inordnats i den allmänna lingsrättsorganisationen. Av bl. a. denna anledning syntes det utredningen omotiverat att behålla domstolsavgiften som f. n. skall fastställas som bidrag till vattendomstolarnas organisafion och verksamhet i anslutning till att medgivande lämnas till vissa typer av vattenföretag. Utredningen föreslog därför atl domstolsavgiflen skulle utmönstras.

Någon ändring föreslogs inte i regeringens befogenhet att i samband med prövning av tillådigheten av större vatlenföretag förordna om skyldighet för sökanden att betala s.k. villkorsmedel för atl fillgodose allmänna intressen.

Utredningens förslag i fråga om bygdeavgift tillstyrktes eller lämnades i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Det framfördes dock viss kritik, främst från länsstyrelsen i Norrbottens län. Med utgångspunkt i utredningens beräkningsexempel vände man sig mot en befarad omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- till kraftverksbygder. Detta ansågs oacceptabelt från regionälpolitisk synpunkt. Dessutom skulle det bli svårt med omräkning av gällande avgifter.

Förslaget att slopa avgifterna enligt 2 kap. 8 § VL möttes med kritik frän flera remissinstanser, medan förslaget i fråga om avgifter enligt 2 kap. 10 § i huvudsak lämnades utan erinran. Förslaget atl slopa domstolsavgiften biträddes.

Föredragande slalsrädel framhöll i prop. 1974:83 (s. 182) atl utredningens förslag till bygdeavgift visseriigen innebar en förenkling men var oacceptabelt framför allt från regionälpolitisk synpunkt. Förslaget skulle medföra en omfördelning från glesbygder i övre Norrland till södra Sverige och t. ex. Norrbottens län skulle komma att förlora en betydande del av utgående avgiftsmedel. Dessutom skulle omräkningen av tidigare utgående avgifter bli komplicerad. Utredningens förslag fill bygdeavgift borde därför inte genomföras. Pä grund härav fann föredragande statsrådet inte heller skäl alt närmare gå in på utredningens förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgifter. En höjning av avgiftsgränserna för regleringsavgifter och för fiskeavgifter enligt 2 kap. 10§ VL vidtogs dock (prop. 1974:83, CU 1974; 28, rskr 1974: 229. SFS 1974:273).

Vattenlagsulredningen fick genom tilläggsdirektiv den 20 september 1974 (se 1975 års kommittéberättelse s. 17) uppdraget att åter utreda frågan om ell nytt vattenrättsligt avgiftssystem. Enligt direktiven borde utredningen överväga atl i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skulle omfatta alla typer av vatlenföretag.

I sitt slutbetänkande tar vallenlagsutredningen åter upp avgiftsfrågan. I enlighet med tilläggsdirektivens önskemål har utredningen försökt finna elt

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 176

enhetligt system som skulle omfatta alla typer av vattenföretag. Någon Lagrådsremiss

annan norm än elt vattenföretags anläggningskostnad är då enligt utred- allmän motivering ningen inte tänkbar. Det visar sig emellertid alt anläggningskostnaden som norm innebär stora svårigheter i många fall. Utredningen anser därför att anläggningskostnaden inte utgör någon lämplig norm för avgifisberäkning-en. Utredningen har därför begränsat sina överväganden till kraflföreta-gen, eftersom del i första hand är dessa som kan påverka bygdens förhållanden i någon mera betydande omfattning.

Utredningen föreslår att de nuvarande regleringsavgiflerna och fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 § VL ersätts av en ny avgift, som föreslås få benämningen bygdeavgift. Bygdeavgifl föreslås utgå för ett kraftverk efter en norm som är en funktion av kraftverkets installerade effekt. Avgiften skall bestämmas så att den inrymmer även avgift för regleringar. Den installerade effekten skall dock enligt förslaget, liksom enligt det tidigare förslaget till bygdeavgift, vara avgiftsgrundande i sin helhet endast intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring, medan överskjutande effekt skall beaktas endast beträffande halva sin storlek. Mindre kraftverk undantas från avgiflsskyldighet. Av avgiften skall 15 procent inbetalas till fiskeristyrelsen att användas för atl främja fisket inom landet, medan återstoden skall inbetalas fill länsstyrelsen att användas för samma ändamål som nuvarande regleringsavgifter.

Enligt utredningen skulle en ren kraflverksavgift komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- lill kraftverksbygder. Den installerade effekten anses emellertid återspegla inle bara kraftverkels storlek utan även sambandet mellan kraftverket och de regleringar som betjänar det. Förekommande regleringar bör enligt utredningen därför på så sätt beaktas atl den myndighet om fastställer avgiften i avgiflsbeslutet skall ange till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket resp. till regleringarna. Detsamma skall gälla även andra förelag, främst överledningar, som betjänar kraftverket.

Utredningen framhåller att det nya avgiftssystemet framför allt har en fördel vid övergång från nuvarande system lill det nya. Eftersom de nuvarande avgifterna är bestämda för varje kraftverk, erhålls den nya kraftverksavgiften per enhet genom atl man dividerar nu utgående avgift, eventuellt omräknad i samband med omprövning av avgiften för någon reglering, med antalet avgiftspliktiga enheter för kraftverket i fråga. Denna beräkning är enligt utredningen så enkel alt den kan göras vid varje omprövningstillfälle för äldre regleringar, lill dess alla äldre avgiftsbeslut blivit omprövade. Någon gemensam tidpunkt för omprövning behöver därför ej fastställas i övergångsbestämmelserna.

I delbelänkandet SOU 1972: 14 föreslog vallenlagsutredningen som tidigare nämnts atl fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 § VL inte längre borde utgå. Detta föranledde flera krifiska uttalanden under remissbehandlingen. Vad som förekommit vid remissbehandlingen har föranlett utredningen att i det

Prop. 1981/82:130 177

nya förslaget behålla fiskeavgifterna som ett alternativ till andra åtgärder. Lagrådsremiss

Nuvarande tveksamhet rörande frågan huruvida avgiften kan användas för allmän motivering åtgärder i bivattendrag bör enligl utredningen undanröjas. Enligl ell uttryckligt stadgande skall avgiften kunna användas för fiskebefrämjande åtgärder inom berört eller angränsande vallensystem. Därigenom markeras också avgiftens lokala användningsområde.

Enligt utredningsförslaget bör i en ny VL inte tas in någon motsvarighet lill den fiskeavgift som enligt 6 kap. 9 § VL kan åläggas de flottande. Har sådan avgift bestämts enligt VL bör den däremot utgå även i fortsättningen. Utredningen anser slutligen att någon motsvarighet lill domstolsavgiften enligt 11 kap. 95 § VL inte bör finnas.

Vid sidan av det föreslagna avgiftssystemet bör enligt utredningen regeringens befogenhet att fillgodose allmänna intressen genom s.k. villkorsmedel finnas kvar.

Utredningens nya förslag i fråga om bygdeavgift har mötts av en ännu starkare kritik än det fidigare förslaget. Endast några få remissinstanser godtar förslaget eller lämnar det utan erinran. Däremot godtar så gott som alla remissinstanser utredningens förslag till lokal fiskeavgift samt till slopande av floltleds- och domstolsavgifterna.

Remisskritiken beträffande bygdeavgiftsförslagel gmndas på flera omständigheter. Flera remissinstanser framhåller att systemet med en effektavgift i princip utgör en enklare beräkningsgrund i förhållande till nuvarande system. Man pekar dock på att effektbegreppet inte är entydigt. Den allvarligaste kritiken går ut på att även det nya förslaget innebär en omfördelning av avgifterna från regleringar fill kraftverk och att utredningens förslag till fördelning av avgifterna mellan regleringar och kraftverk ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Många remissinstanser, däribland fiskeristyrelsen och andra som företräder fiskeriinlresset, anser att den föreslagna gränsen för avgiftsskyldighet är för högt satt och atl även andra företag än kraftverk bör avgiftsbeläggas. De fiskesakkunniga remissinstanserna motsätter sig också alt nuvarande fiskeavgift enligl 2 kap. 10 § VL bakas in i den gemensamma bygdeavgiften.

En del remissinstanser för fram eller skisserar alternativa förslag till avgiftssystem. Bl. a. anser tre tingsrätter atl utredningens gamla förslag fill bygdeavgift bör genomföras med vissa modifieringar. Svea hovrätt föreslår för sin del en enda avgiflstyp som avses omfatta alla lukrafiva vatlenföretag. Sådan avgift bör bestämmas till en viss andel av förelagels bruttonylta allt efter företagets inverkan på motstående intressen. Många remissinstanser anser att såväl avgiftsgränserna som de utgående avgifterna bör indexregleras.

12 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 178

Lagrådsremiss
2.13.2 Bygdeavgifter allmän motivering

Av min nu lämnade redogörelse torde framgå att frågan om det vattenrättsliga avgiftssystemel är mycket besvärlig. Vad särskilt gäller de nuvarande regleringsavgifterna lämnar lagen ringa ledning för beräkningen av deras storlek. Gmnderna för beräkning av avgifterna är inte teoretiskt invändningsfria och de leder också i vissa situationer till påtagliga fel eller olämpliga resultat. I rättstillämpningen har också beräkningsgmnderna efter hand blivit alltmer komplicerade. Som Svea hovrätt framhåller har under senare år mål rörande regleringsavgifter svarat för en oproportionerligt stor andel av de överklagade vatlenmålen.

Bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgift ligger den uppfattningen att den vinst som ell kraftverksförelag ger ofta uppkommer på bekostnad av avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av olika slag för befolkningen och alt del därför är rimligt att en del av denna vinst kommer bygden till godo i form av avgiftsmedel. Delta synsätt har enligt min mening alltjämt fog för sig. De betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter utgör en betydelsefull kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter som en vattenkraftutbyggnad medför. Den övervägande andelen av nu utgående avgifter avser glesbygdsområden i Norrland, där avgiftsmedlen gör stor nytta. Betydande belopp har utgått till sådana allmänna behov som sport och fritidsverksamhet, vägbelysning och elektrifiering, turism, vägar, kulturella ändamål, renskötsel, va-anläggningar m. m. Man har anledning att räkna med att det fortfarande finns ell stort behov av avgiftsmedel för sådana ändamål. Även andra ändamål bör kunna komma i fråga. Jag anser därför att det är självklart att den nya vattenlagen bör innehålla en motsvarighet till nuvarande regleringsavgifler Gfr prop. 1974:83 s. 182).

En avgift av antytt slag bör hållas isär från de särskilda villkorsmedel som regeringen i kraft av sin befogenhet alt villkorsvägen tillgodose allmänna intressen kan föreskriva beträffande större vattenföretag. Denna regeringens befogenhet bör finnas kvar och bör inte närmare regleras genom detaljföreskrifter. Däremot bör inte den avgift som skall motsvara den nuvarande regleringsavgiften bestämmas efter skönsmässiga gmnder. De fillämpande myndigheterna och parterna måsle ges så säkra hällpunkter som möjligt i själva lagen rörande beräkningsgrunderna för en sådan avgift. Som jag kommer atl beröra i del följande, kan man dock inle undvika att elt visst utrymme kommer atl finnas för skönsmässiga överväganden också inom ramen för etl sådant avgiftssystem. Man måste kunna ta hänsyn till varje vattenföretags särdrag.

Nuvarande regleringsavgifter gäller endast regleringsföretag för kraftändamål. Eftersom syftet med en avgift bör vara att tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som drabbas av ölägenheter av ett

vatlenföretag, borde avgiftsskyldigheten i princip omfatta alla typer av vattenföretag enligt den nya vattenlagen. Del har emellertid visat sig vara myckel svårt att finna en godtagbar objektiv avgiftsnorm som passar de olika företagstyperna. Den enda norm som utredningen kan tänka sig är ett företags anläggningskostnader men utredningen finner för sin del atl dessa av olika skäl inle utgör en lämplig norm. Jag delar denna uppfattning.

Svea hovrätts tidigare redovisade förslag om en avgiftsberäkning efter förelagets bruttonytta och dess inverkan på motstående intressen torde inle heller gå att tillämpa beträffande många företagstyper. Att, som hovrätten har föreslagit, i sädana fall överlämna ål regeringen att fastställa avgifter enligt skönsmässiga gmnder kommer i realiteten att innebära att man inte gör någon skillnad mellan avgifter och särskilda villkorsmedel. En sådan ordning är enligt min mening mindre lämplig.

Jag kan alltså för min del konstatera alt det inte har gått att finna någon gemensam objektiv norm för avgiftsberäkning beträffande alla företagslyper. Man måste som jag ser det i stället inrikta sig pä alt begränsa avgiftsskyldigheten till vissa företagstyper. Det bör då bli fråga om företag som dels är av sådan omfattning och beskaffenhet att de mera kännbart inverkar på bygdens förhållanden och dels möjliggör objektiva beräkningsgrunder för avgiftsuttaget. De företagstyper som närmast kan komma i fråga är dä enligl min mening vattenkraftverk, valtenregleringar, vattenöverledningar och ytvattentäkter.

Jag vill betona alt en huvuduppgift är att försöka finna enklare beräkningsgrunder för avgiftsuttaget. De båda utredningsförslagen tillgodoser i stor utsträckning detta önskemål.

Utredningen uppger sig också ha strävat efter en i huvudsak oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. Dessutom har den ansett att det totala avgiftsbeloppet inom landet, beräknat enligt det nya systemet, i stort sett bör motsvara vad som f. n. inflyter i regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § VL. Utredningsförslaget har emellertid på flera håll uppfattats så att man befarar en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- fill kraftverksbygder.

Utredningen har själv tillbakavisat kritiken i detta hänseende mot dess första förslag. Utredningen framhåller att den i sitt första avgiflsbetän-kande som exempel på hur den föreslagna bygdeavgiften skulle beräknas har använt befintliga kraftverks- och regleringsföretag. Avsikten var däremot inte all ändra de redan utgående regleringsavgifterna, om inte ändringar motiverades av ändrat penningvärde eller ändrade yttre förhållanden. Dessa och även andra omständigheter skulle enligt utredningen hindra en regional omfördelning av redan utgående avgifter. Inte heller beträffande nya företag skulle det föreslagna systemet i praktiken behöva medföra en omfördelning.

Enligt min mening bör en självklar utgångspunkt för ett nytt avgiftssystem vara alt bestämmelserna utformas så att någon väsentlig rubbning i

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 180

avgiftsbelastningen inle sker för befintliga företag, räknat i fast penning- Lagrådsremiss

värde. När del däremot gäller nytillkommande företag måsle det avgöran- allmän motivering de, som jag tidigare har anfört, vara förelagels inverkan på bygdens förhållanden. Delta medför naturligen atl man inte skall behöva vara bunden av historiska förhållanden, storleken av nu utgående avgifter och dessas fördelning mellan kraftverks- och regleringsbygder osv. när man utformar etl avgiftssystem som skall tillämpas på nya företag.

Även om kritiken mot utredningens första förslag enligt min mening är något överdriven, har jag dock viss förståelse för den. Principen att låta det nya avgiftssystemet bli tillämpligt på äldre företag kan medföra den av remissinstanserna befarade omfördelningen från reglerings- till kraftverks-bygder. En sådan omfördelning kan emellertid undvikas med en annan övergångsreglering än den av utredningen föreslagna. Jag vill också framhålla att det föreslagna systemet skulle medföra betydligt större avgifter för tillkommande effeklutbyggnader än det nuvarande, vilket t. ex. för Norrbollens läns vidkommande skulle innebära större framtida avgiftsuttag i Lule älv.

Jag har också förståelse för kritiken mot utredningens andra förslag till en ren kraftverksavgift. Den föreslagna beräkningsgrunden är visserligen lättillämpad. Däremot ges parterna och de tillämpande myndigheterna ingen ledning när det gäller fördelning av avgiftsbeloppen mellan kraftverken och förekommande regleringar m. m. En reglering i lag av fördelningsfrågorna skulle bli krånglig. Av skäl som jag kommer all utveckla närmare senare är del också olämpligt alt ha en gemensam fiske- och kraflverksavgift (se avsnill 2.13.3).

Sammanfattningsvis anser jag att utredningens första förslag till bygdeavgift visserligen har sina brister. Jag anser emellertid att det inte bör helt förkastas. Med vissa modifieringar som jag återkommer till senare bör det kunna läggas lill grund för den avgift i den nya vattenlagen som bör ersätta nuvarande regleringsavgifter, såvitt avser vattenföretag som prövas enligt den nya vattenlagen. I fråga om nu utgående regleringsavgifter fordras dock särskilda överväganden. Den nya avgiften bör i enlighet med utredningens förslag benämnas bygdeavgift.

Den nya bygdeavgiften bör beräknas på grundval av faktorer som är kända eller i varje fall lätta att bestämma samtidigt som de ger uttryck för företagels omfattning och därmed antyder deras inverkan på bygden. Avgiflsskyldigheten bör, som jag tidigare har antytt, begränsas till kraftverk, vattenregleringar, vallenöveriedningar och ytvattentäkter.

Vad först angår frågan om avgiftsbeläggning av vattenkraftverken vill jag framhålla att den nuvarande skyldigheten atl betala regleringsavgift åvilar innehavarna av de strömfall som har nytta av en reglering. Avgifterna belastar alltså i första hand kraftverksägarna i det nedanför liggande vattendraget, varför regleringsavgiflen i praktiken kan sägas vara en kraftverksavgift. Jag biträder också utredningens förslag att avgiftsbelägga

vattenkraftverken. I fråga om valet av en lämplig norm för avgifisberäk-ningen anser jag liksom utredningen att beräkningen bör grundas pä den effekt som kan las ut vid de i kraftverket installerade generatorerna, i fortsättningen kallad den installerade effekten.

Som utredningen anför får den installerade effekten, som bestämts av utbyggnadsvattenföringen och fallhöjden, anses återspegla inte bara kraftverkets storlek utan också i viss mån sambandet mellan kraftverket och de regleringar som betjänar det. Utredningen drar dock olika slutsatser av angivna samband i sina båda betänkanden rörande avgiftsfrågan. Medan man i det första betänkandet inkluderar en avgift för korllidsregleringar i effektavgifien men bestämmer avgiften för års- och flerårsregleringar särskilt, föreslås i det senare betänkandet att alla typer av regleringar skall inrymmas i effektavgiften.

För egen del biträder jag det första förslaget som innebär alt endast korttidsregleringar inryms i kraftverksavgiften. Korttidsreglering sker oftast vid kraftverken, och en sådan reglerings nytta och omfattning kommer lill direkt uttryck i kraftverkets storlek. Däremot är sambandet mellan års-och flerårsregleringar och ett kraftverks effekt inte lika entydigt. Regleringarna ger inte något direkt utslag i kraftverkens ulbyggnadsvattenfö-ring, när de har en sådan omfattning alt de medger en utjämning av vattentillgången mellan valår och torrår. När det gäller avgiften för års-och flerårsregleringar ligger det närmare till hands att utgå från magasinsvolymen. Mot atl använda magasinsvolymen som beräkningsgrund talar visserligen att denna inte direkt återspeglar nyttan av regleringen. Jag anser emellertid alt magasinsvolymen utgör en enkel beräkningsgrund som också på elt enkelt sätt anger företagels omgivningspåverkan. Med magasinsvolym avser jag i detta sammanhang den vattenvolym som finns mellan de fastställda dämnings- och sänkningsgränserna. Om i något fall sådana gränser inte fastställs, kan volymen uppskattas efter det magasinsutnyttjande som innefattas i de meddelade bestämmelserna om innehållande och tappning av vatten.

Jag förordar på grund av det anförda att bygdeavgiften för års- och flerårsreglering grundas på magasinsvolymen i likhet med vad som nu gäller för fiskeavgift enligl 2 kap. 10 § VL. Delta medför att man också kan avgiftsbelägga vattenregleringar för något annal än kraftändamål.

I fråga om vattenöverledningar framhåller utredningen alt sådana företag ofta är en fömtsättning för en lönsam kraft verksutbyggnad, varför deras nytta och omfattning i likhet med korltidsregleringarna kommer till direkt uttryck i kraftverkens storlek. Utredningen anser därför att någon särskild bygdeavgift inte bör utgå för överledningar. Jag har samma uppfattning, såvitt gäller överledningar för kraftändamål. Vallenöveriedningar kan emellertid också förekomma för att tillgodose något annat än kraftändamål och de kan vara av mycket ingripande natur. Man bör därför ha möjlighet all genom en särskild avgiftsbeläggning av sådana överledningar

Lagrådsremiss allmän tnotivering

Prop. 1981/82:130 182

anpassa avgiften lill överledningens inverkan på den omgivande bygden. Lagrådsremiss

Jag föreslär därför atl vattenöverledningar för annat än kraftändamål av- allmän motivering giftsbeläggs särskilt. I likhet med vad som nu gäller enligt 2 kap. 10 § VL bör avgiften beräknas med utgångspunkt i den vattenmängd per tidsenhet som högst får överledas enligl meddelat tillstånd.

Vad slutligen beträffar ytvattenläkter bör dessa kunna avgiftsbeläggas oavsett ändamålet med vattentäkten. Avgiften bör i likhet med vad jag har föreslagil för vattenöverledningarna beräknas med utgångspunkt i den vattenmängd per tidsenhet som högst får tas ut enligt meddelat tillstånd.

När det gäller den närmare bestämningen av bydeavgifternas storlek bör en uppdelning ske i avgiflsenheter i enlighet med utredningens förslag. För kraftverk bör alltså fastställas en avgiftsenhet som omfattar ett visst antal kilowatt (kW). Liksom f. n. gäller i fråga om fiskeavgifter enligl 2 kap. 10 § VL bör avgiftsenheten för vattenregleringar motsvara en viss del av vattenmagasinets volym saml för vattenöverledningar och vattentäkter en viss vattenmängd per sekund.

Som jag har nämnt tidigare har utredningen avsett alt det nya bygdeavgiftssystemet skall medföra samma totala avgifter som nuvarande system. De avgiftsenheter som vid utredningens beräkningar visade sig bäst motsvara den nuvarande avgiftsnivån utgjorde enligt utredningens första förslag för vattenkraftverk 6 kW installerad effekt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och 12 kW för installerad effekt därutöver. Enhetsstorleken föreslogs alltså bli större för s.k. toppeffekt, eftersom varken kraftverkets ekonomiska fömtsätlningar eller dess inverkan på bygden står i en annars antagen relation till utbyggnadseffekten, när utbyggnadsvattenföringen är extremt hög till följd av goda möjligheter lill korttidsreglering.

Som jag har framhållit tidigare anser jag att man vid bestämmandet av avgiftsenheternas storlek för nya företag inte skall behöva vara bunden av storleken av nu utgående avgifter. I stället bör man sträva efter alt utforma avgiftsenheterna pä ett så lällberäknat sätt som möjligt. Med dessa utgångspunkter finner jag att avgiftsenhelen för vattenkraftverk bör vara 10 kW installerad effekt. Jag biträder dock utredningens förslag om en utökad enhetsstorlek vid toppeffekt. Den angivna avgiftsenheten bör därför endast gälla intill 150% av effekten vid medelvattenföring. För effekt därutöver bör varje avgiftsenhet utgöra 20 kW.

För att undanröja den tveksamhet som har kommit lill uttryck vid remissbehandlingen om vad som skall förstås med den installerade effekten vill jag framhålla att därmed avses den installerade generatorns märk-effekt.

I fråga om vattenreglering finner jag att de av utredningen föreslagna avgiftsenheterna kan tas som utgångspunkt. För att uppnå överensstämmelse med den höjning från 6 och 12 kW fill 10 resp. 20 kW som jag nyss har föreslagit beträffande kraflverksavgiflen bör avgiftsenhelen vara en

magasinsrymd av 25000 m' intill rymden 100 miljoner m', 50000 m' för den ytterligare rymden intill I 000 miljoner m"* och 100000 m' för rymden därutöver. De jämkade avgiflssenheterna för slörre regleringsmagasin ansluter i princip till vad som enligt 2 kap. 10 § VL gäller för fiskeavgifter. För de allra största regleringarna har avgiften per magasinsenhet ytterligare reducerats, eftersom regleringens marginella inverkan får antas avta när man närmar sig de högsta magasinsvolymerna.

För ytvaltenläkler och för vallenöverledningar för någol annal än krafländamål bör avgiftsenhelen, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § VL, utgöras av varje mVs vatten som högst får ledas bort.

Som jag har anfört tidigare bör man vid bestämmande av avgiftens storlek la hänsyn till den slörre eller mindre förändring av vattenförhållandena som företaget orsakar samt den slörre eller mindre olägenhet som företagel medför för den omkringliggande bygden. För vattenöveriedning-arna och vattenläkterna bör hänsyn las till varaktigheten av överledningen eller uttaget under en längre period. Även fördel för bygden bör beaktas. Däremot bör hänsyn inte längre tas till kostnaderna för och båtnaden av företaget, eftersom sådana hänsynstaganden kan leda till orättvisor och ojämnheter i tillämpningen.

Medan avgiftsenheterna kan fastställas på grundval av objektiva kriterier, måste man alltså acceptera atl hänsynstagandet till förelagets omgivningspåverkan lämnar ett visst utrymme för skönsmässiga bedömningar. Sådana bedömningar görs redan i dag inom ramen för de latituder inom vilka nuvarande fiske- och regleringsavgifter varierar. Utredningens förslag innebär också att de nya avgiftsenheterna anknyts till sådana avgiftslatituder.

Svea hovrätt anser att avgifterna med nuvarande syslem bestäms inom alltför vida gränser. För att man skall få ett enklare system som ger mindre utrymme för skönsmässiga bedömningar föreslår hovrätten all man inför tre latiludklasser, där den första klassen bör omfatta företag med en liten till måttlig inverkan, den andra klassen bör omfatta företag med en måttlig lill stor inverkan samt den tredje klassen bör omfatta förelag med en stor inverkan på bygden. Enligt hovrättens förslag skulle klass I motsvara 4-6 kronor per lurbinhästkrafl i den nuvarande latituden, klass 2 7-9 kronor och klass 3 10-12 kronor.

Jag delar hovrättens uppfattning alt det nuvarande systemet ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Visserligen kan elt system där man har att välja mellan några få klasser medföra vissa tröskeleffekter men jag anser alt fördelarna med elt sådant system överväger; Jag biträder därför förslaget om en klassindelning, där varje klass motsvaras av etl enda avgiftsbelopp. En sådan ordning kan väl inlemmas i det avgiftssystem som jag kommer alt föreslå i det följande. Enligl vad jag kommer atl närmare utveckla förordar jag nämligen ett system med en successiv anpassning till förändringarna i penningvärdet av såväl de i lagen angivna

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 184

avgiftsbeloppen för varje avgiftsklass som de utdömda avgifterna. Syste- Lagrådsremiss

mel innebär alltså alt lagens avgiftsbelopp kan komma atl justeras åriigen allmän motivering med hänsyn till penningsvärdeförändringen, medan däremot relationen mellan avgiftsbeloppen i de olika klasserna alltid kommer att vara densamma.

Enligt min mening bör man i undantagsfall kunna ta särskild hänsyn fill att ett företag förorsakar skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller är lokaliserat till en avsides belägen trakt. Detta åstadkoms lämpligast genom att antalet avgiftsklasser bestämts till fyra, där den lägsta klassen skall tillgodose detta önskemål.

På grund av det anförda föreslår jag atl VL:s system med avgiftslatituder ersätts med fyra avgiftsklasser, där den lägsta klassen avser förelag med en liten vatten- och bygdepåverkan, nästa klass företag med en måttlig påverkan, den tredje klassen företag med en störte inverkan och den högsta klassen företag med en mycket stor inverkan.

Som jag har förordat fidigare bör vid inplaceringen i avgiftsklass av vattenöverledningar och vattentäkter hänsyn las till den fid under vilken bortledningen avses ske. Skillnad bör alltså göras mellan ä ena sidan en bortledning som avses ske endast något enstaka gång under året och å andra sidan en bortledning som sker konfinuerligt under året. Enligl vad jag också har anfört bör fördelar för bygden genom företaget beaktas. Däremot bör hänsyn inle las lill kostnaderna för och båtnaden av företaget.

Jag övergår nu till frågan om hur man skall bestämma storleken av del avgiftsbelopp som enligt den nya vattenlagen bör gälla för varje avgiftsklass. Vid denna diskussion kan det vara naturligt atl man som utgångspunkt tar de belopp som ingår i den nuvarande avgiftslalituden. Denna har senast fastställs genom lagändring den 1 juli 1974.

1 VL låg avgiftslatituden länge mellan 10 öre och 3 kronor per turbin-hästkraft. Efter lagändringar vid tre tillfällen, åren 1955,1959 och 1974, har latitudens gränsvärden höjts och är nu 4 resp. 12 kronor. Genom höjningarna skedde bl. a. en försiktig anpassning till förändringarna i penningvärdet.

Vattenlagsulredningen har i sitt slutbetänkande från år 1977 lagt den nuvarande latituden fill grund för sin föreslagna bygdeavgift. Enligl utredningen är denna latitud tilllagen med sä vida marginaler att någon ytterligare anpassning till ändringarna i penningvärdet inte behövs.

Enligt min mening kan man emellertid inte bortse från att penningvärdeförändringen har fortgått även efter den senaste lafitudändringen år 1974. Om man utgår från det konsumentprisindex som gällde den 1 januari 1974 och som kan antas ha varit det senast kända då latiludändringen föreslogs och jämför det med motsvarande index den 1 januari 1980, så har index ökat från 301 till 544. I januari 1980 borde latituden då ligga mellan i mnda tal 7 och 20 kronor.

Om man för bestämmandet av avgiftsnivån för varje avgiftsklass skulle

utgå från nu gällande avgiftsgränser, kunde det anses rimligt atl, efter justering med hänsyn till penningvärdeförändringen, lägga nivån för klasserna 2 och 4 vid den undre resp. övre latitudgränsen. För klasserna I och 3 skulle bestämmas en lägre resp. mellanliggande nivå. Emellertid måste avgiftsnivån påverkas av bl. a. del förhållandel atl avgiftsenheterna för vattenkraftverk och regleringar enligt mitt förslag är andra än enligt utredningsförslaget. För valtenöverledningar och vattentäkter är avgiftsenhelen m'/s inte jämförbar med enheterna för kraftverk och regleringar. Avgiftsnivån för överledningar och takter bör ligga högre än för de andra två företagstyperna. Som jag skall beröra i det följande inverkar även andra faktorer på frågan om bestämmande av avgiftsnivån.

En särskild fråga är hur man skall ta hänsyn till de förändringar som inträffar i penningvärdet, sedan avgiften en gång har fastställts. En sådan anpassning kan åstadkommas på olika sätt. Den hittills fillämpade metoden innebär att man genom lagändringar ändrar avgiftslalituden med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar och att man sedan jämkar fastställda avgifter genom all placera dem på samma nivå i den nya, högre latituden. I det av mig förordade systemet skulle då i stället för latituden avgiftsbeloppet för resp. avgiftsklass ändras. Vid omprövning kan då las hänsyn lill en sådan beloppsändring genom att avgiften bestäms efter det nya avgiftsbeloppet som gäller för avgiftsklassen. En annan lösning är att indexreglera den en gång utdömda avgiften, och en tredje möjlighet är alt indexreglera både avgiftsbeloppet för avgiftsklassen och den utdömda avgiften.

Etl indexreglerat avgiftssystem skulle otvivelaktigt innebära etl smidigt och säkert sätt att anpassa avgifterna till förändringarna i penningvärdet. En fördel med ett sådant system blir, förutom atl avgiften blir värdebeständig, alt de återkommande omprövningarna blir obehövliga utom för de förmodligen ganska sällsynta fall då erfarenheterna av företagets inverkan föranleder en ändrad avgift.

Mot bakgmnd av det sagda förordar jag att de nya bygdeavgifterna inflalionsskyddas genom etl indexsystem. Jag har tidigare redovisat två alternativa system. Det ena innebär atl enbart den en gång utdömda avgiften indexregleras och alltså årligen anpassas lill förändringarna i penningvärdet. Systemet har emellertid den nackdelen att någon motsvarande ändring inle sker av det i lagen bestämda avgiftsbeloppet, varför avgiften efter hand inte kommer att stå i någon rimlig proportion till.senare tillkommande företag, för vilka avgiften bestäms i samma avgiftsklass. För att motverka denna konsekvens krävs återkommande höjningar av beloppen i varje avgiflsklass genom lagändringar. Härigenom kvarstår en av nackdelarna med nu gällande system.

Jag föreslår i stället alt avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass indexregleras och årligen anpassas till förändringarna i penningvärdet. Avgiften bör utgå årligen och i enlighet med vad jag har förordat tidigare beräknas efter ett visst antal avgiftsenheter multiplicerat med detta indexreglerade avgiftsbe-

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 186

lopp. Avgiften kommer därigenom atl i samma mån som avgiftsbeloppet i Lagrådsremiss

varje avgiftsklass anpassas till förändringarna i penningvärdet. allmän motivering

Vid utformningen av etl inflationsskyddal avgiftssystem anser jag att det ligger närmast fill hands att anknyta fill basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (angående beräkningen av basbeloppet se prop. 1980/ 81:20 bilaga 4 s. 1 och bilaga 6 s. 2 samt SfU 1980/81: 14). Eftersom ändringar i basbeloppets storlek tillkännages i Svensk författningssamling är det lätt för intressenterna atl skaffa sig kunskap om dem. Används basbeloppet som beräkningsgrund, undviker man också justeringar av avgifterna vid mindre förändringar i det allmänna prislägel.

Som en lämplig utgångspunkt för den årliga ändringen av avgiften bör väljas basbeloppet för december månad året närmast före del år som avgiften avser. Eftersom basbeloppet i regel bestäms mer än en månad dessförinnan, kan i god tid upplysning spridas om den ändring som i förekommande fall skall ske fr. o. m. den 1 januari följande år.

I den nya vattenlagen bör alltså anges de avgiftsbelopp, som skall gälla för resp. avgiftsklass, uttryckt i basbelopp för allmän försäkring. Detta utgjorde för december 1980 16100 kronor (se SFS 1980; 820). Avgiftsbeloppen bör uttryckas i vissa promille eller procent av basbeloppet. Mot bakgrund av de faktorer som enligt vad jag tidigare har redovisat bör inverka på avgiftsbeloppens storlek förordar jag att avgiftsbeloppen bestäms enligt följande.

För vattenkraftverk och valtenregleringar bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet utgöra; i klass 1; 0,5 promille av basbeloppet i klass 2; I promille av basbeloppet i klass 3: 1,5 promille av basbeloppet i klass 4: 2 promille av basbeloppet

För vallenöverledningar och vattentäkter bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhel utgöra: i klass 1; 5 procent av basbeloppet i klass 2; 10 procent av basbeloppet i klass 3; 15 procent av basbeloppet i klass 4; 20 procent av basbeloppet

Som jag har framhållit tidigare bör bygdeavgift utgå bara för företag som på grund av sin storlek eller ingripande beskaffenhet kan antas ha en mera kännbar inverkan på bygdeförhållandena. Man bör också undvika att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i proportion till beloppens storlek. Som utredningen föreslagit bör därför avgift inle utgå om antalet avgiflsenheter understiger ett visst antal.

Utredningen har i det första avgiflsförslaget föreslagit att gränsen för avgiftsskyldigheten sätts fill 2 000 enheter. Flera remissinstanser har ansett att denna gräns är för hög. Jag har samma uppfattning. Jag föreslår att gränsen sätts fill 500 enheter beträffande vattenkraftverk och vattenregle-

ring. Denna gräns motsvarar för kraftverk en effekt av 5 megawall och för vattenreglering en magasinsvolym av 12,5 miljoner m. När det däremot gäller vattenöverledningar och ytvattentäkter bör avgiftsskyldighet inträda så snart den ullagna vattenmängden uppgår till 1 mVs.

Jag har tidigare förordat att avgifter för korttidsreglering bör ingå i kraflverksavgiflen. Som framgår av vad jag nyss har redovisat kommer avgift att utgå för en minsta magasinsrymd om 12,5 miljoner m. Utan en särskild bestämmelse skulle då åtskilliga kortlidsregleringsmagasin komma att inrymmas under bestämmelsen om avgiftsskyldighet för reglering. Därför bör i lagen anges att regleringsavgiften endast avser års- och flerårsregleringar.

Som jag har antytt tidigare bör, vid sidan av det nu förordade automatiskt verkande systemet, hänsyn kunna tas till erfarenheterna av företagets inverkan, sedan avgiften en gång har bestämts. Utredningen har föreslagil att omprövning av avgiften skall kunna ske på grundval av sådana erfarenheter. Jag biträder förslaget. Detta innebär att företagel efter ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige skall vid en sådan omprövning kunna placeras i en högre eller lägre avgiftsklass. Vidare kan det inträffa alt det ursprungligen fastställda antalet avgiflsenheter på grund av nya omständigheter inte alls överensstämmer med de faktiska förhållandena. Jag biträder utredningens förslag till en bestämmelse om att omprövning skall kunna ske även på denna gmnd. Möjligheten bör avse de fall då nytillkommande vattenföretag eller andra förändringar i vattenförhållandena kan föranleda en inskränkt möjlighet att utnyttja företaget. En omprövning beträffande tillståndet kan också medföra begränsningar. Det bör emellertid vara fråga om varaktiga förändringar av omfattande natur. Däremot bör inte omprövningsmöjligheten föreligga om det avgiftsplikliga företaget på gmnd av ogynnsamma tillrinningsförhållanden eller liknande tillfälliga omständigheter inte har gett avsett utbyte. Den nu förordade omprövningen bör kunna påkallas när som helst av företagaren eller kammarkollegiet. Frågan om omprövning av avgiften bör också kunna las upp i samband med andra omprövningar beträffande tillståndet. I sådana fall behövs inte någon särskild ansökan.

Vad jag hittills har uppehållit mig vid avser endast frågor om avgifter rörande vattenföretag som prövas enligt den nya vattenlagen. Av stor betydelse är också frågan hur man skall förfara med sådana regleringsavgifter som redan nu utgår för äldre företag. Jag har tidigare framhållit att. avgiftsbelaslningen på äldre företag inle får öka väsentligt. Gällande VL:s omprövningsregler ger dock utrymme för hänsynstagande till inträffade förändringar i penningvärdet, när omprövning sker efter det atl latituden har ändrats genom en lagändring efter föregående prövningslillfälle (se NJA 1975 s. 456).

Det nuvarande systemet för avgiftsberäkning och omprövning av avgifterna är som jag har anfört fömt behäftat med flera brister. Det bör därför

.Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 188

inle bli tal om att bibehålla delta system för de äldre förelagen. Man kan Lagrådsremiss

inte heller, med hänsyn lill vad jag nyss har anfört, göra det nya systemet allmän motivering tillämpligt på dessa företag. I stället bör man enligl min mening införa etl indexsyslem för de nu utgående avgifterna.

Enligt huvudprincipen för övergångsregleringen bör mål som har anhängiggjorts vid vattendomstol före den nya lagens ikraftträdande bedömas enligt äldre bestämmelser. Denna princip bör också gälla mål om regleringsavgifter. Detta innebär att avgifter i sådana mål kommer atl fastställas med tillämpning av den senast gällande latituden i VL, dvs. den som infördes den 1 juli 1974, och med gällande VL:s beräkningsgrunder också i övrigt. På motsvarande säll bör några ändringar inle göras under den löpande avgiftsperioden beträffande redan fastställda avgifter.

Den senaste avgiftslatituden i VL gäller som jag nyss har anfört fr. o. m. den 1 juli 1974. Detta innebär att, under de år som därefter har förflutit fram till den nya lagens ikraftträdande, möjligheter har funnits att fastställa de flesta nu utgående avgifter i 1974 års penningvärde. Som jag har anfört tidigare har penningvärdeförsämringen från 1974 emellertid fortgått. Detta borde i och för sig ha motiverat ändringar i gällande VL:s latituder och då, med hänsyn till taklen i penningvärdeförsämringen, förmodligen vid flera tillfällen. I avbidan på den nya lagen har dock några sådana lagändringar inte vidtagits, vilket naturligtvis har varit till fördel för de avgiftsskyldiga och till motsvarande nackdel för de avgiftsberätligade bygdeintressena. För att i möjligaste mån undvika ytterligare försämringar av värdet av de enligt gällande VL fastställda avgifterna förordar jag alt dessa sedan den löpande avgiftsperioden är slut räknas upp med hänsyn lill förändringarna i penningvärdet, sådana dessa förändringar återspeglas i basbeloppet.

Vid övervägande av ohka alternativ beträffande den lämpligaste ordningen för uppräkning har jag funnit atl utgångspunkten för denna bör vara det basbelopp som gällde för december månad det första året i den senaste avgiftsperioden. Denna utgångspunkt är föranledd främst av all molsvarande regel avses gälla också beträffande uppräkning av äldre allmänna fiskeavgifter. Systemet med basbelopp infördes fr.o.m. den 1 januari 1963. Då fiskeavgifterna utgår under tjuguåriga perioder och den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983, kan man med den utgångspunkten täcka in alla utgående fiskeavgifter, för vilka den senaste avgiftsperioden har påbörjats efter den 1 januari 1963.

Det angivna basbeloppet vid avgiftsperiodens början bör sedan jämföras med basbeloppet för december del sista året i avgiftsperioden, således året före det aktuella avgiftsåret, och den gamla avgiften bör räknas upp med hänsyn till förhållandet mellan dessa basbelopp. Det sålunda framräknade avgiftsbeloppet bör därefter årligen räknas om med hänsyn till ändringarna i basbeloppet enligt samma princip som jag tidigare har förordat i fråga om de bygdeavgifler som fastställs enligt den nya lagen.

Den förordade övergångsregleringen innebär att en äldre regleringsavgift

Prop. 1981/82:130 189

för ett kraftverk kommer atl kunna utgå vid sidan av en bygdeavgift som Lagrådsremiss

bestäms enligt den nya lagen för samma kraftverk på grund av t. ex. en allmän motivering effektutbyggnad på grund av en korllidsreglering eller vallenöverledning. Detta innebär att vid en sådan utbyggnad någon omprövning av hela avgiftsfrågan inte bör göras. Detsamma gäller en utökad års- eller flerårsreglering. Emellertid bör antalet avgiftsenheter beräknas på den sammanlagda effekten eller magasinsvolymen och reduktion ske med hänsyn till loppeffekt eller stor magasinsvolym. Den ytterligare avgift som skall betalas skall i sådana fall avse endast effeklökningen eller regleringsökningen (jfr NJA 1954 s. 50). I detta fall bör inte fordras att ökningen uppgår lill del föreskrivna minimiantalet enheter, utan varje ytteriigare enhet bör avgiftsbeläggas.

Vad jag har sagt nu gäller också utbyggnader m.m. som helt skall bedömas enligt den nya vattenlagen. Vid ökningar av effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden skall det sammanlagda antalet enheter beaktas. Genom en senare utvidgning av ett vattenföretag kan alltså den avgiftsfria gränsen komma att överskridas sä att avgiflsskyldighet inträder. Vid utbyggnad av ett redan avgiftspliktigt företag bör avgift betalas för varje ytterligare enhet utan hinder av att själva utvidgningen inte uppnår minimiantalet enheter.

Enligt VL inträder skyldighet att betala regleringsavgifter kalenderåret näst efter del då lillståndet till valtenregleringen först tas i anspråk. I likhet . med utredningen anser jag atl denna princip bör behållas för bygdeavgifternas del.

Nuvarande regleringsavgifter får, som jag tidigare har anfört, användas i bygden för två olika typer av ändamål, nämligen goltgörelse för enskilda skador samt allmänna bygdeändamål. I likhet med vattenlagsulredningen anser jag det inle påkallat med någon ändring i denna princip i fråga om bygdeavgifterna. Den tidigare exemplifieringen i 4 kap. 15 § VL av de allmänna bygdeändamålen ersattes på förslag av utredningen den 1 juli 1974 av en generell bestämmelse om alt avgifterna skall användas för allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av företaget (se prop. 1974:83 s. 183). Jag anser denna formulering lämplig också för de nya bygdeavgifternas del.

Det är f.n. länsstyrelserna som förvallar regleringsmedlen och även beslutar om användningen av avgiftsmedlen för del allmänna bygdebeho-vel. I många remissyttranden från kommunalt håll begärs ett störte kommunalt inflytande på medelsanvändningen och några kommuner anser att bygdeavgifterna bör betalas ut direkt lill den eller de av förelaget berörda kommunerna. Svenska kommunförbundet har i en särskild skrivelse till jordbruksdepartementet den 14 december 1979 framhållit att kommunerna, som representerar ortsintressena, måsle garanteras ett avgörande inflytande vid fördelningen av avgiftsmedlen. Förbundet föreslår att länsstyrelsen åläggs all samråda med kommunerna innan bidragen fördelas och att

kommunerna vid elt sådant samriid måste få besked om omfattningen av de medel som slår till förfogande.

Som jag har redovisat tidigare skall bygdeavgifterna användas för två ändamål. Det kan inte anses lämpligt att låta kommunerna ha hand om avgifter som avser kompensation till enskild skadelidande. All dela upp avgiften i två delar med hänsyn till de olika ändamålen skulle å andra sidan medföra ett administrativt merarbete och ibland också innefatta svåra avvägningar. Om kommunen skulle ersätta länsstyrelsen som avgiflsmyn-dighet, skulle också det hävdvunna bygdebegreppet försvinna. I 1974 års lagstiftningsärende har förslag om ändring av bygdebegreppet avvisats (se prop. 1974:83 s. 183).

På grund av det anförda kan jag inle biträda förslagen om atl kommunerna skall vara avgiftsförvaltande och avgiftsfördelande organ i stället för länsstyrelsen. Däremot anser jag att samråd alltid bör ske mellan länsstyrelsen och kommunerna innan bidragen fördelas.

Enligt min mening bör kommunerna liksom hittills vara huvudmottagare av avgiftsmedel. Det förhållandet alt avgiftsförvaltningen m. m. även i fortsättningen bör handhas av länsstyrelserna bör enligt min mening inte hindra att länsstyrelsen ställer avgiftsmedel lill kommunernas förfogande också för framtida allmänna ändamål och inte lill något omedelbart förestående projekt. Man kan därvid länka sig att avgiftsmedlen får tas i anspråk för bildande av en kommunal fond för den drabbade bygdens näringsliv, vilket innebär atl man på lokal nivå skall få besluta om den slutliga användningen av pengarna.

Lagrådsremiss allmän motivering

2.13.3 Fiskeavgifter

Utredningens förslag om en motsvarighet till den nuvarande fiskeavgiften enligt 2 kap. 8 § VL har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget. Härigenom ges en möjlighet att ersätta skyldigheten för företagaren att själv svara för fiskefrämjande åtgärder med en skyldighet för honom all utge en avgift till förmån för det lokala fiskeinlresset. Som utredningen har föreslagit bör denna avgift kunna användas till fiskefrämjande åtgärder inom del av förelaget direkt berörda vattnei men också inom ett angränsande vattenområde, om delta skulle ge bättre resultat från lokal fiskevårdssynpunkt. Avgiften bör liksom hittills administreras av fiskeristyrelsen.

Som jag tidigare har redovisat har utredningens förslag om att slå samman den nuvarande fiskeavgiften enligl 2 kap. 10 S VL med bygdeavgiften fått elt blandat mottagande. Medan t. ex. Svea hovrätt anser att det numera saknas skäl över huvud taget för en avgift för främjande av fisket inom landet, anser fiskeristyrelsen och andra fiskesakkunniga organ alt en sådan avgift behövs och atl den bör utgå som en särskild avgift.

För egen del vill jag påpeka att den allmänna fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 § VL är speciell till sin natur genom att den i princip inte kommer del av

ett vattenföretag berörda fisket direkt till godo. I stället skall avgiften användas fill främjande av fisket inom landet. Avgiften motiverades på sin tid med att vattendragens utbyggnad medförde skadliga verkningar på fisket, som i många fall inte kunde motverkas genom lokala åtgärder enligl 2 kap. 8 § VL.

Enligt min mening har detta motiv för en allmän fiskeavgift fortfarande bärkraft. Visserligen har möjligheterna att överblicka och kompensera fiskeskador som har orsakats av vattenföretag numera väsentligt förbättrats, vilket gör att företagarna i större utsträckning än tidigare kan förpliktas alt själva svara för fiskefrämjande åtgärder. Delta gäller dock långt ifrån alla företagare. Jag kan i sammanhanget peka på de nu så aktuella utbyggnaderna av småvaltendrag med minikraftverk, som kan få lill följd att stora skador uppstår på de strömlekande fiskslagen. Sådana skador bör lämpligen kompenseras genom odling och utplantering av fisk genom del allmännas försorg men på företagarens bekostnad.

Till detta kommer att de nu ifrågavarande avgiftsmedlen har ett vidsträcktare användningsområde än fiskodling o.d. De utgör ett betydelsefullt instrument för den statliga fiskeripolitiken och jag anser det vara rimligt all de företag som genom åtgärder i vatten medför skada på fiskerinäringen i stort också får tillskjuta medel till det allmänna för sådana skador.

Skyldighet att betala fiskeavgift föreligger f. n. beträffande dammar och andra byggnader för att tillgodogöra vattnet eller för alt reglera vattnets avrinning. Avgiften beräknas inom vissa latituder, för kraftverken lill visst belopp för varje hästkraft som kan tas ut vid oreglerat lågvatten, för regleringsföretagen efter avgiftsenheter uttryckta i magasinsvolym och för övriga företag för varje m'/s vatten som kan tas ut vid byggnaden.

Som jag har redovisat tidigare (avsnitt 2.13.1) innebar utredningens första förslag i fråga om fiskeavgift en anpassning till den föreslagna bygdeavgiften på det sättet att avgiftsskyldigheten anknöts till den installerade effekten för kraftverk, magasins volymen för vallenreglering och bortledd vattenmängd (1/s) för vattenbortledning. Det andra förslaget innebär att fiskeavgiften slås samman med bygdeavgiflen, som endast skall utgå för slörre vattenkraftverk och beräknas med utgångspunkt i den installerade effekten. Av denna bygdeavgift utgörs 15 % av fiskeavgift.

Förslaget atl låta bygdeavgiften inkludera den allmänna fiskeavgiften skulle naturligtvis innebära en förenkling av hanteringen av avgiftsfrågorna, bl. a. genom att man skulle slippa bevakning och indrivning av den stora mängd mindre fiskeavgifter som nu utgår.

Flera invändningar kan dock riktas mot förslaget. Ett vatlenförelags inverkan på fiskeförhållandena kan vara av annan omfattning och art än dess inverkan på bygdeförhållandena. Vidare kan verkningarna för fiskets del sträcka sig över stora områden. Den allmänna fiskeskadan behöver alltså inte vara knuten fill den bygd eller del vattendrag där företagel utförs.

Lagrådsremiss allmän motivering

Prop. 1981/82:130 192

Härtill kommer att det inte frän fiskeribiologisk synpunkt finns några Lagrådsremiss

bärande skäl att begränsa avgiftsplikten till de största vattenföretagen, allmän motivering vilket en sammanslagning med bygdeavgiften skulle medföra. Även mindre företag kan åstadkomma skador på fisket som inte bara är av lokal betydelse.

Den allmänna fiskeavgiften måsle också sättas i relation till omfattningen av de åtgärder för fisket som företagaren har atl utföra eller bekosta, inbegripet den tidigare förordade skyldigheten alt betala fiskeavgift till förmån för det lokala fiskeintresset.

På grund av det anförda förordar jag atl den allmänna fiskeavgiften utgår som en särskild avgift. Denna avgift bör, liksom hittills, administreras av fiskeristyrelsen.

Även om den allmänna fiskeavgiften skall utgå som en särskild avgift vid sidan av bygdeavgiften, anser jag att mina tidigare redovisade överväganden i fråga om bygdeavgiftens närmare utformning i huvudsak har giltighet också i fråga om fiskeavgiften. Beräkningsgrunderna för den allmänna fiskeavgiften bör alltså i princip utformas efter mönster av den av mig tidigare föreslagna bygdeavgiften. På grund av de båda avgiftstypernas olika natur och användningsområden är dock någon fullständig överensstämmelse inte lämplig.

Mot bakgrund av mina fidigare redovisade överväganden i fråga om bygdeavgifterna förordar jag för de allmänna fiskeavgifternas del följande.

Fiskeavgifterna bör liksom enligt VL komma i fråga då etl förelag kan antas skada fisket eller förorsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena. De bör också liksom bygdeavgifterna begränsas till vissa företagstyper, nämligen vattenkraftverk, vattenreglering, vattenöverledning och ytvaltentäkt. För dessa bör en indelning i avgiftsenheter ske.

I fråga om vattenkraftverken bör den installerade effekten ligga till grund för avgiflsberäkningen. Som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.13.2) ger den installerade effekten , också uttryck för omfattningen av de kortlidsregleringar som bedrivs vid ett kraftverk. Någon särskild fiskeavgift behöver därför inte utgå för en korttidsreglering. Av samma skäl bör inte heller någon särskild avgift utgå för en vattenöveriedning för kraftändamål.

I såväl utredningens förslag lill en allmän fiskeavgift som det tidigare redovisade förslaget lill bygdeavgift har gjorts en reduktion för loppeffekt, dvs. en effekt som överstiger 150 procent av medelvaltenföringen. Från fiskesakkunnigt håll har invänts atl en sådan reduktion inte är motiverad för fiskeavgiftens del. Jag anser emellertid att en sådan reduktion bör ske. De största skadorna på fisket uppslår genom bortfallet av strömmande vatten, medan själva kraftverksregleringen däremot medför måttliga skador.

På grund av det anförda föreslår jag att avgiftsenheterna för vattenkraft-

Prop. 1981/82:130 193

verk fastställs på samma sätt som när det gäller bygdeavgiflen. Detta Lagrådsremiss

innebär att enheten blir 10 kilowatt installerad effekt intill 150 procent av allmän motivering effekten vid medelvattenföring samt 20 kilowatt för effekten dämtöver.

För annan vattenreglering än korttidsreglering föreslår jag att avgiftsén-heterna bestäms till 25000 m intill 100 miljoner m' och dämtöver varje 50000 m. Som utredningen har anfört är någon särskild reduktion för de största regleringsföretagen inte motiverad när det gäller fiskeavgift. I övrigt är enheterna desamma som för bygdeavgiften.

För vattenöverledningar för något annal än kraftändamål samt ytvattentäkter bör slutligen i överensstämmelse med gällande lag avgiftsenhelen utgöra varje mVs vattenmängd som högst får bortledas.

På samma sätt som jag har föreslagit beträffande bygdeavgiften bör del nuvarande systemet med avgiflslalituder även för fiskeavgiftens del ersättas med fyra avgiftsklasser. Ell företags hänförlighet lill en sådan klass bör liksom i dag bestämmas med hänsyn till den omfattning i vilken fisk finns och fiske bedrivs i vattenområdet, i vilken utsträckning vallenförhållandena och fisket påverkas och i vad mån företagaren har ålagts skyldighet att vidta åtgärder eller betala avgift fill förmån för det lokala fiskeintresset. I enlighet med vad utredningen har föreslagit skall inverkan på fisket kunna bedömas med utgångspunkt i något annal än de naturliga vattenförhållandena, eftersom förhållandena i många vattenområden numera är påverkade av olika åtgärder, till vilka fisken kan ha anpassat sig. Hänsyn bör även tas till förekomsten av fritidsfiske. I fråga om vattenöverledning och vattentäkt måste också varaktigheten av uttaget beaktas.

I enlighet med vad jag har framhållit i fråga om bygdeavgifter bör belastningen på förelagaren även i fråga om fiskeavgifter vara konstant, räknat i fast penningvärde, om inte erfarenheterna av företagels inverkan föranleder något annat. Som jag har föreslagit beträffande bygdeavgiften bör avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass indexregleras genom en anknytning till basbeloppet.

Utredningen har beräknat att de nu utgående allmänna fiskeavgifterna i genomsnitt utgör 15 procent av regleringsavgiflerna. Denna värderelation läggs i utredningens förslag till en kombinerad bygde- och fiskeavgift till grund för den andel av bygdeavgiften som skall tillgodose det allmänna fiskeinlresset. Bl. a. fiskeristyrelsen har vänt sig mot att fiskeavgiften fastställs som en på förhand fixerad, orubblig procentsats av bygdeavgiflen. Styrelsen invänder atl något statistiskt samband mellan bygdeskadan och fiskeskadan inle föreligger, och atl den föreslagna procentsatsen för övrigt bygger på ett förlegat material. Om den föreslagna modellen, trots styrelsens bestämda avstyrkande, likväl skulle väljas borde procentsatsen enligt styrelsen åtminstone inte sältas under 20 %.

I det av mig förordade avgiftssystemet skall bygdeavgifl och allmän fiskeavgift beräknas var för sig. Som framgår av vad jag tidigare har anfört blir ett företags inverkan på fiskeförhållandena alt bedöma på annat sätt än 13 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 194

dess inverkan på bygdeförhållandena i allmänhet. Bl. a. måste stor hänsyn Lagrådsremiss

tas till omfattningen av de åtgärder för det lokala fisket, inbegripet lokal allmän motivering fiskeavgift, som företagaren har att ulföra eller bekosta. Därför har jag förståelse för de gjorda invändningarna mot en framtida avgiftssättning som grundas på det hittillsvarande förhållandet mellan den allmänna fiskeavgiften och regleringsavgiften, Vid bedömningen måste hänsyn också tas till den omständigheten atl avgiftsskyldigheten enligt vad jag senare förordar kommer att omfatta företag av en mindre storlek än f. n.

Mot bakgrund av mina nu redovisade överväganden förordar jag att avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet i fråga om den allmänna fiskeavgiften bestäms enligt följande.

För vattenkraftverk och vattenregleringar bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet utgöra; i klass 1: 0,05 promille av basbeloppet i klass 2: 0,1 i klass 3; 0,15 i klass 4; 0,2

För vattenöverledningar och vattentäkter bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhel utgöra: i klass I: I procent av basbeloppet i klass 2; 5 i klass 3: 10 i klass 4; 15

Utredningens första förslag till en särskild fiskeavgift innehåller inte någon nedre gräns för avgiftsskyldighetens inträde, utan i överensstämmelse med gällande lag ställs bara kravet att vallenbyggnaden skall orsaka en sådan ändring i vattenståndsförhållandena som ej är obetydlig eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. I förslaget fill en kombinerad bygde- och fiskeavgift inträder däremot avgiftsskyldigheten vid 500 avgiftsenheter. Det tidigare redovisade förslaget till bygdeavgift innehåller samma gräns.

Enligl min mening bör företag som typiskt sett inle orsakar några nämnvärda skador på fisket undantas från avgiftsplikt. Som jag har anfört i fråga om bygdeavgiften bör man undvika att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inle slår i proportion till beloppens storlek. För atl undvika gränsdragningsproblem rörande frågan om avgiftsskyldighet över huvud taget skall inträda eller inte, anser jag det lämpligast att, i överensstämmelse med bygdeavgiftsförslagel, knyta avgiflsskyldighetens inträde till ett visst antal avgiftsenheter, såvitt avser vattenkraftverk och vattenregleringar. För vallenöveriedningar och vattentäkter bör avgiftsskyldighet inträda så snart den uttagna vattenmängden uppgår fill 1 m/s.

Flera remissinstanser har motsatt sig förslaget att bestämma gränsen för avgiflsskyldigheten så högt som fill 500 enheter. Genom förslaget skulle t. ex. inte bara de s. k. minikraftverken utan även betydligt större kraftverk

Prop. 1981/82:130 195

befrias från avgift. Del anförs att skadorna på fiskvandring och fiskrepro- Lagrådsremiss

duktion ofta är lika omfattande för ett litet kraftverk som för ett stort. allmän motivering Flertalet attraktiva harr- och öringsvalten skulle med den föreslagna gränsen kunna byggas över utan avgiftsbeläggning.

Jag delar de av remissinstanserna framförda synpunkterna. Så kan t. ex. en kraftutbyggnad i ett litet vattendrag orsaka större skador per installerad effektenhet än en större utbyggnad. Det gäller bl. a. de nu aktuella minikraftverken, som har en effekt mellan 100 och 1 500 kilowatt. Dessa gränser har satts med hänsyn till all mindre anläggningar än sådana på 100 kilowatt anses vara klart olönsamma medan större anläggningar än sådana pä 1 500 kilowatt är så speciella atl de inte lämpar sig för standardisering. Små anläggningar kan visserligen i en del fall ha svårt all bära kostnaderna för mera omfattande åtgärder för fisket. Jag anser emellertid att möjlighet bör finnas atl avgiftsbelägga dem.

En avgiftsbeläggning även av de minsta minikraftverken skulle, med den av mig tidigare förordade avgiftsenheten om 10 kilowatt installerad effekt, innebära att gränsen för avgiflsskyldighet sätts vid 10 avgiftsenheter. Denna gräns bör anses skälig också i fråga om vattenreglering. Jag föreslår alltså alt gränsen för avgiflsskyldighet i fråga om vattenkraftverk och vattenregleringar sätts vid 10 enheter.

Då ell förelag är av blandad karaktär skall enligt VL väljas den norm för avgiflsberäkning som är tillämplig på företagets huvudändamål. Jag förordar emellertid atl varje delföretag avgiftsbeläggs för sig.

Den lokala fiskeavgiften bör liksom i dag kunna bestämmas antingen som ett engångsbelopp eller att utgå årligen. Den allmänna fiskeavgiften bör däremot i princip fastställas som en årlig avgift. Med hänsyn fill de gränser för avgiftsskyldighetens inträde som jag har föreslagit kan det årliga avgiftsbeloppet i vissa fall bli ringa. För att undvika alt myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i rimlig proportion lill beloppets storlek, bör det finnas en möjlighet till engångsbetalning, vilket också utredningen har föreslagil. Om det årliga beloppet undersfiger 500 kronor, bör föreskrift om engångsbetalning alltid meddelas.

Såväl den årliga lokala fiskeavgiften som den allmänna fiskeavgiften bör liksom f.n. betalas före utgången av det kalenderår som avgiften avser. Den bör första gången betalas året närmast efter det då tillstånd lill arbeten för förelaget först las i anspråk och därefter utgå lill dess företagel läggs ned. Med arbeten avses arbeten som påverkar vattenförhållandena. Även andra åtgärder som utförs utan samband med några arbeten men som inverkar på vattenförhållandena, t. ex. en ytterligare dämning, bör tjäna som utgångspunkt. Jag kan inte biträda utredningens förslag om den ändringen i förhållande till gällande lag, att avgiflsskyldigheten skall inträda först sedan tillståndet till hela förelaget har tagits i anspråk.

Som jag har framhållit tidigare bör de årliga fiskeavgifterna liksom bygdeavgiflerna ändras med hänsyn till förändringarna i penningvärdet, så

Prop. 1981/82:130 196

som de kommer till uttryck i ändringar i basbeloppet. Någon särskild Lagrådsremiss

omprövningsmöjlighel i detta syfte behövs därför inte. Däremot bör av- allmän motivering giftsfrågan kunna tas upp till omprövning när erfarenheterna av företagets inverkan föranleder det eller i samband med att frågan om anordningar eller föreskrifter lill skydd för fisket omprövas. En sådan möjlighet föreligger i dag enligt 2 kap. 10 § 2 mom. andra stycket VL. Avgiflsfrågan bör kunna omprövas också i samband med annan omprövning beträffande tillsländet till företaget.

När det gäller behandlingen av årliga fiskeavgifter, som har fastställts före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, bör mitt förslag rörande övergångsregleringen för nuvarande regleringsavgifter i princip kunna göras tillämpligt också på dessa. De avgifter som har fastställts enligl 2 kap. 10 §VL bör således efter den löpande avgiftsperiodens slut årligen räknas om med hänsyn till ändringarna i basbeloppet på samma sätt som regleringsavgifterna. Beträffande årliga avgifter som har fastställts enligt 2 kap. 8 § VL eller däremot svarande äldre lag löper inga avgiftsperioder. Möjligheter föreligger enligt gällande VL atl begära omräkning av dessa avgifter med hänsyn lill ändringarna i penningvärdet. Dessa avgifter bör därför räknas om redan från och med den nya lagens ikraftträdande. Det första årets avgift bör således motsvara avgiften år 1982, uppräknad med hänsyn till ändring av basbeloppet i december det året i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom. Eftersom basbeloppet började tillämpas först år 1963 och hänsynen fill de avgiftsskyldiga kräver att utgångspunkten för omräkning inte sätts alltför långt tillbaka i tiden, bör omräkning inte ske för lid före december 1963.

Utredningsförslaget innebär all några nya avgifter för skada på fisket genom flottning m.m., motsvarande dem som föreskrivs enligt 6 kap. 9 § VL, inte skall utgå. Endast fiskeristyrelsen avstyrker förslaget och anser atl maximiavgiften om 5 öre per kubikmeter floltgods bör höjas i nivå med den allmänna prisutvecklingen.

Medan det budgetåret 1969/70 inflöt omkring 75000 kr. i fiskeavgifter för flottning, uppgick sådana avgiftsmedel budgetåret 1974/75 till omkring 35000 kr. och 1978/79 till 21 600 kr. Avgiften torde sakna större praktisk betydelse. Jag biträder utredningens förslag att inte i den nya vattenlagen ta in någon motsvarighet till denna fiskeavgift. Som utredningen har föreslagit bör däremot avgift som har bestämts enligt VL utgå även i fortsättningen, så länge flottning bedrivs. Med tanke på den ringa omfattningen av flotlningsverksamhelen samt del ansträngda ekonomiska läget för denna anser jag alt någon höjning av avgifterna inte bör ske.

2.13.4 Domstolsavgifler

Som jag redan har nämnt finns i 11 kap. 95 och 96 §§ VL bestämmelser om s. k. vallendomslolsavgifter som utgår som bidrag lill vatteridomstolar-nas organisation och verksamhet.

Prop. 1981/82:130 197

Utredningens förslag att avskaffa de nuvarande domstolsavgifterna har Lagrådsremiss

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. allmän motivering

Det har redan tidigare, när vattendomstolarna utgjorde självständiga administrafiva enheter, i olika sammanhang hävdats att domstolsavgifterna av principiella skäl borde avskaffas. Bl. a. har hävdats att någon motsvarande extra avgift inte tas ut i samband med rättegångar vid andra specialdomstolar (se t. ex. riksdagens revisorers berättelse till 1950 års riksdag del II s. 19 och prop. 1954: 198 s. 11). Jag har förståelse för dessa synpunkter. I varje fall sedan vattendomstolsorganisalionen numera har införlivats med del allmänna domstolsväsendet talar övervägande skäl för att avgifterna avskaffas.

Vattendomslolsavgifterna bestäms av vattendomstolen eller synemännen i samband med att tillstånd lämnas fill vattenföretaget. Avgiftsskyldighet föreligger endast för vissa angivna typer av vattenföretag och beräkningsgrunderna är komplicerade. Även detta talar enligt min mening för att domstolsavgifterna avskaffas.

Vallendomstolsavgifterna utgör f. n. ungefär 1 milj. kr. per år. Om dessa avgifter avskaffas, bör med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget övervägas hur statsverket skall beredas kompensafion för detta inkomstbortfall. En kompensationsmöjlighel kan vara att höja ansökningsavgifterna i vattenmålen.

Stämpelskatteulredningen har nyligen lill budgeldepartementet överlämnat betänkandet (Ds B 1980; 7) Avgifter för tingsrätt m. m.

Jag förordar efter samråd med chefen för budgetdepartemenlel alt de nuvarande vallendomstolsavgifterna avskaffas och att frågan om avgifter för ansökningar i vattenmål m.m. övervägs i samband med att regeringen tar ställning till stämpelskatteutredningens betänkande.

2.14 Ikraftträdande m. m.

Utredningen har föreslagil att den nya vattenlagen skall träda i kraft den 1 januari 1982. Enligt min bedömning kan föredragningen inför lagrådet av de lagförslag som omfattas av denna remiss samt av den följdlagstiftning som kommer att föreslås i en senare lagrådsremiss beräknas ta en ganska lång tid i anspråk. Vidare bör beaktas att även om den nya lagstiftningen inte medför några organisatoriska ändringar, torde den, med hänsyn lill de ganska omfattande materiella ändringarna, kräva vissa utbildnings- och informationsinsatser före ikraftträdandet. Det är därför lämpligt all lagstiftningen träder i kraft först efter en övergångstid sedan riksdagen har fattat sitt beslut om lagstiftningen. Mot bakgmnd av vad jag nu har sagt förordar jag att den nya lagsfiftningen får träda i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:130 199

Bilaga 5 De remitterade

De remitterade förslagen lagförslagen

1 Förslag till Vattenlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.

2 § Denna lag är tillämplig på vatlenföretag. I lagen finns också beslämmelser om skydd för vattenförsörjningen.

I fråga om vissa valtenförelag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.

3 § Vattenföretag är

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden som syftar till atl förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför,

3. åtgärder varigenom vatten filiförs gmnden för ökning av grundvattenmängden,

4. åtgärder som utförs för att avlägsna vatten i marken eller någol annat ytvatten än avloppsvatten, för alt sänka eller lappa ur en sjö eller för alt skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är alt varaktigt öka en fastighets lämplighet för någol visst ändamål.

Med vattenområde i första stycket 1 avses även ell sådant område som täcks av vatten vid högsta fömtsebara vattenstånd.

4 § I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag, när syftet
med åtgärden är alt förbättra hushållningen med vattnet,

2. vattenöverledning: överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat, när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet,

3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsöijning eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

5. vattenanläggning: en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag,

6. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighel, vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan markavvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

2 kap. Rätten till vatten

Allmänna bestämmelser

1 § Var och en råder över det yt- och gmndvatten som finns inom hans
fastighet.

Rätten att råda över en fastighets vatten kallas vattenrätt. Fastighetsägare och andra som innehar vattenrätt kallas vattenrättshavare.

2 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet
än på den andres.

Rätt att ta i anspråk annans strömfall

3 § Om del för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd
vändigt atl ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än
staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt
sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten
kraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.

Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom fid som regeringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller ansöka dels om tillstånd att utföra det vattenföretag i vilket strömfallet skall utnyttjas, dels om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.

Rätt att på gmnd av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

Skyldighet att avstå vatten

4 § En vattenrättshavare är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som
orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet, avstå del
vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörj
ningen eller för något annat allmänt behov. Under samma förutsättningar
är den som har rätt att reglera vattnets avrinning i ett vattendrag skyldig atl
tåla att vattnet innehålls eller tappas.

Vattenrättshavaren är berättigad till skälig ersättning, om det skulle vara uppenbart oskäligt att ersättning inle utgår.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga en vattenrättshavare alt iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Vattenrätt som förutsättning för vattenföretag

5 § För att få utföra ett vatlenföretag måste företagaren ha valtenrätt inom det område där företaget skall utföras, i den mån annat inte följer av 6-10§§.

6 § Vattenrätt behövs inte för

1. vattenföretag som erfordras för allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,

2. vattenföretag som erfordras för atl motverka förorening genom avloppsvatten,

3. markavvattningsföretag,

4. vattentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 201

7 § Staten, kommuner och vattenförbund behöver inle valtenrätt för att De remitterade
utföra sådana valtenförelag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller lagförslagen
allmän miljövårdssynpunkl eller som främjar fisket.

Förvaltare som avses i 82a§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled behöver inte vattenrätt för atl vidta de återställningsålgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.

8 § Den som är beroende av atl vattenförhållandena består behöver inle vattenrätt för att utföra rensningar för alt bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förta läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

9 § Den som äger strand vid ett vattenområde men saknar valtenrätt inom området har ändå rätt alt för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inle vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6§ jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

10 § Den som vill utföra en vattenreglering eller vattenöverledning behö
ver inle vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller var
ifrån vatten skall ledas.

Utbyggnadsvitsord

11 § Om en fallsträcka tillhör olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vallenkraften i hela sträckan, om den vattenrätt som tillkommer honom på
grund av äganderätt eller annan rätfighet söm gäller mot var och en och
som inte är begränsad till tiden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn
skall tas fill den kraft som svarar mot andelar i sådana samfälligheter som
avses i 1 kap. 3 § faslighetsbildningslagen (1970:988).

Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

1 § Ett vattenförelag skall utföras med en sådan omfattning och på ett
sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång
och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.

Ett vattenföretag skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, ulföras så att del inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.

Den som utför ett vattenförelag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade all förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom åsamkas oskähg kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. 1 § tredje stycket.

2 § Etl valtenförelag får inte komma till stånd, om det med hänsyn fill
valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane
ringssynpunkter.

Prop. 1981/82:130 202

3 § Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag De remitterade
eller utförs för ett vattenföretag får inle strida mot fastställd generalplan, lagförslagen
stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan får dock göras,

om åtgärden är förenlig med planens syfte.

Gäller annars särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av elt mark- eller vattenområde, skall vattenförelaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

4 § Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 2
eller 3 §, får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av
slörre betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får företagel komma till stånd, om regeringen efter underställning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 § finner atl del är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

5 § Ell vatlenföretag får komma fill stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av del.

6 § Vid prövningen av elt vattenföretags tillåtlighet skall hänsyn tas fill andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att det sökta vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

7 § Bestämmelserna i 2, 3 och 5§§ skall inte tillämpas vid prövningen enligt denna lag av

1. valtenförelag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136a§ byggnadslagen (1947; 385) har angetts som ett villkor för verksamheten,

2. broar eller andra vatlenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

8 § Om ansökningar om tillstånd lill olika vattenförelag prövas samtidigt och företagen på gmnd av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna samt någon samfällighel enligl denna lag inle bildas, skall företagen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd ulan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel.

9 § När enligt denna lag ett vatlenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighel, skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten eftersträvas. Vid behov skall jämkning ske mellan de olika deltagarna så att var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för någon annan deltagare.

10 § Om det vid fillståndsprövningen av ett vatlenföretag framgår att
delta kan, utan all dess ändamål eftersatts, ulföras så att det medför en
betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor medde
las härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar före
ligger för bildande av en samfällighel enligt denna lag.

Prop. 1981/82:130 203

Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge en skälig ersättning De remitterade

till tillståndshavaren. lagförslagen

Om tillståndshavaren åsamkas förlust eller kostnad på grund av villkor enligl första stycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

11 § Om någon vill ulföra elt vattenföretag som kan skada fisket, är han
skyldig all utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten
för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan
behövas till skydd för fisket. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett
villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom skulle
åsamkas företagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.

I 10 kap. 5§ finns beslämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.

12 § Bestämmelserna i 2-11 §§ gäller inle i fråga om utrivning av anlägg
ningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsanläggningar enligt 14 kap.
loch3§§.

4 kap. TillståndspHkt

1 § Ett vattenföretag får inte påbörjas utan tillstånd enligt denna lag.
Tillstånd behövs dock inte, om det endast är fråga om vattentäkt för alt
förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller
behövs tillstånd, om annat följer av 2-4 §§.

När ett vattenföretag inte får påbörjas ulan tillstånd får inte heller arbeten av störte omfattning påbörjas i anslutning till företagel innan sådant fillstånd har meddelats.

Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.

I 14 kap. 5 § finns bestämmelser om skyldighet atl begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk.

2 § Tillstånd lill ett vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart all
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan
på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning
krävs fillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller
enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markavvattning krävs även tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. I eller 2 § eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.

3 § Tillstånd behövs inle för alt ulföra rensningar för att bibehålla vatt
nets djup eller läge eller för alt omedelbart återställa elt vattendrag som har
vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör fastigheter som tillhör någon annan, skall ägarna av dessa alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om något fiskeintresse kan skadas, skall anmälan om de planerade åtgärderna göras lill fiskenämnden innan arbetena påbörjas. Fiskenämnden får ge råd om hur och när arbetena bör utföras.

4 § Om det till följd av en skada eller för all förebygga en skada är nödvändigt alt tillslåndspliktiga ändrings- eller lagningsarbelen utförs utan dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

5 § Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag, får förelagaren begära prövning av företagets laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vatlenanläggning som har ulförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligl 8 kap. 2§ all använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

6 § Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts
ulan fillstånd enligt lagen, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

De remitterade lagförslagen

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning

Allmänna bestämmelser

1 § På begäran av den som ansöker om tillstånd till markavvattning skall, om det är lämpligt, markavvattningen anordnas så alt den blir lill nytta även för annans fasfighet. Om ägaren fill en fastighet som kan fä nytta av markavvattningen begär det och det är lämpligt, skall markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för hans fastighet. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företagel. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företagel.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.

2 § De anläggningar och rättigheter som hör till ett markavvattningsföre
tag är samfällda för deltagarna i företaget. Inlösen av mark för ett markav
vattningsföretag får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är
samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

För utförande och drift av företaget skall deltagarna ingå i en särskild samfällighel.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. Inlöses mark
för endast vissa av dellagarna i samfälligheten, fastställs grunderna för
fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande fill nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i företagel, skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.

4 § Andra deltagare i etl markavvatlningsföretag än sådana som har
ansökt om företaget är inte skyldiga alt delta i kostnaden för atl utföra
företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat fill gmnd för
att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den
beräknade nyttan omräknas lill penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe
ring av kostnaden.

Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om förelaget, de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt samt, om företaget utförs efter beslut vid fastighetsreglering, ägarna av de fastigheter sorn ingår i regleringen.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Om ledningar för elt markavvattningsföretag med väsentlig fördel kan användas för alt avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna fastighet delta i företagel om han själv eller sökanden lill markavvatlningsföretaget begär del. Vad som nu sagts skall gälla även vid avledande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten-och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i stället gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas mellan markavvattningsinlresset och avloppsintresset med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det vatten som avleds genom ledningen saml lill vad som kan anses rimligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan flera avloppsintressenter.

De remitterade lagförslagen

7 § Bestämmelserna i 5 och 6§§ om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvallen från byggnader och anläggningar som inte hör till någon faslighet, om det är lämpligt med hänsyn till övriga deltagare.

8 § Bestämmelserna i 5—7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Om det för markavvattning är nödvändigt atl ell vatlenavlopp byggs
genom en väg eller att ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas
skall väghållaren utföra åtgärden, om inte annat överenskoms.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugufem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vatlenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligl denna lag eller vattenlagen (1918:523).

När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

Prop. 1981/82:130 206

10 § Om den kostnad som enligt 9 § andra stycket åvilar väghållaren De remitterade
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte lagförslagen
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för

skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär alt
vattenavlopp för framlida markavvattning skall anordnas genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om del kan ske ulan men för vägens
framtida bmkbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av
byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9§ andra och
tredje stycket samt 10 § i tillämpliga delar.

Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger, hos den som handlägger vägförrältningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9-ll§§ innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund. Markägaren har dock alltid rätt atl på egen bekostnad få till stånd sådana åtgärder som avses i 9 § första stycket.

13 § Bestämmelserna i 9-12§§ gäller också i fråga om banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

6 kap. BevattningssamfälUgheter

Allmänna bestämmelser

1 § Enligt delta kapitel kan bevattningssamfälligheter bildas för fördelning av vatten.

2 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får som villkor för fillstånd bestämmas att fillståndshavarna skall ingå i en samfällighel för en sådan fördelning.

Om särskilda skäl föreligger, får även bestämmas att de för vilka tillstånd till vattentäkt för bevattning redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighel har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd fill en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten som villkor för lillståndet bestämmas att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

3 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet får fördela tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon dellagare inte utnyttjar sin rätt all ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har beslämls av vattendom
stolen i samband med att tillstånd gavs.

Gemensamma anläggningar för bevattning

4 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

5 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentHg betydelse atl ha del i anlägg
ningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för alt fillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

6 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfälld för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och
drift av anläggningen.

Inlösen av mark för en gemensam anläggning får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

Fördelning av kostnader

7 § Kostnaderna för förvaltningen av samfälligheten skall fördelas mellan deltagarna efter den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelslal för varje dellagare.

8 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam anläggning fördelas mellan deltagarna i anläggningen efter vad som är skäligt med hänsyn främst lill den mängd vatten som var och en får ta ut enligl meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje dellagare. Inlöses mark för endast vissa av deltagarna i anläggningen, fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av anläggningen.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av anläggningarna i stället fördelas genom avgifter som beräknas på gmndval av den omfattning i vilken varje dellagare utnyttjar anläggningen.

9 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom,
om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en
faslighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivan
den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken
föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inle, om
överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

De remitterade lagförslagen

fall som får stadigvarande nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företagel.

2 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd lill vatten
reglering för bevattning skall förordnas atl andra som har tillstånd lill
vattentäkt för bevattning och som får sladigvarande nytta av regleringen
genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i företagel, om den
som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsförelagets beräk
nade nytta.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd lill vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företaget.

3 § Om enligt 1 eller 2 § förordnas atl flera skall delta i ett vattenregle
ringsföretag, skall deltagarna ingå i en samfällighel för utförande och drift
av företaget.

Första stycket gäller också, när på ansökan av flera sökande tillstånd meddelas fill en vatlenreglering som medför stadigvarande nytta för sökandena och annat inte har överenskommits mellan dem.

Anläggningar och rättigheter som hör till regleringsföretaget är samfällda för deltagarna i samfälligheten. Inlösen av mark för ett vattenregleringsföretag får endast ske lill förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

4 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på gmndval av andelslal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av förelaget. Inlöses mark
för endast vissa av deltagarna i samfälligheten, fastställs gmnderna för
fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och del för detta behövs särskilda dammbyggnader eller andra anläggningar, skall kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket på de deltagare som har nytta av anläggningarna.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till gmnd för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. II § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

5 § Andra deltagare i ett vattenregleringsföretag än sädana som har
ansökt om förelaget är inte skyldiga att delta i kostnaden för att utföra
företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat till grund för
att beräkna delaktigheten för deras fasligheter. Härvid skall värdet av den
beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe
ring av kostnaden.

Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om företaget och de på vilkas begäran företagel har givits en störte omfattning än vad sökanden har begärt.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 209

6 § Bestämmelserna i delta kapitel om vattenreglering gäller även vid De remitterade

vattenöveriedning. lagförslagen

8 kap. Särskilda tvångsrätter

1 § Den som utför etl vattenförelag kan ges rätt alt ulföra anläggningar
eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan eller ta i anspråk mark
härför i den mån det behövs för

1. vattenföretag som avser tillgodogörande av yl- eller gmndvatten,

2. vallenreglering eller vattenöveriedning,

3. vattenföretag som avser allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,

4. markavvattning,

5. vatlenföretag för alt motverka förorening genom avloppsvatten,

6. vattenföretag som avses i 2 kap. 7 §.

Den som utför ett vattenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för alt förebygga eller minska skada av företaget.

Etl område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om det skall ingå i en strömfallsfastighet.

2 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenan
läggning, kan andra ges rätt att använda anläggningen för att främja sina
egna vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av dem.

Den som ges rätt att använda en anläggning kan också ges rätt att ändra anläggningen, om det behövs. Anläggningens ägare har rätt att ulföra ändringen mot ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten atl använda anläggningen.

3 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 8§, får
rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om del inte vållar påtagliga
ölägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras
lill elt lämpligt ställe i närheten.

4 § Förbud mot fiske inom etl visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.

5 § För skada på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta kapitel utgår ersättning enligt 9 kap.

9 kap. Ersättning och andelskraft

Allmänna bestämmelser

1 § Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på

annal sätt ta i anspråk annans egendom eller alt vidta en åtgärd som skadar

14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

2 § Fastigheter eller delar av fastigheter, som lider synnerligt men av ett
företag eller en åtgärd vartill fillstånd har lämnats enligt denna lag, skall
lösas in, om ägaren begär det.

Den ersätlningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har någol beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 1 § tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.

3 § Ersättning skall utgå i form av engångsbelopp.

Om det finns skäl lill det, får ersättning för skador till följd av förelag för allmän flotded fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av etl sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppslå varje år, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om flottning i allmän flollled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.

4 § För fastigheter som löses in i sin helhet skall, om inte annal följer av
vad som sägs nedan, en löseskilling betalas som motsvarar fastighetens
marknadsvärde. Om delar av fastigheter löses eller fastigheter eller delar
av fastigheter på annal sätt tas i anspråk eller skadas, skall en intrångser
sättning betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknads
värde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för
de skador som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.

Då ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till åtgärder som avses i 1 § tredje stycket.

5 § Om det företag för vilket en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen bestämmas på gmndval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inle hade förekommit, dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller lill den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersältning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 § Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under fiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades räknas ägaren tillgodo endast i den mån del blir utrett att den beror på någol annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt. Om ingreppet är sådant alt intrångsersältning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om

Prop. 1981/82:130 211

värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn lill fastighetens De remitterade

skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har lagförslagen

tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när delta skedde.

Om en stadsplan eller en byggnadsplan, enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på den värdestegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt syfte atl bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket all löseskillingen inte i någol fall får bestämmas lill lägre belopp än som behövs för all anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen ulan alt ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget, gäller 5 §.

7 § Om fasligheten har tillträtts i sin helhet eller tagils i anspråk eller
skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte las till sådan ändring i
fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe
ten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på alt den
återstående delens skick ändras.

Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller logs i anspråk eller skadades.

Om del behövs, skall i beslutet om ersättning las in bestämmelser som är ägnade att hindra atl ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersätlningsbeslutet lill dess betalning sker.

8 § Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall,
om skäl föreligger, ersättningen bestämmas som om åtgärden inle hade
vidtagits.

Om förelag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligl denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, skall, då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så all den ersätlningsskyldige erhåller goltgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

9 § Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskill
ing, intrångsersältning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighel eller en del av denna och del för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt all uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller förrältningsmannen utan hinder av första stycket bestämma en gemensam ersättning för delägarna i den män nedsättning inle skall ske enligt 16 kap. 1 §.

10 § Om förelag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna
lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet,
skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgi
vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten.
Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar, fordras dessutom

Prop. 1981/82:130 212

de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. De remitterade

11 § jordabalken föreskrivs för relaxafion. Medgivande fordras dock inte lagförslagen

av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen ulan betydelse.

Ersättning vid utrivning m.m.

11 § Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 1 § eller har ålagts enligt 15
kap. 6 § första stycket att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig
ersättning för skador på annans egendom som orsakas av beslående änd
ring i vattenförhållandena. Skyldighet alt betala ersättning för förlust av
förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har
samband med tillståndet till vattenanläggningen. Ersättning utgår i sådant
fall för de kostnader som föriusten av förmånen innebär.

Om tillstånd att riva ut en vattenanläggning har meddelats annan än den som är skyldig alt underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband därmed, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket att bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig alt betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommer i samband med bortskaffandet.

Om vattendomstolen enligt 14 kap. 5 § har föreskrivit villkor för hur en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk, är anläggningens ägare skyldig att betala ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av beslående ändring i vattenförhållandena.

Begränsningar i vattenrättshavarnas ersättningsrätt

12 § Om tillstånd meddelas till ett vatlenföretag som skall tillgodose det
allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,
hälsovården eller den allmänna miljövärden och del för genomförande av
företaget krävs att vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller reglerings
magasinet minskas för elt vattenförelag, vartill tillstånd har meddelats
enligt denna lag, skall den gamle tillståndshavaren vara underkastad de
begränsningar i sin rätt till ersättning som beslämls enligl 14 § andra
stycket. Vid bestämmandet av ersättning skall hänsyn las till vad den
gamle tillståndshavaren pä grund av tillkommande vattenföretag som
avses i första meningen eller omprövningar som avses i 14 § tidigare har
fått avslå ulan ersättning samt till den tid som kan återstå lill den enligt 13
kap. 47 § tredje stycket fastställda tidpunkten, efter vilkens inträde om
prövning får begäras.

Om det för genomförande av ell sådant medgivet vattenföretag, som avses i första stycket första meningen, krävs alt vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas för den som inte har något vattenrättsligt tillstånd, är valtenrätlshavaren skyldig atl utan ersättning avstå från en tjugondel av fallhöjden eller av den vallenmängd eller magasinsvolym som utnyttjas av honom. Vad han sålunda är skyldig att avslå ulan ersättning skall dock minskas med vad han tidigare kan ha fått avslå ulan ersättning på grund av denna bestämmelse.

Ersättning vid omprövning

13 § Innehavare av tillstånd enligt denna lag som till följd av omprövning
enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 10 § åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller
inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning har rätt till ersättning
för detta, om annat inte följer av 14 §.

14 § Om en omprövning som avses i 13 § sker till förmän för det all
männa fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flotded eller
hälsovården är tillständshavarens rätt till ersättning för förluster och in
skränkningar som avses i 13 § begränsad på sätt anges i andra stycket.
Delsamma gäller vid omprövning enligl 15 kap. 3 § eller 9 § första mening
en till förmän för den allmänna miljövärden.

I fall som avses i första stycket skall ersättning utgå för vad som avstås endast till den del detta, jämte vad tillståndshavaren på grund av tidigare omprövningar eller på grund av 12 § har fått avstå ulan ersättning, överstiger vad som har bestämts i tillslåndsdomen. Den del för vilken ersättning inte utgår bestäms främst med hänsyn till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för fillslåndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs innan omprövning av tillståndet kan ske. I fråga om vattenkraftverk bestäms den del för vilken ersättning inte utgår lill högsl en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den kraft som, med avdrag för den kraftökning som föranleds av förekommande vattenregleringar eller vallenöverledningar, i tillgodogjort skick kan utlas vid varje berört kraftverk. I fråga om valtenregleringar och vallenöveriedningar för krafländamål bestäms andelen lill högst en femtedel och lägst en tjugondel av det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk ullagbara kraften har ökats eller kunnat utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande andra vatlenföretag bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en tjugondel av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av lillståndet till företaget.

Om omprövningen sker före den enligt 13 kap. 47 § tredje stycket fastställda tidpunkten, skall den enligt andra stycket bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid som återstår lill denna lidpunkt.

15 § Ersättning som enligt 13 och 14 §§ tillkommer tillståndshavaren
beräknas enligt 1-10 §§ och skall betalas av den som har begärt ompröv
ningen.

Ersättning för skador som på grund av omprövning enligl denna lag orsakas andra än tillståndshavaren beräknas enligt 1-10 §§. Ersättningen skall betalas av tillståndshavaren, om omprövningen sker med stöd av 15 kap. 3, 4 eller 8 §, saml vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.

De remitterade lagförslagen

minskas fill följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som De remitterade

avses i 2 kap. 11 § andra stycket. lagförslagen

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åligger den fastighet med vilken rätten att tillgodogöra vattenkraften skall vara förenad (strömfallsfastigheten).

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rälfigheten har överflyttats enligt 18 § första stycket.

17 § I samband med beslut om tillhandahållande av andelskrafl skall bestämmas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna ulan alt medföra betydande olägenhet för motparten. Om det vid omprövningen beslutas alt rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1-10 §§.

18 § På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är
förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon
annan fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren lill den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning lill viss tid.

19 § Bestämmelserna i 12 och 14 §§ om begränsningar i ersättningsrätlen
för tillståndshavare gäller också i fråga om den rätt till ersättning som
tillkommer mottagare av andelskraft enligt denna lag, om deras rätt upphör
eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt denna lag.

10 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har fält tillstånd enligt denna lag till

1. driften av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,

4. ytvattentäkt

skall betala en ärlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiflsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att goltgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av vallenföretaget.

2§ Avgiflsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.

Prop. 1981/82:130 215

2. för valtenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som De remitterade
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytteriigare lagförslagen
enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje

enhet om 100000 kubikmeter därutöver,

3. för vallenöveriedningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun
den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat fillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas, beräknas antalet avgiflsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet att betala bygdeavgift enligt denna lag eller regleringsavgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) redan föreligger, skall den ytteriigare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket.

3§ För vattenkraftverk och valtenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om företagel tillhör klass 1; 0,5 promille av basbeloppet, klass 2; 1 promille av basbeloppet, klass 3: 1,5 promille av basbeloppet, klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhel, om företagel tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2: 10 procent av basbeloppet, klass 3; 15 procent av basbeloppet, klass 4; 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har beslämls enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för december året närmast före det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn las till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena som företaget orsakar samt de mindre eller störte olägenheter eller fördelar för bygden som företaget medför.

4§ Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillstånd att driva företaget togs i anspråk till och med det är då företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i det län där företagel huvudsakligen har utförts.

Fiskeavgifter

5§ I stället för atl meddela villkor enligl 3 kap. 11 § får vattendomstolen eller förrättningsmannen, om det är lämpligare, ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av valtenföretaget eller inom någol angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som årliga avgifter.

Om avgiften fastställs att utgå årligen, skall denna varje år följa förändringarna i det allmänna prislägel sådana dessa uttrycks i basbeloppet enligt lagen (1962; 381) om allmän försäkring. Den fastställda avgiften skall sålunda multipliceras med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandel mellan basbeloppet för december månad året närmast före del år då avgiften fastställs och december månad året närmast före det år då avgiften skall betalas.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfat
tar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och
varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter därutöver,

3. för valtenöverledningar och ytvattentäkler varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

När ett vatlenföretag som avses i första stycket utvidgas, beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet alt betala allmän fiskeavgift enligt denna lag eller avgift enligt 2 kap. 10§ vattenlagen (1918:523) redan föreligger, skall den ytteriigare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket.

8§ För vattenkraftverk och valtenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhel, om företaget tillhör klass 1; 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3; 0,15 promille av basbeloppet, klass 4; 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företagel tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2; 5 procent av basbeloppet, klass 3; 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring för december året närmast före del år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vallenområde som berörs av företagel, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av företaget samt till omfattningen av de förpliktelser som förelagaren har ålagts enligt 5 § eller 3 kap. 11 §.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.

Regeringens prövningsrätt

1 § Regeringen skall pröva fillådigheten av följande slag av valtenförelag,

nämligen

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20000 kilowaft,

2. valtenregleringar med en slörre vattenslåndsskillnad mellan dämnings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan saml regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

3. valtenöverledningar eller andra valtenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart atl bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöverledningar för vattenkraftändamål, om

a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,

b) förelaget avser någon av de älvar eller älvsträckor som anges i följande uppställning

Ålv Sträcka

Klarälven sträckan mellan Kärrbackslrand och Edebäck

Dalälven Västerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet

samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdarna

Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan)

och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel-lanljusnan)

Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån - Dam-

mån samt Hårkan uppströms Hotagen

Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Lång-seleån - Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön

Vapstälven Moälven Lögde älv Öre älv Umeälven

Bure älv Skellefteälven

Byske älv Lule älv

Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan

källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis-jaure

Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råne älv Röran - Livas älv,

5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en slörre vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet,

2§ I fråga om ändringar eller utvidgningar av vattenföretag gäller 1§ endast om ändringen eller utvidgningen uppnår där angiven omfattning.

3 § Om ell annat vatlenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 §§ är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbehålla sig prövningen av företagels tillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrältningsmannen innan dom eller beslut har meddelats om företagels tillåtlighet.

4§ Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regeringens prövning enligt 3 kap. 4§ andra stycket.

De remitterade lagförslagen

9§ I god tid innan närmare undersökningar för förelaget påbörjas skall företagaren undertätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens planverk och riksantikvarieämbetet samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet berörs. Lanlbmksslyrelsen skall underrättas, om rennäringen eller jordbmksmark av större omfattning berörs. Förelagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om förelaget.

10§ När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts, skall företagaren i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutningar som företagel angår tillfälle atl framställa önskemål om företagets närmare omfattning och utformning.

11 § Om förelaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse, får
fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan
medföra väsentlig skada på rennäringen eller jordbruket, får lanlbmkssly
relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet får för
ordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får
förordna om den utredning som behövs angående företagels planering från
allmänna naturvårdssynpunkter.

Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Förelagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inle är obilligt.

12 § I god lid innan ansökan om tillstånd till förelaget ges in skall företa
garen medverka till att information om företagels planläggning lämnas till
Ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på något
annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas, om länsstyrelsen i något
län som berörs av förelaget påkallar det.

Företagaren skall på lämpligt säll bereda enskilda personer tillfälle all framställa önskemål om åtgärder för atl förebygga eller minska skador genom företagel.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 220

4§ Om gode män skall medverka, skall förrättningsmannen kalla dem fill De remitterade

förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med lagförslagen

behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Om en god man på grund av jäv är hindrad atl tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får förrätlningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar fill befattning som anges i 3 §.

5§ Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående atl samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande förrättningsmän och gode män.

6§ Mot förrältningsmän och gode män gäller samma jäv som mot domare.

7§ Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man, skall han framställa invändning därom första gängen han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och atl jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans rätt atl anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrältningsmän eller god man uppkommit, får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synneriig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förtättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen, även om han har förklarats jävig.

Att förtättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inle gilfighe-ten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

8§ Förtätlningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för all utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i elt sådant förhållande till saken eller till någon sakägare atl hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte anlitas som sakkunnig.

Förrättningens inledande

9§ Ansökan om fön-ättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill

ulföra eller delta i elt markavvattningsföretag.

Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning skall prövas enligt denna lag, anmäls detta av fasfighetsbildningsmyn-digheten till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

10 § Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla uppgifter om

1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan,

2. företagets beskaffenhet,

3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

4. för sökanden kända sakägare.

Prop. 1981/82:130 221

Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9§ andra . De remitterade

stycket. lagförslagen

11 § Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för
förrätlningskostnaderna innan en förrältningsmän förordnas.

Handläggningen

12 § Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget.
Om hinder inte föreligger mot företaget, skall han till ledning för förrätt
ningen utarbeta en allmän plan för delta och utföra de utredningar som
behövs för förelagets genomförande.

Förrätlningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av förelaget.

13 § Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets
ägare eller på annan grund är sakägare.

Om del råder tvist om en fastighet som berörs av företagel, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.

Om en fastighet har övergått lill ny ägare under förrättningen, får denne inte rubba var den förre ägaren har medgivit eller godkänt.

14 § Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. I kungö
relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företagel och på lämpligt
sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna
kallas till sammanträde.

Kungörelsen skall senast florton dagar före sammanträdet införas i ortstidning. I god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas till kända sakägare, berörda kommuner, statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av företaget saml, om allmänna intressen kan beröras, fill kammarkollegiet.

Om företagel berör fast egendom som är samfälld för flera fasligheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas lill styrelsen.

15 § Om företagel är av mindre omfattning och uppenbarligen berör
endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Under
rättelse om företagel och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.
Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträck
ning som anges i 14 § andra stycket.

I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 §§.

16 § Om ägaren av en fastighet, byggnad eller anläggning eller en
ställföreträdare för denne sladigvarande vistas utom riket och delgivning
inte kan ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som
förvaltar eller brukar fastigheten, byggnaden eller anläggningen.

Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig alt snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall förrätlningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Prop. 1981/82:130 222

Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första De remitterade

stycket. lagförslagen

17 § Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighel gäller även vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

18 § Om del behövs skall förrätlningsmannen förordna en lämplig person, hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgängliga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.

Aktförvararens namn och platsen där förrätlningshandlingarna hålls tillgängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 § eller i underrättelse enligt 15 §.

19 § Ägare av fastigheter som berörs av förelaget skall till förrältningsmannen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt fill elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 14 §, i underrättelse enligt 15 § eller på annat lämpligt sätt.

20 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen för att fillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

21 § Om ett nytt sammanträde måste hållas, skall förrältningsmannen
kalla alla kända sakägare lill detta. Någon kallelse behövs dock inte, om
det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om lid och plats för samman
trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde, behöver inte de
sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats lill det föregående
sammanträdet.

Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före sammanträdet. Förrätlningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 §§.

22 § Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sam
manträde, skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har
infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.

Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsåtgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

23 § Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening, gäller
vad två av dem anser. Om var och en har sin mening, gäller förrättnings
mannens mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som
utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största
mängden.

I varje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas, skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.

Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvarande. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förtättningen eller, utan samband med tillståndsbeslut, ett beslut som får överklagas särskilt, skall sakägare och andra som har besvärsrätt undertättas om beslutels innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligl 21 § andra stycket andra meningen.

24 § Om del behövs med anledning av förrättningen, har förrättnings
mannen och gode männen samt deras biträden rätt atl gå in i byggnader,
beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i
övrigt skall skador undvikas, om del är möjligt.

Alla som för talan vid förrättningen har rätt att under denna beträda andras ägor.

För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenheterna enligt första stycket skall kunna utövas.

25 § Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrältningsmannen,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde.
Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs,
skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört
talan vid förtättningen och som själva kunnat ansöka om denna underråt
tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid
begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande lill förrättningen.

Om det finns flera sökande, får återkallelse inte göras utan medgivande av samtliga.

Sedan lillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. I stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 39 § gäller för överklagande av tillståndsbeslutet.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 224

relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta De remitterade

kapitel i tillämpliga delar. lagförslagen

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvattningsföretag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.

29 § Om förrältningsmannen finner att hinder mot det sökta företagel möter enligt 3 kap. 4 § första stycket men att det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om företagels tillåtlighet enligt 11 kap. 3 § skall avgöras av regeringen, skall förrätlningsmannen efter sammanträde med sakägarna med ett eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

30 § Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.

Tillståndsbeslut m.m.

31 § Om det inte föreligger någol hinder mot företaget, skall förrätlnings
mannen meddela tillståndsbeslul.

Tillslåndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företagel,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget,

4. villkor för att tillgodose allmän och enskild rätt,

5. utförande och underhåll av företaget,

6. fillsyn, besiktning och kontroll,

7. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

8. förrällningskostnaderna och hur de skall fördelas,

9. fid inom vilken anspråk i anledning av ofömtsedda skador får framställas,

10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket
får begäras.

Avser ullståndet arbeten för företaget, skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken företaget skall vara ulfört (arbetstid).

I tillståndsbeslutet skall anges den tid, minst fio och högst trettio år från det tillståndsbeslutet vinner laga kraft, efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 § får begäras.

32 § Vad deltagarna i företaget har överenskommit om fördelningen av kostnaderna för företaget skall läggas till gmnd för fillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger.det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

33 § En överenskommelse om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder som har träffats mellan sakägarna skall läggas till gmnd för tillståndsbeslutet.

34 § Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området saml dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

35 § Tillståndsbeslul skall meddelas vid sammanträde eller på lid och plats som förrältningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrält. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

36 § Om ell beslut av förrättningsman lill följd av skrivfel, felräkning eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighel, skall förrättningsmannen besluta om rättelse. Delsamma gäller kartor, ritningar och andra handlingar till vilka förtättningsbeslulel hänvisar.

Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle all yttra sig.

Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och, om möjligt, pä övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.

37 § Förrätlningsmannen får inte som tolk anlita den som slår i sådant
förhållande fill saken eller fill sakägare att hans tillföriitlighet kan anses
förringad.

En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inle den som anlitas i tjänsten.

Överklagande till vattendom.stolen

38 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrätlnings
mannen har

1. ogillat jäv mot förrältningsmän eller god man,

2. beslutat om ersättning till sakkunnig eller tolk,

3. beslutat om ersättning enligt 24 § tredje stycket,

4. beslutat om rättelse enligt 36 §.

Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.

Etl beslut alt godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrätlningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vallendomstolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt lill någon viss tid.

39 § I andra fall än som avses i 38 § överklagas beslut av förrältningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor frän den dag då tillståndsbeslul meddelades eller förrättningen inställdes.

15 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

13 kap. Prövningen av vattenmål

Allmänna bestämmelser

1 § Första domstol i vattenmäl kallas vattendomstol. De tingsrätter som
regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.

Överrätt i vattenmål (vattenöverdomslol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmäl dömer högsta domstolen.

2 § Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad
som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av denna
lag eller annan författning.

Vattendomstol

3 § Vattendomstolen består av en ordförande, en teknisk ledamot samt
två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i fingsrälten.

Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

4 § Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast
ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en
lagfaren domare, om inte annat följer av denna lag.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

5 § Regeringen utser ordförande i vattendomstol och tillsätter tjänst som teknisk ledamot.

6 § Nämndemän tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomstolens domsområde till vilken målet närmast har anknytning.

7 § Gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mellan olika vattensystem.

8 § Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vattenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts.

Frågor om vattendomstolarnas inböides behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inle tas upp av högre rätt.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 227

den säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämnde- De remitterade

männen. lagförslagen

Vattenöverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomslol
skall det, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som
valtenrätlsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Vattenmål

12 § Vattenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrätl-ningsmål.

13 § Ansökningsmål är mål om

1. bestämmande enligl 2 kap. 3§ andra stycket av ersättning för rätten all ta i anspråk etl strömfall,

2. tillstånd enligt 4 kap. 1 § till utförande av andra vallenföretag än markavvattningsföretag,

3. godkännande enligt 4 kap. 4§ av etl utfört ändrings- eller lagningsarbete på en anläggning som inte är etl markavvattningsförelag,

4. prövning enligl 4 kap. 5§ av lagligheten av etl utfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag,

5. inrättande enligt 6 kap. 4 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighel enligt 6 kap. har bildals,

6. överflyttning enligt 9 kap. 18 § första stycket från en faslighet till en annan av rätten lill andelskrafl,

7. tillstånd enligt 14 kap. I § till utrivning av en vattenanläggning eller enligl 14 kap. 5 § om prövning under vilka villkor en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk,

8. tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket all bortskaffa flottledsanläggningar eller rätt att, utan samband med bortskaffning, överta flottledsanläggningar enligt Qärde stycket nämnda paragraf,

9. förlängning enligt 15 kap. 2 § andra stycket av arbetsfiden,

10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8-10 och 12§§ beträffande elt filtstånd eller en årlig avgift,

11. förverkande enligt 15 kap. 5§ av ett tillstånd,

12. omprövning enligl 15 kap. 15 § andra stycket av frågor rörande en bevattnings- eller regleringssamfällighet,

13. fastställelse enligt 15 kap. 16 § av en överenskommelse,

14. prövning enligt 15 kap. 17 § av kostnader i en samfällighel.

Berör ett ansökningsmäl uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får vattendomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligl vad som gäller för stämningsmål.

14 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på alt anläggningen inle har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

Prop. 1981/82:130 228

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om De remitterade
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, lagförslagen
eller ersättning för skada genom att en anläggning för bortledande av

grundvatten tas ur bruk, om detta har skett ulan vattendomstolens prövning men sådan prövning skulle ha behövts,

4. ersättning enligt 2 kap. 4§ andra stycket,

5. bildande, utan samband med pågående ansökningsmål, av en regleringssamfällighet enligt 7 kap. 1 eller 2§,

6. särskild tvångsrätl, ulan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 22 §,

9. ersättning enligt 16 kap. 19§,

10. ersättning eller annat pä grund av att en vattenanläggning inte under
hålls i enlighet med 17 kap. 1 §,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillslåndsdom eller elt tillståndsbeslul eller i
enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 §,

12. ersättning enligt 17 kap. 3§, 19 kap. 9§ eller 20 kap. 11 §,

13. ersättning, utan samband med etl pågående ansökningsmål, enligt 20 kap. 10§,

14. fördelning av vatten enligl 22 kap. 7 §.

15 § Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag.

16 § Talan som inte faller under 13 eller 14 § men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2§ rättegångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målet som vattenmål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.

Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga, gäller föreskrifterna härom.

17 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålel men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inle pröva frågor om äganderätt till fasligheter eller om fastighetsindelningen.

18 § Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som behandlas i denna lag, får frågan huruvida målet är sådant att det skall las upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det,
eller

2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller

3. vallendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag, eller

4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Prop. 1981/82:130 229

Förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål De remitterade

19 § En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara lagförslagen
skriftlig och, om inte annat följer av 20 §, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar,

2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företagel från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för elt ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fasfigheler som berörs av företagel samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt lill fastigheterna,

4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare, om det inle på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ansökningen rörande etl företag, vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligl 11 kap. 8-12 §§ samt om vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen innehålla uppgift om del område som enligl sökanden bör utgöra en sådan strömfallsfastighet som avses i 46 § andra stycket.

Till en ansökan enligt 13 § första stycket 6 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med pantrält i fastigheten och andra rättsägare.

21 § Ansökningshandlingarna skäll i mål som avses i 13§ första stycket
2-5, 7—12 och 14 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar.
Om det behövs, får vattendomstolen föreskriva atl ytterligare exemplar
skall ges in.

Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen all de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet atl ge in ytterligare exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet all på annal sätt komplettera ansökningen, får ansökningen avvisas.

22 § Upptas ansökningen, skall vattendomstolen utfärda kungörelse om
företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök
ningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut
om skall erinras om innehållet i 29 och 40§§ och anges sista tidpunkt för
erinringar enligt 29 §.

Prop. 1981/82:130 230

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för- De remitterade

vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress lagförslagen

på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas lill varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som pä annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

23 § Ell exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas att det
allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av
företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas lill berörda kommuner samt lill länsstyrelsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.

24 § Om ansökningen berör en kanal- eller slussanläggning eller en
farled, hamn eller flollled som är allmän, skall kungörelsen delges styrel
sen eller någon annan som förvaltar ett sådant förelag. Detsamma gäller
om ansökningen berör en samfällighel enligl denna lag eller ett vattenför
bund.

Om ansökningen avser ianspråktagande av vattenkraft som tillgodogörs av någon annan än sökanden, skall kungörelsen delges ägaren av den anläggning där kraften tillgodogörs.

Kungörelse om en ansökan enligl 13 § första stycket 6 skall delges ägaren av det strömfall från vilket andelskrafl tillhandahålls.

Kungörelse om en ansökan enligl 13 § första stycket 10 eller II skall delges innehavaren av det tillstånd som avses med ansökningen.

25 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan i målet för atl
tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeristyrelsen får förordna en fiskeriljänsteman atl i styrelsens ställe avge yttrande om del sökta vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt om de bestämmelser som behövs lill skydd för fisket. Om yttrandet inte kan avges utan en undersökning på platsen, skall vattendomstolen på anmälan av styrelsen förordna den som föreslås av styrelsen atl vara sådan sakkunnig i målet som avses i 32 §.

26 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten
domstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elek
trisk kraft som har upplåtits i fasligheten. Underlåts delta utan giltigt skäl
och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall faslighets-
ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna
paragraf i den kungörelse som avses i 22 § eller på annat lämpligt sätt.

Prop. 1981/82:130 231

27 § Har en sakägare angetts eller på annat saft blivit känd för vatten- De remitterade domstolen först efter del att kungörelsen har utfärdats och har han inte lagförslagen hört av sig i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle atl yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

28 § Om det råder tvist om en faslighet som berörs av det i målet avsedda företagel eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inte mbba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden lill eller kallelser på den nye ägaren.

29 § Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos vattendom
stolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst
trettio dagar från det att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte
skyldig atl fästa avseende vid erinringar som görs för sent. En avskrift av
vatje erinringsskrifl skall sändas till sökanden.

30 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för alt utredningen i

målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet.

31 § Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse
och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas lill
förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortsfidning.
Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller infinna sig person
ligen.

Vid den munfiiga förberedelsen får Iredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

32 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen förordna en
eller flera sakkunniga att efter en förberedande undersökning avge udätan
de i målet.

Undersökningen skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn lill målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.

33 § Om del är lämpligt, får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersökningen skall protokoll föras.

34 § På begäran av sökanden får vattendomstolen besluta alt åtgärder får vidtas provisoriskt för atl förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller all

Prop. 1981/82:130 232

sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som han kan De remitterade

bli skyldig atl betala på gmnd av åtgärderna. lagförslagen

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

35 § Framgår det av ell utlåtande enligt 32 § eller på annat sätt atl det
sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 22 §, skall vattendomstolen med tillämpning av 22 § bereda ägare och
innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra
sig.

Om det är lämpligare, får vattendomstolen senast åtta dagar före huvudförhandlingen i målet kalla sakägarna lill denna. Kallelserna skall delges.

36 § När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen
bestämma lid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst fill
att minsta möjliga kostnader uppslår.

Besked om fid och plats för huvudförhandlingen skall i god lid lämnas parterna i den ordning som har bestämts när det gäller kallelser till dem. Om anledning till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall vattendomstolen förelägga honom delta vid vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om någon part uteblir från denna. Tredskodom får dock inte meddelas.

37 § Om vattendomstolen finner alt ett mål kan utredas utan förberedelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna lill huvudförhandling i målet. Därvid gäller 22-28 och 32 - 36 §§ i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter del att kungörandet skedde.

38 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

39 § Etl beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsinvändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.

40 § Yrkanden om ersättning lill följd av det sökta vattenföretagel samt erinringar i anledning av utlåtande enligt 32 § skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranleds av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

41 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har fram
ställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna
åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne
håll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet åtempptas i det skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den

tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån del i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.

42 § Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 4 § första stycket men alt det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket nämnda paragraf, skall vattendomstolen efter huvudförhandling i målet med eft eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1-3 eller 5 § skall avgöras av regeringen.

43 § Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingarna innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn fill målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inle synnerliga skäl föreligger, skall domen meddelas inom två månader efter det huvudförhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att undertätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att etl exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som harförordnals.

44 § När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer ho
nom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit, får vatten
domstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersätt
ningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattning
en. Ersättningen får inte sättas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet.

Om överenskommelse har träffats mellan parterna, får ersättning inte på grund av första stycket bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även i fråga om överenskommelser om att ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om alt skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 234

1. företagets ändamål, läge, omfattning och lekniska utformning. De remitterade

2. de områden som får tas i anspråk för företagel och de särskilda lagförslagen tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

3. villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen,

4. tillsyn, besiktning och kontroll,

5. strömfallsfaslighel,

6. vilka som skall delta i en vattenreglerings-, valtenöverlednings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för företaget,

7. skyldighet för sökanden att betala ersättning eller all utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

8. villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför,

9. skyldighet för sökanden att betala avgifter,

10. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

11. den lid efter vars utgång omprövning enligl 15 kap. 15 § andra stycket får begäras,

12. den förlust av vatten eller annal som tillståndshavaren enligt 9 kap. 12 och 14 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

I domen skall vidare anges den tid, minst tio och högst trettio år från det domen vinner laga kraft, efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 § får begäras.

48 § På yrkande av sökanden får vattendomstolen till särskilt avgörande ta upp frågan om företagets tillåtlighet. Om domstolen finner alt företaget är tillåtligt och dess snara genomförande är angelägel, får domstolen meddela tillstånd till de arbeten som behöver ulföras.

49 § När verkningarna av ett vatlenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med fiilräcklig säkerhet, får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till förelaget skjuta upp frågan om villkoren eller skaderegleringen i det hänseendet fill dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets inverkan.

I samband med uppskovsbeslutel skall vattendomstolen, såvitt angår skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska beslämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas lill lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.

Då målet har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för att tillståndet lill företagel skall få las i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som beslämls provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:000) gäller inle ersättningsanspråk som omfattas av elt uppskovsbeslut.

50 § När det finns skäl till det, får vattendomstolen förordna att tillstån
det till etl vattenförelag eller lill en annan åtgärd enligt denna lag får tas i

Prop. 1981/82:130 235

anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall De remitterade

föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- lagförslagen

ning som kan komma att utgå, om domstolens dom ändras.

Om sökanden, sedan tillstånd till elt vatlenföretag eller fill en annan åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller atl betala ersättning, får vattendomstolen förordna atl domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

Förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål

51 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

52 § Förberedelsen är skrifthg eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden lill parterna skall delges.

53 § Vattendomstolen får avgöra målet ulan huvudförhandling, om par
terna inle har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för
utredningen i målet. Vattendomstolen skall därvid ha den sammansättning
som anges i 3 § första stycket.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är del inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid huvudförhandlingen och om parternas utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

54 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna
om ansökningsmål i 31 § andra stycket, 32 och 33 §§, 36 § första stycket,
38, 39 och 41 §§, 43 § första och andra styckena samt 46 § första stycket.

I mål enligt 14 § 6 gäller också 45 och 50 §§. Om det i elt sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag, gäller även 34 §.

55 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten
domstolen enligt 13 § första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel
ser om vattenlappning enligt 13 § första stycket 10, handläggs målet i dess
helhet som ett ansökningsmål, om inte målet är av den beskaffenheten att
del enligt 13 § andra stycket ändå skall behandlas som ett stämningsmål.

Har domstol eller annan myndighet beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket, får vattendomstolen bestämma atl beslutet inte får verkställas innan ansökningsmålet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål

56 § Har förrätlningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto
len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrätt
ningsmannen, skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av
nämnda lid inkommit fill domstolen inte föranleda att talan avvisas.

57 § Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm-föriiga åtgärder ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem på klagandens bekostnad.

58 § Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända etl exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.

I kungörelsen skall uppges

att etl exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

alt kallelser och andra meddelanden i målet lill parterna skall, om de inte särskilt tillställs dem, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftlig förklaring över besvären skall ha kommit in till vaftendom-stolen inom den lid, minst trettio dagar från del att kungörandet skedde, som vattendomstolen bestämt.

Om det är lämpligt, skall vattendomstolen i kungörelsen kalla till huvudförhandling i målet.

De remitterade lagförslagen

59 § Kungörelsen skall snarast införas i den eller de ortstidningar som
avses i 58 § andra stycket. Om företaget är av mindre omfattning och berör
endast en viss eller vissa sakägare, får kungörelsen, i stället för att införas i
ortstidning, delges varje sakägare.

Kungörelsen skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.

Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen, skall kungörelsen sändas till de myndigheter som anges i 23 §. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeintresset berörs, till fiskeristyrelsen.

Om besvär anförs mot en ägare eller innehavare av en särskild rättighet lill en fastighet, som inte har angivits i någon kungörelse rörande förrättningen, skall besvären och kungörelsen om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.

60 § För behandling av rältegångsfrågor eller någon del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, faslän målets beredande i övrigt inte har avslutats.

61 § Vattendomstolen får avgöra målet ulan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling. Om det är fråga om ett överklagande enligt 12 kap. 38 § eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling. Vattendomstolen är därvid domför utan nämndemännen.

För prövning som inle avser själva saken fordras inte huvudförhandling.

Har domstolen beslutat atl målet skall avgöras utan huvudförhandling och är del inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de få fillfälle till delta.

62 § Vallendomstolens avgörande av saken sker genom dom.

Prop. 1981/82:130 237

63 § Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i ett fill- De remitterade
ständsbeslul, får ändring göras även i en del som inte har överklagats, om lagförslagen
det behövs för att någon uppenbar motstridighet eller oenhellighet inte

skall uppkomma i beslutet.

Om en ändring i förrätlningsmannens beslut lämpligen bör göras av förrättningsmannen, får domstolen visa förrättningen äter lill denne. Domstolen får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.

64 § I fråga om förfarandet i förrätlningsmål gäller i övrigt bestämmelser
na om ansökningsmål i 30-33, 36, 38, 39, 41-43 och 45 §§, 46 § första
stycket samt 47-50 §§.

Rättegången i vattenöverdomstolen

65 § Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos vattenöverdomstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2 §§ saml 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre veckor saml för fullföljd av vad fyra veckor.

66 § Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar tillstånd fill ett vatlenföretag, inle har meddelat förordnande enligt 50 § första stycket, gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.

67 § Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 38 § första stycket I och 3 samt Qärde stycket får inte överklagas.

Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 § överklagas särskiU genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 § andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

68 § Har i elt ansökningsmål, vari kungörelse enligl 22 § har utfärdats,
sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut, får vattenöver
domstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta
alt ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling
ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av
vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

att elt exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar saml hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

atl skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha kommit in fill vattenöverdomstolen inom den lid, minst tre veckor från det att kungörandet skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Första-tredje styckena gäller också i förrätlningsmål, vari kungörelse enligl 58 § har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.

Då föreskrifterna i denna paragraf har fullgjorts, skall delgivning anses ha skett.

Prop. 1981/82:130 238

69 § Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand- De remitterade
ling, om en sådan skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på lagförslagen
ömse sidor har begärt huvudförhandling, skall en sådan äga rum, om den

inle uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrätlningsmål finner att vite eller annan påföljd bör föreläggas någon part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 68 § utan det skall delges parten.

70 § Vattenöverdomstolen får uppdra åt valtenrällsråd atl verkställa
undersökning på platsen. Lagfaren ledamot får vara närvarande vid under
sökningen. I fråga om undersökningen gäller 33 § andra och tredje mening
arna.

En utredning som ett valtenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan atl parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit fidigare i målet.

71 § I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 43
och 45-50 §§.

Rättegången i högsta domstolen

72 § Vattenöverdomstolens domar eller beslut överklagas hos högsta
domstolen.

I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 §§.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.

1 § Görs ansökan om tillstånd att riva ut en valtenanläggning i ytvatten, skall tillstånd lill utrivningen meddelas, om inte förordnande meddelas enligt 2 §.

2 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vallenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna all skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden, fill dess något annat bestäms, övergå på fastighetsägaren.

Till skydd för allmänna intressen kan sådant förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ell vattenförbund efter åtagande.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas atl fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökandens eller allmänna intressen kan anses mera angeläget atl anläggningen rivs ut.

Om ägaren vållas skada av atl anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.

3 § Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter
tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till

1. staten, en kommun eller elt vallenförbund.

Prop. 1981/82:130 239

2. förvaltare som avses i 82 a § lagen (1919:426) om flottning i allmän De remitterade flolfied samt lagförslagen

3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls.

Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.

Om det är uppenbart atl varken allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande, behövs inle någol tillstånd av vattendomstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a § lagen om flottning i allmän flottled, fordras dennes medgivande lill åtgärden.

Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av all anläggningen bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Etl sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett vallenföretag eller för staten, en kommun eller ett vattenförbund till skydd för allmänna intressen.

4 § Om ett förordnande enligl 2 § eller 3 § fjärde stycket avser faslighets-
ägare, skall vattendomstolen genast anmäla det li|l inskrivningsmyndighe
ten för anteckning i faslighetsboken.

Övergår en fastighet lill en ny ägare, svarar den nye ägaren för de skyldigheter som följer av förordnandet.

5 § Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom
att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk, skall anlägg
ningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får
ske.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar i ansökningsmål

1 § Tillstånd fill vattenföretag eller andra åtgärder enligl denna lag gäller
mot var och en sedan tillståndsdomen har vunnit laga kraft, om inle målet
har handlagts som stämningsmål enligt 13 kap. 13 § andra stycket.

Den som har fått tillstånd kan inte åläggas begränsningar i tillståndet och därmed förenade rättigheter och villkor eller åläggas ytterligare villkor, om inte något annat följer av tillslåndsdomen, 2 kap. 4 § eller bestämmelserna i detta kapitel.

Med tillstånd i detta kapitel avses även godkännande av arbeten enligl 4 kap. 4 § och lagligförklaring av elt vatlenföretag enligt 4 kap. 5 §.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel
ser om arbetstid som har meddelats i fillståndsdomen.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan vattendomstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

3 § När den tidpunkt har inträffat då enligl 13 kap. 47 § tredje stycket
omprövning beträffande ett tillstånd fidigasl får begäras, får vallendomsto
len föreskriva ändrade eller nya villkor för att tillgodose allmänna intres
sen. Omprövning får även begäras före denna tidpunkt för att tillgodose
sådana allmänna intressen som berörs av väsendiga ändringar i vallenför
hållanden.

Prop. 1981/82:130 240

Vid en omprövning får sådana villkor inte föreskrivas som medför att De remitterade

ändamålet med företaget inle kan tillgodoses eller att förutsättningarna för lagförslagen

detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för fillslåndshavaren, innehavare av rätt till andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som står i missförhållande fill de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas fill vad fillslåndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja fillämpas. Om omprövningen sker efter utgången av den enligt 13 kap. 47 § tredje stycket fastställda tiden, skall också bestämmas efter vilken fid, minst tio och högst trettio år, förnyad omprövning får begäras.

4 § Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmelser. Därvid gäller 3 § andra stycket.

5 § Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom eller omprövningsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomstolen förklara fillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

Första stycket gäller också när etl vatlenföretag har övergivits eller underhållet av en vattenanläggning har allvarligt försummats eller när ett fillstånd alt inverka på vattenförhållandena inle har utnyttjats under en längre lid.

6 § I samband med dom om förverkande enligt 5 § får vattendomstolen
ålägga den som är ansvarig för underhållet av en vattenanläggning som
omfattas av fillståndet att riva ut anläggningen eller att vidta andra åtgärder
för att förebygga eller minska skador på allmänna eller enskilda intressen.
Domstolen får därvid förordna att de åtgärder som har föreskrivits beträf
fande anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad får efter åta
gande utföras av någon annan vars rätt är beroende därav.

I stället för alt förordna om utrivning eller andra åtgärder enligt första stycket får vattendomstolen medge att anläggningen bibehålls och bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall överföras på någon annan. Därvid gäller 14 kap. 2 och 4 §§.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3—5 §§ görs av kammarkollegiet.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva eller ändra beslämmelser i en tillstånds- eller omprövningsdom, om bestämmelserna inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen föranleds av någon omständighet som inte fömtsågs när domen meddelades.

9 § Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av kommuner eller valtenförbund för att tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller för alt främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna flottleder, bevattnings- och

Prop. 1981/82:130 241

markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- De remitterade

melser fastställas på ansökan av huvudmannen. lagförslagen

10 § Ett fillstånd fill vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt.

11 § Frågor som avses i 3, 4 och 8—10 §§ prövas, om inte annat är särskilt föreskrivet, enligl de gmnder som gäller för utförande av vallenföretag.

Om regeringen i samband med prövningen av etl vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för etl tillstånd, får vattendomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.

12 § På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten
domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgifl eller en allmän fis
keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets
inverkan eller till beslående hinder atl utnyttja företaget i den avsedda
omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även las upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3, 4 eller 8-10 §§.

13 § En omprövningsdom har samma verkan som en tillslåndsdom.

Verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m. m.

14 § Sedan ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft, får del verkställas
som en tillslåndsdom som har vunnit laga kraft.

I fråga om tillstånd till markavvattningsförelag gäller 1-9, 11 och 13 §§.

Omprövning enligt 3, 4, 8 och 9 §§ beträffande ett markavvattningsföretag skall ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om en sådan förrättning efter ansökan.

Åndrade förhållanden i samfälligheter

15 § Om en dom eller etl beslut enligt 3-6, 8-10 eller 14 § inverkar på
frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen mellan dem, får vattendomstolen eller förrältnings
mannen i samband med prövningen meddela de ändrade beslämmelser
som behövs.

Inträder, sedan en samfällighel har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa mån inverkar på frågan om sättet för företagets utförande, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en deltagare eller den som vill delta i samfälligheten omprövas av vattendomstolen eller, såvitt avser en markavvatlningssamfällighet, vid en ny förrättning. Även ulan att sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om i det tidigare avgörandet har föreskrivits atl frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vallenföretag i tillämpliga delar.

Den som inträder som dellagare i en beslående samfällighel skall, om särskilda skäl föreligger, åläggas atl i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad

16 Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 130

som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en fastighet som ingår i en samfällighel.

16 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighel enligt denna lag, atl en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett lillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltaga
re godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas vid
en förtättning, av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inle
lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Första stycket gäller även i fråga om en överenskommelse mellan deltagarna i en bevattningssamfällighet om en ny fördelning av vatten inom ramen för del för dellagarna sammanlagt medgivna vattenuttaget.

17 § Om tillståndet till elt valtenförelag, som skall ulföras inom ramen
för en samfällighel enligt denna lag, på grund av 2 § första stycket har
förfallit, får deltagare i företaget begära att vattendomstolen prövar om de
kostnader som har lagts ned på företaget skall betalas endast av sökanden
eller om även övriga deltagare skall ta del i kostnaden.

De remitterade lagförslagen

18 § Om en fastighet som är ansluten lill en samfällighel enligt denna lag
ingår i en sammanläggning, övergår fastighetens skyldigheter mot de övri
ga deltagarna på den nybildade fastigheten.

Första stycket gäller också när en faslighet genom fastighetsreglering i sin helhet överförs till en annan fastighet.

19 § Om en fastighet som är ansluten lill en samfällighel enligl denna lag
delas, får fastighetens skyldigheter mot de övriga deltagarna fördelas mel
lan de särskilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.

Första stycket gäller också när en del av en fastighet genom fastighetsreglering överförs till en annan fastighet.

Fördelningen skall ske enligt de grunder som gäller vid bildande av den ifrågavarande samfälligheten. Den gäller endast till dess annat har bestämts enligt denna lag och skall inle beaktas vid tillämpningen av 15 eller 16 §.

Oförutsedda skador

20 § Om ett vattenföretag, som har ulförts i enlighet med ett tillstånd
enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen
eller förrättningsmannen när lillståndet meddelades, får den skadelidande
framställa anspråk på ersättning som avses i 9 kap. 1 — 10 §§.

Om skadorna är betydande, får den skadelidande begära sådana ändringar av vattenföretaget på företagarens bekostnad som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för alt få tas upp till prövning anmälas lill vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högsl 20 år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrältningsmannen bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:000) gäller inle anspråk enligt denna paragraf.

21 § Anmälan som avses i 20 § skall vara skriftlig och den skall ges in till
vattendomstolen i tre exemplar. Elt exemplar skall genom vattendomsto
lens försorg tillställas tillståndshavaren.

Anspråket får efter vad som är lämpligt prövas antingen före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. För vattendomstolens prövning av anspråket gäller vad som stadgas om förfarandet i ansökningsmäl i 13 kap. 30-34, 36-39, 41 och 43-47 §§ saml 50 § andra och tredje styckena.

Åndrade bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

22 § Saknas beslämmelser om innehållande eller tappning av vallen be
träffande ett vatlenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten
täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vallendomstolen
på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa
sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller
minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla
och inte heller skada tredje mans rätt och de skall endast gälla mellan
parterna i målet och deras rättsinnehavare.

De remitterade lagförslagen

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.

1 § Löseskillingar och intrångsersältningar som skall utgå på en gång
betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där faslighelen är
belägen.

Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall nedsältningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

2 § Nedsättning enligt I § skall inte ske, om fastigheten inte svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten har medgivit atl ersättningen betalas ut till den ersättningsberättigade. Om fasligheten besväras av gemensamma inteckningar, gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sädana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden behövs dock inle av dem för vars rätt domstolens eller förrätlningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

3 § I beslut om löseskilling eller inlrångsersätlning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

4 § Ersättningar som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas, åligger det den ersättningsskyldige atl hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

5 § Bestämmelserna i I -4 §§ gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 § andra stycket.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige lil| länsstyrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsatt-

Prop. 1981/82:130 244

ning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker, skall De remitterade

länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekost- lagförslagen

nad.

7 § Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligl 4 §
skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersätt
ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses
och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
förlorar han den rätt som han har förvårval gentemot den ersättningsberät
tigade.

Tidsfristerna får förkortas eller föriängas när parterna är ense om del eller om det finns särskilda skäl för del.

8 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har fullgjort vad som åligger honom enligl I och 4 §§.

9 § Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligl 8 §. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning annan ersättning har beslämls lill följd av avståendet, får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.

Tillstånd atl på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i anspråk eller atl vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har beslämls.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersältningsberältigades förhållanden, skall bestämmas skäligt uppskov med filllrädet eller med utförandet av åtgärden.

10 § Om en del av en fastighet inlöses, sker ändringen i fastighetsindel
ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 §.

Sådana särskilda rättigheter lill en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligl 8 §, om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat alt rättigheten skall bestå. Elt sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbariigen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket beslår efter inlösen, om inte någol annal har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligl 6 § 1 förmånsrällslagen (1970:979).

11 § Om ersättningen till följd av ett vatlenföretag har bestämts slutligt
först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall den del av ersättning
en som överstiger vad som tidigare kan ha utgått till den ersättningsberätti
gade betalas och anmälan enligt 4 § göras inom en månad frän det ersätt
ningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller en ersättning som har bestämts
i samband med godkännandet av ell vattenföretag som redan har ulförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inle överstiger den ersättning som tidigare har utgått och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet an-

närs skulle ha förelegat, skall den ersätlningsskyldige anmäla ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

12 § På sådana ersättningar som avses i 11 § första stycket utgår ränta
enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vat
tenföretaget utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om
betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för tiden
efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta
inle betalas.

På ersättningar som avser oförutsedda skador utgår ränta enligl 6 § räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.

Om den ersätlningsskyldige försummar att betala sådan ersättning som avses i 11 § första stycket, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta ta ut beloppet jämte ränta. Därvid tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon.

13 § Medel som har satts ned eller tagils ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.

14 § Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den som har rätt till medlen.

Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev all avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser.

Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en särskild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall den borgenär som har panträtt pä grundval av inteckningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten, i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

15 § Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas lill fastighetsägaren, andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas atl anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Om det finns särskilda skäl för del, skall en kungörelse om sammanträdel minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

16 § När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.

17 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt I §. Bestämmelserna i 13-15 §§ skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.

18 § Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller inle, om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 246

19 § Om en borgenär som har panträtt i en faslighet gör en förlust pä De remitterade

grund av att ersäftning inte har bestämts eller har blivit för lågt beräknad lagförslagen

och frågan om ersättning på grund av en överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inle har prövats i sak av domstolen eller förrätlningsmannen, är borgenären berättigad lill ersättning av den ersätlningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Vad nu har sagts gäller också i fråga om överenskommelser om atl ersättning skall utgå på något annat sätt än i pengar eller om alt skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

17 kap. Underhåll m. m.

1 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig alt underhålla den så atl
det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom
ändringar i vattenförhållandena.

Dén som enligt 8 kap. 2 § har medgivits rätt atl använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig all underhålla anläggningen, om inte vallendomstolen bestämmer någol annal.

Om en anläggning har utförts med stöd av en särskild rättighet, är rättighetshavaren skyldig att underhålla anläggningen lill dess skyldigheten har förts över på någon annan. Detta gäller även om rättigheten har upphört alt gälla och rättighetshavaren därför inte längre kan anses vara anläggningens ägare.

I 14 kap. 2 § och 15 kap. 6 § finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

2 § Vallenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.

3 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för alt underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.

18 kap. Tillsyn och besiktning

Tillsyn

1 § Tillsyn över vattenförelag och vatlenanläggningar utövas av länssty
relsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslul förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall, jämte länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

2 § Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de
upplysningar om företaget eller vallenanläggningen som behövs för till
synen.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren att ulföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än förelagaren och utse någon all ulföra undersökningen.

I beslut om föreläggande enligl andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite.

Besiktning De remitterade

3 § I fillståndsdomar och tillståndsbeslut får föreskrivas atl en vattenan- lagförslagen

läggning skall besiktas, sedan företaget har utförts. Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga-

4 § Efter ansökan av ägaren till en valtenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för alt utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet eller om avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillslåndsbeslutet.

5 § Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekommit vid besiktning enligt 3 eller 4 §. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktning enligt 4 §, i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen konstaterar att avvikelser har gjorts frän vad som har föreskrivits i tillslåndsdomen eller tillståndsbeslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.

Rätt till tillträde m.m.

6 § För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få
tillträde till vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områ
den som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall
utföra undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen samt
besiktningsmän.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för atl tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.

7 § Den som är beroende av hur etl vattenföretag drivs, allmän åklagare
och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätt all få fillträde till platser för vattenståndsmälare, vattenmätare eller
observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts
att föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten
mängder.

Tillfälle skall beredas statlig fiskeriljänsteman och av fiskeristyrelsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva tillsyn över att villkor lill skydd för fisket fullgörs.

Tystnadsplikt

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980; 100).

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen

Allmänna bestämmelser

1 § Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma

att utnyttjas för vattenförsörjning, är alla som vill bedriva sådan verksam-

Prop. 1981/82:130 248

het eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada De remitterade

vattentillgången skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av lagförslagen

verksamheten och iaktta de försikfighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för atl förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag, miljöskyddslagen (1969:387) eller enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.

2 § Till skydd för en yt- eller gmndvattenlillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattenförsörjning får länsstyrelsen besluta om elt behövligt skyddsområde (vatlenskyddsområde).

Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för alt fillgodose syftet med skyddsområdet. Om det behövs för atl tillgodose syftet med skyddsområdet, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel sätts upp på någons fastighet.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras får endast meddelas på begäran.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatlenskyddsområde som behövs för att fillgodose syftet med skyddsområdet.

4 § Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 § skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som skall innehålla uppgift om förslaget till vallenskyddsområde och skyddsföreskrifter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas lill kända sakägare.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för alt kungörande sker, föreläggandet delges med sakägarna.

Skall beslut enligl första stycket meddelas på ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

5 § När föreskrifter enligt 2 eller 3 § meddelas, ändras eller upphävs,
skall beslutet snarast möjligt kungöras på det sätt som är föreskrivet
beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också
införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet
den dag kungörelsen var införd i ortstidning.

Om beslutet har meddelats i anledning av en ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.

Prop. 1981/82:130 249

6 § Om en kommunal myndighet har meddelat beslut i enlighet med De remitterade

föreskrift som har utfärdats med stöd av 2 § andra stycket första mening- lagförslagen

en, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen. Beslut enligt 1-3 §§ gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

Ersättning

1 § Fasfighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller atl mark tas i anspråk. Ersättning utgår dock inte för sådan begränsning i rätten att förfoga över fasfighet som följer av 1 § första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan lag.

Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär ett förbud atl vidta vissa åtgärder ulan särskilt tillstånd, får ersättning på gmnd av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

8 § Om det i fall som avses i 7 § uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten, skall fastigheten lösas av den ersältningsskyldige, om ägaren begär det. Därvid gäller också 7 § andra stycket.

9 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ell år frän den dag då det beslut som anspråket gmndas på vann laga kraft. Gör han inte delta förlorar han sin rätt.

10 § I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9
och 16 kap.

20 kap. Kostnadsbestämmelser

Rättegångskostnader vid domstol m.m.

1 § I mål vid domstol enligt denna lag gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader, om inte annat följer av 2-4 §§.

2 § I ansökningsmål, utom i sådana mål som anges i andra stycket, och i mål som avses i 13 kap. 13 § andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. I ansökningsmål som gäller bildande av samfällighel för bevattning, vallenreglering eller vattenöveriedning svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 12 § skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. I mål enligt 15 kap. 3 § skall kammarkollegiet dessutom svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligl 15 kap. 15 § andra stycket, 16 eller 17 § skall varje part svara för sina kostnader.

Prop. 1981/82:130 250

3 § Om talan om ersättning eller inlösen pä grund av ett förordnande om De remitterade
vallenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning alt få lagförslagen
sin talan prövad av vattendomstolen, får vattendomstolen förordna all

svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

4 § Om det är skäligt, får vattendomstolen i förrätlningsmål förordna att en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vattendomstolen.

5 § I ansökningsmål som avses i 2 § första stycket får sökanden åläggas att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen för delavgörandel lill dess betalning sker.

6 § I ansökningsmål vid vattendomstolen är sökanden skyldig att på anmodan av domstolen betala förskott på kostnader som avser

1. kungörelser och underrättelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga,

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket gäller även klagande i förrättningsmål, om kostnaden har orsakals av hans besvär, samt käranden i slämningsmål.

I högre rätt gäller första stycket den som har klagat.

Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 1 -4§§.

Förrättningskostnader m. m.

1 § Andra sakägare än deltagare har rätt att få ersättning för sina nödvändiga kostnader vid en förrättning.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligl 18 kap. 6-9 §§ rättegångsbalken.

Förrältningsmän och gode män har rätt lill ersättning enligt beslämmelser som meddelas av regeringen.

Ersättning fill sakkunniga bestäms av förrätlningsmannen.

8 § Till förrältningskostnader hänförs

1. ersättning till förrältningsmän, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 § första stycket,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 §,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 § första stycket.

Om tillståndsbeslut meddelas, skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvatlningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder all betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av etl markavvattningsförelag, skall staten svara för förrättningskostnaderna.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företaget samt den på vilkens begäran företaget har givils en slörre omfattning än vad sökanden har begärt.

9 § Sökanden är skyldig atl på anmodan av förrättningsmannen betala
förskott på förrättningskostnader som avses i 8 § första stycket 1 och 2.

Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 7 och 8§§.

Övriga kostnader

10 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligl 2 kap. 3 § skall sökanden svara för samtliga kostnader.

11 § I ärenden vid länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader, i den män inte något annat följer vid en molsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

12 § Innehavaren av vattenanläggningen skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala kostnaderna för

1. fillsyn som avses i 18 kap. 1 § andra stycket,

2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket andra meningen,

3. besiktning enligl 18 kap. 3 §.

13 § Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 § skall betala
kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer.
Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan även
skyldig atl lämna skäligt förskott på kostnaderna för besiktningen.

De remitterade lagförslagen

21 kap. Ansvar, handräckning m. m.

1 § Till böter eller fängelse i högsl två år döms den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1. bryter mot 4 kap. 1 § första eller andra stycket,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som enligl denna eller äldre lag har meddelats i samband med tillstånd till ett vatlenföretag, godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 §, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 §, prövning enligl 14 kap. 5 § eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med omprövning eller förverkande av tillstånd, så att allmänna eller enskilda intressen kan skadas,

3. bryter mot 17 kap. 1 eller 2 §,

4. underiåter all fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 § första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 §.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaklsamhel underlåter att

fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 § tredje stycket.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Prop. 1981/82:130 252

I fiskerisladgan (1954; 607) finns bestämmelser om straff och andra på- De remitterade

följder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna lagförslagen

eller äldre lag.

2 § Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1-3
och 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom atl vidta rättelse. Beslut
om handräckning får också meddelas för sådant ändamål.

Första stycket gäller också pm någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. I § första stycket.

Om allmänna intressen berörs får ansökan om handräckning göras av länsstyrelsen.

Bestämmelser om handräckning finns i handräckningslagen (1981:000).

3 § Om ett tillstånd fill ett vatlenföretag har förfallit enhgt 15 kap. 2 §, får
länsstyrelsen vid vite förelägga fillslåndshavaren att riva ut en med stöd av
tillståndet uppförd valtenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda
intressen. Beslut om handräckning får också meddelas.

22 kap. Slutbestämmelser

1 § Lagens bestämmelser om faslighet gäller också inskrivna tomträtter och gmvor. Om tomträtt eller gm va skall ingå i en samfällighel enligt 5-7 kap. får inlösen av mark för samfällighetens behov inte ske till förmån för tomträtten eller gm van.

2 § Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs orn skyldighet för fastighetens ägare atl delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företagel eller för en anläggning i samband med företagel,

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts
av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för en egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landsfingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

4 § Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en
fastighet, får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall läm
nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att
flytta eller skada vattenmärken, observafionsrör eller något annat som
behövs för undersökningen.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.

För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fasfighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framlida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Länsstyrelsen får förordna atl ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs enligt Qärde stycket.

5 § På begäran av någon som vill utföra etl vatlenföretag men som ännu inle har ansökt om tillstånd får vallendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna avser företagels inverkan på det allmänna fiskeinlresset, skall som sakkunnig förordnas den fiskeriljänsteman som fiskeristyrelsen föreslår.

6 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av förtättningsman enligt 12 kap.,

2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket eller av besiktningsman enligl 18 kap. 3 eller 4 §,

3. kostnader som anges i 20 kap. 12 eller 13 §,

4. prövning av säkerhet enligt 3 § detta kapitel,

5. föreläggande vid vite eller om rättelse på en försumligs bekostnad enligt 2 kap. 4 § tredje stycket, 19 kap. 1 § tredje stycket, 21 kap. 2 eller 3 § eller detta kapitels 4 § första stycket.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denn lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 § överklagas hos regeringen genom besvär.

7 § Är flera fastigheter för husbehovsförbmkning beroende av samma
grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är
skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas
atl fastighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör
anses ha företräde.

Fördelning som har ägt mm med stöd av första stycket får jämkas, om ändrade förhållanden har inträtt.

De remitterade lagförslagen

Prop. 1981/82:130 254

2 Förslag till De remitterade

Lag om införande av vattenlagen (1982:000) lagförslagen

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 § Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag

vattenlagen (1918:523),

lagen (1918; 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen och

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av näriiggande marks torrläggning.

Genom denna lag görs inte någon ändring i vad som enligt 5 kap. 10 § vaftenlagen (1918:523) stadgas om talan om åtgärder m.m. på gmnd av begagnandet av en allmän farled.

3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas fill en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4 § I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos en vattendomstol före ikraftträdandet av den nya vattenlagen fillämpas äldre bestämmelser.

Frågor om anspråk för ofömtsedda skador skall dock handläggas enligt den nya vattenlagen, om anspråket i enlighet med de bestämmelser som gäller framställs sedan den nya vattenlagen har trätt i kraft.

5 § Om en förtättningsman har förordnats före ikraftträdandet av den nya vaftenlagen, tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen samt i fråga om underställning och överklagande.

6 § Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet tillämpas även på den som innehar en fasfighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen

7 § Genom 2 kap. 1 och 2 §§ nya vattenlagen inskränks inte den rätt som
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen har tillkommit på gmnd av
dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgmnd eller på gmnd
av 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918:523).

Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vattenlagen

8 § Vad som i 3 kap. 3 § första stycket nya vattenlagen stadgas om
byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.

Särskilda övergångsbestämmelser till 4 kap. nya vattenlagen

9 § Om fillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
bestämmelser inte har lämnats fill vattenföretag som består i bedrivande av
en verksamhet i vatten, gäller bestämmelserna om lillståndsplikt i 4 kap.

Prop. 1981/82:130 255

nya vattenlagen även om verksamheten har påbörjats före ikraftträdandet De remitterade

av lagen. lagförslagen

Första stycket gäller inte dikning eller verksamhet som gmndas på en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

10 § Om annan vattenanläggning än dike har utförts under vattenlagens
(1918:523) giltighetstid utan fillstånd enligl den lagen, är anläggningens
ägare bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet
innan anläggningen utfördes.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen

11 § Om ett tillstånd enligt den nya vattenlagen meddelas till ett vatten
företag som skall tillgodose det allmänna fiskeinlresset, allmän farled,
allmän hamn, allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården
eller fill ett markavvattningsföretag eller till en vattentäkt för bevattning
och det för genomförande av företaget krävs alt inskränkningar sker i ett
vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats enligt vattenlagen (1918:523)
eller motsvarande äldre bestämmelser och på vilket vattenlagens
(1918:523) bestämmelser om kungsådra var fillämpliga, skall den gamle
tillståndshavaren i fråga om den rätt fill ersättning som följer av 9 kap. nya
vattenlagen vara underkastad de begränsningar som anges i andra stycket.

Om inskränkningarna i det äldre vattenföretaget består i alt vatten tas i anspråk eller att fallhöjden eller regleringsmagasinel minskas, har den gamle tillståndshavaren rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del detta, jämte vad han tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf eller 12 §, överstiger en tjugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 § andra stycket tredjefemte meningarna nya vattenlagen.

12 § Om den som har tillstånd fill ett vattenföretag, som har meddelats
enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser, lider
en ekonomisk förlust till följd av en omprövning beträffandet fillståndet
enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 10 § nya vattenlagen, har han rätt fill ersättning
för denna i den mån annat inte följer av andra stycket.

Om bestämmelserna i vattenlagen (1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården, skall tillståndshavaren ha rätt till ersättning för förlust av vatten eller fallhöjd eller för inskränkningar i rätten att reglera vattnets avrinning endast till den del det som avstås, jämte vad fillslåndshavaren tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf eller 11 §, överstiger en tjugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 § andra stycket tredje-femte meningarna nya vattenlagen.

Första och andra styckena gäller även vid omprövning enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen fill förmån för den allmänna miljövården. Bestämmelserna gäller även beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Prop. 1981/82:130 256

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ om tillståndshavares ersättningsrätt pg remitterade
gäller också i fråga om en mottagare av andelskraft enligt vattenlagen lagförslaeen
(1918:523) eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen

(1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974, om hans rätt upphör eller minskas tiU följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt den nya vattenlagen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen

14 § Årliga avgifter som har bestämts enligt 6 kap. 9 § vattenlagen (1918; 523) skall utgå så länge flottning bedrivs i den allmänna flottleden.

15 § Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918; 523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenlagens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgiftsperiodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgiftsperioden. Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.

I fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn fill ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenlagen

16 § Löseskilling och intrångsersältning för en fastighet som innehas
med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya
vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer
innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty
relsen och får inte betalas ut, innan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättning
en.

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen

17 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenla
gen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

I fråga om tillståndsplikt för en verksamhet i vatten som har påbörjats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen gäller 9 §.

18 § Etl tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i
den nya vattenlagen, anses som ett tillstånd enligt den nya vattenlagen med
de begränsningar som följer av 19 och 20 §§.

Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918; 523).

Prop, 1981/82:130 257

Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ nya vattenlagen gäller också vatten- De remitterade

anläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om lagförslagen

någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.

19 § Om annat inte följer av andra—femte styckena, får omprövning
enligt 15 kap. 3 § nya vattenlagen beträffande etl tillstånd som har medde
lats enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser
eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) begäras
fidigasl den 1 januari 1993.

Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vatlenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål som har meddelats enligt yatlenlagen (1918:523) får, om annal ej följer av tredje eller fjärde stycket, begäras tidigast trettio år från den dag då förelaget enligl därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats, dock tidigast den I januari 1993.

Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål, för vilket villkoren enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) skulle ha kunnat underkastas nyprövning före den 1 januari 1993, får begäras så snart tiden för nyprövning skulle ha inträffat.

Om tillståndet till ett vattenkraftverk eller en vattenreglering för kraftändamål har nyprövats enligl 4 kap. vattenlagen (1918:523), får omprövning betr.äffande tillståndet begäras tidigast trettio är frän den dag dä domen angående nypröyning vann laga kraft.

Utan hinder av försla-fjärde styckena får omprövning beträffande etl tillstånd som har meddelats enligl vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmejser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) begäras, när väsentliga ändringar efter nya vattenlagens ikraftträdande har skett i vattenförhållandena.

20 § Om fillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen
(1918:523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att etl
företag inte har fiiUbordals inom föreskriven tid.

21 § En saprifäljighet enligt den nya vattenlagen skall anses bildad, om i en samfällighet enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser fastigheternas andelslal eller kretsen av dellagande fastigheter ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 § nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 § samma lag.

22 § Best.ämmejserna j 15 kap. 18 och 19 §§ nya vattenlagen om verkan av fastiglietsbildning gäller också, när åtgärden rör en fastighet som är ansluten till ett företag enligl 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser.

23 § Räften för staten enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) att lösa ett strömfall upphör yi.d ikraftträdandet av den nya vattenlagen, om inle frågan pm lösnirigsrätl dessförinnan har fullföljts genom ansökan om stämning fi|l fastighetsdomstol.

Särskild övergångsbestämmelse till 17 och 18 kap. nya vattenlagen

24 § Bestämmelsern; i 17 och 18 kap. nya vattenlagen gäller även i fråga
om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya val-
tenlageii.

17 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 258

Särskilda övergångsbestämmelser till 19 kap. nya vattenlagen De remitterade

25 § Ett förordnande enligl 2 kap. 14 § tredje stycket vallenlagen lagförslagen
(1918:523) lill skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 § samma lag till

skydd för vattenförsörjningen anses som elt förordnande enligl 19 kap. nya vattenlagen. Den nya lagens bestämmelser om ansvar gäller dock inte i fråga om överträdelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av nämnda stadganden.

Om ett förordnande enligl 2 kap. 14 § tredje stycket eller 62 § vallenlagen (1918: 523) ändras eller upphävs, skall länsstyrelsen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen

26 § Bestämmelserna i 21 kap. 1 och 2 §§ nya vattenlagen tillämpas
endast i fråga om gärningar som har begåtts efter lagens ikraftträdande.

Talan om ansvar för en gärning på vilken vattenlagen (1918:523) är tillämplig skall efter den nya vattenlagens ikraftträdande väckas vid laga domstol i brottmål.

27 § Om länsstyrelsen med stöd av 2 kap. 64 § vattenlagen (1918:523)
har meddelat föreskrifter till skydd för en grundvattenförekomst och för
ordnat att överträdelse av föreskrifterna skall föranleda ansvar, skall den
som bryter mot föreskriften dömas till ansvar för överträdelsen enligt
vattenlagen (1918:523) även i det fall atl överträdelsen har ägt rum efter
ikraftträdandet av den nya vaftenlagen. Talan skall väckas vid laga dom
stol i brottmål.

3 Förslag till De remitterade

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och lagförslagen

allmän hamn

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En allmän faried eller en allmän hamn får inrättas, om farieden eller
hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän
farled får även inrättas om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen
eller för trafiken med fritidsbåtar om det behövs med hänsyn till säkerhe
ten i farleden.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farieder eller hamnar.

2 § En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas

1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras,

2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål,

3. om farleden eller hamnen sköts så atl dess ändamål inte tillgodoses.

3 § Om del är påkallat med hänsyn till del ändamål som en allmän farled skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

4 § Beslut enligl 1—3 §§ meddelas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

5 § Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och allmänna hamnar. I registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen saml finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 §.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 § döms fill böter eller fängelse i högst elt

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986, om inte dessförinnan med tillämpning av 1 § har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.

Prop. 1981/82:130 260

4 Förslag till De remitterade

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled lagförslagen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En allmän flottled får inrättas, om flottleden behövs med hänsyn till
skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägenhe
terna av flottleden och flottningen.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.

2 § En allmän flotded skall helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs för sill ändamål,

3. om flottleden utgör hinder för något annat förelag av större allmän betydelse.

Vid avlysning enligl första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flotdeden skall ordnas och begagnas.

4 § Beslut enligt 1 -3 §§ meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.

5 § Den som uppsådigen eller av oaklsamhel bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 3 § döms till böter eller fängelse i högst ett
år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen (1919:427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flotded skall jämlikt vattenlagen bibehållas.

2. De allmänna floltleder som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall vara allmänna flottleder till dess någol annat beslutas enligt 2 §.

Prop. 1981/82:130 261

Lagrådets
Utdrag yttrande

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-12

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, jusfitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 17 juni 1981 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. vattenlag,

2. lag om införande av vattenlagen (1982:000),

3. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

4. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Rolf

Strömberg och Hilding Fröberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Det förslag till ny vattenlag som framläggs genom remissen bygger i mycket på principer som ligger fill grund för den gällande vattenlagen men innehåller också många nyheter, även av principiell räckvidd.

I systematiskt avseende har en fullständig omarbetning av det nuvarande regelsystemet vidtagits i syfte att nå en förenkling och störte överskådlighet. Därvid har eftersträvats atl så långt möjligt ge gemensamma regler för de vattenföretag av olika slag som lagen skall vara tillämplig på.

Förslaget innebär onekligen att slörre överskådlighel vinnes över regelsystemet. Den valda systematiken medför dock atl den som vill skaffa sig kunskap om vad som gäller i fråga om visst slag av vattenförelag inte kan såsom nu mera samlat finna de bestämmelser som rör sädana företag. Den genomförda omarbetningen synes emellertid ha många fördelar och lagrådet finner inte anledning till erinran mot förslagets uppbyggnad av regelsystemet.

Ett väsentligt syfte med den föreslagna reformeringen av valtenlagsliftningen är att möjliggöra en samlad bedömning av vattenföretags lämplighet så att vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort. Mot den nuvarande ordningen anmärkes att tillåtlighetsreglerna är alltför strikt uppbyggda och ägnade atl hindra en helhetsbedömning av vattenföretagen. För alt medge en sådan helhetsbedömning har lillåtlighetsreglerna i det . remitterade förslaget till vattenlag givits en mera generell avfattning än i gällande vattenlag. Denna avfattning, som medfört att reglerna är mer flexibla men också saknar konkretion, sammanhänger även med att reglerna i princip skall gälla alla slag av vatlenföretag.

Prop. 1981/82:130 262

Nuvarande vattenlagens syslem för tillållighetsprövningen innebär i sto- Lagrådets

ra drag att det först görs en avvägning av nyttan av företaget, mätt i yttrande

pengar, mot de i pengar likaledes mätbara skadorna av de genom företaget ändrade vattenförhållandena. Nyttan skall stå i ett visst, i lagen angivet förhållande till skadebeloppen för atl företaget skall få komma till stånd. Vidare skall en uppskattning ske av företagets menliga inverkan på allmänna intressen. Dessa är i huvudsak konkretiserade i lagen och innebörden av regleringen i denna del kan i princip sägas vara alt mera betydande skador för något av dessa allmänna intressen gör företaget otillåtligt.

Det finns visst fog för anmärkningen att vattenlagens regelsystem är alltför stelt och därigenom försvårar en mera allsidig och smidig avvägning mellan kolliderande intressen. Numera kan emellertid detta knappast sägas vara fallet vad gäller de största och därmed också i regel de mest kontroversiella företagen, eftersom prövningen av dessa i princip ankommer pä regeringen, som bedömer fillåtligheten från mera övergripande synpunkter. För de medelstora och mindre företagen däremot kvarstår kritiken mot stelheten i regelsystemet.

Hur långt man skall gå i uppmjukning av reglerna är ell svårlöst problem. Tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen är betydligt mer flexibla än vattenlagens men har ändå en viss stadga och konkretion genom att de är utformade som ett system av huvudregler och därtill anslutande hjälp-regler.

De nu föreslagna tillåtlighetsreglerna utmärks av en långt driven flexibilitet. Vissa bestämmelser är så allmänt hållna att de knappast ger någon ledning alls för tillämpningen; här kommer prövningsmyndigheterna att nödgas falla tillbaka på motivuttalanden. Om vattenlagen kan kritiseras för en alltför stor stelhet så kan det remitterade förslaget i vissa delar sägas representera den andra ytterligheten.

Att tillåtlighetsreglerna avses skola täcka ett brett fäll, från små och okomplicerade företag av typ bryggor, enkla dikningsföretag o.d. till hela vallensystem omfattande reglerings- och kraftverksföretag, kräver visserligen elasticitet i regelsystemet. Detta förhållande behöver dock inle ofrånkomligen leda fill en så urvattnad utformning av reglerna att osäkerhet uppkommer i tillämpningen.

Att nu arbeta om lillåtlighetsreglerna så att de får större konkretion och mera "substans" skulle kräva överväganden som skulle medföra en fördröjning av hela lagstiftningsärendet. Lagrådet finner trots de betänkligheter som här anförts inte anledning avstyrka atl förslaget nu genomföres i denna del.

Med den utformning tillåtlighelsreglerna fått i förslaget kommer prövningsmyndigheterna att vid tillämpningen ställas inför svårigheter att avgöra reglernas räckvidd. Stora krav ställs därför på utformningen av motiven till de olika bestämmelserna. Det skall också medges att motiven i remissen här är förhållandevis utförliga. På vissa punkter krävs emellertid

Prop. 1981/82:130 263

ytterligare belysning och på en del andra punkter kan rikfighelen i gjorda Lagrådets

uttalanden ifrågasättas. Lagrådet återkommer härfill vid behandlingen av yttrande

de särskilda bestämmelserna.

I fråga om den vattenrätlsliga tillståndsprövningen bibehåller förslaget den nuvarande ordningen med, utom när det gäller de största vattenföretagen, prövning av domstol. Den prövning av vattenföretags tillåtlighet med hänsyn till allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter som förslaget syftar fill kan synas vara mera lämpad att ske i administrativ ordning än i rättegång inför domstol. För etl bibehållande av den nuvarande ordningen talar emellertid goda skäl, särskilt kopplingen mellan tillstånds- och villkorsfrågor, och från lagrådets sida finns ingen invändning mot förslaget i denna del.

En nyhet i förslaget är att man avviker från den princip om fastighets-anknytning för sökandeparter som gällande lag bygger på. Även andra än fastighetsägare skall kunna vara sökande. Förslagets ståndpunkt får betydelse särskilt när det gäller de samfällighetsbildningar för olika ändamål som skall kunna ske. Lagrådet kommer atl närmare behandla dessa spörsmål i det följande.

För att tillgodose allmänna intressen som inte tillräckligt beaktats eller kunnat beaktas vid tillståndsprövningen öppnar förslaget vidgade möjligheter till omprövning av givna tillstånd. Omprövningen skall, utom när del gäller fördelning av tillgänglig vattenresurs mellan vattentäkter, inle gälla själva tillståndet utan endast villkoren för detta. Även äldre förelag skall kunna omprövas. Den som utsätts för omprövning skall i princip ha rätt till ersättning. Tillstånd skall även kunna förklaras förverkat.

Förslaget till vattenlag upptar även andra nyheter. Sålunda föreslås bl. a. nya fiske- och bygdeavgifter i stället för de nuvarande fiske- och regleringsavgifterna. Skyddet för vattenförsörjningen har reformerats. Skyddsområden skall kunna beslutas till skydd även för ytvatten.

Lagrådet har vid sin granskning funnit att de remitterade förslagen i stort bör godtagas. Utöver vad som anförts i det föregående har lagrådet inte funnit anledning till erinran frän principiella utgångspunkter. Lagrådet har emellertid funnit sig böra efterlysa de närmare överväganden som legat bakom förslagets ståndpunkt i vissa frågor. Såsom framgår av det följande framför lagrådet på åtskillig punkter erinringar mot vad som föreslås och förordar en annan lösning eller en annan lagteknisk utformning. Det föranleder i vissa fall förslag fill mera omfattande omarbetning av den i remissen framlagda lagtexten. Lagrådet vill här anmärka, att när lagrådels förslag medför ändring i paragrafnumreringen i visst kapitel eller i lagrum, som hänvisar till lagmm som av lagrådet föreslås ändrat, detta inte alltid har särskilt angetts.

Vid diskussionen ovan av tillåtlighelshetsreglerna berör lagrådet frågan om utformningen av motiven. När det gäller förslaget i övrigt är den i remissprotokollet givna mofiveringen för de skilda bestämmelserna i åt-

Prop. 1981/82:130 264

skilliga fall mycket kortfattad. I stor omfattning anges att en föreslagen Lagrådets

bestämmelse motsvarar viss eller vissa bestämmelser i nu gällande vatten- yttrande

lag. Förvillande kan verka att detta i många fall inte betyder mer än att

bestämmelsen rör samma ämne medan det sakliga innehållet ändras ulan

att det i alla avseenden motiveras. Svårigheter kan härigenom uppkomma

vid tilllämpningen. Lagrådet har emellertid inte funnit sig kunna vid

granskningen av de föreslagna bestämmelser där sådan hänvisning gjorts

till nu gällande vattenlag anmärka de avvikelser som skett utan närmare

kommentar.

Lagrådet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna i förslagen.

1 Förslaget till vattenlag

/ kap.

2 §

Lagens tillämpningsområde i stort anges i första stycket av denna paragraf. Lagen är sålunda fillämplig på vattenföretag och dessutom finns det bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen. Vad som menas med vattenföretag framgår av 3 §. I stora drag kan vattenföretag sägas vara dels uppförandet av anläggningar i vatten och dels driften vid sådana anläggningar. För att ta ett vanligt exempel på ett vattenrättsligt förelag, nämligen vattenkraftverk, så utgör såväl arbetena för att bygga dammar, kraftstation och andra anläggningar i vattnet som driften av del färdiga kraftverket, i vad avser inverkan på vattenförhållandena, vattenföretag. Däremot är de utförda anläggningarna inte vattenföretag enligt den nya lagens terminologi. De betecknas enligt 4 § punkt 5 som vattenanläggningar, varmed närmare bestämt förslås en anläggning som har tillkommit genom vattenföretag, dvs. enligl det nyss sagda genom arbeten i vatten.

Det finns emellertid viktiga bestämmelser i lagförslaget som avser enbart vatlenanläggningar eller sådana anläggningar och vattenföretag, t. ex. i 17 kap. om underhåll m. m. och i 18 kap. om tillsyn och besiktning. Vattenanläggningar bör därför nämnas redan vid presentationen av lagens tillämpningsområde, vilket kan ske genom att orden "och vattenanläggningar" läggs fill i första meningen. Denna ändring bör vidare föranleda att definitionen av vatlenanläggning flyttas från 4 § till 3 §. Lagrådet återkommer härtill under sistnämnda paragraf.

3 §

Denna paragraf, som innehåller de gmndläggande definitionerna av det i lagförslaget flitigt bmkade uttrycket "vattenföretag", har betydelse i två avseenden. Dels bestämmer den närmare lagens tillämpningsområde och

Prop. 1981/82:130 265

dels avgränsar den olika typer av vattenförelag i förhållande till varandra. Lagrådets

Dén sistnämnda funktionen av bestämmelsen är av särskild vikt när det yttrande

gäller gränsen mellan punkt 4, å ena, och övriga punkter, å andra sidan, eftersom de företagstyper som går in under punkt 4 är särbehandlade i lagen också i fråga om prövningsförfarandel. Det är därför önskvärt med så klara gränser som möjligt för de olika företagstyperna.

Som dén föreslagna lagtexten är utformad kan det synas föreligga en viss "överlappning" mellan punkterna 2 och 4. Specialmotiveringen lill paragrafen antyder emellertid att man med beskrivningen i punkt 2 velat täcka in åtgärder som rör gmndvatlenförekomster i egentlig mening, dvs. sådant i marken befintligt vatten som i förarbetena till den nuvarande gmndval-tenlagstiftningen beskrivits som "sådant underjordiskt vatten, vilket helt fyller hålmmmen, även de största, såväl i berggrunden som mellan de lösa jordlagrens bergartsfragment och vars hydrostatiska tryck är slörre än atmosfärtrycket" (SOU 1937:35 s. 47). Med punkt 4 däremot avses åtgärder som sedvanligen hänförs till vad som i nuvarande vatlenlagstiftning betecknas som tortläggning av mark och i förslaget som avvattning av mark. Sådana åtgärder berör både vatten på marken och vatten i marken, men i sistnämnda avseende är del därvid inte vattnet i egenskap av gmndvatten som man i första hand tänker på. Det anförda kan åskådliggöras med följande exempel. Om man vill blottlägga en mineraltillgång för gmv-drift genom att avlägsna vatten som finns på ytan eller i marken och som täcker den, är åtgärden hänförlig under punkt 4. Prövningen skall då ske vid en förtättning. Pumpar man bort djupare liggande grundvattenförekomster för att skydda en befmdig gmva mot skador, är punkt 2 tillämplig och åtgärden skall alltså prövas av vattendomstol som första instans.

Punkt 3 avser åtgärder för att förstärka en grundvaltenförekomsl genom tillförsel av vatten. Dit hör främst s.k. infiltration av ytvatten, vanligen med begagnande av särskilt anordnade bassänger. Men enligt motiveringen till paragrafen avses också vissa andra åtgärder, såsom att vatten leds direkt till en gmndvattenlillgång, antingen från ytan eller från en annan gmndvattenförekomst, eller genom att marklagret ovanför grundvattentillgången eller avrinningsförhållandena ändras så att mer nederbördsvatten tillförs grunden. Det kan alltså vara fråga om tillförsel av vatten eller utförande av anläggningar (t. ex. infiltrafionsbassänger) eller utförande av åtgärder (t. ex. ändring av markbeskaffenheten). Det kan ifrågasättas om den föreslagna lydelsen av denna punkt täcker vad som åsyftats. Som punkten är avfattad i förslaget kan den uppfattas såsom avseende bara tillförsel av vatten. Lagrådet föreslår atl punkten formuleras på följande sätt Oämför utformningen av punkt 2); "3. tillförsel av vatten för alt öka gmndvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder härför".

Uttrycket "annat ytvatten än avloppsvatten" i punkt 4 verkar vid första påseendet något förbryllande, eftersom man vanligen inte uppfattar av-

loppsvatlen som någon form av ytvatten. Förklaringen till det valda uttryckssättet är emellertid att s.k. dagvatten som härrör från allmänna platser inom delaljplanelagt område, vare sig vattnet finns på markens yta eller i marken, samt vatten, som avleds för atl torrlägga en begravningsplats, enligt definitionen i 4 § hänförs till avloppsvatten. En reservation för dessa fall behövs därför. Undantaget blir emellertid mindre iögonfallande om man använder förslagsvis följande formulering; "4. åtgärder som utförs för att avvatlna mark, när fråga inte är om avledande av avloppsvatten, för

att sänka---- ". Genom att få med termen "avvatlna" redan i lagtexten

synes också den tidigare angivna skillnaden mellan punkterna 2 och 4 komma fill klarare uttryck.

För att punkt 4 skall vara tillämplig förutsätts att de torrläggningsåtgärder som där avses syftar fill en varaktig förbättring av de berörda fastigheterna. Det är effekten av åtgärden som skall vara varaktig. Det som i motiveringen sägs om "fillfälliga ingrepp för dränering, såsom exempelvis hyggesplöjning", kan därför bara syfta på fall då även den eftersträvade verkan av ingreppet är av mera tillfällig karaktär, t. ex. för aft i hyggesplöjningsfallet förbättra förutsättningarna för själva planleringsar-betet.

Såsom lagrådet anfört under 2 § bör, om vattenanläggningar skall nämnas redan i den paragrafen, definitionen av sådana anläggningar las upp i 3 §, lämpligen som andra stycke. Vad gäller lydelsen av detta stycke är att märka att den definition som upptas i 4§ punkt 5 1 förslaget lämnar utrymme för osäkerhet om vilka anläggningar som ryms under begreppet. I motiven anges att anläggningar i yt- och grundvatten avses och också diken för markavvattning. Detta uttalande torde inte uttömmande ange vad som är vattenanläggning. Redan av 3 §2. framgår att utförande av anläggning för bortledande av gmndvatten är vattenförelag, och sådana anläggningar torde mera sällan vara anläggningar / gmndvattnet i vidare mån än att själva vattenintaget självfallet måsle vara beläget i vattnet; Pumpanläggningen får naturiigen anses ingå i vatlenanläggningen även om den inte byggts i direkt kontakt med vattnet. Vidare måste det anses sakligt riktigt att till en vatlenanläggning räkna också den manövemlmstning, utan vilken anläggningen inte kan styras, även om anordningarna installerats för fjärrdrift på annan plats än där det fysiska ingreppet i vaftenförhållandena sker.

Lagrådet föreslår att det nya andra stycket får denna lydelse; "Vallenanläggning är en anläggning som har fillkommit genom elt vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar."

Lagrådets yttrande

att förbättra hushållningen med vattnet. Med hushållning torde här avses åtgärder med vattnet för att kunna få ut mesta möjliga nytta därav på rationellast möjliga sätt i något annal vattenföretag. Det specifika är just att åtgärderna vidtas till förmån för ett annat vattenföretag. Definitionerna synes vinna i klarhet genom att detta kriterium tas upp i dem, varvid den kanske inte alltid så lättbesvarade frågan om vad som är förbättrad vattenhushållning inte behöver ställas. Lagrådet föreslår atl uttrycket "när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet" under punkterna 1. och 2. byts ut mot "till förmån för annat vattenföretag". Med denna lydelse av definitionen kommer vissa vattenregleringar att falla utanför, nämligen sådana där det inte är något vattenföretag som drar nytta av regleringen, exempelvis där regleringen sker för att förbättra vattentillgången vid avloppsföretag eller säkra vattentillgången för trafiken på någon inre vattenväg. Att sådana regleringar faller utanför vattenreglerings-begreppet synes emellertid sakna betydelse. De kommer ändå att som vattenföretag bli underkastade vattenlagens regler (jfr dock vad som under 10 kap. anförs angående avgifter).

Det förtjänar framhållas att inle heller med den av lagrådet förordade definitionen s. k. profilreglering, som kan ses som en av utbyggnadslek-niska skäl företagen uppdelning av fallhöjden i ett vattendrag, faller in under vattenregleringsbegreppet.

Med den här förordade definitionen av vatlenreglering kommer — hksom f. ö. är fallet också med remissens definition — vattenöverledning att vara en form av vatlenreglering. Under punkt 2. bör vattenöverledning följaktligen definieras som "vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde fill etl annat".

Lagrådets yttrande

Prop. 1981/82:130 268

Lagrådet vill dock understryka vad departementschefen anfört om att Lagrådets

frågan inte torde ha så stor praktisk betydelse. Inte minst framgår detia av yttrande

den föreslagna uppläggningen av 2 kap. i remissprotokollet. Förslaget utgår visserligen från att fastighetsägaren har den gmndläggande rådigheten över vattnet inom sin fastighet men genom de föreslagna reglerna i 6-10 §§ införs vidsträckta möjligheter för andra än fastighetsägaren atl förfoga över vattnei för olika slags vattenföretag.

Den nuvarande vattenlagen innehåller inte någon närmare reglering av frågan om rådighet över vattnet såsom fömtsättning för vattenföretag. Med stöd av vissa uttalanden i förarbetena till lagen har emellertid ansetts att det för att ett vattenföretag skall få komma lill stånd i princip krävs atl företagaren har en gmndläggande rådighet över den vatlenfillgång som omfattas av företaget (se af Klintberg, Om byggande i vatten, s. 16 ff).

Också det remitterade förslaget bygger på principen att den som vill ulföra etl vattenföretag skall ha en gmndläggande rådighet över vattnet. Det måste anses som en fördel att frågan om rådigheten nu regleras i lagen. Lagrådet har emellertid vissa erinringar både mot dispositionen av de föreslagna reglerna och mot utformningen av enskilda paragrafer. Innan lagrådet går in på dessa frågor skall dock ett terminologiskt spörsmål behandlas.

I remissprotokollet liksom i utredningens förslag används uttrycken "vattenrätt" och "vattenrättshavare" i lagtexten. "Vattenrätt" utgör en sammanfattande beteckning för de befogenheter som ryms i vad som i lagtexten betecknas med orden "rätt att råda över en fastighets vatten" eller liknande uttryckssätt. "Vattenrättshavare" är beteckningen för den som innehar vattenrätt.

Enligt lagrådets mening kan del starkt ifrågasättas om införandet i lagtexten av dessa termer innebär någon fördel. Snarare kan uttrycken verka förvirrande, eftersom de närmast för tanken till någon form av särskild rätfighet vid sidan av servitutsrätt och nyttjanderätt. Dessutom begagnas termen "vattenrätt" sedan gammalt både i vanhgt språkbmk och i den juridiska nomenklaturen som beteckning för det rättsområde som rör förhållanden i vatten. Någon lagteknisk vinst gör man knappast med att använda de föreslagna uttrycken. På de ganska få ställen - utöver 2 kap. endast i några enstaka paragrafer - där uttrycken förekommer kan man lika väl använda andra skrivsätt, i några fall kanske t.o.m. med bättre resultat (se t. ex. 2 kap. 4 § där man genom atl använda termen "vattenrättshavare" får den oönskade effekten att innehavare av rätt till vattentäkt på annans område för allmän vattenförsörjning eller bevattning faller utanför stadgandet). Lagrådet förordar således att "vattenrätt" och "vattenrättshavare" inte används i lagtexten.

En väsentlig utgångspunkt för utformningen och dispositionen av reglerna i 2 kap. är vilken innebörd man lägger in i termerna "rådighet över vatten", "rätt att råda över vatten" och liknande uttryckssätt. När man i

Prop. 1981/82:130 269

den nuvarande vattenlagens 1 kap. 1 § talar om rätten för envar att råda Lagrådets

över vattnet på sin grund avses därmed både befogenheter av positiv art, yttrande

dvs. att utföra åtgärder i vattnet för att göra sig nytta av detta eller för att"

skydda sig mot skadliga verkningar av vattnet, och befogenheter av nega-

fiv art, dvs. alt hindra andra från alt utnyttja vattnet. I lagmmmet har

därför gjorts en reservation för de inskränkningar i rådigheten som är

lagligen gällande. Härmed åsyftas bl. a. allemansrätten. Motsvarande regel

beträffande rådighet över grundvattenlillgångar (1 kap. 15 § VL) behandlar

däremot enbart en positiv sida av rådigheten ("tillgodogöra" sig vatten).

Av vad departementschefen anfört i remissprolokollet framgår klart att med uttrycket "råda över" åsyftas enbart positiva befogenheter. Dessa kan gå ut på att tillgodogöra sig vattnet eller vidta andra åtgärder i detta i nyttigt syfte eller att göra sig kvitt eller minska skadliga verkningar av vattnei. Det är alltså fråga om både åtgärder som brukar hänföras till den s.k. lukrafiva vattenrätten och åtgärder som är hänförliga till den s.k. defensiva vattenrätten. Det torde inte vara erforderligt att låta definitionen komma till uttryck i lagtexten. Med den ändrade innebörd som rådighetsbegreppet nu får i förhållande till 1 kap. 1 § VL torde del inte heller behövas någon uttrycklig reservation för de inskränkningar i rådigheten som gäller enligt den nya lagen eller annan lagstiftning.

En annan viktig utgångspunkt för förslaget är att rådigheten över vattnei i nu angivna mening utgör en gmndläggande fömtsättning för att ett vattenföretag skall få komma fill stånd. Bestämmelserna om rådighet har aUlså karaktär av legitimationsregler. I de fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs är rådighelen en processförutsättning som prövningsorganet skall beakta självmant. Men också i fråga om andra vattenföretag måste den gmndläggande rådigheten föreligga. De föreslagna reglerna innebär å andra sidan inte en fullständig lösning av behörighetsfrågan. Även om en sökande i och för sig har rädighet över vattnet kan han på andra gmnder sakna legitimation som sökande. Sålunda torde t. ex. behörighet alt ansöka om ett regleringstillstånd till förmån för ett kraftverk eller om tillstånd lill vattentäkt för en fabriks behov endast tillkomma den som förfogar över kraftverket respektive fabriken.

Innebörden av 6—8 och 10 §§, vilka är utformade som undantag från kravet på vattenrätt, kan i realiteten sägas vara alt i dessa fall en rådighet följer direkt av lagen. Enligt lagrådets mening skulle del vara ägnat att öka klarheten och konsekvensen i regelsystemet om man utformar de nu berörda reglerna så att också de framstår såsom rådighetsfall. Innebörden av regleringen av rådighelsfrågan skulle då bli att den grundläggande rådigheten föreligger dels — och alltid - för fastighetsägaren själv, dels för den som fått rådighet upplåten till sig av fastighetsägaren, dels för den som genom etl tvångsförvärv, när sådant laghgen kan ske, erhållit rådighet, dels i vissa speciella fall då rådighet följer omedelbart av lagen.

Reglerna om rådighet såsom fömtsättning för vattenföretag bör vidare

Prop. 1981/82:130 270

hållas samlade som ett avsnitt i början av kapitlet. Detta medför en omdis- Lagrådets

position också av bestämmelserna i 3, 4 och 11 §§ i förslaget. Dessa avser yttrande

speciella situationer och kan med fördel placeras efter de gmndläggande reglerna om rådigheten.

I anslutning till frågan om rådigheten över vattnet tar departementschefen upp spörsmålet humvida även jordbmksarrendatorer och andra nyttjanderättshavare bör kunna uppträda som sökande i vattenmål. Departementschefen anser att så bör kunna ske och 2 kap. är avfattat så att det i och för sig är tillämpligt pckså beträffande nyttjanderättshavare.

Frågan om nyttjanderättshavares talerält har speciella aspekter, eftersom en sådan ordning skulle innebära att man avviker från den princip om fastighetsanknytning för sökandeparter som nu gällande lag bygger på. Den argumentering som departementschefen för till stöd för förslaget är emellertid enligt lagrådets mening övertygande.

Vissa ofrånkomliga problem med en lill nyttjanderättshavare utvidgad talerält torde kunna bemästras genom en förutseende handläggning av prövningsorganen. Det torde sålunda i de fall tillstånd ges till en nyttjanderättshavare vara mera angeläget än i andra fall att skadefrägorna klaras av i samband med tillståndsgivningen. Det blir också viktigt att tillståndsbesluten utformas på ett sådant sätt att det inte råder ovisshet om tillståndets giltighetstid. Här kan olika alternativ tänkas beroende på vad ansökningen innebär. I ett arrendeförhållande torde det normala bli alt tillståndet knyts till innehavet av artenderätten oberoende av personväxlingar, i vatje fall när det är fråga om vattenföretag som är fill permanent nytta för arrenderättens utövande, t.ex. vattentäkter för vattenförsörjnings- eller bevattningsändamål. En sådan ordning kan emellertid leda till den opåräknade konsekvensen för en ny innehavare av arrendet att han drabbas av ett ansvar för ofömtsedda eller eljest inte avdömda skadefrågor. För att undvika sådana komplikationer kan man möjligen tänka sig ett system som innebär att tillståndet följer med arrenderätten vid växling av arrendator endast om den nye arrendatorn inom viss tid anmäler till del tillståndsgivande organet att han vill utnyttja tillståndet. Avstår han från tillståndet kommer ansvar för eventuella kvarstående skadefrågor att åvila den tidigare innehavaren. Vid utformningen av tillståndsbeslul av den innebörd som här diskuterats måste rådighetsförhällandena uppmärksammas.

Enligt lagrådets mening bör man kunna avstå från att i lagen reglera de problem som nu berörts, åtminstone till dess man fått närmare erfarenhet av i vad mån problemen kan bemästras i den praktiska tillämpningen.

Lagrådet övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor som gäller olika paragrafer i förslaget. Därvid berör lagrådet först de bestämmelser som avser den gmndläggande rådighelen (1, 2 och 5—10 §§).

/ §, som blir 2 § i lagrådets förslag (se nedan), utgår från alt rätten att råda över en fastighets vatten kan tillkomma andra än fastighetsägaren. Av mofiveringen till stadgandet framgår att man tänkt på den rätt som kan

tillkomma någon på gmnd av upplåtelse från fastighetsägaren eller på grund av tvångsförfoganden. Delta bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i lagtexten, som annars bliralltför oklar.

Under 5 § sägs att huvudprincipen är att man måste ha vattenrätt inom hela det vattenområde där vattenföretagel skall utföras. Detta komprimerade uttryckssätt får inte tas alltför bokstavligt. Det torde exempelvis inte krävas rådighet inom hela det vattenområde som berörs av en ytvattentäkt. I sådant fall är det tillräckligt att företagaren råder över det begränsade område där intagsledningen läggs ut. Vad som på samma ställe i motiveringen sägs om bryggor o.d. på annans vattenområde avviker från den princip som kom till uttryck i rättsfallet NJA 1922 s. 149 (jfr af Klintberg: Om byggande i vatten, s. 17). Del är dock tveksamt om rättsfallet alltjämt är vägledande.

Vad departementschefen under denna paragraf anfört om kravet på vattenrätt vid anläggandet av broar o. d. för allmän väg aktualiserar enligt lagrådets mening frågan humvida man här verkligen bör uppställa ett krav på att vågrätt skall ha tillskapats för atl annans vattenområde skall få tas i anspråk (när väghållaren inte har en på annan gmnd förvärvad rätt till vattnet). Det är för det första inte säkert att man skall läsa det åberopade avgörandet av Högsta domstolen i NJA 1960 s. 122 som ett ställningstagande till frågan om rådigheten över vattnet. Men framför allt kan det anföras starka prakfiska skäl för alt väghållaren bör kunna få den för ett vägföretag ofta helt dominerande frågan om brobygge prövad enligt vattenlagen innan alltför mycket arbete och kostnader läggs ned på alt skaffa vågrätt eller förvärva rådighet över vattnet på annat sätt. Någon olägenhet för motstående intressen kan en sådan turordning inte innebära. Det kan också erinras om att genom stadgandet i 13 kap. 48 § i förslaget öppnas möjlighet att genom särskild dom avgöra tillåtlighetsfrågan för sig. Enligl lagrådets mening ligger det nära till hands att i fråga om rådigheten jämställa vattenföretag för allmänna vägar méd vattenföretag för allmän farled etc. Lagrådet förordar därför att 6 § 1 - i lagrådets förslag 4 § 4 - får omfatta också vattenföretag för allmän yäg.

. Beträffande 6 § bör, utöver den utvidgning som nyss berörts, också vidtas den ändringen att vattenreglering och vattenöverledning flyttas över till denna paragraf från 10 §. Beträffande denna fråga får lagrådet anföra följande. Såsom det remitterade förslaget är utformat synes det oklart vad som gäller i fråga om vattenregleringar och- vattenöverledningar; 10 § innebär endast ett eftergivande av kravet på vattenrätt i det vattenområde där företaget skall utföras. Lagrådet har under 1 kap. 4 § förordat att man tar fasta på att vattenregleringar och vattenöverledningar sker till förmån för något annat vatlenföretag och för in detta konstitutiva moment i definitionen i 1 kap. 4 § 1 i stället för det diffusa uttrycket "förbättra hushållningen". I 6 § i förevarande kapitel kan man då lämpligen under en särskild punkt ta upp vattenreglering utan ytteriigare bestämning. Efter-

Lagrådets yttrande

som vattenöverledning såsom lagriidet anfört vid 1 kap. 4 § är en form av vattenreglering behöver vattenöverledning inte särskilt nämnas i detta sammanhang. Lagrådet vill också förorda att ordningsföljden mellan de olika punkterna ändras så att man får en bättre överensstämmelse med disposifionen av 1 kap. 4 §.

Under 6 § anförs att om ett företag av den art som avses i lagrummet helt eller delvis skall utföras inom någon annans vattenområde, detta intrång medför att tillstånd alllid måste inhämtas om inte någon frivillig upplåtelse sker. Vad här uttalas i mycket sammanträngd form kan lätt misstolkas. Innebörden torde vara att den som med stöd av lagmmmet har befogenhet att förfoga över vattnet på en annans fastighet för ett vattenföretag därmed inte är befriad från skyldigheten alt söka tillstånd till företagel när de i 4 kap. angivna förutsättningarna föreligger.

1 specialmotiveringen till 10 § finns i anslutning till en hänvisning till vissa rättsfall ett uttalande som kan vålla missförstånd. Där anförs beträffande vattenöverledning att det efter dessa rättsfall i princip har ansetts böra krävas att sökanden disponerar över det vattenområde varifrån vattnet leds. Någon sådan slutsats kan i varje fall inte dras av det åberopade rättsfallet NJA 1953 s. 535. Där gällde frågan humvida en gemensam utbyggnad av strömfall i två vattendrag skulle bedömas enligt reglerna för utbyggnadsvitsord i 2 kap. 5 § VL. Frågan besvarades jakande, vilket bl. a. innebär att, om företagaren har en på fallhöjdsinnehav i enbart det ena vattendraget grundad majoritet i den sammanlagda fallhöjden, han inte behöver någon förfoganderätt alls i det andra vattendraget.

Lagrådet övergår härefter till de stadganden i kapitlet som inte direkt gäller frågan om den grundläggande rådigheten.

3 § öppnar möjlighet till expropriation av ett strömfall eller särskild rätt fill ett strömfall när detta påkallas för att kraflförsörjningen skall utvecklas planmässigt. Regler av denna innebörd infördes år 1945 i VL (1 kap. 14 §). Syftet bakom regleringen var att mptverka spekulation i vattenkraft. Bestämmelserna var utformade så att §tt strömfall kunde exproprieras först då dess bebyggande var aktuellt, Delta återspeglades i förfarandereglerna på det sättet att den som fått regeringens medgivande tiH expropriation måste fullfölja ärendet genom att inom ett år söka tillstånd enligt vattenlagens regler till strömfallets bebyggande; annars var regeringens förordnande inte längre gällande. År 1948 ändrades reglerna, främst för att möjliggöra expropriation på ett fidigare stadium än som förut kunde ske. Den nya regleringen, som i princip alltjämt gäller, innebär att man för att tillgodose en planmässig utveckling av kraftförsörjningen kunde få ta i anspråk etl strömfall långt innaii det var aktuellt att bygga ut det. Med denna uppläggning av stadgandet kunde man i fråga om förfarandet vid fullföljandet av expropriafionen inte längre knyta an fill ansökan om tillstånd till bebyggande av strömfallet: I stället innehåller paragrafen en särskild regel som innebär atl sökanden ska|l inom elt år från expropria-

Lagrådets yttrande

tionsbeslutet ansöka hos vattendomstolen om bestämmande av ersättning för strömfallets ianspråktagande. Det föreligger alltså här en parallell lill expropriationslagens förfaranderegler. Någol hinder finns i och för sig inte emot att denna ersättningsfråga tas upp samtidigt med vattenmålet rörande fallets utbyggande, om utbyggnaden är förestående.

Den ordning som föreslås i remissprolokollet innebär att sökanden inom tid som regeringen bestämmer skall hos vattendomstolen ansöka både om bestämmande av ersättning och om tillstånd att bygga ut strömfallet. Delta är i princip en återgång fill den ordning som gällde före 1948 års revision av lagstiftningen. Expropriation kan sålunda knappast komma i fråga i andra fall än då en utbyggnad av strömfallet är förestående. Det finns inga uttalanden i remissprolokollet som antyder att detta varit avsikten. Lagrådet nöjer sig med att påpeka nu angivna konsekvens av den nya regeln.

Expropriationsrättens innebörd har i 1 kap. 14 § VL angivits så, att strömfallet eller särskild rätt till det avstås eller upplåts. Härmed avses upplåtelse med äganderätt eller servitutsrätt (prop. 1948:245 s. 80). Del nya stadgandet får anses innebära detsamma (SOU 1977:27 s. 247).

Det föreslagna stadgandet i 4 § har utformats efter mönster av 2 kap. 52 § VL. Den regeln gäller grundvattentäkter och innebär all ägaren av en sådan vattentäkt är skyldig under vissa fömtsätlningar att avstå vatten för en orts vattenförsörjning eller någol annat allmänt ändamål. Del remitterade förslaget har en betydligt vidsträcktare innebörd. Det omfattar både gmndvatten och ytvatten. Vidare framgår av uttalanden i motiveringen atl skyldigheten att avstå vatten skall åvila såväl sådana som har fillstånd till eller eljest utövar vattenföretag som sådana som råder över vattenfillgång-ar som inte är utnyttjade. I paragrafens första stycke knyts skyldigheten till "vattenrättshavare", vilket inte täcker allt som åsyftats. Stycket bör därför formuleras om i enlighet med det nyss anförda. Därvid kan andra meningen i stycket utgå, eftersom den inte innehåller mer än vad som ryms i första meningen efter omformuleringen.

Atl stadgandet placerats i 2 kap. lorde hänga samman med vad nu sagts om tillämpningsområdet. Skyldigheten att avstå vatten kan emellertid antas få sin främsta betydelse i de fall avståendet gäller ett vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats. Till huvudsaklig del kan paragrafen alltså ses som en begränsning i tillståndsdomars rättskraft. Det kan därför också finnas skäl för att placera stadgandet i 15 kap.

Vad gäller ersättningsregeln i andra stycket kan det ifrågasättas om den står i samklang med 2 kap. 18 § regeringsformen. Särskilt med hänsyn till omfattningen av de skilda ändamål som skall kunna tillgodoses genom stadgandet framstår del också som sakligt motiverat alt den som nödgas avstå vatten får ersättning om han lider någon skada.

Bortsett från vissa redaktionella ändringar, bl. a. den ny införda termen "vattenrätt", överensstämmer 11 § i förslaget helt med 2 kap. 5 § VL. I motiveringen finns emellertid etl uttalande som kan uppfattas som en 18 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Lagrådets yttrande

avvikelse från vad som nu gäller. Enligt departementschefen får nämligen beräkningen av fallhöjd ske med hänsyn fill rådande lagliga förhållanden, om viss utbyggnad redan har skett och det är svårt att beräkna den naturiiga fallhöjden. I den urspmngliga lydelsen av 2 kap. 5 § VL angavs uttryckligen att vattenkraften skulle beräknas efter vattenmängd och naturlig fallhöjd. I lagmmmets gällande lydelse sägs ingenting om beräkningssättet. I förarbetena har emellerfid uttalats att det utan särskilt stadgande ansetts följa av de faktiska förhållandena att majoriteten i kraft skall beräknas på gmndval av vattenmängd och naturlig fallhöjd (SOU 1972:14 s. 144 och prop. 1974:83 s. 185). Vill man nu ha till stånd en ändring på denna punkt kan man inte stanna vid ett motivuttalande. Om avsikten endast är att anvisa en hjälpregel för fall då det inte är möjligt alt beräkna den naturiiga fallhöjden torde intet vara att erinra.

Slutligen vill lagrådet förorda att underrubrikerna i kapitlet slopas. De underlättar knappast förståelsen och är i etl par fall (mbrikerna före 3 och 4 §§) inle heller adekvata. Som kapitelmbrik kan lämpligen sältas "Rådighet över vatten m. m.". Tillägget m. m. är motiverat särskilt av att 11 § reglerar tillgodogörande av vattenkraft.

Med hänsyn till de förhållandevis omfattande ändringar som lagrådet föreslagit redovisas här kapitlet i dess helhet i den lydelse som lagrådet förordar.

Lagrådets yttrande

2 kap. Rådighet över vatten m. m.

1 § För att få utföra ett vattenföretag måste företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rädighet över en fastighets vatten kan också fillkomma någon fill följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten--------------- 2 § i förslaget den andres.

4 § Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning,

3. ett markavvattningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flotded eller

5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten

har för ändamålet rådighet som anges i 1 §.

5 § Rådighet som anges i 1 § tillkommer

1. staten, kommuner och vattenförbund för att utföra sådana vattenföretag som 7 § första stycket i förslaget--------------------- främjar fisket,

2. förvaltare som avses i 82 a § lagen (1919:426) om flottning i allmän

flottled för att vidta- 7 § andra stycket i förslaget allmänna

flotdeden.

Den som är beroende av att vattenförhållandena beslår har också sådan
rådighet för att utföra 8 § i förslaget-- sitt lopp.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin fastighets 9 § i förslaget denna rätt.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får---------------- 11 § i förslaget

hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan rättighet som
gäller mot envar och som inle är begränsad till tiden råder över mer än
hälften--- kraftverkets tillkomst.

8 § Om det för- 3 § i förslaget-- behövs från allmän synpunkt.

9 § Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång

enligt 2 § är skyldig att 4 § första stycket i förslaget allmänt

behov.

Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad fill skälig ersättning för den skada han härigenom lider.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren
att iaktta-- 4 § tredje stycjjet i förslaget det överklagas.

Lagrådets yttrande

3 kap.

Bestämmelserna i förevarande kapitel anger hur avvägningen skall ske mellan intresset av att genomföra ett vattenföretag och de intressen som lider intrång om företaget genomförs.

En utgångspunkt för uppbyggnaden av regelsystemet bör vara att man så långt möjligt ur lagens egna regler skall kunna utläsa förutsättningarna för att ett företag skall få komma till stånd. I detta hänseende kan - bortsett från vad lagrådet inledningsvis anfört i fråga om bristen på konkretion — någon principiell erinran inte riktas mot förslaget. Till skillnad från VL innehåller förslaget sålunda också regler om hur kollisionen med planintressen skall lösas. Fastän VL inte säger någonting på denna punkt har i praxis ansetts att byggnads- och andra anläggningsåtgärder för vattenföretag inte får strida mot fastställda generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner. Ibland torde ansökningar ha avslagits på denna gmnd. Oftast torde konflikten emellertid ha kunnat lösas antingen så att vattendomstolen dröjt med sitt avgörande tills en planändring skett eller lämnat tillstånd till företaget under förutsättning att planen ändras; sistnämnda tillvägagångssätt har använts när det stått klart att planen skulle komma att ändras. Vad som nu föreslås i 3 § första stycket första meningen utgör därför i princip en kodifiering av gällande praxis. Däremot utgör andra meningen i detta stycke en nyhet.

Även det föreslagna andra stycket i 3 § utgör i princip en kodifiering av vad som redan anses gälla. Beträffande de vanligaste kollisionsfallen, som här avses, nämligen vattenföretag som inverkar på strandskyddsområden

Prop. 1981/82:130 276

finns särskilda bestämmelser i 16 § naturvårdslagen. Detsamma gäller i Lagrådets

fråga om takter enligt 18 § naturvårdslagen och vissa andra arbetsföretag yttrande

enligt 20 § naturvärdslagen. Men i övriga fall, där regler för lösning av kollisionsfrågan saknas, t. ex. beträffande byggnadsminnen och fornminnen, torde vattendomstolarna i allmänhet ha förfarit på samma sätt som i fråga om kollision med detaljplaner.

En annan sak är om man bör gå vidare och kräva alt ett vattenföretag även med avseende på dess verkningar skall stå i överensstämmelse med detaljplaner. Ett sådant system skulle innebära alt tillållighetsbedömningen av vattenförelag i väsentliga delar flyttas över till planmyndigheterna. Det skulle också innebära atl vattendomstolarnas prövning till stor del skulle få en ändrad inriktning och gå ut på att klarlägga planförhållanden inom de områden som kan beröras av elt valtenförelag, något som vid stora reglerings- och kraflverksföretag kan gälla hela älvdalar. Om det finns skäl för en sådan omläggning och hur den skall ulföras kräver särskilda överväganden som det inte finns material för i detta sammanhang. Det måste anses välbetänkt att, såsom antytts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4), hänskjuta frågor av denna övergripande art lill del pågående arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning.

En principiell fråga som berör hela kapitlet är humvida fillåtlighelsreglerna skall iakttas enbart av prövningsmyndigheterna eller även av dem som utför vatlenföretagen. Det sistnämnda får betydelse särskilt i de fall någon utför ett icke tillståndspliktigt företag. Som reglerna är utformade i förslaget riktar de sig i allmänhet till både prövningsmyndighetema och dem som utför vattenförelag. Det enda undantaget synes vara 6 §, där uttrycket "det sökta vattenföretaget" närmast ger vid handen att paragrafen är tillämplig endast i förprövningsfall.

I och för sig kan det göra ett besynneriigt intryck att den som utför ett vattenföretag, som inle kräver förprövning, skall göra bedömningar från allmänna planeringssynpunkter (2 §) eller från samhällsekonomisk synpunkt (5 §). Å andra sidan torde frågor av detta slag aldrig bli aktuella vid företag som har så obetydliga verkningar alt de inte är förprövningsskyl-diga. Det spelar därför ingen större roll om stadgandena i detta hänseende är avfattade såsom föreslagits. En ändring i förslaget synes befogad endast vad gäller andra meningen i 3 § första stycket. Alt låta företagaren själv tolka räckvidden av en dispensmöjlighet är knappast någon godtagbar ordning. Dispensregeln bör göras beroende av att förprövning äger mm.

Avfattningen av tillådighetsreglerna utvisar inte annat än alt de - med visst undantag i 4 § andra stycket — skall tillämpas av samtliga organ som har att pröva ett vattenföretags tillåtlighet. Om inte annal uttryckligen föreskrivs blir därför kapitlets bestämmelser gällande inte endast för den prövning som sker av vattendomstolar och förrältningsmän ulan även för regeringens prövning. Det torde då inte vara erforderligt atl, såsom skett i

Prop. 1981/82:130 277

11 kap. 6 § i förslaget, särskih föreskriva alt 3 kap. gäller för den prövning Lagrådets

regeringen företar. yttrande

Lagrådet övergår härefter till att närmare behandla enskilda paragrafer i förslaget.

1 §

Kapitlet inleds med bestämmelser som ulan att vara egentliga tillåtlighetsregler ger anvisningar om hur vattenföretag skall utföras med avseende på omfattning och sätt. Det uttalas i motiveringen att dessa regler kan läggas till gmnd för jämkningar av ett i och för sig tillåtligt företag. Bestämmelserna synes med hänsyn till denna sin funkfion av jämkningsgrund inom ramen för den vattenrättsliga tillåtligheten och sin uppgift all vara en anvisning om hur tillåtliga företag skall ulföras passa bättre in i kapitlet omedelbart efter fillåtlighelsreglerna men före de jämkningsregler för speciella situafioner som kapitlet också innehåller. Lagrådet föreslår alltså att förevarande paragraf blir 7 §; 2-7 §§ i det remitterade förslaget får då paragrafnumren" 1 -6.

Beträffande paragrafens tredje stycke är att säga atl del reglerar frågan om skadeförebyggande åtgärder som utförs för att motverka eller avhjälpa skador på allmänna intressen. Hit hör då också skador som drabbar ett så stort antal enskilda sakägare att del kan sägas vara elt allmänt intresse att de motverkas genom åtgärder. När det är fråga om skadeförebyggande åtgärder som främst är att se som alternativ till ersättning i pengar är 9 kap. I § tredje stycket tillämpligt.

2§

Det kan fömtses att prövningsorganen kommer att ställas inför stora svårigheter när detta lagmm skall tillämpas. Vad som menas med allmänna planeringssynpunkter framgår inte av lagtexten. Man är hänvisad att söka ledning i förarbetena. Termen finns visserligen redan i 4 kap. 18 § VL, där den infördes 1971 i samband med den reform av prövningsförfarandet som då gjordes och som främst innebar att större eller mera ingripande företag prövas av regeringen. Enligt gällande regler är det endast regeringen som företar den övergripande bedömning som ligger i prövningen från allmänna planeringssynpunkter. Vattendomstolen skall visserligen förbereda regeringens prövning och avge ett eget utlåtande till regeringen men detta behöver inte innefatta någol ställningstagande till frågan om tillådigheten från allmänna planeringssynpunkter; i den delen räcker det med att vattendomstolen överlämnar det faktamaterial som den förfogar över (SOU 1970:40 s. 49 och prop. 1971; 106 s. 111). När enligt förslaget kravet på överensstämmelse med allmänna planeringssynpunkter nu skall gälla också vid vattendomstols och förrättningsmans tillåtlighetsprövning skärps kraven på konkretion hos den planering som skall kunna begränsa utrymmet för valtenförelag.

Vad gäller den fysiska planeringen framgår av departementschefens uttalanden i såväl den allmänna (avsnitten 2.4.3 och 2.4.4) som den speciella motiveringen att man främst haft i åtanke den fysiska riksplaneringen och sådana översiktliga markanvändningsplaner som kommunerna under beteckningar såsom markdispositionsplaner och områdesplaner upprättar inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Även s. k. kommunöversikter räknas hit. Planer och översikter av denna art saknar direkta rättsverkningar men tillmäts likväl stor betydelse i den praktiska tillämpningen. Förslagets innebörd är atl sådana planer och översikter skall ingå i det material som vattendomstolarna och förrättningsmännen skall grunda sin prövning enligt 2 § på. Vad departementschefen i övrigt ullalat härom föranleder ingen erinran från lagrådets sida. Uttalandena synes stå väl i överensstämmelse med den ståndpunkt som i praxis intagils vad gäller betydelsen av planer och översikter som nu sagts vid prövningen av frågor om fastighetsbildning enligt 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (se t. ex. NJA 1978 s. 261 och 1979 s. 543).

När det är fråga om verksamhetsplanering kan det i ännu högre grad än beträffande den fysiska planerin,gen uppkomma svårigheter att avgöra vilka synpunkter som skall beaktas. En verksamhetsplanering som innefattar handlingsprogram förutsätter i allmänhet en tillförsel av resurser, som kan vara mer eller mindre osäker. Vid beaktande av verksamhetsplanering kommer också en tidsaspekt med som en komplicerande faktor. Frågan kan ställas exempelvis om det kan vara avsikten att en kraflverksutbygg-nad skall anses otillåtlig därför atl i en i och för sig auktoritativ verksamhetsplanering andra kraftverksutbyggnader i tiden lagts före den aktualiserade. Att olika sektorers verksamhetsplanering stundom kan vara inbördes motsägande kan också försvåra beaktandet av allmänna planeringssynpunkter. I sådana fall torde det vara naturligt alt anse att några auktorita-fiva allmänna planeringssynpunkter inte är för handen.

Lagrådets yttrande

Prop. 1981/82:130 279

stämmer med fastställd plan. Vad nu sagts gäller med avseende på de Lagrådets

planförhållanden som råder när prövningen av vattenföretaget sker. Om en yttrande

plan sedermera ändras så att vattenföretaget kommer i strid häremot, liksom när planläggning sker där det fömt inte fanns någon plan, måste antas — vilket synbarligen är innebörden också i ett uttalande av departementschefen i avsnitt 2.4.4 - att det uppkommer hinder för att genomföra vattenföretaget trots att det en gång befunnits tillåtligt.

Den föreslagna dispensregeln, som har motsvarighet i flera andra lagar, medför den fördelen att en särskild prövning hos byggnadsnämnden inte behövs när den anläggning som är i fråga inte överensstämmer exakt med en fastställd plan och det är klart att avvikelsen inte motverkar intenfionerna bakom planen. Någon risk för att planintressena inte skulle bli tillräckligt beaktade kan inte anses föreligga. För det första är det endast mindre avvikelser som får göras av vattendomstolen. Vidare kan man, såsom förfarandereglerna är utformade, utgå från att frågan om planöverensstämmelse och eventuell avvikelse kommer att behandlas i målet under medverkan av planmyndigheter. Det kan också fömtsättas att domstolarna inte beslutar om avvikelse i strid mot planmyndigheternas uppfattning. Beträffande den lagtekniska utformningen kan möjligen övervägas att i byggnadslagen ta in en erinran om dispensregeln i förevarande paragraf.

Stadgandet i andra stycket av paragrafen innefattar inte en fullständig
reglering av frågan om vattenföretags förhållande till särskilda mark
användningsbestämmelser. Som redan berörts görs i 16, 18 och 20 §§
naturvårdslagen förbehåll för prövning enligt VL. Innebörden är att, i fråga
om strandskyddsområden samt läkt- och vissa andra arbetsföretag, de
speciella skyddsreglerna i naturvårdslagen sätts ur spel och ersätts av det
skyddssystem som ligger i de vattenrättsliga tillåtlighetsreglema. Mot bak
gmnd av vad som lagrådet inledningsvis anfört om att tillåtlighetsreglerna
bör vara uttömmande är det konsekvent att i 3 § andra stycket undanta nu
berörda fall. Stadgandet kan då lämpligen ges följande avfattning; "Gäller
eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen
(1964; 822), särskilda bestämmelser inte motverkas."

4 §

Enligt andra stycket kan regeringen i vissa fall medge atl elt vattenföretag, som eljest inte skulle vara tillåtligt, får komma fill stånd. Bestämmelsen avser endast den prövning som sker sedan vattendomstol eller förrättningsman överlämnat frågan till regeringens avgörande. När det gäller andra fall, i vilka ett vattenföretags tillåtlighet skall prövas av regeringen, upptas i 11 kap. 6 § andra meningen en bestämmelse, som ger regeringen samma möjlighet att tillåta ett vatlenföretag som eljest inte skulle få komma fill stånd.

Från systematisk synpunkt synes det vara lämpligast att samtliga tillåtlighetsbestämmelser upptas i förevarande kapitel. Den regel som föreskri-

Prop. 1981/82:130 280

ver att regeringen, om den finner ett vattenföretag vara av synnerlig Lagrådets

betydelse från allmän synpunkt, får medge att det kommer till stånd utan yttrande

hinder av vad som sägs i 4 § första stycket torde därför böra avfattas så

generellt, att den - liksom övriga beslämmelser i 3 kap. - omfattar även

regeringens prövning i fall som avses i 11 kap. Det kan lämpligen ske

genom att orden "efter underställning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap.

42 §" får utgå ur 4 § andra stycket.

5 §

Av motivuttalandena till denna paragraf framgår att den ekonomiska bedömning, som i första hand skall ske vid avvägningen mellan fördelar och nackdelar av ett vattenföretag, skall avse de samhällsekonomiska effekterna. Detta uttalas inte explicit i lagstadgandet men får anses framgå därav alt det uttryckligen sägs att fördelarna av företaget skall bedömas också från allmän synpunkt. Det kan emellertid anmärkas mot 5 § att den - om en samhällsekonomisk avvägning avses bli säkrad - kanske alltför väl tillgodoser önskemålet att frigöra tillåtlighetsprövningen från matematisk exakthet. Fördelar, nackdelar och olägenheter - framför allt från allmän synpunkt — kan vara av de mest skilda slag som inte kan åsättas värde i pengar. På förelagets plus- och minussida kommer därför att uppföras storheter som inte är jämförbara. Atl under sådana förhållanden ägna frågan om vilka samhälleliga kostnader som skall lagas med i kalkylen och storleken därav en omfattande utredning ter sig knappast meningsfullt. På denna punkt måste förutsättas att vattendomstol och förrättningsman vid förprövning tillser att endast samhällsekonomiska effekter inom rimliga gränser, dvs. där sambandet med vattenföretaget är påtagligt, tas med i kalkylen.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har departementschefen gjort vissa uttalanden om den samhällsekonomiska prövningens omfattning, vilka är någol oklara till sin innebörd. Uttalandena synes gå ut på att bedömningen inte allfid skall begränsas lill företagens inverkan på vattenförhållandena utan att man också bör kunna beakta andra verkningar av företaget i den mån de inte har beaktats i elt planärende eller prövas enligl annan lagsfiftning, främst miljöskyddslagen. Av sammanhanget synes framgå att dessa uttalanden föranlelts av vissa i praxis uppkommande problem, särskilt huruvida man vid tillållighetsbedömningen av småbåtshamnar o.d. skall beakta den båttrafik som nödvändigt hänger samman med vattenföretagel (se t. ex. NJA 1977 s. 558). Om man ser motivuttalandena mot denna konkreta bakgmnd blir deras innebörd tydligare. Vad som åsyftas torde alltså vara att man ibland vid tillåtlighetsprövningen måste beakta också den verksamhet som skall utövas vid förelaget, när verksamheten i sig inte utgör ett vattenföretag. Har alltså frågan om båttrafiken vid en hamn eller brygga som är föremål för prövning inte beaktats i en bindande plan och har den inte heller prövats eller kommer att prövas

Prop. 1981/82:130 281

enligt milöskyddslagen, bör verksamheten vägas in vid den vattenrätlsliga Lagrådets

prövningen. Mot denna princip synes inget vara att erinra. Som departe- yttrande

mentschefen anfört bör det nu sagda gälla inle bara vid den samhällsekonomiska bedömningen enligt 5 § utan också vid bedömningen av de allmänna intressena enligl 4 §.

6 §

I denna paragraf anges ramen för de förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av tillådigheten av ett vattenföretag. I första hand torde paragrafen ha betydelse vid bestämmandet av vilka förhållanden som skall medtagas vid den samhällsekonomiska bedömningen, men paragrafens avfattning är generell. Det medför att om ett vattenföretag kan förutses föranleda andra anläggningar, exempelvis vägar, för att kunna utnyttjas ändamålsenligt, vägföretaget måste vara samstämt med allmänna planeringssynpunkter. Även om det måste anses i hög grad angeläget att ett vattenföretags tillåtlighet inte avgörs vid en bedömning av företaget isolerat från följdeffekter är del uppenbart att kravet på följdanläggningarnas förenlighet med fysiska planer och verksamhetsplanering inte får tolkas alltför rigoröst. Inpassning av olika följdförelag i respektive sektors planer torde ofta vara något som tar vid, när det står klart att huvudföretaget får starta och tidpunkten för igångsättningen kan bestämmas. Det är enligl lagrådets mening skäl atl vama för alt indragandet av följdförelag i tillållighetsbedömningen kan leda till omständlighet och byråkratisk tungrodd-het som hämmar effekfivitet och rationellt vattenföretagande. Översikfiiga bedömningar i tillåtlighetsfrågornas förgreningar måsle i rimlig omfattning kunna godtas, något som sannolikt också varit fallet vid regeringens motsvarande prövning enligt 4 kap. 18 § VL. De i 6 § valda ordalagen bör ge stöd för att en smidig tillämpning utvecklas i praxis.

I avsnitt 2.4.6 har departementschefen gjort ett uttalande som innebär, atl hänsyn till följdförelag skall tas endast om sådana företag inte redan har tagits i en fastställd plan eller enligt annan lagstiftning. Denna viktiga begränsning av paragrafens räckvidd kommer dock inle till uttryck i lagtexten. Det kan också ifrågasättas om en så strikt begränsning behövs. Det kan utan uttryckligt lagstöd fömlsättas att den omständigheten att följd-företag redan beaktats i planer eller vid prövning enligt annan lagsfiftning kommer att väga tungt vid tillåtlighetsbedömningar enligt vattenlagen.

7§

I syfte att undvika dubbelprövning undantas i denna paragraf vissa vatlenföretag, som prövats i annan ordning, från vattenrättslig prövning enligt 2, 3 och 5 §§ i förslaget. Undantagen torde vila på den fömtsättningen att den tillåtlighetsbedömning som eljest skulle ha företagits av vattendomstolen eller förtätlningsmannen - här torde alltid vara fråga om förprövningsfall - på betryggande sätt skett hos regeringen eller vederböran-

Prop. 1981/82:130 282

de myndighet i övrigt. Lagrådet vill understryka vikten av att denna Lagrådets

fömtsättning verkligen blir uppfylld. yttrande

Undantaget gäller endast när prövning i annan ordning föregått den vattenrättsliga förprövningen. Vid omvänd ordningsföljd mellan prövningarna skall följaktligen den vattenrättsliga prövningen vara fullständig. Om syftet att undvika dubbelprövning skall tillgodoses fullt ut bör den vattenrättsliga prövningen anstå tills den särskilda prövningen skett. Det lorde kunna fömtsättas att vattendomstolar och förrättningsmän genom att avvakta den särskilda prövningen tillser att dubbelprövning undviks.

I0§

Enligl förevarande paragraf skall en utomstående intressent i viss utsträckning kunna påverka etl vallenföretags omfattning och utförande. För att han skall få sina intressen tillgogosedda förutsätts bl. a. att det kan ske utan att vatlenföretagets ändamål eftersatts. Vad som avses med denna begränsning synes inte fullt klart. Vid 1 § i förevarande kapitel i förslaget uttalar departementschefen, att innebörden av uttrycket "ändamålet" självfallet inte kan vara atl valtenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Som exempel anförs att ändamålet med ett kraftverksföretag får anses vara, inte att utvinna hela den kraftmängd som företagarens utbyggnadsförslag avser, ulan att utnyttja en fallsträcka för kraftändamål på lämpligaste sätt. När här talas om lämpligaste sätt torde däri få inbegripas inte endast själva sättet för utnyttjandet utan även dess omfattning. Ändamålet är alltså i det angivna exemplet utnyttjande av strömfall för kraftproduktion. Det torde betyda atl varje åtgärd som för att bereda en utomstående nytta medför en minskning av kraftproduktionen vid den lämpliga utbyggnaden innebär att vattenförelagets ändamål eftersatts. Det kan ifrågasättas om en så rigorös fömtsättning behöver uppställas, främst med hänsyn till alt företagaren skall få ersättning för den minskning av lönsamheten som villkor lill förmån för annan kan medföra. Det i motiveringen till förevarande stadgande givna exemplet angående tappningsbestämmelser kan även tyda på att en så långt gående begränsning inte har varit avsedd. För att medge en något vidare tillämpning av stadgandet än vad den föreslagna lydelsen anger skulle nu avsedda föreskrift kunna utformas så, att villkor om utförandet av vattenföretaget till förmån för annan får meddelas om det kan ske utan väsentlig ändring av företaget.

11§

Enligt vad departementschefen uttalar skall de förpliktelser till skydd för fisket som enligt förevarande paragraf kan åläggas företagaren inte behöva begränsas till det vattenområde som berörs av vattenföretaget. Den begränsning som i utredningens lagförslag framgick av att skyddet skulle avse "fisket i berört vattensystem" har inle föreskrivits i det remitterade förslaget. Vad i motiveringen för stadgandet sägs angående åtgärder i

Prop. 1981/82:130 283

bivattendrag och den erinran som i paragrafens andra stycke görs om Lagrådets

bestämmelserna i förslagets 10 kap. 5 § om fiskeavgifter ger emellertid vid yttrande

handen att den begränsningen skall gälla att åtgärderna skall tillgodose det lokala fiskeintresset. Stadgandets innebörd bör enligt lagrådets mening komma till tydligare uttryck än i det remitterade förslaget, lämpligen genom att i första styckets första mening anges — såsom i 10 kap. 5 § - att skyddet för fisket skall avse det vatten som berörs av valtenföretaget eller någol angränsande vattenområde.

Hellner är beträffande yttrandet angående 3 kap. skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande.

"Den pricipiella utgångspunkten för tillåtlighetsreglerna i 3 kap. får enligt vad som kan utläsas av bestämmelsernas utformning anses vara att det står fritt för den som råder över vatten att etablera vattenföretag. Endast i de fall då vattenlagen stadgar förbud mot ett vattenföretag är detta otillådigt. Är inte någon enligt vattenlagen hindrande omständighet för handen är företaget alltså fillåtligt, vare sig det är tillståndspliktigt eller ej. Föreligger tillståndsplikt enligt bestämmelserna i 4 kap. får företaget dock inte utföras förtän fillådigheten i föreskriven ordning fastställts av vattendomstol eller förrältningsmän; det tillådiga företagel blir då också tillåtet. För etl tillådigt företag kan tillstånd inte vägras. Företagaren har alltså ett rättsligt anspråk på att få den förhandenvarande tillåtligheten fastslagen i ett tillstånd, om han begär det. Det i tillståndets form gjorda konstaterandet av företagets tillådighet är avsett att vara slutgiltigt; med hjälp av rättskraftsregler skall det gälla mot alla och envar.

Emellertid har den principiella utgångspunkten atl vattenföretagandet är fritt giltighet bara såvitt rör det vattenrättsliga området. I sin egenskap av byggnads- eller anläggningsföretag eller arbetskrafts- eller kapilalkrävande projekt eller såsom arbetsmiljö eller i någon annan egenskap vid sidan av egenskapen av vattenföretag enligt vattenlagens definitioner kan företaget vara underkastat särskilda regleringar och kan i sådan annan egenskap drabbas av restriktioner eller förbud. I lagstiftningsärendet aktualiseras mot denna bakgrund frågan om och i vilken utsträckning vattenföretagets fillåtlighet i sådana icke specifikt vattenrättsliga hänseenden skall beaktas eller eventuellt avgöras i sak i samband med tillåtlighetsbedömningen enligt de uteslutande vattenrättsliga gmnderna. Med rent vattenrältsliga gmnder avses härvid sådana tillåtlighetsregler eller snarare restriktioner som vattenlagen självständigt stadgar, exempelvis kravet i 5 § i det remitterade förslaget på övervikt av fördelarna av ett förelag.

De regler i förslagels 3 kap. som behandlar frågan om vattenföretags fillåtlighet med hänsyn till annan lagstiftning än den vatlenrättsliga och till föreskrifter som meddelats med stöd av sådan annan lagstiftning syftar lill att lösa vissa samordningsproblem som vattenföretag kan aktualisera. Allmänt sett kan reglerna sägas ge uttryck åt den tanken att vid den vattenrättsliga tillåtlighetsbedömningen skall ske en samordning med vad

Prop, 1981/82:130 284

som gäller inom andra rättsområden av betydelse för vattenföretaget så att Lagrådets

vad som bestämts i annan ordning skall respekteras vid vattenförelagets yttrande

genomförande. Vattenförelaget måste med andra ord för sin fillåtlighet passa in i det utrymme som de särskilda föreskrifterna lämnar kvar eller direkt anvisar för företaget.

Denna tanke förverkligas på så sätt att det uttryckligen föreskrivs dels att byggnads- och andra anläggningsarbeten för eller i samband med vattenföretag inte får strida mot fastställd general- eller detaljplan, dels att vattenföretag skall utföras så att syftet med i övrigt gällande särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av mark- eller vattenområden inte motverkas. Att vattenföretag inte är tillåtligt om det motverkar syftet med markanvändningsbeslämmelser vid sidan av general- och detaljplan torde innebära att företaget inte bara skall prövas mot bestämmelsen själv och vid kollision blir otillåtligt utan därjämte att inte heller någon åtgärd får företas som, fastän inte direkt omfattad av bestämmelsen och alltså i och för sig inte ofillåten, motverkar bestämmelsens syfte. I detta hänseende medför det föreslagna stadgandet i 3 § andra stycket längre gående restriktioner för vattenföretag än för bebyggande eller annan markanvändning som inte utgör vattenföretag. Det är svårt att avgöra om detta är en åsyftad effekt eller ej; såvitt avser samordningen med naturvården synes den emellertid inte vara åsyftad.

Tanken atl vattenföretag för sin tillåtlighet måste anpassas efter markanvändningsbestämmelser som återfinns inom rättsområden utanför vattenlagen är i vissa hänseenden inte helt genomförd i det remitterade förslaget. Sålunda är det enligt 3 § första stycket endast byggnads- och andra anläggningsarbeten inom ramen för vattenföretag som måste stå i överensstämmelse med fastställda planer enligt byggnadslagen för alt tillådighet skall föreligga. Motsätlningsvis skall av lagtexten i 3§ utläsas att andra effekter av vattenföretag såsom överdämning eller torrläggning av områden som enligt planbestämmelser reserverats för någon annan användning inte påverkar den vattenrättsliga tillåtligheten. Frågan är obesvarad i vad mån ett vattenrättsligt tillåtligt förelag med sådana effekter också får genomföras när förbud råder enligt 17, 40 eller 110§ byggandslagen mot ingrepp, som utan att vara byggande väsentligt försvårar ett områdes användning för avsett ändamål. Om den vattenrättsliga lillåtligheten skulle betyda att byggnadslagens förbud blev overksamma skulle exempelvis planenlig användning av mark till kyrkogård kunna omöjliggöras genom elt vallenföretag som lägger marken under vallen, liksom en i plan gjord reservering av vattenområde för småbåtsförtöjning skulle kunna omintetgöras genom att området till följd av etl vatlenföretag blir fast mark. Att sådana effekter kan visa sig få mycket vittgående konsekvenser när ersättningsområden måste anvisas i nya planer ligger i öppen dag.

Vidare skall byggnads- och andra anläggningsarbeten för vattenföretag vara tillätliga även om de innefattar mindre avvikelser från planbestäm-

Prop, 1981/82:130 285

melser, fömtsatt att åtgärden är förenlig med planens syfte. I detta fall är Lagrådets

del fråga om dispenssituationer, där det emellertid inle är fullt klart om yttrande

fillåtligheten i vattenrättsligt hänseende också skall innebära att kravet enligt byggnadslagen pä planöverensstämmelse skall anses uppfyllt. Avsikten torde vara att avvikelsen skall ha verkan som plandispens. Enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse skulle företagaren direkt med stöd av lagen vara berättigad att utforma vattenföretagel med mindre avvikelse från planbeslämmelsen. Även om - enligt vad som kan ufiäsas av specialmofiveringen - avsikten är alt avvikelse från planbestämmelse skall förutsätta förprövning och alltså skall medges av vattendomstol eller förrättningsman stämmer den föreslagna ordningen mindre väl med den kommunala självständighet som annars råder på planområdet och som senast manifesterats i förbud mot överklagande av byggnadsnämnds vägran att dispensera från plan.

Från systemafisk synpunkt och från andra mera allmänna utgångspunkter kan det sältas i fråga om det är lämpligt att i en lag, som reglerar en viss verksamhet, här utförandet av vattenföretag, modifiera innehållet i en annan lag i någol hänseende som utgör dess centrala materia, här byggnadslagens regler om rättsverkningarna av byggnadslagens planinstitut. Det är tydligt alt om en sådan utväg att lösa samordningsfrågor skulle bli mera frekvent eller tillgripas på mera betydelsefulla områden den för generell tillämpning avsedda lagen skulle bli urholkad och de syften som den avser att tillgodose lätt kunna bli förfelade. Här må anmärkas att just de rättsverkningar som byggnadslagen knyter till sina planinstitut i flera andra lagar modifierats genom medgivanden i dem att - låt vara under särskilda fömlsättningar - avvika från plan.

Atl den lösning av samordningsfrågorna i förhållande lill byggnadslagstiftningen som lagförslaget redovisar knappast kan vara lagtekniskt tillfredsställande åskådliggörs därav att 3 § första stycket första meningen inte utsäger annal än vad som redan framgår av 13, 17, 34, 40 och 110§§ byggnadslagen.

En såväl materiellt som formellt mera fillfredsställande lösning av problemen med samordningen med byggnadslagen och föreskrifter med stöd av den synes vara att, om vattenföretag eller andra förelag som utförs för vattenföretag verkligen fordrar en särbehandling, göra de behövliga undantagen i byggnadslagen. Det är emellertid svårt att se att de dispensmöjligheter, som byggnadslagstiftningen redan rymmer och som handhas av de organ som i övrigt förvaltar plan- och byggnadsväsendet, inte skulle vara tillräckliga för att nå lämpliga resultat vid kollision mellan vattenföretagandets intressen och intresen som fillgodoselts genom byggnadslagens planinstilut.

Att låta den vattenrätlsliga tillållighetsprövningen omfatta också frågan om byggnads- och anläggningsarbetens planöverensstämmelse ter sig vidare tveksamt från den synpunkten att tillåtlighetssituationen kan ändras

Prop. 1981/82:130 286

genom planändring sedan tillstånd meddelats men innan arbetena påbör- Lagrådets

jas. Vidare kan ett byggnadsföretag visseriigen vara planenligl men ändå yttrande

hindras av ett byggnadsförbud enligt byggnadslagen, meddelat i avbidan på ny plan.

I enlighet med det anförda bör vad som sägs i 3 § första stycket utgå. Byggnadslagens tillåtlighetsregler blir härvid i sin helhet gällande på samma sätt som nu är fallet. Vattenföretag får då liksom andra företag och verksamheter, vare sig de är underkastade vattenrättsligt tillståndslvång eller ej, anpassas efter den markanvändning som beslämls i byggnadslagens ordning. Atl dess markanvändningsbestämmelser bör ges prioritet framstår som desto mer naturligt som det är vid planläggning enligt den lagen som konkurrerande markanspråk kartläggs och vägs mot varandra med beaktande av alla de allmänna intressen som måste tillgodoses utöver kravet på ändamålsenlighet i markanvändningen. Vad nu sagts om företräde för planbestämmelser innebär inle att sådana skulle kunna anses ersätta den vattenrättsliga tillållighetsprövningen så att vattendomstolen eller förrätlningsmannen skulle vara förhindrad att vägra tilstånd till ett vaftenföre-tag, för vilket markreservation gjorts i gällande plan. Mot en regel av det innehåll som föreslås i 4§ första stycket finns ingen anledning till erinran. Med den utgångspunkten att sökanden har rätt aft utföra elt vattenföretag om inte någol i lagen stadgat hinder föreligger mot företagel bör det däremot inte vara möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en gällande plan, som medger företagel, inte kan anses visa de aktuella markanvändningsintressena.

Med hänsyn till den centrala betydelse som byggnadslagens regler otvi-velakfigt har för möjligheterna all genomföra ett flertal typer av vattenföretag kunde det möjligen vara skäl att i 3 kap. ta in en erinran om verkningarna av fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mot en sådan erinran kan dock invändas att den skulle på ett kanske vilseledande sätt skjuta fram ett av flera tänkbara hinder mot utförandet av vattenrättsligt fillådiga och fillåtna företag."

4 kap. 1§

4 kap. innehåller bestämmelser om lillståndsplikt för vattenföretag. Huvudregeln är att fillståndsplikt gäller om det inte är uppenbart atl varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Av definitionerna i 1 kap. 3 § framgår att som vattenföretag räknas i princip dels uppförandet av en anläggning i vatten och dels sådan verksamhet vid en vattenanläggning som påverkar vattenförhållandena. Förslagets innebörd, när det t. ex. gäller ett kraftverk eller ett regleringsföretag, är alltså att det föreligger tillståndsplikt både i fråga om byggandet av dammar och andra anläggningar och i fråga om anläggningarnas utnyttjande för den avsedda verksamheten. Etl åsidosättande av till-

ståndsplikten kan medföra bl. a. straffansvar och ingripande genom vitesföreläggande eller handräckning. Sanktionerna blir fillämpliga så snart företagel påbörjats.

Det kan ifrågasättas om förevarande paragraf ger tillräckligt tydligt uttryck åt avsikten med stadgandet. Som första meningen i paragrafen är utformad kan den, om den läses isolerat, möjligen uppfattas så att tillståndsplikten är begränsad till påbörjandet av ett vatlenföretag. För alt en sådan misstolkning skall undvikas kan bestämmelsen lämpligen formuleras så, att ett vattenföretag inte får påbötjas utan atl tillstånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen.

Det kan också övervägas att gå etl steg längre och slopa den uttryckliga anknytningen fill påbörjandet. I remissprolokollet har skälen för denna anknytning inte utvecklats. Avsikten måste vara - liksom i fråga om motsvarande bestämmelser i VL (2 kap. 20 §; se också 7 kap. 36 §) - att klarlägga att det krävs en förhandsprövning av de vattenförelag som är tillståndspliktiga. Den som planerar elt vattenföretag skall alltså kunna direkt utläsa av stadgandet att han inte ens får påbörja företaget innan fillstånd fill detta lämnats. Vissa fördelar från straffrättslig synpunkt synes kunna vinnas om man i stället utformar stadgandet utan att uttryckligen nämna påbörjandet av vattenföretag. Om bestämmelsen t. ex. ges den lydelsen alt för vatlenföretag krävs tillstånd enligl denna lag blir det klart att underlåtenheten att söka tillstånd är en brottslig gärning enligt 21 kap. 1 § 1 i förslaget så länge de tillslåndspliktiga arbetena pågår eller den tillståndspliktiga verksamheten bedrivs. Detta har betydelse i preskriptionshänseende.

Även om man formulerar stadgandet pä sätt som nu har angetts kommer tillståndsplikten alt inträda redan när vattenföretaget påbörjas, vare sig det är fråga om att bygga en anläggning eller utöva verksamhet vid en anläggning. Detta framgår visserligen inte direkt av stadgandet men framkommer om man sammanställer stadgandet med definitionerna i 1 kap. 3§.

En ändring av första meningen i första stycket enhgt vad nu sagts föranleder en omformulering också av andra stycket, t.ex. på följande sätt; "När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfattning i anslutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats."

Som närmare kommer att utvecklas vid 15 kap. innefattar ett tillstånd att utföra en vattenanläggning också rätt att bibehålla anläggningen (jfr. 2 kap. 22§ första stycket VL).

Lagrådets yttrande

Prop, 1981/82:130 288

det har under 9 § promulgationslagen utvecklat vissa synpunkter på inne- Lagrådets

börden av laglighetsprövning i olika situationer. yttrande

6§

Enligt den föreslagna lydelsen av denna paragraf inträder företagarens bevisskyldighet för tidigare rådande förhållanden också när valtenföretaget - efter nya lagens ikraftträdande - utförts med stöd av fillstånd enligt äldre lag. Det framgår att denna effekt inte är åsyftad. Orden "enligt lagen" som bestämning till fillstånd skall följaktligen utgå.

5—7 kap.

I dessa kapitel regleras frågor om samverkan mellan flera deltagare i vattenföretag. Denna samverkan skall ske inom ramen för särskilda samfälligheter, på vilka lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall vara fillämplig. 5 kap. i förslaget avser samfälligheter för markavvattning, 6 kap. samfälligheter för bevattning och 7 kap. samfälligheter för vattenreglering.

VL har regler av molsvarande art såvitt gäller markavvattning (7 kap.) och vatlenreglering (3 kap.). Däremot saknas regler för bevattningsföretag. Å andra sidan finns i 8 kap. VL regler om samverkan i fråga om avloppsföretag som inte har någon motsvarighet i det remitterade förslaget; denna gemenskap betecknas dock inte i lagen som en samfällighetsbildning.

De regler som föreslås i förevarande kapitel innebär i vissa delar principiella nyheter även bortsett från det helt nya institutet bevattningssamfällighet. Lagrådet tar nedan upp vissa för de tre kapitlen gemensamma sådana frågor till behandling. Som bakgmnd skall först lämnas en kort redogörelse för huvuddragen i nuvarande reglering.

Etl företag för markavvattning ("torrläggning" med nuvarande terminologi) kommer till stånd på initiativ av någon markägare som vill torrlägga sin mark. Genom skyldighet och rättighet för andra markägare, som får nytta av torrläggningen, att ansluta sig vidgas det ansökta företagets omfattning. All den mark som får båtnad av företaget utgör en samfällighel och ägarna av denna mark är skyldiga att ta del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning efter värdet av den båtnad marken vinner. Deltagarna skall om de är flera än två bilda en sammanslutning, som är juridisk person, för "handhavandet av de med företaget förenade angelägenheterna". Förhållandet mellan denna association och sökanden/tillståndsha-varen är inte särskilt reglerad men innebörden av gällande rätt har ansetts vara att sökanden ensam avgör om och i vilken utsträckning förelaget skall komma fill utförande (SOU 1968; 51 s. 52).

De nu nämnda reglerna gäller i princip också för samfällighetsbildningar enligt 3 kap. VL. Dessa kan avse antingen vattenreglering för kraftändamål eller vattenreglering för både kraftändamål och torrläggning av mark.

Samfälligheten utgörs i dessa fall av de strömfall som får nytta av regleringen och den mark som får stadigvarande torrläggning. Beträffande avloppsföretag (8 kap.) finns regler om skyldighet och rätt för samhällen - i betydelsen verksamhetsområden för allmänna vatten- och avloppsanläggningar - och för fastigheter att ansluta sig fill gemensamma avloppsledningar. I de fall gemenskapen utgörs av flera fastigheter gäller motsvarande regler som för torrläggningsföretag i fråga om associationsbildning för företagets handhavande.

Beträffande deltagarkrelsen föreligger väsendiga principiella skillnader mellan det nuvarande och det föreslagna systemet. En sådan skillnad är att anknytningen till fastigheter överges i förslaget. Någon samfällighetsbildning omfattande fasfigheler skall inte komma i fråga. Detta sammanhänger främst med det under 2 kap. berörda förhållandet all även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare skall kunna få tillstånd att utföra vattenföretag. Det mest påtagliga exemplet här utgör bevattningsföretagen. I fråga om dessa kan det i många fall bli så att av dem som skall gå samman i en bevattningssamfällighet huvuddelen är arrendatorer. Delaktigheten i en bevattningssamfällighet knyts därför fill innehavet av tillstånd till vattentäkt för bevattningsändamål. Detsamma gäller i fråga om samfälligheter för valtenreglering som sker för bevattningsändamål. Reglering för kraftändamål däremot kan inte medges andra än ägare av strömfall, varmed likställs innehavare av sådana rätfigheter som avses i 2 kap. 11 § i förslaget (2 kap. 7 § i lagrådets förslag). Även här har man emellertid frångått nuvarande ordning alt strömfallen skall utgöra en samfällighet. Däremot skall de enskilda strömfallsägarna bilda en samfällighet för företagets utförande och drift. I fråga om markavvattningsföretag kan enligt förslaget nyttjanderättshavare visserligen uppträda som sökande och tillståndshavare men de kan inte ingå i en samfällighet för markavvattning. Förslaget har också här upprätthållit principen att någon samfällighetsbildning av fastigheter inte skall ske; däremot skall ägarna utgöra en samfällighet. I en sådan kan emellertid också ingå väghållare som inte är fastighetsägare. Vidare kan vid ett kombinerat markavvatlnings- och avloppsföretag samfälligheten omfatta innehavare av byggnader och anläggningar på ofri gmnd, varifrån avloppsvatten leds.

Enligt lagrådels mening får den föreslagna ordningen med samfällighetsbildning utan anknytning fill fastigheter godtas. Den får ses som en nödvändig följd av att delaktighet i vissa typer av vattenföretag skall tillkomma också arrendatorer och andra nyttjanderättshavare. Vad gäller bevattningssamfälligheter och regleringssamfälligheter för bevattning innebär förslaget som nämnts atl samfälligheten bildas av innehavarna av tillstånden till vattentäkt. En annan tänkbar lösning skulle kunna vara att mer i överensstämmelse med anläggningslagen knyta-delaktigheten fill - förutom fastigheter - byggnader och andra anläggningar på ofri gmnd. Detta fömtsätter emellertid att det är fråga om fasta anläggningar av inte alltför 19 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Lagrådets yttrande.

Prop. 1981/82:130 290

obetydlig omfattning. Anläggningar för etl bevattningsföretag kan emeller- Lagrådets

.fid vara av myckel skiftande slag och ofta utgöras av enkla, rörliga anord- yttrande

ningar. Den föreslagna lösningen är därför att föredra.

1 och för sig kunde man bibehålla nuvarande ordning beträffande regleringssamfälligheter för kraftändamål men önskemålet om enhetlighet får anses väga över, så att man här knyter delaktigheten omedelbart till strömfallsägarna.

Den föreslagna ordningen innebär alltså sammanfattningsvis att bevattningssamfälligheter enligt 6 kap. och regleringssamfälligheter för bevattning enligl 7 kap. bildas av innehavare av tillstånd till vattentäkt för bevatlningsändamål, att markavvattningssamfälligheter enligt 5 kap. bildas av fastighetsägare och i förekommande fall väghållare och dessutom, vid kombinafion med avloppsföretag, ägare av byggnader och anläggningar på ofri grund saml att regleringssamfälligheter för kraftändamål enligt 7 kap. bildas av slrömfallsägare och servitutshavare till strömfall. Med fastighetsägare likställs innehavare av tomträtt och gmva (22 kap. 1 §; jfr. dock lagrådets förslag). Anknytningen till en samfällighet kan således inte, såsom skett på vissa håll i remissprotokollet, betecknas såsom sakrättslig. Å andra sidan är anknytningen i princip inte heller av rent personlig art. Så kan visserligen vara fallet om ett vattentäktstillstånd har lämnats en nyttjanderättshavare för dennes nyttjanderättslid. Som lagrådet tidigare anfört kan emellertid ett sådant tillstånd också knytas till nytljanderätten, så att tillståndet - och därmed också delaktigheten - övergår lill en ny innehavare av nytljanderätten. Och i de fall delaktighet tillkommer en fastighetsägare följer delakfigheten med äganderätten till fastigheten.

Det nu anförda har vissa lagtekniska konsekvenser som inte alltid synes ha uppmärksammats i förslaget. Del går sålunda inte längre, såsom skett på flera ställen i lagtexten, att tala om delaktighet för fasfigheler eller om deltagande fastigheter. Man måste i stället finna lösningar som är anpassade efter den nya uppläggningen av delaktighetsreglerna. Lagrådet återkommer härtill vid behandlingen av olika paragrafer i förslaget.

I fråga om deltagarkrelsen är vidare atl nämna att nuvarande regler inte har någon motsvarighet till den s.a. s. efterföljande delaktighet som kan komma lill stånd enligt förslaget. De föreslagna reglerna om rätt och skyldighet att ansluta sig till etl företag är tillämpliga också sedan företagel kommit till stånd. Enligt gällande ordning däremot bestäms delägarkretsen slutligt redan i samband med att tillstånd fill företaget lämnas. Sådana delägare som inte har omedelbar fördel av företaget får dock sitt inträde i samfälligheten uppskjutet fill dess de begagnar sig av den förbättring som de vinner genom företaget. Först då bhr de "deltagare" i företaget (se 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § VL). I det remitterade förslaget görs inte - och behöver inte heller göras - någon skillnad mellan "delägare" och "deltagare". Dessa termer används omväxlande med samma innebörd.

De nya reglerna om delaktighetens inträde kan leda till vissa komplika-

Prop, 1981/82:130 291

tioner beträffande bl.a. omprövning av samfällighetsfrågor o.d. Regel- Lagrådets

systemet blir härigenom ganska svåröverskådligt och det är lätt att förutse yttrande

att rättstillämpningen kommer att ställas inför åtskilliga problem. I förevarande sammanhang vill lagrådet särskilt framhålla att den föreslagna ordningen med skyldighet och rätt att ansluta sig lill beslående företag kan få betydelse när man skall ta ställning till frågan om förhållandel mellan tillståndshavaren och delägarsamfälligheten. Lagrådet övergår härefter fill atl behandla sistnämnda fråga.

När det gäller bevatlningssamfälligheterna föreligger knappast någol problem i denna del. Samfällighetens uppgift här är att fördela det vatten som delägarna får ta ut enligt meddelade vattentäktsfillstånd. Varje delägare bestämmer själv om hans vattentäktstillstånd skall tas i anspråk och fördelningsfrågan aktualiseras först när det blivit klart att och i vilken omfattning fillstånden kommer att utnyttjas.

Beträffande samfälligheter enligt 5 och 7 kap. är förslagets ståndpunkt oklar. Samfälligheternas ändamål anges vara utförande och drift av företaget (5 kap. 2 § andra stycket och 7 kap. 3 § första stycket). Detta uttryckssätt motsäger inte tanken alt tillståndshavaren ensam förfogar över tillståndet. I paragrafer, som reglerar ersättnings- och avgiftsskyldighet utåt eller rätt till ersättning vid inskränkningar i givna tillstånd, knyts skyldigheten eller rättigheten till "den som har fått tillstånd", "innehavare av tillstånd" eller liknande (se t. ex. 9 kap. 1 och 13 §§ och 10 kap. 1 §). Och i 15 kap. finns flera bestämmelser som reglerar verkningarna för elt tillstånds giltighet av åtgärder eller försummelser från tillständshavarens sida, om rätt för denne att påkalla omprövning av domar osv.

I remissprotokollet förekommer emellerfid vissa uttalanden som tyder på att man velat införa en ny ordning, så att sökanden inte ensam skall kunna förfoga över ett meddelat tillstånd. I specialmoliveringen fill 12 kap. 25 § finns ett sådant uttalande, vilket emellertid utgår från en felaktig analogi med anläggningslagen. Ett tillstånd enligt vattenlagen kan i nu berört avseende inte jämställas med etl beslut enligt anläggningslagen; den som förfogar över tillståndet har full frihet att välja mellan att utnyttja tillståndet eller avslå från delta, medan elt anläggningsbesluts rättsverkningar i princip är av samma karaktär som fastighetsbildningsbeslut.

Även om den åberopade gmnden för att anse att tillståndshavaren inte ensam bör kunna förfoga över sitt tillstånd är ohållbar så är därmed inte avgjort atl man inte skulle kunna skapa en sådan ordning atl rättigheter och skyldigheter som är förknippade med ett tillstånd tillkommer delägarsamfälligheten, sedan en sådan bildats. I remissärendet har emellertid inte lagts fram något material som belyser vilka fördelar och nackdelar som är förknippade med den ena eller den andra lösningen. Frågan huruvida det nuvarande systemet, som tillämpats mycket länge, haft några olägenheter synes enbart ha berörts — och det helt flyktigt - i ett remissyttrande av Svea hovrätt (s. 413 f i bilaga 4 till remissprotokollet). Hovrätten föreslår

dock inte alt tillståndshavaren skall berövas sin rätt alt avgöra om företagel skall utföras utan förordar endast att samfälligheten skall kunna genomdriva att företaget kommer fill stånd, om tillståndshavaren inte vill utnyttja tillståndet. En fråga som också är värd att penetreras är vilka återverkningar den tänkta nya ordningen kan få på villigheten att ta initiativ till nya vattenföretag. Ofta krävs det ett omfattande och dyrbart utrednings- och förberedelsearbete för ett vattenföretag och detta arbete kan alltså ha utförts förgäves om företaget mot tillständshavarens vilja stoppas av en delägarmajorilel. Härvidlag är det av viss betydelse att förslaget -till skillnad från gällande rätt - möjliggör utvidgningar av deltagarkrelsen sedan tillstånd fill företaget lämnats. Härigenom skulle en majoritet mot företaget kunna uppnås även sedan arbetena för detta kommit igång. Elt ställningstagande till frågan om förhållandel mellan tillståndshavaren och samfälligheten skulle vidare underiällas om syftet med samfällighetsbildning som ett medel att genomföra vattenförelag vore belyst frän principiella utgångspunkter. Mera programmatiska överväganden i denna del saknas emellertid helt.

Eftersom varken de principiella eller praktiska problem som är förenade med olika lösningar har närmare behandlats i förslaget kan lagrådet nu endast gå in på de laglekniska lösningar som behövs om man vill genomföra den ordningen alt samfälligheterna skall förfoga över meddelade tillstånd. Behåller man nuvarande syslem synes några ändringar i lagtexten i förevarande avseende knappast påkallade.

Enligt 5 kap. 2 § första stycket första meningen i förslaget är de anläggningar och rätfigheter som hör fill ett markavvattningsförelag samfällda för deltagarna i företaget..Motsvarande bestämmelse för regleringssamfälligheter finns i 7 kap. 3 § tredje stycket första meningen. En tänkbar lösning är atl man utvidgar dessa stadganden så atl de får omfatta också tillståndet till markavvattningsföretaget respektive fillståndet till regleringsföretaget. Därmed skulle det bli klart alt förfogandet över ett tillstånd är en gemensam angelägenhet varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen.

I de fall en samfällighet förfogar över meddelade tillstånd bör som en konsekvens härav de skyldigheter som enligt lagen åvilar tillståndshavare - främst att betala ersättningar och avgifter - ligga på samfälligheten och de rättigheter som en fillståndshavare tillerkänts enligl lagen - t. ex. att få ersättning när tillståndet inskränks - tillkomma samfälligheten. Molsvarande bör gälla den underhållsskyldighet som ägaren av en vattenanläggning har enligt 17 kap. 1 § i förslaget. För detta krävs bestämmelser som innebär att vad som i lagen föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av valtenanläggning skall gälla samfälligheten i förekommande fall.

En annan konsekvens av att samfälligheten förfogar över tillståndet är atl samfiiga deltagare bör ha fullt kostnadsansvar. Bestämmelserna om begränsat kostnadsansvar i 5 kap. 4 § och 7 kap. 5 § bör därför utgå.

Lagrådets yttrande

Prop, 1981/82:130 293

Den föreslagna uppmjukningen av samfälligheternas anknytning till fas- Lagrådets

tigheler har konsekvenser också när det gäller frågan om inlösen av yttrande

mark. Vissa regler härom finns i 5 kap. 2 §, 6 kap. 6 § och 7 kap. 3 § i förslaget. Dessa bestämmelser har utformats efter förebild av 14 § första stycket och 12 § andra stycket sista meningen anläggningslagen. Motsvarande inlösensitualion som regleras i 12 § andra stycket andra och tredje meningarna anläggningslagen och som nyssnämnda bestämmelser i den lagen utgår från kan uppkomma i fråga om mark för anläggningar som är gemensamma för deltagarna i samfälligheter som avses i 5, 6 och 7 kapitlen i förslaget. På grund av 9 kap. 2 § första stycket kan sålunda lösenskyldighet föreligga om den fastighet eller del av fastighet inom vilken tvångsrätt för en anläggning erfordras lider synnerligt men och ägaren kräver inlösen. Enligt 9 kap. 2 § andra stycket kan dessutom under vissa fömlsättningar en rätt till inlösen föreligga för deltagarna i anläggningen. Avsikten med de föreslagna reglerna i 5 kap. 2 §, 6 kap. 6 § och 7 kap. 3 § är att dessa inlösensituafioner skall regleras pä samma sätt som skett i anläggningslagen. Den inlösta marken skall alltså som en samfällighet knytas fill de av företaget berörda fasligheter vars ägare deltar i den gemensamma anläggningen. Nytljanderättshavare, väghållare och andra sådana delägare har alltså ingen del i inlösenobjektet. Mot denna lösning synes i och för sig inte vara något att invända. Eftersom inlösen vanligen sker på begäran av den skadade fastighetens ägare är det dock missvisande alt i lagtexten använda formuleringen "till förmån för" fasligheter.

Vid vattenföretag kan emellertid inlösen aktualiseras också i andra fall än då fråga är om mark för anläggningar. Ett vattenföretag kan sålunda medföra sådana skadeverkningar för andra intressenter vid det berörda vattenområdet att inlösen kan komma i fråga enligt 9 kap. 2 § i förslaget. Här föreligger ingen analogi med anläggningslagen. Lagtexten i 5 kap. 2 § liksom i 7 kap. 3 § i förslaget - men däremot inte i 6 kap. 6 § — täcker också dessa fall. Detta tprde inte ha varit åsyftat. Förslaget bygger synbarligen på tanken att man skall särskilt reglera endast de inlösenfall som har samband med utförandet av gemensamma anläggningar. Emellertid är inlösen av skadad mark på samma sätt som i de fömt berörda inlösenfallen en metod att ersätta den skadelidande sakägaren. Något skäl att behandla inlöst skadad mark på annat sätt - närmast då såsom samägd - än mark som inlösts till följd ay intrång för en gemensam anläggning synes inte föreligga. Den ordning med samma behandling av all inlöst mark som den föreslagna lagtexten kommit all föreskriva bör därför enligt lagrådels mening bli den gällande.

Såsom framhållits i det föregående kan det inte sägas att inlösen sker "till förmån för" fastigheter. Och det i anläggningslagen använda uttrycket atl inlösen sker "för" vissa fastigheter blir i förevarande sammanhang oklart till sin innebörd. Om inlösen med hänsyn till sin funktion ses som en ersättningsform ter det sig över huvud tagel främmande att knyta inlösen

Prop, 1981/82:130 294

till endast vissa dellagare i företaget; de som är fastighetsägare. Själva Lagrådets

inlösen bör i stället på samma sätt som erläggandet av ersättningar i övrigt yttrande

ankomma på den som innehar tillståndet eller tvångsrätlen och utför företaget, dvs. — om den lösning väljes som innebär att samfälligheten förfogar över tillståndet - markavvatlnings- eller regleringssamfälligheten eller bevattningssamfälligheten, när en sådan bildals för gemensamma anläggningar.

Eftersom den inlösta marken enligt förslaget skall vara samfälld, dvs. förvaltas i de former som lagen om förvaltning av samfälligheter anvisar, och samfälld mark enligt fastighetsråttsUga gmndsatser skall vara anknuten till vad som utgör enheter enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning (se prop. 1973; 160 s. 543 och 590 O fordras en lagregel som - oaktat inlösen skett av samfälligheten, som är en krets personer - gör den inlösta marken fill samfälld för de fastigheter som ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av företaget. Lagrådet föreslår i enlighet med det sagda att vad i 5 kap. 2 §, 6 kap. 6 § och 7 kap. 3 § upptagits om att inlösen av mark endast får ske till förmån för fastigheter utgår men att principen att inlöst mark (varvid avses såväl mark som inlösts i samband med anordnandet av gemensamma anläggningar som mark som inlösts på gmnd av skador) skall vara samfälld för fastigheter bibehålls och kpmmer till uttryck genom en föreskrift som ger den inlösta marken denna karaktär omedelbart utan att några överlåtelser från samfälligheten till fastighetsägarkretsen inom denna behöver ske.

I detta sammanhang aktualiseras också frågan om det finns något behov av regler att kostnaderna för inlösen skall fördelas efter särskild gmnd såsom föreslås i 5 kap. 3 § första stycket, 6 kap. 8 § första stycket och 7 kap. 4 § första stycket. Dessa bestämmelser vilar på den fömtsättningen att löseskillingen erlagts av endast de deltagare i samfälligheten som äger fastighet. För de kostnader som dessa deltagare belastats med för inlösen i hela samfällighetens intresse skall de uppenbarligten få göra sig betalda från samfälligheten så att alla deltagarna slutligt betalar också dessa kostnader efter sitt andelslal. Den föreslagna ordningen synes innebära en omgång, som undviks om inlösen sker av samfälligheten direkt. Inlösenkostnaderna blir därvid helt jämställda med andra ersättningar och kostnader som föranleds av företaget. Atl i undantagsfall inlöst mark kan representera ett visst värde som kommer de fastigheter fill godo, för vilka marken blir samfälld, men inte övriga deltagare i samfälligheten torde man i allmänhet kunna bortse från. När så inte kan ske står möjlighet till buds atl ta hänsyn till förmånen vid bestämmandet av andelstalen.

I enlighet med det sagda bör några regler om särskild fördelning av inlösenkoslnader inte tas upp i lagen.

Lagrådet övergår härefter till att behandla de särskilda kapitlen och olika paragrafer i dem.

Prop, 1981/82:130 295

5 kap. Lagrådets

Av vad som uttalas i skilda sammanhang i remissprotokollet framgår att yttrande

den samverkan för utförande av markavvattning som regleras i 5 kap. skall ske mellan ägare av fastigheter (och med dem enligt särskilda bestämmelser jämställda; 5 kap. 1 § andra stycket, 5 och 7 §§, 22 kap. 1 §). Nyttjanderättshavare skall däremot inte vara deltagare i de samfälligheter som bildas enligt förslaget. Enligt uttalande av departementschefen i specialmotiveringen till 1 § följer av vad som stadgas i paragrafen att en nyttjanderättshavare, t. ex. en jordbmksarrendator, inte heller kan vara sökande till en markavvattning. Någon sådan slutsats kan emellertid inte dragas av stadgandet. Alt en nyttjanderättshavare skall kunna uppträda som sökande till vattenföretag har uttalats i andra sammanhang i remissprotokollet. Någon generell begränsning av arrendators rätt att få en ansökan prövad torde inte heller vara nödvändig med hänsyn lill förslagets innehåll i övrigt. Om markavvattningen är till nytta för endast den mark som arrendatorn disponerar, synes anledning inte föreligga att vägra honom prövning av fillåtligheten av företaget, om sådan prövning krävs enligt 4 kap. 2 § (jfr 9 kap. 18 och 21 §§ JB).

Av de föreslagna bestämmelserna i 5 kap. (1, 2 och 5 §§) framgår inte entydigt att nyttjanderättshavare inte kan vara deltagare i en markavvatt-ningssamfällighet. Om såsom synes vara avsett denna möjlighet inle skall föreligga, bör lagtexten utformas så att det klart framgår atl bestämmelserna är tillämpliga endast när ansökan göres av en fastighetsägare. Detta torde lämpligen kunna ske så att etl särskilt stadgande härom upptages bland kapitlets allmänna beslämmelser.

Med en sådan utformning av bestämmelserna om samfällighetsbildning kommer lagen inte att innehålla några beslämmelser som rör samverkan mellan flera i del fall ansökan om markavvattning göres av en nytljanderättshavare. Det kan ifrågasättas om detta förhållande bör leda till att tillstånd vägras om det vid utredningen visar sig att den av nyttjanderätts-havaren sökta markavvattningen blir lill nytta för annan. Skall tillstånd kunna vägras på sådan gmnd torde en uttrycklig bestämmelse vara erforderlig. Skäl torde emellertid kunna anföras för att tillstånd skall kunna ges i detta fall. Någon tvångsanslutning av den som kan ha nytta av företaget blir det emellertid då inte fråga om och nyttjanderätlshavaren får själv heU svara för utförandet och kostnaderna. Skulle flera nyttjanderättshavare samtidigt söka tillstånd till avvattning av mark som arrenderas av dem blir sökandena, om tillstånd ges, inte att anse som deltagare i samfällt företag. För ett lämpligt utförande av markavvattningen får man lita till överenskommelse mellan sökandena och eljest tillämpa förslagets 3 kap. 8 §.

1 §

Omfattningen av ett markavvattningsföretag bestäms enligt nuvarande regler i princip genom intressenternas yrkanden, dvs. den urspmngliga

Prop, 1981/82:130 296

ansökningen, som bara kan avse tortläggning av sökandens egen mark. Lagrådets

samt yrkanden av och mot andra markägare om anslutning till företaget (7 yttrande

kap. 20 § VL).

I motiveringen till de nu föreslagna reglerna finns uttalanden som kan tyda på att man velat bibehålla nuVarande ordning. Men där finns också uttalanden av annan innebörd. Och den föreslagna lagtexten har utformats på ett sätt som innebär en väsentlig avvikelse från vad som nu gäller. Första meningen i förevarande paragraf innebär sålunda att en markägare, som ansöker om ett företag som inte är lill nytta för någon annan, kan påtvinga andra markägare en markavvattning som de inte vill ha. Han skulle härigenom i princip kunna styra markavvattningen i en hel trakt. Det har inte anförts några skäl för att en så betydande omläggning av det nuvarande systemet krävs för att man skall fä fill stånd rationella markavvattningsföretag.

I likhet med vad Svea hovrätt föreslagil i sitt remissyttrande anser lagrådet att stadgandet bör anpassas närmare lill nuvarande ordning som har mycket gammal hävd. Detta kan enklast ske genom att första och andra meningarna i den föreslagna texten ersätts med ett stadgande av följande innehåll; "Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsföretag skall, om det begärs av ägaren till en annan fasfighet och det prövas lämpligt, företaget utformas så alt det blir till nytta även för denna fastighet." I övrigt kan den föreslagna lydelsen bibehållas. Vad som ligger i fömtsättningen att det skall prövas lämpligt framgår av remissprotokollet. Med den av lagrådet förordade lydelsen av paragrafen får det som därvid sägs tillämpning bara på det fallet att annan än sökanden begär ändrad utformning av företaget. Vad som uttalas i det stycke sorti börjar "Om en fastighetsägare ---" saknar relevans om lagrådets förslag godtas.

2 §

Såsom lagrådet anfört i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet bör man bibehålla principen att inlöst mark är samfälld för de fastigheter som tillhör deltagare och omfattas av vattenföretagel. Vid markavvattningsföretag, vari inte alla deltagare är jordägare, skall inlöst mark således bli samfälld endast för de fastigheter som jordägarna innehar trots atl samtliga deltagare är med om att betala löseskilHngen. Eftersom emellertid den inlösta marken regelmässigt inte representerar något värde kan denna ordning knappast anses stötande. Det måsle ses närmast som en redovisningsfråga av praktisk natur, till vilka fastigheter den inlösta marken skall hänföras som samfälld.

Om förändringar i kretsen av fastighetsägande deltagare inträffar under samfällighetens bestånd, bör detta inte återverka på frågan, för vilka fastigheter den inlösta marken är samfälld.

Lagrådet föreslår att i ett tredje stycke av 2 § föreskrivs att inlöst mark är

Prop, 1981/82:130 297

samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfäl- Lagrådets

ligheten och omfattas av markavvatlningsföretaget. yttrande

Första och andra styckena i paragrafen kan då - om man väljer den i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet diskuterade lösningen att samfälligheten får förfoga över tillståndet - ges följande lydelse:

"För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighel. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om fillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten."

3 och 4 §§

Enligt den föreslagna lydelsen av 3 § skall de andelstal som skall ligga till grund för fördelningen av anläggnings- och driftskostnaderna mellan deltagarna bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. I motiveringen utvecklas närmare vad som skall förstås med nytta i detta sammanhang, nämligen fastighetens värdehöjning. Av redogörelsen för praxis vid bestämmandet av båtnaden vid torrläggning av jordbruksmark framgår att båtnaden genomgående, dvs. oavsett det verkliga förhållandel, beräknas som om markägaren gjort också de följdinvesteringar för täckdikning som behövs för att torrläggningsföretaget skall ge full utdelning. Eftersom redogörelsen för praxis möjligen . kan uppfattas som en anvisning om hur den föreslagna bestämmelsen i 3 § skall förstås, kan det finnas skäl all framhålla att lagtexten ger utrymme också för andra metoder för beräkningen av värdeökningen.

I fall då ingen av markägarna gjort några egna investeringar i markanläggningar för att dra full nytta av markavvattningsföretaget förefaller del ligga närmare till hands att se direkt lill den värdehöjning som företaget medför genom tillkomsten av möjligheterna att förbättra jordbmket än att laborera med värden som om följdinvesteringarna gjorts. I vart fall när det är marknadsvärdets höjning som söks synes införandel av förutsättningar av hypotetisk karaktär innebära besvärande osäkerhetsmoment.

För bestämmandet av deltagarnas andelstal är det i och för sig av underordnat intresse vilken värdeökning som väljs som utgångspunkt -värdeökningen på marken med kvarstående behov av följdinvesteringar eller värdeökningen efter slutförda sådana investeringar - blott värdeökningen bestäms på elt enhefiigt sätt för alla deltagarna. När tvångsanslutning förekommer skall emellertid - om kostnadsansvaret skall vara olika för olika dellagare och 4§ därför bibehållas - en övre gräns gälla för den tvångsanslutnes andel i kostnaden, nämligen det värde av nyttan som legat till gmnd för beräkningen av delaktigheten. I dessa fall måste följaktligen nyttan (= värdeökningen) bestämmas till ell belopp som svarar mot verkliga förhållandet. Atl i sådana fall räkna skillnaden mellan markvärdet i utgångslägel och markvärdet efter genomförda följdinvesteringar som vår-

Prop, 1981/82:130 298

deökning (= nytta) ger uppenbarligen etl alltför högt tak för den tvångsan- Lagrådets

slutnes bidragsskyldighet. Den del av värdeökningen som beror på den yttrande

tvångsanslutnes följdinvesteringar måste lämnas utanför den värdeökning

som sätter gränsen för bidragsskyldigheten. Genom kopplingen mellan 3

och 4§§ blir förekomsten av tvångsanslutning bestämmande för vilken

metod som kan användas för beräkningen av delaktigheten i företagel i

dess helhet.

Vad lagrådet sålunda anfört ger inte anledning fill ändringar i den föreslagna lagtexten.

Bestämmelserna i 3 och 4 §§ anger inte uttömmande vad som gäller i fråga om fördelningen av kostnaderna för företagel. Träffar deltagarna överenskommelse i detta avseende skall överenskommelsen, med viss reservation, läggas till gmnd för beslut. Stadgande härom har tagits upp i 12 kap. 32 § i förslaget. Det synes emellertid vara lämpligare att detta stadgande får sin plats i anslutning till övriga koslnadsfördelningsbesläm-melser, såsom skett med motsvarande beslämmelser i 6 kap. (9§) och 7 kap. (4 § tredje stycket).

Lagrådet föreslår att i ett tredje stycke av 3§ upptas följande; "Vad dellagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till gmnd för fillståndsbeslutet, om borgenärer med pantrält i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget medger

det. Om en fastighet--- (förslagets 12 kap. 32 §)-- betydelse för

dem."

Sist bland kapitlets allmänna bestämmelser - såsom 4 § om den särskilda kostnadsansvarsregeln utgår enligl vad lagrådet uttalat i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet - torde upptagas det vid mbriken till förevarande kapitel föreslagna stadgandet som utesluter tillämpningen av kapitlets beslämmelser om markavvattningssamfälligheter när ansökan om maf-. kavvaltning göres av nyttjanderättshavare. Stadgandet kan förslagsvis ges följande lydelse: "Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som söks av annan än ägare av faslighet eller väghållare."

9 §

I första stycket av förevarande paragraf upplages ett stadgande angående åtgärder för vatlenavlopp genom väg. Enligt vad departementschefen uttalar skall vad där sägs, i motsats fill vad som gäller enligt 7 kap. 7 § VL, inte gmndlägga någon tvångsrätt gentemot väghållaren. Utverkande av tvångsrätt får ske enligt bestämmelserna i 8 kap. 1 § i förslaget. Syftet med stadgandet blir då begränsat fill alt ge väghållaren rätt alt framför dem som utför vattenföretaget ombesörja de nödvändiga åtgärderna. Innebörden av stadgandet kommer inte till klart uttryck i den föreslagna lydelsen, som nära överensstämmer med lydelsen av nu gällande bestämmelse. Avfattningen torde därför böra jämkas.

Prop, 1981/82:130 299

Avsikten med förslaget torde vidare vara att, om väghållaren inte själv Lagrådets

önskar utföra åtgärderna, dessa får ulföras av dem som ombesörjer mark- yttrande

av vattningen. Någon särskild överenskommelse härom skall inte behöva träffas.

Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att första stycket får följande lydelse: "Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden, har han rätt därtill."

12 §

Till följd av att stadgandet i 9 § första stycket inte skall grundlägga någon tvångsrätt, kommer vad som sägs i första meningen av förevarande paragrafinte att innebära någon reglering av markägarens tvångsrätt. Bestämmelsen i paragrafens andra mening torde därför såsom obehövlig böra utgå.

6 kap. 1 och 2 §§

Bestämmelser om bildande av bevattningssamfälligheter finns i 2§. Elt särskilt inledande stadgande om att kapitlet innehåller sådana bestämmelser och bestämmelser som ansluter därtill torde inte vara erforderligt. Förslagets 1 § synes såsom obehövlig kunna utgå.

Första stycket i 2 § avser bildande av bevattningssamfällighet i fall då samtidig prövning sker av flera ansökningar om tillstånd tiU vattentäkt för bevattning. Enligt förslaget skall vattendomstolen kunna som villkor för tillstånd bestämma att tillståndshavarna skall ingå i en samfällighet. En sådan ordning synes knappast vara lämplig. Åt varje enskild fillståndshavare överlämnas då att avgöra om han skall uppfylla villkoret och medverka till att samfälligheten kommer till stånd. Detta kan bl. a. medföra oklarhet om när bildandet skett och om omfattningen av samfälligheten. Enligt lagrådets mening bör samfälligheten — i enlighet med vad departementschefen uttalar i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) - bildas genom domstolens beslut. Om någon tillståndshavare efter beslutet om bildandet av samfälligheten inte vill utnyttja lillståndet och ej ingå i samfälligheten, får han begära omprövning enligt 15 kap.

Lagrådet föreslår därför att första stycket i 2 § - som blir 1 § om
förslagets 1 § enligt vad lagrådet förordat utmönstras - ges följande ly
delse: "Om flera----- mellan dem, får vid meddelande av tillstånd

bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).''

I paragrafens tredje stycke torde motsvarande ändring böra göras, förslagsvis genom att orden "som villkor för tillståndet" får utgå.

Enligt förslaget kan — såsom nämnts - en samfällighet för fördelning av vattnet bildas när flera ansökningar om fillstånd lill vattentäkt prövas

Prop, 1981/82:130 300

samtidigt; till en sådan samfällighet kan - om särskilda skäl föreligger - Lagrådets

anslutas även den som tidigare fått tillstånd. Någon bestämmelse om yttrande

samfällighetsbildning upptas däremot inte för det fall att flera tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelas men tillstånden ges successivt för en sökande varje gång. Även i sådant fall torde emellertid behov av fördelning av vattnet kunna uppkomma. De skäl som dikterat förslaget att en tidigare tillståndshavare skall kunna inlemmas i en samfällighet synes därför motivera att en samfällighet kan bildas också i nu avsett fall.

En bestämmelse härom lorde kunna upptagas i paragrafens andra stycke som kan fä förslagsvis följande lydelse; "Har tillstånd till vattentäkt meddelats någon och sökes tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får, om särskilda skäl föreligger, vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet eller, om samfällighet bildas enligt första stycket, alt den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten."

I specialmotiveringen till förevarande paragraf förekommer ett par uttalanden som kräver närmare belysning för att inte missförstås. Departementschefen anför sålunda att när ett tillstånd fill vattentäkt gmndas på en nyttjanderättsupplåtelse så åvilar delaktigheten den som vid varje tidpunkt är nyttjanderättshavare. Vidare sägs att fastighetsägaren bör ha rätt att träda i nyttjanderättshavarens ställe som tillståndshavare och deltagare, om nyltjanderättsförhållandet upphör. Såsom lagrådet utvecklat under 2 kap. är det tilståndsbeslutets utformning i det särskilda fallel som är avgörande för hur länge tillståndet gäller; beslutet kan vara avfattat så att tillståndet bara gäller för den nyttjanderättshavare som sökt tillståndet eller så att tillståndet knyts lill nyttjanderätten som sådan och alltså övergår till ny innehavare av rätten utan vidare prövning. Om nyltjanderättsförhållandet upphör träder fastighetsägaren inte automatiskt in såsom tillståndshavare. Däremot har han naturligtvis möjlighet att ansöka om ett eget tillstånd.

Så länge en nyttjanderättshavares tillstånd beslår kvarstår i princip också hans delaktighet i samfälligheten. Går tillståndet automatiskt över på en ny innehavare av nyttjanderätten följer delaktigheten med. Om nyttjanderättshavaren under tillståndstiden vill utträda ur samfälligheten och överenskommelse härom inte träffas, upphör hans delaktighet först sedan beslut om omprövning har meddelats enligt 15 kap. 15 §. Den hänvisning som departementschefen i detta sammanhang gör till prop. 1973:160 bör avse s. 540 f. och 599.

4 §

Enligl denna paragraf — som blir 3 § om förslagels 1 § enligt vad lagrådet föreslagit utgår - skall införas möjlighet för vattendomstolen atl föreskriva att gemensamma anläggningar skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten. I motiveringen lill paragrafen erinras om

Prop, 1981/82:130 301

att det förekommer att som villkor för tillstånd till vattentäkt föreskrivs Lagrådets

mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Det uttalas vidare att så- yttrande

dana anordningar inte omfattas av bestämmelserna i kapitlet men att skyldigheten att utföra och sköta sådana anordningar naturligtvis bör åvila tillståndshavarna gemensamt. Då del knappast kan vara rationellt att de bevattnare, som samverkar i samfälligheten, vid sidan av denna etablerar särskilda samverkansformer för handhavandet av mätanordningarna bör det vara möjligt att göra också dessa lill en angelägenhet för samfälligheten. Något hinder för en sådan ordning synes inle föreligga, vare sig del sker genom att vattendomstolen föreskriver det eller genom att samfälligheten själv beslutar det.

Såsom utvecklats i specialmotiveringen är del avsikten att vattendomstolen skall kunna förordna om gemensamma anläggningar, t. ex. en gemensam intagsledning och pumpstalion för uttaget av vattnet, också när detta påkallas av hänsyn enbart fill motstående allmänna eller enskilda intressen och således oberoende av tillståndssökandenas inställning. Det bör då för tydlighetens skull framhållas att, som förslaget är uppbyggt, ett sådant förordnande kan meddelas bara i anslutning lill att en bevattningssamfällighet inrättas. Saknas denna fömtsättning lärer det inte vara möjligt alt, om flera sökanden begärt tillstånd till var sin vattentäkt, mot deras vilja få till stånd gemensamma inlagningsanordningar.

6§

För bevattningssamfälligheter kan inlösen av mark aktualiseras endast när samfälligheten handhar gemensamma anläggningar. Samfällighetsbildning för fördelning av vatten kan däremot aldrig leda fill atl samfälld mark uppkommer. De tillstånd till vattentäkt för bevattning, med vilka inlösenskyldighet kan förenas, utverkas av och fillkommer deltagarna i samfälligheten var för sig.

I bevattningssamfälligheter kan kretsen av deltagare, som är fastighetsägare, komma att växla under samfällighetens bestånd, exempelvis genom att nya bevattnare ansluts eller genom att rätt till vattentäkt som meddelats arrendator övergår på jordägaren. I konsekvens med den ordning som lagrådet förordat under 5 kap. 2 § med avseende på frågan hur mark som inlösts av samfälligheter skall behandlas föreslår lagrådet att 6 § - som blir 5 § om 1 § utgår - andra stycket ges lydelsen; "Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de fasligheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsföretaget."

7 och 8 §§

Paragraferna ger regler för fördelningen av kostnaderna mellan deltagarna, varvid fördelningsgmnderna skiljer sig något i fråga om förvaltningskostnader — de enda kostnader som uppkommer i samfälligheter med

Prop. 1981/82:130 302

enbart vattenfördelning som uppgift - och kostnader för uppförande och Lagrådets

drift av gemensamma anläggningar. I samfälligheter som avser såväl val- yttrande

tenfördelning som gemensamma anläggningar kan det till följd av den föreslagna ordningen bli nödvändigt att tillämpa två delaktighelssystem, vilket ter sig opraktiskt och tyngande. De vidare möjligheter i fråga om val av delaktighetsgrund som den föreslagna 8 § innehåller jämfört med 7 § synes utan olägenhet kunna gälla också med avseende på förvaltningskostnader. Lagrådet föreslår alt reglerna för hur delaktigheten skall bestämmas tas upp i endast en paragraf, som med lagrådels förslag blir 6 §, och att i denna öppnas möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, bestämma särskilda andelstal för viss del av verksamheten. Med en sådan möjlighet kan samfälligheters förvaltningskostnader särbehandlas, om det föreligger ett uttalat behov därav, liksom så kan ske också med kostnader för drift av viss gemensam anläggning eller viss gren därav. Paragrafen föreslås få följande lydelse;

"En bevattningssamfällighets förvaUningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.

9§

Med hänvisning till vad lagrådet i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet anfört om uttrycket "deltagande fastigheter" föreslås att första meningen i paragrafen - som blir 7 § om lagrådets förslag ovan följes - får

följande formulering; "Vad deltagarna om borgenärer med panträtt

i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av bevaltningsföretaget medger det."

7 kap.

Definitionerna i 1 kap. 4 § 1. av vattenreglering och vallenöverledning har en sådan utformning såväl i remissen som enligt lagrådets förslag att vttenöverledning är en form av vattenreglering. I konsekvens härmed behöver vattenöverledning inte särskilt nämnas i mbriken eller särskilt regleras såsom skett i 6 § i förslaget.

Bestämmelserna i 7 kap. om samverkan i samfällighetsform vid vattenreglering tillhandahåller regler för anslutning tvångsvis av intressenter med samma bakomliggande intresse i regleringen - utnyttjande av vattenkraft (I §) resp. vattentäkt för bevattning (2 §) - medan motsvarande samver-

Prop, 1981/82:130 303

kan mellan regleringsintressenter med olika bakomliggande ändamål fömt- Lagrådets

sätter frivilligt samgående (3 § andra stycket). Utanför möjligheten att över yttrande

huvud taget ingå i regleringssamfällighet faller sådana intressenter i vattenföringen i vattendrag, vilkas behov av vattnet inte hänför sig till något vattenföretag, exempelvis huvudmän för avloppsföretag eller för trafik på inre vattenvägar. Den sistnämnda gmppens heterogena sammansättning och disparata önskemål må utgöra skäl att lämna den utanför möjligheterna att etablera samverkan i den lagreglerade samfällighetens form och hänvisa den till att samverka på annat sätt. Från allmänna utgångspunkter synes det vara osäkert om det är lämpligt att såsom är fallet i lagförslaget utesluta tvångsmässigl bildande av samfälligheter med både kraftproducenter och bevattnare som medlemmar. I remissprotokollet redovisas inte skälen till den föreslagna ordningen i detta hänseende.

Att anslutning till samfälligheter kan ske tvångsvis lorde förestavas av önskemålet att de som har gemensamma intressen - med däri inbyggda konfliktanledningar - i ändamålsenliga former handhar sina samordningsangelägenheter och själva kommer fram till lösningar på sina inbördes tvister utan att det allmänna alltid måsle engageras. När kraflproducent-och bevattningsintressen skall tillgodoses med samma reglerade vattentillgång kan motsättningar fömtses eftersom behovet av vatten för bevattning är för handen under den tid då kraftproducenterna vill hålla magasinen fyllda. Om man såsom skett i remissen avstår från möjligheten att med tvångsanslutning etablera samfälligheter för de konkurrerande reglerings-ändamålen måsle inte bara uppkommande rättstvister utan också konflikter av intressekaraktär alltid lösas domstolsvägen. I vilken utsträckning en expanderande jordbruksbevattning kan leda till större frekvens av konflikter med kraftproduktionsintresset i samband med vattenreglering kan knappast bedömas med någon större grad av säkerhet. Eftersom emellertid strävandena att minska oljeberoendet ger vatlenkraftsintresset särskild tyngd förefaller det inte osannolikt att behovet av samordning mellan de två intressegmpperna kommer att bli allt större i framtiden och att därvid samverkan i samfällighetens form skulle kunna få en avsevärd betydelse. Något underlag för utformningen av regler om samfällighetsanslutning tvångsvis över gränsen för intressegmpperna finns emellertid inte i lagstiftningsärendet. När följaktligen en gräns måste finnas synes det mest följdriktigt atl strikt upprätthålla skiljelinjen mellan kategorierna så att inte heller en frivilligt etablerad "blandad" samfällighel kan få deltagarkrelsen utvidgad tvångsvis på yrkande vare sig av dellagare, som vill påtvinga en utomstående anslutning, eller av utomstående, som vill tvinga sig till anslutning.

Kapitlet erbjuder vissa lagtekniska problem som enligt lagrådets mening inte har fått en tillfredsställande lösning. I kapitlet sammanförs regler avseende vattenreglering för kraftändamål, vattenreglering för bevatlningsändamål och, efter parternas överenskommelse, vattenreglering för

Prop, 1981/82:130 304

olika slags ändamål. Förhållandena är emellertid i viktiga avseenden så Logrådets

olikartade vid skilda typer av regleringsföretag att man knappast kan ha en yttrande

enhedig lösning på sätt som föreslagits. Elt exempel pä detta är att anslutningsrätt och anslutningsskyldighel gmndas på begreppet "stadigvarande nytta" oavsett vilken typ av regleringsföretag det är fråga om och att kostnadsfördelningen skall ske med hänsyn "främst till den nytta" som varje delägare får. Med nytta avses emellertid värdehöjning på berörda fastigheter och den fördelningsgmnden passar inte på regleringsföretag för bevattning. Också andra exempel på nackdelar med den föreslagna uppläggningen av 7 kap. kan anföras. Enligt lagrådels mening är väsendiga fördelar alt vinna genom en uppdelning av kapitlet på de skilda typerna av regleringsföretag.

Vid en sådan uppdelning skulle kapitlet kunna få följande lydelse. Paragraferna har utformats med utgångspunkt i att den i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet diskuterade lösningen väljes som innebär att samfälligheten förfogar över tillståndet saml med beaktande av vad lagrådet i övrigt anfört i det gemensamma avsnittet och här ovan.

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas atl ägare ay
andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsförela
get, om mer än hälften av regleringsföretagets nytta belöper på de strömfall
som fillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med
honom om företaget samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt
eller kan antas bh utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering för kraftändamål, skall på yrkande av ägaren av ett annal strömfall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.

2 § Har förordnande enligl I § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget.
Tillståndet till företagel samt anläggningar och rätfigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fasligheter som, när inlösen sker, ägs av dehagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på gmndval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst lill den nytta var och en har av företaget.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar skall, om så erfordras, kostnaderna för varje sådan del av förelaget beräknas särskilt och fördelas enligt gmnderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med pantrält i de fasligheter fill vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet

Prop, 1981/82:130 305

svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från Lagrådets

fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken före- yttrande

skrivs för relaxafion. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd lill vatten
reglering för bevattning skall förordnas att andra som har fillstånd lill
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen
genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsföretaget,
om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om
företaget prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet
avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har fillstånd till vattentäkt för bevattning och som får sladigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter atl bevattna förordnas att denne skall delta i företaget.

5 § Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 §§ motsva
rande tillämpning med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Deltagarnas andelslal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd fill vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller atl medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av
flera som vill lill gemensamt gagn utföra företaget, utgör sökandena en
samfällighet för utförande och drift av företaget, om annat inte har över
enskommits mellan dem.

Om elt vattenregleringsföretag, vartill fillstånd lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4 §§ inte fillämpliga.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga de
lar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket,

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 § samt 5 § tredje och Qärde slyc- ' kena.

Beträffande de särskilda paragraferna i utkastet får lagrådet anföra följande.

/ §. Enligt det remitterade förslaget gmndas anslutningsskyldighel och anslutningsrätt på att strömfall får sladigvarande nytta av vallenregleringen. Med nytta avses den värdeökning av beslående natur som det ifråga-

20 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 , 306

varande objektet får. Eftersom värdehöjningen alltså i sig är stadigvarande Lagrådets

är denna bestämning till nyttobegreppet överflödig. yttrande

Med regleringsföretagets nytta avses i paragrafen den sammanlagda nytta företaget medför för samtliga strömfall som har gagn av företagel, oavsett om strömfallens ägare ansluts som deltagare eller inte. Det synes rimligt att, vid beräkningen av den nyttoövervikt som enligt lagmmmet krävs för Ivångsanslutning, sökanden får räkna sig tillgodo även den nytta som belöper på strömfall vilkas ägare har förenat sig med sökanden om företaget. Detta överensstämmer med gällande rätt (3 kap. 1 § VL). Till skillnad mot nuvarande ordning medger förslaget emellertid tvångsanslutning också sedan företaget har kommit till stånd. Även då krävs nyltoöver-vikt enligt paragrafen och därvid medräknas de strömfallsägare som vid tillståndsprövningen eller senare förenat sig med sökanden om företaget.

2 §. Vid samfällighetsbildning i samband med vatlenreglering för kraftändamål kan inte såsom när fråga är om samfällighetsbildning för markavvattning, bevattning eller vattenreglering för bevattning den situationen uppkomma att deltagarna i samfälligheten inte är fastighetsägare. Alla deltagare i vattenreglering för kraftändamål äger nämligen fastighet med strömfall eller med servitutsrätt till strömfall. Men med avseende på inlöst marks karaktär av samfälld för fastigheter uppkommer den praktiska olägenheten att delägarna och berörda fastigheter kan vara - och ofta är -belägna långt från den inlösta marken såsom när inlösen vid årsreglering sker av skadad mark vid vattenmagasin i en älvs övre del och strömfallen ligger spridda längs älvens hela lopp. Om man emellertid som lagrådet föreslår "låser" den inlösta markens egenskap av samfälld till de fastigheter, till vilka deltagarnas strömfall hör vid tiden för inlösen, synes ölägenheterna inte bli oöverkomliga.

3 §. Paragrafen motsvarar 4 § i del remitterade förslaget såvitt avser vattenreglering för kraftändamål. Någon särskild bestämmelse om inlösenkostnader, såsom i första styckets andra mening i förslaget, upptas ir\le.

Den särskilda kostnadsfördelning som föreskrivs i andra stycket för där avsedda fall torde inle vara behövlig när samtliga dellagare har nytta av att flera dammar byggs. I stadgandet har därför i förhållande Ull det remitterade förslaget - fömtom några redaktionella jämkningar - vidtagits den ändringen att det anges att särskild kostnadsfördelning skall göras endast i de fall då så erfordras.

I sista stycket har uttrycket "deltagande fastigheter" ersatts med "de fastigheter till vilka deltagarnas stömfall hör''.

Det anmärkes i detta sammanhang att, såsom anförts i det för 5-7 kap. gemensamma avsnittet, 5 § i det remitterade förslaget inte får någon motsvarighet i detta utkast.

4 §. Som anförts bl. a. under 1 § har uttrycket nytta i förslaget innebör
den av ökning av en fastighets värde. När det gäller bevattningssamfällig
heter har departementschefen - enligl lagrådets mening på goda gmnder

Prop. 1981/82:130 307

— avvisat tanken att i första hand använda nyttan som kostnadsfördel- Lagrådets

ningsnorm. De skäl som därvid anförts har relevans också när del gäller yttrande

anslutningsskyldighel och anslutningsrätt enligt förevarande paragraf, som

motsvarar 2 § i det remitterade förslaget. Man bör här i stället använda en

mera allmänt hållen formulering, t. ex. sladigvarande fördel. Det torde inte

möta några oöverkomliga svårigheter för vattendomstolen atl konstalera

om en sådan fördel är för handen i det konkreta fallet.

De skäl som motiverar den i 1 § föreslagna majoritetsregeln synes också kunna åberopas för att ha en motsvarande föreskrift beträffande regleringssamfälligheter för bevattning. I konsekvens med vad nyss anförts om nytta och fördel bör den ges den innebörden atl det, för att tvångsanslutning skall kunna ske, prövas föreligga en övervikt i fråga om fördel för den som kräver tvångsanslutning, varvid han får tillgodoräkna sig den fördel som belöper på dem som förenat sig med honom om företaget.

Av sammanhanget framgår att när det i lagrummet talas om vatlenreglering för bevattning därmed avses sådan vatlenreglering som sker för att förstärka en vattentäkt för bevattningsändamål. Det valda, kortare uttryckssättet bör kunna användas utan risk för missförstånd.

5 §. I samfälligheter för reglering för bevattning är deltagarna inte bevattningssamfälligheter som fördelar det reglerade vattnet eller förvaltar gemensamma bevattningsanläggningar utan de som har tillstånd till vattentäkt för bevattning. Eftersom sådana tillstånd kan meddelas bevattningsintressenter som inte äger fasfighet som skall bevattnas, exempelvis artendatorer och rörelseidkare med handelsträdgård eller timmerupplag, måste i konsekvens med vad lagrådet tidigare föreslagit i fråga om inlöst mark reglerna för sådan marks egenskap av samfälld utformas så att marken hänförs endast till bevattningsfastigheter, som ägs av deltagare i regleringsföretaget.

6 #. Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket i det remitterade förslaget. Stadgandet har omformulerats så att det tydligare skall framgå att fråga är om vattenföretag som sökandena vill utföra gemensamt för sina syften. I enlighet med vad som anförts under rubriken till detta kapitel upptas i ett andra stycke i paragrafen en bestämmelse om att tvångsanslutning enligt 1 och 4 §§ inte kommer i fråga i fall då samfällighet bildats för vattenregleringsföretag som avser annat än reglering enbart för kraftändamål eller enbart för bevattning.

7 §.l fråga om vattenregleringsföretag som avser olika slag av ändamål kan vad som beträffande inlösen och kostnadsfördelning föreskrivits angående vattenreglering för krafländamål eller för bevattning inle få någon direkt tillämpning. I den utsträckning del är möjligt bör emellertid följas de principer som ligger bakom kapidets bestämmelser. Om regleringen har till syfte bl. a. alt tillgodose markavvattning leder tillämpningen av dessa principer till att inlöst mark blir samfälld även för de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget. När del gäller kost-

Prop. 1981/82:130 308

nadsfördelningen vid en reglering som avser olika slag av ändamål torde. Lagrådets

om inte deltagarna träffat överenskommelse därom vilket kan fömtsättas yttrande

regelmässigt ha skett, avgörandet stundom få ske efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet.

8 kap. 1 §

I anslutning lill definitionerna i 1 kap. 4 § har lagrådet uttalat att vattenöverledning är en form av vattenreglering. I enlighet härmed bör i förevarande paragrafs första stycke under 2. orden "eller vallenöverledning" utgå.

Om lagrådets förslag till 2 kap. följs skall hänvisningen under 6. i paragrafens första stycke gälla 5 § första stycket i 2 kap.

1 motiven till paragrafen uttalas att de anläggningar och åtgärder, för vilka tvångsrätt kan utverkas, utgör en del av vattenföretaget och alltså skall tillåtlighetsprövas enligt de allmänna bestämmelserna i 3 kap. Uttalandet synes alltför kategoriskt i det tillådighetsprövning enligt 3 kapitlets beslämmelser kommer till stånd endast om frågan om tvångsrätl aktualiseras i ansökningsmålet, dvs. i samband med att frågan om tillstånd fill själva vattenföretaget prövas. I detta läge kommer på gmnd av 3 kap. 3 § första stycket eller 6 § i förslaget alt prövas om de åtgärder, för vilka tvångsrätt begärs, är förenliga med faslslällda planer enligt byggnadslagstiftningen och inte heller motverkar andra särskilda bestämmelser för användningen av mark eller vatten. Emellertid kan utverkande av tvångsrätl aktualiseras också efter det fillståndsfrågan avgjorts, varvid yrkandet om sådan rätt framställs efter stämning på den som skall göra upplåtelsen eller vidkännas intrånget. Någon lagregel som föreskriver tillåtlighetsprövning såsom för vattenförelag i dessa fall finns inte upptagen i det remitterade förslaget. Till följd härav får prövningen i stämningsmålet begränsa sig till frågan om behovet av tvångsrätten för genomförandet av det tillåtna vattenförelaget. På motsvarande sätt som då expropriationstillstånd utverkas blir det företagarens sak att fillse att ett utnyttjande av den gentemot sakägaren medgivna tvångsrätlen inle strider mot några särskilda eller i allmänhet gällande föreskrifter, exempelvis planbestämmelser eller föreskrifter enligt naturvårdslagen.

Vidare förekommer i motiven elt uttalande alt tvångsrätten vinner sak-rättsligt skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förtätlningsmannen. Härmed torde avses atl tvångsrätten har rättskraft i samma utsträckning som tillståndet lill vattenföretagel. Uttalandets giltighet torde emellertid begränsa sig till tvångsrätler som medgivits i ansökningsmålel i samband med detta tillstånd. Tvångsrätter som utverkats senare i stämningsmål lorde även enligt det remitterade förslaget få sin giltighet begränsad lill förhållandet mellan parterna i stämningsmålet.

Prop. 1981/82:130 309

2 § Lagrådets

Rätt att använda en annans vattenanläggning kan enligl denna paragraf yttrande

tillerkännas någon som vill använda anläggningen för alt främja ett eget vattenföretag eller motverka skador av detta. Del senare ledet i bestämmelsen avser främst, som det i mofiveringen anförda exemplet visar, skador av befintliga företag. Även uttrycket främja elt vattenförelag i första ledet av stadgandet leder närmast tanken till att anläggningen skall användas för redan befintliga vallenförelag. Detta är emellertid inte avsikten. Det typfall som detta led är tillämpligt på är att någon, i stället för alt bygga en egen anläggning, utverkar rätt att begagna en annans anläggning för ett planerat reglerings- eller annat vatlenföretag. Lydelsen bör jämkas sä att avsikten med stadgandet kommer till tydligare uttryck (se nedan).

Det kan påpekas att stadgandet också torde kunna tillämpas när någon -en fastighetsägare eller staten, en kommun eller elt vattenförbund - med stöd av 14 kap. 2 § eller 15 kap. 6 § övertagit underhållet av en vattenanläggning och vill begagna den t. ex. för en valtenuppdämning eller vatten-reglering som man avser att utverka tillstånd till.

Den som ges rätt att använda en anläggning kan enligl andra stycket också få rätt att ändra anläggningen. Här uppställs ingen annan förutsättning än att ändringen behövs. Avsikten torde emellertid vara att det för ändringsfallen skall gälla samma fömtsättning som enligl första stycket, alltså alt det inte medför väsendig olägenhet för ägaren. För att detta skall klart framgå - närmast med tanke på det fallet att ändringen aktualiseras sedan anläggningen börjat användas - bör de två styckena föras samman med förslagsvis följande utformning av den första meningen i stycket: "Om del inte meför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för etl eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vattenföretag saml rätt atl ändra anläggningen."

Med anledning av vad i motiveringen till paragrafen sägs om markavvattningsförelag vill lagrådet anföra följande.

För genomförande av ett markavvattningsföretag kan del ofta vara nödvändigt alt la upp dike över annans mark eller att leda vatten till en annans dike och eventuellt ändra detta dike. Gällande regler innebär att den dikande har rätt att vidta dessa åtgärder, om de behövs (7 kap. 1 och 2 §§). Enligt förslaget kan rätt att utföra åtgärder av detta slag grundas på 1 § i förevarande kapitel, om det är fråga om att ta upp ett nytt dike eller att leda vatten till en bäck eller annat naturligt avlopp på en annans fastighet, och på 2 §, om det är fråga om att leda vatten till ett dike, som redan utnyttjas i ett annat markavvattningsföretag, och att eventuellt fördjupa eller bredda diket. Är det senare fallel aktuellt, dvs. ett annat markavvattningsförelags dike utnyttjas, har enligt andra stycket andra meningen i paragrafen ägaren av detta dike rätt att utföra de ändringsarbeten som krävs mot ersättning för kostnaderna. Med den av lagrådet skisserade lydelsen av 5 kap. 2 §

Prop. 1981/82:130 310

andra stycket blir det klart att med anläggningens ägare avses samfällighe- Lagrådets

ten för del markavvattningsföretag som diket ingår i. Andra meningen, yttrande

som kommer att ingå i första stycket enligt lagrådets förslag ovan, föreslås utan saklig ändring få följande lydelse: "Skall anläggningen ändras, har ägaren rätt atl utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna."

5§

Bestämmelser om atl den som fått tillstånd att genom inlösen eller på annal sätt ta i anspråk annans egendom eller atl vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall utge ersättning finns i 9 kap. 1 § i förslaget. Bestämmelserna blir genom sin avfattning direkt tillämpliga på åtgärder som avses i 8 kap. 1 och 2 §§. Såvitt gäller sådana åtgärder far stadgandet i förevarande paragraf därför ses som en erinran om de bestämmelser som är tillämpliga och inte som en bestämmelse som konstituerar ersättningsskyldighet. Denna erinran omfattar även den i 9 kap. 1 § upptagna bestämmelsen att vad i paragrafen stadgas inte gäller om annal är särskilt föreskrivet. Sådan särskild föreskrift finns i 5 kap. 9 § i förslaget för visst fall då tvångsrätl enligt 8 kap. 1 § utverkas för väggenombrott.

Skador på grund av åtgärder enligt 8 kap. 3 § — vilka åtgärder regelmässigt torde komma att utföras utan att tillstånd meddelats - eller till följd av förbud enligt 8 kap. 4 § omfattas inte av bestämmelserna i 9 kap. 1 § i den lydelse paragrafen erhållit i förslaget. Vad förevarande paragraf innehåller om ersättning för sådana skador utgör en materiell regel och hänvisningen till 9 kap. avser för dessa fall de bestämmelser kapitlet upptar angående hur ersättningen skall bestämmas.

Enligt lagrådets mening kan förevarande paragraf utgå. Något behov av att i 8 kap. erinra om ersättningsbestämmelserna i 9 kap. synes inte föreligga, och bestämmelser angående skyldighet all utge ersättning för skador i fall som avses i 8 kap. 3 och 4 §§ kan lämpligen upptagas i 9 kap. 1 §.

9 kap. 1 §

Om lagrådets förslag att 5 § i 8 kap. skall utgå godtas, bör i förevarande paragraf upptas beslämmelser om ersättning för skada i fall som avses i 8 kap. 3 och 4 §§. Del kan lämpligen ske genom alt i första stycket tillägges två meningar av följande lydelse: "Detsamma gäller den som lägger upp rensningsmassor enligl 8 kap. 3 § och därigenom skadar annans egendom. Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 §."

2§

Den språkliga omarbetning som första stycket av förevarande paragraf undergått har medfört en i förhållande till nuvarande lydelse av 9 kap. 2 § ändrad saklig innebörd i det att också inlösen av en skadad fastighetsdel kommer att fömtsätta att hela fastigheten lider synnerligt men. Denna

Prop. 1981/82:130 311

betydelseförskjutning und viks om orden ' 'delar av fasfigheler'' byts ut mot Lagrådets

"fasfighetsdelar". yttrande

11 §

Första stycket i paragrafen innehåller regler om ersättning till den som lider skada av utrivningen av en vattenanläggning. Ersätlningsskyldig enligt första meningen är den som fått tillstånd till utrivning enligl 14 kap. 1 § eller som har ålagts utrivning enligt 15 kap. 6 § första stycket. Av andra stycket och motiveringen till del stycket framgår emellertid att ersättningsskyldighet kan föreligga även när någon annan än anläggningens ägare har utverkat medgivande atl riva ut anläggningen. Vad som här åsyftas är det fallet att domstolen enligt 15 kap. 6 § första stycket andra meningen (15 kap. 6 § andra stycket enligt lagrådels förslag) efter åtagande förordnat att utrivningen får verkställas av någon vars rätt är beroende därav. I första meningen i förevarande paragraf bör därför orden "eller medgetts" skjutas in omedelbart efter "ålagts" och - om lagrådets förslag beträffande 15 kap. 6 § följs - orden "första stycket" utgå. För tydlighetens skull

bör då också uttrycket "tillstånd meddelats" i andra stycket bytas

ut mot "medgivande- lämnats".

Andra meningen i första stycket har fått en utformning som synes ge stadgandet en vidsträcktare innebörd än som avsetts. Av mofiveringen framgår att ersättning för förlust av förmån skall kunna utgå bara om förmånen har tillförsäkrats i tillslåndsdomen eller tillslåndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vatlenanläggningens tillkomst. Lagrådet förordar att bestämmelsen utformas i enlighet härmed.

Tredje meningen i första stycket bör enligt lagrådels mening - i närmare överensstämmelse med motivuttalandena - formuleras på följande sätt: "Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen."

Vad gäller tredje stycket är avsikten enligt vad som kan utläsas av motiveringen att ersättningsskyldighet för den som fått tillstånd att bortskaffa flottledsanläggningar skall föreligga enbart i fråga om skador som uppkommer i samband med arbetena med bortskaffandet. Lagrådet föreslår att detta får komma dll uttryck i lagtexten genom att orden "arbetena med" skjuts in mellan "i samband med" och "bortskaffandet".

Fjärde stycket innehåller en ersättningsregel för det fall att vattendomstolen enligt 14 kap. 5 § har föreskrivit villkor för hur en anläggning för bortledande av gmndvatten får tas ur bmk och annans egendom skadas genom bestående ändring av vattenförhållandena. När det stadgande som motsvarar 14 kap. 5 § i förslaget infördes i VL (2 kap. 59 § andra stycket) övervägdes också ersättningsfrågan. I del betänkande som låg till grund för lagstiftningen föreslogs i anslutning till 2 kap. 59 § andra stycket en regel av innebörd att om någon genom en vattentäkts tagande ur bruk lider skada, som han ej skäligen får anses pliktig tåla, ersättning skall ges. I

Prop. 1981/82:130 312

propositionen togs inte upp någon ersättningsbestämmelse. Departements- Lagrådets

chefen uttalade (prop. 1939:9 s. 69) att det inte behövdes någon uttrycklig yttrande

bestämmelse utan att ersättningsfrågan fick bedömas enligt allmänna gran-nelagsrättsliga gmndsatser.

Gällande rätt innebär alltså att ersättning skall kunna utgå om en skada uppkommer, vare sig frågan om villkoren för tagandet ur bruk prövas eller inte. Någon inskränkning av nuvarande ersättningsmöjligheter torde inte ha åsyftats med förslaget. Om man nu, såsom föreslagits, inför en ersättningsregel som endast avser det fall att vattendomstolen behandlat frågan om anläggningens tagande ur bruk är det risk för att man motsättnings vis sluter sig fill att ersättning inte kan utgå i övriga fall. Enligt lagrådets mening är det lämpligast att ha en uttrycklig och generell ersättningsregel. Denna bör av systematiska skäl placeras i 14 kap. 5 §. Sista stycket i förevarande paragraf bör därför utgå. Den nu förordade ändringen i förslaget föranleder också en ändring i 13 kap. 14 § 3.

12-15 och 19 §§

Omprövningsreglerna i 15 kap. i förslaget och de därtill knutna ersättningsbestämmelserna i 9 kap. innehåller element av både kungsådreinsfitu-tet och nyprövningsinstitutet i gällande lag. Kungsädrereglerna - 1 kap. 5-13 §§ VL - innebär i grova drag att den som äger strömfall eller annat område i ett vattendrag där det finns kungsådra - vilket är förhållandet beträffande vattendrag som är upptagna i en särskild, lagakraftägande förteckning - är skyldig att utan ersättning avstå en tredjedel av vattenmängden eller vattenkraften till förmån för allmänna intressen. I fråga om utbyggda strömfall gäller något förmånligare regler för strömfallsägaren. Nyprövningsinstitutet - 4 kap. 5-8 och 16 §§ VL - innebär i princip atl villkoren för kraftverk eller vattenregleringar kan omprövas med hänsyn fill allmänna intressen sedan femtiofem år förflutit efter utgången av den för företaget fastställda byggnadstiden. Även här är rätten lill ersättning begränsad.

De nu föreslagna reglerna om ersättning vid omprövning innebär i huvudsak att den tillståndshavare som genom omprövningen lider skada i form av föriust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt får ersättning härför av den som begärt omprövningen men att ersättningsrätten är på visst sätt begränsad, om omprövningen sker fill förmån för vissa angivna allmänna intressen, i huvudsak sammanfallande med kungs-ådreintressena enligt VL. Begränsningen i ersättningsrätlen fastställs i fillståndsdomen för varje enskilt företag fill en bestämd kvotdel inom vissa i lagen angivna ramar. Denna kvotdel är gemensam för samtliga omprövningar som företaget underkastas. Tredje man som lider skada genom en omprövning får ersättning härför utan nu angivna begränsningar. Här finns dock elt undantag för mottagare av andelskraft. I de fall andels-kraft utgår från etl kraftverk som är föremål för omprövning får motta-

Prop. 1981/82:130 313

garen av andelskraflen underkasta sig samma begränsning i ersättningsrät- Lagrådets

len som kraftverksägaren. Begränsningsréglerna gäller också i de fall en yttrande

tillståndshavare drabbas av förlust eller inskränkning som ovan nämnts till förmån för ett annat vattenföretag som litförs för att fillgodose allmänna intressen.

De ersättningsregler som nu berörts översiktligt utgör tydligen resultatet av en kompromiss mellan olika intressen. De har bl. a. härigenom blivit detaljrika och svåröverskådliga. En fråga sorn osökt inställer sig är humvida man i framtiden behöver räkna med omprövningar av en art och omfattning som motiverar detta komplicerade regelsystem. Den stora restrikfivi-tet som numera gäller i fråga om fillskapandét av större vattenföretag och den stränga prövning som nya förelag skall underkastas enligt del remitterade förslaget samt de erfarenheter som prövningsörganén ntimera har beträffande vattenförelags verkningar ger anledning anta all några mera omfattande omprövningar av vatlenföretag inte blir aktiiéllä. De, låt vara begränsade, erfarenheter som föreligger i fråga om tillämpningen av nyprövningsinstitutet i VL talar i samma riktning. Eftersom man alltså har goda skäl att tro atl frågan om ersättning till tillståndshavare i anledning av omprövning inte alls kommer att få de dimensioner som förslaget synes utgå från är det rimligt att fråga sig om det verkligen krävs ett så komplicerat ersättningssystem som nu föreslagits. Mot bakgrund av det anförda skulle det knappast framstå som slötande eller innebära några för det allmänna betungande åtaganden atl full ersättning betalas fill skadelidande tillståndshavare. Vissa alternativa vägar att lösa ersätlningsfrågoraa, t. ex. genom finansiering över statsbudgeten eller genom någon form av avgifter, har flyktigt berörts i motiveringen men avfärdats utan några egentliga överväganden. Lagrådet kan för sin del i detta läge inte göra annal än att utgå från del förslag som föreligger.

Vad först gäller den formella utformningen av förslaget synes vissa fördelar i fråga om tillgänglighet och överskådlighel kunna vinnas genom en omredigering som bör avse både ordningsföljden mellan olika paragrafer och uppbyggnaden av de enskilda paragraferna.

I fråga om ordningsföljden anser lagrådet det lämpligaste vara att man först reglerar frågorna om när ersättning vid omprövning skall utgå, dels till tillståndshavaren och dels till tredje man, hur ersättningen skall beräknas och vem som skall betala ersättning i olika omprövningsfall. Detta motsvarar 13 och 15 §§ i förslaget. Därefter bör i ett särskih avsnitt följa reglerna om begränsning i ersättningsrätten. Delta avsnitt bör omfatta inte bara omprövningsfallen, dvs. 14 § i förslaget, utan också de fall som avses i 12 § i förslaget, dvs. när skadorna föranleds av nya vattenföretag som utförs till förmån för allmänna intressen. Sistnämnda regler kan då utformas i huvudsak som en hänvisning till ersättningsreglerna för omprövningsfallen i föregående paragraf.

Förståelsen kan vidare underlättas genom en ytterligare uppdelning av

vissa paragrafer i stycken och en punktindelning av texten på ett par ställen. Också en del andra redaktionella jämkningar bör göras. Lagrådet återkommer nedan med ett förslag till ny lagtext. Först skall emellertid beröras vissa frågor rörande innehållet i paragraferna, där lagrådet delvis har en från förslaget avvikande uppfattning.

Vad först gäller frågan när ersättning vid omprövning skall utgå — 13 § och 15 § andra stycket första meningen i det remitterade förslaget (12 § i lagrådets förslag) - påkallar det i 15 kap. 10 § (11 § i lagrådets förslag) behandlade fallet att etl tillstånd till vattentäkt begärs omprövat särskilda överväganden. Som lagrådet kommer att närmare beröra under sistnämnda paragraf är innebörden av det stadgandet den att, när omprövning påkallas av någon som själv driver en vattentäkt, båda fillstånden blir föremål för prövning. En konsekvens av detta får anses vara att, när det i förevarande ersättningsregler talas om ersättning fill fillståndshavare för förlust av vatten, därmed avses vardera tillståndshavaren i en sådan omprövningssituation som nu nämnts. Den som begär omprövningen kan alltså bli skyldig att betala ersättning till den andre men kan också själv bli berättigad till ersättning av denne. Motsvarande gäller beträffande skada som tredje man lider.

Det nu berörda vatlentäktsfallet föranleder ett tillägg till reglerna om vem som skall betala ersättning - 15 § första stycket och andra stycket andra meningen (13 § i lagrådets förslag). Det bör sålunda sägas ut i lagtexten att vid omprövning som omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter ersättning betalas av vardera tillståndshavaren.

När det gäller andelskraft är det remitterade förslagets innebörd att, om den levererade kraftmängden minskar genom att det levererande kraftverkets produktion begränsas till följd av ett omprövningsbeslut, mottagaren av andelskraften måste finna sig i samma proportionella begränsning av sin ersättningsrätl som innehavaren av kraftverket. Det föreslås emellertid inte att andelskraftens värde skall räknas av när värdet av kraftverkets produktion beräknas som gmnd för fastställandet av kraflverksägarens ersättning (jfr vad som här gäller vid nyprövning enligt VL; 4 kap. 6 § 1 mom. andra stycket VL). En konsekvens härav torde bli att kraftverksägaren får uppbära hela ersättningen för kraftförlusten och i sin tur blir ersättningsskyldig gentemot mottagaren av andelskraft för den minskning i kraftleveransen som denne drabbas av. Denna konsekvens synes inte ha beaktats i det remitterade förslaget. Reglerna om vem som betalar ersättning bör därför kompletteras med en bestämmelse av nu angivna innebörd för det fall att andelskraften minskar.

Vad sedan gäller begränsningen i ersältningsrätten- 12 och 14 §§ i det remitterade förslaget (14 och 15 §§ i lagrådets förslag) - föreligger en viss obalans mellan den föreslagna regeln rörande beräkning av produktionsvärdet vid vattenkraftverk och motsvarande regel för vattenregleringar för kraftändamål. En års- eller flerårsreglering kan för berörda

Lagrådets yttrande

Prop, 1981/82:130 315

kraftverk medföra en produktionsvinsl dels genom att den uttagbara val- Lagrådets

tenkraften i varje strömfall ökar och dels genom alt uttagbar kraft kan yttrande

utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande korttidsregleringar gäller enbart sistnämnda förhållande. Båda de nu nämnda faktorerna har i förslaget beaktats när det gäller valtenregleringar. I fråga om kraftverken har däremot bara den förstnämnda faktorn - tillskottet i vattenkraft - beaktats som en avdragspost. Avdrag bör emellertid göras också för den ökning av produkfionsvärdet som föranleds av att vattenkraften genom reglering kan utnyttjas på elt fördelaktigare sätt. Att båda de nu berörda avdragspos-tema skall beaktas synes enklast kunna uttryckas så att avdrag skall göras för den del av produkfionsvärdet som är att hänföra till valtenregleringar. Motsvarande förenkling av formuleringen kan göras beträffande vattenregleringar. I detta sammanhang bör framhållas atl vattenöveriedning inte behöver nämnas särskilt i lagtexten, eftersom denna typ av vattenförelag enligl definitionen i 1 kap. 4 § utgör en form av vattenreglering.

Beträffande andra vattenföretag än vattenkraftverk och vattenregleringar för kraftändamål innebär det remitterade förslaget att en viss del av den vattenmängd, fallhöjd eller magasins volym som omfattas av tillståndet till företaget inte ersätts. Eftersom det är fråga om en ersättningsregel - och inte som enligt nuvarande kungsådreinsfitut en regel om skyldighet att avstå viss vattenmängd eller fallhöjd - är del emellertid enligt lagrådets mening mera konsekvent att bestämma andelen på samma sätt som i övriga begränsningsfall, dvs. som en kvotdel av värdet av vattenmängden etc. Delta behöver knappast försvåra beräkningarna, eftersom man torde kunna utgå från att värdet av varje enhet i regel är lika stort beträffande de vattenföretag eller strömfall som del kan bli fråga om här.

112 § andra stycket i det remitterade förslaget ges regler för det fallet all förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt drabbar den som inte har något vattenrättsligt tillstånd. Bestämmelsen synes vara avsedd atl tillämpas på följande fall:

1. fallhöjd går förlorad i ett outbyggt strömfall;

2. fallhöjd går förlorad i elt strömfall som är utbyggt utan stöd av ett tillstånd men i alla fall lagligt, antingen därför att det inte krävs fillstånd eller därför att utbyggnaden skett enligl någon äldre rättstitel (jfr 2 kap. 41§VL);

3. vattenmängd eller magasins volym går förlorad för ett vattenföretag i motsvarande situationer som avses under 2.

Enligt förslaget skall den del av förlusten eller inskränkningen som inle ersätts alltid vara en tjugondel av fallhöjden, vattenmängden eller magasinsvolymen. Vad lagrådet nyss anfört beträffande den ersätlningsfria andelens beräkning vid omprövning av andra vatlenföretag än vattenkraftverk och vattenregleringar för kraftändamål är tillämpligt även här. Kvotdelen bör alltså räknas på värdet av fallhöjden etc.

Lagrådet vill också ifrågasätta om inte stadgandet bör begränsas så alt

Prop. 1981/82:130 316

det kommer att avse enbart förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Beträf- Lagrådets

fande vattenföretag som avses under 2. och 3. ovan och som ulförts före yttrande

den nya lagens ikraftträdande synes det mest följdriktigt att reglera frågan i övergångsbestämmelserna. Och vad gäller vattenföretag som ulförts efter den nya lagens ikraftträdande ulan tillstånd och utan att fillstånd behövts kan man, med hänsyn till de stränga reglerna om tillståndsplikt, räkna med att de saknar praktisk betydelse från förevarande synpunkt. Stadgandet kan därför förenklas genom att dessa företag får utgå.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att 12-15 och 19 §§ får följande lydelse;

Ersättning vid omprövning

12 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning för
tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlus
ten eller inskränkningen, om annal inte följer av 14 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1-10 §§ motsvarande tillämpning.

13 § Ersättning enligt 12 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligl 15 kap. 11 § omfattar tillstån
den till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 12 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligl 15 kap. 3, 4 eller 8 §, av tillståndshavaren,

2. om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

Begränsning i ersättningsrätten

14 § Om förlust eller inskränkning som avses i 12 § första stycket för
anleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeinlresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flollled eller hälsovården eller, vid ompröv
ning enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen, till förmån för den
allmänna miljövården, är fillslåndshavaren skyldig alt utan ersättning tåla
viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av skilda omprövningar som nu sagts och av vatlenföretag som avses i 15 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk högsl en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan utlas vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är alt hänföra fill vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tjugondel av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan ultas vid varje kraftverk.

Prop. 1981/82:130 317

3. andra vatlenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av Lagrådets

värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av yttrande

fillståndet till företagel.

När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenförelag för vilket begränsning i ersättningsrätten som nu sagts skall gälla, skall vattendomstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn las främst till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft samt längden av den fid som föreskrivs enligt 15 kap. 3 § första stycket.

Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 § första stycket fastställda fidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande fill den tid som återstår till denna lidpunkt.

15 § Om den som har fillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag åsamkas föriust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning till följd av ett vatlenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn eller allmän flott-led, hälsovården eller den allmänna miljövården är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 14 §.

Vad som sagts nu gäller även föriust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av defta värde är alt hänföra till vattenregleringar.

19 § Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller 15 § är mottagaren av andelskraften skyldig aft utan ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.

Utöver vad som anförts i motiveringen lill lagrådets förslag kan följande kommentarer till förslaget göras.

När det i 12 § talas om fillståndshavare som omfattas av omprövningen avses i första hand den tillståndshavare som ansökan om omprövning riktas mot. I det fall en valtentäktsägare begär omprövning av tillståndet till en konkurrerande vattentäkt (15 kap. 10 § i det remitterade förslaget, 11 § i lagrådels förslag) gäller paragrafen båda tillståndshavarna. Andra stycket är tillämpligt också på en tillståndshavare som enligt 15 kap. 8 § begär omprövning av sitt eget tillstånd.

Hänvisningen i 12 § tredje stycket fill 1-10 §§ avser i vilka former goltgörelse skall utgå - alltså genom skadeförebyggande åtgärder eller ersättning i pengar - och hur ersättningen skall beräknas. Inlösenreglerna är i och för sig fillämpliga men får knappast någon praktisk betydelse, framför allt inte i omprövningsfall enligl 15 kap. 3 pch 4 §§ i förslaget, där särskilt restriktiva regler gäller för hur långt omprövningen får gå.

Skyldigheten enligt 13 § atl betala ersättning vid omprövning av tillstånden till konkurrerande vattentäkter innebär all vardera tillståndshavaren betalar ersättning till den andre för de föriuster och inskränkningar som

Prop. 1981/82:130 318

denne åsamkas genom att hans tillstånd jämkas och fill de sakägare som Lagrådets

lider skada genom en jämkning av den andres tillstånd. yttrande

Regeln i 14 § sista stycket innebär att den kvotdel som fastställts i samband med tillståndet reduceras i direkt proportion till den tid som återstår till omprövningstidpunkten. Den på detta sätt reducerade kvotdelen skall därefter tillgodoräknas tillståndshavaren vid varje ny omprövning som sker eller vid tillkomsten av ett vattenföretag som avses i 15 §. Domstolen bör alltså vid den första omprövningen alltid ange den reducerade kvotdelen.

16 §

Institutet andelskraft infördes i VL 1974 i samband med att reglerna om ersättning genom kraftöverföring upphävdes. Två skäl åberopades för det nya institutet: dels önskemål från kraftproducenternas sida om att alltjämt ha tillgång till någon form av ersättning i kraft vid tillgodogörande av större minoritetsandelar i strömfall, dels vissa från bankhåll framförda synpunkter på ersättningskraftens värde från finansieringssynpunkt. Någon kritisk granskning av de synpunkter som framfördes från kraftproducenternas och kreditgivarnas sida förekom inte i lagstiftningsärendet. Vid utformningen av de nya reglerna överfördes viktiga element från institutet ersättning i kraft — t. ex. beträffande sakrättslig anknytning samt överlåtelse och upplåtelse av rätten lill kraft - utan att det närmare övervägdes i vad mån dessa element passar för de storskaliga förhållanden som utmärker dagens utbyggnads- och distributionsteknik.

Andelskraftsinslitutel överförs nu Ull den nya vattenlagen med i huvudsak oförändrat innehåll, bortsett från ett betydelsefullt tillägg som lagrådet strax återkommer till. Någon analys av institutet från principiella utgångspunkter görs inle heller nu. Såvitt känt har reglerna ännu inte tillämpats. Det finns emellertid inget material för att bedöma huruvida detta kan bero på att man i lagstiftningsärendet överskattade styrkan i kraftproducenternas önskemål om lagsfiftning eller värdet från finansieringssynpunkt av det nya institutet. I detta läge saknar lagrådet anledning att ta upp frågan om behovet av ett andelskraftinstitut och konstruktion av detta fill behandling, utom såvitt gäller den i 16 § andra stycket föreslagna utvidgningen till vissa vattenöverledningsfall för kraftändamål.

Denna utvidgning innebär att andelskraft skall kunna tillkomma även den som äger en kraftanläggning i vilken den tillgodogjorda vattenmängden minskas till följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som avser tillgodogörande av annans vattenkraft; sådant tillgodogörande omfattas av första stycket.

Av den allmänna motiveringen i remissprotokollet framgår att bakgrunden till detta tillägg är vissa överväganden som redovisats av den s.k. valtenöverledningsutredningen i betänkandet Vattenkraft och miljö 4 (SOU 1979:39 s. 171 ff). Utredningen har med utgångspunkt i det tänkta

Prop. 1981/82:130 319

fallet att vatten leds över från Laisälven-Vindelälven lill Skellefteälven Lagrådets

ansett det skäligt att den produktionsförlust som överledningen skulle yttrande

medföra för Stornorrfors kraftverk - det enda kraftverk som finns nedanför överledningsstället i Laisälven - kompenseras genom andelskraft.

Enligl lagrådets mening kan den föreslagna utvidgningen av lagrummet starkt ifrågasättas. Den innebär att andelskraft skulle kunna utgå också som kompensation för skador genom en typ av vattenreglering, vilket måste uppfattas som en nyhet av principiell betydelse. Andelskraften förlorar härigenom sin karaktär av speciell kompensationsform för mino-riletsdelägare i strömfall som byggs ut för kraftändamål. Har man väl bestämt sig för denna utvidgning finns det inte något bärande skäl mot att göra institutet tillämpligt vid alla former av vatlenreglering för kraftändamål. Det är svårt att se varför denna kompensalionsform skulle användas när vattenkraften i strömfall genom valtenreglering minskar fill förmån för kraftanläggningar i ell annat vaftendrag men inte i samma vattendrag.

Gmnden för det föreslagna tillägget måste också anses vara ganska bräcklig. Det enda prakfiska exempel som redovisats - överiedning från Laisälven-Vindelälven fill Skellefteälven - är i vikfiga avseenden ett särfall. Dels finns det som nämnts endast ett kraftverk, som kan påverkas negativt av en överledning, och dels framstår värdet av de outbyggda strömfallen i Vindelälven som högst osäkert med tanke på de restriktioner som gäller för en utbyggnad av älven. Problemet får en helt annan belysning om man tänker sig alt överledning sker från en älv med många kraftstationer. Produktionsförlusten för dessa kan t. o. m. tänkas bli så stor att deras sammanlagda andelskraft skulle ta i anspråk hela eller mer än kraftfillskottel i den älv dit överledningen sker. Del förefaller knappast heller rimligt att stanna vid att kompensera ägarna av redan utbyggda strömfall. Om det inte gäller några generella restrikfioner för utbyggnader i en älv finns det ingen anledning att inte räkna med också ännu inle exploaterade strömfall som är utbyggnadsvärda.

Med hänsyn lill det anförda vill lagrådet förorda att regeln i andra stycket om andelskraft i vissa vattenöveriedningsfall utgår och att stycket alltså begränsas till alt gälla de fall som avses i 2 kap. 3 § i det remitterade förslaget (2 kap. 8 § enligt lagrådets förslag).

I konsekvens med vad lagrådet föreslagit beträffande 2 kap. bör uttrycket "vattenrätt" i paragrafens första stycke bytas ut mot "rätt". Detta överensstämmer med lydelsen av 2 kap. 6 § VL. Vidare föreslår lagrådet att tredje stycket formuleras på följande sätt; "Skyldigheten atl tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten." Vad som menas med strömfallsfastighet anges i 13 kap. 46 §. Begreppet behöver alhså inte definieras i förevarande lagmm, särskilt som uftrycket redan tidigare har använts i den föreslagna lagtexten (8 kap. 1 §).

Prop. 1981/82:130 320

10 kap. Lagrådets

De avgifter som behandlas i detta kapitel har motsvarigheter i gällande yttrande

rätt. Den föreslagna bygdeavgiften kan ses som er\ utbyggnad av del syslem med regleringsavgifter varom bestämmelser finns i 4 kap. 14 och 15 §§ VL. Den lokala fiskeavgift spm avses i 5 § i förslaget motsvaras av den avgift som nu brukar dömas ut spm ?tt alternativ eller komplement till fiskefrämjande åtgärder av lokal natiir enligl 2 kap. 8 § VL. Den allmänna fiskeavgiften enligt 6-9 §§ i förslaget har sin motsvarighet i den avgift som bestäms enligt 2 kap. 10 § VL:

Vad gäller bygdeavgiften har redan antytts att den har ett vidare tillämpningsområde än den nuvarande regleringsavgiflen. Den sistnämnda utgår vid vattenregleringar för kraftändamål och fastställs för varje berört strömfall i huvudsak med hänsyn till verkningarna av regleringsföretagel i den bygd som berörs av detta företag. Ehuru avgiften alltså utgår för regleringsföretag kan den också ses som en kraftverksavgift, eftersom den påförs och betalas av yarje strömfallsägare för sig. Förslaget beträffande bygdeavgift innebär att sådan avgjft utgår för vissa typer av vattenföretag, nämligen drift av vattenkraftverk, vatlenreglering utpm korttidsreglering, vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål och ytvattentäkt,

Den föreslagna allmänna fiskeavgiftens tillämpningsområde överensstämmer i princip med vad som gäller för fiskeavgift enljgt 2 kap. 10 § VL.

Lagrådet har ingen principiell invändning att rikta mot förslaget såvitt gäller tillämpningsområdet för de olika avgifterna, Den ändring som lagrådet vid 1 kap. 4 § föreslagit i fråga pm definitionen av begreppet vattenreglering Igder emellertid till att regleringar som inte sker för något annat vattenföretag inte bUr avgiftspliktiga. Detta innebär ed viss avvikelse från det remitterade förslaget i fråga om bygdeavgiften saml från både det remitterade förslaget och gällande rätt i fråga om den allmänna fiskeygifr ten. Denna avvikelse kan knappast ha sådan prakfisk betydelse alt det är mofiverat att kompHcera lagen med ytterligare en förelagstyp för att bibehålla del remitterade förslagets innebörd.

Faslän bygdeavgiften och den allmänna fiskeavgiften enligt det remitterade förslaget skall avse samma typer av företag föreligger en viss skillnad i beskrivningen av tillämpningsområdena. Bygdeavgift skall sålunda betalas av den som ft tillstånd ti|l drift av ett vattenkraftverk, till vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering osv. Beträffande fiskeavgiften däremot åvilar betalningsskyldigheten den som fått tillstånd till elt vattenföretag som avser vattenkraftverk, vattenreglering som innebär års-eller flerårsreglering osv. Skillnaden i uttryckssätt innebär att bygdeavgifl utgår för vattenföretag som utgör en verksamhet medan fiskeavgift iilgår för vattenföretag spm innebär antingen uppförandet av en anläggning för i paragrafen angivna ändamål eller verksamheten vid en anläggning. Denna olikhet i konstmkfionen sammanhänger med atl man velat bibehålla nuva-

Prop. 1981/82:130 321

rande princip att fiskeavgift skall börja utgå redan i anslutning fill att Lagrådets

arbetena för ett vattenföretag sätts igång, under det atl bygdeavgiften yttrande

liksom den nuvarande regleringsavgiften skall börja utgå först i anslutning till atl verksamheten vid en anläggning påbörjas.

Enligt lagrådets mening behöver emellertid skillnaden i tidpunkt för avgiftsskyldighetens inträde inte leda till att de gmndläggande bestämmelserna om fillämpningsområdet för de skilda avgifterna konstrueras olika. Det är för övrigt vanligt, när det gäller större företag som prövas i etapper, att fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § VL fastställs först i samband med tillståndet atl driva företaget och alltså delvis utdöms för redan förfluten tid (se prop. 1952:52 s. 47). Konstmkfionen bör kunna förenklas så alt man beträffande tillämpningsområdet för den allmänna fiskeavgiften endast hänvisar till 1 §.

I det föreslagna avgiftssystemet framkommer bygdeavgiften och den allmänna fiskeavgiften som produkten av två faktorer: antalet avgiftsenheter och del indexerade beloppet enligt tillämplig avgiftsklass. Antalet avgiftsenheter bestäms av företagets omfattning enligt en regressiv skala för vattenkraftverk och valtenregleringar med regleringsmagasin. Konstmktionen med indexering av beloppet per avgiftsenhel leder till att bygdeavgiften inle skall fastställas till visst krontal i fillståndsbeslutet utan såsom ett visst antal avgiftsenheter i viss avgiftsklass. Årliga omräkningar av en i tillståndet angiven bygdeavgift i kronor undviks härigenom.

Denna konstmktion av avgiftsberäkningen måste anses vara en smidig lösning av eft invecklat problem som i olika omgångar varit föremål för utredning. Lagrådet har vissa ändringar att föreslå i huvudsak endast vad gäller avgiftsberäkningen vid utvidgning av vattenföretag.

Förslagets principiella innebörd när del gäller utvidgningsfallen är att särskild avgift fastställs för varje utvidgning. Antalet avgiftsenheter beräknas därvid med hänsyn både till det urspmngliga företaget och till utvidgningen. Om avgift - enligt VL eller den nya lagen - redan utgår för det befindiga företaget skall den avgift som skall utgå på gmnd av utvidgningen avse endast ökningen av effekten, magasinvolymen eller vattenmängden. Då tillämpas inte den avgiftsfrihet som enligl huvudregeln gäller för mindre vattenkraftverk eller valtenregleringar. Beträffande inplaceringen i avgiftsklass torde förslaget innebära att endast verkningarna av det tillkommande företaget skall beaktas.

Om ett vatlenföretag byggs på med nya vatlenföretag - varje utvidgning är ju enligt den nya lagens terminologi ett vattenföretag - kommer del alltså att lagras olika avgifter på varandra. Enligt lagrådets mening skulle det innebära en förenkling om man i stället fastställer en ny avgift gemensamt för det ursprungliga företaget och det nya företag som utvidgningen innebär. Den tidigare utgående avgiften skulle då upphöra och den nya bestämmas med hänsyn fill avgiftsenheter och avgiftsklass som om de två företagen eller - vid upprepade utvidgningar - samtliga företag vore ett 21 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 322

enda företag. I förhållande lill det remitterade förslaget kan detta beräk- Lagrådets

ningssätt ibland innebära en viss ökning av avgiften, eftersom inplacering- yttrande

en i avgiftsklass då sker med hänsyn till företagens sammanlagda effekt. Någon störte betydelse kan detta knappast antas fä. En väsentlig fördel med det skisserade systemet - utöver de lagtekniska förenklingar det innebär - är att administrationen av löpande avgifter blir enklare.

När det gäller utvidgning av företag för vilka tillstånd har meddelats enligt VL är förslaget något oklart på ett par punkter och onödigt komplicerat. Enligt lagrådets mening skulle det innebära betydande förenklingar om man vid avgiftsberäkningen för utvidgningen kunde bortse från det befindiga företaget och låta del nya systemet bli tillämpligt enbart på det vattenföretag som utvidgningen utgör. Med den lösningen behövs inga särregler alls utan utvidgningen kommer att följa de huvudregler som gäller för avgiftsberäkningen. Sker en ytteriigare utvidgning skall - enligt vad som följer av vad tidigare sagts - gemensam avgift fastställas för utvidgningarna.

De jämkningar i sak och de lagtekniska förenklingar som lagrådet nu berört medför vissa ändringar i lydelsen av 1-4 och 6-8 §§. Vidare vill lagrådet föreslå vissa ändringar av annan art beträffande 5, 9 och 10§§.

Första stycket föreslås få följande lydelse:

"Om ett vattenföretag utgör

1. drift av vattenkraftverk 1 § i förslaget-- ytvattentäkt

skall den som innehar tillstånd till företagel betala en ärlig och

3§§."

Som ett nytt andra stycke föresläs en bestämmelse med följande lydelse;

"Avser valtenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om utvidgning fidigare skett, flera andra vattenföretag, vartill fillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller."

Beträffande andra stycket i remissen, som alltså blir tredje stycket enligt lagrådets förslag, synes det rimligt att med verkningar av vattenföretaget jämställa verkningarna av anläggningar för företaget. I annal fall kan det bli svårigheter att särskilja effekterna av själva verksamheten. Nuvarande regler beträffande regleringsavgift möjliggör en helhetsbedömning oavsett om verkningarna härrör från regleringsanläggningarna eller regleringsverksamheten. I lagtexten bör alltså på två ställen efter ordet "vattenföretaget" införas "eller anläggningar för detta".

Det torde utan att texten behöver jämkas stå klart att, när en ny, gemensam avgift fastställts efter en utvidgning, stadgandet avser vatlenföretagens sammantagna verkningar.

Prop, 1981/82:130 323

2 § Lagrådets

I fråga om denna paragraf innebär lagrådets förslag atl sista stycket ■* '""

utgår.

I motiven till paragrafen görs etl uttalande om beräkning i visst fall av avgiftsenheter efter turbinens verkningsgrad. Då detta beräkningssäll inte överensstämmer med lagförslaget torde man få bortse från uttalandet.

3§

Vad gäller tillämpningsområdet för bygdeavgiflen åsyftas i 1 § - såväl enligt det remitterade förslaget som enligt lagrådets förslag - vattenföretag som utgör verksamhet vid en anläggning. När del i sista stycket i förevarande paragraf talas om "företagel" torde detta uttryck ha den nu angivna innebörden. Enligt lagrådets mening är det emellertid, liksom när det gäller användningsområdet för bygdeavgift (se ovan under 1 §), rimligt atl man, vid bedömningen av verkningarna på vattenförhållandena och för bygden, beaktar också de anläggningar som hör till företaget. Lagrådet föreslår följande lydelse: "Vid inplacering i avgiflsklass skall hänsyn tas till de mindre eller slörre förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretagel eller anläggningar för detta medför."

4§

I de fall gemensam avgift fastställs för etl befintligt vattenföretag och ell vattenföretag som utgör utvidgning innebär detta stadgande att den nya avgiften börjar utgå från och med kalenderåret närmast efter del då fillståndet till utvidgningen tas i anspråk. Samtidigt bortfaller den tidigare avgiften.

I första stycket bör orden "tillstånd atl driva företaget" utbytas mot "tillståndet till vattenföretaget".

5§

Lydelsen av första styckets första mening bör jämkas så att stadgandets innebörd kommer till tydligare uttryck. I andra stycket torde vara tillräck-hgl atl uppta en bestämmelse om hur den årliga avgiften skall beräknas. Första meningen i stycket kan då utgå. Lagrådet föreslår att paragragfen får följande lydelse:

"Vattendomstolen eller förrättningsmannen får, om det är lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 § ålägga tillståndshavaren atl betala en särskild avgift för främjandet av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av vallendomstolen eller förrättningsmannen faslslällda avgiftsbeloppet multipliceras med del tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om

Prop. 1981/82:130 324 ,

allmän försäkring för december månad året närmast före det år då avgiften Lagrådets

skall betalas och basbeloppet för december månad året närmast före det år yttrande

då avgiften fastställdes."

6§

Såsom tidigare anförts bör de vattenföretag för vilka allmän fiskeavgift skall utgå vara desamma som är avgiftsplikliga enligt 1 §. Paragrafens lydelse kan då förenklas betydligt.

Den i stadgandet uppställda förutsättningen att företaget skall skada fisket eller orsaka en inte obetydlig ändring i vattenförhållandena bör avse inte bara verksamheten vid en anläggning utan också den inverkan anläggningen i sig medför. Detta är också innebörden av gällande rätt. Vid vissa typer av vattenföretag torde det just vara anläggningarna som åstadkommer den största skadan på fisket.

Lagrådet föreslår all första stycket får följande lydelse; "Om ett vatten
företag som avses i 1 § eller anläggningar för delta kan antas skada fisket -
— — 6§ i förslaget — - — vattenståndsförhållandena, skall den som
innehar tillstånd till företagel betala en årlig inom landet."

Som ett nytt tredje stycke bör tas upp ett stadgande för utvidgningsfall. Det kan formuleras på samma sätt som del av lagrådet föreslagna nya andra stycket i 1 §.

7§

I överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit beträffande 2 § bör sista stycket utgå.

8§

Sista stycket bör, liksom sista stycket i 3 § enligt lagrådets förslag, avse inte bara verkningarna av valtenföretaget utan också verkningarna av de anläggningar som hör till företaget. På de två ställen i förevarande stycke där uttrycket "företaget" används bör detta alltså utbytas mot "valtenföretagel eller anläggningar för detta". Beträffande stadgandets tolkning när gemensam avgift fastställs efter utvidgning kan hänvisas till vad lagrådet anfört sist under 1 §.

9§

Paragrafen synes vinna i klarhet om den formuleras på förslagsvis följande sätt: "Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får föreskrivas atl avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning. Föreskrift härom skall meddelas om det åriiga beloppet skulle understiga femhundra kronor."

Prop. 1981/82:130 325

10 § Lagrådets

Vad i paragrafen föreskrivs skall enligt uttalande i motiveringen gälla yttrande

såväl den allmänna fiskeavgiften som den särskilda avgift varom stadgas i 5§, den s.k. lokala fiskeavgiften. Detta föranleder ingen erinran från lagrådets sida vad gäller tillämpningen av andra och tredje styckena i paragrafen. Däremot anser lagrådet att första stycket inte bör omfatta den lokala fiskeavgiften. Såsom framgår av 5§ utgår denna avgift i stället för fiskefrämjande åtgärder o.d. när så anses lämpligare. Härmed överensstämmer bäst att prövningsmyndigheten, likso.m när del gäller åtgärder, får fria händer att bestämma när avgift skall börja utgå.

Det remitterade förslaget ger inle klart besked om hur avgift enligt 6§ skall utgå i det fall att arbetena utförts innan vallenförelagets tillåtlighet prövats, såsom fallet är vid laglighetsprövning enligt 4 kap. 5 § i förslaget. Avsikten torde vara att avgift inte skall utgå för fiden innan prövning skett.

Med hänsyn fill det anförda föreslär lagrådet att första stycket får följande lydelse; "Årlig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring meddelades lill och med det år då företaget läggs ned."

I andra stycket bör för tydlighetens skull orden "enligt 5 eller 6§" skjutas in omedelbart efter "fiskeavgift".

När prövningsmyndigheten enligl tredje stycket fastställer engångsavgift — lokal eller allmän - i samband med att tillstånd lill vattenföretaget lämnas, bör tidpunkten för avgiftens erläggande bestämmas med tanke på alt avgiftsskyldigheten beror av att tillståndet tas i anspråk.

// kap. 4 och 6 §§

Om vad lagrådet vid 3 kap. anfört i fråga om regeringens prövning godtas, lorde orden "enligt 3 kap. 4 § andra stycket" i 4 § i förevarande kapitel böra ersättas med "enligl 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 §" samt vad som upptas i 6 § utgå.

12 kap. 2§

Denna paragraf har utformats efter förebild av 4 kap. I § fastighetsbildningslagen. Fastän del inte sägs i motiveringen måste den ändrade utformningen anses innefatta en saklig ändring i förhällande till nuvarande beslämmelser i 10 kap. 35 § VL. Innebörden av VL:s regler torde vara alt gode männen deltar i hela förrättningen (NJA II 1920 s. 148). Faslighets-bildningslagens system däremot medger en större flexibilitet på så säll att gode männens medverkan kan begränsas till vissa under förrättningen uppkommande frågor (SOU 1963:68 s. 226 och prop. 1969:128 s. B 202). Detta får anses vara en fördel också när det gäller markavvattningsförrätt-

Prop. 1981/82:130 326

ningar. Härigenom kan gode männens medverkan begränsas fill konlrover- Lagrådets

siella frågor och andra spörsmål, där deras medverkan är av särskilt värde. yttrande

I kapitlet används termen "förrättningsman" i två betydelser. I vissa fall avses den av länsstyrelsen förordnade förrättningsmannen och i andra fall det kollekliv som denne och gode männen bildar. Att termen har denna dubbla innebörd har nämnts endast i motiveringen till förevarande paragraf. Utredningen däremot, som använde samma terminologi, föreslog ett särskilt stadgande av innebörd att om gode män medverkar äger bestämmelserna om förrättningsman motsvarande fillämpning på honom och gode männen, om ej annat framgår (16 kap. 6 § andra stycket i utredningens lagförslag).

Enligt lagrådets mening är det atl föredra att den dubbla innebörden av termen kan utläsas direkt ur lagen och inte bara nämns i motiveringen. Lagrådet förordar därför att som elt nytt tredje stycke i paragrafen upptas en bestämmelse av del innehåll som utredningen föreslagit.

I allmänhet torde det inte möta några svårigheter alt avgöra vilken innebörd termen har i de olika paragraferna. Endast i 38 §, där termen används i olika betydelser i inledningen och under punkt 1, gör terminologin ett något förvirrande intryck. Lagrådet återkommer under 38 § med ett förslag till omformulering för atl göra lagtexten klarare.

25§ " "

I paragrafen regleras förutsättningarna för atl en återkallelse av en ansökan om tillstånd till markavvattningsföretag skall godtas. Reglerna syftar uppenbariigen till alt förhindra att sökandens tillbakaträdande skall göra det nödvändigt för andra markägare som vill fullfölja företaget att begära ny förrättning.

Reglerna i första-tredje styckena tar sikte på det fall att återkallelsen sker innan förtätlningsmannen skilt sig från saken. Med avseende på senare återkallelse lar paragrafen upp en regel att återkallelsen skall ske hos vattendomstolen inom tiden för överklagande av förrättningsmannens tillståndsbeslut men del lämnas öppet under vilka förutsättningar återkallelsen i detta läge skall godtas. Samma intressen föreligger emellerfid här som när återkallelsen sker hos förrältningsmannen och fömtsättningarna för att återkallelsen skall leda till att tillståndsbeslutet undanröjs bör vara desamma som när återkallelsen syftar till att få förrättningen inställd.

Lagrådet har i det föregående under rubriken 5-7 kap. skisserat en ordning som innebär att något utvidgat kostnadsansvar inte skall gälla för sökanden i förhållande till andra deltagare i elt företag. Om en sådan lösning väljes, bortfaller grunden för kravet i förevarande paragrafs tredje stycke på samtycke av medsökandena när en sökande återkallar sin ansökan.

Lagrådet föreslår i enlighet med det anförda att i förevarande paragraf tredje stycket utgår och att Qärde stycket tillförs följande avslutande mening: "Härvid gäller första och andra styckena i fillämpliga delar."

Prop. 1981/82:130 327

31 § Lagrådets
1 det remitterade förslaget används ordet "villkor" inte endast i betydel- yttrande

sen av atl etl fillstånd, medgivande eller dylikt är beroende av att viss förutsättning uppfylls. I åtskilliga sammanhang är villkor liktydigt med bestämmelse eller föreskrift (t. ex. i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 §, 14 kap. 5 §). Användningen av "villkor" med denna innebörd, som synes ha hävd inom vattenräftskipningen, torde kunna godtagas.

Såsom villkor blir då atl beteckna även t. ex. vad som föreskrivs om skadeförebyggande åtgärder.

Huruvida i förslaget även bestämmelser om ersättning inbegripes under "villkor" synes inte fullt klart. När i 15 kap. 1 § andra stycket nämns villkor torde emellertid därmed avses även bestämmelser om ersättning (jfr 15 kap. 20 §). Enligt lagrådets mening möter inte hinder mot att "villkor", där så är lämpligt, används som en sammanfattning av de olika bestämmelser och föreskrifter som meddelats vid förrättning eller i vattenmål.

När i punkt 4 i förevarande paragrafs andra stycke talas om villkor för tillgodoseende av allmän och enskild rätt torde, med hänsyn till vad nu anförts, bestämmelsen omfatta även vad som föreskrivs i vissa av de följande punkterna. Lagrådet föreslår att punkten 4 flyttas ned och upptas omedelbart före punkten 8 med lydelsen: 7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt. Punkterna 5-7 i förslaget bör då få numren 4-6.

I sista stycket av paragrafen upptas ett stadgande som innefattar dels en bestämmelse om den tid efter vilken omprövning av beslutet i visst hänseende kan ske och om skyldighet för förrätlningsmannen att inom angiven tidsram precisera denna tid, dels en föreskrift om att den av förrättningsmannen bestämda fiden skall anges i beslutet. Till den del stadgandet gäller bestämmandet av fidpunkten för omprövningen synes det inte höra hemma i förevarande sammanhang utan bör lämpligen upptas i del kapitel som reglerar övriga frågor om omprövning, 15 kap. I förevarande paragraf torde endast böra föreskrivas att tillståndsbeslutet skall innehålla uppgift om den av förrältningsmannen bestämda liden för omprövning.

Lagrådet föreslår att sista stycket i paragrafen får utgå och att punkten 10 i andra stycket får lydelsen: "tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 §§ eller 15 § andra stycket får ske".

32 §

Om lagrådets förslag till lydelse av 5 kap. 3 § godtas skall vad som stadgas i förevarande paragraf utgå.

33 §

Enligt gällande rätt skall synesmännen vara verksamma för atl åstadkomma överenskommelser i tvistiga frågor; detta gäller också ersättningsfrågor. Överenskommelse skall upprättas skriftligen och vitsordas genom synemännens påskrift. I andra fall än då fråga är om ersättning eller

Prop. 1981/82:130 328

skadeförebyggande åtgärder skall överenskommelsen dessutom prövas Lagrådets

lämplig av synemännen för att bli gällande (se 10 kap. 57 § VL). yttrande

Även om någon motsvarighet fill dessa bestämmelser inte upptagits i del remitterade förslaget får det anses följa av förtällningsförfarandets natur att förrättningsmannen är skyldig alt vara aktiv också för lösandel av ersättningsfrågor. Att parterna skall beredas möjlighet att framställa yrkanden och synpunkter i dessa frågor är självklart. Men förrättningsmannen måste också vara verksam för att aktualiserade ersättningsfrågor blir lösta antingen genom överenskommelse eller genom beslut av förtätlningsmannen. I sistnämnda fall skall avgörandet gmndas på reglerna i 9 kap. i förslaget.

Innebörden av första stycket i förevarande paragraf torde vara att, om parterna är överens i en ersättningsfråga, förrättningsmannen har att utgå från delta. Han kan alltså inte besluta något i denna fråga som avviker från vad parterna enats om. Som den föreslagna lagtexten är utformad ger den närmast intryck av alt sådana överenskommelser alltid skall tas in i fillståndsbeslutet. Något sådant krav finns det dock inte anledning atl uppställa. Om parterna vill det är förtätlningsmannen naturligtvis oförhindrad att meddela ett beslut i ersättningsfrågan i överensstämmelse med parternas äsämjande.

När det i lagtexten talas om "ersättning" avses synbarligen, i enlighet med terminologin i 9 kap., ersättning i pengar (se 9 kap. 3 §). En överenskommelse om skadeförebyggande åtgärder enligt förevarande stadgande kan avse endast sådana åtgärder som utförs för alt kompensera enskilda skadelidande. När det gäller skadeförebyggande åtgärder för alt tillgodose allmänna intressen förehgger i princip en prövningsskyldighet för förrättningsmannen, även om sökandeparten och den myndighet som företräder de berörda intressena är överens om åtgärden. Detta följer av den generella officialprövning som förrättningsmannen har i fråga om allmänna intressen.

En överenskommelse om goltgörelse för skada kan också tänkas gå ut på att sökanden, i stället för att betala pengar, utger någon form av realkompensation. Del är lämpligt att överenskommelser av detta slag jämställs med överenskommelser om konlantersättning eller om skadeförebyggande åtgärder.

Det bör framhållas att överenskommelser enligt förevarande lagrum, till skillnad från vad som nu gäller, inte behöver avfattas skriftligen.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet följande formulering av första stycket: "Om överenskommelse om ersättning har träffats, får ersättning inte bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överenskommelser om atl goltgörelse skall utgå på annal sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras."

Prop, 1981/82:130 329

38 § Lagrådets

Under hänvisning till vad lagrådet anfört under 2 § föreslås att orden yttrande

"mot förrältningsmän eller god man" i punkt 1 byts ut mot "enligt 7 §".

13 kap. 7 §

I 1 § första stycket av kapitlet bemyndigas regeringen att bestämma vilka tingsrätter som skall vara vattendomstolar. I förevarande paragraf anges hur gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall dras. Lagen synes emellertid också böra ange vilken myndighet som skall svara för gränsdragningen. Lagrådet föreslår att 7§ inleds med en föreskrift att regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden.

13 §

Av skäl som lagrådet redovisar under 15 kap. 15 § bör punkt 12 i första stycket ges lydelsen

"12. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning, enligt 15 kap. 15 § första stycket eller omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket."

Punkten 14 skall såsom lagrådet anför under 15 kap. 17 § utgå om det stadgandet utgår ur förslaget.

14 §

Såsom anförts under 9 kap. 11 § föranleder lagrådets förslag till ersättningsregel för del fall att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bmk en ändring av punkt 3 i förevarande paragraf. En tillämpning av ersättningsregeln kan aktualiseras i det ansökningsmål som anhängiggjorts av den som vill ta anläggningen ur bmk (13 kap. 13 § 7). För detta fall krävs ingen särskild regel. Men ersättningsfrågan kan också tänkas bli aktuell först en tid efter det atl villkoren för anläggningens tagande ur bmk fastställts enligt 14 kap. 5 §. Eftersom reglerna om ofömtsedd skada - till skillnad från vad som gäller t. ex. vid utrivning av en vattenanläggning -inte är tillämpliga i de fall som avses i 14 kap. 5 § bör möjlighet finnas för den skadelidande alt i efterhand väcka talan genom stämning. Vidare bör det finnas möjlighet att väcka talan vid vattendomstol i ett fall då anläggningen tagits ur bmk utan föregående prövning; den av lagrådet föreslagna ersättningsregeln täcker ju också denna situation.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 13 kap. 14 § 3 utformas på

följande sätt; "ersättning för eller ersättning, utan samband med

pågående ansökningsmål, enligt 14 kap. 5§ andra stycket".

24 §

Beträffande vissa slag av subjekt som berörs av en ansökan skall enligt denna paragraf delgivning ske av den kungörelse som utfärdas om ansök-

Prop. 1981/82:130 330

ningen. Till skillnad från vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i Lagrådets

11 kap. 37 § VL behöver delgivningen inte ske enligl reglerna för delgiv- yttrande

ning av stämning i tvistemål. Mot denna ändring synes någon erinran inte kunna riktas. Stadgandet bör dock, i överensstämmelse med 22 § i kapitlet, formuleras sä alt delgivningen avser utskrift av kungörelsen.

Enligt första stycket andra meningen i förslaget skall delgivning ske med bl. a. styrelse eller förvaltare för samfällighel enligl den nya lagen. Denna regel bör omfatta också molsvarande samfälligheter enligt äldre bestämmelser.

Paragrafen synes vinna i överskådlighel om den uppdelas i punkter på förslagsvis följande sätt:

"Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän faried eller en hamn eller flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre beslämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfaslighel från vilken andelskraft tillhandahålls, när fråga är om en ansökan enligt 13 § första stycket 6,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 § första stycket 10 eller 11."

25 §

I tredje stycket av denna paragraf upptas ett bemyndigande för fiskeristyrelsen att förordna en fiskeriljänsteman att i styrelsens ställe avge yttrande till vattendomstolen. Bestämmelsen är närmast av den karaktären att den skulle höra hemma i instruktionen för styrelsen. I styckets fortsättning meddelas emellertid regler som hänför sig till vattendomstolens handläggning av målet, i det domstolen på styrelsens anmälan under viss förutsättning skall förordna sakkunnig enligt 32 § i förslaget.

Reglerna för hur vattenmål skall tillföras utredning bör enligt lagrådets mening ansluta sig till vad som i allmänhet gäller med endast de avvikelser som påkallas av de särskilda utredningskrav som officialprövningen ställer. Från den utgångspunkten kan liksom i gällande vattenlag vissa särregler vara motiverade med avseende på fiskeintresset. I enlighet med det sagda förordar lagrådet att tredje stycket av paragrafen får följande lydelse:

"Fiskeristyrelsen skall, om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 §, yttra sig om vatlenföretagets inverkan på det allmänna fiskeinlresset samt föreslå de bestämmelser som behövs lill skydd för fisket. Om styrelsen finner att yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen skall

Prop, 1981/82:130 331

styrelsen anmäla detta till vattendomstolen, som förordnar om sakkunnig- Lagrådets

utredning enligt 32 §." yttrande

27 §

För att underrättelse fill en ny sakägare skall kunna underlåtas enligt denna paragraf lorde förutsättas alt sakägaren på något sätt framträtt i målet genom atl framställa yrkanden, närvara vid förhandling, undersökning eller dylikt. Detta skulle komma till tydligare ullryck om man i enlighet med utredningens förslag i stället för det innehållsmässigt diffusa och stilmässigt olämpliga uttrycket "hört av sig" använder "låtit sig avhöra". En alternativ lokution är "fört talan", varvid detta uttryck tas i den mera vidsträckta betydelse det har i t. ex. 12 kap. 7 och 25§§ (jfr prop. 1969; 128 s. B 212).

34 §

Paragrafens lydelse torde böra jämkas så att det kommer till klart uttryck alt beslut om sådana åtgärder som stadgandet avser får meddelas av ordföranden ensam. Det kan lämpligen ske genom att orden "utan huvudförhandling" inskjutes mellan "vattendomstolen" och "besluta".

Ordet "provisoriskt" torde kunna utgå. Att beslutet avser provisoriska åtgärder framgår med erforderlig tydlighet av vad som i övrigt stadgas i paragrafen.

35 §

Enligt paragrafens andra stycke får vattendomstolen i stället för all utfärda kungörelse kalla sakägarna lill huvudförhandlingen. I fråga om delgivning av kallelsen görs den ändringen i förhållande lill vad för närvarande gäller, atl någon inskränkning i fråga om tillämpningen av 12 § delgivningslagen ej föreskrivs (jfr 33 kap. 6§ andra stycket RB). Någon motivering lill ändringen har inte lämnats. Lagrådet förordar alt nuvarande ordning bibehålles.

För alt sakägarna skall beredas skäligt rådmm bör delgivning av kallelser ske senast åtta dagar före huvudförhandlingen. Detta torde böra komma till klart uttryck i lagtexten.

Lagrådet föreslår att andra stycket i paragrafen får följande lydelse: "Om del är lämpligare, får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål."

36 §

Avsikten med del föreslagna stadgandet i paragrafens sista stycke torde vara att huvudförhandling, liksom för närvarande är fallet, skall kunna

Prop, 1981/82:130 332

hållas även om inte någon part kommer tillstädes. Lagtexten bör jämkas så Lagrådets

att stadgandets innebörd kommer lill klart ullryck, lämpligen genom att yttrande

ordet "någon" får utgå.

I specialmotiveringen fill förevarande paragraf uttalas, att huvudförhandling i förenklad form skall kunna hållas även om part uteblir men alt fömtsättningen härför är att den uteblivna parten har kallats lill förhandlingen. Det bör härtill framhållas att även vad i 42 kap. 20 § andra stycket RB sägs angående parternas samtycke är att iakttaga när rätten tar ställning lill om huvudförhandlingen skall hållas i förenklad form.

40 §

I paragrafen anges en frist för framställandet av ersättningsyrkanden och av erinringar i anledning av sakkunnigutlåtande. Enligt ordalydelsen gäller fristen för ersättningsyrkanden endast när fråga är om ersättning till följd av vattenföretag. Sådana yrkanden kan emellertid aktualiseras också i andra ansökningsmål än mål som rör vattenföretag, exempelvis mål om inrättande av en gemensam anläggning för bevattning. Paragrafen bör följaktligen gälla yrkanden om ersättning lill följd av det vattenförelag eller den åtgärd, som avses med ansökningen, samt erinringar i anledning av utlåtande enligt 32 §.

44 §

Skadefrågor rörande enskilda fastigheter löses ofta i vattenmäl genom överenskommelse mellan parterna. En sådan överenskommelse går vanligen ut på atl sökanden betalar ersättning i pengar men den kan också innebära att goltgörelse utgår i form av realkompensation av något slag eller skadeförebyggande åtgärder. I gällande rätt finns vissa inskränkningar i parternas avtalsfrihet, främst med hänsyn till faslighetsborgenärernas intressen. Det remitterade förslaget innebär, vad gäller borgenärsskyddet, en återgång till det system som gällde före den 1 juli 1974, då nuvarande regler härom infördes. Vattendomstolen skall enligt förslaget inte längre självmant beakla borgenärsintresset. Av gällande beslämmelser återstår enligl förslaget endast den s.k. likformighetsgrundsatsen, som nu finns inskriven i 11 kap. 60 § tredje stycket VL och i förslaget kommer till uttryck i första stycket i förevarande paragraf, samt den i andra stycket intagna regeln om verkan av överenskommelse, motsvarande 11 kap. 60 § fjärde stycket VL.

Den utvidgning av avtalsfriheten som förslaget innebär synes främst vara föranledd av etl praktiskt behov, nämligen att underlätta för parterna att lösa skadefrågor genom överenskommelser. Det framgår av del material som föreligger i remissärendet att nuvarande regler för borgenärsskyddet i hög grad försvårat tillkomsten av uppgörelser mellan parterna. Detta i sin lur har gjort domstolsbehandlingen av de större vattenmålen mera omständlig och tungrodd. Lagrådet har därför ingen anledning till erinran

Prop. 1981/82:130 333

mot förslaget i denna del. Inte heller de ändringar i övrigt - avseende mera Lagrådets

perifera frågor — som förslaget innebär möter någon gensaga. yttrande

Liksom enligt gällande rätt skall likformighetsgmndsatsen kunna sättas ur spel om parterna träffat ett formligt avtal i ersättningsfrågan. Också här slår alltså intresset av att uppmuntra frivilliga uppgörelser igenom. Vad nu sagts regleras i andra stycket. Denna regels innebörd av begränsning i Ukformighetsgmndsatsen skulle enligt lagrådets mening komma till tydligare uttryck om regeln - i stället för att uttryckas i ett särskilt stycke -placeras i omedelbar anslutning lill det föreslagna första stycket. Därvid bör del mera obestämda uttrycket överenskommelse bytas ut mot den term som nu används i VL, nämligen "särskild uppgörelse". Eftersom Ukformighetsgmndsatsen knappast kan få tillämpning på annat än ersättning i pengar bör andra meningen i andra stycket utgå.

Lagrådet föreslår alltså att paragrafen får följande lydelse: "När på

— i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats."

47 §

Av skäl som lagrådet anfört vid 12 kap. 31 § lorde i paragrafens första stycke punkten 3 flyttas ned och placeras omedelbart före punkten 10 med lydelsen; 9. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt. Punkterna 4-9 i förslaget bör då numreras 3-8.

Vad lagrådet vid samma paragraf uttalat angående placeringen av bestämmelser om fidpunkten för omprövning gäller även vad som stadgas i förevarande paragrafs sista stycke. Lagrådet föreslår därför, att detta stycke får utgå och att punkten 11 i andra stycket får lydelsen: "tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 § eller 15 § andra stycket får ske".

48 §

Med denna paragraf avses att tillhandahålla en processuell bestämmelse som gör det möjligt för vattendomstolen att dela upp avgörandet av ett ansökningsmål i flera steg, när sökanden har behov därav. Sålunda skall -utan bundenhet lill annan fömtsättning än att sökanden yrkat det - domstolen kunna döma i fråga om företagets fillåtlighet som ett första steg. I etl andra steg - sedan lillåtlighetsfrågan bedömts positivt och under fömtsättning att företagets snara genomförande är angeläget - skall tillstånd kunna meddelas till de arbeten som behöver utföras. Till det slutliga avgörandet av målet återstår härefter övriga frågor såsom fillstånd lill och villkor för igångsättandet av driften, kontrollföreskrifter, avgiftsbeslut och skadereglering i den mån den inte måste ske tidigare i samband med tillstånd till byggnadsarbeten.

Den föreslagna lagtexten synes inte med erforderlig tydlighet ge vid handen atl en så långtgående uppdelning av ansökningsmålet som nu angivits är medgiven. Lagrådet finner atl lagtexten vinner i klarhet om den ges lydelsen:

Prop. 1981/82:130 334

"På yrkande av sökanden får vallendomstolen i särskild dom avgöra Lagrådets

frågan om företagets tillåtlighet. yttrande

Om domstolen funnit att företaget är fillåtligt och om företagets snara genomförande är angeläget får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras."

De särskilda domarna i frågan om förelagets tillåtlighet resp. fillstånd till byggnadsarbeten företer vissa likheter med mellandomar enligt 17 kap. 5 § RB. I likhet med vad som är fallet enligt detta lagrum bör förevarande paragraf i vattenlagen inrymma en möjlighet för domstolen atl förklara målet i övrigt vilande tills den meddelade domen vunnit laga kraft. Med en sådan befogenhet kan de processekonomiska vinsterna av att dela upp målet i etapper säkras. Lagrådet föreslår att paragrafen tillförs ett ytterligare stycke med lydelsen;

"Meddelas särskild dom får vattendomstolen förordna atl målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft."

49 §

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om uppskov under en prövotid med svårbedömda frågor, motsvaras nu av prövotidsreglerna i 11 kap. 66 § 2 mom. VL. I de fall vattendomstolen delat upp handläggningen på så sätt att tillstånd först ges till erforderiiga arbeten för företaget är det klart att nuvarande prövolidsregler är tillämpliga även på ersättnings- och andra villkorsfrågor som hänger samman med arbetena (se prop. 1952:52 s. 48 och 50). Det remitterade förslaget torde inte syfta till någon ändring i detta avseende. När det alltså i lagtexten talas om verkningarna av etl vattenföretag avses alltså därmed också verkningarna av sådana arbeten som enligt definitionen i 1 kap. 3§ i sig utgör vattenföretag. Detta får prakfisk betydelse i de fall vattendomstolen meddelar särskilt tillstånd till byggnadsarbeten med stöd av 13 kap. 48 § andra meningen i förslaget (andra stycket i lagrådels förslag).

Lagrådet vill också förorda alt orden "villkoren eller skaderegleringen" i första stycket byts ut mot "ersättning eller andra villkor".

53 §

Förevarande paragraf ger vattendomstolen möjlighet att avgöra stämningsmål utan huvudförhandling i vidare omfattning än vad som gäller beträffande tvistemål i allmänhet (42 kap. 18 § RB). Enligl paragrafens första stycke skall vattendomstolen vid måls avgörande utan huvudförhandling ha den sammansättning som anges i kapitlets 3 § första stycket. Stadgandets avfattning torde leda till alt ordföranden ensam inle kan meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk, se 2§ i förevarande kapitel. I denna del innebär stadgandet alltså en inskränkning av ensamdomarens kompetens i förhållande lill vad som gäller i fråga om tvistemål i allmänhet (1 kap. 3§ tredje stycket RB). Om, såsom mofiven

Prop, 1981/82:130 335

synes ge vid handen, en sådan inskränkning inte har åsyftats, torde första Lagrådets

stycket i paragrafen böra jämkas så alt vad som sägs öm domstolens yttrande

sammansättning blir tillämpligt endast i de fall, i vilka mål avgörs utan huvudförhandling utöver vad som följer av RB;s bestämmelser. Det kan ske genom att andra meningen får förslagsvis följande lydelse: "Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18 § rättegångsbalken, skall vattendomstolen ha den sammansättning som anges i 3 § första stycket i detta kapitel."

Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall beträffande förelägganden för part atl inställa sig vid huvudförhandling och parts utevaro vid sådan förhandling gälla RB:s bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten. Bestämmelserna medför bl. a. att tredskodom inte skall kunna meddelas. Av hänvisningen i förslagets 54 § till 31 § andra stycket följer atl tredskodom inte heller skall kunna meddelas vid mundig förberedelse i stämningsmål. För kallelse till muntlig förberedelse kan då, när saken är sådan att förlikning därom är tillåten, vad i RB stadgas om kallelse i sådana mål (42 kap. 10 §) inle tillämpas. För alt svårigheter att genomföra rättegången inle skall uppkomma torde med hänsyn lill vad nu anförts böra föreskrivas atl för kallelse till muntlig förberedelse och för utevaro från förberedelsen skall fillämpas RB;s regler om indisposifiva mål. Det sker lämpligen genom att i tredje stycket orden "vid muntlig förberedelse eller" inskjutes mellan "inställa sig" och "vid".

55 §

Till denna paragraf har med i huvudsak oförändrat innehåll överförts bestämmelserna i 11 kap. 83 § VL. Beträffande första stycket finns vissa avvikelser som främst betingas av att några av de mållyper som anges i 11 kap. 83 § VL saknar motsvarighet i del remitterade förslaget. Lagrådet vill i fråga om detta stycke endast föreslå den redaktionella jämkningen, att den avslutande "om"-satsen får lydelsen: "om inte målet med stöd av 13 § andra stycket ändå behandlas som ett stämningsmål".

I det nuvarande andra stycket talas om förordnande av vattendomstol i stämningsmål eller av allmän domstol. Övergångsvis gäller bestämmelsen även förordnande av överexekutor. Detta motsvaras i den föreslagna lydelsen av beslut av "domstol eller annan myndighet". När det gäller domstol torde här knappast annan domstol än vattendomstol komma i fråga. Detta sammanhänger med att de slämningsmål rörande borttagande eller ändring av anläggningar som handläggs av vattendomstol i förslaget (13 kap. 14 § 1) -fill skillnad från vad som nu gäller (11 kap. I7§23 VL)-inle har begränsats till vissa anläggningstyper. Någon anledning att räkna med utrivnings- eller ändringsbeslut av allmän domstol finns därför inte längre. Vidare är här att märka att om etl föreläggande om rivning eller ändring skulle utverkas enligt den nya handräckningslagen del är vattendomstol som har att meddela ett sådant beslut (se under 21 kap. 2 och 3 §§ i förslaget).

Prop, 1981/82:130 336

Med beslut av "annan myndighet" kan inte avses annat än föreläggande Lagrådets

av länsstyrelsen enligl 21 kap. 2 och 3§§ i förslaget (3§ enligt lagrådets yttrande

förslag).

Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda atl andra stycket - med dessutom några redaktionella ändringar - får följande lydelse; "Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (1981:847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 3 § denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket, får vattendomstolen i ansökningsmålel bestämma atl beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador."

Till vissa övergångsfrågor återkommer lagrådet vid behandlingen av förslaget till promulgationslag.

I mofiveringen till paragrafen har departementschefen gjort ett uttalande om verkan av beslutet i ansökningsmålel med avseende på verkställbarhe-ten av det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen. Lagrådet har ingen invändning mot detta uttalande.

59 §

I paragrafen ges föreskrifter om hur berörda parter eller andra intressenter skall få kännedom om att förrättningen överklagats och därigenom sättas i tillfälle att tillvarata sin rätt eller vederbörligen bevaka elt visst intresse.

I språkligt hänseende torde del vara oegentligt att såsom skett i den föreslagna paragrafen tala om en kungörelse i fall då något kungörande inte sker utan en som kungörelse i och för sig tjänlig text i form av elt skriftligt meddelande delges bestämda adressater. I paragrafen används vidare ordet som liktydigt med en utskrift av en kungörelse. Paragrafens lydelse bör jämkas i enlighet med det nu anmärkta.

Vidare har i första stycket första meningen av den föreslagna texten intagits en föreskrift alt kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som nämnts i 58 §, dvs. den eller de tidningar som utsetts för annonsering av kallelser och andra meddelanden lill parterna. Uppenbarligen är dock avsikten här endast att göra lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. tillämplig. Detta syfte nås genom en föreskrift att kungörelsen skall införas i ortstidning.

Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen:

"Kungörelsen skall snarast införas i ortsfidning. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungörelsen ersättas av ett meddelande till vaije sakägare med samma innehåll som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.

En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall fillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.

Prop. 1981/82:130 337

Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna Lagrådets

intressen, skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de yttrande

myndigheter som anges i 23 §. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeinlresset berörs, till fiskeristyrelsen.

Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rätfighet till en fasfighet och fastigheten inte har angivits i någon kungörelse under förtättningen, skall besvären och en utskrift av kungörelsen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighelshavaren."

61 §

Denna paragraf har utformats efter förebild av 16 kap. 8§ fastighetsbildningslagen. När det i andra stycket av dessa paragrafer talas om "själva saken" avses därmed de materiella frågor som förrättningen rör, dvs. här närmast fillstånds- och villkorsfrågor. Terminologin överensstämmer alltså med rättegångsbalkens (se t. ex. 50 kap. 21 § sista stycket RB). Del betyder att andra stycket i förevarande paragraf syftar på rätlegångsfrågor och andra bifrågor av liknande art. Sådana frågor kan uppkomma i samband med ett mål som rör en överklagad sakfråga men kan också ha överklagats särskilt (jfr beträffande tvistemål i allmänhet Gärdes m.fl. kommentar till RB s. 767).

Det i första stycket angivna stadgandet i 12 kap. 38 § avser vissa bifrågor av den art som nu nämnts. Av det fömt sagda framgår emellertid att dessa frågor omfattas också av andra stycket. Bestämmelsen i första styckets andra mening om överklagande enligt 12 kap. 38 § bör därför utgå. Den omständigheten att medverkan av teknisk ledamot härigenom inte blir obligatorisk torde sakna praktisk betydelse med hänsyn fill stadgandet i 13 kap. 4 § andra stycket.

De två första meningarna i första stycket kan, efter den nu berörda ändringen, lämpligen föras samman pä följande sätt; "Vattendomstolen får

----- sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart att talan

är ogmndad."

62 §

Enligt 17 kap. 1 § RB sker rättens avgörande av saken genom dom och annat avgörande genom beslut. "Saken" har samma innebörd som det i andra sammanhang förekommande uttrycket "själva saken" (t. ex. i 50 kap. 21 § sista stycket RB). På gmnd av hänvisningen i 13 kap. 2§ i förslcet blir reglerna i 17 kap. 1 § RB tillämpliga också i vattenmål, om annal inte sägs. Detta får anses gälla alla typer av vattenmål, alltså även förrättningsmålen. Förevarande paragraf är därför strängt taget onödig. Ätt ett särskilt stadgande tagits in i 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen, som tydligen tjänat som förebild för det remitterade förslaget, beror på att man där velat avvika från RB:s terminologi vad gäller avgöranden i saken. 22 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 338

Den omständigheten att förtätlningsmål anhängiggörs genom besvär, Lagrådets

oavsett om överklagandet avser sakfrågor eller bifrågor, kan möjligen vara yttrande

ett skäl att här för tydlighetens skull reglera terminlogin beträffande vattendomstolens avgöranden, trots all den sammanfaller med rättegångsbalkens. Men i så fall måsle regleringen göras fullständig så att den omfattar också andra avgöranden än domar. Lagrådet föreslår följande lydelse; "Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat avgörande av domstolen träffas genom beslut."

Av 17 kap. 1 § tredje meningen RB framgår när ett beslut av vattendomstolen är slutligt eller har karaktär av beslut under rättegången. Denna skillnad är av betydelse vid fillämpningen av de även för förrätlningsmål i princip gällande fullföljdsreglerna i 49 kap. RB.

63 §

I första stycket av paragrafen upplages en bestämmelse om att vattendomstolen, när den finner att ett överklagat tillståndsbeslut skall ändras, får vidtaga ändring även i sådan del av beslutet som inte har överklagats. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i VL, har 16 kap. 11 § andra stycket faslighetsbildningslagen som förebild.

Enligt lagrådets mening kan del ifrågasättas om behov av att i vattenlagen upptaga en bestämmelse av detta slag föreligger. Såsom anföres i remissen är, om någon klagar på själva delaktigheten i företaget, delaktigheten för samtliga deltagare uppe till prövning. Likaså får, i del av vattenlagsulredningen anförda exemplet angående faktiska förändringar rörande företagels utförande, de följdändringar som kan föranledas av ett bifall fill besvären anses omfattade av den fullföljda talan. Något särskilt lagstöd för att vattendomstolen skall få göra ändringar av del slag som nu angivits är, lika litet som för närvarande, inte erforderligt. De exempel som i remissen anförs på situationer, då den föreslagna bestämmelsen skulle kunna fillämpas, synes inte övertygande visa angelägenheten av atl avsteg medges från nu tillämpad princip att vattendomstolens prövning är begränsad lill den del av beslutet som överklagats. Vad särskilt gäller exemplet i fråga om andelstal när avdelningsindelning skett synes det kunna leda fill onödiga komplikationer om ändring, fill fördel för några sakägare och lill nackdel för andra, skall kunna göras beträffande andelstalen i en avdelning som i och för sig inte berörs av den förda besvärstalan. Hänsyn måste rimhgen tagas lill överenskommelser mellan sakägarna som träffals under förrättningen Gfr 12 kap. 32 § i förslaget; 5 kap. 3§ tredje stycket i lagrådets förslag) eller senare när sakägarna haft att överväga om talan skall föras mot beslutet. Det bör också observeras att, om vattendomstolen skulle överväga att, med tillämpning av den föreslagna bestämmelsen, vidtaga ändring i sådan del av beslutet som inte överklagats, sakägare och andra som kan beröras av ändringen måste undertättas. De tillkännagivanden som sker enligt föreskrifterna i 58 och 59 §§ i förslaget avser den förda

Prop, 1981/82:130 339

besvärstalan och kan inte vara tillräckliga såsom underrättelse om att Lagrådets

ändring kan komma atl göras i delar som ej omfattas av besvären. yttrande

Lagrådet vill med hänsyn till vad som nu anförts föreslå alt första stycket i paragrafen får utgå.

Vid specialmotiveringen till förevarande paragraf gör departementschefen vissa uttalanden angående sökandens möjligheter att återkalla sin ansökan om förtättning. Lagrådet får fill vad där sägs anföra följande. I 12 kap. 25 § i förslaget upplages bestämmelser om återkallelse av ansökan. Stadgandets Qärde stycke (tredje stycket enligt lagrådets förslag) medger att återkallelse under vissa fömlsättningar får ske hos vattendomstolen. Detta stadgande torde få anses uttömmande ange när ansökan får återkallas sedan tillståndsbeslut meddelats. Någon tillämpning av bestämmelserna i 13 kap. 5 § RB vid vattendomstolen kommer inte i fråga i detta fall (jfr 13 kap. 2 § i förslaget). Under förarbetena lill de i 10 kap. 48 § VL upptagna bestämmelserna om återkallelse uttalades, att de då införda bestämmelserna torde bli analogt fillämpliga, i del fall vattendomstolen ändrade ett utlåtande lill nackdel för sökanden, och att återkallande sålunda i sådant fall kunde ske genom fullföljd av talan till vattenöverdomstolen (NJA II 1942 s. 146). En motsvarande analog fillämpning torde kunna komma i fråga av de nu föreslagna bestämmelserna. Någon möjlighet för sökanden att eljest återkalla ansökningen sedan tillståndsbeslut meddelats föreligger däremot inte.

När det gäller återkallelse av en vid vattendomstolen förd besvärstalan torde RB:s bestämmelser om återkallelse av fullföljd talan (50 kap. 25 § första stycket och 52 kap. 12 §) få fillämpas.

70 §

Vid vattendomstolen kan enligt 33 § i ansökningsmäl, 54 § i slämningsmål och 64 § i förrättningsmål verkställas undersökning på platsen av en eller flera domstolsledamöter på domstolens uppdrag. Parterna skall underrättas om tiden för undersökningen och protokoll skall föras vid denna. Förevarande paragrafs första stycke syftar till att fillhandahålla vattenöverdomstolen samma möjlighet att komplettera utredningen. Något skäl att, såsom skett i den föreslagna lydelsen av paragrafen, i vissa hänseenden ha en avvikande ordning för vattenöverdomstolen har inte redovisats och kan heller inte anses föreligga. Lagrådet förordar därför atl samma ordning får gälla i vattenöverdomstolen som i den lägre instansen. I enlighet härmed föreslår lagrådet följande lydelse av paragrafens första stycke: "Om det är lämpligt, får vattenöverdomstolen uppra åt en eller flera ledamöter av domstolen atl verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protpkpll föras."

Prop, 1981/82:130 340

7]§ Lagrådets

Bland de bestämmelser som skall gälla angående rättegången i vatten- - ''"'

överdomstolen upptages inte 42 § i förevarande kapitel. Ett överlämnande till regeringen av frågan om elt företags tillåtlighet torde emellertid kunna bli aktuellt även i vattenöverdomstolen. För vattenöverdomstolens handläggning torde bestämmelserna i 42 § böra äga motsvarande tillämpning; paragrafen bör därför medtagas i uppräkningen i förevarande stadgande. En begränsning av tillämpligheten förehgger emellertid däri, att i fall som avses i 11 kap. 3 och 5 §§ i förslaget besked om regeringens förbehåll skall ha lämnats innan vattendomstolens dom eller förrättningsmannens beslut meddelats.

72§

Den avfattning som i förslaget givits paragrafens första stycke kan föranleda den felaktiga tolkningen att rättegångsbalkens begränsningar av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen inte skulle gälla i vattenmål. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att första stycket får lydelsen: "Vattenöverdomstolens domar och beslut får, om inte annat än föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen."

14 kap. 3§

Till sådana anläggningar för en flottled som åsyftas med denna paragraf räknas inte endast anläggningar i flotdeden, dvs. anläggningar som påverkar vattenförhållandena, utan också vissa anläggningar på land såsom väg, förvaringsplatser för förråd och annan materiel samt byggnader för flott-ningsarbelarnas härbärgerande under flottningstiden enligt exemplifieringen i 6 kap. 4§ VL. Sådant övertagande av en avlyst flottleds anläggningar som enligt förevarande paragrafs Qärde stycke kan komma i fråga för fastighetsägare, om hans fastighet skulle skadas av att anläggningen bortskaffas, eller för staten, en kommun eller ett valtenförbund lill skydd för allmänna intressen, torde knappast bli aktuellt i fråga om andra flotdedsan-läggningar än sådana som finns i själva flottleden och därmed kan påverka vattenförhållandena. Det är också svårt att se det ändamålsenliga i att vattendomstolen skall pröva frågor om övertagande av en avlyst flotdeds anläggningar på land. Möjligheten för vattendomstolen att förordna om övertagande bör i enlighet med det anförda begränsas till anläggningar i flotlleden. Detta kan lämpligen ske genom atl relafivsatsen i fjärde styckets första mening får lydelsen "vars fasfighet skulle skadas av att en anläggning i flottledens bortskaffas".

4§

Med förevarande paragraf åsyftas att varaktigt knyta övertagandet enligt 2 § av underhållsskyldighet och enligt 3 § av äganderätten till en förutva-

Prop. 1981/82:130 341

rande flottledsanläggning till den fastighet, i vars intresse övertagandet Lagrådets

skett, dvs. att tillskapa en servitutsliknande förpliktelse för denna fastig- yttrande

het. Vidare ges här regler om anteckning av förhållandet i fastighetsboken, varmed säkras att underhållsskyldigheten alltid kan bli känd för den som har intresse av saken.

När det gäller övertagande för användning av anläggningen för ett vattenföretag kommer med den föreslagna lydelsens hänvisning till 3 § Qärde stycket en skillnad alt uppstå i rättsverkningarna av övertagandet mellan fastighetsägande och inte fastighetsägande företagare. Sålunda kommer fastighetsägande företagare atl drabbas av belastningen med sakrättslig verkan medan icke fasfighetsägande företagare undgår denna effekt; här blir underhållsskyldigheten enbart elt åliggande för företagaren såsom ägare till den övertagna anläggningen, något som i och för sig torde vara tillräckligt. Skillnaden synes inte motiverad. Enligt lagrådets mening bör man kunna undvara den servitutsliknande konstmktionen vid övertagande av flottledsanläggningar för användning för vatlenföretag. När det gäller övertagande i skadeförebyggande syfte kommer paragrafen, om lagrådets förslag till ändring av 3§ Qärde stycket första meningen godtas, att få aktualitet endast såvitt rör anläggningar i flottled medan övertagna anläggningar på land faller utanför den sakrättsliga konstmktionen. Denna effekt synes önskvärd.

Vad beträffar föreskrifterna om anteckning i faslighetsboken torde vattendomstolens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten böra regleras i verkställighetsföreskrifter.

Lagrådet föreslår att 4 § får lydelsen:

"Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 2§ första stycket eller en anläggning enligt 3 § fjärde stycket första meningen, övergår tiU ny ägare svarar denne för de skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken."

5§

I motiveringen till denna paragraf har anförts atl den blir tillämplig också när vattenbortledandet minskas stadigvarande. Tydligen åsyftas här ett uttalande i förarbetena till motsvarande regel i 2 kap. 59 § andra stycket VL. Där anfördes nämligen (SOU 1937; 35 s. 88) att stadgandet torde bli analogt tillämpligt när det vid en vattentäkt tillgodogörs väsentligt mindre vattenmängd än fömt. Enligt lagrådets mening är det alt föredra att denna fillämpning kan ufiäsas direkt av lagtexten. Enklast kan detta åstadkommas genom att orden "helt eller delvis" skjuts in mellan "grundvatten" och "tas ur bmk".

Som lagrådet utveckat under 9 kap. 11 § bör i förevarande paragraf införas en ersättningsregel som har giltighet oavsett om anläggningen tas ur bmk efter prövning av vattendomstolen eller utan sådan prövning. Stad-

Prop. 1981/82:130 342

gandet bör utformas som en skälighetsregel i likhet med den ersättningsre- Lagrådets

gel som har föreslagits för utrivningsfallen (9 kap. 11 § första stycket första yttrande

meningen). Lagrådet föreslår att som ett andra stycke upptas en bestämmelse med följande lydelse: "Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena skall skälig ersättning härför utgå."

15 kap. 1 §

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om den materiella rättskraften hos tillslåndsdomar som meddelas efter ansökan. Den närmaste förebilden i VL är 2 kap. 22 § första stycket. Stadgandet i VL innebär att en lagakraftvunnen tillståndsdom i elt ansökningsmål är "gällande mot envar" i fråga om rätt att verkställa och för framtiden bibehålla den vattenbyggnad som tillståndet avser jämte de anläggningar som har samband därmed samt rätt att tillgodogöra vatten, dock med vissa i VL angivna begränsningar i rättskraften.

Stadgandet i 2 kap. 22 § första stycket VL har haft i huvudsak oförändrad lydelse sedan VL:s tillkomst. Det infördes i lagen närmast för att undanröja varje tvekan rörande omfattningen av tillståndsdomars rättsverkan eller preklusiva verkan, vilka beteckningar används alternativt i förarbetena. Även gällande rätt före VL ansågs innebära, fastän det inte uttryckligen utsädes i någon bestämmelse, att medgivande av domstol till byggnadsåtgärder i vatten hade preklusiv verkan; det företag som uppfördes i enlighet med beslutet betraktades som lagligen tillkommet och beslutet kunde angripas endast genom s.k. nullitetsbesvär, som var en form av extraordinärt rättsmedel.

Det i 2 kap. 22 § första stycket VL begagnade uttrycket att tillståndsbeslutet är "gällande mot envar" har främst den betydelsen att alla som kunnat uppträda som sakägare i målet blir bundna av beslutet. Detta gäller även om någon inte blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller fört talan i målet. Han är, sedan avgörandet vunnit laga kraft, hänvisad att anlita extraordinärt rättsmedel om han vill försöka få avgörandet ändrat. Beslutets preklusiva verkan torde också gälla allmänna intressen.

Trots att ordalagen antyder en i princip obegränsad rättsverkan har den vikfiga inskränkningen ansetts ligga outtalad i stadgandet, att denna verkan endast gäller beträffande frågor som ankommer på vattendomstolens prövning. Ett tillstånd enligt VL befriar alltså inte från prövningsskyl-dighel som kan föreligga enligt annan lagstiftning, om inte delta klart framgår.

Med del remitterade förslaget åsyftas inte någon ändring av de principer som sålunda gäller enligt VL. Att tillståndet enligl vad som sägs i 15 kap. 1 § "gäller mot var och en" sedan tillståndsdomen vunnit laga kraft betyder alltså alt - bortsett från möjligheterna att föra talan i anledning av

Prop. 1981/82:130 343

ofömtsedda skador eller alt påkalla omprövning enligt därom gällande Lagrådets

regler - beslutet inte kan i ordinär väg rivas upp på talan av någon enskild yttrande

intressent. Inte heller med avseende på allmänna intressen kan tillståndet på ordinär väg rubbas i andra fall än som angetts i lagen. Liksom enligt VL sätts emellertid inte tillämpningen av annan lagstiftning som berör företaget och som vattendomstolen inte har att tillämpa ur spel.

Mot innehållet i del föreslagna stadgandet har lagrådet ingen principiell erinran. Genom vissa omredigeringar och tillägg kan emellertid stadgandet göras tydligare och mera tillgängligt. Sålunda bör den ovan berörda begränsningen all stadgandet bara gäller med avseende på frågor som det ankommer på vattendomstol att pröva komma fill uttryck i lagtexten. Vilka dessa frågor är framgår, vad gäller tillståndsprövningen, av 3 kap. i lagen. Lagrådet har tidigare uttalat kritik mot all vissa av reglerna i 3 kap. är så allmänt hållna. Denna kritik understryks av vad nu sagts om tillåtlig-helsreglernas betydelse för omfattningen av tillståndsdomars rättsverkan. Ju klarare avgränsade tillåtlighetsreglerna görs desto lättare är det att avgöra hur långt denna rättsverkan sträcker sig. Vad nu sagts gäller kanske särskilt stadgandet i 3 kap. 4 § (3 § i lagrådets förslag). Där talas om allmänna intressen utan någon precisering. Av olika motivuttalanden framgår emellertid det i och för sig självklara att det endast är allmänna intressen av specifikt vattenrättslig art som avses. Det finns en sedan länge utbildad praxis i vatlenrättskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som är atl bedöma i vattenmål. Denna praxis kan ge ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Någon gång torde visserligen gränsfall kunna uppkomma men när det kan finnas tvekan humvida en viss fråga är av sådan art att den bör prövas av vattendomstol torde problemet få lösas i rättstillämpningen. I det alldeles övervägande antalet fall torde det inte vara svårt att avgöra om en fråga ankommer på vattendomstolens prövning eller inte. De i motiveringen till förevarande paragraf anförda exemplen på fall då tillståndsprövning eller ingripanden i särskild ordning inte hindras av en tillslåndsdom i vattenmål föranleder ingen gensaga. I anledning av uttalandet om byggnadslovsprövningen bör dock erinras om vad lagrådet vid 3 kap. anfört rörande prövningen av en vattenanläggnings överensstämmelse med detaljplan och medgivandet av mindre avvikelse från plan. I de delarna har vattendomstolen uttryckligen tillagts prövningsbefogenhet, vilket måste antas ha betydelse för rättskraften hos vattendomstolens avgörande.

Avsikten med andra stycket i paragrafen är främst att ange de begränsningar i ett fillstånd som kan ske i efterhand. Eftersom första stycket bara talar om tillståndet har andra stycket också den funktionen att ange att även de med tillståndet förenade villkoren i princip står fast och bara kan ändras i de fall som särskilt anges. Detta gäller inte bara villkor som är upptagna i tillslåndsdomen utan också villkor som slutligen fastställs efter det tillståndet har lämnats, framför allt yillkor som bestäms efter en prövo-

; ; I

Prop. 1981/82:130 344

tid enligt 13 kap. 49 §. Stadgandet avser alltså det komplex som själva Lagrådets

tillståndet och samtliga med detta förenade villkor utgör. Det är därför yttrande

förvirrande att i stadgandet särskilt nämna tillslåndsdomen.

I paragrafen bör tas upp en bestämmelse som anger att etl tillstånd att utföra en anläggning — vilket i och för sig är vatlenföretag enligt definitionerna i 1 kap. 3 § — innefattar rätt att bibehålla anläggningen. Även om detta skulle kunna sägas ligga i sakens natur synes en sådan regel behövlig med hänsyn till vissa andra bestämmelser i förslaget, t. ex. förverkanderegeln i 15 kap. 5 §. Härmed nås också överensstämmelse med 2 kap. 22 § första stycket VL. Bestämmelsen bör placeras före regeln om begränsningar i tillstånds rättsverkan sä att det blir klart att begränsningarna också kan avse rätten att bibehålla en anläggning.

Lagrådet föreslår atl paragrafen får följande avfattning:

"Om en dom som har meddelats i etl ansökningsmål enligt 13 kap. 13 § första stycket avser tillstånd till ett vattenföretag eller fill någon annan åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft, gäller lillståndet mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning innefattar det rätt atl bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 § eller bestämmelser i detta kapitel kan dock elt tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligl 4 kap. 4 § och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 §."

Hellner tillägger beträffande 1 § följande;

"I fråga om utformningen av reglerna om rättskraften hos lagakraftvunna tillståndsdomar har jag ingen skiljaktig mening. Med den ordning som jag förordat i fråga om tillåtlighetsreglernas räckvidd med avseende på vattenföretags förenlighet med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan aktualiseras emellertid aldrig frågan huruvida byggnadsnämnden vid byggnadslovsprövningen av vattenföretag eller del därav skall vara bunden av det förprövande organets tolkning av fastställd plan eller godtagande av avvikelse från sådan. I stället faller frågan om vattenföretagets planöverensstämmelse och förenlighet i övrigt med byggnadslagen utanför den vattenrättsliga tillåtlighetsbedömningen och förblir en fråga under byggnadsnämndens exklusiva kompetens. På detta sätt och inte till följd av rättskraftsregeln utesluts uppkomsten av motstridiga avgöranden av det förprövande vattenrältsorganet och byggnadsnämnden."

3 §

Såsom lagrådet anfört vid 12 kap. 31 § och 13 kap. 47 § bör bestämmelserna om vid vilken tidpunkt omprövning av villkor för tillgodoseende av allmänna intressen kan ske ha sin plats i kapidel om omprövning. Lämpligen upptas de i förevarande paragraf. Vid utformningen av bestämmelserna synes anledning saknas att ge föreskrift om när begäran om omprövning

Prop. 1981/82:130 345

får framställas. Det lorde vara tillfyllest alt bestämmelserna anger när Lagrådets

vattendomstolens prövning får ske. yttrande

Omprövning handläggs i ansökningsmål. De bestämmelser om vad ansökan skall innehålla som upptas i förslagets 13 kap. 19 och 20 §§ ger inle stor ledning när det gäller innehållet i ansökningar om omprövning. Departementschefen anför i specialmofiveringen till förevarande paragraf, att kammarkollegiet i sin ansökan bör precisera sina yrkanden så att ramen för omprövningen blir given. Ansökan skall alltså inte endast innehålla en allmän begäran om omprövning. Av departementschefens uttalande torde framgå att innebörden av förslagels stadgande om omprövning är, att vattendomstolens prövning skall vara inskränkt till att omfatta enbart de ändrade eller nya villkor som kammarkollegiet begär. Vid denna prövning skall domstolen, fömtom vad som föreskrivs i andra stycket av paragrafen, iakttaga de gmnder som gäller för utförande av vattenförelag (11 §).

De i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelserna angående vad som skall iakttagas när ändrade eller nya villkor föreskrivs torde lämpligen flyttas till 11 § (enligl lagrådets förslag 10 §), i vilken meddelas ytterligare bestämmelser beträffande prövningen.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår lagrådet,, att förevarande paragraffår följande lydelse:

"För alt tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företaga omprövning av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller nya villkor. Omprövningen får inle ske förrän efter utgången av en tid som domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet, minst fio och högst trettio år från det tillslåndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden.

Vattendomstolen skall-- 3 st------- börja tillämpas. När ompröv
ning sker efter utgången av den vid meddelandet av tillståndet bestämda
tiden, skall också bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst trettio år,
förnyad omprövning får ske."

Den av lagrådet föreslagna ändringen får, på gmnd av stadgandet i 14 §, betydelse också beträffande omprövning av tillstånd till markavvattningsföretag.

4 §

Omprövning enligt förevarande paragraf torde avse anordningar som vidtagits eller villkor som meddelats enligl 3 kap. 11 § eller 10 kap. 5 §, däremot inte bestämmelser om allmän fiskeavgift. Lagrådet föreslår att i förtydligande syfte orden "enligt 3 kap. 11 § eller 10 kap. 5 §" tillägges efter "skydd för fisket" i första meningen.

Prop, 1981/82:130 346

I enlighet med vad lagrådet föreslagit vid 3 § torde andra meningen böra Lagrådets

utgå och bestämmelser angående villkor vid omprövningen upplagas i 11 § yttrande

(enligt lagrådels förslag 10§).

5 §

I 15 kap. 13 § föreskrivs att en omprövningsdom har samma verkan som en tillslåndsdom. Innebörden härav är att de stadganden som reglerar frågan om en tillståndsdoms rättsverkan är tillämpliga också på en omprövningsdom, om annat inte framgår. Eftersom 15 kap. 5§ är ett sådant stadgande behöver omprövningsdom inte nämnas i paragrafen.

Ett betydande åsidosättande av ett villkor skall enligt första stycket kunna leda fill att tillståndet förklaras förverkat och fortsall verksamhet förbjuds. För att nå syftet med bestämmelsen synes det emellertid inte vara nödvändigt att domstolen förbjuder fortsatt verksamhet. Förverkas ett tillstånd blir en fortsalt verksamhet olaglig, eftersom tillständspliklen enligt 4 kap. 1 § eftersatts, och ingripande kan ske med stöd av bestämmelserna om straff i 21 kap. 1 § 1 och om handräckning och vitesföreläggande i 21 kap. 2 § (3 och 4 §§ i lagrådets förslag). Vad som sagts nu gäller tillstånd till ett valtenförelag, dvs. tillstånd att uppföra en anläggning eller att driva en verksamhet vid en anläggning. Beroende på vad det förverkade fillståndet avser skall alltså ingripande med straff, handräckning eller vitesföreläggande kunna ske mot den som fortsätter ett byggnadsarbete eller mot den som fortsätter att driva en verksamhet vid en anläggning.

Beträffande vattenanläggningar framgår av vad som anförts vid 4 kap. 1 § och 15 kap. 1 § att bibehållandet av en sådan anläggning inte är underkastat tillståndsplikt men att rätten att bibehålla anläggningen innefattas i tillståndet att uppföra den. Del betyder att om tillståndet att uppföra en anläggning förklaras förverkat, under det att byggnadsarbetena pågår, också rätten alt bibehålla redan utförda anläggningsdelar förfaller. Det betyder också att om ett villkor åsidosätts så att förverkande blir aktueUl sedan anläggningen färdigställts, rätten att bibehålla anläggningen kan förklaras förverkad.

En förverkandeförklaring som gäller tillståndet att driva verksamhet vid en vattenanläggning medför däremot inte utan vidare att rätten att bibehålla anläggningen förfaller. Vill man nå den effekten att också rätten till anläggningen skall upphöra krävs en särskild regel härom. Den lorde lämpligen kunna utformas så att vattendomstolen får möjlighet att, i samband med förverkande av tillståndet fill verksamheten, också förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad. Första stycket i paragrafen bör kompletteras i enlighet härmed.

Lagrådet föreslår under 6 § i detta kapitel atl ell förverkandebeslut som avser en vattenanläggning alltid skall förknippas med ett åläggande att riva ut anläggningen, om inte någon annan övertar ansvaret för den. Om anläggningens ägare trotsar ett sådant åläggande och låter anläggningen vara

Prop, 1981/82:130 347

kvar kan ingripande ske med stöd av ansvarsbestämmelserna 121 kap. 1 § 2 Lagrådets

samt vites- och handräckningsbestämmelserna i 21 kap. 2§ (3 och 4§§ i yttrande

lagrådets förslag).

Andra stycket i 5§ avser ytterligare tre förverkandeanledningar. Den första av dessa — att ett vattenföretag har övergivits - skiljer sig från de övriga på det sättet att ett konstaterat övergivande i sig innebär att tillståndet automatiskt förfallit. Någon förverkandeförklaring behövs alltså inte. Vidare torde del i regel krävas en så lång tid av underlåtenhet alt utnyttja ett tillstånd för alt företaget skall kunna anses övergivet att den tredje förverkandegmnden enligt detta stycke - underlätet utnyttjande under en längre fid - blir tillämplig dessförinnan. Regeln om förverkande på gmnd av övergivande synes därför böra utgå ur paragrafen.

Bestämmelsen om förverkande vid försummat underhåll bör utformas så att det framgår att förverkandet avser rätten att bibehålla anläggningen.

Den situafion som man i första hand tänkt på beträffande förverkande-grunden underlätet utnyttjande är att ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena, t. ex. ett dämnings- eller regleringstillstånd, börjat utnyttjas men atl verksamheten läggs ned och sedan inte återupptas under en längre tid. I och för sig är stadgandet tillämpligt också då fillslåndshavaren inte ens tar sill fillstånd i anspråk. Här måste dock den reservationen göras att om arbeten skall utföras för företagel och det därför enligt 13 kap. 47 § andra stycket fastställts en arbetsfid bestämmelserna härom blir ensamt fillämpliga; under löpande arbetstid kan alltså förverkande inte komma i fråga.

Vanligen är ett fillstånd till ett valtenförelag som avser inverkan på vattenförhållandena kombinerat med ett tillstånd att utföra en anläggning varmed denna inverkan skall ske; typfallet är en damm varmed vallenreglering skall bedrivas. Av det förut anförda framgår att ett förverkande av tillståndet fill verksamheten inte innebär att också rätten att ha anläggningen kvar förverkas. Vill man nå den effekten krävs en särskild förverkandeförklaring beträffande anläggningen. Detta bör framgå av lagtexten.

När det gäller fömtsättningarna för fillämpning av den tredje förverkandegmnden enligt andra stycket synes man inte böra stanna vid att konstatera att tillståndet inte har utnyttjats under en längre tid. Det torde överensstämma bäst med stadgandets syfte att man också uppställer den fömtsättningen att det kan antas alt fillståndet inte heller kommer att utnyttjas.

För överskådlighetens skull bör paragrafen uppdelas på tre stycken. Lagrådet föreslår följande lydelse; "Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Avser fillståndet verksamheten vid en vattenanläggning får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla vattenanläggningen förverkad.

Har underhållet av en vattenanläggning allvariigt försummats, får vattendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.

Prop. 1981/82:130 348

Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats Lagrådets

under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer alt yttrande

utnyttjas, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätlen att bibehålla den vattenanläggning varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad."

6 §

Av paragrafen bör framgå att rivningsbeslul kommer i fråga bara när förverkandebeslut enligt 5 § avser en vattenanläggning.

Som 6§ är avfattad ger den närmast intrycket att vattendomstolen diskretionärt prövar utrivningsfrågan. Det synes emellertid vara lämpligare att en förverkandeförklaring "skall" följas av ett åläggande för den underhällsskyldige att riva anläggningen. Det sägs ingenting i mofiveringen fill förklaring av vad som avses med "andra åtgärder för att förebygga eller minska skador", vilket upptagits som alternativ fill utrivning. Det är också svårt att föreställa sig vad sådana alternafiva åtgärder skulle kunna innebära. Däremot bör rivningsbeslut kombineras med föreskrifter om skadeförebyggande åtgärder som anses nödvändiga för att motverka skador av utrivningen. Paragrafen bör utformas i enlighet härmed.

Enligt andra meningen skall utrivningen kunna utföras av någon annan vars rätt är beroende av utrivningen. Avsikten lorde vara att också staten, en kommun eller elt vattenförbund skall kunna utföra utrivningen för att tillgodose allmänna intressen (jämför 14 kap. 2§ i förslaget). Detta bör sägas ut i paragrafen.

Eftersom både bestämmelsen i andra meningen i första stycket och bestämmelsen i andra stycket avser förordnanden som kan meddelas i stället för rivningsålägganden riktade mot den underhållsansvarige bör de föras samman i ett stycke.

Ett medgivande enligt andra stycket att bibehålla en anläggning innebär ingenting mer än att anläggningen får finnas kvar. Den är alltså inte, trots förverkandeförklaringen, att anse som olaglig. Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill använda anläggningen för ett vattenföretag, t. ex. reglering av vattnets avrinning, måste han utverka ett eget tillstånd fill detta.

Lagrådet föreslår att paragrafen - med vissa redaktionella ändringar utöver vad ovan berörts - utformas enligt följande:

"I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 § som avser en valtenanläggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund all riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också.

Prop. 1981/82:130 349

under de fömtsätlningar som anges i 14 kap. 2§, medge atl anläggningen Lagrådets

bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller yttrande

på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 § sista stycket och 4§ motsvarande fillämpning."

8 §

Tillståndshavaren skall enligt förevarande paragraf kunna få bestämmelser i en fillståndsdom eller omprövningsdom ändrade eller upphävda under vissa angivna fömlsättningar. Såsom stadgandet är avfattat omfattar det också vad domen innehåller angående ersättning till sakägare eller andra. En så långtgående möjlighet för tillståndshavaren att få en ny prövning kan inte godtagas. I den delen bör domen vara bindande för tillståndshavaren lika väl som för sakägarna. Enligt lagrådets mening bör bestämmelser som avser ersättning undantas från stadgandets tillämpningsområde. Sker så torde det inte vara nödvändigt att - utöver vad som följer av fillämpningen av förslagets 11 § - föreskriva någon begränsning av möjligheterna fill omprövning. Paragrafen kan ges förslagsvis följande lydelse: "Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva eller ändra andra bestämmelser i en tillståndsom än som avser storleken av ersättnings belopp."

Enligt 14 kap. 2§ och förevarande kapitels 6§ kan skyldigheten att underhålla en vattenanläggning övergå fill annan än fillslåndshavaren. Har så skett torde den underhållssskyldige böra ha möjlighet att få beslämmelser som är av betydelse för underhållsskyldigheten upphävda eller ändrade i samma utsträckning som enligt förevarande paragraf står öppen för en fillståndshavare. Uttrycklig bestämmelse härom synes inte vara erforderlig-

10 §

Den omprövning som kan ske enligt denna paragraf avser, till skillnad från övriga omprövningsfall, själva tillståndet. Till förmån för en vattentäkt skall alltså begränsning kunna göras i del vallenuttag som medgetts vid prövning av en annan vattentäkt. Av 11 § framgår att de i 3 kap. angivna allmänna fömtsättningarna för vattenföretag i princip skall tillämpas vid omprövningen.

Det kan enligt lagrådets mening starkt ifrågasättas om reglerna i 3 kap. kan få tillämpning i omprövningsfall enligt förevarande paragraf i den utsträckning 11 § fömtsätter. I likhet med vad som gäller beträffande motsvarande omprövningsfall enligt VL (2 kap. 56 §, som avser konkurrens mellan grundvattentäkter) är denna omprövning främst att se som en fråga om befogenhet alt göra intrång i annans rätt (se SOU 1937; 35 s. 81 f). Med denna utgångspunkt torde det - såsom också synes vara innebörden i vad som sägs i mofiveringen till paragrafen - knappast komma i fråga alt tillämpa annan bestämmelse i 3 kap. än 8§. Det stadgandet avser visserli-

Prop, 1981/82:130 350

gen den situationen att konkurterande ansökningar föreligger lill prövning Lagrådets

samfidigt. Det ligger emellertid nära fill hands att härmed likställa del fallet yttrande

atl den som ansöker om tillstånd att anordna en vattentäkt eller utvidga en vattentäkt också begär omprövning av en annans vattentäktstillstånd. Man kan dock inte stanna vid detta. 10 § är enligt sin lydelse avsedd alt gälla även när den som påkallar omprövning redan driver en vattentäkt. För att en avvägning mellan de konkurrerande intressena skall kunna ske även i denna situation bör principerna i 3 kap. 8§ kunna tillämpas också här. Det betyder att den som begär omprövning får finna sig i att även hans tillstånd omprövas. Regeln innebär då en begränsning i båda tillståndsdomarnas rättskraft. Eftersom motiveringen till 10 § behandlar jämkningsregeln generellt för de olika fall som paragrafen omfattar vill det synes som om också förslagets ståndpunkt är den nu berörda.

10 § bör alltså formuleras så att det framgår att, om omprövning begärs, en avvägning skall göras mellan de konkurterande intressena med tillämpning av principerna i 3 kap. 8§. Eftersom paragrafen kommer att referera fill endast en av bestämmelserna i 3 kap. synes det vara lämpligast från systematisk synpunkt att den byter plats med 11 §.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse; "Ett tillstånd

— sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8§ föreskrivs om jämkning av företagen eller företräde åt det ena företagel motsvarande tillämpning."

Innebörden av paragrafen för de två typer av konkurrenssituationer som den avser kan åskådliggöras enligt följande.

Om konkurtens uppstår mellan redan tillåtna vattentäkter, t. ex. fill följd av en allmän grundvattensänkning i trakten, och den ena tillståndshavaren begär omprövning av den andres tillstånd, skall vattendomstolen försöka jämka ihop företagen så långt det går utan att något av dem lider väsentligt förfång. I motiveringen till paragrafen har lämnats vissa exempel på hur jämkningen kan göras. Man torde kunna räkna med att det i regel är möjligt att nå en acceptabel lösning genom jämkning av företagen. Endast i undantagsfall lorde förhållandena vara så fillspetsade att det ena förelaget måste uppoffras. Bedömningen av den nu behandlade konkurrenssituationen blir naturligtvis densamma om vardera företagaren begär omprövning av den andres tillstånd.

I det fall någon ansöker om tillstånd fill en ny vattentäkt eller utvidgning av en vattentäkt och det planerade företagel kommer i kollision med en redan tillåten vattentäkt blir tillåtligheten av det nya företaget att bedöma enligt de allmänna reglerna i 3 kap. Ett moment i bedömningen utgörs därvid av det pågående utnyttjandet av vattendllgången. Bl. a. kan denna omständighet aktualisera en tillämpning av 3 kap. 1 § (7 § enligt lagrådets förslag), så atl sökanden t. ex. får utföra sin anläggning i ett något annat läge än han tänkt sig (jfr SOU 1937: 35 s. 64). Om sökanden för all få utrymme för sitt eget vattenuttag påkallar omprövning enligt förevarande

Prop. 1981/82:130 351

paragraf blir förhållandet mellan de två företagen att bedöma på samma Lagrådets

sätt som nyss angetts beträffande den andra konkurrenssituation som yttrande

paragrafen avser. 1 första hand skall alltså en jämkning ske och i yttersta fall måste ett av företagen vika.

I anslutning till det sist sagda kan nämnas all departementschefen i motiveringen till 10 § gjort ett uttalande om prioritetens betydelse. Det sägs sålunda att en äldre vattentäkt bör få vika för en senare tillkommen endast när särskilda skäl föreligger. Någon täckning för detta uttalande finns emellertid inte vare sig i den kommenterade paragrafen eller i någon annan bestämmelse i förslaget. Möjligen har departementschefens ståndpunkt influerats av innehållet i gällande rätt, där de grundläggande tillåtlighetsreglerna beträffande vattentäkter är uppbyggda så att visst försteg ges åt redan befindiga anläggningar. Vill man att den i mofiveringen anförda principen skall gälla måste den komma till uttryck i lagtexten. I annal fall torde man få bortse från uttalandet.

11 §

Avsikten med stadgandet i första stycket i paragrafen - som blir 10 § om lagrådets förslag under 10 § godtages — är inte endast att prövningen av fillåtligheten skall ske enligt grunderna för utförande av vattenföretag utan även att andra bestämmelser angående vattenföretag, t. ex. beträffande tvångsrätl, skall gälla vid omprövning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Lagtexten lorde böra jämkas så alt innebörden av stadgandet kommer till tydligare uttryck. Stycket kan - med beaktande även av vad lagrådet föreslagit beträffande 10 § i förslaget — ges förslagsvis följande lydelse; "I frågor som avses i 3, 4, 8 och 9 §§ gäller, om inte annat är särskilt föreskrivet, i fillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenföretag."

Såsom lagrådet uttalat vid 3 och 4 §§ torde de särskilda bestämmelser
om villkor vid omprövning enligt dessa paragrafer som upptas i andra
stycket i 3 § i det remitterade förslaget böra placeras i förevarande para
graf. De kan lämpligen införas i ett nytt stycke, mellan första och andra
styckena, med lydelsen: "Vid omprövning enligt 3 eller 4 § får sådana
villkor------ remissens 3 § andra stycket- allmänna intressen."

14 §

Enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 UB får verkställighet äga rum på gmnd av förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas. Första stycket i förevarande paragraf skall ses mot bakgmnd av denna bestämmelse, eftersom förrältningsmannen är att anse som förvaltningsmyndighet. I samband med en förtättning kan emellertid också meddelas beslut som inte omfattas av ett tillståndsbeslut men som ändå kan behöva verkställas. Ett exempel är beslut om förrältningskostnader som meddelas när en förrättning intställs (jfr 20 kap. 8 § tredje stycket i förslå-

Prop, 1981/82:130 352

get). Första stycket bör därför formuleras så att det - fömtom tillstånds- Lagrådets

beslut — omfattar också annat beslut av förrättningsmannen. yttrande

Tredje stycket karaktär av undantag från den huvudregel som innefattas i andra stycket kommer till tydligare uttryck om styckena sammanförs och etl "dock" skjuts in mellan "skall" och "ske" i det föreslagna tredje styckets första mening.

Med beaktande också av vad lagrådet tidigare föreslagit beträffande ändrad ordningsföljd mellan 10 och 11 §§ i detta kapitel och efter vissa redaktionella ändringar i övrigt, bl. a. med hänsyn till 3 kap. 20 § UB, kan paragrafen lämpligen formuleras på följande sätt:

"Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen har vunnit laga kraft, får det verkställas.

I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag och omprövning äger 1 -10 och 13 §§ motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3, 4, 8 och 9 §§ skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förtättning efter ansökan."

15 §

Enligt första stycket av förevarande paragraf kan ändrade bestämmelser för en samfällighet i anledning av dom eller beslut med stöd av vissa tidigare paragrafer i kapitlet meddelas endast i samband med domen eller beslutet. Det synes emellertid inte vara något opraktiskt fall att behovet av ändrade bestämmelser uppmärksammas först efter del domen eller beslutet meddelats. Även i detta läge bör det vara möjligt att genomföra den behövliga ändringen. Möjlighet härtill öppnas om tidsbestämningen i stycket får utgå.

När omprövningen av de för en samfällighet gällande bestämmelserna aktualiseras som en fristående fråga i nu avsedda fall bör saken handläggas som ansökningsmål. Katalogen över ansökningsmål i 13 kap. 13 § första stycket bör under punkt 12 kompletteras med detta fall.

Huvudsatsen i första stycket föreslås få lydelsen "får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs".

I motiven lill andra stycket beaktas det fallet att fillkomsten av nya reglerings- eller bevattningsintressenter kan föranleda utvidgning av deltagarkrelsen i en samfällighet för ändamålet. Den utformning som lagtexten fått i det remifterade förslaget möjhggör emellertid inle omprövning av bestämmelserna för samfälligheten till följd av vidgad deltagarkrets om inte ändrade förhållanden inträtt eller det tidigare avgörandet medger den behövliga omprövningen. Lagrådet föreslår därför att den villkorliga bisatsen i andra stycket andra meningen byggs ut så att den täcker också det nu åsyftade fallet, lämpligen på det sättet att bisatsen inleds "om någon vill ansluta sig som deltagare eller".

Enligt Qärde stycket skall en nyfillträdande deltagare i en samfällighet och en deltagare som får sitt andelstal höjt utge kompensafion fill övriga

Prop. 1981/82:130 353

deltagare endast om särskilda skäl föreligger. Lagrådet föreslår att detta Lagrådets

villkor utgår såsom omotiverat. Det saknas också i 3 kap. 10 § andra yttrande

stycket och 8 kap. 2 § tredje stycket, vilka lagrum anges bygga på samma ersättningsprincip.

Eftersom samfallighetsbildningarna enligt det remitterade förslaget är personsammanslutningar bör i andra meningen i fjärde stycket orden "fasfighet som ingår" bytas ut mot ordet "deltagare".

16 §

Enligt förevarande paragraf andra stycket skall deltagarna i en bevattningssamfällighet kunna få en överenskommelse om en ny fördelning av vattnet fastställd av vattendomstolen. Innebörden av bestämmelsen synes ej fullt klar. Avsikten torde emellertid inte vara att deltagarna skall kunna träffa överenskommelser som står i strid mot villkor som vattendomstolen meddelat. En ny fördelning som går så långt torde böra ske efter ansökan om nytt eller nya tillstånd med prövning i eljest föreskriven ordning. Den fördelning om vilken överenskommelse kan träffas torde vara sådan som avses i 6 kap. 3 § (6 kap. 2 § i lagrådets förslag), dvs. en fördelning som sker med iakttagande av de villkor som vattendomstolen bestämt i samband med att tillstånd gavs. Något behov av en bestämmelse som ger deltagare möjlighet att söka vattendomstolens godkännande av en sådan överenskommelse synes emellertid knappast föreligga. De möjligheter att fördela vattnet inom samfälligheten som 6 kap. 3 § ger torde vara tillräckliga. Detta stadgande torde vara att tillämpa även i det fall att en överenskommelse, som skulle godkännas, träffades. Lagrådet föreslår att andra stycket utgår.

17 §

Såsom lagrådet anfört under 5—7 kap. innebär gällande rätt, vad avser förhållandet mellan sökanden fill ett torrläggnings- eller vattenregleringsföretag och övriga deltagare i företaget, att sökanden ensam förfogar över det meddelade tillståndet. Om han inte fullföljer företaget inom den fastställda arbetstiden och tillståndet därför förfaller har han i princip all själv svara för de kostnader som nedlagts. Detta är utgångspunkten för det stadgande - 7 kap. 58 § andra stycket VL (jfr 3 kap. 11 § fjärde stycket VL) - som utgör förebild för den föreslagna 17 §. Reglerna i VL öppnar möjlighet att påföra även övriga deltagare andel i kostnaderna.

Den reglering som VL innehåller kan emellertid inte ulan vidare överföras på samfällighetsbildningar enligl del remitterade förslaget. Vad först gäller markavvatlnings- och regleringsföretag enligt 5 respektive 7 kap. har lagrådet vid behandlingen av dessa kapitel skisserat en lösning av frågan om förhållandet mellan sökanden och delägarsamfälligheten som innebär att tillståndet till företaget blir samfällt för deltagarna. Förfogandel över tillståndet blir med denna lösning en för deltagarna gemensam angelägen-23 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 354

het. Om denna uppläggning följs vid den slutliga utformningen av förslaget Lagrådets

bortfaller behovet av den regel sorn föreslagits i 17 §, såvitt gäller markav- yttrande

vattnings- och regleringssamfälligheter.

Beträffande bevattningssamfälligheterna, som saknar motsvarighet i VL, gör sig speciella synpunkter gällande. I dessa fall avser samfällighetsbildningen fördelningen av det vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelade tillstånd saml utförande och drift av gemensamma anläggningar. I och för sig kan en gemensam anläggning utgöras av intagsanordningar i vatten, alltså en vattenanläggning. Deltagarkrelsen i en sådan vattenanläggning är emellertid identisk med kretsen av sökande/tillståndshavare fill anläggningen. På gmnd härav finns inget utrymme för den valmöjlighet som det föreslagna stadgandet innebär, dvs. antingen sökanden ensam eller samtliga deltagare. Paragrafen saknar alltså betydelse för bevattnings-samfälligheternas del.

Om paragrafen i enlighet med det anförda utgår ur förslaget skall som en följd av härav också punkt 14 i 13 kap. 13 § första stycket utgå.

För undvikande av missförstånd bör framhållas att vad departementschefen under denna paragraf anför om fömtsättningarna för atl ett fillstånd skall anses förfallet enligt 2 § tydligen utgår från utredningens förslag. I det remitterade förslaget däremot innebär reglerna om arbetstid och om underlåtenhet att iaktta dessa regler (13 kap. 47 § andra stycket och 15 kap. 2 §) att arbetena i sin helhet - bortsett från eventuellt kvarstående obetydliga delar - skall vara slutförda inom arbetsfiden.

18 och 19 §§

Dessa paragrafer utgår från att delaktigheten i samfälligheter enligt den nya lagen är knuten till fastigheter. Såsom berörts i olika sammanhang i del föregående innebär emellertid det r-emitterade förslaget att VL:s system att bilda samfälligheter av fast egendom har övergetts och att delaktigheten i stället skall vara av mer personlig art. I princip tillkommer sålunda delakfigheten i markavvattningssamfälligheter ägarna av de fastigheter som har nytta av företaget, i bevattningssamfälligheter och regleringssamfälligheter för bevattning innehavarna av tillstånd till vattentäkt för bevattning samt i regleringssamfälligheter för kraftändamål ägarna av de strömfall som har nytta av regleringen. I ett sådant system har förevarande paragrafer ingen funkfion att fylla. De bör därför utgå.

Vad nu sagts innebär inte att ändringar i fastighetsindelningen saknar betydelse för delaktigheten i samfälligheter enligt den nya lagen. Sådana ändringar kan i vissa fall inverka på både deltagarkrelsen och kostnadsfördelningen. I de fall delaktigheten bestäms av nyttan, dvs. värdeförhöjningen för fastigheter, t. ex. vid markavvattningsförelag eller regleringsföretag för kraftändamål, kan sålunda ändringar i fastighetemas omfattning medföra ökning eller minskning av nyttan och därigenom påverka kretsen av deltagare och beräkningen av dellagarnas andelar. Om en fastighet, vars

Prop, 1981/82:130 355

ägare är ansluten till ett markavvattningsförelag, delas och den anslutne Lagrådets

ägaren behåller en del som inte har någon nytta av företaget och överlåter yttrande

andra delar som har sådan nytta, bör resultatet bli atl han utträder ur samfälligheten och förvärvarna inträder som nya delägare. Detta i sin tur föranleder en omräkning av andelstalen. En sådan omräkning kan också bh aktuell utan att deltagarkrelsen förändras, t. ex. om en delägares fastighet blir större genom sammanläggning, så att dess nytta ökar, eller mindre genom en avstyckning som medför att nyttan minskar utan att det avstyckade området får någon nytta av företaget.

När det gäller bevattningssamfälligheterna bestäms andelstalen i princip på gmndval av den mängd vatten som varje deltagare har tillstånd alt ta ut vid en vattentäkt. I undantagsfall kan emellertid också andra beräkningsgrunder tillämpas, t. ex. varje deltagares nytta av en gemensam anläggning. Denna nytta kan vara beroende av hur stora arealer som skall bevattnas eller beskaffenheten av den bevattnade marken. För sådant fall kan ändring i fastighetsindelningen inverka på kostnadsfördelningen.

Om det inträffar ändringar i fastighetsindelningen som enligt de nu anförda exemplen har betydelse för bestämmandet av deltagarkrelsen eller andelstalen måste detta anses innebära sådana ändrade förhållanden som kan leda till omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket.

20 §

Vid betydande ofömtsedda skador får enligt andra stycket i denna paragraf den skadelidande i viss utsträckning begära ändringar av valtenföretaget. När fråga är om skador av vattenanläggningar är det vattenföretag, som resulterat i vattenanläggningen, avslutat och ändringar av vattenföretaget är inte längre möjliga. Däremot kan det vara ändamålsenligt att ändra vattenanläggningen för att förebygga eller minska framtida skada. Andra stycket bör därför gälla också vattenanläggningar.

I motiven till paragrafen uttalas att anspråk enligl första eller andra stycket får framställas såväl av enskilda fastighetsägare som av företrädare för allmänna intressen. Paragrafens lydelse anvisar dock knappast möjlighet för andra än enskilda att föra talan. I vart fall när fråga är om ändringar av valtenföretaget eller anläggningen bör det allmänna intresset uttryckligen nämnas.

Lagrådet föreslår atl andra styckets lydelse jämkas så att däri utsäges att ändringar av vattenföretaget eller vattenanläggningen får begäras om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse. Vidare bör i klarhetens intresse utsägas att i fråga om allmänt intresse talan förs av kammarkollegiet eller kommunen.

21 §

Från processuell synpunkt måste anspråk på ersättning för ofömtsedd skada till sin allmänna karaktär anses ha mera gemensamt med de ersätt-

Prop, 1981/82:130 356

ningsfall som enligt 13 kap. 14 § skall handläggas som stämningsmål än Lagrådets

med den samlade skadeuppskattning och skadereglering som sker i sam- yttrande

band med tillåtlighelsprövningen i ansökningsmål. När i förevarande paragraf handläggningen av de genom anmälan väckta anspråken skall regleras ligger det därför enligl lagrådets mening närmare till hands alt anknyta fill stämningsmålens handläggningsordning än till ansökningsmålens och komplettera med hänvisning till förfarandet i ansökningsmålen i de hänseenden det behövs. Det må framhållas att reglerna för stämningsmål skall tillämpas endast i fråga om själva förfärandet, medan exempelvis frågan om ersättning för rättegångskostnader skall bedömas enligt vad som gäller för ansökningsmål eller för förrättning.

Atl den skadelidande framställt ersättningsanspråket vid vattendomstolen synes böra komma till tillständshavarens kännedom genom den för delgivning föreskrivna ordningen.

I enlighet med det anförda förordar lagrådet följande lydelse av förevarande paragraf;

"Anmälan som avses i 20 § (17 § om vad lagrådet anfört vid 17-19§§ iakttas) skall vara skriftlig och ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Etl exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om stämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 § och 50 § andra och tredje styckena."

16 kap.

Bestämmelserna i kapidet är utformade med utgångspunkt i atl löseskillingar och intrångsersättningar hänför sig till fastigheter. När fråga är om tomträtt, som också kan bli föremål för inlösen eller intrång, blir reglerna fillämpliga till följd av den föreskrift i 22 kap. 1 § i förslaget, som förklarar att lagens bestämmelser om fasfighet gäller också inskrivna tomträtter. Emellertid föreslår lagrådet vid 22 kap. 1 § atl denna bestämmelse utgår. Om så sker uppkommer behov av £itt reglera sättet för betalning av ersättning för inlösen av tomträtt eller för intrång däri i syfte att säkra deras rätt lill betalning ur ersättningen, som har panträtt i tomträtten (jfr 9 kap. 1 § andra stycket samt ll-29§§ VL).

Enligt 13 kap. 26 § andra stycket JB är tomträtt vid expropriation eller liknande tvångsförvärv likställd med fast egendom. Inlösen enligt vattenlagen torde vara sådant expropriationsliknande förvärv, och del skulle i och för sig inte behövas någon särskild regel för att skydda den som har pant i tomträtten vid inlösen av denna. När det gäller intrångsersättning saknas däremot en motsvarande regel och panthavaren ställs utan skydd. För att undvika denna effekt bör, om lagrådets förslag vid 22 kap. 1 § följs, 16 kap. filiföras en avslutande paragraf av förslagsvis följande lydelse: "Vad som i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också tomträtt."

Prop, 1981/82:130 357

11 § Lagrådets

Enligt motiven till denna paragraf är den avsedd att tillämpas bl. a. då yttrande

vattendomstolen med stöd av 13 kap. 50 § förordnat att ett tillstånd får tas i anspråk utan hinder av att tillståndsdomen inte vunnit laga kraft. Del sistnämnda lagrummet avser inte bara tillstånd lill vattenföretag utan också fillstånd till "annan åtgärd", exempelvis utövande av någon tvångsrätt. Förevarande paragraf skall uppenbarligen vara tillämplig i alla de fall som omfattas av 13 kap. 50 § första stycket. Efter ordet "vattenföretag" i första stycket bör därför inskjutas orden "eller annan åtgärd".

Lagrådet föreslår vidare att i första stycket uttrycket "vad som tidigare kan ha utgått till den ersättningsberättigade" ersätts med "vad som fastställts tidigare" och i andra stycket ordet "utgått" ersätts med "fastställts".

I fall då vattendomstolen förordnat att beslut om tillkommande ersättning får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft skall enligt 9 kap. 21 § andra stycket VL betalningen ske inom en månad från beslutets dag. Någon uttryckhg motsvarighet till denna regel har inte upptagits i det remitterade förslaget men i motiven till förevarande paragraf uttalas att enmånadsfristen i dessa fall även enligt nya lagen skall räknas från dagen för ersättningsbeslutet. Lagtexten ger vid handen att utgångspunkten för fristen är den tidpunkt, då ersättningen bestämdes slutligt, dvs. då det slutliga avgörandet vinner laga kraft.

I nu berörda situation är fråga om en justering av en ersättning som tidigare bestämts provisoriskt. När den slutliga skaderegleringen sker synes det vara av helt underordnad betydelse om tillkommande belopp skall erläggas så snart verkställbart avgörande föreligger eller om ett uppskov om en månad skall kunna åtnjutas av den ersätlningsskyldige. Lagrådet finner att särskild frist kan undvaras. Har domstolen förordnat om verkställighet utan hinder av att laga kraft inte inträtt - ett förordnande som f. ö. synes vara påkallat mera sällan i dessa fall — torde utan olägenhet betalnings- och anmälningsskyldigheten kunna inträda omedelbart.

12§

I konsekvens med vad lagrådet föreslagit vid 11 § bör i första stycket efter ordet "vattenföretaget" inskjutas orden "eller åtgärden".

Vid försummelse från den ersättningsskyldiges sida att betala ersättningen skall enligt tredje stycket länsstyrelsen på ansökan av den som är berättigad till ersättningen låta ta ut beloppet, dvs. länsstyrelsen skall söka verkställighet hos kronofogdemyndigheten. Denna ordning skall enligt den föreslagna lydelsen av paragrafen gälla även för de fall då ersättningen inte skall nedsättas. Länsstyrelsens medverkan vid verkställigheten är emellertid påkallad endast om betalningen skall ske genom nedsättning hos länsstyrelsen. Tredje styckets tillämplighet bör begränsas till sådana fall. Eftersom de ersättningar som avses i 11 § första stycket aUtid är fastställda på

Prop, 1981/82:130 358

sådant sätt att en exekufionstitel föreligger behövs inte någon föreskrift om Lagrådets

hur verkställigheten skall ske utan endast en föreskrift som gör länsstyrel- yttrande

sen behörig att söka verkställighet i nedsättningsfallen. Denna behörighet följer av föreskriften att länsstyrelsen skall söka verkställigheten. Lagrådet förordar att tredje stycket får lydelsen: "Om den ersättningsskyldige försummar atl betala sådan ersättning enligt 11 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslut, varigenom ersättningen beslämts."

16§

Länsstyrelsens skyldighet alt underrätta inskrivningsmyndigheten om fullbordad inlösen torde regleras i verkställighetsföreskrifter. Förevarande paragraf kan förslagsvis lyda: "När inlösen av mark är fullbordad, skall del antecknas i fastighetsboken."

19§

Det i paragrafen föreslagna uttlryckel " frågan om ersättning inle

har prövats i sak--- " synes någol oklart. Den situationen torde vara

åsyftad att domstolen av någon anledning inte har prövat skäligheten av ersättningens belopp. Enligt lagrådets mening bör paragrafens text inriktas på just detta förhållande, förslagsvis genom att första meningen - med smärre redaktionella jämkningar tillika - får lydelsen; "Om en borgenär som har panträtt i en fasfighet gör förlust på gmnd av att ersättning inte bestämts eller blivit för låg och ersättningens belopp på gmnd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte prövats av domstolen eller förrätlningsmannen, är borgenären berättigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandfingen."

I paragrafens andra mening föreslås en regel i syfte att hålla panthavare skadeslösa också när sakägaren kommit överens med den skadevållande om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas. Svårigheter kan visseriigen förutses när det gäller alt avgöra om en panthavares förlust kan hänföras fill innehållet i en överenskommelse med sakägaren om otillräcklig goltgörelse för skada eller intrång. En regel av föreslaget innehåll kan emellertid genom sin blotta existens bidra till atl panthavarnas intressen blir fillbörligt beaktade också vid frivillig skadereglering med kompensation på annat sätt än i pengar. Lagrådet finner därför att trots fömtsebara tillämpningssvårigheter en regel med det föreslagna innehållet har en funktion att fylla. I förtydligande syfte föreslås emellertid att meningen får lydelsen; "Rätt fill ersättning föreligger också för föriust till följd av att överenskommelse träffats om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras."

Prop, 1981/82:130 359

17 kap. Lagrådets

1 I yttrande

I paragrafen meddelas bestämmelser om underhållsskyldighet i fråga om vattenanläggningar. Enligt huvudregeln i första stycket svarar ägaren av anläggningen för underhållet.

I syfte atl undanröja obilliga verkningar som kan följa av att en vattenanläggning övergivits, har i tredje stycket upptagits en bestämmelse om att i visst fall annan än ägaren är underhållsskyldig. Bestämmelsen avser det fallel att anläggningen utförts på annans mark och bygger på förutsättningen, att äganderätten kan komma all övergå från den som utfört anläggningen till markägaren. Såsom departementschefen anför kan så bli fallel när 8 kap. 21 § och 14 kap. 13 § JB är att tillämpa i fråga om en vattenanläggning; detsamma gäller om tillämpning av 32 § väglagen och 7 kap. 3 § gruvlagen skulle bli aktuell.

Beträffande avfattningen av de nu berörda bestämmelserna är följande att anföra. Av vad som sägs i första stycket följer att en rättighetshavare är underhållsskyldig så länge han är ägare. En särskild bestämmelse om rättighetshavarens underhållsskyldighet för att tillgodose syftet med förslagets tredje stycke behövs endast för det fall att äganderätten övergått till annan än rättighetshavaren. En sådan bestämmelse, som innebär undantag från huvudregeln, torde lämpligen upptas i första stycket som en andra mening. I bestämmelsen torde inte behöva anges att rättighetshavarens underhållsskyldighet kvarstår till dess skyldigheten förts över på någon annan. Den i förslagets Qärde stycke gjorda erinran om bestämmelserna i 14 kap. 2 § och 15 kap. 6 § gäller även rättighetshavare.

Lagrådet föreslår att första stycket får följande lydelse: "Den som — — i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten fill anläggningen övergått lill markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare."

Godtages detta förslag, skall tredje stycket i det remitterade förslaget utgå.

Med en bestämmelse av detta slag kommer underhållsskyldigheten att åvila den rättighetshavare som utfört en anläggning på annans mark till dess underhållningsskyldigheten överflyttats på någon annan, vare sig han alltjämt är ägare eller ej. För tillämpningen av bestämmelsen behöver därför ställning inte tas till frågan, om och när rättighetshavarens äganderätt övergår på markägaren i fall då sådan särskild rätt som tillkommit med stöd av tvångsrättsreglerna i vattenlagen upphört. Departementschefen har för sådant fall i specialmotiveringen till förevarande paragraf uttalat sig för en analog tillämpning av vad som föreskrivs i andra och tredje meningarna av 14 kap. 13 § JB. Visst fog talar för att analogivis tillämpa regeln att egendom som ej bortförs tillfaller markägaren (jfr även 32 § andra stycket väglagen). Hur långt en analogisk fillämpning kan sträckas är emellertid

Prop, 1981/82:130 360

osäkert. Enligt lagrådets mening bör övervägas att i vattenlagen upptaga Lagrådets

en uttrycklig bestämmelse i detta ämne. En sådan bestämmelse borde inte yttrande

begränsas till atl gälla vattenanläggningar utan avse anläggningar överhuvud som utförts med stöd av bestämmelserna i förslagets 8 kap. Bestämmelsen skulle innebära att, om rätten att la annans mark i anspråk upphört, vad som anbragts på marken tillfaller markens ägare om det inte bortförts inom etl år från upphörandet. Det torde inte vara erfordertigt att föreskriva skyldighet för den som utfört anläggningen att föra bort den. Även utan sådan föreskrift torde han, i enlighet med vad som uttalades av departementschefen vid tillkomsten avd 14 kap. 13 § JB, i vissa fall kunna bli skyldig alt utge ersättning för markens återställande trots att anläggningen tillfaller markägaren.

19 kap.

1 §

Under kapitehoibriken uttalas i specialmofiveringen att bestämmelserna i kapitlet skall kunna tillämpas inte bara till skydd för vattentillgång som behövs för hushåll och industrier utan också när fråga är om vatten för bevattning. I förslagen till 1 och 2 §§ talas emellertid endast om vattentillgångar för vattenförsörjning. Vattenförsörjning omfattar - enligt vad som framgår av definitionen av vattentäkt i 1 kap. 4 § 3. - inte bevattning. När i 1 och 2 §§ endast talas om vattentillgångar för vattenförsörjning lämnas följakdigen vattentillgångar för bevattning utanför skyddet, vilket enligl vad nyss sagts inte är avsett. Detta kan avhjälpas genom atl ordet "vattenförsörjning" i 1 § första stycket och 2 § första stycket ersätts med ordet "vattentäkt".

I motiven fill 1 § uttalas att paragrafens aktsamhetsregel inte är avsedd alt omfatta verksamhet som utövas "på allemansrättslig gmnd". Härtill må anmärkas atl del knappast kan vara relevant från skyddssynpunkt på vilken rättslig gmnd en verksamhet utövas. Avsikten är tydligtvis att sådan verksamhet som bmkar eller kan utövas på annans mark med stöd av allemansrätten inte skall bli inskränkt genom den allmänna aktsamhetsregeln.

2 §

I paragrafens första stycke bör i enlighet med vad lagrådet anfört vid 1 § ordet "vattenförsörjning" utbytas mot "vattentäkt".

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen angående skyltar och stängsel torde avse att ge uttryck åt att länsstyrelsen kan föreskriva dels att skyll eller stängsel skall sättas upp dels att annans mark får tas i anspråk härför. Bestämmelsen bör utformas så att innebörden kommer fill klarare uttryck. Därvid är ej nödvändigt att ange att föreskriften behövs för att tillgodose syftet med vattenskyddsområdet; all åtgärden skall vara påkallad med hänsyn härtill torde vara klart ulan uttryckligt stadgande.

Prop, 1981/82:130 361

I tredje stycket upptas en regel som begränsar länsstyrelsens möjligheter Lagrådets

att meddela föreskrifter. Regeln, som har samband med vad som stadgas yttrande

om rätten till ersättning i 7 §, innebär att länsstyrelsen inte självmant utan endast efter begäran får meddela föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Den ordning som föreslås synes kunna leda till svårigheter i tillämpningen. Svårigheter kan vållas bl. a. vid bedömningen av om föreskrifter meddelats på någons, och i så fall vems begäran. Lagrådet vill ifrågasätta om syftet atl begränsa ersättningsskyldigheten för staten motiverar det relativt komplicerade syslem som förslaget innefattar.

Genomföres förslaget torde den inskränkningen av länsstyrelsens befogenhet som upptas i tredje stycket inte kunna avse föreskrifter som skulle falla inom ramen för den allmänna aktsamhetsregeln i 1 §. Om - vilket det remitterade förslaget utgår från, se 7 § första stycket andra meningen -aktsamhetsregeln skulle medge alt föreskrift någon gång meddelas som medför avsevärt försvårande av pågående markanvändning, torde länsstyrelsen kunna meddela föreskriften utan att begäran därom framställs. Särskilt stadgande härom torde inte vara erforderligt.

I förslaget anges ej på vems begäran föreskrifter enligt tredje stycket skall meddelas. Enligt lagrådets mening bör lämpligen utsägas att ansökan göres av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Statlig myndighet som har att tillvarataga elt allmänt intresse för vattenförsörjning omfattas av en sådan föreskrift.

I tredje stycket bör vidare, för att överensstämmelse skall uppnås med ersättningsbestämmelserna i 7 §, anges att inle heller föreskrift som medför att annans mark tas i anspråk får meddelas annat än efter ansökan.

Lagrådet föreslår med hänsyn till vad nu anförts att andra och tredje styckena i paragrafen får följande lydelse:

"Länsstyrelsen skall--- tillgodose syftet med området. Om det

behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs."

Av länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan utfärdats sådana föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning.

6 §

Andra stycket skall enligt motiveringen till paragrafen omfatta också sådana beslut som en kommunal myndighet meddelar med stöd av en föreskrift som länsstyrelsen fastställt för ett skyddsområde. Typfallet är att länsstyrelsen föreskriver att uppläggandet av vissa angivna ämnen inom skyddsområdet inte får ske förrän hälsovårdsnämnden gett fillstånd härtill (se prop 1964:42 s. 60 f). Den föreslagna lagtexten ger inte täckning för vad

Prop, 1981/82:130 362

som sägs i motiveringen. Ett tillägg bör därför göras så att det klart framgår Lagrådets

att stadgandet avser också beslut som nu nämnts. En redaktionell jämk- yttrande

ning bör vidare göras i första stycket. Paragrafen föreslås få följande lydelse;

"Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av föreskrift som har utfärdats enligt 2 § andra stycket första meningen, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.

Beslut enligl 1 -3 §§ eller enligt första stycket gäller omedelbart, om inte annal förordnas."

7 §

De i förslaget upptagna ersättningsbestämmelserna syftar fill att ersättning skall kunna utgå endast i de ftill då föreskrifter av angiven art utfärdats efter ansökan. Ersättningsskyldighet för staten skall inte uppkomma annat än om stadig myndighet begärt atl föreskrifterna meddelas.

För att syftet med bestämmelserna skall nås torde del inte vara tillräckligt att, såsom skett i tredje stycket av paragrafen, ange vem som skall betala ersättningen. Begränsningen av ersättningsrätten måste komma till uttryck i själva ersättningsregeln. Det kan lämpligen ske genom atl i första stycket första meningen efter orden "föreskrifter enligt 2 § andra stycket" inskjutes orden "som meddelats efter ansökan".

I första styckels andra mening upptas en bestämmelse om att ersättning ej utgår för det fall att en meddelad föreskrift inte går längre än vad som omfattas av den allmänna aktsamhetsregeln i 1 § eller annan sådan regel. Att ersättning inte skall utgå i sådant fall torde emellertid gälla ulan atl uttrycklig föreskrift meddelas därom. Bestämmelsen torde därför kunna utgå.

Bestämmelserna om inlösen i förevarande paragraf synes med fördel kunna flyttas till 7 § och där upptas i ett Qärde stycke med förslagsvis följande lydelse; "Om synneriigt men uppkommer vid användningen av fasfigheten, skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det."

20 kap. 1 §

Enligt 13 kap. 2 § i det remitterade förslaget gäller om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån annat inte följer av den nya lagen eller annan författning. Denna bestämmelse avser också rättegångskostnader. Del betyder att rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader är alt tillämpa i vattenmålen i den mån frågan inte regleras särskilt i den nya lagen. Det föreslagna stadgandet i 20 kap. 1 § är alltså onödigt och kan snarast verka vilseledande för tolkningen av 13 kap. 2 §. Stadgandet bör därför utgå.

Prop. 1981/82:130 363

2 § Lagrådets

Denna paragraf, som blir den första i kapitlet om lagrådets förslag att 1 § yttrande

skall utgå följs, avses skola innehålla de för ansökningsmål speciella kostnadsregler som skall gälla utöver tillämpliga bestämmelser i rättegångsbalken. Paragrafens första stycke har i huvudsak samma innehåll som gällande rätt. Andra stycket däremot är en nyhet.

I fråga om mål som avses i 13 kap. 13 § andra stycket avviker förslaget från gällande rätt. Beträffande motsvarande mål enligt VL (11 kap. 61 § andra stycket) regleras kostnadsfrågan enligt de bestämmelser som gäller för stämningsmål. Här blir i stället reglerna för ansökningsmål tillämpliga. Lagrådet har för sin del inget att erinra mot denna ändring.

När det i paragrafen talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till företagel har getts, t. ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 13 kap. 49 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte om företaget. Ett exempel är det av lagrådet under 5-7 kap. behandlade fallet att den samfällighet som deltagarna i ett regleringsföretag bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana fall måste vad som sägs om sökanden i paragrafen anses gälla tillståndshavaren. Någon uttrycklig regel härom torde inte behövas.

Det bör framhållas att de föreslagna reglerna i första stycket också blir tillämpliga i fråga om anspråk på ersättning för ofömtsedd skada. Genom en anmälan av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål utan prövningen sker inom ramen för del ansökningsmål som anmälan hänför sig till. De av lagrådet under 15 kap. 21 § föreslagna reglerna för hanteringen av sådana anspråk avser enbart själva förfarandet.

Den inskjutna satsen i första styckets första mening kan lämpligen lyda: "utom sådana som anges i andra stycket". Eftersom det inte förekommer några mållyper där ansökan direkt syftar fill att samfälligheter skall bildas bör ordet "gäller" i första styckets andra mening bytas ut mot något annat ord som bättre läcker innebörden av regeln, föreslagsvis "innefattar". I samma mening behöver "vattenöverledning" inte nämnas särskilt. Tredje meningen i första stycket avser, till skillnad från paragrafen i övrigt, kostnader i högre rätt. Paragrafen skulle vinna i överskådlighet om denna mening utformas som ett nytt stycke efter det föreslagna andra stycket.

I fråga om andra stycket har i motiveringen anförts att omprövning enligt de lagmm som angetts i sista meningen avser endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. Detta uttalande håller inte riktigt vad gäller omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket. En sådan omprövning kan avse sättet för förelagets utförande och alltså påverka också intressenter utanför deltagarkrelsen. Hänvisningen till nämnda lagrum torde därför böra begränsas till de fall då omprövningen avser deltagarkrelsen eller kostnadsfördelningen, förslagsvis genom att efter orden "15 kap. 15 § andra stycket" skjuts in "av fråga om kretsen av deltagare eller kostnads-

Prop, 1981/82:130 364

fördelningen". Om 15 kap. 17 § till följd av vad lagrådet där anfört utgår. Lagrådets

skall hänvisningen till det stadgandet utgå ur förevarande paragraf. yttrande

Lagrådet övergår härefter till att behandla etl par frågor som berörts i motiveringen till paragrafen ulan att avspeglas i lagtexten.

I anslutning till första stycket första meningen i paragrafen har departementschefen uttalat att avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken och att även 18 kap. 8 § rättegångsbalken är fillämplig. Enligl lagrådets mening kan man emellertid inte undvara en uttrycklig hänvisning till dessa lagrum. I annat fall ligger det nära till hands att 2 § i det remitterade förslaget uppfattas som uttömmande även i de hänseenden som regleras i nämnda stadganden i rättegångsbalken. Det kan erinras om atl motsvarande koslnadsregel i 11 kap. 65 § VL också innehåller en bestämmelse av samma innebörd som 18 kap. 6§ rättegångsbalken och att vattenlagsulredningen i sitt förslag till kostnadsbestämmelser — 22 kap. 8 § - tagit upp en hänvisning till 18 kap. 6 och 8§§ rättegångsbalken (se också 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och 7 kap. 1 § expropriationslagen, jämförda med 2§ lagen om domstolar i fastighetsmål).

Lagrådet föreslår alltså att det föreskrivs att bestämmelserna i 2§ (1 § enligt lagrådets förslag) inte gäller om annat följer av 18 kap. 6 eller 8§ rättegångsbalken. Stadgandet kan lämpligen tas upp i en särskild paragraf, som i enlighet med det anförda får beteckningen 2 §.

Departementschefen har vidare, i anslutning fill första stycket tredje meningen i paragrafen, behandlat det fallet att sakägare tvistar om fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inget eget intresse att bevaka i tvister, som inle rör ersättningens belopp utan enbart fördelningen av beloppet. Som exempel nämns i motiveringen att samefonden och en sameby tvistar inbördes om fördelningen av ett i och för sig ostridigt ersättningsbelopp avseende skador på rennäringen. Det kan också nämnas andra exempel. Etl inle så ovanligt fall är att delägare i ett samfällt fiske tvistar om fördelningen av den ersättning som bestämts för skada på fisket.

De nu berörda fallen bör hållas isär från sådana som avses med det föreslagna stadgandet i 13 kap. 17 §. Såsom departementschefen anfört i anslutning till det stadgandet är dess innebörd att, om frågor som där avses tas upp i ett vattenmål, vattenlagens bestämmelser inte blir tillämpliga utan i stället de regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet, bl. a. i fråga om rättegångskostnader. Detta betyder att om vattendomstolen, såsom ibland skett vid tillämpningen av motsvarande stadgande i 11 kap. 22 § VL, tagit upp en fördelningsfråga med stöd av 13 kap. 17 § och inte sett den som ett naturligt led i prövningen av vattenmålet, kostnadsreglerna i rättegångsbalken bhr tillämpliga i denna del. Beträffande del av departementschefen berörda fallet rörande tvist mellan samefonden och en sameby torde vattendomstolen, med hänsyn till fördelningsregeln i 28 § andra

Prop, 1981/82:130 365

stycket rennäringslagen (1971:437), vilken är att tillämpa också i vatten- Lagrådets

mål, alltid ha att ta ställning till fördelningsfrågan; en tillämpning av 13 yttrande

kap. 17 § blir alltså inte aktuell i dessa fall.

Departementchefen anför atl man i fall av nu berörda art bör kunna se till den verkliga partsställningen i målet när det gäller att avgöra vem som skall stå för rättegångskostnaderna. Det ges vidare vissa rekommendationer hur kostnadsfrågan bör lösas för att ett skäligt resultat kan nås. Lagrådet delar departementschefens uppfattning atl en tillämpning av vattenlagens kostnadsregler i fördelningstvister kan ge resultat som ter sig oskäliga och att man bör se mera till den verkliga partsställningen i sådana tvister. Enligt lagrådets mening räcker det emellertid inte med motivuttalanden utan det krävs att frågan regleras i lagen. Lämpligen kan detta ske på det sättet att det tas upp en särskild bestämmelse som gör det möjligt att, med avvikelse från reglerna i 2 § i det remitterade förslaget, fördela kostnaderna efter vad som framstår som skäligt. Härigenom kan man nå det resultatet atl, om sökanden står helt vid sidan av en fördelningstvist, sökanden inte behöver svara för andra parters kostnader och att kostnaderna på lämpligt sätt kan fördelas mellan dem som tvisten gäller.

Bestämmelsen bör utformas så att den kan användas också i andra typer av fall, där en avvikelse från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar framstår som motiverad. Ett sådant fall är del som avses i 3 kap. 10§ i det remitterade förslaget. Det stadgandet innebär att någon som kan få nytta av ett vattenföretag, om detta utförs på ett visst sätt, kan i ansökningsmålet rörande tillstånd till företaget begära ett sådant ändrat utförande. Del kan inte vara skäligt att sökanden skall behöva betala kostnaderna för den som framställer ett sådant yrkande, om denne inte får bifall till sin talan. Och även om hans yrkande bifalls kan omständigheterna vara sådana att en annan fördelning av kostnaderna än som skulle följa av hvudregeln framstår som skälig.

Bestämmelsen bör kunna tillämpas i alla instanser. Den kan lämpligen tas upp i den nya paragraf - 2§ - som lagrådet ovan föreslagil. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse;

"Bestämmelserna i 1 § gäller inle, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8§ rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller alt part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader."

5 §

Om 2 § (1 § i lagrådets förslag) ges den utformning som lagrådet förordat måste - vid oförändrat sakligt innehåll i 5§ - beskrivningen i denna paragraf av de mål, i vilka beslut om rättegångskostnader får meddelas innan målet slutförts, ske på annat sätt än genom hänvisning till 2§ (1 §) första stycket. Enligt lagrådets mening är det emellertid inte påkallat att i

Prop, 1981/82:130 366

lagen närmare ange i vilka ansökningsmål beslut om ersättning för rätte- Lagrådets

gångskostnader får meddelas före det slutliga avgörandet. Det torde ulan yttrande

olägenhet kunna överlämnas till domstolarna att bedöma om yrkanden om ersättning för rättegångskostnader kan och bör föranleda särskilt beslut innan målet sludigt avgörs. I enlighet härmed förordar lagrådet atl relativsatsen i första meningen i paragrafen utgår.

Vidare bör den i paragrafens andra mening använda beteckningen "delavgörande" för beslutet i rättegängskostnadsfrågan bytas ut mot "beslutet", varigenom undviks den oriktiga tolkningen att beslutet om rättegångskostnaderna måste vara kopplat till ett avgörande av någon del av själva saken.

6 §

1 paragrafen ges regler för ersättning fill domstolen för vissa kostnader som den haft för handläggningen av målet och som inle skall bäras av staten såsom kostnader i allmänhet för domstolens verksamhet.

Lagrådet fömtsätter att det befunnits rationellt från allmän synpunkt med ett kostnadsansvar för den rättssökande gentemot staten för dess kostnader i de hänseenden som anges i paragrafen och att vidare statens kostnader för bestyret med bokföring och avräkning av förskott inte överstiger dess fördel av att den rällssökande fillhandahåller förskottsmedel. Lagrådet uppehåller sig därför endast vid utformningen av föreskrifterna.

Mot paragrafens utformning kan anmärkas atl den inle direkt ålägger den rättssökande ett betalningsansvar gentemot staten utan endast talar om skyldigheten atl betala domstolen förskott på kostnaderna. Betalningsansvaret bör såsom paragrafens viktigaste innehåll komma fill direkt uttryck i texten.

Vad som skall förslås med domstolens kostnader för "underrättelser" under punkt 1. i första stycket synes oklart, både såvitt avser frågan vad som skall anses utgöra underrättelse och frågan hur mycket av domstolens kostnad för en undertätielse som skall påföras den rättssökande. Lagrådet förordar att kostnaderna för underrättelser inte tas ut av den rättssökande.

Av första stycket punkt 3 bör framgå att endast kostnaderna för sådana sakkunniga som tillkallats av domstolen avses. Ansvaret för kostnaderna för sakkunnig som part anlitat följer i sin helhet reglerna i RB.

Det sista stycket i paragrafen lorde avse att föreskriva att kostnad som part vidkänts enligt paragrafen skall i förhållandet parterna emellan utgöra rättegångskostnad och som sådan fördelas enligt de regler som gäller för rättegångskostnader i allmänhet i det mål, vari kostnaden uppkommit.

Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen;

"Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig atl ersätta domstolen dess kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare.

3. sakkunniga som fillkallats av domstolen,

4. lokaler för sammanträden.

Vad i första stycket sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klaganden, om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i slämningsmål käranden.

I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande, klagande eller kärande den som fullföljt talan.

På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålet."

7§

Enligl förevarande paragraf skall sakägare som ej är deltagare i markavvattningsförelag ha rätt lill ersättning för sina nödvändiga kostnader vid förrättningen och skall ersättningen bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligt 18 kap. 6-9 §§ RB. Vad som avses med föreskriften att 18 kap. 6, 7 och 9§§ RB skall tillämpas är oklart. Dessa paragrafer reglerar inte rätten till ersättning utan innehåller bestämmelser om skyldighet att betala annans kostnader. Om syftet är att en sakägare i vissa fall skall kunna åläggas att betala annans kostnader, bör en uttrycklig bestämmelse meddelas därom; den hänvisning fill de angivna bestämmelserna i RB som upptagits i förslaget kan inte anses ge stöd för en sådan ordning. (Jfr 10 kap. 80 § andra stycket VL). Enligt lagrådets mening kan emellertid angelägenheten av att föreskriva sådan skyldighet för sakägare vid förrättning sältas i fråga. Beträffande sakägares rätt till ersättning lorde det vara tillräckligt att i nära anslutning fill vad nu gäller (10 kap. 79 § tredje stycket VL) stadga atl sakägaren har rätt fill skälig ersättning. En sådan bestämmelse ger utrymme för en tillämpning som innebär all hänsyn las till sakägarens sätt att verka vid förrättningen. I enlighet med vad det remitterade förslaget innefattar torde föreskrivas att ränta skall utgå på ersättningen.

Lagrådet föreslår att första och andra styckena ersattes med ett stadgande av följande lydelse; "Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina kostnader vid förrättningen. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker."

I paragrafens sista stycke torde böra anges att bestämmelsen avser sakkunniga som förrättningsmannen anlitat enligt 12 kap. 8 §.

8§

Den i tredje stycket andra meningen upptagna bestämmelsen om att kostnader som uppkommit vid en inställd markavvattningsförtättning som inletts på grund av etl beslut vid en fastighetsreglering skall anses som förtättningskostnader vid fastighetsregleringen, innebär en ändring av vad som nu gäller, 10 kap. 82 § VL, enligt vilket stadgande frågan om kostna-

Lagrådets yttrande

9§

Sökandens skyldighet att betala förskott begränsas enligt första stycket fill de slag av förtättningskostnader som anges i 8 § första stycket 1 och 2. Lagrådet ansluter sig till den mening som Svea hovrätt gett uttryck ål i sitt remissyttrande, nämligen att sökanden bör kunna åläggas att betala förskott också på tredje mans rättegångskostnader. Skälet härför är att förrättningar ibland kan bli långvariga och att det enligt förslaget inte finns någon motsvarighet på förtältningsområdet till stadgandet i 5§ i detta kapitel. Någon anledning att utesluta punkterna 4 och 5 från förskottsregeln synes inte heller föreligga. Lagrådet föreslår att som-salsen i första stycket får utgå.

I 8§ föreskrivs hur förtättningskostnader slutligen skall fördelas. Andra stycket i förevarande paragraf har därför bara karaktär av en erinran. Stycket är onödigt och bör utgå.

10ochll§§

I 11 § i förslaget har upptagits en möjlighet att avvika från den ersättningsskyldiges ansvar för kostnaderna i fall som avses i 18 kap. 6 eller 8 § RB. Motsvarande möjlighet har däremot inte upptagits i 10§. Lagrådet finner det lämpligt att sammanföra ersättningsreglerna i 10 och 11 §§ lill en paragraf och därvid utforma denna så att möjligheten alt tillämpa 18 kap. 6 eller 8 § RB står fill buds i båda fallen.

Det saknas i sammanhanget en regel om vilken myndighet som skall pröva kostnadsfrågan, vilket lätt kan leda till missförståndet att det är regeringen, respektive länsstyrelsen som är den kompetenta myndigheten i stället för vattendomstolen. Efter mönster av 7 kap. 4§ expropriationslagen bör en behörighetsregel tillföras paragrafen.

Lagrådet förordar följande lydelse av 10 §:

"I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 3 § (enligt lagrådets förslag 2 kap. 8 §) skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersätlningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annal följer vid molsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen."

12 och 13 §§

Eftersom tillsyn och annan kontroll avser också annat än vattenanläggningar bör i 12 § (11 § i lagrådets förslag) uttrycket "innehavaren av vattenanläggningen" ersättas med "förelagaren".

Prop. 1981/82:130 369

De beslut om ersättning för tillsyn m. fl. kontrollåtgärder som länsstyrel- Lagrådets

sen har att meddela enligt förevarande paragrafer blir såsom förvaltnings- yttrande

myndighets beslut inte verkställbara, om inte föreskrift därom tas in i lagen (3 kap. 1 § UB). Något hinder mot all göra ersältningsbeslulen verkställbara synes inte föreligga. Lagrådet föreslår att den erforderliga verkställighetsföreskriften tas in i en avslutande paragraf i kapitlet. Med hänsyn fill innehållet i 3 kap. 20 § UB behöver paragrafen endast föreskriva att länsstyrelsens beslut enligt 12 eller 13 § (11 eller 12 § i lagrådets förslag) får verkställas.

21 kap. 1§

Straffbestämmelserna i paragrafens första stycke torde böra jämkas i vissa avseenden för att vad som åsyftas med förslaget skall komma till klarare uttryck. Således torde i punkt 1 böra förutom 4 kap. 1 § första och andra styckena anges även 4 kap. 4§ andra meningen. I punkt 2 bör orden "i samband med omprövning eller förverkande av tillstånd" ersättas med "i samband med prövning enligt 15 kap.", varigenom blir tydligt atl även brott mot bestämmelser som meddelats enligt förslagets 15 kap. 22 § kan föranleda ansvar, och i övrigt texten redaktionellt jämkas enligt följande:

"bryter mot---- föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd

till elt vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten" etc. I punkt 3 bör föreskrivas ansvar för den som åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 §.

I fråga om vad förslaget upptar under punkt 2 i första stycket får lagrådet vidare anföra följande. I VL;s motsvarande stadgande, 13 kap. 12 §, anges som en fömtsättning för ansvar alt gärningen är av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. I det remitterade förslaget har detta rekvisit ersatts med en föreskrift, motsvarande vad som stadgades i 45 § miljöskyddslagen före den 1 juli 1981, som innebär att redan risken för skada gör gärningen straffbar; det anges atl för ansvar krävs att allmänna eller enskilda intressen kan skadas. Enligt 45 § miljöskyddslagen gäller numera att ansvar för brott mot villkor eller föreskrifter inträder oberoende av om skada kan befaras eller ej. Samtidigt med att skaderekvisitet borttogs ur 45 § infördes emellertid en bestämmelse om ansvarsfrihet för ringa fall. Enligt lagrådets mening finns anledning att för nya vattenlagens del följa den utformning straffsladgandet fått i miljöskyddslagen. Tillräcklig begränsning av det straffbara området torde vinnas genom den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen om ansvarsfrihet för ringa fall. Denna bestämmelse torde framför allt bli att tillämpa i fall då ingen skada kan befaras av åsidosättandet av villkor eller föreskrifter.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om straff för den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 3 § tredje stycket 24 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

torde lämpligen upptas i en särskild paragraf. I fråga om förseelser av detta slag torde inte föreligga behov av en straffrihetsregel för ringa fall.

I förevarande paragrafs sista stycke erinras om bestämmelser i fiskeri-stadgan om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt nya vattenlagen eller äldre lag. De beslämmelser i fiskerisladgan som hänvisningen avser är 30 § i fråga om ansvar och 32 § såvitt gäller förverkande; 30 § avses enligt vad departementschefen anför skola ändras så att fiskeförbud enligt nya vattenlagen kommer atl omfattas av paragrafen.

Enligt 33 f § lagen om rätt till fiske bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fiskets vård och bedrivande. Stadgandet utgör underlag för i fiskerisladgan meddelade bestämmelser. I 35 a § lagen om rätt till fiske stadgas straff för den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 33 f §, i fall som anges i sålunda meddelad föreskrift. De i 30 § fiskerisladgan givna bestämmelserna om ansvar avser i huvudsak brott mot bestämmelser i stadgan. Så är emellertid inte fallet med den i paragrafens första stycke under 3. upptagna föreskriften om ansvar för brott mot fiskeförbud som meddelats för visst område i anledning av företag enligt VL, i den mån fråga inle endast är om brott mot ett av länsstyrelsen med tillämpning av fiskeristadgans 14 § för området meddelat förbud. Något underlag för bestämmelsen om ansvar för brott mot fiskeförbud, som tillkom år 1954, finnes inte i bemyndigandet i lagen om rätt till fiske. Något stöd för att nu i fiskerisladgan införa elt stadgande om ansvar för den som bryter mot etl av vattendomstol meddelat fiskeförbud enligt 8 kap. 4 § nya vattenlagen torde inte föreligga. En bestämmelse om ansvar för överträdelse av fiskeförbud bör därför upptagas i lag.

En sådan bestämmelse kan införas i vattenlagen. Enligt lagrådets mening är del emellertid lämpligare att bestämmelsen placeras i lagen om rätt till fiske. De i den lagen meddelande bestämmelserna om förverkande och beslag kan då bli direkt lillämphga vid brott mot fiskeförbudet. Lagrådet föreslår att bestämmelsen upplages i 35 a § lagen om rätt till fiske, som kan ges följande lydelse:

"Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaklsamhel bryter mot

1. fiskeförbud som meddelats för visst område i anledning av företag
enligt vattenlagen (1982; 000) eller molsvarande äldre lag,

2. föreskrift som meddelats med stöd av 33 f§, i de fall som särskilt
anges i sålunda meddelad föreskrift.

Den som--- enligt första stycket 2, dömes, 23 kap. brottsbal
ken."

Godtages vad lagrådet har föreslagit bör i vattenlagen erinras om bestämmelserna i lagen om rätt till fiske. I fiskerisladgan torde punkten 3 i 30 § första stycket kunna utgå.

Lagrådets yttrande

Prop. 1981/82:130 371

2 och 3 §§ Lagrådets

Om någon åsidosätter skyldigheter som åligger honom enligt den nya ''"

vattenlagen, t. ex. att söka tillstånd till vatlenföretag eller att följa villkor som förknippats med etl tillstånd, ger 21 kap. 2 § i det remitterade förslaget möjlighet alt tvångsvis ingripa mot honom för att nå rättelse. Det kan ske antingen genom vitesföreläggande av länsstyrelsen eller genom handräckning. Såsom lagrådet anfört vid 15 kap. 1 § i förslaget innefattar ett tillstånd att uppföra en vattenanläggning också rätt att bibehålla anläggningen. Härav följer atl om tillståndet att uppföra anläggningen förfaller på gmnd av att arbetena inte fullbordas inom den fastställda arbetsfiden även rätten alt ha kvar redan utförda anläggningar eller anläggningsdelar förfaller (jämför vad som sägs under 15 kap. 5§ beträffande förverkande av tillstånd). Genom 21 kap. 3 § i förslaget öppnas möjlighet att ingripa för att få bort vad som redan har utförts. Även då kan antingen vitesföreläggande eller handräckning komma i fråga.

Ingripanden som nu sagts kan bl. a. innebära att en anläggning skall rivas ut. Därvid måste emellertid beaktas att utrivning av en anläggning i princip utgör ett fillslåndspliktigt vattenföretag. Grunden för tillslåndspliklen är alt en utrivning kan medföra skador och olägenheter för enskilda och frän allmän synpunkt, om utrivningen utförs olämpligt eller om anläggningen funnits så länge att omgivningen anpassat sig efter den. Vattendomstolen skall därför kunna meddela närmare föreskrifter om hur utrivningen skall ske och bestämma ersättning för skador som vållas av utrivningen. Detta innebär alt ett föreläggande eller handräckningsbeslut enhgt förevarande paragrafer som går ut på att en anläggning skall rivas ut måsle utformas med tanke på att det kan krävas fillstånd till utrivningen.

Av mofiveringen till 2 § framgår att ansökan om handräckning skall göras hos vattendomstolen. När det i paragraferna talas om handräckning avses alltså därmed vad som i motiveringen till handräckningslagen benämns specialreglerad handräckning, varom bestämmelser finns i 17 § handräckningslagen. Enligt del stadgandet skall, med undantag för fullföljd av talan, handräckningslagens allmänna regler gälla beträffande handräckning som enligt särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt. Eftersom vaftendomslol - liksom fastighetsdomstol - i förevarande sammanhang är att se som fingsrätl i särskild sammansättning är 17 § i och för sig tillämplig också när handräckningen beslutas av vattendomstol. För att den åsyftade kopplingen till 17 § handräckningslagen skall komma till stånd krävs emellertid att det sägs ut i stadgandet atl handräckning får meddelas av vattendomstolen.

Att man bör välja uttrycket "vattendomstolen" i stället för "tingsrätt", om man vill uppnå att handräckningen skall meddelas av vallendomstolen, sammanhänger med att med den enumerafionsprincip som den nya vattenlagen bygger på, endast de i lagen särskilt angivna måltyperna är vatten-mål. Enbart den omständigheten att förevarande paragrafer innehåller

Prop, 1981/82:130 372

regler om handräckning gör alltså inte handräckningsmålen till vattenmål. Lagrådets

Av samma skäl bör också särskilt anges att handräckningsbeslul överklä- yttrande

gas hos vattenöverdomstolen. Det torde, med hänsyn till frågornas beskaffenhet, vara lämpligt att vattenöverdomstolen är fullföljdsinstans.

Enligt lagrådets mening skulle regleringen bli mera överskådlig om bestämmelserna om vitesföreläggande förs samman i en paragraf och reglerna om handräckning i en särskild paragraf. Därvid bör vissa redaktionella jämkningar göras i förtydligande syfte.

Lagrådet föreslår atl paragraferna, som till följd av den av lagrådet föreslagna uppdelningen av 1 § blir 3 och 4 §§, får följande lydelse;

"3 §. Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1-3 eller 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 § första stycket.

Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 §, får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren alt riva ut en med stöd av fillståndet uppförd valtenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

4 §. I fall som avses i 3 § får vattendomstolen meddela handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.

Om allmänna intressen berörs görs ansökan om handräckning av länsstyrelsen."

22 kap. 1 §

Efter förebild av 2 § anläggningslagen jämställs i förevarande paragraf i förslaget inskriven tomträtt med fastighet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i VL och har heller inte föreslagits av utredningen. Remissinstansernas uppmärksamhet har följaktligen inte fästs på frågan. Den synes inte ha tagits upp spontant i något remissyttrande. Behovet av bestämmelsen är inte redovisat i lagrådsremissen. Lagrådet har vid 16 kap. i samband med behandlingen av sättet för betalning av löseskilling och intrångsersältning belyst en situafion då en regel behövs som likställer tomträtt med fast egendom men i övrigt inte haft anledning att gå in på frågan. Såvitt känt har avsaknaden av en uttrycklig reglering av tomträtts ställning i vattenrätlsliga sammanhang hittills inte vållat några särskilda problem. Mot den angivna bakgmnden är det i hög grad osäkert om del finns skäl att nu ge en generell regel för hur tomträtt skall behandlas.

För att bibehålla nuvarande ordning - med det undantag som berörts vid 16 kap. - talar att det i lagstiftningsärendets nuvarande läge inte är möjligt att överblicka vilka rättsverkningar en regel av det föreslagna generella innehållet skulle komma att få i olika hänseenden. Tydhgt är emellertid alt regeln måste ges olika tolkningar, exempelvis ha en innebörd

Prop, 1981/82:130 373

när fråga är om inlösen av faslighet (innehavaren av tomträtten träder inte i Lagrådets

stället för ägaren av fastigheten) och en annan innebörd när en tvångsrätl yttrande

berör en fastighet endast under den tid, då tomträtten inte kan bringas att upphöra (tomträltshavaren träder här i stället för fastighetsägaren). Att den föreslagna regeln skulle ges olika tolkning i skilda situationer skulle snarare skapa oklarhet än lägga fast rättslägel.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört förordas alt, med den nyss angivna modifikationen, nuvarande ordning bibehålls med de möjligheter den rymmer för rättstillämpningen att medelst analogi eller annan vedertagen tolkningsmetod söka de lösningar av eventuella problem i samband med tomträtt som bäst svarar mot syftet med de aktuella materiella reglerna.

Med den av lagrådet under 5 kap. 2 § tredje stycket i lagrådets förslag förordade lagtexten skulle inlöst mark kunna komma all bli samfälld även för gmva, om gmvan ägs av deltagare i en markavvatlningssamfällighet och omfattas av markavvattningsföretaget. Bestämmelsen i förevarande paragraf som jämställer gmva med fastighet måste följaktligen göra undantag för fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket. I andra samfälligheter än markavvattningssamfälligheter kan det inte bli aktuellt att gmva omfattas av samfällighetens företag, varför något undanlag inte behöver göras för dessa samfällighetsfall.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att förevarande paragraf får lydelsen: "Lagens bestämmelser om faslighet gäller också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket."

2 §

Denna paragraf överensstämmer nästan helt med 14 kap. 4 § VL. När det stadgandet kom till motiverades det med att det behövdes en närmare förklaring till det särskilt i kapitlen om förfarandet förekommande uttrycket att företaget angår fasfighet (1910 års betänkande med förslag fill vattenlag m. m. s. 515 f och 1917 års betänkande med förslag till vattenlag m.m. s. 425 f). Även vad gäller det nu föreliggande förslaget kan det möjligen vara av visst värde för tillämpningen av förfarandereglerna -t. ex. i fråga om innehållet i ansökningar och kungörelser m. m. (se bl. a. 12 kap. 10, 14 och 19 §§ samt 13 kap. 19, 22, 26 och 35 §§) - att del klargörs vad som menas med att fastigheter eller områden berörs av ett vattenföretag. Lagrådet utgår från att del är synpunkter av detta slag som ligger bakom motivuttalandet att stadgandet är av betydelse framför allt när del gäller atl bestämma kretsen av sakägare. Däremot torde stadgandet inle böra uppfattas som en närmare avgränsning av kretsen av ersättningsberättigade. Denna fråga bör liksom hittills lösas i rättstillämpningen, varvid god ledning kan hämtas från den omfattande praxis som utvecklats vid tillämpningen av VL och vars principiella innebörd departementschefen har redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).

Prop. 1981/82:130 374

2 Förslaget till lag om införande av vattenlagen (1982:000) Lagrådets

yttrande

2 §

I andra stycket av förevarande paragraf föreslås ett stadgande, varigenom fortsatt giltighet ges 5 kap. 10 § VL och - till följd av innehållet i detta lagmm - såväl ersättningsregler i 9 kap. som processuella regler i 11 kap. VL i den mån prövning av frågor enligt 5 kap. 10 § blir aktuell. Möjligheten att väcka talan mot huvudmannen för en allmän farled omkyldighet att vidta åtgärder till förebyggande av skador av trafiken i farleden och om ersättning för redan uppkomna skador skulle således bestå för framfiden med stöd av ett övergångsstadgande. Från systematisk synpunkt är detta en mindre lämplig ordning. Det kan emellertid sättas i fråga om stadgandet i 5 kap. 10 § VL över huvud taget bör bibehållas i kraft eller få någon motsvarighet i den reviderade vatlenrättsliga lagstiftningen. Föredragande departementschefen har i denna del anmärkt i motiveringen att det är tveksamt om stadgandet har någon större praktisk funktion att fylla. Lagrådet delar denna tveksamhet. Det ler sig främmande alt utkräva ersättning för skador som sjötrafiken vållat av innehavaren av den allmänna farleden eller alt ålägga denne all vidta skadeförebyggande åtgärder, om det nu alls i det enskilda fallel finns någon som kan sägas vara huvudman för den allmänna farleden. I kanaler och särskilt anordnade leder kan möjligen någon identifieras som huvudman för farleden men knappast annars. En egendomlighet med ersättningssystemet i fall som avses i 5 kap. 10 § VL är vidare att lagmmmet hänvisar till ersättningsgmnderna i 9 kap. Dessa regler handlar inte om skadestånd av den karaktär som det här är fråga om utan om ersättning för vad som avstås eller skadas genom valtenförelag eller annan åtgärd enligt lagen.

Enligt lagrådets mening kan den aktuella bestämmelsen undvaras. För atl komma lill rätta med skadevållande sjötrafik i allmänna farieder erbjuder sig i stället den mera näraliggande möjligheten att föreskriva hastighetsbegränsningar eller andra försiktighetsåtgärder enligt den blivande motsvarigheten fill 5 kap. 12 § VL, nämligen 3 § i den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn eller med stöd av 5 § sjölrafikförordningen.

Lagrådet förordar i enlighet med det anförda att andra stycket i den föreslagna paragrafen utgår.

4 §

Syftet med stadgandet i paragrafens andra stycke synes vara att göra den nya lagens förfaranderegler och regler om rättegångskostnader tillämpliga på sådana anspråk på gmnd av ofömtsedda skador av äldre företag som framställs efter lagens ikraftträdande. I sak skall sådana anspråk prövas enligt huvudregeln i första stycket. Den nu angivna innebörden av stadgandet kommer till tydligare uttryck om stadgandet tas upp som en andra

Prop, 1981/82:130 375

mening i det föreslagna första stycket och formuleras på förslagsvis föl- Lagrådets

jande sätt: "Beträffande anspråk på gmnd av oförutsedda skador gäller yttrande

dock i fråga om förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen, om anspråket framställs sedan lagen har trätt i kraft."

Om det uppkommer oförutsedda skador av ett äldre företag kan det tänkas alt det redan har framställts anspråk när den nya lagen träder i kraft och att ytterligare anspråk tillkommer efter ikraftträdandet. Olika förfaranderegler blir därvid tillämpliga men skillnaderna är inte större än atl samtliga anspråk bör kunna handläggas på en gång, om vattendomstolen finner detta lämpligt.

5 §

Avsikten med bestämmelsen torde vara alt äldre bestämmelser skall tillämpas inte bara vid förrättningen utan också, om besvär anförts eller underställning skett, i fråga om handläggningen och prövningen vid domstol. Med hänsyn till vad som sägs i 4 § i förslaget torde förevarande stadgande böra jämkas så att uttryckligen anges atl även domstol har att tillämpa äldre bestämmelser.

Enligt förslaget är tidpunkten när förrättningsman förordnas avgörande för om äldre bestämmelser skall fillämpas. För att klar gränsdragning skall vinnas mellan de fall i vilka äldre och de fall i vilka ny lag skall tillämpas torde en lämpligare fidpunkt vara den dag då ansökan om förordnande av förrättningsman görs. I fall som avses i 3 kap. 11 § VL bör dagen för förordnande om syneförrältning vara avgörande.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: "Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förordnande enligt 3 kap. 11 § vattenlagen (1918:523) om syneförrättning meddelats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen, i fråga om underställning och överklagande saml vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen."

9 §

I fråga om vattenföretag som pågår vid den nya lagens ikraftträdande är det remitterade förslagets innebörd att fillståndsplikt enligt nya lagen skall föreligga, om inte tillstånd redan har meddelats enligt äldre lag eller fråga är om dikningsföretag eller om verksamhet som gmndas på sådan särskild rättighet som avses i 2 kap. 41 § VL. Vad nu sagts framgår vid en jämförelse mellan 9 och 18 §§ i förslaget till promulgationslag.

Lagrådet har ingen erinran i sak mot den principiella lösningen av dessa övergångsfrågor. Däremot har lagrådet vissa synpunkter på den lagtekniska utformningen. Denna är främst beroende av hur reglerna om tillståndsplikt i 4 kap. utformas. Enligt 4 kap. 1 § i det remitterade förslaget får ett vatlenföretag inte påbörjas utan tillstånd enligt den nya lagen. Med den lydelsen av paragrafen är det klart att tillståndsplikten bara omfattar

Prop. 1981/82:130 376

förelag som. startas efter lagens ikraftträdande. Det är då naturligt att Lagrådets

såsom skett utforma övergångsregeln i 9 § posifivt. Om 4 kap. 1 § i stället yttrande

ges lydelsen alt för vattenföretag krävs tillstånd enligt den nya lagen, blir paragrafen ulan vidare tillämplig även på vattenföretag som pågår vid ikraftträdandet. Med pågående vattenföretag avses då dels byggnadsarbeten som är i gång och dels den verksamhet som utövas vid en färdig anläggning. Med denna utformning av reglerna om tillståndsplikt bör övergångsstadgandet avse endast de undantag från tillståndsplikten som åsyftas. Därvid är alt märka - vilket för övrigt gäller också med den i remissprolokollet föreslagna lydelsen - att rättigheter som avses i 2 kap. 41 § VL inte behöver nämnas här; av 18 § 1 förslaget följer att sådana rätfigheter blir att anse som tillstånd enligt den nya lagen.

Om 4 kap. 1 § utformas på det sätt som nu berörts bör alltså 9 § promulgationslagen endast innehålla en undantagsregel för dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya lagen. Därvid bör beaktas att den för markavvattningsföretag speciella tillståndspliktsregeln i 4 kap. 2 § andra stycket i det remitterade förslaget har en direkt motsvarighet i 7 kap. 36 § VL för dikningsföretagens del. Undantagsregeln bör därför inte omfatta detta fall. Lagrådet föreslår följande lydelse; "Bestämmelserna om lillståndsplikt i 4 kap. 1 § och 2 § första stycket gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen."

I motiveringen till 9 § i det remitterade förslaget har anförts atl i de fall allmänna intressen skadas av ett befintligt dikningsföretag detta får omprövas enligt 19 § promulgationslagen. Uttalandet är något oklart och kan vålla missförstånd. Vad som åsyftas torde vara att ell efter förtättning enligt VL meddelat tillstånd till ett dikningsföretag på grund av 18 § pro-mulgafionslagen blir att anse som ell tillstånd enligt den nya lagen, varav följer att tillståndet kan omprövas enligt 15 kap. 14 § nya lagen med de avvikelser som framgår av promulgationslagen.

I 17 § i det remitterade förslaget har tagits upp en bestämmelse om laglighetsprövning av vattenanläggningar som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Det synes naturligare att se denna bestämmelse i samband med 4 kap. 5 § i förslaget och alltså som ett övergångsstadgande till 4 kap. Bestämmelsen kan lämpligen placeras som ett andra stycke i 9 §. Andra stycket i 17 § kan avvaras.

Innebörden av reglerna om laglighetsprövning torde kunna beskrivas på följande sätt. Om en vattenanläggning har utförts utan tillstånd enligt den nya lagen eller äldre lag eller om en verksamhet som utgör vattenföretag bedrivs utan sådant tillstånd kan företagaren begära prövning av lagligheten. Är det fråga om en anläggning som fillkommit eller en verksamhet som påbörjats efter ikraftträdandet av den nya lagen skall prövningen naturligtvis ske enligt denna lag. Avser laglighetsprövningen däremot en anläggning som fillkommit eller en verksamhet som påböijats före ikraftträdandet får man skilja på anläggningar och verksamhet. Beträffande äldre anläggning-

Prop. 1981/82:130 377

ar skall prövningen ske enligt de bestämmelser som gällde vid anläggning- Lagrådets

ens tillkomst. Om det befinns att anläggningen inte är laglig enligt de äldre yttrande

bestämmelserna torde dock företagaren vara oförhindrad att begära prövning enligt den nya lagen (se af Klintberg, Om byggande i vatten, s. 138). Avser laglighetsprövningen en verksamhet som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande skall prövningen ske enligt den nya lagen. På denna punkt avviker den nya lagen från gällande rätt (se 5 § promulgationslagen till VL, som inte är begränsad lill anläggningar).

10 §

Den i förevarande paragraf upptagna bevisbörderegeln torde böra gälla inte endast i fråga om vatlenanläggningar utan beträffande vattenföretag över huvud. Regeln bör däremot inte vara tillämplig i fall då vattenföretagel, efter VL:s ikraftträdande, utförts enligt tillstånd som meddelats dessförinnan (jfr vad lagrådet föreslagit beträffande 4 kap. 6 § i det remitterade förslaget). Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse; "Om annat vattenföretag än dikning har utförts under vattenlagens (1918; 523) giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes."

11-13 §§

19 kap. 12-15 §§ och 19 § har upptagits beslämmelser om ersättning vid
omprövning av tillstånd samt om vissa begränsningar i denna ersättnings
rätt och i ersättningssräll som tillkommer fillståndshavare och andra in
tressenter när ett vattenföretag lider intrång genom ett annat vattenföretag,
som utförs för allmänna ändamål. Dessa regler avser vattenföretag som
tillkommit enligl den nya lagen I 11-13 §§ i förslaget fill promulgafionslag
har upptagils motsvarande regler för de fall att omprövningen eller intrång
et avser vattenföretag vartill tillstånd meddelats enligt VL eller äldre
bestämmelser; dessutom regleras ersättningsfrågan vid omprövning av en
sådan rätfighet som avses i 2 kap. 41 § VL. '

Lagrådet har föreslagit viss omarbetning av nämnda beslämmelser i 9 kap. Omarbetningen är främst av formell art men på vissa punkter har också ändringar i sak föreslagits. Om lagrådets förslag följs måste också förevarande övergångsstadganden omarbetas. Lagrådet framlägger i det följande etl förslag till ändrad lydelse av dessa stadganden. Därvid har lill 14 § andra stycket överflyttats regleringen av de fall som i del remitterade förslaget behandlas i 9 kap. 12 § andra stycket, såvitt gäller förelag som utan särskilt tillstånd har fillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Den avsedda begränsningen till företag i kungsådra har härvid fått komma fill tydligare uttryck. Enligt lagrådets förslag blir ifrågavarande övergångsstadganden fördelade på fem paragrafer (11-15 §§) i stället för det remitterade förslagets tre;

Prop. 1981/82:130 378

11 § Medför omprövning enligl 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § nya vattenlagen Lagrådets
av etl tillstånd enligl vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre be- yttrande
stämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, om

annat inte följer av 12 §.

Medför omprövning enligl nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1 -10 §§ och 13 § nya vattenlagen motsvarande fillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även pä sådan ersättning genom överföring av kraft varom stadgas i andra stycket.

12 § Om skada som avses i 11 § första stycket utgörs av förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid omprövning enUgt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen nya vattenlagen, till förmån för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen (1918; 523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget, är tillståndshavaren skyldig att ulan ersättning tåla skadan till så stor del som, jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt denna paragraf eller 14 §, motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 § andra stycket nya vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande tillämpning beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

14 § Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen (1918; 523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning till följd av ett vattenföretag enligt nya lagen som skall tillgodose det allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flotded, hälsovården eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvattningsföretag eller vattentäkt för bevattning, är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 §, om bestämmelserna i vattenlagen (1918; 523) om kungsådra var tillämpliga på vallenföretaget.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ell vattenföretag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen.

14 §

Den i denna paragraf upptagna bestämmelsen torde vara obehövlig. Upphävandet av VL medför inle att avgifter som domstol bestämt enligt 6

Prop. 1981/82:130 379

kap. 9§ VL inte längre skall utgå. Om inte annal föreskrivits utgår avgif- Lagrådets

terna så länge flottning bedrivs. yttrande

15 §

De bestämmelser om omräkning av årliga avgifter, bestämda enligl 2 kap. 8§, 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § VL, som upptas i förevarande paragraf torde inte böra förstås så, att någon jämkning av avgifterna inte skall kunna ske om ändrade förhållanden eller andra omständigheter motiverar det. Tillstånd som meddelats enligt vattenlagen (1918:523) skall enligt förslagets 18 § kunna omprövas i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. nya vattenlagen (med vissa avvikelser enligt 19 och 20§§). Vid sådan omprövning lorde anledning finnas att även avgifter som avses i förevarande paragraf kan ändras, i samma utsträckning som gäller fiskeavgifter och bygdeavgifter enligt nya vattenlagen. Enligt lagrådets mening bör uttrycklig bestämmelse meddelas härom, lämpligen i ett tillägg till förslagets 18 §.

Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenlagen.

Enligt 11 kap. 83 § andra stycket VL och övergångsbestämmelser till detta lagmm kan vattenrättsdomaren, om vattendomstolen i ett slämningsmål, allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändring av en anläggning och ägaren av denna bemöter förordnandet med en ansökan om lagligförklaring av anläggningen, besluta om inhibition av verkställigheten av förordnandet. I det remitterade förslaget finns en molsvarande regel i 13 kap. 55 § andra stycket. Som lagrådet anfört vid det stadgandet kan detta avse endast beslut av vattendomstol eller länsstyrelse. Eftersom det kan finnas förordnanden som meddelats av domstol eller överexekutor enligt äldre lag och som bemöts med en ansökan enligt den nya lagen behövs en övergångsregel. Den kan lämpligen tas upp under förevarande rubrik i en särskild paragraf efter 16 § i det remitterade förslaget med förslagsvis följande lydelse: "Bestämmelsen i 13 kap. 55 § andra stycket nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 83 § andra stycket vattenlagen (1918:523) och som meddelats av domstol eller överexekutor."

18 §

Tillstånd som har meddelats enligt VL eller äldre bestämmelser och som efter nya lagens ikraftträdande har en funktion att fylla genom att de hänför sig till vad som är vattenförelag eller annan åtgärd enligt den lagen får genom föreskriften i första stycket av förevarande paragraf att de skall anses som tillstånd enligt nya lagen fortsatt giltighet och deras rättskraft blir bestämd av 15 kap. 1 § jämte de lagmm, vartill denna paragraf hänvisar. Det är emellertid bara med avseende på de frågor som regleras i 15 kap. som äldre tillstånd här jämställs med tillstånd enligt nya lagen. Delta förhållande kan endast utläsas därav att bestämmelsen föregås av mbriken

Prop. 1981/82:130 380

"Särskilda övergångsbestämmelser fill 15 kap. nya vattenlagen". Alt jäm- Lagrådets

ställandet inte är generellt bör enligt lagrådets mening i första hand framgå yttrande

direkt av paragrafens lydelse.

Enligt den i remissen föreslagna texten sker jämställandet av tillstånden med vissa "begränsningar". Eftersom del endast är fråga om modifikationer i möjligheterna att ompröva äldre tillstånd i förhållande fill vad som gäller nya tillstånd synes det mera adekvat atl tala om "avvikelser" än om "begränsningar".

Lagrådet föreslår i enlighet med det anförda att första stycket ges lydelsen; "Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer av 19och20§§."

Enligt 15 kap. 4 och 12 §§ skall lokal fiskeavgift, bygdeavgifl och allmän fiskeavgift kunna ändras som en självständigt väckt fråga samt bygdeavgift och allmän fiskeavgift dessutom i samband med omprövning av tillståndet till det aktuella företaget. På samma sätt som i förevarande paragraf äldre tillstånd jämställs med nya med avseende på omprövningsmöjlighelerna synes i samma hänseende äldre avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § VL böra jämställas med bygdeavgifter och fiskeavgifter. Lagrådet föreslår att 18 § tillföres ett fjärde stycke av innehåll alt vad som enligt 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall tillämpas också på avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523).

19 §

Innebörden av 18 § i förslaget fill promulgationslag är att äldre tillstånd och rättigheter som avses i 2 kap. 41 § VL i princip kan omprövas enligt reglerna i 15 kap. i förslaget. 19 § avses innehålla vissa avvikelser från dessa omprövningsregler.

Såsom paragrafen är avfattad i det remitterade förslaget är den ganska svårtillgänglig. Den bör därför redigeras om för atl bli mera lättläst. Vidare bör angivelserna av tidpunkterna för omprövning hänföra sig till när omprövning får ske och inte när den får begäras.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse;

"Omprövning enligt 15 kap. 3§ första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 18 § första och andra styckena denna lag får, om inte annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1992, dock får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vatlenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) ägt mm, fidigasl trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

21 §

Del i denna paragraf upptagna stadgandet bygger på fömtsättningen att, till följd av vad som föreskrivs i 18 § första stycket, nya vattenlagens bestämmelser i 15 kap. 15 och 16 §§ blir tillämpliga på förhållandena inom samfälligheter enligt 3, 7 eller 8 kap. VL. Såsom förslagets bestämmelser utformats torde emellertid krävas en uttrycklig bestämmelse om alt 15 kap. 15 och 16 §§ skall äga tillämpning i fråga om äldre samfälligheter.

Beträffande förslaget är vidare att framhålla att inte alla samfälligheter enligt VL eller äldre bestämmelser torde böra bli atl betrakta som samfälligheter enligt nya vattenlagen. Endast de som har en motsvarighet i nya vattenlagens samfälligheter med tvångsdelaktighet lorde böra omfattas av förevarande paragraf. Det gäller samfälligheter enligl 3 kap. VL som avser vattenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligl 7 kap. VL och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 20 § VL och motsvarande äldre samfälligheter.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse;

"Bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§ nya vattenlagen äger tillämpning även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 20§ vattenlagen (1918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om i samfällighet som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 § nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligl 15 kap. 16 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad."

En följd av att en samfällighet enligt nya lagen anses bildad är att samfälligheten inte längre omfattar fastigheter; deltagandet blir av personlig art (ägarna av fastigheter och vissa andra). Vid omprövningen torde de konsekvenser detta förhållande kan få uppmärksammas.

I VL finns bestämmelser om förvaltningen av samfälligheter. Dessa bestämmelser torde inte böra upphävas utan att andra beslämmelser meddelas angående förvahningen av de vid nya vattenlagens ikraftträdande bestående samfälligheterna. Genom förevarande paragraf kommer för däri avsedda fall de regler som avses skola gälla för förvaltningen av samfälligheter enligt nya vattenlagen atl bli tillämpliga även på de äldre samfällighe-

Prop, 1981/82:130 382

tema. Det synes kunna övervägas atl öppna möjligheter att även eljest Lagrådets

anordna förvaltningen enligt andra regler än dem som upptagits i VL. Intill yttrande

dess annan förvaltning anordnas torde VL:s regler böra tillämpas. En särskild övergångsbestämmelse härom bör upptagas och förslagsvis placeras under mbriken "Andra bestämmelser" sist i promulgationslagen med följande lydelse:

"Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och27§§, 7 kap. 61-65§§ samt 8 kap. 38—45 §§ vattenlagen (1918; 523) om flera deltagares förvaltning av företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets förvaltning inte har anordnats på något annat sätt."

22 §

Lagrådet har under 15 kap. 18 och 19 §§ förordat atl dessa paragrafer, vilka saknar motsvarighet i VL, skall utgå ur förslaget, eftersom samfälligheter enligt förslaget inte skall vara faslighetsanknutna såsom fallet är med samfälligheter enligt VL. Det kan inte heller finnas anledning att nu införa bestämmelser av förevarande art enbart med avseende på kvarle-vande samfälligheter enligt VL eller äldre lag. Även detta stadgande bör därför utgå.

23 §

I 4 kap. 9-12 §§ VL finns regler om rätt för staten under vissa förutsättningar att lösa utbyggt strömfall med vattenverksbyggnader och andra anläggningar. Eftersom det ansetts inle föreligga något behov av att ha kvar detta institut i den nya lagen har i förevarande paragraf stadgats att lösenrätten upphör vid den nya lagens ikraftträdande, om inte lösenfrågan dessförinnan har fullföljts på föreskrivet sätt. Redan av 2§ i promulgationslagen följer emellertid att reglerna i 4 kap. VL upphör att gälla, om annat inte sägs. Här behöver alltså endast undantaget för redan fullföljda anspråk regleras. Paragrafen kan förslagsvis ges denna lydelse; "Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen (1918:523) om statens lösningsrätt skall fortfarande gälla, om fråga om lösningsrätt före ikraftträdandet av nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol."

Det är knappast motiverat all, såsom skett i det remitterade förslaget, placera stadgandet bland övergångsbestämmelser lill 15 kap. Paragrafen behandlar ett så speciellt institut all den lämpligen bör placeras under mbriken "Andra beslämmelser"sist i promulgationslagen.

24 §

Vad 17 och 18 kap. nya vattenlagen innehåller blir ulan särskilt övergångsstadgande gällande med den utformning som 1 och 2§§ erhållit i förslaget lill promulgationslag. De föreslagna bestämmelserna under 24 § behövs därför inte utan kan utgå.

Enligt 17 kap. 1 § andra stycket i förslaget till vattenlag skall den som med stöd av 8 kap. 2 § fått rätt att använda någon annans anläggning vara skyldig jämte ägaren att underhålla anläggningen. Rätt atl använda annans anläggning kan föreligga vid nya vattenlagens ikraftträdande på grund av bestämmelserna i VL. Med avseende på underhållsskyldigheten synes dessa äldre fall böra jämställas med de fall då rätten att använda annans anläggning gmndas på 8 kap. 2§ nya vattenlagen. I förevarande paragraf i promulgafionslagen bör i detta syfte upptagas ett stadgande av innehåll alt vad som föreskrivs i 17 kap. 1 § andra stycket nya vattenlagen gäller även den som med stöd av vattenlagen (1918; 523) tillagts rätt att begagna sig av annans vattenanläggning.

25 §

De servitutsliknande inskränkningar i rätten att förfoga över en fasfighet som vattendomstolen föreskrivit med stöd av 2 kap. 14 eller 62 § VL och de föreskrifter som länsstyrelsen meddelat med stöd av 2 kap. 64 § VL skall enligt förevarande paragraf efter nya vattenlagens ikraftträdande anses som förordnanden enligt 19 kap. i den nya vattenlagen. Detta innebär bl. a. att länsstyrelsen genom elt förvaltningsbeslut kan upphäva eller ändra ett lagakraftvunnet förordnande av vattendomstol. Något hinder mot en sådan ordning föreligger inte men det ligger i sakens natur att domstolsförordnandet måste tilläggas en avsevärd stadga om intressenten i vattenskyddet betalat fastighetsägaren ersättning för de servitutsliknande inskränkningarna.

I straffrättsligl avseende föreslås förevarande paragraf ta upp ett undantag från regeln att äldre skyddsförordnanden jämställs med förordnanden enligt nya lagen. Till följd av undantaget och de under 27 § upptagna bestämmelserna skall brott mot äldre föreskrifter bedömas enligt VL, dvs. brott mot vattendomstols föreskrifter kommer inte att leda fill straffpåföljd medan brott mot föreskrifter som utfärdats av länsstyrelsen bestraffas endast om länsstyrelsen på sätt framgår av 13 kap. 14 § VL särskilt förord-nal att föreskriften är straffsanktionerad.

I fall då länsstyrelsen med stöd av nya lagen förstärkt skyddet för en vattentillgång genom att ge tilläggsföreskrifter kommer med den föreslagna ordningen såväl det äldre som det nya sanktionssystemet att gälla samtidigt för samma vattenfillgång. En sådan ordning synes inte lämplig. Lagrådet föreslår därför att fidigare meddelade skyddsföreskrifter även straff-rättsligt jämställs med föreskrifter enligt 19 kap. Andra meningen i första stycket bör alltså utgå.

Det kan ifrågasättas om det fortsättningsvis behövs någon anteckning i fastighetsboken om de inskränkningar i rätlen att förfoga över fastighet som vattendomstolen föreskrivit med stöd av 2 kap. 14 eller 62 § VL och om ändringar i sådana restrikfioner. Nya skyddsförordnanden skall ju inte antecknas. Om hitfills gjorda anteckningar skall behållas bör på sätt som

Lagrådets yttrande

Prop, 1981/82:130 384

föreslagits i andra stycket ändringar i fråga om de antecknade förhållan- Lagrådets

dena föras in i fastighetsboken. Att länsstyrelsen skall underrätta inskriv- yttrande

ningsmyndigheten bör emellertid föreskrivas i administrativ ordning. Innehållet i andra stycket kan därför begränsas fill en föreskrift att om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket eller 62 § vattenlagen (1918; 523) ändras eller upphävs skall det antecknas i fastighetsboken.

Persson är beträffande yttrandet över förevarande paragraf skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande:

"De i paragrafen omnämnda förordnandena enligl 2 kap. 14 § tredje stycket och 2 kap. 62 § VL meddelas av vattendomstol, medan förordnanden enligt 2 kap. 64 § VL, avseende fastställande av skyddsområde omkring en grundvattenfillgång, meddelas av länsstyrelse. De förstnämnda förordnandena har karaktär av beslut om servitut som lill förmån för en vattentäktsfastighel eller vattentäktsanläggning läggs på en eller flera fastigheter i grannskapet. Sådana servitutsförordnanden kan meddelas i stämningsmål eller inom ramen för del ansökningsmål som gäller tillstånd till den vattentäkt som skall skyddas. Förordnandena avser i båda fallen bestämda fasligheter. Det remitterade förslaget innebär atl såväl vattendomstols beslut om servitut som länsstyrelses förordnande om skyddsområde skall i och med den nya lagens ikraftträdande förvandlas till förordnanden enligt 19 kap. i den nya lagen, dvs. till administrativa beslut.

Enligt min mening är det svårt alt förena med processuella grundsatser att en domstols lagakraftvunna dom av denna art med ett penndrag skall kunna förvandlas till etl beslut som kan upphävas eller ändras i administrativ ordning. Detta gäller oavsett om domen meddelats i stämningsmål eller inom ramen för etl ansökningsmål. I båda fallen rör det sig om en avvägning mellan enskilda intressen.

Jag känner inte till någon liknande konstmktion, som den nu föreslagna, på något annat område. Den omständigheten att man vid miljöskyddslagens fillkomst föreskrev att medgivanden som enligt VL lämnats lill avloppsutsläpp o. d. skulle anses som tillstånd enligt den nya lagen kan inte åberopas i detta sammanhang. Ett medgivande av den art som då avsågs innebar en form av koncession som även enligt VL:s regler kunde omprövas. Vad gällde allmän domstols avgöranden i immissionsmäl framhölls i propositionen atl rättskraftsverkan mellan parterna av en sådan dom givetvis inle rubbades av den nya lagstiftningen (prop. 1969; 28 s. 301).

Den föreslagna ordningen kan i tillämpningen leda till resultat som ter sig anmärkningsvärda. Ett domstolsförordnande enligt VL, varigenom servitut lagts på en enda fastighet, skulle sålunda omvandlas fill ett skyddsområdesförordnande enligt den nya lagen. Det är emellertid uppenbart att skyddsföreskrifter enligt den nya lagen liksom enligt 2 kap. 64 § VL avses gälla slörre sammanhängande områden. Om en rättegång om servitutsför-ordnande pågår vid ikraftträdandet, varvid enligt 4§ promulgationslagen VL:s bestämmelser skall tillämpas, skulle den dom som sedermera medde-

26 §

Av upphävandet enligl 2 § promulgationslagen av VL och ikraftträdandet enligt 1 § av den nya vattenlagen följer att VL inte kan fillämpas efter utgången av 1982 på gärningar som begåtts före denna tidpunkt och alt ansvar för brott mot bestämmelserna i den nya lagen endast kan ådömas enligt den lagen. Vad som föreslås i stadgandet i första stycket av förevarande paragraf i fråga om tillämpligheten av 21 kap. 1 § nya lagen är därför obehövligt. Den ordningen torde emellertid åsyftas att brott mot VL även efter dess upphävande skall kunna leda till sådan påföljd som enligt VL gällde vid tiden för brottets begående. Bestämmelsen i ämnet bör följaktligen utgöra ett undantag från vad som stadgas i 1 och 2§§ och möjliggöra fortsatt tillämpning av straffbestämmelserna i VL.

Vidare bör möjligheterna enligt 21 kap. 2§ (3 och 4§§ enligl lagrådets förslag) nya vattenlagen att förelägga vite eller anlita handräckning för att åstadkomma rättelse när vissa gärningar begåtts stå öppna också i de fall då gärningen begåtts före nya lagens ikraftträdande.

Lagrådet föreslår att första stycket i förevarande paragraf ges lydelsen; "I fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen (1918; 523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall vattenlagen (1918:523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och 4§§ nya vattenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under vattenlagens (1918:523) giltighetstid."

Såsom föreslås i remissen bör i ett andra stycke i paragrafen ges en regel om forum efter VL;s upphävande för mål om brott mot VL, i vilket hänseende bör föreskrivas all talan om ansvar enligt första stycket väckes vid laga domstol i brottmål. 25 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition med förslag till ny vattenlag m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. vattenlag,

2. lag om införande av vattenlagen (1982; 000),

3. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

4. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Inledning

I sitt yttrande över förslaget till en ny vattenlag har lagrådet inte funnit anledning till erinran mot den föreslagna uppbyggnaden av regelsystemet. Även när det gäller de sakliga lösningarna anser lagrådet att de i stort bör godtas. Lagrådet har dock gjort några principiella invändningar, bl. a. när det gäller utformningen av tillådighetsreglerna. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Lagrådet framför vidare på åtskilliga punkter erinringar mot vad som har föreslagits i remissen och föreslår andra lösningar eller en annan lagteknisk utformning. De förslag fill sakliga ändringar som lagrådet lägger fram finner jag vara välgrundade. Även lagrådets förslag till ändringar i den lagtekniska utformningen är enligt min mening ägnade all göra bestämmel-

Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 22 januari 1981.

Prop. 1981/82:130 388

serna mer överskådliga och lättillgängliga. Jag anser mig därför i allt Slutprotokoll

väsendigt kunna biträda förslagen.

I det följande skall jag i korthet beröra vissa frågor av mer principiell natur som lagrådet har tagit upp i sitt yttrande.

I det remitterade förslaget liksom i vattenlagsutredningens förslag har använts uttrycket "vattenrätt" såsom en sammanfattande beteckning på de befogenheter som avser fastighetsägares och andras rätt att råda över en fastighets vatten samt "vattenrättshavare" för dem som innehar vattenrätt. Lagrådet pekar på all dessa uttryck kan verka förvirrande, eftersom de närmast för tanken fill någon form av särskild rättighet vid sidan av servitutsrätt och nyttjanderätt. Lagrådet föreslår för sin del att dessa uttryck inte används i lagtexten.

Uttrycket vattenrätt i den mening som del används i remissen är vedertaget i vatlenrättsliga sammanhang och återfinns med denna innebörd i den rättsvetenskapliga litteraturen och i vatlenrättskipningen. Som lagrådet visat gör man dock knappast någon lagleknisk vinst genom att använda uttrycken vattenrätt och vattenrättshavare i lagtexten. Jag biträder därför lagrådets förslag om att dessa uttryck byts ut mot andra formuleringar.

Som tidigare berörts har lagrådet haft vissa betänkligheter beträffande tillåtlighetsreglernas utformning. Enligt lagrådets mening hade det sålunda varit önskvärt att reglerna hade haft störte konkretion och mera "substans". Denna fråga har utförligt diskuterats i remissprotokollet av föredragande statsrådet och jag biträder de synpunkter som därvid har förts fram. Jag vill särskilt stryka under att mer allmänt avfattade tillåtlighetsregler bör kunna ge bättre utrymme för att la hänsyn fill de olika vattenförelagens särdrag och möjliggöra en mera samlad bedömning av tillåtUghe-ten av ett vattenföretag. Bättre hänsyn till ändrade förhållanden och till samhällsutvecklingen kan också tas genom sådana regler. Prövningen av vatlenföretagen kommer liksom hittills att ske vid vattendomstol eller, - såvitt avser markavvattningsföretag, vid förrättning. Del finns en sedan länge utbildad praxis i vattenrättskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som bör beaktas vid tillåtlighetsprövningen. Denna praxis kan ge god ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Jag anser på grund av del anförda att den i remissen valda lagstiftningstekniken bör godtas.

Rörande frågan om vattenföretags förhållande till den fysiska planeringen har lagrådets majoritet funnit det välbetänkt att, såsom skett i det remitterade förslaget, i avbidan på en ny plan- och byggnadslagstiftning ta in ett krav på planöverensstämmelse i den nya vattenlagen endast såvitt avser byggnads- och andra anläggningsarbeten. En ledamot av lagrådet har förordat en annan lagteknisk lösning, som innebär att vattenförelags förhållande till den fysiska planeringen bör behandlas inom ramen för bygg-nadslagsfiftningen. Vad denne lagrådsledamot anfört föranleder mig inte att frångå uppläggningen i det remitterade förslaget.

Prop. 1981/82:130 389

Rörande de vattenrättsliga samfälligheterna har lagrådet anslutit sig till Slutprotokoll

det remitterade förslagels ståndpunkt att anknytningen till fastighet som grund för deltagande överges och alt delaktigheten i princip skall vara knuten till en fysisk eller juridisk person.

Vad beträffar förhållandel mellan sökanden lill ett vattenföretag, som leder till samfällighetsbildning, och samfälligheten har lagrådet diskuterat en lösning som innebär atl del inte som för närvarande är sökanden som förfogar över tillståndet utan i stället samfälligheten. Därmed skulle förfogandet över tillståndet vara en gemensam angelägenhet, varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfäUighetsförvaltningen. Jag anser alt en sådan lösning är ändamålsenlig och förordar atl detta kommer till uttryck i lagtexten.

Lagrådet har godtagit del remitterade förslagels vidgade möjligheter lill omprövning av villkoren för givna tillstånd. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om det verkligen krävs ett så komplicerat ersättningssystem som det föreslagna.

Jag kan hålla med om all det föreslagna ersätlningssystemet vid omprövning är komplicerat. Det utgör emellertid resultatet av en sammanjämkning mellan de olika intressen som gör sig gällande vid utnyttjandet av våra vattenresurser och någon annan lösning är svår att åstadkomma. Med de förbättringar från lagteknisk synpunkt som lagrådet har föreslagit anser jag mig böra acceptera det föreslagna ersätlningssystemet.

Utöver de frågor som jag nu har berört har lagrådet rörande den närmare utformningen av lagtexten i förslagen till ny vattenlag och lag om införande av vattenlagen föreslagit åtskilliga ändringar, vilka jag i allt väsentligt biträder. Därutöver bör vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell natur göras i lagförslagen.

De ändringar som bör göras i det remitterade förslaget lill ny vattenlag innebär bl. a. en ändrad disposition av bestämmelserna i några kapitel saml en delvis ändrad paragrafnumrering i vissa andra kapitel lill följd av att en del paragrafer fått utgå. Vissa ändringar från systematisk synpunkt vidtas också i den föreslagna lagen om införande av vattenlagen. För alt underlätta förståelsen av de olika bestämmelserna har jag funnit det lämpligt att i förevarande protokoll ta in fullständig specialmotivering, varvid lagrådels synpunkter har inarbetats.'

' Specialmotiveringen till de remitterade förslagen (avsnitt 4 i remissprotokollet) har förts över till bilagedelen.

Prop. 1981/82:130 390

Specialmotivering till förslaget till vattenlag Specialmotivering

Det förslag lill ny vattenlag som nu läggs fram följer i huvudsak utredningsförslagets systematik. Kapitelindelningen överensstämmer med det remitterade förslagets, men systemaliken inom vissa kapitel har, som anförts i inledningen till slutprotokollet, ändrats.

Gemensamma bestämmelser har så långt som möjligt införts för alla de företag som lagen skall tillämpas på. Dessa företag, som benämns vatten-företag, definieras i I kap. Det följande kapitlet innehåller de grundläggande bestämmelserna om rådigheten över vatten. Bestämmelserna i 3 kap. om tillåtligheten och utformningen av vattenföretag gäller för alla sorters vattenföretag. I 4 kap. har tagils in beslämmelser om fillståndsplikt. Dessa allmänna bestämmelser kompletteras av särregler i följande kapitel om markavvattning (5 kap.), bevattning (6 kap.) samt vattenreglering (7 kap.). Det rör sig här om förelag beträffande vilka samfällighetsbildning kan ske. Bestämmelserna om bevattning saknar motsvarighet i utredningens förslag (se avsnitt 2.12 i lagrådsremissen). Bestämmelserna om markavvattningsföretag har kompletterats med särskilda regler om avledande av avloppsvatten, som delvis motsvarar 8 kap. VL (se avsnill 2.11 i lagrådsremissen).

Bestämmelser om särskilda tvångsrätler ges i 8 kap., medan 9 kap. handlar om ersättning och 10 kap. om avgifter. I 11 kap. finns bestämmelser om dels regeringens prövningsrätt och dels förberedelse av större vattenföretag.

Det av utredningen föreslagna särskilda kapitlet om grundvattentäkt (5 kap. i utredningens förslag) har inte fått någon motsvarighet. I fråga om anledningen härtill hänvisas till vad som anförs vid 3 kap. 8§. Bestämmelser om andelskraft (4 kap. i utredningens förslag) har tagits in bland ersättningsbestämmelserna i 9 kap.

De ändringar av prövningssyslemet som har gjorts i förhållande till utredningsförslaget (se avsnitt 2.2 i lagrådsremissen) har medfört att bestämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmål i huvudsak har ersatt fyra kapitel i utredningsförslaget (13, 15, 17 och 18 kap.). Bestämmelserna om utrivning m. m. samt om tillstånds giltighet och omprövning har dock bmtits ut lill särskilda kapitel, 14 och 15 kap.

12 kap. innehåller bestämmelser om prövning vid förrättning av markavvattningsföretag, som oftast utförs inom ramen för en samfällighet. Frågor om andra typer av samfälligheter (bevattnings- och vattenregleringssamfäl-ligheter) prövas däremot av vattendomstol enligt bestämmelserna i 13 kap.

I 16 kap. ges regler om betalning av ersättning, tillträde m. m., i 17 kap. ges regler om underhåll m. m. och i 18 kap. stadgas om tillsyn och besiktning.

Bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen m.m. (8 kap. i utredningens förslag), som i sakligt hänseende skiljer sig från bestämmelserna om vatlenföretag, har tagits in i 19 kap.

Prop. 1981/82:130 391

Slutligen finns i 20 kap. koslnadsbestämmelser, i 21 kap. beslämmelser 1 kap. 1 §

om ansvar och handräckning m. m. och i 22 kap. slutbestämmelser.

Den nya vattenlagen innehåller i motsats till VL inte några bestämmelser om inrättande m.m. av allmänna farleder, hamnar och floltleder. Det föreslås att dessa frågor i stället regleras i särskild lagstiftning och lagförslag härom läggs fram i propositionen (se också avsnitt 2.8 och 2.9 i lagrådsremissen).

Den nya vattenlagen innehåller inte heller några bestämmelser om orga- > nisation och förvaltning av vattenrättsliga samfälligheter. Avsikten är att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligl den nya vattenlagen. Jag kommer senare denna dag att föreslå att lagrådets yttrande inhämtas över förslag till ändring i nämnda lag liksom annan följdlagstiftning till den nya vattenlagen.

När det i den följande specialmotiveringen till lagrummen anges att en föreslagen bestämmelse motsvarar en eller flera bestämmelser i VL eller utredningsförslaget, innebär detta i vissa fall endast att den föreslagna bestämmelsen rör samma ämne, medan det sakliga innehållet kan ha ändrats utan att detta i alla avseenden motiveras.

1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet, som i huvudsak motsvarar I kap. i utredningens förslag och i det remitterade förslaget, innehåller till en början en allmän deklaration om att vatten skall skyddas och värdas som en gemensam naturtillgång (1 §). Därefter följer bestämmelser om lagens tillämpningsområde (2 och 3 §§) samt definitioner av vissa typer av vatlenföretag m. m. (4 §). I anledning av påpekanden från lagrådet har vissa ändringar gjorts i 2-4 §§.

Gällande VL innehåller inte någon allmän, sammanfattande definition av vilka företag som lagen är tillämplig pä. De typer av valtenförelag som lagen är tillämplig på behandlas och beskrivs var för sig i olika kapitel (se exempelvis 2 kap. 1, 38 och 42 §§ saml 7 kap. 1, 37 och 49 §§ VL).

Jag anser i likhet med utredningen alt den nya lagens tillämpningsområde i princip bör stämma överens med gällande VL. Jag delar även utredningens uppfattning att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde bör samlas i elt särskilt inledande kapitel. Dessutom behövs det definitioner av vissa typer av företag som särbehandlas i den nya lagen samt av några andra begrepp som används i lagen.

1 § Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 8 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.7). F. n. finns det endast en regel om sparsamhet vid uttag av grundvatten (2 kap. 43 § VL). Till skillnad från utredningsförslaget, som endast innehåller en sparsamhetsregel, har i förevarande paragraf angivits all vattnet skall

Prop. 1981/82:130 392

skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall användas med / kap. 2-3 §§

sparsamhet.

2 § Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vatlenanläggningar. I lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.

I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda beslämmelser.

Första stycket motsvarar 1 kap. 2§ i utredningens förslag. Utredningen har som en sammanfallande beteckning på de åtgärder och anläggningar som omfattas av lagen föreslagit "vattenföretag". Definitionen av vatlenföretag i 3 § första stycket avser emellertid endast åtgärder i vatten, medan enligt andra stycket i samma paragraf med en vattenanläggning avses en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag (jfr 1 kap. 4 § punkt 5 i det remitterade förslaget). I första meningen av förevarande stycke anges därför att lagen är tillämplig på vattenföretag och vatlenanläggningar. Den närmare innebörden av dessa begrepp anges i 3 §.

Den nya vattenlagen handlar till alldeles övervägande delen om vattenföretag och vattenanläggningar. Bestämmelserna i 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen utgör emellertid eU undantag. En erinran om dessa bestämmelser har tagits in i andra meningen av förevarande stycke.

Andra stycket motsvarar 24 kap. 6§ i utredningens förslag och 10§ lagen (1918:524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Sverige har kommit överens med Finland och Norge om en särskild ordning för prövning av vattenförelag med verkningar över riksgränsen. Beslämmelser härom finns i lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland resp. lagen (1929:404) om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 och lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska valtenrätlskonven-fionen av den 11 maj 1929. Enligt lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonvenlionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige kan sistnämnda konvention vara tillämplig också på vissa vatlenföretag som inle omfattas av nämnda gränsälvsöverenskommelse eller svensk-norska vatlenrätlskonvenlionen.

3 § Valtenförelag är

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, fyllning och pålning i vallenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden saml andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar fill att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av gmndvatten och utförande av anläggningar härför,

3. fillförsel av vatten för att öka gmndvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder härför,

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när fråga inte är om

Prop. 1981/82:130 393

avledande av avloppsvatten, för atl sänka eller tappa ur en sjö eller för att / kap. 3 §

skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål.

Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar.

Med vattenområde i första stycket 1 avses område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 1 kap. 1 § utredningens förslag, innehåller definitioner av begreppen vattenföretag och vattenanläggning. Genom dessa definitioner fastställs lagens tillämpningsområde.

I utredningens lagförslag anges i nio punkter vilka åtgärder som skall hänföras fill vattenföretag. Dessa är 1. byggande i vatten, 2. vattenreglering, 3. vattenöveriedning, 4. sådan höjning eller sänkning av vattenståndet som inte är vattenreglering eller markavvattning, 5. nyttjande av vatten som drivkraft, 6. nyttjande av ytvattentäkt, 7. anordnande och nyttjande av gmndvattenläkt samt infiltration för sådan läkt, 8. markavvattning saml 9. utrivnings- och återslällningsarbeten i vatten. Den detaljerade uppräkningen av åtgärder har av utredningen mofiverats med dels att det är viktigt att klart definiera och avgränsa de vattenföretag för vilka särreglering är nödvändig, dels alt man klarare än i gällande lag bör hålla isär rena byggnadsåtgärder i vatten från den verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader.

Utredningens definilionsmetod har kritiserats av några remissinstanser. Remisskritiken innebär sammanfattningsvis atl stadgandet har blivit alltför detaljerat och svårläst. Den detaljerade uppräkningen anses också medföra rt'sk för att företag som borde bedömas enligt lagen faller utanför denna eller att samma åtgärd kan hänföras till flera företagstyper i lagens mening.

Enligl min mening måste det huvudsakliga syftet med alt ange lagens tillämpningsområde vara att klart avgränsa de typer av företag som lagen skall tillämpas på. Därutöver bör också definieras sådana vattenföretag som särbehandlas i lagen. Däremot behövs det inte någon precisering i sådana fall där den saknar självständig betydelse. Detta gäller bl. a. utredningens förslag att skilja rena byggnadsåtgärder från verksamhet i vatten som bedrivs med eller ulan hjälp av vattenbyggnader. Enligt min mening kan med dessa utgångspunkter lagens tillämpningsområde anges på etl mera överskådligt och lättläst sätt än i utredningsförslaget.

Första stycket första pimkten innehåller en definition av företag i ytvatten. Stadgandet motsvarar bestämmelsen om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder i 2 kap. 1 § VL. I förhållande till det remitterade förslaget har endast en redaktionell jämkning vidtagits.

För det första skall lill vattenföretag i ytvatten hänföras uppförande av anläggningar och andra åtgärder av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde, dvs. vad som i 2 kap. 1 § första stycket VL benämns byggande i vallen. Denna term används dock inte i den nya lagen. Hit

Prop. 1981/82:130 394

hänförs uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar och andra / kap. 3 §

anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt fyllning och pålning i sådana vattenområden. Uftrycket "andra vattenområden" (än vattendrag eller sjöar), som i VL motsvaras av "mindre vallensamling eller havet", har valts för att uppnå överensstämmelse med terminologin i 1 § ML. Uttrycket omfattar, fömtom havsområden, även konstgjorda vattensamlingar som regleringsmagasin, bevattningsdammar o. dyl. Däremot omfattas inte simbassänger m. m., som saknar vattenrättsligt intresse.

En kompletterande bestämmelse om vad som skall förstås med ett vattenområde finns i paragrafens tredje stycke.

Uppförande, ändring, lagning och utrivning av anläggningar liksom fyllning och pålning i vatten är atl hänföra till vattenföretag även om åtgärderna i och för sig inte skulle medföra förändring av vattnets djup eller läge.

Under remissbehandlingen har diskuterats om vissa åtgärder skall anses som vattenföretag. Bl. a. har kabeldragning på bottnen och anläggande av flylbryggor nämnts som exempel på åtgärder, där tveksamhet kan råda om den nya lagens tillämplighet. Jag anser det emellertid vara ställt utom tvekan att båda faller under definitionen av anläggningar i vatten och att de alltså är att hänföra till vattenföretag.

Enligl både den finska vattenlagen och gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland (se SFS 1971:850) gäller bestämmelserna om byggande i vatten även i fråga om uppförande av broar och andra anläggningar över ett vattenområde. I VL finns det inte någon motsvarande bestämmelse. I praxis torde det dock ha förekommit att broar har prövats enligt VL, fastän brons landfästen är belägna på ständigt torr mark och inte heller brobyggnaden i övrigt har någon dämmande inverkan.

Som Svea hovrätt framhåller vid remissbehandlingen bör det klargöras om anläggningar av nu angiven beskaffenhet skall kunna prövas enligl den nya vattenlagen eller inte. För en sådan prövning talar den inverkan som anläggningen kan ha på vattenområdets utnyttjande för någol annat ändamål, främst båtfart. Att en prövning av vissa broar har skett enligt VL torde främst kunna förklaras av alt en ansökan om fillstånd hos vattendomstolen f. n. utgör en naturlig åtgärd för att få till stånd en sådan avlysning av en allmän farled som måste ske om bron skall komma lill stånd. Frågor om avlysning föreslås nu reglerade i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 i lagrådsremissen) och detta skäl för en vattenrältslig prövning bortfaller alltså. Enligt min mening bör den inverkan som nu angivna anläggningar i övrigt har på användningen av vattenområdet kunna prövas enligt annan lagstiftning, främst väglagen, lagen (1939:608) om enskilda vägar och anläggningslagen. Förevarande punkt omfattar alltså inte sådana anläggningar vars enda inverkan på vattenförhållandena är att de utförs över ett vattenområde. En annan sak är atl arbetena under byggnadstiden kan vara sådana att de inverkar på vattenförhållandena och att det därmed blir fråga om etl vattenförelag.

Prop. 1981/82:130 395

Tippning av muddermassor och liknande åtgärder kan f. n. prövas enligl / kap. 3 §

både VL och ML. Tippning utgör byggande i vatten men dessutom finns särskilda bestämmelser i 2 kap. 35 § VL som i princip innebär ett förbud mot att släppa ut fast avfall (se prop. 1969:28 s. 258). ML är enligt dess 1 § punkt 1 tillämplig bl. a. på utsläppande i vatten av fasta ämnen. Lagens tillämplighet är inte beroende av att avfall ingår i det som släpps ut (se prop. 1969:28 s. 257).

En tippning kan bh atl hänföra till fyllning enligt förevarande stadgande. I likhet med utredningen anser jag att det huvudsakliga syftet med en tippning bör vara avgörande för gränsdragningen mellan den nya vattenlagen och ML. Om ett syfte med en tippning är att åstadkomma en anläggning som kan komma till nyttig användning, exempelvis en vägbank eller en pir, utgör fippningen etl vallenföretag som skall prövas enligt vattenlagen. Detta gäller även om det primärt finns en önskan att bli av med de använda massorna. Om massorna är förorenade kommer detta att beaktas vid den vattenrättsliga tillåfiighetsprövningen och del är också möjligt att meddela föreskrifter till skydd mot förorening. Om syftet med en tippning däremot endast är all bli av med massorna skall prövning ske enligt ML. Härvid kan beaktas även annan inverkan än förorening.

Jag delar utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet till 2 kap. 35 § VL i den nya lagen.

Jag kommer att senare la upp frågan om ändring i 1 § ML, där undantaget för byggande i vatten bör avse vattenföretag enligt den nya vattenlagen. För att klarare markera gränsdragningen mellan de båda lagarna, bör undantaget avse både punkterna 1 och 2 i nämnda paragraf.

Till vattenförelag skall vidare enligt förevarande stadgande hänföras bortledande av vatten från eller grävning och sprängning i ett vattenområde. Sådana åtgärder, som i dag enligt 2 kap. 1 § andra stycket VL skall likställas med byggande i vatten, anses som vattenförelag även om de inte medför förändringar i vattnets läge eller djup, t. ex. vid bortledande av vatten ur havet. Med nu angivna åtgärder likställs i stadgandet uttryckligen rensning i ett vattenområde. Med rensning avses en åtgärd för bibehållande av vattnets djup eller läge. En sådan rensning särbehandlas i viss mån i lagen (se 2 kap. 5 § andra stycket, 4 kap. 3 § och 8 kap. 3 §).

Under begreppen grävning och rensning faller också muddring och sandsugning. Jag anser i likhet med utredningen alt nuvarande gräns mot ML bör behållas i fråga om sådana åtgärder (se prop. 1969:28 s. 258). De olägenheter, t. ex. vattenförorening och grumling, som kan uppkomma genom muddring och sandsugning, får bedömas vid fillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen.

Slutligen skall som vattenföretag enligt förevarande punkt anses andra åtgärder i vattenområden om åtgärden i fråga syftar lill att förändra vattnets djup eller läge. Till sådana åtgärder hänförs bl. a. vattenreglering och annan reglering av vattnets avrinning samt omgrävning av en åfåra. Lik-

Prop. 1981/82:130 396

som enligt 2 kap. 1 § andra stycket VL krävs att syftet med åtgärden skall / kap. 3 §

vara förändring av vattnets djup eller läge. Härigenom utesluts bl.a. sådana förändringar i vattendjupet som åstadkoms genom en tippning av avfall som enligt vad jag har sagt tidigare skall prövas enligt ML.

Under denna punkt skulle enligt ordalydelsen även kunna anses falla vissa markavvatlningsåtgärder, t. ex. en sjösänkning. Avsikten är emellerfid att markavvatlningsåtgärder i stället skall hänföras till punkten 4. Jag har inte ansett att det behövs något särskilt undantag i förevarande punkt för alt klargöra delta.

Första stycket andra punkten behandlar gmndvattenföretag.

Enligt 2 kap. 42 § VL förstås med grundvattentäkt en anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Med tillgodogörande avses användning av vattnet i nyttigt syfte. Den av utredningen föreslagna definifionen (punkt 7) överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt utredningen bör bortskaffande av skadligt grundvatten samt byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar bedömas enligt byggnadslagstiftningen.

Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser föreslagil att lagens tillämpningsområde vidgas fill att avse även andra åtgärder med inverkan på vattenståndet än gmndvattenläkt.

PBL-utredningen föreslår atl undeijordsbyggande som inte är gmva skall kräva bygglov (se SOU 1979:66 s. 445). En bygglovsprövning avses bl. a. innefatta en kontroll av byggandels inverkan på gmndvattenförhål-landena. Jag anser med hänsyn härtill inte att det finns anledning att utvidga den nya vattenlagens tillämpningsområde till att omfatta underjordsbyggande med inverkan på grundvattenförhållandena.

Det finns enligl min mening inle heller anledning att låta den nya vattenlagen omfatta sådan asfaltering av större markområden som kan påverka gmndvaltenförhållandena. Även här torde behövlig kontroll få ske inom ramen för den nya bygglagstiftningen.

Annorlunda förhåller det sig med bortledning av grundvatten i skadeförebyggande syfte. PBL-utredningen anser att sådan gmndvattenbort-ledning bör prövas enligl den nya vattenlagen (se SOU 1979:66 s. 447). Sådan gmndvattenbordedning skiljer sig endast fill syftet från åtgärder som nu prövas enligt VL. I motsats lill vattenlagsutredningen anser jag alltså alt vattenlagen bör omfatta även bortledning av grundvatten i skadeförebyggande syfte.

På gmnd av det anförda har förevarande punkt utformats så att den avser bortledande av grundvallen och utförande av anläggningar härför. Härmed avses alltså bortledande både för tillgodogörande av grundvatten och för bortskaffande av skadligt grundvatten. Bestämmelsen omfattar även bortledande av vatten ur en grundvattentillgång för att tillgodogöra vattnets värmeenergi.

Med grundvatten avses liksom i gällande VL (se I kap. 15 §) det vallen som finns under markens yta. I VL:s förarbeten har grundvatten beskrivits

Prop, 1981/82:130 397

som "sådant underjordiskt vatten vilket helt fyller hålrummen, även de / kap. 3 §

största, såväl i berggmnden som mellan de lösa jordlagrens bergartsfrag-menl och vars hydrostatiska tryck är större än almosfärtrycket" (se SOU 1937; 35 s. 47). Det vatten som omfattas av markavvatlningsåtgärder enligt punkt 4 avser vatten på markens yta och annat vatten i marken än grundvatten. Skillnaden kan åskådliggöras med följande av lagrådet anförda exempel. Om man vill blottlägga en mineraltillgång för gruvdrift genom att avlägsna vatten som finns på ytan eller i marken och som täcker den, är åtgärden hänförlig till markavvattning enligt punkt 4. Pumpar man bort djupare liggande gmndvattenförekomster för att skydda en befintlig gruva mot skador blir nu förevarande punkt rörande grundvatten tillämplig.

Första stycket tredje punkten gäller förelag för s. k. infiltration och andra åtgärder för att öka vattenmängden i en gmndvattenlillgång.

Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 61 § första punkten VL. Eftersom den nya lagen har gemensamma bestämmelser för yt- och gmndvattentäkter, behövs inte någon motsvarighet till den andra punkten i nämnda paragraf.

Syftet med en infiltration kan vara atl öka vattentillgången i en grundvattentäkt eller att återställa stabiliteten i marken inom bebyggda områden med en sjunkande gmndvattennivå. Om syftet är något annat än all öka gmndvattenmängden är däremot förevarande punkt inle tillämplig.

En ökning av gmndvattenmängden kan åstadkommas genom att ytvatten får infiltrera i marken, vilket oftast sker i särskilda infiltrafionsbassänger. Samma effekt kan uppnås genom alt vatten direkt pumpas till grundvattenförande lager eller genom att markbeskaffenheten eller avrinningsförhållandena inom ett markområde ändras så alt en störte del av nederbörden tillförs gmnden. Om dessa åtgärder utförs i syfte att öka grundvaltenmängden blir förevarande punkt tillämplig.

Första stycket fiärde punkten innehåller en definition av markavvatlningsföretag. Stadgandet har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

I 7 kap. 1, 37 och 49 §§ VL anges vilka åtgärder som hänförs lill torrläggning av mark, dvs. dikning, vattenavledning och invallning. Enligl 7 kap. 35 § skall vad som stadgas om dikning också gälla avdikning av kärr, mosse eller annan vattendränkt mark. Förevarande punkt innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt.

Syftet med åtgärderna skall vara att öka en faslighels lämplighet för något visst ändamål, exempelvis odling, bebyggelse, torvtäkt eller gruvdrift. Det har särskilt angivils alt det skall vara fråga om en varaktig förbättring. Som lagrådet påpekat är det effekten av åtgärden som skall vara varaktig. Om den eftersträvade verkan av åtgärden är av mera tillfällig karaktär, såsom exempelvis vid hyggesplöjning, är åtgärden alltså inte vattenföretag. Däremot omfattas täckdikning av stadgandet.

Det har särskilt angivits att bortskaffande av avloppsvatten inte utgör vatlenföretag. Avloppsvatten definieras i 4§ punkt 5 och har här liksom i övrigt i den nya vattenlagen samma innebörd som i 3 § ML och 8 kap. 1 §

Prop. 1981/82:130 398

VL. Trots den nu angivna begränsningen finns det särskilda beslämmelser 1 kap- 4 §

om markavvattning och avledande av avloppsvatten i 5 kap. 5—8§§.

Föievarande punkt är inte heller tillämplig på sådant bortledande av skadligt gmndvatten som jag nyss har behandlat vid punkt 2.

Med vattenföretag avses enligt första stycket huvudsakligen olika åtgärder i vatten. I de fall åtgärderna avser uppförande av anläggningar i vatten finns emellertid också ett behov av att definiera dessa anläggningar,bl. a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i 17 resp. 18 kap. En anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag benämns därför i andra stycket som vattenanläggning vilket motsvarar definitionen i 1 kap. 4§ punkt 5 i det remitterade förslaget. Härmed avses alltså anläggningar i yt- och gmndvatten och även diken för markavvattning. I enlighet med lagrådets förslag har stadgandet förtydligats så att till en vattenanläggning också är att hänföra därtill hörande manöveranordningar. Dessa behöver inte befinna sig på den plats där det fysiska ingreppet i vattenförhållandena sker. Även pumpanordningar som används för att pumpa upp grundvatten ur en grundvattentillgång omfattas av begreppet.

1 tredje stycket finns en kompletterande regel om vad som skall förstås med vattenområde i första stycket punkt I.

Enligt 2 kap. 1 § VL avses med byggande i vatten även åtgärder "på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på vattenståndet". Härmed avses även åtgärder inom landområden som endast vid exceptionella hög-vattenstånd täcks av vatten. I utredningsförslaget används uttrycket "inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd". Härmed åsyftas inte någon ändring i sak.

Som har framhållits vid remissbehandlingen kan det högsta kända vattenståndet ofta vara av endast historiskt intresse. Avgörande bör i stället vara det högsta vattenstånd som med någon sannolikhet kan förutses för framtiden. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet härmed.

4 § I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån
för annat vattenföretag,

2. vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från ell vattenområde till ett annat,

3. vattentäkt: bortledande av yt- eller gmndvatten för vattenförsörjning eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

Paragrafen innehåller definitioner av vissa typer av vattenföretag som särbehandlas i den nya lagen. Dessutom anges i punkt 5 vad som i lagen avses med avloppsvatten.

Prop, 1981/82:130 399

Definitionen av vattenreglering har utformats i enlighet med lagrådets / kap. 4 §

förslag. Som lagrådet framhåller skall det utmärkande för en vattenreglering enligl lagen vara att regleringen vidtas till förmån för etl annat vattenföretag. Med denna lydelse av definitionen kommer vissa slag av regleringar att falla utanför denna, nämligen regleringar som inte utförs till förmån för något vattenföretag, t. ex. för att säkra vattentillgången för flottning eller för trafik på någon inre vattenväg. Även om sådana regleringar faller utanför vattenregleringsbegreppet, utgör de vattenföretag enligt definitionen i 3 § första stycket punkt 1.

S. k. profilreglering, dvs. avtrappning av ett vattendrag med dammbyggnader för atl åstadkomma lämpliga utbyggnadsenheter, är inte all anse som vattenreglering enligt VL och faller inte heller under den nya definitionen.

Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering finns i 7 kap.

Definitionen av vattenöverledning har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Vid tillämpningen av VL har vattenöverledning tidigare ansetts utgöra en form av vattenreglering men har i senare rättspraxis behandlats som en form av byggande i vatten (se NJA 1942 s. 202 och 1953 s. 535). I den nya lagen utgör vattenöverledning äter en form av vatlenreglering.

I likhet med vad som gäller vid vattenreglering behöver syftet med en vattenöverledning inte vara att öka kraftproduktionen vid ett kraftverk, utan den kan ske till förmån även för andra vatlenföretag.

Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenöverledning finns i 7 kap. I 2 kap. 7§ andra stycket finns bestämmelser om s. k. utbyggnadsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål.

Definitionen av vattentäkt saknar motsvarighet i utredningens förslag. Definitionen är motiverad bl. a. av den speciella rådighetsbeslämmelsen i 2 kap. 4 § punkt 2 och av de särskilda bestämmelserna om bevattningssamfälligheter i 6 kap. samt bestämmelserna om avgifter i 10 kap. Begreppet bevattning behöver enligt min mening däremot inte särskilt definieras. Det har särskilt angivits att förevarande punkt avser både yt- och gmndvatten.

Uttrycket vattentäkt avser själva bortledandet av vatten. Del skiljer sig alltså från bestämmelsen i 2 kap. 42 § VL, enligl vilken med grundvatten-läkt förstås en anläggning för tillgodogörande av grundvatten.

Den begränsning som ligger i att bortledandet skall ske för vattenförsörjning eller bevattning utesluter bl. a. bortledande av skadligt gmndvatten enligt 3 § första stycket punkt 2.

Definifionen av markavvattning innebär att beteckningen markavvattning införs för åtgärder enligt 3 § första stycket punkt 4.

Jag har i likhet med flera remissinstanser funnit alt den av utredningen föreslagna detaljerade uppdelningen på olika typer av markavvatlningsåtgärder är onödig. Som exempel på sådana åtgärder kan anges dikning och invallning samt sådana åtgärder som enligt 7 kap. 37 § VL betecknas som

Prop. 1981/82:130 400

vattenavledning eller skall likställas med sådan avledning, nämligen sank- 2 kap. I J

ning eller urtappning av etl vattenområde, fördjupning, utvidgning eller

rätning av etl vattendrag samt vattenreglering för att t. ex. skydda mot

översvämning. Förutsättningen är naturligtvis atl åtgärden utförs i mark-

avvattningssyfte.

Definitionen av avloppsvatten motsvarar 8 kap. 1§ VL och 3§ ML. I stället för "torrläggning" används i överensstämmelse med terminologien i den nya vattenlagen "avvattning". Definitionen är föranledd av att begreppet avloppsvatten används på flera ställen i den nya lagen (se t. ex. 2 kap. 4 § punkt 5, 5 kap. 5 § och 8 kap. 1 § första stycket punkt 5).

2 kap. Rådighet över vatten m. m.

Kapitlet, scrm motsvarar 2 kap, i utredningens förslag och i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3). Som jag har redovisat i inledningen till detta slutprotokoll har lagrådet motsatt sig användningen av begreppen "vattenrätt" och "vattenrättshavare" i lagtexten pch dessutom haft vissa erinringar både mot disppsitionen av de föreslagna reglerna och mot utformningen av enskilda paragrafer i lagrådsremissen. Kapitlet och de enskilda paragraferna däri har i allt väsentligt utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.3 och 2.3.4) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om expropriation av vattenrätt för allmänt behov av vatten samt för bevattning av jordbmksfastigheter. I stället har beträffande vatlenföretag för sådana ändamål den grundläggande rådigheten över vattnet tillagts förelagaren genom en särskild lagbestämmelse (se 4 § punkt 2).

Kapitlet ersätter i hrivudsak 1 kap. VL. Kungsådrebestämmelserna i 1 kap. 5—13§§ VL har dock inte fåll någon motsvarighet i förevarande kapitel utan har ersatts av bestämmelserna i 9 kap. om begränsningar i ersällningstagarnas ersättningsrätl.

1 § För alt få utföra ett vatlenföretag skall företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företagel skall ulföras.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 § i utredningsförslaget och 2 kap. 5 § i det remitterade förslaget.

VL innehåller inle någon närmare reglering av frågan om rådighet över vattnet såsom fömtsättning för vattenföretag. Med stöd av vissa uttalanden i förarbetena till lagen har emellertid ansetts all det för alt elt vattenföretag skall få komma fill stånd i princip krävs att företagaren har en grundläggande rådighet över den vattentillgång som omfattas av företagel. I förevarande stadgande har en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll

Prop. 1981/82:130 401

tagits in i lagen, Bestämmelsen har karaktären av en legitimationsregel. I 2 kap. 1 §

de fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs, är rådigheten en pro-cessfömtsättning som prövningsorganet skall beakla självmant. Men också i fråga om andra vattenföretag måste den gmndläggande rådigheten föreligga.

Å den andra sidan innebär stadgandet inte en fullständig reglering av behörighetsfrågan. Även om en sökande i och för sig har rädighet över vattnet, kan han på andra grunder sakna legitimation som sökande. Sålunda tillkommer t. ex. behörighet att ansöka om ett tillstånd fill valtenreglering till förmån för ett vattenkraftverk eller om tillstånd fill en vattentäkt för en fabriks behov endast den som förfogar över kraftverket respekfive fabriken.

Huvudprincipen är liksom enligt VL att man skall ha rädighet inom hela det område där vattenföretaget skall utföras. Så får man i princip inte anlägga bryggor eller verkställa t. ex. utfyllnader som sträcker sig in på någon annans vattenområde, utan i sådana fall krävs en särskild upplåtelse av ägaren fill det området. Jag anser alltså att den princip som kom till uttryck i rättsfallet NJA 1922 s. 149 inte längre är vägledande.

Som lagrådet påpekar krävs det inte rådighet inom hela det vattenområde som berörs av en ytvattentäkt. I sådant fall är det tillräckligt att företagaren råder över det begränsade område där intagsledningen läggs ut.

Principen är inte ovillkorlig. Av 7§ följer att den som har majoriteten, s.k. utbyggnadsvitsord, i en fallslräcka kan ges rätt att förfoga över vattenkraften i hela sträckan. Reglerna i 8 kap. om särskilda tvångsrätler gör det också i vissa fall möjligt för den som endast har rådighet över en del av det vattenområde där företaget skall ulföras att ta i anspråk annans vattenområde för företaget.

För fillstånd till ett vattenförelag bör i allmänhet fordras atl sökanden har en lill liden obegränsad rätt fill vattnet. Rådigheten måste alltså gmndas på äganderätt, en till tiden obegränsad servitulsrätt eller tomträtt. Av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.5), vilka har godtagits av lagrådet, bör emellertid även en fidsbegränsad rädighet i och för sig kunna tillerkännas saklegitimerande verkan. Även den som på gmnd av nyttjanderätt eller någon annan rättighet disponerar över yt- eller gmndvatten för viss lid bör alltså kunna ansöka om tillstånd att utföra ett vatlenföretag, fömtsatt naturiigtvis att detta faller inom ramen för upplåtelseavtalet. Det ankommer därefter på fillslåndsmyndigheten atl med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet avgöra om tillstånd kan meddelas trots den begränsade rådigheten och bestämma för vilken fid tillståndet skall gälla. Någon särskild lagreglering av de frågor som hänger samman med en tidsbegränsad rådighet över vattnei anser jag inte vara påkallad.

Som lagrådet påpekar är det i de fall tillstånd ges lill en nyttjanderättsha-26 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 402

vare mera angeläget än i andra fall atl skadefrågorna klaras av i samband 2 kap. 1—2 §§

med tillståndsgivningen. Det är också viktigt att tillslåndsbesluten utformas på ett sådant sätt att det inte råder ovisshet om tillståndets giltighetstid. Som lagrådet anför kan olika alternativ tänkas beroende på vad ansökningen innebär. I ett arrendeförhållande torde det normala bli att tillståndet knyts till innehavet av artenderätten oberoende av personväxlingar, i varje fall när det är fråga om vattenföretag som är till permanent nytta för arrenderättens utövande, t. ex. markavvattningsföretag eller vattentäkter för vattenförsörjnings- eller bevattningsändamål.

I lagrådsremissen har uttalats alt den som vill anlägga broar m. m. för allmän väg skall ha vågrätt lill vattenområdet för att få sin ansökan prövad - fömtsatt naturligtvis att han inte har på annan grund förvärvad rätt till vattnet. Som lagrådet anför medför en sådan ordning emellertid opraktiska konsekvenser. Jag biträder därför lagrådets förslag om att i fråga om rådigheten över vattnet i stället likställa vattenföretag för allmän väg med vattenföretag för allmän farled etc. I 4§ punkt 4 i förevarande kapitel har därför tagits in en bestämmelse som innebär att den som vill utföra ett vatlenföretag som behövs för allmän väg kan göra detta utan hinder av atl han inle har rådighelen över vattnet. Med denna ordning kan alltså den för ett vägföretag ofta helt dominerande frågan om ett brobygge prövas, innan alltför mycket arbete och kostnader lagts ned på att skaffa vågrätt eller förvärva rådighet över vattnet på annat sätt.

När det däremot gäller vattenföretag för enskilda vägar skall det föreligga beslut om upplåtelse av rätt att bygga väg enligt lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen (jfr NJA 1970 s. 299 och SvJT 1977 s. 198). Den koncession som meddelas av regeringen för järnvägar, spårvägar och tunnelbanor för allmän trafik medför däremot inte att sådan rådighel som avses i nu förevarande paragraf uppkommer. Om det krävs att annans vattenområde tas i anspråk för sådana företag får den tillskapas genom expropriation. En annan sak är att koncessionen beaktas vid tillåtlighetsprövningen (se 3 kap. 6§ punkt 2).

För elt vattenförelag som skall utföras inom allmänt vattenområde fordras särskilt medgivande av staten (jfr också lagen, 1966; 314, om konfinen-talsockeln).

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

Paragrafens första mening motsvarar 1 kap. 1 och 15 §§ VL samt 2 kap. 1 § första stycket i utredningsförslaget och det remitterade förslaget. Andra meningen är ny. Eftersom begreppen "vattenrätt" och "vattenrättshavare" inte behövs i lagtexten har andra stycket i det remitterade förslaget utgått.

Prop. 1981/82:130 403

Med uttrycket "råder över" i första meningen avses såväl rätt att 2 kap. 2 §

tillgodogöra sig vattnet och vidta olika åtgärder i detta i nyttigt syfte som rätt att ta bort eller minska de skadliga verkningar som vattnet kan medföra. Nuvarande skillnad mellan ytvatten ("råda över") och grundvatten ("tillgodogöra sig") har alltså inte bibehållits. Enligt den nya lagen är även bortledande av skadligt grundvatten ett vattenföretag enligl definitionen i 1 kap. 3 § första stycket punkt 2.

I paragrafen regleras inte särskilt frågan om rådigheten över allmänna vattenområden. Sådana områden omfattas inte av fastighetsindelningen. Rådigheten över vattnet inom allmänna vattenområden anses dock tillkomma staten utan uttryckligt stöd av lag (se prop. 1966; 114 s. 48).

Andra meningen har tillagts på förslag av lagrådet.

Vatten behandlas som fast egendom. I fråga om överiåtelse eller upplåtelse av vatten gäller alltså jordabalken. Härav följer bl. a. att en överiåtelse av vattnet utan samband med grunden inte är giltig. Däremot kan fastighetsägaren upplåta sin rätt eller viss de! av den genom ett servituts-eller nyttjanderättsavtal.

Vid sidan av frivilliga upplåtelser kan rådigheten över vattnet tvångsvis överföras fill någon annan än fasfighetsägaren med stöd av särskilda lagbestämmelser. I förevarande kapitel finns beslämmelser av sådan innebörd i 7 och 8 §§. Bestämmelser om tvångsrätt finns också i exempelvis expro-priafionslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen och väglagen.

Särskild rätt till en fastighets vattenområde eller grundvatten kan också skapas genom fastighetsbildningsservitut enligt 7 kap. fasfighetsbildningslagen. Ett sådant servitut avser den grundläggande rådigheten och omfattas därför inte av de särskilda bestämmelserna i 7 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen, som endast avser tvångsservitut som kan skapas enligt VL. Jag kommer att senare ta upp frågan om gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och den nya vattenlagen och därvid föreslå de ändringar som behövs i 7 kap. 2 § fastighetsbildningslagen.

Den som har rådigheten över vatten kan av olika skäl tvingas att tåla inskränkningar i sin rådighel. Han kan till följd av någon annans vattenföretag drabbas av förlust av vatten eller fallhöjd. Även i annan lagstiftning än vattenlagen finns bestämmelser som kan medföra inskränkningar i rådigheten, exempelvis naturvårdslagen och byggnadslagen. Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 9 § i utredningens förslag) föreslagit en erinran om sådana inskränkningar i rådigheten som kan ske enligt vattenlagen eller annan lagstiftning (jfr 1 kap. 4 § VL). Med den i viss mån ändrade innebörd som rådighetsbegreppet har fått i den nya lagen finns det inle någol behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapile\ innehåller alltså inte någon motsvarighet fill den föreslagna regeln.

Vid följande paragraf kommer att behandlas frågan om en motsvarighet fill 1 kap. 2 § andra stycket och 15 § andra stycket VL.

Prop. 1981/82:130 404

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i 2 kap. 3—4 §§
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes faslighet

än på den andres.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § i utredningens förslag och i del remitterade förslaget samt 1 kap. 2 § första stycket VL.

Paragrafen innebär en avvikelse från huvudregeln i 2 § endast i fråga om vattnet men däremot inte i fråga om fördelningen av själva vattenområdet som sådant. Bestämmelsen motiveras av att det i praktiken kan vara svårt atl fördela en vattenkvantitet mellan olika fastigheter på grund av olika strömningshastigheter, djupförhållanden och strandlinjeformer. Bestämmelsen har särskild betydelse när det gäller utbyggnaden av vattenkraft.

I 1 kap. 2 § andra stycket VL finns en erinran om att bestämmelsen om lika rätt till vatten inte rubbar den rätt fill större lott i vattnet som kan grundas på dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund. Den som vid ikraftträdandet av VL tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande vattenmängden får dessutom fill bevarande av sin rätt till vattnet åberopa fömt gällande lag. Jag anser i likhet med utredningen att det inte behövs någon motsvarighet till dessa bestämmelser i den nya vattenlagen, eftersom vad där sägs ändå gäller såvitt avser framlida förhållanden. I fråga om rätfigheter som har fillkommit före den nya lagens ikraftträdande har emellertid en särskild övergångsbestämmelse tagits in i 7 § i promulgationslagen.

Vad som nu har sagts gäller också bestämmelsen i I kap. 15 § andra stycket VL om skydd för innehavare av äldre rättigheter att ta ut grundvatten på någon annans fasfighet.

4 § Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning,

3. ett markavvattningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller

5. ett vattenföretag som behövs för alt motverka förorening genom avloppsvatten

kan göra detta utan hinder av att han inte har rådighet enligt 2 §.

Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 2 kap. 12 § i utredningens förslag samt 2 kap. 6 och 10 §§ i del remitterade förslaget. Den av lagrådet föreslagna lydelsen har jämkats så all det klarare framgår att företagaren inle är befriad från tillåtlighetskraven i 3 kap. eller tillslåndspliklen enligl 4 kap. I sak innebär stadgandet ingen ändring i förhållande lill det remitterade förslaget utom såvitt avser vattenföretag som behövs för allmän väg, vilken fråga har behandlats vid 1 § i förevarandé kapitel.

Prop. 1981/82:130 405

Punkt 1. Vattenreglering definieras i 1 kap. 4 §. Åtgärden skall alltså 2 kap. 5 §

utföras till förmän för ett annat vattenföretag.

Kravet på rådighet är i det nu avsedda fallet uppfyllt om företagaren har rådighet över vattnet på det ställe där vattnet skall komma lill nyttig användning., t.ex. för kraftändamål eller vattenförsörjning. I fråga om vattenreglering överensstämmer detta med gällande rätt. Den som t. ex. äger ett strömfall i den nedre delen av en älv har rätt att till förmän för detta strömfall söka reglering av älvens källsjöar många mil högre upp i älven.

På samma sätt behandlas en vattenöverledning, som enligt definitionen i 1 kap. 4 § är en form av vattenreglering. Förelagaren behöver alltså inte ha någon rådighet över vattnet vid överledningspunklen. Stadgandet gäller oberoende av vilket ändamål som skall tillgodoses genom överledningen. Denna kan avse kommunal eller industriell vattenförsörjning eller kraftändamål. I sistnämnda fall kan det dock i vissa situationer bli fråga om ett mera kvalificerat rådighetskrav. I 7 § andra stycket uppställs nämligen krav på s.k. utbyggnadsvitsord vid vattenöveriedning för kraftändamål, när överiedningen är en teknisk och ekonomisk förutsättning för tillkomsten av kraftanläggningen. Detta kan medföra att en företagare för att få den majoritet i vattenkraft som behövs måste ha fallhöjd även i det vattendrag från vilket vatten överieds. Något principiellt krav på fallhöjd i detta vattendrag finns emellertid inte heller i delta fall, eftersom ett omfattande fallhöjdsinnehav i huvudvaltendraget kan vara tillräckligt för utbyggnadsvitsord.

Punkt 2 utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. Angående skälen till stadgandet hänvisar jag till vad som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.3 och 2.3.4).

Punkt 3 innebär inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt.

Punkt 4 innebär, bortsett från den tidigare behandlade frågan om vatlenföretag som behövs för allmän väg, inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Stadgandet gäller i fråga om hamnar endast allmänna sådana. För anläggande av t. ex. en småbåtshamn måste man alltså på annan grund förfoga över vattenområdet.

Punkt 5 överensstämmer också med gällande rätt.

Som lagrådet anför medför den omständigheten att den som med stöd av förevarande stadgande har befogenhet alt förfoga över vattnet på annans fastighet för ett vattenförelag inte att han är befriad från skyldigheten att söka tillstånd till företaget, om sådan skyldighet följer av 4 kap. Särskild tvångsrätt för all utföra åtgärder som behövs för ifrågavarande förelag kan, utom vad avser företag för allmän väg, medges enligt 8 kap. 1 §.

5 § Rådighet som anges i 1 § tillkommer

1. staten, kommuner och valtenförbund för att utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket.

Prop. 1981/82:130 406

2. förvaltare som avses i 82a § lagen (1919:426) om flottning i allmän 2 kap. 5 §

flottled för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Första stycket har sin närmaste motsvarighet i 2 kap. 13 § i utredningsförslaget och 2 kap. 7 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 9 § och 6 kap. 29 § VL. I likhet med 4 § i förevarande kapitel har stadgandet utformats så att det utgör ett rådighetsfall.

Den nya vattenlagen innehåller i motsats till VL inle några särskilda tillåtlighetsregler för sådana vattenföretag som avses i förevarande stadgande. Dessa företag har dock särskilt beaktats vid utformningen av bestämmelserna i 3 kap. 4 § om den samhällsekonomiska tillätlighetsbedöm-ningen av vattenföretag.

Särskild tvångsrätl för alt utföra förelag som avses i förevarande stadgande kan medges enligt 8 kap. 1 §.

Stadgandet avser fiskefrämjande åtgärder inte bara som f. n. i rinnande vatten ulan även i andra vattenområden. Åtgärderna kan avse annan fisk än den egentliga vandringsfisken (se även 3 kap. 11 §).

I fråga om uttrycket "hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt" får jag hänvisa till vad som anfördes när detta uttryck infördes i VL (se prop. 1975/76:215 s. 124).

Andra stycket motsvarar 2 kap. 12 § andra stycket i utredningens förslag och 2 kap. 8 § i det remitterade förslaget. Det har liksom första stycket utformats som etl rådighetsfall. Såvitt avser rensningar för bibehållande av vattnets djup eller läge innebär stadgandet inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se 2 kap. 36 § VL). De rensningsarbeten som omfattas av stadgandet är sådana som inte avses förändra de rådande förhållandena i ett vattenområde. Om en förändring genom uppgmndning eller dylikt har inträtt och erhållit en mera bestående karaktär i ett vattendrag, räknas ett återställande av förhållandena inte som en rensning enligt stadgandet, utan då fordras en rådighet på annan gmnd för arbetena.

Stadgandet är också tillämpligt på åtgärder som innebär återställande av vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Därmed avses genomgripande förändringar i naturförhållandena, såsom uppgrundning av vattendragets fåra eller genomskärning av strandvallarna. Fömtsättningen är dock att återställandet sker "omedelbart". Detta överensstämmer med 2 kap. 37 § första meningen VL. Kravet får anses uppfyllt, om återställningsarbetet påbörjas så snart det med hänsyn fill årstid och väderlek är möjligt och därefter fullföljs utan onödigt dröjsmål.

I fråga om rätten att återställa ett vattendrag i dess tidigare skick skiljer

Prop. 1981/82:130 407

man i 2 kap. 37 § VL mellan olika fall, beroende på hur snart efter 2 kap. 6—7 §§

förändringen som återställandet sker. Rätten till ersättning på gmnd av

återställandet är bl. a. knuten till olika tidpunkter efter det förändringen

har inträtt. Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa

bestämmelser och ävenjag anser att de kan undvaras. Det innebär att en

rådighet på annan grund skall krävas för sådana återställningsåtgärder som

inte sker omedelbart, om inle något annat följer av 4 § eller första stycket i

förevarande paragraf.

Ytterligare särregler om de vattenföretag som avses i förevarande stadgande finns i 4 kap. 3 § och 8 kap. 3 §.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin
fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan bygg
nad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider
skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6§ jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 14 § i utredningens förslag och 2 kap. 9§ i det remitterade förslaget samt 1 kap. 3§ VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.1).

Till skillnad mot VL innehåller förevarande paragraf ett krav att vattenbyggnaden skall vara avsedd för fastighetens behov. Paragrafen ger alltså inte strandägaren rätt atl t. ex. uppföra en brygga för uthyrning av båtplatser till utomstående.

I paragrafen regleras inte frågan om antalet byggnader som strandägaren får uppföra (jfr LU 1975; 7 och 1975/76:10). Denna fråga får bedömas med hänsyn till faslighetens behov samt arten av det intrång som byggnaderna orsakar för vattenområdets ägare.

Paragrafen befriar inte strandägaren från skyldigheten att söka tillstånd enligt denna lag, om sådan skyldighet följer av 4 kap. Det kan också föreligga fillståndsplikt enligt t. ex. naturvårdslagen.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan
rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad lill tiden råder över
mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot
andel i sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
(1970:988).

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 15 § i utredningens förslag och 2 kap. 11 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 5 § VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.6).

Prop, 1981/82:130 408

Kravet på utbyggnadsvitsord enligt denna paragraf innebär att rådighe- 2 kap. 8 §

ten skall vara av ett mera kvalificerat slag.

I fråga om principerna för beräkning av ulbyggnadsvitsord enligt förevarande paragraf hänvisar jag lill vad som anfördes vid tillkomsten av 2 kap, 5§ VL i nu gällande lydelse (se prop. 1974:83 s. 167, 184, 299 och 308). Som då uttalades kan sådana upplåtelser av rätt fill andel i samfällt strömfall som har skett före jordabalkens ikraftträdande åtnjuta sakrätts-ligt skydd enligt 35 § lagen (1970:995) om införande av jordabalken och därför få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord.

Majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturiig fallhöjd. Då vattenföringen i ett falls olika delar normalt är hka kommer majoriteten i regel att beräknas efter fallhöjden. Om vattenkraften i olika vattendrag skall tillgodogöras gemensamt, måste dock vattenmängden i varje gren fastställas för att vattenkraften per fallmeter på olika platser i fallsträckan skall kunna beaktas.

Vid gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i olika vattendrag skall den för utbyggnadsvitsord behövliga majoriteten i kraft beräknas på den sammanlagda vattenkraften. En följd härav är att en företagare med ett omfattande fallhöjdsinnehav i ell av vattendragen kan bli berättigad att tillgodogöra sig vattenkraften i elt annal vallendrag där han helt saknar fallhöjd.

8 § Om det för att kraflförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nödvändigt all elt sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill fillgodogöra sig vattenkraften förordna atl strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.

Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som regeringen bestämmer och vid äventyr att lillståndet förfaller hos vattendomstolen ansöka om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.

Rätt att på gmnd av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 4 och 7§§ saml 17 kap. 1§ andra stycket i utredningens förslag och 2 kap. 3§ i det remitterade förslaget saml 1 kap. 14 § VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.2).

Bestämmelserna om rätt att expropriera vattenkraft infördes år 1945 för att motverka spekulation i vattenkraft (se prop. 1945:44 och 1948:245). Förevarande paragraf innebär när det gäller fömtsättningarna för expropriation ingen annan ändring i förhållande fill gällapde rätt än att det uttryckligen anges alt vallenkraft som tillkommer staten inte får expro-

Prop, 1981/82:130 409

prieras (jfr 1 kap. 1 § expropriationslagen). Expropriation kan alltså ske av 2 kap. 9 §

såväl minoritets- som majoritelsandelar och kan avse både bebyggda och obebyggda strömfall.

Expropriationsrättens innebörd enligl första stycket är, liksom enligl 1 kap. 14 § VL, atl strömfallet eller särskild rätt lill detta avstås med äganderätt eller upplåts med servitutsrätt (jfr prop. 1948:245 s. 80).

Enligt andra stycket skall sökanden inom tid som regeringen bestämmer hos vattendomstolen ansöka om bestämmande av ersättning. Enligt det remitterade förslaget skulle sökanden dessutom ansöka om tillstånd att bygga ut strömfallet. Som lagrådet påpekar skulle med en sådan ordning expropriation kunna komma i fråga endast i fall då en utbyggnad av strömfallet är nära förestående. Då detta inle är avsikten, har villkoret om tillståndsansökan utgått i propositionsförslaget.

Paragrafens jj/ört/é' stycke motsvarar 2 kap. 7 § i utredningens förslag (jfr också 3 kap. 5 § expropriafionslagen). Regeringen kan t. ex. uppställa sådana villkor som behövs för atl elt vallendrag skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt eller för alt ett strömfall som las i anspråk skall på ett lämpligt sätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen. Bestämmelsen ger däremot inte rätt atl ställa upp fiskaliska villkor eller föreskrifter om priset på den producerade kraften (se prop. 1945; 44 s. 60).

Några särskilda bestämmelser om förfarandet hos regeringen behövs inte i den nya lagen (jfr 17 kap. 1 § första stycket i utredningens förslag). En särskild kostnadsbeslämmelse finns dock i 20 kap. 10 § nya vattenlagen.

9 § Den som utövar ett vatlenföretag eller råder över en vattentillgång enligt 2 § är skyldig atl vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet, avslå del vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för någol annal allmänt behov.

Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig ersättning för den skada han härigenom lider.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga förelagaren eller rådighetshavaren att iaktta sin skyldighet enligl första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Första stycket, som i huvudsak motsvarar 2 kap. 10 § i utredningens förslag samt 2 kap. 4 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.8). I 2 kap. 52 § VL finns en motsvarande bestämmelse som dock i motsats till förevarande bestämmelse endast avser gmndvatten.

Bestämmelsen innebär alt den som råder över vatten kan bli skyldig att tåla att hans vattentillgång avslås för etl allmänt behov. Denna skyldighet gäller även om han själv har tillstånd till en vattentäkt. Bestämmelsen innebär också skyldighet för den som har rätt till vattenreglering atl tåla att vallen tappas eller innehålls för att säkerställa ett allmänt vallenbehov.

Prop, 1981/82:130 410

Den som råder över vatten kan däixmot inte åläggas att leverera vatten (se 3 kap.

prop. 1939:9 s. 61).

Avsikten med bestämmelsen är i första hand att tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. En sådan begränsning till vattenförsörjning för viss ort som föreslås av utredningen är enligt min mening inle lämplig med tanke på att bestämmelsen också avser ytvattentäkter, som kan fillgodose vattenbehovet för ett flertal orter.

Även andra allmänna ändamål än vattenförsörjningen kan tillgodoses. Bestämmelsen bör alltså kunna tillämpas när det vid hotande missväxt behövs vatten för alt tillgodose jordbrukels behov av bevattning. Vid en tillfällig grundvattensänkning bör bestämmelsen också kunna användas om del är angelägel alt till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivån på viss höjd. Däremot bör del enligl min mening endast i undantagsfall komma i fråga att tillämpa bestämmelsen vid hotande brist pä elenergi, vilket utredningen har förordat. Med dagens distributionsnät torde en lokall begränsad bristsituation knappast kunna uppstå. Om brist på elenergi lill följd av vattenbrist hotar hela landet, bör eventuella nödätgärder enligt min mening i första hand grundas på särskild lagsfiftning (se lagen, 1970:59, om tillfällig vallenreglering under är 1970).

Med torka kan jämställas andra exceptionella naturhändelser som en långvarig eller sträng vinter.

Andra stycket innehåller en ersättningsregel. I del remitterade förslaget har, i likhet med vad som enligt 2 kap. 52 § VL gäller i fråga om avstående av gmndvatten, ersättningsrätlen begränsats lill sådana fall då det skulle vara uppenbart oskäligt alt avståendet sker gratis. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om denna mycket restrikfiva ersättningsregel står i samklang med 2 kap. 18 § regeringsformen. Särskilt méd hänsyn till omfattningen av de skilda ändamål som skall kunna tillgodoses genom paragrafen framstår del enligt lagrådet också som sakligt motiverat att den som nödgas avslå vatten får ersättning om han lider någon skada. Ersättningsregeln har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Om parterna inle kan enas om ersättning, får frågan prövas av vattendomstolen (se 13 kap. 14 § punkt 4).

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 23 kap. 5 § i utredningens förslag. Länsstyrelsens beslut överklagas enligt 22 kap. 6 § hos kammartätten.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Kapitlet, som motsvarar 3 kap. i utredningens förslag och del remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnill 2.4).

I enlighet med lagrådets förslag har de allmänna bestämmelserna om hur ett vatlenföretag skall utföras (1 § i det remitterade förslaget) flyttats efter de egentliga tillåtlighetsreglerna och reglerna om tillåtlighelsprövningens

Prop. 1981/82:130 411

omfattning. Kapitlet kommer då att innehålla bestämmelser om vattenföre- 3 kap. 1 §

tags tillåtlighet (1-4 §§), tillådighelsprövningens omfattning (5 och 6 §§), utförande av vattenförelag i allmänhet (7 §), utformningen av vatlenföretag i vissa fall (8-10 §§), företagarens skyldigheter all utföra åtgärder m.m. till skydd för fisket (11 §) samt undantag från tillämpning av fillåt-lighelsbeslämmelserna vid utrivning (12 §).

Bestämmelserna i förevarande kapitel gäller för alla typer av vattenföretag. För de samfälligheter som kan bildas enligt den nya lagen finns sedan vissa särskilda bestämmelser i 5-7 kap.

Bestämmelserna i förevarande kapitel kommer av naturliga skäl oftast att aktualiseras i samband med tillståndsprövningen av vattenföretag. De gäller dock oavsett om ett vattenföretag tillslåndsprövas eller inte, om inte annal framgår av bestämmelsens utformning, såsom i 3 § första stycket andra meningen, 5, 8 och 10 §§ (jfr NJA 1979 s. 593).

1 § Ett vatlenföretag får inte komma fill stånd, om det med hänsyn till
valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane
ringssynpunkter.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 1 § i utredningens förslag saml 3 kap.

2 § i det remitterade förslaget och 4 kap. 18 § andra stycket VL, har
behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.3).

Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter avses i första hand sådana långsikliga bedömningar som görs i den fysiska planeringen, främst statsmakternas ställningstaganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Bl. a. innefattas härunder statsmakternas ställningstaganden lill kraftutbyggnader i vissa älvar och älvsträckor (jfr 11 kap. 1 § nya vattenlagen, vari stadgas all den vattenrältsliga tillåtlighetsprövningen i sådana fall skall göras av regeringen). Med allmänna planeringssynpunkter avses också en sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen. Därunder faller energipolitiska, näringspolitiska, arbelsmarknadspolitiska, regionalpolitiska, trafikpolitiska och försvarspolitiska bedömningar (jfr prop. 1971:106 s. 108). Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrädsremissen bör i norra Sverige hänsyn också tas lill rennäringens intressen.

Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen kan även översiktliga, kommunala markanvändningsplaner såsom markdisposi-fionsplaner, områdesplaner och kommunöversikter, som saknar direkta rättsverkningar men som är väl förankrade i kommunen, ingå i det material som ligger till grund för prövningen enligt förevarande paragraf Som lagrådet påpekar skall sådana planer kunna beaktas vid prövning av frågor om fastighetsbildning enligt 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (se t. ex. NJA 1978 s. 261 och 1979 s. 543).

Lagrådet har pekat på att det kan uppkomma svårigheter alt avgöra vilka synpunkter som bör beaktas när det är fråga om verksamhetsplanering.

Prop. 1981/82:130 412

bl. a. när det gäller tidsaspekten. Vad gäller det av lagrådet anförda exemp- 3 kap. 2 §

let med tidsföljden för olika kraftverksprojekl vill jag uttala som min mening att en sökt kraflverksutbyggnad inle kan anses otillåtlig enligt nu förevarande stadgande därför alt andra kraflverksutbyggnader inom ramen för en verksamhetsplanering i tiden har lagts före den sökta. Jag delar också lagrådets uppfattning all man får anse alt några auktoritativa allmänna planeringssynpunkter inte är för handen, när olika sektorers verksamhetsplanering är inbördes motsägande.

Av 13 kap. 19 § första stycket punkt 2 framgår atl sökanden i etl ansökningsmäl vid vallendomstolen har viss utredningsskyldighet när det gäller alternativ lokalisering av företagel.

2 § Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett valtenförelag får inle strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan utgör dock inle hinder mot tillstånd till företaget, om avvikelsen är förenlig med planens syfte.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen (1964:822), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretagel ulföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 2 och 9 §§ i utredningens förslag och 3 kap. 3 § i det remitterade förslaget (jfr bl. a. 3 kap. 2 § faslighetsbildningslagen, 9 § anläggningslagen och 14 § väglagen), har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.4). Paragrafen saknar motsvarighet i VL.

Kravet på planöverensstämmelse i första stycket omfattar såväl byggnads- och andra anläggningsarbeten som i sig själva utgör vattenförelag enligt definitionen i 1 kap. 3 § som sådana arbeten som utförs för ett vattenförelag. Däremot innefattas inte annan inverkan på vattenförhållandena, t. ex. en överdämning av ett planområde.

Om del endast är fråga om ett ringa intrång i planområdel, kan dock tillstånd till företaget medges med stöd av andra meningen. Sådana avvikelser bör dock endast ske om planmyndigheterna, dvs. kommunen och länsstyrelsen, har fillslyrkl det (jfr prop. 1973; 160 s. 199).

Som lagrådet anfört bör den vattenrätlsliga tillslåndsmyndighelens bedömning av en anläggnings planenlighet och en medgiven planavvikelse stå sig vid en senare prövning av frågan om planenlighet i samband med en byggnadslovsprövning rörande anläggningen. Frågan om det är lämpligt med en särskild föreskrift härom i byggnadslagstiftningen bör lämpligen behandlas i samband med det pågående arbelet med en ny plan- och bygglag.

Som regel bör erforderliga avvägningar mellan olika intressen ha gjorts i samband med fillkomsten av en fastställd plan. En plan som förutsätter att ett visst vattenföretag genomförs bör naturligtvis tillmätas betydelse. Del

Prop. 1981/82:130 413

kan emellerfid inträffa att något nytt allmänt intresse har tillkommit eller 3 kap. 2 §

att förhållandena annars har ändrats efter det planen fastställdes. Då kan företaget ändå bli otillåtligt på grund av 3 § i detta kapitel Qfr NJA 1977 s. 768).

Med lagens utgångspunkt atl företagaren har rätt atl utföra ett vattenföretag, om inte någol i lagen stadgal hinder föreligger mot detta, är det däremot inte möjligt att vägra fillstånd under hänvisning enbart till att gällande plan, som medger företagel, inle kan anses visa de aktuella markanvändningsintressena.

Lagen innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som finns enligt bl. a. fastighetsbildningslagen och anläggningslagen alt medge undantag från planhinder då det inte är fråga om mindre avvikelser från plan. Av skäl som har angivils i den allmänna motiveringen får i stället i förekommande fall tillstånd meddelas under förutsättning att planändring sker. Detta överensstämmer med gällande praxis i fråga om villkorade tillstånd (se prop. 1971; 106 s. 112).

Enligt 8§ i promulgationslagen gäller vad som i förevarande stycke stadgas om byggnadsplan också avstyckningsplan.

Andra stycket innebär att hänsyn skall las även lill andra bestämmelser för mark- och vattenområdens bebyggande vid utförande av valtenförelag. I utredningsförslaget har denna bestämmelse intagits som ett lämplighetsvillkor, men jag har ansett att den, i överensstämmelse med bl. a. 3 kap. 2 § andra stycket faslighetsbildningslagen, har sin plats som en lillådighels-bestämmelse i förevarande paragraf

Exempel på bestämmelser som avses med stadgandet är regionplan, utomplansbestämmelser och föreskrifter enligt naturvårdslagen. Även byggnadsförbud som meddelas i avvaktan på planläggning innefattas härunder.

Vad särskilt angår förhållandel till föreskrifter enligl naturvårdslagen vill jag anföra följande.

Aft utföra ett vattenföretag inom en nationalpark torde så gott som alltid strida mot syftet med parkens tillkomst. Samtycke lill intrånget måste i så fall inhämtas av riksdagen.

Vid prövningen enligt vattenlagen av vattenföretag som skall utföras inom naturreservat skall tillses att valtenföretaget utförs så att syftet med naturteservatföreskrifterna inte motverkas. Om vattenföretaget motverkar syftet med reservatföreskrifterna krävs det att undantag meddelas eller att beslutet om reservat helt eller delvis upphävs vid en prövning enligt 12 § naturvårdslagen. I denna situation kan, i enlighet med vad jag tidigare har förordat i fråga om vattenföretag som strider mot plan, tillståndet enligt vattenlagen meddelas under förutsättning alt hindret undanröjs.

Numera gäller enligt 15 § naturvårdslagen ett s. k. generellt strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Innebörden av strandskyddet är enligt lagens 16 § atl byggnadsåtgärder och andra förfaranden som inskränker

Prop. 1981/82:130 414

allemansrätten i princip inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Läns- 3 kap. 3 §

styrelsens fillstånd behöver emellertid inte inhämtas för företag vartill tillstånd har lämnats enligl VL. Detta undantag innebär alhså alt den vatlenrättsliga prövningen, som skall innefatta hänsynslagande till naturvårdens och friluftslivels intressen, ersätter länsstyrelseprövningen enligt naturvårdslagen.

Samma ordning avses bli gällande enligt den nya vattenlagen. Om man såsom i det remitterade förslaget utan inskränkningar stadgar att ett vatlenföretag inte får strida mot syftet med särskilda markanvändningsbestämmelser, kommer emellertid strandskyddsbestämmelserna atl i många fall utgöra hinder mot vattenföretag. Därför har i propositionsförslaget strandskyddsbeslämmelserna i 16 § naturvårdslagen tagils undan från de markanvändningsbeslämmelser som kan utgöra hinder mot elt vatlenföretag. Som jag nyss anfört får naturvårdens och friluftslivels intressen beaktas inom ramen för de övriga tillåtlighetsreglerna i den nya vattenlagen.

På motsvarande sätt som vid strandskydd har i 18 och 20 §§ naturvårdslagen undantag från prövning resp. samråd enligt den lagen gjorts i fråga om läkt av sten, sand m.m. samt vissa arbetsförelag i vattenområde vartill tillstånd har meddelats enligt VL. Vid den vattenrättsliga prövningen skall också i dessa fall hänsyn tas lill naturvärdens och friluftslivels intressen. På motsvarande sätt som jag nyss har redovisat i fråga om strandskyddsbestämmelserna har i propositionsförslaget de markanvändningsbestämmelser som intagils i dessa paragrafer undantagils från fillämpningen av nu förevarande stadgande.

I fråga om vattenföretag som strider mot föreskrifter om nalurvårdsom-råde enligt 19 § naturvårdslagen gäller däremot inle något undanlag för förelag som har prövats enligt VL. Någon ändring föreslås inte i anledning av den nya vattenlagen. Om företaget skall komma till stånd, fordras upphävande helt eller delvis av sådana föreskrifter.

Jag kommer atl senare ta upp frågan om ändring av 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen så att de undantag som gäller förelag, vartill fillstånd har lämnats enligt VL, kommer att gälla den nya vattenlagen.

3 § Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1 eller 2 §, får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om regeringen finner atl företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 3 § i utredningens förslag och med några redaktionella jämkningar 3 kap. 4 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.5.). Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § andra och tredje styckena, 11, 12 och 44 §§, 4 kap. 18 § och 7 kap. 39 § VL (jfr också 3 kap. 2, 26 och 27 §§, 5 kap. 5 §, 6 kap. 8 § saml 7 kap. 41 och 49 §§ VL). Paragrafen har utformats

Prop. 1981/82:130 415

efter visst mönster av 11 § anläggningslagen och 10 § ledningsrättslagen 3 kap. 3 §

(jfr också 6 § ML).

Som har framhållits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.5) blir förevarande bestämmelse om skydd för allmänna intressen fillämplig i alla de fall då ett vallenföretag inte har ansetts otillåtligt redan på gmnd av atl del strider mot allmänna planeringssynpunkler eller fastställd plan. Detta innebär bl. a. alt ett vattenförelag som har fömtsätts i en fastställd plan ändå kan bli otillåtligt, om inte dispens meddelas enligl andra stycket i förevarande paragraf (jfr NJA 1977 s. 768).

Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen och också berörts av lagrådet bör man ibland vid tillätlighetsprövningen enligt denna paragraf liksom enligt 4 § kunna beakta även den verksamhet som skall utövas vid en vattenanläggning, även om verksamheten i sig inte utgör ett vattenförelag. Om exempelvis frågan om båttrafiken vid en hamn eller brygga som är föremål för prövning inte beaktats i en bindande plan eller prövats enligt ML och skall frågan inle heller senare prövas enligt ML, bör verksamheten vägas in vid den vattenrättsliga prövningen (jfr NJA 1977 s. 558).

Syftet med den generella utformningen av skyddsbestämmelsen [första stycket är bl. a. all göra del möjligt att vid tillåtlighetsprövningen i större utsträckning än f. n. beakta de sammanlagda ölägenheterna av elt vatlenföretag. Avsikten är däremot inte att göra något genomgripande avsteg från de gmndsatser om skydd för allmänna intressen som finns i VL.

Vissa allmänna intressen har f.n. enligt 2 kap. 11 och 12 §§ VL ett starkare skydd än andra. Särskild hänsyn skall sålunda tas till dels allmän faried, allmän hamn och allmän flottled, dels klimatet och allmänna hälsotillståndet. Sedan den 1 januari 1972 är dock skyddet för dessa intressen inte absolut, eftersom regeringen enligt 4 kap. 18 § VL kan tillåla ett vatlenföretag som skadar dessa intressen. Jag delar utredningens uppfattning att det inte längre finns något behov av särskilt skydd för dessa intressen. Den nya lagen innehåller alltså inle några särbestämmelser i fråga om dessa intressen. Självfallet bör företag som skadar det allmänna hälsotillståndet inte tillåtas (se prop. 1971:106 s. 160).

Vid bedömningen av vad som skall anses vara skada eller olägenhet av större betydelse bör viss ledning kunna hämtas från den praxis som har utbildats vid fillämpningen av VL. Utredningen anför alt ölägenheterna vid denna bedömning skall sättas i relation till företagets omfattning. Enligt min mening bör emellertid uttrycket "skada eller olägenhet av större betydelse" ges en absolut innebörd. Genom dispensregeln i andra stycket kan dock skadorna eller olägenheterna sättas i relation till företagets samhällsnytta.

Vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf skall alltså endast beaktas skador och olägenheter som oavsett företagets art och omfattning kan anses vara av slörre betydelse. Skador och olägenheter av

Prop. 1981/82:130 416

mindre omfattning kan däremot beaktas vid den samhällsekonomiska 3 kap. 4 §

prövningen enligl följande paragraf.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.5) är det endast regeriingen som får göra den inlresseavvägning som ligger i dispensregeln i andra stycket av förevarande paragraf (se även 11 kap. 4 §). Detta innebär alt nuvarande underställningsinstitut bibehålls, såvitt avser företagels inverkan på allmänna intressen. Enligl 12 kap. 29 § och 13 kap. 42 § skall förtätlningsmannen resp. vattendomstolen i förekommande fall överlämna frågan om företagets fillåtlighet till regeringen för avgörande.

4 § Elt vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från
allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna saml
skadorna och olägenheterna av det.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 4 § i utredningens förslag och 3 kap.

5 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen
i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.6). I enlighet med vad som har förordats där
har paragrafen formulerats om i förhållande till utredningens förslag. Para
grafen motsvarar 2 kap. 3 § första stycket, 9 § tredje stycket och 44 §
första stycket, 5 kap. 2 §, 6 kap. 2 § samt 7 kap. 38 och 49 §§ VL Ofr också
3 kap. 2, 26 och 27 §§ VL).

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen skall den samhällsekonomiska tillållighetsbedömningen enligl förevarande paragraf göras även om någon egendom som fillhör andra än förelagaren inte skadas eller tas i anspråk. Detta innebär en ändring i förhållande fill VL och utredningsförslaget.

Som har utvecklats i den allmänna mofiveringen kan i den samhällsekonomiska helhetsbedömningen enligt förevarande paragraf även vägas in indirekta, ekonomiska verkningar av förelaget, den nytta företaget kan ha för även andra än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägare av skadad egendom.

Syftet med förevarande bestämmelse är atl hindra tillkomsten av vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning (se härom avsnitt 2.4.6 i lagrådsremissen). Som utredningen framhåller kan det när osäkerhet råder om det samhällsekonomiska utfallet av ett vattenbyggnadsföretag vara lämpligt att göra jämförelser mellan olika kostnadsalternativ, t. ex. etl beräknal maximi- och minimivärde beträffande kalkylränlans eller energiprisernas storlek. På det sättet kan man redovisa inom vilka marginaler osäkerhet råder och därigenom i vissa fall slippa att göra fortsatta, noggrannare beräkningar.

Som har anförts i den allmänna motiveringen medger förevarande bestämmelse bl. a. atl företag kommer till stånd som vid en strikt ekonomisk bedömning t. o. m. kan visa sig förlustbringande men som har stor allmän

Prop. 1981/82:130 417

betydelse, t. ex. sådana åtgärder för miljövården eller fisket som avses i 2 3 kap. 5—6 §§

kap. 5 §.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen finns del inle någol behov av en underslällningsregel i förevarande paragraf (jfr 3 § andra stycket).

5 § Vid prövningen enligl 1 —4 §§ skall hänsyn tas till andra vattenföretag
eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget
skäll kunna utnyttjas på etl ändamålsenligt sätt.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § i utredningens förslag och 3 kap. 6 § i del remitterade förslaget saml 4 kap. 18 § andra stycket andra meningen VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.6).

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen har prövningen enligt paragrafen utvidgats så att den inte bara som enligt VL avser vattenföretag ulan även andra följdförelag än vattenförelag, exempelvis kraftledningar, pumpstalioner och vägar. För att uttryckligen markera detta används i lagtexten uttrycket "vatlenföretag eller särskilda anläggningar".

Som lagrådet påpekar måste man vid tillätlighetsprövningen göra en rimlig avgränsning av följdföretagen, så att endast följdförelag som har elt omedelbart samband med det ifrågavarande vattenföretagel beaktas. Vidare får det utan uttryckligt lagstöd förutsättas atl den omständigheten att följdförelag redan beaktats i planer eller vid prövning enligt annan lagstiftning kommer atl väga tungt vid tillåtlighelsprövningen enligt vattenlagen.

6 § Bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ gäller inte

1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten,

2. broar eller andra vatlenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vallen, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978; 160) om vissa rörledningar.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 3 kap. 5 § i utredningens förslag och 3 kap. 7 § i del remitterade förslaget samt 2 kap. 40 § VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.7).

Förevarande bestämmelse innebär att fillåtlighetsprövningen enligt den nya vattenlagen av de uppräknade företagen endast skall avse företagets inverkan på allmänna intressen enligl 3 §. Bedömningen av tillåtligheten i detta avseende kräver ofta särskild vattenteknisk eller vattenrätlslig kunskap och det är därför lämpligt atl den fortfarande görs vid den vallenrättsliga prövningen. Dessutom skall naturligtvis den allmänna lämplighetsbedömningen enligt 7 § företas.

27 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 418

I anledning av ett exempel som Växjö tingsrätt har lämnat i sitt remiss- 3 kap. 7 §

yttrande vill jag framhålla att punkten 1 inte är tillämplig om regeringen i sitt lokaliseringsbeslut enligl 136 a § byggnadslagen har lämnat öppet i vilken av flera sjöar en nödvändig reglering skall göras. Vattenföretagel måste alltså vara tillräckligt konkretiserat i lokaliseringsbeslutet.

Undantaget i 2 kap. 40 § VL gäller endast broar och andra vattenbyggnader för allmän väg. Punkten 2 i förevarande. paragraf avser däremot i överensstämmelse med utredningsförslaget även enskild väg som har prövats enligt anläggningslagen eller lagen om enskilda vägar.

Punkten 2 avser även vattenförelag för järnväg, tunnelbana och spårväg. För järnväg för allmän trafik fordras en särskild koncession av regeringen (se SOU 1938:28 s. 46 och 1966:65 s. 72). En sådan koncession synes också fömtsättas för tillkomsten av vissa enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar (se förordningen, 1967:604, omtryckt 1975:612, om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar). Koncessionen ersätter alltså den vattenrätlsliga prövningen enligt I, 2 och 4 §§.

I punkt 3 görs ett undanlag också för röriedningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar (se prop. 1977/78: 86 s. 72).

Någon motsvarighet till 2 kap. 40 § andra stycket VL om undantag för valtenbortledningar som regeringen har lämnat tillstånd till enligl expropriationslagen finns inte i den nya lagen. Genom att en uttrycklig rådighet över vattnet har tillagts vattentäkter för kommunal vattenförsörjning i 2 kap. 4 § punkt 2 nya vattenlagen, torde expropriationsmöjligheten för samma ändamål inte behöva utnyttjas. Något behov av en undantagsbestämmelse för dessa fall föreligger därför inte.

Om en ansökan om tillstånd till ett vatlenföretag som avses i denna paragraf görs innan en ansökan görs enligl den särskilda prövningslagstiftningen, utgör nu förevarande stadgande inle något processhinder. Som lagrådet påpekar är det dock i de flesta fall lämpligt alt den vattenrältsliga prövningen anslår till dess den särskilda prövningen har skett.

7 § Ett vatlenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfattning och på ett sådant sätt all ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Del skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att del inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattenfillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 8 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.2). Den motsvarar 3 kap. 1 § i det remitterade förslaget.

Prop. 1981/82:130 419

Första stycket första meningen motsvarar i gällande rätt 2 kap. 2 och 3 kap. 7 §

43 §§, 7 kap. 4 § och 8 kap. 5 § VL (jfr också 3 kap. 2, 26 och 27 §§, 5 kap. 5 § samt 7 kap. 41 och 49 §§).

Syftet med bestämmelsen är all skydda motstående intressen av både allmän och enskild natur. Hänsyn skall tas inle bara fill ekonomiska ulan också till ideella värden, alltså även sädana värden som inte är ersättnings-gilla enligt 9 kap. Bl. a. kan hänsyn tas till estetiska synpunkter (se NJA 1950 s. 89).

Av stadgandet följer i första hand att om ett vatlenföretag kan ulföras på två olika, ur kostnadssynpunkt likvärdiga sätt, skall man välja det alternativ som medför minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Även om alternativen inte är helt likvärdiga för företagaren, kan han åläggas att ulföra det alternafiv som kostar mera men som medför mindre skador. Förutsättningen är dock all kostnadsökningen inte är oskälig i förhållande till minskningen i intrång och olägenheter.

Med en kostnadsökning bör likställas en minskning av lönsamheten för företagaren. Så tillämpas 2 kap. 2 § och motsvarande bestämmelser i VL enligl en fast praxis. Därför anser jag det inte erforderiigt att som utredningen har föreslagit i lagtexten uttryckligen ange att föriust skall likställas med kostnad.

I lagtexten talas, i överensstämmelse med gällande rätt, om all ändamå- ,

let skall vinnas utan oskälig kostnad. Det framgår inte av VL eller dess

förarbeten vad som åsyftas med uttrycket "ändamålet". Uttrycket används också i annan lagstiftning för att möjliggöra motsvarande jämkningar (se t. ex. 4 § ML och 8 § anläggningslagen) men inte heller i dessa sammanhang har närmare angivits vad som åsyftas. Enligl min mening kan innebörden av "ändamålet" självfallet inte vara att vattenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Med en så restriktiv tolkning skulle det i många fall inte vara möjligt att föreskriva några jämkningar. I fråga om t. ex. kraflverksföretag kan sålunda innebörden inte vara atl ändamålet är uppfyllt endast om i kraftanläggningen får utvinnas hela den kraftmängd som förelagarens utbyggnadsförslag avser. I stället får ändamålet med ett kraftverksföretag anses vara att utnyttja en fallsträcka för kraftändamål på lämpligaste sätt och, vilket lagrådet har påpekat i anslutning till 10 § i det remitterade förslaget, med den lämpligaste omfattningen. .

Stadgandet är inte att betrakta som en egentlig tillåtlighelsregel. Frågan om ell vattenföretags omfattning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i I —4 §§. Med stöd av dessa regler skall jämkning kunna ske så all företaget över huvud laget blir tillåtligt. Om det sedan finns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålunda tillåtliga företaget, blir förevarande stadgande tillämpligt.

De egentliga tillåtlighetsreglerna i det föregående innebär att tillätlighetsprövningen skall avse hela det projekt som ansökningen avser. Den uppdelning på delföretag som f. n. kan göras skall alltså inle längre förekom-

Prop. 1981/82:130 420

ma. I stället bör sådana mera självständiga delar av elt större vattenförelag 3 kap. 8 §

som inte är en nödvändig förutsättning för företagets tillkomst kunna uteslutas, i den mån delföretaget anses vålla en i förhållande lill nyttan oacceptabel inverkan på motstående intressen (jfr NJA 1974 s. 719).

Första stycket andra meningen motsvarar delvis 2 kap. 13 § VL. Uppräkningen i nämnda paragraf av olika typer av vattenföretag har ersatts av ett mera allmänt hållet uttryck. Bestämmelsen avser inte bara framtida vatlenföretag utan även annan verksamhet, exempelvis framtida avloppsföretag (jfr NJA 1973 s. 399). Företaget eller verksamheten skall dock främja elt ändamål av vikt för atl kunna beaktas. Däremot behöver inte själva företaget eller verksamheten vara av någon större omfattning. Hänsyn behöver endast las till företag eller verksamhet som med en viss sannolikhet kan väntas komma lill utförande inom en inte alltför avlägsen framlid.

De principer som har kommit fill uttryck i första meningen skall tillämpas även när det gäller att ta hänsyn till framtida förelag. Som uttryckligen stadgas får jämkningarna inte medföra någon oskälig kostnad. Prövningen kan resultera inte bara i en ändring av det aktuella företagets utförande utan även i att dess omfattning inskränks.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder. Denna skyldighet ingår som ett led i förelagets lämpliga utförande med hänsyn till motstående intressen. Förevarande bestämmelse avser främst åtgärder för att motverka eller avhjälpa skador på allmänna intressen eller för en större krets av enskilda sakägare.

Inom vattenrättsskipningen har utbildats en fast praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. Denna praxis har redan lagfästs när det gäller skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. I § tredje stycket VL samt prop. 1974:83 s. 152 och 294) och i den nya vallenlagen finns en motsvarande bestämmelse i 9 kap. 1 § tredje stycket. Till sistnämnda bestämmelse hänvisas i andra meningen av förevarande stadgande.

Tvångsrätt för atl ulföra skadeförebyggande åtgärder kan erhållas enligt 8 kap. 1 § andra stycket.

8 § Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samtidigt och företagen på gmnd av alt de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna saml någon samfällighet enligt denna lag inte bildas, skall företagen om möjligt jämkas så atl de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra största fördel.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 6 § i utredningens förslag och med endast redaktionella jämkningar 3 kap. 8 § i det remitterade förslaget, har

Prop. 1981/82:130 421

behandlats i den allmänna niotiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.8). 3 kap. 8 §

Paragrafen motsvarar 2 kap. 38 § andra stycket och 48 § samt 6 kap. 4 §

VL.

Liksom enligt gällande rätt skall en gemensam prövning kunna ske även om ansökningarna har getts in vid skilda tillfällen. Om frågan om tillstånd beträffande det ena förelaget redan är färdig för avgörande, bör det stå prövningsmyndigheten fritt att tillämpa paragrafen när en ansökan om etl nytt vattenföretag ges in. Om de konkurrerande vatlenföretagen prövas vid olika förrättningar eller vid förrättning resp. vid vattendomstol, finns särskilda bestämmelser i 12 kap. 28 § om handläggningen av konkurrensfrågorna.

Prövningsmyndigheten skall i första hand undersöka om del är möjligt att jämka företagen så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att försöka ena parterna om en föriikning.

Om det inte är möjligt med en jämkning, skall företräde ges åt det förelag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel. Denna prövning av företagen torde i stort sett sammanfalla med den samhällsekonomiska prövningen enligl 4 §.

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.8) har bestämmelsen i 2 kap. 48 § VL om särskilt skydd för den kommunala vattenförsörjningen inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf (jfr 3 kap. 6 § tredje meningen i utredningens förslag).

Som uttryckligen anges i paragrafen gäller den inte sådana fall då en samfällighel bildas enligt den nya vattenlagen. Då gäller i stället 9 § i förevarande kapitel.

I 2 kap. 57 § VL finns en regel om fördelning mellan flera fastigheter av gmndvatten för husbehovsförbrukning. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse om fördelning efter skälighet (5 kap. 2 § i utredningens förslag). Utredningen har vidare föreslagit att frågan om fördelning av vattnei inte skall som f. n. prövas av allmän domstol utan som stämningsmål enligt vattenlagen (18 kap. 3 § 2 i utredningens förslag).

Jag har ansett del vara lämpligt alt ha en motsvarande fördelningsregel i den nya lagen. Bestämmelser härom har tagits in i 22 kap. 7 § resp. 13 kap. 14 § punkt 14.

Utöver den nu behandlade bestämmelsen innehåller 5 kap. i utredningens förslag en regel om att flera anläggningar som tillgodogör samma gmndvattenlillgång och som tillhör samme ägare skall betraktas som en gmndvattenläkt, om anläggningarna inte är avsedda för helt skilda behov (5 kap. 1 § i utredningens förslag som motsvarar 2 kap. 42 § andra stycket VL). Bestämmelsen i gällande VL motiveras främst av att tillståndsplikten är knuten fill en i lagen angiven vattenmängd (jfr prop. 1939:9 s. 137). Något sådant kriterium ställs inte upp i den nya vattenlagen. Enligt min mening behövs det därför inte någon sådan bestämmelse i den nya lagen.

Prop, 1981/82:130 422

På grund av det anförda har 5 kap. i utredningens förslag inte fått någon 3 kap. 9-10 §§

motsvarighet i något särskilt kapitel i den nya lagen.

9 § När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en
samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentligt förfång för någon annan deltagare.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 10 § i utredningens förslag och med endast redaktionella jämkningar 3 kap. 9 § i det remitterade förslaget samt 3 kap. 7 § och 7 kap. 20 § VL.

Paragrafen kompletterar 8 § i delta kapitel. Sistnämnda paragraf reglerar frågan om förhållandel mellan företagaren och motstående intressent. Syftet med förevarande paragraf är att möjliggöra atl företaget på bästa sätt motsvarar de krav som de olika deltagarna i en vatlenräUslig samfälllighel ställer (jfr 19 § lagen om förvaltning av samfälligheter).

10 § Om del vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår alt
delta kan utan väsentlig ändring utföras så att det medför en betydande
nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom.
Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för
bildande av en samfällighet enligt denna lag.

Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge skälig ersättning till tillståndshavaren.

Om tillståndshavaren åsamkas kostnad på gmnd av villkor enligt första stycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 11 § i utredningens förslag och 3 kap. 10 § i det remitterade förslaget saml i viss mån 3 kap. 7-9 §§ VL. I enlighet med lagrådets förslag har i första stycket orden "att dess ändamål eftersatts" bytts ut mot "väsentlig ändring". I andra och tredje styckena har redaktionella jämkningar skett.

Syftet med första stycket i förevarande paragraf är alt ge en utomstående intressent möjlighet aft i rimlig utsträckning påverka eft planerat företags omfattning och utförande, om det medför en betydande nytta för honom. Ett industriföretag kan exempelvis ha intresse av att tappningsbestämmelserna för etl nytt, högre upp i vattendraget liggande kraftverk, som i och för sig inte berör industriföretaget, utformas med särskilt beaktande av företagets önskemål orn förbättrad tillgång till industrivatten. Om indu-striägarens önskemål kan fillgodoses utan all vattenförelaget ändras väsentligt, är förevarande paragraf tillämplig.

Vid tillämpningen av första stycket bör enligl min mening endast nyttan för den utomstående intressenten beaktas och inte som utredningen anför eventuella samhällsekonomiska vinster av ett samgående.

Den utomstående intressenten blir inte deltagare i företaget. Om förutsättningar föreligger för en samfällighetsbildning enligt 5-7 kap. är förevarande paragraf inte tillämplig. Företaget skall alltså skötas av den ur-

Prop, 1981/82:130 423

spmnglige initiativtagaren, som emellerfid genom förevarande paragraf 3 kap. 11 §

kan bli skyldig atl ta hänsyn också till utomstående intressenter.

Förevarande paragraf medför alt det inle behövs särtegler om behandlingen av gemensamma intressen av det slag som f n. finns i t. ex. 3 kap. 8 och 9 §§ saml 7 kap. 41 § VL (jfr emellertid 5 kap. 5-8 §§ nya lagen).

Förevarande reglering kompletteras av bestämmelserna i 8 kap. 2 § om rätt atl använda annans vatlenanläggning.

Ersättningsbestämmelsen i andra stycket motsvarar vad som i nyssnämnda fall gäller enligt 8 kap. 2 § andra stycket.

11 § Om någon vill utföra ett vallenförelag som kan skada fisket, är han skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan behövas till skydd för fisket i del vatten som berörs av vattenförelaget eller i någol angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom skulle åsamkas förelagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.

I 10 kap. 5 § finns beslämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för atl villkor meddelas enligl första stycket.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 12 § i utredningens förslag och 3 kap. 11 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.9). Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § första stycket VL (jfr också 3 kap. 2 § andra stycket, 5 kap. 5 §, 6 kap. 8 § samt 7 kap. 41 § första stycket och 49 § VL).

Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen avser förevarande paragraf åtgärder även beträffande annan fisk än vandringsfisk (se även 2 kap. 5 § punkt 1 nya vattenlagen).

I fråga om de åtgärder som kan föreskrivas med stöd av förevarande paragraf avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av fisktrappa eller ålyngelledare och upptransport av yngel eller lekfisk. Vidare kan företagaren förpliktas att ställa i ordning nya lekplatser eller alt anlägga och driva en fiskodlingsanstalt. Paragrafen har med ändring av utredningsförslaget utformats så atl förpliktelserna inte behöver begränsas till del vattenområde som berörs av vallenföretaget. De kan alltså även avse bivattendrag, vilket stämmer överens med användningsområdet för den fiskeavgift som kan ersätta åtgärderna (se 10 kap. 5 §). Stadgandet har med avseende härpå förtydligats i enlighet med lagrådets förslag.

Företagaren är vidare skyldig att släppa fram det vatten och iaktta de villkor i övrigt som behövs till skydd för fisket. Fiskeristyrelsen anser i sitt remissyttrande atl det bör föreskrivas att minimivaltenföringen förbi en vallenbyggnad i ett vattendrag aldrig får bestämmas till lägre värde än den naturliga lågvattenföringen. Enligl min mening bör del givetvis vara en strävan alt minimivaltenföringen hålls så hög som möjligt och inte tillåts gå

Prop, 1981/82:130 424

ned under den naturliga lågvattenföringen. Avsteg från denna norm bör 3 kap. 12 §, 4 kap. dock kunna göras dels i profilreglerade vattendrag, dels i vissa andra fall när ett innehållande av vatten är av väsentlig betydelse för en vattenreglering (jfr prop. 1954; 23 s. 26). Jag anser alltså inte alt det är lämpligt med en regel av det innehåll som fiskeristyrelsen förordar.

I samband med åtgärder enligt förevarande paragraf kan meddelas fiskeförbud med stöd av 8 kap. 4 §.

I 15 kap. 4 och 8 §§ finns bestämmelser om omprövning av villkor som har meddelats lill skydd för fisket (jfr 2 kap. 8 § andra stycket VL).

12 § Bestämmelserna i 1-6 och 8-11 §§ gäller inle i fråga om utrivning enligt 14 kap. 1 och 3 §§.

Paragrafen, som med endast en redaktionell jämkning motsvarar 3 kap. 12 § i del remitterade förslaget, saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Utrivning av anläggningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsanläggningar i vatten är enligl 1 kap. 3 § punkt 1 atl anse såsom vattenföretag. En ansökan om fillstånd till ett sådant förelag skall emellertid inte prövas enligt tillållighetsbeslämmelserna i 1-4 §§ utan tillstånd skall lämnas lill åtgärden om inte någon annan berättigas att överta ansvaret för anläggningen enligl de särskilda bestämmelserna härom i 14 kap. 2 och 3§§. Inte heller bestämmelserna i 6 och 8-11 §§ blir tillämpliga på en sådan prövning. Däremot bör de principer som fastläggs i 7 § tillämpas när det gäller frågan hur företaget skall utföras. I förevarande paragraf görs därför elt undantag från de övriga bestämmelserna i detta kapitel i fråga om nämnda företag.

4 kap. Tillståndsplikt

Kapitlet innehåller bestämmelser om lillståndsplikt som motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. Dessa viktiga bestämmelser har liksom i det remitterade förslaget placerats omedelbart efter 3 kap., som anger de allmänna fömtsättningarna för vattenföretagen.

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrädsremissen (avsnitt 2.12) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet att till länsstyrelsen anmäla vissa vattentäkter (12 kap. 2- § i utredningens förslag).

Många av de företag som behandlas i VL är underkastade lillståndsplikt. Förelagaren har dessutom alltid rätt att begära tillstånd.

I VL särbehandlas de olika företagstyperna när det gäller skyldigheten alt söka tillstånd. Reglerna för byggande i vatten (2 kap. 20 § 1 mom.) innebär följande. I älvar, strömmar, åar eller större bäckar får dammbyggnader inte uppföras ulan tillstånd. I sådana vattendrag krävs tillstånd även för annat byggande som kan märkbart inverka på vattenståndet eller vatt-

Prop. 1981/82:130 425

nets lopp, om det inte är iippenbart att varken allmän eller enskild rätt 4 kap.

skadas. För byggande i andra vattenområden krävs tillstånd om det föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.

För gmndvattentäkl krävs enligt 2 kap. 47 § 1 mom. alltid tillstånd i fråga om större uttag än 300 kubikmeter per dygn men även i fråga om mindre takter, om del föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.

För andra företagstyper gäller liknande bestämmelser (3 kap. 11 och 27 §§, 5 kap. 7 §, 6 kap. 20 § samt 7 kap. 45 och 49 §§ VL). I fråga om dikning föreligger dock tillslåndsplikt endast om överenskommelse inte kan träffas om delaktigheten eller om intrång på någon annans mark (7 kap. 36§).

Utredningen konstaterar att osäkerhet f. n. råder på flera områden rörande tillståndspliktens omfattning. Bl. a. konstaterar utredningen atl gränsen mellan slörre och mindre vattendrag är svårdragen och beroende av den allmänna uppfattningen, som kan växla mellan olika delar av landet.

Den mer omfattande prövningsskyldigheten beträffande vattenföretag i större vattendrag motiveras enligt utredningen av att förelagens verkningar i sådana fall typiskt sett medför större inverkan och skador på motstående intressen. Emellertid är det enligt utredningen otillfredsställande med rådande osäkerhet i fråga om vad som skall anses som större eller mindre vattendrag. Dessutom kan vatlenföretag i sjöar få svåra verkningar. Enligt utredningens uppfattning är det därför lämpligare att när det gäller fillståndsplikten utgå från företagets inverkan på motstående intressen i stället för vattenområdets art.

Enligl utredningen innebär dessutom den nuvarande regeln beträffande företag i annat vattenområde än slörre vattendrag att stor osäkerhet råder rörande tillslåndspliktens omfattning, eftersom en sannolikhetsbedömning skall göras av företagets inverkan på motstående intressen. Den enskilde ges därigenom ett alltför stort utrymme att själv avgöra huruvida prövning skall ske eller inte. Delta utrymme bör inskränkas så att endast mera bagatellarlade företag som uppenbart inte skadar motstående intressen undantas från tillslåndspliklen.

Utredningen förordar därför alt i den nya lagen införs den regeln alt varje vattenföretag som genom inverkan på vattenförhållandena kan medföra skada på motstående allmänna eller enskilda intressen skall vara tillståndspliktigt. Endast företag som uppenbart inte skadar motstående intressen bör vara befriade från sådan skyldighet.

Utredningens förslag om en skärpt lillståndsplikt har lill övervägande del mottagits positivt. Flera remissinstanser pekar dock på att prövningsmyndigheterna kommer att belastas med många småärenden utan all det allmänna vinner något som tillräckligt motsvarar merarbetet.

När det gäller omfattningen av prövningsplikten i den nya vattenlagen vill jag anföra följande. Genom en tillståndsprövning kontrolleras bl. a. att

Prop, 1981/82:130 426

etl ifrågasatt vattenföretag stämmer överens med gällande markan vänd- 4 kap.

ningsplaner och allmänna planeringssynpunkler. Vidare kommer en utredning till stånd om vatlenföretagets inverkan på vattenförhållandena samt motstående allmänna och enskilda intressen. 1 samband med tillståndsprövningen klarläggs också företagarens rättigheter och skyldigheter, exempelvis atl utge ersättning för skada. Samtidigt ger elt tillstånd företagaren viss trygghet i fråga om företagels bestånd.

Man kan emellertid inte bortse från att en tillståndsprövning medför arbete och kostnader för företagaren och tillståndsmyndigheterna samt andra berörda myndigheter och enskilda. Del kan alltså inte komma i fråga att föreskriva en tillslåndsplikt för alla vattenföretag oavsett graden av inverkan på vattenförhållandena.

Enligt min mening är det lämpligt att som huvudregel föreskriva att tillstånd krävs för varje vattenföretag och att i följande paragrafer göra undantag från denna huvudregel och alltså ange i vilka fall tillstånd inte behöver sökas. Huvudprincipen bör därvid, som utredningen har anfört, vara att endast vattenförelag som uppenbart inle skadar motstående intressen bör undantas från tillståndsplikten.

Jag skall nu diskutera frågan om tillständspliktens omfattning rörande vissa typer av vattenföretag, där olika meningar råder bland remissinstanserna. Det gäller vattentäkt för en enskild fastighets husbehovsförbrukning, vattentäkt för jordbruksbevattning samt detaljdränering genom täckdikning.

Enligt 2 kap. 47 § I mom. tredje stycket VL undantas frän tillståndsplikt anordnande och nyttjande av gmndvattenläkt som är avsedd endast för att förse en viss fastighet med vatten till husbehovsförbrukning (se även 2 kap. 44 § fjärde stycket VL). Någon särskild bestämmelse beträffande en ytvattentäkt för samma ändamål finns däremot inte.

Enligt utredningsförslaget undantas yt- och grundvattenläkter, som endast är avsedda för en viss fastighets hushållsförbrukning, från såväl den föreslagna tillstånds- som anmälningsplikten. Med "hushållsförbrukning" avser utredningen detsamma som "husbehovsförbrukning" enligt VL.

Flera remissinstanser, såsom socialstyrelsen, flera länsläkarmyndigheter och kommunförbundet, anser att tillslåndspliklen bör utvidgas även till grundvattentäkter för husbehov inom planlagda områden. Som skäl anförs av socialstyrelsen bl. a. att en ny gmndvattenläkt kan medföra att avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar kan förorena den gemensamma vattentillgången. Ägaren till den nya takten kan också hävda att hans läkt skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplan. Från länsläkarhåll anförs att husbehovstäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhållande fill föroreningskällor saml bristfälligt utförda. Kommunförbundet framför liknande synpunkter samt pekar också på all bristsituationer kan uppstå inom planområden med en vattentäkt för gemensam vattenförsörjning, om fastighetsägarna tar upp egna takter pä sina tomter.

Prop. 1981/82:130 427

Planverket vidhåller vad som i remissyttrande över bygglagutredningens 4 kap.

betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande anfördes om atl man i en markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning bör kunna föreskriva byggnadslovsskyldighet för eller förbud mot en grund vattentäkt, även om lillståndsplikt inte föreligger enligt vattenlagen. Planverket grundar sin uppfattning på att en sådan läkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål.

För egen del vill jag anföra följande. Frånvaron av motstående intressen vid vattentäkter för husbehovsförbrukning, såvitt avser takternas inverkan på vattenförhållandena, torde med den av mig tidigare förordade principen om tillståndsplikt medföra att tillstånd av vattendomstol mera sällan skulle behöva inhämtas. Av remissyttrandena framgår emellertid att även husbehovstäkter kan medföra vissa problem. Den myndighetskontroll av husbehovstäkter som önskas av remissinstanserna grundar sig emellertid huvudsakligen på omständigheter som ligger vid sidan av den prövning som skall göras av vattendomstolen. Domstolsprövningen innebär också en omständlig och kostnadskrävande procedur. Det finns dessutom vissa möjligheter all ingripa mot de påtalade förhållandena med stöd av hälsovårdsstadgan (1958:663), som f.n. är föremål för översyn (se SOU 1978:44). I den mån det inle är möjligt att lösa problemen med husbehovsläkterna inom ramen för hälsovårdsförfattningarna ligger det enligt min mening närmare till hands atl, såsom planverket har föreslagit, lösa problemen inom ramen för den blivande plan- och byggnadslagstiftningen.

På grund av det anförda anser jag att undantag från kravet på fillståndsplikt enligl den nya lagen bör göras beträffande vattentäkter, såväl yt- som grundvattentäkter, som är avsedda endast för en viss fastighets husbehovsförbrukning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om atl 22 kap. 7 § nya vattenlagen innehåller bestämmelser om fördelning mellan flera fastigheter av grundvatten för husbehovsförbmkning.

Lanlbmksslyrelsen, LRF och andra företrädare för jordbruksintresset anser att reglerna om fillståndsplikt bör mildras beträffande vattentäkter för jordbruksbevattning. Jag kan inte biträda denna ståndpunkt. Vattenuttagen för jordbmksbevattning är av en helt annan omfattning än husbehovstäkterna och uttagen förekommer vanligen under sådana lider på året då skador på motstående intressen, särskilt fisket, kan uppkomma. Även om någon enstaka jordbmkares vattenuttag, sett för sig, kanske inte medför så stora skadeverkningar att lillståndsplikt kan anses motiverad, kan flera jordbrukares uttag ur samma vattentillgång sammantaget få mycket negativa verkningar. Därför behövs en kontroll av del allmänna beträffande sådana vattenuttag. Det är angeläget atl alla jordbruksbevatlnare inom bristområden kan ingå i bevattningssamfälligheter, som enligt vad som har förordats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt

Prop, 1981/82:130 428

2.12) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Jag anser på grund av det 4 kap.

anförda att vattentäkter för jordbmksbevattning bör följa den av mig tidigare förordade huvudprincipen, enligt vilken endast företag som uppenbart inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikt.

Enligt utredningsförslaget skall även markavvattningsförelagen, bl. a. dikning, omfattas av huvudregeln om tillståndsplikt. Detta motiveras av behovet att begränsa skador på bl. a. naturvårdsintressena. Ett till följd av markavvattning minskat vatteninnehåll i marken kan enligt utredningen medföra ogynnsamma verkningar t. ex. på skyddsvärda växter eller djur. Utredningen pekar på de under senare år framförda kraven på skydd för vissa våtmarker.

Som markavvattning räknas enligt den nya vattenlagen (se 1 kap. 3 § första stycket punkt 4 och 4 § punkt 4) även detaljdränering genom täckdikning. Detta överensstämmer med utredningens förslag. Bl. a. lantbruksstyrelsen och LRF anser emellertid att täckdikning inte skall behöva prövas. Lantbruksstyrelsen anför att ett genomförande av utredningsförslaget, med hänsyn till föreslagna bevisbörde- och straffansvarsbestämmelser, torde medföra att lantbruksnämndernas tjänstemän knappast någon gång kan underlåta att ge rådet all fillstånd till dikning bör sökas. Förrättningarnas antal kommer genom utredningsförslaget att öka högst väsentligt utan all det allmänna har vunnit någol som fillräckligt motsvarar merarbetet. Lanlbmksslyrelsen uppger att lantbmksnämnderna årligen utan förrättning handlägger omkring 1 000 nya täckdikningsföretag.

För egen del vill jag anföra följande. 1 samband med t. ex. uppodling av skyddsvärda våtmarker vid vattendrag eller sjöar kan även täckdikningsföretag tänkas komma i konflikt med naturvärdsintressena. Den ökade avrinningen genom täckdikning kan också ha negativa verkningar på fisket. På gmnd av täckdikning kan del vidare inträffa att närbelägna bmnnar sinar. I de flesta fall utförs täckdikningen i samband med alt annan markavvattning utförs och då kommer även täckdikningsåtgärderna alt tillslåndsprövas samtidigt. I vissa fall kan dock täckdikning tänkas komma till utförande utan något sådant samband. I sådana fall kan det enligt min mening behövas en prövning av täckdikningen.

Som har redovisats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) utför naturvårdsverket på regeringens uppdrag en inventering av landels våtmarker. Resultatet av denna inventering bör kunna tjäna som ett viktigt underlag för förelagarens och lantbmksnämndens bedömning av om tillstånd skall behöva sökas till ell täckdikningsföretag eller inte. Denna inventering kan dock knappast bli heltäckande. Ovisshet kan i en del fall råda om skyddsvärdet av våtmarkerna. Jag håller med lanlbmksslyrelsen om atl den föreslagna allmänna tillståndspliktsregeln är för sträng i täckdikningsfallen. Jag kan dock inte biträda förslaget atl helt undanta täckdikning från tillståndsplikt. För att inte i onödan belasta företagarna, förrätlningsorganisationen och andra berörda myndigheter och enskilda

Prop, 1981/82:130 429

anser jag det rimligt all kravet på tillslåndsphkt mildras på det sättet att 4 kap.

tillstånd lill detaljdränering genom täckdikning skall inhämtas, om del föreligger sannolika skäl alt förelaget skadar allmänna eller enskilda intressen.

Den nu förordade regeln får betydelse när det gäller fördelningen av bevisbördan, t. ex. när del gäller skadeståndsansvaret för olaga utförande av etl vattenföretag. Medan huvudregeln om tillståndsplikt lägger bevisbördan på förelagaren, som alltså måste visa att del var uppenbart alt förelaget inle skulle medföra någon skada, kommer bevisbördan i nu angivna fall att i stället åvila den som påslår att tillstånd måste sökas. Denne måsle alltså visa, att omständigheterna vid förelagels utförande var sådana att företagaren borde ha insett att tillstånd måste inhämtas. Även om bevisbördan sålunda inte åvilar företagaren, kan omständigheterna naturligtvis ha varit sådana att skador uppenbarligen skulle ha blivit följden av företagel. I sådana fall kan förelagaren självfallet inte undgå ansvar.

Utöver vad jag nu har förordat i fråga om undantag från eller mildring av tillslåndspliklen bör i överensstämmelse med gällande rätt undantag från tillståndsplikten göras för vissa rensningar m.m. Brådskande ändrings-och reparationsarbeten bör få ulföras utan atl förhandslillstånd inhämtas (se 3 och 4 §§ i förevarande kapitel).

Den vattenrältsliga tillståndsprövningen ersätter inle prövningen enligl någon annan lagstiftning, om inte detta uttryckligen anges i denna (se t. ex. 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen som har behandlats vid 3 kap. 2 §).

Utredningen anser all den vattenrältsliga prövningen bör kunna ersätta byggnadslovsprövningen enligt byggnadslagstiftningen. Planverket och kommunförbundet är kritiska mot utredningens ståndpunkt och framhåller atl även andra omständigheter än en kontroll av företagets planöverensstämmelse och lekniska utformning ingår i bygglovprövningen, t. ex. det estetiska utförandet saml arbetarskyddssynpunkler.

Enligl min mening bör det slutliga avgörandet av denna fråga anslå i avbidan på alt ställning tas till PBL-ulredningens förslag lill ny plan- och bygglag (se SOU 1979:66 s. 423). Tills vidare bör kravet på byggnadslov gälla även för byggnader och andra anläggningar som ingår i företag som har prövats enligt den nya vattenlagen. Vid 3 kap. 2 § första stycket har jag berört frågan om hur planenlighetsbedömningen enligt det stadgandet och en med stöd av andra meningen i nämnda stadgande medgiven planavvikelse bör behandlas vid en efterföljande byggnadslovsprövning.

I detta sammanhang vill jag också understryka att den vattenrältsliga tillståndsprövningen inte bör kunna ersättas av en tillståndsprövning enligl någon annan lag. Jag kan alltså inte biträda förslag som har framförts vid remissbehandlingen om atl en prövning enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen skulle kunna ersätta den vattenrältsliga prövningen eller medföra att den särskilda bevisregeln i 6 § i förevarande kapitel inte tillämpades. På motsvarande sätt gäller atl en anmälan enligl 23 § natur-

Prop, 1981/82:130 430

vårdsförordningen (1976:484) om en våtmarksdikning för virkesproduk- 4 kap. 1 §

tion inte ersätter den vattenrättsliga prövning av förelaget som kan erfordras.

1 § För vatlenföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte, om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd i fall som avses i 2 § första stycket, 3 eller 4 §.

När del krävs tillstånd till ett vattenförelag får arbeten av slörre omfattning i anslutning till företagel inle påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats.

Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.

I 14 kap. 5 § finns bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten las ur bmk.

Paragrafen motsvarar, med vissa ändringar, 4 kap. 1 § i det remitterade förslaget.

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om alt tillstånd i princip krävs för alla vattenföretag utom husbehovsvattentäkter.

I molsvarande regel i del remitterade förslaget stadgas, i överensstämmelse med uttryckssättet i 2 kap. 20 § VL, att ell vattenföretag inle får "påbörjas" utan fillstånd. Därigenom klariäggs att del krävs en förhandsprövning av de valtenförelag som är fillslåndsplikliga. Som lagrådet påpekar vinner man emellertid vissa fördelar från slraffrättslig synpunkt, om man i stället utformar stadgandet utan att uttryckligen nämna påbörjandet av vattenföretag. Stadgandet har därför givils den lydelsen att för vatlenföretag krävs fillstånd enligt denna lag. Underlåtenheten att söka tillstånd, då sådant krävs, är således en brottslig gärning enligt 21 kap. 1 § så länge de tillståndspliktiga arbetena pågår eller den tillståndspliktiga verksamheten bedrivs. Detta har betydelse i preskriptionshänseende.

Även med den nu införda formuleringen inträder tillståndsplikten redan när etl vattenföretag påbörjas, vare sig det är fråga om att bygga en anläggning eller utöva en verksamhet vid en anläggning. Tillståndsplikt föreligger också i fråga om byggnadsarbeten och verksamhet som har påbörjats före denna lags ikraftträdande och som pågår vid ikraftträdandet. Som lagrådet påpekar behövs därför inte någol särskilt övergångsstadgande för dessa fall (jfr. 9 § promulgationslagen i det remitterade förslaget).

Som framgår av 15 kap. 1 § andra stycket innefattar etl tillstånd att utföra en anläggning också rätten att bibehålla denna.

I stadgandets andra mening görs undantag från fillståndsplikten beträffande husbehovs vattentäkter. Medan utredningsförslaget (se 12 kap. 2 §) i fråga om undantaget från tillståndsplikt beträffande vissa vattentäkter använder uttrycket "hushållsförbrukning" används här liksom i 2 kap. 47 § 1 mom. tredje stycket VL "husbehovsförbrukning". Därmed avses

Prop, 1981/82:130 431

användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i «P- 2 §

hyreshus, villor och lantgårdar, vidare för vattning av kreatur, mjölkbehandling eller annat vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård, som huvudsakligen är avsedd för eget behov, och för mindre hantverk (se SOU 1937:35 s. 67). Dit räknas däremot inte vattnets användning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte heller för jordbruksbevattning.

Som framgår av 1 kap. 3 § första stycket punkten 1 avses med vattenföretag även utrivning av en anläggning i vatten (se även 9 kap. 11 § samt 14 kap.). Det är utrivningens inverkan pä vattenförhållandena som är avgörande för prövningspliklen vid en tillämpning av 2 § första stycket (jfr 2 kap. 34 § första stycket VL).

Förevarande kapitel innehåller inte någon motsvarighet lill undantaget i 2 kap. 20 § 1 mom. andra stycket andra meningen om fiskebyggnader. Enligl vad utredningen har inhämtat förekommer del inte några fiskebyggnader som avses i nämnda lagrum i allmänt vatten. Inte heller för fiskebyggnader i enskilt vatten behövs det enligl min mening något särskilt undantag.

Andra stycket motsvarar 2 kap. 20 § 2 mom. VL och 12 kap. 6 § i utredningens förslag. Stadgandet har, med hänsyn till den vidtagna omformuleringen av första stycket, jämkats i förhållande till det remitterade förslaget. Avsikten med bestämmelsen är atl hindra att företagaren föregriper den vattenrättsliga prövningen genom att utföra arbeten pä land.

Tredje stycket motsvarar 12 kap. 5 § i utredningens förslag samt 2 kap. 20 § 1 mom. Qärde stycket och 47 § 1 mom. ijärde stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket, 6 kap. 20 § första stycket och 7 kap. 36 § Qärde stycket VL.

Fjärde stycket innehåller en erinran om de särskilda bestämmelserna i 14 kap. 5 § om skyldighet att begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. Stadgandet har jämkats redaktionellt i förhållande till det remitterade förslaget.

Bestämmelser om straff och handräckning när någon bryter mot första eller andra stycket finns i 21 kap.

Särskilda övergångsbestämmelser beträffande dikningsföretag finns i 9 § i promulgationslagen.

2 § Tillstånd lill etl vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs fillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markavvattning krävs tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. I eller 2 § eller om två eller flera skall delta i förelaget och någon överenskommelse inle har träffats om delaktigheten.

Paragrafen motsvarar, med en redakfionell jämkning i andra stycket, 4 kap. 2 § i det remitterade försläget.

Prop, 1981/82:130 432

Första stycket första meningen motsvarar 12 kap. 1 § första stycket 4 kap. 3 §

första meningen i utredningens förslag. Med inverkan på vallenförhållandena avses i första hand en ändring av vattnets djup eller läge men även inverkan på ett vattenområdes användning för båttrafik eller flottning, t. ex. i en allmän farled eller flollled (jfr 2 kap. 11 § VL). I motsats till utredningen anser jag atl begreppet bör omfatta även inverkan på vattnets kvalitet exempelvis genom grumlingar i samband med muddringsarbeten. Det bör också framhållas att begreppet omfattar inverkan på våtmarker genom en minskning av markens vatteninnehåll som åstadkoms t. ex. av ett markavvattningsföretag.

Dammbyggnader lorde regelmässigt vara underkastade fillståndsplikt, eftersom verkningarna är av den arten alt skador på motstående intressen, t. ex. fisket, så gott som aldrig kan uteslutas. Jag anser det emellertid inte vara nödvändigt att som fiskeristyrelsen föreslär införa en särskild bestämmelse om att tillstånd alltid krävs för dammbyggnader.

I första stycket andra meningen stadgas, i enlighet med vad jag har anfört under kapitelrubriken, en mildare tillståndsplikt beträffande täckdikning.

Som jag har anfört under kapitelrubriken föreligger en skillnad mellan tillståndsplikten enligt första resp. andra meningen i fråga om bevisbördans fördelning. Bevisbördan enligt första meningen åvilar företagaren, medan denna enligt andra meningen åvilar den som påstår all tillstånd borde ha sökts.

Andra stycket motsvarar 7 kap. 36 § VL och 12 kap. 1 § första stycket andra meningen i utredningens förslag. Markavvattningsföretag medför i många fall inte några skador på motstående allmänna eller enskilda intressen genom inverkan på vattenförhållandena. Även om en sådan skada inte uppkommer, skall elt markavvattningsförelag prövas, om delaktighetsfrågorna inte är lösta på frivillig väg. Till skillnad mot utredningsförslaget men i överensstämmelse med VL skall tillstånd lill markavvattning också inhämtas då särskilda tvångsrätter behövs, t. ex. dä dike måste tas upp pä annans mark eller då vatten måste ledas fill någon annans dike, och någon frivillig överenskommelse inte har träffats rörande sådana frågor.

3 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa etl vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annal sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall ägaren av denna alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas.

Paragrafen motsvarar 12 kap. I § andra stycket och 3 § i utredningens förslag och med några huvudsakligen redaktionella jämkningar 4 kap. 3 § i det remitterade förslaget samt delvis 2 kap. 36 och 37 §§, 5 kap. 9 §, 6 kap. 26 § och 7 kap. 48 § VL.

Prop. 1981/82:130 433

I fråga omförsta stycket kan hänvisas till vad som anförs vid behandling- 4 kap. 4 §

en av 2 kap. 5 § andra stycket och 8 kap. 3 §.

Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande atl del vid t. ex. markavvaltningsföretagen med nutida brukningsmetoder av ekonomiska skäl inte förekommer någon konfinuerlig rensning i nära anslutning till uppgrund-ningen. I stället är intervallen mellan rensningarna regelmässigt omkring sex år. Jag delar hovrättens uppfattning atl tillslåndsplikt inte bör föreligga även om så lång tid har förflutit. Tillstånd bör däremot krävas om rensningarna utförs efter så lång lid alt elt nytt naturtillstånd kan anses vara etablerat.

Andra stycket saknar motsvarighet i utredningens förslag men motsvarar gällande rätt (se också 8 kap. 3 § andra stycket nya vattenlagen).

Tredje stycket har en viss motsvarighet i 6 kap. 26 § VL. Det fiskeintresse som avses är både allmänt och enskilt, såväl yrkes- som fritidsfiske. Enligt utredningsförslaget skall anmälan ske till länets fiskeriljänsteman, dvs. vederbörande fiskerikonsulent. Den statliga fiskeriadministralionen har emellertid ändrats (jfr inslmktionen, 1967:286, för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadrninistration efter ändringar i SFS 1977:464). I enlighet därmed föreskrivs i förevarande stycke alt anmälan skall göras till fiskenämnden i länet. Fiskenämnden kan givetvis vid behov samråda med vederbörande fiskeriintendent, t. ex. när arbetena berör flera nämnders verksamhetsområde.

Enligl uttryckligt stadgande i det remitterade förslaget får fiskenämnden ge råd om hur och när arbetena bör utföras. Denna bestämmelse, som kan utfärdas i administrativ ordning, har utgått i proposifionsförslaget.

Underlåtenhet att göra anmälan till fiskenämnden är straffsanktionerad enligt 21 kap. 2 §.

Utredningen har vid behandlingen av förevarande bestämmelse ullalat alt den inte omfattar sådana rensningar som ingår som elt led i underhållet . av elt fidigare medgivet vattenföretag. Enligt utredningen bör behövliga föreskrifter om sådana åtgärder ha meddelats i tillståndsbeslutet. Som har påpekats av Svea hovrätt förekommer del emellertid f.n. endast undantagsvis atl formerna och tidpunkten för kommande underhållsarbeten anges i del urspmngliga tillståndsbeslutet. Förhållandena kommer förmodligen alt vara desamma vid tillämpningen av den nya lagen. Enligt min mening måste i allmänhet den av fiskevårdsskäl motiverade anmälningsskyldigheten fullgöras även när del gäller normala underhållsåtgärder i vallen beträffande tidigare medgivna valtenförelag, om inte något annal framgår av tillståndsbeslutet.

Förevarande paragraf handlar om åtgärder som är undantagna från den i 1 § föreskrivna tillståndsplikten. Om tillstånd söks, är det självklart alt anmälan inte behöver göras till fiskenämnden.

4 § Om det till följd av en skada eller för atl förebygga en skada är 28 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 434

nödvändigt atl tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs utan ' P- §

dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket VL och 12 kap.

4 § i utredningens förslag samt 4 kap. 4 § i del remitterade förslaget. Som framgår av 1 kap. 3 § första stycket punkten 1 utgör ändrings- och reparationsarbeten valtenförelag. Paragrafen innebär i nu angivna fall att prövningsplikten kan iakttas i efterhand, om arbetena i och för sig skulle vara tillståndspliktiga.

5 § Om ett vattenföretag liar utförts utan tillstånd enligl denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en valtenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samfidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 § att använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagligförklaring av vattenföretag som har utförts utan tillstånd. Den överensstämmer med 4 kap. 5 § i del remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 12 kap. 7 § första meningen i utredningens förslag samt 2 kap. 25 och 53 §§, 5 kap. 7 § andra stycket och 6 kap. 20 § andra stycket VL.

Möjligheten till lagligförklaring gäller även markavvattningsföretag (jfr 7 kap. 36 § femte stycket VL).

Frågan om lagligheten av äldre anläggningar bedöms enligt äldre bestämmelser (se 9 § andra stycket i promulgationslagen).

Innebörden av reglerna om laglighetsprövning lorde, i enlighet med vad lagrådet anfört, kunna beskrivas på följande sätt. Om en vattenanläggning har ulförts utan tillstånd enligl den nya lagen eller äldre lag eller om en verksamhet som utgör vattenförelag bedrivs ulan sådant tillstånd kan företagaren begära prövning av lagligheten. Är det fråga om en anläggning som tillkommit eller en verksamhet som påbörjats efter ikraftträdandet av den nya lagen skall prövningen naturligtvis ske enligt denna lag. Avser laglighetsprövningen däremot en anläggning som tillkommit eller en verksamhet som påbörjats före ikraftträdandet får man skilja på anläggningar och verksamhet. Beträffande äldre anläggningar skall prövningen ske enligt de beslämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Om det befinns att anläggningen inte är laglig enligt de äldre bestämmelserna torde dock företagaren, som lagrådet anfört, vara oförhindrad atl begära prövning enligt den nya lagen. Avser laglighetsprövningen en verksamhet som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande skall prövningen ske enligt den nya lagen. På denna punkt avviker den nya lagen från gällande rätt (se 5 § lagen om införande av VL, som inte är begränsad till anläggningar).

Prop, 1981/82:130 435

Andra stycket motsvarar 13 kap. 3 § första stycket i utredningens förslag 4 kap. 6 §, 5 kap. och 11 kap. 30 § VL. Syftet med bestämmelsen är främst att förhindra all del fillkommer avgöranden som strider mot varandra. Stadgandet är tillämpligt oavsett om lillståndsplikt enligt äldre lag har förelegat eller inte.

Tredje stycket motsvarar 12 kap. 7 § andra meningen och 13 kap. 3 § andra stycket i utredningens förslag. Motsvarighet saknas i VL. Enligt gällande rätt är del endast ägaren som kan begära en lagligförklaring (se NJA 1959 s. 1) men genom de nya bestämmelserna får även användaren göra en sådan begäran. Bestämmelserna avser även det fallet att anläggningen inle behöver ändras. Även i sådana fall är det nämligen angelägel atl undvika motstridiga avgöranden.

Prövning av en anläggnings laglighet kan göras inte bara av domstol utan även som utredningen har föreslagil vid förrättning. En förrättningsman skall alltså kunna pröva laglighelen av anläggningar som ingår i ett markavvattningsförelag. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt (jfr 10 kap. 15 och 81 §§ VL). Jag anser det av processekonomiska skäl vara lämpligt med en sådan ordning. Rätlssäkerhetskraven blir enligt min mening i erforderlig mån uppfyllda genom att förrättningsmannens beslut i frågan kan överklagas till vattendomstolen.

6 § Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts ulan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan förelaget utfördes.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 § i utredningens förslag och 4 kap. 6 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 26 och 54 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 20 § tredje stycket och 7 kap. 47 § VL. I 10 § promulgationslagen finns en molsvarande bestämmelse för äldre företag.

I anledning av påpekande av lagrådet har orden "enligt lagen" som bestämning till fillstånd utgått i proposifionens lagtext.

Förevarande bestämmelse gäller om tillstånd inte har inhämtats, oavsett om tillståndsplikt förelåg eller inte. Den som exempelvis med stöd av 3 § utför rensningar utan tillstånd blir alltså bevisningsskyldig (jfr 2 kap. 36 § första stycket sista meningen VL). Till skillnad mot gällande rätt omfattar bestämmelsen även dikningsföretag.

Som Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande tillämpas en motsvarande bevisregel också när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersättningsfrågorna har prövats. Denna praxis behöver enligt min mening inte stöd av någon särskild lagregel (jfr prop. 1952; 52 s. 53).

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning

Kapitlet, som motsvarar 6 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) och i inledning-

Prop, 1981/82:130 436

en till slutprotokollet. Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker 5 kap. I §

allmänna bestämmelser (1—4 §§), bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten (5-8 §§) samt bestämmelser om markavvattning och vägföretag m. m. (9-13 §§).

Förevarande kapitel motsvarar 7 kap. VL saml i vad avser avledande av avloppsvatten 8 kap. 20 och 22-24 §§ VL. Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna om avledande av avloppsvatten.

I 1 kap. 4 § finns en definition av begreppet markavvattning och i 2 kap. 4 § en bestämmelse om att den som vill utföra markavvattningsföretag kan göra detta utan hinder av att han inle har rådighelen över vattnet. Bestämmelserna i 3 kap. 9 § avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för markavvattningsförelag. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd till markavvattning regleras i 4 kap. 1 och 2 §§. Tvångsrätt för markavvattning kan erhållas med stöd av 8 kap. 12 kap. innehåller bestämmelser om förrättning för handläggning av frågor om markavvattning och vissa omprövningsbestämmelser m. m. finns i 15 kap.

Som redan har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) och i inledningen till specialmoliveringen är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associationsrättsliga bestämmelserna i 7 kap. 61—65 §§ VL behövs därför inte i den nya vattenlagen.

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsföretag skall, om det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt, förelaget utformas så att del blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av fasligheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företaget. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fasligheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företagel.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 1 § i utredningens förslag och 5 kap. 1 § i del remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnill 2.11).

Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 7 kap. 20, 22, 44 och 51 §§ VL. I enlighet med lagrådets förslag har första och andra meningarna ändrats i förhållande till det remitterade förslaget och ersalts med en mening som är närmare anpassad lill VL:s nuvarande ordning rörande rätlen till anslutning till ett markavvattningsföretag. I den andra meningen, som motsvarar den tredje i det remitterade förslaget, regleras anslutningsskyldigheten, som dock enligt den tredje meningen i vissa fall är villkorad.

Prop, 1981/82:130 437

När förrättningsmannen skall la ställning till hur ett företag lämpligen 5 kap. 1 §

bör anordnas, skall han utgå från vad som har begärts av sökandena och dem som har förenat sig med sökandena. Om alla är ense om vilka som skall delta och ingen annan begär att företaget skall utvidgas till hans faslighet, bör det få utföras i enlighet med ansökningen. Detta förutsätter givetvis att de allmänna tillållighelsreglerna i 3 kap. inle utgör något hinder.

Om någon fastighetsägare mot sökandens vilja begär att företagel skall utsträckas till hans fastighet får frågan om dennes rätt att delta i företaget lösas utifrån ekonomiska och lekniska lämplighetsöverväganden. Härvid får också beaktas sådana omständigheter som om utvidgningen är förenlig med det sökta företagets ändamål och inle medför oskäliga kostnadsökningar.

Enligl utredningen skall undantagsvis personliga skäl kunna beaktas. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Vad som skall utgöra grund för delaktigheten är den objektiva nyttan för fastigheten och då måste ägarens personliga förhållanden lämnas utanför bedömningen.

Enligt andra meningen skall ägare av fasfigheler som får nytta av förelaget delta i delta. Utredningsförslaget stadgar i motsvarande fall deltagandeskyldighet för fastigheten. Det ändrade uttryckssättet, som sammanhänger med utformningen av deltagandeskyldighelen i 6 och 7 kap., innebär inle någon ändring i sak av bestämmelsens innebörd. Skyldigheten att delta är alltså knuten till innehavet av fasligheten och följer denna vid överlåtelse. Av den i propositionsförslaget nyinförda 4 § i förevarande kapitel följer också att en nyttjanderättshavare, t. ex. en jordbmksarrendator, inte kan delta i en markavvatlningssamfällighet. Däremot kan han, i motsats till vad som anförs i remissprolokollet, uppträda som sökande till ett markavvattningsföretag ulan andra dellagare. I fråga om väghållare gäller särskilda bestämmelser enligl paragrafens andra stycke.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) har tredje meningen i första stycket utformats så att begränsningen i möjligheten till tvångsanslutning gäller vid all annan markavvattning än dikning.

I andra stycket, som saknar motsvarighet i VL, stadgas ett undantag från principen atl endast fastighetsägare får delta i en markavvatlningssamfällighet. Av skäl som har anförts i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) skall även väghållare utan äganderätt lill vägmärken kunna anslutas lill en markavvatlningssamfällighet, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget. Bestämmelsen gäller såväl allmänna som enskilda vägar oavsett om väghållaren har vågrätt eller servitutsrätt lill vägmärken. I fråga om deltagandet gäller i övrigt bestämmelserna i första stycket. Del fordras alltså att markavvattningsföretaget medför nytta för väghållaren genom all dess ledningar kan användas för erforderlig avvattning av vägmärken. I motsats till utred-

Prop, 1981/82:130 438

ningsförslaget har väghållaren både rätt och skyldighet all delta. Vid 5 kap. 2 §

kostnadsfördelningen enligt 3 § kan hänsyn tas lill den inverkan som vägen har på markavvattningen.

Bestämmelsen om väghållare gäller såväl vid tillkomsten av nya markavvattningsföretag som vid befintliga markavvattningsföretag utan samfällighetsbildning. Uppkommer fråga om anslutning av väghållare till en befintlig samfällighet för markavvattning tillämpas bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 15 § andra stycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 16 §.

Exempel på fall då det kan vara befogat alt ansluta en väghållare till etl markavvatlningsföretag är då vägbygget nödvändiggör en avsevärd ändring av markavvattningsföretagets utförande eller medför en påtaglig fördyring av underhållskostnaderna.

2 § För utförande och drift av företagel utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör fill förelaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningsföretaget.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § i utredningens förslag och 5 kap. 2 § i det remitterade förslaget samt 7 kap. 21 § VL. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådels förslag.

Enligt/orrfl stycket första meningen i förevarande paragraf skall dellagarna i ett markavvattningsföretag utgöra en särskild samfällighel för företagels utförande och drift. Med drift avses liksom i 14 § anläggningslagen även underhåll av företagel. Med samfällighel avses här den associationsform för samverkan som regleras i lagen om förvaltning av samfälligheter. Delaktigheten i samfälligheten är sakrällsligt knuten till den fastighet som får nytta av företagel och följer denna vid en överlåtelse.

Enligt första stycket andra meningen är det den bildade samfälligheten som förfogar över tillståndet fill markavvattningsföretaget och därmed förenade anläggningar och rättigheter. Förfogandel över tillståndet är alltså en gemensam angelägenhet varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.

Som en konsekvens av atl det är samfälligheten som förfogar över fillståndet bör också de skyldigheter som enligt lagen åvilar tillståndshavare - främst atl betala ersättningar till sakägarna - ligga på samfälligheten och de rättigheter som en tillståndshavare tillerkänts enligt lagen -t. ex. alt få ersättning när tillståndet inskränks - tillkomma samfälligheten. Motsvarande bör gälla den underhållsskyldighet som ägaren av en vatlenanläggning har enligl 17 kap. 1 § i lagen. För att klargöra detta har, i

Prop, 1981/82:130 439

enlighet med vad lagrådet har föreslagit, i andra stycket tagits in en 5 kap. 3 §

bestämmelse om att vad som i lagen föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning i nu förevarande fall gäller samfälligheten.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om inlöst mark som på förslag av lagrådet har utformats på ett delvis annal säll än i det remitterade förslaget och dettas motsvarigheter i 12 och 14 §§ anläggningslagen.

Som lagrådet anför är inlösen elt sätt att ersätta skadelidande sakägare, såväl när det är fråga om alt la mark i anspråk för gemensamma anlägg- • ningar som då markavvattningsföretaget medför andra skadeverkningar för sakägare vid det berörda vattenområdet. Häri skiljer sig det vattenrätlsliga systemet från anläggningslagens system som endast reglerar frågan om inlösen av mark som behövs för gemensamma anläggningar.

När inlösen enligt vattenlagen alltså är en ersättningsform är det som lagrådet påpekar inte lämpligt att såsom i del remitterade förslaget knyta inlösen lill endast vissa deltagare i samfälligheten, nämligen de som är fastighetsägare. Själva inlösningen skall i stället på samma sätt som ériäg-gandet av ersättningar i övrigt ankomma på den som innehar lillståndet eller tvångsrätten och utför företaget, dvs. markavvattningssamfällighe-ten.

Även om marken alltså skall inlösas av samfälligheten, som enligt lagen utgörs av en krets av personer, blir den enligt vad som uttryckligen stadgas i nu förevarande bestämmelse samfälld endast för fastigheter, närmare bestämt de fastigheter som när inlösen sker ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningsföretaget. Marken utgör alltså samfälld mark och är i överensstämmelse med vanliga fastighelsrättsHga grundsatser knuten fill vad som utgör enheter enligt gällande fastighets-bildningslagstiflning (se prop. 1973:160 s. 543 och 590). Marken får denna karaktär omedelbart utan atl några överlåtelser från samfälligheten till fastighetsägarkretsen inom denna behöver ske. Senare ändringar i deltagarkrelsen inverkar inle heller på frågan om äganderätten till den samfällda marken.

Av de skäl som lagrådet anfört har i propositionsförslaget inte tagils in någon motsvarighet lill regeln i 5 kap. 3 § första stycket andra meningen i det remitterade förslaget pm fördelning av kostnaderna för inlösen efter särskild grund.

3 § Kostnaderna för utförande och drift, av företaget fördelas mellan deltagarna på gmndval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om ell annat område inle hade ingått i företaget, skall företagel indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall låg-

Prop, 1981/82:130 440

gas lill gmnd för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastig- 5 kap. 3 §

heter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen ulan betydelse för dem.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 2 § i utredningens förslag och i huvudsak 5 kap. 3 § i del remitterade förslaget (jfr också 6 kap. 6 och 7 §§ saml och 7 kap. 3 § nya vattenlagen), har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11). Bestämmelser om kostnadsfördelning .finns f. n. i 7 kap. 23-26 §§ VL.

Nyttoberäkningen enligt/ö«/a stycket i förevarande paragraf skall ske efter samma gmnder som vid tillämpning av 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen och 15 § anläggningslagen. Med nytta avses alltså värdehöjningen på fastigheten. Värdehöjningen kan beräknas på fastighetens marknadsvärde eller på dess avkastningsvärde eller på elt mellanliggande belopp. Alla positiva effekter av företagel på fastigheten beaktas härigenom. Möjligheten till en förhållandevis fri bedömning framgår av all del främst är nyttan som skall beaktas. Olika hjälpmedel kan givetvis komma i fråga. Sålunda bör del vara möjligt att i vissa fall i stället för värdehöjningen låta en faslighets användning av företagel ligga lill grund för kostnadsfördelningen.

Vid kostnadsfördelning enligt fastighetsbildningslagen och anläggningslagen lorde den enskilde fastighetsägarens kostnader för åtgärder på den egna fastigheten som utförs för att möjliggöra eller förbättra nyttiggörandet av den gemensamma anläggningen i allmänhet beaktas vid nyttoberäkningen (se prop. 1969:128 s. B 384 och 1973: 160 s. 215). Sådana anpassnings-och fullföljdskoslnader - främst kostnader för täckdikning — beaktas däremot normall inle vid kostnadsfördelningen enligt bestämmelserna i 7 kap. VL. Vid torrläggning för jordbruksändamål beräknas sålunda värdehöjningen genomgående på marken som om den var täckdikad och en rättvis kostnadsfördelning mellan redan täckdikad och ännu inte täckdikad mark förutsätter då att avdrag för framtida täckdikningskostnader inle görs.

De metoder för kostnadsfördelningen som nu kommer till användning vid förrättningar för torrläggning av mark bör i stor utsträckning bli tilllämpliga också vid markavvallningsförrätlningar enligl den nya lagen. Fullföljdskoslnader bör då på samma sätt som tidigare normalt lämnas utanför nyttoberäkningen. Som lagrådet påpekar ligger del i fall då ingen av deltagarna gjort några investeringar i markanläggningar för att dra nytta av företaget närmare fill hands alt se direkt till den värdehöjning som företaget medför genom tillkomsten av möjligheterna att förbättra jordbmket än all laborera med värden som om följdinvesteringarna gjorts. Oavsett

Prop, 1981/82:130 441

vilken värdeökning som väljs som utgångspunkt - värdeökningen på mar- 5 kap. 3 §

ken med kvarstående behov av följdinvesteringar eller värdeökningen efter slutförda sådana investeringar - måste självfallet värdeökningen bestämmas på ett enhetligt sätt för alla deltagarna.

Det saknas i de flesta fall anledning att vid nyttoberäkningen beakla framfida kostnader för underhållet av gemensamma anläggningar. Dessa kostnader lorde i de flesta fall inte inverka på fördelningen. I den mån kostnaden för underhållet av en dikesslräcka väsentligt minskas genom att diket görs täckt kan en önskvärd justering av kostnadsfördelningen åstadkommas genom avdelningsbildning enligt andra stycket i förevarande paragraf.

I detta sammanhang vill jag framhålla att den nya vattenlagen innebär alt fullföljdsåtgärder på enskilda fastigheter, exempelvis täckdikning, kan komma alt prövas i samband med markavvattningsföretaget. Detta innebär emellertid inle att täckdikningen när det gäller fördelningen av kostnaderna skall behandlas som om den ingick i del gemensamma företaget. Liksom f. n. skall det gemensamma kostnadsansvaret endast avse gemensamma ledningar. Fullföljdsåtgärder på egen mark skall alltså bekostas av markägaren ensam.

Bestämmelserna om kostnadsfördelning i första stycket gäller såväl utförande- som driftskostnader. Det är emellertid ingenting som hindrar att olika andelstal fastställs för de båda kostnadsslagen (jfr 15 § anläggningslagen). Det bör sålunda vara möjligt all fördela utförandekostnaden efter nyttan och driftskostnaden efter den faktiska användningen av gemensamma anläggningar.

Av skäl som redovisats under föregående paragraf har andra meningen i första stycket i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning som saknar motsvarighet i anläggningslagen. Bestämmelsen har fått en något utförligare avfattning än motsvarande bestämmelse i 6 kap. 2 § andra stycket utredningsförslaget. Avdelningsbildning, som huvudsakligen är av betydelse för dikningsföretagen, kan tillgripas i samma omfattning som enligt 7 kap. 24 § första stycket VL. Fömtsätlningar för avdelningsbildning föreligger bl. a. om utförandet av en viss del av företaget är särskilt kostnadskrävande eller om det mellan olika områden inom företaget finns olikheter i fallförhållanden eller andra naturförhållanden. Särskilda kostnader kan uppstå t. ex. om en dikesslräcka på grund av bmkningsförhållan-dena eller av andra skäl måsle utföras såsom täckt ledning. I samtliga fall krävs all avdelningsbildningen medför en avsevärt minskad kostnad i förhållande till nyttan för ett visst område.

Tredje stycket har på förslag av lagrådet flyttals hit från 12 kap. 32 § i det remitterade förslaget (jfr 6 kap. 7 § och 7 kap. 3 § tredje stycket nya vattenlagen).

Prop. 1981/82:130 442

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som 5 kap. 4-6 §§
söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.

Paragrafen har tillagts påförslag av lagrådet. Genom stadgandet utesluts tillämpningen av bestämmelserna om samfällighetsbildning när ansökan om markavvattning görs av nyttjanderättshavare.

Bestämmelsen i 5 kap. 4 § i det remitterade förslaget om ett begränsat kostnadsansvar för en icke sökande deltagare har inte fått någon motsvarighet i propositionen. Detta är en konsekvens av den i 2 § stadgade principen att det är samfälligheten och inte sökanden till företagel som förfogar över fillståndet till detta, varför samtliga dellagare får fullt kostnadsansvar.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) har i den nya lagen lagils med bestämmelser om avledande av avloppsvatten lill ledningar för markavvattning. Bestämmelserna, som motsvarar 5 kap. 5-8 §§ i det remitterade förslaget och delvis 8 kap. 20 och 22-24 §§ VL, saknar motsvarighet i utredningens förslag. Den nya lagen innehåller däremot i motsats till gällande rätt inte några regler om utnyttjande av avloppsledningar för markavvattning.

I 1 kap. 4 § punkt 5 finns en definition av "avloppsvatten" som i sak motsvarar 8 kap. 1 § VL.

5 § Om ledningar för etl markavvatlningsföretag med väsentlig fördel
kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av
denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav
vattningsföretaget begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle
dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten-
och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i
stället gälla huvudmannen för anläggningen.

Vid prövningen enligt förevarande paragraf, som ersätter I §, bör både ekonomiska och miljömässiga faktorer beaktas.

I VL används begreppet samhälle som beteckning på verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning (se 8 kap. 4 § andra stycket VL). Detta begrepp behövs inte i den nya lagen.

Frågan om anslutning av en avloppsintressenl till ett markavvatlningsföretag prövas vid förrättningen i samband med markavvattningsföretagets tillkomst. Uppkommer frågan om anslutning först efter det alt samfälligheten för markavvattning har bildats kan frågan prövas enligt bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 15 § andra stycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vaftendomslolen enligt 15 kap. 16 §.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde
las mellan markavvattningsinlresset och avloppsintressel med hänsyn till

Prop, 1981/82:130 443

mängden och beskaffenheten av del vatten som tillförs ledningen samt till 5 kap. 7-8 §§

vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 § tredje stycket.

Paragrafens/öw/ö stycke ersätter 3 § i vad avser kostnadsfördelningen mellan markavvattningsinlresset och avloppsintressel. Denna kostnadsfördelning skall ske innan kostnaderna fördelas inom vardera inlressegmp-pen. Stadgandet har jämkats redaktionellt i förhållande till det remitterade förslaget. Enligl andra stycket i förevarande paragraf skall samma principer sedan gälla vid den interna kostnadsfördelningen mellan flera av-loppsintressenler.

Bestämmelserna i 8 kap. 12 § första stycket andra meningen VL om maximering av kostnadsandelen till kostnaden för etl eget företag har inte fått någon uttrycklig motsvarighet här men överväganden av detta slag kan ske inom ramen för kostnadsfördelningen enligt första stycket.

Deltagarna kan träffa överenskommelse om kostnadsfördelningen enligt tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fasligheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inle hör lill någon fastighet, om del kan
ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 46 § VL och endast jämkats redaktionellt i förhållande till det remitterade förslaget, innebär att även en byggnad eller anläggning på ofri grund kan anslutas till markavvattningsföretaget på gmnd av behovet att avleda avloppsvatten. Som har angivits i den allmänna motiveringen i.lagrädsremissen (avsnitt 2.11) och i specialmoliveringen lill 1 § finns det inte någon sådan möjlighet när det gäller deltagande som gmndas på behovet av markavvattning.

Den lämplighetsprövning som skall ske enligt förevarande paragraf föranleds främst av risken för all kostnader som åvilar innehavare av byggnader m. m. som inle hör till någon faslighet genom de särskilda bestämmelserna om förmånsrätt i fastighet för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter skall övervältras på de deltagare som är fastighetsägare (jfr 6 § andra stycket anläggningslagen). I den mån en mer betydande del av.kostnaden för företaget kommer alt falla på en deltagare utan äganderätt till fasfighet, bör för anslutningen krävas säkerhet för hans kostnadsandel (jfr 8 kap. 46 § VL).

8 § Bestämmelserna 15-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Prop. 1981/82:130 444

Paragrafen, som delvis motsvarar 8 kap. 24 § VL, innebär alt samverkan 5 kap. 9 §

enligt 5 § inte kan komma i fråga när det gäller avloppsvatten från en enskild fastighet som ligger inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Inom ett sådant verksamhetsområde är anläggningens huvudman skyldig att sörja för de enskilda fastigheternas behov av vatten och avlopp och bestämmelserna om gemensamma förelag för markavvattning och avloppsutsläpp bör då inle vara tillämpliga. Som framgår av 5 § kan däremot huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning ingå i etl gemensamt förelag för avledande av avloppsvatten från verksamhetsområdet.

Markavvattning och vägföretag m.m.

9 § Skall för markavvattning ett vallenavlopp byggas genom en väg eller ell avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden, har han rätt därtill.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vallenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vallenlagen (1918:523).

När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 § i utredningens förslag och 5 kap. 9§ i del remitterade förslaget samt 7 kap. 7 och 8 §§ VL. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrädsremissen (avsnitt 2.11) har utredningsförslaget frångåtts och väghållarens kostnadsansvar bibehållits i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt.

Denna liksom övriga paragrafer i denna avdelning avser både allmänna och enskilda vägar.

I motsats lill vad som gäller enligt VL grundläggs genomförsta stycket i förevarande paragraf inte någon tvängsrätt för markavvattningsföretaget gentemot väghållaren. Sådan tvångsrätl kan utverkas med stöd av 8 kap. 1 §. För atl tydligare klargöra detta, har lydelsen jämkats i enlighet med lagrådets förslag.

I andra stycket regleras omfattningen av väghållarens kostnadsansvar. I motsats fill VL görs det inte någon begränsning med hänsyn till vägens ålder. Liksom f. n. krävs det emellertid att den mark som skall avvallnas har brukats som åker eller äng redan vid vägens tillkomst. Med hänsyn till att det i fråga om äldre vägar ofta är svårt atl fastställa om detta villkor är uppfyllt har här införts en hjälpregel som innebär alt del räcker om marken sedan minst 25 år har bmkäls som åker eller äng.

För att väghållaren skall kunna åläggas kostnadsansvaret krävs vidare

Prop, 1981/82:130 445

att del inte är oskäligt. Som etl exempel då så kan anses vara fallet kan 5 kap.10-Il-

nämnas att en markägare en kort tid efter en vägs tillkomst begär att åtgärder vidtas för markavvattning trots atl han haft möjlighet atl göra del. redan vid vägens planering.

I tredje stycket slås fast att kostnadsansvaret i övriga fall åvilar markavvattningsföretaget.

10 § Om den kostnad som enligt 9 § andra stycket åvilar väghållaren
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inle
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för
skadan.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § i det remitterade förslaget samt 6 kap. 9 § i utredningens förslag och 7 kap. 17 § VL. Frågan om ersättning enligt denna paragraf får tas upp i samband med alt markavvattningsföretaget prövas vid förrättning eller i samband med etl stämningsmål vid vattendomstolen om tvångsrätl enligt 13 kap. 14 § punkt 6. Jag anser inle att det dämtöver behöver tillskapas en möjlighet lill särskild talan om sådan ersättning (jfr 18 kap. 3 § punkt 3 i utredningens förslag).

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär all
vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens
framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av
byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 § andra och
tredje styckena samt 10 § i tillämpliga delar.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 § i det remitterade förslaget och 7 kap. 13 § VL. Den saknar motsvarighet i utredningens förslag (jfr dock 6 kap. 8 § andra och tredje styckena i utredningens förslag).

Tvångsrätl enligt 8 kap. 1 § kan inte upplåtas till förmån för framlida markavvattningsbehov. Kostnaderna för åtgärder för markavvattning blir normalt betydligt lägre om de utförs i samband med alt en väg byggs. Det är därför etl intresse både för markägare och väghållare att behovet av åtgärder kan aktualiseras redan då vägen planeras. Detta möjliggörs genom bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelserna gäller både allmänna och enskilda vägar.

Den ökade kostnaden för byggandet och driften av vägen som orsakas av vattenavloppel skall i princip betalas av markavvatlnaren. När det är fråga om markavvattning av åker och äng gäller emellertid de speciella bestämmelserna i 9 § andra stycket och 10 §.

Prop. 1981/82:130 446

12 § Bestämmelserna i 9—11 §§ innebär inte någon inskränkning i den 5 kap. 12—13 §§,
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller 6 kap.
någon annan särskild rättsgrund.

Paragrafen, som motsvarar 7 kap. 14 § första stycket VL och 6 kap. 10 § i utredningens förslag, innebär att de tidigare paragraferna görs dispositiva och inte heller kan åberopas mot en dom eller ett förrättningsbeslut. Eftersom stadgandet i 9 § första stycket inte grundlägger någon tvångsrätl för markägaren gentemot väghållaren, utan sådan får utverkas med stöd av 8 kap. 1 §, har andra meningen i 5 kap. 12 § i det remitterade förslaget utgått i proposifionsförslaget.

Enligl 7 kap. 14 § andra stycket VL får bestämmelser som inskränker markägarens rätt att få till stånd avlopp genom väg eller järnväg inte meddelas i samband med expropriation. Jag anser i likhet med utredningen atl en sådan bestämmelse inte längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inle fått någon motsvarighet. Jag kommer atl senare ta upp frågan om upphävande av den hänvisning till bestämmelsen som nu finns i 1 kap. 6 § expropriationslagen.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 11 § i utredningens förslag och 5 kap. 13 § i del remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11). Paragrafen motsvarar 7 kap. 15 § VL.

Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen bör järnvägslagen upphävas (se 2 § i promulgationslagen).

6 kap. Bevattningssamfälligheter

Kapitlet, som motsvarar 6 kap. i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningsförslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12). I anledning av vad lagrådet har anfört har vissa ändringar vidtagits i förhållande till det remitterade förslaget. Bl. a. har bestämmelserna i 1 och 2§§ resp. 7 och 8§§ i detta tagits in i vardera en paragraf.

I 1 kap. 4 § finns en definition av begreppet vattentäkt. Lagen innehåller däremot inte någon definition av begreppet bevattning. Enligt 2 kap. 4 § punkt 2 kan den som vill utföra en vattentäkt för bevattning göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnei. Bestämmelserna i 3 kap. 9 § om jämkningar i vatlenförelags utförande avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för bevattningsföretag. Frågan om skyldighet atl inhämta tillstånd till bevattning regleras i 4 kap. 1 och 2 §§. Enligt 7 kap. 4 § kan ivångsdelaktighet komma lill stånd i en vattenreglering för

Prop. 1981/82:130 447

bevattning. Tvångsrätl för bevattningsförelag kan erhållas med stöd av 8 6 kap. 1 §

kap.

På skäl som har angivits i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12) har del av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet för yt- och gmndvattentäkter (12 kap. 2 § i utredningens förslag) inte fåll någon motsvarighet i den nya lagen.

Frågor om bildande av bevattningssamfälligheter prövas av vattendomstolen i samband med frågan om tillstånd fill vattentäkt för bevattning. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning och vissa omprövningsbestämmelser finns i 15 kap.

Som redan har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12) är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya lagen.

1 § Om flera ansöker om tillstånd lill vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får vid meddelande av tillstånd bestämmas alt tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Har tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelats någon och söks tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får, om särskilda skäl föreligger, vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet eller, om samfällighet bildas enligt första stycket, att den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten bestämmas att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnill 2.12). och motsvarar, med de jämkningar som har föreslagits av lagrådet, 6 kap. 1 och 2 §§ i det remitterade förslaget.

Vattendomstolen skall självmant bedöma om det finns behov av en samfällighetsbildning resp. anslutning av tillståndshavare till en nybildad eller befmdig samfällighet. Det krävs alltså inte något yrkande därom i det aktuella målet om tillstånd till vattentäkt.

Samfällighetsbildning enligt denna paragraf bör också kunna ske när flera som önskar bevattna ansöker om ett gemensamt uttag av vatten genom en gemensam anläggning. Förutsättningen för paragrafens tillämpning är då att de inte redan har bildat någon juridisk person, t. ex. ett handelsbolag eller en förening, för ändamålet samt att sökandena begär vattendomstolens medverkan för fördelningen av vatten. Om samtliga sökande i nu avsett fall anser sig kunna vara ulan särskilda fördelningsbestämmelser, bör något förordnande om samfällighetsbildning inte meddelas.

En tillståndshavare som skall anslutas med tillämpning av andra stycket i förevarande paragraf måste alltid beredas tillfälle att yttra sig i målet.

Prop. 1981/82:130 448

Även den som har tillstånd enligt VL kan tvångsvis anslutas till en 6 kap. 2 §

bevattningssamfällighet med tillämpning av andra stycket.

En anslutning av en äldre tillståndshavare grundar inte någon rätt att besluta om inskränkningar i hans tillstånd. Om sådana inskränkningar emellertid är nödvändiga för alt erforderliga vattenuttag skall kunna göras av sökandena, kan dessa eller någon av dem begära omprövning av del tidigare tillståndet med stöd av 15 kap. 11 § eller, i fråga oiri tillstånd enligl VL, 19 § i promulgationslagen. En sådan inskränkning kan medföra rätt till ersättning för den äldre tillståndshavaren enligt 9 kap. 12 §.

En anslutning av en ny bevattnare till en befintlig samfällighet enligt tredje stycket kan medföra behov av ändrade bestämmelser rörande samfällighetens förvaltning, andelstal m. m. Då bör vattendomstolen utan något särskilt yrkande med tillämpning av 15 kap. 15 § andra stycket meddela de ändrade föreskrifter som behövs.

Skyldigheten att delta i bevattningssamfälligheten uppkommer genom vattendomstolens dom och skyldigheten är för framtiden knuten till lillståndet till vattentäkt för bevattning. Ett tillstånd är inte personligt utan tillkommer den som vid varje tidpunkt äger den fastighet, vars marker får bevattnas enligt tillståndet. Grundas tillståndet på en nyttjanderättsupplåtelse till marken, åvilar delaktigheten nyttjanderättshavaren och, om så bestämts i tillståndsdomen, dennes efterträdare i nyttjanderätten.

Så länge tillståndet utnyttjas, kvarstår naturligtvis skyldigheten att delta i samfälligheten. Skyldigheten kvarstår även om tillståndshavaren inte avser att utnyttja tillståndet för framtiden. För atl bli kvitt delakfigheten måste tillståndshavaren begära utträde enligl omprövningsbestämmelsen i 15 kap. 15 § andra stycket eller få en överenskommelse om utträde fastställd enligt 16 § samma kapitel. Delta gäller även nyttjanderättshavare som deltar i samfälligheten. Om nyttjanderältsförhållandet upphör, åvilar delaktigheten ändå nyttjanderättshavaren till dess sådan omprövning sker (jfr. prop. 1973; 160 s. 540 och 599). Som lagrådet påpekar träder däremot fastighetsägaren inte automatiskt in som tillståndshavare. Fastighetsägaren har naturligtvis möjlighet att ansöka om ett eget tillstånd.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på gmnd av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom
stolen i samband med alt tillstånd gavs.

Paragrafen, som med endast en redaktionell jämkning motsvarar 6 kap.

3 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i
lagrådsremissen (avsnitt 2.12).

I sådana områden där tillgången på vatten är dålig föreligger redan då tillstånd till vattentäkt för bevattning ges den situationen att vattnet under normala förhållanden inte räcker till, om alla bevattnare tar ut vatten på en

Prop. 1981/82:130 449

gång. En fördelning behövs då för att bestämma under vilka tider olika 6 kap. 3 §

bevattnare skall få ta ut vatten och hur mycket vatten varje bevattnare skall få ta ut. Om vattnei skall tas från ett vattendrag har i vattendomstolspraxis i de flesta fall bestämts en minimivattenmängd som alltid skall släppas fram i vattendraget innan vallenbortledningen får ske. En sådan bestämmelse måste iakttas vid fördelningen liksom andra villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen, t. ex. atl någon deltagare skall vara fillförsäkrad en viss minsta vattenmängd. Om det råder vattenbrist, kan del bli nödvändigt att fördela vattnet även om vattentillgången under normala förhållanden är sådan att vattnei då inte behöver fördelas. Om en deltagare något år inle bevattnar sin mark bör det vatten som till följd därav inle utnyttjas kunna fördelas mellan övriga deltagare i samfälligheten. Självfallet får dellagarna därvid inte la ut mera vatten än som sammanlagt har medgetts för de tillståndshavare som deltar i samfälligheten.

Paragrafen innehåller inte någon fördelningsnorm utöver vad som kan ha föreskrivits av vattendomstolen, utan det överlämnas åt deltagarna i samfälligheten att fördela vattnet. På det sättet kan man ta hänsyn till det bevaltningsbehov som föreligger när frågan om fördelning är aktuell.

En fördelning enligt förevarande paragraf faller inom ramen för sådana
normala förvaltningsåtgärder på vilka lagen om förvaltning av samfällig
heter är tillämplig. Bestämmelserna i nämnda lag blir alltså tillämpliga om o,,
delägarna inte kan enas om fördelningen. Jag kommer att senare ta upp
frågan om ändring av lagen om förvaltning av samfälligheter, så att tvister
enligl nämnda lag som rör samfälligheter enligt den nya vattenlagen skall
prövas av vattendomstol.

3 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samdiga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 4§ i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12).

Paragrafen gör det möjligt för vattendomstolen att när en samfällighet bildas gå ifrån yrkanden om uttag av vatten på flera ställen i ell vattenområde och bestämma att sökandena måsle göra sitt vattenuttag på en punkt genom en gemensam ledning. På det sättet kan man minska skadorna på motstående allmänna intressen, t.ex. fisket eller naturvården, eller för enskilda sakägare genom minskat intrång på grund av ledningsdragning. Om hänsynen till motstående intressen inte kräver inrättandet av någon gemensam anläggning, bör vattendomstolen bestämma om en sådan endast om någon sökande begär det. Då blir det tekniska och ekonomiska synpunkter som bör vara avgörande vid lämplighetsprövningen enligt förevarande paragraf. I 4§ anges ytterligare förutsättningar för inrättande av en gemensam anläggning. 29 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 450

Av paragrafen framgår att samtliga delägare i en samfällighet för fördel- 6 kap. 4-5 §§

ning av vatten inte behöver delta när det gäller gemensamma anläggningar, t. ex. pumpstationer och ledningar. Inom samfälligheten kan del också finnas olika gmpper av fasligheter som var och en har gemensamma anläggningar. I nu angivna fall bör samfällighetens förvaltning delas upp på olika verksamhetsgrenar.

Vissa anordningar kan vara nödvändiga för att tillgodose andra intressen än deltagarnas, t. ex. mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Till skillnad mot vad som anförs i remissprotokollet men i likhet med lagrådet anser jag att även utförandet och skötseln av sådana anordningar, som alltså utgör villkor för tillstånden, bör vara en angelägenhet för samfälligheten, vare sig det sker genom att vattendomstolen föreskriver det eller genom att samfälligheten själv beslutar det.

En gemensam anläggning för bevattning kan inrättas också sedan samfälligheten redan har bildats. Ansökan till vattendomstolen härom får göras av deltagare i samfälligheten (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 5).

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka del är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg
ningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synneriigen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 5§ i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12). Första stycket, som innehåller ett väsendighetskrav, motsvarar 5 § anläggningslagen och andra stycket, som innehåller ett s.k. opinionsvillkor, 7§ första stycket anläggningslagen. Tredje stycket, som har en motsvarighet i 7§ andra stycket anläggningslagen, möjliggör undantag från opinionsvillkoret (jfr specialmoliveringen till 3 §). Som framgår av stadgandet fordras det starka skäl för att inrätta en gemensam anläggning mot deltagarnas vilja.

5 § En gemensam anläggning och rätt fill utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och
drift av anläggningen.

Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevaltningsföretaget.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § i det remitterade förslaget (jfr 5 kap. 2 § och 7 kap. 5 § nya vattenlagen samt 14 § anläggningslagen).

Som jag har anfört vid 1 § är rätten och skyldigheten atl delta i en

Prop. 1981/82:130 451

bevattningssamfällighet inte av personlig natur, ulan den följer lillståndet 6 kap. 6 §

fill bevattning. Delaktigheten i samfälligheten är alltså knuten lill tillståndet. På samma sätt uttrycks i första stycket av förevarande paragraf principen att en gemensam anläggning för bevattning är samfälld egendom för och knuten till de tillståndshavare och deltagare i samfälligheten som dehär i anläggningen. Som framgår av 3§ behöver inte alla deltagare i samfälligheten vara deltagare i den gemensamma anläggningen.

Enligt första stycket är också rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet atl upplåtas med en begränsad rätt av serviiutskaraklär, t. ex. med stöd av 8 kap. 1 § nya vattenlagen, och dä även till förmän för andra tillståndshavare än ägare av fasligheter. I undanlagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges särskilda bestämmelser i paragrafens andra stycke.

I andra stycket ges särskilda bestämmelser i fråga om inlöst mark för en gemensam bevattningsanläggning som stämmer överens med vad som enligt 5 kap. 2§ gäller för markavvattningssamfälligheter.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligl meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelslal bestämmas för en viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje dellagare utnyttjar anläggningarna.

Paragrafen, som behandlar frågan om kostnadsfördelning beträffande en bevattningssamfällighet, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12). I enlighet med förslag av lagrådet har bestämmelserna i 7 och 8§§ i det remitterade förslaget förts samman lill denna paragraf.

Första stycket reglerar frågan om fördelningen beträffande förvaltningskostnaderna för samfälligheten samt utförandet och driften av en gemensam bevattningsanläggning. Den främsta fördelningsnormen är den mängd vallen som varje deltagare får ta ut enligt vattendomstolens tillstånd. Även andra faktorer än mängden vatten kan komma i fråga, t. ex. varje deltagares nytta av anläggningen.

Andra stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen vid avdelningsbildning. Jag är av den uppfattningen att en avdelningsbildning i allmänhet bör undvikas inte minst med hänsyn lill de komplikationer i fråga om förvaltningen som kan uppkomma (jfr prop. 1973; 160 s. 218). I undantagsfall bör en sådan emellertid kunna få komma till stånd och i så fall skall särskilda andelstal bestämmas för denna del. I fråga om förvaltningen av

Prop. 1981/82:130 452

en sådan avdelning tillämpas bestämmelserna i bl. a. 41 § lagen om förvalt- 6 kap. 7 §,7 kap. ning av samfälligheter om skilda verksamhetsgrenar.

Som lagrådet anför kan även förvaltningskostnaderna särbehandlas. Detta markeras genom alt uttrycket "verksamheten" används i stadgandet.

Enligt tredje stycket ges möjligheter atl fördela driftkostnaderna, vari inkluderas underhållskostnaderna, genom avgifter. Deltagarnas egen inställning bör naturligtvis fillmätas stor betydelse, såväl vid prövningen humvida ett avgiftssystem skall tillämpas som vid fastställande av grunderna för avgiftsberäkningen. Vattendomstolens dom om tillämpning av ett avgiftssystem är i princip bindande för deltagarna. Om ändrade förhållanden skulle medföra att avgifter lämpligen inte längre bör tas ut eller alt de bör utgå efter andra grunder än dem som har fastställts, har dock deltagarna möjlighet att få domen omprövad med stöd av 15 kap. 15 och 16 §§ i den nya lagen.

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas lill grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med pantrält i fastigheter som ägs av dellagare och omfattas av bevaltningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inle, om överenskommelsen är väsentligen ulan betydelse för dem.

Paragrafen, som har en viss motsvarighet i 16 § anläggningslagen, ger möjligheter för deltagarna att träffa frivilliga överenskommelser om andelstalen m. m. (jfr 5 kap. 3 § tredje stycket samt 7 kap. 3 § tredje stycket och 5 § fjärde stycket).

7 kap, Samfälligheter för vattenreglering

Kapitlet motsvarar 3 kap. VL samt 7 kap. i utredningens förslag och i del remitterade förslaget.

Enligt 1 kap. 4§ punkt 1 definieras vattenreglering som ändring av vattenföringen i ett vattendrag lill förmän för annat vattenföretag. Enligt punkt 2 i samma paragraf utgör också vattenöveriedning en form av vatlenreglering. Som lagrådet påpekar behöver därför vattenöveriedning inte särskilt nämnas i kapitelrubriken eller särskilt regleras i lagtexten i kapitlet. Enligl 2 kap. 4 § punkt 1 kan den som vill ulföra en vattenreglering göra detta utan hinder av att han inte har rådighelen över vattnet. Bestämmelserna i 3 kap. 9 § avser särskilt samfälligheter, men hela kapitlet gäller även för vatlenreglering. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd regleras i 4 kap. I och 2 §§. Tvångsrätl för vattenreglering kan erhållas med stöd av 8 kap. Frågor om samfälligheter för valtenreglering prövas av vattendomsto-

Prop. 1981/82:130 453

len. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning 7 kap. 1 §

och vissa omprövningsbestämmelser finns i 15 kap.

Avsikten är alt lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tilllämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associationsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. 12— 25 §§ VL behövs därför inte i den nya vattenlagen.

Jag delar utredningens uppfattning rörande principerna för en lagstiftning om samfälligheter för vattenreglering. I enlighet härmed innehåller förevarande kapitel regler om tvångsdelaktighet avseende valtenregleringar för kraftändamål och för bevattning. Därjämte ges möjlighet till frivillig samfällighetsbildning vid företag med flera sökande oberoende av företagels syfte. Som har anförts vid 3 kap. 10 § innehåller den nya lagen inte några särregler om behandlingen av gemensamma intressen av det slag som f. n. finns i 3 kap. 1, 8 och 9 §§ VL (se också 8 kap. 2 § nya lagen).

Lagrådet har funnit atl vissa lagtekniska problem inte har fått en tillfredsställande lösning i det remitterade förslaget. Enligt lagrådet är väsentliga fördelar att vinna genom en uppdelning under särskilda rubriker av kapitlet på de skilda typerna av regleringsföretag. Jag biträder lagrådets förslag till en sådan uppläggning av kapidet.

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligl denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas atl ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföretagel, om mer än hälften av förelagets nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till valtenreglering för kraftändamål, skall på yrkande av ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. I och 27 §§ VL samt 7 kap. 8§ i utredningens förslag och, med vissa jämkningar, 7 kap. I § i det remitterade förslaget, innehåller beslämmelser om skyldighet resp. rätt att delta i vattenregleringsföretag för kraftändamål.

Enligt första stycket är en ägare av ett strömfall, som får nytta av en vattenreglering för kraftändamål, under vissa förutsättningar skyldig att delta i företaget. Med ägare av strömfall jämställs här den som innehar ett strömfall med sådan rätt som sägs i 2 kap. 7§ första stycket.

Enligt det remitterade förslaget grundas anslutningsskyldighet och anslutningsrätt på alt strömfall får stadigvarande nytta av vattenregleringen. Med nytta avses den värdeökning av bestående natur som det ifrågavarande objektet får. Eftersom värdehöjningen alltså i sig är stadigvarande har denna bestämning till nyttobegreppet i enlighet med lagrådets förslag utgått såsom överflödig.

Prop. 1981/82:130 454

Ett yrkande om Ivångsanslutning framställs av den som söker eller har 7 kap.l §

fått tillstånd lill en vattenreglering. Till skillnad mot vad som nu gäller skall yrkandet avse ett visst eller vissa strömfall, och den som framställer yrkandet disponerar över vilka som bör anslutas.

För bifall lill ett yrkande om tvångsanslutning krävs, fömtom att nytta genom regleringen uppkommer för strömfallet, för det första att den som framställer yrkandet själv får mer än hälften av den beräknade nyttan av förelaget. I enlighet med lagrådels förslag skall sökanden få räkna sig tillgodo även den nytta som belöper på strömfall vilkas ägare har förenat sig med sökanden om företaget. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligl 3 kap. 1 § VL. Till skillnad mot nuvarande ordning medger den nya lagen tvångsanslutning också sedan företaget har kommit lill stånd. Även då krävs nytloövervikt enligt paragrafen och därvid medräknas de strömfallsägare som vid tillståndsprövningen eller senare förenat sig med sökanden om företaget.

För del andra krävs att det strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt inom den närmaste liden. Jag delar utredningens uppfattning alt nuvarande möjlighet alt Ivångsansluta outbyggda strömfall inte bör bibehållas oinskränkt, eftersom det nu ges möjlighet att ta upp frågan om anslutning i samband med alt strömfallet byggs ut. Ett bifall till anslutning av ett oulbyggt strömfall förutsätter därför att tillstånd lill utbyggnad finns eller att ansökan om tillstånd prövas av vattendomstolen och alt fömtsätlningar för tillstånd föreligger.

Enligt utredningsförslaget kan Ivångsdelaktighet vägras, om särskilda skäl talar mot någon annans deltagande i företagel. Så kan enligt utredningen vara fallel vid ekonomiskt riskabla förelag.

Jag anser inle atl det finns något behov av att på grund av särskilda skäl vägra tvångsanslutning i fall då de objektiva fömtsättningarna är uppfyllda. En sådan möjlighet saknas i gällande rätt.

Elt yrkande om tvångsdelaktighet kan framställas vid vattendomstolen i samband med prövningen av ansökan om tillstånd till regleringen. Sedan tillstånd lill regleringen har meddelats, kan ett yrkande om anslutning framställas i elt mål om tillstånd till utbyggnad av det strömfall som är i fråga. Den som har tillstånd lill regleringen kan också vid en senare fidpunkt framställa yrkandet efter stämning på strömfallets ägare (se 13 kap. 14 § punkt 5). I fråga om anslutning till en redan befintlig samfällighel för vattenreglering gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§. Berättigad att begära en omprövning för att utöka deltagarkrelsen i samfälligheten är varje deltagare i samfälligheten. I övrigt gäller bestämmelserna i förevarande stycke även för sådan tvångsanslutning (se 15 kap. 15 § tredje stycket).

Andra stycket innehåller en bestämmelse om rätt för strömfallsägare som får stadigvarande nytta av ell vattenregleringsföretag för kraftändamål att delta i förelaget. Anslutningsrätt enligt denna bestämmelse kan

Prop. 1981/82:130 455

medges även en ägare av ett oulbyggt strömfall. Ett yrkande om anslut- 7 kap. 2 §

ningsrätt kan framställas i målet om tillstånd till vattenregleringen eller i ett mål om tillstånd till utbyggnad av strömfallet. Yrkandet kan också framställas efter stämning på innehavaren av tillstånd fill valtenregleringen (se 13 kap. 14 § punkt 5). Anslutning till en redan bildad samfällighet för vattenreglering kan ske genom en omprövning av samfällighetens deltagarkrets enligt bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§. Den som vill ansluta sig lill samfälligheten har rätt atl begära omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket. Vid omprövningen gäller bestämmelserna i förevarande stycke (se 15 kap. 15 § tredje stycket).

I fråga om skyldigheten för den som tillträder ett redan utfört reglerings-förelag att delta i kostnaderna för utförda anläggningar hänvisar jag till specialmotiveringen till 15 kap. 15 § Qärde stycket (jfr 7 kap. 9 § i utredningens förslag).

2 § Har förordnande enligt 1 § meddelats, utgör samtliga dellagare i regleringsföretagel en samfällighet för utförande och drift av företaget. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör fill företagel är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om fillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av dellagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Paragrafen, som delvis motsvarar 3 kap. 3, 26 och 27 §§ VL saml 7 kap. 1 § i utredningens förslag och 7 kap. 3 § i det remitterade förslaget, innehåller bestämmelser om samfälligheter för vatlenreglering för kraftändamål. Lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Den samverkansform som erbjuds enligt förevarande paragraf är samfällighet enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. I samfälligheten ingår dellagarna i företagel.

Vid vattenregleringsföretag där en eller flera deltagare har tvångsanslu-tits enligl 1 § skall enligt första stycket deltagarna alltid utgöra en samfällighet. För dessa förelag finns alltså ingen möjlighet för deltagarna all överenskomma om någon annan samverkansform.

I likhet med vad som enligt 5 kap. 2§ gäller beträffande markavvatt-ningssamfälligheterna stadgas i andra meningen av första stycket atl tillståndet lill företaget m. m. är samfällda för deltagarna samt i andra stycket att samfälligheten anses som tillståndshavare och ägare av de regleringsanläggningar som hör till företaget.

I tredje stycket ges en regel om inlöst mark. Som lagrådet anför kan vid samfällighetsbildning i samband med vatlenreglering för kraftändamål inle såsom när fråga är om samfällighetsbildning för markavvattning, bevattning eller valtenreglering för bevattning den situationen uppkomma att deltagarna i samfälligheten inte är fastighetsägare. Alla dellagare i vatten-

Prop. 1981/82:130 456

reglering för kraftändamål äger nämligen fastighet med strömfall eller med 7 kap. 3 §

servitutsrätt lill strömfall. Men med avseende på inlöst marks karaktär av samfälld för fastigheter uppkommer den praktiska olägenheten atl delägarna och berörda fastigheter kan vara — och ofta är - belägna långt från den inlösta marken såsom när inlösen vid årsreglering sker av skadad mark vid vattenmagasin i en älvs övre del och strömfallen ligger spridda längs älvens hela lopp. När man emellertid som lagrådet föreslagit enligl förevarande stadgande har låst den inlösta markens egenskap av samfälld lill de fastigheter, till vilka deltagarnas strömfall hör vid tiden för inlösen, synes olägenheterna inte bli oöverkomliga.

Om en valtenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar, skall, om så erfordras, kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen ulan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 och 3 §§ i utredningens förslag samt 3 kap. 3 och 4 §§ VL (jfr också 5 kap. 3 § och 6 kap. 8 § nya vattenlagen). Den motsvarar med vissa jämkningar 7 kap. 4 § i det remitterade förslaget. Någon särskild regel om inlösenkostnader, såsom i första styckets andra mening i del remitterade förslaget, upptas inte. Paragrafen innehåller bestämmelser om kostnadsfördelningen inom en vattenregleringssamfällighet för kraftändamål.

Enligt första stycket skall kostnaderna för utförande och drift av förelaget fördelas enligt andelstal som bestäms efter vad som är skäligt främst efter den nytta var och en har av företaget. Med "nytta" avses här detsamma som i 15 § anläggningslagen, dvs. värdehöjningen för strömfallen.

Utredningen föreslår att driftskostnaderna om det är lämpligt skall få fördelas genom uttagande av avgifter (se 7 kap. 2 § första stycket tredje meningen i utredningens förslag). Enligt min mening finns det inle något behov av denna möjlighet till avgiftsuttag. Det torde vara svårt att fastställa en lämplig avgiftsnorm för dessa företag. Förevarande paragraf innehåller därför inle någon bestämmelse om kostnadsfördelning genom avgiftsuttag. I 5 § i det remitterade förslaget fanns en bestämmelse om begränsning av kostnadsansvaret för den som har tvingats att delta i etl vattenregle-

Prop. 1981/82:130 457

ringsförelag. Eftersom det är samfälligheten som förfogar över tillståndet 7 kap. 4 §

till vattenregleringen, har denna bestämmelse utgått i propositionsförslaget.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning. Bestämmelsen, som motsvarar 3 kap. 4 § VL, gör det möjligt att vid kostnadsfördelningen dela upp företagel i avdelningar t. ex. i de fall regleringen berör två älvgrenar. Den särskilda kostnadsfördelning som föreskrivs i stadgandet är som lagrådet anför inte behövlig när samtliga dellagare har nytta av att flera dammar byggs. I stadgandet har därför - förutom några redaktionella jämkningar - vidtagits den ändringen i förhållande lill det remitterade förslaget att det anges att särskild kostnadsfördelning skall göras endast i de fall då så erfordras.

Deltagarna i samfälligheten har enligt tredje stycket under vissa villkor möjlighet att få vattendomstolens fastställelse av en överenskommelse om hur kostnadsfördelningen skall ske.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd lill vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsförelaget, om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om företaget prövas ha större fördel av regleringsföretagel än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företaget.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 10 § i utredningens förslag och med några jämkningar 7 kap. 2 § i det remitterade förslaget. Den innehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätt att delta i ett vattenregleringsföretag för bevattning, dvs. alt genom en vattenreglering förstärka en vattentäkt för bevatlningsändamål.

1 enlighet med lagrådets förslag har uttrycket "nytta" i det remitterade förslaget ersatts av "fördel" i propositionsförslaget. Vidare har i överensstämmelse med vad som stadgas i 1 § i första stycket tagils in en bestämmelse om att, vid bestämmande av den fördelsövervikt som förutsätts för Ivångsanslutning, den som begär sådan får tillgodoräkna sig den fördel som belöper på dem som förenat sig med honom om företaget.

Skyldighet och rätt att delta i ett vattenregleringsföretag för bevattning tillkommer var och en som har tillstånd lill vattentäkt för bevattning. Även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare som har fått sådant tillstånd kan alltså delta i vattenregleringsföretaget (jfr 7 kap. 11 § i utredningens förslag). Till skillnad mot utredningsförslaget kan paragrafens bestämmel-

Prop. 1981/82:130 458

ser tillämpas även på annan bevattning än sådan som sker för jordbmksän- 7 kap. 5—6 §§

damål.

När det gäller sättet för att framställa yrkande om anslutning hänvisas till vad som har anförts vid 1 §.

5§ Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 §§ motsvarande tillämpning med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst fill den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat fillstånd till vattentäkt.

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande vattenregleringsföretag för bevattning som i vissa avseenden skiljer sig från motsvarande bestämmelser rörande regleringar för kraftändamål.

I samfälligheter för reglering för bevattning är deltagarna inte bevattningssamfälligheter som fördelar det reglerade vattnet eller förvaltar gemensamma bevattningsanläggningar utan de som har tillstånd till vatten-läkt för bevattning. Eftersom sådana tillstånd kan meddelas bevattnings-intressenter som inte äger faslighet som skall bevattnas, exempelvis arrendatorer och rörelseidkare med handelsträdgård eller timmempplag, har i konsekvens med vad som stadgas i 2 § tredje stycket i fråga om inlöst mark reglerna i andra stycket för sådan marks egenskap av samfälld utformats så att marken hänförs endast till bevatlningsfastigheter, som ägs av dellagare i regleringsföretaget.

I enlighet med den kostnadsfördelningsgrund som enligt 6 kap. 6§ gäller beträffande bevattningssamfälligheter har i tredje stycket angivits atl andelstalen skall bestämmas med hänsyn främst till mängden vatten och inte som i det remitterade förslaget nyttan av regleringen.

I fiärde stycket anges att överenskommelse om kostnadsfördelningen skall för all bli fastställd av vattendomstolen ha biträtts av borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Vatlenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av flera som vill lill gemensamt gagn utföra företaget, utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av företaget, om annal inte har överenskommits mellan dem.

Om ett vattenregleringsföretag, vartill tillstånd lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4§§ inte tillämpliga.

Prop. 1981/82:130 459

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § andra stycket i det remitterade förslaget. 7 kap. 7 §, 8 kap.

Stadgandet har omformulerats så alt det tydligare skall framgå att fråga är om vatlenföretag som sökandena vill utföra gemensamt för sina syften. I ett andra stycke i paragrafen upptas en bestämmelse om att tvångsanslutning enligt 1 och 4§§ inte kommer i fråga i fall då samfällighet bildats för vattenregleringsföretag som avser annal än reglering enbart för kraftändamål eller enbart för bevattning.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket,

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 § samt 5 § tredje och Qärde styck
ena.

I paragrafen hänvisas till vissa bestämmelser rörande vattenregleringsföretag med Ivångsdelaktighet som blir gällande även i fråga om vattenregleringar på grund av överenskommelse.

Som lagrådet anför kan i fråga om vattenregleringsföretag som avser olika slag av ändamål vad som beträffande inlösen och kostnadsfördelning föreskrivits angående valtenreglering för kraftändamål eller för bevattning inte få någon direkt tillämpning. I den utsträckning det är möjligt bör emellertid följas de principer som ligger bakom kapitlets bestämmelser. Om regleringen har till syfte bl. a. all tillgodose ett markavvattningsföretag leder tillämpningen av dessa principer till att inlöst mark blir samfälld även för de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget. När det gäller kostnadsfördelningen vid en reglering som avser olika slag av ändamål torde, om inle dellagarna träffat överenskommelse därom vilket kan förutsättas regelmässigt ha skett, avgörandet stundom få ske efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet.

8 kap. Särskilda tvångsrätter

Kapitlet motsvarar 9 kap. i utredningens förslag och 8 kap. i det remitterade förslaget. I anledning av vad lagrådet har anfört har ändringar vidtagits i 1 och 2 §§ saml 5 § utgått.

I VL särbehandlas de olika företagstyperna. För de flesta av dem finns det särskilda bestämmelser om tvångsrätl. Av grundläggande betydelse är reglerna om tvångsrätt för byggande i vatten (främst 2 kap. 14-16 §§ VL).

Ett tillstånd att utföra ett vattenföretag innebär att företagaren får en rätt all på visst sätt påverka vattenförhållandena trots att allmänna och enskilda intressen kan komma atl skadas. För att ett vattenförelag skall kunna genomföras är det emellertid ofta nödvändigt att företagaren utöver denna generella tvångsrätl får möjlighet atl utföra anläggningar och åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan. Del kan dessutom finnas behov av att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan. Jag delar utred-

Prop. 1981/82:130 460

ningens uppfattning att den nya vattenlagen liksom VL bör innehålla 8 kap. 1 §

bestämmelser om tvångsrätt av nu angiven innebörd.

Förevarande kapitel innehåller beslämmelser om rätt atl utföra anläggningar och åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan (I §), om rätt att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan (2 §), om rätt att lägga upp rensningsmassor (3 §) och om fiskeförbud (4 §).

Enligt 6 kap. 7 § VL gäller en skyldighet att avstå byggnader m. m. som behövs för allmän flollled. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse (9 kap. 3 § i utredningens förslag). Enligt min mening finns det inte behov av någon sådan bestämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inte någon motsvarighet härtill.

1. vallenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

2. vattenreglering,

3. vattenföretag som avser allmän farled, allmän hamn eller allmän flollled,

4. markavvattning,

5. vattenföretag för alt motverka förorening genom avloppsvatten,

6. vattenföretag som avses i 2 kap. 5 § första stycket.

Den som utför eller skall utföra ett vatlenföretag kan ges rätt alt på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av företaget.

Elt område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om det skall ingå i en strömfallsfaslighel.

Om rätten enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans mark i anspråk upphört, skall vad som anbringats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte bortförts inom ett år från upphörandet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 och 2 §§ i utredningens förslag och 8 kap. 1 § i det remitterade förslaget. I nuvarande VL finns bestämmelser om tvångsrätl i 2 kap. 14 § första stycket, 16, 17, 45 och 46 §§, 3 kap. 2 §, 5 kap. 4, 7 och 13 §§, 6 kap. 4 och 6 §§,7 kap. 1, 2, 4, 5, 7, 9, 33, 40 och 49 §§ samt 8 kap. 25-27 §§.

Med förevarande paragraf avses inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt utom såtillvida att tvångsrätlen till s. k. utmål enligt första stycket i förevarande paragraf och tvångsrätlen för skadeförebyggande åtgärder enligt andra stycket har fått ett vidgat tillämpningsområde. Sista stycket saknar motsvarighet i VL.

De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas enligt förevarande paragraf utgör en del av vattenföretaget. När tvångsrättsfrågan aktualiseras i ett ansökningsmål om tillstånd till företaget, skall den alltså på gmnd av 3 kap. 2 § första stycket och 5 § tillåtlighetsprövas enligt 3 kap. Av grundläggande betydelse är bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket om alt man skall eftersträva minsta möjliga intrång och olägenhet

Prop. 1981/82:130 461

för allmänna och enskilda intressen. Detta innebär bl. a. att tvångsrätl skall 8 kap. 1 §

medges endast om ändamålet inle kan uppnås på ett annat och mindre ingripande sätt. Om tvängsrätlsfrågan aktualiseras i ett senare stämningsmål får, som lagrådet påpekar, prövningen begränsas lill behovet av tvångsrätlen för genomförandet av del tillåtna vattenföretagel.

Enligt VL (se bl. a. 2 kap. 11 §) får tpmlplalser, trädgårdar eller parker inle tas i anspråk, om det kap undvikas utan synneriig olägenhet. Med hänsyn till vad nyss anförts om 3 kap. 7 § nya lagen delar jag utredningens uppfattning all det inte behövs några särskilda skyddsbestämmelser för tomtplatser m. m. i förevarande kapitel.

Tvångsrätt enligt första stycket kan liksom f. n. inte komma i fråga vid alla typer av vattenföretag.

Enligt första punkten kan tvängsrätt medges för företag som avser tillgodogörande av vatten. Eftersom vattenreglering, inbegripet vattenöverledning, språkligt sett knappast kan anses som ett tillgodogörande av vallen, har denna företagstyp särskilt angivils i punkt 2.

I tredje punkten tas upp tvångsrätl för vattenföretag som avser allmän faried, allmän hamn och allmän flottled. Bestämmelsen innebär en inskränkning i förhållande till gällande rätt genom alt tvångsrätt inte skall kunna meddelas för farleden, hamnen eller flottleden som sådan utan endast för valtenförelag som ingår däri. Om det är nödvändigt att utan samband med ett vattenföretag ta i anspråk annans fasta egendom på land får expropriation tillgripas (se 2 kap. 2 § expropriationslagen).

Enligt följande punkter kan tvångsrätl vidare komma i fråga vid markavvattning, vid vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten saml vatlenföretag enligt 2 kap. 5§ första stycket, dvs. miljövårdande åtgärder m. m. Tvångsrätt enligt första stycket kan däremot inte medges för broar och liknande utan för sådana anläggningar får tvångsrätt förvärvas med stöd av väglagen, lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen. Som framgår av 2 kap. 4§ punkt 4 kan dock den som vill utföra ett vattenförelag för allmän väg göra detta utan hinder av alt han inte har rådigheten över vattnet.

Enligt förevarande stycke kan även upplåtas rätt till s. k. utmål, dvs. mark för erforderliga byggnader m.m., såsom kraftslafion och maskinistbostad. I motsats till utredningen anser jag att denna möjlighet bör avse alla typer av vatlenföretag som avses i första stycket och alltså inte begränsas till företag för fillgodogörande av vatten (jfr 2 kap. 16 § VLoch9 kap. 2 § i utredningens förslag).

Till åtgärder som får vidtas enligt första stycket hör inte täkl av massor som behövs för ett i stadgandet angivet vattenföretag. Däremot bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om uppläggning av jord- eller bergmassor som erhålls t. ex. vid schaktning eller sprängning för ett kraftverk. Tvängsrätt bör också kunna ges för alt helt eller delvis riva annans anläggning i vatten eller på land.

Tvångsrätlen behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av

Prop, 1981/82:130 462

företagarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av en älv kan 8 kap. 1 §

alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av älvens källsjöar.

Tvångsrätt enligl förevarande bestämmelse kan medges också för fillfälliga ändamål och kan avse plats för arbetarbostäder eller andra byggnader, vägar, arbetsmaskiner och liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma skick som när den togs i anspråk. I beslut om tillfälliga tvångsrätler bör erinras om företagarens skyldighet att efter viss lid återställa marken. I Qärde stycket ges en särskild regel om övergång av äganderätten lill anordningar på marken, inbegripet vattenområde, som lämnats kvar.

Tvångsrätten uppkommer genom beslut av vattendomstolen eller förrätlningsmannen, vanligen i samband med prövningen av frågan om fillstånd lill valtenföretaget. Tvångsrätlen vinner då sakrällsligt skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förrättningsmannen. Någon inskrivning av rättigheten kan inte ske (jfr 23 kap. 1 § jordabalken). Rättigheten upphör först när tillståndet till vattenföretaget förfaller eller förklaras förverkat eller en omprövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter för tillfälliga ändamål upphör när behovet inte längre föreligger.

Tvångsrätl kan också utverkas utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning efter ansökan om stämning, se 13 kap. 14 § pupkt 6. En sådan tvängsrätt gäller, som lagrådet påpekar, endast mellan parterna i stämningsmålet. Jag kommer senare, bl. a. med tanke på denna verkan av vattenrättsliga tvångsrätler som tillkommit efter dom i stämningsmål, atl anmäla frågan om en utvidgning av möjligheterna att tillskapa vattenrättsliga tvångsrätler enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen.

Tvångsrätter som motsvarar de nu berörda kan i många fall också erhållas med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och ledningsrättslagen. I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att bibehålla den nuvarande valfriheten i fråga om vilken lag som bör tillämpas.

Andra stycket avser skadeförebyggande åtgärder vid alla typer av vattenföretag. Del kan vara fråga om såväl åtgärder fill skydd för allmänna intressen (se 3 kap. 7 § andra stycket) som åtgärder som ett alternativ fill ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. 1 § tredje stycket).

Tredje stycket, som motsvarar 2 kap. 16 § andra stycket VL, innebär att marken avslås med äganderätt. Inlösen kan också ske enligl ersättningsbestämmelserna i 9 kap. 2 §. Jag delar utredningens uppfattning atl det inte behövs någon motsvarighet till de speciella inlösenbestämmelserna i 5 kap. 4 § och 6 kap. 6 § VL. Som framgår av 13 kap. 19 § tredje stycket skall sökanden i en ansökan om tillstånd till elt vattenkraftverk ange etl lämpligt område som bör utgöra strömfallsfastighet.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i det remitterade förslaget, har

Prop, 1981/82:130 463

föranlelts av vad lagrådet har uttalat rörande 17 kap. 1 § i det remitterade 8 kap. 2 §

förslaget. I remissprotokollets specialmotivering till tredje stycket av nämnda paragraf diskuteras frågan om vem som skall anses vara ägare till en vattenanläggning, när tvångsrätlen inte längre utövas. Det sägs därvid att det kan bli fråga om en analog tillämpning av vad som föreskrivs rörande upphörande av avtalsservitut enligt 14 kap. 13 § jordabalken (jfr även 32 § andra stycket väglagen). Som lagrådet anför är det emellertid osäkert hur långt en sådan analogisk tillämpning kan sträckas. Därför har en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll intagits i nu förevarande stadgande. Bestämmelsen har inte begränsats lill att gälla vattenanläggningar ulan gäller anläggningar överhuvud som utförts med stöd av denna paragraf på annans mark som inte har inlösts av företagaren.

Som lagrådet förordat har i stadgandet inte föreskrivits någon skyldighet för den som utfört anläggningen att föra bort den. Även utan sådan föreskrift torde han i vissa fall kunna bli skyldig att utge ersättning för markens återställande, trots all anläggningen utan lösen fillfaller markägaren (se prop. 1970:20 Del B s. 742).

2 § Om det inte medför en väsendig olägenhet för ägaren av en vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för elt eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av etl eget vattenföretag saml rätt all ändra anläggningen. Skall anläggningen ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten atl använda anläggningen.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 § i utredningens förslag och, med vissa ändringar, 8 kap. 2 § i det remitterade förslaget, saml 2 kap. 15 §, 7 kap. 2 § och 50 § första stycket och 8 kap. 27 § VL.

Första stycket, som utgör ett komplement till 3 kap. 10 § och motsvarar första och andra styckena i del remitterade förslaget, gäller i motsats dll gällande rätt fill förmån för alla typer av vatlenföretag. Möjhgheterna atl använda andras anläggningar har utvidgats även i ett annat avseende. Tvångsrätt kan ges inte bara som f. n. för del egna vattenföretagel utan även för att förebygga eller minska skada av det. Svea hovrätt har som exempel på behovet av en sådan tvångsrätt nämnt all en damm för årsreglering kan behöva användas för all uQämna flödesändringar som orsakas av en korllidsreglering vid ett kraftverk uppströms dammen. Som lagrådet påpekar kan stadgandet också tillämpas när någon med stöd av 14 kap. 2 § eller 15 kap. 6 § har övertagit underhållet av en vattenanläggning och vill begagna den t. ex. för en vattenuppdämning eller vatlenreglering som man avser att utverka tillstånd till.

Vad som avses med en vattenanläggning framgår av 1 kap. 3 § andra stycket.

Enligt utredningsförslaget skall rätt att använda annans anläggning i

Prop, 1981/82:130 464

vatten inte få medges, om bestämmelserna om samfällighetsbildning enligl 8 kap. 3 §

den nya vattenlagen är tillämpliga. Jag har inte ansett det vara lämpligt att

tillämpningen av paragrafen begränsas på det sätt som utredningen har

föreslagit. Någon risk för att bestämmelserna om samfällighetsbildning

härigenom skulle kunna få minskad betydelse finns del enligt min mening

inte. Fördelarna med samfällighetsbildning är i de flesta fall så stora att

denna samverkansform torde komma till användning när del är motiverat.

Tvångsrättens innebörd är att den berättigade får använda anläggningen. Äganderätten till anläggningen ändras inte. Enligt 17 kap. I § andra stycket är emellertid den berättigade skyldig alt jämte ägaren underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämmer något annat.

Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den berättigade måste alltså ha ett särskilt tillstånd om han behöver utföra ett vattenföretag för att ändamålet med tvångsrätten skall tillgodoses.

Beslut om tvångsrätt meddelas av vattendomstolen i samband med prövningen av frågan om tillstånd till det vattenföretag som tvångsrätlen skall tillgodose. Tvångsrätl kan emellertid också utverkas utan samband med något ansökningsmål (se 13 kap. 14 § punkt 6).

Om det är fråga om en anläggning utan tillstånd, får en ansökan enligt förevarande paragraf inte prövas om inte samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om lagligförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill utverka tvångsrätl att använda anläggningen (se 4 kap. 5 §).

I stadgandet slås också fast dels att tvångsrätt även kan ges för att utföra ändringar på anläggningen, dels atl anläggningens ägare alltid har rätt att själv utföra ändringarna. Som utredningen har utvecklat är rättsläget i dessa avseenden f. n. oklart, bortsett fr"ån ett speciellt fall som regleras i 2 kap. 19 § VL. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör vattendomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande. Behovel av ändringsarbeten bör beaktas redan vid prövningen av frågan om hinder föreligger för tvångsrätt med hänsyn till olägenheterna för anläggningens ägare.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att använda en anläggning och bygger på samma princip som 3 kap. 10 § andra stycket och 15 kap. 15 § Qärde stycket. Ersättningen kan efter allmänna skälighelsgrunder bestämmas som ett engångsbelopp eller som en viss andel i kapital- och driftskostnaderna.

Frågan om ersättning för skada regleras i 9 kap. Som tidigare anförts-innehåller propositionsförslaget inte någon motsvarighet till 8 kap. 5 § i det remitterade förslaget.

3 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 § andra stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte

Prop, 1981/82:130 465

vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna 8 kap. 3 §

får annars föras till etl lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig atl vidta åtgärder som är ägnade alt förebygga eller minska skada av uppläggningen, om hän inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 § i utredningens förslag och, med redaktionella jämkningar, 8 kap. 3 § i det remitterade förslaget saml 2 kap. 36 och 37 §§, 3 kap. 10 §, 5 kap. 9 §, 6 kap. 26 § och 7 kap. 5 och 48 §§ VL.

Förevarande bestämmelser avser endast sådana rensningar och andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 § andra stycket. Som utredningen har anfört innebär detta bl. a. att de kan tillämpas i fråga om jord och rensningsmassor som härrör från dikesrensningar som inle omfattas av givna tillstånd.

Förevarande tvångsrätl avser däremot inte massor som härrör från rensningar för sådana företag som i allmänhet fömtsätter tillstånd enligt 4 kap. I dessa fall kan tvångsrätl medges enligt 1 § i förevarande kapitel.

Tvångsrätlen enligt förevarande paragraf förutsätter inte någol särskilt beslut. Ett villkor för tvångsrätten är dock att massuppläggningen inte vållar avsevärda olägenheter frän allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan vara atl närliggande bostäder utsätts för stank. Som har framhållits av några remissinstanser kan också den omständigheten att massorna innehåller ogräsfrö innebära hinder mot att de placeras på eller invid jordbruksmark..

Även om rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förutsätter någol tillstånd enligl den nya vattenlagen, kan del i vissa fall krävas tillstånd enligt någon annan lagstiftning. 2 § miljöskyddsförordningen (1981:574) innebär exempelvis atl tillstånd enligt ML fordras för uppläggande av fasta ämnen på ett sådant sätt att ett vattenområde kan förorenas.

Eftersom någon tillståndsprövning inle sker kan markägaren visserligen inte hindra att massorna läggs upp på hans mark, men om han anser alt upplaget vållar avsevärda olägenheter kan han vid vattendomstolen väcka talan om alt massorna skall tas bort eller att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas (se 13 kap. 14 § punkt 6). Han kan också begära ersättning för skada enligl 9 kap. 1 § första stycket.

Lantbruksstyrelsen har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om äganderätten till rensningsmassorna och efterlyser en motsvarighet lill 7 kap. 5 § VL, som ger markägaren rätt att tillgodogöra sig jord som tas upp vid dikning. Enligt min mening bör det även utan en uttrycklig lagbestämmelse vara klart all ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs i första hand har rätt att tillgodogöra sig massorna. Om han inte vill det och tvångsrätlen enligt förevarande paragraf utnyttjas, bör det också vara klart att massorna tillkommer ägaren lill de fasfigheler där massorna läggs upp.

30 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 466

4 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med 8 kap. 4 §, 9 kap.

beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på

fisket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § i utredningens förslag och 8 kap. 4 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 14 § andra stycket VL.

Ett fiskeförbud kan vara motiverat i samband med förordnanden om fiskefrämjande åtgärder enligt 2 kap. 5 § första stycket punkt 1 eller i samband med beslut om skyddsanordningar enligt 3 kap. 11 §.

Ett fiskeförbud kan liksom enligt VL avse vattenområden inom vilka fiskerätten tillkommer andra än förelagaren. I motsats till utredningen anser jag inte atl detta behöver särskilt anges i förevarande paragraf.

För skada på gmnd av ett fiskeförbud har fiskerällshavarna rätt till ersättning av företagaren enligt 9 kap. 1 § första stycket.

Till frågan om straff för överträdelser av förbud enligt nu förevarande stadgande återkommer jag under 21 kap. 1 §.

9 kap. Ersättning och andelskraft

Kapidet motsvarar 4 och 10 kap. i utredningens förslag saml 9 kap. i det remitterade förslaget och innehåller med särskilda underrubriker allmänna beslämmelser (1-10 §§) samt beslämmelser om ersättning vid utrivning m.m. (11 §), ersättning vid omprövning (12 och 13 §§), begränsning i ersättningsrätlen (14 och 15 §§) och andelskraft (16—19 §§).

Motsvarigheter till av utredningen föreslagna bestämmelser om ersättning vid förordnande om vattenskyddsområde och ersättning för oförutsedd skada m. m. (10 kap. 18 och 19 §§ i utredningens förslag) har tagits in i 19 resp. 15 kap.

Allmänna bestämmelser

Förevarande bestämmelser motsvarar 9 kap. 1-10 §§ VL och 10 kap. 1 —10 §§ i utredningens förslag samt, med vissa ändringar i 1 och 2 §§ som föreslagils av lagrådet och vissa redaktionella jämkningar i övrigt, 9 kap. 1-10 §§ i del remitterade förslaget.

Gällande bestämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 142, 193, 302 och 309). En motsvarighet till bestämmelsen i 9 kap. 1 § tredje stycket VL om tvångsrätt för skadeförebyggande åtgärder saknas i förevarande kapitel, eftersom en sådan tvångsrätl kan utverkas enligt 8 kap. 1 § andra stycket. De ändringar som utredningen har föreslagit i 6 § har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen, eftersom de hänger samman med det av utredningen föreslagna prövningssystemet. I 7 § andra stycket har gjorts ett förtydligande tillägg.

I 16 kap. finns bestämmelser om betalning av ersättning, fillträde m. m. som motsvarar 9 kap. 11—29 §§ VL.

Prop. 1981/82:130 467

1 § Den som har fått tillstånd enligt denna lag all genom inlösen eller på 9 kap. 1-6 §§
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar

annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas, om annal inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som lägger upp rensningsmassor enligt 8 kap. 3 § och därigenom skadar annans egendom. Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 §.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför atl särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, gäller vad som föreskrivs om ersättning då fasfigheler tas i anspråk eller skadas.

Den ersättningsskyldige skall, om del är lämpligt, åläggas alt utföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.

2 § Fastigheter eller fastighetsdelar, som lider synnerligt men av etl
företag eller en åtgärd vartill fillstånd har lämnats enligt denna lag, skall
lösas in, om ägaren begär del.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller faslighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i I § tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.

3 § Ersättning bestäms i pengar att betalas på en gång.

Om del finns skäl till det, får ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett sådant förelag inle med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer atl uppslå varje år, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om flottning i allmän flotded. Gmnderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.

4 § För en fastighet som löses in i sin helhet skall, om inte annat följer av
vad som sägs nedan, löseskilling betalas som motsvarar fastighetens mark
nadsvärde. Om en del av en fastighet löses eller en fastighet eller del av
fasfighet på annat säll tas i anspråk eller skadas, skall intrångsersältning
betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som
uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador
som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.

Då ersättningen bestäms, skall hänsyn las till åtgärder som avses i 1 § tredje stycket.

5 § Om del företag för vars genomförande en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fasligheten skulle ha haft om sådan inverkan inle hade förekommit, dock endast i den mån del är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant atl intrångsersältning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 § Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse, som har ägt rum under tiden från

Prop. 1981/82:130 468

dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkal- 9 kap. 7—9 §§

lades, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersältning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn fill fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när delta skedde.

Om en stadsplan eller en byggnadsplan, enligt vilken marken har avselts för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på den värdestegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd faslighet, som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för alt anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.

I den mån del blir utrett att värdestegringen ulan alt ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av valtenföretaget, gäller 5 §.

7 § Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller
skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i
fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe
ten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på att den
återstående delens skick ändras.

Ersättningen skall jämkas med hänsyn lill den höjning i del allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.

Om det behövs, skall i beslutet om ersättning tas in beslämmelser som är ägnade atl hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersätlningsbeslutet till dess betalning sker.

8 § Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall,
om skäl föreligger, ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade
vidtagits.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, skall, då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av faslighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller goltgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

9 § Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse
skilling, inlrångsersätlning och annan ersättning skall bestämmas var för
sig.

Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller förrättningsmannen ulan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligl 16 kap. 1 §.

Prop. 1981/82:130 469

10 § Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna 9 kap. 10-11 §§
lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet,

skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inle, om medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fasfigheten besväras av gemensamma inteckningar, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap.

11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte
av den för vars rätt domstolens eller förrätlningsmannens avgörande är
väsentligen ulan betydelse.

Ersättning vid utrivning m.m.

11 § Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 1 § eller har ålagts eller medgetts enligt 15 kap. 6 § att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av beslående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har tillförsäkrats i fillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens fillkomst. Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats annan än den som är skyldig atl underhålla anläggningen och skyldighet atl betala ersättning har ålagts i samband därmed, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Paragrafen, som delvis motsvarar 10 kap. 17 § i utredningens förslag samt 9 kap. 11 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2). Vissa ändringar har vidtagits i anledning av vad lagrådet anfört. Paragrafen saknar motsvarighet i VL. I 14 kap. nya vattenlagen finns särskilda bestämmelser om utrivning m.m.

Första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid utrivning av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i ytvatten är vatlenföretag enligt definifionen i I kap. 3 § första stycket punkt I. Härav följer bl. a. atl de allmänna bestämmelserna om ersättning i förevarande kapitel blir tillämpliga. På skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2) har emellertid ersättningsskyldigheten för den som river ut en vattenanläggning begränsats något i förhållande till vattenföretag i allmänhet.

Enligt första meningen i förevarande stycke gäller att den som river ut en anläggning skall betala skälig ersättning för de skador pä annans egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att vattendomstolen i vissa fall kan jämka ersättningen. Som.närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen i lagrädsremissen bör en sådan jämkning kunna ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande

Prop. 1981/82:130 470

genom atl överta ansvaret för anläggningen enligt 14 kap. 2 § hade kunnat 9 kap. 11 §

undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrägan bör hänsyn tas till kostnaden för elt fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger kostnaden för elt fortsall underhäll. Även i andra fall bör del någon gång kunna anses skäligt alt jämka ersättningen, exempelvis då skadeersättningen framstår som oproporfioneriigt stor i förhållande lill arten och omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.

Enligl andra meningen i förevarande stycke utgår ersättning för en genom utrivningen orsakad förlust av en förmån endast i den mån förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som har samband med vattenanläggningens tillkomst. Ett exempel på en ersättningsgill förmån är rätt lill andelskraft.

Vad som skall ersättas är härvid enligt tredje meningen i förevarande stycke förmånstagarens kostnader i anledning av förlusten av förmånen. Som Svea hovrätt framhåller utgår alltså inte ersättning för utebliven framlida vinst. Ersätlningsgilla är bl. a. omställningskostnader som uppkommer exempelvis genom att den som har rätt till andelskraft måsle tillgodose sitt elkraftbehov på något annat sätt. Om den skadelidande har bidragit fill kostnaderna för anläggningen bör han också ha rätt till ersättning för alt han inte har möjligheter alt utnyttja anläggningen under förutsatt fid. Ersättning bör slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadelidande har bekostat för alt kunna utnyttja anläggningen och som blir onödiga genom utrivningen. Vid prövningen av frågan om ersättningens skälighet bör bl. a. beaktas den skadelidandes möjligheter att överta underhållsansvaret enligt 14 kap. 2 §.

Av förevarande bestämmelser framgår motsatsvis att ersättning inte utgår till den som utan särskild rättsgrund har haft viss förmån av anläggningen, exempelvis i fråga om badmöjligheter eller kommunikationer. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen med detta innehåll behövs därför inte.

Andra stycket innebär atl om exempelvis kammarkollegiet har utverkat elt tillstånd till utrivning med stöd av 15 kap. 6 § andra stycket får den ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller en särskild ersättningsbestämmelse för det fallet atl någon har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket atl bortskaffa en flottledsanläggning. Bestämmelsen innebär alt den som har fått tillstånd till bortskaffandet endast kan förpliktas alt betala ersättning för skador som uppkommer i samband med arbetet med att föra bort anläggningen. Skador på annans egendom till följd av bestående ändringar i vattenförhållandena eller förlust av en förmån som någon har åtnjutit till följd av anläggningens existens ersätts alltså inte.

Prop. 1981/82:130 471

En motsvarighet lill paragrafens Qärde stycke i del remitterade förslaget 9 kap. 12 §

har pä skäl som anförts av lagrådet tagits in i 14 kap. 5 §.

Ersättning vid omprövning

Frågan om ersättning vid omprövning har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.3) och i inledningen till delta slutprotokoll.

I enlighet med lagrådets förslag regleras i förevarande avdelning frågorna om när ersättning vid omprövning skall utgå, dels fill tillståndshavaren och dels till tredje man, samt hur ersättningen skall beräknas (12 §) och vidare vem som skall betala ersättning i olika omprövningsfall (13 §). Bestämmelserna, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 9 kap. 12 och 15 §§ i del remitterade förslaget saml 10 kap. 11 och 14 §§ i utredningens förslag.

12 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § föriust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätlen att reglera vattnets avrinning för fillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlusten eller inskränkningen, om annat inte följer av 14 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1-10 §§ motsvarande fillämpning.

Första stycket motsvarar 10 kap. 11 § i utredningsförslaget och, med vissa redaktionella jämkningar, 9 kap. 13 § i det remitterade förslaget.

En tillståndshavare som lider ekonomisk skada på grund av omprövning omfattas inte av den allmänna bestämmelsen om rätt till ersättning enligl I §. Förevarande stadgande innehåller därför en allmän föreskrift om tillståndshavares rätt lill ersättning vid omprövning. Ersättning utgår för förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt som han åsamkas på grund av omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 §, med de begränsningar som stadgas i 14 § för de fall då omprövningen sker till förmån för kvalificerade allmänna intressen. Däremot skall i samband med omprövning ålagda förpliktelser för fillslåndshavaren att vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder som inle innebär förlust av vatten m. m. inte vara förenade med ersältningsrätt för denne.

Med "tillståndshavare som omfattas av omprövningen" avses i första hand den tillståndshavare som ansökan om omprövning riktas mot. I det fall den som har tillstånd till en vattentäkt begär omprövning av tillståndet till en konkurrerande vattentäkt enligt 15 kap. 11 § gäller stadgandet båda tillståndshavarna.

I andra stycket regleras frågan om ersättning för skador som annan än tillståndshavaren åsamkas på grund av omprövning. Första meningen mot-

Prop. 1981/82:130 472

svarar 9 kap. 15 § andra stycket första meningen i det remitterade förslå- 9 kap. 13 §

get. I andra meningen erinras om att en särskild begränsningsregel gäller för mottagare av andelskraft.

I tredje stycket, som motsvarar 9 kap. 15 § första stycket och andra stycket första meningen i det remitterade förslaget, hänvisas till de allmänna ersättningsbestämmelserna i 1 -10 §§ om i vilka former goltgörelse skall utgå - alltså genom skadeförebyggande åtgärder eller ersättning i pengar - och hur ersättningen skall beräknas.

13 § Ersättning enligt 12 § första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller, om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstånden fill konkurterande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren. Ersättning enligt 12 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 15 kap. 3, 4 eller 8 §, av fillslåndshavaren,

2. om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.
Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfat
tas av omprövningen betalas av den som har fillstånd till kraftverket.

Paragrafen reglerar frågan om vem som skall betala ersättning i anledning av omprövning.

Första och andra styckena motsvarar, med av lagrådet föreslagna tillägg i fråga om omprövning enligt 15 kap. 11 § av tillstånd till konkurrerande vattentäkter, 9 kap. 15 § första stycket och andra stycket andra meningen i det remitterade förslaget.

Skyldigheten att betala ersättning vid omprövning av tillstånden till konkurrerande vattentäkter innebär att vardera tillståndshavaren betalar ersättning till den andre för de förluster och inskränkningar som denne åsamkas genom att hans tillstånd jämkas och till de sakägare som lider skada genom en jämkning av den andres tillstånd.

Tredje stycket har tillkommit på lagrådets förslag. Frågan om ersättning lill mottagare av andelskrafl från elt kraftverk, beträffande vilket villkoren för tillståndet omprövas, regleras så all kraftverksägaren får uppbära hela ersättningen för kraftförlusten i kraftverket, men han blir i sin tur ersätlningsskyldig gentemot mottagaren av andelskraft för den eventuella minskning i kraftleveransen som denne drabbas av. Av 19 § i detta kapitel framgår att mottagare av andelskraft är underkastad samma begränsningar i sin ersättningsrätt som kraftverksägaren i vissa fall är underkastad enligt 14ochl5§§.

Begränsning i ersättningsrätten

I denna avdelning har tagits in bestämmelser om begränsning i ersällningstagarnas ersättningsräll när omprövning sker eller nya vattenföretag utförs lill förmån för vissa kvalificerade intressen. Bestämmelserna har

Prop. 1981/82:130 473

utformats enligt lagrådets förslag med ell förtydligande tillägg i 15 § första 9 kap. 14 §

stycket.

14 § Om förlust eller inskränkning som avses i 12 § första stycket föranleds av omprövning till förmän för del allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flollled eller hälsovården eller, vid omprövning enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen, till förmån för den allmänna miljövården, är tillståndshavaren skyldig all utan ersättning tåla viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av skilda omprövningar som nu har angetts och av vatlenföretag som avses i 15 § och motsvarar i fråga om

2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tjugondel av det fill regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vattenkraft som enligl meddelade fillstånd kan utlas vid varje kraftverk,

3. andra vattenförelag högst en femtedel och lägst en Qugondel av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasins volym som omfattas av tillståndet till företaget.

När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket begränsning i ersättningsrätlen som nu har nämnts skall gälla, skall vattendomstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn tas främst till företagets inverkan på vallenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskrafl saml längden av den lid som föreskrivs enligl 15 kap. 3 § första stycket.

Om omprövning sker före den enligl 15 kap. 3 § första stycket fastställda tidpunkten, skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna lidpunkt.

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.3) och i inledningen till slutprotokollet, motsvarar i huvudsak 10 kap. 12 § i utredningens förslag och 9 kap. 14 § i det remitterade förslaget och begränsar tillständshavarens rätt till ersättning enligt huvudregeln i 12 § i fall då han åsamkas förlust av vallen eller fallhöjd eller inskränkningar i sitt regleringsfillstånd lill följd av en omprövning lill förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen.

I första stycket anges de kvalificerade intressen som skall åtnjuta viss ersältningsfrihel. Enligt utredningsförslaget skall ersätlningsfrihet för den allmänna miljövården föreligga endast om inte förlusten lagligen skall bäras av någon annan än tillståndshavaren. Uttrycket "någon annan" är svårtolkat och kan ge upphov fill svårbedömbara tvister. Som jag ser det kan det i princip röra sig om två omprövningssiluafioner lill förmån för den allmänna miljövården då lillslåndshavarens rätt till ersättning bör vara begränsad. Antingen kan det röra sig om del fallel att kammarkollegiet

Prop. 1981/82:130 474

med stöd av 15 kap. 3 § ansöker om omprövning lill förmån för den 9 kap. 14 §

allmänna miljövården, eller också att företrädare för kommuner eller vattenförbund ansöker om omprövning av tappningsbestämmelser enligt 15 kap. 9 § första meningen för samma ändamål. I sådana situafioner bör naturligtvis det allmänna åtnjuta samma ersättningsfrihet som vid omprövning för övriga kvalificerade allmänna intressen. De situationer som avses i 15 kap. 9 § andra meningen, som möjliggör utverkande av ändrade tappningsbestämmelser för atl motverka förorening genom avloppsvatten, torde däremot regelmässigt vara en följd av ålägganden enligt ML för den som orsakar förorening genom avloppsvatten. Även om det t. ex. är en kommun som utverkar sådana bestämmelser för atl minska olägenheterna av utsläppet av avloppsvatten från det kommunala reningsverket, bör någon ersättningsfrihet i nu angivna fall inte föreligga. Med hänsyn fill del anförda har stadgandet fått en ändrad utformning i förhållande till utredningsförslaget, så att lillslåndshavarens rätt till ersättning inte är begränsad vid omprövningar av sistnämnda slag.

I andra stycket anges storleken av begränsningen i ersältningsrätten för tillståndshavaren. I enlighet med vad som föreslagits i det remitterade förslaget skall den del som inte ersätts avse den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av skilda omprövningar eller nya vattenföretag till förmån för de kvalificerade allmänna intressena. Däremot skall hänsyn inte las lill vad som kan ha fått avslås i samband med själva tillståndet.

I fråga om vattenkraftverk skall, i enlighet med lagrådels förslag, enligt punkt 1 avdrag från kraftproduktionsvärdet ske för den del av värdet som är alt hänföra lill vattenregleringar. Avdrag skall alltså göras både för det värde som ligger i alt den ullagbara vattenkraften har ökat genom en reglering och för det värde som ligger i atl den ullagbara kraften kan utnyttjas på ett fördelaktigare sätt.

I överensstämmelse med beräkningssättet beträffande vattenkraftverk har i punkt 2 värdet av valtenregleringar för kraftändamål angivits som det till regleringen hänföriiga produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk. Eftersom vattenöverledning enligt definitionen i 1 kap. 4 § punkt 2 är en form av vattenreglering, behöver denna företagstyp inle särskilt anges i lagtexten.

Enligt punkt 3 skall den ersätlningsfria andelen i fråga om övriga vattenföretag motsvara en viss del av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.

I tredje stycket ges bestämmelser om att vattendomstolen skall i tillståndsdomen bestämma den del av värdet enligl andra stycket som inte ersätts och vad som skall ingå i domstolens bedömning av storleken av denna del (jfr 13 kap. 47 § första stycket punkt 12).

Regeln i fiärde stycket innebär alt den kvotdel som fastställts i samband med tillståndet reduceras i direkt proportion lill den tid som återstår till omprövningstidpunklen.

Prop. 1981/82:130 475

15 § Om den som har tillstånd enligt denna lag fill elt vattenföretag 9 kap. 15 §

åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av all tillstånd lämnas lill ell vattenföretag som skall tillgodose del allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården, är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 14 §.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inle är utbyggd. Därvid skall den del som inle ersätts motsvara en Qugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är atl hänföra till valtenregleringar.

Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 15 § i utredningsförslaget och 9 kap. 12 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.7) och i inledningen till slutprotokollet. Den ersätter gällande VL;s beslämmelser om kungsådra i 1 kap. 5-13 §§ men gäller också i andra vallenområden än de nuvarande kungsådrevatten-dragen.

Paragrafen innehåller begränsningar i den rätt till ersättning för en skadelidande som annars följer av 1 —10 §§ i förevarande kapitel. Fömtsättningen för paragrafens tillämpning är alltså att det är fråga om en skada eller ett intrång som kan uppskattas i pengar och som normalt skulle ha ersatts helt enligt dessa bestämmelser.

Fömtsättningen för begränsningarna i ersältningsrätten är alt del meddelas tillstånd lill ett nytt vallenföretag. Denna förutsättning gäller också enligt gällande VL för att ersätlningsfrihet för det allmänna på grund av kungsådrebestämmelserna skall kunna åberopas (se 1 kap. 4 § första stycket VL).

Vad den skadelidande skall avstå ulan ersättning är beroende av om det han avstår omfattas av ett tillstånd enligt denna lag eller om något sådant tillstånd inte föreligger. I 14 § i promulgationslagen regleras frågan om motsvarande inskränkning i ersältningsrätten, när det som avslås omfattas av elt tillstånd enligt gällande VL eller äldre bestämmelser.

Begränsningarna gäller enligt det första stycket sådana fall då någon tvingas avstå vatten eller fallhöjd eller minska ett regleringsmagasin till förmån för ell vatlenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intressen som sammanfaller med de kvalificerade intressen som räknas upp i 14 § första stycket. För annan skada utgår full ersättning.

I stadgandet regleras det fallet att det som fillslåndshavaren avstår omfattas av ett tillstånd enligt förevarande lag. Då skall hans ersättnings-rätt begränsas på samma sätt som vid omprövningar som avses i 14 §. Det innebär att han har rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del delta, jämte vad som tidigare har avslåtts utan ersättning enligt förevarande paragraf eller vid omprövning som avses i 14 §, överstiger vad som har föreskrivits i den gamla tillståndsdomen. Om avståendet sker före den tidpunkt som gäller för omprövning, skall redukfion av den ersätt-

Prop. 1981/82:130 476

ningsfria andelen ske med hänsyn till den fid som återstår fram fill denna 9 kap. 16 §

tidpunkt.

I enlighet med lagrådets förslag har i andra stycket tagits in en iegel om begränsning i ersättningsrätten när det gäller förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Regler om begränsningar i ersättningsrätten när det gäller valtenförelag som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande har på lagrådets förslag tagils in i promulgationslagen (se 14 §).

Andelskraft

Bestämmelserna motsvarar 9 kap. 16-19 §§ i det remitterade förslaget. Reglerna i 16-18§§ motsvarar 4 kap. i utredningens förslag samt 2 kap. 6 och 7§§ VL. 19§ motsvarar 10 kap. 16§ i utredningsförslaget.

Gällande bestämmelser om andelskraft tillkom år 1974 och jag kan i allt väsentligt hänvisa lill vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 170, 186, 300 och 308). På skäl som anförts av lagrådet innehåller proposifionsförslaget inte någon motsvarighet till 16 § andra styckets regel i det remitterade förslaget om andelskraft i vissa vattenöveriedningsfall. 19 § har jämkats i enlighet med lagrådets förslag.

16 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 7 § eller på gmnd av överenskommelse får delta i tillgodogörandet, om del är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt fill kraften är gmndad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduk-fionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 §, om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten.

Rätlen fill andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18 § första
stycket. ■

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om andelskraft.

I överensstämmelse med terminologin i övrigt i den nya vattenlagen används i första stycket uttrycket "drift" för såväl driften som underhållet.

Andelskrafl kan liksom enligt VL komma i fråga inte bara som kompensafion för outbyggd fallhöjd utan även när kraft helt eller delvis tas i anspråk från ett befintligt kraftverk (se härom prop. 1974:83 s. 173). Vid bestämmande av det kostnadsbidrag som mottagaren av andelskraften skall betala bör givetvis rimlig hänsyn tas till den gamla anläggningens värde, eftersom andelskraflen skall utgöra kompensation för förlust av kraftprodukfion från den.

Prop. 1981/82:130 477

Den nya vattenlagen innehåller inte någon motsvarighet lill 2 kap. 23 § 9 kap. 17-19 §§

VL. Bestämmelsen i 2 kap. 6 § första stycket sista meningen VL om rätt till andelskraft för sådana som är ersättningsberättigade enligl 2 kap. 23 § har därför inle fått någon motsvarighet i förevarande paragraf.

17 § I samband med beslut om tillhandahållande av andelskrafl skall
erforderliga beslämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mollagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om del beslutas alt rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i l-10§§.

Första stycket innebär att vattendomstolen skall inte bara pröva fömtsättningarna för andelskraft utan även bestämma det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft (se prop. 1974; 83 s. 308).

Frågor om omprövning enligl andra stycket avser endast rättsförhållandet mellan kraftstationens ägare och mottagaren av andelskraften och handläggs därför som slämningsmål enligt 13 kap. 14 § punkt 7. Den lill vilken andelskraflen har upplåtils enligt 18 § andra stycket har inte någon rätt atl påkalla omprövning.

Ett fall då omprövning enligt förevarande stycke kan vara motiverad är att villkoren för det grundläggande fillståndet ändras på gmnd av omprövning enligt 15 kap.

18 § På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är
förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon
annan faslighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren lill den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inle bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.

Frågor om överflyttning enligt första stycket handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 6). Detta innebär bl. a. atl kungörelse kommer atl utfärdas. Särskilda bestämmelser om innehållet i en ansökan finns i 13 kap. 20 § andra stycket.

19 § Om den kraflmängd som utgår såsom andelskrafl minskas i fall som
avses i 14 eller 15 § är mottagaren av andelskraften skyldig att utan
ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det
kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.

Den som har rätt till andelskraft deltar i tillgodogörandet av kraften vid en kraftanläggning. Hade initiativet till fallets bebyggande utgått från ho-

Prop. 1981/82:130 478

nom, skulle han själv i fråga om den honom tillhöriga vattenkraften ha 10 kap.

blivit skyldig att underkasta sig omprövning eller andra lagliga inskränkningar i sin rätt. Han bör därför i samma utsträckning som kraftstations-ägaren vara skyldig alt utan ersättning tåla en viss minskning av sin rätt till andelskrafl.

Paragrafen innehåller en bestämmelse härom. Den andel av andelskraften som skall avstås utan ersättning skall proportionellt motsvara den andel som avstås vid den kraftanläggning som skall tillhandahålla andelskraften.

Paragrafen reglerar endast frågan om begränsning i rätlen lill ersättning beträffande en sådan rätt till andelskraft, som har tillkommit enligt den nya vattenlagen. I fråga om andelskraft och ersättningskraft enligl VL finns en särskild övergångsbestämmelse i t5§ i promulgationslagen.

10 kap. Avgifter

Kapitlet, som motsvarar 11 kap. i utredningens förslag och 10 kap. i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13). Kapitlet ersätter bestämmelserna om fiskeavgifter i 2 kap. 8 och 10 §§ VL sarnl om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och 15§§ VL.

Kapidet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om bygdeavgifler (1-4 §§) och om fiskeavgifter (5-10 §§).

Av skäl som har angivils i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.4) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till bestämmelserna om domstolsavgifter i 11 kap. 95 och 96 §§ VL.

Den nya vattenlagen innehåller inte heller någon motsvarighet lill den särskilda fiskeavgift som enligt 6 kap. 9§ VL kan åläggas flottningen (se avsnitt 2.13.3).

Vid sidan av förevarande avgiftssystem kan regeringen enligt 11 kap. 6§ ålägga företagaren att betala s. k. särskilda villkorsmedel.

Efter förslag av lagrådet har i 1 kap. 4 § vidtagits en ändring i fråga om definifionen av begreppet vatlenreglering. Definitionen leder till att regleringar som inle sker för någol annal vattenföretag inte blir avgiftspliktiga. Detta innebär en viss avvikelse från det remitterade förslaget i fråga om bygdeavgiften samt från både det remitterade förslaget och gällande rätt i fråga om den allmänna fiskeavgiften. Jag delar emellertid lagrådels uppfattning att denna avvikelse inte kan ha sådan praktisk betydelse att del är motiverat att komplicera lagen med ytterligare en företagstyp. Avgiftsskyldigheten har alltså i nu förevarande fall begränsats till vattenregleringar enligt nämnda definition i I kap. 4 §.

Bygdeavgifter Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsre-

Prop. 1981/82:130 479

missen (avsnitt 2.13.2). Som har angivits där ersätter bygdeavgiflerna de 10 kap. 1 §

nuvarande regleringsavgifterna enligt 4 kap. 14 § VL. Avgiftsskyldigheten har utvidgats till alt omfatta flera typer av vattenföretag. Beräkningsgmnderna är också nya. I fråga om användningen av bygdeaygifterna görs dock inle någon ändring i förhållande till VL. Ändringarna i förhållande till utredningens förslag är omfattande.

För regleringsavgifter enligl VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 16§ promulgationslagen).

1 § Om etl vallenförelag innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annal ändamål än kraftändamål,

4. ytvattentäkt

skall den som innehar tillstånd till förelaget betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§.

Avser vattenföretagel utvidgning av elt annat vattenförelag eller, om utvidgning tidigare skett, flera andra vattenförelag, varfill fillstånd lämnats enligl denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda förelag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.

Bygdeavgift skall enligl de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att goltgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget eller anläggningar för detta.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2). Den motsvarar 10 kap. 1 § i det remitterade förslaget men har ändrats i enlighet med lagrådels förslag.

I första stycket anges de typer av vattenföretag som omfattas av avgiflsskyldigheten. Denna är knuten fill verksamhet varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. Av 4§ framgår att avgiftsskyldigheten inträder först året efter det att verksamheten har satts i gång.

Begreppet vattenkraftverk är inte särskilt definierat i lagen. Därmed avses en anläggning, där ett vattendrags vatten och fallhöjd - lägesenergin — i turbiner oCh generatorer omvandlas till elektrisk energi.

Avgiftsskyldigheten för vattenregleringar avser endast års- och flerårsregleringar och alltså inte kortfidsregleringar. Med en årsreglering avses atl vatten hålls inne i elt magasin under vattenrika delar av ett år - framför allt under vårfloden - för atl avtappas senare under samma regleringsår. Regleringsåret behöver inte sammanfalla med kalenderåret. Genom en flerårsreglering sparas vatten i etl magasin under etl vattenrikt år för att det skall kunna tas ut under senare, vattenfatliga år.

En kortlidsreglering innebär att vatten spårs på sådana tider av veckan eller dygnet då ett kraftverks belastning är minst - huvudsakligen under

Prop. 1981/82:130 480

lördagar, söndagar och helgdagar samt nattefid - för alt utnyttjas när 10 kap. 1 §

kraftbehovet är större och kraften alltså har ett högre värde. Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2) avspeglas nyttan och omfattningen av en korttidsreglering i storleken av ett kraftverk och inverkar då på avgiften för kraftverket. Korttidsregleringen skall därför inte avgiftsbeläggas särskilt.

På samma sätt som kortlidsregleringarna kommer vattenöverledningar för kraftändamål atl inverka på avgiften för det kraftverk de beQänar. De skall alltså inle heller avgiftsbeläggas särskilt.

Det är vattendomstolen som bestämmer avgiftens storlek i samband med att tillstånd meddelas till vattenföretagel eller vid en senare tidpunkt. Som framgår av 3 § sker en automatisk indexomräkning av avgifterna efter ändringarna i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Konstmktionen med indexering av beloppet per avgiftsenhet leder lill att avgiften inte behöver fastställas till ett visst krontal i domen utan i stället såsom elt visst antal avgiflsenheter i en viss avgiftsklass. Avgiften kan prövas om enligt 15 kap. 12 §.

Andra stycket ersätter i enlighet med lagrådels förslag 2 § tredje stycket i det remitterade förslaget rörande utvidgningar. Stadgandet innebär att man vid utvidgning av etl vattenföretag fastställer en ny avgift gemensamt för det urspmngliga företaget och det nya företag som utvidgningen innebär. Om en avgift enligt nya lagen utgår för det tidigare företagel upphör denna och den nya avgiften bestäms med hänsyn till avgiftsenheter och avgiftsklass som om de två företagen eller — vid upprepade utvidgningar -samtliga företag utgjorde ett enda företag.

Stadgandet gäller endast utvidgning av företag vartill tillstånd har meddelats enligt nya vallenlagen. Om ell vatlenföretag, vartill tillstånd har meddelats enligt VL, utvidgas blir del nya avgiftssystemel tillämpligt endast på det vattenföretag som utvidgningen utgör. Av 16 § promulgationslagen framgår att regleringsavgifl enligt 4 kap. 14 § VL även i fortsättningen skall utgå för regleringar som prövats enligt VL. Det innebär att regleringsavgift utgår för del äldre företaget och bygdeavgift för det senare tillkomna. Hänsyn skall således inle tas fill det äldre företaget när det gäller reduktion för toppeffekt eller slörre magasinsvolymer, och avgift beträffande kraftverk och vattenregleringar utgår först när utvidgningen i sig uppgår till minst 500 avgiftsenheter.

Tredje stycket mots\a.rar 4 kap. 15§ VLoch II kap. 4 § andra meningen i utredningens förslag. I enlighet med lagrådets förslag skall verkningarna av anläggningar för ett vattenföretag jämställas med verkningarna av själva vattenföretaget.

Som har anförts i den allmänna motiveringen skall bygdeavgiften liksom den nuvarande regleringsavgiften användas i bygden för två olika grupper av ändamål, nämligen goltgörelse för enskilda skador samt allmänna ortsändamål. I enlighet med vad statsmakterna tidigare har uttalat (jfr prop.

Prop. 1981/82:130 481

1959:31 s. 34 och 3LU 1959:5 s. 19) vill jag understryka vikten av att 10 kap. 2 §

bygdebegreppet ges en vid tolkning. Bygdeområdet vid en vattenreglering får sålunda inte avgränsas så snävt att bara trakten kring själva regleringsmagasinet fillgodoses med avgiftsmedel. Även kraftverksbygderna blir berättigade lill anslag av bygdeavgiflsmedel.

Vad gäller den del av avgiftsmedlen som skall användas som kompensation till enskilda skadelidande vill jag anmärka att denna möjlighet alt få ersättning är subsidiär lill den rätt fill ersättning som gmndas på ersättningsbestämmelserna i 9 kap. och reglerna om oförutsedd skada i 15 kap. 17 och 18§§. Möjligheten atl få ersättning av avgiftsmedel är gmndad på billighetsskäl och den skadelidande kan inte göra gällande all ersättning alltid skall utgå.

Chefen för jordbmksdepartementet kommer senare atl anmäla frågan om utfärdande av bestämmelser som ersätter kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av förelag i vatten utgående avgifter (1953 års avgiflskungörelse). I del sammanhanget kommer att övervägas behovel av ytterligare tillämpningsföreskrifter rörande användningen av bygdeavgiflsmedel (jfr Kungl. Maj:ts brev den 18 maj 1967 fill kammarkollegiet ang. tillämpningsföreskrifter m.m. med anledning av ändring av 1953 års avgiflskungörelse).

2 § Avgiflsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om Qugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter infill 1000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubikmeter därutöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter vaije kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligl meddelat tillstånd.

Avgift skall inle betalas för vattenkraftverk eller valtenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

Paragrafen, som bortsett från atl tredje stycket i det remitterade förslaget utgått överensstämmer med 10 kap. 2 § i detta, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2).

Enligt/örira stycket punkt 1 beräknas avgiftsenheterna på 10 resp. 20 kilowatt på kraftverkets installerade generatoreffekt. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och i enlighet med vad som förordats av Svea hovrätt, Luleå tingsrätt och kammarkollegiet är del den s. k. märkeffeklen som skall användas som mått på kraftverkets ulbyggnadseffekt. Denna framgår av en särskild märkning på generatorn och uttrycks i kilovoltam-pére. Genom att antalet kilovoltampére mulfipliceras med en faktor för fasförskjutning, som också skall vara angiven på generatorn och som kan variera mellan 0,75 och 1,0, erhålls antalet kilowatt. 31 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 482

Eftersom även uttrycket "effekten vid medelvattenföring" har diskute- 10 kap. 3 §

råts vid remissbehandlingen, vill jag framhålla följande. Med medelvattenföring avses medelvärdet av ett antal under en flerårsperiod jämnt fördelade värden på vattenföringen i en sektion av etl vattendrag. Häri skall vid överledningar för kraftändamål även inräknas den överledda vattenmängden. Utredningen har angivit innebörden av "effekten vid medelvattenföring" som effekten i ett för medelvaltenföringen lämpat maskineri. Som Svea hovrätt anför är emellertid denna definition inte otvetydig och den kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande exempelvis vilken fallhöjd och verkningsgrad ett dylikt maskineri bör konstrueras för. Jag biträder hovrättens förslag alt effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan medelvattenföring och utbyggnadsvattenföring. Är t. ex. utbyggnadseffekten 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 m/s (= utbyggnadsvattenföringen) saml medelvaltenföringen är 50 m/s, blir effekten vid medelvaltenföringen

100x- = 40MW.

Som framgår av andra stycket inträder avgiflsskyldighet för vattenkraftverk och valtenregleringar endast om antalet avgiflsenheter är minst 500 (=5 megawatt resp. 12,5 miljoner kubikmeter). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.

I det remitterade förslaget gavs i ett tredje stycke en bestämmelse rörande avgiftsberäkningen vid utvidgning av vattenföretag. Detta stadgande ersätts av 1 § andra stycket i propositionsförslaget.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje

avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2: 1 promille av basbeloppet,

klass 3; 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företagel tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2; 10 procent av basbeloppet, klass 3; 15 procent av basbeloppet, klass 4; 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller slörre förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller anläggningar för detta medför.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis-

Prop. 1981/82:130 483

sen (avsnitt 2.13.2). Som jag har anfört där bör placering av ett företag i 10 kap. 4 §

klass 1 endast ske i undantagsfall.

I del remitterade förslaget har basbeloppet för december månad tagits som utgångspunkt för indexomräkningen av bygdeavgiften och den årliga allmänna fiskeavgiften. Efter beslutet om lagrådsremiss har principerna för fastställande av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats (se prop. 1981/82:50, SfU 6, rskr 85). Basbeloppet skall fastställas för år och inte som fidigare för månad. Följdändringar har i det sammanhanget gjorts i andra författningar, i vilka det finns föreskrifter som hänvisar till basbeloppet för en bestämd månad. Med anledning härav har i tredje stycket i propositionsförslaget gjorts molsvarande ändring i förhållande till det remitterade förslaget.

I fiärde stycket anges vad som skall beaktas då avgiftsklass skall bestämmas för företaget. På förslag av lagrådet har intagits en bestämmelse om att vid inplaceringen i avgiftsklass också skall beaktas de anläggningar som hör till vattenföretaget. Om ett företag enligt nya lagen utvidgas, sker inplaceringen i avgiftsklass med hänsyn fill företagens sammanlagda bygdepåverkan, se I § andra stycket.

Om avgiftsbeloppet inte uppgår lill helt krontal, skall överskjutande öretal falla bort (se lagen, 1972; 180, om avmndning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.).

För atl åskådliggöra hur den nya avgiften skall beräknas, om den skulle tillämpas i dag, kan följande exempel anföras. Skyldighet att betala avgift för ett vattenkraftverk inträder år 1982. Kraftverket har en installerad effekt av 15 MW (= 15000 kilowatt). Om någon redukfion av effekten enligt 2§ första stycket 1 inte görs, uppgår antalet avgiftspliktiga enheter enligt nämnda stadgande till 1 500. Förelaget har eri sådan inverkan på vatten- och bygdeförhållandena att det bör placeras i klass 2 enligt förevarande paragraf. Avgiften för varje avgiftsenhet skall då utgöra 1 promille av basbeloppet, som för 1982 är 17800 kronor (SFS 1981:1342). Avgiften för varje enhet är alltså 17,8 kronor och för 1500 enheter 26700 kronor. Denna avgift skall sedan räknas om årligen med hänsyn till ändringarna i basbeloppet för varje år.

4 § Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter del år då lillståndet till vattenförelaget logs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i del län där företaget huvudsakligen utförs.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (2.13.2).

Första stycket motsvarar 4 kap. 14 § Qärde stycket första meningen VL och 11 kap. 3§ första stycket i utredningens förslag samt, med endast redaktionella jämkningar, 10 kap. 4 § i det remitterade förslaget. Utgångs-

Prop. 1981/82:130 484

punkten för avgiflsskyldighetens inträde är enligt stadgandet idrifltagandet 10 kap. 5 §

av företaget och inte, såsom är fallel med den allmänna fiskeavgiften, när

arbetena påbörjas (se 10 § i förevarande kapitel). I de. fall en gemensam

avgift fastställs för ett befintligt vattenföretag och ett vatlenföretag som

utgör utvidgning, skall den nya avgiften utgå från och med kalenderåret

närmast efter det då fillståndet fill utvidgningen tas i anspråk. Samtidigt

bortfaller den tidigare avgiften.

Andra stycket motsvarar 1 § tredje och Qärde styckena i 1953 års avgiftskungörelse. Länsstyrelsens befattning med bygdeavgiftsmedlen går vid sidan av den vanliga budgetregleringen enligt 9 kap. regeringsformen (jfr 9 kap. 2 § andra stycket andra meningen, regeringsformen).

Fiskeavgifter

Förevarande bestämmelser har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3). De särskilda fiskeavgifterna enligt 5§ motsvarar avgifter enligt 2 kap. 8 § VL och de allmänna fiskeavgifterna enligt 6§ ersätter avgifter enligt 2 kap. 10 § VL. Bestämmelserna för de allmänna fiskeavgifterna har i princip samordnats med vad som gäller för de nya bygdeavgiflerna.

Utredningens förslag innehåller inte några.bestämmelser om allmänna fiskeavgifter. I stället föreslog utredningen att femton procent av bygdeavgifterna skulle betalas till fiskeristyrelsen att användas för atl främja fisket inom landet (11 kap. 4 § första meningen i utredningens förslag).

För fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 16 § promulgationslagen).

5 § Vattendomstolen eller förrältningsmannen får. om delar lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 § ålägga tillståndshavaren atl betala en särskild avgift för främjande av fisket i del vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, alt del av vattendomstolen eller förtätlningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för del år då avgiften fastställdes.

Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 5 § i det remitterade förslaget och vars första stycke motsvarar 2 kap. 8§VL och II kap. 5§ i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3) Lagtexten har jämkats i enlighet med lagrådels förslag samt med hänsyn till de ändrade principerna beträffande beräkningen av basbeloppet (se vad som anförts i specialmotiveringen fill 3 § tredje stycket).

Av lagtexten framgår alt avgifterna får användas för åtgärder bl. a. inom bivattendrag. Härigenom undahröjs den osäkerhet som f.n. råder i detta avseende.

Prop. 1981/82:130 485

I likhet med vad som kan ske i dag bör avgiften kunna användas för atl 10 kap. 6-7 §§

bekosta kontrollen av efterlevnaden av meddelade bestämmelser till skydd för fisket, om ell behov av fortlöpande kontroll kan bestämt fömtses (jfr prop. 1954:23 s. 67).

Det är vattendomstolen eller förrättningsmannen som bestämmer avgifterna i samband med prövningen av frågan om föreskrifter enligt 3 kap. 11 §. I sistnämnda paragraf anges den ram inom vilken avgiftens storiek skall bestämmas. Engångsavgifter skall enligl 10§ tredje stycket i förevarande kapitel betalas till fiskeristyrelsen på lid som föreskrivs av vallendomstolen eller förrältningsmannen. I fråga om årliga avgifter finns ytterligare bestämmelser i 10§. De årliga avgifterna kan prövas om enligt 15 kap. 4§.

6 § Om etl vattenföretag som avses i 1 § eller anläggningar för detta kan
antas skada fisket eller kommer alt orsaka en inle obetydlig ändring i de
naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som innehar tillstånd till
förelaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom
landet.

Avgiften bestäms av vattendomstolen atl utgå efter avgiflsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenföretaget utvidgning av elt annat vattenföretag eller, om utvidgning tidigare skett, flera andra vattenföretag, vartill fillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.

Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 6 § i det remitterade förslaget och inleder de bestämmelser om allmänna fiskeavgifter som ersätter 2 kap. 10 § VL, har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3).

Eftersom de fiskeavgiftspliktiga företagstyperna överensstämmer med de bygdeavgiftspliktiga i 1 §, har uppräkningen av dessa i del remitterade förslaget ersatts av en hänvisning till 1 §. Även frågan om utvidgning i tredje stycket regleras på samma sätt som i 1 § andra stycket.

Det är vattendomstolen som bestämmer de allmänna fiskeavgifterna i samband med alt fillstånd meddelas lill vattenföretaget. Som framgår av 8 § sker en automatisk indexomräkning av avgifterna. De kan även prövas om enligt 15 kap. 12 §.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för valtenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter infill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter däriitöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Prop. 1981/82:130 486

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om 10 kap. 8 §

antalet avgiftsenheter är mindre än fio.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3).

Första stycket motsvarar vad som gäller för bygdeavgifterna enligl 2 § första stycket utom så fill vida att punkten 2 i förevarande paragraf endast har en indelning i enheter om 25000 och 50000 kubikmeter och alltså inte även i 100000 kubikmeter.

Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraftverk och vattenregleringar endast om antalet avgiflsenheter är minst 10. För bygdeavgifterna är motsvarande gräns 500 (se 2 § andra stycket). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiflsskyldigheten liksom i fråga om bygdeavgifter när den vattenmängd som högsl får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.

Bestämmelsen i tredje stycket i det remitterade förslaget rörande avgiftsberäkningen vid utvidgningar ersätts i propositionsförslaget av 6 § tredje stycket.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om förelaget tillhör klass 1; 0,05 promille av basbeloppet, klass 2; 0,1 promille av basbeloppet, klass 3: 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För valtenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företaget tillhör klass I; 1 procent av basbeloppet, klass 2; 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligl lagen (1962; 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas fill den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföretagel eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av valtenföretaget eller anläggningar för detta saml lill omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 § eller 3 kap. 11 §.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3). Paragrafen överensstämmer med 10 kap. 8 § i det remitterade förslaget med den ändring i tredje stycket som föranleds av de ändrade principerna för beräkning av basbeloppet. Vidare anges att inte bara vattenföretaget utan också anläggningar för detta skall beaktas.

Jag hänvisar till vad som har anförts vid 3 § om avmndning av överskjutande öretal.

Om man tar samma exempel på avgiflsberäkningen som jag har lämnat vid 3 §, skulle för samma kraftverk om 15 MW i klass 2 bestämmas en

Prop. 1981/82:130 487

allmän fiskeavgift förär 1982 om 2 670 kronor som sedan räknas om ärligen 10 kap. 9—10 §§

med hänsyn till ändringarna i basbeloppet.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
föreskrivas alt avgiflsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning.
Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle un
derstiga femhundra kronor.

Paragrafen, som med vissa jämkningar motsvarar 10 kap. 9 § i det remitterade förslaget och 2 kap. 10 § 1 mom. sista stycket VL (jfr även SOU 1972; 14 s. 16 och 153), har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3).

10 § Årlig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring medde
lades till och med det år då företaget läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång betalas till fiskeristyrelsen.

Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrelsen senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.3). Den motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 10 kap. 10 § i del remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 2 kap. 10 § 1 mom. första stycket VL.

I överensstämmelse med gällande rätt men i motsats till del remitterade förslaget gäller stadgandet endast den allmänna fiskeavgiften. Som lagrådet påpekar bör prövningsmyndighelen när det gäller den lokala fiskeavgiften, liksom när det gäller åtgärder, ha fria händer att bestämma när en sådan avgift skall börja utgå. När prövningsmyndigheten fastställer en lokal fiskeavgift, liksom engångsavgift enligt paragrafens tredje stycke, bör tidpunkten för avgiftens erläggande bestämmas med tanke pä atl avgiftsskyldigheten beror av att tillståndet tas i anspråk.

Liksom f. n. bör bestämmandet av en årlig allmän fiskeavgift i regel anstå till senare när en deldom rörande byggnadsarbeten meddelas. Avgiften skall naturligtvis ändå beräknas från året närmast efter det då arbetena påböljades. Avgift kan alltså delvis utgå för förfluten lid (se prop. 1952; 52 s. 47).

Andra stycket motsvarar 1 § i 1953 års avgiftskungörelse, som endast reglerar frågan om när årliga avgifter skall betalas. I tredje stycket har tagits in en särskild bestämmelse om tidpunkten för betalning av en engångsavgift. Denna får bestämmas av vattendomstolen eller förtätlningsmannen efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Avgifterna skall enligl förevarande beslämmelser alltid betalas till fiskeristyrelsen medan 1953 års avgiflskungörelse förutsätter att det i ett av-

Prop. 1981/82:130 488

giftsbeslut enligt 2 kap. 8 § VL kan anges att betalning skall kunna ske till 11 kap. 1 §

någon annan än en statlig myndighet. Delta skall alltså inle längre vara

möjligt.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.

Kapitlet, som motsvarar 11 kap. i det remitterade förslaget och innehåller särskilda beslämmelser om störte valtenförelag m. m., är indelat i två avdelningar. Den första avdelningen avser regeringens prövningsrätt (1 — 6 §§) och den andra behandlar frågan om förberedelse av slörre vatlenföretag (7-11 §§).

1 enlighet med vad lagrådet förordat har 6 § i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.

Regeringens prövningsrätt

Med stöd av 4 kap. 17 § första stycket VL har i 1 § vattenrättskungörelsen (1971; 789) angivits vilka företag som alltid skall prövas av regeringen. Regeringen kan vidare enligt 4 kap. 17 § andra stycket VL förbehålla sig prövningen av andra företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Ett besked om förbehållet skall i så fall lämnas innan vattendomstolen eller synemännen avgör frågan om företagets lillåtlighel. De nuvarande bestämmelserna om regeringens prövningsrätt fillkom genom en lagändring den 1 januari 1972.

Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) bör regeringen även i fortsättningen ha hand om fillådighetsprövning-en av de största vatlenföretagen liksom vattenföretag som berör känsliga vattendrag eller vattenområden. Handläggningen i övrigt av sådana mål bör liksom i dag ske vid vattendomstol eller förrättning (se 12 kap. 29 § och 13 kap. 42 §).

Vid regeringens prövning gäller tillåtlighetsreglerna i 3 kap. Det är dock endast regeringen som har befogenhet att meddela dispens enligt 3 kap. 3 § andra stycket.

De förelag som alllid skall prövas av regeringen bör som utredningen har föreslagil anges i själva lagen. Jag delar utredningens uppfattning att den nuvarande uppräkningen i vattenrättskungörelsen av sådana företag är väl avvägd (kungörelsen senast ändrad genom SFS 1981:983). 1 enlighet med terminologin i 10 kap. 2 och 7 §§ bör emellertid storleken av de kraftverk som skall prövas av regeringen uttryckas i kilowatt installerad generaloreffekt. Dessutom bör regeringen i lagen ges befogenhet att i särskilda fall förbehålla sig tillåtlighelsprövningen av vattenförelag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet.

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföretag, nämligen

Prop. 1981/82:130 489

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av // kap. 1 §
minst 20000 kilowatt,

2. vallenregleringar med en större vattenslåndsskillnad mellan dämnings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenslåndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

3. valtenöverledningar eller andra valtenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och del inle är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och andra valtenregleringar eller valtenöverledningar för vattenkraftändamål, om

a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv, Kahx älv, Pite älv och Vindelälven,

b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträckor som anges i följande uppställning

Ålv Sträcka

Klarälven sträckan mellan Kärrbackslrand och Edebäck

Dalälven Västerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet

saml sträckan mellan Näs och HedesundaQärdarna
Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan)

och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel-

lanljusnan)
Ljungan uppströms Storsjön

Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån-

Damman samt Hårkan uppströms Hotagen Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvallnet, Långse-

leån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms

Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön
Vapstälven
Moälven
Lögde älv
Öre älv
Umeälven Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken

samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan Bure älv Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respekfive Rebnis-

jaure
Byske älv
Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv

uppströms Skalka och TjakQajaure samt Pärlälven
Råne älv Rörån-Livas älv,

5. gmndvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet,

6. andra vallenregleringar, vallenöverledningar och vatlenbortledning-ar än som har angetts fömt, om företaget avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.

Prop. 1981/82:130 490

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § i det remitterade förslaget och 15 kap. // kap. 2 §

1 § första stycket i utredningens förslag samt 4 kap. 17 § första stycket VL
och 1 § första stycket vatlenrättskungörelsen (i senaste lydelse enligt SFS
1981:983).

Som jag har anfört i inledningen till förevarande avdelning har i punkt I storleken av de vattenkraftverk som alltid skall prövas av regeringen angivits i en installerad generaloreffekt (märkeffekl) av minst 20000 kilowatt och inte som f. n. kilovoltampére. Härigenom används samma mått på effekten som i fråga om avgifter enligl 10 kap. Eftersom effektenheten kilowatt erhålls genom alt antalet kilovoltampére multipliceras med faktorn för fasförskjutning, som kan variera mellan 0,75 och 1,0, innebär ändringen i vissa fall en höjning av gränsen för de kraftverk som obligatoriskt skall prövas av regeringen. Jag vill dock erinra om regeringens möjligheter enligt 3 § att förbehålla sig prövningen av kraftverk med en effekt som understiger 20000 kilowatt.

Med vattenreglering i punkterna 2 och 6 avses en sådan reglering som definieras i 1 kap. 4 §. Under definitionen faller inte, i motsats till vad som är fallet enligt vattenrältskungörelsen, en reglering i markavvaltningssyfte, t.ex. för översvämningsskydd. Inte heller omfattas en reglering för förstärkning av en recipient för avloppsvatten. För att regeringen skall pröva sådana regleringar, fordras alltså ett särskilt förbehållsbeslut med stöd av 3§.

Med vattenbortledning i punkterna 3 och 6 avses dels ytvattentäkler enligt definitionen i I kap. 4 § och dels bortledning av vallen i annal syfte än tillgodogörande av vattnet, t. ex. utspädning av avloppsvatten i en recipient.

Med lågvattenföring i punkt 3 avses medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vallenföringar som var för sig utgör den minsta vattenföringen under året (jfr 14 kap. 1 § VL).

I punkt 6 behandlas vissa vattenföretag i våra sex största sjöar. Förutsättningen för regeringens obligatoriska prövning är att företaget kan inverka "märkbart" på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön. Som utredningen anfört vid tillkomsten av vattenrältskungörelsen (se SOU 1970:40 s. 41) torde bestämmelsen i praktiken bli tillämplig på mindre korttidsregleringar och andra vattenregleringar. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att bestämmelsen kommer alt omfatta praktiskt taget alla valtenbortledningar från en sådan sjö, om vattnet inte återförs fill sjön. Eftersom inverkan av vallenbortledningen skall vara märkbar på vattenståndet eller vattenavrinningen, torde endast bortledningen av mycket stora vattenmängder komma att falla under bestämmelsen. Smärre bortledningar, t. ex. vanliga vattenuttag för jordbmksbevattning, faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

2 § Ansöks om ändring eller utvidgning av elt vattenföretag, gäller 1 §
endast den ändring eller utvidgning som avses med ansökningen.

Prop, 1981/82:130 491

Paragrafen motsvarar med redaktionella jämkningar 11 kap. 2 § i del II kap. 3—5 §§

remitterade förslaget samt 15 kap. 1 § andra stycket i utredningens förslag och 1 § andra stycket vatlenrättskungörelsen.

3 § Om ett annat vattenförelag än ett sådant som anges i 1 och 2 §§ är av
betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbe
hålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall
lämnas fill vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller be
slut har meddelats om förelagets tillåtlighet.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § i del remitterade förslaget samt 15 kap. 1 § Qärde stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 § andra stycket VL.

Bestämmelserna omfattar alla typer av vattenföretag. I likhet med vad som f. n. gäller i fråga om större vattenavlednings- eller invallningsföretag (se 7 kap. 46 § första stycket och 49 § VL) avser regeringens prövningsrätt således även markavvattningsföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Förbehållsrätten gäller alla typer av dylika markavvatlningsföretag och alltså även dikning, vilket utgör en nyhet i förhållande till VL.

Som utredningen anför lorde del ulan någon särskild bestämmelse åligga berörda förvaltningsmyndigheter atl till regeringen anmäla ett behov av beslut om förbehåll. I 8 § vattenrältskungörelsen har dock kammarkollegiet särskilt ålagts en skyldighet att till regeringen anmäla behovet av förbehåll. Jag kommer alt senare anmäla frågan om en motsvarighet till denna bestämmelse.

4 § Tillåtligheten av etl vallenförelag kan även komma under regering
ens prövning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 §.

Paragrafen innehåller en erinran om den underställning till regeringen som kan ske på grund av dispensregeln i 3 kap. 3 § andra stycket.

För regeringens tillådighetsprövning gäller, såväl vid underställning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 § som vid prövning på grund av bestämmelserna i nu förevarande kapitel, 3 kap., däribland regeln i 3 § andra stycket som möjliggör för regeringen att tillåta vattenföretag, trots att de strider mot bestämmelsen i första stycket samma paragraf om skydd för allmänna intressen. Däremot har regeringen inle befogenhet, såsom enligt VL, atl medge företag som strider mot andra fillållighetsbestämmelser, t. ex. avseende allmänna planeringssynpunkler (jfr CU 1979/80; 5 s. 11 och 1980/81:31).

I enlighet med lagrådets förslag har 6 § i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.

5 § I samband med prövningen av ett företag som avses i 1-4 §§ får
regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ell annat
vattenförelag, om ansökningen avser tillstånd fill båda företagen och dessa

Prop. 1981/82:130 492

hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 § har uppkommit H kap. 6—7 §§

om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 3 § andra meningen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § i det remitterade förslaget saml 15 kap. 1 § femte stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 § tredje stycket VL. Paragrafens tillämpningsområde har dock vidgats till att avse fall som avses i 3 kap. 3 § andra stycket. I fråga om konkurrens mellan vattenföretag som prövas samtidigt hänvisas till vad som har anförts vid 3 kap. 8 §.

6 § Om regeringen finner att elt företag får komma till stånd, kan rege
ringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 7 § i det remitterade förslaget samt 15 kap. 9 § i utredningens förslag och 4 kap. 18 § Qärde stycket VL.

Den uttryckliga befogenheten atl föreskriva särskilda villkor gäller vid all tillåtlighetsprövning som skall göras av regeringen, således även vid prövning som avses i 3 kap. 3 § andra stycket. Regeringen har vid molsvarande underställning enligt gällande VL ansetts vara oförhindrad att föreskriva sådana villkor (jfr SOU 1970:40 s. 45 och 53 samt prop. 1971; 106 s. 110).

Regeringen kan ålägga företagaren atl betala elt penningbelopp, s.k. särskilda villkorsmedel, eller att utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kompenseras. Regeringen kan också förordna exempelvis att naturvetenskapliga undersökningar eller antikva-risk-kulturhistoriska inventeringar skall ulföras på företagarens bekostnad.

Som jag anför vid 20 kap. 1 § kan en sakägare som har kostnader i samband med regeringens tillåtlighetsprövning under vissa förutsättningar få ersättning för dessa av sökanden.

Förberedelse av större vattenföretag

Denna avdelning motsvarar 14 kap. i utredningens förslag saml 4 kap. 19 § VL och 2-6 §§ vatlenrättskungörelsen (1971:789). Gällande bestämmelser trädde i kraft den I januari 1972.

Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) bör det nuvarande förberedelseförfarandel i fråga om sådana slörre företag som skall prövas av regeringen få en motsvarighet i den nya vattenlagen.

7 § Innan tillstånd söks fill ett vatlenföretag som är av sådan omfattning
eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att
prövas av regeringen enligl 1-3 §§, skall förberedande åtgärder ha vidta
gits enligt 8-11 §§.

Prop. 1981/82:130 493

Paragrafen motsvarar 11 kap. 8 § i det remitterade förslaget samt 14 kap. H kap. 8—10 §§

1 § i utredningens förslag och 4 kap. 19 § VL. Förevarande beslämmelser
gäller för sådana vattenföretag som skall eller kan antas komma under
regeringens prövning enligt 1-3 §§ (jfr 2 § vattenrältskungörelsen). Där
emot omfattar paragrafen inte underställningsfallet i 3 kap. 3 § andra
stycket, eftersom sådan underställning är svår att fömtse.

8 § I god lid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall
företagaren underrätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens
planverk och riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt de
länsstyrelser och kommuner som berörs av förelaget. Samtidigt skall sjö
fartsverket och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet berörs.
Lanlbmksslyrelsen skall underrättas, om rennäringen eller jordbruksmark
av slörre omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när
anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upp
lysningar om företaget.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 9 § i det remitterade förslaget samt 14 kap.

2 § i utredningens förslag och 3 § vattenrättskungörelsen. I förhållande till
gällande rätt har endast smärre justeringar gjorts.

9 § När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts, skall företaga
ren i samråd med länsstyrelsen i det län där företagel i huvudsak skall
utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning
ar som företaget angår tillfälle alt framställa önskemål om företagets när
mare omfattning och utformning.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 § i det remitterade förslaget saml 14 kap. 3 § i utredningens förslag och 4 § vattenrältskungörelsen.

10 § Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse, får
fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan
medföra väsentlig skada på rennäringen eller jordbmket, får lanlbmkssly
relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får förordna om behövlig kulturhistorisk inventering.
Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs an
gående företagets utförande från allmänna naturvårdssynpunkter.

Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vallendomstolen. Förelagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inle är obilligt.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 § i del remitterade förslaget saml 14 kap. 4 § i utredningens förslag och 5 § vattenrättskungörelsen. I förhållande lill gällande rätt utgör det en nyhet alt riksantikvarieämbetet får förordna om en kulturhistorisk inventering och att lanlbmksslyrelsen får förordna även om utredning av skada på jordbmket.

Jag kan inte biträda elt förslag av fiskeristyrelsen om atl ta bort den begränsning av företagarens kostnadsansvar som följer av obillighetsre-geln i tredje stycket av förevarande paragraf.

Prop. 1981/82:130 494

Bestämmelsen i 5 § första stycket tredje meningen vatlenrättskungörel- 11 kap. Il §, 12 kap. sen har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf, eftersom det ändå måsle vara klart att en utredning inle behövs om motsvarande utredning kommer till stånd enligt 22 kap. 5 § i den nya lagen (som motsvarar 14 kap. 5 § 2 mom. VL).

11 § I god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företagaren medverka till att information om förelagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på något annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas, om länsstyrelsen i något län som berörs av företaget påkallar det.

Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för atl förebygga eller minska skador genom förelaget.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § i det remitterade förslaget samt 14 kap. 5 § i utredningens förslag och 6 § vatlenrättskungörelsen. Uttrycket "sammanträde" i vattenrältskungörelsen har ersatts av "sammankomst", eftersom det här rör sig om en obestämd krets av intressenter.

Som jag anför vid 20 kap. 1 § kan en sakägare under vissa förutsättningar få ersättning av sökanden i ett efterföljande ansökningsmål vid vattendomstolen eller vid en förrättning för sina kostnader i samband med en förberedelse.

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

Kapidet motsvarar 12 kap. i del remitterade förslaget samt 10 kap. VL och 16 kap. i utredningens förslag (jfr 4 kap. faslighetsbildningslagen). I enlighet med lagrådets förslag har 32 § i det remitterade förslaget tagits in i 5 kap. 3 § i propositionsförslaget. Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—8 §§) samt bestämmelser om förrättningens inledande (9-11 §§), handläggningen (12-30 §§), fillståndsbeslut m.m. (31-36 §§) och överklagande lill vattendomstolen (37 och 38 §§).

Som har anförts i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) skall markavvattningsförelagen liksom enligt VL prövas vid förrättning med överprövning vid domstol. Bevattningssamfälligheter eller samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning prövas däremot inte vid förrättning.

Bestämmelserna i 10 kap. I -31 §§ VL om syneförrättning för inrättande m. m. av allmän flotded ersätts av den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.

Motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om förrältningskostnader (16 kap. 24 och 25 §§ i utredningens förslag) och omprövning m. m. (16 kap. 28 och 29 §§ i utredningens förslag) har tagils in bland kostnadsbestämmelserna i 20 kap. resp. omprövningsbestämmelserna i 15 kap.

Prop. 1981/82:130 495

Förvaltningslagen (1971:290) är fillämplig på förrättning, i den mån 12 kap. 1—2 §§

frågan inte regleras i detta kapitel.

Alltnänna bestämmelser

1 § Prövningen av markavvattningsförelag sker vid förrättning. Länssty
relsen förordnar en förrättningsman all handlägga förtättningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet atl vara förrältningsmän.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 1 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 7 kap. 36 § andra stycket VL och 16 kap. 1 § i utredningens förslag.

Bestämmelser om tillslåndsplikt finns i 4 kap. nya vattenlagen (se särskilt 4 kap. 2 §). Enligl 11 kap. 3 § kan regeringen förbehålla sig prövningen av lillåtligheten av etl markavvattningsförelag. Förrättningsmannen skall då enligl 29 § i förevarande kapitel med etl eget yttrande överlämna frågan om förelagets tillåtlighet till regeringen. Detsamma gäller vid underställning på gmnd av 3 kap. 3 § andra stycket. I övrigt ändras inte ordningen för prövningen av sådana företag.

Andra stycket motsvarar 10 kap. 32 § 1 mom. VL och 16 kap. 5 § i utredningens förslag.

F.n. gäller kungörelsen (1941:847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 § vattenlagen, kungörelsen (1959:219) om behörighet att handlägga syneförrättning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen samt kungörelsen (1968:370) om behörighet för Qänste-man hos lantbmksnämnd atl handlägga syneförrältning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen. Bestämmelserna innebär i korthet all vissa kvalificerade Qänstemän hos lantbruksnämnderna eller skogsvårdsstyrelserna får förordnas för alla företag utom sådana som av olika anledningar är särskilt krävande. Sådana förrättningar handläggs främst av personer som av regeringen erhållit särskild behörighet.

Enligt min mening bör de nya bestämmelser som behövs kunna utfärdas av lantbruksslyrelsen.

2 § Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen
finner all det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför
oskäligt dröjsmål.

Ett beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.

Medverkar gode män, äger bestämmelserna om förrättningsman motsvarande tillämpning på honom och gode männen, om inte annal framgår.

Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 2 § i det remitterade förslaget, bortsett från tredje stycket, samt 10 kap. 35 § VL och 16 kap. 6 § första och tredje styckena i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om medverkan av gode män vid förrättningen (jfr 4 kap. 1 § första stycket andra meningen och tredje stycket fastighetsbildningslagen).

Prop. 1981/82:130 496

Som lagrådet påpekar innebär stadgandet en ändring i förhällande till VL 12 kap. 3-5 §§

på det sättet alt gode männens medverkan kan begränsas till vissa under förrättningen uppkommande frågor, där deras medverkan är av särskilt värde.

Förevarande paragraf innehåller ingen motsvarighet till bestämmelsen i

4 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen om möjlighet alt vid mera
omfattande företag förordna fler än två gode män. En sådan möjlighet finns
inle f. n. när det gäller förrättningar enligl 10 kap. VL och något behov
därav kan knappast anses föreligga.

Förrättningsmän och gode män har enligt 20 kap. 7 § andra stycket rätt till ersättning enligt särskilda bestämmelser.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att när gode män deltar i förrättningen kapitlets bestämmelser om förrättningsman skall tillämpas på förtätlningsmannen och gode männen, om inte annat framgår (16 kap. 6 § andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelsen motiveras med att utredningsförslaget inte bibehåller VL;s beteckningar på de deltagande i förrättningen. Enligt VL avses med "förrättningsman" endast förrättningsmannen själv. För kollektivet förrättningsman och gode män används beteckningen synemän. Härigenom framgår alllid direkt av lagtextens lydelse humvida en bestämmelse gäller enbart förtätlningsmannen. Utredningens system för beteckning har behållits i förevarande kapitel. Med förrättningsman kan alltså avses dels den särskilt förordnade förrättningsmannen såsom sådan, dels förrältningsmyndigheten i förekommande sammansättning (jfr 4 kap. FBL). I motsats lill del remitterade förslaget har på lagrådels inrådan i paragrafens tredje stycke tagits in en motsvarighet till utredningsförslaget.

Utredningen har föreslagil en hänvisning till bestämmelserna om förrättningsmän och gode män i 4 kap. 2—6 §§ fastighetsbildningslagen (16 kap. 7 § i utredningens förslag). Jag har ansett det lämpligt att ha dessa bestämmelser i vattenlagen. En motsvarighet lill dessa bestämmelser har därför tagils in i 3-7 §§ i förevarande kapitel.

3 § Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighetsdomstol eller fill gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten..

4§ Om gode män skall medverka, skall förrättningsmannen kalla dem fill förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Om en god man på grund av jäv är hindrad all tjänstgöra eller om han uteblir från etl sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 §.

5 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för när
stående att samtidigt Qänstgöra som domare gäller också beträffande för
rättningsmän och gode män.

Prop. 1981/82:130 497

6§ Mot förrältningsmän och gode män gäller samma jäv som mot döma- ' 12 kap. 6—8 §§ re.

7 § Om en sakägare vill anföra jäv mot förrältningsmän eller god man, .
skall han framställa invändning därom första gängen han för talan i ärendet
sedan han fick kännedom om alt förrättningsmannen eller gode mannen
Qänstgör och atl jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans
rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrältningsmän eller god man uppkommit, får han endast vidta sådana åtgärder som inte ulan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrältningsmannen, även om han har förklarats jävig.

Att förrältningsmän eller god man förklaras jävig påverkar inte giltigheten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

Paragraferna, som motsvarar 12 kap. 3-7 §§ i det remitterade förslaget samt delvis 10 kap. 35 § första stycket andra meningen, 47 § första stycket andra meningen och 49 § VL, innehåller beslämmelser om utseende och kallelse av gode män samt orn jäv mot förrättningsman och gode män. I 16 kap. 7 § i utredningens förslag finns en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 4 kap. 2-6 §§ fastighetsbildningslagen.

Utredningsförslaget innebär att endast de som är valda fill gode män vid fasfighetsbildningsförrättning kan utses till gode män vid markavvattnings-förrättningar. Enligt min mening bör emellertid liksom enligt 10 kap. 35 § första stycket andra meningen VL även de som är valda fill nämndemän i fastighetsdomstol kunna vara gode män vid förrättningar enligt förevarande kapitel. I 3 § stadgas därför att lill gode män kan utses företrädare för båda dessa kategorier.

Med undantag av smärre redaktionella ändringar motsvarar paragraferna i övrigt 4 kap. 3-6 §§ faslighetsbildningslagen.

Om en invändning om jäv ogillas, skall beslutet enligt 37 § första stycket punkt 1 överklagas särskilt. Enligl 37 § tredje stycket får ett beslut att godta en invändning om jäv inle överklagas.

8 § Förrätlningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för all utreda
frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som slår i ett sådant förhål
lande till saken eller lill någon sakägare att hans tillföriitlighet kan anses
förringad får inte anlitas som sakkunnig.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 § idet remitterade förslaget saml 10 kap. 46 § VL och 16 kap. 8 § första stycket i utredningens förslag (jfr 4 kap. 34 § första stycket fastighetsbildningslagen).

Etl beslut av förrältningsmannen atl anlita en sakkunnig kan inte överklagas annat än med stöd av 37 § Qärde stycket. Talan mot ett beslut av förtätlningsmannen om ersättning ål den sakkunnige (se 20 käp. 7 § tredje stycket) skall enligt 37 § första stycket punkt 2 föras särskilt. 32 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 498

Möjligheten för förrältningsmannen att anlita en eller flera sakkunniga 12 kap. 9—10 §§

medför enligt min mening att det inte behövs någon möjlighet atl förordna biträdande förrältningsmän. I överensstämmelse med utredningens förslag har alltså bestämmelserna i 10 kap. 34 § VL om biträdande förrättningsmän inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.

Förrättningens inledande

9 § Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill
utföra eller delta i ett markavvatlningsföretag.

Om det vid en fastighetsreglering beslutas alt en fråga om markavvattning skall prövas enligt denna lag, anmäls detta av fastighetsbildningsmyndigheten till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i faslighets-regleringen anses då som sökande.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 9 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 7 kap. 36 § andra stycket VL samt 16 kap. 2 § första stycket i ulredningens förslag.

I allmänhet är det fastighetsägare som ansöker om förrättning. Som framgår av 5 kap. 1 § andra stycket och 7 § kan emellertid även väghållare med vågrätt och innehavare av byggnader eller anläggningar på ofri grund delta i markavvattningsföretag. Även sådana rättighetshavare har rätt att göra ansökan, liksom en nylQanderättshavare, även om denne inte kan vara deltagare i en markavvatlningssamfällighet, se 5 kap. 4 §.

Enligt 15 kap. 14 § andra stycket har kammarkollegiet rätt att ansöka om en omprövningsförrättning.

Enligt 10 kap. 33 § Qärde stycket VL får regeringen förordna att ansökan skall ges in lill någon annan myndighet än länsstyrelsen. I kungörelsen (1968:369) med vissa bestämmelser om förordnande av förrältningsmän enligt 10 kap. 32 § vattenlagen har angivits att ansökan i vissa fall skall göras hos lantbmksnämnden som vidarebefordrar ärendet med förslag till förräftningsman. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till den angivna bestämmelsen i VL. Ansökan skall alltså alllid göras direkt lill länsstyrelsen.

Frågan om de föreskrifter som behövs om samråd mellan länsstyrelsen och lantbruksnämnden resp. skogsvårdsslyrelsen kommer atl las upp senare.

Om företaget omfattar mark i flera län, får ansökan ges in till någon av de berörda länsstyrelserna.

Andra stycket motsvarar 10 kap. 33 § andra stycket (jfr 7 kap. 36, 45 och 49 §§) och 10 kap. 82 § andra meningen VL samt 16 kap. 2 § andra stycket i utredningens förslag.

10 § Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp
gifter om

1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan.

Prop. 1981/82:130 499

2. företagets beskaffenhet, 12 kap. 11-12 §§

3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

4. för sökanden kända sakägare.

Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig, får länsstyrelsen förelägga sökanden alt avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandel.

Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 10 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 33 § första och andra styckena VL och 16 kap. 3 och 4 §§ i utredningens förslag.

Förrättningsmannens utredningsskyldighet enligt 12 § omfattar aktuella markanvändningsbestämmelser och någon uppgiftsskyldighel i detta hänseende har därför inle upptagits i förevarande paragraf.

Länsstyrelsen skall inte göra någon materiell prövning av ansökningen. Däremot kan en ansökan utöver vad som följer av förevarande paragraf avvisas av formella skäl, t. ex. atl sökanden saknar saklegitimation. Länsstyrelsens beslut i fråga om förordnande av förrättningsman kan enligt 22 kap. 6 § första stycket punkt I överklagas hos kammarrätten.

11 § Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 11 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 33 § tredje stycket VL men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Utredningen har inte närmare berört den möjlighet som nu finns för länsstyrelsen atl begära säkerhet för förrättningskostnaderna. Jag anser det lämpligt att behålla denna möjlighet för fall då sökandens ekonomiska förhållanden inle är närmare kända eller är sådana att det finns risk för att förrätlningskostnaderna inte skulle bli betalda. Möjlighet för förrättningsmannen att begära förskott på vissa förrättningskostnader finns också (se 20 kap. 9 §).

Handläggningen

12 § Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Om hinder inte föreligger mot företaget, skall han till ledning för förrättningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som behövs för företagets genomförande.

Förrätlningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sakägare saml de myndigheter som berörs av företagel.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 12 § i del remitterade förslaget och bl. a. 10 kap. 36, 37 och 62 §§ VL samt 16 kap. 9 § i utredningens förslag (jfr 4

Prop. 1981/82:130 500

kap. 25 § första stycket faslighetsbildningslagen och 21 § första stycket 12 kap. 13-14 §§

anläggningslagen).

Förrältningsmannen skall pröva de omständigheter som kan inverka på företagets tillåtlighet. Om utredningen visar atl företagel inle är tillåtligt skall förrättningen inställas (se 27 §). I annat fall skall förrättningsmannen till ledning för det fortsatta arbetet utarbeta en allmän plan över förelaget och utföra de utredningar som behövs. Utredningsarbetet skall avse de frågor varom enligt 31 § besked skall lämnas i tillståndsbeslutet.

13 § Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets
ägare eller på annan gmnd är sakägare.

Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätl all företräda fastigheten under förrättningen lill dess den lagligen vinns från honom.

Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen, får denne inle mbba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 13 § i det remitterade förslaget.

Första stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 16 kap. 10 § första stycket första meningen i utredningens förslag (jfr 4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen).

Jag hänvisar till vad som har anförts om sakägarbegreppet i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.10.2).

Förrätlningsmannen skall utreda dels vilka som skall delta i företagel, dels vilka som på något annal sätt berörs av företagel. Förrättningsmannen är som framgår av 5 kap. 1 § första stycket bunden av framställda yrkanden i fråga om företagels omfattning. Deltagarkrelsen får alltså prövas med utgångspunkt i framställda yrkanden i enlighet med vad jag har anfört härom vid 5 kap. 1 §.

Andra och tredje styckena motsvarar 10 kap. 23 och 81 §§ VL samt 16 kap. 10 § första stycket andra meningen och andra stycket i utredningens förslag (jfr 13 kap. 28 § nya vattenlagen).

14 § Förrältningsmannen skall utfärda kungörelse om förelaget. I kungö
relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt
sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna
kallas lill sammanträde.

Kungörelsen skall senast Qorton dagar före sammanträdel införas i ortstidning. I god tid före sammanträdel skall utskrift av kungörelsen sändas fill kända sakägare, berörda kommuner, statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av företaget samt, om allmänna intressen kan beröras, fill kammarkollegiet.

Om företagel berör fast egendom som är samfälld för flera fasligheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Prop. 1981/82:130 501

Paragrafen motsvarar 12 kap. 14 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 12 kap. 15 §

38 § första stycket och 40-45 §§ VL samt 16 kap. 11 § första-tredje styckena i utredningens förslag.

Enligl första stycket andra meningen skall i kungörelsen bl. a. på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras av företaget. Förrättningsmannen ges härigenom möjlighet att vid slörre företag eller då det annars är lämpligt ange fastigheterna genom en gemensam geografisk beteckning i stället för att räkna upp dem (jfr 10 kap. 38 § första stycket andra meningen VL).

I kungörelsen skall förrättningsmannen kalla sakägarna till sammanträde. Enligl VL är sammanträde obligatoriskt och utredningen har inte föreslagit någon ändring i detta avseende. Några remissinstanser anser emellertid atl vissa enkla förrättningar bör kunna handläggas heU utan sammanträde (jfr 4 kap. 15 § fastighetsbildningslagen).

Enligt min mening är etl sammanträde det enklaste sättet att bereda alla som kan vara berörda tillfälle att yttra sig vid förrättningen. I enklare fall där det visar sig att det inte föreligger några stridiga intressen kräver sammanträdet en liten arbetsinsats av förrättningsmannen. Med hänsyn till det anförda anser jag alt sammanträde liksom f. n. bör vara obligatoriskt. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.

Av förevarande paragraf framgår alltså att förrältningsmannen skall hålla elt sammanträde med sakägarna. Vidare framgår av 2f § i förevarande kapitel atl del kan bli nödvändigt med flera sammanträden. De av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna härom (16 kap. 14 § i utredningens förslag) behövs därför enligt min mening inle.

Enligl VL föreligger inle någon skyldighet att införa kungörelser om förrättning i Post- och Inrikes Tidningar (jfr beträffande ansökningsmål 11 kap. 33 § VL). Utredningen har utan någon närmare kommentar föreslagil en sådan skyldighet. Av bl. a. kostnadsskäl anser jag emellertid att en sådan skyldighet inte bör införas i den nya vattenlagen. Enligl andra stycket av förevarande paragraf skall kungörelsen alltså endast införas i ortstidning. Innebörden av begreppet ortstidning framgår av lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m; m.

Utredningsförslaget innebär att kungörelsen alltid skall tillställas kammarkollegiet. Enligl min mening bör skyldigheten att skicka en utskrift av kungörelsen lill kammarkollegiet liksom nu begränsas till de fall då allmänna intressen kan beröras (10 kap. 42 § VL). En bestämmelse med detta innehåll har införts i andra stycket andra meningen. Liksom f. n. bör allmänna intressen alltid anses berörda vid förelag som berör sjöar och vallendrag av någon betydelse.

15 § Om förelaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Underrättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.

Prop. 1981/82:130 502

Underrättelser skall sändas lill kommuner och myndigheter i den utsträck- 12 kap. 16-19 §§

ning som anges i 14 § andra stycket. I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 §§.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 15 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 38 § andra stycket VL men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

I enlighet med önskemål från flera remissinstanser har i förevarande paragraf bibehållits den nuvarande möjligheten att avstå från kungörelseförfarandet.

16 § Om ägaren av en fastighet, byggnad eller anläggning eller en ställ
företrädare för denne sladigvarande vistas utom riket och delgivning inte
kan ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som
förvaltar eller bmkar fastigheten, byggnaden eller anläggningen.

Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall förrättningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligl första stycket.

17 § Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighel
gäller även vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under
samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller
till förmån för flera än fio fastigheter med skilda ägare.

Paragraferna motsvarar 12 kap. 16 och 17 §§ i det remitterade förslaget.

Utredningen har föreslagit en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om delgivning i 4 kap. 21 och 22 §§ fasfighetsbildningslagen (se 16 kap. 15 § tredje stycket i utredningens förslag). Motsvarigheter till dessa bestämmelser har tagits in i förevarande två paragrafer (se även 22 § i förevarande kapitel).

18 § Om det behövs skall förrätlningsmannen förordna en lämplig per
son, hos vilken de handlingar som hör lill förrättningen skall hållas tillgäng
liga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.

Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls tillgängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 § eller i underrättelse enligt 15 §.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 18 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 39 § VL och 16 kap. 11 § Qärde stycket i utredningens förslag.

Om en aktförvarare förordnas först efter det att kungörelse enligl 14 § har utfärdats får underrättelse om förordnandet ske genom särskilda underrättelser till sakägarna eller på annal lämpligt sätt.

19 § Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättnings
mannen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt lill elektrisk

Prop. 1981/82:130 503

kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och 12 kap. 20-21 §§

uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 14 §, i underrättelse enligt 15 § eller på annat lämpligt sätt.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 19 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 22 och 81 §§ VL saml 16 kap. 12 § i utredningens förslag (jfr 5 kap. 7 § expropriationslagen).

Uppgiftsskyldighelen enligt förevarande paragraf omfattar i motsats till VL även servitutshavare. Ett servitut är sakrättsligl knutet till den härskande fasfigheten och i de fall ett företag kan inverka på beståndet av ett servitut skall den härskande fastigheten i princip anges i kungörelsen om företagel (14 § första stycket). Med hänsyn till svårigheten att konstatera förekomsten av främst oinskrivna servitut är emellertid risken många gånger stor att alla fastigheter som berörs på detta sätt inte anges. Uppgiftsskyldigheten har därför utvidgats på angivet sätt.

20 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen
för att tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 20 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 42 § I och 2 mom. VL samt 16 kap. 13 § i utredningens förslag. Kammarkollegiet och berörda kommuner blir enligt 14 § andra stycket i förevarande kapitel underrättade om förrättningen.

Frågan om myndighelsbevakningen av allmänna intressen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt i. 10.1).

21 § Om ett nytt sammanträde måste hållas, skall förrätlningsmannen
kalla alla kända sakägare till delta. Någon kallelse behövs dock inte, om
det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för samman
trädet har tillkännagivits vid etl föregående sammanträde, behöver inte de
sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till del föregående
sammanträdet.

Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god lid före sammanträdet. Förrätlningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 §§.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 21 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 65 § VL och 16 kap. 15 § i utredningens förslag (jfr 4 kap. 18-20 §§ fasfighetsbildningslagen).

Huvudregeln enligt förevarande paragraf är atl alla kända sakägare skall delges kallelse lill elt nytt sammanträde. Del praktiska förfaringssättet är emellertid att förrältningsmannen vid det tidigare sammanträdet antingen

Prop. 1981/82:130 504

direkt kallar lill det nya sammanträdet eller också bestämmer en särskild 12 kap. 22—23

ordning för kallelser (jfr 4 kap. 20 § andra stycket första meningen faslighetsbildningslagen), t. ex. genom vanliga brev, annons i en angiven ortstidning eller anslag på kommunens anslagstavla.

Några bestämmelser om formerna för förrättningssammanträden ges inte i detta kapitel. Det torde utan särskilda bestämmelser därom vara uppenbart alt förrättningsmannen skall ge sakägarna behövliga upplysningar om förelaget och om förrättningens gång samt ge sakägarna tillfälle att yttra sig och att framlägga utredningar.

22 § Om en sakägare inle i föreskriven ordning har kallats till ell sam
manträde, skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har
infunnit sig eller medger alt förrättningen får slutföras.

Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inle i någon nämnvärd män inverkar på sakägarens rätl.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 22 § i del remitterade förslaget och 4 kap.

23 § faslighetsbildningslagen (se hänvisningen i 16 kap. 15 § tredje stycket
i utredningens förslag).

Förevarande paragraf innebär att samtliga sakägare i princip skall ha beretts tillfälle att inställa sig vid etl sammanträde. Detta gäller både det första sammanträdel och eventuella ytterligare sammanträden.

Det torde i de flesta fall inle innebära några svårigheter att avgöra om en viss sakägare har kallats. Om företagel har kungjorts skall ägarna av de fasligheter som har räknats upp i kungörelsen alllid anses kallade. Om fastigheterna i kungörelsen i stället för alt räknas upp anges med någon sammanfattande geografisk beteckning, anses alla ägare av fasligheter som kan inrymmas under denna beteckning såsom kallade. I båda fallen saknar det betydelse om de i enlighet med 14 § andra stycket andra meningen fått en utskrift av kungörelsen. I de fall då det efter kungörelsen framkommer att företagel berör fastigheter som inte har angivils i kungörelsen, skall ägarna till dessa fastigheter på lämpligt sätt underrättas. I vissa fall kan del därvid vara lämpligt med ett nytt kungörelseförfarande.

Frågan om giltigheten av elt fillståndsbeslut mot den som inle har kallats lill sammanträde behandlas vid 15 kap. 1 och 14 §§.

23 § Om förrätlningsmannen och gode männen har olika mening, gäller vad två av dem anser. Om var och en har sin mening, gäller förrätlningsmannens mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största mängden.

Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvarande. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrättningen eller, utan samband med tillståndsbeslut, ett beslut som får överklä-

Prop. 1981/82:130 505

gas särskilt, skall sakägare och andra som har besvärsrält underrättas om 12 kap. 24—25 §§

beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 23 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 10 kap. 24 och 81 §§ VL samt 16 kap. 16 § första stycket i utredningens förslag (jfr 4 kap. 17 § första stycket faslighetsbildningslagen).

Andra och tredje styckena motsvarar 16 kap. 16 § andra och tredje styckena i utredningens förslag (jfr 4 kap. 17 § andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen).

Om tid och sätt för meddelande av tillståndsbeslut finns särskilda beslämmelser i 34 § i förevarande kapitel.

Bestämmelser om de fall dä förrätlningsmannens beslut skall överklagas särskilt finns i 37 §.

24 § Om det behövs med anledning av förrättningen, har förrättnings
mannen och gode männen samt deras biträden rätt alt gå in i byggnader,
beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inle skadas eller fällas ulan ägarens samtycke. Även i
övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt.

Rätt alt beträda annans ägor tillkommer också den som för talan vid förtättningen.

För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenheterna enligt första stycket skall kunna utövas.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar, med redaktionellajämkningar i andra stycket, 12 kap. 24 § i det remitterade förslaget och 16 kap. 17 § i utredningens förslag (jfr 4 kap. 38 § faslighelsbildningsla-' gen).

Ersättning som bestäms enligt tredje stycket i förevarande paragraf utgör förrätlningskostnad (se 20 kap. 8 §). Beslut om ersättning skall enligt 37 § första stycket 3 överklagas särskilt.

I fråga om rätten till molsvarande åtgärder innan en förrättning har inletts finns bestämmelser i 22 kap. 4 §.

25 § Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde.
Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs,
skall förrättningen genast inställas. 1 annat fall skall sakägare som har fört
talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrät
tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid
begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

Prop. 1981/82:130 506

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som 12 kap. 25 §

sökande till förrättningen.

Paragrafen motsvarar, med vissa av lagrådet föreslagna ändringar, 12 kap. 25 § i del remitterade förslaget samt 10 kap. 48 § första-tredje styckena, 58 och 82 §§ VL och 16 kap. 18 § i utredningens förslag (jfr 4 kap. 32 § faslighetsbildningslagen).

Enligt VL är huvudregeln att en av flera sökande inte får återkalla sin ansökan utan medgivande av samtliga. Undantagen från huvudregeln är tämligen invecklade. Utredningen häri överensstämmelse med fastighets-bildningslägens reglering inte föreslagit några särskilda bestämmelser för det fallet alt det finns flera sökande än den som vill återkalla. I det remitterade förslaget har emellertid i tredje stycket tagits in ett krav på samtycke från övriga medsökande. Då, i enlighet med vad som anförts under 5 kap., enligt propositionsförslaget inte skall gälla någol utvidgat kostnadsansvar för sökanden i förhållande till andra deltagare i ett markavvattningsföretag, har emellertid grunden för samtycke av medsökandena vid återkallelse bortfallit. I enlighet med lagrådets förslag har tredje stycket i det remitterade förslaget utgått.

I paragrafens tredje stycke, som motsvarar Qärde stycket i det remitterade förslaget, har på förslag av lagrådet tillagts en mening som innebär att bestämmelserna i första och andra styckena också gäller då återkallelse sker hos vattendomstolen.

Utredningen har i överensstämmelse med fastighetsbildningslagen föreslagit en regel om att sökandens uteblivande från det första sammanträdel som regel skall uppfattas som en återkallelse. Enligt min mening är en sådan ordning inle lämplig i den nya vattenlagen (se 10 kap. 10 § tredje stycket och 81 § VL) och förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till denna bestämmelse.

Svea hovrätt lar i detta sammanhang upp frågan om genomförandet av företaget sedan tillståndsbeslutet har vunnit laga kraft. Enligt gällande rätt anses sökanden ensam kunna avgöra om förelaget skall utföras (se SOU 1968:51 s. 52). Enligt utredningen kan deltagarna om de är ense fatta beslut om att inte genomföra företaget inom föreskriven lid. Svea hovrätt föreslår däremot en särskild bestämmelse enligt vilken sökanden i första hand får avgöra om företagel skall utföras men med rätt för övriga deltagare att genomdriva företagets utförande efter ett majoritetsbeslut enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.

Som framgår av 5 kap. 2 § första stycket är det den bildade markavvatt-ningssamfälligheten som förfogar över tillståndet till företaget. Förfogan-

Prop. 1981/82:130 507

det över tillståndet är alltså en gemensam angelägenhet varom beslut skall 12 kap. 26-28 §§ fallas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Deltagarna kan alltså fatta beslut om att inte genomföra företaget inom föreskriven tid. Jag biträder alltså inte ett uttalande av min företrädare i remissprolokollet om alt det skulle föriigga en skyldighet för deltagarna atl, i likhet.med vad som gäller vid t.ex. ett fastighetsbildningsbeslul, ulföra ett markavvattningsföretag, sedan tillståndsbeslul meddelats.

26 § En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings-
myndigheten skall inställas, om fastighetsregleringsförrättningen inställs.
Förrättningen skall dock fortsättas, om sakägare som har fört talan vid
förtättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas
sakägarna om regleringsförrällningens inställande vid sammanträde, skall
begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framstäl
las inom den lid som förrältningsmannen föreskriver.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 26 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 48 § Qärde stycket VL och 16 kap. 19 § andra stycket i utredningens förslag. En nyhet i förhållande lill VL och utredningsförslaget är att en sakägare som har fört talan vid förrättningen kan begära atl förrättningen skall fortsätta ulan hinder av att faslighelsregleringsförrällningen har inställts. Paragrafen har utformats med 28 § anläggningslagen som förebild.

27 § Om det föreligger hinder mot företaget, skall förrätlningsmannen så
snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 27 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 50 § VL och 16 kap. 19 § första stycket i utredningens förslag. De hinder som medför att förrättningen skall inställas kan vara av materiell natur (företaget är otillåtligt) eller formell natur (exempelvis att sökanden inle är saklegitimerad). Hinder av sistnämnda slag kan i och för sig beaktas av länsstyrelsen redan i samband med all ansökan om förrättning görs.

28 § Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvattnings
företag som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan lill länssty
relsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länssty
relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta
kapitel i tillämpliga delar.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 28 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 53 § andra-Qärde styckena, 55 och 56 §§ VL. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 3 kap. 8 §.

Prop. 1981/82:130 508

Frågan om tillämpningen av 3 kap. 8 § på konkurrerande markavvatt- 12 kap. 29—30 §§

ningsföretag skall liksom enligt gällande rätt prövas vid en särskild förrättning av en förrältningsmän som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan utse någon av förrättningsmännen i de aktuella förrättningarna eller en helt ny förrältningsmän. I fråga om en sådan förrättning skall bestämmelserna i detta kapitel gälla j tillämpliga delar. Kostnaderna för förrättningen bör läggas på företagen i förhållande lill nyttan eller, om endast ett av dem kommer till utförande, på detta företag. Kostnaden utgör enligt 20 kap. 8 § en förrättningskostnad i de urspmngliga förrättningarna.

Då något av de konkurrerande förelagen skall prövas av regeringen, kan regeringen enligt 11 kap. 5 § pröva frågan om företrädel mellan dem.

29 § Om förrättningsmannen finner all hinder mot det sökta förelaget
möter enligt 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omstän
digheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om
företagets fillåtlighet enligt 11 kap. 3 § skall avgöras av regeringen, skall
förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 29 § i det remitterade förslaget och 7 kap. 46 § andra stycket och 49 § saml 4 kap. 20 § VL.

Som jag har anfört vid 1 § kan regeringen enligl 11 kap. 3 § förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett markavvattningsföretag. Frågan om tillåtligheten kan också underställas regeringens prövning i fall som avses i 3 kap. 3 § andra stycket. Eftersom förrätlningsmannen skall yttra sig i lillåtlighetsfrågan, måste denna ha behandlats vid förrättningen. Innan ärendet överlämnas lill regeringen skall alltså sakägare och myndigheter ha beretts tillfälle alt framföra sina synpunkter vid etl sammanträde. När regeringens beslut i lillåtlighetsfrågan föreligger fortsätter handläggningen vid förrättningen.

30 § Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet saml övriga
handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras
till en akt.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 30 § i det remitterade förslaget saml 10 kap. 66 § första stycket VL och 16 kap. 26 § i utredningens förslag (jfr 4 kap. 16 § fastighetsbildningslagen). Jag kommer senare att ta upp frågan om de närmare föreskrifter som behövs för protokollföringen (jfr 6—16 §§ fastighetsbildningskungörelsen, 1971:762).

Enligt kungörelsen (1954:623) om redovisning av akter rörande vissa företag enligl 7 och 8 kap. vattenlagen skall förrättningshandlingarna sändas till lantbmksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen (se även 10 kap. 76 § VL). Liksom utredningen anser jag att denna ordning bör behållas. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs.

Prop. 1981/82:130 509

Tillståndsbeslut m.m. 12 kap. 31 -32 §§

31 § Om det inte föreligger någol hinder mot företaget, skall förrättnings
mannen meddela lillståndsbeslut.

Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om

1. förelagels ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelslal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrälter i övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

5. fillsyn, besiktning och kontroll,

6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

7. villkor i övrigt för att fillgodose allmän och enskild rätt,

8. förrätlningskostnaderna och hur de skall fördelas,

9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

10. tid efter vars utgång omprövning enligl 15 kap. 3 och 14 §§ eller 15 §
andra stycket får ske.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Paragrafen motsvarar, med vissa jämkningar som föreslagils av lagrådet, 12 kap. 31 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 67 § VL och 16 kap. 20 § i utredningens förslag (jfr 24 § anläggningslagen).

I tillslåndsbeslutet skall avgöras alla de frågor som har uppkommit vid förrättningen, alltså även ersättnings- och delaktighetsfrågor. I likhet med utredningen anser jag att det inte bör införas någon möjlighet atl genom delavgöranden ta ställning endast i vissa frågor (se härom SOU 1968:51 s. 101-104).

Utredningen har emellertid föreslagit en möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning på grund av uppläggning av schaktmassor (16 kap. 21 § i utredningens förslag). Enligt min mening bör någon sådan möjlighet inte införas. I de flesta fall torde del vara möjligt att i fillståndsbeslut ange de normer enligt vilka ersättning skall utgå. Om tvist ändå uppkommer sedan massorna har lagts upp får frågan tas upp i den ordning som gäller för ofömtsedda skador.

I 15 kap. 14 § finns bestämmelser om verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m.m.

32 § Om överenskommelse om ersättning har träffats, får ersättning inte
bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överens
kommelser om alt goltgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om
att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall förtätlningsmannen uppskatta det värde som en berörd faslighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

Prop. 1981/82:130 510

Paragrafen motsvarar 12 kap. 33 § i det remitterade förslaget. Som 12 kap. 33-34 §§

anförts under kapitelmbriken har 32 § i detta tagits in i 5 kap. 3 §.

Första stycket har i enlighet med lagrådets förslag omformulerats. Stadgandet motsvarar delvis 16 kap. 22 § i utredningens förslag, men avser endast överenskommelser om ersättning, anfingen i pengar eller i annan form, eller skadeförebyggande åtgärder (jfr 13 kap. 44 § nya vattenlagen). Bestämmelser om överenskommelser mellan sakägarna finns i 10 kap. 21 § tredje-femte styckena och 57 § tredje stycket VL.

I 16 kap. 19 § finns en bestämmelse om rätt till ersättning för panträltshavare som gör en förlust genom att ersättningen på grund av en överenskommelse har salts för lågt.

Förrättningsmannens utredningsskyldighet omfattar i princip även ersättningsfrågorna. Om överenskommelser inle träffas skall han alltså verka för atl ersättningsfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt. Häri ligger bl. a. att de ersättningsbelopp som bestäms skall vara skäliga samt alt enhetliga grunder för ersätlningsberäkningen skall användas. Någon motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. 44 § första och andra meningarna behövs därför inte.

Jag hänvisar i övrigt till vad som anförs vid 13 kap. 44 §.

I andra stycket, som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och i VL, har införts en bestämmelse om skyldighet för förrättningsmannen alt i visst fall uppskatta en fastighets värde med beaktande av att fastigheten belastas av en särskild rättighet. Jag hänvisar i denna del lill vad som anförs vid 13 kap. 45 §.

33 § Innan etl beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall i den
ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha
upprättats över området och dess gränser ha utmärkts .

Paragrafen motsvarar 12 kap. 34 § i det remitterade förslaget samt 10 kap. 66 § andra stycket VL och 16 kap. 27 § i utredningens förslag.

Förevarande paragraf har när det gäller förfarandet vid vattendomstolarna en motsvarighet i 13 kap. 46 § första stycket nya vattenlagen. Bestämmelserna i VL kompletteras av kungörelsen (1939:155) angående uppgift om inlösen enligt vattenlagen av område som utgör del av fastighet. Jag kommer atl senare anmäla frågan om de kompletterande bestämmelser som behövs.

34 § Tillståndsbeslul skall meddelas vid sammanträde eller på tid och
plats som förrättningsmannen har givit lill känna för sakägare och andra
som har besvärsrätt. Etl sådant tillkännagivande skall lämnas vid samman
träde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som
kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 35 § i det remitterade förslaget saml 10 kap. 71 § VL och 16 kap. 23 § i utredningens förslag.

Prop. 1981/82:130 511

Om tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde bör detta om möj- 12 kap. 35—37 :

ligt anges i kallelsen till sammanträdet.

Den nya lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 68 och 69 §§ VL om utställande av ett förslag till utlåtande. Ingenting hindrar emellertid förrättningsmannen att låta intressenterna ta del av vissa preliminära överväganden.

35 § Om ett beslut av förrätlningsmannen fill följd av skrivfel, felräkning
eller någol liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet, skall för
rältningsmannen besluta om rättelse. Delsamma gäller kartor, ritningar
och andra handlingar fill vilka förrättningsbeslulet hänvisar.

Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 36 § i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag, motsvarar 4 kap. 42 § faslighetsbildningslagen.

Beslut om rättelse skall enligt 37 § första stycket 4 överklagas särskilt.

36 § Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant
förhållande till saken eller till sakägare all hans tillförlitlighet kan anses
förringad.

En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode saml ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.

Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 37 § i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag, motsvarar 4 kap. 35 § fastighetsbildningslagen.

Av 9 § förvaUningslagen (1971; 290) framgår när tolk bör anlitas.

Som framgår av andra stycket skall ersättningen till tolken betalas av allmänna medel. Ersättningen hänförs alltså inte till förrältningskostnader (se 20 kap. 8 §). Beslut öm ersättning skall enligt 37 § första stycket 2 överklagas särskilt. Jag kommer senare att ta upp frågan om närmare beslämmelser om hur ersättningen skall betalas.

Överklagande till vattendotnstolen

37 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrättnings
mannen har

1. ogillat jäv enligt 7 §,

2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk,

3. beslutat angående ersättning enligl 24 & tredje stycket,

4. beslutat angående rättelse enligt 35 §.

Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom tvä veckor frän den dag då beslutet meddelades.

Prop. 1981/82:130 512

Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas. 12 kap. 38 §

Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrältningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendomstolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt fill någon viss tid.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 12 kap. 38 § i det remitterade förslaget samt delvis 11 kap. 85 § första stycket VL och 16 kap. 31 § i utredningens förslag (jfr 15 kap. 2, 4 och 5 §§ fastighetsbildningslagen). I förhållande till gällande rätl har besvärstiden i förevarande fall förkortats från 30 dagar till två veckor (jfr 15 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen). . Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrätlningsmål finns i 13 kap. 56-64 §§.

38 § I andra fall än som avses i 37 § överklagas beslut av förrättningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 39 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 85 § andra stycket VL och 16 kap. 32 § första stycket i utredningens förslag (jfr 15 kap. 6 § första stycket fastighetsbildningslagen).

Förevarande besvärsbestämmelse avser främst tillståndsbeslul och beslut att inställa förrättningen. I förhållande lill gällande rätt har besvärsli-den förkortats från sextio dagar lill fyra veckor, vilket är den tid som gäller enligt faslighetsbildningslagen.

Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål finns i 13 kap. 56-64 §§.

Bestämmelserna i 7 kap. 45 § Qärde stycket och 55 § samt 10 kap. 52 § VL om att förrätlningsullålandet i vissa fall skall underställas vattendomstolens prövning har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. De allmänna intressen som tillgodoses genom underställning skyddas enligt min mening tillräckligt genom möjligheterna för kanimarkollegiel och berörda kpmmuner att bevaka allmänna intressen vid förrättningen och att överklaga tillståndsbeslutet. Inle heller i övrigt finns det några skäl atl bibehålla underslällningsförfarandet.

Utredningen har föreslagit särskilda beslämmelser om vem som får överklaga förrättningsmannens beslul (se 16 kap. 31 § förslå stycket andra och tredje meningarna samt 32 § andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelserna har inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel. Alt kammarkollegiet och berörd kommun har besvärsrält framgår av 20 §. 1 övrigt bör frågan om vem som har besvärsrätt lösas med tillämpning av allmänna regler om talerält. Jag hänvisar till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen om sakägarbegreppet (se avsnitt 2.10.2).

Prop, 1981/82:130 513

13 kap. Prövningen av vattenmål ' ''P-

Kapitlet motsvarar 13 kap. i del remitterade förslaget samt 11 kap. VL och 18 kap. i utredningens förslag. Förevarande kapitel innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1 och 2 §§) samt bestämmelser om vattendomstol (3-10 §§), vattenöverdomstolen (11 §), vattenmål (12-18 §§), förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål (19-50 §§), förfarandet vid vattendomstolarna i slämningsmål (51-55 §§), förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål (56-64 §§), rättegången i vattenöverdomstolen (65-71 §§) och rättegången i högsta domstolen (72 §).

Som har redovisats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) har utredningens förslag till etl delat prövningssyslcm avvisats och i stället förordats att det nuvarande vatlenrättsliga prövningssyslemet bibehålls. Detta innebär en sammanhållen prövning av både tillstånds- och ersättningsfrågor vid vattendomstol som första instans och med överklagande till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. Bestämmelser om regeringens prövningsrätt finns i 11 kap. 1-6 §§ (se även 42 § i förevarande kapitel).

Vattendomstolarna handlägger f. n. även brottmål (se 11 kap. 17 § första stycket punkterna 25, 33 och 41 samt 19 § VL). Jag delar emellertid utredningens uppfattning att talan om ansvar för brott mot den nya vallenlagen (se 21 kap. I §) alllid bör prövas av allmän domstol (jfr prop. 1969:28 s. 295). Den nya vattenlagen innehåller därför inte några bestämmelser om handläggningen av brottmål.

Enligl 1! kap. 25 § VL skall talan om ersättning för rättegångskostnader i återkallade vattenmål i vissa fall väckas vid allmän domstol och alltså inte prövas av \'atlendomslol. Enligl min mening saknas det numera skäl för ett sådant undantag från den naturliga huvudregeln atl den domstol där kostnaderna har uppkommit också skall pröva eventuella tvister. Rättegångs-koslnadsanspråkel skall också bedömas enligt den nya vattenlagens kostnadsregler. Lagen innehåller därför inte någon motsvarighet fill 11 kap. 25 § VL eller lill de särskilda procedurreglerna om återkallelse i 11 kap. 56 § VL.

Allmänna bestämmelser

1 § Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som

regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.

Överrätt i vattenmål (vattenöverdomslol) är Svea hovrätt.

Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 1 § första-tredje styckena VL och 18 kap. 7 § i utredningens förslag.

I kungörelsen (1971:550) om vallendomstol anges vilka fingsrätler som är vattendomstol. 33 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 514

2 § Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad 13 kap. 2—4 §§
som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av denna

lag eller annan författning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 2 § i det remitterade förslaget samt 11 kap.

1 § Qärde stycket VL och 2 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighets
mål. Innebörden av förevarande paragraf är att rättegångsbalken skall
tillämpas supplementärt. Eftersom vattendomstolarna enligt den nya lagen
inte skall handlägga brottmål, blir det rättegångsbalkens regler om tviste
mål, och i överrätt även besvärsmål, som kan bli tillämpliga. I vatlenmålen
förekommer många slags frågor, varför balkens regler om såväl dispositiva
som indispositiva tvistemål kan bli tillämpliga.

Vatteridomstol

3 § Vattendomstolen består av en ordförande, en teknisk ledamot saml
två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten.

Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 3 § i det remitterade förslaget samt 11 kap.

2 § VL (jfr 3 § lagen om domstolar i fastighetsmål) och 18 kap. 9 och 10 §§ i
utredningens förslag.

I fråga om vattendomstolens sammansättning görs enligt första stycket ingen ändring i förhållande fill gällande rätt. Detta innebär att endast en lagfaren ledamot deltar i vattendomstolen medan det i fastighetsdomstol krävs två lagfarna ledamöter.

Andra —fiärde styckena innehåller allmänna bestämmelser om de kvalifikationer som vattendomstolens ledamöter skall ha.

Någol behov av benämningen vattenrättsdomare på den lagfarne ledamoten föreligger inte. Benämningen finns därför inte i den nya lagen.

4 § Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast
ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en
lagfaren domare, om inte annat följer av denna lag.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

Första stycket i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 13 kap. 4 § i det remitterade förslaget och 4 § andra meningen lagen om domstolar i faslighelsmål.

Enligt VL är vatlenrällsdomaren bjehörig att i vissa särskilt angivna fall vidta åtgärder och meddela beslut under det förberedande förfarandet i vattenmål (se exempelvis 11 kap. 26, 29, 31 och 32 §§ VL). Vattenrältsdo-

Prop. 1981/82:130 515

maren anses utgöra en särskild myndighet vid sidan av vattendomstolen 13 kap. 4 §

och agerar alltså inte på vattendomstolens vägnar, dvs. som en vattendomstol i speciell sammansättning. Denna särreglering i VL utesluter en tillämpning av rättegångsbalkens regler om fingsrätls domförhet i vissa andra fall med en lagfaren domare. När VL anpassades till den nya rättegångsbalken ansågs det inte motiverat att ändra den nu angivna ordningen (se prop. 1946:133 s. 25).

I rättspraxis har en vatlenrättsdomare inte ansetts behörig, vare sig i denna sin egenskap eller på vattendomstolens vägnar, att fatta beslut i fråga om avvisande av ersättningsanspråk på den grunden att anspråket inle anmälts inom föreskriven tid (NJA 1976 s. 50).

Enligt min mening bör en vattendomstol, i överenstämmelse med vad som redan gäller för fastighetsdomstolarna, i princip vara domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som gäller för tingsrätt. Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.

Denna domförhelsregel bhr tillämplig vid bl. a. sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället (se 1 kap. 3 § rättegångsbalken) och avser alltså exempelvis frågor om avvisning av mål och om utdömande av vite.

Vattenmålens huvudsakligen indisposiliva karaktär har ansetts böra medföra atl vattenrällsdomaren inte skall ha någon behörighet atl vid muntlig förberedelse fatta beslut i sådana frågor som anges i 42 kap. 18 § rättegångsbalken, dvs. meddela tredskodomar och domar i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk saml stadfästa förlikningar (11 kap. 40 § 2 mom. andra stycket tredje meningen VL). Utredningen har inte föreslagit någon ändring i vattenrätlsdomarens behörighet.

Stockholms tingsrätt anför all utredningsförslaget syiies innebära atl motsvarande inskränkningar i vattenrätlsdomarens behörighet inte föreligger vid skriftliga förberedelser eller vid huvudförhandlingar i förenklad form. Tingsrätten biträder utredningens förslag att tredskodom inte bör få meddelas beträffande ersättningsfrågor i vattenmäl. Däremot bör enligl tingsrätten möjlighet finnas att avgöra ersättningsfrågorna vid förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form utan hinder av parts utevaro. Prakfiska fall kan enligt tingsrätten vara om sökanden för atl undvika onödig utredning vid en förberedelse medger ett yrkande från en sakägare som uteblivit eller träffar en överenskommelse méd de sakägare som har infunnit sig samt domstolen finner den överenskomna ersättningen betryggande även för den som uteblivit.

Liknande synpunkter framförs av Vänersborgs tingsrätt.

Som fingsrätlerna anför synes de nuvarande begränsningarna i VL rörande ensamdomares behörighet alt avgöra frågor under förberedelsen m. m. i vissa fall vara olämpliga. I fall då elt tillstånd redan har meddelats till ett vattenföretag och då ersättningsfrågor och andra dispositiva frågor kvarstår att behandla, t. ex. eifter ett uppskovsbeslut eller i anledning av

Prop. 1981/82:130 516

anspråk för ofömtsedda skador, bör frågorna kunna avgöras under förbe- 13 kap. 5-7 §§

redelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. Som Stockholms tingsrätt har föreslagit bör tredskodom inte få meddelas. Jag kan däremot inle biträda fingsrättens förslag att parts utevaro inte bör hindra att en dispositiv fråga avgörs under en muntlig förberedelse. En sådan ordning skulle utgöra en utvidgning i förhållande till vad som gäller enligl rättegångsbalken. Däremot bör denna möjlighet föreligga vid huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Bortsett från att tredskodomar inte får meddelas bör alltså samma behörighetsregler som gäller vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken vara tillämpliga i vattenmäl. Således bör vid förberedelsen rörande dispositiva frågor kunna meddelas dom på grund av medgivna eller eftergivna anspråk eller stadfästas förlikningar. I fråga om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling i förenklad form hänvisar jag till vad som anförs vid 36 §.

På grund av del anförda har i 31 § andra stycket och 36 § Qärde stycket endast gjorts del undantaget från rättegångsbalken alt vid muntliga förberedelser eller huvudförhandlingar inte får meddelas tredskodomar.

Som jag har anfört vid 3 § förekommer benämningen vatlenrättsdomare inte i den nya lagen. I överensstämmelse med terminologin i rättegångsbalken används i fortsättningen av förevarande kapitel benämningen vattendomstol även när ordföranden är behörig att ensam agera på vattendomstolens vägnar.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 71 § första stycket VL.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot
i vattendomstol.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § VL och 5 § lagen om domstolar i fastighelsmål (jfr 4 kap. lagen, 1976:600, om offendig anställning). Den nuvarande delegationsmöjligheten behålls i proposifionsförslaget (jfr' 13 kap. 5 § i det remitterade förslaget).

6 § Nämndemännen Qänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till
tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vatten
domstolens domsområde lill vilken målet närmast har anknytning.

Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning 13 kap. 6 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 5 § VL och 8 § lagen om domstolar i fastighetsmål.

7§ Regeringen bestämmer vattendomstolamas domsområden. Gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mellan olika vattensystem.

Prop. 1981/82:130 517

Paragrafen motsvarar, med den i enlighet med lagrådels förslag fillagda 13 kap:8—11 §§

första meningen, 13 kap. 7 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 9 § VL. Vattendomstolamas domsområden anges i den vid 1 § i förevarande kapitel nämnda kungörelsen (1971; 550) om vattendomstol.

8 § Vattenmål prövas av den vallendomstol inom vars område del val
lenföretag eller den åtgärd som del är fråga om i huvudsak skall ulföras
eller har utförts.

Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre rätt.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 8 § i del remitterade förslaget samt 11 kap.

10 § VL och 18 kap. 8 § i utredningens förslag.

9 § Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domslolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inle
lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds-
Qänsdokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 9 § i del remitterade förslaget samt 11 kap.

11 § VL och 17 § lagen om domstolar i fastighelsmål. Lagmmmet avser
inte bara huvudförhandlingar utan även muntliga förberedelser. Frågan om
skyldighet atl betala de kostnader som uppkommer regleras i 20 kap. 6 §.

10 § Om det vid överläggningar i vallendomstolen förekommer skilj
aktiga meningar, gäller rättegångsbalkens beslämmelser om omröstning i
domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först
ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist
nämndemännen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 10 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 12 § VL och 12 § lagen öm domstolar i fastighetsmål.

Vattenöverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomslol
skall del, fömtom lagfarna ledamöter, finnas valtenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som
vattenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre.. skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 11 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 16 § VL (jfr 13 och 14 §§ lagen om domstolar i fastighetsmål).

Enligt 11 kap. 16 § tredje stycket VL bestämmer regeringen i vilken omfattning åtgärder som endast avser måls beredande får vidtas av lagfaren ledamot i vattenöverdomstolen eller av Qänstemän vid denna. Detta bemyndigande behövs inte i den nya vattenlagen, eftersom motsvararide

Prop, 1981/82:130 518

bestämmelse finns i 2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken (se även 13 kap. 12-13 §§

förordningen, 1979:569, med hovrätlsinstruktion).

Vattenmål

12 § Vattenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrätt
ningsmål.

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 18 kap. 1 § i utredningens förslag, delas vatlenmålen upp i tre måltyper, nämligen ansökningsmål, stämningsmål och förrätlningsmål. Jag har ansett benämningen förrättningsmål vara lämpligare för sådana mål som rör besvär över förrättningar enligl 12 kap. än den nuvarande benämningen besvärsmål i VL (jfr benämningen fastighetsbildningsmål i 15 kap. 1 § fasfighetsbildningslagen). Uttrycket besvärsmål kan nämligen leda till förväxlingar med sådana mål som från vattendomstolen fullföljs till vattenöverdomstolen genom besvär (jfr 52 kap. rättegångsbalken).

På skäl som har anförts vid 12 kap. 38 § får underslällningsmålen enligt 11 kap. 17 § första stycket punkten 60 VL inte någon motsvarighet i den nya lagen. Jag vill också erinra om vad jag vid inledningen till förevarande kapitel har anfört om att vattendomstolarna inte längre skall handlägga brottmål.

13 § Ansökningsmål är mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 8 § andra stycket av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall,

2. tillstånd enligt 4 kap. 1 § lill utförande av andra vattenföretag än markavvattningsförelag,

3. godkännande enligt 4 kap. 4 § av etl utfört ändrings- eller lagningsarbete som inte avser ett markavvattningsföretag,

4. prövning enligt 4 kap. 5 § av laglighelen av ell ulfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag,

5. inrättande enligl 6 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighet enligl 6 kap. har bildals,

6. överflyttning enligt 9 kap. 18 § första stycket av rätten lill andelskraft,

7. tillstånd enligl 14 kap. 1 § till utrivning av en vatlenanläggning eller prövning enligt 14 kap. 5 § under vilka villkor en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bmk,

8. fillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket all bortskaffa flottledsanläggningar eller rätl all, utan samband med bortskaffning, överta flottledsanläggningar enligt Qärde stycket nämnda paragraf,

9. förlängning enligt 15 kap. 2 § andra stycket av arbetstiden,

10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8,9, 11 och 12 §§,

11. förverkande enligt 15 kap. 5 §,

12. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning, enligt 15 kap. 15 § första stycket eller omprövning enligl 15 kap. 15 § andra stycket,

13. fastställelse enligl 15 kap. 16 § av en överenskommelse.

Berör etl ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan

Prop, 1981/82:130 519

målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får vattendomsto- 13 kap. 14 §

len, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.

Paragrafen motsvarar, med huvudsakligen redaktionella jämkningar, 13 kap. 13 § i det remitterade förslaget. Punkten 14 i första stycket har utgått, eftersom proposifionsförslaget inte innehåller någon motsvarighet till 15 kap. 17 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 11 kap. 17 § första stycket punkterna 1-21 VL och 18 kap. 2 § i utredningens förslag.

I överensstämmelse med gällande VL har lill ansökningsmålen förts sådana mål som inte i egentlig mening innebär någon rättstvist mellan vissa bestämda personer utan där ansökningen riktar sig mot en mera obestämd krets samt även mål där ansökningen visserligen riktar sig mot en eller flera bestämda personer men där domstolarnas avgöranden skall ha rättskraft också mot tredje man.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 61 § andra stycket VL. Bestämmelsen gör del möjligt att i vissa fall tillämpa del enklare förfarandet i stämningsmålen i stället för del omständligare och mestadels dyrbarare förfarandet i ansökningsmål med bi. a. kungörelser. Det förutsätts dock alt ansökningen inte berör några motstående allmänna intressen och all det är endast någon eller några få kända sakägare som berörs.

Eftersom frågan om målets hänförande till ansökningsmål eller slämningsmål har betydelse för rättskraften av vattendomstolens dom i målet, har som en ytterligare förutsättning angetls att sökanden skall ha medgett att målet, som av honom anhängiggjorts som ett ansökningsmål, behandlas som etl stämningsmål. Någon sådan förutsättning anges inle i VL.

Enligt 20 kap. I § gäller de för sakägarna förmånligare bestämmelserna om rättegångskostnader i ansökningsmål även om målet enligt förevarande bestämmelse handläggs som stämningsmål.

14 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är ay laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 14 kap. 5 § andra stycket,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering enligt 7 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätl, utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligl 9 kap. 17 § andra stycket.

Prop, 1981/82:130 520

8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 19 §, 13 kap. 14 §

9. ersättning enligt 16 kap. 19 §,

10. ersättning eller annat på gmnd av alt en vattenanläggning inle underhålls i enlighet med 17 kap. 1 §,

11. ersättning för skada på gmnd av att etl valtenförelag inle drivs i enlighet med villkoren i en fillståndsdom eller ett fillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 §,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 § eller 19 kap. 7 §,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligl 20 kap. 10 §,

14. fördelning av vatten enligl 22 kap. 7 §.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen ändring i punkt 3 och vissa redaktionella jämkningar, 13 kap. 14 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 17 § första stycket punkterna 22-51 VL och 18 kap. 3 § i utredningens förslag.

Stämningsmålen karakteriseras av att talan i målet riktar sig mot en viss fysisk eller juridisk person och alt avgörandet i målet endast har rättskraft parterna emellan. Ordningen för handläggningen av stämningsmålen är därför i vissa avseenden en annan än beträffande ansökningsmålen. De stämningsmål som skall handläggas av vattendomstol måste avgränsas inte bara från ansökningsmålen utan även från andra typer av stämningsmål som skall handläggas av fastighetsdomstol (se 22 kap. 4 § tredje stycket) eller tingsrätt i vanlig sammansättning. Liksom i VL har därför även slämningsmålen angetts genom en uppräkning.

Uppräkningen av stämningsmål anknyter nära lill nuvarande uppräkning i 11 kap. 17 § första stycket punkterna 22-51 VL med sådana ändringar som föranleds av ändringar i den nya lagen i förhållande till gällande VL. Vissa sakliga ändringar har dock vidtagits. När jämförelser i det följande görs med vissa punkter i. VL, avses därmed uppräkningen i lagens 11 kap. 17 §.

Punkt 1 motsvarar punkterna 23, 31 och 41 i VL men fillämpningsområdet har i enlighet med utredningens förslag utvidgats lill alt avse alla slags vatlenanläggningar. Det är enligt min mening lämpligast att parterna kan utnytQa vattendomstolens sakkunskap även i fråga om sådana anläggningar som har mindre betydelse från valtenrättslig eller vattenbyggnadslek-nisk synpunkt. Genom en sådan ordning undviker man också atl en vanlig tingsrätt upptar en tvist rörande en anläggning, som har förklarats tilläten av vattendomstolen, och bedömer frågan om dess överensstämmelse med fillståndsdomen.

Punkt 2 motsvarar punkterna 24 och 32 i VL men omfattar liksom punkt 1 alla slags anläggningar som tillkommit genom ett vatlenföretag.

Punkt 3 motsvarar del senare ledet i punkt 28 i VL. Frågan om skyldighet atl begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk regleras i 14 kap. 5 § (se även 4 kap. 1 § Qärde stycket). För utrivning av en valtenanläggning gäller däremot de

Prop. 1981/82:130 521

vanliga bestämmelserna om fillståndsplikt i 4 kap. 1 och 2 §§. Sladgaridel 13 kap. 15-16 §§ har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Punkt 4 motsvarar punkt 37 i VL men gäller också för det fall att någon får avslå från ytvatten.

Punkt 5 saknar motsvarighet i VL.

/'wnÄ:? 6 motsvarar punkterna 29 och 36 i VL. Bestämmelsen avser även det fallet att en fastighetsägare vill väcka talan om skadeförebyggande åtgärder eller ersättning mot någon som har lagt upp rensningsmassor på hans mark med stöd av 8 kap. 3 §.

Punkt 7 motsvarar punkt 22 i VL.

Punkt 8 motsvarar punkterna 27 (andra ledet) och 35 i VL.

Punkt 9 saknar nu motsvarighet i VL men motsvarar punkt 57 i VL före lagändringen den 1 juli 1974 (jfr prop. 1974:83 s. 209).

Punkt 10 motsvarar punkt 28 (första ledet) i VL.

Punkt 11 motsvarar punkterna 27 (första ledet), 32 och 45 i VL.

Punkterna 12-14 saknar motsvarighet i VL. Jag har ansett det lämpligast all de frågor som avses i dessa punkter prövas av vattendomstolen.

15 § Förtätlningsmål är besvär över beslut vid förrättningar eiiligl denna
lag.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 15 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 17 § första stycket punkten 59 VL och 18 kap. 4 § i utredningens förslag. Bestämmelser om överklagande lill vattendomstolen av förrätlningsmannens beslut finns i 12 kap. 37 och 38 §§.

16 § Talan som inte faller under 13 eller 14 § men som rör ett ämne som
behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning inte
görs mot domstolens behörighet inom den lid som anges i 34 kap. 2 §
rättegångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd bety
delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målet som vatten
mål. Vattendomstolen får dock inle la upp talan om ansvar för brott.

Om del enligl denna lag gäller en särskild ordning för behandUngen av en viss fråga, gäller föreskrifterna härom.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 16 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 20 § VL och 18 kap. 5 § i utredningens förslag.

Första stycket gör det möjligt atl utnylQa vattendomstolarnas sakkunskap i vattenrältsliga frågor även om talan inte uttryckligen kan hänföras till vattenmål enligt 13 eller 14 §. Del kan exempelvis vara fråga om ansökan om fillstånd till ett förelag som inle utgör vattenföretag men som har vattenrätlslig anknytning.

Enligt 11 kap. 20 § VL kan vattendomstolen ta upp talan som vattenmål även mot en motparts bestridande, om den väckta frågan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Enligl utredningen skulle en sådan möjlighet bl. a. föranleda svåra gränsdragningsproblem. Utredningen har där-

Prop. 1981/82:130 522

för begränsat sill förslag fill fall där parterna är ense om alt hänföra målet 13 kap. 17 §

till vattenmål.

Med det av mig förordade prövningssyslemet kommer förevarande paragraf liksom enligt VL att kunna tillämpas inte bara på slämningsmål med elt begränsat antal parter utan även på ansökningsmål med elt större antal motparter fill sökanden. Med hänsyn härtill anser jag atl nuvarande ordning bör bibehållas. Vattendomstolen bör alltså även mot en motparts bestridande få ta upp en talan som har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Paragrafen har utformats i överensstämmelse härmed.

Om prövningen i högre rätt av vattendomstolens behörighet finns bestämmelser i 18 § i förevarande kapitel.

I 21 kap. finns bestämmelser om ansvar för brott mot vattenlagen. Ansvarsfrågan är alltså ett ämne som behandlas i lagen och vattendomstol skulle därför på gmnd av förevarande paragraf kunna ha rätt att även pröva en sådan talan. Som jag har anfört vid kapitelmbriken skall emellertid vattendomstolarna inle i något fall vara behöriga att handlägga frågor om brott mot vattenlagen. Därför har i tredje meningen i förevarande stycke lagils in ett uttryckligt förbud för vattendomstol atl la upp talan om ansvar för brott.

Förbudet alt ta upp talan om ansvar för brott avser självfallet inte frågor om ansvar för rätiegångsförseelser enligt 9 kap. rättegångsbalken Ofr 19 kap. 5 § rättegångsbalken). I sådana fall är vattendomstolen på gmnd av hänvisningen till rättegångsbalken i 2 § i förevarande kapitel behörig domstol.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 20 § andra stycket VL. Utredningen har ansett atl något behov av en sådan bestämmelse inle föreligger. Beträffande vissa frågor gäller dock en särskild handläggningsordning som enligt min mening gör bestämmelsen motiverad (se 2 kap. 8 §, 16 och 19 kap. samt bestämmelserna om regeringens prövningsrätt i 3 kap. 3 § andra stycket, 11 kap. 1-6 §§, 12 kap. 29 § och 42 § i förevarande kapitel).

Jag delar utredningens uppfattning att den nya lagen inle bör innehålla någon motsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 21 § VL om överförande av mål från allmän domstol till vattendomstol. Vad särskih gäller 11 kap. 21 § andra stycket VL vill jag påpeka att alla mål om borttagande eller ändring av vattenbyggnader hänförs till vattenmål enligt den nya vattenlagen.

17 § Om del är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålel men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 17 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 22 § VL och 18 kap. 6 § i utredningens förslag (jfr 5 kap. 3 § expropriationslagen).

Prop. 1981/82:130 523

Förevarande paragraf gör det möjligt att i vattenmålet behandla t. ex. 13 kap. 18 §

frågor om ersättning för skador som inte kan ersättas enligt vattenlagen utan på annan, t. ex. grannelagsrättslig, gmnd. Förutsättningen är att yrkandet lämpligen kan prövas i vallenmålet. Härvid bör beaktas bl. a. intresset av att begränsa rättegångskostnaderna och att undvika att avgörandet av målet fördröjs.

Uttrycket "yrkanden" ersätter gällande VL:s ullryck "invändningar" och "yrkanden". Någon saklig ändring avses inte.

Atl yrkanden av nu avsett slag bedöms i vattenmålel innebär inte att vattenlagens bestämmelser bhr fillämpliga. De regler som gäller på del ifrågavarande rättsområdet skall i stället fillämpas, bl. a. i fråga om rättegångskostnader (se prop. 1972; 109 s. 291).

5 kap. 3 § expropriationslagen har utformats med 11 kap. 22 § VL som förebild. Härvid har emellertid på hemställan av lagrådet särskilt angivits att endast yrkanden från den exproprierande eller sakägare kan bli föremål för prövning (prop. 1972: 109 s. 399). Motsvarande bör enligt utredningen gälla i den nya vattenlagen. Jag anser emellertid att en sådan begränsning inle är ändamålsenlig för vatlenmålens del utan del får ankomma på vattendomstolen att inom ramen för den allmänna lämplighelsbedömning-en avgränsa kretsen av dem som skall få sina yrkanden prövade.

Förbudet för vattendomstol all pröva äganderältsfrågor m. m. har bibehållits i förevarande paragraf (jfr prop. 1972; 109 s. 398).

18 § Om en vattendomstol har prövat etl mål som rör ell ämne som behandlas i denna lag, får frågan humvida målet är sådant alt det skall las upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till del, eller

2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt lill en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller

3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag, eller

4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 18 § i del remitterade förslaget och 11 kap. 23 § VL (jfr 10 kap. 19 § rättegångsbalken).

Formuleringen "allmän domstol" i VL har ersalts med "annan domstol än vattendomstol". Detta innebär bl. a. atl paragrafen avser även fastighetsdomstol som vid fillämpning av motsvarande bestämmelse i rättegångsbalken har ansetts som särskild domstol i pleniavgörandet NJA 1979 s. 107. Frågan om vattendomstols behörighet får alltså endast tas upp i högre rätt under de fömtsätlningar som anges i förevarande paragraf

Eftersom vattendomstol enligl den nya vattenlagen inte får handlägga något brottmål, har punkt 4 fått en i förhållande till 11 kap. 23 § VL ändrad utformning.

Prop, 1981/82:130 524

Frågan om vattendomstolarnas inbördes behörighet får enligt 8 § andra 13 kap. 19 §

stycket i förevarande kapitel inte tas upp av högre rätt.

11 kap. 24 § VL har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Paragrafen reglerar frågan om sökandens rätt atl föra talan för en viss fastighet, dvs. sökandens saklegitimalion i vattenmålel. Invändningar av en motpart till sökanden rörande en sådan fråga bör enligt min mening lösas med stöd av rättegångsbalkens regler om rättegångshinder och särskilda rättsmedel och inle genom villkorade avgöranden av del slag som anvisas i nämnda paragraf i VL.

Om det verkligen är tvisligt, huruvida sökanden eller den som har gjort invändningen är ägare fill den fastighet varpå sökanden gmndar sin saklegitimation, bör vattendomstolen med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken förklara vattenmålel vilande och hänvisa parterna att lösa tvisten i särskild rättegång. I andra fall bör vattendomstolen tillämpa reglerna om rältegångshinder i 34 kap. rättegångsbalken och allt efter omständigheterna i målet avvisa sökandens ansökan eller ogilla invändningen om rättegångshinder i elt särskilt beslut eller i samband med dom i målet (sé 34 kap. 1 och 3 §§ och 49 kap. 3 § rättegångsbalken).

Förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål

19 § En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara

skriftlig och, om inte annat följer av 20 §, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för alt
bedöma företagels beskaffenhet, omfattning och verkningar,

2. uppgifter som behöys för att bedöma om hinder möter mot förelaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternafiv lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av del sökta förelaget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätl till fastigheterna,

4. uppgifter humvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företagel,

5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare, om del inte på gmnd av företagets omfattning bör anslå med sädana uppgifter.

Ansökningen rörande ett förelag, vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 7-11 §§ samt om vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Om förelaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen innehålla uppgift om det område söm enligl sökanden bör utgöra strömfallsfaslighel.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 19 § i del remitterade förslaget och 11 kap. 26-28 §§ VL samt 15 kap. 4 § och 18 kap. 12 § i utredningens förslag.

Prop, 1981/82:130 525

Första stycket i förevarande paragraf avser ansökningar beträffande alla 13 kap. 20—21 §§

typer av vattenföretag. Till skillnad mot 11 kap. 27 § 6 mom. andra stycket VL gäller alltså föreskrifterna i punkt 2 även ansökningar som inte kan antas bli prövade av regeringen. Detta är motiverat av de nya tillåtlighets-reglerna i 3 kap. 1 och 5 §§ som skall tillämpas även av vattendomstolarna.

Enligt punkt 3 skall anges vilka fastigheter som berörs av företagel. Av 22 kap. 2 § framgår när en fastighet skall anses vara berörd av etl vatlenföretag.

Enligt VL skall också nyttjanderättshavare fill berörda fasligheter uppges. Däremot anges inte servitutshavare särskilt, utan de torde inräknas bland ägarna lill de berörda fastigheterna. Jag anser emellertid att det kan föreligga risk för alt servitutshavare inte uppges i ansökningen och har därför tagit in en bestämmelse om atl uppgift skall lämnas om innehavare av särskild rätt till fastigheterna. Härunder innefattas alltså servitutshavare, nytljanderättshavare och innehavare av rätt tilf elektrisk kraft.

Av 22 kap. 1 § framgår att lagens bestämmelser om fastigheter också gäller gruvor. Även innehavare av gmvor skall alltså uppges i ansökningen.

Sökanden har enligt punkt 5 skyldighet alt antingen i ansökningen eller senare under målels handläggning erbjuda sakägarna ersättning för de skador och intrång som vattenföretagel orsakar. Av 44 § första stycket i detta kapitel framgår att ersättningen till en sakägare inte får av domstolen bestämmas lill lägre belopp än vad sökanden sålunda har erbjudit.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 27 § 6 mom. första stycket VL-

Tredje stycket motsvarar 11 kap. 27 § 2 mom. första stycket tredje meningen VL.

20 § En ansökan enligl 13 § första stycket 1 skall innehålla ritningar
jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om er
bjudna ersättningsbelopp saml övriga upplysningar som behövs för all
bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligl 13 § första stycket 6 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande den faslighet varifrån rätten till andelskrafl skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i faslighelen och andra rättsägare.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 20 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 27 § 1 och 5 mom. VL och 18 kap. 13 § i utredningens förslag.

21 § Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 § första stycket
2—5 och 7—12 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om
det behövs, får vattendomstolen föreskriva all ytterligare exemplar skall
ges in.

Har handlingarna inte getts in i ell tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas alt avhjälpa brislen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet atl ge in ytterligare exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om

Prop, 1981/82:130 526

sökanden inte fullgör sin skyldighet atl på annat sätt komplettera ansök- 13 kap. 22-23

ningen, får ansökningen avvisas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 21 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 29 § VL och 18 kap. 15 och 16 §§ i utredningens förslag.

Vattendomstolarna är f. n. skyldiga atl upprätta dubbla akter i vattenmålen. Det s. k. renovationsexemplarel av akterna sänds in till vattenöverdomstolen sedan målet har avgjorts (se 11 kap. 73 § tredje stycket, 81 § första stycket och 92 § första stycket VL). Jag anser i motsats till utredningen att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas, bl. a. eftersom del särskilt medan målen pågår ofta finns behov av akterna i olika domstolsinstanser. Jag kommer att senare la upp frågan om de föreskrifter som behövs på denna punkt.

Enligt 11 kap. 109 § VL skall vattenöverdomstolens och högsta domstolens akter i avgjorda vallenmål sändas till vattenrättsdomaren. Jag kommer att senare la upp frågan om föreskrifter i ämnet.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortsfidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fasligheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas fill styrelsen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 22 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 31-33 §§ VL samt 15 kap. 5 § och 18 kap. 17 § i utredningens förslag.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får enligt 4 kap. 5 § prövas endast om en prövning av anläggningens laglighet sker samtidigt (jfr 11 kap. 30 § VL). Ansökningen skall alltså avvisas om inte laglighetsprövning begärs. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte (jfr 11 kap. 31 § VL).

23 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas att det
allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av
förelaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Prop, 1981/82:130 527

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länssty- 13 kap. 24—25 §§ relsen och till andra stadiga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 23 § i det remitterade förslaget och delvis 11 kap. 34-36 §§ VL samt 15 kap. 5 § andra stycket 2 och 18 kap. 18 § i utredningens förslag.

Jag hänvisar till vad som i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.10.1) har anförts om bevakningen av allmänna intressen.

Paragrafen innehåller inte några detaljerade föreskrifterom vilka statliga myndigheter utöver kammarkollegiet och fiskeristyrelsen som skall höras i målet utan detta får avgöras från fall lill fall med hänsyn till det ansökta vattenföretagets art. Del får i andra hand anses ankomma på kammarkollegiet att se lill alt de statliga myndigheterna får den information om ansök- • ningen som behövs.

En statlig myndighet som är sakägare, exempelvis domänverket som förvaltare av en skogsfastighet, behandlas i enlighet med de regler som gäller för sakägare (se avsnitt 2.10.2 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen).

24 § Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flotded som är allmän,

2. styrelsen för elt av ansökningen berört valtenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfaslighel från vilken andelskrafl tillhandahålls, när fråga är om en ansökan enligl 13 § första stycket 6,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 § första stycket 10 eller 11.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning, 13 kap.

24 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 37 § VL och reglerar i vilken utsträckning delgivning skall ske.

25 § Kammarkollegiet skall, om del behövs, föra talan i målet för att fillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att fillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeristyrelsen skall, om handlingar översänts till styrelsen enligl 23 §, yttra sig om vatlenföretagets inverkan på det allmänna fiskeinlresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrelsen finner atl yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen, skall styrelsen anmäla detta till vattendomstolen, som förordnar om sakkunnig-utredning enligt 32 §.

Prop, 1981/82:130 528

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning, 13 kap. 13 kap. 26-28 §§

25 § i det remitterade förslaget och delvis 11 kap. 35-§ 1 mom. första stycket och 3 mom. första stycket och 36 § VL samt 15 kap. 6 § och 18 kap. 19 § och 25 § andra stycket i utredningens förslag.

26 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vattendomstolen uppge innehavare av servitut, nytQanderätt eller rätl lill elektrisk kraft som har upplåtils i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall faslighels-ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 22 § eller på annat lämpligt sätt.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 26 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 33 § femte stycket VL och 18 kap. 20 § i utredningens förslag Gfr 5 kap. 7 § expropriationslagen). Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 19 §.

27 § Har en sakägare uppgetts eller på annat säll blivit känd för vatten
domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdals och har han inte fört
talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle alt yttra sig.
Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet förordad jämkning, 13 kap. 27 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 33 § tredje stycket VL och 18 kap. 21 § i utredningens förslag (jfr 5 kap. 8 § expropriationslagen).

Ett sätt att underrätta den nye sakägaren är all sända honom den ursprungliga kungörelsen, eventuellt med en ny tid utsatt för erinringar.

I 35 § i förevarande kapitel finns bestämmelser om nytillkomna sakägare som motsvarar 11 kap. 47 § VL.

I ullrycket "handläggningen" av målet innefattas även avgörande av målet.

28 § Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet avsedda
företaget eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som innehar
fastigheten med äganderättsanspråk rätt alt företräda fastigheten i målet,
fill dess den lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inle mbba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 28 § i det remitterade förslaget saml 11 kap. 54 § VL och 18 kap. 22 § i utredningens förslag. Utredningens förslag överensstämmer med 5 kap. 11 § expropriationslagen. Jag har emellertid ansett det lämpligare att bibehålla den ordning som gäller enligt VL (se även 12 kap. 13 § andra och tredje styckena nya vattenlagen).

Prop, 1981/82:130 529

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller endast fastigheter på sak- 13 kap. 29-30 §§ ägarsidan (jfr 22 kap. 2 §). Frågan om sökandens rätt att företräda en fastighet har behandlats vid 18 §.

29 § Erinringar mot ansökningen skall göras i skriftlig inlaga som i tre
exemplar ges in till vattendomstolen inom den tid som domstolen har
bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet
skedde. Vattendomstolen är inte skyldig alt fästa avseende vid erinringar
som görs för sent. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till
sökanden.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 29 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 38 § VL.

Av 5 § första stycket lagen (1977; 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. framgår alt kungörandet skall anses ha skett den dag då det sista föreskrivna fillkännagivandét enligt den lagen ägde mm. Om vallendomstolen, vilket lorde vara del vanligaste, i kungörelsen bestämmer en viss sista tidpunkt för erinringar och kungörelsen skall införas i flera ortstidningar, måsle alltså tidpunkten bestämmas med en viss marginal.

Vattendomstolen har visserligen en officialprövningsskyldighet men jag har ansett det vara lämpligt att liksom i VL ha en allmän erinran om att vattendomstolen inte är skyldig att fästa avseende vid erinringar spm görs för sent. Bestämmelsen härom i tredje meningen i förevarande paragraf bör främst kunna fillämpas då någon på ett mycket sent stadium under målels handläggning gör invändningar rörande företagels omfattning och konstmktion.

I fråga om rätt för sakägare all framställa ersättningsanspråk finns särskilda bestämmelser i 40 § i förevarande kapitel.

En avskrift av erinringsskrifterna skall er\ligt fiärde meningen sändas lill sökanden Gfr 11 kap. 39 § VL).

30 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för alt utredningen i

målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn lill målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inle görs i målet.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 30 § i del remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 11 kap. 39 §, 40 § 1 mom. och 2 mom. första stycket VL samt 18 kap. 24 § första stycket i utredningens förslag.

Jag anser det lämpligt alt bibehålla VL:s nuvarande förberedelsesystem, vilket innebär att förfarandet huvudsakligen är skriftligt. Eftersom rättegångsbalken i stället har den muntliga formen som huvudprincip, har en särskild bestämmelse som medger en större valfrihet i vatlenmålen tagits in i förevarande stycke. Det är alltså vattendomstolen som avgör i vilka fall 34 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 530

en muntlig förberedelse skall äga mm. Bestämmelser om muntliga förbere- 13 kap. 31 §

delser finns i 31 §.

Andra stycket motsvarar 18 kap. 23 § i utredningens förslag Qfr 5 kap. 12 § första stycket expropriationslagen).

Förevarande stycke innehåller bestämmelser om vattendomstolens processledande verksamhet under förberedelsen. I expropriafionslagen kompletteras molsvarande beslämmelser av regler om s.k. ulredningsbeslut. Enligt 5 kap. 12 § andra stycket expropriationslagen skall fastighetsdomstolen, om det inte är uppenbart obehövligt, så snart del kan ske genom ett särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas. I 7 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen finns vidare en särskild bestämmelse som inskränker sakägarnas rätt till ersättning för utredning som förebringats i strid med utredningsbeslut.

Vallenlagsutredningen har funnit att del inte finns behov av särskilda utredningsbeslut i vattenmålen och har alltså inte föreslagit någon motsvarighet till 5 kap. 12 § andra stycket expropriationslagen.

Av remissinstanserna anser VASO alt institutet bör införas i den nya vallenlagen men modifierat på del sättet att ett ulredningsbeslut skall meddelas i den mån det inte anses obehövligt. Svea hovrätt anser att frågan i varje fall bör övervägas. Vänersborgs tingsrätt delar däremot utredningens uppfattning och understryker i stället viklen av att någon bestämmelse om ulredningsbeslut inte föreskrivs för vatlenmålen.

Jag delar utredningens uppfattning atl elt formaliserat institut med utredningsbeslut i många fall skulle låsa såväl domstolen som parterna på ett olämpligt sätt i vattenmålen. Erfarenheterna från institutets tillämpning i expropriationsmålen är också enligl vad jag har inhämtat inte heller odelat positiva. En aktiv materiell processledning frän vattendomstolens sida i förening med bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken om rättegångskostnadsansvaret vid försumlig processföring m.m. bör enligt min mening medföra att onödig utredning inte tas fram i vattenmålen. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till expropriationslagens bestämmelser om utredningsbeslut.

Eftersom den nya lagen inte innehåller några särskilda bestämmelser om vattenrättsdomare och rättegångsbalkens bestämmelser om bevisning m. m. blir tillämpliga också i vallenmål (se bl. a. 35 kap. 6 och 10 §§ samt 42 kap. 19 §), behövs inle någon motsvarighet lill 11 kap. 43 § VL.

31 § Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller infinna sig personligen.

Vid den munfiiga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

Prop. 1981/82:130 531

Paragrafen motsvarar 13 kap. 31 § i del remitterade förslaget. 13 kap. 32 §

Första stycket motsvarar 11 kap. 40 § 2 mom. första stycket saml andra stycket första och andra meningarna VL saml 18 kap. 24 § andra stycket i utredningens förslag.

Andra stycket motsvarar delvis 11 kap. 40 § 2 mom. andra stycket tredje -sjätte meningarna VL saml 18 kap. 24 § tredje stycket i utredningens förslag.

Som jag har anfört vid 4 § i förevarande kapitel anser jag att vissa utvidgningar i ensamdomares behörighet att handlägga vattenmäl bör vidtas i förhållande till VL och utredningsförslaget. Det gäller främst dennes behörighet alt avgöra mål i samband med förberedelsen och vid huvudförhandling i förenklad form. I princip blir bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 18 § rättegångsbalken tillämpliga på gmnd av hänvisningen i 2 § i förevarande kapitel. Enligl första meningen av förevarande stycke skall dock Iredskodom inte få meddelas vid den muntliga förberedelsen. Vid såväl muntlig som skrifthg förberedelse skall däremot medgivna eller eftergivna frågor kunna avgöras samt förlikningar stadfästas. Fömtsättningen är dock all del rör frågor, varom förlikning är tillåten. I ansökningsmål kan sädana frågor inte avgöras förtän tillstånd har meddelats till det ifrågavarande vattenföretaget. De nu förordade möjligheterna kan därför endast komma i fråga när frågorna skall prövas efter en tillståndsdom, t. ex. efter etl uppskovsbeslul enligt 49 § eller då målet avser ersättningsanspråk för ofömtsedda skador.

Huvudförhandling i förenklad form skall kunna hållas även i vattenmål. Motsvarande behörighet för ensamdomare som vid förberedelse finns också i detta fall Qfr 1 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Jag återkommer lill denna fråga vid 36 §.

Någon särskild bestämmelse om atl protokoll skall föras vid mundiga förberedelser behövs inte Gfr 11 kap. 40 § 2 mom. tredje stycket VL). Inle heller behövs det några särskilda bestämmelser om att vattendomstolens ordförande är behörig att besluta om delgivningar och kallelser Gfr 11 kap. 42 § VL).

32 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen förordna en eller flera sakkunniga alt efter förberedande undersökning avge udätande i målet.

Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall domstolen på etl lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.

Paragrafen, som kompletterar bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken, motsvarar 13 kap. 32§ i del remitterade förslaget samt 11 kap. 45 § 1 mom. VL och 18 kap. 25 § första och tredje styckena i utredningens förslag. En motsvarighet till 18 kap. 25 § andra stycket i utredningens förslag finns i 25 § tredje stycket i förevarande kapitel.

Prop, 1981/82:130 532

33 § Om del är lämpligt, får vattendomstolen uppdra åt en eller flera 13 kap. 33-34 §§
ledamöter av vattendomstolen atl verkställa undersökning på platsen.

Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersöknirigen skall protokoll föras.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 33 § i del remitterade förslaget samt i huvudsak 11 kap. 45 § 2 mom. VL och 9 § lagen om domstolar i fastighetsmål.

I förhållande lill VL har den ändringen gjorts att även vattendomstolens ordförande skall kunna förordnas att verkställa undersökning på platsen. Enligt VL kan uppdrag lämnas åt nämndemännen eller en av dem endast i enklare fall. Denna begränsning har inle bibehålhts i förevarande paragraf.

I motsats fill vad som är fallet enligt lagen om domstolar i fastighetsmål har inte i lagen angivils att undersökningen skall behövas för utredning i någon särskild fråga, utan enligt förevarande paragraf får lämplighetsskäl avgöra huruvida undersökning skall äga rum och vad denna skall avse.

Jag har ansett det lämpligt all ha en motsvarighet fill föreskriften i VL om protokollföring vid undersökningen, eftersom sådan enligt 6 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken annars inte skulle behövas Gfr prop. 1969:44 s. 259).

34 § På begäran av sökanden får vattendomstolen utan huvudförhandling
besluta alt åtgärder får vidtas för alt förebygga eller minska skador eller
ölägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor
gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning
som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet förordade jämkningar, 13 kap. 34 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 46 § VL. I utredningens förslag finns inle någon motsvarighet.

Enligt 11 kap. 46 § första stycket VL har vattenrättsdomaren befogenhet alt medge provisoriska åtgärder i brådskande fall som inte behöver avse förebyggande eller avhjälpande av skador. Befogenheten är begränsad till vissa företagstyper, nämligen grundvattentäkt, allmän farled, allmän flottled samt vattenavlednings- och invallningsföretag. Tanken på en utvidgning av befogenheten till andra företagslyper eller t.o.m. alla typer har fidigare avvisats (se lagrådet i prop. 1946:133 s. 19 och departementsche- , fen i prop. 1952:52 s. 63). Där-emol har man gett vattenrällsdomaren möjlighet att medge skadeförebyggande och skademinskande provisoriska åtgärder i alla ansökningsmål (se 11 kap. 46 § andra stycket VL).

Huvudprincipen i såväl gällande VL som den nya lagen är att ett vattenföretag inte får sältas i gång, innan vattendomstolen i sin helhet efter en avvägning av samtliga mot varandra stående intressen har lämnat sitt fillstånd. Gällande VL:s bestämmelser om vattenrättsdomarens befogen-

Prop. 1981/82:130 533

het att medge brådskande åtgärder som inte är av skadeförebyggande eller 13 kap. 34 §

skademinskande karaktär innebär ett avsteg från denna princip. Detta avsteg är enligt min mening olämpligt Gfr NJA 1978 s. 612). Om etl företag är särskilt brådskande och det är angeläget med ett snabbt genomförande, bör detta kunna beaktas inom ramen för den vanliga rättsliga behandlingen av målet vid vattendomstolen på det sättet all målet ges förtur. Enligt 48 § i förevarande kapitel finns också möjligheter att genom deldom pröva frågan om förelagels tillåtlighet och meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Enligt 37 § i förevarande kapitel kan ansökningsmål i vissa fall las upp tilll omedelbar huvudförhandling utan någon skriftlig eller muntlig förberedelse. Jag har på grund av det anförda ansett all den nuvarande befogenheten för vattenrällsdomaren att i vissa fall medge brådskande åtgärder, som inte är av skadeförebyggande eller skademinskande karaktär, inte bör ges någon motsvarighet i den nya lagen.

I första stycket i förevarande paragraf har i enlighet med det anförda endast intagits en motsvarighet lill 11 kap. 46 § andra stycket VL om provisoriska åtgärder i skadeförebyggande eller skademinskande syfte. Bestämmelserna gäller liksom enligt VL alla typer av vatlenföretag som prövas i ansökningsmål. Beslutet är etl led i förberedelsen av målet och vattendomstolens ordförande får alltså besluta ensam.

Som framhölls vid tillkoinsten av motsvarande bestämmelse i VL (se prop. 1952; 52 s. 61 och 64) är det väsentliga syftet atl bereda möjlighet lill ianspråktagande av annans mark, när det påkallas för en skyddsåtgärd som sökanden önskar vidta. De praktiskt viktigaste fallen är de då sökanden redan i en deldom har fått elt byggnadstillstånd och det senare visar sig att skyddsåtgärder behöver vidtas på annans mark. Om vattendomstolen har skjutit upp t. ex. frågan öm ordnande av virkesavlägg, kan det visa sig behövligt atl man utan dröjsmål, innan frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras, anordnar en vältplats pä en fasfighet, vars ägare inte frivilligt vill upplåta erforderlig mark.

Genom hänvisningen i 54 § andra stycket till förevarande paragraf, blir denna tillämplig även beträffande skadeförebyggande och skademinskande åtgärder i vissa stämningsmål.

I överensstämmelse med terminologin i expropriationslagen (se 5 kap. 16, 17 och 19 §§) föreskrivs i andra meningen i förevarande stycke att sökanden skall ställa säkerhet hos länsstyrelsen för eventuell skadestånds-skyldighet. Annan säkerhet än gällande VL;s pant och borgen, t. ex. bank-garanfi, kan alltså komma i fråga. Av 22 kap. 3 § nya vattenlagen framgår atl länsstyrelsen skall pröva säkerheten, om den inle har godkänts av den till vars förmån den ställs. Av tredje stycket i nämnda paragraf framgår atl staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund inle behöver ställa säkerhet.

Eftersom det enligt 19 kap. i den nya vattenlagen inte ankommer på vattendomstolen att besluta om skydd för vattenförsörjningen, innehåller

Prop. 1981/82:130 534

förevarande paragraf inte någon motsvarighet till 11 kap. 46 § tredje 13 kap. 35-36

stycket VL.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 46 § Qärde stycket VL.

Enligt 67 § andra stycket skall beslut enligt förevarande paragraf överklagas särskilt genom besvär. Härvid kan vattenöverdomstolen givetvis meddela inhibition, dvs. förordna alt beslutet t. v. inte får verkställas. Även om beslutet inte överklagas kan vattendomstolen senare, t. ex. vid den slutliga prövningen av frågan om skyddsåtgärder, ändra eller upphäva det provisoriska beslutet.

35 § Framgår det av ett ullålande enligt 32 § eller på annat sätt atl del
sökta vattenföretaget berör fastigheter som inle har angivits i kungörelsen
enligt 22 §, skall vattendomstolen med tillämpning av 22 § bereda ägare
och innehavare av särskilda rätfigheter fill sådana fasligheter tillfälle att
yttra sig.

Om det är lämpligare, får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning av andra stycket, 13 kap. 35 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 47 § VL.

36 § När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen be
stämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst fill att
minsta möjliga kostnader uppstår.

Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har beslämts för kallelser till dem. Om anledning till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandel skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om part uteblir från denna. Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet förordad jämkning i Qärde stycket, 13 kap. 36§ i del remitterade förslaget samt i huvudsak 11 kap. 50 § andra stycket och 55 § andra stycket VL samt 18 kap. 26 och 27 §§ i utredningens förslag.

Enligt 11 kap. 50 § första stycket VL skall huvudförhandling hållas vid syn på stället eller, om målet kan prövas utan syn, på annan plats som är välbelägen för parterna. En motsvarande regel gäller för fastighetsdomstol enligt 10 § lagen om domstolar i fastighetsmål. Det vanligaste i vattenmålen är emellertid att huvudförhandlingen i målet hålls i en särskild lokal inomhus och att syn hålls i samband därmed. I överensstämmelse härmed har i

Prop. 1981/82:130 535

förevarande paragraf meddelats bestämmelser rörande själva huvudför- 13 kap. 37—38 §§

handlingen medan bestämmelser om syn har tagits in i 38 §.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall platsen för huvudförhandlingen bestämmas med hänsyn främst till atl minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand skall ta hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall man beakla inte bara parternas kostnader utan också det allmännas utgifter för domstolens resa m. m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara helt utslagsgivande utan också andra faktorer kan tillmätas betydelse. Eftersom syn regelmässigt skall hållas i ansökningsmålen Gfr 38§), har naturligtvis belägenheten av syneobjekten betydelse för bestämmandet av platsen för huvudförhandlingen.

VL:s föreskrift om en kallelsetid av minst Qorton dagar har i överensstämmelse med utredningens förslag i andra stycket ersalts med "i god tid" Gfr "skäligt rådmm" i 32 kap. 1 § rättegångsbalken).

Av hänvisningen i 2 § fill rättegångsbalken och av stadgandet i 4 §. om behörighet för ensamdomare i vattenmål följer atl huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 § andra och tredje styckena skall kunna äga mm i vattenmål i fall då munfiig förberedelse äger rum. Även vid en sådan huvudförhandling gäller fiärde stycket första meningen i förevarande paragraf Fömtsättningen är dock atl den uteblivna parten har kallals fill förhandlingen Gfr NJA 1974 s. 184). Som lagrådet påpekar skall naturiigtvis även vad som i 42 kap 20 § andra stycket rättegångsbalken sägs angående parternas samtycke iakttas, när rätten tar ställning till om huvudförhandlingen skall hållas i förenklad form. Förbudet mot all meddela tredskodom enligl andra meningen i förevarande stycke gäller också vid huvudförhandling i förenklad form.

37 § Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedel
se, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna lill huvudförhand
ling i målet. Därvid gäller 22-28 och 32-36§§ i tillämpliga delar. Huvud
förhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det all kungörandet sked
de.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 37 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 61 § första stycket VL.

38 § I målet skall syn hållas, om del inte är obehövligt.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 38 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 50 § första stycket VL och 10 § lagen om domstolar i fastighetsmål.

Enligt paragrafen behålls den nuvarande huvudprincipen all syn skall ■ hållas i ansökningsmål, om det inte är obehövligt. Eftersom denna princip inte följer direkt av bestämmelserna om syn i 39 kap. rättegångsbalken, som i övrigt blir tillämpliga, har ett särskilt stadgande tagits in i föreva-

Prop. 1981/82:130 536

rande paragraf. Av 39 kap. 2 § rättegångsbalken följer atl syn normalt skall 13 kap. 39-41

hållas vid huvudförhandlingen, men att den också kan äga mm före eller utom denna.

Jag anser inte atl det behövs någon motsvarighet till bestämmelserna ill kap. 50 § tredje; stycket VL som i vissa fall ger parterna rätten all avgöra frågan om syn bör hållas. Enligt min mening bör avgörandet alltid ligga i domstolens hand. Domstolen bör när det gäller tidpunkt för syn och dennas omfattning naturligen la hänsyn till partemas inställning.

39 § Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte
beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsin
vändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 39 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 52 § tredje stycket VL. I övrigt gäller jävsbestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 §§ rättegångsbalken.

Enligt rättsfallet NJA 1978 s. 461 gäller inte förbudet att väcka fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd i högre rätt en nämndeman i fastighetsdomstol. Med en sådan nämndeman torde nämndeman i vattendomstol få likställas.

40 § Yrkanden om ersättning till följd av det vattenföretag eller den
åtgärd som avses med ansökningen sarril erinringar i anledning av utlåtan
de enligl 32 § skall framställas skriffiigen eller muntligen senast vid huvud
förhandlingen. Vattendomstolen får avyisa senare framställda yrkanden
och erinringar, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av
andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

Paragrafen motsvarar, med av lajpådet föreslagen jämkning, 13 kap. 40 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 53 § VL.

41 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har fram-
stälUs i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna
åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne
håll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet åtempptas i det skick vari del förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inle deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara ulan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 41 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 55 § första stycket och 57 § Qärde stycket VL samt 11 § lagen om domstolar i fastighetsmål. Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i 43 kap.

Prop. 1981/82:130 537

42 § Om vattendomstolen finner atl hinder mot det sökta företagel möter 13 kap. 42-44 §§
enligl 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omständighe
ter som avses i andra stycket nämnda paragraf, skall vattendomstolen med

eget yttrande överlämna frågan lill regeringens avgörande. Delsamma gäller, om frågan om företagels tillåtlighet enligt 11 kap. 1-3 eller 5 § skall avgöras av regeringen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 42 § i del remitterade förslaget saml 2 kap. 20 § 3 mom. och 4 kap. 20§ VL. Innan frågan överlämnas, skall vattendomstolen ha hållit huvudförhandling i målet;

43 § Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit
vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingar
na innehåller.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken all undertätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att etl exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 43 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 11 kap. 58 § första stycket VL och 18 kap. 44 § i utredningens förslag Gfr 5 kap. 28 § expropriationslagen).

Andra stycket motsvarar 11 käp. 57 § första stycket VL och 18 kap. 43 § i utredningens förslag. Liksom enligl dessa beslämmelser föreskrivs i princip en längsta fid av två månader för all meddela dom. Denna lid får överskridas endast om synnerliga skäl föreligger. Som framhålls av Svea hovrätt bör vattendomstolarnas sedvanliga årsrytm med resor och syner under sommarhalvåret och domskrivning på annan fid i viss utsträckning få avgöra tidpunkten för meddelande av domar. Del kan alltså fortfarande finnas anledning att vänta med större domar längre tid än två månader.

I fråga om meddelande av domar gäller i övrigt 17 kap. 9 § rättegångsbalken. Vid förhandlingens avslutande skall domstolen antingen avkunna dom, bestämma en viss dag för meddelande av dom eller, vilket ofta förekommer i störte vattenmål, ange alt parterna senare kommer att få meddelande om tid för domen och plats där den hålls fillgänglig i den för kallelser bestämda ordningen, dvs. vanligen genom en kungörelse.

Utredningen har anfört att skyldigheten enligt 17 kap. 9§ sjunde stycket rättegångsbalken att undertätta parterna om domens innehåll bör anses fullgjord genom att domen hålls tillgänglig hos aktförvararen. Jag delar denna uppfattning men anser det erforderligt med en lagbestämmelse härom. En sådan har intagils i tredje stycket i förevarande paragraf.

44 § När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer ho-

Prop. 1981/82:130 538

nom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagil, får 13 kap. 44 §

vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för atl uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inle sältas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalals.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning i ell stycke, 13 kap. 44 § i det remitterade förslaget.

Första och andra meningen motsvarar 11 kap. 60 § tredje stycket VL och 18 kap. 38 § andra stycket i utredningens förslag. Den likformighels-princip som kommer fill uttryck i förevarande stycke är speciell för den vattenrältsliga ersätlningsregleringen. Enligt 19 § första stycket punkt 5 är sökanden skyldig atl i ansökningen eller senare ange den ersättning han erbjuder till varje sakägare.

Atl ersättningen i andra fall än som avses i förevarande stycke inte får bestämmas högre än vad den ersättningsberättigade har begärt följer av allmänna processuella gmndsatser Qfr 17 kap. 3§ rättegångsbalken). En särskild regel härom Gfr 18 kap. 38 § första stycket i utredningens förslag) behövs enligt min mening alltså inte.

Den nya vattenlagen innehåller inle någon motsvarighet fill 11 kap. 60 § första stycket VL Gfr 18 kap. 37 § i utredningens förslag). Atl vallendomstolen skall la hänsyn lill att elt vattenföretag har vidsträcktare verkningar än som har uppgivits i ansökningen och anpassa skaderegleringen därefter är självklart och behöver enligt min mening inle något uttryckligt lagstöd.

Tredje meningen, som motsvarar andra stycket första meningen i del remitterade förslaget, motsvarar 11 kap. 60 § Qärde stycket VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 (se prop. 1974; 83 s. 35) och 18 kap. 38 § Qärde stycket i utredningens förslag.

Som utredningen närmare har utvecklat innebär den oskadlighelspröv-ning som f. n. skall göras enligt 11 kap. 60 § sjätte och sjunde styckena VL Gfr 5 kap. 25 § tredje stycket expropriationslagen) ett mycket tungrott förfarande som i stort sett gör det omöjligt att träffa överenskommelser. Jag delar därför i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning alt man bör återgå till den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som innebär att skadelidande panträllsborgenärer i efterhand kan begära ersättning för eventuella föriuster (se 16 kap. 19§ nya lagen). Förevarande mening, som alltså stadgar en begränsning i likformighetsgmndsatsen, har utformats i överensstämmelse härmed. 1 enlighet med lagrådets förslag används uttrycket "särskild uppgörelse" i stället för "överenskommelse".

Del remitterade förslaget innehåller också en molsvarande regel beträffande annan kompensafion än ersättning i pengar. Eftersom likformighets-grundsatsen knappast kan få tillämpning på annat än ersättning i pengar, har denna regel i enlighet med lagrådets förslag utgått i propositionsförslaget.

Prop. 1981/82:130 539

Eftersom panlrätlsborgenärerna i erforderlig mån tillgodoses genom 13 kap. 45—46 §§ möjligheten att väcka talan i efterhand enligl 16 kap. 19 §, innehåller förevarande paragraf inte någon motsvarighet fill oskadlighetsprövningen enligt 11 kap. 60 § femte stycket VL och 18 kap. 38 § tredje stycket i utredningens förslag. Genom att denna regel utgår vinner man, som Vänersborgs tingsrätt framhåller, den fördelen att frågor om medgivna anspråk kan avgöras vid förberedelsen eller huvudförhandling i förenklad form.

Som en följd av att någon oskadlighetsprövning inte skall göras till skydd för panträttsborgenärerna, innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till 9 kap. 24 § Qärde stycket VL och 19 kap. 14 § Qärde stycket utredningsförslaget (se 16 kap. 14 § nya vattenlagen).

45 § Om del behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall
vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har ulan
särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar, med en redaktionell jämkning, 13 kap. 45 § i det remitterade förslaget samt i huvudsak 18 kap. 39 § i utredningens förslag Gfr 5 kap. 24 § expropriationslagen).

Av 9 kap. 9§ första stycket framgår atl ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Härav följer atl domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall därvid beaktas all en särskild rättighet kan minska en fastighets värde. Några särskilda bestämmelser som motsvarar de två första meningarna i första stycket av utredningens förslag behövs därför inte.

Om någon särskild bestämmelse inle fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen att för tillämpningen av fördelningsregeln i 16 kap. 14 § tredje stycket göra en uppskattning av en faslighels värde utan belastning av särskilda rättigheter som minskar fasfighetens värde och som har sämre rätl än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskattning bör lämpligen göras av vattendomstolen. En regel härom fanns också före 1974 års ändringar i VL i 9 kap. 52 § första stycket tredje meningen. Förevarande paragraf innehåller en motsvarande bestämmelse.

46 § Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig-
helsdel eller om ersättning för strömfall som skall avslås enligt 2 kap. 8§
och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över
området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för
fastighetsbildning.

Innan vattendomstolen meddelar en dom om fillstånd till ett vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfaslighel).

Prop. 1981/82:130 540

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § i det remitterade förslaget. 13 kap. 46 §

Första stycket motsvarar 11 kap. 44 § VL och 18 kap. 41 § i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 34 §.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 62 § 2 mom. första stycket VL samt 15 kap. 8 § första stycket 7 i utredningens förslag.

Det kan ifrågasättas om det är motiverat atl i den nya lagen ha några särskilda bestämmelser om strömfallsfastighet. I VL infördes dessa av den. anledningen alt då gällande skifteslagstiftning inte reglerade frågan hur man skulle förfara med de rättigheter och skyldigheter som var förenade med strömfallsfasfigheten vid ändringar i fastighetsindelningen. Därför ansågs det lämpligt att man redan i vattenmålet såg till att en lämpligt avgränsad strömfallsfastighet bildades Gfr NJA II 1919 s. 269 och 449).

Från fastighelsbildningssynpunkt torde numera inte något sådant behov föreligga, utan genom reglerna i bl. a. 3 kap. samt 2 kap. 5 §, 10 kap. 4 § och 11 kap. 5§ fasfighetsbildningslagen lorde man i erforderlig mån kunna hantera de rätfigheter och skyldigheter som är förenade med tillståndsbärande fastigheter enligl den nya vattenlagen vid ändringar i fastighetsindelningen.

Emellertid har begreppet strömfallsfaslighel vunnit hävd i vattenrättsliga sammanhang i fråga om förelag för vattenkraftutbyggnad, bl. a. när det gäller säkerheter vid kredilgivning. Begreppet är också av betydelse för skyldigheten att leverera andelskrafl, som enligt 9 kap. 16 § tredje stycket nya vattenlagen skall åligga den fasfighet med vilken rätten fill fillgoclogö-randet av vattenkraft är förenad. För rätten att utnyttja elt strömfall för . vattenkraftändamål fordras atl man innehar majoriteten i detta med äganderätt eller servitutsrätt Gfr 2 kap. 7 § nya vattenlagen). Jag har på grund av det anförda ansett att institutet strömfallsfaslighel bör finnas kvar i fråga om vattenkraftverk och en bestämmelse härom har lagils in i förevarande stycke.

Däremot har jag inle ansett det vara motiverat att ha kvar institutet beträffande andra företag för tillgodogörande av ytvatten och inte heller institutet vatlentäktsfasfighet för företag för tillgodogörande av gmndvatten Gfr 11 kap. 62 § 3 mom. andra stycket VL). Enligt den nya vattenlagen krävs i sådana fall inte allfid att lillståndet skall vara förenat med en fasfighet. För vattentäkter för allmän vattenförsörjning och bevattning har förelagaren den erforderliga rådigheten över vattnet (se 2 kap. 4 § punkt 2). Även nylQanderättshavare kan utverka tillstånd till andra företag för tillgo- . dogörande av vatten än vallenkraftverk.

Institutet vattentäktsfastighel är inle heller motiverat av skyldigheten att tillhandahålla vallen. En sådan skyldighet kan efter 1974 års ändringar i VL och enligt den nya vattenlagen åläggas tillståndshavaren säspm en skadeförebyggande åtgärd. Denna skyldighet är att anse som elt med tillståndet till vattentäkt förenat villkor, som den som är tillståndshavare vid varje tidpunkt måste iaktta. Villkoret får därigenom sakrätlsUg dignitet Gfr prop. 1974:83 s. 302 och 309).

Prop. 1981/82:130 541

Om del finns en rättsligt bestående registerfastighet som tillhör sökan- 13 kap. 47 §

den och som är lämplig för ändamålet bör den utses till strömfallsfastighet i vattendomstolens tillslåndsdom (se 19 § tredje stycket och 47 § första stycket punkt 4 i förevarande kapitel). I andra fall kan det behövas olika . fastighetsbildningsåtgärder för att skapa en lämplig faslighet. Sökanden får enligl 8 kap. 1 § tredje stycket lösa områden som skall ingå i en strömfalls-fastighet.

47 § En dom som innebär atl tillstånd lämnas till vattenförelag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla beslämmelser om

1. förelagets ändamål, läge, omfattning och lekniska utformning,

2. de områden som får las i anspråk för förelaget och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. strömfallsfastighet,

5. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelslal i fråga om kostnaderna för företaget,

6. skyldighet atl betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnads-bidrag härför,

8. skyldighet att betala avgifter,

9. villkor i övrigt för att tillgodose allmänna och enskilda intressen,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av ofömtsedda skador får framställas,

11. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3§ eller 15 § andra stycket får ske,

12. den förlust av vatten eller annal som fillståndshavare enligt 9 kap. 14 och 15 §§ är skyldig alt underkasta sig utan ersättning,

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i domen anges den lid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Paragrafen motsvarar, med vissa redaktionella jämkningar, 13 kap. 47 § i det remitterade förslaget samt II kap. 62-64 §§ VL och 15 kap. 8§ andra stycket i utredningens förslag.

Uppräkningen i första stycket kan Qäna som en minneslista för vallendomstolarna men den kan självklart inle vara uttömmande. Inte heller kan föreskrifterna i alla punkterna bli tillämpliga i alla ansökningsmål utan domstolarna måste anpassa innehållet i domen lill varje särskilt företag. Huvudprincipen är givetvis att domstolen skall la ställning till alla de frågor som har aktualiserats i målet.

Föreskriften i punkten 3 om fillsyn gäller endast i sådana fall då vattendomstolen med stöd av 18 kap. 1 § andra stycket har ansett att elt särskilt tillsynsorgan bör finnas vid sidan av länsstyrelsen, t. ex. SMHI i fråga om tillsyn över efterlevnaden av meddelade tappningsbestämmelser, eller att besiktning av en anläggning bör ske. Med uttrycket kontroll avses sådana

Prop. 1981/82:130 542

skyldigheter som åläggs sökanden, t. ex. skyldigheten att sätta ut vatten- 13 kap. 47 §

märken, fixpunkter och observationsrör Gfr 11 kap. 64 § VL) samt att föra journaler över vattenstånd och vattentappningar.

Enligt punkten 10 skall i domen också anges tiden för väckande av anspråk i anledning av oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 17 § tredje stycket behövs en särskild bestämmelse endast om tiden skall vara längre än minimitiden om fem år.

Enligt andra stycket skall i domen alltid bestämmas en arbetstid om fillståndet innefattar utförande av arbeten. Enligt 11 kap. 63 § första stycket VL bör arbetsfiden i regel inle överstiga tio år. Jag anser att en sådan tidsbegränsning kan undvaras. Arbetstidens längd får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskih fall. De ersättningsberättigade sakägarnas rätt tillgodoses i erforderlig mån genom bestämmelserna i 16 kap. 7 § om att tillståndshavaren måste iaktta vissa tidsfrister i fråga om utbetalande av ersättning, vid äventyr att han annars förlorar sin rätt mot sakägaren.

Om bestämmelserna om arbetsfid inte iakttas, förfaller lillståndet (se 15 kap. 2§). Jag återkommer lill därmed sammanhängande frågor och fill möjligheten alt få arbetstiden förlängd i specialmofiveringen till 15 kap. 2 §.

Gällande VL innehåller inte någon föreskrift om atl tillstånd fill ett företag som avser själva utnytQandet av en vattenbyggnad, t. ex. för dämning eller vattenbortledning, också skall ha utnyttjats inom en viss lid efter arbetenas fullbordande för atl tillståndet inle skall förfalla. Utredningen har för sådana fall, efter mönster av 18 § andra stycket ML, föreslagit att det skall bestämmas en särskild igångsättningstid, dvs. tid inom vilken verksamhet, varigenom inverkan sker på vattenförhållandena, skall ha satts i gång (se 15 kap. 8§ andra stycket punkt 12 i utredningens förslag). Enligl utredningen blir tillståndets verkningar uppenbara för allmänheten först när anläggningen har tagits i drift och liden för driftens igångsättning bör bl. a. med hänsyn fill omprövningsreglerna bli klart angiven.

Jag anser emellertid att del inle föreligger något behov av en särskild bestämmelse om igångsällningstid. För del första torde lillslåndshavarens eget intresse av att så snart som möjligt ekonomiskt utnyttja en utförd anläggning utgöra en väsentlig garanti för att den kommer att tas i drift inom en rimlig fid. Sakägarnas intressen tillgodoses i erforderlig mån genom den nyss berörda regeln i 16 kap. 7§ om vissa tidsfrister för betalande av ersättning samt reglerna om oförutsedd skada. Enligt 15 kap. 17 § tredje stycket kan fiden för anmälan av oförutsedda skador bestämmas upp till 20 år. Vid bestämmande av denna tid bör hänsyn givetvis las lill att det kan dröja innan tillståndet till en reglering eller vattentäkt las i anspråk fullt ut. De som konkurterar med tillståndshavaren om samma vattentillgång har möjlighet att begära omprövning beträffande tillståndet enligt 15 kap. 9 och 11 §§.

Inte heller av hänsyn till allmänna intressen behövs bestämmelser om en

Prop, 1981/82:130 543

särskild igångsättningslid. Eftersom tidsfristerna för omprövning enligt 13 kap. 48 §

tredje stycket av förevarande paragraf skall bestämmas med utgångspunkt i den dag då tillslåndsdomen vinner laga kraft, behövs inle någon igångsällningstid som utgångspunkt för omprövning. Jag vill också erinra om möjligheten för kammarkollegiet enligt 15 kap. 5 § tredje stycket all begära förverkande av elt fillstånd som inte har utnyttjats under en längre lid.

Utredningens förslag om en särskild igångsättningslid har alltså inte fåll någon motsvarighet i den nya vallenlagen.

I vissa fall kan det med hänsyn till motstående intressen behövas särskilda föreskrifter om idrifttagande av en anläggning, t. ex. att en dämning skall tas upp successivt. Sådana föreskrifter får då utformas som villkor för tillståndet med stöd av punkt 9 i första stycket av förevarande paragraf och några bestämmelser därutöver behövs inte i lagen.

48 § På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra frågan om företagets tillåtlighet.

Om domstolen funnit att företaget är fillåtligt och om företagets snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.

Meddelas särskild dom, får vattendomstolen förordna atl målet i övrigt skall vila fill dess domen vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar, med vissa ändringar i enlighet med lagrådels förslag, 13 kap. 48 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 66 § 1 mom. VL Gfr 18 kap. 32 § i utredningens förslag) men vattendomstolens möjligheter lill delavgörande har vidgats.

F. n. gäller att vattendomstolen får i en deldom ta upp frågan om förela gets tillåtlighet och, om företagel befinns tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Förutsättningen för deldom är att företagets snara genomförande är angelägel eller att synnerliga skäl eljest föreligger. Såsom synnerliga skäl anges i motiven t. ex. processekonomiska skäl (se prop. 1952:52 s. 46).

. Prövningen av tillåtligheten i ett delavgörande är emellertid avhängig av den omständigheten att vissa byggnadsarbeten behöver utföras. Endast i sådana fall kan lillåtlighetsfrågan tas upp och då kan naturligtvis vattendomstolen finna företaget otillåtligt och avslå ansökningen om tillstånd till företagel. Om domstolen däremot finner företaget tillåtligt, medger varken VL eller bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångsbalken att domstolen rältskraftigt avgör endast lillåtlighetsfrågan, utan då måsle tillstånd ges fill åtminstone något byggnadsarbete. Konstaterandet av atl ett vattenförelag är tillåtligt utgör alltså endast elt domskäl fill tillståndet lill byggnadsarbetet.

Genom den tillådighetsprövning som enligt såväl VL som den nya vattenlagen i vissa fall skall göras av regeringen träffas etl bindande avgörande rörande ett företags tillåtlighet. Denna fråga kan avgöras utan något

Prop. 1981/82:130 544

samband med byggnadsarbeten. Jag anser ätt processekonomiska skäl 13 kap. 49 §

talar för att även vattendomstolen i andra fall genom ett delavgörande, en mellandom, bör kunna rältskraftigt avgöra frågan om elt företags tillåtlighet utan atl denna skall behöva knytas lill frågan om några byggnadsarbeten behöver utföras. Om tvekan råder rörande ett företags tillåtlighet, kan såväl domstolen som parterna besparas åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten av företaget rältskraftigt avgörs innan frågor om byggnadsarbeten, villkor och ersättningsfrågor tas upp fill detalj behandling.

På grund av det anförda föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att vattendomstolen får på yrkande av sökanden i särskild dom avgöra frågan om förelagets lillåtlighel. Ett sådant avgörande får överklagas i vanlig ordning.

Vattendomstolen bör naturiigtvis så snart som möjligt la ställning lill ett yrkande om meddelande av särskild dom. Om yrkandet avslås eller om sökanden i stället under hand erhåller besked om alt någon deldom inte kommer att meddelas, kan sökanden anföra besvär häröver enligt 49 kap. 6 § rättegångsbalken Gfr prop. 1952:52 s. 54).

Enligt andra stycket av förevarande paragraf får vattendomstolen meddela en deldom rörande brådskande byggnadsarbeten om domstolen har funnit företagel tillådigt.

Om särskild dom meddelas enligt första eller andra stycket kan domstolen enligl tredje stycket förordna att målet skall vila till dess domen vunnit laga kraft Gfr 17 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken).

49 § När verkningarna av ett vatlenföretag inte kan i ett visst hänseende fömtses med tillräcklig säkerhet, får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till företagel skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor i det hänseendet lill dess behövUg erfarenhet har vunnits av företagels inverkan.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart del kan ske. Ersättningen får därvid inle bestämmas- till lägre belopp än vad som har beslämts provisoriskt.

Då målet har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för alt tillståndet till företaget skall fä tas i anspråk föreskriva alt sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den sludiga ersättningen saml för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan lillståndet tas i anspråk.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

Paragrafen, som med en av lagrådet förordad jämkning i första stycket motsvarar 13 kap. 49 § i del remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.1).

Första-fiärde styckena motsvarar 11 kap. 66§ 2 mom. VL samt 18 kap.

Prop, 1981/82:130 545

33-35 oeh 40 §§ i utredningens förslag. Jag kan hänvisa till vad som 13 kap. 50-51 §§

anfördes vid de nuvarande bestämmelsemas fillkomst (se prop. 1952:52 s.

48).

I anledning av vad lagrådet anfört rörande stadgandets tolkning vill jag framhålla att när det i första stycket talas om verkningarna av ett vatlenföretag därmed också avses verkningarna av sådana arbeten som enligt definitionen i 1 kap. 3 § i sig utgör valtenförelag och vartill tillstånd har meddelats i särskild dom enligt 48 § andra stycket.

Femte stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 18 kap. 36 § i utredningens förslag. När del gäller anspråk för ofömtsedda skador finns en molsvarande bestämmelse i 15 kap. 17 § Qärde stycket och jag hänvisar fill vad som anförs vid den paragrafen.

I samband med etl uppskovsbeslut kan frågan om dittills uppkomna rättegångskostnader avgöras (se 20 kap. 5 §).

50 § När det finns skäl till det, får vattendomstolen förordna att tillstån
det till elt vattenföretag eller lill en annan åtgärd enligl denna lag får tas i
anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall
föreskrivas atl sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt-.
ning som kan komma att utgå, om dpmstolens dom ändras.

Om sökanden, sedan tillstånd till ell vatlenföretag eller lill en annan åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet alt förebygga eller minska skador eller att betala ersättning, får vattendomstolen förordna alt domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom som avses med ell förordnande enligl första eller andra stycket, får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 50 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 67 § VL Gfr 18 kap. 31 § i utredningens förslag). Jag kan hänvisa lill vad som anfördes vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (se prop. 1952:52 s. 69).

I 66 § i förevarande kapitel finns en särskild bestämmelse om sökandens klagorätt när verkställighetsförordnande inle meddelas.

Förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål

51 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 51 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 75 § VL.

Stämningsmålen räknas upp i 14 § i förevarande kapitel.

Av 2 § i förevarande kapitel framgår atl rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i slämningsmålen (se även 4§). För dessa mål blir alltså rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål tillämpliga. För all markera detta har i förevarande paragraf angivits alt talan skall väckas genom stämning.

35 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 546

Emellertid behövs liksom i VL vissa särbestämmelser för förfarandet i 13 kap. 52-53 §§

stämningsmålen vid vattendomstol. De bestämmelser som behövs har tagils in i följande paragrafer. Dessutom har enligt 54 § vissa förfaranderegler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på stämningsmålen.

52 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden lill parterna skall delges.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 52 § i det remitterade förslaget.

Rättegångsbalken har den muntliga formen av förberedelse som huvudprincip. Vattenmålens natur är emellertid vanligen sådan att en relativt omfattande skriftväxling kan behövas. I likhet med vad som stadgas för ansökningsmålen i 30 § första stycket ges därför enligl första stycket av förevarande paragraf vattendomstolen en större valfrihet rörande formen för förberedelsen. Elt särskilt stadgande härom behövs, eftersom en hänvisning till 30 § första stycket, som talar om den "fortsatta" förberedelsen, inle är tillräcklig.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 81 § Qärde stycket VL.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inle uppenbarl att parterna redan har slutfört sin talan, skall de få fillfälle lill detta.

Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid mundig förberedelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från elt sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

Paragrafen motsvarar, med vissa ändringar i enlighet med lagrådets förslag, 13 kap. 53 § i del remitterade förslaget och 11 kap. 80 § VL.

Enligt första stycket av förevarande paragraf ges vattendomstolen möjlighet all i vissa fall avgöra målet utan huvudförhandling. Denna möjlighet kan användas då en fråga, disposiliv eller indispositiv, är Ivistig mellan parterna men en mundig förhandling är onödig. Eftersom det bhr fråga om en prövning i sak av tvistiga ståndpunkter, stadgas i andra meningen, i överensstämmelse med gällande rätl, att vallendomstolen i princip skall döma i stor sammansättning. Domstolen är alltså i princip inte domför med ordföranden ensam. Enligt vad som sägs i specialmotiveringen lill 4 § skall dock ordföranden vara behörig alt under förberedelsen i vissa fall avgöra dispositiva frågor ensam, dvs. meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk samt stadfästa förlikningar. Inte heller i sådana fall fordras alltså huvudförhandling. På förslag av lagrådet har stadgandet

Prop, 1981/82:130 547

förtydligats så alt det framgår att domstolen är behörig med endast ordfö- 13 kap. 54—55 §§ randen i dessa fall.

Tredje stycket har på förslag av lagrådet jämkats så all även för kallelse till muntlig förberedelse och utevaro från sådan skall tillämpas rättegångsbalkens regler om indispositiva mål.

54 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna
om ansökningsmål i 31 § andra stycket, 32 och 33§§, 36 § första stycket,
38, 39 och 41 §§, 43 § första och andra styckena samt 46§ första stycket.

I mål enligl 14 § 6 gäller också 45 och 50§§. Om del i ell sådant mål är fråga om arbete för atl förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag, gäller även 34§.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 54 § i del remitterade förslaget saml 11 kap. 81 § första och andra styckena VL och anger atl, fömtom rättegångsbalkens bestämmelser, vissa beslämmelser rörande förfarandet i ansökningsmål skall fillämpas på slämningsmålen Gfr 18 kap. 45 § i utredningens förslag).

I första stycket anges vilka bestämmelser som är tillämpliga på alla slags stämningsmål. Det gäller 31 § andra stycket (förbud mot Iredskodom under muntlig förberedelse jämte rätl för parterna atl åberopa ingivna skrifter), 32 § (sakkunnigundersökning), 33 § (undersökning av domslolsledamot), 36 § första stycket (tid och plats för huvudförhandling), 38 § (huvudprincipen att syn skall hållas), 39 § Gäv beträffande nämndeman), 41 § (förfarandet vid huvudförhandling), 43 § första och andra styckena (domens innehåll och fidpunkten för dennas meddelande) saml 46 § första stycket (kartor m. m. vid inlösen).

Enligt andra stycket ges dämlöver vissa särbestämmelser rörande stämningsmål som avses i 14 § punkt 6 i förevarande kapitel, dvs. mål om särskild tvångsrätl enligt 8 kap. där tvängsrätlsfrågan inte har handlagts i samband med ansökningsmålet. I sådana mål skall, i överensstämmelse med 11 kap. 81 § andra stycket VL, kunna förordnas om brådskande skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder enligt 34 §. Jag har ansett del lämpligt atl också föreskriva all bestämmelserna i 45 § om en särskild uppskattning av en faslighels värde i vissa fall saml i 50 § om verkslällighetsfillslånd blir tillämpliga i sådana mål.

55 § Om svaranden för atl bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten
domstolen enligt 13 § första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel
ser om vattentappning enligl 13 § första stycket 10, handläggs målet i dess
helhet som ett ansökningsmål, om inle målet med stöd av 13 § andra
stycket ändå behandlas som elt stämningsmål.

Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (1981:847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 3§ denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan spm avses i första stycket, får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller

Prop. 1981/82:130 548

vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kost- 13 kap. 56 §

nåder och skador.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagna ändringar, 13 kap.

55 § i det remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar 11 kap. 83 § första stycket VL.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 83 § andra stycket VL och 15 kap. 25 § i utredningens förslag.

Har vattendomstolen bestämt att etl beslul om borttagande inte får verkställas, får vattendomstolens avgörande överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet (se 67 § andra stycket andra meningen i förevarande kapitel).

Om vattendomstolen bifaller en ansökan om godkännande eller lagligförklaring av anläggningen eller ändrade tappningsbeslämmelser vid denna, gäller domen enligl rättskraftsregeln i 15 kap. 1 §. Detta innebär att det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen, såvitt det gmndats på att anläggningen inle är laglig från vattenrältslig synpunkt, inle är verkställbart Gfr dock uttalande av lagrådet i prop. 1969:28 s. 384 rörande verkställighet av beslut enligt ML).

Enligt 18 § i promulgationslagen blir nu förevarande stadgande också tillämpligt på äldre förordnanden av domstol eller överexekutor.

Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål

Av skäl som har anförts vid 112 § används beteckningen "förtätlningsmål" i stället för VL;s beteckning "besvärsmål" i fråga om mål som avser besvär över beslut vid förtättningar.

Av 2 § i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i förrättningsmålen (se även 4§). Åtskilliga särbestämmelser behövs emellerfid, eftersom domstolen i dessa mål är överinstans till förtättningsmannen och prövningen kan avse tillstånds-, delaktighets- och ersättningsfrågor Qfr 16 kap. fastighetsbildningslagen om förfarandet vid fastighetsdomstol). De särbestämmelser som behövs har tagits in i 56-63 §§. Dessutom har enligl 64 § vissa förfaranderegler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på förtältningsmålen.

56 § Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt
eller inom rätt fid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto
len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit lill förrätt
ningsmannen, skall den omständigheten atl inlagan först efter utgången av
nämnda fid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 56 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 86 § tredje stycket VL och 18 kap. 47 § i utredningens förslag Qfr 16 kap. 1 § fastighetsbildningslagen).

Besvärsbeslämmelserna finns i 12 kap. 37 och 38 §§ nya vattenlagen.

Prop. 1981/82:130 549

Domstolen har naturligtvis atl pröva humvida även andra hinder för målets 13 kap. 57-59 §§ upplagande föreligger och, om så finnes vara fallel, avvisa den fullföljda talan Gfr prop. 1969; 128 s. B 882).

Som utredningen anför torde vattendomstolens första åtgärd med målet vara all fordra in förtättningsakten, vilket kan ske formlöst. Förrätlningsmannen får härigenom också en underrättelse om att talan har fullföljts.

57 § Vid besvärsinlagan skall fogas tvä avskrifter av inlagan och därtill
hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm
förliga åtgärder ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahål
la dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombe
sörja dem på klagandens bekostnad.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 57 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 85 § Qärde stycket VL och 18 kap. 48 § i utredningens förslag Gfr 16 kap. 2 § fasfighetsbildningslagen).

Att handhngarna skall ges in i tre exemplar motiveras bl. a. av att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas. Jag hänvisar lill vad jag har anfört härom vid 21 §.

Jag har inte ansett det vara motiverat att göra något särskilt undantag i fråga om kopior av kartor, ritningar o. d., vilket utredningen föreslagit.

58 § Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända ett
exemplar av besvärshandlingaraa till den eller de aktförvarare som har
förordnats vid förtättningen samt utfärda kungörelse om besvären.

I kungörelsen skall uppges

atl elt exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

atl kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs dem, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftlig förklaring över besvären skall ha inkommit till vattendomstolen inom den tid, minst trettio dagar från del att kungörandet skedde, som vattendomstolen bestämt.

Om det är lämpligt, skall vattendomstolen i kungörelsen kalla lill huvudförhandling i målet.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 58 § i det remitterade förslaget och i huvudsak 11 kap. 87 och 89 §§ VL.

59 § Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om företagel är av
mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungö
relsen ersättas av etl meddelande lill varje sakägare med samma innehåll
som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.

En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall fillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.

Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen, skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas fill de myndigheter som anges i 23§. Dessutom skall ett exemplar av besvärs-

Prop. 1981/82:130 550

handlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeinlres- 13 kap. 60—61 §§ sel berörs, till fiskeristyrelsen.

Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rättighet till en fastighet och fasligheten inte har angivils i någon kungörelse under förrättningen, skall besvären och en utskrift av kungörelsen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.

Paragrafen motsvarar, med den jämkade utformning som föreslagils av lagrådet, 13 kap. 59 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 88 § VL.

60 § För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som får
avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän målets beredande i
övrigt inte har avslutats.

Paragrafen motsvarar, med en redaktionell jämkning, 13 kap. 60 § i det remitterade förslaget och 16 käp. 4 § andra meningen faslighetsbildningslagen. Att parterna skall kallas till huvudförhandlingen framgår av hänvisningen i 64 § till 36 §.

61 § Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om hu
vudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part
har begärt en sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart
atl talan är ogmndad. Vattendomstolen är därvid domför utan nämnde
männen.

För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling.

Har domstolen beslutat alt målet skall avgöras ulan huvudförhandling och är del inte uppenbart atl parterna redan har slutfört sin talan, skall de få tillfälle till detta.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar i första stycket, 13 kap. 61 § i det remitterade förslaget och 18 kap. 52 § i utredningens förslag Gfr 16 kap. 8 § fasfighetsbildningslagen).

Möjligheten enligt första stycket atl avgöra förrättningsmål utan huvudförhandling utgör en nyhet beträffande vattenmål Qfr dock beträffande förfarandet i vattenöverdomstolen 11 kap. 105 § första stycket VL). Eftersom målet tidigare har handlagts och bedömts i en lägre instans, är behovet av huvudförhandling inte detsamma som i ansökningsmålen. Part har dock rätt att få huvudförhandling, om inle domstolen finner del uppenbart atl talan är ogmndad. I andra meningen föreskrivs, efter mönster av 4 § första meningen lagen om domstolar i fastighetsmål, atl vallendomstolen i nu förevarande fall är domför utan nämndemännen. För detta fall gäller alltså inte hänvisningen i 4§ i förevarande kapitel till rättegångsbalkens regler om ensamdomares behörighet atl avgöra mål, ulan den tekniske ledamoten skall också delta i avgörandet. Inget hindrar dock atl även nämndemännen deltar Gfr prop. 1971:106 s. 135).

Enligt andra stycket fordras inte heller huvudförhandling för prövning som inte avser själva saken. I detta fall är ordföranden behörig som

Prop, 1981/82:130 551

ensamdomare på gmnd av hänvisningen i 4 § lill rättegångsbalkens bestäm- 13 kap. 62 §

melser (se 1 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken).

Med "själva saken" avses de materiella frågor som förrättningen rör, närmast tillstånds- och villkorsfrågor Gfr t. ex. 50 kap. 21 § sista stycket rättegångsbalken). Nu förevarande stadgande syftar alltså på rättegångs-frågor och andra bifrågor av liknande art som kan ha uppkommit i samband med ett mål som rör en överklagad sakfråga eller vid överklagande särskilt, se 12 kap. 37 §.

Tredje stycket erinrar om att parterna skall få tillfälle atl slutföra sin talan, när vattendomstolen har beslutat atl målet skall avgöras ulan huvudförhandling Gfr 50 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken).

62 § Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annal avgörande av domstolen träffas genom beslut.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 62 § i det remitterade förslaget och 18 kap. 53 § i utredningens förslag Gfr 16 kap. 10 § första stycket fastighetsbildningslagen). Andra meningen har tillagts på lagrådets förslag.

Enligt 17 kap. 1 § rättegångsbalken kallas allmän domstols avgörande i tvistemål dom när avgörandet avser själva saken medan annat avgörande av domstolen betecknas som beslut. En dom överklagas genom vad medan ett beslut överklagas genom besvär.

Enligl 16 kap. 10 § första stycket fastighetsbildningslagen avgör faslig-hetsdomstolen saken genom utslag och annat avgörande betecknas som beslut. Båda formerna av avgörande överklagas genom besvär.

Enligt såväl gällande VL som förevarande lag avgörs saken i ansökningsmål och stämningsmål genom dom. I VL anges däremot inle hur vattendomstolens avgörande av själva saken i besvärsmål (förtätlningsmål) skall benämnas. I vattendomstolspraxis har använts både utslag och dom eller beslut Gfr SFS 1974; 467). Enligt 11 kap. 98 § första stycket VL är rättsmedlet mot vattendomstolens avgörande av saken i ett besvärsmål vad. Domstolens avgöranden i andra fall överklagas genom besvär.

Jag har ansett det vara lämpligt alt behålla den nuvarande ordningen angående sättet för överklagande av vattendomstolens avgöranden i förrättningsmålen. Avgöranden av saken skall alltså överklagas genom vad och avgöranden i andra fall skall överklagas genom besvär (se 65 § i förevarande kapitel). Detta medför att en klar gräns bör dras upp mellan de två typerna av avgöranden. Därvid bör inte den i fastighetsbildningslagen använda beteckningen utslag användas för domstolens avgörande av saken, eftersom enligt 17 kap. 1 § faslighetsbildningslagen rättsmedlet mot etl utslag är besvär.

Pä grund av det anförda biträder jag utredningens förslag att vattendomstolens avgörande av saken i förtättningsmål skall betecknas som dom, oavsett att förrättningsbeslulet har överklagats hos vattendomstolen ge-

Prop, 1981/82:130 552

nom besvär. Annat avgörande av vattendomstolen betecknas i enlighet 13 kap. 63 §

med den gängse terminologin beslut. På förslag av lagrådet har elt uttryckligt stadgande härom intagits genom den tillagda andra meningen.

Av 17 kap. 1 § tredje meningen i-ätlegångsbalken framgår när elt beslut av vattendomstolen är sludigt eller har karaktär av beslut under rättegången. Denna skillnad är av betydelse vid tillämpningen av de även för förtätlningsmål i princip gällande fiillföljdsreglema i 49 kap. rättegångsbalken.

Av hänvisningen i 64 § till 43 § första stycket följer att vattendomstolens dom skall gmndas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling samt på handlingarnas innehåll.

63 § Om en ändring i förtättningsmannens beslut lämpligen bör göras av förrättningsmannen, får domstolen visa förrättningen åter lill denne. Domstolen får meddela beslämmelser lill ledning för hur ändringen skall ske.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 63 § andra stycket i del remitterade förslaget. Första stycket i det remitterade förslaget har på av lagrådet anförda skäl utgått i proposifionsförslaget.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om återförvisning av en förrättning. Även om vattendomstolen enligl allmänna rättsgmndsalser i dag torde ha en sådan befogenhet utan uttryckligt stöd av lag även i andra fall än som avses i \ 1 kap. 94 § tredje stycket VL, bar jag ansett det lämpligt med ett uttryckligt stadgande härom. Stadgandet har elt vidsträcktare fillämpningsområde än 18 kap. 55 § första stycket i utredningsförslaget, som efter mönster av 16 kap. 12 § första stycket fastighetsbildningslagen endast behandlar frågan om återförvisning vid fel i förtättningen.

Vattendomstolens beslut om återförvisning fill förrättningsmannen får utan några inskränkningar överklagas lill vattenöverdomstolen. Någon fullföljdsbegränsning liknande den som gäller enligt 54 kap. 6 § rättegångsbalken gäller alltså inle.

Om fel har förekommit under förrättningen, bör utan särskilt stadgande bestämmelserna i 50 kap. 26-29 §§ rättegångsbalken kunna fillämpas analogivis.

Vissa stadganden i utredningsförslaget har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Det gäller 18 kap. 54 § första stycket om skyldighet att inhämta yttrande från part innan ändring till hans nackdel vidtas m. m. Eftersom enligt 58 och 59 §§ i förevarande kapitel kungörelse skall utfärdas om besvärslalan och införas i ortstidning eller delges samtliga sakägare, skall samdiga intressenter ha haft möjlighet atl yttra sig i målet, även om detta sedan avgörs utan huvudförhandling.

Den nya vattenlagen har inte heller någon motsvarighet fill 18 kap. 55 § andra stycket utredningsförslaget om möjlighet för sökanden till en förrättning alt återkalla sin ansökan hos vattendomstolen, när någon annan

Prop. 1981/82:130 553

har fört talan mot tillslåndsbeslutet. Jag har ansett det vara tillräckligt med 13 kap. 64—65

den möjlighet som står sökanden lill buds enligl 12 kap. 25 § tredje stycket nya vattenlagen att återkalla sin ansökan genom att själv överklaga tillståndsbeslutet hos vattendomstolen inom den ordinarie fullföljdstiden. Som lagrådet påpekar torde, i det fall vattendomstolen ändrar ett förrättningsbeslut till nackdel för sökanden, återkallelse i sådant fall kunna ske genom fullföljd av talan fill vattenöverdomstolen. Någon möjhghet för sökanden atl eljest återkalla ansökningen sedan tillståndsbeslul meddelats föreligger, som lagrådet anfört, inte.

När det gäller återkallelse av en vid vattendomstolen förd besvärstalan, får rättegångsbalkens bestämmelser om återkallelse av fullföljd talan i 50 kap. 25 § första stycket och 52 kap. 12 § tillämpas.

64 § I fråga om förfarandet i förrätlningsmål gäller i övrigt bestämmelser
na om ansökningsmål i 30-33, 36, 38, 39, 41-43 och 45§§, 46§ första
stycket samt 47-50 §§.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 64 § i del remitterade förslaget och 11 kap. 92 § VL och anger att, fömtom rättegångsbalkens beslämmelser, vissa beslämmelser rörande förfarandet i ansökningsmål skall tillämpas på för-rätlningsmålen Gfr 18 kap. 56 § i utredningens förslag).

De bestämmelser som skall tillämpas är 30 § (förberedelsens form och innehåll), 31 § (muntlig förberedelse), 32 § (sakkunnigundersökning), 33 § (undersökning av domstolsledamot), 36 § (kallelse till huvudförhandling m.m.), 38§ (syn), 39§ Gäv beträffande nämndeman), 41 § (förfarandet vid huvudförhandling), 42 § (hänskjutande av frågan om företagets tillådighet till regeringen), 43 § (domens innehåll mm.), 45 § (särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall), 46§ första stycket (kartor m.m. vid inlösen), 47 § (domens innehåll, anpassad efter avgörandets art), 48 § (mellandom angående lillåtligheten och deldom rörande byggnadsarbeten), 49 § (uppskov) och 50 § (verkställighelstillstånd).

Rättegången i vattenöverdomstolen

65 § Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annal är föreskri
vet, överklagas hos vattenöverdomstolen. I stället för de lider som före
skrivs i 50 kap. 1 och 2 §§ samt 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för
vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre
veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 65 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 98 § första stycket, 99, 101 och 102 §§ VL och 18 kap. 57 § första stycket i utredningens förslag.

Enligt paragrafen har tidsfristerna förlängts i förhållande till rättegångsbalken, vilket överensstämmer med gällande rätt. Som jag har anfört vid 62 § överklagas vattendomstolens avgörande av saken i elt förrätlningsmål

Prop, 1981/82:130 554

genom vad, vilket överensstämmer med VL. Domstolens avgörande kal- 13 kap. 66-68 §§

las, på skäl som jag där angivit, också dom i sådana fall.

I paragrafen har intagils en erinran om att begränsningar i rätten att överklaga finns i 49 kap. rättegångsbalken och även i följande paragrafer i förevarande kapitel.

66 § Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar till
stånd fill ell vatlenföretag, inle har meddelat förordnande enligl 50 § första
stycket, gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5§ andra
stycket rättegångsbalken.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 66 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 98 § andra stycket VL. Klagan över vattendomstolens underlåtenhet att meddela ett verkställighetsförordnande skall alltså ske i samma ordning som talan mot domen. Klagorälteri är inle beroende av att vallendomstolen uttryckligen har avslagit en begäran om verkställighetslillstånd eller ens atl en sådan begäran har framställts Gfr prop. 1952:52 s. 68).

Paragrafen avser frågan om sökandens klagorätt. Om sökandens motparter vill klaga över att ett verkslällighetstillslånd har meddelats, får de göra detta endast i samband med överklagande i själva saken Gfr prop. 1952:52 s. 71).

67 § Vattendomstolens beslul i överklagade frågor som avses i 12 kap.
37 § första stycket 1 och 3 samt Qärde stycket får inle överklagas.

Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 § överklagas särskilt genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 § andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 67 § i del remitterade förslaget.

Första stycket motsvarar i huvudsak 18 kap. 58 § i utredningens förslag Gfr 17 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Förevarande begränsning i rätten att överklaga utgör en nyhet beträffande vattenmäl Gfr dock 11 kap. 107 § tredje stycket VL). I motsats fill utredningsförslaget omfattar inte klago-förbudet frågor om ersättning till sakkunniga, eftersom jag har ansett del lämpligt atl sådana frågor kan prövas i flera instanser.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 107 § andra stycket VL.

68 § Har i ett ansökningsmål, vari kungörelse enligl 22 § har utfärdats,
sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslul, får vattenöver
domstolen i stället för all förordna om delgivning med motparterna besluta
atl ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling
ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av
vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

att ett exemplar av handlingarna i målet hålls fillgängligl hos aktförvararen eller aktförvararna,

Prop. 1981/82:130 555

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte 13 kap. 69 §

särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skrifdigt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha inkommit till vattenöverdomstolen inom den lid, minst tre veckor från det att kungörandet skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Första-tredje styckena gäller också i förtätlningsmål, vari kungörelse enligt 58 § har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses ha skett.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 13 kap. 68 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 104 § VL Gfr 18 kap. 59 § i utredningens förslag).

69 § Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand-hng, om den skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandhng, skall den äga mm, om den inte uppenbariigen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om vattenöverdomstolen i etl överklagat ansöknings- eller förtätlningsmål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får föreläggandet inle tillkännages parten genom kungörelse som avses i 68 § utan del skall delges parten.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 13 kap. 69 § i del remitterade förslaget samt 11 kap. 105 § VL och 18 kap. 60 § i utredningens förslag.

Första stycket har i överensstämmelse med gällande rätt men i motsats fill utredningens förslag Gfr 5 kap. 29 § expropriationslagen) utformats så att en part inte har någon absolut rätt att få till stånd en huvudförhandling.

Om skriftväxlingen inte är klar, gäller 50 kap. 22 § rättegångsbalken.

Enligt 11 kap. 105 § tredje stycket VL får syn hållas endast om synneriiga skäl föreligger (se även 17 kap. 3§ andra stycket fastighetsbildningslagen) och utredningen föreslår en motsvarande bestämmelse (18 kap. 60 § tredje stycket i utredningens förslag). Svea hovräft anser att bestämmelsen är överflödig och framhåller atl hovrätten sedan många år ulan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderiigt. Jag delar hovrättens uppfattning och den nya vattenlagen innehåller därför inle några särskilda bestämmelser om syn.

I fråga om bevisupptagning i vattenöverdomstolen gäller samma regler som för tvistemål i hovrätten i allmänhet; Även bestämmelserna i 50 kap. 23 § rättegångsbalken gäller, vilket innebär att ändring i vattendomstolens dom inle får ske utan att bevis åter tas upp. I den mån vallendomstolens

Prop. 1981/82:130 556

dom gmndar sig på en vid syn gjord iakttagelse får ändring av domen ske 13 kap. 70-72 §§,
endast under de förutsättningar som anges i nämnda stadgande i rätte- 14 kap.

gångsbalken.

Andra och tredje styckena i förevarande paragraf överensstämmer med gällande rätl.

En utredning som etl valtenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till gmnd för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan atl parterna har beretts tillfälle atl yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inle, om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har franrkommit tidigare i målet.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 70 § i det-remitterade förslaget. Första stycket har i enlighet med lagrådc:ls förslag utformats så att även andra ledamöter än vattenrättsråd kan få verkställa undersökning Qfr H kap. 106§ andra stycket VL).

Andra stycket motsvarar 11 kap. 106a§ VL.

71 § I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 42,
43 och 45-50 §§.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslaget fillägg rörande 42 §, 13 kap. 71 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 106 § VL Qfr 18 kap. 61 § i utredningens förslag).

Rättegången i högsta domstolen

72 § Vattenöverdomstolens domiar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen.

I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 §§.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 72 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 108 § VL Gfr 18 kap. 62 § i utredningens förslag). I enlighet med lagrådets förslag har första stycket avfattats så all del framgår alt rättegångsbalkens begränsningar av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen också gäller i vattenmål.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.

Kapitlet, som motsvarar 14 kap. i det remitterade förslaget och 17 kap. 2-8 §§ i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2). Förevarande bestämmelser kompletterar de processuella bestämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmäl.

Prop. 1981/82:130 557

1 § Görs ansökan om fillstånd att riva ut en valtenanläggning i ytvatten, 14 kap. 1 §

skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligl

2§.

Paragrafen, som motsvarar 14 kap. 1 § i det remitterade förslaget samt 17 kap. 3 § i utredningens förslag och 2 kap. 34 § andra stycket sista meningen VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2).

Som utredningen framhåller bör med utrivning liksom enligt VL förstås borttagande av en vattenanläggning utan att någon annan sätts i stället. Om vatlenanläggningen skall ersättas med en ny anläggning, kommer ansökningen atl få utföra den nya vattenanläggningen all utgöra huvudsaken och borttagandet av den befintliga anläggningen endast ell led i del nya byggnadsarbetet. Vid tillståndsgivningen för det nya företagel skall också avgöras hur den gamla vattenanläggningen får rivas ut och skaderegleringen skall avse även utrivningen.

Paragrafen avser endast vatlenanläggningar i ytvatten. I 5§ regleras rätten att ta anläggningar för bortledande av gmndvatten ur bmk.

Bestämmelserna om fillståndsplikt i 4 kap. gäller även utrivning. Detta innebär enligl 4 kap. 2§ första stycket atl tillstånd inte behövs, om del är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom utrivningens inverkan på vattenförhållandena. Enligt 4 kap. 1 § tredje stycket får fillstånd sökas även om det inte behövs. Frågan om utrivning handläggs enligt 13 kap. 13 § första stycket punkt 7 som ett ansökningsmål.

Behöriga att ansöka om tillstånd till utrivning är anläggningens ägare och den som i övrigt svarar för anläggningens underhåll. Enligl 15 kap. 5 § kan kammarkollegiet begära atl ett tillstånd till etl valtenförelag skall förklaras förverkat. I samband härmed kan vattendomstolen enligt 6§ i samma kapitel även förordna om utrivning av anläggningar som ingår i vattenföretaget.

Särskilda bestämmelser om ersättning vid utrivning finns i 9 kap. 11 §.

Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2) kan tillstånd till utrivning endast vägras om någon annan får överta ansvaret för anläggningen. Som utredningen framhåller kan dock anläggningar i vatten vara skyddade enligl lagen (1960:690) om byggnadsminnen. Elt tillstånd till utrivning kan sålunda inte verkställas till den del del strider mot skyddsföreskrifter som har meddelats enligt 2 § i nämnda lag.

Enligt 2 kap. 34 § andra stycket sista meningen VL kan vallendomstolen föreskriva alt någon annan får ulföra arbetena på sökandens bekostnad, om sökanden inte genomför utrivningen. Utredningen har föreslagil en motsvarande bestämmelse i den nya lagen (17 kap. 3§ andra meningen i utredningens förslag).

Svea hovrätt anser alt del inte finns någol behov av en sådan bestämmel-

Prop. 1981/82:130 558

se. Enligt hovrätten har bestämmelsen sällan eller aldrig utnyttjats. Den 14 kap. 2 §

som ansöker om tillstånd till utrivning får enligl hovrätten förutsättas

också komma att genomföra utrivningen om han inte kommer på obestånd.

Enligt hovrättens mening är del bättre att vid underlåtenhet från ägarens

sida låta kammarkollegiet ansöka om förverkande av del ursprungliga

tillståndet.

Jag delar hovrättens uppfattning i denna fråga och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till bestämmelsen om rätt för någon annan att verkställa utrivningen. Om sökanden river ut anläggningen men underlåter att utföra föreskrivna återslällningsåtgärder, kan handräckning ske enligl 21 kap. 4§.

Bestämmelserna i 13 kap. 47 § om vad en tillslåndsdom skall innehålla är tillämpliga även i förevarande fall. Enligt dessa bestämmelser skall domstolen föreskriva erforderliga villkor för förelagets utförande. Sådana villkor kan också avse behövliga återställningsåtgärder. Beträffande sättet för utförande av utrivningen gäller 3 kap. 7 § men däremot inle övriga bestämmelser i 3 kap. (se 3 kap. 12§).

2 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fasfighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden, lill dess någol annat bestäms, övergå på fastighetsägaren.

Till skydd för allmänna intressen kan efter åtagande sådant förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett valtenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn fill sökanden eller till allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren vållas skada av alt anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.

Paragrafen motsvarar med några redakfionella jämkningar 14 kap. 2§ i det remitterade förslaget och 17 kap. 4§ i utredningens förslag men avser endast anläggningar i ytvatten. Motsvarande bestämmelser finns nu i 2 kap. 34 § andra stycket andra och tredje meningarna VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2).

Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen får vid bedömningen av om utrivningen medför skada för en faslighet hänsyn tas även lill annat än inverkan på vattenförhållandena, exempelvis försämrade kommunikationer av atl en bro rivs ut.

Den som får överta underhållsskyldigheten enligt förevarande paragraf är även skyldig att i övrigt fullgöra vad som åligger anläggningens ägare enligt denna lag. Han skall alltså sköta dammluckor o.d. i enlighet med bestämmelser i lag eller lillståndsbeslut. Om kompensation för skada som vållas av anläggningen utgår i form av en årlig avgäld, är han också för framtiden skyldig att betala denna.

Prop, 1981/82:130 559

Ett beslut enligl förevarande paragraf innebär inte att äganderätten till 14 kap. 3 §

anläggningarna övergår på den som blir underhällsskyldig men han har givetvis rätt atl disponera anläggningarna i den mån det behövs för att han skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Med beslutet följer inle heller någon rätl alt tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen, t. ex. för kraftproduktion.

Den som har övertagit underhållsskyldigheten är ansvarig för anläggningarna lill dess han själv ansöker om utrivning. Härvid kan givelvis någon som vill förhindra utrivningen begära atl få överta ansvaret.

Av 4 § första stycket framgår att ansvaret i förekommande fall är förenat med fastigheten och alltså åvilar nya ägare av denna.

Enligt tredje stycket kan en begäran att få överta en anläggning i vissa fall avslås. En gmnd för avslag är att fastighetsägaren på gmnd av sina ekonomiska förhållanden eller annat inle kan antas vara i stånd att fullgöra de skyldigheter som följer med övertagandet.

Enligt utredningsförslaget skall en begäran av en fastighetsägare att få överta underhållsansvaret vidare kunna avslås då det från sökandens eller det allmännas synpunkt är angeläget atl anläggningen rivs ut. Bestämmelsen synes innebära atl en ansökan om övertagande skall avslås i varje fall där sökandens begäran att riva ut anläggningen inte enbart har sin gmnd i atl han vill bli kvitt sitt underhållsansvar. Enligt min mening bör emellertid vattendomstolen vid sin prövning av övertagandefrågan kunna väga intresset av att någon övertar anläggningen mot intresset av att anläggningen rivs ut. Bestämmelsen har därför fåll en utformning som innebär all övertagande inte skall medges i de fall det kan anses mera angeläget från sökandens eller det allmännas sida att anläggningen rivs ut.

I motsats till vad utredningen har föreslagit bör denna inlresseavvägning i princip kunna ske även om det är staten, en kommun eller ell valtenförbund som vill överta underhållsansvaret. Detta innebär att sökandens intresse av att riva ut anläggningen kan ställas mot ett allmänt intresse av atl anläggningen bibehålls eller att ett allmänt intresse av att anläggningen rivs ut — anläggningen utgör exempelvis etl hinder för vandringsfisk — ställs mot elt allmänt bevarandeintresse. Bestämmelsen har utformats så alt den möjliggör även sådana avvägningar.

Vid bestämmande av skälig ersättning enligt fiärde stycket bör som utredningen framhåller beaktas alt anläggningens ägare befrias från kostnaderna för underhåll och utrivning.

3 § Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till

1. staten, en kommun eller ett vattenförbund,

2. förvaltare som avses i 82 a§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled samt

3. den som kan lida men av alt anläggningarna bibehålls.

Den som får tillstånd atl bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.

Prop. 1981/82:130 560

Om det är uppenbart atl varken allmänna eller enskilda intressen skadas 1' p. 3 §

av anläggningarnas bortskaffande, behövs inte något tillstånd av vattendomstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a § lagep om flottning i allmän flotded, fordras dennes medgivande till åtgärden.

Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av alt en anläggning i flottleden bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten, en kommun eller ett valtenförbund lill skydd för allmänna intressen.

Paragrafen motsvarar med en jämkning i Qärde stycket 14 kap. 3 § i det remitterade förslaget saml 17 kap. 6 och 7§§ i utredningens förslag och 6 kap. 28 § VL (se prop. 1969:104).

Första och andra styckena innehåller beslämmelser om rätt att efter vattendomstolens tillstånd bortskaffa anläggningar i avlysta flottleder. Bestämmelserna avser inle bara vattenanläggningar utan alla anläggningar som har uppförts för flottleden (se 6 kap. 4§ VL). Rätt atl bortskaffa en flotdedsanläggning kan ges bl. a. fill den som kan lida men av all anläggningen bibehålls. Formuleringen innebär att förutom fastighetsägare även nylQanderättshavare kan ges en sådan rätt. Den som får rätt ätt bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna - han får äganderätten till anläggningen.

En begäran om bortskaffande av flotdedsanläggningar behandlas som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § föi-sla stycket punkt 8). I 13 kap. 47 § finns bestämmelser om vad en dom i etl sådant mål skall innehålla. Bl. a. skall enligt första stycket punkt 9 anges de villkor som behövs för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Vattendomstolen har enligt denna bestämmelse alt ange hur bortskaffandet skall ske och föreskriva erforderliga återställningsåtgärder. Någon ?".rskild bestämmelse härom behövs därför inte. Vid prövningen ay frågor om bortskaffande är 3 kap. 7 § tillämplig (se 3 kap. 12 §), om bortskaffandet utgör ett vattenföretag.

En särskild bestämmelse om ersättning vid bortskaffande av flottledsanläggningar finns i 9 kap. 11 § tredje stycket.

Tredje stycket första meningen innehåller en bestämmelse om undantag från skyldigheten atl söka tillstånd till bortskaffande av flottledsanläggningar. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 4 kap. 2§. I de fall flottledsanläggningen är en anläggning i vatten blir bortskaffandet att anse som ett vatlenföretag, varvid de allmänna bestämmelserna i 4 kap. om fillståndsplikt blir fillämpliga. Förevarande bestämmelse får alltså betydelse endast när flottledsanläggningen inte är en anläggning i vatten och bortskaffandet alltså inte utgör ett vattenföretag. Enligt andra meningen i förevarande stycke skall, när fillstånd inte behövs, medgivande till åtgärden inhämtas hos flotdedsförvaltaren, om sådan finns.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som har bortskaffat en flotdedsanläggning utan tillstånd blir bevisningsskyldig beträffande de före åtgärden rådande vattenförhållandena (se 17 kap. 6§

Prop, 1981/82:130 561

andra stycket tredje meningen i utredningens förslag). Bestämmelsen i 4 14 kap. 4—5 §§

kap. 6 § nya vattenlagen om bevisningsskyldighet gäller emellertid också bortskaffande av flottledsanläggningar i vatten. Någon särskild bestämmelse härom har därför inte upptagits i förevarande paragraf

Fjärde stycket innehåller bestämmelser om rätt att överta anläggningar i avlysta flottleder. På lagrådets förslag har rätten begränsats till att avse anläggningar i flottleden, dvs. i själva vattenområdet, vilket överensstämmer med gällande rätl. Enligl första meningen kan vallendomstolen för-prdna att en fastighetsägare vars fastighet skulle skadas av att en sådan anläggning tas bort får överta anläggningen, om han begär del. Övertagan-dgt kan avse även anläggningar som är belägna på annans fastighet. Enligl andra meningen kan vidare den som vill använda anläggningen för ett vatlenföretag ges rätt att överta den. Bestämmelsen innebär en viss utvidgning i förhållande lill gällande rätt och lill utredningens förslag som endast medger övertagande för den som vill använda anläggningen för tillgodogörande av vattnet. Berättigade alt överta en anläggning är slutligen enligt andra meningen staten, kommuner och valtenförbund.

En begäran pm överlagande kan göras i en fristående ansökan eller i samband med behandlingen av en ansökan om tillstånd enligt första stycket (se 13 kap, 13 § första stycket punkt 8).

4 § Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 2 §
första stycket e||er en anläggning enligt 3 § Qärde stycket första meningen,
övergår till ny ägare, svarar denne för de skyldigheter som följer av
övertagandet,

Övertagandet skall antecknas i faslighetsboken.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 14 kap. 4§ i det remitterade förslaget och 17 kap. 5 § och 7 § andra stycket i utredningens förslag samt 2 kap. 34 § andra stycket andra meningen och tredje stycket och 6 kap. 28 § Qärde stycket VL.

I enlighet med lagrådels förslag har paragrafens första stycke utformats så att den sakrättsliga anknytningen till en fastighet endast gäller, förutom då underhållsskyldigheten beträffande en vattenanläggning har överförts till en fastighetsägare enligt 2 § första stycket, då en anläggning i en avlyst allmän flottled övertas av en fastighetsägare i skadeförebyggande syfte enligt 3 § Qärde stycket första meningen. Däremot blir det inte en sådan anknytning vid övertagande enligt andra meningen i sistnämnda stadgande, t. ex. för användning för ett vattenförelag.

Enligt andra stycket skall övertagandet antecknas i fastighetsboken. Vattendomstolens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten får regleras i verkställighelsföreskrifter.

5 § Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom
att en anläggning för bortledande av gmndvatten helt eller delvis tas ur

36 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 562

bmk, skall anläggningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka 15 kap.

villkor det får ske.

Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena, skall skälig ersättning härför utgå.

Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagna ändringar, 14 kap. 5 § och 9 kap. 11 § Qärde stycket i det remitterade förslaget.

Bestämmelsen i första stycket, som motsvarar 2 kap. 59 § VL, gäller inte bara anläggningar för tillgodogörande av grundvatten utan också anläggningar för bortledande av skadligt gmndvatten. Paragrafen blir tillämplig inte bara när vattenbortledandet helt upphör utan också när det minskas stadigvarande och alltså en väsentligt mindre vattenmängd än förut tillgodogörs och minskningen kan medföra fara för allmän eller enskild rätt.

I fl/7t/ra .yryc/ce? ges en ersättningsregel, som motsvarar 9 kap. 11 § Qärde stycket i det remitterade förslaget men saknar uttrycklig motsvarighet i VL. I enlighet med lagrådets förslag har stadgandet utformats så att ersättning kan utgå för skada, vare sig frågan om villkoren för anläggningens tagande ur bruk prövas av vattendomstolen eller inte. Stadgandet har utformats som en skälighetsregel i likhet med den ersättningsregel som gäller vid utrivning av vatlenanläggningar i 9 kap. 11 § första stycket.

Frågan om prövning av villkoren för att få la en anläggning ur br-uk prövas som ansökningsmål, se 13 kap. 13 § första stycket punkt 7. I ansökningsmålet kan då frågan om ersättning enligt andra stycket prövas. Som lagrådet påpekat kan dock ersättningsfrågan tänkas bli aktuell först efter det alt villkoren för anläggningens tagande ur bruk har fastställts. Eftersom reglerna om ofömtsedd skada - till skillnad mot vad som gäller t. ex. vid utrivning av en vattenanläggning — inte är tillämpliga i fall som avses i nu förevarande paragraf, bör möjlighet finnas för den skadelidande alt i efterhand väcka talan genom stämning. Vidare bör det finnas möjlighet att väcka talan vid vattendomstol i fall då anläggningen tagits ur bruk utan föregående prövning. För nu avsedda fall har i 13 kap. 14 § punkt 3 tagits in en bestämmelse om att sådan talan är att hänföra lill slämningsmål.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Kapitlet motsvarar i huvudsak 15 kap. i det remitterade förslaget samt 15 kap. 12-23 §§ i utredningens förslag och 2 kap. 22-24 §§ och 10 kap. 75, 77 och 78 §§ VL. Av skäl som har anförts av lagrådet har 17-19 §§ i del remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget samt 10 och 11 §§ bytt plats.

Kapitlet innehåller med särskilda undermbriker bestämmelser om verkan av domar i ansökningsmål (1-13 § §), verkan av beslul efter förrättning (14 §), ändrade förhållanden i samfälligheter (15 och 16 §§), ofömtsedda

Prop. 1981/82:130 563

skador (17 och 18 §§) och fastställande av bestämmelser om vallentapp- 15 kap. 1 §

ning och vattentäkter (19 §).

Frågor om tillståndsbesluts rättskraft har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5).

Verkan av domar i ansökningsmål

1 § Om en dom som har meddelats i ett ansökningsmål enligl 13 kap. 13 § första stycket avser tillstånd lill ell vallenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft, gäller lillståndet mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är alt bedöma i sådant mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 § eller bestämmelser i detta kapitel kan dock ett fillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 § och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 §.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. l-§ i del remitterade förslaget samt 15 kap. 12 § i utredningens förslag och 2 kap. 22 § första stycket VL. Frågan om lillslåndsbesluts rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnill 2.5.1).

Enligl/örifa stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett ansökningsmål, som avser tillstånd till elt vallenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag, mot alla såvitt avser frågor som enligt lagen är alt bedöma i ett ansökningsmål.

Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en annan än den hos en dom i ett stämningsmål, inbegripet mål som avses i 13 kap. 13 § andra stycket. En dom i ett slämningsmål har enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet.

En lagakraftvunnen dom om tillstånd i ett ansökningsmål innebär atl alla som kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller även om någon inte blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan av någon enskild sakägare. Inle heller med avseende på allmänna intressen kan tillståndet på ordinär väg rubbas. I stadgandets tredje mening erinras dock om de möjligheter som denna lag ger fill ändringar i tillståndet. Dessutom finns möjligheter alt angripa domen med extraordinära rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. begäran om resning eller återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs eller ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess rättskraftsverkan i motsvarande mån inskränkt. Sålunda kan t. ex. en skadelidande sakägare, som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad i målet och som inte heller har fört talan i detta, anföra domvillobesvär med påföljd alt domen undanröjs såvitt gäller honom.

Prop. 1981/82:130 564

Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna 15 kap. 1 §

intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansökningsmålet. Det är alltså intressen av specifikt vattenrätlslig art, som skall beaktas enligt tillåtlighelsreglerna i 3 kap., särskilt dess 3 §. Som lagrådet anför finns det sedan länge en fast utbildad praxis i vattenrätlskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som är att bedöma i vattenmäl. Denna praxis kan ge ledning också vid tillämpningen av den nya lagen.

Den vattenrältsliga prövningen ersätter emellertid inte tillståndsprövningen enligt annan lagstiftning, t. ex. bygglovprövningen enligt byggnadslagen, om del inte uttryckligen stadgas i denna (se t. ex. 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen). Som jag har anfört vid 3 kap. 2 § första stycket rörande prövning av en anläggnings överensstämmelse med detaljplan och medgivandet av mindre avvikelser från fastställd plan har vattendomstolen i dessa delar uttryckligen tillagts prövningsbefogenhet. Detta har, som lagrådet anför, betydelse för rättskraften hos vattendomstolens avgörande.

Vattendomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter enligt t. ex. brand- eller arbelarskyddslagstiftningen och inte heller enligt hälsovårdsstadgan i andra fall än som avses i 31 § andra stycket hälsovårdsstadgan. På gmnd av den allsidiga prövningen som föregår ett valten-rätlshgl fillstånd, bör emellertid \'atlendomstolens dom tillmätas stor vikt vid överväganden av om ingripanden skall behöva ske mot ett vatlenföretag med stöd av sådan lagstiftning.

Jag vill i likhet med utredningen i detta sammanhang betona att genom tillståndsdomen inle avgörs frågor huruvida äganderätten till mark eller vattenområden som las i anspråk för företaget tillhör förelagaren eller någon annan. Även om det antagande som vattendomstolen har utgått ifrån är oriktigt, kan någol yrkande om utrivning eller ändring av byggnaden eller annan inskränkning inte framställas av den rätte ägaren eller någon annan. I de fall då rätten att utföra företaget enligt tillslåndsdomen är förenad med en fastighet, kan emellertid tillständshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastigheten, varvid bl. a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verkan av att fast egendom frånvinns någon efter klander m.m. kan bli tillämpliga. I jordabalken finns emellertid också regler om hävd fill fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på gmnd av inskrivning m. m. (18 kap.).

Utredningen förordar att vattenlagens ersättningsregler och reglerna om ofömtsedd skada skall kunna tillämpas för det fall alt den vattenrättsliga fillslåndsmyndighelens beslut har vilat på det felaktiga antagandet att ett mark- eller vattenområde som har tagils i anspråk för företaget tillhörde sökanden, medan det i stället tillhörde någon annan. I motsats till utredningen hävdar Svea hovrätt att en sådan ersättningstalan blir att jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egendom och ifrågasätter om inte frågan bör handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. jordabalken. Jag anser att den av hovrätten föror-

Prop. 1981/82:130 565

dade ordningen kan vara lämplig då ersättningsfrågan uppkommer i sam- 15 kap. 2 §

band med en klandertalan vid allmän domstol. I andra fall bör den av utredningen anvisade vägen kunna tillgripas.

Enligt första stycket andra meningen, som tillagts på förslag av lagrådet, innefattar ett tillstånd att uppföra en anläggning en rätt alt bibehålla anläggningen. Denna bestämmelse behövs med hänsyn till vissa andra beslämmelser i lagen, t. ex. förverkandereglerna i 5 § detta kapitel.

De materiella rättskraftsreglerna i första och andra styckena innebär i princip alt tillståndet och därmed förenade villkor i princip inte får inskränkas eller ändras pä något annat sätt. Tillståndshavaren är alltså fri från klander i fråga om rätten att utföra och för framtiden bibehålla vattenföretaget med tillhörande anordningar. Tillståndet innefattar också en ovillkorlig rätt för fillslåndshavaren att tillgodogöra vatten i enlighet med tillståndet. Jag delar i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 23 § I mom. VL om en begränsad rättskraftsverkan av elt beslut om tillgodogörande av vatten och inte heller lill 2 mom. i samma paragraf om utvidgning i ett visst fall av beslutels rättskrafts verkan.

I första stycket tredje meningen anges dock vikliga inskränkningar i domens rättskraft. I stadgandet hänvisas fill 2 kap. 9 § om skyldighet att avslå vatten vid torka m.m. och till bestämmelserna i del följande i delta kapitel om omprövning och förverkande m. m.

Den omständigheten att etl tillstånd föreligger hindrar naturiigtvis inte ätt tillståndet och därmed förenade rättigheter kan få vika helt eller delvis till följd av Ivångsförfoganden enligt denna lag eller t. ex. expropriationslagen.

Enligl andra stycket gäller samma rättskraflsregler som för tillstånd för ett godkännande av ändrings- eller reparationsarbeten eller en lagligförklaring av ett vattenföretag.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inle iakttar de bestämmelser om arbetstid som har meddelats i tillslåndsdomen.

Om tillståndshavaren visar alt han har giltigt skäl för dröjsmålet eller alt synnerliga ölägenheter skulle uppslå om tillståndet förfaller, kan vattendomstolen förlänga liden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna fiden har gått ut.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § i det remitterade förslaget saml delvis 15 kap. 23 § i utredningens förslag och 2 kap. 22 § tredje stycket och 50 § andra stycket, 3 kap. 11 § Qärde stycket, 5 kap. 6 §, 6 kap. 13 § andra stycket och 7 kap. 58 § första stycket VL.

Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven arbetstid inte iakttas. Vattendomstolen skall enligt 13 kap. 47 § andra stycket nya vattenlagen alltid ange en tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid). På skäl som har anförts vid sistnämnda paragraf har

Prop. 1981/82:130 566

utredningens förslag om en särskild igångsällningstid inle fått någon mot- 15 kap. 3 §

svårighet i den nya vattenlagen.

F.n. gäller atl tillståndsbeslut enligt 3 och 7 kap. VLförfaller i sin helhet om någon del av företaget inte har utförts inom föreskriven tid medan tillståndsbeslut beträffande andra vattenförelag förfaller endast såvitt avser sådana delar av företaget som inte har utförts. Utredningen anser efter en diskussion av dessa alternativ att förstnämnda ordning bör gälla för alla typer av vatlenföretag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Förevarande bestämmelse har alltså utformats sä att tillståndet förfaller i sin helhet. Arbetstiden får dock anses iakttagen, om endast obetydliga delar av företaget kvarstår all utföra.

Verkan av all tillståndet förfaller även beträffande redan utförda delar av företaget blir alt de med tillståndet förenade rättigheterna av servituls natur förfaller medan egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt fillkommer tillståndshavaren. Om tillståndshavaren inle begagnar sig av möjligheten enligl 4 kap. 5 § till lagligförklaring, kan de utförda anläggningarna vara att betrakta som olagliga. I 21 kap. 3 § ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Handräckning kan också meddelas enligl 4 § samma kapitel.

I fråga om tillstånd som har meddelats enligt VL gäller den lagens bestämmelser om verkan av alt företaget inte har fullbordats inom föreskriven lid (se 21 § i promulgationslagen).

Möjligheterna enligt andra stycket atl medge anstånd överensstämmer med gällande rätt. Frågan handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 9). Som giltigt skäl för dröjsmål har i hittillsvarande praxis bmkat godtas svårigheter att utverka andra erforderliga tillstånd eller att få fram arbetsmaskiner eller personal. Enligt förarbetena till gällande VL skall synneriigt men i allmänhet antas uppstå om företaget har utförts till en del. Vid bedömningen måste naturligtvis hänsyn tas till fillständshavarens motparter.

Utredningen har föreslagit att vattendomstolen i samband med ett beslut om förlängning även skall kunna föreskriva en ny tid efter vars utgång omprövning (enligt 3 § i förevarande kapitel) får påkallas. Detta är naturligt med hänsyn till att utredningen föreslagit att denna tid skall beräknas med utgångspunkt i utgången av arbets- och igångsättningstiden. Enligt 3 § första stycket andra meningen skall emellertid omprövningstiden i stället räknas från det tillslåndsdomen vinner laga kraft. Med denna utgångspunkt finns det inle någon anledning alt förlänga omprövningstiden i samband med en förlängning av arbetstiden. Förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del.

3 § För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företa omprövning av villkoren för etl tillstånd och därvid föreskriva ändrade

Prop. 1981/82:130 567

eller nya villkor. Omprövningen får inle ske förrän efter utgången av en tid 15 kap. 3 §

som domstolen bestämmer vid meddelandet av lillståndet, minst tio är och högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för atl tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vallenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda liden.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning sker.efter utgången av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden,.skall också bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst tretfio år, förnyad omprövning får ske.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. 3 § i det remitterade förslaget och 15 kap. 13 § i utredningens förslag Gfr 24 § ML). Andra stycket i det remitterade förslaget har flyttats till 10 §. Frågan om omprövning till förmån för allmänna intressen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (se avsnitt 2.5.2). Bestämmelser om ersättning vid omprövning finns i 9 kap. 12-14 §§ nya lagen.

Enligl paragrafen skall omprövning kunna ske endast till förmåp för allmänna intressen. Bland sådana intressen kan nämnas det allmänna fiskeintresset, den allmänna miljövården, hälsovården, allmän farled och allmän flottled. Hit hör även en orts förseende med yt- eller grundvatten för vattenförsörjningen Gfr 2 kap. 49 § VL). Som utredningen anför bör även bevattningsintresset kunna räknas hit, om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en större grupps och inte bara någon enstaka jordbrukares intresse av bevattning. Det är endast kammarkollegiet som kan begära omprövning (se 7 §).

Omprövning skall enligt första stycket kunna ske när som helst efter utgången av den av vattendomstolen bestämda tiden. Omprövning skall också kunna ske dessförinnan, om vattenförhållandena har ändrats väsentligt. Vad som skall förstås med väsentligt ändrade vattenförhållanden har angivits i den allmänna motiveringen.

Med den restriktiva tillämpningen av omprövningsmöjligheten vid väsentligt ändrade förhållanden som har förordats i den allmänna motiveringen följer alt alla allmänna intressen inte alltid kan til/godoses vid en sådan omprövning. Delta måsle man acceptera om det skall vara någon mening med institutet och om man vill undvika en omständlig omprövningsprocedur med krav på införskaffande av omfattande utredningsmaterial även beträffande andra intressen än de som har föranlett omprövningen. Som utredningen anför bör en omprövning pä grund av väsentligt ändrade förhållanden emellertid inte medföra atl övriga allmänna intressen, som inte har prövats då, kommer i ett sämre läge än om omprövning inte har skett. En sådan omprövning bör därför inle leda lill någon ändring av den ordinarie tidsfristen för omprövning. Efter dennas utgång skall således samtliga allmänna intressen kunna tillgodoses genom omprövning.

Då omprövning sker efter den fastställda tidens utgång, skall i princip

Prop. 1981/82:130 568

alla allmänna intressen kunna tillgodoses. Företrädaren för det allmänna, 15 kap. 3 §

dvs. kammarkollegiet, måste i sin ansökan om omprövning precisera sina yrkanden så att ramen för omprövningsprocessen blir given. Vattendomstolens prövning är alltså inskränkt till att omfatta enbart de ändrade eller nya villkor som kammarkollegiet begär. Givetvis skall domstolen kunna föreskriva ändringar i villkoren i andra hänseenden än som har yrkats av kollegiet, om de hänger samman med kollegiets yrkanden.

Omprövningsregeln i förevarande paragraf är begränsad till omprövning av villkor för tillståndet medan själva tillståndet inte kan rubbas. I 10 § första stycket anges att vid prövningen i princip skall tillämpas de vanliga reglerna om utförande av vattenföretag. I andra stycket av nämnda paragraf anges dock vissa begränsningar i möjligheterna atl föreskriva nya villkor som därvid skall gälla utöver de begränsningar som följer av de allmänna bestämmelserna om utförande av vatlenföretag. Dessa begränsningar har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.2). Som har anförts där skall hänsyn bl. a. las lill vad tillståndshavaren i samband med tidigare omprövningar har fått underkasta sig till förmän för allmänna intressen över huvud laget och inle endast del eller de allmänna intressen som det är fråga om vid det aktuella omprövningsfillfäl-let.

Som anförts i den allmänna niotiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.2) kan de förpliktelser som tillståndshavaren kan åläggas i samband med omprövning bestå i skyldighet för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd eller begränsning av tidigare reglerings-tillstånd. Förpliktelser av dessa slag medför i princip rätl lill ersättning för tillståndshavaren, dock med vissa inskränkningar om omprövningen sker fill förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen (se 9 kap. 12 och 14 §§). För förpliktelser av annat slag, t. ex. skyldighet för tillståndshavaren alt vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder, har han inte rätt till ersättning.

Enligt andra stycket skall i omprövningsdomen bestämmas när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. Till skillnad mot vad som nu gäller vid nyprövning enligt 4 kap. 5 § andra stycket andra meningen VL anges inte denna tidpunkt i lagen. Om omprövningen sker efter den fömt bestämda tidens utgång, skall också bestämmas en ny tidpunkt, efter vilken ny omprövning får ske.

Omprövningsfrågan handläggs som elt ansökningsmål vid vattendomstolen (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 10) om del inte avser ett markavvattningsförelag, då den handläggs vid förrättning (se 14 § andra stycket i förevarande kapitel). Rättsverkan av en omprövningsdom blir densamma som av den ursprungliga tillståndsdomen (se 13 § i förevarande kapitel). Om fast egendom som tillhör någon annan än företagaren måste las i anspråk för uppfyllande av nya villkor som har föreskrivits i omprövningsdomen, blir de vanliga reglerna om tvångsrätt för skadeförebyggande

Prop, 1981/82:130 569

åtgärder i 8 kap. 1 § andrå stycket tillämpliga. Frågor om ersättning lill 15 kap. 4-5

fillslåndshavaren oCh ähdfä skadelidande behandlas i ansökningsmålet.

Av 19 § i promulgationslagen följer att omprövning även kan ske av tillstånd enligt VL och äldre bestämmelser. Enligt 20 § i promulgationslagen gäller särskilda bestämmelser om de tider då omprövning kan ske.

4 § Om del visar sig ätt anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats lill skydd för fisket enligl 3 kap. 11 § eller 10 kap. 5 § är mindre ändamålsenligäi får vallendomstolen meddela ändrade beslämmel-

Paragrafen motsvarar' med av lagrådet föreslagna jämkningar 15 kap. 4 § i det remitterade förslaget saml 15 kap. 14 § i utredningens förslag och 2 kap. 8 § andra stycket VL. De grundläggande bestämmelserna om åtgärder till skydd för fisket finns i 3 kap. 11 §.

Till skillnad mot vad som i princip gäller beträffande omprövning enligt 3 § första stycket kan omprövning enligl förevarandé paragraf ske när som helst. Anledning till omprövning kan anfingen vara alt den tidigare föreskriften har varit olämphg redan från början eller att ändrade förhållanden senare har inträffat i vattenområdet.

Till skydd för företagaren och andra intressenter och i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt gäller enligt 10 § andra stycket samma speciella tillådighelsregel för omprövning enligt denna paragraf som vid omprövning enligt 3 §.

Vid omprövningen kan en årlig avgift enligt 10 kap. 5 § fastställas eller ändras.

Innebär de ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller en inskränkning i elt regleringsfillstånd, är han enligt 9 kap. 14 § berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del denna överstiger en viss andel som vattendomstolen har bestämt i fillståndsdomen. För någon annan förlust eller kostnad har han inte rätt till ersättning.

Frågan om omprövning enligt denna paragraf beträffande andra företag än markavvatlningsföretag prövas av vattendomstolen på ansökan av kammarkollegiet (se 7 §). Även företagaren kan begära omprövning med stöd av 8 §. Målet handläggs som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 10). Är del fråga om elt markavvattningsförelag, prövas frågan enligt 14 § andra stycket vid förrättning.

5 § Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en fillståndsdom och avvikelsen är betydande, får vallendomstolen förklara tillståndet förverkat. Avser lillståndet verksamheten vid en vattenanläggning, får vattendomstolen också förklara rätten all bibehålla vallenanläggningen förverkad.

Har underhållet av en vattenanläggning allvariigt försummats, får vattendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.

Prop. 1981/82:130 570

Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inle har utnylQats 15 kap. 5 §

under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer alt utnytQas, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätlen all bibehålla den valtenanläggning varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 5 § i det remitterade förslaget och 15 kap. 15 § i utredningens förslag Gfr 23 § ML).

Som utredningen anför blir möjligheten enligt första stycket alt förklara ett tillstånd förverkat fillämplig endast i allvarliga fall av åsidosättande. Del är främst en uppgift för fillsynsmyndigheten att övervaka att villkoren följs och all ingripa med föreläggande om rättelse, om så inte sker. Stadgandet kan då Qäna som ett påtryckningsmedel för att vinna rättelse. Ibland torde man emellertid inle kunna komma till rätta med missförhållanden på det sättet. Åsidosättande av etl gmndläggande villkor kan t. ex. helt mbba fömlsättningarna för lillståndet. Företagaren kan också visa upprepad nonchalans mot villkorsföreskrifterna. I sådana fall kan stadgandet tillämpas Gfr prop. 1969:28 s. 277).

Enligl det remitterade förslaget och utredningsförslaget skall domstolen också kunna förbjuda fortsatt verksamhet. På förslag av lagrådet har stadgandet härom utgått i propositionsförslaget. Som lagrådet anför blir, om ett tillstånd förklaras förverkat, en fortsall verksamhet olaglig och ingripande kan ske med stöd av bestämmelserna om straff i 21 kap. 1 § och om vitesföreläggande och handräckning i 21 kap. 3 och 4 §§.

I andra meningen har på lagrådets förslag tagits in en bestämmelse om förverkande av rätten att bibehålla en valtenanläggning i samband med atl tillståndet atl driva en verksamhet i vatten förklaras förverkat. Av 4 kap. 1 § och 15 kap. 1 § andra stycket framgår att bibehållandet av en vattenanläggning inte är underkastat lillståndsplikt men atl rätten att bibehålla anläggningen innefattas i tillståndet att uppföra den. Det betyder att, om tillståndet att uppföra en anläggning förklaras förverkat under del alt byggnadsarbetena pågår, också rätten att bibehålla redan utförda anläggningsdelar förfaller. Del betyder också att om ell villkor åsidosätts så atl förverkande blir aktuellt sedan anläggningen färdigstälUs, rätten att bibehålla anläggningen kan förklaras förverkad.

I andra stycket ges i överensstämmelse med del remitterade förslaget och utredningsförslaget en förverkanderegel vid allvarlig försummelse av underhållet av en valtenanläggning.

Enligt tredje stycket kan ett tillstånd förklaras förverkat även när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnylQals under en

Prop. 1981/82:130 571

längre tid och det kan antas atl lillståndet inte heller kommer atl utnyttjas. 15 kap. 5 §

Som utredningen anför får man med hänsyn lill omständigheterna i det enskilda fallet bedöma hur lång tid som skall ha förflutit för att förutsättningarna för förverkande skall inträda. Avgörande vikl bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen, som är beroende av samma vattentillgång, av att osäkerhet råder beträffande de gällande rättsförhållandena.

Stadgandet är först och främst tillämpligt då elt tillstånd alt inverka på vattenförhållandena, t. ex. ett dämnings- eller regleringstillstånd, börjat UtnytQas men verksamheten läggs ned och sedan inte återupptas under en längre tid. Som lagrådet anför är stadgandet också tillämpligt då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Här måste dock den reservationen göras att om arbeten skall utföras för företaget och det därför enligt 13 kap. 47 § andra stycket fastställts en arbetsfid bestämmelserna härom blir tillämpliga. Under löpande arbetstid kan alltså förverkande på denna gmnd inte komma i fråga.

Vanligen är ett tillstånd till elt valtenförelag som avser inverkan på vattenförhållandena kombinerat med ett tillstånd till den anläggning varmed denna inverkan sker, t. ex. en damm varmed vattenreglering skall bedrivas. Ett förverkande av tillståndet till verksamheten innebär inte att också tillståndet till själva anläggningen automatiskt förverkas. Möjlighet alt förverka tillståndet till anläggningen kan dock vara önskvärd, och etl stadgande härom har på förslag av lagrådet intagits i andra meningen.

Övergivandet av ett vattenförelag har i det remitterade förslaget och utredningsförslaget angivits som en ytterligare förverkandeanledning. Denna förverkandegmnd har på förslag av lagrådet utgått i propositionsförslaget. Som lagrådet anför innebär elt konstaterat övergivande i sig att tillståndet automatiskt förfaUit. Någon förverkandeförklaring behövs alltså inle. Innan elt vattenföretag kan anses övergivet, torde oftast en förverkandeförklaring på gmnd av underlätet utnyftjande också kunna utverkas.

Av 6 § framgår att etl förverkandebeslut som avser en valtenanläggning allfid skall förknippas med elt åläggande atl riva ut anläggningen, om inte någon annan övertar ansvaret för den. Om ägaren trotsar ett sådant åläggande och låter anläggningen vara kvar, kan ingripande ske med stöd av ansvars-, vites- och handräckningsbestämmelserna i 21 kap.

Förverkandefrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendomstolen (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 11). Ansökan görs av kammarkollegiet (se 7 § i förevarande kapitel).

Av 19 § i promulgafionslagen följer att förevarande paragraf blir tillämplig också på tillstånd enligt VL och vissa särskilda rättigheter. Enligl 19 § tredje stycket i promulgationslagen gäller förevarande paragraf även en vattenanläggning som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till detta inte har behövts och inte heller lämnats. I detta fall blir det alltså inte något tillstånd ulan själva rättigheten att ha kvar anläggningen som förverkas.

Prop, 1981/82:130 572

6 § I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 § som avser en vatten- ' 1 kap. 6 §

anläggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen alt riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligl första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätl är beroende av utrivningen eller, till skydd för allmänna intressen, staten, en kommun eller ett valtenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också, under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2 §, medge alt anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 § Qärde stycket och 4 § motsvarande tillämpning.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 6 § i det remitterade förslaget och 15 kap. 16 § i utredningens förslag.

Om etl tillstånd till en valtenanläggning förklaras förverkat enligt 5 §, blir verkan därav att de med tillståndet förenade rättigheterna av servituls natur kommer att förfalla, medan egendom som tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer fillslåndshavaren. Enligt förevarande paragrafs/ör5/a stycke skall emellertid vattendomstolen, i samband med sin dom om förverkande, ålägga den som är skyldig att underhålla anläggningen att riva ut anläggningen eller delar därav och alt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

Enligt andra stycket får vattendomstolen i samband med förverkandedo-men förordna att åtgärderna i stället får på den underhållsskyldiges bekostnad utföras av någon annan vars rätt är beroende därav eller, till skydd för allmänna intressen, av staten, kornmun eller vattenförbund. Detta gäller såväl då en känd ägare eller någon annan underhållsskyldig inte fullgör skyldigheten som då man inle finner någol rättssubjekt som är ansvarigt för anläggningen. Genom angivna erinran om att utrivningsåtgärderna utförs på den underhållsskyldiges bekostnad ges möjlighet för den som utfört dessa att i efterhand kräva kostnaderna åter av den underhållsskyldige, även om denne blir känd först senare. Med kostnader för utrivnings-ålgärder bör jämställas ersättning för genom åtgärderna orsakade skador till skadelidande tredje man, som den som har utfört åtgärderna har fått betala.

Enligt andra meningen i andra stycket kan vallendomstolen i stället för atl meddela förordnande om utrivning e.d. förordna att en vattenanläggning får bibehållas och bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Härvid gäller bestämmelserna i 14 kap. 2 § om övertagande av en anläggning, vartill tillstånd söks till utrivning. Genom förevarande bestämmelse kan en ägare av fast egendom som skadas genom anläggningens borttagande eller staten, kommun eller valtenförbund överta underhållet av anläggningen. Om underhållet övertas av en fastighetsägare, gäller också 14 kap. 4 §.

Ett medgivande enligt andra stycket att bibehålla en anläggning innebär

Prop. 1981/82:130 573

ingenting mer än att anläggningen får finnas kvar. Den är alltså inte, trots 15 kap. 7-8 §§

förverkandeförklaringen, att anse som olaglig. Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill använda anläggningen för elt vattenföretag, t. ex. reglering av vattnets avrinning, måsle han utverka ett eget tillstånd lill detta.

Förevarande paragraf gäller även vatlenanläggningar som har tillkommit före den nya vattenlagens ikraftträdande (se 19 § i promulgationslagen).

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-5 §§ görs av kammarkollegiet.

Paragrafen, som motsvarar 15 kap. 7 § i del remitterade förslaget och 15 kap. 17 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.10.1).

8 § Efter ansökan av fillslåndshavaren får vallendomstolen upphäva el
ler ändra andra beslämmelser i en tillståndsdom än som avser storieken av
ersättnings belopp.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 15 kap. 8 § i del remitterade förslaget och i huvudsak 15 kap. 18 § i utredningens förslag Gfr 27 § ML).

Stadgandet ger tillståndshavaren möjlighet att t. ex. utverka ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten Qfr 2 kap. 31 § första stycket VL) eller föreskrifter rörande fisket Gfr 2 kap. 8 § andra stycket VL). I sistnämnda fall kan frågan om en sådan fiskeavgift som avses i 10 kap. 5 § bli aktuell.

Som utredningen anför kan bestämmelsen också tillämpas i fråga om jämkningar i förelagets utförande till följd av oförutsedda arbetssvårigheter o.d. Förutsättningen för stadgandets tillämpning är dock alt det är tillståndshavaren som ansöker om jämkningen.

I enlighet med lagrådets förslag har bestämmelser som avser storieken av utdömda ersättningsbelopp uttryckligen undantagits från stadgandets tillämpningsområde. På grund härav har också de i det remitterade förslaget intagna begränsningarna av möjligheterna till omprövning utgått. Vid omprövningen gäller de vanliga bestämmelserna om utförande av vatlenföretag, se 10 §.

Som lagrådet påpekat bör utan en uttrycklig bestämmelse även den som enligt 14 kap. 2 § eller förevarande kapitels 6 § har övertagit underhållsskyldigheten beträffande en valtenanläggning ha möjligheter all fä bestämmelser som är av betydelse för underhållsskyldigheten upphävda eller ändrade i samma utsträckning som enligt förevarande paragraf står öppen för en tillståndshavare.

Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 10). Som uttryckligen föreskrivs i 13 § har omprövningsdomen samma verkan som en tillslåndsdom. Någon ny tid för omprövning till förmån för allmänna intressen börjar emellertid inle att löpa.

Prop, 1981/82:130 574

9 § Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om 15 kap. 9—10 §§
innehållande och lappning av vatten efter ansökan av annan än tillstånds
havaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter

ansökan av en kommun eller etl valtenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till förmän för allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna flottleder, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsförelag kan sådana beslämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 15 kap. 9 § i det remitterade förslaget samt 15 kap. 19 § i utredningens förslag och 2 kap. 31 § första stycket, 5 kap. 7 § första stycket, 6 kap. 21 §, 7 kap. 37 § och 8 kap. 27 § VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.6).

Liksom vid omprövning enligt 8 § kan omprövning enligt förevarande paragraf begäras när som helst. Vid omprövningen gäller reglerna om utförande av ett vatlenföretag (se 10 §). Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 10). Bestämmelserom ersättning vid omprövning enligl förevarande paragraf finns i 9 kap. 12-14 §§.

Förevarande paragraf kompletteras av 19 § i detta kapitel, som avser del fallet atl det saknas bestämmelser om lappning av vatten m. m.

10 § I frågor som avses i 3, 4, 8 och 9 §§ gäller, om inte annat är särskilt
föreskrivet, i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vatlenfö
retag.

Vid omprövning enligl 3 eller 4 § får sådana villkor inte föreskrivas som medför atl ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller atl förutsättningarna för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren, mottagare av andelskrafl eller andra som har inrättat sig efter företagel medföra kostnader som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas fill vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen.

Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att etl visst villkor skall gälla för elt tillstånd, får vattendomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit del.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 § och 3 § andra stycket i det remitterade förslaget med de ändringar som föreslagils av lagrådet.

Första stycket motsvarar 2 kap. 31 § första stycket tredje meningen och 2 kap. 56 § första stycket andra meningen VL (se 9 och 10 §§ i förevarande kapitel). Förevarande bestämmelse har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.6).

Jag har ansett del vara lämpligt att man i överensstämmelse med VL tillämpar de vanliga reglerna om förutsättningarna för utförande av elt vattenföretag vid omprövning, o:m inte annat är särskilt föreskrivet. Sådana särskilda föreskrifter finns i andra stycket i paragrafen samt i 9 kap.

Prop, 1981/82:130 575

12-14 §§ (särskilda bestämmelser om ersättning vid omprövning). De 15 kap. II §

andra bestämmelserna i lagen rörande utförande av ett vallenföretag blir tillämpliga, t. ex. de särskilda tvångsrättsreglerna i 8 kap.

Andra stycket innehåller en särskild tillåtlighelsregel vid omprövning enligt 3 eller 4 §. Den har flyttats hit från 3 § idet remitterade förslaget. Jag hänvisar till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.2).

Tredje stycket motsvarar 15 kap. 21 § i utredningens förslag Gfr 28 § ML). Fömtsättningarna för regeringens medgivande får inte rubbas. Inget hindrar att regeringen i samband med sitt beslut om tillåtligheten medger att elt villkor senare får ändras Gfr prop. 1969:28 s. 281).

11 § Etl tillstånd lill vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8 § föreskrivs om jämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.

Paragrafen motsvarar, med den på lagrådels förslag tillagda andra meningen, 15 kap. 10 § i det remitterade förslaget samt 15 kap. 20 § i utredningens förslag och, såvitt avser omprövning av en gmndvattenläkt, 2 kap. 56 § första stycket VL.

Den omprövning som kan ske enligt denna paragraf avser, till skillnad från övriga omprövningsfall, själva lillståndet. Till förmån för en vattentäkt skall alltså begränsning kunna göras i det vattenuttag som medgetts vid prövning av en annan vattentäkt.

Enligt del remitterade förslaget skall vid omprövning enligt förevarande paragraf de i 3 kap. angivna allmänna förutsättningarna för vatlenföretag i princip tillämpas. Som lagrådet framhåller är emellertid denna omprövning främst att se som en fråga om befogenhet att göra intrång i annans rätt. Med denna utgångspunkt bör det knappast komma i fråga atl tillämpa någon annan bestämmelse i 3 kap. än 8 §. Det stadgandet avser visserligen den situationen atl konkurrerande ansökningar föreligger till prövning samfidigt. Som lagrådet anför ligger det dock nära fill hands alt härmed likställa det fallet alt den som ansöker om tillstånd att anordna en vattentäkt eller utvidga en vattentäkt också begär omprövning av en annans vatlentäktstillstånd. Principerna i 3 kap. 8 § bör även fillämpas när den som redan driver en vattentäkt påkallar omprövning. , På grund av det anförda stadgas i paragrafens andra mening all vid omprövningen skall 3 kap. 8 § äga motsvarande tillämpning. Regeln betyder at den som har tillstånd till en vattentäkt och som begär omprövning av en annans tillstånd till vattentäkt får finna sig i alt även hans tillstånd omprövas. Regeln innebär då en begränsning i båda lillståndsdomarnas rättskraft.

Prop, 1981/82:130 576

Innebörden av paragrafen för de två typer av konkurrenssituationer som 1 kap, II §

den avser kan åskådliggöras enligt följande.

Om konkurrens uppstår mellan redan tillåtna vattentäkter, t. ex. till följd av en allmän grundvattensänkning i trakten, och den ena fillslåndshavaren begär omprövning av den andres tillstånd, skall vattendomstolen försöka jämka ihop företagen så långt det går utan att något av dem lider väsendigt förfång. Man lorde kunna räkna med att del i regel är möjligt att nå en acceptabel lösning genom jämkning av företagen. Om vattnet inte helt räcker till de båda takterna, kan det vara naturligt att fördela vattnet proportionellt mellan dem efter deras behov, naturligtvis under förutsätt ning alt ändamålet med takterna kan tillgodoses. Om behovet av mängden vatten är olika stort, kan förhållandet ordnas så att rätten 3tt tillgodogöra en viss vattenmängd tillerkänns den mindre takten, medan den som driver den slörre takten får rätl att fillg;odogöra sig resten av den sammanlagt tillgängliga vattenmängden Qfr SOU 1937: 35 s. 82 och prpp. 1939:9 s. 64).

Endast i undantagsfall torde förhållandena vara sådana att det ena företaget måste uppoffras. Företräde skall i sådana fall ges åt den läkt som kan antas från allmän och enskild synpunkt medföra störst fördel. Som lagrådet påpekar har vid denna bedömning en äldre läkt inte något försteg framför en senare.

Vad som sagts om den bedömning som skall göras vid den nu behandlade konkurrenssituationen gäller också när vardera förelagaren begär omprövning av den andres fillstånd.

I det fall någon ansöker om tillstånd till en ny vattentäkt eller utvidgning av en vattentäkt och det planerade företaget kommer i kollision med en redan tilläten vattentäkt blir fillåtligheten av del nya företaget att bedöma enligt de allmänna reglerna i 3 kap. Ett moment i bedömingen utgörs därvid av det pågående utnytQandet av vattentillgången. Bl. a. kan denna omständighet aktualisera en fillämpning av 3 kap. 7 §, så att sökanden t. ex. får ulföra sin anläggning i etl något annal läge än han tänkt sig Gfr SOU 1937: 35 s. 64). Om sökanden för ätt få utrymme för sitt eget vattenuttag påkallar omprövning enligl förevarande paragraf blir förhållandel mellan de två företagen att bedöma på samma sätt som nyss angetts beträffande den andra konkurrenssituation som paragrafen avser. I första hand skall alltså en jämkning ske och i yllersl.a fall måsle ett av företagen vika.

Den som får avstå vatten enligl denna paragraf har rätt till ersättning för förlusten enligl 9 kap. 12 § första stycket. När båda tillstånden blir föremål för jämkning, kan den som begärt omprövningen bli skyldig all betala ersättning fill den andre men han kan också själv bli berättigad lill ersättning av denne (9 kap. 13 § första stycket). Motsvarande gäller beträffande skada som tredje man lider (9 kap. 12 § andra stycket och 13 § andra stycket).

Frågan om omprövning kan tas upp i ansökningsmål om tillstånd lill en ny vattentäkt eller i elt särskilt ansökningsmål enligl 13 kap. 13 § första stycket punkt 10.

Prop, 1981/82:130 577

12 § På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten- 15 kap. 12-14 §§

domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgifl eller en allmän fiskeavgift som kan behövas med hänsyn lill erfarenheterna av förelagets verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3, 4, 8, 9 eller 11 §.

Första stycket motsvarar med ett par redaktionella jämkningar 15 kap.

12 § i det remitterade förslaget och 11 kap. 3 § andra stycket i utredningens
förslag och har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen
(avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Omprövning av avgiften kan påkallas när som
helst. Omprövningsfrågan handläggs i etl ansökningsmål (se 13 kap. 13 §
första stycket punkt 10).

Enligt andra stycket får omprövning av en årlig avgift ske i samband med annan omprövning enligt förevarande kapitel Gfr 2 kap. 10 § 2 mom. andra stycket VL). I detta fall behövs inte någon särskild ansökan om omprövning av avgiften men yrkande om omprövning måsle framställas av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige.

13 § En omprövningsdom har samma verkan som en tillslåndsdom.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 13 § i det remitterade förslaget och 15 kap. 22 § andra meningen i utredningens förslag och innebär att 1 § i förevarande kapitel om en tillståndsdoms rättsverkan blir tillämplig också på en omprövningsdom.

Verkan av beslut efter förrättning

14 § Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen
har vunnit laga kraft, får det verkställas.

I fråga om fillstånd fill markavvattningsföretag och omprövning äger 1 -10 och 13 §§ motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3, 4, 8 och 9 §§ skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förtättning efter ansökan.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. 14 § i det remitterade förslaget samt 7 kap. 56 § och 10 kap. 75 § första stycket VL och 16 kap. 20 § Qärde stycket och 28 och 29 §§ i utredningens förslag.

Första stycket anger att ett tillständsbeslut och annat beslut av förrättningsmannen får verkställas sedan det vunnit laga kraft. Bestämmelsen behövs på grund av 3 kap. 1 § punkt 6 utsökningsbalken, enligt vilket stadgande verkställighet får äga rum på grund av förvaltningsmyndighets beslut endast om beslutet enligt särskild föreskrift får verkställas. Enligt 3 kap. 20 § utsökningsbalken skall i fråga om förvaltningsmyndighets beslut tillämpas vad som gäller om dom. Förrättningsmannen är att anse som 37 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop, 1981/82:130 578

förvaltningsmyndighet. I anledning av lagrådets påpekande har stadgandet o 15 kap. 15 §

utformats så att det blir tillämpligt även på andra beslut vid förrättning än tillståndsbeslut, t. ex. beslut om förrättningskostnader som meddelas när en förrättning inställs.

Ett lagakraftvunnet tillstånd till ett markavvattningsföretag har enligl andra stycket samma verkan som ett tillstånd enligl en dom i elt ansökningsmål. Tillståndet gäller alltså i princip för all framfid såväl i vad avser rätten alt utföra och bibehålla företaget i förhållande till motstående intressen som beträffande rätten och skyldigheten att delta i företaget.

Någon motsvarighet till 10 kap. 75 § andra stycket VL behövs inte i den nya lagen, eftersom rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel är tillämpliga även på ett fillståndsbeslut som har meddelats av en förrältningsmän, vilket inte var fallet vid tillkomsten av stadgandet i VL Gfr NJA 1971 s. 528).

Ett tillstånd till ett markavvattningsföretag kan omprövas dels i vad avser förhållandel lill motstående intressen, dels i fråga om förhållandet mellan delägarna inbördes. Förstnämnda fråga regleras i förevarande paragraf genom hänvisningen till de omprövningsregler som gäller tillstånd enligt domar i ansökningsmål. Frågor om ändringar i deltagarkrelsen m. m. regleras däremot i 15 och 16 §§ under en särskild rubrik.

De inskränkningar och ändringar i ett tillstånd som kan ske avser omprövning till förmån för allmänna intressen, bl. a. fisket (3 och 4 §§). Vidare kan ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten enligl 9§ utverkas, t. ex. beträffande en reglering för översvämningsskydd. Reglerna om förverkande av tillstånd m.m. 15 och 6§§ blir tillämpliga, liksom 2 § om verkan av att företaget inte utförs inom föreskriven tid (se 12 kap. 31 § tredje stycket). Sludigen kan en enskild innehavare av elt tillstånd till ett markavvattningsföretag eller en markavvattnings-samfällighet i egenskap av tillståndshavare begära omprövning enligt 8§. En enskild deltagare i en markavvatlningssamfällighet kan också begära omprövning i vissa fall, men då tillämpas 15 § andra stycket.

Förverkandefrågorna skall prövas av vattendomstolen, medan omprövningsfrågorna prövas vid en ny förrättning. I dessa fall skall ansökan om förrättning göras hos länsstyrelsen.

Åndrade förhållanden i samfälligheter

15 § Om en dom eller etl beslut enligt 3-6, 8,9, 11 eller 14 § inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inle ringa mån inverkar på frågan om sättet för företagets utförande, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en deltagare omprövas av vattendomstolen eller, såvitt avser en markavvatt-

Prop, 1981/82:130 579

ningssamfällighet, vid en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden 15 kap. 15 §

har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta sig som dellagare eller i det fidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna lid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas alt i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en dellagare som ingår i en samfällighel.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 15 § i det remitterade förslaget. Den inleder den avdelning som reglerar frågor om ändrade förhållanden i en samfällighet enligt denna lag, dvs. samfälligheter för markavvattning, bevattning, vattenreglering och vattenöverledning (se 5-7 kap.). I enlighet med lagrådets förslag har 17-19 §§ i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget. Förevarande paragraf har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.9).

Första stycket saknar en direkt motsvarighet i såväl VL som utredningsförslaget. Genom stadgandet ges en möjlighet att i samband med en omprövning för t. ex. allmänna intressen också ompröva delaklighetsfrågor m.m. En sådan omprövning kan t.ex. medföra sådana inskränkningar i företaget all några deltagare får mindre nytta av delta, varför andelstalen måste ändras. I enlighet med lagrådets förslag skall del även efter domen eller tillslåndsbeslutet vara möjligt atl genomföra ändringen. När omprövningen av de för en samfällighet gällande bestämmelserna aktualiseras som en fristående fråga, handläggs saken som ett ansökningsmål hos vattendomstolen, se 13 kap. 13 § första stycket punkt 12.

Andra stycket motsvarar 7 kap. 4 § och 16 kap. 28 § i utredningens förslag Gfr 35 § anläggningslagen) samt bl. a. 3 kap. 11 § Qärde stycket, 7 kap. 59 § och 10 kap. 77 och 78 §§ VL.

De nya förhållanden som kan föranleda omprövning enligt första meningen är av många olika slag. Det kan vara fråga om faktiska förändringar avseende själva marken, t. ex. sättningar, skogsplantering, nybyggnad av väg m.m. Vid den tidigare prövningen kan det ha gjorts beräkningar beträffande nyttan eller underhållskostnaden, vilka senare visar sig oriktiga Gfr prop. 1973:160 s. 254). Naturhinder som uppdagas först under anläggningsarbetet nödvändiggör inte sällan ett ändrat utförande. Detta är ofta fallet vid markavvattningsföretag och har särskilt beaktats i VL, som i 7 kap. 59 § ger möjlighet till jämkning pä grund av bl. a. oförutsedda arbetssvårigheter. För att möjliggöra en sådan jämkning har kravet på inverkans omfattning i paragrafen salts något lägre än i anläggningslagen som innehåller ett väsentlighetsrekvisit. Också omständigheter utanför företagets område, såsom ändring i de hydrologiska förhållandena, t. ex. på grund av nytillkommen tätbebyggelse uppströms ett markavvatlnings-

Prop, 1981/82:130 580

företag, kan leda lill att de ursprungliga förutsättningarna för företaget 15 kap. 15 §

rubbas.

I fråga om en reglerings- eller bevattningssamfällighet kan ansökningar från nya bevattningsintressenter medföra behov av en utvidgning av deltagarkrelsen. I enlighet med lagrådets förslag har andra meningen utformats så att det för sistnämnda fall inte krävs några ändrade förhållanden eller en särskild föreskrift i del fidigare avgörandet.

Som jag har anfört vid 6 kap. 1 § tredje stycket bör vattendomstolen utan någol särskilt yrkande ta upp de omprövningsfrågor som en anslutning enligt del stadgandet kan föranleda.

När omprövning skall ske av en viss fråga innebär detta inle all prövningen behöver begränsas till denna. Frågan kan nämligen ha ett sådant samband med andra moment i tillståndet lill företaget, l.ex. andelstalen, att även dessa måste prövas på nytt.

Förevarande paragraf medger inte någon omprövning av beslutade ersättningar åt sakägare som inte deltar i samfälligheten. Beslut i sådana frågor står fast, om inte villkoren för ersättning för oförutsedd skada är uppfyllda (se 17 § i förevarande kapitel).

Även utan all ändrade förhållanden har inträtt kan, förutom i det nyss berörda fallet att någon vill ansluta sig som deltagare, omprövning ske efter en viss fid. Det fordras då att det tidigare avgörandet innehåller en föreskrift om detta (se 12 kap. 31 § andra stycket punkt 10 och 13 kap. 47 § första stycket punkt 11). En sådan föreskrift kan vara befogad i de inle sällsynta fall då företagets utförande och verkningar i skilda hänseenden är svära att på förhand exakt bedömia.

När omprövningen avser en bevattnings- eller regleringssamfällighet prövas frågan av vattendomstolen som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 12). Omprövning avseende en markavvatlningssamfällighet handläggs vid en ny förrättning.

Vid omprövning gäller enligt tredje stycket samma materiella regler som vid företagets tillkomst i fråga om tillåtlighet, tvångsrätter m. m. Gfr 10 § första stycket i förevarande kapitel).

Fjärde stycket, som delvis har utformats med 37 § anläggningslagen som förebild, innehåller bestämmelser om den ekonomiska regleringen när en ny deltagare inträder i en bestående samfällighet eller när andelstalet höjs för en dellagare. Bestämmelserna motsvarar 6 kap. 4 § och 7 kap. 9 § i utredningens förslag och bygger på samma princip som 3 kap. 10 § andra stycket och 8 kap. 2 § andra stycket nya vattenlagen. I enlighet med lagrådets förslag har det i det remitterade förslaget intagna villkoret alt ersättning skall betalas endast om särskilda skäl föreligger utgått i propositionens lagtext.

Skyldigheten att bidra för den nyfillträdande avser kostnaderna för utförandet av gemensamma anläggningar, t. ex. regleringsdammar, pump-stafioner. Med sådana kostnader bör jämställas vad som efter företagels tillkomst har lagts ned på detta i syfte att förbättra det.

Prop. 1981/82:130 581

När en redan ansluten deltagares andelstal höjs vid en omprövning eller 15 kap. 16 §

genom en överenskommelse enligt 16 §, kan det, i synnerhet om höjningen är betydande, vara befogat med en ekonomisk reglering av samma slag som vid nyanslutning. Bestämmelsen i den andra meningen reglerar denna fråga.

I stadgandet anges inte hur ersättningen skall bestämmas utan detta får bedömas från fall lill fall. En naturlig utgångspunkt är naturiigtvis kostnaderna för anläggningarnas utförande, inbegripet de ersättningar för ianspråktagande av utrymme för anläggningarna som kan ha utgått till sakägarna saml med modifikationer med hänsyn till anläggningarnas ålder och skick. Anläggningskostnaden bör räknas om till dagens penningvärde. Det lorde endast i undanlagsfall vara möjligt all knyta ersättningens storiek till något försäljnings- eller återanskaffningsvärde. Den inträdandes nytta av företagel bör beaktas.

Enligt 38 § anläggningslagen skall den som utträder ur en samfällighet vara berättigad till ersättning för sin andel i ett beräknat överskott respektive skyldig att betala ersättning för ett beräknal underskoll. Det typiska för de vattenrätlsliga samfälligheterna torde emellertid vara atl en minskning av deltagarkrelsen inle medför atl nyttan av företaget ökar för övriga dellagare, ulan etl utträde lorde för dessas del snarare innebära en försämring genom att deras andel i drifts- och underhållskostnaderna ökar. En lagbestämmelse för utträde, motsvarande anläggningslagens, skulle komplicera förhållandena. Jag biträder därför utredningens ståndpunkt att inte la in någon motsvarighet till anläggningslagen i nu förevarande hänseende.

Som utredningen har anfört får det utan någon särskild föreskrift anses följa alt förevarande bestämmelse om ersättning vid inträde i en bestående samfällighet också kan tillämpas i fall enligt 7 kap. 1 och 4 §§, då en samfällighet bildas efter det att anläggningar för en reglering på grund av elt tidigare tillstånd redan har utförts.

16 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag, alt en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller etl lillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltagare godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas under en förrättning, av förrältningsmannen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om del är uppenbarl alt överenskommelsen strider mot denna lag.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 § första stycket i det remitterade förslaget samt 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § i utredningens förslag Gfr 43 § anläggningslagen).

I de fall en samfällighet förvaltas av en samfällighetsförening innebär en fastställelse av en överenskommelse om samfällighetens upphörande inle att samfällighetsföreningen upplöses. Sedan godkännandet av överenskommelsen har vunnit laga kraft, åligger det styrelsen att upplösa förening-

Prop, 1981/82:130 582

en enligt bestämmelserna i 61-65 §§ lagen om förvaltning av samfällig- 15 kap. 17 §

heter.

Andra stycket i del remitterade förslaget har på lagrådets förslag utgått. Som lagrådet påpekar får fördelningsregeln i 6 kap. 2 § anses ge tillräckliga möjligheter till omfördelning av vatten i en bevattningssamfällighet. Överenskommelser om fördelning som strider mot villkor som vattendomstolen har meddelat är inte gilfiga.

Frågan om fastställelse av vattendomstol enligt denna paragraf handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 § första stycket punkt 13).

Oförutsedda skador

17 § Om ett vallenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs av vallendomstolen eller förrältningsmannen när lillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap. 1-10 §§.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vattenföretagel eller vatlenanläggningen som, utan all medföra skador för tredje man eller väsentliga plägenheter för tillståndshavaren, är ägnade alt förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller kommunen.

Anspråk på gmnd av oförutsedda skador skall för alt få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högsl Qugo år, som kan ha beslämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 15 kap. 20 § i det remitterade förslaget och 10 kap. 19 § i utredningens förslag samt 2 kap. 24 och 51 §§, 3 kap. 11 § Qärde stycket, 5 kap. 6 § och 7 kap. 57 § VL.

Paragrafens bestämmelser innebär en inskränkning av en tillståndsdoms eller elt lillståndsbesluts rättskraft och den har därför av systematiska skäl placerats i förevarande kapitel i stället för, som i utredningsförslaget, i ersättningskapitlel.

När del gäller paragrafens tillämpningsområde avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Det skall alltså röra sig om en missbedömning i fråga om de faktiska verkningarna av ett vattenföretag. En oförutsedd skada enligt bestämmelsen skall alltså anses föreligga när vattendomstolen eller förrältningsmannen fiar förbisett en skada eller missbedömt omfattningen därav. Med en skada som omfattas av paragrafen bör jämställas det fallet att ett företag för tillgodogörande av vattenkraft lar i anspråk större del av någon annans fallhöjd än som har beräknats i byggnadsmålet.

Utredningen anser att paragrafen också bör komma till användning i det

Prop, 1981/82:130 583

fall att ägaren lill elt mark- eller vattenområde, som i samband med 15 kap. 17 §

lillslåndsbeslutel oriktigt har antagils tillhöra sökanden, vill föra talan om ersättning för skador pä området. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom vid 1 § i förevarande kapitel.

Första stycket skiljer sig något från motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget genom att det inte uttryckligen sägs att den skadelidande alternativt kan begära skadeförebyggande åtgärder. Enligt 9 kap. 1 § tredje stycket skall den ersättningsskyldige, om det är lämpligt, åläggas att utföra skadeförebyggande åtgärder i stället för att utge ersättning för skadan. Jag anser inte att det behövs någon erinran härom i detta sammanhang.

I det remitterade förslaget stadgas om oförutsedda skador av ett valtenförelag. I propositionens lagtext har för tydlighetens skull tillagts att bestämmelserna också avser oförutsedda skador av en vattenanläggning, t. ex. alt pelarna till en bro haft större dämmande verkningar än beräknat.

Andra stycket reglerar frågan om ändringar av vattenföretaget eller en vattenanläggning på gmnd av inträffade ofömtsedda skador. Enligt utredningsförslaget skall, om den oförutsedda skadan är betydande, den skadelidande ha rätt att utöver ersättning begära sådana ändringar av de anläggningar som ingår i vattenföretaget alt framtida skador förebyggs eller minskas. Etl villkor för ett bifall till en sådan begäran är emellertid atl ändringarna inle förnärmar tredje mans rätt eller medför en väsentlig olägenhet för företagaren. Bestämmelsen motsvarar bl. a. 2 kap. 24 § andra stycket VL. Enligt denna senare bestämmelse har den skadelidande dock möjlighet att utöver förändringar i vatlenföretagets utförande begära ändringar i för vallenföretaget meddelade beslämmelser om innehållande och tappning av vatten (tappningsbeslämmelser). Skillnaden i detta hänseende mellan VL och utredningsförslaget motiveras av utredningen med att förändringar i gällande tappningsbestämmelser regelmässigt medför inverkan på tredje mans rätt och på allmänna intressen. Utredningen anser därför att stadgandet är opraktiskt. I den mån en skadelidande sakägare anser att ändrade tappningsbeslämmelser bör meddelas, bör han enligl utredningen få vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet begär omprövning av fillståndet.

Flera remissinstanser, bl. a. Svea hovrätt, anser att den nuvarande möjligheten alt ändra gällande lappningsbestämmelser vid omfattande oförutsedda skador bör bibehållas. En omprövning enligt utredningsförslaget är enligt remissinstanserna inte möjlig dä endast enskilda intressen drabbas av oförutsedda skador av ett vattenföretag.

Jag anser liksom remissinstanserna att den nuvarande möjligheten att vid ofömtsedda skador av betydenhet ändra meddelade lappningsbestämmelser bör bibehållas, eftersom bestämmelserna om omprövning av ett valtenförelag i 9 § i förevarande kapitel inte blir tillämpliga då en oförutsedd skada drabbar ell enskilt intresse. På samma sätt bör en ändring kunna ske beträffande meddelade bestämmelser om vattenuttaget vid val-

Prop, 1981/82:130 584

tenöverledningar och vattentäkter saml om skötseln av elt markavvatt- 15 kap. 17 §

ningsföretag (se 2 kap. 51 § andra stycket och 7 kap. 57 § andra stycket VL). Sådana ändringar kan sammanfattande lämpligen betecknas som ändringar av vattenföretaget. Ändringar på anläggningar som ingår i vattenföretaget skall självfallet utföras och bekostas av företagaren. Fömtsättningen för att ändringar skall få föreskrivas är, liksom enligl gällande rätl, alt dessa inte medför väsendiga olägenheter för företagaren och dessutom att några skador inte uppstår för tredje man.

Anspråk enligt andra stycket får framställas såväl av enskilda sakägare som av företrädare för allmänna intressen. Parterna bör liksom nu vara oförhindrade att genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande ofömtsedda skador. En sakägare kan alltså i samband med en uppgörelse om skaderegleringen i del ursprungliga ansökningsmålet avstå frän rätten atl väcka talan för ofömtsedda skador.

I detta sammanhang vill jag framhålla att jag, i motsats till utredningen, också har ansett atl det behövs en motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 31 § andra stycket och 2 kap. 56 § andra stycket VL om rätl för en skadelidande att även i vissa andra fall utverka bestämmelser om lappning och vattenuttag. Elt sådant stadgande har tagits in i 19 § i förevarande kapitel.

I tredje stycket regleras frågan om sättet alt framställa anspråk för ofömtsedda skador. F. n. gäller beträffande sättet att framställa anspråk på grund av en ofömtsedd skada olika regler beroende på om den skadelidande vill yrka ersättning för skadan eller om han vill yrka en ändring i gällande tappningsbeslämmelser eller företagels utförande. I det första fallet skall han anmäla skadeståndsanspråket till vattendomstolen inom den tid som gäller eller särskilt har bestämts för sådana anspråk (se bl. a. 2 kap. 24 § första stycket VL). Skadeståndsanspråket prövas då i det ursprungliga ansökningsmålet (om förfarandet se 11 kap. 68 § VL). I de båda senare fallen åligger det däremot den skadelidande alt ansöka om stämning på tillståndshavaren (se bl. a. 11 kap. 17 § första stycket punkt 26 VL).

Skillnaden i de angivna hänseendena mellan ersättningsanspråk och andra anspråk sammanhänger bl. a. med-att ersättningsanspråken enligt den urspmngliga lydelsen av 11 kap. 68 § andra stycket VL alltid skulle handläggas först sedan tiden för anmälan hade gått ut. Anspråk på ändringar av vattenföretaget ansågs däremot böra behandlas omgående och den skadelidande gavs därför möjlighet atl genom en särskild talan få lill stånd en omedelbar prövning. Efter en lagändring år 1939 får numera även ersättningsanspråk prövas före utgången av tiden för anmälan, om det finns skäl fördel.

I utredningsförslaget upprätthålls inte denna skillnad mellan ersättningsanspråk och andra anspråk. Utredningen föreslår att talan i båda fallen skall väckas genom ansökan om stämning lill vattendomslplen.

Några remissinstanser anser atl anmälningsförfarandet bör behållas. Ett

Prop. 1981/82:130 585

par av dem, nämligen Stockholms och Vänersborgs tingsrätter, anser alt 15 kap. 17 §

anmälningsförfarandel bör kunna tillämpas också när det gäller yrkanden om ändringar av vattenföretaget. Enligt Stockholms tingsrätt har anmälningsförfarandet fungerat smidigt. Tingsrätten anser all del skulle te sig främmande för sakägarna att behöva upprätta en stämningsansökan och betala en ansökningsavgift för alt få ersättning för skador som har uppkommit till följd av ett vatlenföretag.

Jag anser att det inte längre finns någon anledning atl behålla den nuvarande skillnaden mellan ersättningsanspråk och andra anspråk när det gäller formen för att framställa anspråken. Det är lämpligt att sådana frågor kan avgöras samtidigt. Enligt min mening talar hänsynen till de skadelidande och praktiska skäl för att anmälningsförfarandet används för alla anspråk på grund av oförutsedda skador. Förevärende stycke har utformats i överensstämmelse härmed. Möjligheten att efter omständigheterna pröva anspråken antingen före eller efter utgången av den gällande tidsfristen bör bibehållas (se 18 § andra stycket första meningen).

I förevarande stycke regleras också frågor om tiden för väckande av anspråk. Ett sådant anspråk skall enligt VL normalt väckas inom fem år från utgången av den för företagel bestämda arbetstiden. Tiden kan dock av vattendomstolen eller förrättningsmannen utsträckas till högst 12 år eller, såvitt avser grundvattentäkter, 20 år.

Utredningen föreslår en minsta tid om fem och en längsta tid om 20 år från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningsliden i fråga om alla förelagstyper. Den längre tiden bör enligt utredningen kunna tillämpas i fråga om sådana företag, särskilt vattenregleringar och vattentäkter, vars fulla inverkan på vattenförhållandena kommer att inträda vid en sen tidpunkt.

Vid remissbehandlingen har Svea hovrätt ansett alt normalfiden bör vara tio år, medan VASO har framhållit att det i lagtexten bör markeras att tiden bara i undantagsfall får bestämmas till mer än tolv år. Svea hovrätt anser också att tiden skall börja löpa först sedan tillståndet till väsendig del har tagits i anspråk.

För egen del vill jag anföra följande. Det typiska för en sådan skada som det nu är fråga om är att den inte har kunnat förutses redan i samband med att tillståndet gavs och att den i stället framträder eller kan urskiljas först någon lid efter det att tillståndet har lagils i anspråk. I en del fall kan del dröja mycket länge innan en skada uppstår. Ett typiskt exempel är ero-sionsskador, som kan inträffa vid en tidpunkt som ligger långt fram i tiden. Andra situationer är sådana då ett tillstånd under många år har utnylQats endast till en del men senare utnytQas till fullo med nya oförutsedda skador som följd. Krav på ersättning kan i sådana fall inte framställas förrän skadorna har inträffat. Med tanke på skador av angivet slag är det rimligt ■ alt möjligheten atl väcka ersättningsanspråk föreligger under en ganska lång tidsperiod.

Prop. 1981/82:130 586

Utgångspunkten för tidsfristen för väckande av anspråk för oförutsedda 15 kap. 17 §

skador bör liksom enligt VL vara utgången av den bestämda arbetstiden. Som jag har anfört vid 13 kap. 47 § andra stycket, innehåller den nya lagen inle någon motsvarighet till utredningens förslag om en särskild igångsällningstid.

För normala fall bör del räcka med en tid om fem år från den angivna tidpunkten. Förevarande stycke innehåller alltså en bestämmelse om en normaltid om fem år. Med tanke på de nyssnämnda fallen, då skadan kan inträffa på etl mycket sent stadium, skall dock tiden kunna utsträckas lill högst 20 är. En så lång tid som 20 år bör naturligtvis komma i fråga endast i undantagsfall.

Tiden för framställande av ersättningsanspråk förlängs automatiskt, om arbetstiden förlängs enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel.

Förevarande bestämmelse, i förening med bestämmelsen i det Qärde stycket om undantag från tillämpningen av preskriplionslagen, ger den skadelidande möjligheter att framställa sina ersättningsanspråk på elt mycket sent stadium. Regelsystemet bör naturligtvis inte utformas så att den skadelidande kan vinna särskilda förmåner genom att så länge som möjligt dröja med alt framställa sina anspråk. VASO har pekat på att det system som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvärdeförsämring samt för ränteberäkning på uppräknade belopp kan inbjuda till sådana förfaranden. VASO föreslår därför att bestämmelserna om tidsfrister för väckande av anspråk för ofömtsedda skador kompletteras med en regel av innebörd alt anspråket också måste väckas inom viss lid -förslagsvis två år — från det skadan yppats.

Den av VASO förordade regeln innebär att ett rättegångshinder föreligger, om frislen inte iakttas. Regeln skulle alltså sannolikt föranleda åtskilliga svårbedömda tvister om när en ofömtsedd skada i verkligheten har yppats. Jag kan därför inle biträda VASO:s förslag. Jag finner inte heller någon anledning att ändra reglerna om hänsynstagande lill inträffade förändringar i penningvärdet från det skadan inträffade till dess ersättningen bestäms och även för tiden därefter till dess betalning sker Gfr 9 kap. 7 §). Däremot anser jag att det finns anledning att se över reglerna om ränteberäkningen i fråga om ersättning för oförutsedda skador.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket nya vattenlagen beräknas ränta på en ersättning som har bestämts efter det att marken tillträddes eller företaget utfördes med utgångspunkt i den dag då detta skedde. Denna ränteregels motsvarighet i VL gäller också ersättningar för ofömtsedda skador. Den innebär alltså att utgångspunkten för ränteberäkningen i vissa fall, t. ex. beträffande erosionsskador som inträffar först många år efter det att vattenförelaget har tagits i drift, förläggs långt tillbaka i tiden trots att skadan har inträffat långt senare. Ränteregeln medför atl den ersättningsberättigade vinner fördelar genom atl så länge som möjligt vänta med att väcka sitt anspråk. Genom att ersättningsanspråk för oförutsedda skador inte

Prop. 1981/82:130 587

omfattas av preskriptionslagens bestämmelser (se Qärde stycket av före- 15 kap. 18 §

varande paragraf), kan det alltså dröja en mycket lång tid innan ett anspråk framställs. Jag anser att defta inte är rimligt och att man bör välja en annan utgångspunkt för ränteberäkningen när det gäller oförutsedda skador.

För skadeståndsanspråk och liknande fordringar gäller enligt 4 § andra stycket räntelagen (1975:635) att dröjsmälsränta utgår på beloppet från den dag som infaller en månad efter det atl borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn fill omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Enligt det tredje stycket i nämnda paragraf skall ränta i varje fall utgå senast från dagen för delgivning av stämning beträffande betalningsanspråkel.

Del förstnämnda stadgandet i räntelagen löser inte problemet med ränta på ersättning för oförutsedda skador. Den ersättningsberättigade kan mycket väl vid en tidig fidpunkt framställa krav på ersättning hos den ersättningsskyldige men sedan vänta med att fullfölja sitt anspråk genom anmälan till vattendomstolen. Den ersättningsskyldige kanske anser att ersättningsanspråket åtminstone delvis är befogat, men har ingen möjlighet att mot den ersältningsberättigades bestridande betala någon förskottsersättning. Under tiden skulle den ersättningsberätfigade ha rätt till dröjsmålsränta. Jag anser del i stället vara rimligt alt ränta i förevarande fall börjar löpa först sedan anspråket har anmälts till vattendomstolen. Härigenom vinner man den fördelen atl dén skadelidande har intresse av att anspråk för oförutsedda skador väcks utan dröjsmål. Räntan bör utgå som dröjsmålsränta enligl 6 § räntelagen.

I enlighet med del anförda har i 16 kap. 12 § andra stycket i den nya lagen tagits in en särskild bestämmelse om ränta på ersättning för oförutsedda skador.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i VL, innebär en ändring av gällande rätt (se NJA 1967 s. 577). Jag biträder utredningens och många remissinstansers uppfattning att de allmänna preskriptionsreglerna inle bör tillämpas på anspråk för oförutsedda skador Qfr också 3 LU 1963: 31 och 1966:32 samt SvJT 1970 s. 45). En motsvarande bestämmelse för uppskovsfallen finns i 13 kap. 49 § femte stycket.

18 § Anmälan som avses i 17 § skall vara skriftlig och ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i slämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 § och 50 § andra och tredje styckena.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 kap. 21 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 68 § första och andra styckena VL. I enlighet med lagrådets förslag har reglerna om förfarandet i slämningsmål jämte 13 kap. 45 § om särskild värdeuppskattning och 13 kap. 50 § andra och tredje styckena om verkställighetsförordnande gjorts tillämpliga.

Prop. 1981/82:130 588

Reglerna för stämningsmål gäller endast själva förfarandet. I fråga om 15 kap. 19 §,

ersättning för rättegångskostnader gäller de allmänna principerna i 20 kap. 16 kap. I §

1 § första stycket och 7 § första stycket.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter 19 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten beträffande ett valtenförelag eller bestämmelser om nylQandet av en vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vallendomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade alt för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Paragrafen motsvarar med endast en redakfionell jämkning 15 kap. 22 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 31 § andra stycket och 2 kap. 56 § andra stycket VL men har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Jag anser, i likhet med flera remissinstanser, att stadgandet fyller en funktion som komplettering till 9 och 17 §§ i förevarande kapitel Qfr också vad som anförts vid sistnämnda paragraO. Jag har inte ansett det vara motiverat att ha kvar det nuvarande undantaget i 2 kap. 56 § andra stycket VL beträffande en grundvattentäkt för husbehovsförbrukning Qfr 22 kap. 7 § nya vattenlagen).

Talan enligt förevarande paragraf handläggs som stämningsmål (se 13 kap. 14 § punkt 8). Företagaren kan bemöta käromålet genom all ansöka om fastställande av bestämmelser eller om lagligförklaring av företagel (se 13 kap. 55 §).

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.

Kapidet motsvarar 16 kap. i det remitterade förslaget samt 9 kap. II-29 §§ VL och 19 kap. i utredningens förslag.

Gällande bestämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa lill vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 164, 203, 303 och 309). En motsvarighet till koslnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 § VL återfinns i 20 kap. 10 § nya vattenlagen.

En nyhet i förhållande till gällande rätt utgör bestämmelserna i 12 § andra stycket om ränta på ersättning för oförutsedda skador och 19 § om rätt för skadelidande panträttsborgenärer att i efterhand begära ersättning för eventuella förluster. Vidare har 11 § utformats på elt annal sätt än dess motsvarighet i VL. 20 § har tillagts på förslag av lagrådet.

1 § Löseskilling och intrångsersättning enligt 9 kap. som skall utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.

Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall nedsältningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

Prop. 1981/82:130 589

2 § Nedsättning enligt 1 § skall inte ske, om fastigheten inle svarar för 16 kap. 2-9 §§
någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant
rätt i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersätt
ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensam inteckning, gäller

vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande behövs dock inte av den för vars rätl domstolens eller förrätlningsmannens avgörande är väsentligen ulan betydelse.

3 § I beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

4 § Ersättning som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas, åligger del den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka alt ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrätlningsmannen bestämmer.

5 § Bestämmelserna i I —4 §§ gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 § andra stycket.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den ersätlningsskyldige lill länsstyrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis för fasligheten. Om det inte sker, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekostnad.

7 § Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 § skall ske inom sex månader från det alt såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses och som har fastställts alt utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu, förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberättigade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om del eller om det finns särskilda skäl för det.

8 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har fullgjort vad som åligger honom enligt 1 eller 4 §.

9 § Den ersätlningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8 §. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning annan ersättning har bestämts till följd av avståendet, får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.

Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen la någon annans egendom i anspråk eller att vidta åtgärder som medför skada för någon annan får UtnytQas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersältningsberättigades förhållanden, skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdel eller med utförandel av åtgärden.

Prop. 1981/82:130 590

10 § Om en del av en fastighet iinlöses, sker ändringen i faslighelsindel- 16 kap. 10-11 §§
ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 §.

Sådana särskilda rätfigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 §, om inle domstolen eller förrätlningsmannen har förordnat att rättigheten skall beslå. Etl sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätl som fillkommer borgenärer med panträtt i.fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till faslighelen än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte någol annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inle fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrällslagen (1970:979).

Paragraferna motsvarar med några redaktionella jämkningar i 1,2,4 och 8 §§ 16 kap. 1-10 §§ i det remitterade förslaget saml 9 kap. 11-20 §§ VL och 19 kap. 1 — 10 §§ i utredningens förslag.

11 § Om ersättningen till följd av ett vattenförelag eller annan åtgärd har
bestämts slutligt först efter det att lillståndet har tagits i anspråk, skall den
del av ersättningen som översfiger vad som fastställts tidigare betalas och
anmälan enligt 4 § göras inom en månad från det ersättningen bestämdes
slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med
godkännandet av ett vatlenföretag som redan har ulförts.

Om den sludigt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla ersätlningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar med vissa av lagrådet föreslagna ändringar 16 kap. 11 § i det remitterade förslaget samt 9 kap. 21 § VL och 19 kap. 11 § i utredningens förslag.

Utformningen av paragrafen har förenklats i förhållande till VL och utredningsförslaget genom att de fall då den skall tillämpas har angivits mera generellt Qfr 9 kap. 21 § Qärde stycket VL). Paragrafen avser till en början fall då ersättningen bestäms slutligt efter uppskov enligt 13 kap. 49 § första stycket. Om vattendomstolen därvid förordnat om omedelbar verkställighet av ersätlningsbeslutet enligt 13 kap. 50 § andra stycket bör, såsom lagrådet påpekat, betalningsskyldigheten inträda omedelbart.

Paragrafen avser vidare den situationen att vattendomstolen förordnar om omedelbar verkställighet av elt tillståndsbeslut enligt 13 kap. 50 § första stycket och högre rätt dömer ut en högre ersättning.

Andra fall då paragrafen skall tillämpas.är vid ersättning för oförutsedda skador saml då ersättning bestäms i samband med en lagligförklaring av ett vatlenföretag som redan är utfört (se första stycket andra meningen).

Enligt 18 § i förevarande kapitel får ersättningsbelopp som har betalats inte återkrävas. I uppskovsfallen gäller vidare enligt 13 kap. 49 § tredje

Prop. 1981/82:130 591

stycket att ersättningar inte får bestämmas till etl lägre belopp än vad som 16 kap. 12—15

har bestämts provisoriskt.

12 § På sådan ersättning som avses i 11 § första stycket utgår ränta enligl
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre
taget eller åtgärden utfördes, om inte någol annal följer av andra stycket.
Om betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för
tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av atl
ränta inte betalas.

På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 § räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar alt betala sådan ersättning enligl 11 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad lill ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslul, varigenom ersättningen bestämts.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 16 kap. 12 § i det remitterade förslaget samt 9 kap. 22 § VL och 19 kap. 12 § i utredningens förslag.

I andra stycket av förevarande paragraf har lagils in en särskild räntere
gel som avser ersättning för ofömtsedda skador. I fråga om skälen för
denna regel, som saknar motsvarighet i VL och i utredningens förslag,
hänvisas till vad jag har anfört vid 15 kap. 17 §. "

Tredje styckets tillämplighet har i enlighet med lagrådets förslag begränsats till sådana fall då betalningen skall ske genom nedsättning hos länsstyrelsen.

13 § Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen ulan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.

14 § Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut fill den som har rätt lill medlen.

Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion fillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätl för innehavare av pantbrev atl avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda beslämmelser.

Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en särskild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall den borgenär som har panträtt på gmndval av inteckningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten, i den mån det behövs för alt han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

Prop. 1981/82:130 592

det. Om del finns särskilda skäl för del, skall en kungörelse om samman- 16 kap. 16 — 19 §§ trädet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidning-

16 § När inlösen av mark är fullbordad, skall det antecknas i fastighetsboken.

17 § Om det råder tvist om bättre rått till ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt 1 §. Bestämmelserna i 13—15 §§ skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.

18 § Ersättningsbelopp som har betalats får inte lill någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller inte, om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

Paragraferna motsvarar, med av lagrådet föreslagen jämkning i 16 §, 16 kap. 16-18 §§ i det remitterade förslaget och 9 kap. 23-25 och 27-29 §§ VL samt 19 kap. 13-18 §§ i utredningens förslag. Av skäl som har anförts vid 13 kap. 44 § har 9 kap. 24 § Qärde stycket VL inte fått någon motsvarighet i 14 § i förevarande kapitel. Som jag har nämnt under kapitelmbriken har i 20 kap. 10 § nya vattenlagen tagits in en motsvarighet till kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 § VL.

19 § Om en borgenär som har panträtt i en faslighet gör förlust på gmnd
av att ersättning inte har beslämts eller har blivit för låg och ersättningens
belopp på gmnd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats av domstolen
eller förrätlningsmannen, är borgenären berätfigad lill ersättning av den
ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Rätl till er
sättning föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har
träffals om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande
åtgärder skall ulföras.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 16 kap. 19 § i del remitterade förslaget samt 9 kap. 73 § VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 och 19 kap. 19 § i utredningens förslag.

F. n. gäller enligt 10 kap. 21 § Qärde och femte styckena och 57 § tredje stycket saml 11 kap. 60 § sjätte pch sjunde styckena VL att förrättningsmannen resp. vattendomstolen skall göra en oskadlighetsprövning med hänsyn till panträttsborgenärerna, även om en överenskommelse föreligger mellan parterna. Dessa bestämmelser, som motsvarar 5 kap. 25 § tredje stycket expropriationslagen, infördes den 1 juli 1974 (se prop. 1974:83 s. 164).

Angivna bestämmelser i VL har emellertid på skäl som har angivits vid 13 kap. 44 § inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. I stället gäller enligl 12 kap. 32 § första stycket och 13 kap. 44 § atl ersättning skall bestämmas i enlighet med vad som har överenskommits. Detta innebär en återgång lill den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som bygger på

Prop. 1981/82:130 593

alt skadelidande panlrättsborgenärer i efterhand kan begära ersättning för 16 kap. 20 §,

eventuella förluster. 1 förevarande paragraf har alltså denna möjlighet 17 kap. 1 §

återinförts.

Paragrafen blir tillämplig i alla de fall då frågan om skäligheten av ersättningens storlek inte har prövats, l.ex. på gmnd av ett särskilt avtal mellan parterna eller parts medgivande vid förrättningen eller rättegången. Jag anser del inte lämpligt alt utvidga ersättningsrätten enligt förevarande paragraf lill att avse även överenskommelser om delaktigheten i en samfällighet. Utredningens förslag med denna innebörd har alltså inte fått någon motsvarighet.

Talan om ersättning enligt förevarande paragraf skall väckas vid vattendomstolen och handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 § punkt 9). I överensstämmelse med utredningens förslag har talerälten inte begränsats till någon viss tid Gfr 9 kap. 73 § andra meningen VL i lydelse före den 1 juli 1974).

20 § Vad i detta kapitel sägs om fastighet gäller i fillämpliga delar också tomträtt.

Paragrafen har tillagts på förslag av lagrådet som en följd av att den generella regeln i 22 kap. 1 § i det remitterade förslaget rörande tomträtts likställighet rhed fastighet i enlighet med lagrådets förslag utgått. När del gäller betalning av ersättning m.m. enligt nu förevarande kapitel skall alltså tomträtt likställas med fastighet, vilket också överensstämmer med gällande rätt (se 9 kap. 1 § andra stycket VL).

17 kap. Underhåll m. m.

Kapidet, som motsvarar 17 kap. i det remitterade förslaget och 20 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6).

1 § Den som äger en valtenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet ulförts på annans mark och äganderätten till anläggningen övergått till markägaren till följd av alt rälfigheten upphört, kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Den som enligt 8 kap. 2 § har medgivits rätt att använda någon annans vatlenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämt något annat.

I 14 kap. 2 § och 15 kap. 6 § finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 17 kap. 1 § i del remitterade förslaget. 38 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 594

Första stycket första meningen, som motsvarar 20 kap. 1 § första 17 kap. 1 §

stycket första meningen i utredningens förslag samt 2 kap. 33 § första stycket och 59 § första stycket VL, har behandlats i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Som har angivits där gäller underhållsskyldigheten oavsett om tillstånd lill anläggningen har meddelats eller inte.

Underhållsskyldigheten gäller vatlenanläggningar. Vad som är en vattenanläggning framgår av definitionen i I kap. 3 § andra stycket. Häri innefattas anläggningar för bortledande av grundvallen samt diken och andra anordningar för markavvattning.

Underhållsansvaret innebär alt ägaren är skyldig inte bara att utföra löpande reparationer ulan även atl bygga om en anläggning som har Qänat ut. Sådana delar av anläggningen som saknar betydelse för någon annan än ägaren behöver dock inte vidmakthållas. Redan vid anläggningens tillkomst är ägaren skyldig att se fill att del inle uppkommer någon fara för skada på motstående intressen genom ett felaktigt utförande eller användning av bristfälligt material. Även om anläggningen inle vidare skall användas får den inte lämnas i ett sådant skick att det är risk för att den orsakar skada. Särskilda beslämmelser om utrivning av vattenanläggningar finns i 14 kap.

Första stycket andra meningen motsvarar tredje stycket i det remitterade förslaget. Enligt stadgandet kvarstår en rättighetshavares underhållsskyldighet även om äganderätten till anläggningen har övergått till markägaren. En regel om äganderättens övergång till markägaren har tagits in i 8 kap. 1 § Qärde stycket. Rättighetshavarens underhållsansvar kvarstår fill dess skyldigheten har förts över på någon annan enligt 14 kap. 2 § eller 15 kap. 6 §, vartill hänvisas i tredje stycket av förevarande paragraf.

Andra stycket motsvarar 20 kap. I § första stycket andra meningen i utredningens förslag. Enligt huvudregeln är den som får rätt alt använda någon annans vattenanläggning jämte anläggningens ägare ansvarig för underhållet. Detta innebär att de solidariskt svarar för underhållet gentemot tredje man. Den interna uppdelningen av underhållsansvaret får ske efter nylQandegraden eller på det sätt parterna har kommit överens.

Vattendomstolen har emellertid möjlighet att helt eller delvis befria den som får använda en vatlenanläggning från underhållsskyldigheten. Sådan befrielse kan komma i fråga främst då användarens utnyttjande av anläggningen framstår som obetydligt i förhållande till ägarens eller endast avser en viss mindre del av anläggningen. I valtendomsldlens beslut enligt 8 kap. 2 § bör då regleras inte bara omfattningen av det solidariska ansvaret gentemot tredje man utan äyen.den interna uppdelningen.

Tredje stycket motsvarar tredje stycket i del remitterade förslaget och 20 kap. i § andra stycket i utredningens förslag.

Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1) skall till skillnad mot gällande VL och utredningsförslaget försum-

Prop. 1981/82:130 595

melse av underhållet medföra straffansvar (se 21 kap. 1 § första stycket 17 kap. 2—3 §§

punkt 3). Enligl 21 kap. 3 § kan länsstyrelsen vid vite förelägga den

underhållsskyldige att vidta rättelse. Vattendomstolen kan också meddela

handräckning enligt 4 § samma kapitel. Den som lider skada av försummat

underhåll kan också väcka talan vid vattendomstol om åtgärder eller

skadestånd (se 13 kap. 14 § punkt 10). Om försummelsen av underhållet är

allvarlig, kan tillståndet förklaras förverkat (se 15 kap. 5 § andra stycket).

2 § Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så atl de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar 17 kap. 2 § i det remitterade förslaget och 20 kap.

2 § i utredningens förslag saml 2 kap. 29, 30 och 32 §§ VL Qfr också 2 kap.
27, 28 och 55 §§ VL).

Etl tillstånd till elt vatlenföretag innebär regelmässigt också en rätt alt utöva skadlig inverkan på vattenförhållandena. Tillståndsmyndigheten anger i tillståndet den inverkan på vattenförhållandena som är tillåten och utdömer ersättning för de skador som kan förväntas uppkomma därigenom. Inom ramen för tillståndet kan emellertid vattenföretaget ofta drivas på olika sätt - mer eller mindre skonsamt för motstående intressen. Förevarande bestämmelse ålägger företagaren att visa aktsamhet vid driften av valtenförelag. Bestämmelsen är endast tillämplig i de fall särskilda bestämmelser om valtenförelagets drift inte har meddelats. Om det exempelvis inte närmare har angivits hur innehållande och tappning vid en regleringsdamm skall ske innebär bestämmelsen alt åtgärderna skall ulföras så atl onödiga skador på motstående intressen undviks såväl uppströms som nedströms, dvs. normalt så att snabba flödes- eller valten-ståndsändringar undviks.

Om en företagare brister i den aktsamhet som åligger honom enligt förevarande bestämmelse, kan han bli skyldig att ersätta uppkomna skador. Talan om sådan ersättning kan väckas hos vattendomstolen enligt 13 kap. 14 § punkt 11. Företagaren kan också drabbas av straffansvar enligt 21 kap. 1 § första stycket punkt 3.

3 § Den som är skyldig alt underhålla en vattenanläggning har rätl att
nylQa annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under
hållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall beta
la ersättning för skada och intrång.

Paragrafen motsvarar 17 kap. 3 § i det remitterade förslaget saml 20 kap. 3 § i utredningens förslag och 14 kap. 6 § Qärde stycket VL. Tvist om ersättning för skada prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 14 § punkt 12).

Prop, 1981/82:130 596

18 kap. Tillsyn och besiktning 18 kap. 1-4 §§

Kapitlet, som motsvarar 18 kap. i det remitterade förslaget och 21 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker beslämmelser om fillsyn (1 och 2 §§), besiktning (3-5 §§), rätt till tillträde m. m. (6 och 7 §§) samt tystnadsplikt (8 §).

Det uttryckliga tillsynsansvar som länsstyrelserna åläggs i den nya vattenlagen måste ses mot bakgmnd av det ansträngda statsfinansiella läget och andra uppgifter som under senare tid ålagts eller kommer alt åläggas länsstyrelserna. Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen måste lämplighetssynpunkter och angelägenheten av eft riktigt resurs-utnytQande fälla utslaget i fråga om vad den vattenrättsliga tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Några krav på omfattande tillsynsinsatser eller omfattande inventeringar från länsstyrelsernas sida torde inte kunna ställas om det skulle medföra alt angelägnare uppgifter inom andra områden eftersatts. I vart fall i ett inledande skede efter den nya vattenlagens ikraftträdande måsle tillsynen inriktas främst på de från säkerhels-synpunkt särskilt angelägna vattenanläggningarna.

Tillsyn

1 § Tillsyn över vatlenföretag och vatlenanläggningar utövas av länssty
relsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en fillståndsdom eller elt tillståndsbeslut förordnas alt någon annan myndighet än länsstyrelsen skall, jämte länsstyrelsen, utöva fillsyn i visst hänseende.

2 § Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de
upplysningar om vattenföretaget eller vattenanläggningen som behövs för
tillsynen.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra de undersökningar som behövs för fillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än förelagaren och utse någon att utföra undersökningen.

I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite.

Paragraferna motsvarar, med en redaktionell jämkning i 2 § första stycket, 18 kap. 1 och 2 §§ i det remitterade förslaget samt 21 kap. 2 och

3 §§ i utredningens förslag. Paragraferna, som saknar motsvarighet i VL,
har utformats efter mönster av 38 och 43 §§ ML. Tillsynsfrågorna har
behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1).
Enligt 20 kap. 11 § skall vattenföretagets ägare svara för kostnaderna för
tillsyn som avses i 1 § andra stycket och undersökningar som avses i 2 §
andra stycket andra meningen.

Besiktning

3 § I tillståndsdom och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenanläggning skall besiklas, sedan företagel har utförts.

Prop, 1981/82:130 597

Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga- 18 kap. 4—5 §§

ren.

Paragrafen, som motsvarar 18 kap. 3 § i del remitterade förslaget saml 21 kap. 1 § i utredningens förslag och 13 kap. 1 § VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Enligt 20 kap. 11 § skall vattenanläggningens ägare svara för kostnaderna för besiktningen-

4 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätl berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman
för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga
beskaffenhet.

Paragrafen, som med en redakfionell ändring motsvarar 18 kap. 4 § i det remitterade förslaget saml 13 kap. 3 och 4 §§ VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag. .

I motsats till vad som nu gäller enligt 13 kap. 4 § VL har även anläggningens ägare rätt att begära besiktning för utredande av anläggningens laglighet.

Kostnaderna för besiktning enligl förevarande paragraf skall enligt 20 kap. 12 § betalas av den som har begärt besiktningen. I de fall besiktningen leder till att talan väcks om borttagande av anläggningen eller om ändring av denna eller om ersättning för skada genom anläggningen är besiktnings-kostnaden atl anse såsom en kostnad för bevisningen i målet och företagaren kan alltså enligl allmänna regler om rättegångskostnad förpliktas atl utge ersättning för dessa. Någon särskild bestämmelse härom molsvarande 13 kap. 3 § tredje stycket VL behövs enligt min mening inte.

Besiktningsmannens utlåtande har inte någon rättsverkan i sig utan är endast ett bevismedel som sedermera kan användas i en rättegång om anläggningens bortskaffande m. m. I en sådan rättegång får företagaren självfallet åberopa den bevisning han vill mot riktigheten av besiktningsmannens utlåtande. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 7 § VL är enligt min mening inte nödvändig.

5 § Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekom
mit vid besiktning enligt 3 eller 4 §. Protokollet skall inges lill länsstyrelsen
och, såvitt avser besiktning enligl 4 §, i avskrift tillhandahållas den som
har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att avvikelser
har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillstånds
beslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada
allmänna eller enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 5 § i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningens förslag och VL Qfr dock 13 kap. 2 och 5 §§ VL).

Prop, 1981/82:130 598

Besiktningsmannen har f. n. enligt 13 kap. 2 § första stycket VL skyldig- 18 kap. 6-7 §§

het alt om han konstaterar missförhållanden som kan medföra allmänt åtal ålägga förelagaren att vidta rättelse vid äventyr att åtalsanmälan görs. Denna skyldighet för besiktningsmannen har inle bibehållits. Det blir i stället länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet eller en enskild sakägare som far besluta om vad som skall ske när avvikelser från gällande bestämmelser har konstaterats vid en besiktning.

Rätt till tillträde m.m.

6 § För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt atl få
lilhräde lill vatlenanläggningar samt alt utföra undersökningar inom områ
den som berörs av vattenförelaget. Samma rätt tillkommer dem som skall
utföra undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen samt
besiktningsmän.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 6 § i del remitterade förslaget.

Första stycket, som motsvarar 21 kap. 4 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Bestämmelserna, som saknar motsvarighet i VL, har utformats efter mönster av 42 § ML.

Andra stycket motsvarar 23 kap. 3 § tredje stycket i utredningens förslag Gfr 47 § Qärde stycket ML). Det har även gjorts tillämpligt på besiktning.

7 § Den som är beroende av hur ett vatlenföretag drivs, allmän åklagare
och Qänstemän vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätl att få fillträde till platser för vattenslåndsmätare, vattenmätare eller
observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts
att föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten
mängder.

Tillfälle skall beredas stadig fiskeriQänsteman och av fiskeristyrelsen förordnad tillsynsman att utöva tillsyn över alt villkor lill skydd för fisket fullgörs.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 7 § i det remitterade förslaget samt 14 kap. 6 § första-tredje styckena VL och 24 kap. 3 § i utredningens förslag.

Första stycket innehåller en bestämmelse om rätt för den som är beroende av driften av ett vattenförelag saml vissa offendiga Qänstemän atl för kontroll därav få tillträde lill vattenslåndsmätare m. m.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om fillsyn över efterlevnaden av bestämmelser som har meddelats till skydd för fisket. Enligt 10 kap. 5 § nya vattenlagen liksom enligl 2 kap. 8 § VL kan en företagare förpliktas att betala en särskild avgift för alt bekosta kontrollen av atl meddelade föreskrifter till skydd för fisket efterlevs. Sådan kontroll kan utföras av statliga fiskeriQänsteman - fiskeriintendent eller Qänstemän vid fiskenämnd -eller av tillsynsmän som förordnas av fiskeristyrelsen.

Bestämmelsen i 14 kap. 6 § första stycket andra meningen VL om rätt

Prop. 1981/82:130 599

för en sakägare att undersöka en gmndvattenläkt har inte fått någon 18 kap. 8 §,

motsvarighet här. I den mån en sakägare anser all en sådan undersökning 19 kap. 1 §

behövs, får han begära besiktning med stöd av 4 § i förevarande kapitel.

Bestämmelsen i 14 kap. 6 § Qärde stycket VL om rätt att för tillsyn och underhåll av diken få tillträde till någon annans fastighet ersätts av bestämmelsen i 17 kap. 3 § som gäller rätt till tillträde för underhåll av vattenanläggningar i allmänhet.

Tystnadsplikt

8 § De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen får inle obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har erfarit om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landels försvar.

I del allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Paragrafen, som motsvarar 18 kap. 8 § i del remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag, har utformats efter mönster av 44 § ML i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1981 (sé SFS 1980; 205 och prop. 1979/80; 80 s. 63).

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m.

Kapitlet, som motsvarar 19 kap. i del remitterade förslaget samt 2 kap. 14 § tredje stycket och 62-68 §§ VL samt 8 kap. och 10 kap. 18 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—6 §§) samt bestämmelser om ersättning (7-9§§).

Som har berörts vid 1 kap. 2 § handlar förevarande kapitel i motsats till övriga delar av den nya vattenlagen inte om vatlenföretag. Det är länsstyrelserna som har beslutanderätten i fråga om vattenskyddsområden medan vattendomstolarna i efterhand får pröva de ersättningsfrågor som aktualiseras.

Skyddsbestämmelserna är främst av betydelse när det gäller vatten som behövs för hushåll och industrier. Bestämmelserna är emellertid också tillämpliga i andra fall, l.ex. då en vattentillgång är av betydelse för bevattning. Som lagrådet påpekar kan uttrycket "vattenförsörjning" inte anses omfatta bevattning. Därför har i kapitelrubriken tillagts "m. m." och i 1 § första stycket och 2 § första stycket "vattenförsörjning" ersatts med "vattentäkt".

Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 24 § promulgationslagen.

Allmänna bestämmelser

1§ Om en yt-eller gmndvatlentillgång UtnytQas eller kan antas komma

alt utnyttjas för vattentäkt, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller

Prop. 1981/82:130 600

utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vallentillgång- 19 kap. 1 §

en skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för alt förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i fillstånd enligl denna lag, miljöskyddslagen (1969:387) eller 18 § naturvårdslagen (1964:822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.

Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 1 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motivei"ingen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7).

Första stycket motsvarar 2 kap. 63 § VL och 8 kap. 1 § i utredningens förslag.

Aktsamhetsregeln gäller inle som i VL bara grundvatten utan även ytvatten.

Aktsamhetsregeln utgör när det gäller vatlenföretag elt komplement till det allmänna kravet på skadeförebyggande åtgärder som villkor för vattenförelag (se 3 kap. 7 § andra stycket). Aktsamhetsregeln avser emellertid inle bara vattenföretag utan även åtgärder på land. 5 § ML innehåller krav på försiktighetsmått i fråga om miljöfarlig verksamhet som motsvarar förevarande aktsamhetsregel. Aklsamhetskravet i förevarande paragraf . och i 5 § ML skall iakttas antingen vatlenföretaget eller den miljöfarliga verksamheten tillståndsprövals eller inle. Om tillståndsprövning sker skall tillständsmyndigheten ange vilka försiktighelsmätt som skall vidtas.

Som exempel på åtgärder som omfattas av aktsamhetsregeln kan nämnas grävning, sprängning och anordnande av upplag samt utspridande av gödsel eller bekämpningsmedel. Utredningen har som ytterligare exempel på verksamheter som kan beröras angivit båttrafik, annan trafik och bad. Verksamhet som kan bedrivas med stöd av allemansrättsliga grundsatser torde dock normalt inte vara av en sådan omfattning att aktsamhetsregeln. blir tillämplig. Vill man begränsa allmänhetens rätt att på denna gmnd utnyttja ett område, får beslämmelser enligt 3 § utfärdas. Detta förutsätter atl skyddsområde inrättas enligt 2 §.

Ersättning utgår inte för del intrång som aktsamhetsregeln kan medföra för den enskilde. En uttrycklig regel härom i 7 § första stycket andra meningen i det remitterade förslaget har utgått i propositionsförslaget. Som lagrådet påpekar gäller denna grundsats utan atl uttrycklig föreskrift behöver meddelas. En underiåtenhel alt iaktta aktsamhet kan medföra skadeståndssky Idighel.

Som nämnts skall aktsamhetsregeln beaktas vid tillståndsprövningen av vattenföretag. Vid prövning av miljöfariig verksamhet enligt ML skall på samma sätt aktsamhetsregeln i 5 § ML beaktas. Om företagaren utför företaget eller bedriver verksamheten i enlighet med de villkor som meddelas vid denna prövning bör han sålunda anses uppfylla kravet på aktsam-

Prop, 1981/82:130 601

hel. Han bör då inte kunna drabbas av ytterligare åligganden enligt denna 19 kap. 2 §

bestämmelse. Vad nu sagts bör gälla också då någon bedriver täktverk-samhet i enlighet med fillstånd enligt 18 § naturvårdslagen. Vid tillståndsprövning enligt denna paragraf beaktas nämligen också vattenskyddssynpunkter. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför att den som utövar verksamhet eller utför åtgärder i enlighet med vad som har föreskrivits i tillståndsbeslul enligt denna lag, ML eller 18 § naturvårdslagen skall anses ha fullgjort sina åligganden enligl första stycket. Om sådan verksamhet eller åtgärd medför en icke önskvärd inverkan på vattentillgången får bestämmelserna om omprövning i respektive lag tillämpas för att ändra villkoren för tillståndet.

Tredje stycket motsvarar 2 kap. 65 § första stycket VL och 23 kap. 6 § första stycket i utredningens förslag.

Enligt 21 kap. 3 § kan länsstyrelsen även i efterhand ingripa med etl vitesföreläggande mot den som inle har iakttagit aktsamhetsregeln. Handräckning får också meddelas. Aktsamhetsregeln är däremot inte straffsanktionerad Qfr 21 kap. 1 § första stycket punkt 5).

2 § Till skydd för en yt- eller gmndvattenlillgång som utnyttjas eller kan
antas komma att utnytQas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett
behövligt skyddsområde (vatlenskyddsområde).

Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätlen alt förfoga över fastigheter inom vallenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. Om del behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller alt annans mark tas i anspråk får endast meddelas pä ansökan av kommun eller den i vars intresse vatlenskyddsområdet fastställs.

Paragrafen, som med av lagrådet föreslagen utformning motsvarar 19 kap. 2 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 64 § VL och 8 kap. 2 och

3 §§ i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i
lagrådsremissen (avsnitt 2.7). Av 24 § i promulgationslagen följer bl. a. att
vissa äldre förordnanden skall anses som förordnanden enligt den nya
vattenlagen.

I första stycket anges förutsättningarna för ett beslut om vattenskyddsområde.

Enligt VL kan länsstyrelsen besluta om skyddsområde endast när det är för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse som en gmndvatlentillgång behöver skyddas. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen delar jag utredningens uppfattning atl del inte är motiverat att behålla denna begränsning och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon begränsning till tätbebyggelse. I enlighet med vad jag har anfört under kapitelmbriken har tillämpningsområdet utvidgats lill att omfatta alla slags vattentäkter och inle bara sådana till förmån för vattenförsörjningen.

Etl skyddsområde bör normalt ges sådan omfattning att garantier skapas för att råvallnet efter ell normalt reningsförfarande kan användas för sitt

Prop. 1981/82:130 602

ändamål. Kraven på ytvaltenskydd kan emellertid i praktiken få sättas 1 kap. 2 §

lägre så atl man undviker alltför vidsträckta skyddsområden.

Som utredningen framhåller kan syftet med etl beslut om vatlenskyddsområde ibland tillgodoses genom ett beslut av regeringen enligt 8 § ML om förbud mot allt avloppsulsläpp o. dyl. inom elt visst område.

Enligt andra stycket första meningen skall länsstyrelsen meddela föreskrifter om vilka inskränkningar i rätten atl förfoga över fastigheter inom vatlenskyddsområdet som behövs för alt tillgodose syftet med området. I motsats till gällande rätl har länsstyrelsen befogenhet all meddela skyddsföreskrifter som går utöver den allmänna aktsamhetsregeln. Rätten atl på eget initiativ meddela skyddsföreskrifter inskränks dock av bestämmelsen i tredje stycket, som innebär att föreskrifter som kan föranleda ersättning till markägare endast får meddelas på särskild begäran.

Frågor om ersättning regleras i 7-9 §§. Som framgår av 7 § andra stycket kan föreskrifterna utformas så all de innebär elt förbud atl vidta vissa åtgärder utan särskilt fillstånd. För de fall tillstånd skall lämnas av en kommunal myndighet ges en särskild besvärsregel i 6 § första stycket.

Om det sedan vattenskyddsomriidel har inrättats och skyddsföreskrifter meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får länsstyrelsen meddela sådana. I motsats lill utredningsförslaget har någon särskild bestämmelse härom inle tagits med i förevarande paragraf. Vid meddelande av ytterligare föreskrifter gäller naturligtvis också inskränkningen i tredje stycket.

I de fall ett vattenskyddsområde inrättas för en ytvattentäkt kan det förekomma att meddelade skyddsföreskrifter berör miljöfarlig verksamhet som utövas inom området med stöd av tillstånd enligt ML. Av 22 § ML framgår motsatsvis atl skyddsföreskrifterna gäller även nämnda verksamhet oaktat fillstånd har meddelats. Förelagaren måste alltså rätta sig efter skyddsbestämmelserna.

Andra stycket andra meningen saknar motsvarighet i VL. Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen kan ålägga en markägare alt upplåta mark för stängsel eller skyltar som behövs för alt fillgodose syftet med vatlenskyddsområdet. Ersättning för mark som upplåts kan utgå enligl 7 § första stycket.

Tredje stycket inskränker i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7) länsstyrelsens befogenhet alt meddela skyddsföreskrifter. Om föreskrifterna kan medföra att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark las i anspråk, vilket enligt 7 § medför ersättningsrätt för ifrågavarande fastighetsägare, måste föreskrifterna ha begärts av någon, l.ex. en kommun eller en industri. Av länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan utfärdats sådana föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning.

Beslämmelser om straff för brott mot skyddsföreskrifter finns i 21 kap. I § första stycket punkt 5 nya vattenlagen. Enligt 21 kap. 3 § får länsstyrel-

Prop. 1981/82:130 603

sen vid vite förelägga den som brutit mot skyddsföreskrifter alt vidta 19 kap. 3—5 §§

rättelse. Handräckning får också meddelas.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med
dela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom etl vatlen
skyddsområde som behövs för alt tillgodose syftet med området.

Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 3 § i det remitterade förslaget och 8 kap. 4 § i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 10 § naturvårdslagen (se prop. 1974; 166 s. 116). Meningen är att länsstyrelsen skall bemyndigas att meddela föreskrifterna. Sådana föreskrifter medför inte någon rätl till ersättning.

4 § Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 § skall länsstyrelsen utfärda
en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa
erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss lid från
kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som
skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och skyddsföre
skrifter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare
sändas lill kända sakägare.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för alt kungörande sker, föreläggandet delges med sakägarna.

Om frågan om vatlenskyddsområde har upptagils efter ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

Paragrafen motsvai-ar med några redaktionella jämkningar 19 kap. 4 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 66 § VL och 8 kap. 5 § i utredningens förslag. För att underlätta delgivningen med sakägarna och för atl göra förfarandet snabbare har här i motsats till VL och fill vad som gäller enligt 11 § naturvårdsförordningen (1976:484) införts ett kungörelseförfarande Qfr 12 kap. 14 och 15 §§ nya vattenlagen).

5 § När vatlenskyddsområde faststälhs och när föreskrifter enligt 2 eller
3 § meddelats, ändrats eller upphävts, skall beslutet snarast möjligt kun
göras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet.
Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och
sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i
ortstidning.

Om beslutet har meddelats efter ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 19 kap. 5 § i det remitterade förslaget öch 2 kap. 67 § VL. I fråga om kungörandet gäller 9 och 11 §§ lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Beslutet skall alltså kungöras i länets författningssamling samt, enligt uttryckligt stadgande i förevarande paragraf, införas i ortstidning, varvid 3 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet fillämpas.

Prop. 1981/82:130 604

Enligl 12 § andra stycket förvaltningslagen (1971:290) skall besvär över 19 kap. 6-7 §§

länsstyrelsens beslut anföras inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Med hänsyn lill del ofta stora antalet sakägare i ärenden av förevarande slag har i första stycket tredje meningen av förevarande paragraf införts en bestämmelse som innebär att kungörandet av beslutet skall anses som delgivning. Om kungörelsen har varit införd i flera ortstidningar, skall delgivningen anses ha skett den dag då den senaste ortstidningen kom ut Qfr 5 § första stycket lagen om kungörande i mål och ärenden hos myndighet).

6 § Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av föreskrift som har utfärdats enligt 2 § andra stycket första meningen, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.

Beslul enligt 1 -3 §§ eller enligl Ixirsla stycket gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 19 kap. 6 § i det remitterade förslaget och 2 kap. 68 § VL; Den saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Liksom f. n. bör länsstyrelsen i viss utsträckning kunna överlåta till hälsovårdsnämnden och andra kommunala myndigheter all bestämma vilka villkor som i de särskilda fallen skall gälla för verksamheten på fastigheter inom ett skyddsområde. Typfallet är att länsstyrelsen föreskriver att uppläggandet av vissa anjivna ämnen inte får ske förrän hälsovårdsnämnden har gett tillstånd härtill (se prop. 1964:42 s. 60). Fastighetsägaren har i sådana fall enligt första stycket fillerkänts rätt att få det kommunala beslutet prövat av länsstyrelsen. Besvär kan anföras på andra grunder än vad som gäller för kommunalbesvär.

Enligl 22 kap. 6 § överklagas länsstyrelsens beslut enligt 2 eller 3 § hos regeringen medan etl vitesföreläggande enligt 1 § tredje stycket överklagas hos kammarrätten.

Ersättning

Förevarande beslämmelser, som motsvarar 10 kap. 18 § i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 25-27 §§ naturvårdslagen. Som har berörts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7) gäller enligt 2 kap. 62 § VL de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL, medan den nya vattenlagens bestämmelser som fömtsättning för ersättning kräver att pågående markanvändning avsevärt försvåras av skyddsföreskrifterna.

7 § Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enlig;l 2 § andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark las i anspråk.

Prop. 1981/82:130 605

Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud 19 kap. 7 §

att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på gmnd av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

Om synneriigt men uppkommer vid användningen av fasligheten, skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.

Paragrafen, som med av lagrådet föreslagna ändringar motsvarar 19 kap. 7 och 8 §§ i det remitterade förslaget och har utformats efter mönster av 26 § första och andra styckena och 27 § naturvårdslagen Qfr också 22 § första stycket byggnadslagen), har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrädsremissen (avsnitt 2.7).

Enligt/örsra stycket gäller att ersättning på gmnd av föreskrifter enligt 2 § andra stycket utgår endast i det fall föreskrifterna har meddelats efter ansökan och medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller atl mark tas i anspråk. Bestämmelsen innebär en ändring av principerna för ersättning i förhållande till gällande VL.

Enligt 2 kap. 64 § VL gäller all länsstyrelsen endast får meddela skyddsbestämmelser som faller inom ramen för aktsamhetsregeln i 2 kap. 63 §VL. Sådana föreskrifter kan inle medföra rätt till ersättning för den vars verksamhet påverkas. Skyddsföreskrifter kan också meddelas av vallendomstolen enligt 2 kap. 14 § tredje stycket och 62 § VL. Här finns inle någon begränsning när det gäller föreskrifternas innehåll utan även föreskrifter som går utöver aktsamhetsregeln kan meddelas. För intrång på grund av sådana föreskrifter utgår ersättning enligt 9 kap. 1-10 §§ VL. Dessa ersättningsregler, som i huvudsak motsvarar ersättningsreglerna i 4 kap. expropriafionslagen, innebär att ersättningen för skada på fastighet skall motsvara minskningen i fastighetens marknadsvärde. Den s. k. pre-sumtionsregeln innebär dock viss begränsning av rätten till ersättning för s. k. förväntnings värden. Ersättning kan inte utdömas för sådana inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som kan anses följa av aktsamhetsregeln. Ersättning skall ä andra sidan i princip utgå för varje intrång som går utöver denna regel.

När det gäller rätt fill ersättning på gmnd av skyddsföreskrifter enligl den nya vattenlagen för mark som las i anspråk innebär bestämmelsen i första stycket första meningen ingen ändring i förhållande fill gällande rätt. Bestämmelserna i 9 kap. 1-10 §§, som motsvarar 9 kap. 1-10 §§ VL, skall tillämpas på värdering m. m. (se 9 § i förevarande kapitel). I fråga om ersättning för föreskrifter som på något annat sätt begränsar rätten att förfoga över en faslighet innebär bestämmelsen för det första att förlust av förväntningsvärden inte alls ersätts. Vidare torde kravet på att den pågående markanvändningen skall försvåras avsevärt i vissa fall kunna innebära en något restriktivare bedömning av ersättningsfrågor. Ersättnings-

Prop, 1981/82:130 606

rätt behöver sålunda inte föreligga i alla fall då en föreskrift kan anses gå 19 kap. 8 §

utöver aktsamhetsregeln.

Liksom enligl gällande rätl bör ersättning inte komma i fråga då en föreskrift inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsamhetsregeln i 1 § första stycket. Delsamma bör gälla i fråga om motsvarande aktsamhetsregler i annan lagstiftning, exempelvis 5 § ML och de granne-lagsrätlsliga bestämmelserna i 3 kap. jordabalken. En särskild bestämmelse härom har tagits in i del remitterade förslaget men har på lagrådels förslag utgått i propositionsförslaget, eftersom denna grundsats får anses gälla utan uttrycklig föreskrift.

I fråga om innebörden av begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras" hänvisas fill vad som har anförts vid 1972 års ersältningsre-form (se prop. 1972:111 bil. 2 s. 326 samt bil. 3 s. 527 och 535; jfr också prop. 1974; 166 s. 108).

Andra stycket motsvarar 26 § andra stycket naturvårdslagen.

I tredje stycket anges vem som skall svara för eventuella ersättningar. Länsstyrelsen kan ta upp frågor om valtenskyddsområden utan att någon framställning härom gjorts, dock med den inskränkningen som anges i 2 § tredje stycket. En kommun eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en vattentillgång kan också vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt skyddsföreskrifter skall svara för eventuella ersättningsanspråk. Eftersom länsstyrelsen enligl 2 § tredje stycket inte får utan någon begäran meddela sådana inskränkande föreskrifter att ersättningsskyldighet kan uppkomma för staten, innehåller stadgandet inte någon motsvarighet lill utredningsförslaget att staten skall betala ersättningen när föreskrifterna har meddelats utan någon särskild framställning. Ersättningsskyldighet för staten skall alltså inte uppkomma annat än om stadig myndighet begärt att föreskrifterna meddelas.

Fjärde stycket, som motsvarar 19 kap. 8 § i del remitterade förslaget och som har utformats efter mönster av 27 § naturvårdslagen och 22 § tredje stycket byggnadslagen, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7). Utredningen har inte föreslagil någon rätt till inlösen.

I fråga om innebörden av begreppet "synnerligt men" hänvisas lill vad som har anförts vid 1972 års ersättningsreform (se prop. 1972:111 bil. 2 s. 336). Som framgår av bestämmelsens formulering föreligger jnlösenplikl endast beträffande hel fastighet.

Några särskilda beslämmelser om värderingen vid inlösen lämnas inle i detta kapitel. I stället blir genom hänvisningen i 9 § de allmänna bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 1-10 §§ tillämpliga.

8 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom etl år

Prop, 1981/82:130 607

från den dag då det beslul som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör 19 kap. 9 §,

han inte detta föriorar han sin rätl. 20 kap. 1 §

Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 9 § i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 33 § första stycket naturvårdslagen.

Talan enligl förevarande paragraf skall handläggas som slämningsmål . .

(se 13 kap. 14 § punkt 12). Enligt 20 kap. 3 § gäller i sådana mål särskilda bestämmelser om rättegångskostnader Qfr 36 § naturvårdslagen).

Den i förevarande paragraf angivna eltårsfristen är disppsitiv och kan alltså efterges av den ersältningsskyldige, t. ex. om det fordras för fortsatta förhandlingar (se prop. 1964; 148 s. 152). I fall som avses i 7 § andra stycket löper fristen från det beslutet i fråga om särskilt tillstånd (dispens) vann laga kraft.

9 § I fråga om ersättning och inlösen enligt delta kapitel gäller i övrigt 9 och 16 kap.

Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 10 § i det remitterade förslaget, innebär alt de allmänna bestämmelserna om ersättning och betalning av ersättning blir tillämpliga Qfr 25 § andra stycket naturvårdslagen).

20 kap. Kostnadsbestämmelser

Kapitlet motsvarar 20 kap. i det remitterade förslaget och 22 kap. i utredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker beslämmelser om rättegångskostnader vid domstol m.m. (1-6 §§), förrättningskostnader m. m. (7-9 §§) och övriga kostnader (10-13 §§).

Eftersom utredningens förslag till en administrativ fillslåndsprövning har avvisats (se avsnitt 2.2 i den allmänna mofiveringen i lagrådsremissen) innehåller förevarande kapitel inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna om kostnaderna i administrafiva tillståndsärenden.

Principerna för kostnadsansvaret enligl förevarande kapitel överensstämmer i huvudsak med gällande rätl (se främst 10 kap. 79 § och 11 kap. 65 § VL).

22 kap. 13 § i utredningens förslag motsvaras av 22 kap. 3 § nya vattenlagen.

Rättegångskostnader vid domstol m.m.

1 § I ansökningsmål, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål som avses i 13 kap. 13 § andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vallendomstolen. I ansökningsmål som innefattar bildande av samfällighel för bevattning eller valtenreglering svarar sökanden inle för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.

Prop. 1981/82:130 608

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 20 kap. 1 §

12 § skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. I mål enligt il5 kap. 3 § skall kammarkollegiet dessutom svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 § andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligl 16 § skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom all sökanden har klagat.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 20 kap. 2 § i det remitterade förslaget. 1 § i detta har på lagrådets förslag utgått.

Första stycket första meningen motsvarar 11 kap. 65 § första stycket första meningen VL och 22 kap. 1 § första stycket i utredningens förslag och innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål i vattendomstolen. Innebörden är liksom enligl VL alt sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader. Vilka kostnader som är ersätlningsgilla framgår av 18 kap. 8 § rättegångsbalken, som också innehåller en bestämmelse om rätt fill ränta på kostnadsersättningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som innebär att en motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han förorsakat genom försumlig processföring m. m. Gfr 11 kap. 65 § andra stycket VL). I 2 § första stycket hänvisas till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Regeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål gäller också i de fall att ett ansökningsmål enligl 13 kap. 13 § andra stycket handläggs som stämningsmål.

När det i stadgandet talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till företaget har getts, t. ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 13 kap. 49 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte om företagel. Ett exempel är det av lagrådet under 5-7 kap. behandlade fallel att den samfällighet som deltagarna i ett regleringsförelag bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana fall måste vad som sägs om sökanden i paragrafen anses gälla tillståndshavaren. Någon uttrycklig regel härom anser jag inle erforderlig.

Det bör framhållas att reglerna också blir tillämpliga i fråga om anspråk på ersättning för ofömtsedd skada. Genom en anmälan av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål ulan prövningen sker inom ramen för del urspmngliga ansökningsmålel. I fråga om oförutsedda skador på grund av ett markavvattningsföretag som urspmngligen handlagts vid en förätlning, får ulan någon uttrycklig regel bestämmelsen i 7 § anses äga motsvarande tillämpning.

Prop, 1981/82:130 609

Svea hovrätt lar i detta sammanhang upp frågan om en begränsning av 20 kap. 1 §

antalet ombud och lekniska biträden på sakägarsidan i ansökningsmålen. Enligt hovrätten har antalet ombud och tekniska biträden i vattenmål ökat under senare tid. Detta har enligt hovrätten fått till följd atl rättegångskostnaderna ökar samtidigt som en avsevärd del av vallendomstolarnas arbete ägnas åt kostnadsfrågor. Hovrätten anser atl förväntade rättegångskostnader i vissa fall kan utgöra etl hinder för mindre och medelstora vattenförelag. Hovrätten, som finner utvecklingen oroande, fäster uppmärksamheten på en bestämmelse i den norska expropriationslagstiftningen, enligt vilken det vid avgörande av frågan om sakägarnas rättegångskostnader varit nödvändiga skall beaktas att sakägare med likartade intressen som inte strider mot varandra bör utnytQa samma juridiska och tekniska biträde.

Enligt min mening är det inte lämpligt med någon särskild bestämmelse som begränsar sakägarnas rätt att välja ombud. Det bör emellertid inom ramen för de nu föreslagna kostnadsbestämmelserna med tillämpning av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken vara möjligt atl i viss mån begränsa kostnaderna då flera ombud och tekniska biträden har anlitats på sakägarsidan. Sålunda kan bl. a. utredningar och argumentering i samma fråga, som utförs av flera ombud oberoende av varandra, ofta anses vara onödigt dubbelarbete, som inte bör ersättas fullt ut. Jag vill också erinra om atl vattendomstolen enligt 13 kap. 30 § andra stycket nya vattenlagen skall se till att någon onödig utredning inte görs i målet.

Svea hovrätt anser vidare att en bestämmelse bör införas om indexuppräkning av ersättning för rättegångskostnader. Enligt hovrätten förekommer det ofta att en lång tid förflyter mellan upprättandet av en kostnads-räkning och utdömandet av ersättning. I sådana fall framställs ofta yrkanden om en indexuppräkning av beloppet. Sådana yrkanden kan emellertid enligl hovrätten inte bifallas på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 § rättegångsbalken.

Jag har inte funnit skäl att föreslå någon bestämmelse om indexuppräkning av kostnadsersättningar i enlighet med hovrättens förslag. Den möjlighet all etappvis döma ut ersättning för rättegångskostnader som finns enligt 5 § i förevarande kapitel gör alt nämnvärda förluster till följd av penningsvärdets fall inte skall behöva uppkomma.

Några remissinstanser tar upp frågan om rätten till ersättning för kostnader i samband med utomprocessuella förberedelser enligt 11 kap. 7—11 §§ nya vattenlagen Gfr 4 kap. 19 § VL).

Enligt gällande praxis anses sökanden ersätlningsskyldig för sakägarnas kostnader i samband med förberedelser som avses i 4 kap. 19 § VL, om kostnaden avser en inställelse m. m. som kan anses ha varit av betydelse för den kommande handläggningen vid vattendomstolen (se NJA 1960 s. 55). På samma sätt har sökanden ansetts ersättningsskyldig för sakägares kostnader i samband med en lillällighetsprövning hos regeringen, om kost-39 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 610

naderna hänför sig till arbete som är av betydelse för den fortsatta rätte- 20 kap. 2 §

gången i vattendomstolen (se vattenöverdomstolens beslut den 4 april 1977, nr ST 1; jfr NJA 1964 s. 295). Motsvarande bör enligt min mening gälla enligt den nya vattenlagen. Jag anser inte att det behövs några särskilda bestämmelser rörande frågan.

Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för ansökningsmål som innefattar bildande av samfälligheter enligl vattenlagen Qfr 11 kap. 65 § första stycket andra meningen VL). Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt bestämmelsen inle deltagare i samfälligheten. Detta överensstämmer med vad som gäller vid markavvallningsförrätlningar enligt 7 § första stycket.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 22 kap. 3 § i utredningens förslag. Vid omprövning m.m. enligt 15 kap. 3-6 §§ nya vattenlagen är det kammarkollegiet som är sökande och vid omprövning enligt 15 kap. 12 § är det kammarkollegiet eller tillståndshavaren som är sökande. Förevarande bestämmelser avser endast dessa typer av omprövningsmål. Vid omprövning-enligt 15 kap. 8, 9 och 11 §§ gäller alltså de vanliga rättegångskostnadsreglerna för ansökningsmål i första stycket av förevarande paragraf.

Omprövningar enligt 15 kap. 15 § andra stycket kan i vissa fall avse endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 16 § samma kapitel. Vid sådana omprövningar skall enligl tredje meningen i förevarande stycke varje part svara för sina kostnader.

Tredje stycket motsvarar II kap. 106 § femte stycket och 108 § andra stycket VL samt 22 kap. 6 § i utredningens förslag Qfr 7 kap. 3 § expropriationslagen). Innebörden är liksom enligl VL att en sakägare som klagar fill högre rätt får stå för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Liksom enligt gällande rätt blir bestämmelsen fillämplig inle bara vid klagan i huvudsaken utan också då något beslul under rättegången överklagas.

I ansökningsmål förekommer ibland att sakägare för talan mot vattendomstolens dom i frågor vari sökanden inte har något egentligt partsintresse. Denna fråga behandlas under följande paragraf.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas alt vardera parten skall svara för sina kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.

Paragrafen har införts på förslag av lagrådet.

Första stycket motsvarar 22 kap. 8 § i utredningens förslag och delvis 11 kap. 65 § andra stycket VL Qfr 16 kap, 14 § andra stycket fastighetsbildningslagen och 7 kap. I § första stycket expropriationslagen).

Prop. 1981/82:130 611

Enligl andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens 20 kap. 2 §

kostnadsansvar i ansökningsmål i 1 §. Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser.

Som exempel på fall då stadgandet bör kunna fillämpas kan nämnas del i remissprotokollet berörda att sakägare tvistar om fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inget eget intresse att bevaka i tvister, som inte rör ersättningens belopp utan enbart fördelningen av beloppet. Så har det i rättspraxis hänt att samefonden och en sameby tvistar inbördes om fördelningen av ett i och för sig ostridigl ersättningsbelopp avseende skador på rennäringen. Det kan också nämnas andra exempel. Etl inte så ovanligt fall är atl delägare i ett samfällt fiske tvistar om fördelningen av den ersättning som bestämts för skada på fisket.

De nu berörda fallen bör hållas isär från sådana som avses i 13 kap. 17 §. Som jag har anfört i anslutning till det stadgandet är dess innebörd att, om frågor som där avses tas upp i etl vattenmål, vattenlagens bestämmelser inte blir tillämpliga ulan i stället de regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet, bl. a. i fråga om rättegångskostnader. Detta betyder all om vattendomstolen, såsom ibland skett vid tillämpningen av motsvarande stadgande i 11 kap. 22 § VL, tagit upp en fördelningsfråga med stöd av 13 kap. 17 § och inte sett den som etl naturiigt led i prövningen av vattenmålel, kostnadsreglerna i rättegångsbalken blir tillämpliga i denna del Qfr prop. 1974:83 s. 200). Beträffande fallet rörande tvist mellan samefonden och en sameby torde vattendomstolen, med hänsyn till fördelningsregeln i 28 § andra stycket rennäringslagen (1971:437), vilken är atlfillämpa också i vattenmål, alltid ha att ta ställning fill fördelningsfrågan; en tillämpning av 13 kap. 17 § blir alltså inle aktuell i dessa fall.

I fall av nu berörda art bör man kunna se till den verkliga partsställningen i målet när det gäller alt avgöra vem som skall stå för rättegångskostnaderna. Sökandens kostnader i mål av denna art torde bli obetydliga och bör stanna på honom. Däremot bör sökanden inte förpliktas att betala rättegångskostnaderna för någon av de reellt tvistande parterna. I stället bör kostnaderna fördelas dem emellan med tillämpning av grunderna i 18 kap. rättegångsbalken. Om i det berörda fallel avseende tvist mellan en sameby och samefonden samebyn har framgång med sin talan, bör således samefonden kunna åläggas alt ersätta byns rättegångskostnader.

Bestämmelsen kan tillämpas också i andra typer av fall, där en avvikelse från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar framstår som motiverad. Etl sådant fall är det som avses i 3 kap. 10 §. Det stadgandet innebär att någon som kan få nytta av elt vatlenföretag, om detta utförs på ett visst sätt, kan i ansökningsmålel rörande tillstånd lill företaget begära ett sådant ändrat utförande. Det kan inte vara skäligt all sökanden skall behöva betala kostnaderna för den som framställer ell sådant yrkande, om denne inte får bifall till sin talan. Och även om hans yrkande bifalls kan omständigheterna vara sådana alt en annan fördelning av kostnaderna än som skulle följa av huvudregeln framstår som skälig.

Prop, 1981/82:130 612

3 § Om talan om ersättning eller inlösen på gmnd av ett förordnande om 20 kap. 3-5 §§
vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning all få

sin talan prövad av vattendomstolen, får vattendomstolen förordna atl svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

Paragrafen, som motsvarar 20 kap. 3 § i del remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och i utredningens förslag Gfr dock 22 kap. 4 § första stycket), innehåller elt undantag från huvudregeln att rättegångsbalkens rältegängskostnadsregler gäller i stämningsmål.

Utredningen har föreslagil ett sådant undantag för talan om oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 17 § tredje stycket nya vattenlagen har jag emellertid frångått utredningsförslaget att sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning. Anspråk på grund av oförutsedda skador skall i stället anmälas till vaftendomslolen och handläggas i det ursprungliga ansökningsmålet. Detta innebär att bestämmelserna i 1 § första stycket i förevarande kapitel om sökandens ansvar för kostnader blir tillämpliga. Förevarande kapitel innehåller inte några särskilda bestämmelser om rättegångskostnadsansvaret vid talan om ofömtsedda skador.

Förevarande paragraf innehåller i stället bestämmelser om rättegångskostnader i stämningsmål vid vattendomstolen om ersättning eller inlösen på gmnd av förordnanden om vattenskyddsområden enligl 19 kap. Ersättningsbestämmelserna i 19 kap. har utformats efter mönster av 25-27 §§ naturvårdslagen. Enligt 36 § naturvårdslagen gäller för sakägarna generösare regler om rättegångskostnader än som följer av rättegångsbalken (se prop. 1972; 111 bilaga 3 s. 528 och 538). Motsvarande bestämmelser har tagits in i förevarande paragraf.

Förevarande paragraf avser endast kostnaderna vid vattendomstolen. I högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens bestämmelser.

4 § Om del är skäligt, får vattendomstolen i förrätlningsmål förordna alt
en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten
domstolen.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 4 § i det remitterade förslaget samt 11 kap. 93 § VL och 22 kap. 5 § i utredningens förslag Qfr 16 kap. 14 § första stycket första meningen faslighetsbildningslagen). I paragrafen regleras liksom enligl VL både den situationen att klaganden förlorar och att han vinner (dvs. att hans motparter förlorar målet). I vattenöverdomstolen och högsta domstolen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

5 § I ansökningsmål får sökanden åläggas att betala ersättning för mot
parters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad
sludigt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex
procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.

Prop. 1981/82:130 613

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 20 kap. 5 § i 20 kap. 6 — 7 §§

del remitterade förslaget och 11 kap. 66 § 4 mom. VL. Utredningen har föreslagit en möjlighet att förordna om förskott på rättegångskostnader (22 kap. 9 § i utredningens förslag). Förevarande paragraf innebär däremot liksom VL alt vallendomstolen i särskilda avgöranden slutligt kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägarna dittills har haft. Denna möjlighet avser ansökningsmålen men har i motsats till del remitterade förslaget inle begränsats till vissa sådana. Beslutet i rättegängskostnadsfrågan behöver inle heller ges i samband med etl delavgörande beträffande själva saken.

Enligt 18 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken skall det utgå ränta på ersättning för rättegångskostnader från dagen då målet avgörs. I förevarande fall bör utgångspunkten vara dagen för beslutet om ersättning. I andra meningen har lagils in etl särskilt stadgande härom.

6 § Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig all ersätta
domstolen dess kostnader för

1. kungörelser

2. aktförvarare

3. sakkunniga som tillkallats av domstolen

4. lokaler för sammanträden.

Vad i första stycket sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klaganden, om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i slämningsmål käranden.

I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande, klagande eller kärande den som fullföljt talan.

På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålet.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 6 § i det remitterade förslaget saml 11 kap. 97 § 1 mom., 106 § första och tredje styckena och 108 § andra stycket VL samt 22 kap. 10 § i utredningens förslag.

Enligt 18 kap. 9 § rättegångsbalken svarar flera sökande, kärande eller klagande solidariskt för skyldigheten att betala förskott.

Förrättningskostnader m.m.

7 § Annan sakägare än deltagare har rätt fill skälig ersättning för sina
kostnader vid förrättning. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent
från dagen för beslutet till dess betalning sker.

Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt beslämmelser som meddelas av regeringen.

Ersättning till sakkunniga enligt 12 kap. 8 § bestäms av förrältningsmannen.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 7 § i det remitterade förslaget.

Prop. 1981/82:130 614

Första stycket motsvarar 10 kap. 79 § tredje stycket VL och 22 kap. 1 § 20 kap. 8 §

andra stycket andra och tredje meningarna i utredningens förslag. Det är atl märka att rättegångsbalken inte gäller vid förrättningar. Därför har intagits det särskilda räntestadgandet i andra meningen.

Andra stycket motsvarar 10 kap, 30 § första stycket första meningen och 79 § första stycket VL samt 16 kap. 24 § i utredningens förslag. F. n. gäller förordningen (1976; 1 000) om ersättning till synemän och ombud vid vissa förrättningar, som i huvudsak knyter an till lanlbmksnämndstaxan. Jag kommer att senare anmäla frågan om de nya bestämmelser som behövs.

De grundläggande bestämmelserna om förrältningsmän och gode män vid förrättning finns i 12 kap. 1-6 §§ nya vattenlagen.

Tredje stycket motsvarar 16 kap. 8 § andra stycket i utredningens förslag.

8 § Till förrältningskostnader hänförs

1. ersättning till förtättningsman, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 § första stycket,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 §,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 § första stycket.

Om tillståndsbeslut meddelas, skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder atl betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förtättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid . fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvatlningsföretag, skall staten svara för förrältningskostnaderna.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företagel samt den på vilkens begäran företagel har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 8 § i det remitterade förslaget.

Första-tredje styckena motsvarar 10 kap. 79 och 80 §§ VL saml 16 kap. 25 § och 22 kap. 1 § andra stycket Qärde meningen i utredningens förslag Gfr 2 kap. 6 § faslighetsbildningslagen och 29 § anläggningslagen). Tredje stycket andra meningen innebär en ändring av vad som nu gäller enligl 10 kap. 82 § VL.

Fjärde stycket saknar motsvarighet i VL och i utredningsförslaget men överensstämmer med 1 § andra stycket och 6 § i förevarande kapitel.

Vid omprövning enligl 15 kap. 15 § andra stycket, som avser omprövning av förhållandel mellan deltagarna i en samfällighet, gäller kostnadsreglerna för förrättning. Den som efter en sådan omprövning ansluts till samfälligheten har sålunda såsom deltagare inle rätt till ersättning för sina kostnader.

Prop, 1981/82:130 615

Femte stycket motsvarar delvis 10 kap. 82 § VL. Av 12 kap. 9 § andra 20 kap. 9-12

stycket nya vattenlagen framgår att i de fall en förrättning har inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med fasfighelsreg-lering ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen är att anse som sökande. Som sökande anses vidare enligt 12 kap. 25 § andra stycket den som, sedan sökanden återkallat sin ansökan, begär att förrättningen skall fortsättas.

9 § Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala
förskott på förtättningskostnader.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 9 § i det remitterade förslaget saml 10 kap. 30 § första stycket och 79 § första stycket VL och 22 kap. 10 § i utredningens förslag.

I enlighet med vad lagrådet förordat har stadgandets tillämpning inte begränsats till vissa slags förrättningskostnader. I 8 § föreskrivs hur förrätlningskostnaderna slutligt skall fördelas.

Övriga kostnader

10 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2
kap. 8 § skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annal följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligl denna paragraf prövas av vattendomstolen.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 10 och 11 §§ i det remitterade förslaget samt 22 kap. 1 § första stycket i utredningens förslag och 9 kap. 26 § VL. Tvister om ersättning prövas, om fråga som avses i första stycket inte prövas i ansökningsmålet om ersättning för ianspråktagande av strömfallet, av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 14 § punkt 13).

11 § Företagaren'skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala
kostnaderna för

1. tillsyn som avses i 18 kap. 1 § andra stycket,

2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket andra meningen,

3. besiktning enligl 18 kap. 3 §.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 12 § i det remitterade förslaget. Pä lagrådets förslag har "innehavaren av vattenanläggningen" bytts ut mot "företagaren".

12 § Den som här ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 § skall betala
kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer.

Prop. 1981/82:130 616

Om besiktningsmannen begär del, är den som har gjort ansökan även 20 kap. 13 §,

skyldig atl betala förskott pä kostnaderna för besiktningen. 2/ kap.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 13 § i det remitterade förslaget.

13 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 12 §§ får verkställas.

Paragrafen har tillkommit på förslag av lagrådet, eftersom enligt 3 kap. I § första stycket punkt 6 utsökningsbalken förvaltningsmyndighets beslul inle är verkställbart, om inle särskild föreskrift om verkställighet har meddelats.

21 kap. Ansvar, handräckning m. rn.

Kapitlet, som motsvarar 21 kap. i del remitterade förslaget och 23 kap. i utredningens förslag, ersätter i huvudsak bestämmelserna i 13 kap. 8-15§§VL.

De nya ansvarsbestämmelserna avser i huvudsak samma gärningar som nu är straffbelagda enligt VL. En nyhet i förhållande till såväl VL som utredningsförslaget är dock att en försummelse av skyldigheten att underhålla ett vatlenföretag medför straffansvar (se avsnitt 2.6.1 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen).

I förevarande kapitel liksom i utredningsförslaget saknas en motsvarighet lill bestämmelsen i 13 kap. 14 § första stycket VL om straff för den som tar bort eller fördärvar ett vattenmärke. Straff för sådana gärningar kan ådömas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8 § brottsbalken om förfalskning av fast märke eller i 12 kap. 1-3 §§ brottsbalken om skadegörelse eller åverkan. Dessa straffbestämmelser är enligt min mening tillräckliga.

Påföljden för huvuddelen av de brott som anges i 13 kap. 11-14 §§ VL är böler eller fängelse i högst sex månader. 1 utredningsförslaget är påföljden för motsvarande brott böter eller fängelse i högst etl år (23 kap. I § första stycket i utredningens förslag).

Naturvårdsverket anser att påföljdsmaximum bör höjas ytterligare.

Straffmaximum för brott mot ML har fr. o. m. den 1 juli 1981 höjts från ett till två års fängelse. I motiven (prop. 1980/81:92 s. 54) fill ändringen anförs bl. a. alt det finns ett behov av att kunna utdöma kännbara påföljder för brott mot ML. Straffskärpningen medför också alt preskriptionstiden förlängs från nuvarande två år till fem år.

Enligt min mening bör en motsvarande straffskärpning göras i den nya vattenlagen. Etl åsidosättande av vattenlagens bestämmelser kan få lika vådliga följder som brott mot ML och straffskalan för brott mot vattenlagen bör av detta och andra skäl överensstämma med den i ML. Jag föreslår därför atl påföljden för brott mot vattenlagen i huvudfallet skall vara böter eller fängelse i högst två år.

Prop, 1981/82:130 617

Som jag har anfört vid inledningen till 13 kap. skall talan om ansvar för 21 kap. I §

brott mot den nya vattenlagen prövas av allmän domstol och alltså inte som enligl VL av vattendomstol.

Motsvarigheten till de av utredningen i 23 kap. föreslagna bestämmelserna om biträde av polismyndighet vid tillsyn (3 § tredje stycket), föreläggande att avstå vatten (5 §) och föreläggande att iaktta den allmänna aktsamhetsregeln till skydd för vallenförsörjningen (6 § första stycket) har tagits in i 18 kap. 6 § andra stycket, 2 kap. 9 § tredje stycket resp. 19 kap. 1 § tredje stycket nya vattenlagen.

Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 25 § i promulgationslagen.

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1. bryter mot 4 kap. 1 § första eller andra stycket eller 4 kap. 4 § andra meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd lill ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 §, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § eller prövning enligt 14 kap. 5 § första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldigheten all underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 §,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 § första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligl brottsbalken.

I lagen (1950:596) om rätt till fiske finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 21 kap. 1 § i del remitterade förslaget saml 23 kap. 1 och 2 §§ i utredningens förslag.

Första stycket innehåller straffbestämmelser med böter eller fängelse i straffskalan. Såsom framgår av vad som har anförts vid kapitelmbriken har straffskalan höjts i förhållande till både VL och utredningens förslag.

Punkt 1 i förevarande stycke motsvarar 13 käp. 11 § VL och 23 kap. 1 § första stycket punkt 1 i utredningens förslag. Enligl bestämmelsen straffbeläggs brott mot bestämmelserna i 4 kap. 1 § om tillståndsplikt och om förbud mot att påbörja slörre arbeten i anslutning till vattenföretag innan elt tillstånd har meddelats samt mot bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra meningen om godkännande av utförda arbeten.

Pimkt 2 i förevarande stycke motsvarar 13 kap. 12 och 13 §§ VL samt 23 kap. 1 § första stycket punkterna 2 och 3 i utredningens förslag.

I utredningens förslag har straffbestämmelserna begränsats lill att gälla

Prop. 1981/82:130 618

föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av den nya vattenlagen. 21 kap. I §

Såsom Stockholms tingsrätt påpekar bör emellertid straffbestämmelserna också gälla vid förseelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre lag. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse härmed.

Enligt utredningsförslaget och det remitterade förslaget skall en överträdelse av meddelade villkor och föreskrifter föranleda ansvar endast om överträdelsen kan medföra att allmänna eller enskilda intressen skadas. I enlighet med lagrådets förslag och i överensstämmelse med 45 § ML har detta rekvisit utgått i propositionens lagtext. Ansvar för brott mot villkor eller föreskrifter skall alltså inträda oberoende av om skada kan befaras eller ej. I andra stycket stadgas dock ansvarsfrihet för ringa fall.

Enligt punkt 3 i förevarande stycke inträder straffansvar vid brott mot bestämmelserna om underhållsskyldighet i 17 kap. I § och om driften av vatlenföretag i 17 kap. 2 §.

En bestämmelse om straff vid eftersatt underhåll saknas som jag har anfört vid kapitelmbriken i både VL och utredningens förslag.

I 13 kap. 13 § första stycket VL finns en bestämmelse om straff vid överträdelser av bestämmelserna i 2 kap. 27-30 och 32 §§ VL om handhavandet av regleringstillstånd. En motsvarande straffbestämmelse saknas i utredningsförslaget. Jag anser emellertid atl bestämmelsen i 17 kap. 2 § nya vattenlagen om driften av vattenföretag på samma sätt som i VL bör kompletteras med en straffbestämmelse. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse härmed.

I punkt 4 i förevarande styckte stadgas straff för den som underlåter alt fullgöra den upplysningsplikt som enligt 18 kap. 2 § första stycket gäller för en företagare i förhållande till tillsynsmyndigheter. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. I utredningsförslaget upptas molsvarande förseelse i straffstadgandet i 23 kap. 1 § andra stycket, där endast böter ingår. Den skärpning av påföljden för underlåtenhet att lämna upplysningar som placeringen i förevarande stycke innebär sammanhänger med den skärpning av motsvarande straffbestämmelse i 45 § ML som skedde den 1 juli 1981, Med en underlåtenhet all lämna.upplysningar bör jämställas det fallet att en företagare lämnar felaktiga upplysningar om företaget.

Punkt 5 innehåller en bestämmelse om straff vid överträdelser av sådana föreskrifter som meddelas enlig 19 kap. 2 och 3 §§ i samband med förordnanden om skyddsområden. Enligt 13 kap. 14 § andra stycket VL och 23 kap. 2 § i utredningens förslag gäller att slraffbarhet förutsätter att länsstyrelsen särskilt har förordnal om straffansvar vid överträdelser av meddelade föreskrifter. Påföljden är enligl VL och utredningsförslaget penningböter eller dagsböter. Förevarande stadgande innebär en generell straffsanktion för meddelade föreskrifter. Länsstyrelsens möjlighet alt särskilt förordna om straffansvar behålls alltså inte. Samtidigt innebär stadgandet en straffskärpning i förhållande lill VL genom atl även fängelse kan ådö-

Prop. 1981/82:130 619

mas. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande föreskrif- 21 kap. 2—3 §§

ter som meddelas för naturreservat (se 37 § naturvårdslagen).

I paragrafens andra stycke, som motsvarar tredje stycket i det remitterade förslaget (andra stycket i detta har intagits i 2 §), stadgas i överensstämmelse med 45 § andra stycket ML straffrihel för ringa fall.

Tredje stycket motsvarar 45 § tredje stycket ML.

Fjärde stycket innehåller en erinran om att ansvar för överträdelser av fiskeförbud som meddelas enligt denna eller äldre lag skall ådömas enligt lagen (1950:596) om rätl fill fiske. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 15 § VL, men saknas i utredningsförslaget. Som lagrådet utvecklat bör påföljdsbeslämmelserna rörande fiskeförbud enligt vallenlagen regleras i lagen om rätt fill fiske och inte i fiskerisladgan (1954:607). Jag kommer att senare anmäla frågan om ändring av lagen om rätt till fiske så att fiskeförbud som meddelas med stöd av den nya vattenlagen omfattas av straffansvar enligt den lagen.

2 § Till böler döms den som uppsådigen eller av oaklsamhel underiåter
att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 § tredje stycket.

Paragrafen, som motsvarar 21 kap. 1 § andra stycket i det remitterade förslaget och 23 kap. 1 § andra stycket i utredningens förslag, avser brott mot skyldigheten att anmäla rensningar m. m. lill fiskenämnden. Pä lagrådets förslag har bestämmelsen tagits upp i en särskild paragraf, eftersom påföljden endast är böter och något behov av en straffrihetsregel för ringa fall inte föreligger.

3 § Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1-3
eller 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant
föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller
enligl 19 kap. 1 § första stycket.

Om tillståndet till ell vattenförelag har förfallit enhgt 15 kap. 2 §, får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av fillståndet uppförd vatlenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 21 kap. 2 § första stycket och 3 § första meningen i det remitterade förslaget saml 2 kap. 33 § andra stycket och 65 § andra stycket, 3 kap. 10 §, 5 kap. 5 §, 7 kap. 41 och 49 §§ VL saml 23 kap. 4 § och 6 § andra stycket i utredningens förslag. Den ger länsstyrelsen rätl att med vitesföreläggande ingripa mot den som bryter mot lagens bestämmelser för atl nå rättelse. I enlighet med lagrådets förslag har bestämmelserna om handräckning i motsvarande situationer tagits in i 4 §. Länsstyrelsen kan förordna alt en anläggning som är olaglig skall rivas lil. Därvid måste emellertid beaktas ätt utrivning av en anläggning i princip utgör ett tillståndspliktigt vattenföretag. Gmnden för tillståndsplikten är att en utrivning kan medföra skador och olägenheter för

Prop, 1981/82:130 620

enskilda och från allmän synpunkt, om utrivningen utförs olämpligt eller 27 kap. 4 §,

om anläggningen fiinnits så länge att omgivningen anpassat sig efter den. 22 kap.

Vattendomstolen skall därför kunna meddela närmare föreskrifter om hur

utrivningen skall ske och bestämma ersättning för skador som vållas av

utrivningen. Delta innebär att elt föreläggande enligl förevarande paragraf

som går ut på att en anläggning skall rivas ut måste utformas med tanke på

att det kan krävas tillstånd till utrivningen.

Tvångsåtgärder enligt denna paragraf kan fillgripas även om gärningen inte är brottslig men omfattas av gärningsbeskrivningen i de stadganden vartill hänvisas i paragrafen.

4 § I fall som avses i 3 § får vattendomstolen meddela handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen. Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av länsstyrelsen.

Paragrafen, som motsvarar 21 kap. 2 § och 3 § andra meningen i del remitterade förslaget samt 23 kap. 3 § i utredningsförslaget och 13 kap. 8-10 §§ VL, ger möjligheter till handräckning för alt uppnå rättelse.

Med handräckning avses vad sorn i motiveringen fill handräckningslagen benämns specialreglerad handräckning, varom beslämmelser finns i 17 § handräckningslagen. Enligt det stadgandet skall, med undantag för fullföljd av talan, handräckningslagens allmänna regler gälla beträffande handräckning som enligl särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt. Enligt nu förevarande stadgande meddelar vattendomstolen handräckning. Vattendomstol är — liksom fastighetsdomstol - i förevarande sammanhang atl se som tingsrätt i särskild sammansättning. Handräckningsmålel skall alltså inte handläggas som vattenmål. Vattendomstolens utslag i handräckningsmålet överklagas enligt andra meningen hos vattenöverdomstolen.

Andra stycket har utformats så att länsstyrelsen är ensam behörig alt ansöka om handräckning om allmänna intressen berörs.

22 kap. Slutbestämmelser

Kapidet motsvarar 22 kap. i det remitterade förslaget samt 12 och 14 kap. VL och 24 kap. i utredningens förslag.

Definitionen av begreppet "lågvatten" i 14 kap. 1 § VL har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen Qfr vad som har anförts vid 11 kap. 1 § punkt 3). Jag anser inte heller all del finns något behov av en definition av begreppet "fallhöjd", som har efterlysts av Svea hovrätt.

Bestämmelserna i 14 kap. 6 § Vl och 24 kap. 3 § i utredningens förslag om rätt till tillträde har ersatts av 18 kap. 7 § nya vattenlagen. En motsvarighet till bestämmelsen i 24 kap. 6 § i utredningens förslag om vattenföre-

Prop. 1981/82:130 621

lag som kan beröra annal land har tagits in i 1 kap. 2 § andra stycket nya 22 kap. 1—4 §§

vattenlagen.

1 § Lagens bestämmelser om fastighet gäller också gruvor utom i fall
som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar delvis 22 kap. 1 § i det remitterade förslaget och 14 kap. 2 § andra stycket VL. I enlighet med vad lagrådet förordat har bestämmelsen i det remitterade förslaget om tomträtt utgått och begränsningen för gruva i fråga om inlösen av mark hänförts lill fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket. I 16 kap. 20 § har tagits in en bestämmelse om tomträtt såvitt avser betalning av ersättning.

En motsvarighet till bestämmelserna om fideikommiss i 14 kap. 2 § första stycket VL finns i 6 § i promulgationslagen.

2 § Ett vattenförelag skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten las i anspråk för företaget eller för en anläggning i samband med företaget,

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 22 kap. 2 § i det remitterade förslaget och 14 kap. 4 § VL. Förevarande beslämmelser är av betydelse framför allt när del gäller att bestämma kretsen av sakägare, bl. a. i fråga om innehållet i ansökningar och kungörelser. Som lagrådet påpekar skall stadgandet däremot inte uppfattas som en närmare avgränsning av kretsen av ersättningsberättigade. Denna fråga bör, som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.10.2), liksom hittills lösas i rättstillämpningen.

3 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 3 § i det remitterade förslaget och 14 kap.

3 § andra stycket och 8 § VL samt 22 kap. 13 § i utredningens förslag Qfr 7 kap. 7 § expropriationslagen).

4 § Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en fastighet, får länsstyrelsen föreskriva alt tillträde till faslighelen skall läm-

Prop. 1981/82:130 622

nas under en viss lid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att 22 kap. 5 §

flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som behövs för undersökningen.

Undersökningen skall utföras så all minsta skada och inträng vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inle skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.

För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligl första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Länsstyrelsen får förordna alt elt beslul enligl första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs enligt Qärde stycket.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 4 § i det remitterade förslaget samt 14 kap. 5 § 1 mom. VL och 24 kap. 1 § i utredningens förslag Qfr 7 kap. 6 § expropriationslagen).

Av förvaltningslagen (1971:290), som är tillämplig pä länsstyrelsens handläggning, följer bl. a. att fastighetsägaren skall ges tillfälle att yttra sig över ansökningen (15 §) och alt han skall underrättas om innehållet i beslutet (18 §).

Varken VL eller utredningsförslaget innehåller någon bestämmelse om omedelbar verkställighet av ett beslut om tillträde. Svenska kommunförbundet anser det vara otillfredsställande alt undersökningsarbetet kan komma att försenas genom att talan förs mot beslutet och föreslår atl tilllrädesrälten i stället regleras som en utan särskilt beslut föreliggande rätt för den som planerar ett vattenförelag att beträda andras fastigheter Gfr 12 kap. 24 § nya vattenlagen om tillträde vid förrättning).

Jag kan inle tillmötesgå kommunförbundets önskemål när del gäller utformningen av bestämmelsen om rätten till tillträde. Eftersom det här ofta inte är fråga om personer med elt offentligt uppdrag att utföra undersökningen, bör undersökningsverksamheten kontrolleras av länsstyrelsen. Däremot anser jag i likhet med kommunförbundet att del i vissa situationer när det är angelägel alt undersökningsarbetet utförs skyndsamt bör finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna om omedelbar verkställighet. En bestämmelse härom har införts i femte stycket i förevarande paragraf. Fastighetsägaren har naturligtvis möjlighet att överklaga beslutet till regeringen (se 6 § i förevarande kapitel) och begära inhibition, dvs. ett förordnande om alt det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

5 § Pä begäran av någon som vill utföra ett vattenförelag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig all på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeinlresset, skall som sakkunnig förordnas den som fiskeristyrelsen föreslår.

Prop. 1981/82:130 623

Paragrafen motsvarar med en redakfionell jämkning 22 kap. 5 § i det 22 kap: 6-7 §§

remitterade förslaget saml 14 kap. 5 § 2 mom. VL och 24 kap. 2 § i utredningens förslag.

Ett ärende enligt förevarande paragraf kan liksom f n. handläggas av vattendomstolens ordförande ensam (se vad som anförts vid 13 kap. 4 §).

6§ Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap.,

2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 §,

3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 §,

4. prövning av säkerhet enligl 3 § delta kapitel,

5. föreläggande enligt 2 kap. 9 § tredje stycket, 19 kap. 1 § tredje stycket, 21 kap. 3 § eller förbud enligt detta kapitels 4 § första stycket.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 § överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 22 kap. 6 § i det remitterade förslaget samt 14 kap. 10 § VL och 24 kap. 4 § i utredningens förslag.

Enligt VL skallbeslut enligt 2 kap. 64 § om skydd för grundvattnet överklagas till kammarrätten. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att beslut i fråga om vattenskyddsområden skall överklagas till kammarrätten. Sådana beslut rör emellertid normalt endast sådana lämplighetsfrågor som bör prövas av regeringen. Enligt 40 § andra stycket naturvårdslagen överklagas motsvarande beslut hos regeringen. Jag anser på grund av det anförda alt länsstyrelsens och andra myndigheters beslut i fråga om vattenskyddsområden enligt 19 kap. bör överklagas hos regeringen. I överensstämmelse härmed anges inle sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf, ulan de omfattas av andra stycket.

Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens beslut om bl. a. undersökningar enligt förevarande kapitel skall överklagas hos kammarrätten. Enligl ett särskilt uttalande vid tillkomsten av 14 kap. 10 § VL bör emellertid sådana beslut inte prövas av kammarrätten utan av regeringen (se prop. 1971:30 s. 146). Enligt min mening saknas det anledning att frångå gällande rätt på denna punkt (se också 7 kap. 8 § expropriationslagen). I överensstämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. Enligt första stycket punkt 5 i förevarande paragraf skall emellertid ett vitesföreläggande enligl 4 § första stycket andra meningen överklagas hos kammarrätten.

7 § Är flera fastigheter för husbehovsförbmkning beroende av samma gmndvattenlillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt, om fastigheternas behov inle kan täckas helt. Härvid skall iakttas atl fasfighet inle får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och

Prop. 1981/82:130 624

naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör 22 kap. 8 §
anses ha företräde.

Fördelning som har ägt mm med stöd av första stycket får jämkas, om Promulgations-

ändrade förhållanden har inträtt. lagen

Paragrafen motsvarar 22 kap. 7 § i det remitterade förslaget samt 2 kap. 57 § VL och 5 kap. 2 § i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande paragraf vid 3 kap. 8 §.

Tvister om fördelning enligl denna paragraf skall, i motsats lill vad som gäller enligt VL, prövas av vattendomstol efter ansökan om stämning (se 13 kap. 14 § punkt 14 nya vattenlagen).

8 § Vattendomstolarna skall i den utsträckning regeringen förordnar föra förteckning över vattenföretag inom domsområdel (vatlenbok).

Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning 22 kap. 8 § i del remitterade förslaget samt 12 kap. 1 och 2 §§ VL och 24 kap. 5 § i utredningens förslag. F. n. gäller kungörelsen (1954:622) om vattenbokens inrättande och förande (ändrad senast 1971:724). Jag kommer senare all anmäla frågan om de föreskrifter som behövs.

Specialmotivering till förslaget till lag om införande av vattenlagen (1982:000)

Antalet övergångsbestämmelser lill den nya vattenlagen har blivit så stort att de i enlighet med utredningsförslaget har tagils in i en särskild promulgationslag. T förhållande till del remitterade förslaget har vissa ändringar vidtagits i anledning av lagrådets påpekanden samt då utformningen i övrigt av propositionens vallenlagsförslag har föranlett det.

Promulgationslagen inleds med en avdelning med allmänna bestämmelser, varefter följer särskilda övergångsbestämmelser ti|! vissa av kapiden i den nya vattenlagen och en avslutande avdelning med andra bestämmelser.

Jag kommer senare alt anmäla frågan om de ändringar i andra lagar som behövs med anledning av den nya vattenlagen.

Alhnänna bestämmelser

1 § Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den I januari

1983.

Paragrafen, som motsvarar I § i det remitterade förslaget och utredningens förslag, innehåller den grundläggande bestämmelsen om den nya lagstiftningens ikraftträdande (se avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen).

Prop, 1981/82:130 625

2 § Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som Promulgationslagen följer av denna lag

vattenlagen (1918; 523),

lagen (1918; 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen och

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av näriiggande marks torrläggning.

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket i det remitterade förslaget och

2 § i utredningens förslag. I fråga om upphävande av den s. k. järnvägsla
gen hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagråds
remissen (avsnitt 2.11) och vid 5 kap. 13 § i den nya vattenlagen (avsnitt
4.1).

Andra stycket i del remitterade förslaget har på skäl som anförts av lagrådet utgått i propositionsförslaget.

3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har
ersalts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag,
fillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Paragrafen motsvarar 3 § i det remitterade förslaget och utredningens förslag.

4 § I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos vattendomstol före
ikraftträdandet av den nya vaftenlagen tillämpas äldre bestämmelser. Be
träffande anspråk på gmnd av oförutsedda skador gäller dock i fråga om
förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen,
om anspråket framställts sedan lagen har trätt i kraft.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen jämkning 4 § i det remitterade förslaget och 4 § i utredningens förslag. Första meningen innehåller den vedertagna grundsatsen att äldre bestämmelser skall tillämpas i äldre mål och ärenden. Gmndsatsen gäller tillämpningen av såväl materiella som processuella bestämmelser.

Mål om ofömtsedda skador anses i övergångssammanhang böra ses som en fortsättning pä äldre mål och skall följaktligen bedömas enligt äldre bestämmelser (se prop. 1974:83 s. 213 samt vad jag har anfört vid 15 kap. 17 § tredje stycket nya vallenlagen. Som utredningen har anfört skulle emellertid en tillämpning av principen i första stycket medföra att äldre processuella bestämmelser måste tillämpas under en lång tid efter den nya lagens ikraftträdande. Jag biträder därför utredningens förslag om en särbestämmelse för sådana mål och den har intagits i andra meningen.

5 § Om ansökan om förordnande av förrältningsmän gjorts eller förord
nande enligt 3 kap. 11 § vattenlagen (1918:523) om syneförrättning medde
lats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, tillämpas äldre bestäm
melser vid förrättningen, i fråga om underställning och överklagande samt
vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.
40 Riksdagen 1981/82. 1 sarnl. Nr 130

Prop. 1981/82:130 626

Paragrafen motsvarar 5 § i det remitterade förslaget och utredningens Promulgationslagen förslag men har på lagrådels inrådan utformats så att tidpunkten för ansökan om förordnande av förrältningsmän skall vara avgörande i fråga om fillämplig lag. Äldre bestämmelser skall då också gälla vid underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.

6 § Vad som enligt den nya vallenlagen gäller om ägare av en fastighet
fillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Paragrafen motsvarar 6 § i i det remitterade förslaget och utredningens förslag Gfr punkt 5 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen samt 14 kap. 2 § första stycket VL).

Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen

7 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ nya vattenlagen inskränks inle den rätl som
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillkom någon på grund av
dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1
kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918; 523).

Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 7 § i det remitterade förslaget och utredningens förslag. Jag hänvisar fill vad som anförts om förevarande bestämmelse vid 2 kap. 3 § nya vattenlagen.

Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vattenlagen

8 § Vad som i 3 kap. 2 § första stycket nya vattenlagen stadgas om
byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.

Paragrafen, som motsvarar 8 § i del remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsförslaget, överensstämmer med 12 § lagen (1970:989) om införande av fasfighetsbildningslagen och 6 § andra stycket lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter.

Särskilda övergångsbestämmelser till 4 kap. nya vattenlagen

9 § Bestämmelserna om tillstånd.5plikt i 4 kap. 1 § och 2 § första stycket
nya vattenlagen gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet
av den nya vattenlagen.

Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligl vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket och 17 § första stycket i det remitterade förslaget samt 15 § i utredningens förslag.

Med proposifionens utformning av tillståndspliktsregeln i 4 kap. 1 § nya

Prop. 1981/82:130 627

vattenlagen kommer vattenföretag som pågår vid ikraftträdandet att omfat- Promidgationslagen

tas av denna. Detta gäller såväl byggnadsarbeten som är i gång som den

verksamhet som utövas vid en färdig anläggning. Därför behövs inte första

stycket i det remitterade förslaget. Inte heller behövs stadgandet i andra

stycket i delta rörande rättigheter som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen,

eftersom dessa enligl 19 § andra stycket promulgationslagen blir att anse

som tillstånd enligl den nya lagen.

På grund av det anförda innehåller/öw/a stycket av förevarande paragraf endast en undantagsregel rörande tillständspliklen för sädana vid ikraftträdandet pågående dikningsföretag som inte varit underkastade VL:s regler om fillståndsplikt i 7 kap. 36 §.

Andra stycket, som på förslag av lagrådet har flyttats hit från 17 § första stycket i det remitterade förslaget, motsvarar delvis 5 § första stycket i promulgationslagen till VL.

Som lagliga räknas vatlenanläggningar som har tillkommit med stöd av etl tillstånd enligl gällande VL eller däremot svarande äldre bestämmelser. Enligt de regler som har gällt i fråga om tillståndsplikt m.m. enligt dessa författningar har dock inte alltid krävts att tillstånd måsle ha inhämtats till en anläggning, för all den skall anses vara laglig. Enligt förevarande stadgande kan också sådana anläggningar räknas som lagliga, om de har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Någol tillstånd på gmnd av den nya lagens strängare regler om tillståndsplikt behöver alltså inte inhämtas. Däremot är anläggningarna underkastade den nya lagens bestämmelser om underhåll och tillsyn. Som uttryckligen anges i 19 § tredje stycket gäller också den nya lagens bestämmelser om förverkande beträffande sådana anläggningar.

I fråga om innebörden av reglerna om laglighetsprövning hänvisar jag till vad jag har anfört under 4 kap. 5 § nya vattenlagen.

10 § Om annal vattenföretag än dikning har utförts under vattenlagens (1918:523) giltighetstid utan tillstånd, är förelagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnei innan förelaget utfördes.

Paragrafen motsvarar 10 § i det remitterade förslaget och 16 § i utredningens förslag. Enligt 4 kap. 6 § nya vattenlagen gäller en motsvarande bevisbörderegel för nya vattenföretag. Eftersom andra bevisbörderegler gällde före VL:s ikraftträdande och då dikningar inte omfattas av VL:s regler om tillslåndsplikt med hänsyn till motstående intressen, är förevarande paragraf endast tillämplig på andra vattenföretag än dikningar som har utförts under VL:s giltighetstid.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen

På förslag av lagrådet har bestämmelserna i 9 kap. 12-15 och 19 §§ nya vattenlagen i det remitterade förslaget om begränsningar i ersättningsrät-

Prop. 1981/82; 130 628

len och ersättning vid omprövning omarbetats i propositionsförslaget. Promulgationslagen Detta har medfört en omarbetning också av bestämmelserna i promulgationslagen, vilket bl. a. har medfört att ifrågavarande övergångsstadganden har fördelals på fem paragrafer (11-15 §§) i stället för del remitterade förslagets tre. Stadgandena har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

11 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § nya vattenlagen
av etl tillstånd enligl vattenlagen (1918:523) eller molsvarande äldre be
slämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, om
annal inte följer av 12 §.

Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom övert-öring av kraft enligl vaftenlagen (1918: 523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1-10 §§ och 13 § nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskrafl tillämpas även på sådan ersättning genom överföring av kraft varom stadgas i andra stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 12 § första stycket och 13 § i det remitterade förslaget.

Som framgår av 19 § denna lag skall även äldre tillstånd kunna omprövas. I princip skall då tillståndshavEiren och andra som lider skada på grund av de ändrade villkoren ha ersättning för hela denna skada enligt reglerna i 9 kap. nya vattenlagen. För tillståndshavaren och för mottagare av andelskrafl och ersättning genom kraftöverföring gäller dock enligt 12 resp. 15 § vissa begränsningar i ersättningsrätten, till vilka stadganden hänvisas i paragrafen.

12 § Om skada som avses i 11 § första stycket utgörs av förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten alt reglera vattnets avrinning och
omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeinlresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flollled eller hälsovården eller, vid ompröv
ning enligl 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen nya vattenlagen, till förmån
för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen
(1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget, är
tillståndshavaren skyldig att utan eisättning tåla skadan fill så stor del som,
jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt
denna paragraf eller 14 §, motsvarar en Qugondel av del produktionsvärde
eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9
kap. 14 § andra stycket nya vattenlagen.

Paragrafen motsvarar 12 § andra stycket och tredje stycket första meningen i det remitterade förslaget.

Enligt paragrafen gäller vissa begränsningar i fillständshavarens rätt till ersättning vid omprövning till förmån för i paragrafen uppräknade allmänna intressen, vilka är desamma som anges i 9 kap. 14 § första stycket nya vattenlagen. Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremis-

Prop, 1981/82:130 629

sen (avsnitt 2.5.5) avser begränsningarna endast den som har tillstånd till Promulgationslagen ett äldre vatlenföretag, varpå VL:s bestämmelser om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga (se 1 kap. 5 § resp. 4 kap. 5, 8 och 16 §§ VL). Den andel som inle behöver ersättas utgör i nu förevarande fall 1/20 av de värden som anges i 9 kap. 14 § andra stycket nya vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande tillämpning be
träffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vatt
net som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Paragrafen, som motsvarar 12 § tredje stycket i del remitterade förslaget, jämställer nu ifrågavarande rättigheter med ett tillstånd enligt VL. Att sådana rättigheter kan omprövas framgår av 19 § andra stycket.

14 § Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen
(1918:523) eller motsvarande äldre beslämmelser åsamkas förlust av vat
ten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning lill
följd av ett vatlenföretag enligt nya vattenlagen som skall tillgodose det
allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled, hälso
vården eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvatlningsfö
retag eller vattentäkt för bevattning, är hans rätt till ersättning härför
begränsad pä motsvarande sätt som gäller enligt 12 §, om bestämmelserna
i vattenlagen (1918; 523) om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget.

Första stycket äger molsvarande fillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen.

Första stycket motsvarar II § i det remitterade förslaget. Andra stycket motsvarar delvis 9 kap. 12 § andra stycket nya vattenlagen i del remitterade förslaget.

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.7), utgör en motsvarighet till 9 kap. 15 § nya vattenlagen beträffande begränsningar i ersättningsrätlen, då ett äldre vattenföretag som ligger i ett kungsådrevatlendrag inskränks lill följd av ett nytt valtenförelag som skall tillgodose vissa kvalificerade allmänna intressen. Till dessa intressen räknas på skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen även markavvatlnings- och bevattningsintressena.

15 § Bestämmelsen i 9 kap. 19 § nya vattenlagen äger molsvarande
tillämpning beträffande andelskraft enligl vattenlagen (1918:523) eller er
sättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974.

Paragrafen, som utgör en motsvarighet till 9 kap. 19 § nya vattenlagen, motsvarar 13 § i det remitterade förslaget och 12 § i utredningens förslag.

41 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130

Prop. 1981/82:130 630

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen Promulgationslagen

I 14 § i det remitterade förslaget har upptagits en bestämmelse om fiskeavgift enligt 6 kap. 9 § VL. På lagrådets förslag har denna bestämmelse utgått såsom obehövlig.

16 § Åriiga avgifter enligt 2 kap. 10 § eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) skall under den avgiflsperiod som löper vid den nya vattenlagens ikraftträdande utgå med del senast fastställda beloppet. Efter avgiftsperiodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december månad som har skett från del första till det sista året i den senaste avgifts-perioden. Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.

I fråga om årliga avgifter enligl 2 kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med del tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december del är då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.

Paragrafen, som motsvarar 15 § i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Paragrafen innebär att en automafisk indexomräkning sker även av äldre avgifter och något särskilt beslul om omprövning behövs alltså inte Gfr 13 och 14 §§ i utredningens förslag till promulgationslag).

Enligt/ö«ra stycket skall nu utgående årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § VL utgå med oförändrat belopp tills den löpande avgiftsperioden är slut. För året närmast därefter skall avgiftsbeloppet räknas upp med hänsyn till förhållandet mellan basbeloppet för december det sista avgiftsäret i perioden och december i periodens första år. Därefter skall de årliga avgifterna ändras årligen med hänsyn till förändringarna i basbeloppet.

Enligt andra stycket skall avgifter enligt bl. a. 2 kap. 8 § VL räknas om redan fr.o.m. den nya lagens ikraftträdande, eftersom för dessa avgifter inte löper några avgiftsperioder.

Av 19§ Qärde stycket promulgationslagen framgår att avgifter enligt VL kan omprövas enligl 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen. En grund för omprövning är enligt 15 kap. 12 § första stycket denna lag bestående hinder alt UtnytQa företaget i den avsedda omfattningen. Omprövningsmöjligheten kan ha betydelse i fråga om en ägare av ett outbyggt strömfall som i dag frivilligt_deltar i en regleringssamfällighet enligt 3 kap. 27 § VL och som trots atl strömfallet inte är utbyggt på grund av sin frivilliga anslutning betalar regleringsavgift enligt 4 kap. 14§ VL. Om det står klart, t. ex. på

Prop. 1981/82:130 631

grund av statsmakternas riktlinjer i fråga om vattenkraftutbyggnad inom Promulgationslagen ramen för den fysiska riksplaneringen, att strömfallet inte kommer att byggas ut i framtiden, bör strömfallsägaren kunna få befrielse från fortsatt avgiftsskyldighet.

Särskilda övergångsbestämmelser lill 12, 13 och 16 kap. nya vatteidagen

17 § Löseskilling och intrångsersältning för en fastighet som innehas
med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya
vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer
innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty
relsen och får inte betalas ut, innan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har förordnat hur del skall förfaras med ersättning
en.

Paragrafen motsvarar 16 § i det remitterade förslaget och 20 § i utredningens förslag Gfr punkt 7 i övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i VL, SFS 1974:273).

Paragrafen har tillagts på förslag av lagrådet som en följd av atl lydelsen av 13 kap. 55 § andra stycket nya vattenlagen har ändrats i enlighet med lagrådels förslag.

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen

En motsvarighet till 17 § i del remitterade förslaget har tagits in i 9 § andra stycket i proposifionens lagtext.

19 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
beslämmelser till elt vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i
den nya vattenlagen, anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap.
nya vattenlagen som ett tillstånd enligl denna med de avvikelser som följer
av 20 och 21 §§.

Första stycket gäller även en sådan särskild rätfighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ nya vattenlagen gäller också vatlenanläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om någon domstols eller annan myndighels tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.

Vad som enligt 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall också tillämpas pä avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ saml 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523).

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 18 S i del remitterade förslaget samt 9 och 17 §§ i utredningens förslag till promulga-

Prop. 1981/82:130 632

tionslag. Fjärde stycket har tillagts på förslag av lagrådet. I den allmänna Promulgationslagen motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.4) har behandlats frågan om rättskraften hos äldre tillstånd.

I första stycket har tagits in huvudregeln att ett tillstånd enligt VL eller någon annan äldr-e vattenrättslig lagstiftning, t. ex. 1880 års vattenrättsförordning, skall med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenlagen anses som etl tillstånd enligl den nya lagen. Detta innebär atl rätts-kraflsreglerna i 15 kap. nya vattenlagen blir tillämpliga och att de möjligheter till omprövning som lagen ger i princip gäller äldre tillstånd. Detta gäller även äldre vattenreglerings- och markavvattningsförelag (se vidare 21 § i förevarande lag). Vissa avvikelser i fråga om omprövningsmöjligheterna föreligger dock enligt 20 och 21 *i§ i förevarande lag.

Stadgandet gäller endast tillstånd till företag som enligt den nya vattenlagens definition skall anses som vattenföretag och andra åtgärder som behandlas i den nya lagen. Härigenom utesluts l. ex. tillstånd att släppa ut kloakvalten eller industriellt avloppsvatten som har meddelats av vattendomstol före ML:s ikraftträdande.

Enligl andra stycket gäller den nya lagen även sädana rättigheter som enligt 2 kap. 41 § VL jämställs med äldre vattenrättsliga tillstånd. Det skall, som utredningen har föreslagit, alltså vara möjligt att ändra sådana rättigheter så att allmänna och ä\'en enskilda intressen kan tillgodoses.

Tredje stycket innebär att den nya lagens regler om förverkande blir tillämpliga också på vattenanläggningar, för vilka något äldre tillstånd inte föreligger.

Enligt fiärde stycket kan även äldre avgifter omprövas enligt 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 16 § promulgationslagen.

20 § Omprövning enligt 15 kap. 3§ första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 19 § första och andra styckena denna lag får, om inle annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1992, dock får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio är från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligl 4 kap. vattenlagen (1918:523) ägt rum, tidigast trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträdande, får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden utgått.

Omprövning enligt 15 kap. 3 § första stycket tredje meningen nya vattenlagen får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter den nya vattenlagens ikraftträdande.

Paragrafen, som med av lagrådet föreslagen utformning motsvarar 19 § i det remitterade förslaget och 18 § i utredningens förslag till promulgations-

Prop. 1981/82:130 633

lag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt Promulgationslagen 2.5.4).

I princip gäller enligt/öwro stycket en tioårig övergångstid från den nya lagens ikraftträdande men i vissa i paragrafen angivna fall gäller andra tider för omprövning.

21 § Om tillstånd till etl företag har meddelats enligt vattenlagen
(1918; 523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att elt
företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.

Paragrafen motsvarar 20 § i det remitterade förslaget och 19 § i utredningens förslag till promulgationslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 15 kap. 2 § nya vattenlagen om den ändring som den nya lagen innebär i förhällande till VL när del gäller andra företag än sådana som regleras i 3 och 7 kap. VL. 1 fråga om sådana företag innebär förevarande paragraf att tillståndet förfaller endast såvitt avser inle utförda delar av företaget och alltså inle i sin helhet som enligt 3 och 7 kap. VL samt 15 kap. 2 § nya vattenlagen.

22 § Bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§ nya vattenlagen äger fillämp
ning även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523)
som avser vallenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligt 7
kap. vattenlagen (1918: 523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8
kap. 20 § vattenlagen (1918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande
äldre bestämmelser.

Om i samfällighet som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 § nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad.

Paragrafens första stycket har tillkomit på förslag av lagrådet. Enligt stadgandet gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§ nya vattenlagen sådana samfälligheter enligt VL som har en motsvarighet i den nya lagen.

Enligl 26 § promulgationslagen, som införts på lagrådets förslag, skall i princip VL:s beslämmelser tillämpas på förvaltningen av samfälligheter enligl den lagen lill dess förvaltningen anordnats på annat sätt. Om en omprövning enligl 15 kap. 15 eller 16 § nya vattenlagen har medfört ändring av deltagarkrelsen eller kostnadsfördelningen i en äldre samfällighet, är det emellertid lämpligt alt förvaltningen därefter anordnas i enlighet med bestämmelserna i lagen om förvaltning av samfälligheter. Andra stycket innehåller en bestämmelse härom. Stadgandet överensstämmer med 21 § i det remitterade förslaget.

Som lagrådet påpekar är en följd av att en samfällighet enligl nya lagen anses bildad att samfälligheten inte längre omfattar fastigheter; deltagandet blir av personlig art (ägarna av fastigheter och vissa andra). Vid omprövningen bör de konsekvenser delta förhållande kan få uppmärksammas.

Prop. 1981/82:130 634

Bestämmelsen i 22 § i det remitterade förslaget har på förslag av lagrådet Promulgationslagen utgått. En bestämmelse molsvarande 23 § i det remitterade förslaget har tagils in i 27 § i proposifionsförslaget.

Särskild övergångsbestänunelse till 17 kap. nya vattenlagen Ii § Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 § andra stycket nya vattenlagen gäller även den som med stöd av vattenlagen (1918:523) tillagts rätt att begagna sig av annans vattenanläggning.

Som lagrådet påpekar blir 17 och 18 kap. nya vattenlagen om underhåll, tillsyn och besiktning utan vidare gällande också beträffande äldre vattenföretag, varför 24 § i det remitterade förslaget har utgått. Däremot har i nu förevarande stadgande intagits en bestämmelse om skyldighet all underhålla en vattenanläggning för den som enligt VL har berättigats atl använda den.

Särskilda övergångsbestämmelser till 19 kap. nya vattenlagen

24 § Etl förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918; 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya
vattenlagen.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket eller 62 § vattenlagen (1918; 523) ändras eller upphävs, skall det antecknas i faslighetsboken.

Paragrafen motsvarar med av lagrådets majoritet föreslagen utformning

25 § i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsför
slaget.

Första stycket behövs enligt min mening för att möjliggöra ytterligare skyddsföreskrifter eller upphävande av sådana efter den nya vattenlagens ikraftträdande. Det är länsstyrelsen och inte vattendomstolen som blir behörig atl meddela ytteriigare skyddsföreskrifter i fråga om såväl yt- som gmndvattenskyddet och oberoende av om ersätlningsrätt för fastighetsägarna uppkommer eller inte. Frågan om ersättning bedöms då enligt den nya lagen. Som lagrådets majoritet anför måste ett fidigare förordnande av vattendomstol tilläggas en avsevärd stadga, om vatlenskyddsintressenlen har betalat ersättning för tidigare inskränkningar.

I straffrättsligl hänseende föreslås i det remitterade förslaget särskilda regler i andra meningen av motsvarigheten till förevarande stadgande och i 27 §, enligt vilka brott mot äldre vatlenskyddsföreskrifter bör bedömas enligl VL. Lagrådet föreslår däremot att fidigare meddelade skyddsföreskrifter även straffrättsligl jämställs med föreskrifter enligt 19 kap. VL. Jag biträder lagrådets förslag, varför nämnda bestämmelser i det remitterade förslaget har utgått i propositionsförslaget. Av 25 § första stycket framgår alt beträffande brott som begåtts före ikraftträdandet av nya vattenlagen VL skall tillämpas.

Prop, 1981/82:130 635

Enligt andra stycket skall ett beslut att ändra eller upphäva föreskrifter Promulgationslagen som har meddelats enligt 2 kap. 14 eller 62 § VL antecknas i faslighetsboken. Anledningen härtill är att sådana föreskrifter vid sin tillkomst har antecknats i fastighetsboken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen

25 § I fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen
(1918:523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall
vattenlagen (1918:523) allQämt fillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och
4 §§ nya vallenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under
vattenlagens (1918: 523) giltighetstid.

Talan om ansvar enligl första stycket väcks vid laga domstol i brottmål.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 26 § i del remitterade förslaget.

Första stycket första meningen utgör elt undantag från vad som stadgas i 1 och 2 §§ promulgationslagen och möjliggör fortsatt tillämpning av straffbestämmelserna i VL beträffande brott som var staffbelagda enligt den lagen och som begicks före nya vattenlagens ikraftträdande. Enligt andra meningen tillämpas däremot den nya lagens vites- och handräckningsbestämmelser också i fråga om äldre gärningar.

Eftersom vallendomstolarna efter den nya vattenlagens ikraftträdande inte skall handlägga brottmål, stadgas i andra stycket att talan om ansvar för brott mot VL skall väckas vid laga domstol i brottmål.

Som anförts under 24 § har 27 § i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.

Andra bestämmelser

På förslag av lagrådet har under denna rubrik i promulgationslagen tagits in dels en bestämmelse om förvaltningen av samfälligheter enligt VL (26 §) och om del nuvarande institutet statens lösningsrätt (27 §, motsvarande 23 § i del remitterade förslaget).

26 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ saml 8
kap. 38-45 §§ vallenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av
företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företa
gets förvaltning inle har anordnats på något annat sätt.

Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag men saknar motsvarighet i det remitterade förslaget.

Enligl stadgandet gäller VL:s förvaltningsbestämmelser även i fortsält-ningen beträffande de vid nya vattenlagens ikraftträdande bestående samfälligheterna tills förvaltningen anordnas på något annat sätt. Sådan ändring kan ske i fall som avses i 22 § andra stycket. Jag skall också senare föreslå den ändringen i 19 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973; 1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfäl-

Prop, 1981/82:130 636

ligheter att deltagarna i en samfällighet enligt VL som utgör juridisk person Promulgationslagen skall kunna besluta att samfälligheten skall ombildas lill en samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.

Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 23 § i det remitterade förslaget.

Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (se avsnitt 2.3.2 och 2.5.2) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet fill institutet statens lösningsrätt i 4 kap. VL. Något behov av institutet, som hittills inte har tillämpats, kan inte anses föreligga beträffande de företag som nu omfattas av lösningsrätten. Om frågan om lösningsrätt redan har anhängiggjorts vid fastighetsdomstol enligl 4 kap. 10 § VL, skall dock enligt nu förevarande stadgande VL;s bestämmelser om lösningsrätt fortfarande gälla.

Specialmotivering till förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

Förevarande lag, som ersätter 5 kap. VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8). Bestämmelserna stämmer med endast några redaktionella jämkningar överens med det remitterade förslaget.

Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän farled eller hamn skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligl 2 kap. 4 § punkt 4 nya vattenlagen kan den som vill ulföra vatlenföretag som erfordras för allmän farled eller allmän hamn göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnei. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. 1 § nya vattenlagen.

I fråga om tillåtlighelsprövningen av vattenföretag som berör en allmän farled eller hamn får jag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 3 § nya vattenlagen beträffande en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 § VL.

1 § En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas, om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas, om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med frifidsbåtar och del behövs med hänsyn till säkerheten i farleden.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder eller hamnar.

Prop, 1981/82:130 637

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 2, 7 och 13 §§ VL samt 2 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).

2 § En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas

1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål ulan all
säkerheten äventyras,

2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål,

3. om farieden eller hamnen inte sköts så att dess ändamål fillgodoses.

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 11 § VL och 3 § i utredningens förslag, har behandlaU i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).

F. n. förekommer det atl en allmän farled avlyses delvis, t. ex. därför att en bro, kraftledning e. d. skall byggas pä en viss höjd över farieden. Enligt min mening bör inte sådana ingrepp i farieden medföra att den förlorar egenskapen att vara allmän. I stället bör vattendomstolen vid tillständs-prövningen av företaget göra en avvägning mellan fariedsintresset och l.ex. vägtrafikens intresse av att en bro kommer lill stånd. I sådana mål skall naturligtvis alltid sjöfartsverket höras. Om framkomligheten i farleden begränsas, t. ex. när den segelfria höjden genom tillkomsten av en bro eller kraftledning minskas, får särskilda föreskrifter enligl 3§ denna lag meddelas rörande farledens begagnande.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till del ändamål som en allmän faried
skall tillgodosi:, säkerheten i farleden eiler i övrigt med hänsyn till allmän
eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna
farieden skall (jrdnas och begagnas.

Paragrafen rnotsvarar 5 kap. 12 § VL och 4 § i utredningens förslag.

4 § Beslut enligt l-3§§ meddelas av regeringen eller, om regeringen
bestämmer det, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligl denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 3, 7 och 13 §§ VL samt 5 § i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.2).

5 § Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farieder och all
männa hamnar enligt denna lag. I registret skall anges vem som svarar för
farieden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter
som har meddelats enligt 3 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag.

Prop, 1981/82:130 638

6 § Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 j döms till böter eller fängelse i högsl ett år.

Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag. I förhållande till utredningens förslag har påföljden skärpts.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av
denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986,
om inle dessförinnan med tillämpning av 1 § har beslutats alt farieden eller
hamnen fortfarande skall vara allmän.

Punkten 2, som motsvarar 5 kap. 1 § VL samt 1 § och andra punkten till övergångsbestämmelserna i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.3).

Som har angivits där bör sjöfartsverket göra en inventering av alla farleder och hamnar för att fastställa vilka som bör vara allmänna. Efter utgången av år 1986 kommer det inte att kunna råda osäkerhet rörande frågan huruvida farieder eller hamnar är allmänna eller inte.

Specialmotivering till förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

Förevarande lag, som ersätter 6 kap. och 10 kap. 1-31 §§ VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.9). Bestämmelserna stämmer med endast några redakfionella jämkningar överens med det remitterade förslaget.

Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän flottled skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 4 § punkt 4 nya vattenlagen kan den som vill utföra vatlenföretag som erfordras för allmän flottled göra detta utan hinder av atl han inte har rådigheten över vattnet. Tvångsrätt för att ulföra elt sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. 1 § nya vattenlagen.

I fråga om tillåtlighelsprövningen av vallenföretag som berör en allmän flollled får jag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 3§ nya vattenlagen beträffande en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 § VL.

1 § En allmän flottled får inrättas, om flotdeden behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och del allmänna överväger olägenheterna av flottleden och flottningen. Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flotdeder.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 och 20 §§ VL saml 2§ i utredningens förslag.

Prop, 1981/82:130 639

2 § En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs,

3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större allmän betydelse än flotlleden.

Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 27 § VL (se prop. 1969:104 s. 48) och 3 § i utredningens förslag.

I fråga om avlysningsärenden som avses i första stycket punkt 3 anför utredningen att regeringen i enlighet med rådande praxis bör kunna föreskriva särskilda villkor för avlysningen, t. ex. föreskrifter om alt virkesut-drivningen inte får onödigtvis hindras, försvåras eller fördyras. Jag delar denna uppfattning men anser i motsats till utredningen att det är lämpligt med en lagbestämmelse. En sådan bestämmelse har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Motsatsvis framgår av denna bestämmelse alt villkor inte får föreskrivas i andra avlysningsärenden.

3 § Om det är påkallat med hänsyn lill flottningens intresse eller i övrigt
med hänsyn lill allmänna eller enskilda intressen, får särskilda föreskrifter
meddelas om hur den allmänna flotlleden skall ordnas och begagnas.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 17 § VL och 4§ i utredningens förslag.

Ifrågavarande föreskrifter får meddelas både i samband med beslutet om inrättande eller utvidgning av den allmänna flotlleden och i annal sammanhang. Föreskrifterna kan avse flottledens egenskaper och sträckning, flolt-ledsdistrikt, utflottningsdislrikt, floltgodsmängd m.m. samt floltledens och flottningens förhållande till motstående intressen såsom farled och annan samfärdsel, fiske, vattenverk osv. Den vattenrättsliga prövningen av vissa anläggningar för floltleder kan givetvis resultera i ytterligare föreskrifter med hänsyn till motstående intressen.

4 § Beslut enligt I -3 §§ meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen motsvarar 5 och 6§§ i utredningens förslag.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaklsamhel bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 3 § döms lill böter eller fängelse i högst ett
år.

Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag. I förhållande till utredningens förslag har påföljden skärpts.

Prop. 1981/82:130 640

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft der 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen (1919:427) hum avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas.

2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet skall anses som allmänna flottleder enligt denna lag.

Punkten 1 motsvarar de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna.

Punkten 2 motsvarar 6 kap. 1 § VL och 1 § i utredningens förslag. Som utredningen framhåller kan det med gällande lagstiftning inte råda någon osäkerhet om var det f. n. finns allmänna flottleder.

2 Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen att anta de av l-agrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar och tillägg.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:130 641

Innehåll

Propositionen .................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag ......................................................... 3

1. Vattenlag .. ............................................. 3

2. Lag om införande av vattenlagen (1982; 000) .. 56

3. Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn 60

4. Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled 61
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 1981 . 63

1 Inledning ........................................................ 63

2 Allmän mofivering .......................................... 64

2.1 Reformbehovet ................... .................... 64

2.2 Prövningssystemet ...................................... 68

2.3 Rätlen till vatten ..................................... 77

2.3.1 Fastighetsägarens rätt till vatten .......... .. 77

2.3.2 Rätt att ta i anspråk annans strömfall .... 79

2.3.3 Rätten lill vatten för allmän vattenförsörjning 79

2.3.4 Rätlen lill vatten för bevattning ............. .. 80

2.3.5 NylQanderättshavares rätt till vatten ....... 81

2.3.6 Utbyggnadsvitsord .............................. 85

2.3.7 En allmän aktsamhetsregel rörande vattnet 87

2.3.8 Skyldighet atl avslå vatten vid torka m. m. .. 88

2.4 Fömtsätlningar för vatlenföretag i allmänhet ... 88

2.4.1 Inledning ............................................ 88

2.4.2 Sättet för utförande av vatlenföretag m. m .. 90

2.4.3 Vatlenförelags lokalisering och förhållande lill allmänna planeringssynpunkler 91

2.4.4 Vatlenförelags förhållande till planer och markanvändningsbestämmelser 94

2.4.5 Generellt skydd för allmänna intressen ..... .. 97

2.4.6 Samhällsekonomisk tillåtlighelsbedömning . .. 99

2.4.7 Hänsyn fill prövning enligt annan lagstiftning 103

2.4.8 Konkurterande ansökningar ................... 103

2.4.9 Åtgärder till skydd för fisket .................. 104

2.5 Omprövning av tillståndsbeslul m. m................ 105

2.5.1 Tillståndsbesluls rättskraft och fidsbegränsning av tillstånd 105

2.5.2 Omprövning av nya tillstånd till förmån för allmänna intressen 108

2.5.3 Ersättning från del-allmänna vid omprövning av nya tillstånd 115

2.5.4 Omprövning av äldre tillstånd till förmån för allmänna intressen 118

2.5.5 Ersättning från det allmänna vid omprövning av äldre tillstånd 119

2.5.6 Vissa andra omprövningsfrågor .............. 121

2.5.7 Vissa ytterligare frågor om avstående av vallen m. m. 122

2.5.8 Förverkande av tillstånd ....................... 124

2.5.9 Omprövning beträffande samfälligheter ... 126

Prop. 1981/82:130 642

2.6 Underhåll och fillsyn m. m.............................. 126

2.6.1 Underhåll och fillsyn ............................ . 126

2.6.2 Utrivning och övertagande av underhållsskyldigheten . 132

2.6.3 Övergivna anläggningar ....................... . 136

2.7 Skydd för vattenförsörjningen ...................... 137

2.8 Allmänna farleder och allmänna hamnar .......... 141

2.8.1 Begreppen allmän farled och allmän hamn . 141

2.8.2 Handläggningen av farleds- och hamnfrågor 143

2.8.3 Inventering av befintliga farleder och hamnar 144

2.9 Allmänna flotfieder .................................... . 146

2.10 Bevakningen av allmänna intressen m.m........... 147

2.10.1 Myndighelsbevakning av allmänna intressen 147

2.10.2 Sakägarbegreppet ............................. . 149

2.11 Markavvattningsförelag .............................. 151

2.12 Bevaltningsfrågor ...................................... 159

2.13 Avgifter .................................................. 173

2.13.1 Inledning ........................................... 173

2.13.2 Bygdeavgifter ..................................... 178

2.13.3 Fiskeavgifter .................................... 190

2.13.4 Domstolsavgifler................................... 196

2.14................................................................ Ikraftträdande m.m 197

3 Upprättade lagförslag ........................................ . 198

4 Specialmotivering (se bilagedel) .......................... 198

5 Hemställan ..................................................... 198

6 Beslul ........................................................... . 198

Bilaga 1 -4 (se bilagedel)

Bilaga 5. De remitterade förslagen .......................... . 199

Utdrag av lagrådets protokoll den 12 mars 1982 ..... . 261

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1982 ... 387

1 Anmälan av lagrådsyltrande .............................. 387

Inledning ......................................................... 387

Specialmotivering till förslaget till ny vattenlag ....... 390

1 kap. Inledande bestämmelser ......................... . 391

2 kap. Rådighet över vatten m.m......................... . 400

3 kap. Allmänna förutsättningar för vatlenföretag . 410

4 kap. Tillståndsplikt ....................................... 424

5 kap. Särskilda beslämmelser om markavvattning 435

6 kap. Bevattningssamfälligheter ....................... 446

7 kap. Samfälligheter för vattenreglering ............ 452

8 kap. Särskilda tvångsrätler............................... 459

9 kap. Ersättning och andelskraft ........................ 466

10 kap. Avgifter ................................................ 478

11 kap. Särskilda beslämmelser om slörre vattenförelag m. m. ... 488

12 kap. Prövningen av markavvattningsförelag ........ 494

13 kap. Prövningen av vattenmiil ........................ 513

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.... 556

15 kap. Tillstånds giltighet, ompirövning m.m........... 562

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m.m.......... 588

17 kap. Underhäll m.m......................................... 593

18 kap. Tillsyn och besiktning ............................ 596

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m............. 599

20 kap. Kostnadsbestämmelser ........................... 607

Prop. 1981/82:130 643

21 kap. Ansvar, handräckning m.m......................... 616

22 kap. Slutbestämmelser ................................. 620

Specialmotivering till förslaget till lag om införande av vallenlagen

(1982; 000) .................................................... 624

Specialmotivering till förslaget lill lag om inrättande, utvidgning

och avlysning av allmän farled och allmän hamn ... 636

Specialmofivering lill förslaget lill lag om inrättande, utvidgning

och avlysning av allmän flotded ......................... 638

2 Hemställan ................................................... , 640

3 Beslul ........................................................... 640

Norstedts Tryclceri, Stockliolm 1982

Prop. 1981/82:130 1

Bilaga t

Sammanfattning av vattenlagsutredningens betänkande (SOU 1977:27)

Vattenlagsulredningen, som enligt sina direktiv skall göra en genomgripande översyn av 1918 års vattenlag, har tidigare avgivit tre delbetänkanden. I dem föreslog utredningen provisoriska ändringar i del vattenrättsliga prövningssyslemel, ändringar i vallenlagens ersättnings- och avgiftssystem samt en ny typ av vattenrättsliga sammanslutningar kallade vatten-förbund. Dessa förslag har i väsentliga hänseenden genomförts.

I del nu föreliggande belänkandet, som är vattenlagsulredningens slutbetänkande, framlägger utredningen förslag till en ny vallenlag som är tänkt att ersätta den gällande lagen. Alt utredningen valt denna väg i stället för att föreslå ändringar i gällande vattenlag beror på att lagrevisionen måsle bli av så ingripande natur att partiella ändringar inte är tillräckliga.

Den nya lagen bör enligt förslaget behälla namnet vattenlag. För all vinna överskådlighet och reda i lagen har utredningen strävat efter att så långt som möjligt utforma bestämmelser som är gemensamma för de åtgärder och anläggningar på vilka lagen föreslås bli tillämplig. Den skiljer sig i detta hänseende från den gällande vattenlagen som i stor utsträckning har särskilda regler för varje företagstyp. De åtgärder och anläggningar som lagförslaget avser benämns med den sammanfattande beteckningen vattenföretag och dit räknas ungefär samma typer av för-etag som behandlas i gällande lag, bl. a. byggande i vatten, vallenreglering samt yt- och gmndvattenläkt. Även torrläggningsföretagen räknas dit, men de kallas i förslaget markavvattningsföretag.

Från principen att låta gammal och ny lag omfatta samma anläggningstyper har utredningen gjort vissa undantag. Dessa gäller bl. a. inrättande och avlysning av allmän farled, allmän hamn och allmän flottled, frågor som föreslås bli överförda till speciallagstiftning. Utredningen förordar dock därvid att typiskt sett vattenrältsliga tillståndsfrågor för dessa företagslyper skall handläggas i samma ordning som för vatlenföretag i allmänhet. Någon direkt motsvarighet till gällande lags regler om avloppsförelag har inle heller lagils med i förslagel.

I det avsnitt av betänkandet som innehåller lagförslag presenterar utredningen

- förslag till vattenlag (i betänkandet kallat VL-förslaget).

- förslag lill lag om införande av nya vattenlagen,

- förslag till lag om koncessionsnämnd,

- utkast till lag om allmän farled och allmän hamn,

- förslag till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flott-led,

- förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled,

- förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970; 988),

- förslag till lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719),

- förslag till lag om ändring i lagen (1973; 1150) om förvaltning av samfälligheter,

- förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen (1973: 1149) och lagen {1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 2

I betänkandet har även redogjorts för vissa författningsändringar i övrigt som ansetts påkallade på grund av VL-förslaget. Några direkta författningsförslag har dock av olika skäl inte upprättats inom utredningen på dessa punkter.

Grundprinciperna vid en vattenlagsrevision

Revisionens syfte bör enligt vattenlagsutredningens mening vara att skapa jämställdhet mellan de olika typerna av vattenföretag. Att genom den nya lagen gynna eller motarbeta viss eller vissa typer av vattenföretag anser utredningen varken ändamålsenligt eller önskvärt. Utredningens strävan i detta hänseende skiljer sig i viss mån från lagstiftarens önskemål 1918, som just avsåg alt förbättra förutsättningarna för vissa anläggningar, främst vattenkraftverken.

Man måste enligt utredningens mening också beakta atl den tekniska och ekonomiska utvecklingen numera sker betydligt snabbare än för 60 år sedan. Som framgår av erfarenheterna från 1960- och 1970-talen kan man inte utesluta risker för hastiga omkastningar i utvecklingens allmänna inriktning pä grund av politiska eller ekonomiska händelser på t. ex. energiförsörjningens område. Jordbruksbevattningen är ett exempel på företagstyper för vilka nya tekniska betingelser medfört en anmärkningsvärt snabb utveckling under de allra senaste åren.

Utredningens strävan har på grund härav varit atl med VL-förslaget skapa ett instrument med vars hjälp alla typer av vattenföretag skall kunna genomföras, om de framstår som nyttiga från allmän synpunkt. En grundläggande förutsättning måste vara att företagen står i god överensstämmelse med samhällets vid varje tidpunkt aktuella planering och att de inte strider mot rimliga krav på hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen. Samtidigt får det inte var sä att ett vattenföretag som står i över-ensslämmelse med ett en gång givet tillstånd lägger hinder i vägen för fortsalt utveckling inom vattnets område för all framtid.

En av de grundläggande principerna i gällande svensk vattenrätt är -liksom i bl. a. finländsk och norsk lag - att rätten att tillgodogöra yt- och grundvatten i första hand skall fillkomma ägaren av den fastighet där vattnet finns, självfallet med möjlighet för honom att helt eller delvis upplåta rätten till annan.

VL-förslaget innebär inte något avsteg från denna uråldriga princip som f. ö. inte satts i fråga i utredningens direktiv. Skälen att behålla det nuvarande systemet anser utredningen vara i många hänseenden starka. Bl. a. skulle en förändring i en så grundläggande fråga medföra att långsiktiga planer i fråga om vattenförsörjning och energiproduktion skulle kunna förryckas med svåröverblickbara konsekvenser som följd. Förändringen skulle också kunna ge upphov lill svårbemästrade övergångs- och ersättningsproblem.

Samtidigt bör enligl utredningen det rådande systemet modifieras för att kontrollen från det allmännas sida skall kunna ökas. Detta föreslås ske bl. a. genom skärpning av förprövnings- och tillåtlighetsbestämmelserna samt genom nya regler om kontroll av vattenbyggnaders utförande och bestånd, som också omfattar krav på fortlöpande tillsyn.

Ett oinskränkt utnyttjande av vattenrätten medför ofta intrång i allmän och enskild rätt. Vattenrättshavaren måste därför så långt det är möjligt vidta skadeförebyggande åtgärder. Om utnytQandet likväl medför skada, skall han utge ersättning till drabbade enskilda. Det allmänna kan i någon utsträckning kompenseras avgiflsvägen.

Prop. 1981/82:130 3

Principen om fastighetsägares rätt till vattnet är i VL-förslaget liksom i gällande rätl underkastad inskränkningar till förmån för allmänna och enskilda intressen.

I VL-förslaget fastslås uttryckligen att vattenrätt skall utgöra förutsättning för vattenföretag. Del innebär principiellt atl man alllid måsle ha vattenrätt inom del vattenområde där man tänker utföra en anläggning. Utredningen gör emellertid undantag för vissa företag, bl. a. åtgärder i vatten av staten, kommun och vattenförbund till förmån för vissa allmänna ändamål. Vidare undantas vissa åtgärder för allmän farled m.m. liksom markavvattningsföretag och åtgärder i vatten mot vattenförorening. För vattenreglerings- och vatlenöverledningsföretag gäller enligl förslaget liksom f. n. särbestämmelser.

För atl komma till rätta med olägenheter som följer av kravet på faslig-hetsägares dispositionsrätt till vattnet föreslås i VL-förslaget vissa expro-priaiionsmöjligheter. Ny i VL-förslaget är en regel som avser att i vissa fall expropriationsvis tillgodose en jordbruksfastighets vattenbehov för mark-bevattning.

Slutligen skall det anmärkas att utredningen som en allmän rådighetsinskränkning i VL-förslaget intagit en allmänt hållen principdeklaration om vattnets nylQande med direkt anknytning till tionde budet i Europeiska vattenvårdsstadgan som antogs av Europarådet den 6 maj 1968. Enligt den bestämmelse ulredningen föreslår skall vattenrättshavare vid utövande av sin rådighet över vatten beakta att detta är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet.

Allmänna förutsättningar för vatlenföretag

I betänkandet konstaterar vattenlagsutredningen att nuvarande vattenrättsliga tillåtlighetsregler är bristfälliga i flera avseenden. Bl. a. framhålls att reglerna präglas av stelhet i uppbyggnaden. Denna har varit ägnad alt hindra en helhetsbedömning som från många synpunkter varit önskvärd. Den har också motverkat möjligheterna atl i rimlig mån ta hänsyn till alla verkningar från samhällsekonomisk synpunkt av elt vattenföretag, l.ex. de sysselsättningseffekter eller de indirekta ekonomiska skador som elt förelag kan medföra. Därtill kommer alt de nuvarande reglerna ger litet utrymme för en fri bedömning lill gagn för samhällsplaneringen, l.ex. när det gäller valet av plats för ett vattenföretag.

Vatlenlagsrevisionen måsle enligl ulredningens mening alltså omfatta tillåtlighelsreglerna. 1 VL-förslaget skiljs därvid mellan egentliga tillåtlighetsregler och allmänna lämplighetsvillkor.

Utredningen slår fast att en grundläggande fråga när det gäller tillåtligheten av ett vattenföretag är dess inverkan pä motstående allmänna intressen. Dessa bör skyddas av rättsordningen både som hittills när det gäller vatlenföretag som syftar till vattnets tillgodogörande och i fråga om andra typer av förelag, l.ex. dikningsföretag. där skyddet för sådana intressen f. n. är bristfälligt.

När det gäller den närmare utformningen av reglerna till skydd för allmänna intressen bör del enligl ulredningens mening först och främst finnas bestämmelser som sätter in vatlenföretagen i det större sammanhang som den moderna samhällsplaneringen bildar, t. ex. avseende fysisk riksplanering, energipolitik och regionalpolitik. I enlighet härmed föreskrivs i VL-förslaget att vattenföretag inte får komma till stånd, om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssynpunkter.

Prop. 1981/82:130 4

I fråga om del kommunala inflytandet på vattenutnyttjandet avvisar utredningen tanken att införa en kommunal vetorätt för vattenföretag. Det kommunala inti-essel när det gäller vattenföretagen anses i stället böra säkerställas genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen. Förslaget upptar följaktligen ett uttryckligt förbud mot vatlenföretag som strider mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Etl vallenföretag kan emellertid ha inverkan på allmänna intressen som inte har lillgodosetts genom planer och inte heller omfattas av de mera långsiktiga, allmänna planeringssynpunkterna. Med tanke på sådana företag innehåller VL-förslaget en föreskrift som hindrar vatlenföretag vilka medför olägenheter av större betydelse för andra allmänna intressen än planerings- och planintressena. Med en sådan skyddsbestämmelse bordet bli möjligt att bättre än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna även om dessa, betraktade var för sig. inte skulle vara så ingripande. Om valtenföretaget skulle anses vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, skall det emellertid få komma till stånd utan hinder av att det är otillåtligt enligt huvudregeln.

För rätten att skada eller tvångsvis la i anspråk annans egendom bör enligt utredningen ytterligare krav på vattenföretagets allmänna lämplighet uppställas. Måste en utomstående till följd av elt valtenförelag finna sig i alt hans egendom skadas eller är han tvungen alt på annat sätt underkasta sig inskränkningar i rätlen till sin egendom, bör han skäligen kunna kräva att förelaget är samhällsekonomiskt motiverat. För dessa fall innehåller därför VL-förslaget en regel som hindrar förelag, vilkas kostnader och ölägenheter slår i missförhållande till fördelarna från allmän och enskild synpunkt. En dylik bestämmelse torde ge ett visst utrymme för beaktande av indirekta, ekonomiska verkningar. Den möjliggör också l.ex. fiskefrämjande och nalurvårdande vattenföretag utan en i ekonomiska termer klart definierbar nytta.

Bland de allmänna lämplighelsvillkor som kompletterar VL-förslagets egentliga tillåtlighetsregler har utredningen fört in en generell bestämmelse. Den motsvarar i viss utsträckning de föreskrifter i gällande vattenlag som uttrycker en allmän princip i fråga om sättet på vilket vattenbyggnads-och andi-a vatlenföretag skall utföras. Enligt den av ulredningen förordade lydelsen skall vatlenförelag ges sådan omfattning och sådant utförande alt ändamålet utan oskälig förlust eller kostnad vinns med minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid skall tillses att företaget såvitt möjligt utföres så atl det inte försvårar annal förelag som kan antas framdeles beröra samma vallentillgång och som främjar allmänl eller enskilt ändamål av betydelse. Bestämmelsen kompletteras med en föreskrift om skyldighet för förelagaren att vidta skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder, såvida han inte åsamkas oskälig förlust eller kostnad därigenom.

Vid sidan av kravet på planöverensstämmelse som nyss berörts ingår bland de allmänna lämplighetsvillkoren också en bestämmelse enligt vilken vattenföretagen skall utföras så att de inte motverkar syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdens bebyggande eller användning som meddelats med stöd av byggnadslagen, naturvårdslagen eller annan lagstiftning.

Särskilda bestämmelser Jör vissa företagstyper

Vattenlagsutredningens strävan all utforma beslämmelser som är gemensamma för alla typer av vattenföretag har naturligtvis inte kunnat

Prop, 1981/82:130 5

fullföljas helt. I olika kapitel har sålunda intagits särbestämmelser rörande andelskrafl, grundvattenläkl, markavvattning samt valtenreglerings- och vattenöverledningssamfälligheter.

I synnerhet när del gäller bestämmelserna om markavvattning har en kraftig nedskärning ägt rum, om man jämför med omfattningen av gällande rätts regler rörande dikning och annan torrläggning, vilka ju i nya lagen skall ersättas av markavvattningsbestämmelserna. Alt denna nedskärning kunnat ske förklaras i viss mån av att de allmänna reglerna i VL-förslaget. t. ex. de nyss redovisade tillåtlighelsreglerna, kunnat utformas så att de i allt väsentligt täcker in även markavvattningsförelagen. Skador till följd av dessa företag - t. ex. försämrade betingelser för fiske och fågelliv - skiljer sig i princip inte från skador av andra vattenföretag.

Atl vissa särregler för markavvattningsförelagen inte kunnat undvikas hänger främst samman med alt dessa företag mycket ofta utförs inom ramen för samfälligheter. Delta är i sin tur en följd av alt de positiva verkningarna ofta kommer flera fastigheter lill del. Dessa verkningar -höjd alstringsförmäga och ökade möjligheteratt utnyttja marken - följer ju inte fastighetsindelningen ulan begränsas av naturförhållandena. När flera fastigheter sålunda drar nytta av ett företag, är det också rimligt att de deltar i dess utförande. Särreglerna för markavvattningsförelagen avser därf'ör hur företagens yttre omfång skall bestämmas och hur den interna kostnadsfördelningen mellan dem som deltar skall ske.

Särskild uppmärksamhet har i VL-förslaget ägnats frågor om förhållandet mellan markavvattningsföretag och vägar. Främst gäller del fallet att dike måste dragas genom väg, en fråga som är utförligt reglerad redan i gällande vallenlag. Sålunda har nuvarande regler om väghällares ansvar för utförande och bekostande av vägtrummor o.d. moderniserats och preciserats i VL-förslaget. Vidare har i förslagel tagits in en bestämmelse om rätt och skyldighet för väghållare att gå in i markavvatlningsföretag, om detta avsevärt kan påverkas av vägen.

I fråga om sådana vattenreglerings- och vattenöveriedningsföretag som främjar kraftproduktion eller jordbruksbevattning ger förslagel möjlighet till tvångsanslutning. 1 övrigt har beslämmelser-na om regleringsföretagen förenklats i olika hänseenden. För deras organisation och förvaltning skall lagen om förvaltning av samfälligheter kunna tillämpas. Detta gäller också markavvaltningsföretagen.

Ersättning och avgifter

De allmänna ersättningsbestämmelserna i VL-förslaget överensstämmer i allt väsentligt med de gällande ersättningsbestämmelser som på förslag av vallenlagsutredningen infördes i lagen så sent som 1974. De kompletteras med ersättningsregler för vissa speciella fall till vilka utredningen delvis återkommer senare i denna sammanfattning.

Utredningen lar på grund av åläggande i tilläggsdirektiv 1974 ånyo upp frågan om en reformering av del vattenrältsliga avgiftssystemet som utredningen tidigare har behandlat i SOU 1972: 14. Det nya förslaget innebär bl. a. att den nuvarande valtenregleringsavgiften skall ersättas av en ny avgift - liksom sin motsvarighet i 1972 års förslag kallad bygdeavgift -som skall åläggas i beslut om tillstånd lill vattenkraftverk och beräknas på grundval av kraftverkets effekt. I denna avgift har utredningen arbetat in den nuvarande fiskeavgiften som utgår enligl 2 kap. 10 § vattenlagen på det sättet att 15 procent av bygdeavgiflen skall användas för alt främja fisket inom landet. Återstoden skall användas för att förebygga, minska eller

Prop, 1981/82:130 6

goltgöra skada eller olägenhet genom förelaget som inte blivit ersatt samt för atl tillgodose annat ändamål beträffande den berörda bygden.

Utredningen avstår från att framlägga förslag om bygdeavgift för andra företag än kraftverksföretag. 1 den mån särskilda medel till bygden erfordras, när det gäller andra vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, förutsätter utredningen att medlen föreskrivs av regeringen som s. k. särskilda villkorsmedel.

Förprövningssky Idighel

Liksom gällande vattenlag innehåller VL-förslaget regler om s.k. för-prövningsskyldighet, dvs. bestämmelserom att vissa vattenförelag inte får utföras utan tillstånd. Sädana bestämmelser är enligt vattenlagsutredningen en självklarhet, om vatlenföretagen skall kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen. En ordning varigenom förprövning av myndighet sker anses sålunda utgöra ett mycket viktigt led i en sådan planering samtidigt som det ger det allmänna styrningsmöjligheter. Genom en förprövning kan ett vattenföretags överensstämmelse med gällande markanvändningsplaner och allmänna planeringssynpunkter kontrolleras. Samtidigt gör en förprövningsordning det möjligt att på förhand utreda ett vattenföretags inverkan på vattenförhållandena samt på motstående allmänna och enskilda intressen m. m.

VL-förslagets förprövningsregler innebär en viss skärpning i förhållande till reglerna i nuvarande vattenlag. Förslagets bestämmelser är utformade så atl vattenföretag får utföras utan tillstånd enligl lagen bara om del är uppenbart alt varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Denna bestämmelse kompletteras för markavvattningsförelagen med en regel som säger att, om flera skall delta däri, tillstånd alltid erfordras, såvida överenskommelse om delaktighet i företaget inte har träffats.

Liksom nu skall enligt förslaget ägaren lill elt utan tillstånd utfört vattenföretag ha rätt atl i efterhand ansöka om lagligförklaring av företaget.

De konfliktsituationer som under de senaste årens torra somrar uppstått på en del håll i landet och som har sin grund i ökat vattenuttag för jordbruksbevattning har föranlett ulredningen alt föreslå en kompletterande bestämmelse. Enligt denna får yt- eller grundvattentäkt, som inte är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning, inte anordnas eller nyttjas utan att laga tillstånd erhållits eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och denna lämnat besked i anledning av anmälningen. Länsslyrelseprövningen skall i första hand innebära ett ställningstagande lill frågan huruvida det räcker med det enklare anmälningsförfarandel eller om en grundligare tillståndsprövning erfordras. Avgörande blir taktens befarade inverkan på motstående allmänna och enskilda intressen, bl. a. konkurrensen mellan flera takter vid prövningstillfället eller framdeles.

Prövningssystem

Det förslag till nytt vattenrättsligt prövningssystem som vattenlagsutredningen har upprättat ansluter nära till de utförliga direktiv som utredningen fick 1968. Del innebär atl tillståndsgivningen fiytlas över från judiciell lill administrativ myndighet. Sålunda skall enligt förslagel frågor om tillstånd lill och väsentliga villkor för vatlenföretagen prövas av regeringen, den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd (vars namn föreslås förkortat till koncessionsnämnden) samt länsstyrelsen. På regeringen skall

Prop, 1981/82:130 7

enligt förslaget ankomma att pröva frågor om vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet som i huvudsak räknats upp i VL-förslaget. Tanken är vidare att regeringen skall kunna uppdra åt koncessionsnämnden eller i vissa fall åt länsstyrelsen att ombesörja utredningen i ärendet, däribland atl utfärda kungörelse, hålla sammanträde med dem som saken angår samt föreslå villkor för tillstånd. Prövningen av ansökan rörande de medelstora företagen föresläs bli anförtrodd koncessionsnämnden, medan ansvaret för de mindre företagen faller på länsstyrelsen, som även har att svara för något slörre företag, beträffande vilka länsstyrelsen ansetts särskilt ägnad atl handha prövningen, t. ex. anläggning för allmän flollled samt vattentäkt för jordbruksbevattning.

Talan mot beslul av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen i tillståndsärende skall kunna fullföljas till regeringen.

Utredningen framhåller särskilt alt länsstyrelserna endast i ringa omfattning nu torde ha tillgång till sådan vattenrättslig eller vattenbyggnadsteknisk expertis som behövs för deras nya funktion som tillslåndsorgan. Juristpersonal som f. n. sysslar med tillstånds- eller dispensgivning enligt annan markpolitisk lagsfiftning torde kunna anförtros även den vattenrättsliga tillståndsgivningen. Vattenbyggnadsteknisk personal torde däremot behöva tillföras länsstyrelserna. Utredningen bedömer det dock mindre troligt att sådan personal skall kunna beredas full sysselsättning med vattenrätlslig tillståndsgivning. Ulredningen föreslår därför i annat sammanhang att vattenbyggnadsteknisk personal skall finnas anställd vid länsstyrelserna också för alt fullgöra en utökad offentlig tillsyn över vattenföretagen. Detta motiverar enligt utredningens bedömning att varje länsstyrelse utrustas med minst en valtenbyggnadslekniker.

Den administrativa tillståndsprövningen skall enligt VL-förslaget kompletteras av en judiciell prövning. Denna skall avse såväl de villkorsfrågor som inte avgjorts i samband med lillståndet som skadereglering. Tillståndsmyndigheten skall i normalfallet bestämma en tid inom vilken sökanden skall fullfölja saken genom ansökan om skadereglering till domstol. Sådan ansökan skall emellertid också kunna göras innan myndigheten meddelat tillståndsbeslut. Behörig domstol föreslås bli någon av fastighetsdomstolarna vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol, dvs. Luleå, Umebygdens, Jämtbygdens, Stockholms, Växjö och Vänersborgs tingsrätter. Dessa fastighetsdomstolar föreslås också pröva besvär över beslut vid förrättning rörande markavvattningsföretag. Talan mot fastighetsdomstolarnas avgöranden i vattenmålen fullföljs enligt förslaget fill en för hela landet gemensam överinstans som föreslås bli Svea hovrätt. Som sista instans skall liksom f. n. högsta domstolen döma.

VL-förslaget innebär alltså atl vattendomstolarna - som 1972 upphörde som självständiga administrativa enheter — helt kommer att försvinna.

De förfaranderegler som utredningen nu har berört har avseende på alla typer av vattenförelag med undantag för markavvattningsförelagen. Dessa bör enligt utredningens mening liksom hittills till alla delar prövas vid förrättning. Det helt övervägande antalet markavvatlningsföretag utförs inom ramen för.joidbmkets och skogsbrukets rationalisering och här finns sedan länge personal med utbildning och erfarenhet på området. Regeringen bör emellertid som hittills kunna förbehålla sig prövningen av markavvattningsföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, l.ex. större sjösänkningsföretag.

Beträffande prövningssystemet har utredningen framhållit all det enligt dess mening kan diskuteras om en reform enligt de nu antydda linjerna

Prop, 1981/82:130 8

sammanväg! leder till etl bättre prövningssyslcm än det nuvarande, sådant detta gestaltar sig efter den provisoriska omläggning som beslöts 1971. Utredningen avstår från att ta definitiv ståndpunkt i frågan och inskränker sig till att konstatera atl VL-förslaget i denna del i del stora hela stämmer väl överens med de intentioner som ådagalagts i direktiven för utredningen. Men om dessa intentioner inle skulle vidhållas, lorde det enligt utredningens mening vara möjligt att utan långtgående ingrepp i förslaget i övrigt skapa ett prövningssystem som ganska nära ansluter sig till det nu gällande. 1 en särskild bilaga till betänkandet antyder utredningen också några andra tänkbara lösningar (se bilag,-j 2).

Tillståndshesluts rättskrajt

Liksom gällande vattenlag bygger VL-förslaget pä grunduppfattningen att ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till vattenföretag skall gälla för all framtid, om inte sökanden själv begärt atl tillsländet skall gälla för viss tid. Denna princip får emellertid inte leda till att tillstånden i oskälig grad låser de vattenrättsliga förhållandena för mycket lång tid. Enligt vattenlagsutredningens mening måste rimliga jämkningar kunna ske, om sådana är påkallade av ny teknik, nytillkommande företag eller behov av vatten för nya ändamål. 1 samma riktning talar det förhållandet att vattenförelagens inverkan pä motstående intressen, däribland på fiske- och naturvårdsintressena, ofta kan vara svåra atl fastställa på elt rikligt sätt en gång för alla.

VL-förslaget innehåller bestämmelser om uppskov med avgörandet av svårbedömda frågor samt om möjlighet för tillståndsmyndighelen att även mot sökandens önskan tidsbegränsa vissa tillstånd, nämligen till företag som avser yt- och gmndvaltentäkler samt vattenöveriedningsföretag. Dessa bestämmelser kan emellertid blott i viss utsträckning tillgodose önskemålen om att man inte i onödan skall låsa fast vattnets användningsområden till men för den framtida utveciklingen. Utredningen har därför också i förslaget fört in andra bestämmelser med syfte atl motverka sådana låsningar. Den principiellt viktigaste nyheten i detta hänseende är ett förslag att givna tillstånd skall kunna omprövas för att tillgodose allmänna intressen. Bestämmelserna härom avser att ersätta reglerna om kungsådra och nyprövning i gällande lag. Utredningen har emellertid inte begränsat omprövningsmöjligheterna lill de fall då nämnda regler skulle ha blivit tilllämpliga. Konflikt torde ofta nog kunna uppslå också i anslutning till andra företag än sådana som nu är nyprövningspliktiga och i andra vattendrag än dem vari kungsädra finns f.n. Bl. a. vållar mindre regleringsförelag tydligen ibland problem från framför allt fiske-, naturvårds- och recipienlsyn-punkl.

De nya reglerna angående omprövning med hänsyn till allmänna intressen föreslås bli tillämpliga på alla vattenföretag, med vissa modifikationer även på företag som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Markavvaltningsföretagen följer dock > detta hänseende egna bestämmelser. Omprövning får normalt sett tidigast ske inom tid som beträffande nya företag skall anges i tillslåndsbeslutet. Har väsentliga ändringar dessförinnan skett i vattenförhållandena, får omprövning dock ske tidigare. Möjligheten atl vid omprövning föreskriva nya eller ändrade villkor är inte obegränsad. Omprövningen får sålunda inle leda till att ändamålet med vattenföretaget inte kan tillgodoses eller att dess förutsättningar rubbas avsevärt. Tillståndshavaren m.fl. får vidare inle åsamkas förlust eller kostnad som slår i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas.

Prop, 1981/82:130 9

Beträffande kostnaderna för åtgärder m. m. som föreskrivs vid omprövning innebär VL-förslaget att skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder skall vidtagas av företagaren utan ersättning, medan han i princip skall vara berättigad lill ersättning, när omprövningsvillkoren innebär inträng i hans vattenrätt. Ersättningsrätten föreslås dock bli begränsad, när föreskrifterna ges till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen. De på detta sätt gynnade allmänna intressena är allmänt fiskeintresse, allmän farled, allmän hamn och allmän flottled, hälsovården samt, med viss inskränkning, allmänna miljövärden. Dessa intressen är i stora drag desamma som de allmänna intressen som f. n. tillgodoses med kungsådrebestämmelserna.

Vid sidan av de omprövningsregler som ulredningen föreslagit för tillgodoseende av allmänna intressen av olika slag har också intagits andra omprövningsbestämmelser. Av särskilt intresse med hänsyn framför allt till den ökande jordbruksbevattningen torde vara en bestämmelse som gäller i fråga om yt- och gmndvattentäkter. Även om tillstånd meddelats till ett sådant företag, kan ägare av annan vattentäkt som är beroende av samma vallentillgång eller den som begär tillstånd att anordna sådan vattentäkt påkalla ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning i vilken vatten får tillgodogöras vid den förstnämnda takten.

För markavvattningsförelagen gäller som tidigare antytts särskilda omprövningsbestämmelser. De förutsätter att det inträtt ändrade förhållanden som i icke ringa mån inverkar pä fråga som har avgjorts genom det ursprungliga beslutet. De nya förhållandena kan vara av många olika slag, t. ex. ändrad fastighetsindelning, nybyggnad av väg eller naturhinder som upptäckts först under anläggningsarbetet. I så fall får andra frågor än ersättningsfrågor omprövas vid ny förrättning. Men omprövning kan ske även utan att ändrade förhållanden har inträtt. Det förutsätter emellertid att särskild föreskrift därom meddelats i det ursprungliga beslutet.

Tillsyn över vattenföretag

Vattenlagsutredningen understryker särskilt den stora uppmärksamhet som under senare år ägnats underhålls- och säkerhetsfrågorna beträffande vattenbyggnader. Bakom ligger att det blivit allt vanligare att t. ex. kvarnar och sågverk lagts ned samtidigt som dammarna finns kvar utan att någon svarar för deras underhåll. Från riksdagens håll har önskemål om lagstiftning framförts och lagändring har också nyligen vidtagits i väntan på atl en ny vattenlag skall träda i kraft.

Enligt utredningens mening bör en mera definitiv lagreglering nu ske. Den föreslås utgå från samma grundförutsättning som gällande lag, nämligen atl ägaren skall svara för underhållet av anläggningen och se till att denna fungerar tillfredsställande. Denna grundregel bör avse alla anläggningar som ingår i vattenföretag och vara tillämplig, oavsett om tillstånd tili anläggningen givits eller inte.

Beträffande systemet för tillsynens utövande föreslår utredningen fill en början atl tillståndsmyndigheten i samband med sin bedömning av etl vattenföretags tillåtlighet också granskar anläggningarnas konstruktion m. m. 1 tillståndsbeslutet skall intagas de föreskrifter härom som kan behövas men också, om det anses erforderligt, föreskrifter om besiktning av utförda anläggningar.

Vad som sålunda föreslagits skiljer sig inte nämnvärt från det förtärande som tillämpas f. n. Det är dock inte tillräckligt för att bemästra säkerhels-problemen. Enligt utredningens mening är del nämligen inte nog att offent-

Prop, 1981/82:130 10

lig myndighet, i samband med prövningen av tillståndsfrågan, behandlar konstmktionsfrågor o. d. men överlämnar åt den enskilde att svara för det fortsatta underhållet. Utredningen tror det vara väsentligt att del också skapas möjligheter att genom offentlig myndighet fortlöpande utöva tillsyn över anläggningarna.

Behovet av sådan fortlöpande tillsyn bedömer utredningen som skiftande. De rutiner för besiktning som tillämpas av statens vatlenfallsverk och medlemmar av Svenska kraftverksföreningen anses sålunda utgöra tillräckliga garantier från säkerhetssynpunkt. Delta utgör dock inle anledning alt undanta dessa företagare från skyldighet att underkasta sig offentlig tillsyn men bör underlätta det offentliga tillsynsorganels uppgifter och avlasta det frän visst arbete.

Frågorna om underhållet kan emellertid inle ses isolerade frän frågan om hur skötseln av själva valtenföretaget handhas. Den offentliga tillsynen bör därför också omfatta kontroll av att valtenföretagel handhas i enlighet med gällande bestämmelser. Ulredningen har därför i VL-förslaget tagit in regler om fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av vatlenföretagen.

Som tillsynsmyndighet föreslår utredningen länsstyrelsen, men även annan skall kunna förordnas särskilt. För länsstyrelsernas del förutsätter förslagel atl de för denna uppgift liksom för tillståndsprövningen får tillgång till vatlenbyggnadsteknisk expertis.

Länsstyrelsens tillsynsfunktion bör enligt utredningens bedömning inte bindas genom preciseringar i själva lagen. Verksamheten bör kunna bedrivas inom ganska vida ramar och med ett visst mått av flexibilitet. Lämplighetssynpunkter och angelägenheten av etl riktigt resursutnyttjande bör få påverka frågan om vad tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Även företagarnas möjligheter och önskemål att själva svara för tillsynens fullgörande bör kunna beaktas.

Övrigt

Bland de övriga frågor som berörs i vattenlagsutredningens betänkande kan här anmärkas följande.

De särskilda regler som nu gäller om förberedelse av större vattenföretag har förts över till ett särskilt kapitel i VL-förslaget. Del innebär bl. a. att företagaren är skyldig att på elt tidigt stadium medverka till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid särskilt sammanträde, genom ortspressen eller på annat lämpligt sätt.

Liksom f. n. skall kammarkollegiet medverka vid bevakningen av de allmänna intressena i vattenrätlsliga sammanhang. De nya formerna för tillståndsgivningen påverkar emellertid i viss omfattning kollegiets arbetsuppgifter. Kollegiets organisation bör ses över i syfte att effektivera verksamheten med bevakningen.

Utredningens förslag till bestämmelser om ersättning för parts kostnader ansluter nära lill vad som gäller nu. Den omständigheten atl tillståndsprövningen överflyttas från judiciell till administrativ myndighet inverkar sålunda inte pä någol mer ingripande sätt på sakägares rätl att av sökanden få kostnadsersättning.

VL-förslaget innehåller liksom gällande vattenlag ansvars- och handräckningsbestämmelser. Slraffmaximum har höjts i jämförelse med vad som gäller f. n. Forum i ansvarsfrågor blir enligl förslaget - i motsats till vad som gäller f. n. — vanlig tingsrätt.

Vattenlagsulredningen föreslår atl den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1982.

Prop, 1981/82:130 II

Bilaga 2

Vattenlagsutredningens presentation av alternativa prövningssystem

Inledning

I denna bilaga presenteras kortfattat vissa inom utredningen diskuterade alternativ till det prövningssystem som slutligen upptagits i VL-förslaget. Alternativen har betecknats

— vatlendomslolsmodellen,

— exproprialionsmodellen, allernaliv 1

— exproprialionsmodellen, alternativ 2

— koncessionsnämndsmodellen, alternativ 1

— koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2

Vattendomstolsmodellen

Modellen innebär att man behåller den ordning som fr. o. m. den I januari 1972 tillämpas enligt VL, dvs. i princip en sammanhållen domstolsprövning hos de sex vattendomstolarna med skyldighet för domstolen att genom underställning bringa lillåtlighetsfrågan beträffande riksviktiga företag under regeringens prövning. Länsstyrelserna får inga nya beslutsfunktioner.

Modellen har den fördelen alt den representerar etl väl inarbetat system som i flertalet ärenden kan väntas fungera friktionsfritt. Till fördelarna bör också räknas att erforderlig expertis placeras pä regional nivå men ändå förhållandevis koncentrerat. Domsområdena bör som nu omfaiui .li.a avrinningsområden. Man undviker härigenom de kompetenskonflikter som i vattenrättsliga sammanhang måste bli en följd av varje indelning i verksamhetsområden som baseras pä läns- eller kommungränser.

En nackdel med modellen torde vara att den strider såväl mot vattenlagsutredningens direktiv som mot tankarna bakom I36a§ BL. Det blir också särskilt svårt att i denna modell med dess judiciella komponenter på ett naturligt sätt bygga in möjligheter till samordnad prövning av förelag som skall bedömas enligt både VL och ML. Del torde vara otänkbart att i frågor om vattenförorening återgå till ett system med judiciell prövning.

Expropriationsmodellen. alternativ I

Enligt denna modell skall ansökan om "vattenrätlskoncession"" beträffande större vatlenföretag göras hos regeringen samt i fråga om övriga företag hos länsstyrelsen. Sedan regeringen eller länsstyrelsen givit koncession, skall övrig tillståndsprövning och skadereglering ske vid fastighetsdomstol, dvs. fastighetsdomstolarna vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol.

Den vattenrättskoncessron som skall ges fungerar som ett slags lokaliseringstillstånd baserat på planöverväganden. Elt avslag på koncessionsansökan kan sägas innebära att regeringen respektive länsstyrelsen utövat en vetorätt mot ett planeringspolitiskt sett olämpligt vattenföretag. Det är inte avsett att koncessionsövervägandena skall avse företagens tekniska utformning i detalj ulan de skall i huvudsak gå ut på alt besvara frågan: innebär det sökta företaget en lämplig hushållning med mark- och vattentillgångar? Besvaras frågan jakande. sker all övrig prövning hos någon av de sex vatlenfastighelsdomstolarna som alltså får svara bl. a. för

Prop, 1981/82:130 12

prövning av frågan om byggnadstillstånd och skadereglering. Fördelarna med nuvarande integrerade system finns alltså kvar. Beträffande de minsta företagen kan man tänka sig ett förrältningsförtarande. Denna gränsdragning mellan administrativa och judiciella organ stämmer bra överens med ExL;s system utan att nämnvärt strida mot grundtankarna i vattenlagsutredningens direktiv. Gr-änsen synes åtminstone teoretiskt vara klar och otvetydig. Det är dock möjligt att del i praktiken kan visa sig svårt alt avgöra planfrågan ritan atl samtidigt göra en ganska ingående bedömning av vissa sidofrågor, t. ex. förutsättningarna för och inverkan av företaget i hydrologiskt hänseende, och dessa frågor skall ju enligl modellen egentligen behandlas i judiciell ordning. Åtgärder för samordning VL/ML skulle eventuellt kunna vidtas på koncessionsstadiet.

Modellen innebär att regeringen kan fä svara för koncessionsgivning beträffande ett ganska stort antal företag, inte bara sådana av riksplanekaraktär utan också varje annal företag som fysiskt berör flera län eller vars lokalisering kan vara av intresse inom elt större område än länet. En sådan lösning kan kanske kritiseras från t. ex. decentraliserings- eller regionalpolitiska synpunkter, men den ansluter också i detta hänseende väl till vad som gäller enligt ExL. Å andra sidan kan det naturligtvis ändå finnas risk för att förelag som ankommer på länsstyrelses prövning är förhällan-devis komplicerade och att länsstyrelsen saknar den expertis som behövs för bedömningen. Länsstyrelserna måste då i slörre omfattning tillföras särskild vattenrältslig och teknisk expertis.

Exproprialionsmodellen. alternativ 2

Denna modell innebär att ansökan om "vattenrättskoncession" alltid skall göras hos länsstyrelsen som verkställer utredning. I fråga om slörre vattenföretag överlämnas ärendet efter länsstyrelsens utredning till regeringen för avgörande av koncessionsfrågan. I övriga fall bestämmer länsstyrelsen själv om koncession. När koncession lämnats, skall övrig tillståndsprövning och skadereglering ske vid vatlen-fastighetsdomstol.

Delta alternativ skiljer sig från alternativ I genom alt samtliga konces-sonsärenden skall anhängiggöras hos länsstyrelsen, vilket torde vara en fördel för sökandeparten. Den förberedande utredningen hos länsslyrelsen skulle kunna ske på del sätt och i den omfattning som för de större vattenmålens del nu föreskrivs i vattenrättskungörelsens regler om förberedelse av vissa företag, dvs. genom kontakter med berörda centrala ämbetsverk och kommuner samt informalionssammanträden med ortsbefolkningen. Frågor om medgivande till större företag skall därefter av länsslyrelsen med eget yttrande överiämnas till regeringen för avgörande.

Alternativet kan ses som en mellanform mellan det underställningssystem som sedan den 1 januari 1972 gäller enligt 4 kap. VL och det prövningssystem som gäller enligl l36aS BL.

Koncessionsnämndsmodellen, alternativ I

Enligl detta alternativ skall tillståndsfrågor beträffande större förelag prövas centralt av regeringen i likhet med prövningen enligl l36aS BL. Tillståndsfrågor i övrigt prövas av regionala koncessionsnämnder. Ersätt-ningsfiågor och vissa villkorsfrågor prövas av de sex vatten-fastighetsdomstolarna.

Alternativet innebär på tillståndssidan den avvikelsen från vad som föreslås i VL-förslaget att den centrala koncessionsnämndens uppgifter fördelas på flera regionala nämnder. En uppdelning innebär den fördelen

Prop, 1981/82:130 13

att erforderlig expertis blir tillgänglig på regional nivå där den koncentreras till elt fåtal organisatoriska enheter. Man avstår dock samtidigt från de fördelar en central nämnd erbjuder för rättstillämpningen. Länsstyrelserna har enligt delta alternativ inte tillagts några beslutsfunktioner.

Alternativet påminner i viss mån om gällande ordning, dock utan atl erbjuda fördelen av etl integrerat tillstånds- och ersättningssystem.

Koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2

Alternativet innebär elt Ivåinstanssystem med ett antal regionala koncessionsnämnder och en gemensam överinstans. Motsvarighet finns i va-lagstiftningen (statens va-nämnd - vattenöverdomstolen) och i 12 kap. JB (hyresnämnd-bosladsdomslolen). Systemet förutsätter etl underställningsinstitut för att tillförsäkra regeringen elt avgörande inflytande i tillståndsfrågor som är av betydelse från allmänna planeringssynpunkter.

I ett för miljöskydds- och vattenärenden gemensamt system torde av skäl som anges i vattenlagsutredningens direktiv tillståndsfrågor böra prövas i administrativ ordning. För vattenärendenas del talar slarka prakfiska skäl för en sammanhållen prövning av lillslånds- och ersättningsfrågor. Särskilt när det gäller företag som skall bedömas enligt både ML och VL talar likaså starka skäl för att skaderegleringen enligt de båda lagarna samordnas. Frågan är närmast om principiella hinder möter mot alt förvaltningsmyndighet prövar ersättningsfrågor. En sådan prövning kan redan nu äga rum vid olika förrättningar på fastighetsrättens område. Både statens va-nämnd och hyresnämnd prövar ersättningsfrågor. Svaret på den ställda frågan bör alltså bli nekande.

En sammanhållen prövning av tillstånds- och ersättningsfrågor hos en central koncessionsnämnd synes inte lämplig. Systemet förutsätter alltså en decentralisering. Härvid är det naturiigt att låta de regionala koncessionsnämndernas verksamhetsområden sammanfalla med vattendomstolarnas nuvarande domkretsar.

1 fråga om förfarandet vid koncessionsnämnd kommer bestämmelserna i förvaltningslagen (1971; 290) all gälla, om annat inte föreskrivs. Förfarandet torde bl. a. av rättssäkerhetsskäl i betydande omfattning få specialregleras. Bestämmelser om sakägares rätt lill ersättning för rättegångskostnader lorde behövas.

Koncessionsnämndens sammansättning vid prövning av ärende kan variera beroende på ärendets svårighetsgrad. I allmänhet kan nämnden bestå av en lagfaren ordförande, en tekniker och två icke lagfarna ledamöter. De sistnämnda, som bör representera lokala intressen, kan hämtas ur en personkrets, utsedd av landstingen eller bestående av nämndemän i fastighetsdomstol. Det synes möjligt att i systemet bygga in etl förrättnings-förfarande, avsett för markavvattningsföretag, brobyggen o. d. Nämnden bör kunna förordna lämplig person att på dess vägnar handlägga sådana ärenden.

Olika lösningar är tänkbara när det gäller ett gemensamt fullföljdssy-stem. Etl alternativ kan vara en uppdelning så atl regeringen blir slutinstans i tillståndsfrågor samt hovrätt, eventuellt högsta domstolen, i ersättningsfrågor. Avgränsningen mellan tillstånds- och ersättningsfrågor kan lösas i huvudsaklig överensstämmelse med VL-förslaget beträffande prövningssyslemet i första instans. Om regeringen, såsom inledningsvis förutsatts, tillförsäkras ett avgörande inflytande i tillståndsfrågor genom ett underställningssystem, bör emellertid en sammanhållen prövning vara att föredra. En sådan äger f. n. rum i vattenöverdomstolen. En motsvarighet till denna bör finnas i del nu skisserade alternativet.

Prop, 1981/82:130 14

Förfarandet i överdomstolen kan i stort sett utformas efter mönster av vad som gäller i fråga om förfarandet i besvärsmål i hovrätt. Förfarandet skulle alltså bli i princip skriftligt men med möjlighet för domstolen att hälla muntlig förhandling, ta upp muntlig bevisning och hålla syn. Förta-randebestämmelserna kan tas in i en särskild lag om överdomstolen. I lagtekniskt hänseende kan lagen (1974; 1082) om bosladsdomslol Qäna som förebild.

I överdomstolen bör ingå två lagfarna ledamöter, av vilka den ene är ordförande saml en teknisk ledamot och två andra ledamöter, utsedda av regeringen. Möjlighet kan böra öppnas att i mål av slörr-e betydelse låta domstolen få en starkare sammansättning, t. ex. tre lagfarna ledamöter, två tekniker och två andra ledamöter.

Koncessionsnämnderna och överdomstolen bör vara självständiga myndigheter och underställda domstolsverket i administrativt hänseende. Personalen kan vid den nya lagstiftningens ikraftträdande rekryteras från statens koncessionsnämnd för miljöskydd, vattenöverdomstolen och vattendomstolarna. Koncessionsnämnderna kan förläggas till vallendomslo-larnas nuvarande kansliorter, vilket i praktiken skulle kunna innebära att vallendomstolarna omorganiseras till koncessionsnämnder. Skulle tankarna på en gemensam fullföljdsinstans i fastighelsmål förverkligas, ligger det nära till hands atl till denna i administrativt hänseende knyta både den ifrågavarande överdomstolen och bostadsdomslolen.

Prop, 1981/82:130 15

Bilaga 3

Vattenlagsutredningens lagförslag

1 Förslag till Vattenlag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 S Denna lag är tillämplig på

1. byggande i vatten: uppförande av damm. bro. brygga, vall eller annan anläggning samt fyllning, pålning och röriäggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd, ändrings- eller lagningsarbete på sådana anläggningar till den del arbetet utföres nedanför högsta kända vattenståndet, grävning, muddring och sprängning i vattenområde som nu nämnts ävensom annan byggnadsåtgärd som kan medföra förändring av vattnets djup eller läge, när åtgärden ej är av sådant slag som avses i 8 eller 9,

2. vattenreglering: ändring av vattenföringen i vattendrag eller av av-bördningen från sjö, när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet,

3. vattenöveriedning: överföring av ytvatten över vattendelare till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, när åtgärden har del syfte som anges i 2,

4. höjning eller sänkning av vattenståndet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, när syftet därmed är annal än alt åstadkomma vatlenreglering eller markavvattning,

5. nylQande av vallen som drivkraft,

6. nylQande av ytvattentäkt,

7. anordnande och nylQande av grundvattentäkt, varmed även avses att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd för ökning av grundvattenmängden,

8. markavvattning: grävning och rörläggning i mark (dikning), fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag (årensning). sänkning och urtappning av sjö (sjösänkning), uppförande av vall i eller invid vattenområde (invallning) eller reglering till förekommande av översvämning (översvämningsskydd), när sådan åtgärd utföres för att avlägsna överskott av vatten i marken eller av annat ytvatten än avloppsvatten eller för atl skydda mot vatten och syftet med åtgärden är att varaktigt öka faslighets lämplighet för odling, bebyggelse eller liknande,

9. utrivnings- och återslällningsarbete i vatten: borttagande av damm eller annan anläggning i vatten som inverkar på vattnets djup eller läge, rensning av uppgrundning eller avlägsnande av växtlighet på mekanisk väg eller liknande arbete i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, när syftet därmed är atl förbättra vattenförhållandena, samt omedelbart återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annal sätt förändrat sitt lopp.

Prop. 1981/82:130 16

2 8 Åtgärd eller anläggning som enligt I S omfattas av denna lag kallas vattenförelag.

2 kap. Rätt tili vatten

Fastighetsägares rätt lill yt- och grundvatten

1 § Var och en råder över yt- och grundvatten som finns inom hans
fastighet.

Rådighelen över faslighets vatten kallas vattenrätt. Den som innehar vatlenr-ält kallas vattenrättshavare.

2 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över lika stor andel i
vattnet, även om större del därav rinner fram på den enes fastighet än pä
den andres.

Förvärv av vattenrätt

3 § 1 fråga om förvärv av vattenrätt gäller vad i denna lag eller eljest är särskilt stadgat.

4 § Om det från allmän synpunkt är nödvändigt för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt att sådan vattenkraft tages i anspråk som tillkommer annan än staten och som icke är utnytQad pä ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av den som vill tillgodogöra sig vattenkraften förordna att vattenkraften eller särskild rätt till denna får tagas i anspråk med äganderätt eller servitutsrätt.

Rätt att på grund av förordnande enligl första stycket taga vattenkraft i anspråk får ej utan regeringens medgivande från innehavaren övergå på annan.

5 § Om det för tillgodoseende av allmänt behov av vatten är nödvändigt
att staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund erhåller
vattenrätt, får regeringen på ansökan förordna därom. Förordnande får ej
avse vattenrätt som tillkommer staten.

Fråga enligt första stycket får prövas av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen i samband med prövning av fråga om tillstånd till yt- eller grundvattenläkl.

6 8 Saknar jordbruksfastighet tillgång till erforderligt vatten för bevattningsändamål, får länsstyrelsen på ansökan förordna att vattenrätt som tillkommer annan skall upplåtas i skälig omfattning, om intrånget av upplåtelsen är obetydligt i jämförelse med nyttan därav. Sådant förordnande får dock meddelas endast i samband med tillstånd till vattentäkt för bevattningen. Det får ej lämnas, om vattnet lämpligen bör anskaffas på annat sätt eller om vattenrätten tillkommer staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund.

7 § I samband med förordnande enligt 4-6 S§ får föreskrivas de villkor med avseende på rättighetens utnyttjande som är erforderliga från allmän synpunkt.

Inskränkningar i vattenrätten

8 § Vid utövande av sin rådighet över vatten skall vattenrättshavaren
beakta att vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med
sparsamhel.

Prop. 1981/82:130 17

9 § Vattenrättshavare kan förpliktas att lill följd av företag enligl denna
lag underkasta sig förlust i vattenmängd eller vattenkraft eller andra in
skränkningar i vattenrätten.

Enligt vad därom är särskilt stadgat eller eljest är gällande kan vattenrättshavare även i andra fall än som avses i första styckel vara skyldig all underkasta sig inskränkningar i vattenrätten.

10 § Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jäm
förlig orsak avsevärd minskning i vattentillgången inom en ort, är vatten
rättshavare skyldig att ulan ersättning avstå det vatten som prövas ound
gängligen erforderligt för ortens vattenförsörjning eller för tillgodoseende
av annat allmänt behov.

Vattenrätt som förutsättning för vattenföretag

11 § För utförande av vattenföretag erfordras att företagaren innehar vattenrätt inom det område där företaget skall komma till stånd, i den mån annat ej följer av 12-16§§.

12 § För utförande i vatten av anläggning eller åtgärd som erfordras för allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller för utförande av markavvattningsföretag erfordras ej att förelagaren har vattenrätt.

Vad i första stycket stadgas gäller även rensning av uppgrundning och sådant återställande av vallendrag som avses i I kap. 1 § 9 saml vattenföretag som erfordras för att motverka förorening genom avloppsvatten.

13 § Staten, kommun eller valtenförbund äger rätt att i eller invid vallen
drag anordna särskild fiskväg eller vidtaga andra åtgärder för fiskets främ
jande. Därvid får tagas i anspråk för ändamålet erforderiigt vatten.

Staten, kommun eller valtenförbund äger rätt att i eller invid sjö, vattendrag eller annat vattenområde vidtaga åtgärd som är önskvärd från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkl och att taga i anspråk del vatten som behövs för ändamålet.

För genomförande av återställningsåtgärder efter avlysning av allmän flotded äger förvaltare som är utsedd enligt 82 a § lagen (1919:426) om flottning i allmän flotded samma rätt som enligt första och andra styckena tillkommer staten, kommun och vattenförbund.

14 § Den som äger strand vid sjö, vattendrag eller annat vattenområde
men saknar vattenrätt inom området är ändå berättigad att för sin faslig
hets behov vid stranden ha mindre brygga, bålhus eller annan sådan
byggnad, om ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av
någon betydelse.

Om rätt för annan att åtnjuta strandägares rätt enligt första stycket finns bestämmelser i I kap. 6 § jordabalken.

15 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om den vattenrätt som tillkommer honom på
grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och ej är
begränsad till tiden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tagas
till den kraft som svarar mot andel i samfällighet vilken avses i 1 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen (1970:988).

Första styckel äger motsvarande tillämpning, när någon vill i en kraftanläggning tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vatten-2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 18

drag. om del gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för anläggningens tillkomst.

16 § I fråga om valtenreglering och annan vattenöveriedning än sådan som omfattas av 15 § andra stycket erfordras ej att företagaren har vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vattnet ledes.

17 § Om rätl i vissa fall för den som utför vattenföretag att taga i anspråk annans mark- eller vattenområde som behövs för företaget stadgas i 9 kap.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Vattenföretags tillåtlighet

1 § Vatlenföretag får ej komma till stånd, om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företagel möter från allmänna planeringssynpunkter.

2 § Valtenförelag får ej utföras i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

3 § Vattenföretag får ej komma till stånd, om olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen än som avses i 1 och 2 §S.

Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om det prövas vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

4 § Vattenföretag som medför all annans egendom skadas eller som förutsätter atl sådan egendom tages i anspråk får ej komma till stånd, om kostnaderna för företagel och olägenheterna av detta står i missförhållande till fördelarna därav frän allmän och enskild synpunkt.

5 § Bestämmelserna i 1-4 §§ gäller ej vattenföretag som utgör förutsättning eller villkor för tillståndsbeslul enligl 136 a § byggnadslagen (1947: 385). Bestämmelserna i I, 2 och 4 §§ gäller icke heller i fråga om uppförande av bro eller utförande av annat vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg vars anläggande prövats i särskild ordning.

6 § Föreligger till samtidig prövning fråga om tillstånd till olika valtenförelag som rör samma vattentillgång och därför eller av annan grund icke kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall såvitt möjligt jämkas mellan de stridiga intressena så att vart och ell kan tillgodoses utan väsentligt förfång för det andra. Kan det ej ske, skall företräde ges ål del förelag som från allmän och enskild synpunkt kan antagas bli lill största fördel. Är fråga om företräde mellan tvä eller flera grundvattenläkter, skall därvid tillses att icke någon ort berövas erforderligt vallen från grundvattentillgång inom orten.

7 § Vid prövningen av ell vatlenförelags tillåtlighet skall beaktas även annat vattenföretag som med sannolikhet kan antagas bli erforderiigt för ett ändamålsenligt utnytQande av del sökta företaget.

Prop. 1981/82:130 19

Allmänna lämplighetsvillkor

8 § Vattenföretag skall ges sådan omfattning och sådant utförande alt
ändamålet utan oskälig förlust eller kostnad vinnes med minsta möjliga
intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.
Därvid skall tillses att företagel såvitt möjligt ulföres så atl del icke
försvårar annat företag som kan antagas framdeles beröra samma vatten
tillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av betydelse.

Den som utför vattenföretag är skyldig alt vidtaga åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av företaget, om han ej därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad.

9 § Gäller särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyg
gande eller användning enligt byggnadslagen (1947; 385), naturvårdslagen
(1964: 822) eller annan lagstiftning, skall vatlenförelag utföras sä att syftet
med bestämmelserna icke motverkas.

10 § När enligl denna lag flera fastigheter eller strömfall gemensamt skall såsom särskild samfällighet utföra och handhava ell vattenförelag, skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten eftersträvas, om kostnaderna ej ökas oskälig! därigenom. Vid behov skall mellan de olika deltagarna jämkas så alt var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annan deltagare.

11 § Framgår vid tillståndsprövning av vatlenföretag att detta kan, ulan att dess egentliga ändamål eftersattes, utföras på sätt som medför betydande nytta för annan, skall på dennes begäran meddelas föreskrift härom. Föreskrift får dock ej ges om bestämmelserna om bildande av samfällighet enligt denna lag är tillämpliga.

Den som beredes nytta enligt första stycket skall utge skälig goltgörelse till anläggningens ägare. Uppkommer förlust eller kostnad för ägaren, är denne berättigad lill ersättning härför enligl 10 kap.

Åtgärder m. m.till skydd jör fisket

12 § Vill någon utföra vattenföretag som kan skada fisket, är han skyldig
att utan ersättning vidtaga och för framtiden underhälla erforderliga anord
ningar för fiskens framkomst eller bestånd, släppa fram vatten för ändamå
let samt iakttaga de föreskrifter i övrigt som på grund av företaget kan
erfordras till skydd för fisket i berört vallensystem.

4 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 15 § eller på grund av överenskommelse får deltaga i tillgodogörandet, om del är av betydelse för hans verksamhet och hans rätt är sådan som avses i nämnda stadgande. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidraga till kostnaderna för kraftanläggningens utförande, drift och underhåll, allt i förhållande till sin andel i den vallenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars strömfall tages i anspråk enligt 2 kap. 4 §, om ersättning för ianspråktagandet icke redan bestämts.

Skyldighet atl tillhandahålla andelskraft åvilar den faslighet med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraft skall vara förenad (strömfallsfastigheten).

Prop. 1981/82:130 20

Rätt till andelskraft skall vaia förenad med den fastighet lill vilken vattenkraften hört eller rättigheten överflyttats enligt 3 S första styckel.

2 § Inträder ändrade förhållanden, kan kraftanläggningens ägare eller andelskraftens mottagare påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådan ändring beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna ulan all för motparten medföra betydande olägenhet. Beslutas vid omprövningen att rätt till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, skall bestämmelserna i 10 kap. äga motsvarande tillämpning.

3 S Om det kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller annan rättsägare, kan förordnas att fastighets rätt till andelskraft skall flyttas över till annan fastighet som tillhör samme ägare.

Rätt till andelskraft får upplåtas av ägaren till den faslighet varmed den är förenad. Avial om upplålelse är ej bindande längre än femlio år från del avtalet slöts. Upplåtelse för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.

5 kap. Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt

1 § Vid tillämpningen av denna lag skall flera anläggningar som tillgodogör samma grund vattentillgång och som tillhör samme ägare betraktas som en grundvattentäkt, om anläggningarna icke är avsedda för helt skilda behov.

2 § Är flera fastigheter för hushällsförbmkning beroende av samma grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt, om fastigheternas behov icke kan läckas helt. Härvid skall iakttagas att fastighet ej får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör äga företräde.

Fördelning som ägt i"um med stöd av första styckel får jämkas, om ändrade förhållanden inträtt.

6 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag

Delaktighet

1 S När del är lämpligt, skall markavvattning anordnas så att den blir till
nytta för flera fastigheter. Fastighet för vilken markavvattningen medför
nytta har rätt och skyldighet att deltaga i företaget. Skyldighet att deltaga i
sjösänkning eller invallning förelijiger dock endast om det begäres av dem
vilkas fastigheter vinner mer än hälften av den beräknade nyttan av företa
get.

Kan väg avsevärt påverka markavvattningsföretag. skall väghållaren deltaga i företaget, om särskilda skäl föreligger. Därvid äger bestämmelserna i 2-4 och 7 §§ motsvarande tillämpning.

2 § Kostnaden för företagels utförande fördelas mellan de dellagande
fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de
har av förelagel. I enlighet härmed åsältes andelstal för varje fastighet.

Om det är lämpligt, får särskilda andelstal bestämmas för viss del av företaget.

Prop. 1981/82:130 21

Bestämmelserna i första och andra stycket gäller även kostnaderna för företagets underhåll.

3 § Till markavvatlningsföretag hörande anläggningar och rättigheter är
samfällda för de fastigheter som deltager i företaget. Inlöst mark är sam
fälld för de fasligheter för vilka inlösen skett.

För företagets utförande och underhåll utgör de dellagande fastigheterna en särskild samfällighet.

4 § Inträder fastighet i bestående samfällighet, är ägaren, om särskilda
skäl föreligger, skyldig att i skälig utsträckning ersätta övriga delägare
deras kostnader för företagets utförande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när andelstal höjes för fastighet som ingår i samfällighet.

5 § Om fastighet som är ansluten till markavvatlningssamfällighet ingår i
sammanläggning, övergår fastighetens skyldigheter gentemot övriga del
ägare på den nybildade fasligheten.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överföres till annan fastighet.

6 § Delas fastighet som är ansluten till markavvatlningssamfällighet. får
fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare fördelas mellan de sär
skilda delarna genom beslul vid fastighetsbildningsförrättningen.

Första stycket äger mtosvarande tillämpning, när del av fastighet genom fastighetsreglering överföres lill annan fastighet.

Fördelningen skall ske enligl de grunder som anges i 2 §. Den gäller endast till dess annat bestämts enligt denna lag och skall ej beaktas vid tillämpningen av 16 kap. 28 §.

7 § Överenskommelse atl fastighet skall inträda i eller utträda ur samfäl
lighet, att fastighets andelstal skall ändras eller att samfälighet skall upplö
sas har samma verkan som förrätlningsbeslut, om den godkännes av läns
styrelsen. Sådant godkännande får lämnas endast om det är uppenbart att
överenskommelsen ej strider mot denna lag eller föranleder avsevärd
olägenhet från allmän eller enskild synpunkt.

Markavvattning genom väg m. m.

8 § Fordras för markavvattning att trumma eller liknande anordning
bygges genom annan väg än ägoväg eller därmed jämförlig utfartsväg, får
väghållaren själv ombesörja åtgärden.

Åtgärden skall bekostas av markavvattningsföretaget, om markägare ej begärt den innan vägen började byggas. Om vägen börjat byggas före den 1 januari 1982, skall väghållaren alltid bekosta åtgärden, i den mån den erfordras för avvattning av åkermark lill högst 1,2 meters djup.

Begäran som avses i andra stycket skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu ej föreligger, hos den som handlägger vägförrältningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av plan för markavvattningen.

9 § Om kostnad som enligt 8 § åvilar väghållaren uppenbarligen över
stiger värdet av den skada som uppstår om del arbete kostnaden avser ej

Prop, 1981/82:130 22

utföres, får väghållaren i stället för att bekosta arbetet ersättning för skadan.

10 § Genom 8 och 9 §§ göres ej inskränkning i den rätt som väghållare eller markägare kan grunda på dom, avtal eller annan särskild rättsgrund. Markägare har dock alltid rätt att på egen bekostnad få till stånd ågärd som avses i 8 §.

11 § Bestämmelserna i 8-10 §§ äger molsvarande tillämpning i fråga om järnväg och tunnelbana samt spårväg på särskild banvall.

7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning

Allmänna bestämmelser om delaktighet

1 § Meddelas tillstånd fill sådan vattenreglering som är avsedd att med
föra stadigvarande nytta för fastigheter tillhöriga flera sökande, utgör
fastigheterna en samfällighet för regleringsföretagets utförande och drift.

Bestämmelserna i detta kapitel om vattenreglering gäller även vattenöverledning.

2 § Kostnaderna för regleringsföretagets utförande och drift fördelas
mellan de i samfälligheten ingående fastigheterna efter andelstal som
åsältes varje fastighet. Andelstalen beräknas efter vad som är skäligt med
hänsyn främst till den nytta fastigheten har av regleringen. Om del är
lämpligt, får kostnaderna för företagets drift i stället fördelas genom utta
gande av avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken
delägarna utnyttjar regleringen.

Vad delägarna överenskommit om andelstalen och om grunderna för avgiftsberäkningen skall gälla, om det ej kan lända till förfång för borgenär med panträtt i någon av fastigheterna eller annan rättsägare.

3 § Omfattar företaget reglering av flera sjöar eller skilda sträckor i vattendrag och fordras härför särskilda dammbyggnader eller andra anläggningar, skall kostnaden för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i 2 § på de delägare som har nytta därav.

4 § Inträder, sedan tillstånd till regleringsföretag meddelats, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på fråga om samfällighetens fortsatta bestånd, kretsen av deltagande fastigheter eller faslighels andelstal, kan frågan omprövas av fastighetsdomstolen efter ansökan av delägare. Även utan all sådana förhållanden inträtt, får omprövning ske, om i tidigare avgörande föreskrivits atl frågan får omprövas efter viss lid och denna tid utgått.

Vid omprövningen får ej beslutas sådan ändring att förutsättningarna för tillståndet lill regleringen väsentligt rubbas eller avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

5 § Överenskommelse all regleringssamfällighet skall upplösas eller all
fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller att fastighets
andelstal skall ändras är giltig, om den godkännes av fastighetsdo.mstolen
efter ansökan av delägare. Godkännande får lämnas endast om överens
kommelsen ej strider mot 1-4 §§.

Prop, 1981/82:130 23

6 § Om fastighet som är ansluten lill regleringssamfällighet ingår i sam
manläggning, övergår fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare
på den nybildade fasligheten.

Första styckel äger motsvarande tillämpning, när fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överföres lill annan fastighet.

7 § Delas fastighet som är ansluten till regleringssamfällighet. får fastig
hetens skyldigheter gentemot övriga delägare fördelas mellan de särskilda
delarna genom beslut vid fastighelsbildningsförrättningen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när del av fastighet genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet.

Fördelningen skall ske enligl de grunder som anges i 2 och 3 S§. Den gäller endast till dess annat beslämts enligl denna lag och skall ej beaktas vid tillämpningen av 4 §.

Tvångsdelaktighet

8 § Om sökande av tillstånd lill reglering för bättre utnytQande av vatten
kraft yrkar det, skall ägare av annan fastighet med fallsträcka för vilken
regleringen medför stadigvarande nytta vara skyldig att ingå i reglerings
samfällighet, såvida mer än hälften av förelagets beräknade nytta belöper
på sökanden och särskilda skäl mot annans deltagande ej föreligger. Sådan
skyldighet föreligger även sedan tillstånd beviljats, om väsentligt ökad
stadigvarande nytta uppkommit för den fastighet vars anslutning begäres.

Ansöker någon om tillstånd lill reglering för bättre utnytQande av vattenkraft, får ägare av annan fastighet med fallslräcka för vilken regleringen medför stadigvarande nytta förena sig med sökanden. Innehar någon tillstånd som här avses och visar ägare av fastighet att denna tillhörande fallslräcka efter tillståndets meddelande kan få väsentligt ökad stadigvarande nytta av regleringen, äger han rätt alt ingå i regleringssamfällighet tillsammans med tillståndshavaren.

9 § Den som inträder i regleringssamfällighet för bättre utnyttjande av
vattenkraft, sedan tillstånd till företagel meddelats, kan åläggas att till
övriga delägare utge goltgörelse att fördelas mellan dem efter deras andels
tal. Gottgörelsen beräknas på grundval av kostnaderna för företagets utfö
rande efter jämkning med hänsyn till ändring i penningvärdet och lill
företagets ålder och användbarhet samt med beaktande av förelagets nytta
för den inträdande.

10 § Bestämmelserna i 8S skall äga molsvarande tillämpning vid reglering som syftar lill bättre hushållning med vatten för bevattning, då regleringen är till stadigvarande nytta för fiera jordbruksfastigheter.

11 § Beträffande företag som avses i 10 S får vad som i detta kapitel sägs om fastighet tillämpas även på bevattningsanläggning som tillhör arrendator, om ej hänsyn till borgenär med panträtt i fastighet som ingår i samfälligheten eller eljest särskilda skäl föranleder till annan bedömning.

8 kap. Skydd för vattenförsörjningen

1 § Kan verksamhet eller åtgärd i vatten eller på land inverka menligt på yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antagas komma atl UtnytQas för vattenförsörjning, skall den som vill bedriva verksamheten

Prop, 1981/82:130 24

eller utföra åtgärden vidtaga de anordningar, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenheten.

2 8 Till skydd för vattentillgång som utnytQas eller kan antagas komma att UtnytQas för vattenförsörjning får länsstyrelsen bestämma erforderiigt skyddsområde (vatlenskyddsområde).

3 8 1 beslut om bildande av vattenskyddsområde skall länsstyrelsen ange grunden för beslutet och föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som erfordras för att trygga ändamålet med skyddsområdet. Om ytterligare inskränkningar sedermera finnes erforderliga, kan länsstyrelsen besluta därom.

4 8 Länsstyrelsen kan meddela sädana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom vattenskyddsområde som behövs för att trygga ändamålet med skyddsområdet.

5 8 Vid prövning av fråga som gäller vatlenskyddsområde skall tillbörlig hänsyn lagas lill övriga allmänna och enskilda intressen som beröres av frågan. Samråd skall ske med kommunen. Innan länsstyrelsen fattar beslul enligt 2 eller 3 8, skall ägare och innehavare av särskild rätl till berörda fastigheter beredas tillfälle att yttra sig.

9 kap. Särskilda tvångsrätter

1 8 Erfordras för tillgodogörande av yt- eller grundvatten eller för vat
tenföretag avseende allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,
markavvattningsföretag, vatlenföretag för atl motverka förorening genom
avloppsvatten eller vattenföretag som avses i 2 kap. 13 8 att särskild
anläggning eller åtgärd utföres på annans fastighet, kan ägare och inneha
vare av särskild rätt till fastigheten åläggas skyldighet atl tåla tillfälligt eller
stadigvarande intrång på grund härav.

Skyldighet enligl första stycket gäller även anläggning eller åtgärd för att förebygga eller minska skada av vattenförelag.

2 § Ägare av mark vid eller i närheten av vattenområde är skyldig att
upplåta det område som behövs som utmål för byggnad för tillgodogörande
av vatten och därmed förenade anläggningar, om sådant område icke utan
oskäliga kostnader annorledes står till buds.

Är område som tages i anspråk avsett att utgöra eller ingå i strömfalls-eller vattentäktsfastighet, får del lösas.

3 8 Har någon i vatten, där allmän flottled inrättats, bekostat byggnader eller andra arbeten till befrämjande av flottning, är han skyldig att lill allmänna flotlleden avstå del som prövas nödigt eller nyttigt för flotlleden.

4 8 Vill någon använda annans anläggning i vatten för att främja eget vattenföretag eller för att avleda avloppsvatten och är bestämmelserna om bildande av samfällighet enligt denna lag ej tillämpliga, kan han medges rätt därtill, om väsentlig olägenhet ej vällas anläggningens ägare. Han kan därvid berättigas att vidtaga nödvändig ändring på anläggningen.

Den som leder avloppsvatten till dike eller därmed jämförlig anläggning

Prop. 1981/82:130 25

för markavvattningsföretag får under de förutsättningar som anges i första stycket utföra skadeförebyggande åtgärder inom anläggningen.

Den som beredes nytta av annans anläggning skall utge skälig goltgörelse härför till ägaren. Han skall även bekosta i första och andra styckena angivna ändringar och skadeförebyggande åtgärder.

5 § Meddelas i samband med beslut om att inrätta fiskväg eller att vidtaga annan anordning för att förebygga skada på fiske eller främja fisket förbud mot atl bedriva fiske inom visst område, är även annan än företagaren skyldig att tåla sådant intrång i sin rätt fill fisket.

6 § Upptages jord eller annat vid rensning av uppgrundning i vattenområde eller vid återställande av vattendrag som vikit från sill förra läge eller på annal sätt förändrat sitt lopp, får massorna uppläggas på närmaste strand, om ej påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt vållas därav. Massorna får eljest föras lill lämpligt ställe i närheten. Markens ägare skall undertättas i förväg. Till skydd för allmänna och enskilda intressen skall erforderiiga åtgärder vidtagas, som icke föranleder oskälig kostnad.

7 § För skada och inträng pä grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta kapitel utgår ersättning enligt 10 kap.

10 kap. Ersättning

Allmänna bestämmelser

1 § Den som fåll tillstånd enligt denna lag atl genom inlösen eller på
annat sätt laga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varige
nom annans egendom skadas skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, utge
ersättning för vad som avstås eller skadas.

I fall då företag eller åtgärd vartill fillstånd lämnats enligl denna lag medför att särskild rätt till fasfighet går förlorad eller rubbas skall vad som föreskrives om ersättning då fastighet tages i anspråk eller skadas äga motsvarande tillämpning.

Den ersättningsskyldige skall, om det finnes lämpligt, åläggas att utföra åtgärd som är ägnad atl förebygga eller minska skada. Ersättning utgår endast för skada som kvarstår sedan åtgärden utförts. Erfordras att åtgärden utföres på fastighet som tillhör annan än den ersättningsskyldige, är denna fastighets ägare skyldig att tåla sådant intrång mot ersättning enligt detta kapitel.

2 8 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligl denna lag
atl fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall fastigheten
eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

Den ersätlningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.

Vid tillämpningen av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i 1 8 tredje stycket räknas in i ersättningen.

Prop. 1981/82:130 26

3 8 Ersättning bestämmes i pengar alt betalas på en gäng.

Utan hinder av vad som för"eskrives i första stycket får, om skäl föreligger, ersättning för skada till följd av företag för allmän flollled fastställas att utgå med årliga belopp. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma alt uppstå åriigen, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrives i lagen (1919; 426) om. flottning i allmän flottled. Grunderna för beräkning av ersättningen anges dock, om det är möjligt.

4 8 För fastighet som löses i sin helhet skall, i den mån ej annat följer av
vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som motsvarar fas
tighetens marknadsvärde. Om del av fastighet löses eller fastighet eller del
av fasfighet eljest tages i anspråk eller skadas, skall intrångsersältning
betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark
nadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer i övrigt skada
för ägaren genom ingreppet, skall även sådan skada ersättas.

Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas till åtgärd som avses i 1 8 tredje stycket.

5 8 Har del förelag för vars genomförande fastighet löses medfört inverkan av någon betydelse pä fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av del marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn lill förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. År ingreppet sådant att intrångsersältning skall utgå, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse, som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om tillstånd till vattenföretaget, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror fiå annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde fillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när cTsättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde.

Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avselts för enskilt bebyggande, fastställts före ansökningen om tillstånd till vattenföretaget, skall första styckel tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter del alt planen fastställdes.

Löses bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första styckel att löseskillingen ej i något fall får bestämmas lill lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett, att värdestegringen ulan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror pä inverkan av det förelag varom är fråga, gäller 5 8.

Prop. 1981/82:130 27

7 8 Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller har den tagits i anspråk eller
skadats, skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn icke tagas till
sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma
gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts, om ej värdeändringen
beror på att den återstående delens skick ändras.

Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Om det är påkallat, skall i beslut om ersättning tagas in bestämmelser ägnade att hindra att ersättningstagaren åsamkas förlust till följd av ändring i penningvärdet under tiden från ersältningsbeslulet lill dess betalning sker.

8 8 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som
den ersältningsskyldige har att erlägga skall, om skäl föreligger, ersättning
en bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.

Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag atl särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, skall i fall då åtgärd som avses i första stycket vidtagits av faslighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller goltgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

9 8 Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling,
inlrångsersätlning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Är fråga om samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finnes för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 19 kap. I 8.

10 8 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag
alt fastighet tillhörig den som fått tillståndet skadas, skall ersättning för
skadan bestämmas. Delta gäller dock icke, om medgivande lämnats av
samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighets
ägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrives för
relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens
eller förrätlningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Vattenrättshavares ersättningsrätt i vissa fall

11 8 När till följd av omprövning enligt 15 kap. 13, 14 eller 20 8 tillståndshavare åsamkas förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller tillstånd för honom att reglera vattnets avrinning begränsas, är tillståndshavaren, om ej annat följer av 12 8, berättigad till ersättning för sin föriust.

12 8 Sker omprövning till förmän för allmänt fiskeriintresse, allmän farled, allmän hamn, allmän flollled eller hälsovården, utgår ej ersättning för förlust som avses i 11 8 med mindre denna förlust, jämte vad tillståndshavaren förut fått utan ersättning avstå för dessa ändamål, överstiger vad som bestämts av tillständsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutel. Detsamma gäller ersättning för förlust i samband med omprövning till förmån för allmänna miljövården, såvida förlusten ej lagligen skall bäras av annan än tillståndshavaren.

Den förlust som ej skall ersättas bestämmes främst med hänsyn till

Prop. 1981/82:130 28

företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra frän allmän synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt lill andelskrafl saml längden av den tid som föreskrives för omprövning av tillståndsbeslutel. 1 fråga om vattenkraftverk och valtenreglering eller vattenöveriedning för kraftändamål bestämmes förlusten fill högst en femtedel och lägst en Qugondel av produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas vid varje berört kraftverk eller av det värde varmed lill följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller förädlats. Beträffande andra vattenföretag bestämmes förlusten till högst en femtedel och lägst en Qugondel av den vattenmängd, magasinsvolym eller fallhöjd som omfattas av tillståndet till förelaget.

Sker omprövning enligt 15 kap. 13 8 på grund av väsentligt ändrade förhållanden, skall den enligt andra stycket bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid som återstår till den enligt 15 kap. 8 8 andra stycket 13 eller 23 8 tredje stycket fastställda lidpunkten för omprövning.

13 8 Vad i II och 12 88 stadgas skall äga motsvarande tillämpning, när ändrade eller nya tappningsbeslämmelser fastställts enligt 15 kap. 19 8.

14 8 Ersättning enligl 11-13 88 skall betalas av den som påkallat omprövning eller fastställande av ändrade eller nya bestämmelser.

15 8 Ålägges vattenrättshavare i andra fall än som avses i 15 kap. 13, 14 eller 19 8 att enligt denna lag avstå vatten eller fallhöjd till förmån för allmänna intressen som anges i 12 8, skall valtenrätlshavaren vara underkastad de inskränkningar i sin ersättningsräll som anges i sistnämnda stadgande. Har ej i samband med tillståndsbeslut bestämts den förlust som vattenrättshavaren i egenskap av tillståndshavare skall tåla utan ersättning, utgör den ersätlningsfria andelen en Qugondel av för kraftverk produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas vid varje berört kraftverk och för valtenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål del värde varmed till följd av regleringen eller överiedningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller förädlats. I andra fall då den ersätlningsfria andelen icke bestämls utgör denna en Qugondel av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som utnyttjas av vattenrättshavaren.

Har i samband med tillståndsbeslut bestämts vilken förlust tillståndshavare skall tåla utan ersättning och ålägges denne skyldighet som avses i första stycket före den enligt 15 kap. 8 8 andra styckel 13 eller 23 8 tredje stycket fastställda lidpunkten för omprövning, äger 12 8 tredje stycket motsvarande tillämpning.

16 8 Vad i 11-15 88 stadgas i fråga om tillståndshavares eller annan
vattenrättshavares ersätlningsrätt skall äga motsvarande tillämpning i frå
ga om mottagare av andelskraft som pä grund av omprövning eller andra
beslut enligt denna lag upphör eller minskas.

Ersättning vid utrivning

17 8 Vållas genom utrivning av anläggning i vatten skada på annans
egendom på grund av ändringar i vattenförhållandena, skall ersättning
utges för skadan. Ersättning skall dock ej utges för sådan genom åtgärden
orsakad förlust av förmån som den skadelidande ulan särskild rättsgrund
åtnjutit med avseende på anläggningen.

Prop. 1981/82:130 29

Ersättningen skall utges av den utrivande. Har utrivningen verkställts av annan än anläggningens ägare eller den som eljest lagligen har att svara för anläggningens underhäll, får den som verkställt utrivningen söka det utgivna beloppet åter av den sålunda ansvarige.

Ersättning vid förordnande om vattenskyddsområde

18 8 Medför föreskrifter enligt 8 kap. 3 8 att pågående användning av
fastighet avsevärt försvåras, är faslighetens ägare ber-ättigad till ersättning
för den skada han lider härigenom, i den mån skadan ej skall tålas enligt
denna eller annan lag. Ersättningen skall utges av den som hos länsslyrel
sen påkallat föreskrifterna eller av staten, om länsstyrelsen meddelat före
skrifterna utan särskild framställning.

Ersättning för oförutsedd skada m.m.

19 8 När genom vatlenföretag vällas skada som icke förutselts vid ska
dereglering enligt denna lag eller vid tillämpning av 15 kap. 8 8 Qärde
styckel, får den som lider skadan enligt vad nedan sägs framställa anspråk
på ersättning eller begära åläggande för företagaren att ulföra åtgärd som
är ägnad atl förebygga eller minska skada.

År skada som avses i första stycket betydande, får den som lider skadan eller intrånget föra talan om skyldighet för företagaren att till förebyggande eller minskande av skadan för framliden vidtaga sådana ändringar i utförandet av anläggning som ingår i vattenföretag vilka ej förnärmar tredje mans rätt eller medför väsentlig olägenhet för företagaren.

Anspråk som avses i första eller andra stycket skall för atl upptagas till prövning väckas genom ansökan om stämning till fastighetsdomstolen inom fem år, räknat från utgången av den i tillstånds- eller förelagsbeslut eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda arbets- eller igångsättningsliden, eller den längre tid, högsl Qugu år från nämnda tidpunkt, som kan ha föreskrivits i samband med skaderegleringen.

Beträffande anspråk enligt denna paragraf gäller icke bestämmelserna i preskriptionslagen (1977: 000).

11 kap. Avgifter

1 § I beslut om tillstånd till vattenkraftverk skall kraftverkets ägare
förpliktas att årligen erlägga avgift för ändamål som anges i 4 8 (bygdeav
gift).

Avgiften utgör minst Qorton och högst fyrtio kronor för varje enhet installerad effekt som omfattar tio kilowatt intill etlhundrafemtio procent av effekten vid medelvattenföring och för varje enhet om Qugu kilowatt dämtöver.

Om särskilda skäl föreligger, får avgift bestämmas till lägre belopp, dock minst tre kronor för varje avgiftsenhel.

Avgift utgår ej, om antalet avgiftsenheter understiger femhundra.

2 § Bygdeavgifl bestämmes med beaktande av den slörre eller mindre
förändring av vattenförhållandena som orsakas av kraftverket med regle
ring och annat vatlenförelag som beQänar detta samt den större eller
mindre olägenhet eller fördel som härigenom uppkommer för bygden och
allmänt fiskeriintresse.

I beslut om fastställande av avgift skall, om del är påkallat, anges till hur stor del avgiften hänför sig lill kraftverket samt till annat vattenföretag som beQänar detta.

Prop. 1981/82:130 30

3 8 Bygdeavgifl utgår från och med kalenderåret närmast efter del då
tillstånd till kraftverket eller ändring därav först togs i anspråk och så länge
företagel består.

Tillslåndsmyndighelens avgörande angående avgift gäller för en tidrymd av tio år i sänder, räknat från del kalenderår då avgiften först skall erläggas. På ansökan, som under nionde året av sådan tidsperiod göres av kammarkollegiet eller av den avgiftsskyldige, föreskriver koncessionsnämnden den ändring som finnes påkallad med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan eller ändring i penningvärdet. Föreligger begränsningar i möjligheterna atl utnylQa företaget i avsedd omfattning, skall hänsyn tagas även härtill. Göres ej sådan ansökan, skall den förut meddelade bestämmelsen gälla även för nästa period.

4 8 Femlon procent av bygdeavgiften skall inbetalas till fiskeristyrelsen att användas för all främja fisket inom landet. Återstoden skall inbetalas till länsstyrelsen i det län där kraftverket huvudsakligen utförts att användas för atl förebygga eller minska skada eller olägenhet, som vållas genom företagel och för vilken ersättning enligt 10 kap. icke bestämls, och för att goltgöra sådan skada eller olägenhet samt för att tillgodose annat ändamål beträffande den bygd som beröres av förelaget. :

5 8 1 stället för att meddela föreskrifter enligt 3 kap. 12 § till skydd för fisket får tillständsmyndigheten, om det är lämpligare, ålägga företagaren skyldighet att utge särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder inom berört eller angränsande vattensystem.

6 8 Närmare beslämmelser om indrivningen och användningen av avgifter enligt detta kapitel meddelas av regeringen.

12 kap. Förprövningsskyldighet m. m.

1 8 Vatlenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om det
är uppenbart all varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företa
gets inverkan på vallenförhållandena. Avser företagel markavvattning i
vilken flera fastigheter skall dellaga, fordras allfid tillstånd, om överens
kommelse om delaktighet i företaget ej träffats.

Första styckel gäller ej i fråga om rensning av uppgrundning i vattenområde eller omedelbart återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp.

2 8 Yt- eller grundvattentäkt, som icke är avsedd endast för alt förse viss faslighet med vatten till hushållsförbrukning, får ej anordnas eller nyttjas utan alt tillstånd därtill erhållits enligt denna lag eller anmälan gjorts lill länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmälan.

3 § Innan rensning eller återställande av vattendrag som avses i I 8 andra stycket påbörjas, skall förelagaren göra anmälan därom till länets fiskeriQänsteman. Denne äger meddela råd och anvisningar rörande sättet och liden för arbetets bedrivande.

4 8 Erfordras till följd av inträffad skada på anläggning i vatten eller på annan egendom eller till förebyggande av sådan skada all ändrings- eller

Prop, 1981/82:130 31

lagningsarbele ulan dröjsmål verkslälles på anläggningen, får arbelet, även om tillstånd därtill krävs enligt denna lag, ske ulan föregående prövning. Del åligger dock anläggningens ägare alt i fall dä tillstånd skulle ha erfordrats genast efter arbetets verkställande göra ansökan om godkännande av arbetet.

5 8 Även om tillstånd till vattenföretag enligl denna lag icke erfordras, får företagaren till beredande av trygghet för framtiden ansöka om sådant tillstånd. Sökes tillstånd, är företagaren befriad från anmälningsskyldighet enligl 2 och 3 88.

6 8 När enligl denna lag vallenföretag icke får utföras utan att tillstånd därtill erhållits, får dessförinnan ej heller annat arbete av större omfattning påbörjas på förelaget.

7 8 Har vatlenföretag utförts utan att tillstånd enligt denna eller äldre lag därtill erhållits, är företagets ägare berättigad alt påkalla prövning av företagels laglighet. Samma rätl tillkommer den som med stöd av 9 kap. 4 8 vill använda och i förekommande fall ändra annans anläggning i vatten.

8 8 Har efter det denna lag trätt i kraft vattenföretag utförts utan föregående prövning enligl lagen, är förelagets ägare bevisningsskyldig beträffande de före förelagets tillkomst rådande förhållandena i vattnet.

13 kap. Tillståndsmyndigheter m. m.

1 8 Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen, konces
sionsnämnden, länsstyrelsen eller av särskilt förordnad förrättningsman.

Om koncessionsnämnden finns bestämmelser i särskild lag.

2 8 Vad i denna lag sägs om tillståndsprövning gäller även prövning av utfört vattenförelags laglighet.

3 8 Avses med ansökan om tillstånd till valtenförelag ändring av befintlig anläggning i vatten vartill tillstånd enligl denna eller äldre lag ej lämnats, får ansökan upplagas till prövning endast om prövning av anläggningens laglighet samtidigt påkallas.

Första stycket äger molsvarande tillämpning beträffande prövning av fråga angående rätt alt med stöd av 9 kap. 4 8 använda och i förekommande fall ändra annans anläggning i vatten.

14 kap. Förberedelse av större vattenföretag

1 8 Den som vill utföra vatlenföretag av så betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet alt det kan antagas komma under regeringens prövning enligt 15 kap. 1 8 skall i god tid bereda berörda länsstyrelser och kommuner samt övriga myndigheter och sammanslutningar som förelaget angår tillfälle atl vid planläggningen av företagel framföra önskemål med avseende på företagets verkningar från allmän synpunkt, ävensom medverka till att upplysning om planläggningen lämnas ortsbefolkningen. Närmare beslämmelser om vad som skall iakttagas därvid meddelas i 2-5 88.

Prop. 1981/82:130 32

2 8 I god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens planverk saml av förelaget berörda länsstyrelser och kommuner. Samtidigt skall riksantikvarieämbetet och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet beröres. Lantbruksstyrelsen skall underrättas, om rennäringen beröres. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa miidigheter och kommuner upplysningar om företaget.

3 8 När förutsättningarna för företagel i stort har klariagts, skall företagaren i samråd med länsstyrelsen i det län där förelaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutningar som företaget angår tillfälle atl framställa önskemål om företagets närmare omfattning och utformning.

4 § Kan företaget medföra skada på fiske av någon betydelse, får fiskeristyrelsen efter samråd med koncessionsnämnden föranstalta om den utredning som behövs. Kan företaget medföra väsentlig skada på rennäringen, får lanlbmksslyrelsen efter samråd med koncessionsnämnden föranstalta om ertbrderlig utredning.

Statens naturvårdsverk kan efter samråd med koncessionsnämnden föranstalta om erforderlig utredning angående företagets planering från allmänna nalurvårdssynpunkter.

Kostnad för utredning som avses i denna paragraf betalas av företagaren, om det ej är obilligl.

5 8 I god tid innan ansökan ges in lill tillständsmyndigheten skall förela
garen medverka lill att information rörande företagets planläggning lämnas
ortsbefolkningen vid särskilt sammanträde, genom ortspressen eller på
annat lämpligt sätt. Länsstyrelse i län som beröres av förelaget får bestäm
ma att sammanträde skall anordnas.

Företagaren skall pä lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att till honom framställa önskemal om åtgärder för alt förebygga eller minska skador genom företaget.

15 kap. Tillståndsprövning i allmänhet

Tillståndsprövning

1 8 Regeringen prövar frågor om tillstånd till följande slag av vattenföretag, nämligen

1, vattenkraftanläggning, som är avsedd för en generatoreffekt av minst
20000 kilovoltampére,

2, vattenreglering med en större vatlenständsskillnad inom magasinet än 2 meter under året eller 1 meter under veckan samt reglering med mindre vattenslåndsskillnad än som sagts nu, om därigenpm skall utnyttjas etl vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller 10 miljoner kubikmeter under veckan.

3, vattenöverledning eller ytvattentäkt från vattendrag eller sjö med en normal oreglerad lågvattenföring av minst I kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring som skall tagas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det ej är uppenbart atl bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen.

Prop. 1981/82:130 33

4. gmndvattenläkt för tillgodogörande av större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet,

5. annan vatlenreglering, vattenöveriedning eller ytvattentäkt än fömt sagts, om företaget avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.

I fråga om ändring eller utvidgning av äldre företag gäller första stycket endast om ändringen eller utvidgningen uppnår där angiven omfattning.

Regeringen kan överlämna ät koncessionsnämnden att pröva frågor om tillstånd till visst förelag som anges i första eller andra stycket.

Regeringen kan förbehålla sig tillståndsprövningen av annat förelag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet än sådant som anges i första eller andra styckel. Besked om förbehåll skall lämnas innan annan tillståndsmyndighel enligt denna lag avgjort frågan om tillstånd till förelaget.

I samband med prövning av företag enligt denna paragraf kan regeringen pröva även annat vattenföretag, om ansökan avser tillstånd lill båda företagen eller fråga uppkommit om företräde mellan dem.

2 § Länsslyrelsen prövar frågor om tillstånd lill följande vattenföretag,
nämligen

1. uppförande av bro eller annat byggande i vatten som sker för allmän eller enskild väg eller för järnväg,

2. uppförande av brygga, kaj, pir eller annan dylik anläggning,

3. åtgärd för vandringsfiskens framkomst,

4. uppförande av fiskebyggnad,

5. utfyllnad avseende vattenområde om högst 5 000 m,

6. utläggning av ledning eller kulvert,

7. anordnande och nyttjande av yt- eller grund vattentäkt för jordbruksbevattning,

8. anordnande och nylQande av ytvallentäkt för annal ändamål än jordbruksbevattning, om den vattenmängd som skall tillgodogöras ej överstiger 5000 kubikmeter om dygnet,

9. anordnande och nylQande av grundvattentäkt för annal ändamål än jordbmksbevattning, om den vattenmängd som skall tillgodogöras ej överstiger 2000 kubikmeter om dygnet,

10. anläggning eller åtgärd för inrättande, utvidgning eller förbättring av allmän flotded,

11. rensning av uppgrundning eller avlägsnande av växtlighet på mekanisk väg eller liknande arbete i vattendrag, sjö eller annat vattenområde samt återställande av vattendrag som vikit från sill förra läge eller på annal sätt förändrat sitt lopp,

12. ändring eller lagning av anläggning som avses i 1 -4 och 6-10.
Berör företagel flera län, skall tillståndsfrågan prövas av länsslyrelen i

del län där företaget i huvudsak skall utföras.

3 8 Koncessionsnämnden prövar frågor om tillstånd till andra vallen
företag än sådana som avses i I och 2 88 eller som gäller markavvattning.

I samband med prövning av vatlenföretag som ankommer på koncessionsnämnden kan nämnden pröva även vatlenföretag som anges i 2 §, om ansökan avser tillstånd till båda företagen eller fråga uppkommit om företräde mellan dem.

Uppkommer fråga om företräde mellan markavvattningsföretag och an-3 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 34

nat vattenföretag som skall prövas av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen och är ansökningar om tillstånd lill förelagen samtidigt anhängiga, skall koncessionsnämnden meddela besked om företagens förhållande till varandra.

I samband med prövning enligt miljöskyddslagen (1969: 387) av fråga om tillstånd till miljöfarlig verksamhet kan koncessionsnämnden pröva även fråga om tillstånd till valtenföretai; som anges i 2 8, om delta erfordras för sådan verksamhet.

4 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de
uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande
av förelagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av
det vattenområde som kan komma att beröras av företaget. Vidare skall
uppges huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag meddelats röran
de användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företagel.
Ansökningen skall dessutom innehålla uppgift om berörda fastigheter samt
om samtliga för sökanden kända sakägares namn och adress.

Ansökan skall åtföljas av en ö\'ersiktlig redogörelse för sökandens bedömning av det tillämnade förelagets betydelse frän allmänna planeringssynpunkter, uppgift om möjliga alternativa lokaliseringar av företagel saml uppgift om annat vatlenförelag som med sannolikhet kan antagas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnytQande av det sökta företagel.

Ansökan lill regeringen skall innehålla uppgift om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligl 14 kap. samt om vad som huvudsakligen förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som tillståndsmyndigheten anser behövligt.

Uppfyller ansökan icke föreskrifterna i första-tredje styckena eller har den ej ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa brislen inom viss lid. I föreläggandel kan utsättas vite eller påföljd att ansökningen avvisas.

5 8 Tillståndsmyndigheten skall sörja för fullständig utredning av ärende
som kommer under myndighetens prövning.

Tillståndsmyndigheten skall

1. genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning samt
genom särskild underrättelse till varje känd sakägare bereda dem som kan
beröras av företaget tillfälle att yttra sig,

2. samråda med kammarkollegiet saml andra statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan,

3. hålla offentligt sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,

4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom arman än honom själv och bereda honom tillfälle atl yttra sig däröver, om £j annat följer av 15 8 förvaltningslagen (1971:290).

Berör företaget fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, erfordras icke underrättelse enligt andra stycket I lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finnes känd styrelse för denna, skall styrelsen underrättas.

Tillständsmyndigheten kan uppdraga ål sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Prop, 1981/82:130 35

6 8 Har lillslåndsmyndigheten begärt fiskeristyrelsens yttrande i ärende som är under myndighetens prövning, kan styrelsen förordna fiskeriQänsteman all i styrelsens ställe avge yttrande om de åtgärder som behövs till skydd för fisket. Kan yttrandet ej avges utan undersökning på platsen, skall tillståndsmyndighelen efter anmälan av Qänstemannen uppdraga åt denne att verkställa sitt uppdrag såsom särskild utredning enligt 5 § Qärde stycket.

7 8 Om tillståndsärende skall avgöras av regeringen, kan regeringen uppdraga åt koncessionsnämnden att bereda ärendet i de delar som anges i 5 och 6 88 och föreslå erforderliga villkor och föreskrifter enligt 8 8. Sådant uppdrag kan lämnas åt länsstyrelsen, när fråga är om tillstånd till yt- eller grundvattenläkl för jordbruksbevattning eller till anläggning för allmän flottled, samt ål av länsstyrelsen förordnad förrättningsman, när fråga är om tillstånd lill markavvattningsförelag.

Tillståndsbeslut

8 8 Om hinder icke möter mot företaget, skall tillständsmyndigheten
meddela tillståndsbeslul.

I tillståndsbeslul anges i erforderiig mån

1. lillslåndstidens längd,

2. företagels ändamål, läge, omfattning och konstruktion,

3. det område som får tagas i anspråk för företaget,

4. villkor för tillståndet, däribland bestämmelser om innehållande och tappning av vatten samt skadeförebyggande åtgärder,

5. föreskrifter lill skydd för fisket,

6. bestämmelser om besiktning, kontroll och tillsyn,

7. bestämmelser om den fastighet (strömfalls- eller vattentäktsfastighet) varmed rätten att tillgodogöra vatten skall vara förenad,

8. vilka som skall dellaga i vattenreglerings-, vattenöverlednings- eller markavvattningsföretag med flera delägare samt den på varje delägare belöpande andelen i kostnaden för företaget,

9. bestämmelser om villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför,

10. skyldighet att utge avgift enligt II kap,

11. den tid inom vilken förelaget skall vara ulförl (arbelslid),

12. den tid inom vilken verksamhet, varigenom inverkan sker på vattenförhållandena, skall ha satts i gäng (igångsättningstid),

13. den tid efter vilkens utgång omprövning av villkoren får påkallas för tillgodoseende av allmänna intressen,

14. den tid inom vilken sökanden skall fullfölja saken genom ansökan om skadereglering lill fastighetsdomstol,

15. i fråga om företag för vattnets tillgodogörande den produktionsförlust eller den förlust av vattenmängd, magasinsvolym eller fallhöjd som tillståndshavaren enligt 10 kap. 12 8 är skyldig atl underkasta sig utan ersättning.

Beträffande fråga som avses i andra stycket 3-9 kan tillständsmyndigheten föreskriva vad som i huvudsak skall gälla och överlämna åt fastighetsdomstolen att närmare besluta i frågan.

Tillstånd får ej tagas i anspråk, förrän fastighetsdomstolen meddelat besked när och på vilka villkor detta får ske. Om det är uppenbart atl någon skadereglering icke erfordras, kan lillslåndsmyndigheten i stället för alt lämna föreskrift om sakens fullföljande hos fastighetsdomstol, dock medge rätt för sökanden att taga tillståndet i anspråk.

Prop. 1981/82:130 36

1 fråga om markavvattningsföretag vartill regeringen lämnat tillstånd skall vad i andra-Qärde styckena sagts om fastighetsdomstol i stället avse förrättning eller förrättningsman enligt 16 kap.

9 8 Lämnar regeringen tillstånd till vattenföretag, kan regeringen före
skriva särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

10 8 Om del, när tillstånd lill vattenföretag lämnas, ej tillräckligt säkert
kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet i
denna del uppskjutas till dess erfarenhet av företaget vunnits.

1 samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska bestämmelser om åtgärder för motverkande av skada eller olägenhet meddelas, om del behövs. Uppskjulen fråga skall avgöras så snart det kan ske.

11 8 Tillståndsbeslul skall meddelas för all framlid eller för den begränsade tid sökanden begärt. Avser beslutet tillstånd till vattenföretag som anges i I kap. 1 8 3, 6 eller 7, kan beslutet, när särskilda skäl föreligger, meddelas för begränsad tid även om sökanden ej begärt det.

12 8 Tillständsbeslut gäller mot envar.

Under beslutets giltighetstid får tillståndet ej inskränkas eller i övrigt ändras eller villkoren för tillståndet rubbas, om ej annat följer av 13-15 eller 18-20 88 eller av 2 kap. 10 I;, 10 kap. 19 8 andra stycket eller 18 kap.

42 8.

Omprövning m. m.

13 8 Har den i lillståndsbeslut enligt 8 8 andra styckel 13 bestämda eller
sedermera i anledning av sökt anstånd förlängda tiden för omprövning gått
lill ända eller har dessförinnan väs.entliga ändringar skett i vattenförhållan
dena, kan koncessionsnämnden föreskriva ändrade eller nya villkor för
tillgodoseende av allmänna intressen.

Vid omprövning enligt första stycket får sådana nya eller ändrade villkor ej föreskrivas som medför att ändamålet med företaget icke kan tillgodoses eller alt dess förutsättningar rubbas avsevärt. Villkoren får ej heller åsamka tillståndshavaren, innehavare av rätl till andelskraft eller annan som inrättat sig efter företaget förlust eller kostnad som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall därvid tagas till de förpliktelser som tidigare ålagts tillståndshavaren till förmån för intresse som skall tillgodoses vid omprövningen.

I beslul angående omprövning skall koncessionsnämnden bestämma den tid då de ändrade eller nya villkor«:n skall börja tillämpas samt den lid efter vilkens utgång förnyad omprövning får påkallas.

14 8 Är till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade föreskrifter mindre lämpliga, får koncessionsnämnden meddela ändrade bestämmelser. Därvid äger bestämmelserna i 13 8 andra stycket motsvarande tillämpning, såvida fråga ej är om höjning av årlig avgift som motsvaras av ändring i penningvärdet.

15 § Åsidosattes villkor som aniuvits i tillståndsbeslut eller i beslut om omprövning enligl 13 eller 14 8 och är avvikelsen betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

Prop. 1981/82:130 37

Första styckel äger motsvarande tillämpning när vattenföretag övergivils eller underhållet allvarligt försummats eller när fillstånd att inverka på vattenförhållandena icke utnyttjats under längre tid.

16 8 I samband med beslut om förverkande enligt 15 8 äger koncessions
nämnden meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet för ägaren av
anläggning i vatten som avsetts med det tidigare lillståndet att förfara så
med denna alt skada eller fara för allmän eller enskild rätt ej uppslår.
Nämnden får därvid förordna att, om ägaren icke fullgör vad som ålagts
honom eller någon för anläggningen ansvarig icke finnes, föreskrivna åt
gärder avseende anläggningen får utföras av annan vars rätt är beroende
därav. Den som verkställt åtgärderna äger söka kostnaderna härför åter av
ägaren.

Om det är lämpligt, kan koncessionsnämnden i stället för att förklara tillståndet förverkat och meddela förordnande rörande anläggning enligl första stycket bestämma alt skyldigheten atl underhålla anläggningen skall övergå på annan under de förutsättningar som anges i 17 kap. 4 8.

17 8 Fråga som avses i 13-16 88 prövas efter framställning av kammarkollegiet.

18 8 Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden i fall då tillstånd lämnats av regeringen eller nämnden och i andra fall länsstyrelsen upphäva eller ändra villkor eller föreskrift i tillståndsbeslul eller beslut som meddelats med stöd av 8 8 tredje stycket, om villkoret eller föreskriften ej längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallats av omständighet som icke fömtsågs när tillståndet meddelades.

19 8 Koncessionsnämnden kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande eller lappning av vatten efter ansökan av den som vill bättre utnyttja vattenkraften i fallsträcka som tillkommer honom samt av staten, kommun eller vattenförbund för främjande av allmänt fiskeriintresse eller tillgodoseende av allmänna miljövårds- eller hälsosynpunkter. Sådana bestämmelser kan även fastställas till förmån för allmän farled, allmän hamn, allmän flottled, bevattnings- och markavvattningsföretag saml företag för avledande av avloppsvatten. I sistnämnda fall göres ansökan av den som äger företräda företaget.

Vid prövning enligt första stycket äger 13 8 andra stycket motsvarande tillämpning.

20 8 Även om tillstånd meddelats alt vid yt- eller gmndvattenläkt tillgo
dogöra vatten, får koncessionsnämnden efter ansökan av ägare av annan
vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som
söker tillstånd att anordna sådan vattentäkt fastställa ändrade eller nya
bestämmelser angående den omfattning i vilken vatten får tillgodogöras vid
förstnämnda vattentäkt. Sådant förordnande får också meddelas av läns
styrelsen i fall då ansökan lill den nya vattentäkten prövas av länsstyrel
sen.

Vid omprövning enligt första stycket får sådana ändrade eller nya bestämmelser ej föreskrivas som medför att ändamålet med den befintliga takten icke kan tillgodoses eller att dess förutsättningar rubbas avsevärt. Det skall särskilt tillses att icke någon ort berövas erforderligt vatten från vallentillgång inom orten. Genom omprövningen får taktens ägare ej heller

Prop. 1981/82:130 38

åsamkas föriust eller kostnad som står i missförhållande till de fördelar som kan vinnas därigenom.

21 § Har regeringen fastställt tappningsbestämmelser eller annat villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden vid tillämpning av 13, 14, 18 eller 19 § icke avvika väsentligt från bestämmelserna eller villkoret utan att regeringen medgivit det. Nämnden får icke ändra särskilt villkor som föreskrivits med stöd av 9 §.

22 § Beträffande förfarandet vid prövning av frågor som avses i 13-16 och 18—20 88 gäller 4—6 88 i tillämpliga delar. Beslut vid omprövning har samma verkan som tillståndsbeslut.

23 § Tillstånd förfaller, om tillståndshavaren ej inom föreskriven lid fullbordat företaget i väsentliga delar eller påbörjat verksamhet varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. Detsamma gäller om tillståndshavaren underlåtit att inom i tillständsbeslut föreskriven lid fullfölja saken genom ansökan om skadereglering lill fastighetsdomstol.

Om verkan av återkallelse av ansökan om skadereglering stadgas i 18 kap. 28 8.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synneriigt men uppstå om tillståndet förfaller, kan tillständsmyndigheten föriänga tiden med högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden gått ut. Tillståndsmyndighelen kan därvid föreskriva ny tid efter vilkens utgång omprövning enligl 13 8 får påkallas.

Verkställighet och fullföljd

24 8 I beslut enligt 8 8 Qärde stycket andra meningen eller i fråga som avses i 13-16 eller 18-20 88 kan förordnas alt beslutet skall lända lill efterrättelse omedelbart.

25 § Har domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändring av anläggning i vatten eller grundvattentäkt och ansöker ägaren om tillstånd till anläggningen eller takten, kan tillståndsmyndigheten, om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att beslutet icke får verkställas förrän tillständsmyndigheten avgjort frågan eller föreskriver annal.

26 8 Har beslut i fråga som avses i delta kapitel meddelats av koncessionsnämnden eller länsslyrelsen, föres talan mot beslutet hos regeringen genom besvär.

Talan enligt första styckel får föras av sökanden och sakägare. För tillvaratagande av allmänna intressen får sådan talan även föras av kammarkollegiet saml av berörd kommun, såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.

16 kap. Prövning av markavvattningsföretag

Inledande bestämmelser

1 § Fråga om markavvattning prövas vid förrättning. Regeringen kan dock i fall som avses i 15 kap. I 8 Qärde och femte styckena förbehålla sig tillståndsprövningen, varvid 4-11 88 nämnda kapitel äger tillämpning. Länsslyrelsen förordnar om förrättning. Berör företaget flera län, ges

Prop. 1981/82:130 39

förordnandet av länsstyrelsen i det län där förelaget i huvudsak skall utföras.

Ansökan om förrättning

2 8 Ansökan om förrättning göres av ägare till fastighet som vill deltaga i
företaget.

Beslutas vid fastighetsreglering att fråga om markavvattning skall prövas enligt denna lag. upplages frågan vid förrättning efter anmälan lill länsstyrelsen av fastighetsbildningsmyndighelen.

Kammarkollegiet får ansöka om ny förrättning enligt 28 8 för tillgodoseende av allmänna intressen.

3 8 Ansökan om förrättning skall vara skriftlig. Den skall så fullständigt
som möjligt ange företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar saml
det vattenområde som kan komma att beröras. Vidare skall uppgivas om
särskilda bestämmelser med stöd av lag meddelats rörande användningen
av de mark- och vallenområden som beröres. Ansökningen skall dessutom
innehålla uppgift om berörda fasligheter samt om samtliga för sökanden
kända sakägares namn och adress. Anser sökanden att aktförvarare be
hövs, bör lämplig person föreslås.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anmälan som avses i 2 8 andra stycket.

4 8 Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 3 8 eller är den i övrigt ofullstän
dig, kan länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss
tid. I föreläggandel kan utsättas vite eller påföljd att ansökningen avvisas.

Förrättningsman m. m.

5 8 I samband med förordnande om förrättning utser länsstyrelsen lämplig förrättningsman.

6 8 Om förrätlningsmannen finner att det behövs eller om sakägare begär det och det ej föranleder oskäligt dröjsmål, skall två gode män medverka vid förrättningen.

Medverkar gode män, äger bestämmelserna om förrältningsmän motsvarande tillämpning på honom och gode männen, om ej annat framgår.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

7 8 1 fråga om förr-ättningsman och gode män äger 4 kap. 2-6 §8 fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning. Vad som där föreskrives om förrätlningslantmätare gäller i tillämpliga delar förrättningsman.

8 8 För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap får förrättningsmannen anlita biträde av sakkunnig.

Ersättning lill sakkunnig bestämmes av förrättningsmannen.

Handläggning

9 8 Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Fö
religger ej hinder mot detta, skall han utarbeta erforderlig plan och ombe
sörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Därvid bör han rådpläga
med sakägarna. Vid behov skall han även samråda med de myndigheter
som beröres av åtgärden.

Prop. 1981/82:130 40

10 8 1 den utsträckning som är påkallad med hänsyn lill förelagets art
och förhållandena i övrigt skall förrättningsmannen utreda vilka som i
egenskap av ägare till faslighet skall deltaga i företaget eller på annan
grund är sakägare. Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om
det ej visas att fastigheten fillhör annan.

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.

11 8 Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse för atl bereda dem
som kan beröras av företaget tillfälle att yttra sig. 1 kungörelsen upptages
kortfattad redogörelse för det sökta förelaget med angivande av den eller
de fastigheter som kan beröras därav. I kungörelsen skall sakägarna kallas
till första sammanträde.

Kungörelsen skall införas i Post • och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Beträffande företag av mindre omfattning behövs ej införande i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall tillställas kammarkollegiet och andra berörda statliga myndigheter, berörd kommun saml kända sakägare.

Berör företaget fast egendom som är samfälld för flera fasligheter, erfordras ej att kungörelsen tillställes de särskilda delägarna i samfälligheten. Finnes känd styrelse för denna, skall kungörelsen tillställas styrelsen.

Om del är lämpligt, skall förrältningsmannen bestämma för sakägarna välbelägen plats hos lämplig person (aktförvarare). där avskrift av de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgänglig för granskning. Underrättelse härom skall, när del är möjligt, tagas in i kungörelsen.

12 8 Ägare av fasfighet som saken angår är skyldig att till förrättningsmannen uppge för honom känd innehavare av servitut, nytQanderätt och rätt till elektrisk kraft som upplåtits i fastigheten. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppslår skada för rättighetshavare till följd av underlåtel-sen. skall han ersätta skadan. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.

13 8 Det åligger kammarkollegiet alt, när del behövs, vid förrättningen föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen. Sådan talan får även föras av kommunen, såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.

14 8 Vid förrättning skall förrättningsmannen hålla sammanträde med sakägarna.

Mer än ett sammanträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer i ärendet och hänsyn lill allmänt intresse ej påkallar att ytterligare sammanträde likväl hålles.

Sammanträde skall vara offentligt.

15 8 Behövs nytt sammanträde, skall förrätlningsmannen kalla kända
sakägare. Kallelse behövs dock ej, om del kan antagas atl sakägaren ändå
infinner sig.

Kallelse skall i god tid före nytt sammanträde delges sakägarna. Delgivning skall, med beaktande av vad i tredje stycket sägs, ske enligt allmänna delgivningsbestämmelser. Vid första sammanträdet får dock bestämmas om särskild ordning för delgivning.

Vid kallelse och delgivning äger i övrigt 4 kap. 21-23 88 fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning. Vad som där sägs om fastighetsbildningsmyndighelen gäller i tillämpliga delar förrätlningsmannen.

Prop. 1981/82:130 41

16 8 Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening, gäller
vad två av dem säger. Har var och en sin mening, gäller förrättningsman
nens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall
dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

I beslul skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motivering av beslutet icke kan anses överflödig. Om talan får föras mot beslutet, skall det dessutom innehålla besvärshänvisning.

Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande. När i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställelse eller, utan samband med förelagsbeslut, beslut mot vilket talan får föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas om beslutet utan dröjsmål. Undertätlelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som beslutats vid första sammanträdet.

17 8 När det behövs med anledning av förrättningen, är förrältningsman
nen och deras biträden berättigade att få tillträde fill byggnad, beträda
ägor, verkställa mätningar och markundersökningar samt förelaga därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plan
tering får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt
skall skada undvikas, om det är möjligt.

Rätt atl beträda annans ägor tillkommer också var och en som för talan vid förrättningen.

Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket och önskar den skadelidande ersättning för skadan, skall han framställa yrkande därom innan förrättningen avslutas eller inställes.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande av befogenhet enligl första stycket.

18 8 Vill sökanden hos förrältningsmannen återkalla sin ansökan, skall
han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har annan
sakägare ej fört talan vid förrättningen, när återkallelsen sker, skall förrätt
ningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid
förrättningen och som själv kunnat ansöka om denna underrättas om
återkallelsen. Om ej sådan sakägare inom tid som förrättningsmannen
föreskriver begär att förrättningen fortsattes, skall den inställas.

Återkallelse hos förrättningsmannen får ej ske, sedan företagsbeslut meddelats.

Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträdet, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga förfall eller det är uppenbarl att han vidhåller ansökningen.

19 8 Om hinder mot företaget föreligger, skall förrättningsmannen sna
rast möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut om dess inställande.

Förrättning som inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndighelen får inställas, om fastighetsregleringen inställes eller annat särskilt skäl föreligger.

Företagsbeslut m.m.

20 8 Om hinder icke möter mot förelagel, skall förrätlningsmannen av
sluta förrättningen och meddela förelagsbeslut.

Förelagsbeslut får ej meddelas innan koncessionsnämnden lämnat besked enligt 15 kap. 3 8 tredje styckel om markavvattningsföretagets förhållande till annat vatlenföretag.

Prop. 1981/82:130 42

1 företagsbeslut anges

1. företagels ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,

2. de fastigheter som skall deltaga i förelagel och varje fastighets andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och drift,

3. del område som får lagas i anspråk för företaget,

4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. erforderliga villkor och föreskrifter i fråga om företagets utförande och underhåll,

6. de ersättningar som skall utgå enligt 10 kap. och i vad mån nedsättning skall ske,

7. förrättningskostnader och hur de skall fördelas,

8. erforderliga bestämmelser orn besiktning,

9. den tid inom vilken företagel skall vara ulfört (arbetstid),

10. den tid inom vilken talan om ersättning för oförutsedd skada får väckas,

11. den tid efter vilkens utgång omprövning får ske enligt 28 8 andra stycket.

Förelagsbeslut som vunnit laga kraft gäller mot envar och kan ej rubbas i vidare mån än som följer av 28 8 eller av 6 kap. 5—7 88.

21 8 K.an skada genom uppläggning av schaktmassor eller annal därmed
jämförbart intrång icke förutses rned nöjaktig säkerhet, får förrältnings
mannen utan hinder av 20 8 skjuta upp skaderegleringen i det hänseendet,
intill dess erforderlig erfarenhet vunnits av skadans eller intrångets omfatt
ning. Har sådant beslut meddelats, skall förrättningen fortsätta och den
uppskjutna frågan av förrältningsmannen avgöras, så snart det kan ske.

Beslutas uppskov skall förrätlningsmannen, när det behövs, i företagsbeslutet förordna om skadeförebyggande åtgärder eller om förskott till skadelidande i avräkning på den slutliga ersättningen. Som villkor för all företagsbeslutet skall få verkställas skall förrättningsmannen vidare föreskriva att sökanden hos länsslyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen till den del den överstiger förskottet jämte den ränta som kan komma alt utgå enligt 19 kap. 12 8.

22 8 Har sakägarna, med avvikelse från vad som stadgas i denna lag, träffat överenskommelse i fråga som icke berör allmänna intressen, skall överenskommelsen läggas till grund för förrättningsmannens beslut, såvida ej avvikelsen kan antagas ha skett i otillbörligt syfte.

23 8 Företagsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrätlningsmannen tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller också genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som beslutals vid första sammanträdet.

24 8 Förrättningsmannen och gode männen är berättigade lill ersättning enligt vad som är särskilt stadgat.

25 8 Till förrättningskostnader hänföres ersättning till förrättningsman,
gode män och sakkunnig, ersättning för skada enligt 17 8 tredje styckel
samt annan för förrättningen nödvändig kostnad.

Om företagsbeslul meddelats, skall förrättningskostnaderna fördelas

Prop. 1981/82:130 43

mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i företaget efter vad som är skäligt.

Inställes förrättningen, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om förrättning som inställes påbörjats på grund av beslul vid fastighetsreglering, skall kostnaden anses som förrättningskostnad vid fastighetsregleringen.

Förrättningsprotokoll m. m.

26 8 Vid förrättningen skall föras protokoll. Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen sammanföres fill en akt.

27 8 Innan beslul meddelas om inlösen av fastighetsdel, skall beträffande denna ha upprättats karta och beskrivning samt utmärkts gränser i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Omprövning m. m.

28 8 Har företagsbeslut vunnit laga kraft och inträder därefter ändrade
förhållanden som i icke ringa män inverkar på fråga som avgjorts genom
beslutet, dock ej fråga om ersättning, får frågan omprövas vid ny förrätt
ning.

Även utan all sädana förhållanden som avses i första stycket inträtt får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid.

Vid ny förrättning får ej beslutas sådan ändring all avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Särskilt villkor som regeringen föreskrivit med stöd av 15 kap. 9 8 får ej ändras.

29 8 Företagsbeslut förfaller, om företaget ej fullbordats i väsentliga delar
inom föreskriven arbetstid. Länsstyrelsen kan dock pä dessförinnan gjord
framställning medge förlängning av tiden, om särskilda skäl föreligger.

Fullföljd till fastighetsdomstol

30 8 Mål vari talan fullföljes enligt bestämmelserna i 31 och 32 §8 prövas av fastighetsdomstol som dömer i vattenmål.

31 8 Mot beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman eller om ersättning till sakkunnig eller lill sådan skadelidande som avses i 17 8 föres talan särskilt genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär får anföras av sakägare. Mot beslut om ersättning får besvär anföras även av annan som beslutet angår.

Talan får ej föras mot beslut alt gilla invändning om jäv.

Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom förrättningsmannens beslut, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastig-helsdomstolen. Sådan talan är ej inskränkt lill viss tid.

32 8 I annat fall än som avses 1318 föres talan mot förrällningsmans
beslut genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra
veckor från den dag beslutet meddelades.

Besvär får anföras av sakägare och, såvitt gäller frågor som avses i 13 8, av kammarkollegiet och kommunen.

Prop. 1981/82:130 44

17 kap. Bestämmelser om förfarandet i vissa fall

Förfarandet vid tvångsförvärv av vattenrätt enligt 2 kap. 4—6 §§

1 § Bestämmelserna i 15 kap. orn tillståndsprövning gäller i tillämpliga
delar i fråga om prövning av ansökan om förvärv av vattenkraft eller
vattenrätt enligt 2 kap. 4-688.

Prövas ansökan enligt 2 kap. 4 eller 5 8 icke samtidigt med fråga om tillstånd lill vatlenförelag. varmed åsyftas vattnets tillgodogörande, skall i samband med meddelande av förvärvstillståndet bestämmas viss lid, inom vilken ansökan om tillstånd till vattenföretaget skall vara inkommen till vederbörande tillståndsmyndighet, vid äventyr att förvärvstillslåndel el-jest förfaller.

Föifarandet vid prövning av frågor om utrivning m. m.

2 8 Ansökan om fillstånd att utriva anläggning i vatten prövas av koncessionsnämnden, om anläggningens tillkomst enligt 15 kap. I och 3 88 skulle ha prövats av regeringen eller koncessionsnämnden, samt i övriga fall av länsstyrelsen.

3 8 Meddelas ej förordnande om övertagande av underhållsskyldigheten enligt 4 8, skall tillståndsmyndighelen bifalla ansökningen och lämna erforderliga föreskrifter om sättet och ordningen för anläggningens utrivning och om återställningsåtgärder i anledning av utrivningen. Tillståndsmyndighelen får därvid bestämma all den vars rätt är beroende av utrivningen får utföra arbetet på sökandens bekostnad, om denne ej fullgör vad som ålagts honom.

4 8 I stället för atl lämna tillstånd till begärd utrivning får tillständsmyndigheten bestämma att skyldigheten att underhälla anläggningen och alt fullgöra vad som i övrigt enligt denna lag åligger anläggningens ägare skall för framtiden, till dess annat bestämmes, övergå på ägare till fastighet som skulle skadas av anläggningens borttagande, om denne förbundit sig att fullgöra skyldigheten. Sådant förordnande får dock ej meddelas, om det kan antagas atl fastighetsägaren icke kan fullgöra underhållsskyldigheten eller om det är angeläget från sökandens eller från allmän synpunkt atl anläggningen rivs ut.

Förordnande enligl första stycket kan också meddelas för staten, kommun eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen.

Vållas ägaren skada genom anläggningens bibehållande, skall skälig ersättning för skadan utges av den som övertar underhållet.

5 8 För anteckning i faslighetsboken skall tillståndsmyndigheten genast
hos inskrivningsmyndigheten göra anmälan om skyldighet som enligt 4 8
ålagts fastighetsägare.

Underhållsskyldigheten åvilar även ny ägare av fastigheten.

6 8 Är allmän flollled avlyst, får efter ansökan staten, kommun, vatten
förbund, förvaltare som är utsedd enligt 82a 8 lagen (1919:426) om flott
ning i allmän flottled eller den sodi kan lida men av bibehållandet av
anläggning för flottleden av länsstyrelsen tillåtas bortskaffa anläggningen
med rätt att fritt förfoga över det bortskaffade. Länsstyrelsen meddelar
behövliga föreskrifter om bortskaffandet och får därvid bestämma att den
vars rätt är beroende därav får utföra arbetet på sökandens bekostnad.

Prop. 1981/82:130 45

Om det är uppenbart att anläggning kan bortskaffas utan all allmänt eller enskilt intresse förnärmas, behövs icke länsstyrelsens tillstånd. Har förvaltare utsetts enligt 82 a 8 lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled och skall åtgärden vidtagas av annan än denne, skall dock förvaltaren ha lämnat sitt medgivande. Har anläggningen bortskaffats utan föregående prövning, är den som vidtagit åtgärden bevisningsskyldig beträffande de före åtgärden rådande förhållandena i vattnet.

7 8 Kan faslighet skadas genom all anläggning i avlyst flottled bortskaf
fas eller vill någon använda sådan anläggning för att tillgodogöra sig vatt
net, äger länsslyrelsen bestämma att anläggningen skall övertagas av fas
tighetsägaren eller den som vill tillgodogöra sig vattnei. Vill staten, kom
mun eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen övertaga anlägg
ning, äger länsstyrelsen besluta om sådant överlagande. Nye ägaren är
skyldig att underhålla anläggningen så alt skada för allmän och enskild rätl
förebygges.

Har ägare av fastighet, för vilken bortskaffande av flottledsanläggning skulle medföra skada, enligt första stycket berättigats övertaga anläggningen, skall länsstyrelsen göra anmälan härom hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.

8 8 Beträffande prövning av fråga enligt 3, 4, 6 och 7 88 gäller bestäm
melserna i 15 kap. i tillämpliga delar.

Omprövning av bygdeavgift

9 8 Ansökan om omprövning enligt 11 kap. 3 8 andra stycket av bygdeav
gift skall vara skriftlig. Den avgiftsskyldige skall beredas tillfälle alt yttra
sig över ansökningen, innan frågan avgöres.

Talan mot koncessionsnämndens beslut i fråga om omprövning av bygdeavgift föres hos regeringen genom besvär.

Förfarandet hos länsstyrelsen i anmälningsärende

10 8 Anmälan enligl 12 kap. 2 8 skall göras skriftligen. Anmälningshand
lingarna skall innehålla de uppgifter och tekniska beskrivningar som be
hövs för att bedöma vattentäktens beskaffenhet, omfattning och verkning
ar. Anmälningshandlingarna skall inges i del antal exemplar som länssty
relsen anser behövhgt.

118 I anmälningsärende skall länsstyrelsen samråda med de statliga och kommunala myndigheter som kan antagas ha väsentliga intressen atl bevaka i ärendet.

12 8 Anmälningsärende skall handläggas skyndsamt.

Om vattentäkten bedömes skada allmänna eller enskilda intressen eller behov föreligger av fördelning av vatten mellan ägare av flera takter, skall länsstyrelsen förelägga anmälaren atl ansöka om tillstånd till takten. I annal fall skall länsstyrelsen lämna besked om all tillstånd tills vidare icke behövs och därvid meddela erforderliga råd och anvisningar rörande taktens anordnande och nylQande.

Prop. 1981/82:130 46

18 kap. Rättegången i vattenmål

Vattenmål

1 § Vatlenmålen utgöres av ansökningsnriål, stämningsmål och besvärsmål.

2 8 Till ansökningsmål hänföres

1. ansökan om skadereglering i anledning av sökt eller erhållet tillstånd till vallenföretag,

2. ansökan enligt 4 kap. 3 8 om överflyttning frän en fastighet till en annan av rätl till andelskraft,

3. ansökan enligt 7 kap. 4 eller 5 8 om omprövning av delaktighet i reglerings- eller vattenöverledningssamfällighet.

3 § Till slämningsmål hänföres

1. talan enligl 4 kap. 2 8 om omprövning av rättsförhållandet mellan ägare av kraftanläggning och mottagare av andelskraft från anläggningen,

2. talan enligt 5 kap 2 8 om fördelning av grundvatten,

3. talan, utan samband med pågående förrättning, om ersättning som avses i 6 kap. 9 8,

4. talan, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 7 kap. 8 8 om delaktighet i reglerings- eller vattenöverledningssamfällighet,

5. talan om goltgörelse enligt 7 kap. 9 8,

6. talan, ulan samband med pågående ansökningsmål, om rätt atl enligt 9 kap. 1, 2 eller 6 8 taga annans fasfighet i anspråk, om skyldighet all enligt 9 kap. 3 8 avslå byggnader eller annal till allmän flottled eller om rätl att enligt 9 kap. 4 8 använda, ändra eller utföra skadeförebyggande åtgärder på annans anläggning i vatten,

7. talan enligt 9 kap. 7 8 om ersättning eller annat på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i 6,

8. talan enligt 10 kap. 11-14 88 om ersättning på grund av omprövning m. m.,

9. talan, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 10 kap. 17 8 om ersättning pä grund av utrivning,

10. talan enligt 10 kap. 18 8 om ersättning på grund av förordnande om vattenskyddsområde,

11. talan enligt 10 kap. 19 8 om ersättning för oförutsedd skada m. m.,

12. talan enligt 15 kap. 16 8 första stycket om ersättning för återställningsåtgärder,

13. talan av borgenär med panträtt i fast egendom om goltgörelse enligt

19 kap. 19 8,

14. talan som grundas på alt den som enligt 20 kap. I eller 2 8 är skyldig att underhålla och handhava skötsi;ln av vattenförelag brister i alt fullgöra denna skyldighet,

15. talan om ersättning som avses i 20 kap. 3 8,

16. talan, utan samband med pågående vattenmål, enligl 22 kap. om ersättning för eller fördelning av kostnader,

17. talan om borttagande av anläggning som ingår i vatlenföretag, när talan gmndas på att anläggningen iicke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet,

18. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan anläggning som avses i 17.

Prop. 1981/82:130 47

4 8 Till besvärsmål hänföres besvär över beslut vid förrättning enligt denna lag.

5 8 Talan som ej enligt 1 -4 88 skall hänföras till vattenmål men som rör i denna lag behandlat ämne räknas dock som vattenmäl, om den anhängiggjorts som sådant hos behörig fastighetsdomstol och invändning icke göres däremot inom tid som anges i 34 kap. 2 8 rättegångsbalken.

6 8 Sådant yrkande från sökanden eller sakägare som har samband med vattenmålet men rör rättsförhållande som ej skall bedömas enligt denna lag får prövas i vattenmålel, om det är lämpligt.

Domstolar i vattenmål

7 8 Första domstol i valtenmål är fastighetsdomstol som regeringen be
stämmer.

Överdomstol i vattenmäl är Svea hovrätt.

Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

8 8 Valtenmål upptages av behörig fastighetsdomstol inom vars område del företag varom är fråga i huvudsak verkställts eller skall verkställas.

9 8 Teknisk ledamot som ingår i Svea hovrätt eller i fastighetsdomstol vid handläggningen av valtenmål skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

10 § Nämndeman i vattenmål skall vara nämndeman i fastighetsdomstol
som är belägen inom del för handläggning av vattenmålet bestämda doms-
området.

Förfarandet vid fastighetsdomstol i ansökningsmäl

11 8 Ansökan enligt 2 8 1 göres av den som har sökt eller erhållit tillstånd
till vattenföretag.

Ansökan enligt 28 2 göres av ägaren till den fastighet med vilken rätten till andelskraft är förenad.

Ansökan enligl 2 8 3 göres av delägare som vill påkalla omprövning eller få överenskommelse godkänd.

Ansökan skall vara skriftlig.

12 8 1 ansökan enligl 2 8 I skall sökanden uppge

1. de omständigheter på vilka han grundar sin talan,

2. yrkande som framställes,

3. samtliga för honom kända sakägares namn och adress,

4. den ersättning han erbjuder och de omständigheter på vilka erbjudandet grundas,

5. de åtgärder lill förebyggande eller minskande av skada på motstående intressen han är villig att vidtaga,

6. den tidpunkt då han önskar påbörja företaget,

7. de skriftliga bevis han åberopar,

8. de omständigheter som betingar domstolens behörighet, om denna ej framgår av vad som annars anföres,

9. namn på en eller flera lämpliga aktförvarare.

Har tillståndsmyndigheten överlämnat ål fastighetsdomstolen atl närmare besluta i fråga som avses i 15 kap. 8 8 tredje stycket, skall ansökan innehålla de uppgifter som erfordras för domstolens bedömning av frågan.

Prop, 1981/82:130 48

13 8 1 ansökan enligl 2 8 2 skall sökanden förete bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rätten till andelskraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning samt huruvida överenskommelser i ärendet träffats med jnteckningshavare,

14 8 I ansökan enligt 2 8 3 skall sökanden uppge namn och adress på delägarna i samfälligheten, de omständigheler på vilka han grundar sin ansökan saml yrkande som framslälles.

15 8 Ansökan jämte därvid fogade handlingar skall i mål som avses 12 8 1 inges i sex exemplar och i mål sorn avses 12 8 2 och 3 i tre exemplar. Om det behövs, får fastighetsdomstolen föreskriva alt ytterligare exemplar skall inges.

Har ansökningshandlingarna ej ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att ingiva felande antal exemplar. Försummas i'et, skall fastighetsdomstolen på sökandens bekostnad oibesörja mångfaldigande av handlingarna.

16 8 Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i 12-14 88. skall sökan
den föreläggas att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggandel och är bristen sä väsentlig atl ansökan är oQänlig som grund för rättegång, skall ansökan avvisas.

Avvisas ansökan pm skadereglering enligt andra stycket är meddelat tillstånd till vattenföretaget förfallet.

17 8 Avvisas ej ansökan, skall fastighetsdomstolen genom kungörelse
eller på annal lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av ansökningen
tillfälle att yttra sig, Dessutom skall en eller flera aktförvarare utses, om
det ej kan anses obehövligt,

Kungörelse skall genom fastighetsdomstolens försorg snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall jämte ett exemplar av ansökrringshandlingarna genast sändas till den eller de aktförvarare som förordnats i målet.

Fastighetsdomstolen skall dessutom utan dröjsmål skriftligen underrätta varje i ansökningen uppgiven eller eljest för domstolen känd sakägare som beröres av företaget om ansökningen och vad han har alt iakttaga.

Berör ansökan enligl 2 8 I fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, erfordras icke underrättelse enligt tredje stycket lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finnes känd styrelse för denna, skall styrelsen underrättas.

18 8 Framgår av ansökningshandlingarna, tillslåndsmyndighelens beslut eller på annat sätt atl allmänna intressen beröres, skall kungörelsen saml ell exemplar av ansökningshandlingarna sändas till kammarkollegiet, länsstyrelsen och berörd kommun,

19 8 Det åligger kammarkollegiet att, när det behövs, föra talan för att tillvarataga allmänna intressen i målet. Sådan talan får även föras av kommunen, såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.

20 8 Ägare fill fastighet som bercres av ansökningen skall till fastighetsdomstolen uppge för honom känd innehavare av servitut: nytQanderätt

Prop, 1981/82:130 49

eller rätt till elektrisk kraft som upplåtits i fastigheten. Underlåter han det ulan giltigt skäl och uppslår skada för sådan sakägare till följd av underlåtenheten, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Domstolen skall erinra fastighetsägaren härom i den underrättelse som enligt 17 8 tredje stycket skall tillställas denne.

21 8 Har sakägare uppgivits eller annars blivit känd sedan underrättelse enligl 17 8 tredje stycket utsänts och har han ej låtit sig avhöra i målet, skall sådan underrättelse utan dröjsmål delges honom.

22 8 Den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt kan företräda fasligheten i målet även om han före ansökningens ingivande har överlåtit fastigheten. Den till vilken fastigheten sålunda överlåtits har i målet samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången. Om tvist angående äganderätten är antecknad i faslighetsboken, kan den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk företräda fastigheten.

Ny ägare får ej rubba vare sig överenskommelse som förre ägaren ingått eller annan åtgärd som vidtagits i målet och som är bindande för förre ägaren.

23 8 Fastighetsdomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till atl onödig utredning icke förebringas.

24 8 Förberedelsen kan vara skriftlig eller muntlig.

Besked om tid och plats för muntlig förberedelse skall delges de parter som enligt fastighetsdomstolens bestämmande skall inställa sig. Om det är lämpligt, kan beskedet i stället meddelas parterna genom kungörelse. Fastighetsdomstolen kan förelägga part vid vite att komma tillstädes eller infinna sig personligen.

Vid muntlig förberedelse får förlikning icke stadfästas eller målet på grund av parts medgivande eller uteblivande avgöras eller avskrivas. Part äger vid muntlig förberedelse åberopa av honom ingiven skrift. Redogörelse bör lämnas för skriftens innehåll.

25 8 Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller
vidlyftigare värdering, kan fastighetsdomstolen om det är lämpligt uppdra
ga åt en eller flera sakkunniga att avge utlåtande i målet.

Har tillståndsmyndigheten enligl 15 kap. 6 8 uppdragit ål fiskeriQänsteman alt verkställa utredning om åtgärder lill skydd för fisket och ankommer fråga om sådana åtgärder på fastighetsdomstolens prövning, skall domstolen förordna Qänstemannen eller annan som föreslagils av fiskeristyrelsen att avge utlåtande i målet.

Behövs särskild undersökning innan utlåtande som avses i första och andra styckena avges, skall sådan undersökning verkställas snarast möjligt. Om det är erforderligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall parterna på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Sedan undersökningen slutförts, skall utlåtandet utan dröjsmål översändas lill fastighetsdomstolen. Utlåtandet skall för parterna hållas tillgängligt hos aktförvararen.

26 8 När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighelsdomstolen
bestämma fid och plats för denna. Besked härom skall i god lid före
4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 50

sammanträdet meddelas parterna genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt.

27 8 Skall part infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall
fastighetsdomstolen förelägga vite. Föreläggande skall delges.

Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts utevaro från huvudförhandlingen.

28 8 Återkallas ansökan enligt 2 8 I helt eller delvis, skall målet avskri
vas i den delen. Är fråga om egendom som har tillträtts av sökanden, skall
målet prövas utan hinder av återkallelsen, om sakägare vars rätt beröres av
tillträdel begär det.

Avskrives målet helt eller delvis på grund av återkallelse av sökanden, är tillståndet lill vattenföretagel i den delen förfallet.

29 8 Har skada uppstått för sakägare på grund av att ansökan har åter
kallats enligt 28 8 och avskrives målet i den delen, skall sökanden ersätta
skadan.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när domstolen skiljer målet från sig med anledning av att lills'(ånd till vattenföretaget vägrats.

Innan avskrivning sker på grund av återkallelse av sökanden, skall han, om han har fått tillstånd lill valtenföretaget, hos länsstyrelsen ställa säkerhet för ersättning som avses i första stycket, såvida icke alla sakägare förklarat sig avstå från att yrka sådan ersättning.

30 8 Fastighetsdomstolen skall i dom bestämma den lidpunkt då medde
lat tillstånd till vatlenföretaget helt eller delvis tidigast får tagas i anspråk
och de villkor som därvid skall gälla. Innan sådant medgivande lämnas,
skall i den delen tillståndsbeslutel ha vunnit laga kraft och, om ej annat
följer av 32 eller 33 8, skaderegleringen vara avslutad.

Vid bestämmandet av den tidpunkt då tillsländet får tagas i anspråk skall domstolen tillse alt fastighetsägare och annan vars rätl beröres får skäligt rådrum.

31 8 Fastighetsdomstolen får för-ordna att dess medgivande enligt 30 8 att
taga tillstånd i anspråk får utnyttjas utan hinder av att beslutet därom icke
har vunnit laga kraft. Som villkor för sådant utnytQande skall gälla att
sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som kan
komma att utgå, om domstolens dom ändras.

Ålägges sökanden, sedan han erhållit tillstånd till ett redan ulfört vatlenföretag, skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utge ersättning därför, får fastighetsdomstolen, om skäl föreligger, förordna att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.

32 8 Är fråga om brådskande åtgärd till förebyggande eller avhjälpande av skada eller är del eljest av väsentlig betydelse för sökanden, får fastighetsdomstolen i dom medge att tillstånd till vattenföretag helt eller delvis får UtnytQas och annans egendom lagas i anspråk utan hinder av alt skaderegleringen ej är avslutad (förhandsmedgivande).

33 8 När verkningarna av elt vattenföretag icke kan i visst hänseende förutses med nöjaktig säkerhet, får fastighetsdomstolen skjuta upp skade-

Prop. 1981/82:130 51

regleringen i del hänseendet till dess erforderlig ertarenhel vunnits av företagets inverkan (uppskovsbeslut).

Uppskjuten fråga skall avgöras så snart del kan ske.

34 8 I samband med förhandsmedgivande eller uppskovsbeslut skall fastighetsdomstolen, såvitt angår skada, förlust eller intrång som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet, förordna atl skadeförebyggande åtgärder skall vidtagas provisoriskt eller att förskott skall utgå till skadelidande i avräkning på den slutliga ersättningen.

35 8 1 mål vari förhandsmedgivande lämnats eller uppskovsbeslut meddelats skall fastighetsdomstolen som villkor för ianspråktagande av tillsländet till företaget eller den del därav som är i fråga föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen, till den del den över-stiger förskott som avses i 34 8 jämte den ränta som kan komma att utgå enligt 19 kap. 12 8.

36 8 Beträffande ersättningsanspråk som omfattas av förhandsmedgivande eller uppskovsbeslut gäller icke bestämmelserna i preskriptionslagen (1977:000).

37 8 Finner fastighetsdomstolen vid förhandling i målet anledning till antagande att företag eller åtgärd som avses i målet har vidsträcktare verkningar än som uppgivits i ansökningen, skall tillfälle lämnas tillstädes-varande parter att yttra sig däröver. Finnes anlagandel grundat, skall domstolen, även om särskilt yrkande ej framställes, ålägga sökanden att betala den ökade ersättning som föranledes därav.

38 8 Ersättning får icke bestämmas till lägre belopp än vad sökanden har erbjudit i målet eller till högre belopp än vad den ersättningsberättigade har begärt.

När på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, får domstolen även beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp som kan erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen.

Besväras fastighet av beviljad eller sökt inteckning, får löseskilling och intrångsersättning, oavsett vad den ersättningsberättigade har begärt, ej sältas lägre än som föranledes av 10 kap., om del icke är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt.

Har särskild uppgörelse träffats, får ersättning ej på grund av föreskrifterna i första-tredje styckena eller i 37 § bestämmas annoriunda än vad sålunda blivit avtalat. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om överenskommelse om alt ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärd skall utföras.

39 8 Vid bestämmande av ersättning skall domstolen uppskatta såväl
fastighetens värde som värdet av särskild rätt som skadas. Medför särskild
rätl minskning av värdet av fasligheten, skall uppskattningen av fastighe
tens värde ske med hänsyn till den värdeminskning för fastigheten som
rättigheten innebär. Skall ersättning utgå till innehavare av sådan särskild
rätl och svarar fastigheten för beviljad eller sökt inteckning med bättre
rätt, skall domstolen uppskatta även det värde fastigheten har ulan den
särskilda rättigheten.

Prop. 1981/82:130 52

Särskild uppskattning enligt första stycket tredje meningen behövs ej. om nedsättning enligt 19 kap. icke skall äga rum.

40 8 Har domstolen med stöd av detta kapitel förordnal om förskott, får den slutliga ersättningen ej bestämmas till lägre belopp än de förskott som bestämts.

41 8 Innan fastighetsdomstolen meddelar dom om inlösen av faslighets-del, skall beträffande denna ha upprättats karta och beskrivning samt utmärkts gränser i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

42 8 Har tillståndsmyndighelen överiämnat till fastighetsdomstolen atl närmare besluta i fråga enligt'15 kap. 8 8 tredje styckel, får fastighetsdomstolen icke utan tillståndsmyndighelens medgivande avvika väsentligt från de villkor som tillståndsmyndigheten föreskrivit i samband därmed.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådan skadeförebyggande åtgärd som fastighetsdomstolen anser ertbrderlig till skydd för motstående intresse men vars utförande skulle strida mot av tillståndsmyndigheten meddelat villkor.

43 8 Dom skall, om ej synnerligt hinder möter, meddelas inom två månader efter det huvudförhandlingen avslutats.

44 8 Dom skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling inför fastighetsdomstolen och vad handlingarna innehåller i övrigt.

Förfarandet vid fastighetsdomstol i stämningsmål

45 8 I fråga om förfarandet i stämningsmål äger 22-25 88, 31 8 andra stycket. 38 8 tredje och Qärde styckena samt 43 och 44 88 motsvarande tillämpning.

46 8 Prövning av anspråk som avses 12 8 11 kan efter vad som är lämpligt ske antingen före eller efter utgången av den i 10 kap. 19 8 tredje styckel angivna tiden för väckande av anspråk.

Förfarandet vid fastighetsdomstol i hesvärsmål

47 8 Är talan mot förrättningsmans beslut icke fullföljd på föreskrivet säll eller inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighelsdomstolen. Har bersvärsinlagan före besvärstidens utgång kommit in lill förrättningsmannen, skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nänmda tid kommit in till domstolen ej föranleda att talan avvisas.

48 8 Vid besvärsinlaga skall fogas tre avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm-föriig åtgärd ytteriigare avskrifter, är klaganden skyldig atl tillhandahålla dem. Är avskrifter icke tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem på klagandens bekostnad.

Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olägenhet.

49 8 Avvisas ej talan, skall, om så finnes erforderligt, motpart som kan
beröras av besvären delges besvärsinlagan med därvid fogade handlingar

Prop. 1981/82:130 53

samt föreläggande meddelas honom att inkomma med skriflig förklaring. I stället för delgivning får kungörelse enligl 17 8 utfärdas, om det är lämpligt. Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från myndighet eller sakkunnig eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna därom.

50 8 När målet beretts till huvdförhandling, skall fastighetsdomstolen bestämma fid och plats för denna.

51 8 Till huvudförhandling eller annan förhandling skall parterna kallas. Part vars närvaro uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgörande behöver ej kallas.

Företrädare för eller Qänstemän vid myndighet vars verksamhet beröres av målet kan kallas för atl lämna upplysning. För delta ändamål kan även förrättningsmannen kallas.

Kallelse skall delges.

52 8 Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling, om
huvudförhandling kan antagas sakna betydelse för prövningen samt part
icke begärt sådan förhandling. Om talan fullföjls enligt 16 kap. 31 8 eller
om domstolen finner uppenbart att talan är ogrundad, får målet alllid
avgöras utan huvudförhandling.

För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och är det ej uppenbart att part redan slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.

53 § Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom dom.

54 8 Ändring av förrättningsmans beslut får ske endast om klagandens motpart fått tillfälle alt yttra sig. Ändring till fördel för någon får dock ske, även om han icke haft tillfälle att yttra sig.

Om domstolen finner atl besvären bör föranleda ändring i företagsbeslut, får ändring göras även i det som icke överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighel icke skall uppkomma i beslutet.

55 8 Kan fastighetsdomstolen ej utan olägenhet rätta fel i förrättning,
skall domstolen undanröja förrättningsmannens beslut i den omfattning det
påverkas av felet samt visa förrättningen åter lill denne. Domstolen kan
därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.

Har talan förts mot företagsbeslut och återkallar den som sökt företaget sin ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser, om samtycke lämnats av övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva haft rätt alt ansöka om förelagel.

56 8 I övrigt äger bestämmelserna i 22, 23, 27, 43 och 44 88 motsvarande
tillämpning.

Fullföljd av talan till Svea hovrätt och högsta domstolen

57 8 Talan mot fastighetsdomstols dom eller beslut i vattenmål får, om ej
annat är föreskrivet, fullföljas till Svea hovrätt. I stället för de i 50 kap. I
och 2 88 samt 52 kap. I 8 rättegångsbalken föreskrivna tiderna gäller för

Prop. 1981/82:130 54

vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.

Talan får fullföljas av sökande, sakägare och annan enskild part, av kammarkollegiet för att tillvarataga allmänna intressen saml av berörd kommun för atl tillvarataga allmänna intressen inom kommunen.

58 8 Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga som avses i 16 kap. 31 8.

59 8 Har i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 14 8 utfärdals, talan fullföljts av sökanden mot fastighetsdomstols dom eller beslut, får hovrätten i stället för alt förordna om delgivning med motpart besluta atl elt exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handlingar skall översändas lill aktförvararen saml utfärda kungörelse om den fullföljda talan på sätt anges i 17 8 första och andra styckena. Då detta fullgjorts, skall delgivning anses ha skett.

60 8 Vademål får, även om det ej följer av vad som i allmänhet gäller, avgöras utan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antagas sakna betydelse och part ej begär sådan Förhandling.

Äger huvudförhandling rum, får, i den omfattning hovrätten bestämmer, utredningen läggas fram genom hovrättens försorg.

Bevis genom syn på stället får U|)ptagas i hovrätten endast om synnerliga skäl föreligger.

61 8 I fråga om rättegången i hovrätten äger 23 8, 25 8 första styckel, 27 8, 38 8 tredje och Qärde styckena, 43 och 44 88 samt, såvitt avser mål som i fastighetsdomstolen handlagts som besvärsmål, 54 och 55 88 motsvarande tillämpning.

62 8 Talan mot hovrättens dom eller beslut fullföljes till högsta domstolen.

Vad i 59—61 88 är stadgat angående rättegången i hovrätten skall i tillämpliga delar gälla i fråga om högsta domstolen.

19 kap. Betalning av ersättning, tilllträde m. m.

1 8 Löseskilling och inlrångsersätlning som fastställts all utgå på en gång
betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i del län där fastigheten är
belägen.

Avser ersättningen fastigheter i olika län, skall nedsältningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

2 8 Nedsättning enligt I 8 skall ej ske, om fasligheten icke svarar för beviljad eller sökt inteckning ellei" om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgivit atl ersättningen utbetalas till den ersättningsberättigade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

3 8 I beslut varigenom löseskilling eller intrångsersältning bestämmes skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

Prop. 1981/82:130 55

4 8 Ersättning som ej skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade. Avser ersättningen mark som löses, åligger det ersätlningsgivaren atl hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika län, äger I 8 andra stycket motsvarande tillämpning.

5 8 Bestämmelserna i 1 -4 88 äger motsvarande tillämpning på förskott.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in domen eller företagsbeslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekostnad.

7 8 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 8 skall ske inom sex månader från det att dom eller beslut som medfört atl samtliga frågor beträffande fastigheten avgjorts vunnit laga kraft. Ersättning som ej avser mark som löses och som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Iakttager ersätlningsgivaren ej vad som sagts nu, är den väckta frågan föriallen såvitt den rör den ersätt-ningsberättigades rätt.

Tid som avses i första stycket får förkortas eller förlängas, när parterna är ense därom eller eljest särskilda skäl föreligger.

8 8 Inlösen av mark är fullbordad, när den ersätlningsskyldige fullgjort vad som åligger honom enligt I och 4 88.

9 8 Den ersättningsskyldige äger genast tillträda egendomen, när inlösen är fullbordad enligt 8 8. Har utom löseskilling eller intrångsersättning fastställts annan ersättning till följd av avståendet, får dock tillträde ej ske förrän även denna ersättning betalats.

Tillstånd att pä annat sätt än genom inlösen taga annans egendom i anspråk eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får utnytQas när den ersättningsskyldige betalat föreskriven ersättning.

Skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandel av åtgärd skall föreskrivas, om den ersältningsberättigades förhållanden påkallar det.

10 8 Ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker, när
inlösen är fullbordad enligt 8 8.

Sådan särskild rätt till faslighet som tillkommit genom frivillig upplåtelse upphör, när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som beröres av rättigheten är fullbordad enligt 8 8, om ej domstolen eller förrätlningsmannen förordnat alt rättigheten skall bestå. Sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.

Annan särskild rätt till fastighet än som sägs i andra styckel består efter inlösen, om ej annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 8 I förmånsrättslagen (1970:979).

118 Har på grund av förhandsmedgivande enligt 18 kap. 32 8 tillstånd till företag eller åtgärd tagils i anspråk innan skaderegleringen i övrigt avslu-.

Prop. 1981/82:130 56

tals och höjer högre rätt ersättning som fastställts i samband med förordnandet, skall det överskjutande beloppet betalas och anmälan enligt 4 8 göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts.

Överstiger ersättning som bestämls efter uppskovsbeslut enligl 18 kap. 33 8 fastställt förskott, skall det överskjutande beloppet betalas inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts. Anmälan enligt 4 8 skall göras inom samma lid.

Bestämmes i fall som avses i första eller andra styckel ersättningen ej till högre belopp och skulle eljest nedsättnings- eller anmälningsskyldighet ha förelegat, skall den ersättningsskyldige göra anmälan hos länsstyrelsen om ersättningsbeslutet sedan detta vunnit laga kraft.

Har i annat fall än som avses i första eller andra styckel ersättning till följd av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag. fastställts först efter det företaget eller åtgärden ulförts. skall ersättningen betalas och anmälan enligt 4 8 göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämdes. Detsamma gäller ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av tVåga om godkännande av förelag eller åtgärd som redan utförts.

12 8 Pä överskjutande belopp som avses i 11 8 första eller andra stycket
och på ersättning som avses i 11 8 Qärde stycket utgår ränta enligt 5 8
räntelagen (1975: 635) från den dag marken tillträddes eller förelaget eller
åtgärden utfördes. Sker ej betalning i rätt tid, utgår ränta enligt 6 8 räntela
gen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder
av att ränta ej betalas.

Försummar den ersättningsskyldige atl betala ersättning som avses i II 8. skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta utt-aga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äger därvid molsvarande tillämpning.

13 8 Medel som har nedsatts eller uttagits skall av länsslyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.

14 8 Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas av länsstyrelsen till den som är beriittigad lill medlen.

Vid utbetalning av medel som enligt domstolens eller förrättningsmannens bestämmande skall nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje och Qärde styckena, bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion molsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avslå från sin rätl till betalning och verkan därav finns särskilda bestänrmelser.

Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt pä grundval av inteckningen erhålla betalning som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån del krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i molsvarande mån.

Har löseskilling eller intrångsersättnig med tillämpning av 18 kap. 38 8 tredje stycket bestämts till högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter betalning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den ersättningsskyldige.

Prop, 1981/82:130 57

15 8 Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till fastighetsägaren, annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

16 8 När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i faslighetsboken.

17 8 Råder tvist om bättre rätl lill ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning ej erfordras enligl I 8. Bestämmelserna i 13-15 88 äger tillämpning i fråga om sådan ersättning.

18 8 Ersättningsbelopp som betalats får ej lill någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller ej, om det tillstånd som föranlett beslut om ersättning upphäves på talan av den ersätlningsberältigade.

19 8 Lider borgenär som har panträtt i fast egendom förlust lill följd av att ersättning ej bestämts eller blivit för lågt beräknad och har frågan på grund av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och sakägaren eller av annan anledning ej prövats av domstol eller vid förrättning, är borgenären berättigad lill goltgörelse av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Vad nu sagts gäller också i fråga om överenskommelse om atl ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärd skall utföras saml i fråga om överenskommelse beträffande fastighets andel i samfällighet enligt denna lag, om andelen enligt borgenärens mening blivit för högt beräknad.

20 kap. Vattenföretags underhåll och handhavande

1 8 Ägare av byggnad i vatten eller annan anläggning som ingår i vatten
företag är skyldig att underhålla anläggningen så atl skada för allmän och
enskild rätt förebygges. Sådan skyldighet åligger jämte ägaren även den
som med stöd av 9 kap. 4 8 berättigats använda annans anläggning i vatten.

Om övertagande av ägarens skyldighet att svara för anläggningens underhåll m. m. stadgas i 15 kap. 16 8 och 17 kap. 4 8.

2 8 Avser vallenföretag bedrivande av viss verksamhet, varigenom inverkan sker på vattenförhållandena, skall, om icke särskild rätt därtill föreligger, företaget handhavas sä att skada ej uppstår för allmän eller enskild rätt.

3 8 Fordras för underhåll av byggnad i vatten eller annan anläggning som ingår i vattenföretag fillträde lill annans fastighet, får sådant tillträde icke vägras den underhållsskyldige. Vållas därav eller genom arbete som fordras för anläggningens underhåll skada för fastighetens ägare eller annan, äger han rätt till ersättning för skadan.

21 kap. Besiktning och tillsyn

1 8 Har i tillståndsbeslut eller företagsbeslul enligt denna lag förordnats atl besiktning skall verkställas sedan vattenförelaget utförts, men har

Prop, 1981/82:130 58

därvid viss besiktningsman icke utsetts, skall länsstyrelsen förordna sådan, då besiktningen skall ske.

2 8 Tillsyn över vatlenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av
länsstyrelsen.

Om särskilda skäl föreligger, kan i tillståndsbeslut eller företagsbeslut även annan än länsstyrelsen förordnas alt utöva tillsyn i visst hänseende över företaget. Sådant förordnande kan i fall som avses i 15 kap. 8 8 tredje stycket även meddelas av fastighetsdomstol.

3 8 Företagaren är skyldig atl på begäran lämna länsstyrelsen eller annan
som utövar tillsyn enligt 2 8 behövliga upplysningar om företaget.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra för tillsynens fullgörande behövliga undersökningar, mätningar och registreringar av företaget och dess verkningar. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen i stället föreskriva att sådan åtgärd skall vidtagas av annan än företagaren och utse någon att utföra åtgärden.

1 beslut om föreläggande enligt andra styckel får länsstyrelsen utsätta vite.

4 8 För atl utöva tillsyn enligt denna lag har länsstyrelsen eller annan
som utövar tillsyn enligt 2 8 rätt att vinna tillträde till anläggning som ingår i
vattenföretaget, samt att företaga undersökning inom område som beröres
av företaget.

Första stycket gäller även besiktningsman och den som skall förelaga åtgärd som avses i 3 8 andra stycket andra meningen.

22 kap. Kostnadsbestämmelser

1 8 Har tillstånd lill valtenförelag beviljats, skall sökanden svara för
samtliga kostnader som uppkommit i ärende i första instans om tillstånd
enligt 15 eller 17 kap. till förelaget, i ansökningsmål vid fastighetsdomsto
len och i ärende om fördelning av ersättning.

I fråga om förrältningskostnader gäller 16 kap. 25 §. Delägare i markavvattningsföretag är icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid förrättning. Annan sakägare är berättigad till ersättning för sina nödvändiga kostnader vid förrättningen. Koslnaderna skall utges av delägarna i förelaget med fördelning mellan dem enligl de grunder som anges i 16 kap. 25 8 andra och tredje styckena.

Andra styckel gäller även kostnader som uppkommit i fall då förrättningsman ombesörjt förberedande åtgärder enligt 15 kap. 7 8.

2 8 Avslås ansökan om tillstånd lill vattenföretag eller återkallas ansökningen innan tillstånd beviljats, skall sökanden svara för kostnaderna i ärendet.

3 8 I ärende om omprövning eller förverkande av tillstånd enligl 15 kap. 13-16 88 skall vardera parten svara för sin kostnad.

I ärende om omprövning av tillstånd enligt 15 kap. 18-20 88 skall sökanden svara för kostnaderna.

4 8 Ogillas talan om ersättning för oförutsedd skada m. m. enligt 10 kap.
198 eller för sakkunniguppdrag enligt 15 kap. 5 8 Qärde styckel men har

Prop, 1981/82:130 59

den som framställt anspråket haft skälig anledning att få sin talan prövad av fastighetsdomstolen, får efter omständigheterna förordnas att vattenföretagets ägare skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

Ogillas lalan av enskild pari enligl 18 kap. 2 8 17 om borttagande av anläggning som ingår i valtenförelag på den grund att svaranden efter talans väckande sökt och erhållit tillstånd enligl denna lag, skall efter omständigheterna förordnas atl vardera parten skall svara för sin rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

5 8 I besvärsmål kan fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att part som förlorar målet skall ersätta motpart dennes rättegångskostnad.

6 8 I fullföljt ärende om tillstånd till vattenföretag och i fullföljt ansökningsmål svarar sökanden för sina egna kostnader och för kostnad som uppkommit för motpart genom atl sökanden fullföljt talan. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i fullföljt ärende om tillstånd till vattenföretag och i högre rätt i andra fall gäller bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken eller en motsvarande tillämpning av dessa bestämmelser.

7 8 Bestämmelserna i 1 -6 88 gäller endast i den män annal ej följer av 18 kap. 6 eller 8 8 rättegångsbalken eller vid en motsvarande tillämpning av något av dessa lagrum.

8 8 Fråga om ersättning för kostnad som avses i I 8 första stycket. 2 eller 3 8 prövas av fastighetsdomstolen även om frågan ej gäller kostnad vid domstolen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad enligt 6 8 avseende fullföljt ärende om tillstånd till vattenföretag.

9 8 I avvaktan pä att ansökningsmål avgöres får fastighetsdomstolen
förordna atl förskott skall utgå på den ersättning för kostnader i tillstånds
ärendet och för rättegångskostnader vid domstolen som slutligt fastställes.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättegångskostnader i högre rätt som uppkommit genom att sökanden fullföljt talan.

Innan förordnande meddelas all förskott på kostnad skall utgå till part. skall motparten erhålla tillfälle att yttra sig. Mot beslut som fastighetsdomstolen meddelat under rättegången i sådan fråga föres talan särskilt. Mot Svea hovrätts beslut i frågan får talan ej föras.

10 8 Sökande i ärende om tillstånd lill vatlenföretag och i ansökningsmål
är skyldig att på anmodan förskjuta

1. kostnaden för kungörelser i ärende om tillståndsprövning, vid förrättning och i valtenmål,

2. särskild kostnad för aktförvarare,

3. goltgörelse ål sakkunnig som tillkallats av tillståndsmyndighet, förrättningsman eller fastighetsdomstol och kostnad för undersökning som hållits av den sakkunnige,

4. ersättning till förrältningsmän och gode män.

5. kostnad för underrättelser och andra vid förrättning nödvändiga åtgärder.

Finnes flera sökande, svarar de solidariskt för kostnad enligt första stycket.

Prop, 1981/82:130 60

Första och andra styckena äger molsvarande tillämpning i avseende pä kärande i stämningsmål samt klagande i besvärsmål, i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär.

11 8 Har tillstånd lill vattenföretag med flera delägare förfallit eller förklarats förverkat, äger delägare i företagel påkalla fastighetsdomstolens prövning, om den kostnad som lagts ned på företaget skall betalas endast av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken mån även övriga delägare skall taga del i kostnaden med hänsyn till vunnen nytta av företaget.

12 8 Kostnad för besiktning samt för tillsyn och undersökning som enligl 21 kap. ulföres av annan än länsstyrelsen betalas av vattenföretagets ägare med belopp som länsstyrelsen fastställer.

13 8 Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag ej godkänts av den till vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.

23 kap. Ansvar, handräckning m. m.

1 8 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller
av oaklsamhel

1. bryter mot 12 kap. 1. 2 eller 6 8,

2. bryter mot förbud som meddelats med slöd av 15 kap. 15 8,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 2 kap. 78, 15 kap. 8, 9, 13, 14, 16 eller 198 eller 17 kap. 3 eller 68 så att allmän eller enskild rätt kan kränkas.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 kap. 3 8 eller 21 kap. 3 8 första stycket dömes till böter.

2 8 Har länsstyrelsen förordnat att överträdelse av föreskrift som meddelats med slöd av 8 kap. 3 eller 4 § skall föranleda ansvar, dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet över-träder föreskriften till böter, högst femhundra kronor, eller, om förseelsen avsett åliggande av slörre vikl eller därigenom förorsakals avsevärd skada eller olägenhet, till dagsböter.

3 8 Har någon begått gärning som avses i I 8 första stycket, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. 1 fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligl 191 8 utsökningslagen (1877; 31 s. I).

Beröres allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av kammarkollegiet eller annan myndighet som ärendet angår.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

4 8 Har underhåll av vatlenföretag försummats eller iakttages ej medde
lade föreskrifter om företags handhavande, får länsstyrelsen antingen för-

Prop. 1981/82:130 61

ordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige atl själv vidtaga rättelse.

5 8 Länsslyrelsen får vid vite förelägga vattenrättshavare atl under bestämd lid avstå vatten enligt 2 kap. 10 8. Om synnerliga skäl föreligger, får liden förlängas.

6 8 Länsslyrelsen får, om ansvar icke är stadgat enligt 2 8. vid vite tillhålla den som ämnar utföra åtgärd som avses i 8 kap. I 8 att iakttaga vad som åligger honom enligt nämnda paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 3 eller 4 8 samma kapitel.

Iakttages icke enligl första stycket meddelade föreskrifter, får länsstyrelsen antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige alt själv vidtaga rättelse.

24 kap. Slutbestämmelser

1 8 Vill någon såsom förberedelse för vattenföretag upprätta karta över
fastighet som annan äger eller innehar eller annars undersöka fastigheten,
får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten för sådan undersök
ning skall lämnas under viss fid. Länsstyrelsen får även stadga förbud vid
vite att mbba eller skada vattenmärke eller observationsrör som erfordras
för undersökningen.

Undersökningsarbetet skall utföras sä att minsta skada och intrång vållas. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen. För skada och intrång utgår ersättning. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

2 8 Efter framställning av någon som vill utföra vatlenförelag men ännu ej ingivit ansökan om tillstånd därtill, får länsstyrelsen förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verkställa erforderliga undersökningar. Avser undersökningarna företagels verkningar på allmänt fiskeriintresse, skall till sakkunnig förordnas av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeriQänsteman.

3 8 Den som är beroende av handhavandet av elt valtenförelag ävensom allmän åklagare och Qänstemän vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut äger rätt att vinna tillträde lill ställe, där vattenmärke eller observationsrör är utsatt, och att taga del av anteckningar som det ålagts företagaren att föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vattenmängder.

Tillfälle skall beredas statens fiskeriQänsteman, länsfiskeriQänsteman och av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva fillsyn över all föreskrifter till skydd för fisket fullgörs.

4 8 Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga om vatlenskyddsområde en
ligt 8 kap., om förordnande av förrättningsman eller god man enligt 16
kap., om förordnande av besiktningsman eller undersökning enligt 21 kap.,
om kostnad för besiktning, tillsyn eller undersökning och om säkerhet
enligt 22 kap., om föreläggande vid vite eller om rättelse på försumligs
bekostnad enligt 23 kap. samt om förordnande av sakkunnig och undersök
ning enligt delta kapitel föres hos kammarrätten genom besvär.

Prop. 1981/82:130 62

Mot länsstyrelsens beslut i anmälningsärende enligt 17 kap. 12 8 får talan ej föras.

5 § Enligt närmare föreskrifter som meddelas av regeringen skall föras bok för anteckningar rörande vatiimförelag (vatlenbok).

6 § I fråga om vissa valtenförelag som kan beröra annal land gäller vad därom är särskilt stadgal.

2 Förslag till

Lag om införande av nya vattenlagen

Härigenom föreskrives följande. Allmänna bestämmelser

1 8 Den nu antagna vattenlagen och denna lag träder i kraft den I januari 1982.

2 § Genom nya vattenlagen upphäves med den begränsning som följer av denna lag

vattenlagen (1918: 523),

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas lill tryggande av näriiggande marks torrläggning, vad som i annan författning strider mot nya vattenlagen eller denna lag.

3 § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i nya vattenlagen eller i denna lag. skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 8 Mål eller ärende som anhängiggjorts vid vattendomstol före nya vattenlagens ikraftträdande handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser, om ej annat följer av andrti stycket. Vad som i äldre beslämmelser stadgas om vattendomstol skall i stället äga tillämpning på fastighetsdomstolen vid samma tingsrätt. Fastighetsdomstolen består därvid av en lagfaren ordförande, en teknisk ledamot samt två nämndemän.

Mål om ersättning m. m. för oförutsedd skada handlägges enligl 18 kap. nya vattenlagen, om anspråket framställes efter dennas ikraftträdande.

5 8 Har förrältningsmän förordnats före nya vattenlagens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas vid förrättningen samt i fråga om underställning och fullföljd av talan. Beträffande handläggningen av underställt utlåtande och fullföljd talan äger 4 8 motsvarande tillämpning.

6 8 Vad som enligt nya vattenlagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även pä den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskild övergångsbestämmelse angående 2 kap.

7 8 Genom 2 kap. I och 2 88 nya vattenlagen inskränkes icke den rätt
som före lagens ikraftträdande tillkommit någon på grund av dom, ur-

Prop. 1981/82:130 63

minnes hävd eller annan särskild rättsgrund eller på grund av bestämmelserna i I kap. 2 8 andra stycket andra meningen äldre vattenlagen.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 6, 7 och 16 kap.

8 8 Bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 SS och 7 kap. 6 och 7 §8 nya vattenlagen om verkan av fastighetsbildning äger motsvarande tilllämpning, när åtgärden rör fastighet som är ansluten till förelag som tillkommit enligt 3 eller 7 kap. äldre vattenlagen eller motsvarande äldre lag.

9 8 Bestämmelserna i 7 kap. 4 8 och 16 kap. 28 8 nya vattenlagen om omprövning äger motsvarande tillämpning i fråga om företag enligl 3 eller 7 kap. äldre vattenlagen eller motsvarande äldre lag.

10 8 Leder omprövning som avses i 9 8 till ändring i fråga om kretsen av
deltagande fastigheter eller faslighets andelslal, skall samfällighet enligt
nya vattenlagen anses bildad.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 10 kap.

11 8 Ålägges innehavare av tillstånd lill vattenföretag som meddelats enligt äldre vattenlagen eller annan äldre vattenrältslig lag eller förordning vid omprövning enligt 15 kap. 13 eller 14 8 nya vattenlagen eller vid fastställande av ändrade eller nya tappningsbestämmelser enligt 19 § samma kap. att avslå vatten eller fallhöjd till förmån för allmänna intressen som anges i 10 kap. 12 8 första styckel nya vallenlagen, är han skyldig alt utan ersättning underkasta sig en förlust molsvarande en Qugondel av för kraftverk produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas vid varje berört kraftverk och för vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller förädlats. Beträffande andra vatlenförelag utgör förlusten en Qugondel av den vattenmängd, magasinsvolym eller fallhöjd som omfattas av tillståndet till företaget.

12 8 Vad i 10 kap. 16 8 nya vattenlagen är stadgat om mottagare av andelskraft skall äga motsvarande tillämpning på mottagare av ersättningskraft enligt äldre vallenlagen i dess lydelse före den 1 juli 1974.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap.

13 8 Årlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 8 8 äldre vattenlagen eller däremot svarande äldre lag skall utgå till dess annat beslämts efter omprövning enligt 15 kap. 14 8 nya vattenlagen.

14 8 Årlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 10 S eller 4 kap. 14 8 äldre vattenlagen skall utgå till dess annat bestämts vid omprövning enligt 11 kap. 3 8 andra styckel nya vattenlagen. Sådan omprövning får första gången påkallas tidigast vid den tidpunkt då så kunnat ske enligt äldre lagen.

Vid omprövning som avses i första stycket kan efter omständigheterna förordnas i vad män avgiften skall inbetalas till fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen.

Prop. 1981/82:130 64

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap.

15 8 Prövnings- eller anmälningsskyldighet enligl 12 kap. nya vattenla
gen föreligger icke beträffande före lagens ikraftträdande tillkommet vat
tenföretag, till vilket domstols eller myndighets medgivande lämnats enligt
äldre bestämmelser eller som eljest kan anses ha tillkommit i laga ordning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenföretag som tillkommit efter nya vattenlagens ikr-aftträdande i enlighet med medgivande enligt äldre vattenlagen.

1 fråga om yt- eller grund vattentäkt som tillkommit före nya vattenlagens ikraftträdande gäller 12 kap. 2 8 nya vattenlagen, om icke domstols eller myndighets r-nedgivande till takten lämnats enligt äldre beslämmelser.

16 8 Har annat vatlenföretag än dikning utförts efter den I januari 1919
utan föregående prövning enligt äldre vattenlagen, är företagets ägare
bevisningsskyldig beträffande de före företagels tillkomst rådande förhål
landena i vattnet.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 15 kap.

17 8 Har tillstånd meddelats enligt äldre vattenlagen eller annan äldre
vattenrättslig lag eller förordning till företag som enligt I kap. I och 2 88
nya vattenlagen hänföres till valtenförelag, är lillsländet i tillämpliga delar
underkastat bestämmelserna i 15 kap. nya vattenlagen med de begräns
ningar som följer ay 18 och 19 88 denna lag.

Första stycket gäller även sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 8 äldre vattenlagen.

Bestämmelserna i 15 kap. 15-16 88 nya vattenlagen skall i tillämpliga delar gälla förelag som enligt den lagen hänförs lill vattenföretag och som tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om domstols eller annan myndighels tillstånd därtill icke erfordrats och ej heller lämnats.

18 8 1 den mån annat ej följer av andra-femte styckena, får omprövning
enligl 15 kap. 13 8 nya vallenlagen av tillständsbeslut som meddelats enligt
äldre vallenlagen eller annan äldve vattenrättslig lag eller förordning eller
av rättighet som avses 117 8 andra stycket påkallas tidigast den I januari
1992.

Omprövning ay beslul om tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål vilket meddelats enligt äldre vattenlagen får, om annat ej följer av tredje eller Qärde stycket, påkallas tidigast trettio år från den dag då förelaget enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats, dock tidigast den I januari 1992.

Beslut om tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för krafländamål för vilket villkoren enligt 4 kap. äldre vattenlagen kunnat underkastas nyprövning före den I januari 1992 får omprövas så snart tiden för nyprövning infalMt.

Har före nya vattenlagens ikraftträdande frågan om villkoren för vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål gjorts till föremål för nyprövning genom beslut enligt 4 kap. äldre vattenlagen, får omprövning av villkoren för förelagel påkallas lidigast trettio år från den dag då ansökan om nyprövning gjordes vid vattendomstol.

Utan hinder av vad i första-Qärde styckena stadgas får omprövning av villkoren för företag vartill tillstånd meddelats enligt äldre vattenlagen eller

Prop. 1981/82:130 65

annan äldre vattenrätlslig lag eller förordning eller av rättighet som avses i 17 8 andra stycket påkallas, om väsentliga ändringar efter nya vattenlagens ikraftträdande skett I vattenförhållandena.

19 § Bestämmelserna i 15 kap. 23 8 första stycket nya vallenlagen gäller ej i fråga em fillstånd som meddelats före nya vattenlagens ikraftträdande. I fråga om företag, vartill tillstånd meddelats före nya vattenlagens ikraftträdande, prövas fråga om anstånd som avses i 15 kap. 23 8 tredje stycket nfimnda lag av fastighetsdomstol som är behörig atl handlägga valtenmål,

Särskild qvrgångsbestämmelse angående 18 och 19 kap.

20 § Löseskilling pch intrångsersättning för fastighet som innehas med
ndeikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 10 kap. nya
vattenlagen- Ersättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren
av fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får
icke utbgtslas, innan regeringen eller myndighet som regeringen bestäm
mer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.

Särskild övergångsbestämmelse angående 20 kap.

21 § Bestämmelserna i 20 kap. 1 och 2 88 nya vattenlagen gäller även i
fråga om vftttenföretag som tillkommit före nya vattenlagens ikraftträdan
de.

Särskild övergångsbestämmelse angående 21 kap.

22 8 Bestämniplserna i 21 kap. 1 8 nya vattenlagen äger motsvarande
tillämpning i fall då vattendomstol enligl äldre vattenlagen lämnat före
skrift om besjltning men viss besiktningsman därvid icke utsetts.

Särskild övergångsbestämmelse angående 23 kap.

23 § Bestämmelserna i 23 kap. 1 -3 S§ nya vattenlagen tillämpas endast i
fråga om gärning som har begåtts efter lagens ikraftträdande.

Talan om nsvar för gärning på vilken äldre vattenlagen är tillämplig väckes efter pya vattenlagens ikraftträdande vid laga domstol i brottmål.

Särskilda bestämmelser angående förvaltningen av vissa företag enligt äldre vattenlagen

24 8 Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 88. 7 kap. 60-65 §8 samt 8
kap. 38-45 88 äldre vattenlagen om förvaltningen av förelag skall tilläm
pas så länge företagels förvaltning ej anordnats på annat sätt.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 66

3 Utkast till

Lag om allmän farled och allmän hamn

Härigenom föreskrives följande.

1 8 Finnes den 1 januari 1982 inom ett område allmän farled eller allmän hamn, skall, om del prövas önskvärt med hänsyn till allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen, även i framfiden vara allmän faried eller allmän hamn inom området.

2 § Allmän farled eller allmän hamn får inrättas inom område, där sådan faried eller hamn tidigare ej finnes, om den erfordras med hänsyn till allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen. Vad nu sagts äger motsvarande fillämpning i fråga om utvidgning av befintlig allmän faried eller allmän hamn.

Göres ansökan om inrättande av allmän farled eller allmän hamn av annan än staten, skall prövas om sökanden äger förutsättningar att såsom innehavare inrätta och driva farleden eller hamnen på sådant sätt alt allmänna samfärdselns eller fiskerinäringens intresse behörigen tillgodoses.

3 8 Allmän faried eller allmän hamn kan helt eller delvis avlysas

1. om den ej vidare kan användas för allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen,

2. om den icke längre behövs för ändamål som avses i 1,

3. om annan än staten inträtt som innehavare av farieden eller hamnen och finnes driva den på sådant sätt atl allmänna samfärdselns eller fiskerinäringens intresse eftersattes.

Avlysning enligt första styckel I kan begränsas till viss tid.

4 8 Om det är påkallat med hänsyn till sjöfartens intresse eller i övrigt till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter utfärdas angående allmän farleds begagnande.

5 8 Beslut i fråga som avses i 1—4 88 fattas av sjöfartsverket. Talan mot sådant beslul föres hos regeringen genom besvär.

6 8 Hos sjöfartsverket föres förteckning över de farleder och hamnar i riket som på grund av beslut enligt I eller 2 8 är allmänna. I förteckningen anges i skälig omfattning i fråga om farled dess läge och, om möjligt, dess sträckning och innehavare samt i fråga om hamn hamnområdets läge och utsträckning liksom hamnens innehavare.

7 8 Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 4 8 dömes till böter, högst femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Är faried eller hamn allmän vid nya lagens ikraftträdande och har ej senast den 31 december 1983 enligt denna lag beslutats att farleden eller hamnen skall för framtiden behålla denna egenskap, skall den upphöra alt vara allmän efter utgången av sistnämnda dag.

Prop. 1981/82:130 67

4 Förslag till

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

Härigenom föreskrives föQande.

1 8 Finnes den I januari 1982 inom etl vattenområde allmän flottled. skall där även i framtiden vara allmän flottled.

2 8 Allmän flottled får inrättas inom vattenområde, där sådan led tidigare ej finnes, eller genom upptagande av ny vattenled, om flottleden erfordras med hänsyn till skogsnäringen saml medför gagn för orten och nytta för det allmänna vilka överväger olägenheterna genom flotlleden eller flottningen däri.

Första stycket äger mostvarande tillämpning i fråga om utvidgning av befintlig allmän flottled.

3 8 Allmän flottled kan helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd,

2. om den icke längre behövs för sitt ändamål,

3. om den utgör hinder för annal företag av större allmän betydelse.

4 8 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter utfärdas angående sättet och villkoren för den allmänna floltledens ordnande och begagnande.

5 8 Beslut i fråga som avses 12 8,381 och 2 saml 4 8 fattas av länsstyrelsen i det eller de län där flottleden framgår eller skall framgå.

Beslul i fråga som avses 13 8 3 fattas av regeringen. I ärendet får även avlysas sådan del av flottleden, där flottningen kan anses vara alldeles nedlagd.

6 § Talan mot länsstyrelsens beslul enligl denna lag föres hos regeringen genom besvär.

7 8 Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 4 8 dömes till böter, högst femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Genom lagen upphäves lagen (1919:427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas.

Prop. 1981/82:130 68

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Luleå, Umebygdens, Jämtbygdens, Stockholms, Växjö och Vänersborgs tingsrätter i deras egenskap av vallendomstol, domstolsverket, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, lantbruksslyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, finsk-svenska gränsälvskommissionen, statens planverk, statens lantmäteriverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorriands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06), Svenska kommunförbundet. Svenska hamnförbundet. Svenska samernas riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Fastighetsrådens förening. Svenska kraftverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets byggnadsdelegation. Svenska flottledsförbundel. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Sveriges fiskares riksförbund. Svenska Insjöfiskarenas centralförbund. Svenska Ostkuslfiskarenas centralförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Älvräddarnas samorganisalion. Riksförbundet för hembygdsvärd. Trädgårdsnäringens riksförbund. Föreningen statens lantbruksingenjörer, Skånes naturvårdsförbund. Norrlands naturvärn, Arkiteklförbun-del, SACO/SR-rådet vid Vattenfall, Sydkraft Aktiebolag samt Jokkmokks kommun.

Vattenfallsverket, kraflverksföreningen och CDL har åberopat ett yttrande av Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO). Socialstyrelsen har bifogat yttranden av länsläkarorganisationerna i Stockholms, Kristianstads och Älvsborgs län, statens bakteriologiska laboratorium (SBL), omgivningshygieniska avdelningen vid statens naturvärdsverk samt hälsovårdsnämnderna i Upipsala, Norrtälje och Göteborgs kommuner. Lantbruksslyrelsen har bifogat yttranden av 18 lantbruksnämnder. Skogsstyrelsen har bifogat yttrande av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden av fiskeriintendenterna i samtliga sju distrikt. Lantmäteriverket har bifogat yttranden frän sju över-lantmätarmyndigheter samt specialenhet nr 1 i Skaraborgs län. Länsstyrelserna har bifogat yttranden av Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne, Dalälvens vattenregleringsföretag, lantbruksnämnden i Jämtlands län, fiskenämnden i Jämtlands län, Jämllandsdistriktet av Fritidsfiskarna, Väster-botlens länsorgan för vattenkrafl.ifrågor, skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län samt Lidköpings, Skövde, Avesta, Falu, Bergs. Härjedalens, Krokoms, Strömsunds, Åre, Östersunds, Storumans. Vilhelmina, Skellefteå, Umeå, Luleå och Kalix kommuner.

Prop. 1981/82:130 69

1 Allmänna synpunkter

Vatlenlagsutredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. De av utredningen redovisade allmänna principerna för en ny vattenrätlslig reglering tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Man anser att förslaget bör kunna ligga till grund för en ny vattenlag. Många remissinstanser är dock kritiska mot utredningens förslag i vissa hänseenden. Särskilt har förslagel lill ett nytt prövningssystem föranlett mycket delade meningar.

Svea hovrätt: 1918 års vattenlag har i förvånansvärt hög grad kunnat anpassas efter och tillämpas på starkt förändrade sociala, lekniska och ekonomiska förhållanden. Att fortsätta med ändringar och kompletteringar synes dock mindre lämpligt, bl. a. därför att lagen numera icke kan anses tillfredsställande från systematisk synpunkt. Det är emellertid angeläget atl även en ny lag får sådan utformning atl dess tillämpning kan anpassas efter ändrade förhållanden. Så får anses vara fallet med den av ulredningen föreslagna lagen.

VL tillkom framför allt för att möjliggöra en från teknisk och ekonomisk synpunkt effektiv utbyggnad av landets vattenkraft, vilket bl. a. förutsatte att annans egendom kunde tagas i anspråk i betydande omfattning. Även allmänna intressen kunde därvid lida väsentligt förfång. Detta motiverade att reglerna för vattenkraftutbyggnad i vissa hänseenden utformades på annat sätt än reglerna för andra vattenföretag. När nu vattenkraftens utbyggnad är i huvudsak avslutad får del anses naturiigt att, såsom utredningen föreslär, låta alla vattenföretag omfattas av samma regelsystem. -Det förhållandel alt kraftulbyggnadsepoken lider mot sitt slut förskjuter tyngdpunkten i vattenrättsskipningen söderut, vilket får konsekvenser även från administrativ synpunkt. Norrland, som de senaste decennierna givit sysselsättning åt flertalet av de vid vattendomstolarna och i vattenöverdomstolen anställda Qänstemannen, föriorar sålunda snabbt sin rela-fiva betydelse.

Det framlagda förslaget fill ny vattenlag bör kunna läggas till grund för det fortsatta lagsfiftningsarbetet. Hovrätten anser sålunda att varken de materiella reglerna eller dispositionen ger anledning till mera väsentUga erinringar.

Allvarliga betänkligheter föranleds emellertid av de föreslagna reglerna för administrativ och processuell handläggning av ansökningar om tillstånd till vallenförelag. Dessa regler innebär att prövningssyslemet skulle bli både dyrbarare och långsammare än f. n. Den med det föreslagna systemet åsyftade samordningen mellan bedömningen av å ena sidan vattenföretag och å andra sidan sådan miljöfarlig verksamhet som avses i ML lorde kunna uppnås även med ett mindre komplicerat förfarande.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att 1918 års VL bör ersättas med en helt ny vattenlag. Tingsrätten anser atl utredningens förslag i huvudsak är ändamålsenligt och har inte några väsentliga erinringar mot förslagets materiella regler. Tingsrätten är däremot kritisk mot det av utredningen i enlighet med direktiven föreslagna prövningssyslemet och avstyrker förslaget i denna del.

Socialstyrelsen: Förslaget till ny vattenlag bör enligt socialstyrelsens bedömning ge bättre förutsättningar än gällande VL för hushållning med landels vattenresurser och skydd av både yl- och grundvattentäkter. Genom atl samordna förprövningen av vattenföretag enligt vattenlagen och miljöfariig verksamhet enligt miljöskyddsförfattningarna i koncessions-

Prop. 1981/82:130 70

nämnd och länsslyrelsen blir handläggningen enklare. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i stort.

Statens järnvägar: Förslaget är sakligt genomgående väl avvägt. Den lagtekniska presentationen är i systematiskt hänseende konsekvent och överskådlig. Stilistiskt utmärkes lEigtexterna av enkelhet, klarhet och omedelbarhet i formuleringarna. Författarna har väl bemästrat de svårigheter som är förbundna med framställningen i lagtextens strama form av den mångskiftande och komplicerade materia det rör sig om.

Statens vägverk: Utredningens förslag tillstyrkes i allt väsentligt.

Sjöfartsverket: Förslaget skiljer sig i uppställningen markant frän gällande, ytterst svåröverskådliga lag. I lagförslaget har ämnet behandlats systematiskt och gemensamma frågor reglerats under klara rubriker. Förslaget synes sjöfartsverket väl ägnat att läggas till grund för ny lagsfiftning.

Riksantikvarieämbetet: Utredningens förslag innebär i väsentliga avsnitt avsevärda förbättringar av gällande bestämmelser. Av särskild betydelse är enligt ämbetets mening lagförslagels generella anpassning till den aktuella översiktliga fysiska samhällsplaneringen samt förslaget till långtgående gemensamma bestämmelser för olika slag av valtenförelag. De härigenom samordnade bestämmelserna är ägnade atl underlätta fackmyndigheternas handläggning av vattenförelagsärenden, samtidigt som förutsättningar skapas för att öka allmänhetens möjligheter till insyn i beslutsordningen. Lagförslaget präglas av en strävan att ge de allmänna intressena större inflytande vid tillståndsbedömningen.

Ämbetet hälsar med tillfredsställelse alt lagen på detta sätt anpassas till de ändrade värderingarna i samhället, såsom de kommit lill uttryck i bl. a. den fysiska riksplaneringen. Den föreslagna övergången av tillståndsprövningen från judiciell lill administrativ/politisk bedömning är enligl ämbetets mening ett uttryck härför. Även förslagel om utökad förprövningsskyldighet får ses som elt led i dessa strävanden.

Lcmtbruksstyrelsen: Lanlbmksslyrelsen anser all en ny vattenlag behövs och finner att förslaget innebär en väsentlig förenkling av regelkomplexet. Förslaget ger möjlighet till en friare bedömning av ett företags fördelar från allmän eller enskild synpunkt eller av företagels direkta och indirekta skadeverkningar. Förslaget är därför jämfört med den nuvarande lagen bättre anpassad till ett samhälle som utvecklas.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Utredningen har lyckats i sin strävan atl redigera om vattenlagen fill bättre överskådlighet. Del framstår som riktigt att utgå från atl samma regler skall gälla för alla typer av vattenföretag. Lagens omfång har härigenom kunnat begränsas. Indelningen i kapitel är logiskt uppbyggd och följer det mönster som återfinns i annan markpolitisk lagsfiftning.

Fiskeristyrelsen: En genomgående strävan hos vattenlagsulredningen har varit att skapa överskådlighel och reda i lagen. Jämfört med nuvarande syslem har man enligt styrelsens mening i stora drag lyckats väl härmed. Förslaget är vidare lill sin huvudinriktning sådant, att styrelsen i stort kan tillstyrka det. De invändningar fiskeristyrelsen reser rör främst reglerna om avgifter, förprövningsskyldighet och tillståndsmyndigheter.

Vattenkraftsutbyggnaden som hittills kunnat ske i hägn av 1918 års vattenlag har mycket svårt skadat såväl yrkes- som fritidsfisket. Del är mot denna bakgrund glädjande att vallenlagsutredningen strävat mot alt dämpa kraftproduktionens starkt privilegierade ställning och i stället sökt jämställa olika användningsområden.

Statens naturvårdsverk: Vattenlagsulredningens slutbetänkande inne-

Prop. 1981/82:130 71

håller enligt naturvårdsverkets mening ett väl genomarbetat förslag till ny vattenlag. Intentionerna att sä långt möjligt erhålla enhetliga bestämmelser för alla vatlenföretag har man lyckats genomföra. Den nya lagen, som till sin utformning i flera avseenden stämmer överens med ML, blir därigenom mer överskådlig och mer lätthanterlig än tidigare vattenlag.

Valtenlagsliftningen berör naturvårdsverkets ansvarsområde i hög grad. I stor utsträckning delar verket de uppfattningar som utredningen för fram och som resulterat i ett förslag till ny lag. I vissa delar har dock verket en annan uppfattning. Det gäller bl. a. frågorna om rätt lill vallen, tillådighetsreglerna, bestämmelserna om omprövning och lidsbegränsning av tillstånd samt straffbestämmelserna.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Med starka reservationer i fråga om prövningssyslemet anser koncessionsnämnden att utredningens förslag är väl ägnade att läggas till grund för en lagstiftning med syfte att ersätta 1918 års VL, vilken till följd av den allmänna samhällsutvecklingen och ändrad syn pä naturvärds- och miljöfrågorna m. m. behöver revideras.

Statens planverk: Verkel tillstyrker utredningens förslag, såväl vad gäller lillåtlighetsreglerna som prövningssystemet.

Statens lantmäteriverk: Stora delar av den fastighetsrättsliga lagstiftningen har varit föremål för genomgripande reformer ganska nyligen. Här kan nämnas jordabalken och expropriafionslagen samt faslighetsbildningslagen, anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. Del finns därför nu självfallet anledning all utforma VL sä all den sä väl som möjligt ansluter fill de nämnda nya lagarna l.ex. när del gäller materiella prövningsvillkor, prövningsförfarande i jämförbara avseenden saml terminologi. Härigenom blir lagstiftningen allmänt sett lättillgängligare och fillämpningen underlättas. Vattenlagsutredningen har i betydande mån beaktat sådana synpunkter. Enligt verkets mening finns emellertid anled-. ning att i ännu högre grad ta den nyare fastighetsrättsliga lagstiftningen lill utgångspunkt eller förebild när del gäller innehållet i VL.

Domänverket: Verket anser allmänl, att utredningen på ett välavvägl sätt balanserar grundsatsen om fastighetsägarens rätl till yt- och grundvatten mot allmänna förusättningar för vatlenföretag. Verket ansluter sig till principen atl vattenlagen skall vara en förfogandelagstiftning och inte en markanvändningslagstiftning.

Utredningens strävan att formulera lagen, så att den blir giltig för läng lid med ändrade förhållanden bl. a. planeringsmässigt, har föranlett relativt allmänna formuleringar utan långtgående detaljeringsgrad. När det gäller markavvattningen, måste man tyvärr räkna med att tolkningstvister åtminstone inledningsvis blir vanliga, huruvida och i vilken omfattning skogsdikningsföretag skadar allmänt nalurvårdsiniresse.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Behovet av en genomgripande översyn av nuvarande VL har, även om förändringar av lagen företagits efterhand, sedan länge varit uppenbart. Kravet på anpassning av lagen till samhällsplaneringen har allt mera accentuerats. Även en bättre samordning med i första hand ML är angelägen.

Det förslag till ny vattenlag och annan lagstiftning i anslutning därtill som vattenlagsulredningen framlagt har betydande förQänster formellt och systematiskt. Gentemot 1918 års VL, i vilken det av systematiska skäl ibland varit svårt att inordna önskvärda bestämmelser, synes den nya lagen överskådligare och på elt bättre sätt tillgodose såväl kravet på alt reglerna för skilda vattenförelag blir så enhetliga som möjligt som önskemålet att det av särskilda skäl kan vara behövligt att ge särregler för vattenföretag av visst slag.

Prop. 1981/82:130 72

Förslaget tillmötesgår i stor utsträckning de önskemål, som länsslyrelsen under senare år framfört om bättre möjligheter från samhällets sida lill styrning vid utnytQandet av vattenresurserna. Länsstyrelsen finner det i princip riktigt att länsstyrelsen som redan har att i olika avseenden hantera vattenfrågorna och därigenom god insyn i desamma tilldelas de i lagförslaget angivna arbetsuppgifterna i samband med förprövning, tillstånd och tillsyn.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Den föreslagna nya lagen är överskådlig och har förutsättningar atl bli väsentligt lätthanterligare än gällande lag. Ulredningen har, enligt länsstyrelsens mening, lyckats väl med atl skapa enhetliga bestämmelser för alla vattenföretag. Förslagel till prövningssystem med tillståndsprövning i administrativ ordning och den föreslagna uppbyggnaden i övrigt ansluter i väsentliga delar lill ML. Del prövningssystem som utarbetats inom ranren för miljöskyddslagstiflningen har i princip fungerat väl och ger möjlighet aft på eft smidigt säll la hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Enligl länsstyrelsens mening är därför de principiella förutsättningarna för etl genomförande av lagförslaget i praktiken goda.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredningens främsta syfte var att ge större möjlighet atl ta hänsyn lill samhällsplaneringen i stort vid prövning av vatlenförelags tillåtlighet. Utredningsdirektiven pekar på de omfattande och långsiktiga verkningar som exempelvis kraftverk och större företag för vattenförsörjning har på olika sanrhällssektorer såsom näringsutveckling, sysselsättning, bebyggelse, naturvård och friluftsliv. Enligl länsstyrelsens mening bör, om ulredningens förslag genomförs, de mål uppnås som utredningsdirektiven anger och som länsslyrelsen anser angelägna.

Vattenlagsutredningens förslag lill prövningssyslcm och uppbyggnad av ny vattenlag ansluter sig i huvudsak lill ML. Det prövningssystem som utarbetats inom miljöskyddsområdet har visat sig vara smidigt och ge möjlighet all ta hänsyn till skilda samhällsintressen.

Länsstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag till nytt prövningssyslcm. Utredningens förslag i övrigt bör i huvudsak kunna läggas lill grund för ny lagsfiftning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen finner att utredningen anfört tillräckliga skäl för atl gällande VL bör upphävas och - ehuru med förQänslfulll bibehållande av flera bärande principer i nu gällande rätt -ersättas med en ny vattenlag.

Utredningen framhåller på elt riktigt sätt att nya mål för vattenlagstiftningen numera är påkallade och att vattenlagen bör vara etl instrument som genom sin praktiska uppbyggnad utan alt vålla onödiga svårigheter blir lill hjälp för all genomföra alla typer av vattenföretag, om de är nyttiga från allmän synpunkt och inte strider mot rimliga enskilda intressen, samt atl det därvid är ett grundläggande krav att företagen står i harmoni med den vid vederbörande tidpunkt aktuella allmänna samhällsplaneringen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: 1918 års lag tillkom under helt andra förutsättningar än dagens. Den tyngsta delen - valtenkraftsproblemaliken - kom att präglas av elt för den tiden sjävklart önskemål atl underlätta tillkomsten av vattenkraftverk. Landet var rikt utrustat med älvar som då var orörda. Efterhand har emellertid marginalerna krympt och nu i relativt sen lid slår man inför situationen att hushålla med de naturvärden våra strömmande vatten representerar. Landets mark- och vattentillgångar har nu skärskådats av ett flertal utredningar som även resulterat i restriktioner av skilda slag. I den allmänna energipolitiska debatten utgör vattenkraften

Prop, 1981/82:130 73

ett av många inslag. Oavsett var man där står finns nu allmänt en självklar insikt om de långsiktiga verkningarna av en fortsatt utbyggnad av vattenkraften och om dess koppling till en mera övergripande samhällsplanering.

Del allmänna intryck man får av det nu framlagda förslaget är utifrån angivna fömlsättningar positivt. En gmndlig omstöpning av den gamla lagen har varit nödvändig. Såväl fill sitt innehåll som i systematiken bör förslaget i huvudsak kunna utgöra gmnd lill en ny vattenlag. Det bör då också sägas att utredningens direktiv varit fömtseende och klarläggande.

Miljöskyddsutredningen: Utredningen har ännu inte hunnit närmare studera samordningsfrågorna VL-ML. Från utredningens sida torde dock kunna sägas att vad vattenlagsutredningen föreslagit, som kan beröra dessa frågor, inle synes förhindra eller försvåra miljöskyddsutredningens fortsatta arbete. Detta arbete kommer sålunda att inriktas på atl - pä ett så smidigt sätt som möjligt - anpassa kommande förslag fill det förslag vattenlagsulredningen lagt och föreslå de kompletterande åtgärder som kan visa sig erforderliga.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner utredningens belänkande utgöra en god grund för en helt ny vattenlag. Med undanlag för prövningssystemet, där utredningen själv ställt sig skeptisk gentemot direkfiven, godtar samfundet i alh väsentligt utredningens förslag. Samfundet delar utredningens uppfattning atl övervägande skäl talar för atl gällande VL upphävs och ersätts med en helt ny lag.

LRF: Förbundet vill framhålla de stora förQänster lagförslaget har, såväl dispositiörtsmässigt som med hänsyn till lagens anpassning till ett modernt synsätt på detta komplexa samhällsområde. Emellerfid har förslagel enligt LRFs mening vissa brister och innehåller en del ställningstaganden som förbundet inle kan dela. Förbundet anser sålunda att odlingsinlressel fått en alltför negativ behandling i förslaget i förhållande till andra motstående intressen.

Svenska vatten- och avloppsverksföreningen: Föreningen ser positivt på den föreslagna lagens enhetligt utformade regler för prövning av vatlenföretag och på att störte hänsyn tagits till det allmännas behov.

Riksförbundet för hembygdsvård: Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att frågan om fillståndsgivning och senare behandling av markanläggningar och byggnader i vatten givits .större vikt än tidigare.

Jokkmokks kommun: Helhetsintrycket av lagförslaget är positivt och förslaget torde kunna ligga till gmnd för lagsfiftning. Kompletterande utredning om avgiftssystemet måste dock komma lill stånd. Kommunen är medveten om svårigheten att få fillämpligheten av den nya lagen att överensstämma för så väsensskilda byggnafioner som från kraftverk och regleringsdammar till brobyggnader, hamnar, vattentäkter och dikningsföretag.

Kritiska synpunkter framförs av några remissinstanser. Från domstolshåll är man framför allt kritisk mot del föreslagna prövningssyslemet.

Växjö tingsrätt: Utredningens förslag innehåller en del nya materiella regler som i huvudsak kan accepteras. Del måste emellerfid anses vara beklagligt all ulredningen varit så hårt styrd av direktiven särskilt i den del av belänkandet som rör prövningssystemet. Bättre hade varit om utredningen haft fria händer i denna del och kunnat fullfölja de föreslagna materiella reglerna med etl prövningssyslcm, som medför alt hänsyn kan tas till samhällsplaneringen i stort utan att därför rättssäkerheten åsidosattes och arbetet med målen i onödan betungas. Med den nya utformning

Prop, 1981/82:130 74

av vattenlagen som föreslås av utredningen borde det vara tämligen lätt att tillgodose kravet på att inpassa vattenföretag i samhällsplaneringen i stort samt önskemålen om effektivitet, snabbhet, smidighet och rättssäkerhet ulan att tillgripa administrativt förfarande för tillådighetsprövning och fillståndsgivning. I kombinafion med det föreslagna domstolsförfarandet för skadereglering, viss villkorspiövning och bedömning av erforderliga skadeförebyggande åtgärder ger ett sådant administrativt förfarande med nödvändighet upphov till tidsödande dubbelarbete, osäkerhet samt betydande och onödiga kostnadsökningar både för det allmänna och för parterna.

Det prövningssystem som utredningen på gmnd av bundenhet till direktiven tvingats framlägga är sålunda enligt tingsrättens mening väsentligt sämre än det nuvarande systemet, i vilket man har en fullt utbyggd och fungerande organisafion. Ulredningen lorde ha underskattat de betydande förstärkningar som behövs särskilt av länsstyrelserna men även av koncessionsnämnden. De besvärande rekryteringssvårigheter som kan förutses har ej heller beaktats. En allvarlig brist är vidare avsaknaden av kostnadsberäkning för del nya prövningssyslemet, vilket enligt förslagel skall genomföras utan att ge motsvarande besparingar vid de tingsrätter, som för närvarande handlägger vattenmål.

På grund av del angivna avstyrker tingsrätten bestämt alt förslaget till prövningssystem läggs till grund för lagstiftning. I stället bör fortsatt utredning ske för att åstadkomma etl prövningssystem, som nära ansluter till det nu gällande, därvid även bör övervägas de mindre jämkningar i del framlagda VL-förslaget i övrigt, vilka blir påkallade härav.

Stockholms tingsrätt: Det kanske avgörande skälet fill all en ny VL ansetts nödvändig torde vara del nya prövningssystem som utredningen föreslår. Tingsrätten anser atl ulredningens förslag inte leder till ett effektivt prövningssyslcm. Tingsrätten föreslår i stället att vattendomstolarna ombildas till organ för prövning av både tillstånds- och ersättningsfrågor i ärenden såväl enligt VL som enligt ML. Om tingsrättens förslag godtas kan ifrågasättas om det är någon fördel med att utarbeta en ny VL. Men om en ny VL genomförs bör den innehålla de väsentligaste vallenrättsliga stadgandena. I några fall har bestämmelser som inte återfinns i VL arbetats in i VL-förslaget (t. ex. 14 kap. VL-förslaget). Enligt tingsrättens mening bör även 1976 års lag om vattenförbund ingå i en ny VL.

Umebygdens tingsrätt: Fördelen med VL-förslaget i förhållande lill nuvarande VL är främst förslagets systematiska uppbyggnad. Detta har emellertid lett till dubbleringar i lagtexten.

Den vaghet i formuleringarna som förekommer flerstädes i lagtexten medför inte bara olägenheter för de tillämpande myndigheterna. Den kommer också att medföra svårigheter för sökandeparler att pä förhand bedöma sina möjligheter att få förelag genomförda.

På grund av de många invändningar som kan riktas mot det föreliggande förslagel vill tingsrätten för sin del föreslå att man åtminstone tills vidare nöjer sig med begränsade reformer inom ramen för nuvarande VL. De stela ekonomiska tillåtlighelsreglerna bör självfallet avskaffas, skydd för ytvattenläkter bör samordnas med skyddet för grundvattenläkter, vidgade möjligheter lill omprövning bör införas och avgiftssystemet reformeras. Dessa och andra önskvärda ändringar kan göras med små medel. En sådan reform hindrar givetvis inte att man, om så befinnes lämpligt, samordnar behandlingen av vattenmäl och miljömål till regionala miljörätter.

Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten anser alt ulredningens förslag ej

Prop. 1981/82:130 75

utan en ganska omfattande överarbetning kan ligga till gmnd för en lagstiftning.

Vänersborgs tingsrätt: Tingsrätten finner liksom utredningen alt skäl saknas atl i en ny VL gynna eller motarbeta någon typ av vattenföretag. Om man bortser från mål om allmän farled och hamn samt allmän flottled finns sådan jämställdhet mellan olika företag redan i nuvarande VL.

Innebörden av utredningens uttalande, all alla typer av vatlenföretag skall kunna genomföras om de framstår som nyttiga från allmän synpunkt, är oklar. Om däremot avses en diskriminering av företag som endast fillgodoser enskilt intresse synes uttalandet strida mot nyssnämnda jämställdhet, och uttalandet synes i vart fall icke ha fått någol uttryck i VL-förslagets tillåtlighetskapitel.

Med hänsyn till samhällets fortskridande anknytning lill planregler av
skilda slag är del ofrånkomligt, att även vattenlagens tillådighetsprövning
göres beroende av dessa regler. Såsom utredningen framhållit innebär
detta ell krav på överensstämmelse med samhällets vid varje tidpunkt
aktuella planering och innebär således den nyheten i förhållande lill nuva
rande rätl, alt även frågor om tillstånd lill medelstora och smärre vatten
företag kan bli direkt beroende av politiska bedömningar. Verkan härav
bör emellertid inte överdrivas, eftersom ju vattenföretag redan nu för att få
utföras alltid måste stå i överensstämmelse med rådande eller blivande
planförhållanden.--

För att vinna överskådlighet och reda i lagen har utredningen sagt sig sträva efter att så långt som möjligt utforma beslämmelser som är gemensamma för de åtgärder och anläggningar för vilka lagen föreslås bli tillämplig. I enlighet härmed har i lagförslaget skett en uppdelning efter sakfrågornas innehåll i kapitel som avses vara gemensamma för alla vattenföretag. Där särbestämmelser funnits ertbrderliga beträffande vissa företag har dessa dels upptagits i särskilda kapitel och dels insprängts i de "gemensamma" kapitlen. Hänvisningar lill andra lagrum synes ha undvikits.

Resultatet av detta sätt alt bygga upp lagen har icke blivit bra. Förslaget kan möjligen accepteras för personer som ändock måste sätta sig in i hela lagen. För lekmannen, som vill ta reda pä vilka bestämmelser som gäller för ett för honom aktuellt företag, måste lagen te sig svåröverskådlig och förvillande. Särskilt måste så bli fallet beträffande de mindre företagen, för vilka de gemensamma kapitlen endast i undantagsfall får prakfisk betydelse.

Hur lagen bör omredigeras för att vinna bättre överskådlighet är tveksamt. En möjlighet vore alt i slörre omfattning låta företagslypen vara avgörande för var bestämmelserna skall stå, och således i vart fall lill de kapitel som enbart innehåller särbestämmelser överföra sådana beslämmelser från de "gemensamma" kapitlen. Möjligen kan en omflyttning av vissa kapitel och hänvisningar till andra lagrum Qäna samma ändamål.

Hovrätten för Nedre Norrland: Vad gäller VL-förslaget över huvud tagel har hovrätten funnit detta vara i väsentliga delar så pass svåröverskådligt och behäftat med lagtekniska brister att en grundlig omarbetning måsle anses nödvändig. Den valda systematiken är knappast ägnad alt underlätta sökandel efter alla de regler som är tillämpliga på ell visst företag. Tillåtlighelsreglerna är alltför allmänl hållna. Terminologiska oklarheter förekommer, varvid särskilt märks det förvirrande begreppet "vattenrätt". I åtskilliga fall råder bristande överensstämmelse mellan lagtext och motiv. Ibland har lagtexten genom generalisering eller språklig modernisering fått en sådan utformning i förhållande till motsvarigheten i

Prop, 1981/82:130 76

gällande rätt alt till synes oavsiktliga sakliga ändringar blivit följden. Förebilder har ej sällan hämtats från annan lagstiftning utan att konsekvenserna därav berörts. Över huvud tagel synes många frågor vara alltför ytligt behandlade av ulredningen.

Hovrätten har således den uppfattningen att VL-förslaget i föreliggande skick ej bör läggas fill grund för lagstiftning. Möjligen kan det anses angeläget att på vissa punkter genomföra delreformer inom gällande VL:s ram. Förslagel fill en ny vattenlag bör emellertid enligt hovrättens mening bli föremål för en överarbetning, åtföljd av en ny remissomgång. Härvid bör lämpligen uppmärksammas behovet av en samordning med miljöskyddsutredningens översyn av piövningsformerna i miljöskyddsärenden.

Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen hade hoppals att den reformering av vattenlagen, som nu föiberelts under många år, skulle bli ännu mera genomgripande och resulter-a i en vattenlag som bättre motsvarar tidens synsätt och krav. Om föreningens egna förslag fick gehör skulle ytterligare steg kunna tas i denna riktning. Förslagen avser frågan om rätl till vatten, tillåtlighelsreglerna, förprövningsskyldigheten, prövningssyslemet och tillsynsreglerna.

Ålvräddarnas samorganisation: Vid tillsättandet av vattenlagsutredningen knöls från många håll stora förväntningar lill den betoning av skyddet för miljön som fanns i direktiven. Vid den enkät som utredningen genomförde 1969 krävde också större delen av remissinstanserna en skärpning av tillåtlighetsreglerna. Känslan av atl vattenkraftsepoken nu i stort sett är slut var, och är ännu mer nu, starkt utbredd. Mot denna bakgrund är det dystert alt kunna konstalera atl ulredningens betänkande blivit elt förslag lill vattenanvändningslag cch inte till valtenskyddslag. Delta är sä mycket mer märkligt som miljön i övrigt skyddas av en miljöskyddslag. Det är förvånande att utredningens direktiv och anda i detta avseende inte avsatt några väsentliga spår i betänkandet.

De fritt strömmande vattendrag som återstår är en unik nationell tillgång som tillhör oss alla och inte bara vår generation utan även alla dem som kommer efter. Del är vår skyldighet atl vårda och förvalta de sista outbyggda älvsträckorna åt kommande släkten så all även de har möjlighet att uppleva ursprunglig svensk natur och strömmande vatten. Det är därför vår skyldighet att skydda de kvarvarande vattendragen genom en ny vattenlag där del uttryckligen, i en särskild paragraf, fastläggs alt lagens syfte är att skydda vattendragen och atl de ska nyttjas med sparsamhet.

Svenska kraftverksföreningen: \L:s innehåll är av avgörande betydelse för vattenkraftens utbyggnad för produktionen av elektrisk kraft med vattenkraft. Det av vattenlagsulredningen framlagda förslagel medför ingripande verkningar både för nu befintliga anläggningar och för nya anläggningar som kan komma till stånd.

Lagförslaget synes föreningen vara mycket väl utarbetat, systematiskt, översiktligt och i allmänhet väl motiverat med hänsyn lill de för utredningen gällande direktiven. Denna utgångspunkt torde emellertid numera icke böra vara den i alla delar avgörande och förslaget bör även i etl flertal andra avseenden ändras och omari?etas. Del gäller främst prövningssystemet saml reglerna om omprövning och rättegångskostnad.

VASO: En väsentlig punkt i förslaget till ny vattenlag är tillåtlighelsreglerna och regeringens prövning. De nuvarande mera provisoriska reglerna, som tillkom 1972, skulle enligl förslagel bli gällande för framtiden. Det torde tidigare ha varit tänkt, att man nu skulle bygga på de erfarenheter som dessa provisoriska regler har givit. Emellertid är det hittills endast etl

Prop, 1981/82:130 77

fåtal avgöranden som har träffats av regeringen i fillållighetsfrågor. Det finns sålunda skäl atl invänta större erfarenhet innan en ny lagstiftning kommer till stånd.

Vattenlagsutredningen har i sitt betänkande med viss tvekan framlagt etl förslag till prövningssystem. Det saknas utredning om de kostnader som ett sådant system skulle förorsaka statsverket. En sådan utredning torde komma att visa, att en betydlig ökning av kostnaderna uppstår. Även för företagen synes del föreslagna systemet medföra fördyringar.

De direktiv som legal till grund för ulredningens förslag lorde numera icke ha samma aktualitet. Förslaget bör därför prövas ulan den bundenhet till direkfiven som utredningen varit beroende av.

Dessa synpunkter leder lill att utredningar i flera avseenden bör verkställas och att förslaget med slöd härav bör i väsentliga delar omarbetas.

Svenska samernas riksförbund: Förbundet gör det sammanfattande bedömandet att vattenlagsutredningens förslag till ny vattenlag inte kan läggas lill gmnd för ny lagstiftning utan föregående överarbetning och omprövning av jämväl centrala delar i förslaget. Förbundets huvudsakliga invändningar mot förslagel gäller dels tillållighetskrilerierna, dels prövningssystemet, dels ock ekonomiska förhållanden.

Näringslivets byggnadsdelegation: De föreslagna reglerna i 3 kap. för en samordning av prövningsreglema i VL med annan samhällsplanering har ett direkt samband med den utformning av etl blivande planeringssystem, som sker i det pågående bygglagarbelel. Även prövningsordningen påverkas av detta. Nu gällande regler från 1971 om samordning med samhällets planöverväganden i 4 kap. VL hade provisorisk karaktär och de nu föreslagna reglerna bibehåller en i princip likartad lösning. Även reglerna för riksplaneringen enligt 1972 års riksdagsbeslut, bl. a. vad gäller prövningen enligt 136 a 8 BL, som har särskilt intresse i förevarande sammanhang, var av provisorisk karaktär. Uppenbart är därför de materiella prövningsreg-lemas utformning i VL starkt beroende av de lösningar som slutligen framkommer i den nya byggnads-markanvändningslagsliflningen. Innan cjna framlagts, torde del vara lämpligast atl avvakta med elt genomfö-råndelav ny vattenlagstiftning, eftersom gmndläggande materiella lillållighetsregler alhjämt är föremål för fortsatta överväganden inom ramen för den nya byggnadslagstiftningen.

Varje ställningstagande till utformningen av ett vattenrättsligt prövningssystem ter sig för närvarande vanskligt med tanke på det pågående arbetet med en ny byggnadslag och miljöskyddsutredningens arbete kring revision av miljöskyddslagen. Hela frågan om en samordning av den vatlenrättsliga prövningen med planlagstiftning och miljöskyddslagstiftning är därmed en öppen fråga.

Enligt delegationens uppfattning bör man mot denna bakgmnd avvakta med ett införande av en ny VL eller i varje fall en ny prövningsordning.

Enligt delegationens uppfattning förtjänar syftet med omprövningsinstitutet atl analyseras ytterligare. Särskilt borde klargöras, om huvudsyftet från allmän synpunkt är att uppnå förändring av tidigare medgivna förhållanden eller om avsikten främst är att bekosta vissa s. k. allmänna intressen genom ersältningsfri förändring på elt tämligen svåröverskådligt sätt. Utformningen av omprövningsreglerna förtjänar också granskas från redaktionell synpunkt. En större enhetlighet vore eftersträvansvärd, eventuellt så alt omprövningstillfällena på samma sätt som för närvarande VL eller på med tomträtlsinsfitutet likartat sätt anpassas till behovet av säkerhet i kreditgivningen.

Prop, 1981/82:130 78

2 Prövningssystemet

Av vattenlagsulredningens förslag i olika avseenden är frågan om prövningssystemet den om vilken meningarna är mest delade bland remissinstanserna. Medan ungefär hälften av remissinstanserna är positiva lill utredningens förslag, förordar övriga instanser som har yttrat sig i frågan andra system. Därvid har etl oförändrat prövningssystem, den s. k. vattendomstolsmodellen, fått flest anhängare - ett Qugotal.

De som tillstyrkt eller lämnat utiedningens förslag utan erinran är socialstyrelsen, statens järnvägar, sjöfartsverket, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs. Skaraborgs och Gävleborgs län, statens naturvårdsverk, statens planverk, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, miljöskyddsutredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska hamnförbundel, TCO. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Ålvräddarnas samorganisation, Riksförbundet för hembygdsvård. Trädgårdsnäringens riksförbund och Arkitektförbundet.

Socialstyrelsen: Genom att samordna förprövningen av vattenförelag enligt vattenlagen och miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddsförfattningarna i koncessionsnämnd och länsslyrelsen blir handläggningen enklare. Socialstyrelsen tillstyrker därför förslagel.

Sjöfartsverket: Ansvaret för traflkplaneringsfrågor ankommer på administrativa myndigheter. Domstolarna har i regel ej erforderlig överblick över alla relevanta förhållanden oc;h är ej heller lämpliga organ för att göra erforderliga avvägningar. Verket vill därför kraftigt tillstyrka ulredningens förslag att överföra tillståndsprövningen till administrativa myndigheter. Utredningens uttalade oro för att detta kan leda till dubbelarbete förefaller verket obefogad med den gränsdragning som i lagförslaget gjorts mellan de judiciella och de administrativa myndigheternas uppgifter.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker principiellt utredningens förslag om en övergång från nuvarande domstolsprövning till prövning i administrativ ordning. En sådan förändring är enligt verkel naturlig då planeringen och användandet av vattentillgångarna allt mer kommer att ses som en del i samhällsplaneringen. En prövning i administrativ ordning medför alt hänsyn i större utsträckning kan tas till allmänna synpunkter inom samhällsplanerin;?en, lill efter hand förändrade förutsättningar etc. Dessutom ökar möjligheterna att göra sammanvägningar mellan faktorer av olika karaktär, t. ex. mellan påverkan på ekosystemet och kostnader för skyddsåtgärder.

Naturvårdsverket anser liksom vattenlagsulredningen att regeringen, koncessionsnämnden och länsstyrelsen kan komma i fråga som prövningsmyndigheter enligt den nya lagen. När del gäller fördelningen av typer av ärenden mellan dessa myndigheter anser verket, att den grundläggande principen bör vara att prövningen inte skall ske på en högre nivå än vad som är erforderligt med hänsyn till krav pä överblick och kompetens. Enligt denna princip kan man överväga om inle fler ärendegrupper enligt VL borde kunna handläggas av länsstyrelsen. För detta talar också att länsstyrelsen har mycket viktiga uppgifter inom samhällsplaneringen och därför är särskilt lämplig att vara prövningsmyndighet i ett administrativt system, som är konstruerat för att frågorna om vattnets användning skall komma in i samhällsplaneringen.

Prop. 1981/82:130 79

Emot alt nya uppgifter såsom prövning enligt VL åläggs länsslyrelsen talar emellertid det faktum att länsstyrelsen inom ramen för existerande lagstiftning redan har omfattande uppgifter, som man inte har resurser att helt genomföra. Del gäller frågor enligl ML där framför alll tillsynen är otillräcklig, därför att länsslyrelsen ej givits tillräckliga resurser. Frågan om vilka nya prövningsuppgifter enligt ML, som mot denna bakgrund bör åläggas länsstyrelsen, övervägs för närvarande inom utredningen för översyn av miljöskyddslagen. Bl. a. studeras med hjälp av statskontoret vilka resurser, som krävs för handläggning och beslut vid länsstyrelsen i vissa tillstånds- och anmälningsärenden. Då del enligl verkets uppfattning är mycket angelägel atl ett företag prövas av samma myndighet, om en prövning enligl både ML och VL skulle behövas, bör därför miljöskyddsutredningens överväganden avvaktas innan definitiv ställning tas till hur nya VL bör utformas i delta avseende.

Naturvårdsverket tillstyrker således en övergång lill tillståndsprövning i administrativ ordning. Därutöver har verket inle ansett sig ha tillräckligt underlag för att närmare diskutera frågor om kompetensfördelningen mellan fillståndsmyndighet och fastighetsdomstol.

Statens planverk: Planverket tillstyrker det förslag lill prövningssystem som utredningen slutligen stannat för. En tillståndsprövning i administrativ ordning torde ge de bästa förutsättningarna för en allsidig och smidig bedömning av tillåtlighetsfrågorna. De alternativa administrafiva förfarandena som utredningen diskuterat är enligt planverkets mening underlägsna del föreslagna. Beträffande exproprialionsmodellerna vill planverket framhålla, alt den erfarenhet verkel har av ärenden angående tillstånd till expropriation är, all dessa i allmänhet är enkla alt ta ställning till. Sä torde knappast bli fallet när det gäller tillståndsärenden enligt VL-förslaget. Att splittra tillståndsfrågorna på flera koncessionsnämnder är enligt verket diskutabelt, framför allt när det gäller frågan om enhetlighet i rättstillämpningen. Den bästa lösningen är den föreslagna med en koncessionsnämnd som tillståndsmyndighel i vissa fall och som remissinstans. Då erhåller man ett centralt organ med erforderlig expertis och erfarenhet och vars avgöranden och yttranden på ett bättre sätt än som lorde bli möjligt genom de alternativa förslagen kan vara till ledning för rättstillämpningen. Även samordningsproblemen mellan VL och ML skulle på så sätt bli lättare att lösa.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Den föreslagna överflyttningen av tillståndsprövning m. m. från judiciell lill administrativ myndighet synes vara en naturlig följd av de föreslagna bestämmelserna för tillåtlighet m. m. där bl. a. allmänna planeringssynpunkter tillmäts stor betydelse. Förslaget åsyftar dels en god samordning mellan vattenlagsfrågor och övrig samhällsplanering, dels ett tillvaratagande av lokalkännedom, dels ock slutligen att sakägare skall få bättre möjligheter än för närvarande att få kontakt med tillståndsmyndigheten. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar inle vattenlagsutredningens tveksamhet inför det föreslagna prövningssystemet. Ett för utredningen genomgående tema är vatlenbyggandels verkningar på den fysiska miljön. Detta liksom bl. a. inslagen av samhällsekonomiska bedömningar - innefattande även de för länsstyrelsen avgörande frågorna om arbetstillfällen — måste få prägla tillämpningen av en vattenlag i modern mening. Frågor av denna art hör till de planeringsbeslul som numera normalt ligger på politiskt ansvariga organ. Att ta bort just vattenbyggande från de regionalpolitiska avgörandena har i grunden ingen rationell motive-

Prop, 1981/82:130 80

ring. Principen om det delade ansvaret finns knäsalt tidigare, senast vid fillkomsten av ML och även beträffande lokaliseringen av tyngre industrier (136 a 8 BL). Naturvårdslagen, som länsslyrelsen vid del här laget har god erfarenhet av, föreskriver även en uppdelning i å ena sidan ett förvaltningsorganens beslutsansvar för restriktioner avseende markanvändning som kan vara långtgående och å andra sidan fastighetsdomstols roll beträffande efterföljande eventuella ersättningskrav från exempelvis markägare.

Här tillämpas alltså en adekvat uppdelning av uppgifterna och de praktiska erfarenheterna av systemet talar inle för att det skulle vara förenat med olägenheter. Del kan hävdas att detta att pröva ansökningar om tillstånd till vattenföretag - i varje fall vad gäller de större, typ regieringar för kraftverk - innebär att frågoi om villkor, bedömningar av allmänna och enskilda intressen, är mera frekvent förekommande och har sådant samband inbördes och med den grundläggande tillståndsprövningen atl en prövning vid skilda fora inte är lämplig. Ulredningen har emellertid själv ägnat detta uppmärksamhet. Det bör utifrån det där skisserade förfarandet kunna ytterligare utvecklas en användbar handläggningsmodell med den grundläggande inriktningen, att det skall åvila regering/förvaltningsmyndighet att bedöma ett företags tillåtlighet. Vidare atl - om domstol i något avseende måste komma in på lämplighetsavvägningar av elt företags verkningar - de då skall ske efter samnid med den myndighet som har ansvaret för tillståndet.

Miljöskyddsutredningen: Utredningens arbete inriktas för närvarande på alt ett delbetänkande omfattande förslag när det gäller organisationen av prövnings- och tillsynsarbetet m. m. skall föreligga lill halvårsskiftet 1978. Erfarenheterna av ML:s prövningssystem är i huvudsak goda. Inom miljöskyddsutredningen finns för närvarande inga planer på att frångå gmndvalarna för nuvarande system. Det förslag till nytt prövningssystem som vattenlagsulredningen slutligt stannat för ansluter till ML:s syslem. En samordning mellan de båda lagstiftningarna är angelägen inte minst med tanke på att de ofta samtidigt kan vara tillämpliga på ett pch samma företag. På miljöskyddsutredningens nuvarande ståndpunkt kan därför betänkandets innehåll i denna del i huvudsak godtas. I sammanhanget bör dock påpekas att de regler om ersättning för sakägares rättegångskostnader som vattenlagsutredningen Ipreslår kan medföra att de eventuella fördelar som står att vinna i en uppdelning av processen i en administrativ och en domstolsdel kan gå förlorade.

Svenska kommunförbundet: Förbundet har inte något att erinra mot det föreslagna prövningssystemet. Visseriigen kan det ur handläggningssyn-punkt vara fördelaktigt att bibehålla nuvarande ordning med en i princip sammanhållen domstolsprövning Iios vattendomstolarna med skyldighet för domstolarna att genom underställning fä lillåtlighetsfrågan beträffande riksviktiga företag prövade av regeringen. Såsom också framhållits i utredningsbetänkandet får man emellertid med det nu valda prövningssyslemet en bättre samordning med den prövning som sker enligt byggnads- och miljölagstiftningen.

Länsstyrelsernas nya uppgifter som vattenrätlsliga prövningsorgan förutsätter, som utredningen påpekat, viss personell förstärkning hos länsstyrelserna. Förbundet vill understryka del angelägna i atl en sådan förstärkning också kommer till stånd vilket måste anses vara en given förutsättning för atl länsstyrelserna skall kunna fullgöra dessa nya åligganden på ett behörigt sätt. Personalen hos länsstyrelserna bör inte enbart ha kunskap inom vattenbyggnad utan även inom hydrologi och hydrogeologi. Del är

Prop. 1981/82:130 81

här viktigt med etl nära samråd mellan denna personal samt kommunerna och deras tekniska nämnder.

Arkitektförbundet: Från förbundets utgångspunkter synes länsstyrelsernas tillståndsprövning vara en riklig utveckhng. Inle bara från samordningssynpunkt utan även med beaktande av den bättre lokalkännedom som kan förväntas föreligga inom länsstyrelsen samt de förbättrade möjligheterna för enskilda sakägare lill kontakt med prövningsmyndigheten. Som utredningen anför kommer personella resursförstärkningar inom länsstyrelserna att bli nödvändiga för att möta de nya kompetenskraven, då främst inom naturvårdsenheterna men eventuellt även inom andra enheter.

Beträffande frågan om kompetensfördelningen mellan tillståndsmyndigheterna anser flera av länsstyrelserna atl de bör kunna anförtros atl pröva flera typer av vallenförelag. Man förutsätter också - liksom utredningen - atl länsstyrelserna erhåller erforderlig personalförstärkning för alt kunna fullgöra de nya uppgifterna enligl VL-förslaget.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden kan i princip tänka sig etl uppdelat prövningssystem men anser all det finns anledning alt ifrågasätta den utformning som det fåll i ulredningens belänkande. Det kan nämligen med skäl befaras att den föreslagna prövningsordningen blir administrafivt tungrodd och kostnadskrävande och atl mindre och medelstora företag - vilka utgör det övervägande flertalet av de prövningsplik-liga företagen - får stora svårigheter alt uppfylla de krav på sökandepar-len som förslagel innebär.

Risken för att presumtiva sökande av kostnadsskäl avstår från att söka tillstånd till vattenföretag som från allmän synpunkt skulle vara nyttiga kan onekligen väntas öka. - Kostnadsfrågan är enligl nämndens mening så betydelsefull för prövningssyslemets utformning att den förQänar en närmare analys.

Sökandesidans kostnader i elt valtenmål kan enligl koncessionsnämnden grovt uppdelas i fyra poster: 1) sökandens egna kostnader för att åskådliggöra det sökta förelagets utformning (teknisk beskrivning etc); 2) sökandens kostnader för utredningar m. m. avseende företagets verkningar från allmän synpunkt; 3) sökandens kostnader för utredningar m. m. avseende företagets inverkan på motstående enskilda intressen; och 4) ersättning för motparters rättegångskostnader. Posterna 1) och 2) torde inte i högre grad påverkas av prövningssyslemets utformning, eftersom i elt uppdelat syslem därmed sammanhängande frågor i allt väsentligt behandlas endast vid tillåtlighetsprövningen. Posten 3) — sökandens kostnader för utredningar m. m. om skador på enskilda intressen - kan däremot bli större i etl uppdelat system än i ell sammanhållet, nämligen om det uppdelade systemet utformas så att frågor om inverkan på enskilda intressen behandlas i båda prövningsleden. Ersättningen för rättegångskostnader slutligen (post 4) blir uppenbariigen väsentligt större i ett delat syslem än i ett sammanhållet, om ersättning utgår för kostnader både i det administrativa och i det judiciella förfarandet. Om kostnadsersättning utgår endast i det senare prövnirigsledet, torde däremot posten 4) bli någol mindre i ett delat prövningssystem än i ett sammanhållet.

Ulredningens prövningssystem är utformat så att sökandesidans sammanlagda kostnader för förfarandet kan antagas komma att stiga väsentligt jämfört med nuvarande förhållanden. Detta beror huvudsakligen pä två omständigheter, dels atl frågor om inverkan på motstående enskilda intressen i betydande grad kan komma upp också under den administrativa tillåtlighets- och villkorsprövningen, dels att ersättning för motparters

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 82

rättegångskostnader skall utgå i båda prövningsleden. I dessa hänseenden skiljer sig VL-förslaget från vad som gäller enligt ML; i stället är förslaget härvidlag utformat i huvudsaklig överensstämmelse med expropriationslagen.

Till detta bör läggas att också lidsätgången för den administrativa tillåtlighets- och villkorsprövningen kan antagas öka väsentligt, om man -exempelvis genom gynnsamma rältegängskostnadsregler - underlättar för de enskilda sakägarna all föra in frågor om enskilda intressen och sakägarnas synpunkter på tillållighetsbedömningen i det administrativa förfarandet. Med detta påpekande har koncessionsnämnden inte tagit ställning i frågan, humvida sakägarna bör vara berättigade till ersättning för sina kostnader under ett eventuellt administrativt förfarande (jfr i det följande), men nämnden anser det angelägel att också tidsaspekten beaktas när rättegångskostnadsreglerna skall utformas.

Koncessionsnämndens slutsats av del anförda är all man - med tanke särskilt på de små och medelstora vatlenföretagen, däribland en mycket stor del av de företag som har till syfte alt tillgodose kommunala och andra allmänna intressen - inte kan acceptera etl så tungt och dyrbart prövningssystem som VL-förslaget innebär. Härvid bör också beaktas att utredningens förslag innebär en utvidgning av förprövningsskyldigheten. - I stället måsle man välja mellan antingen ett sammanhållet system, i princip överensstämmande med det nuvarande, eller ett uppdelat system med sådan utformning att bevakningen av enskilda intressen i huvudsak blir koncentrerad lill det judiciella prövningsförfarandet. Det senare alternativet skulle därvid kunna utformas med ML;s prövningssystem som förebild.

Valet mellan de angivna alternativen beror på vilket avseende man fäster vid å ena sidan värdet av att de enskilda sakägarna, miljögrupper etc. har goda möjligheter att få sina synpunkter framförda och beaktade redan vid tillållighetsprövningen, å andra sidan önskemålet att tillåtlighetsprövningen också av de medelstora och små vattenföretagen sker i administrativ ordning med en politiskt ansvarig myndighet - regeringen - som slutinstans. Koncessionsnämnden anser sig inte för egen del böra taga slutlig ställning i frågan men vill på grundval av sina erfarenheter av ML:s prövningssyslcm framföra vissa synpunkter och även skissera hur ett uppdelat system för vatlenmålen skulle kunna utformas.

Tillåtlighetsreglerna i VL-förslaget innebär atl vatlenföretagen i första hand skall bedömas frän allmänna planeringssynpunkter och med hänsyn till sina följder för olika allmänna intressen. Prövningen får därför mer karaktär av lämplighelsavvägningar än av en judiciell bedömning. Vid denna typ av avgöranden är det särskilt betydelsefullt att laglillämpningen blir konsekvent och enhetlig och inte uppfattas som växlande eller rent av godtycklig. - Om tillståndsprövningen koncentreras till de sökta förelagens tillåtlighet från allmän synpunkt, kan prövningen i första instans ulföras av ett organ med förhållandevis liten personal. Följden därav blir dels atl varje handläggare får ta befattning med elt relativt stort antal ärenden, dels att det är möjligt lör de olika handläggarna att hålla sig underrättade om innehållet i beslut där de inle själva deltagit. Del är därför väsentligt lättare för ett sådant prövningsorgan alt utbilda och vidmakthålla en gemensam praxis i tillåtligheisbedömningen än det är för en myndighet som också har att syssla med skadereglering. Vattendomstolarnas arbetsuppgifter ligger för närvarande tidsmässigt till övervägande delen inom skaderegleringsområdel; uppskattningsvis är proportionen mellan

Prop. 1981/82:130 83

arbelet pä skadereglering och arbetet på tillståndsprövning minst 3:1. Prövningsorgan som också har atl handlägga skaderegleringsfrågor kan därför antagas behöva minst fyra gånger så stor personal som ett organ med enbart tillståndsprövningsuppgifter. Möjligheten för handläggarna i ett sammanhållet prövningssystem att vidmakthålla en gemensam praxis minskas ytterligare av att skaderegleringen nästan med nödvändighet kräver en regional placering av prövningsorganen i första instans. - Nu angivna omständigheter utgör enligl nämndens mening vägande skäl för etl uppdelat prövningssystem, där tillåtlighetsbedömningen överlämnas till en administrativ myndighet som har hela landet som arbetsområde men ändå inte är större än atl kommunikationerna mellan de olika handläggarna verkligen fungerar. Inte minst vid den omprövning av äldre vattenföretag som enligt ulredningens förslag skall komma till stånd måste det vara synnerligen angeläget atl prövningen inom olika delar av landet sker enligt enhetliga grunder.

Om man vill få till stånd ett uppdelat prövningssyslcm med klar åtskill
nad mellan ett administrativt prövningsled för allmänna frågor och ett
judiciellt prövningsled för skadereglering och andra enskilda frågor, måste
vissa ändringar genomföras i utredningens VL-förslag.

Koncessionsnämnden är medveten om atl ett borttagande av sakägarnas nuvarande rätt till ersättning för sina kostnader i samband med tillåtlighetsprövningen kan uppfattas som en betydande försvagning av sakägarnas ställning och skulle begränsa deras möjligheter alt framföra synpunkter pä tillåtligheten av elt sökt vatlenföretag och beträffande de huvudsakliga tillståndsvillkoren. Det bör dock understrykas alt sakägare och andra intresserade även med denna prövningsmodell kommer att vara oförhindrade alt agera också under tillådighetsprövningen och atl de genom kungörelseförfarandet sätts i fillfälle att bevaka sina intressen både skriftligen och vid prövningsmyndighelens sammanträden. Man bör inte heller underskatta sakägarnas möjligheter alt genom rättshjälp och/eller samgående i grupper och organisationer få fram de ekonomiska resurser som kan erfordras för ett effektivt uppträdande i tillståndsfrågorna. - Huruvida nackdelarna av ett uppdelat prövningsförfarande fullt ut uppväges av de fördelar genom en förbättrad tillståndsprövning som torde kunna vinnas, är svårt att säga, eftersom nackdelarna och fördelarna ligger på helt olika plan. Vatlenlagsutredningens försök atl uppnå fördelarna utan all behöva vidkännas olägenheterna, dvs. förslaget om en uppdelad prövning med bibehållande av sakägarnas nuvarande rättsställning, lider dock enligt koncessionsnämndens mening av så allvarliga brister att det inte kan godtagas.

Många remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag till ett delat prövningssystem. Dessa är Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, samtliga tingsrätter som är vattendomstol, domstolsverket, statens vägverk, SMHI, kammarkollegiet, lantbruksnämnderna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Kristianstads län, VASO, Svenska samernas riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Fastighetsrådens förening, LRF, Näringslivets byggnadsdelegalion. Svenska flotlled.sförbundet, Sveriges fiskares riksförbund. Svenska Insjöfiskarenas centralförbund. Föreningen statens lantbruksingenjörer och Norrlands naturvärn.

Prop. 1981/82:130 84

Kritiken mot utredningens förslag kan i stora drag sammanfattas i följande elva punkter.

1. För många prövningsinstanser.

2. Kraven på effektivitet och snabbhet uppfylls ej.

3. Ökat besvär för parterna m.fl.

4. Kraven pä saklighet och rättssäkerhet kommer inte atl tillgodoses.

5. Samordning VL - ML ej nödvändig.

6. Svårigheter all beakla alla skadeverkningar vid tillståndsprövningen.

7. Länsgränserna följer inte gränserna för avrinningsomräden.

8. Problem med verkställighet av tillståndsbeslut.

9. Svårigheter alt bedöma parts kostnader för tillståndsprövningen.

10. Länsstyrelsen skall vara både tillstånds- och tillsynsmyndighet.

11. Stora personalförstärkningar krävs.

De krifiska synpunkterna kan exemplifieras med följande uttalanden.

/. För många prövningsinstanser

Det antal instanser som enligl förslagel skulle ha atl pröva villkor för vatlenföretag uppgår till sju, nämligen länsstyrelsen, koncessionsnämnden, regeringen, förrättningsman för markavvattningsföretag, fastighetsdomstol, hovrätt och högsta domstolen. En rimlig strävan måste vara atl begränsa detta antal. (Svea hovrätt, Jämlbygdens tingsrätt, domstolsverket, kammarkollegiet, Sveriges advokatsamfund)

2. Kraven på effektivitet och snabbhet uppfylls ej

1 miljöskyddsärenden kan, utan större olägenhet, tillåtlighets- och ersättningsfrågor behandlas av olika myndigheter. Detta därför att, till skillnad frän vattenmål, endast elt fåtal miljöskyddsärenden föranleder ersättningsanspråk. - Enligt det föreslagna systemet kommer så gott som varje vattenmål av någon betydelse att behandlas av två myndigheter. Uppdelningen dem emellan är dessutom icke så klar som i miljöskyddsärenden, ty enligl VL-förslaget har tillståndsmyndighelen möjlighet alt föreskriva endast de villkor som i huvudsak skall gälla beträffande företaget och alt därefter överlämna åt fastighetsdomstolen att meddela övriga villkor. En och samma delfråga kan därför komma att behandlas av tvä myndigheter, vilket ytterligare bidrar till att förfarandet blir långsamt och dyrbart. (Svea hovrätt, Vä.xjö tingsrätt, domstolsverket, lantbruksnämnderna i Blekinge och Malmöhus län, Sveriges domareförbund. VASO, Näringslivets byggnadsdelegation. Svenska flottledsförbundel. Föreningen statens lantbruksingenjörer)

Splittringen av de vattenrätlsliga frågorna mellan ett flertal administrativa myndigheter inbördes saml mellan dessa myndigheter och domstolar medför en rad svårbemästrade samordningsproblem och andra praktiska olägenheter. (Hovrätten för Nedre Norrland)

Frågor om tillstånd, villkor, skadeförebyggande åtgärder och skadereglering kan inte kopplas samman pä elt tillfredsställande sätt. (Hovrättenför Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, statens vägverk, länsstyrelsen i Kristianstads län)

Kraven pä effektivitet och snabbhet förutsätter alt prövningen samman-hålles i ett förfarande med så fä beslutande myndigheter som möjligt. Genom ell sådant förfarande kan samma personer följa ett mål från ansökan till dom och möjligheter finns till en enhetlig bedömning av det komplex av frågor, som särskilt slörre kraflutbyggnadsmål omfattar. Särskilt

Prop, 1981/82:130 85

betydelsefullt är detta med avseende på villkorsprövningen. Härtill kommer också vinslen från arbetsekonomiska synpunkter. (Vänersborgs tingsrätt, SMHI)

En uppdelning av tillståndsprövning och skadereglering synes inte vara ändamålsenlig och innebär förmodligen en försvagad ställning för det enskilda fiskeinlresset, vilket konstaterats i koncessionsmålen. Genom den föreslagna uppdelningen kommer man inle ifrån dubbelarbete och risken för en ökad byråkratisering är stor. (Svenska Insjöfiskarenas centralförbund)

Ulredningen har förutsatt att de huvudsakliga villkoren för vattenföretaget skall anges av tillståndsmyndigheten medan övriga villkor kan överlämnas till fastighetsdomstolen. Bland villkoren förekommer vanligen åläggande för sökanden alt utföra skadeförebyggande åtgärder av olika slag. Det är närmast självklart att prövningen av dessa åtgärder och av ersättningsfrågorna hänger sä intimt samman all den måste företas i ett sammanhang av en myndighet. Sällan förekommer atl sökandens förslag i dessa hänseenden kan fastställas utan ändringar, vilka dä kommer till stånd successivt under handläggningens gång inför vattendomstolen. Men även villkor av annat slag såsom slörre skadeförebyggande åtgärder, tappningsbestämmelser och stundom också utförandel av i förelagel ingående byggnadsverk kan ha sådant samband med skadefrågorna att del vid skaderegleringen visar sig nödvändigt att ändra sökandens förslag. Det förekommer således ej sällan att det företag som slutligen blir tillåtet i väsentliga delar ser annorlunda ut än det som sökanden ursprungligen begärt prövning av. Det lorde närmast vara omöjligt för en myndighet som endast handhar tillståndsprövningen alt rätt avgränsa vilka villkor som kan fastställas utan risk för komplikationer vid efterföljande skadereglering i fastighetsdomstolen, och delta särskilt som tillståndsmyndighetens ledamöter enligt förslagets modell åtminstone efter någon lid kommer all sakna erfarenhet av skadereglering. Om tillståndsmyndighetens beslut är olämpligt, måste frågan då på nytt tas upp där, för att sedan åter handläggas av fastighetsdomstolen. Det bör också framhållas all vatlenmålen ofta innehåller omfattande tekniska utredningar om t. ex. komplicerade hydrologiska förhållanden som är av betydelse såväl för prövning av förelagets fillåtlighet och därmed sammanhängande villkor som också för värdering av skadorna. I ett större vattendrag med ett system av års- och kortlidsregleringsmagasin och varierande föreskrifter om tappning m. m. kan konsekvenserna av ett ingrepp vara mycket svåra att överblicka. Det måsle innebära onödigt dubbelarbete och avsevärda kostnader att två myndigheter skall sätta sig in i dessa frågor för att prövningen av företagel skall kunna genomföras. (Fastighetsrådens förening. Föreningen statens lantbruksingenjörer)

Nuvarande ordning med regeringsprövning av de större vattenföretagen innebär att ansökan ges in lill vattendomstolen som med eget yttrande hänskjuter frågan om tillåtligheten till regeringen. Vattendomstolen är därmed väl insatt i målet redan före skaderegleringen. Dubbelarbete i den mening som utredningens förslag innebär föreligger därför ej med nuvarande ordning. Den samlade intresseavvägning, som nu förekommer i flertalet valtenmål, skulle helt omöjliggöras med det nya systemet lill skada för främst sakägarna. Åtskilliga praktiska olägenheter skulle även uppslå. (Växjö tingsrätt)

Prop. 1981/82:130 86

3. Ökat besvär för parterna m.fl.

För sakägarna, som ofta själva för sin talan, måsle det te sig förvirrande och dyrbart med två samtidiga eller på varandra följande förfaranden med olika kungörelser, skriftväxlingar och förhandlingar. (Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Sveriges domareförbund)

Ett långdraget förfarande med flera myndigheter alt vända sig lill återverkar på parternas arbete och därmed förenade kostnader, vilka enligl kostnadsreglerna i sin helhet kommer att drabba sökanden. Beaktas dessutom atl utredningsförslaget leder lill dubbla kungörelsekostnader, kan man inle utesluta en risk för atl den som planerar etl mindre vattenförelag kan komma att avslå från detta enbart av rättegångskoslnadsskäl. Dessutom torde man få räkna med en minskad benägenhet hos förelagare alt påkalla prövning där sådan inte är obligatorisk. (Hovrätten för Nedre Norrland)

En ytterligare komplikation med det splittrade tillstånds- och skaderegleringsförfarandet blir svårigheten för alla berörda myndigheter och enskilda att hålla sig underrättade om förefintliga beslut med åtföljande svårighet att få erforderlig helhetssyn. (Fiskeristyrelsen)

4. Kraven på saklighet och rättssäkerhet kommer inte att tillgodoses
Med kravet på saklighet avses att prövningen bör ske objektivt. Alt till

grund för prövningen ligger politiska beslut får icke medföra atl prövningsmyndigheten i sin bedömning av dessa beslut eller eljest skall vara underkastad direktiv i det särskilda fallet. Delta har betydelse bl. a. för att lika saker bedöms lika, vilket i sin tur är nödvändigt för atl enskilda skall våga sig på de stora investeringar som redan medelstora vattenföretag medför. Kravet på tillgodoseende av rätlssäkerhetssynpunkter medför bl. a. all förfarandet hos prövningsmyndighet måste medge insyn i beslutsunderlaget. Telefonkontakter och andra formlösa samråd får icke läggas fill grund för lillståndsbeslut. (Vänersborgs tingsrätt, SMHI)

En annan nackdel som vidlåder förslaget och går ut över parterna utgör den fara för rättssäkerheten som ligger i alt olika,typer av myndigheter skall försöka svara för en enhetlig och konsekvent rättstillämpning. Risken för all länsstyrelserna ej skall kunna gå i land med den uppgiften är uppenbar. De företag av mindre omfattning som enligt förslaget skall tillslåndsprövas av länsstyrelserna kan ofta kräva en kvalificerad bedömning. Vidare kan man inte utesluta alt länsstyrelserna kan komma att överbetona sådana allmänna intressen som de har atl tillvarata i andra funktioner än som fillståndsmyndighet. (Hovrätten för Nedre Norrland, Jämtbygdens och Stockholms tingsrätter, domstolsverket, fiskeristyrelsen)

Nuvarande prövningsordning äger många förQänster jämfört med ett administrafivt syslem, där det föreligger en risk för att de i samband med vattenföretag väsentliga hydrologiska frågorna kan komma att bli ofullständigt behandlade. Erfarenheterna av koncessionsnämndens övertagande av ärenden rörande utsläpp till vatten tyder på att de hydrologiska aspekterna i sådana ärenden, som vid prövning i vattendomstol ofta blev föremål för ingående utredningar, vid motsvarande prövning enligt ML fått en summarisk behandling. (SMHI)

Direkt olämpligt är det att göra länsstyrelserna till tillslåndsmyndig-heler. Skadeverkningarna på fisket uppstår ofta på långt avstånd från störningskällan. Om ett länsslyr<;lsebeslut i ett län l.ex. favoriserar näringslivsintresset i det egna länet på bekostnad av fisket i etl annat län

Prop, 1981/82:130 87

kan del visserligen hävdas att avvägningsfrågan kan bringas under högre myndighets prövning besvärsvägen. Den försening och fördyring detta skulle medföra för samhället och den enskilde kan undvikas vid ett sammanhållet prövningsförfarande valtendragsvis. Särskilt betänkligt är det att flera av de företagstyper som länsslyrelsen föreslås få besluta om endast skenbart är oförargliga. Fiskeribiologiskt kan många av dem ha ödeläggande effekter på vandringsfisk till men för lek och uppväxt samt skada för såväl yrkes- som fritidsfiske inom stora, avlägsna områden. (Fiskeristyrelsen)

Länsstyrelserna har till uppgift att bevaka vissa allmänna intressen vid vatlenförelags tillkomst och vidmakthållande. Länsslyrelsen kommer härvid alt uppträda som företrädare för vissa allmänna partsintressen, främst bevarandeintressen, som skall vägas mot enskilda och i vissa fall andra allmänna intressen. Länsstyrelsens partsneutralitet kan därvid ifrågasättas. (LRF)

5. Samordning VL — ML ej nödvändig

Den enda fördelen med ulredningens förslag skulle vara att samma myndighet och samma domstolar prövade frågor enligt VL och ML. Betydelsen härav bör dock icke överskattas. I de fall då ett företag skall prövas enligt båda lagarna (l.ex. kärnkraftverk, utfyllnader, bortledning och utsläpp av vatten m. m.) erfordras ändå tillstånd av flera myndigheter, och en sammanslagning av prövning enligt VL och ML är knappast av större betydelse. Ett visst resultat i detta avseende bör för övrigt kunna vinnas genom ändring av nuvarande forumregler. Härigenom skulle även kunna undanröjas den osäkerhet som för närvarande föreligger beträffande gränsen mellan prövning enligt den ena och den andra lagen. (VASO)

De frågor som koncessionsnämnden nu har att pröva gäller uteslutande förelag av immissionskaraktär och frågor om skyddsåtgärder eller begränsningar lill förhindrande av verkningarna av sådan miljöfarlig verksamhet som förorenande av vattendrag eller av luften och vidare avseende buller, skakningar, ljus eller annal. De vattenföretag som avses bli prövade enligt VL-förslaget företer regelmässigt inte någon likhet med sådan miljöfarlig verksamhet som skall prövas enligt ML. Det finns inga övertygande sakliga skäl för att åt en och samma myndighet anförtro prövningen av såväl typiskt miljöfarliga företag som vattenföretag. (Sveriges advokatsamfund)

6. Svårigheter att beakta alla skadeverkningar vid tillståndsprövningen

I större vattenmäl borde — liksom för närvarande — oeftergivligen kunna krävas en från början framlagd utredning, som ger en överblick över företagets skadeverkningar och kan utgöra grundval för såväl bedömningen av den ekonomiska tillåtligheten och villkorsfrågor som den efterföljande skaderegleringen. Vid en helt åtskild skadereglering skulle eljest om det vill sig illa kunna påvisas skador av sådan omfattning att det tillstadda företaget borde ha förklarats otillåtligt eller i vart fall begränsats. En jämförelse med ML:s prövningsordning är inte ändamålsenlig i detta sammanhang, eftersom någon utförligare ekonomisk utredning av skador för motstående intressen ej behövs vid tillståndsprövningen enligt ML. Vad gäller mindre vattenmål kommer med den föreslagna ordningen förutsättningar alt saknas för atl på en gång avgöra såväl lillslånds- som ersättningsfrågorna. (Hovrätten för Nedre Norrland)

Intresseöverviktsprincipen vid tillståndsgivningen har samband med skadeverkningar, som blir närmare utredda först genom del judiciella

Prop, 1981/82:130 88

förtärandet. Frågor om företagets utformning, i synnerhet då det gäller skadeförebyggande åtgärder har också ett direkt samband med skaderegleringsfrågorna. Från handläggningssynpunkt vore det önskvärt att dessa frågor kunde samordnas. (Näringslivets byggnadsdelegation)

7. Länsgränserna följer inte gränserna för avrinningsområden

För vattenföretag är länen olämpliga administrativa områden i framför allt tvä avseenden. För det första är de i många fall så små att handläggande personal kommer att sakna den erfarenhet som behövs för de svåra tekniska bedömningar som ofta förekommer även vid mindre företag. För det andra är länsgränserna klart olämpliga som skiljelinjer då de saknar varje anknytning till avrinningsornrådena. Visserligen skall enligt VL-förslaget företag som berör flera län prövas av länsstyrelsen i det län där företagel i huvudsak skall utföras, men en sådan regel ger ingen tillfredsställande gränsdragning för olika länsstyrelsers befattning med vattenföretag. Ett förelag kan vara beläget i ett län medan dess verkningar drabbar ett annat. (Svea hovrätt, kammarkollegiet. Svenska naturskyddsföreningen)

Som en fördel med vallendomslolssystemet kan framhållas domsområdenas överensstämmelse med hydrologiska regioner. Samhällets behov av en övergripande vattenplanering, som framhålles i betänkandet, innebär krav pä bedömningar omfattande hela avrinningsområden. Sådana bedömningar krävs även i samband med prövningen av många lokala vattenföretag, speciellt sådana som innebär uttag eller omfördelning av vatten. En uppdelning av ärendena efter administrativa gränser kan allvarligt försvåra en övergripande hydrologisk bedömning. (SMHI)

Det starkaste skälet till att nuvarande syslem är överiägsel det som utredningen föreslär är att vattendomstolarna geografiskt är anknutna lill naturliga gränser som följer nederbördsområden och vattendelare och inle av människan konstruerade administrativa gränser. Anknytningen till nederbördsområden är vida överlägsen andra gränsdragningar om man ska kunna nå en eftersträvad helhetsbedömning. Att domstolarna skall ha sådan anknytning även i fortsättningen har för övrigt inte ifrågasatts av utredningen när det gäller skadereglering. Några skäl för denna skillnad i synsätt på tillståndsfrågan och skaderegleringen har inte anförts. Fiskeri-biologiska skäl talar däremot för den nuvarande ordningen. (Fiskeristyrelsen)

Anspråken på vattentillgångarna i landet blir allt större såväl i fråga om de "förbrukande" vatlenföretagen (vattenkraft, vatten till industrier och kommuner, bevattning) som i fråga om bevarandeintressena (fiske, friluftsliv, miljö). Även vattnens användbarhet som recipient för avloppsvatten kommer in i bilden. Utvecklingen kommer säkeriigen atl gå mot större anspråk på vattnet i framtiden. I de flesta vattendrag får därför nästan varje vattenföretag — förr eller serrare - återverkningar utefter hela vallendraget. Detta ställer stora krav pä tillståndsmyndighelen, dels såvitt gäller kännedomen om vattendragets hydrologi och de verkningar hittills genomförda företag har, dels i fråga om bedömningen av vilka de framtida anspråken kan bli och vilken hänsyn som skall tas därtill. Viktigt för likformigheten och säkerheten i avgörandena är därför att tillståndsprövningen av om möjligt alla vattenföretag inom ett och samma avrinningsområde görs av samma myndighet. En uppdelning exempelvis efter länsgränser skulle avsevärt försvåra prövningen. Men myndighetens geografiska arbetsområde bör ej heller vara alltför stort eftersom den nödvändiga

Prop, 1981/82:130 89

kännedomen om förhållandena inom området då skulle gå förlorad. Atl till en central instans i Stockholm flytta över prövningen av andra företag än sådana som har stor omfattning och stor inverkan på allmänna intressen kan ej vara en lämplig lösning. (Fastighetsrådens förening)

8. Problem med verkställighet av tillståndsbeslut

Sökanden kommer ofta att avvakta tillståndsbeslul innan han fullföljer saken genom ansökan lill fastighetsdomstol om skadereglering. Särskilt i dessa fall kommer tiden mellan ingivandet av ansökan om tillstånd och den tidpunkt då arbetena kan igångsättas att bli mycket längre än f n. (Svea hovrätt)

En särskilt viktig samordningsfråga gäller verkställighetslillstånd. De administrativa myndigheterna ger enligt förslaget fillstånd som inte kan UtnytQas förtän fastighetsdomstolen inlett sin prövning av ersättningsfrågorna. Det är fastighetsdomstolen som prövar, om verkställighelstillstånd kan medges mot provisorisk skadereglering. Också här uppstår från sökandens synpunkt samordningsproblem dä del gäller igångsättningen genom den föreslagna uppdelning på en administrativ och en judiciell prövning. (Näringslivets byggnadsdelegation)

9. Svårigheter att bedöma parts kostnader för tillståndsprövningen

För fastighetsdomstolarna blir det en svår och grannlaga uppgift att bestämma ersättning för sakägarnas kostnader vid de administrativa tillslåndsmyndigheterna. Redan vattendomstolarnas nuvarande skyldighet att bestämma ersättning för sakägares kostnader vid förberedande sammanträde enligt vattenrättskungörelsen (1971:789) kan innebära en svår avvägning på osäkert underlag. (Svea hovrätt, domstolsverket)

10. Länsstyrelsen skall vara både tillstånds- och tillsynsmyndighet

Från principiell synpunkt är del olämpligt all tillståndsmyndighelen även skall svara för tillsyn och kontroll. Risk finns då att bestämmelserna i tillståndsbeslutet inte utformas tillräckligt noggrant och att i stället kompletterande föreskrifter lämnas då tillsynen utövas. Den misstanken får inte uppkomma atl länsslyrelsen som kontrollorgan underlåter alt göra erforderliga påpekanden om brister i villkoren för ett vatlenföretag därför att villkoren fastställts av länsstyrelsen som tillståndsmyndighet. Med hänsyn till allmänhetens intresse av att givna föreskrifter följs är det av vikt att vattenföretagen kontrolleras, men kontrollen bör inte utövas av tillståndsmyndigheten. (Stockholms tingsrätt)

11. Stora personalförstärkningar krävs

Enligt utredningen skulle tillståndsprövning i länsstyrelserna motivera personalförstärkning. Sålunda uttalas att varje länsstyrelse bör utmstas med i varje fall en person med vatlenbyggnadsteknisk sakkunskap. I de mindre länen torde dock arbetsuppgifterna icke bli sä omfattande att de, även om den offentliga tillsynen av valtenförelag utökas, ger arbete åt en heltidsanställd valtenbyggnadslekniker. (Svea hovrätt, domstolsverket, kammarkollegiet, lantbruksnämnderna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, Sveriges domareförbund)

Enligt förslaget skall tillståndsmyndigheterna kunna delegera vattenbyggnadslekniska beslul, såsom fastställandet av regleringsgränser och tappning, till fastighetsdomstolarna. Då dessa domstolar därtill liksom hittills skall vara fullföljdsinstans vid överklagande av beslul om markav-

Prop, 1981/82:130 90

vattning, måste där allQämt finnas valtenbyggnadslekniker. Nyanställning av vattenbyggnadstekniker vid länsstyrelserna kommer alltså ej att medföra motsvarande besparing vid fastighetsdomstolarna. (Svea hovrätt, kammarkollegiet, lantbruksnämnderna i Blekinge. Kristianstads och Malmöhus län)

De organisatoriska förslagen borde, för att underlätta elt ställningstagande, såsom förutsatts i ulredningens direktiv ha åtföljts av kostnadsberäkningar. Så har icke skett. Det är ändock uppenbart att det allmännas kostnader blir betydande. (Svea hovrätt)

Koncessionsnämnden kan, med de nya arbetsuppgifter som anges i förslaget, mycket väl tänkas växa fill åtta eller flera avdelningar. Blir nämnden så stor kommer troligen atl resas krav på utlokalisering - kanske genom att nämndens avdelningar får flytta till var sitt distrikt. Har kraven framgång, uteblir den fördel i form av enhetlig praxis som utredningen väntar av en sammanhållen nämnd. (Svea hovrätt)

Enligt förslaget är regeringen fullföljdsinstans icke endast för alla tillåtlighetsfrågor ulan även rörande utformningen av olika villkor samt fastställandet av regleringsavgift och tid för omprövning m. m. Därmed följer ett sådant merarbete för regeringskansliet atl detta måste förstärkas. Merarbetet är naturligtvis berättigat i den mån prövningen avser frågor av störr'e samhällsintresse. Flertalet överklaganden kommer dock att gälla frågor av annan och för den centrala planeringen tämligen likgiltig karaktär. (Svea hovrätt, domstolsverket)

Mänga remissinstanser har förordat den s.k. vattendomstolsmodellen, som innebär att nuvarande prövningssystem i princip behålls. 1 vissa fall föreslås modifikationer i detta system. Till vattendomstolsmodellens förespråkare hör Svea hovrätt Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, statens vägverk, SMHI, kammarkollegiet, lantbruksnämnderna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, fiskeristyrelsen. Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska samernas riksförbund, Sveriges advokatsamfund, LRF, Svenska flotiledsförbundet, Sveriges fiskares riksförbund. Svenska Insjöfiskarenas centralförbund. Föreningen statens lantbruksingenjörer och Norrlands naturvärn.

Luleå och Växjö tingsrätter samt VASO förordar i och för sig vatlendomslolsmodellen men anser att frågan bör utredas ytteriigare och förut-sältningslösl.

En minoritet av två ledamöter av Umebygdens tingsrätt: I likhet med
domstolens majoritet anser vi att utredningens förslag till prövningssystem
inte bör godtas.---- Del är framför allt i mål om slörre vatlenbygg
nadsföretag som planeringssynpunkterna får sin väsentliga betydelse. Och
i dessa mål leder det 1971 genonrförda prövningssyslemet, varigenom
målen - efter beredning vid vattendomstolen - underställs regeringens
prövning i tillåtlighetsfrågan, fill erforderligt beaktande av rikssynpunkler
på planeringen. Sedan regeringens medgivande till förelaget föreligger kan
i många fall dom med byggnadstillstånd rörande själva anläggningen med
delas av vattendomstolen omedelbai-t och utan ny huvudförhandling. Detta
förutsätter naturiigtvis alt vattendomstolen redan vid den förhandling och
syn som föregått hänskjutandet lill regeringen behandlat de frågor rörande
bl. a. ersättning för ianspråktagen mark som måste vara lösta för alt bygg
nadstillstånd skall kunna meddelas.

Gentemot utredningens förslag vill vi framhålla atl det torde vara en fördel atl beredningen av de slörre vattenmålen sker av en regional myn-

Prop. 1981/82:130 91

dighet, som är väl förtrogen med hydrologiska och andra förhållanden i vederbörande vattendrag.

I de mål, i vilka tillåtligheten med nuvarande regler i VL avgörs av vattendomstolen och där regeringen inle särskilt förbehållit sig prövningen, ger utredningens förslag till ändrade tillåtlighelsregler tillräckliga möjligheter för en prövningsmyndighet pä regional nivå att beakta de planeringssynpunkter som här kan vara aktuella.

Vi kan icke biträda uppfattningen all vatten- och miljöskyddsärenden
bör prövas,i samma ordning. Prövningen av miljöskyddsärenden är -
särskilt när det gäller villkor för utsläpp från större industrier eller från
större kommunala avloppsanläggningar — av så speciell art att det inte
synes lämpligt att splittra dessa frågor på sex olika lokala instanser. Efter
som reningsanordningar regelmässigt är mycket dyrbara - föreskrivna
sådana medför ju ibland att industrier måsle läggas ned - är del inte minst
från konkurrenssynpunkt angeläget att prövningen av dessa frågor blir
enhetlig och konsekvent. Detta krav tillgodoses bäst genom del nuvarande
systemet med en central koncessionsnämnd (låt vara att denna arbetar
på flera avdelningar). Vi erinrar om atl det var krav i bl. a. dessa avseen
den som föranledde statsmakterna att år 1969 frångå immissionssakkun-
nigas förslag om att lägga miljöskyddsärendena hos vattendomstolarna och
i stället besluta om nu gällande syslem för prövning av sådana ären
den. ---

När prövning enligt både VL och ML förekommer beträffande ett och samma företag är det helt olika saker som prövas, i vattenmålet oftast frågor om utläggande av ledningar i vatten eller anordnande av avfallsdammar eller dylikt.

Ingel hindrar - och så sker i praktiken ibland redan nu - att sökanden ungefär samtidigt med ansökningen till koncessionsnämnden (eller i dispensärenden till naturvårdsverket respektive länsstyrelsen) hos vattendomstolen villkorligt ansöker om tillstånd lill erforderliga vattenbyggnadstekniska åtgärder. Planerna på dessa åtgärder brukar föreligga utarbetade och ingå i ansökningen till koncessionsnämnden resp. naturvårdsverket eller länsstyrelsen. Även om valtenmålet naturligtvis inte avgöres förrän miljövårdsmyndigheten träffat sitt avgörande, kan vattenmälet kungöras och skriftväxlingen däri ske parallellt med behandlingen av miljöskyddsärendet. Om det undantagsvis skulle förekomma att miljövårdsmyndigheten träffar ett beslut som nödvändiggör andra vattenbyggnadstekniska anordningar än sökanden förutsatt i vallenmålet, får sökanden ändra sin ansökan i detta mål och ny kungörelse och skriftväxling ske.

Slutsatsen av förestående resonemang blir att vi anser atl vallenmålen även i fortsättningen bör — med tillämpning av det sedan 1971 gällande prövningssyslemet i fråga om större vattenförelag och med de ändringar av tillåtlighelsreglerna som VL-förslaget innehåller - handläggas av vattendomstol. Denna bland allmänheten väl inarbetade benämning bör bibehållas och vattendomstolen bör utgöras av tingsrätten i nu gällande sammansättning för behandling av valtenmål. Länsstyrelserna skall alltså inte tilläggas några beslutsfunktioner i vattenmäl.

Beträffande fullföljd vill vi tillägga att intet synes hindra all fullföljd av talan mot vattendomstols beslut rörande elt företags tillåtlighet - en fråga utan judiciella inslag — sker till regeringen. Härigenom får denna det slutliga avgörandet även i mindre betydelsefulla mål där parterna kan ha olika meningar om och på vilka huvudsakliga villkor etl företag bör komma till stånd.

Prop, 1981/82:130 92

Statens vägverk: Verkel har en omfattande byggnadsverksamhet i vatten och stor erfarenhet av rätlegångsförfarandet vid landels samtliga vattendomstolar. Verket delar utredningens uttalande att vattendomstolarnas kombination av juridisk och teknisk sakkunskap gör dem väl skickade atl göra ofta myckel svåra avvägningar mellan motstående intressen i valtenmål. Det måste anses vara en stor fördel atl samma beslutsinstans kan pröva såväl tillstånds-, villkors- som ersättningsfrågor.

En påtaglig fördel med förfarandet med vattendomstolen som enda beslutsfattande instans är också all denna under rättegången kan la ställning till såväl tillstånds- som väsentliga villkorsfrågor för företaget samt även därav beroende skaderegleringsfrågor och slutgiltigt avgöra etl mål vid själva rättegångstillfällel. Risk kan föreligga alt vid en uppdelning i en administrativ och judiciell ordning uppskov i handläggningen av formella grunder måsle ske för att endera av tillslåndsmyndigheterna måste samråda med den andra för att inte komma till olika bedömanden om villkor för etl företags utförande. Ytterligare en fördel med nuvarande förfarande är att - enligt verkels erfarenhet - vattendomstolarna pä alla sätt söker medverka till en samlad juridisk, teknisk och ekonomisk lösning, någol som enbart kan förverkligas vid ett handläggningsförfarande i en enda instans. Det nuvarande systemet med en enda handläggningsmyndighet lorde även vara fördelaktigare frän tidsmässig och ekonomisk synpunkt.

Sammanfattningsvis anser verket atl nuvarande prövningssyslcm fungerat så tillfredsställande att anledning saknas till ändring i berörda hänseende.

Kammarkollegiet: Del nuvarande prövningssystemet har fungerat i huvudsak väl. De ölägenheter som yppat sig torde främst hänföra sig lill de stela lillädighelsreglerna. Den friare och mångsidigare bedömningen av vatlenförelags tillällighet och det hänsynslagande till planfrågor och till alternativa lokaliseringar som skall äga rum enligt förslagel torde i och för sig kunna ske lika väl vid domstol som vid administrativ myndighet. Det kan synas vara att skjuta över målet att avskaffa domstolarna som prövningsmyndighet därför att de tillämpar tillåtlighetsregler som anses böra reformeras.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Nämnden vill för sin del understryka sitt förtroende för vattendomstolarna och deras arbetssätt. Det mesta av den kritik som riktals mot vatterdomstolarna har sin grund i alt vattenlagen hittills saknat regler t. ex. för prövning av etl företags lokalisering eller inpassning i en övergripande planering. Det finns knappast skäl att anta, att vattendomstolarna inte skulle ha klarat av alt göra dessa överväganden, om blott lagen varit så utformad.

Fiskeristyrelsen: Vattendomstolarna har enligt gällande lag så gott som
helt saknat befogenheter atl göra planmässiga helhetsbedömningar. Detta
har dock varit en funktion av begränsningar i lagstiftningen och inte av de
tillståndsprövande organen. Under den tid vattenlagsulredningen arbetat
har del kommit fram mycket nytt mtiterial, exempelvis genom riksplanear
betet, andra stora utredningar som den om valtenkraflsutbyggnad i norra
Norrland och liknande. Ytterligare material kan förväntas frän den sit
tande vattenplaneringskommiltén och 1973 års fiskevaltensulredning (Jo
1973:07). Allt detta bör göra det lättare för en domstol alt beakta samhälls
planeringssynpunkterna, bara de ges formell möjlighet därtill. Efter höran
de av berörda planmyndigheler dvs. länsstyrelse och kommun liksom
berörda organisationer bör domstolen enligl styrelsens mening vara väl
skickad att göra de planmässiga överväganden som VL-förslaget förutsät
ter. ---

Prop. 1981/82:130 93

Till bilden hör vidare, all fiskeristyrelsen 1975-12-30 i skrivelse till jordbruksdepartementet påtalat vissa olägenheter med del förfarande som genomfördes 1 juli 1969, då föroreningsmålen bröts ut ur VL och fördes in under ML. Omläggningen visade sig leda till en försämring för fiskeintressenternas möjlighet atl få skaderegleringsfrågor lösta. Del finns nu enligt styrelsens mening en påtaglig risk att liknande olägenheter kommer alt uppstå också i fråga om vattenföretagen. Del är nämligen så, alt skadereglering varit och kan förväntas bli regel i vattenföretagssammanhang. Frågan om fiskeintressenlernas rätt enligt ML torde vara föremål för överväganden inom miljöskyddsutredningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen ifrågasätter om inle en sammanhållen prövning vore alt föredraga. I sådant fall lorde det även vara lämpligt att bibehålla vattendomstolarna som prövningsmyndighet. Denna myndighet har redan erfarenhet och är väl inarbetad i aktuella frågor.

LRF: Med de erfarenheter LRF har av nuvarande prövningsförfarande synes det omotiverat att ändra på behandlingsordningen. Förslagel innebär icke någon förenkling eller förbättring av gällande syslem men medför uppenbarligen ökade kostnader för samhället. De nuvarande sex vattendomstolarna har den sakkunskap och erfarenhet som behövs för handläggning av de förhållandevis komplicerade ärenden del här är fråga om. Genom förslaget friställs inte denna sakkunskap utan kommer dessa Qäns-ter att behövas för skadebehandlingen, som enligt förslagel även fortsättningsvis kommer atl ligga på de fastighetsdomstolar som har vattendomstol.

Den kritik som har eller kan ha riktats mot vattendomstolarnas handläggning av ärendena har inle berott på gällande behandlingsordning utan på den föråldrade lagstiftningen. Genom den anpassning av lagen till dagens krav och behov som skett i förslaget har möjligheter till en mera allsidig bedömning av ärendena skapats och eventuella olägenheter undanröjts. Med de regler som nu föreslås kan man bättre än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna även om dessa betraktade var för sig inte skulle vara så ingripande.

Förslagel bygger på principen att hänsyn skall vid tillståndsbedömningen tas fill bl. a. allmänna planeringsfrågor. Del kan då möjligen diskuteras om domstol är lämplig instans all pröva delta. Nuvarande förfarande innebär i princip en sammanhållen domstolsprövning hos de sex vattendomstolarna men med skyldighet alt beträffande större företag överiämna ärendet lill regeringen för prövning av lillåtlighetsfrågan. Om denna regel bibehålls och regeringen dessutom kan förbehålla sig prövningsrätten även i andra ärenden kan planeringsfrågorna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses. En fördel i nu gällande system i förhållande lill förslagel är att såväl tillstånds- som ersättnings- och skadeståndsfrågor behandlas hos en

och samma myndighet. Någon väsentlig nackdel lorde det inte vara

om miljöskyddsärenden och valtenärenden får olika prövningsvägar.

I en del fall föreslås modifikationer i vatlendomslolsmodellen.

Svea hovrätt: Av de av ulredningen redovisade alternativen till del föreslagna prövningssyslemet är det endast ett, "Koncessionsnämndsmodellen, alternafiv 2", mot vilket icke i väsentliga avseenden kan riktas samma kritik som mot utredningens prövningssyslcm. Även detta alternafiv är dock förenat med vissa nackdelar. Sålunda skulle regionala koncessionsnämnder få en alltför begränsad erfarenhet av sällan förekommande

Prop. 1981/82:130 94

förelag, t. ex. petrokemiska anläggningar. Häremot kan möjligen invändas atl nämnden icke behöver förfoga över egen expertis, eftersom dess uppgift är att åstadkomma en avvägning mellan de ståndpunkter parterna företräder. Av parterna förfogar i varje fall sökanden och naturvårdsverket över sådan sakkunskap att de kan tillföra ärendet erforderlig teknisk information. Då emellertid koncessionsnämnden i första hand skall fungera, icke som judiciell utan som administrativ myndighet, får det anses önskvärt all nämnden inom sig har tillgång till kvalificerad teknisk sakkunskap. - Koncessionsnämnden sysslar i dag så gott som uteslutande med frågor som rör förelags lillåtlighel. Därigenom kan ledamöterna förvärva slörre erfarenhet av sådana frågor än om de dessutom skulle syssla med frågor om ersättningar lill sakägare. Erfarenhet av frågor om ersättning och skadeförebyggande åtgärder får dock anses vara av värde för nämndens ledamöter vid tillståndsprövningen. Hovrätten förutsätter därför att dessa även framdeles kommer att - frän tidigare verksamhet - äga god kännedom om sådana frågor. - Enligt såväl miljöskyddslagstiflningen som VL-förslaget föreligger möjlighet lill en förhållandevis fri bedömning av ett företags lokalisering. Bedömningen kan ej alltid gälla endast förhållandena inom en regional koncessionsnämnds administrationsområde, varför uppenbara skäl talar för all lägga avgörandet i en central nämnd med riksomfattande erfarenhet.

Eftersom vägande invändningar alltså kan riktas även mot "Konces
sionsnämndsmodellen, alternativ 2" ifrågasätter hovrätten om det ej vore
bättre att bibehålla det nuvarande prövningssystemet, ehum i reformerat
skick. Därvid måste en utgångspunkt vara att regeringen liksom f. n. skall
kunna pröva de företag som är a\' större betydelse för samhällsplanering
en. --- Vidare bör vattendomstolen äga möjlighet all förordna om

underställning på eget initiativ.

Hänsyn lill planfrågor torde icke utgöra hinder för tillståndsprövning av domstolar, då de företag som ej prövas av regeringen sällan är av större vikt från plansynpunkt. I detta sammanhang erinras om fastighetsdomstolarnas redan nu föreliggande kompetens att verkställa planbedömning i fastighelsbildningsmål. För den händelse det ändock anses önskvär-t att vattendomstol tillförs ökad erfarenhet av frågor rörande samhällsplanering, kan så ske genom ändrade regler för domstolarnas sammansättning. Vattendomstol skulle sålunda, då fråga om företags tillåtlighet skall bedömas, kunna kompletteras med en ledamot med erfarenhet av exempelvis frågor som faller inom verksamhelsområdet för länsstyrelses planeringsavdelning.

En nackdel med rådande prövningssyslcm är alt sökande som önskar
tillstånd enligl såväl VL som ML måste vända sig till två tillslåndsmyn-
digheter. Denna olägenhet skulle bortfalla om koncessionsnämnden och
vattendomstolen var inom sitt område tillerkändes en begränsad befogen-
hel alt vid sin prövning meddela tillstånd även enligt båda lagarna. Detta
skulle gälla mindre förelag inom den andra myndighetens kompetensom
råde, om de ingår i huvudföretagel. Härvid borde nämnden, såvitt rör
vatlenföretag, endast meddela fillstånd och väsentliga villkor samt i övrigt
överlåta prövningen på vattendomstolen.

Hovrätten anser att den skisserade ordningen skulle, i förhållande till såväl ulredningens förslag som "Koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2", innebära ett enhetligare prövningssystem, en snabbare handläggning och väsentligt mindre kostnader för såväl statsverket som den tillstånds-sökande.

Prop, 1981/82:130 95

Domstolsverket: Bland de alternativa prövningssystem som utredningen skisserat synes koncessionsnämndsmodellen, alternafiv 2, vara den som bäst uppfyller kraven på sammanhållen prövning av fillstånds- och ersättningsfrågor samtidigt som en samordning av miljö- och vattenärenden kan ske. Även detta förslag är dock förenat med vissa nackdelar. De slörre tillståndsärendena enligt ML är således av sådan karaktär att de bör handläggas av en myndighet som har hela landet som verksamhetsområde. Regionala koncessionsnämnder skulle inte få den önskvärda överblicken och de skulle också få en begränsad erfarenhet av sällan förekommande företag.

Domstolsverket kan inte tillstyrka vare sig utredningens huvudförslag eller någol av de alternativa förslagen. Det nuvarande prövningssystemet, som efter 1971 års lagändringar såvitt bekant fungerat väl, bör i huvudsak kunna ligga lill grund för ell reformerat prövningssystem. Den önskvärda samordningen av miljö- och valtenärenden lorde kunna åstadkommas genom atl koncessionsnämnden och vattendomstolarna var inom sitt område tillerkännes en begränsad befogenhet alt vid sin prövning meddela tillstånd både enligt VL och ML. Önskemålet om att prövningsmyndigheten skall kunna tillgripa fria och smidiga handläggningsformer torde enklast kunna tillgodoses på det sättet alt vattendomstolarna ges ökat utrymme för prövning i administrafiv ordning närmast genom att andra förfaranderegler än rättegångsbalkens görs tillämpliga. Några principiella hinder mot alt ersättningsfrågor på detta sätt kommer all prövas i administrativ ordning torde, som utredningen framhållit, inte föreligga.

Vänersborgs tingsrätt: Prövningsorganen bör vara uppbyggda och sammansatta så all de antingen genom den egna personalens utbildning och erfarenhet eller genom anlitad expertis skall vara lämpade att bedöma vattenföretagens verkningar på olika intressen inklusive planfrågor.

Innan försök görs alt bedöma vilket eller vilka prövningsorgan som bäst kan uppfylla dessa krav, bör någol beröras skillnaden mellan administrativ och judiciell myndighet. Ulredningen har väl påpekat alt det i svensk rätt ej finns någon bestämd skiljelinje mellan förvallande och dömande verksamhet och har beträffande en av de alternativa prövningsmodellerna icke ansett hinder föreligga för administrafiv myndighet att döma i ersättnings frågor. I övrigt synes emellertid ulredningen liksom direktiven utgå från en bestämd åtskillnad mellan de två slagen av myndigheter. Redan de nuvarande vattendomstolarna fullgör dock i sin tillståndsgivande verksamhet en administrativ funktion, och enligt tingsrättens mening bör man icke vid förevarande bedömning fäsla avgörande vikt vid nämnda skiljelinje utan utgå från att de regler som skall gälla för organets verksamhet i stället bör vara avgörande.

Av de fem alternativa prövningssystemen synes endast vatlendomslolsmodellen och koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2, i huvudsak svara mot kraven på en sammanhållen prövning och rättssäkerhet. Skillnaden mellan dessa modeller synes från saklig synpunkt liten och närmast avse benämning och antalet överinstanser samt att koncessionsmodellen möjliggör en gemensam prövningsordning för såväl vatten- som miljöskyddsärenden. Atl en sådan samordning bör eftersträvas synes för övrigt tveksamt med hänsyn bl. a. lill skillnaden mellan de två slagen av ärenden. Vad gäller expropriationsmodellen, alternafiv 1, må anmärkas, att den koncessionsprövning som enbart grundar sig på planöverväganden icke ger den sammanvägda bedömningen av etl vattenföretags verkningar som måste vara en fömtsättning för den nya vattenlagens tillådighetsprövning.

Prop, 1981/82:130 96

Emellertid uppfyller ej hellei- vattendomstolsmodellen och nämnda koncessionsnämndsmodell enligt tingsrätten helt kravet på en sammanhållen prövning. Enligt den nuvarande ordningen hänskjuts frågan om tillåtligheten av slörre företag till regeringens prövning, och enligl koncessionsnämndsmodellen förutsattes underställning i motsvarande fall. Med den hänsyn lill allmänna planeringssynpunkter som numera är ofrånkomlig kan regeringens avgörande inflytande på större vatlenföretag icke ifrågasättas. För att i möjlig män minska den med underställningen förenade tidsutdräk-ten kan emellertid — i motsats tili nuvarande ordning - all remissbehandling ske vid vattendomstolen/koncessionsnämnden, som sålunda skall ha att pä grundval av planeringsmyndigheternas yttranden också laga ställning till förekommande planeringsfrågor.

På grund av vad nu anförts avstyrker tingsrätten det i VL-förslaget upptagna prövningssyslemet samt föreslår för sin del enhetliga, regionala prövningsorgan med verksamhetsområden, som sammanfaller med de nuvarande vattendomstolarnas. Prövningsorganen bör vara självständiga enheter och givas en sammansättning, som garanterar sakkunskap och opä-verkan av politiskt inflytande. Alla ansökningar angående vatlenförelag skall ingivas till prövningsörganén som skall besluta i såväl tillstånds- som ersättningsfrågor. Beträffande slörre och viktigare vattenföretag skall organet efter allsidig remissbehandling med eget yttrande underställa företagets tillåtlighet regeringens prövning. I sin befattning med tillståndsfrågor bör myndigheten ha en klart administrativ prägel men utan skyldighet att taga direktiv från regeringen. Förfarandet bör specialregleias av rättssäkerhetsskäl, men beträffande ersättningsfrågor bör rättegångsbalkens regler vara grundläggande. Den av ulredningen beträffande koncessionsnämndsmodellen, alternativ 2, ifrågasatta uppdelningen av fullföljden synes olämplig, efterspm regeringen härigenom i praktiken skulle komma att Qänstgöra som tillståndsmyndighet i flertalet ärenden där tillståndsfrågan är kontroversiell.

Tingsrätten är spm framgår väl medveten om, att det sålunda föreslagna prövningssystemet i sak i mycket överensstämmer med det nuvarande. Genom den föreslagna ordningen skulle emellertid klarare framhävas tillståndsprövningens administrativa natur, och förfarandet i tillståndsdelen skulle kunna förenklas om rättegångsbalkens regler icke vore tillämpliga härpå. Med hänsyn fill att man på senare lid inom vissa kretsar ej förmått skilja mellan vattendomstolarna och en otidsenlig vattenlag skulle också en ordning av antytf slag vara atl föredraga framför elt bibehållande av vattendpmstolarna.

I motsats till det av ulredningen föreslagna prövningssystemet skulle det sålunda skisserade knappast medföra någol ökat personalbehov. De jurister och tekniker som nu Qänstgör vid vattendomstolarna skulle ulan vidare kunna överföras till de nya organen och så synes åtminstone i viss omfattning vara möjligt också beträffande kansli- och skrivpersonalen.

Sveriges advokatsamfund: Redan i sitt enkätsvar till ulredningen år 1969 har samfundet kraftigt understrukit sin uppfattning atl övervägande skäl talar för att man i huvudsak skall bibehålla nuvarande prövningssystem med vattendomstol som tillståndsmyndighel. På de i enkätsvaret angivna grunderna vidhåller samfundet allQämt i princip denna uppfattning. Med utgångspunkt härifån men även med beaktande av erfarenheterna av de år 1971 införda bestämmelserna om regeringens prövning av vissa vallenföretags tillåtlighet och de under senare tid allt starkare kraven ur bevarandesynpunkt vill samfundet nu anföra följande. Skillnad görs därvid mellan prövning av tillåtligheten och av tillstånd i övrigt.

Prop, 1981/82:130 97

Frågan om ett vatlenförelags tillåtlighet blir med föreslagna tillåtlighelsregler närmast en fråga om avvägning av mot varandra stridande allmänna intressen som, å ena sidan, sådana berörande allmänna planeringssynpunkler och bevarandeinlressen i övrigt, och, ä andra sidan, sådana av energipolitisk, näringspolitisk och arbetsmarknadspolitisk natur. En sådan avvägning bör varken anförtros domstol eller administrafiv myndighet utan i stället ell politiskt sammansatt organ, som har atl fatta avgöranden med hänsyn till de skilda samhällsvärderingar som gäller vid prövningstillfället.

Tillståndsprövningen för övrigt, omfattande de närmare villkoren för elt förelags anläggande och bibehållande, bör däremot ske enligt fastare och i lag angivna regler och bör, liksom skaderegleringen som intimt sammanhänger med villkoren anförtros dömande myndighet.

Från nu angivna principiella synpunkter vill samfundet förorda elt pröv
ningssystem där tillåtlighelsprövningen för större företag - som nu sker -
förbehålls regeringen men för övriga företag görs av länsstyrelserna. Till
ståndsfrågorna i övrigt och skaderegleringen bör - som nu gäller - anför
tros vattendomstol. Tillåtlighelsfrågan för de företag som inte prövas av
regeringen bör enligt denna modell lämpligen anförtros vederbörande läns
styrelse för avgörande av länsstyrelsens styrelse som en fråga av vikt för
samhällsplaneringen.--

Samfundet gör gällande atl med det av samfundet förordade prövningssystemet ett smidigt och enkelt samt ur rättssäkerhetssynpunkt mera tilltalande prövningsförfarande kunde bibehållas. I förhållande till del prövningsförfarande som nu gäller skulle vid det förordade förfarandet endast tillkomma att vattendomstolen alllid hade atl med eget yttrande hänskjuta tillåtlighelsfrågan antingen som nu fill regeringen eller, vilket skulle bli en nyhet, fill vederbörande länsstyrelse.

Det av samfundet förordade prövningssyslemet kan sägas utgöra en förening av de alternafiva prövningssystemen "Vatlendomslolsmodellen" och "Expropriationsmodellen, alternativ 1", som utredningen redovisat i bilaga 2 fill betänkandet. Om så anses lämpligt, torde vattendomstol -liksom skett med expropriationsdomstol - kunna ersättas av fastighetsdomstol, som då bör bestå av, fömtom lagfarna ledamöter och nämndemän, en eller två tekniska ledamöter med teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Den s.k. koncessionsnämndsmodellen, allernaliv 2, har fått några förespråkare. Hit hör Svenska naturskyddsföreningen och även Näringslivets byggnadsdelegation, som emellertid anser att man bör avvakta blivande lagförslag rörande byggnads- och miljöskyddslagstiflningen.

Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen skulle vilja förorda all huvuddragen i nuvarande prövningssystem bibehölls till dess alt det mera övertygande kunnat visas att klara fördelar verkligen står att vinna genom en reform. Regeringen bör dock sörja för alt ett fylligare beslutsunderlag i denna fråga tas fram. Enligt föreningens mening bör detta beslutsunderlag innehålla en utvärdering av för- och nackdelar med flera olika länkbara prövningssyslcm. Ett av dessa bör enligl föreningens mening vara ett system där prövningen i första instans sköts av regionala koncessionsnämnder, där förfarandet i stor utsträckning skulle kunna påminna om nuvarande vattendomstolsförfarande, och att besvär över koncessionsnämndens beslut fick anföras hos regeringen. Föreningen vill understryka

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 98

att ett lämpligt utformat — om domstolsförhandlingar påminnande - förfarande skulle skapa slörre trygghet för att allmänna och enskilda motstående intressen verkligen kommer lill tals och blir beaktade av prövningsmyndigheten än det förfarande som föreslagits i betänkandet. De regionala koncessionsnämnderna skulle kunna ges domsområden som överensstämmer med elt eller flera avrinningsområden varigenom enhetlig bedömning i vart och ett av vattensystemen uppnås och skulle dessutom kunna ges i uppdrag att registrera alla beslut av betydelse i sammanhanget som rör avrinningsområdet. Mycket stora vatlenföretag skulle dock direkt kunna prövas av regeringen och myckel små vallenförelag kunna prövas genom syneförrättning varvid förrättningsmannens beslut av tillsynsmyndighet bör,kunna överklagas till regional koncessionsnämnd.

Oavsett vilket prövningssyslcm som väljs vill föreningen stryka under att prövningsmyndigheten måsle tillföras tillräcklig expertis inom bl. a. naturvärdsomrädet. Detta gäller även om vatlenföretag prövas genom syneförrältning, varvid det är viktigt att förrältningsmannen har lika goda kunskaper och lika gott omdöme i fråga om naturvård och andra allmänna intressen som i fråga om vattenbyggnads- och lorriäggningsteknik.

Näringslivets byggnadsdelegation: Det kan inte uteslutas, att en lösning med regionala koncessionsnämnder också skulle underlätta en blivande samordning med prövning enligt ML. Det skulle då närmast innebära utvecklingen av ell Ivåinstanssystem med en koncessionsmyndighet på regional nivå och en central överinstans molsvarande den nuvarande koncessionsnämnden.

Om det på antytt sätt blir möjligt all utveckla elt ivåinstanssystem för både vattenrättsliga företag och prövning enligt ML, finns det också anledning överväga om man skall la de tidigare berörda ölägenheterna med en splittring på administrativ resp. judiciell prövning. Koncessionsmyndigheterna skulle naturligtvis kunna utvecklas till alt bli en typ av administrativa domstolar. Sådana är ju redan etablerade i del svenska rättssystemet - i princip var vattendomstolssystemet också en sådan ordning. Vissa komplikationer finns visserligen då det gäller ansvaret för rättegångskostnader, skaderegleringens utformning etc. - men dessa fanns också inom ramen för det vattenrätlsliga prövningssyslemel före ML:s lid. Dylika kostnadsfrågor torde således inte kunna fillmätas någon utslagsgivande betydelse då det gäller att söka rationella lösningar på prövningssystemets utformning.

En ordning som liknar den nämnda koncessionsnämndsmodellen men som ger prövningsorganet en ännu mera domstolsliknande prägel förespråkas av hovrätten för Nedre Norrland, Umebygdens, Jämtbygdens och Stockholms tingsrätter saml Fastighetsrådens förening. Som benämning på organet har föreslagits miljörätt eller m i Ij ödom stol. Ävenven-ges domareförbund förordar en sådan ordning men anser att frågan bör utredas ytterligare och förutsättningslöst. '

Stockholms tingsrätt: Enligt tingsrätten bör de nuvarande vattendomstolarna ombildas till organ för prövning av tillstånds- och ersättningsfrågor både enligt VL och enligt ML. Härigenom kan prövningen förläggas till regional nivå och verksamhetsområdena ges sådan storlek att bedömningen inom olika delar av landet blir enhetlig utan att organen blir alltför stora. Den sakkunskap som nu finns i koncessionsnämnden för miljöskydd, vattenöverdomstolen och vattendomstolarna tas lill vara genom att personalen rekryteras därifrån.

Prop. 1981/82:130 99

Vid ärendenas avgörande bör delta organ - i likhet med den föreslagna koncessionsnämnden och vattendomstolarna - bestå av en lagfaren ordförande, en tekniker och två övriga ledamöter, lämpligen nämndemän i fastighetsdomstol.

Prövningsorganen bör med hänsyn till verksamhetens art vara självständiga myndigheter inordnade under domstolverket i administrativt hänseende. Genom att de blir självständiga skapas möjlighet att lill dem lättare knyta för verksamheten lämpliga personer. Om organen skulle knytas till fingsrätlerna, skulle i de flesta fall problem uppstå på grund av obalans mellan storleken av prövningsorganel och tingsrätten i övrigt. Möjligen kan övervägas att göra prövningsorganen i sin beslutande verksamhet självständiga men anknyta dem i vissa administrativa hänseenden till annan lill samma plats lokaliserad statlig myndighet med tillgång till administrativ personal.

Det är inte oviktigt hur prövningsorganen benämns. De bör ha en benämning som gör att de snabbt kan förankras i folks rättsmedvetande och som samtidigt antyder vari deras verksamhet består. Myndigheter med liknande uppgifter har i senare lagstiftning brukat kallas antingen nämnd, domstol eller rätt. Uppgifter av både administrativ och judiciell karaktär prövas l.ex. av hyresnämnderna och statens va-nämnd. Övervägande administrativa ärenden handläggs av försäkringsdomstolen, marknadsdomstolen och bostadsdomstolen. Benämningen rätt används inte bara för dömande myndigheter utan också för förvaltningsdomstolarna, skattedomstolarna och de nyligen beslutade försäkringsrätterna. Uttrycket koncessionsnämnd är inte lämpligt för etl organ som skall pröva både tillstånds-och ersättningsfrågor. Då är det bättre att i likhet med övriga myndighetsbenämningar utgå från verksamhetsfältet. Eftersom prövningsorganen kommer att handlägga ärenden enligt VL och ML och då även frågor beträffande vatten hör lill miljön i vidsträckt mening ligger det närmast till hands - även med tanke på atl ersättningsfrågor skall prövas - att använda benämningen miljödomstol eller miljörätt. För atl benämningen inte skall - som skett beträffande vattendomstol - leda till missförstånd anser vattendomstolen benämningen miljörätt vara alt föredraga. I likhet med namnen på l.ex. tingsrätterna och kammarrätterna bör miljörätterna benämnas efter de orter där de är belägna (Stockholms miljörätt eller miljörätten i Stockholm).

Beträffande förfarandet vid miljörätterna kan diskuteras om det är lämpligast att anpassa det lill RB eller till förvaltningsprocesslagen. Med erforderliga specialregler kan elt lämpligt och säkert förfarande skapas vilken modell man än väljer. 1 miljörätternas uppgifter kommer emellertid att finnas så mycket av rent dömande karaktär (ersättningsfrågor) att det av rättssäkerhetsskäl måste vara bäst att göra RB, med erforderliga undantag, tillämplig på förfarandet. Bestämmelser härom bör finnas i VL.

Fullföljd av talan från miljörätterna bör ske till en gemensam instans, som följaktligen har att behandla både tillstånds- och ersättningsfrågor. Denna överinstans kan antingen göras fristående eller också kan den i likhet med nuvarande vattenöverdomstolen bestå av en avdelning av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Vattenöverdomstolen har fungerat bra och genom anknytningen lill hovrätten har det varit lätt att anpassa arbetsstyrkan efter arbetsbördan. Anledning saknas att frångå det nuvarande systemet. Inte heller beträffande överdomslolens sammansättning finns skäl att göra någon ändring i nuvarande regler. Överdomstolen bör därför i normala fall bestå av fyra ledamöter, av vilka en bör vara tekniker. Flera

Prop. 1981/82:130 100

än fem bör inte sitta i domstolen och minst tre av dem bör alltid vara lagfarna. Förfarandet i överdomstolen bör vara skriftligt med möjlighet för domstolen att i särskilda fall hålla förhandling och syn på platsen.

Tillståndsfrågor och frågor om villkor för tillstånden bör avgöras utan onödig tidsutdräkt och bör - även med tanke på alt viktigare tillåtlighets-frågor kommer att avgöras av regeringen - stanna i överdomstolen. För ersättningsfrågor bör sedvanliga fullföljdsregler till högsta domstolen gälla.

Med tingsrättens förslag till prövningssyslcm ombildas vattendomstolarna och koncessionsnämnden för miljöskydd till fristående miljörätter. Den personalstyrka som nu finns inom dessa myndigheter torde vara tillräcklig för ändamålet.

Umebygdens tingsrätt ansluter sig till detta yttrande.

Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten avstyrker bestämt atl det av utredningen föreslagna prövningssystemet (slutförslaget) genomförs. De av utredningen redovisade alternativen är antingen helt oacceptabla eller saknar något eller några av de moment, som tingsrätten anser nödvändiga. I stället föreslås därför ett prövningssystem av i huvudsak följande innebörd: I) De nuvarande vattendomstolarna omorganiseras till självständiga prövningsmyndigheter beträffande tillstånds- och ersättningsfrågor enligl både VL och ML. Koncessionsnämnden för miljöskydd upphör. 2) Dessa organs verksamhetsområden bestäms efter avrinningsförhållanden på sätt gäller de nuvarande vattendomstolarnas domsomräden samt med beaktande av atl arbetsbördan inklusive miljöskyddsärenden blir av ungefär samma omfattning organen emellan. 3) De nya organen kan vid prövning av ärende bestå av en lagfaren ordförande, en tekniker och två inte lagfarna ledamöter, lämpligen nämndemän vid fastighetsdomstol. 4) Förfarandet regleras åtminstone i ersättningsfrågor av RB:s bestämmelser med erforderliga tillägg. 5) Tillätlighetsfrågor underställes regeringens prövning i ungefär den omfattning, som anges i 4 kap. 17-19 88 VL och I 8 vattenrättskungörelsen (1971:789). 6) 1 det föreslagna systemet inbygges ett förrältningsförfarande för markavvattningsföretag. 7) Frän de nya regionala organen sker fullföljd i både tillstånds- och ersättningsfrågor till en gemensam överinstans, där förfarandet regleras på i huvudsak samma sätt som i underinstansen. Från överinstansen får ersättningsfrågor - men icke andra frågor - fullföljas till högsta domstolen enligt RB:s regler.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill avstyrka ett genomförande av ulredningens förslag till prövningsordning och i stället förorda etl system som förenar handläggningen av tillstånds- och ersättningsfrågor hos en myndighet och tillvaratar även andra fördelar som är utmärkande för de nuvarande vattendomstolarna. Kostnadsaspekterna måste härvid tillmätas avgörande betydelse.

Med angivna utgångspunkter ligger det närmast till hands att ett nytt prövningssystem utformas i anslutning till vattendomstolssyslemet. Med hänsyn till det anglägna behovel av en samordning mellan vatten- och miljöskyddslagstiftningen är det därvid lämpligt att tillståndsprövningen enligl ML sammanförs med tillståndsprövningen enligt VL. Denna samordnade prövning bör ske vid organ som motsvarar de nuvarande vattendomstolarna. Dessa domstolar bör vara administrativt skilda från tingsrätterna.

För det fall prövningssystemet inle anses kunna utformas i enlighet med hovrättens förslag, kan lösningen sökas bland de modeller som skisserats i bilaga 2 till betänkandet. Del är emellertid givet att också andra alternativ

Prop. 1981/82:130 101

bör komma i fråga. Vid det fortsatta reformarbetet kan det vara värt att överväga ett prövningssystem som skulle kunna bygga på följande i korthet angivna principer.

Ett antal regionala koncessionsnämnder (eller miljönämnder) - sammansatta av jurister, tekniker och lekmän och indelade efter vattendomstolarnas domsområden — prövar frågor om tillstånd enligt VL och ML saml dessutom frågor om ersättning enligt VL. Man kan även överväga atl låta regional koncessionsnämnd handlägga skaderegleringen enligl ML, någol som dock kan anses tveksamt eller obehövligt med tanke på att sådan skadereglering till art och omfattning väsentligt skiljer sig från VL;s skadereglering. Antalet koncessionsnämnder får bestämmas med hänsyn till deras uppgifter och sammansättning. Enligt hovrättens mening bör antalet vara tre — sex. Av hänsyn till samordningsintresset avskaffas naturvårdsverkets och länsstyrelsernas dispensgivning enligt ML. Talan i tillståndsfrågor fullföljs lill regeringen, medan ersättningsfrågor överklagas domstolsvägen (till central mellaninstans av typ vattenöverdomstolen och lill högsta domstolen). Förelag som enligt VL-förslaget skall tillslåndsprövas av regeringen behandlas i den ordning som gäller enligt 136 a 8 BL för att sedan i fråga om närmare utformning, skadereglering o. dyl. bedömas av regional koncessionsnämnd, som blir bunden av regeringens ställningstagande i tillåtlighelsfrågan. Regeringsinflylandet bör vara delsamma enligt VL och ML, varvid i intet fall kommunalt veto bör medges. Etl underställningsförfarande är tänkbart som alternativ till ordningen enligt 136 a 8 BL.

Den sålunda skisserade prövningsordningen erbjuder ett integrerat system i bollen, där frågor om tillstånd och ersättning enligt VL bedöms av en och samma myndighet på grundval av en allsidig utredning och där tillståndsgivningen enligl VL och ML kan samordnas. Önskemålet om ortskännedom tillfredsställes. Någon saklig uppdelning av tillståndsärendena med därav föranledda komplikationer förekommer ej. Regeringens anspråk på förprövning och inflytande blir säkerställt. I ersättningsfrågor tillgodoses intresset av domstolsprövning. Systemet med två fullföljdsvä-gar skall inte behöva innebära några olägenheter (jfr VL-förslaget). Ett fåtal myndigheter blir inblandade och den erforderliga personalen kan rekryteras ur den krets av domare m. fl. som för närvarande är sysselsatta med valtenmål och miljöskyddsärenden. Systemet bör alltså kunna bli snabbt, effektivt, rällssäkert och billigt.

Mot den av hovrätten skisserade lösningen kan invändas att ersättningsfrågor ej bör bedömas av administrativ myndighet. Skillnaderna mellan förvaltande och dömande verksamhet är emellertid ofta av formell natur och bör därför ej överdrivas. Den av hovrätten föreslagna koncessionsnämnden är - liksom ML:s och VL-förslagets koncessionsnämnd - till namnet en administrativ myndighet. Va-nämnden, som har likartad sammansättning, utgör exempel på en förvaltande myndighet som prövar ersättningsfrågor. Omvänt har de nuvarande vattendomstolarna tilldelals administrativa funktioner. Del väsentliga i sammanhanget är att man får en ändamålsenlig handläggning som tillvaralar rättssäkerheten. Förfarandet får specialregleras med lämplig anpassning till förvaltningsprocesslagen eller RB.

Fastighetsrådens förening: Del av utredningen föreslagna prövningssyslemet har stora brister och bör därför inle genomföras. I stället bör inrättas regionala organ som handhar ärenden enligt såväl VL som ML och som prövar både tillstånds- och ersättningsfrågor. Föreningen kan ansluta sig

Prop. 1981/82:130 102

till den skiss av prövningssystemet s organisation som vattendomstolen vid Stockholms tingsrätt föreslagil innebärande att vattendomstolarna omorganiseras till sådana organ. Verksamhetsområdena blir härigenom lagom stora och får tillräcklig tyngd för att stadgan och enhetligheten i prövningen skall främjas. Men områdena blir dock ej större än att den nödvändiga kännedomen om de regionala förhållandena kan upprätthållas. Systemet kompletteras med att tillåtlighetsfrågorna beträffande större företag och sådana där allmänna intressen av större betydelse eljest berörs underställs regeringens prövning ungefär i den omfattning som nu sker.

Föreningen vill också till frågan om prövningssystemets uppbyggnad lägga några synpunkter som har anknytning till bl. a. de tekniska ledamöternas medverkan vid prövningen. Enligt föreningens mening bör den regionala prövningsmyndigheten vid behandlingen av förekommande ärenden vara sammansatt på samma sätt som de nuvarande vattendomstolarna, eller således bestå av en jurist som ordförande, en teknisk ledamot (med möjlighet att i särskilda fall tillkalla ytteriigare en) samt två nämndemän av dem som utsetts alt vara nämndemän i fastighetsdomstol. Erfarenhetsmässigt har en sådan sammansättning visat sig fungera bra.

Den prövning av företag och ärenden som sker enligt såväl VL som ML domineras naturligt nog av tekniska frågor av skiftande slag vari då inbegripes förelagens inverkan på miljön. Såväl då det gäller tillståndsfrågorna som vid prövningen av uppkomna tvister om skadeförebyggande åtgärder och ersättningar blir en riktig utvärdering av dessa tekniska problem ofta avgörande för prövningsmyndighetens beslut.

Vid var och en av de nuvarande vattendomstolarna finns flera tekniska ledamöter. En väsentlig fördel härmed är alt samråd mellan dessa på ett enkelt sätt kan ske. Erfarenheterr av detta är god. Även om sålunda i domstolssammansättningen endast en teknisk ledamot Qänstgör kan genom detta informella samråd myndighetens samlade kunskap och erfarenhet nyttiggöras.

För att arbetet skall flyta bra är det således av vikt att myndighetens verksamhetsområde blir så stort att tillräckligt antal befattningshavare kommer att Qänstgöra där. Att som utredningen föreslår sprida ut åtskilliga tillståndsbeslut på länsstyrelserna medför alt på varje sådan plats endast en tekniker skulle kunna få sysselsättning. Det torde i och för sig kunna vara svårt alt finna kompetenta befattningshavare till alla dessa platser. Men om nu detta låter sig göra blir en sådan befattningshavare alltför isolerad för atl säkerställa att myndigheternas beslul blir välövervägda och likformiga.

I det av föreningen förordade prövningssyslemet med 5 ä 6 regionala prövningsmyndigheter kommer ärendelillströmningen alt medföra att varje sådan myndighet får en besättning av minst 3 tekniska ledamöter. Genom den samlade kunskapsmängd och erfarenhet dessa har och genom del samråd som sker vinner man större säkerhet och likformighet vid prövningen, slörre effekt vid arbetstoppar och mindre sårbarhet vid tillfällig sjukdom. Vid nyrekrytering blir det lättare att slussa in vederbörande dels i den rutin som är nödvändig för all arbetet skall flyta väl och dels i de delar av verksamheten där vederbörandes erfarenhet till en början kan vara otillräcklig.

Den s. k. exproprialionsmodellen, alternativ 2, förordas av riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Riksantikvarieämbetet: Med utgångspunkt i all fillståndsprövningen

Prop. 1981/82:130 103

skall vara en avvägning mellan motstående väsentliga samhällsintressen synes ett politiskt fallat beslut vara mest tillfredsställande. Ämbetet ifrågasätter därför om den föreslagna uppdelningen i tre nivåer mellan regering, koncessionsnämnd och länsstyrelser är den i detta sammanhang lämpligaste. Från kulturhistoriesynpunkt är enligt ämbetets mening länsstyrelserna väl skickade att överta prövningsansvaret även för de mellanstora förelagen - i synnerhet som länsstyrelsen genom kulturminnesvårdens omorganisation förstärkts med antikvarisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det finns givetvis etl nära materiellt samband mellan prövningssyslemet och de föreslagna tillstånds- och lillåtlighetsreglerna. Det kan med fog göras gällande atl en tillståndsprövning med sådan prägel utifrån översiktliga allmänna samhällsplaneringssynpunkter som den nu föreslagna — delvis dock med motsvarighet i förhållanden som redan genom 1971 års ändringar i nuvarande VL råder - med avvägningar mellan olika väsentliga samhällsintressen som grund för större förelags tillståndsprövning utgör frågor som kräver eller bäst ägnar sig för behandling inför politiskt sammansatta organ.

När del gäller den allsidiga bedömningen av de större företagen fordras otvivelaktigt den överblick som endast regeringen besitter och detta inte bara beträffande lillåtligheten utan i det väsentliga även vad gäller villkor som sammanhänger med tillståndsprövningen i övrigt.

Sådana bedömningar skall inte anförtros till domstol. Men det synes inte heller lämpligt att prövningen av de företag som ligger utanför regeringens kompetensområde anförtros ett rent administrativt organ utan politisk ledning. Från den synpunkten bör prövningen av tillåtlighet och huvudsakliga villkor för fillstånd beträffande det mellanskikt av vattenföretag, som enligt förslagel lagts hos koncessionsnämnden - med hänsyn till detta organs struktur från den synpunkt varom nu är fråga - enligl länsstyrelsens uppfattning i stället förläggas hos länsstyrelserna - liksom de regionala eller mindre företag, som eljest enligt förslagel hör till dessas kompetensområde - där i vart fall tillståndsfrågor som är av väsentlig vikt för samhällsplaneringen kommer att avgöras inför den politiskt sammansatta styrelsen.

Från en annan synpunkt kan det enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas om del med hänsyn till frågornas natur är rikligt att som förslaget förefaller avse ställa samman prövningen enligt ML av företag av immissionskaraktär med prövningen enligt nya VL av tillstånd och villkor för företag med den innebörd vattenföretagen merendels har.

Alternativ I av expropriations- och koncessionsnämndsmodellerna har inte fått några förespråkare.

3 Rätten till vatten

Ulredningens ståndpunkt att rät te n lill v a 11 e n även i fortsättningen bör tillkomma fasfighetsägaren delas av de flesta remissinstanserna. Principen tillstyrks uttryckligen av bl. a. hovrätten för Nedre Norrland, lantbruksnämnden i Malmöhus län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Sveriges advokatsamfund, Vilhelmina kommun och Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor. Några remissinstanser är dock mera tveksammma lill denna princip.

Fiskeristyrelsen: Principiellt sett borde rätten till vattnet, liksom lill luften, inle få tillkomma någon särskilt utpekad. Utredningen har likväl

Prop. 1981/82:130 104

stannat för atl bibehålla nuvarande privalrällsliga syn på rådigheten över vattnet. Man har därvid hänvisat bl. a. till de svåröverblickbara konsekvenser för exempelvis rätten till fisket som en övergång till etl offentligrältsligt synsätt skulle medföra. Styrelsen vill här erinra om att fiskerätt och vattenrätt visseriigen har myckel nära anknytning till varandra. Begreppen sammanfaller dock inle. Särskilt måste det framhållas atl inte oväsentliga delar av fisket är fritt för envar. Fiskerätten bör därför inte åberopas som ett av skälen för att behälla nuvarande privaträttsliga grundsyn. Däremot medför de kontroll- och styrmedel som samhället delvis redan har och kommer att fä i form av bl. a. tillåtlighelsregler, förprövningsskyldighet och möjlighet till omprövning alt rådighelen kan inskränkas mer eller mindre för all tillgodose allmänna intressen. Fiskeristyrelsen vill därför inle motsätta sig utredningens allmänna utgångspunkt för rådigheten över vattnet.

Statens naturvårdsverk: Frågan om rätten till vatten borde ha behandlats grundligare av utredningen. E:

Enligl verkets uppfattning skulle en övergång till ett offentligrältsligt system i lagstiftningen innebära att möjligheterna all planera och hushålla med vattnet ökar. Med tanke på att ökade anspråk på och konflikter om vattnet kan förväntas i framtiden framstår detta som alltmer angeläget. 1 etl sådant system skulle ersättningsfrågorna aldrig kunna utgöra ett hinder emot all vatten för tillgodoseends av allmänna intressen skyddas mot exploatering. Dessutom skulle valet av plats för ett vattenföretag kunna göras mer förutsättningslöst. Eftersom de skäl utredningen anför mot en förändring av lagstiftningen på denna punkt mest synes vara av övergångsnatur, vore det framsynt atl redan nu på allvar börja diskutera frågan om rätlen till vattnet.

Synen på den enskildes rätt att påverka miljön och ta i anspråk naturresurser har efter hand förändrats. Till exempel kan nämnas de skärpningar, som skedde i och med att miljöskyddslagen trädde i kraft 1969. Andra exempel utgör borttagandet av glesbebyggelserätten 1972 och ändringarna i naturvårdslagen 1975, bl. a. beträffande takter av grus o. dyl. Denna utveckling måsle fortsätta för atl naturvårdens intressen skall tillgodoses. Naturvårdsverket har t. ex. i yttrandet över den fysiska riksplaneringens planeringsskede förordat avverkningsstopp för urskogar och Qällskogar, instiftande av en speciell ädellövskogslag samt skärpta riktlinjer för den enskilda fritidsbebyggelsen. På samma sätt fordrar hänsynen till naturvårdsintresset att rätten lill vattnet i framtiden bör ses på etl annal sätt än vad man gjorde i början på seklet, då den nuvarande vattenlagen kom lill. Det finns, enligt naturvårdsverkets mening, mycket som talar för att en ny vattenlag, som kan antas komma all gälla under lång tid framöver, baseras på mer offentligrällsliga principer. Den grundläggande paragrafen i nya vattenlagen skulle då få följande lydelse: "Vattnet är en gemensam naturtillgång som skall skyddas och vårdas samt nyttjas med sparsamhet. Var och en har rätt att utnylQa del vatten som finns inom hans fastighet, om

Prop. 1981/82:130 105

nylQandet slår i överensstämmelse med samhällets behov och långsiktiga planering."

En minoritet (två ledamöter) av naturvårdsverkets styrelse: Den privata äganderätten till mark och vatten har uråldrig hävd i vårt land. Kravet atl naturresurser skall handhas på elt sätt som innebär god hushållning och är förenligt med miljöhänsynen bör enligt vår uppfattning gälla oavsett ägandeform. Att som naturvårdsverkets majoritet gör aktualisera ett överförande av alll vatten i samhällets ägo finner vi omotiverat. Del är olyckligt att på detta sätt särbehandla vatten i förhållande till andra naturresurser. Konsekvenserna för samhälle och enskilda är utomordentligt svåröverskådliga. Vi kan inte heller finna, att en.socialisering av vattnet skulle kunna medföra fördelar för miljövården som inle kan uppnås på annat sätt. Vi tillstyrker i stället utredningens förslag.

Svenska naturskyddsföreningen: Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är - liksom för nu gällande VL - att markägaren i princip har rätt att förfoga över vattnet på sin mark på det sätt han själv önskar, såvida inte lagsfiftningen lägger hinder i vägen. Denna ståndpunkt - om den är rätt uppfattad - är inte tidsenlig. Den traditionella uppfattningen -rättstraditionen - torde visserligen innebära att markägaren har rätt använda sin mark och nylQa sill vatten i den mån inte annan lider skada. Klart är emellertid även all han inle får förfara på ett sätt som kränker allmänna intressen, t. ex. ur hälsovårdssynpunkt. Han är även underkastad en mängd restriktioner i fråga om bebyggelse etc. Över huvud laget lorde man inle kunna påstå att ägaren har någon lagfäst rätt atl exploatera sin mark på ett sätt som förutsätter intrång i enskilda eller allmänna intressen. Vad särskilt angår vattenfrågor är t. ex. inte ens rätten alt hämta vatten ur egen bmnn obegränsad. Hänsyn måste tas till grannar. Och det torde slå statsmakterna fritt att efter vad som fipnes lämpligt begränsa eller helt avlägsna den rätl fill exploatering mot ersättning som t. ex. VL f. n. ger.

Föreningen anser för sin del all utgångspunkten för en ny VL bör vara att vattnet i likhet med den natur, som del är en del av, ses som en nationell tillgång. Denna naturtillgång skall skyddas och vårdas, men kan brukas när elt exploateringsintresse - allmänt eller enskilt - väger tyngre än del allmänna intresset atl bevara vattnet opåverkat. Någon rätl att utnytQa vattnet skulle således inte automatiskt tillkomma markägaren. Om det däremot följer av lag att vattnet i en viss situation skall få utnyttjas eller bortledas skall rätten att utnyttja eller bortleda vattnei - med undantag av expropriationsfallen - tillkomma markägaren eller den han överlåter rätten till.

I flertalet vanligen förekommande fall då vatten skall tas i anspråk för något ändamål (l.ex. vattenkraftproduktion, dricksvattenförsörjning) kommer den av föreningen föreslagna ändrade utgångspunkten för lagstiftningen knappast alt förändra vare sig prövningsförfarandet eller resultatet av prövningen. En ändrad utgångspunkt är dock ändå av grundläggande betydelse dels därför all den bättre rimmar med ett modernt sätt att se på naturtesurserna och deras utnytQande, dels därför att den i vissa situationer underlättar handläggningen av valtenärenden. Som exempel kan nämnas alt del med den ändrade utgångspunkten slår klart all del åvilar den som utfört en viss åtgärd utan att denna har förprövats atl visa att åtgärden är tillådig enligt VL. Med nu gällande utgångspunkt kan det ifrågasättas om det inte i stället kan bli myndigheternas sak all visa alt åtgärden är ofillållig.

Prop. 1981/82:130 106

Några remissinstanser är kritiska lill utredningens förslag att använda begreppet vattenrätt som samlingsnamn för rådighet över vatten.

Hovrätten för Nedre Norrland: Begreppet saknar juridisk relevans. Dessutom kan hovrätten inle anse det vara av systematiska skäl påkallat all i en ny vattenlag sammanföra olika rättighetsinstitut under en samlingsbeteckning. Ej heller i övrigt synes det nya begreppet kunna leda lill nämnvärda förbättringar. Tvärtom kan man befara lolkningssvårigheter och begreppsförvirring. Hovrätten föreslår därför att uttrycket "vattenrätt" helt och hållet utmönstras ur VL-förslaget.

Statens lantmäteriverk: Vattenrätt kan utgöras av äganderätt, servitut eller nyttjanderätt. En sådan lagteknik måste komma atl te sig förvirrande för andra än sådana som är särskilt väl insatta i den aktuella lagstiftningen. Lämpligare torde vara atl i VL helt enkelt tala om "rätl till vatten" i stället för "vattenrätt". På vissa ställen i lagen kan det vara lämpligt all i stället uttryckligen ange om det är fråga om äganderätt, servitut eller nytQanderätt.

De exproprialionsrältsliga övervägandena av utredningen har behandlats av många remissinstanser.

Svea hovrätt: Hovrätten har tidigare fill vallenlagsutredningen ifrågasatt om icke bestämmelserna i I kap. 14 8 VL, om expropriation av strömfall, borde överföras till ExL. Del föreslagna systemet för tillståndsprövning innebär emellertid alt huvuddelen av den vattenkraft som kan antagas bli föremål för expropriation kommer alt ingå i företag som kräver tillstånd av regeringen. Även om principiella skäl talar för överföring lill ExL får det därför anses lämpligt alt - såsom utredningen föreslår - frågorna om expropriation och tillstånd lill utbyggnad regleras i samma lag. Hovrätten

kan därför tillstyrka förslaget i denna del.

Alt låta lägre myndigheter än regeringen lämna tillstånd för det allmänna alt, för tillgodoseende av allmän vattenförsörjning, tvångsvis laga i anspråk yt- eller gmndvatten skulle även enligt hovrättens bedömning medföra stora administrafiva fördelar. Fråga är om ett principiellt viktigt steg, men då föreslagna myndigheter är behöriga att lämna tillstånd till företag med ibland betydligt allvarligare följder för berörda fastigheter än expropriation för vattentäkt, kan det icke anses påkallat att tillståndet till expropriation skall, av hänsyn till expropriaten, förbehållas regeringen.

Hovrätten för Nedre Norrland: Vad gäller den föreslagna möjligheten för det allmänna att tvångsvis ta i anspråk yt- eller grundvatten för tillgodoseende av allmän vattenförsörjning (2 kap. 5 8 VL-förslaget) kan man fråga sig om det är en rimlig ordning att i vissa fall överlåta expropriationsbehö-righeten på lägre myndigheter än regeringen enligt den kompetensfördelning som följer av 15 kap. I -3 88 VL-förslaget. Hovrätten föreslär i stället för ifrågavarande bestämmelse att 2 kap. 3 8 ExL bibehålies i sin nuvarande utformning. Samtidigt vill hovrätten också ifrågasätta om inle stadgan-del angående expropriation av vattenkraft (1 kap. 14 8 VL, 2 kap. 4 8 VL-förslaget) borde föras över till ExL.

Växjö tingsrätt: Ingen annan myndighet än regeringen bör få pröva Ivångsrällsförvärv som avses i förslagets 2 kap. 5 8.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsslyrelsen vill föreslå den ändringen att samhället får möjlighet att tvångsvis ta i anspråk vattenrätt så snart del kan anses behövligt för ett planmässigt utvecklande av kraftförsörjningen. Utredningens uttalande om att så endast skall kunna ske beträffande större kraftverksutbyggnader kan enligl länsstyrelsens

Prop. 1981/82:130 107

mening komma alt verka hämmande på exempelvis regional eller kommunal energiplanering där utbyggandet av smärre kraftverk kan vara en lämplig och för energiförsörjningen nyttig åtgärd.

Länsstyrelsen tillstyrker all de nuvarande bestämmelserna i ExL, som ger möjlighet att expropriera vattenrätt för all tillgodose etl allmänt behov av vatten, överförs till VL och där kopplas samman med prövningen av tillstånd till yt- eller grundvattentäkt. Härigenom bör förfarandet vid fillståndsprövningen kunna förenklas och särskilt beslut i expropriationsären-det ej behöva avvaktas.

I detta sammanhang är det den av utredningen föreslagna expropriationsrätten för bevattningsändamål som har tilldragit sig störst uppmärksamhet.

Svea hovrätt: På samma sätt som när det gäller expropriationsrätt för allmän vattenförsörjning bör lägre myndighet än regeringen kunna förordna om tvångsupplåtelse av vattenrätt för jordbruksbevattning. - Då fråga är om tvångsupplåtelse till föremål för enskilt ekonomiskt intresse bör, i enlighet med vad utredningen föreslagit, nyttan av upplåtelsen vara väsentligt slörre än intrånget. I detta sammanhang bör även beaktas att bevattning i ett visst fall kan vara lönsam för den enkilde jordbrukaren men olönsam såväl för folkhushållet som - på grund av jordbruksregleringens utformning - jordbmkarkolleklivet. Hovrätten motsätter sig dock icke den föreslagna tvångsrätlen för bevattningsändamål. Förutsättningar för bifall till en framställning om sådan tvångsrätl synes, med den föreslagna utformningen av bestämmelsen, mera sällan vara för handen i verkliga konkurrenssituationer. Av utredningens uttalanden framgår också att tvångsrällsbeslämmelserna närmast avser silualioner med god lillgång på vatten.

Samma skäl som talar för tvångsrätl för jordbruksbevattning kan även
anföras för tvångsrätt att bortleda vatten för industriella ändamål. En
industriföretagare kan väl sägas ha större möjlighet än den areellt bundne
jordbrukaren atl bestämma platsen för sin verksamhet, men i många fall är
industriidkaren — på grund av l.ex. redan gjorda investeringar - lika
ortsbunden som jordbrukaren.

Det förhållandet alt vattenrätt tillkommer kommun, landsting eller kommunalförbund utgör ingen garanti för att rätten, trots att så är sakligt befogat, upplåts till annan. Risk för alt den kommunala planeringen av vattenförsörjningen skulle äventyras genom upplåtelseskyldighet föreligger icke, eftersom intrånget i sådant fall aldrig kan bli ringa i förhållande lill nyttan av förelaget. Skäl föreligger därför att - i överensstämmelse med vad som gäller enligt ExL och föreslås i 2 kap. 5 8 1 st. VLF - undanta endast staten frän upplåtelseskyldighet.

Den föreslagna möjligheten lill tvångsupplåtelse av vattenrätt torde få endast obetydlig användning med den restriktiva utformning bestämmelserna därom erhållit.

Lantbruksstyrelsen: Av betänkandet framgår inte tillräckligt tydligt hur
företrädesrätten för tillståndshavare gentemot nya bevattningsinlressenler
skall bedömas, och inte heller hur företrädesrätten enligt denna paragraf
för vatlenrältshavare gentemot den som söker intrång i dennes vattenrätt
skall vägas.----

Möjligheten lill intrång i vattenrätten till förmån för bevatlningsändamål är önskvärd. Intrångsmöjligheten bör dock inte vara begränsad till privatägd vattenrätt eller motsvarande utan bör även kunna fillämpas mot staten

Prop. 1981/82:130 108

samt mot kommun, landstingskommun och kommunalförbund. Stat och kommun får på vanligt sätt uppträda som sakägare i ansökningsmålet. Prövningsmyndigheten skall sedan väga de olika intressena, innan tillstånd till bevattningsutlag skall ges. - Det har redan nu uppstått problem mellan bevattningsinlressenler och en kommun om vattenuttag från kommunägd fastighet. Eftersom det för närvarande endast kan ske vattenrättsupplå-lelser i avtal, kan således en kommun hindra ett vattenultag utan att det sker någon vattenrältslig prövning. Detta förhållande bör inte permanentas. Det föreslagna rättsskyddet för den upplåtande fastigheten får anses betryggande.

Samtliga lantbruksnämnder är positiva till förslaget om tvångsupplåtelse av vattenrätt för jordbruksbevattning. Del framhålls från flertalet av dem att upplåtelse bör kunna ske oavsett vem som är vattenrättsinnehavare.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Av lagtexten framgår inte om expropriationsmöjligheten för be\'atlningsändamäl slår öppen även dä konkurrens råder om vattnet eller cjm möjligheten är begränsad endast lill stora sjöar och vattendrag. Enligt nämndens mening bör en vattenfillgång i första hand få utnytQas av dem soi-n har primär vattenrätt men att expropriationsrätten kan bli ett värdefiilll stöd för dem som (enskilt eller i samfälligheter) vill ta i anspråk överskoltsvalten på annans fastighet. I detta senare fall bör även sådan vattenrätt i större vattendrag, t. ex. Vänern, Vättern m. fl. som tillkommei" kommuner kunna upplåtas för bevattning.

TCO: Länsstyrelsen bör ges rätt atl förordna om vattenr-äti oavsett vem som är valtenrätlsinnehavare.

Statens lantmäteriverk: Såvitt lantmäteriverket kan bedöma finns det behov av en bestämmelse som möjliggör ivångsförvärv av rätt till vatten för bevatlningsändamål inom jordbruket. Denna bedömning görs mot bakgrund av elt under senare år ådagalagt intresse på olika håll huvudsakligen i södra Sverige för inrättande av gemensamma bevattningsanläggningar med tillämpning av AL.

I fall då bevattningsanläggning, för vilken Ivångsförvärv av rätt lill vallen begärs skall utföras som gemensamhetsanläggning enligt AL synes gången bli den att de berörda fastighetsägarna gemensamt hos länsstyrelsen ansöker om rätl till vatten och om tillstånd till yt- eller grundvattentäkt. Antingen samtidigt härmed eller sedan länsstyrelsen meddelat beslut begär fastighetsägarna förrättning enligt AL hos fastighetsbildningsmyndighelen. Har förrättning påkallats parallellt med ansökningen till länsstyrelsen dröjer fastighetsbildningsmyndighelen med anläggningsbeslutet till dess att länsstyrelsens beslut föreligger.

Rätt fill vatten för husbehovsförbrukning eller bevattning kan, som utredningen påpekar, instiftas också genom servitutsbildning enligt FBL. Del är därvid fråga om servitut för alt tillgodose viss fastighets behov. Om det gäller flera fasligheter, t. ex. en bebyggelsegrupp, kan AL tillämpas för att lösa bl. a. vatten- och avloppsfiågor i form av gemensamhetsanläggning, såvida dessa frågor inte i stället löses genom en allmän anläggning. Det behövs då uppenbarligen också en möjlighet att instifta rätt atl ta i anspråk behövligt vatten för anläggningen. 1 praxis förekommer att sådan rätt instiftas med stöd av AL som ett led i anläggningsförrältningar. Denna tillämpning torde fä anses som ganska etablerad i förrättningsinslansen och har godtagits också av fastighetsdomstol men torde inte ha prövats i högre instans. De fall som förekommit torde vanligen ha varit grundade på

Prop, 1981/82:130 109

överenskommelse eller medgivande, vilket sammanhänger med att AL när del gäller va-anläggningar har sin främsta användning i nyexploateringssi-luationer.

Den nämnda tillämpningen har gott fog för sig om man ser saken från ändamålssynpunkt (jfr 1970 års ändringar i 1966 års lag om vissa gemensamhelsanläggningar) men kan ifrågasättas om man ser till lagtextens utformning. Här avses närmast 12 8, som handlar om upplåtelse av "mark eller annat utrymme".

Det är önskvärt att det klargörs hur det förhåller sig med den här berörda frågan. Del lämpligaste är att AL ges den innebörden att också frågan om behövlig rätt till vatten kan lösas inom förrättningens ram. Elt alternativ kan vara en kombinerad tillämpning av AL och FBL. Ett annat alternativ är atl den nu föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 6 8 VL vidgas till atl avse också andra behov än bevattning inom jordbruket. Det är emellertid uppenbart atl tillämpningen blir tyngre om prövning skall ske enligt två lagar parallellt.

Överlantmätarmyndigheten i Kristianstads län: Mot bakgrund av de möjligheter som FBL, AL m. fl. lagar ger atl reglera förhållandet mellan fastigheter kan det ifrågasättas om det finns behov av den bestämmelse som föreslagits i 2 kap. 6 8. Att vallenrätt kan erhållas för viktiga samhällsintressen (kraftförsörjning, vattenföretag åt kommun och stat m. fl.) såsom föreslagits i 2 kap. 4 och 5 88 torde vara befogat. Regeln i 6 8 avser emellertid i första hand förhållandet mellan flera fastigheter, dvs. sådana frågor som normalt skall prövas genom fastighetsreglering. Även eventuella ersättningsfrågor behandlas och avgörs vid sådana fastighetsbildnings-förtättningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det måste ifrågasättas om inte granne-lagsfrågor av detta slag av praktiska skäl bör prövas inom ramen för förtättningsförfarandet enligt faslighetsbildningslagstiftningen, varvid berörda fastigheters behov av vatten och ersättningsanspråk kan prövas i ett sammanhang. Talan mot förrättningar enligt sistnämnda lagsfiftning fullföljs hos fastighetsdomstol, som enligl förevarande lagförslag också får pröva vattenrättsliga ersättningsanspråk i allmänhet. Rent principiellt ligger det någol vid sidan av länsstyrelsens uppgifter på delta område att pröva rättsförhållanden mellan fastigheter i andra fall än där också allmänna intressen berörs, vilket dock inte är fallet i den här behandlade frågan.

Enligt lagförslaget skall staten, kommunen och landstinget vara undantagna från valtenrätt. Länsstyrelsen delar lantbruksnämndens uppfattning att behovet av vatten och möjligheterna all tillgodose detta behov ulan alt andra berättigade intressen av vatlenfillgångar trades för nära ensamt bör vara avgörande för att säkerställa vallen för jordbruksändamål genom ett Ivängsförfarande. I konsekvens med denna uppfattning bör ingen markägarekategori vara undantagen från eventuell tvångsupplålelse av vattenrätt för jordbruksändamål.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Vi kan inte finna sakliga motiv för ett undantagande av staten, kommun m. fl., enär hela lagbestämmelsen bygger på principen alt intrånget av upplåtelsen är obetydligt i jämförelse med nyttan för den som får sådan rätt förordnad. En ytterligare motivering för att samtliga vallenrättsinnehavare skäligen bör ingå i sådan skyldighet atl upplåta vattenrätt för bevattningsändamål är bestämmelsen i 8 7 om att tillständsmyndigheten med sådant förordnande får föreskriva de villkor som är erforderliga från allmän synpunkt.

Prop, 1981/82:130 110

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det finns vattenbehov vilka av ekonomiska eller andra skäl är hänvisade till endast de vattentillgångar som finns på platsen. Det kan t. ex. gälla det enskilda jordbrukets behov för bevatlningsändamål. I en konkurrenssituation dä vattenvårdens övergripande intressen fillgodoselts synes enskilda jordbruksföretag skola ha företräde till den lokala vattentillgången. ILänsslyrelsen anser att detta borde ha återspeglats i lagtexten.

Länsslyrelsen finner del önskvärt med ett klarläggande om undantaget för staten, kommun m. fl. bör gälla även då det allmänna har valtenrätt i de störte sjöarna i landet som t. ex. Vänern och Vättern. Utredningen har utgått ifrån att kommunerna skulle medverka till bevatlningsföretag genom frivillig upplåtelse av vattenrätt. Någol antagande beträffande t. ex. statens principiella beredvillighet härfill har utredningen inte gjort men hade varit av intresse.

Med reservation för dessa synpunkter tillstyrker länsstyrelsen förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Den föreslagna regeln om tvångsupplåtelse av vattenrätt för jordbruksbevattning blir av stort värde för många lantbmk i områden med brist på vatten.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Enligt förbundet bör behovet av vatten vara avgörande för att säkerställa vatten för jordbruksändamål genom etl tvångsförfarande. Staten, kommuner etc. bör därför ej vara undantagna från tvångsupplåtelse av vattenriä.tt för jordbruksändamål. Tvångsupplålelse bör emellertid endast tillgripas som en sista utväg. I allmänhet bör vallenrätt kunna skaffas genom frivillig upplåtelse från någon granne etc. Upplåtelsen kan t. ex. ske i servitritsavtalets form.

Fiskeristyrelsen: Den starkt expanderande jordbruksbevattningen har främst i syd- och mellansverige redan vållat fisket allvariiga skador genom att många mindre vattendrag helt eller delvis torrlagts periodvis med påföljd att öringens lek- och uppsäxtområden förstörts. De decimeringar detta medfört på fiskbestånden har drabbat såväl yrkes- som fritidsfisket i aktuella vattendrag och havsområdena därutanför. Det är därför av stor vikt atl den myndighet som ges rnakt att bestämma om tvångsrätlen för jordbruksbevattning noga beaktar den konfliktrisk som kan föreligga mellan jordbruk och fiske i bevattningsintensiva delar av landet.

Några remissinstanser är mera kritiska till utredningsförslaget om en expropriationsrätt för bevattningsändamål.

Sveriges domareförbund: Förbundet ifrågasätter om tillräcklig anledning finns att tillerkänna enskilda vattenförsörjningsinlressen tvångsrätt.

Växjö tingsrätt: Det är mycket tveksamt om man på detta sätt bör ta
särskild hänsyn till bevattningsintressel. Andra enskilda behov för vatten
försörjning t. ex. i industriella sammanhang kan vara väl så beaktansvärda.
Troligen bör endast allmänna vattenförsörjningsintressen tilläggas tvångs-
rätt. Särskilt i fråga om jordbruksbevattning från smärre vattendrag skapas
genom möjlighet att tvångsvis förvärva vattenrätt en ökad konkurrens om
fillgängligl vatten; en konkurrens som blir hårdast vid torrperioder. Med
förbättrad teknik i fråga om ledningar och pumpar kan ägare av mycket
stora arealer på avsevärt avstånd från ett vattendrag bli intressenter. Det
inses lätt att svårigheterna att rättvist fördela tillgängligt vatten ökar starkt
i sådana situationer och att särskilt nedströmsintressena kan komma i
besvärliga lägen.---

Trots kriteriet atl intrånget måsle vara obetydligt i jämförelse med

Prop, 1981/82:130 111

nyttan därav har man undantagit — förutom staten - även kommun m. fl. tillhörig vattenrätt. Om man nu anser bevattningsintresset vara så stort att vallenrättsägare kan drabbas av tvångsrätl, förefaller det ologiskt alt undanta kommun, landstingskommun och kommunalförbund; undantag som icke finns enligt 4 och 5 88. Länsstyrelse bör icke tilläggas kompelens atl förordna om ifrågavarande tvångsrätl. Antalet fall med tillämpning av stadgandet kan antagas bli betydande. Även om intrånget är obetydligt för den mot vilken tvångsrättsförtarandel riktas kan det bli betydande sammanlagda verkningar för de till visst vattendrag anknutna nedströmsintressena. Konkurrens med uppströmsinlressen kan även tänkas uppkomma i fall då vattenföringen är otillräcklig.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten kan ej finna alt utredningen anfört hållbara motiv för förslagel atl i vattenlagstiftningen införa expro-priafionsrätt för jordbruksbevattning. Lantbrukarnas ifrågavarande behov skulle på etl smidigare sätt kunna tillgodoses genom en lämplig komplettering av FBL;s regler om tvångsservitut.

Många remissinstanser är positiva till utredningens förslag att tillerkänna arrendator rätt att söka tillstånd lill vissa vattenförelag.

Lantbruksstyrelsen: Vattenultagsrätten bör i princip vara kopplad till fastighetsinnehavet. Utredningen vill ge arrendator rätt att utverka tillstånd för bevattning av arrendeställets åkrar för den tid avtalet omfattar. Den föreslagna bestämmelsen, som lorde vara en utvidgning av arrenderätten, är önskvärd. Med hänsyn lill arrendatorns besittningsskydd och till att tillstånd inle bör ges endast för kort tid bör arrendators uttagsrätt regelmässigt gälla för hela hans besinningstid.

Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Förslaget ger arrendatorn en bättre ställning än han har i nuvarande VL. Men starka skäl talar för att man inte bör begränsa tillståndstiden till enbart den tid som återstår av avtalet. Nuvarande besittningsskydd gör det sannolikt att en arrendator sitter åtskilliga arrendeperioder på en fastighet. När dessutom tillståndet endast avser bevattning av arrendeställets åkrar innebär detta inte någon fördel som kan avhändas fastigheten.

Ideliga tillståndsansökningar för bevattningsuttag för en arrendator (vid t. ex. 5-åriga arrendekontrakt) förefaller orationellt ur såväl allmän som enskild synpunkt speciellt som andelen arrenderad jord är hög. Mot denna bakgrund föreslås atl tillständstiden för etl fillstånd till arrendator i stort jämslälles med de tillständslider som gäller för jordägare i liknande situationer eller åtminstone ges för den tid den sökande brukar arrendestället.

Lantbruksnämnden i Hallands län: Den föreslagna möjligheten för arrendator att ansöka om fillstånd tillstyrks. När det gäller arrendatorer uppstår emellertid etl särskilt problem. Vanligen är arrendetiden endast fem år. Enligt ulredningens förslag skulle tiden för tillstånd lill bevattning begränsas till att omfatta återstående arrendetid, som kanske endast uppgår till något är. Detta kan knappast vara ändamålsenligt. Här bör man överväga någon form av samordning med arrendelagen. Om tillstånd för arrendator lämnas för t. ex. 10 år eller 25 år bör vid eventuellt avträde av arrendet före utgången av denna tid markägare pä lämpligt sätt åläggas alt gottgöra arrendatorn för gjorda utlägg för att förse fastigheten med markbevattning, i likhet med vad som gäller vid ny täckdikning.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Alt ej koppla vattenrätten lill faslighetsinnehavet skapar förutsättningar för en arrendator alt lill fullo kunna utnytQa ett arrende. Värdet kan begränsas av att möjligheten kan avtalas bort, men bortsett från det är förslaget ett steg i rätt riktning.

Prop, 1981/82:130 112

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Vi vill understryka del fullt berättigade i atl arrendator på samma sätt som fastighetens ägare skall äga rätl att företräda fasligheten och initiera alla åtgärder och vattenrättsliga tillstånd, som normalt hör samman med rationellt brukande och effektivt UtnytQande av jordbruksfastighetens avkastningsmässiga förutsättningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Det är tillfredsställande atl arrendator skall ha samma rätt som jordägare att ansöka om tillstånd till bevattningsföretag eller eljest utnytQa vattenrätten på området. Länsstyrelsen ställer sig dock tveksam till att det skall vara möjligt att i arrendeavtalet utesluta denna rätl.

LRF: LRF hälsar med tillfredsställelse att utredningen vill ge arrendator rätl att utverka tillstånd för bevattning på arrendestället. Den föreslagna bestämmelsen kan ses som en ut'idgning av arrenderätten, men är helt i överensstämmelse med arrendators ställning som nylQanderättshavare på faslighelen. Vid prövningstillfället bör arrendatorns uttagsrätt regelmässigt gälla hela hans besittningstid.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Förbundet ställer sig positivt till förslaget. Arrendator bör med samma rätt som jordägaren kunna använda vatten pä fastigheten för bevattning av åkrar och annan mark och dessutom ha möjlighet att ingå i samfällighet för bevattning.

Stockholms tingsrätt: Utredningens utgångspunkt är att - förutom fasfighetsägare - arrendatorer och vissa typer av nytQanderättshavare skall ha rätl att ansöka om tillstånd för den tid som arrendet eller nylQanderät-len omfattar. Den begränsning som görs på detta sätt kan komma atl bli alltför snäv för de många fall av bevattning från ytvattentäkter som redan finns och som tenderar atl bli än mer vanliga i framtiden. Del förekommer nu alt koloniträdgårdsföreningar och villaägarföreningar ordnar med bevattning för sina medlemmar. Alltmer vanligt blir atl bevattning av fritidstomter sker genom bevattningsanläggningar som anordnas och sköts av tomlföreningar. Det måste vara väsentligt bättre atl i dessa fall föreningarna får stå som tillständssökande och ha att svara för kontakten i övrigt med berörda kommuner och myndigheter rörande bevattningen än att varje i föreningen ingående fastighet skall vara sökande. Förutsättning för att tillstånd skall kunna beviljas föreningen måste i så fall vara att föreningen har tillfredsställande stabilitet och att risk för skada för motstående intressen inte finns. Ett sådant tillstånd bör kunna göras beroende av att föreningen fungerar och fullgör sina skyldigheter. En förening som får rätt att UtnylQa vallen för bevattning bör också kunna bli skyldig att ingå i samfällighet för bevattningsändamål.

Sveriges domareförbund: Enligt utredningen innebär förslaget bland annat en möjlighet för nyttjanderättshavare att erhålla tidsbegränsat tillr stånd till exempelvis bevattningsföretag med tvångsrätl till ledning över annans mark. Såsom utredningen påpekar, talar praktiska skäl för att arrendator jämställs med jordägare i frågor som rör vattenrättsliga tillstånd till åtgärder som faller inom ramen för arrendet. Emellertid framgår det inle klart av den föreslagna lagtexten att nylQanderättshavare äger saklegitimation som sökande lill sådana vattenföretag. Vidare är det tveksamt om eller i vilken utsträckning servitutsrätter bör kunna upplåtas till nylQande rättshavare. Den härtill hörande problematiken torde böra undersökas ytterligare.

Svea hovrätt: Enligt JB kan upplåtelse av fastighets vattenrätt göras ej endast i form av servitut utan även som nyttjanderätt. Vissa vattendomstolar har också i bevattningsmål betraktat arrendator, vid sidan av jord-

Prop. 1981/82:130 113

ägaren, som saklegitimerad att söka tillstånd till uttag av vatten såvitt avser återstående arrendeperiod. Även vattenlagsutredningen tycks utgå från alt nylQanderättshavare redan enligl gällande rätt är saklegitimerad som sökande varyid bestämmelserna om ulbyggnadsvitsord i 2 kap. 5 8 VL blir att se som ett inskränkande undanlag från vad som i övrigt gäller. Förarbetena fill VL torde emellertid knappast ge fullt stöd för en sådan ståndpunkt.

Om nytQanderättshavare i en ny vattenlag tillerkänns saklegitimalion som sökande i vattenmål, kan delta således innebära en förändring i förhållande till dagens rättsläge. En sådan förändring bör ej göras utan uttrycklig motivering. Härvid bör belysas de problem som är förknippade med tillståndsgivning lill nytQanderättshavare. Då tvångsrätl att tillgodogöra sig vatten trots skada och intrång för annan betraktas som en servitutsrätt, är redan konstruktionen med upplåtande av servitutsrätt lill nyttjanderättshavare anmärkningsvärd. Det bör klarläggas i vilken utsträckning den upplåtna servitutsrätten skall anknytas lill arrendeslället och ej endast lill nylQanderältshavarens egna anläggningar för exempelvis bevattning samt om processuell medverkan fordras av jordägaren. Fordras sådan medverkan, synes föga vara att vinna från praktisk synpunkt med all tillerkänna nyttjanderättshavare talerätt som sökande. I den mån det förehgger ett motsatsförhållande mellan jordägaren och nylQanderättshavaren om den senares möjlighet att utnylQa arrendeställets vattenrätt - vilket åberopats som skäl vid vallendomstolarna för att tillerkänna arrendator talerätt som sökande - ligger det närmast till hands att lösa denna konflikt med tillämpning av JB. Atl med utnytQande av vattenlagen möjliggöra en lösning som kan stå i strid med exempelvis arrenderättsliga principer eller arrendeavtalet framstår som olämpligt. En särskild fråga är om del är försvarligt att låta arrendator, utan den kreditvärdighet som äganderätt lill fastighet medför, stå som garant för att sakägare kommer i åtnjutande av de skadeförebyggande åtgärder och ersättningar som kan föreskrivas som villkor för tillstånd alt genomföra ett vattenföretag. — Tillerkänns nytQanderättshavare talerätt som sökande, bör emellertid övervägas möjlighet att utsträcka ett tillstånds giltighet utöver löpande upplåtelsetid.

Hovrätten för Nedre Norrland: Utredningens intentioner i fråga om arrendatorns ställning har ej följts upp i lagtexten. Utredningen har ej diskuterat i vad mån betänkligheter kan finnas mot att tillerkänna arrendator saklegitimalion som sökande till vallenföretag. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta lämpligheten av ett förslag, som innebär att en nytQanderätt kan bli härskande i ett servitutsförhållande. Om förelaget är av sådan karaktär att bildande av strömfalls- eller vattentäktsfastighet bör ske lorde den omständigheten att sökanden är arrendator medföra problem som ej har belysts.

Växjö tingsrätt: Förslaget om rätt för nytQanderättshavare, främst arrendator, att utverka tillstånd enligt nya VL under avtalstiden är icke invändningsfritt. Troligen är det riktigt att praktiska skäl talar för en sådan rätt. Emellertid anses det i övriga fall enligt VL vara till förmån för skadelidande tredje man, att den faslighet till vilken tillstånd knytes svarar för skadeersättningar, underhåll m. m. Sådan fastighetsanknyining är uppenbarligen icke avsedd om nytQanderättshavare får tillståndet, utan det vattenrätlsliga ansvaret kommer då enbart atl åvila enskild person. Detta kan knappast anses godtagbart. - Om nytQanderättshavare skall vara saklegitimerad bör detta klart framgå av lagtexten, vilket det enligt förslaget knappast gör. 8 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 114

Statens lantmäteriverk: I förslaget uppställs i principiell överensstämmelse med gällande vattenlag den huvudregeln att del för utförande av valtenförelag fordras att företagaren innehar vattenrätt. Som påpekas i motiven tillskapas vattenrätt i vissa situationer genom beslut enligt annan lag, t. ex. genom beslut enligt AL rörande anläggande av bro eller brygga. I anslutning till detta bör framhållas att det i vissa fall är angeläget all den grundläggande förutsättning som ett tillstånd enligt VL utgör kan klarläggas på ett tidigt stadium innan omfattande arbete läggs ner på t. ex. detaljerade projekteringar och värderingar. Annars finns risk atl arbetet blir bortkastat på grund av omständigheter som kommer fram först vid den vatlenrättsliga prövningen. Risk finns att arbetet helt måste göras om vid en omprövningsförrättning. Tillstånd lill vattenföretag bör därför kunna sökas och meddelas innan förrättningen drivits så långt som till elt beslul.

En praktisk fråga av viss betydelse är därvid om det i fall då AL-förrättning pågår skall fordras alt samtliga berörda fastighetsägare - som kan vara många - skriver på ansökningen om tillstånd enligt VL. Det skulle vara enklare om tillståndsfrågan kunde väckas l.ex. genom ett formellt initiafiv av fastighelsbildningsmyndigheten eller genom att frågan om initiativ till att begära tillstånd enligt VL las upp vid sammanträde enligt AL samt protokollsutdrag och annan tillgänglig utredning därefter översänds till tillståndsmyndighelen. En sådan ordning synes inte hindra att delägarna gemensamt anses som sökande t. ex. vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om sökandens ansvar för kostnader i tillståndsärende.

I fall dä företag fordrar både tillstånd enligt VL och samverkan enligt AL kan det finnas anledning för lillslåndsmyndigheten och fastighetsbildningsmyndighelen alt samråda l.ex. för att samordna innehållet i tillståndsbeslutet och anläggningsbeslutet.

En särskild samordningsfråga är frågan om ersättning för intrång genom företaget. Skall företagel tillståndiiprövas enligl VL men dessutom också prövas enligt AL (eller FBL eller LedL) torde skadereglering enligt VL ofta bli obehövlig, eftersom några andra skador än de som ersatts vid AL-förrältningen ofta inle torde föreligga. En möjlig lösning i dessa fall synes vara att tillståndsmyndigheten medger att sökanden får ta tillståndet i anspråk när lagakraftvunnet anläggningsbeslut föreligger (med stöd av 15 kap. 8 8 Qärde stycket). Undantagsivis kan emellertid hända alt en fullständig skadereglering med samma räckvidd som enligt VL inte uppnås genom fillämpning av ersättningsbestämmelserna i AL, eftersom VL har etl mera vidsträckt skadebegrepp än AL (och ExL). I sådana fall skall skadereglering ske både i anslutning till tillståndsprövningen enligt VL och vid förrättningen enligt AL, vilket i cch för sig är opraktiskt men förefaller ofrånkomligt. Den skadereglering som sker senast bör uppenbarligen ske med beaktande av den som skett tidigare.

Frågan om utbyggnadsvitsord behandlas av några remissinstanser.

Svea hovrätt: Det i 2 kap. 15 8 andra stycket VL-förslaget angivna villkoret "från teknisk och ekononrisk synpunkt nödvändig förutsättning" indelar de fallsträckor som kan tänkas bli gemensamt tillgodogjorda i två till synes skarpt avgränsade kategorier; den ena med och den andra utan nämnda förutsättning. En sådan gränsdragning möter dock stora svårigheter och synes ej erforderlig av hänsyn till berörda fallhöjdsägare. Dessas intressen lorde bli tillräckligt tillgodosedda - bl. a. med tanke på reglerna

Prop, 1981/82:130 115

om andelskraft — om del för gemensamt tillgodogörande krävs att detta innebär "väsentlig teknisk och ekonomisk fördel". En sådan formulering skulle även tillgodose det samhällsekonomiska intresset av utbyggnad till låg kostnad.

För alt undanröja tveksamhet om sättet för beräkning av hälften av kraften i de fall, då fråga är om gemensamt tillgodogörande av fallsträckor i olika vattendrag, synes del lämpligt att lagtexten fullständigas med en regel att beräkningen skall ske på grundval av den sammanlagda vattenkraften i de båda vattendragen. I avsaknad av en sådan regel finns risk för att stadgandet kan tolkas så att sökanden måste ha majoritet i varje vallendrag för sig.

Skäl finns atl i olika avseenden jämställa tillgodogörande av vattenkraft genom överiedning till befintligt kraftverk (16 8) med överledning lill nytt kraftverk (15 8 andra stycket). För berörd fallhöjdsägare blir annars situationen, utan saklig grund, helt olika vad gäller ersättning och andelskrafl. Överledning lill befintligt kraftverk bör därför kräva samma utbyggnadsvitsord som överledning till nytt kraftverk; en sökande bör icke vinna fördelar genom atl vänta med ansökan om överledning till dess han färdigställt kraftverket. - 16 8 har fått sådan utformning atl bestämmelsen indirekt synes ge vid handen atl vid tillämpning av 15 8 andra stycket vattenrätt alltid fordras i det vattendrag varifrån vatten ledes. Något sådant krav föreligger dock ej.

Hovrätten för Nedre Norrland: Beträffande sådan överledning, som ej är nödvändig för kraftanläggnings tillkomst, har utredningen förordat en återgång till tidigare praxis, enligl vilken dispositionsrätt ej krävdes till det vattenområde varifrån vattnet skulle ledas, varemot krav på majoritet i hela del för utbyggnad avsedda fallsträckskomplexel uppställs vid överledning som är nödvändig för etl kraftverk. Hovrätten kan av betänkandet inte utläsa några godtagbara skäl för en sådan åtskillnad, som återverkar på berörda fallhöjdsägares rätt till ersättning och andelskraft, och föreslår därför krav på ulbyggnadsvitsord för överledning i båda angivna situationer. Hovrätten vill även ifrågasätta om man inte borde gå etl steg längre och kräva självständig majoritet inom den sträcka som berörs av överledningen med hänsyn bl. a. till att där kan uppkomma konkurrerande utbyggnadsanspråk.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Länsorganet har ingen erinran mot utredningens förslag i fråga om utbyggnadsvitsord. Inte heller har länsorganet något atl invända mot atl till den nya VL överförs den nu gällande principen att man vid vattenreglering icke behöver ha rätt till vatten i det vattenområde, varifrån vattenavrinningen skall regleras till förmån för valtenkraftanläggning, kommunal eller industriell vattenförsörjning eller jordbruksbevattning. På de skäl vattenlagsulredningen anfört bör också överledning av vallen från elt vattendrag till ett annat i förevarande fall kunna jämställas med vattenreglering, nämligen när överledningen icke sker för ett gemensamt utnytQande av vattenkraft i fallslräckor i olika vattendrag.

Länsorganet vill i anslutning till behandlingen av det s. k. ulbyggnadsvitsordet peka på den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. I 8 VL-förslaget där det anges atl vattenförelag ej får komma fill stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter med hänsyn lill valet av plats för företaget. Hittills har sökanden bestämt platsen för anläggningen. Meningen är nu att man vid tillåtlighetsbedömningen skall kunna påverka platsvalet. Detta kan i vissa situationer bli svårt, eftersom kravet på

Prop, 1981/82:130 116

utbyggnadsvitsord tvingar sökanden att hålla sig till den plats där han har vitsord. Expropriationsrätt föreslås visserligen i 2 kap. 4 8 men det kan ifrågasättas, om icke rätlen att ta i anspråk fallhöjd bör kunna tillföras staten eller kommun, så alt ett i och för sig lämpligt vallenkraflprojekt kan komma till utförande med en bättre lokalisering än vad sökanden har möjlighet atl utverka. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet vill i detta sammanhang ifrågasätta om inle rätt till vattenöverledning för vattnets tillgodogörande i en kraftanläggning i princip också bör förknippas med skyldighet att utge andelskraft även för del fall alt överledningen inle är en nödvändig förutsättning för anläggningens tillkomst.

Utredningens överväganden rörande vissa allmänna rådighets-inskränkningar behandlas också i remissyttrandena. Förslaget att i VL införa en allmän sparsamhetsregel godtas i allmänhet.

Fiskeristyrelsen: Regeln måste ses som en målformulering och en övergripande norm i stil med 1 8 N VL. Regeln bör därför utgöra VL-förslagets inledande paragraf

Statens naturvårdsverk: I Europeiska vattenvårdsstadgan, som antagits av Europarådet, slås fast att vatten är en gemensam naturtillgång, som skall användas med sparsamhet. Vattenlagsulredningen har i förslaget till ny vattenlag enbart tagit in detta som en inskränkning i fastighetsägarens vattenrätt (2 kap. 8 8). Enligt naturvårdsverkets mening bör en ny vattenlag inledas med en grundläggande paragraf, som visar den principiella synen på hur våra vatten skall användas. Denna paragraf bör stadga: "Vattnet är en gemensam naturtillgång, som skall skyddas och värdas samt nylQas med sparsamhet." - Förutom Europeiska vattenvårdsstadgan har verket som utgångspunkt här haft naturvårdslagens I 8. Då vattnets internationella betydelse allt mer betonas har i stället för naturvårdslagens "nationell lillgång" använts uttrycket "gemensam naturtillgång".

Svenska naturskydd.sföreningen: Föreningen instämmer helt i tankegångarna bakom utredningens förslag men anser att det föreslagna stadgandet inte är tillräckligt för att klargöra samhällets mål för vattnets skydd och utnyttjande. I analogi med vad som sägs i exempelvis NVL och skogsvårdslagen anser föreningen att det i en ingressbestämmelse i VL måste slås fast att "vattnet är en del av naturen och skall skyddas och vårdas". Vidare bör sägas att "envar som utnyttjar vattnet skall göra det med sparsamhet och under iakttagande av största möjliga hänsyn till naturvärden och andra berörda samhällsintressen". 1 en ingressbestämmelse borde också anges att behörig myndighet för visst vattenområde eller för hela landet kan upprätta en plan, som närmare klargör samhällets mål beträffande skydd, vård och utnytQande av vattnet. Genom det sistnämnda stadgandet skulle skapas en fast grund för den vattenplanering, som en särskild kommitté (Jo 1977: 06) fått i uppdrag atl utreda. En sådan vattenplanering är enligt föreningens mening nödvändig och bör ges allt tänkbart stöd bl. a. i form av ändamålsenlig lagstiftning.

Skånes naturvårdsförbund: Den föreslagna sparsamhetsregeln förefaller till intet förpliktande och är väl knappast en lagparagraf ulan snarare en allmän informationspunkt. - Förbundet yrkar här pä att etl tillägg införs med följande innebörd; "Då vattenföretag kan förväntas orsaka, eller har visats orsaka, onormal sänkning av vattennivån i ytvattenförande områden må länsstyrelsen utfärda beslämmelser om en lägsta tillåten vattenföring eller vattennivå för att vattenföretaget skall få fortsätta".

Prop, 1981/82:130 117

Motiveringen för detta är främst att i rinnande vatten, men även i flera sjöar, vattenuttagen under kritiska torrår nu visat sig gå så långt att vattendragen helt torrläggs. Så skedde, i flera åar och bäckar som veterligen aldrig tidigare i historien sinat, under 1976 i Skåne. Problemen ligger här i att flera vattenuttag efter varandra utmed ett vattendrag successivt torkar ut det. Var och en anser sig ha rätt alt ta ut vatten från sin del av ån. Att reglera detta förefaller fortfarande inte möjligt på ett klart uttryckt sätt i den nya vattenlagen. Ett totalförbud mot vallenuttag måste kunna utfärdas då en minimigräns i vattennivån eller vattenföringen uppstår. Ulredningens förslag kan inte sägas läcka dessa önskemål.

Som ytterligare en inskränkning i vattenrätten skulle förbundet i en tilläggsparagraf i samma kapitel vilja ha en bestämmelse till skydd för våtmarksområden av fiske-, rekreations- eller nalurvårdsiniresse med ungefär följande lydelse; "Till skydd för vattentillgång som är av allmänt intresse ur fiske-, rekreafions- eller naturvårdssynpunkt får länsstyrelsen bestämma erforderligt skyddsområde (vatlenskyddsområde)".

Motiveringen för detta är ur naturvårdssynpunkl t. ex. att de mycket små naturreservat som avsatts i form av kärr mycket lätt kan förstöras ulan atl man ger sig in på det egentliga reservatet. Det senaste exemplet är en lokal söder om Torekov där Sveriges enda växlplals för Scutellaria minor är skyddad. Strax utanför har en kraftig och för det framträngande grundvattnet avskärmande täckdikning utförts. Villabebyggelse planeras dessutom utanför denna. Våtmarkerna är beroende av ett mycket slörre område än vad som har kunnat inköpas och fredas. Etl skyddsområde i stil med del som föreslås till skydd för vattenförsörjningen behövs här.

Sjöfartsverket: Deklarationen att vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet kan, då fråga är om kustfarvatten, lämpat för sjöfart, le sig något konfunderande.

Några erinringar framförs i och för sig inte mot den föreslagna skyldigheten för valtenrältshavarna alt vid torka o.d. avstå vatten för allmänt behov. Flera remissinstanser anser emellertid att ersättning för avståendet av vatten skall kunna utgå.

Svea hovrätt: Enligt 2 kap. 52 8 VL är ägare av gmndvattentäkl skyldig att vid långvarig torka eller jämförligt förhållande avstå vatten för allmänt behov, om del prövas oundgängligen erforderligt. På grund av hänvisning till 49 8 samma kapitel äger, om det skulle vara obilligl alt vattentäktens ägare gör avståendet utan ersättning, vattendomstolen utdöma den ersättning vartill omständigheterna kan ge anledning. Motsvarande bestämmelse - avseende såväl yt- som grundvatten - bör intagas även i en ny lag. Det framstår i många fall som obilligl att ersättning ej skall utgå Qfr skadestånd vid vissa typer av nödhandling). Sålunda kan ett avstående av vatten, samfidigt som del gynnar en förelagare, drabba ekonomiskt svaga personer på elt icke godtagbart sätt. Ett nära lill hands liggande fall är att en vattentillgång utnytQas så att grundvattenslåndet sjunker med följd all husbehovsbrunnar sinar. Detta kan väntas inträffa om, såsom ulredningen förutsätter, i ett för energiförsörjningen krifiskl läge vattenståndet i ett regleringsmagasin tillåls sjunka under sänkningsgränsen. Alt märka är atl lagen (1970; 59) om tillfällig valtenreglering under år 1970 förutsätler alt all skada och allt intrång skall ersättas. Även i l.ex. det fallel att en industri tvingas inställa arbetet på grund av vattenbrist är ersättning till industriidkaren rimlig som skydd mot allvarliga ekonomiska konsekvenser.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten kan inte finna någon anled-

Prop, 1981/82:130 118

ning till all nu avskaffa all möjlighet till ersättning i fall som här avses. Utredningens ståndpunkt får i själva verket anses strida mot de rättsprinciper angående ersätlningsrätt som kommit lill uttryck i - förutom 2 kap. 52 8 jämförd med 49 8 VL - annan lagstiftning, som begränsar enskildas rättigheter för tillgodoseende av det allmännas intressen i krissituationer o. dyl., exempelvis rekvisitions- och förfogandelagarna. Inom detta lag-sliftningsområde stadgas rätt till ersättning i varierande omfattning när intrånget sker genom en särskild iförvaltningsakt. Hovrätten hänvisar fill den översikt som FN-lagkommittén i sitt betänkande "Svensk FN-lag" lämnat över vissa fall då i svensk rätt ersättning av statsmedel har föreskrivits vid ekonomisk skada på grurrd av ingripanden i näringsfrihet m. m. (SOU 1970: 19, s. 79-80).

Stockholms tingsrätt: Olägenheterna av avstående bör ersättas åtminstone i samma restriktiva utsträckning som enligt gällande bestämmelse i 2 kap. 52 8 VL. I en nödsituation som den avsedda bör vattenrätlshavaren visserligen vara skyldig alt avstå vad som är oundgängligen nödvändigt men enligl hittills gällande rättsprinciper bör ev. olägenheter av avståendet inte drabba honom ensamt ulan solidariskt bäras av dem som blivit lidande av nödsituationen. Om avslåendet görs t. ex. för en orts vattenförsörjning är det rimligt att den kommun som har att svara för ortens vallenförsörjning även svarar för ersättning till den vars rätt blir lidande genom avståendet.

Jämtbygdens tingsrätt: Alt såsom utredningen föreslår helt ta bort rät
ten för vattenrättshavare att få ersättning för det vatten han i vissa nöd
situationer måste avstå är enligt tingsrättens mening att gå alltför långt.
Det synes inte orimligt att den, s;om i sådana situationer tvingas avstå
vatten, under vissa förhållanden skall kunna få ersättning för detta av
stående. --

Tillräckligt bärande skäl har inte anförts för att en regel i enlighet med utredningens förslag genomförs. Or-n en bestämmelse om rätt lill ersättning ej skulle vara möjlig att fä till stånd bör stadgandet dock under alla förhållanden förtydligas, så alt det slår klart.att elt avstående av vatten utan ersättning endast skall kunna komma i fråga i exceptionella nödsituationer.

Vä.xjö tingsrätt: Tingsrätten kan ej förstå att det skulle vara stötande om en vattenrättshavare i visst fall erhåller ersättning för de olägenheter ett avstående av vatten innebär. Det förefaller rimligt att en sådan vatlenrältshavare icke ensam skall bära del ekonomiska ansvaret för att komma tillrätta med en nödsituation. Detta bör i stället bäras gemensamt av dem som tillgodoses genom att vatten avstås.

Vänersborgs tingsrätt: Som skäl för att ersättning ej skall utgå anför utredningen, att detta närmast skulle te sig stötande eftersom del här gäller tillgodoseende av allmänt intresse med vad som är oundgängligen nödvändigt. Enligt tingsrättens mening skulle dessa skäl väl kunna anföras till stöd för skyldigheten all avstå vatten, men ej som motiv för en regel om att ersättning ej skall utgå. Det finns enligt tingsrättens mening ingenting stötande i att det allmänna får betala ersättning för en nyttighet som det i sin tur kan la betalt för. Att en vatlenrältshavare i en situation som den antydda ej bör tillåtas förQäna på vattnets ökade värde är en sak. Om han gör en direkt förlust genom att avstå vatten bör han dock - med den inställning utredningen intagit lill den enskilda vattenrätten - få ersättning härför. Det synes därför märkligt, atl ulredningen underkänt motsvarande bestämmelse i den nuvarande VL, där del beträffande grundvatten stad-

Prop, 1981/82:130 119

gas, att skadeersättning skall utgå om det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbarl obilligt alt nödgas avstå vatten ulan ersättning. En bestämmelse av detta innehåll bör enligl tingsrättens mening inflyta även i VL-förslaget.

Kammarkollegiet: En motsvarighet till 2 kap. 49 8 VL - då avseende såväl yl- som gmndvattentäkl - bör intagas i den nya vattenlagen. Är det obilligt att ersättning inte utges, bör ersättning naturligtvis utgå (jfr r-egler-na om skadestånd vid nödhandlingar). Ett avslående av vatten kan således, samtidigt som det gynnar det allmänna, drabba den enskilde hårt. Man kan länka sig det fallel att en industri tvingas inställa arbetet pä grund av vattenbrist. Jämför f. ö. lagen (1970; 59) om tillfällig vattenreglering under 1970, som ju förutsatte att all skada och alll inträng skulle ersättas.

VASO: Skäl lorde saknas för en bestämmelse om ersättningsfrihet. Vid jämförelse med ExL finner man, atl den som tvingas avstå egendom för allmänt ändamål är berättigad till ersättning. Del i förslaget avsedda ändamålet kan för övrigt ha lättare att bära en kostnad än vattenrättshavaren, t. ex. i del fall då en liten valtenkraftanläggning skulle få avstå vatten till en kommun. Bestämmelsen om ersältningsfrihel bör därför utgå ur lagen.

TCO: Det kan ifrågasättas om icke i lagförslaget borde ingått möjlighet till ersättning för valtenrättsinnehavaren när del blir fråga om stor ekonomisk uppoffring.

Sveriges domareförbund: En ersättningsbestämmelse motsvarande 2 kap. 49 8 VL - men avseende både yl- och grundvatten - bör intagas även i den föreslagna nya lagen. Därvid är först att märka atl det inte gäller ett vatlenavstående enbart i nödsituationer eller under andra exceptionella förhållanden utan - både enligt nuvarande 2 kap. 52 8 VL och enligt 2 kap. 108 i nya VL - vid avsevärd minskning i vattentillgången inom en ort. Vidare lorde elt vatlenavstående utan ersättning kunna medföra exempelvis att en vattenrättshavare får bära hela bördan av en svår vatlenförsörj-ningssitualion. Det skulle därför i många fall framstå som obilligt, om ersättning ej skulle utgå.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Länsorganet ansluter sig helt till vattenlagsutredningens förslag men vill liksom utredningen poängtera all vattenrättshavaren naturligtvis inte skall förpliktas avstå mera vatten än som prövas oundgängligen erforderligt för ortens vattenförsörjning eller för tillgodoseende av annat allmänt behov. Kritiska lägen kan uppslå såvitt gäller energibehovet och det kan då vara viktigt att möjligheter skapas till tillfällig vattenreglering. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län: Utredningen uttalar att bestämmelsen om avstående av vatten bör kunna tillämpas för atl tillgodose lantbrukets behov av vatten när så erfordras till förhindrande av missväxt (s. 138). Lantbruksnämnden anser att denna undantagsbestämmelse är välbetänkt. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas fordras emellertid förberedelser av olika slag, inle minst med tanke på att dylika situationer som regel uppstår vid den lid, då antalet handläggare och beslutsfattare är begränsat. Lagtextens formulering torde fömtsätta att länsstyrelsen kan grunda sitt beslut på en beredskapslag med vissa angivna villkor. Vidare fordras för etl snabbt beslut på länsnivå en fortlöpande överblick över nederbördssilualionen under växtperioder och liden närmast före. Material härtill kan erhållas månadsvis från SMHI. Ur jordbrukets synvinkel lorde emellertid brist på teknisk utrustning för bevattning kunna bli en begränsande faktor, om torkan har stor geografisk utbredning. Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne framför molsvarande synpunkter.

Prop. 1981/82:130 120

Lantbruksstyrelsen: Bestämmelsen skall kunna användas för tillfällig inskränkning i bevattningsutlag. Del bördock understrykas att lanlbrukels behov av vatten i en nödsituation även bör kunna innebära en inskränkning i annat utnytQande av vattnet. Livsmedelsproduktionen bör i nödsituation ha hög prioritet.

Fiskeristyrelsen: Bestämmelsen premierar ortens vattenförsörjning och andra allmänna behov. Eftersom paragrafen, till skillnad mot vad som gäller idag, också ska vara tillämplig på ytvatten ligger också häri en latent konfliklrisk för fisket.

4 Förutsättningar för vattenföretag i allmänhet

Utredningens sirävan att utforma mer allmänt hållna tillåtlighet sregler för att möjliggöra en friare bedömning av ett vattenföretag har fåll elt övervägande positivt mottagande.

Svea hovrätt: VL innehåller särskilda lillståndsregler för olika slag av företag, vilket bl. a. beror på att fcr vissa företag krävs större lönsamhet -i förhållande till skadan - än föi- andra. Den av utredningen föreslagna friare bedömningen står i bättre överensstämmelse med annan nyare miljö-och fastighetsrättslig lagstiftning.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner i likhet med utredningen att del är befogal att ändra VL:s tillåtlighelsregler i syfte att lämna utrymme för en friare bedömning. Den vattenrättsliga tillståndsprövningen bör i fortsättningen alltid göras med beaktande av samhällsplaneringen. En sådan friare tillåtlighelsbedömning behöver dock inte nödvändigtvis kombineras med de ändringar av prövningssyslemel som utredningen föreslagit.

Växjö tingsrätt: Det kan i viss utsträckning vara riktigt som utredningen anfört, att VL:s regler hittills präglats av en stelhet i uppbyggnaden vilken varit ägnad att hindra en önskvärd helhetsbedömning. Men inget har ju hindrat lagstiftaren atl överarbeta VL sä alt den bättre kommer alt överensstämma med samhällsutvecklingen. Om dessa regler hittills hindrat rimligt hänsynstagande lill verkningarna av etl företag från samhällsekonomisk synpunkt och inneburit svårigheter att översiktligt bedöma de totala verkningarna av förelaget till hinder för samhällsplaneringen i stort, bör givetvis lagen ändras. Utredningen har i linje med detta funnit att behov att ändra de nuvarande bristfälliga tillåtlighelsreglerna föreligger.

Enligt tingsrättens mening följer emellertid icke härav att etl system med tillståndsprövning i administrativ ordning skapar bättre förutsättningar för en önskvärd friare bedömning av tillällighetsfrågorna. Om de materiella reglerna i lagstiftningen ändras mot friare bedömning, kan även en domstol tillämpa dessa regler och nå lika goda resultat som administrativ myndighet. Det är inte övergången till administrativ bedömning, som skapar möjlighet fill friare och mera allsidig prövning, utan denna möjlighet öppnas självfallet genom ändringar i de regler som skall tillämpas. Ej heller skapas genom en ny prövningsordning möjligheter till införande av elt mera enhetligt system av grundregler, tillämpliga på alla slags vattenföretag. Ett sådant enhetligt system kan införas även med domstolsprövning och bör i så fall välkomnas.

Kammarkollegiet: En vägledande princip vid utformningen av den nya lagstiftningen har varit att anpassa utbyggnadsverksamhelen av

Prop. 1981/82:130 121

vattenförelagen lill samhällsplaneringen i stort och skapa möjligheter för de fillslåndsgivande myndigheterna till den nödvändiga bedömningen från allmän planeringssynpunkt. Vattendomstolarna har hittills saknat möjlighet till en så långtgående prövning. Denna brist i prövningssystemet har med åren tett sig alltmer besvärande. De år 1972 genomförda ändringarna i 4 kap. VL, varigenom regeringen förbehålls prövningsrätten av större utbyggnader, har emellertid i detta hänseende inneburit en viktig delreform.

Alt t. ex. valtenkraftulbyggnaderna nu inordnas i ell större samhällsekonomiskt sammanhang får också till följd att övriga allmänna eller enskilda anspråk på vattenområdets användning - såsom naturskydd, fiske, kulturminnesvård, turism eller av vad slag de vara må - i bedömning jämställs med utbyggnadsintresset.

De föreslagna tillåtlighetsreglerna har givits en allmän och abstrakt utformning för all i varje tidsskede kunna anpassa rättstillämpningen lill samhällsutvecklingen saml medge en friare tillåtlighetsbedömning med hänsynstagande fill bl. a. framtida vid bedömningen ännu ej realiserbara intressen. Kammarkollegiet delar i stort tankegångarna bakom den nya lagstiftningen, men kollegiet vill ändå för sin del ifrågasätta om inte tillåtlighelsreglerna bort innehålla åtminstone några konkreta hållpunkter till ledning för rättstillämpningen. Såsom reglerna nu föreslås bli utformade torde de knappast kunna uttolkas ulan föregående studium av förarbetena. Detta är en svaghet. Utredningen hänvisar för övrigt själv till nuvarande praxis enligt VL vid bedömningen huruvida "olägenhet av slörre betydelse" föreligger.

VL:s tillåtlighetsregler har visserligen inle varit utformade med tanke på en bedömning enligt allmänna planeringssynpunkter, men genom delreformen av prövningssyslemet år 1971 har regeringen dock givits möjlighet till denna mer vidgade och allsidiga bedömning (4: 18 VL). Enligt kollegiets erfarenhet har emellertid vattendomstolarna i yttranden till regeringen i de större vattenmål där detta varit aktuellt hittills varit ovilliga till sådana alternativa eller översiktliga bedömningar vartill lagändringen gett möjlighet.

Lantbruksstyrelsen: Vid prövning av om ett vatlenförelag skall tillåtas och är lämpligt bör enligt lantbruksstyrelsen och som anförs av utredningen göras en helhetsbedömning av företagets verkningar. Den nuvarande lagen ger i allmänhet inte prövningsmyndighelen denna möjlighet. Reglerna för tillåtande av vattenföretag är stela och vid prövningen kan inte tas tillbörlig hänsyn till alla de intressen som bör göra sig gällande. Samhällsekonomin och samhällsplaneringen i stort är inte tillräckligt beaktade. Lagstiftningen är inte heller enhetlig för olika slag av vattenföretag, vilket innebär alt vissa företagstyper har fått företräde gentemot andra. Exempelvis har i nuvarande lag kraftinlresset etl företräde som kan ifrågasättas. Det behövs följaktligen en diskussion om hur olika intressen skall vägas.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: I utredningsförslaget definieras starka samband mellan vattenförelagen och den övriga samhällsplaneringen. Samhället ges stora möjligheter att påverka lokalisering och utformning av vattenföretag, dit även markavvattning räknas. Ett sådant ökat samhällsinflytande är säkert en nödvändig förutsättning för genomförandet av en långsiktigt ändamålsenlig hushållning med våra vattenresurser. Samtidigt ställes myckel höga krav på den samhällsplanering (generalplan, stadsplan, byggnadsplan) som skall få styra etablering av vattenförelagen och på dem som skall väga in l.ex. närings- och sysselsättningspolitiska

Prop. 1981/82:130 122

aspekter när aktuella etableringsärenden prövas "från allmänna planeringssynpunkter". Vattenförelagens ekonomiska avskrivning och lekniska varaktighet överstiger i allmänhet \'ida den politiskt förankrade planeringshorisonten.

Lantbruksnämnden i Gävleborg. län: Nämnden har inget att erinra mot
grundprincipen att olika intressen sikall vägas mot varandra. Så sker redan
nu. Nämnden har dock vissa betänkligheter rörande den praktiska tillämp
ningen, exempelvis vid en förrättning för en årensning inom etl jordbruks
område. Som bekant sker i vattendragen igenväxning och igenslamning
och avbördningsförmågan avtar. Om underhållsskyldigheten inte är regle
rad eller kan ordnas genom frivillig överenskommelse, måste en förrätt
ning genomföras. Denna blir aktuell, när jordbmksmarken översvämmas
alltför ofta. Enligl definitionen på "våtmark" räknas dit all mark, som -
även tillfälligt - är täckt av vatten. Även åker och annan jordbruksmark är
således "våtmark", när den översvämmas, t. ex. i samband med en hastig
och kraftig snösmältning. I den ovan antydda situationen föreligger således
risk för kollision mellan jordbmksintresset och naturvärdsintresset.

Lantbruksnämnden anser alt mark, som är eller inom överskådlig tid varit jordbmksmark, bör inta en särställning. I det fallet sammanfaller jordbmkels intresse av att återföra marken i produktivt skick med det allmänna intresset av att återställa cich bibehålla det öppna odHngslandska-pet. Denna gemensamma målsättning bör beaktas, när administrativa anvisningar utfärdas för den nya lagens tillämpning.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län: Nämnden har funnit del angeläget understryka alt jordbruksnäringen bör väga tungt vid bedömningen av allmänna intressen. Nämnden förittsätter därför att jordbruksintressena ges företräde gentemot allmänna intressen, l.ex. naturvårdens bevarandeintressen då fråga är om mark som varit i bruk lång tid och som utgör beslående åker i den fysiska riksplaneringen.

Fiskeristyrelsen: Förslaget ger uttryck för en förnyad syn på vattenlagstiftningen, som skall passas ihop med annan markpolitisk lagstiftning. Vattenförelagens tillåtlighet ska dels överensstämma med samhällets aktuella planering på olika områden och dels kunna bedömas från friare samhällsekonomiska synpunkter. Förslagets huvudinriktning på dessa punkter tillstyrkes.

Vid tillämpningen av den friare tillåtlighetsbedömningen måste man enligl styrelsens mening ta fasta pä att utredningens direkt uttalade avsikt inte är att föreslå mera genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intressen som finns i vattenlagens nuvarande tillåtlighetsregler. Särskilt vill styrelsen instämma i att det även i framtiden måste finnas garantier mot alt otillbörligt inträng inle sker i fiskerinäringen samt att avsevärd vikt vidare kan tillmätas önskemålen om god tillgång till ostörd natur för friluftsvistelse liksom allmänhetens anspråk på platser för ex.vis fritidsfiske vid havet, sjöar och vattendrag.

Statens naturvårdsverk: Nuvarande VL präglas av en stelhet i uppbyggnaden som kan hindra en helhetsbedömning frän allmän synpunkt. Utredningen har i förslagel till ny lag velat förändra detta så att ett mer förutsättningslöst ställningstagande till bl. a. lokaliseringen skall möjliggöras. De allmänna planeringssynpunkterna betonas. Naturvårdsverket är positivt lill detta. De föreslagna förändringarna skapar förutsättningar för ett bättre UtnytQande av vattnet för samhället i dess helhet, vilket bör vara lill fördel även för miljön och naturvården samt för friluftslivet. Vid en sådan samlad bedömning kan t. ex. flera krav, som var för sig inte tillmäts stor betydelse, komma atl sammanlaget väga tungt.

Prop, 1981/82:130 123

Den samlade bedömningen får dock inte endast inskränka sig till det enskilda förelag, som är aktuellt vid prövningstillfället. Av största vikt är atl varje företag sätts in i ett slörre sammanhang, som det kan ha påverkan på. Exempelvis får inle utbyggnaden i en älv starta genom att skadeverkningarna av endast ett delföretag bedöms, eftersom det är uppenbart alt en sådan utbyggnad kan påverka de fortsatta bedömningarna och därmed försvåra möjligheterna alt skydda övriga delar av älven. Den skyddsmöjlighet som krävs härvidlag kan sägas vara tillgodosedd i och med att etl vallenförelag enligt 3 kap. I 8 ej får komma till stånd om det strider mot allmänna planeringssynpunkter. Verket anser dock alt det i specialmoliveringen fill paragrafen klarare bör anges atl man vill ha till stånd en dylik helhelsmässig bedömning vid tillåtlighetsprövningen. Uttrycket "allmänna planeringssynpunkter" får således inte bara avse planering i riksperspektivet, även om denna planering givetvis är av störst intresse.

För atl en helhetsbedömning skall kunna göras måste någon form av "plan" för användningen av det aktuella vattnei föreligga. Hela förslagel till ny vattenlag bygger också i större utsträckning än gällande lagstiftning pä en långsiktig planering av vattnet. Om en tillräcklig sådan planering inte hunnit komma till stånd eller färdigställas, när ett enskilt företag aktualiseras, bör prövningsmyndigheten kunna uppskjuta ett ställningstagande i avvaktan på atl planeringen genomförs. Det bör framgå av lillåtlighetspa-ragraferna i 3 kap. att så kan ske.

Statens planverk: I betäkandet föreslås att vid tillåtlighetsprövningen av alla de vattenföretag som behandlas i nya vattenlagen måste allmänna planeringspunkter, exempelvis av riksdagen uppdragna riktlinjer för den fysiska planeringen, beaktas. Vattenföretag får heller inte utföras i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller om olägenhet av större betydelse uppkommer för andra allmänna intressen än de nu nämnda. Från de synpunkter planverket företräder finns inget att erinra mot detta förslag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: I förslaget betonas det nödvändiga sambandet mellan vattenföretag och samhällsplanering. Samhället ges betydande möjligheter att påverka lokalisering och utformning av vattenföretag. Länsstyrelsen delar den målsättning som utredningen låtit komma till uttryck i förslaget.

Nuvarande VL gynnar vissa exploateringsintressen som t. ex. kraftverksföretagen. De föreslagna bestämmelserna om vatlenförelags tillåtlighet och allmänna lämplighetsvillkor ger ett mera tidsenligt utrymme åt allmännyttan vid prövningen av vattenföretag. Del ökade samhällsinfly-tandet över olika vattenföretags lokalisering och utformning är en nödvändig förutsättning för den långsiktiga hushållningen med landets vattenresurser som frän allmän synpunkt ter sig alltmer angelägen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Ulredningen klargör sin strävan bort från en påtalad stelhet i uppbyggnaden av nuvarande tillåtlighetsregler, vilket bl. a. försvårat en eftersträvad helhetsbedömning, mot en friare bedömning av tillåtlighetsfrågorna sä att samtliga på frågan inverkande omständigheter i det enskilda fallet bättre kan beaktas, något som bl. a. skulle kunna medföra utrymme för en friare bedömning till gagn för samhällsplaneringen, l.ex. när det gäller valet av plats för ett vattenföretag. Länsstyrelsen instämmer i detta resonemang och finner att utredningens förslag om ändrade tillåtlighetsregler till nytta för en förbättrad helhetsbedömning av vattenföretag bör genomföras.

Östersunds kommun: Genom vissa sakliga ändringar skapar utredningen

Prop, 1981/82:130 124

effektivare rättsliga styrmedel. Man får pä det sättet bl. a. en lag som gör det möjligt att genomföra alla typer av vattenförelag, om de framstår som nyttiga ur allmän synpunkt. Å andra sidan blir del lättare än hittills att hindra ett vattenföretag genom de sammanlagda olägenheter som var för sig inle skulle vara så ingripande. Ur kommunal synvinkel är det naturligtvis en förbättring att man utvidgar hänsynstagandet till även andra allmänna intressen än rena planerings- och planintressen. Även om del med etl strikt juridiskt synsätt är vanskligt att ha en "elastisk" lagtext måste det inom detta område vara en fördel att på så sätt i rimlig grad kunna anpassa rättstillämpningen efter den allmänna samhällsutvecklingen. Genom en friare tillåtlighelsbedömning kan, enligt utredningen, avsevärd vikt tillmätas önskemålen om god lillgång fill ostörd natur för friluftsvistelse vilket innebär all prövningsmyndigheterna kan beakla allmänhetens anspråk på platser för bad, fritidsfiske och friluftsliv i andra former vid havet, sjöar och vattendrag.

När utredningen på denna punkt pekar på allmänna intressen av mera känslomässig karaktär med anknytning fill l.ex. estetik och livskvaliteter och anför atl detta är realiteter för stora befolkningsgrupper och självfallet måste beaktas, frågar man sig dock om inte utredarna är för optimistiska om prövningsmyndigheternas förmåga till en ändamålsenlig avvägning.

Fiskenämnden i Jämtlands län: Enligt bärande idé i det nya lagförslaget skall fortsättningsvis förekomma en friare och mera allsidig bedömning av vatlenföretagen. I tillållighetsbedömningen skall därför också invägas de nackdelar som är förenade med förelagen i socialt avseende, framför allt för folket i utbyggnadsområdena.

Den sociala värderingen tillsammans med lämplighetsprövningen av företagels lokalisering, samhällsekonomi och lokal förelagsnytla bildar i del nya systemet ett gemensamt underlag för totalvärderingen. Systemet innebär förbättringar mot vad som nu jäller.

Det kan antas komma all medföra ett ökat beaktande av sociala värden, rekreationsvärden, fritidsfiske m. m. De lösningar som erbjuds synes i princip vara välmotiverade och lämpliga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, har utredningen på elt invändningsfritt sätt lyckats identifiera och i lagtext forma de s. k. allmänna intressen som begreppet samhällsplanering inrymmer.

Västerbottens länsorgan för va/tenkraftfrågor: Länsorganet delar vattenlagsutredningens uppfattning att nuvarande tillåtlighelsregler i vattenlagen är alltför strikta. De står för övrigt inte i överensstämmelse med molsvarande moderna lagregler i FBL, AL och ML där man infört mer allmänt hållna tillåtlighets- och lämplighetsregler. En omarbetning av tillåtlighelsreglerna bör därför ske i syfte alt åstadkomma en friare bedömning, så att tillståndsmyndighelen ges möjlighet att i det enskilda fallet väga in samtliga omständigheler av vikt. Vattenlagsulredningen menar visserligen alt de nuvarande tillåtlighetsreglerna i vattenlagen är så utformade att de beaktar såväl riksintressena som regionala och lokala allmänna intressen. Men de nuvarande reglerna beaktar icke i tillräcklig mån exempelvis önskemålen om god tillgång till ostörd natur för friluftsvistelse. Vid en friare bedömning kan beaktas sådana värden som icke har klar ekonomisk inriktning. Länsorganet kan i viss mån godtaga vattenlagsulredningens argumentation i dessa hänseenden men vill å andra sidan peka på faran i att låta allmänna intressen av mer känslomässig karaktär få väga alltför tungt gentemot de ekonomiska realiteter, som dock vanligtvis måste få väga tyngst.

Prop, 1981/82:130 125

Vilhelmina kommun framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningens förslag innebär att etl vallenföretags verkningar vid tillståndsprövningar kan beaktas ur alla aspekter. Länsstyrelsen tillstyrker ett sådant regelsystem som dels är enhetligt för olika typer av vatlenföretag dels ock medger att en helhetsbedömning göres av vatlenföretagen. För länsstyrelsens vidkommande torde förslaget innebära alt framför allt naturvårdens intressen kan beaktas på ett bättre sätt än som sker enligt nuvarande VL.

Svenska samernas riksförbund: Som vattenlagsutredningen redovisar prioriterar den nuvarande vattenlagen företagarintresset på bekostnad av motstående enskilda intressen och i viss mån de allmänna intressena. Det kan mer generellt framhållas att hänsyn till de samiska näringarna i praktiken aldrig tillåtils hindra ett ulbyggnadsföretag för vattenkraft, detta oberoende av hur stora skador som delta företag än har åsamkat de samiska näringarna och därmed också den samiska kulturen och förutsättningarna för kulturens fortlevnad.

När det gäller alt ta ställning till ändrade bedömningsregler vad gäller fillåtligheten till fortsatt vattenkraftutbyggnad måste beaktas vad som riksdag och regering angivit om förutsättningarna för fortsatt vattenkraftutbyggnad. Mer allmänt kan konstateras att samhällets uttalade målsättning beträffande vattenkraften har angetts vara den all vattenkraflulbyggnadse-poken är slut. De få orörda älvar och älvsträckor som idag återstår outbyggda måste i princip bevaras för framtiden och utgöra grund för pågående markanvändning och näringsverksamhet innefattande rekreations-intressen och inle exploateras för vattenkraftändamål.

Mot här redovisad bakgrund finns anledning all slå fast detta förhållande i den allmänna beskrivning som skall anges för företags tillåtlighet. Enligt utredningen uttalas atl det inte är utredningens avsikt atl föreslå några mer genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intressen som har kommit till ullryck i vattenlagens nuvarande tillåtlighetsregler. Beträffande renskötseln anges att det även i framtiden måsle finnas garantier mot otillbörligt intrång.

Enligt vad som framgår av det ovan anförda har nuvarande regler i VL inte i praktiken inneburit att någon vattenkraftutbyggnad befunnits ofillållig i förhållande till renskölseln. SSR ställer sig mot denna bakgrund frågande lill vatlenlagsutredningens beskrivning och avsaknaden av förslag i riktningen att samiska intressen skall bli bättre tillvaratagna.

Med hänvisning till här senast lämnad redovisning får SSR någol utveckla grunden för och behovet av ett skydd för den samiska kulturen och de samiska näringarna. Enligl regeringsformen I kap. 2 8 jämte härtill knutna motivuttalanden har den samiska kulluren och de samiska näringarna etl grundlagsfäst skydd; en förblivande målsättning för svenska riket.

Detta är att se som ett komplement lill det - om än otillräckliga - skydd som rennäringslagen (1971:437) skall utgöra. Vikliga uttalanden i samma riktning finns redovisade i prop. 1976/77:80 om insatser för samerna och vad som anges i riksdagsbehandlingen av propositionen den 12 maj 1977.

Samtliga här redovisade förhållanden lämnar stöd för framhållandet att skyddet för de samiska näringarna och då självfallet de samiska markerna måste öka. SSR gör konstaterandet att här redovisade grunder helt förbigås av vattenlagsutredningen.

Med hänvisning till samhällets uttalade målsättning för den samiska minoriteten skall det också framhållas att hänsynen lill de samiska näringarna rätteligen är att se som ett allmänt intresse och inte enbart som ett

Prop, 1981/82:130 126

enskilt intresse. Delta förhållande redovisas inte av vattenlagsulredningen

varför utredningen även på denna punkt uppvisar brister.

På samma grund som gäller för att lämna särskild redovisning beträffande skydd för fisket finner SSR det angeläget att skyddet för rennäringen blir föremål för uttrycklig behandling i ett särskilt lagstadgande. Grunder härför finns redovisade ovan. Utöver det här redovisade får SSR framhålla atl, på del säll lantbmksstyrelseri i remissyttrande över den Ekströmska utredningen anför, sökande i valtenmål skall åläggas alt redovisa plan för renskötsel inom sameby där vattenkraftutbyggnad föreslås.

Den djupare grunden för atl rennäringen skall behandlas i särskilt kapitel är, på sätt ovan redovisas, att rennäringen har en kulturbärande funktion inte bara genom näringsverksamhet utan också som grund för bosättning. Sammantaget medför här redovisade förhållanden att rennäringen måste beaktas pä ett helt annat sätt än vad som gjorts i vatlenlagsprövningen tidigare och all detta dä också måsle komma till uttryck i särskilt lagstadgande.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet anser i likhet med utredningen atl de nuvarande tillåtlighelsreglerna bör ersättas med regler som möjliggör inle bara en mera fri och samlad bedömning utan också en anpassning av rätlsfillämpningen fill den allmänna samhällsutvecklingen med beaktande av såväl riksintressen som regionala och lokala allmänna intressen.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Nuvarande VL har inneburit att varje enskilt företag bedöms utan hänsyn tagen till övriga ingrepp inom samma vattensystem. Det nu framlagda lagförslagets anpassning till samhällsplaneringen i stort ger bättre möjligheter atl vid varje tidpunkt beakta ett vattenbyggnadsföretag utifrån en helhetssyn. Detta synsätt medför, enligl förbundels uppfattning, atl fritidsfisket får avsevärt ökade möjligheter atl fä sina synpunkter framförda i vallenmålsbehandlingar.

Ålvräddarnas samorganisation: I utredningens direktiv finns inte stöd för utredningens resonemang om att en huvuduppgift för den nya vattenlagen skulle vara atl möjliggöra alla typer av vattenföretag, "kända likväl som idag okända". Resonemanget om atl den nya vattenlagen varken skall gynna eller särskilt motverka vissa användningssätt har inte heller stöd i direktiven. I dessa sägs i stället all en av de angelägnaste samhällsfrågorna idag utgör skyddet för den yttre miljön och att nuvarande vattenlag inte fillräckligt tillgodoser detta. I direktiven påpekas också atl huvudparten av vattendragen redan är utnylQade och att kraftförelagens verkningar blivit väsentligt mer omfattande än vad lagstiftarna räknade med vid den nuvarande vattenlagens tillkomst. Vidare understryks i direktiven de kvarvarande vattendragens betydelse inte minst från naturvårdssynpunkt. Direktivens inrtktning är atl vatlenkraftföretag bör få stå tillbaka för allmänna bevarandeintressen i betydligt störTe omfattning än som för närvarande är möjligt enligl nuvarande vattenlag. En huvuduppgift för vattenlagsutredningen bör alltså ha varit att stärka de motstående intressenas ställning i förhållande till vatlenkraftföretag. Denna uppgift har utredningen dåligt uppfyllt. Bl. a. har utredningen i sina specialmoliveringar sagt att ledning för bedömning av vad som är olägenhet av störte betydelse skall hämtas i nuvarande praxis. Ulredningens ordförande har själv i ett tal inför Svenska Kraftverksföreningen i april 1977 framhållit att bestämmelserna om tillåtligheten i prakfiken föga skiljer sig från gällande rätt. Vattenlagförslaget kommer därför inle i någon avgörande del att förbättra förhållanden förde allmänna intressena gentemot vattenkraflföretag. Vårt samlade intryck av utredningsförslaget är atl det inte på långa vägar

Prop, 1981/82:130 127

motsvarar den syn på ökat skydd för de allmänna intressena som alltmer gjort sig gällande i samhället och som också kommit lill klart uttryck i direktiven.

Norrlands naturvärn: Mot nuvarande regler har anmärkts att dessa icke tillräckligt möjliggöra ett allsidigt bedömande och - för del gör sig natur-värnet till särskild talesman — att reglerna icke tillräckligt hävda hänsynen till naturskyddsinlressena.

Vattenlagulredningens förslag avses innebära större hänsyn till elt allsidigt bedömande. Detta sker genom att förslaget i första hand tar hänsyn till den allmänna planläggningen. Att hänsyn till denna tages är riktigt. Emellertid synes förslaget väl mycket knyta sig till planläggningen. Redan med den nuvarande avfattningen av reglerna synes hänsyn till naturskyddet bli för liten och då är det fara värt att när naturskyddet icke ens är nämnt, än mindre hänsyn kommer att tagas lill naturen. Nalurvärnet föreslår jämkning på så sätt att allmänna intressen uppräknas och då främst naturskyddet. Det kan visserligen inte bli en fullständig uppräkning av alla tillbörliga intressen, men de viktigaste kunna uppräknas med angivande alt uppräkningen icke är fullständig. Att bedömningen skall vara allsidig kan lätt sägas i lagen. - Vidare bör uttryckligen sägas, helst i lagtexten och i varje fall uttryckligen i motiven, att hänsyn skall tagas till de allmänna intressena sedda på lång sikt. Annars är risken att kortfristiga intressen komma i förgrunden.

Flera remissinstanser är kritiska och anser att de föreslagna tillåtlighetsreglerna är för allmänt hållna.

Sveriges domareförbund: Av skäl som utredningen anfört synes införande av en friare bedömning av tillåtlighelsfrågorna i vattenmål nödvändig. Förbundet ifrågasätter dock om behovet av skydd för enskilda intressen tillräckligt beaktas i förslaget.

För närvarande gäller att tillåtligheten av vattenföretag är beroende bland annat av att de förutsättningar, som anges i VL 2: 3 I st (den s. k. ekonomiska tillåtligheten), är uppfyllda. I nya VL bortfaller dessa villkor utan att ersättas av andra mer preciserade förutsättningar. Tillållighetsbedömningen kommer med andra ord att bero av tillståndsmyndighetens fria skön. Visserligen har även den nuvarande tillåtlighelsprövningen inom ramen för den ekonomiska tillåtlighetsbedömningen betydande skönsmässiga inslag. Emellertid kommer en övergång till helt skönsmässig prövning atl medföra att den enskildes möjligheter att hävda sin rätt försvagas, eftersom fasta utgångspunkter för ett lagligt underbyggt försvar saknas.

Härtill kommer atl förfarandet i tillådighetsdelen ej kan förväntas garantera ett effektivt fill varatagande av den enskildes rätl. Det är endast hos koncessionsnämnden som en domstolsliknande prövning ställes i utsikt, under del att processen vid länsstyrelsen synes bli övervägande administrativ. Det torde ligga i sakens natur all den enskildes möjligheter att hävda sin rätl i ell administrativt förfarande är sämre. Den enskildes intresse av en domslolsmässig prövning bör därför garanteras även i tillståndsdelen, oavsett var denna prövning äger rum.

Umebygdens tingsrätt: Den vaghet i formuleringarna som förekommer
flerstädes i lagtexten medför olägenheter inle bara för de tillämpande
myndigheterna. Den kommer också att medföra svårigheter för sökan
deparler alt på förhand bedöma sina möjligheter att få företag genomför
da. ---

Även med beaktande av att modern lagstiftningsteknik ofta medför all

Prop, 1981/82:130 128

man i lagtexten använder mera allmänna ordalag, vilkas närmare innebörd sedan utvecklas i motiven, hyser vattendomstolen uppfattningen atl utredningen gått för långt i detta avseende. Härtill kommer atl utredningen ibland nöjt sig med att hänvisa till motiven för nuvarande VL. Detta kommer att försvåra tolkningen av lagtexten för den generation av jurister som ej har erfarenhet av nuvarande VL.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner inte lillädighelsreglerna vara tillfredsställande formirlerade. Lagtexten är vag och måste i alltför stor utsträckning tolkas med hjälp av förarbetena. Bestämmelserna företer vissa likheter med ML: s tillåtlighetsregler, men dessa har etl konkretare innehåll. Hovrätten efteriyser en mera explicit lagtext, som underlättar för företagaren att bedöma om ett planerat vattenföretag kan komma att tillåtas.

Vä.xjö tingsrätt: Ulredningen underiåter all behandla nackdelarna med mera allmänt avfattade tillållighel<;regler. Den omständigheten att man ur lagtexten icke kan utläsa vad som kan tänkas vara tillåtligt såsom vattenföretag måste i betydande grad försvåra en sökandes planering och vilja att investera i sådana förelag. Ej heller motiven ger tillräcklig ledning, utan sökanden blir utlämnad åt tillslårrdsmyndigheten på ett sätt som måste väcka osäkerhet. Utredningen undviker svårigheterna att precisera tillåtlighetsreglerna genom att föreslå allmänt hållna regler och överlåter därmed åt den myndighet, som egentligen skulle haft all tillämpa lagen, att i stället bestämma vad som skall gälla. Även om man kan förstå svårigheten att skriva detaljerade tillåtlighetsregler, som uppfyller alla direktivens önskemål, så borde väl bestämmelserna ändå kunna preciseras betydligt bättre än i det framlagda förslaget. Genom en sådan "gummilagstiflning" kommer rättstillämpningen i högre grad än för närvarande att påverkas från den ena dagen till den andra av den allmänna debatten och kanske även av tillfälliga politiska strömningar, något som bör betraktas som en stor fara från rättssäkerhetssynpunkt. Föreslagen lagtext i denna del skapar även viss risk för godtycke vid prövningen. Den omständigheten, att nya skyddsvärda intressen till följd av samhällsutvecklingen kan tillkomma i framtiden och behöva beaktas av lagstiftningen, bör föranleda lagändring och icke tillskapande på förhand av regler ägnade att kunna användas i alla sammanhang. Enligt tingsrällens rnening bör sålunda tillåtlighelsreglerna omarbetas så att det blir möjligt att av dessa utläsa åtminstone i huvudsak vilka krav som uppställs för att ell vattenföretag skall anses tillåtligt både med hänsyn lill allmänna och enskilda intressen. Detta bör kunna uppnås utan att fördelen av en samlad och allsidig bedömning av vatlenförelags inverkan åsidosattes.

SACO/SR-rådet vid Vattenfall: För de SACO-anslulna, framför allt de som sysslar med vattenkraft, har vattenlagstiftningens utformning utomordentlig inverkan på deras arbete. En slörre vattenbyggnad tar oftast flera år atl projektera och många sysselsätts inom varje projekt. Strävan efter att se sitt alster förverkligat är för en projektor mer än en självklarhet. Det är själva meningen med hans arbete. För att arbetet skall vara meningsfullt måste alltså projekteringen redan från början inriktas mot ett resultat som med största möjliga sannolikhet kommer alt bli förenligt med kraven för tillåtlighet i gällande tillslåndslag. Den lagen måste därför vara så beskaffad atl dessa krav utan alltför stora svårigheter går att utläsa. Nu gällande vattenlag har till för några år sedan tillgodosett detta. Genom 1971 års lagändring lades besluten om tillåtligheten beträffande de slörre vatten-kraflprojekten över från judiciell handläggning i vattendomstol till administrativ handläggning hos Kungl. M;aj:t, senare regeringen.

Prop. 1981/82:130 129

Samtidigt utökades tillåtlighetskriterierna sä atl hänsyn skall tagas även fill allmänna planeringssynpunkter. Härefter synes vattenlagen inte längre erbjuda den tidigare möjligheten att något så när säkert fömtse atl ett projekt skulle vara genomförbart. Det nu föreliggande förslaget synes inte komma att råda bot på denna brist. Förslaget gör tvärtom tillåtlighetsrekvi-siten mindre distinkta än tidigare, vilket är ägnat all förslärka den nämnda brislen.

Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Med det nya förslaget till regler för tillåtligheisbedömningen kan hänsyn lagas till samhällsplaneringen i stort. Vidare lorde alla aspekter på fisket kunna läggas in och fritidsfisket därmed kunna beaktas pä ett helt annat sätt än tidigare. Vidare jämställs alla typer av vatlenförelag.

Formuleringarna i lagtexten är emellertid mycket allmänt hållna. Det garanterade skydd enligl vattenlagen som funnits för fiskerinäring av större betydenhet bortfaller. I praktiken har dock så redan varit fallel då större vattenmål numer regelmässigt avgörs av regeringen. Kompensation har emellertid då kunnat ske genom särskilda villkor i regeringsbeslutet.

Domstolsverket: Rådigheten över vaiten som finns på en fastighet tillkommer såväl enligt gällande lag som VL-förslaget fastighetens ägare. Rådighelen kan inskränkas av hänsyn lill motstående allmänna och enskilda intressen. Valtenförelag skall därför föregås av en tillståndsprövning. Del synes bäst förenligt med rättstraditionen i vårt land att kriterierna för de tillsiåridsgivande myndigheternas rätt att vägra den enskilde tillstånd atl UtnylQa sin egendom anges relafivt noggrant i lag. Mot bakgrund härav kan den allmänt hållna utformning som fillådighetsreglerna givits ifrågasättas. Parters och andra sakägares möjligheter alt fömtse ett tilltänkt företags tillåtlighet blir små. Betydande oenhellighet kan uppkomma i rätlsfillämpningen. Allmänt sett är det därför ett önskemål att lillståndsmyndigheterna ges objektiva hållpunkter för sin prövning genom största möjliga konkretion av rättsreglerna.

Tveksamheten inför så generella fillåtlighetsregler som de vattenlagsutredningen föreslagil blir också slörre ju fler myndigheter prövningen splittras upp på. Läggs prövningen på många och små myndigheter måste med nödvändighet del antal företag som myndigheten skall pröva bli förhållandevis litet. Handläggare och tekniker får då inte den vana och erfarenhet som erfordras för alt göra en säker och rättslig bedömning. Riskerna för att olika praxis utvecklas vid skilda myndigheter är betydande.

Vilken vikt motstående allmänna eller enskilda intressen skall fillmätas i tillståndsprövningen måsle emellerfid kunna variera mellan olika delar av landet och över liden. En smidig anpassning av rättstillämpningen till olika förhållanden och till utvecklingen i samhället försvåras av alltför detaljerade tillåtlighetsregler. Samhället måste ha vidsträckta möjligheter all beakta skyddsvärda allmänna och enskilda intressen vid tillåtlighelsprövningen. Del måsle därför accepteras — trots vad som ovan anförts - att bestämmelserna får en förhållandevis allmän utformning. I vilka former de tillståndsgivande myndigheterna skall kunna ges vägledning i sin verksamhet bör emellertid övervägas ytterligare.

Vissa hållpunkter för tillämpningen av bestämmelserna kan skapas genom exemplifiering i lagtexten av skyddsvärda intressen. Den ledning som bör kunna hämtas ur lagens förarbeten bör göras mera lättillgänglig än som skett i betänkandet. Preciseringar av lillåtlighetsreglerna återfinns där inte bara i den allmänna motiveringen och specialmoliveringen utan också i

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 130

stor utsträckning genom hänvisning till gällande lag från vars bärande principer några mera genomgripande avsteg inte föreslås. Denna hänvisningsteknik gör det svårt att få kännedom om vilka skyddsvärda intressen som avses. Om tillståndsgivning i enlighet med förslaget läggs på länsstyrelserna bör övervägas om lämpli;? central myndighet kan få befogenhet all utfärda föreskrifter, råd och anvisningar.

Svenska kraftverksföreningen: De föreslagna reglerna om tillåtlighet av vattenföretag är mycket svävande. Det skulle knappast vara möjligt för en företagare all med stöd av dem få en uppfattning om förutsättningarna för ett tillstånd, innan han planerar sin kraftprodukfion och lägger ned kostnader på utredningar. Elt önskemål är sålunda att tillåtlighelsreglerna gives etl klarare och mera koncist innehåll.

Statens järnvägar: Utredningen anför (s. 152) på tal om samhällsekonomiska hänsyn vid prövningen av vattenföretag att sådana hänsyn bör leda till "en friare och därmed mera mångsidig bedömning av vatlenföretagen" än enligt gällande regler "baserad på en ekonomisk analys av rimlig omfattning". Enligt utredningen bör till följd härav "eftersträvas en mildring av kravet på matematisk exakthet i beräkningarna".

Samhällsekonomisk nytta anföres ofta såsom skäl för verksamhet och investeringar som icke ler sig företagsekonomiskt försvarhga. SJ vill ingalunda bestrida atl en samhällsekonomisk värdering understundom kan skänka berättigande åt företag som eljest ej bort komma lill stånd eller fortsättas eller åt investeringar som eljest bort förbli ogjorda. Uppenbart är emellertid all en samhällsekonomisk kalkyl, om den skall ge fillförlitligl resultat, icke får tillåtas vila på underiag som är mindre väl säkerställt med avseende på sin allmänna vederhäftighet än det som annars krävs vid ekonomisk kalkylering. Vad utredningen anför i denna del ger SJ anledning all varna mot en också i andra sammanhang iakltagbar benägenhet att ge samhällsekonomisk legitimation ;it allehanda sangviniska, i ekonomiska termer ofta blott antydningsvis utvecklade värderingar vilka därmed förutsattes äga företräde framför en traditionell ekonomisk lönsamhetsbedömning. Samhälsekonomi får icke uppfattas som något till sin natur mindre objektivt än dess anspråk på att utgöra ett system för ekonomisk värdering ger anledning att kräva. Samhällsekonomi som metod att bestämma nyttan av enskilda projekt får m. a. o. ej lillätas ge okontrollerat spelrum för ändamälsbedömningar vilka ej redovisas i precisa ekonomiska termer. Elt samhällsekonomiskt betraktelsesätt fömtsätter vidare alt det enskilda projektet kan på angivet sätt värderas såsom fungerande element i en ■ äl definierad överordnad ekonomisk struktur.

Under rubriken "Skyddet för allmänna intressen" utvecklar utredningen (s. 140) sina synpunkter på vad som i själva verkel mera gäller de allmänna intressenas företräde framför enskilda intressen. Nuvarande regler härutinnan bör enligt ulredningen ersättas med mera allmänt utformade regler med större elasficitet. Fördelen härmed sägs vara, utom annat, all "rättstillämpningen i rimlig grad successivt kan anpassas efter den allmänna samhällsutvecklingen". Med avseende på tillållighelsbe-dömningarna skulle man härigenom "komma att kunna beakla anspråk som vi kanske inte känner nu men som kan bli en realitet i en nära framfid".

SJ finner del sålunda anlagda betraklelsesältet ägnat att inge betänkligheter. Rättstillämpningen skall bestämmas av innehållet i gällande lag och, i förekommande fall, stödas på sådana motiv och värderingar som lagstiftaren utvecklat i samband med lagens antagande. Skall rättstillämpningen

Prop. 1981/82:130 131

därefter påverkas i annan riktning - för dess anpassning till samhällsutvecklingen eller för invägning av anspråk av en vid lagens tillkomst okänd och förutsedd natur - får del ske genom lagändring. Utredningens synsätt i denna del visar i perspektivets förlängning hän mot en oroande, med rättssäkerhetskravet mindre väl förenlig uppluckring av vedertagna grundsatser beträffande rältskällorna. Med det sagda har SJ icke förbisett vare sig förekomsten eller värdet av den rättsutveckling och rättsbildning som sker i den fortlöpande rättstillämpningen. När del gäller räckvidden av enskild rätt i förhållande till anspråk som sägs vara grundade på allmänna intressen måste emellertid utrymmet härför utmätas mycket snävt. Under inga omständigheter kan lagtillämpningen få ges fritt spelrum för anpassning till något på objektiv grund så svårbestämbart som växlingarna i den inbördes styrkan och omfattningen av intressen vilka ulredningen anger vara "av mera känslomässig karaktär med anknytning lill estetik och livskvaliteter".

Svenska naturskyddsföreningen: Att döma av det föreslagna regelsystemets uppbyggnad har utredningen tänkt sig att tillåtlighelsprövningen skall ske i två etapper - i den första skall ställning las till om förelagel över huvud tagel skall få komma till stånd, och i den andra skall prövas hur företagel skall utformas. Föreningen vänder sig mot denna principiella uppbyggnad av lagförslagets 3 kap. Många vattenförelag är nämligen av den karaktären alt deras utformning är helt avgörande för om de kan tillåtas eller ej. Som föreningen ser det måste med andra ord såväl tillåtligheten i stort som den närmare utformningen prövas i ett sammanhang. Om inte företaget kan utformas på ett tillfredsställande sätt måste regelsystemet automatiskt sätta stopp för företaget. Föreningen anser att detta bäst kan åstadkommas med elt regelsystem som så nära som det är lagtekniskt möjligt motsvarar lillåtlighetsreglerna i ML. Någon uppdelning av förslagets 3 kap. i tillåtlighelsregler och lämplighelsvillkor bör således inte göras. I en inledande paragraf bör i stället uttryckligen sägas, att vattenföretag inte får komma till stånd eller utövas, om del inte uppfyller samtliga regler i 3 kap. Vidare bör i denna inledande paragraf införas en allmänt formulerad erinran om att tillståndsprövning i vissa fall krävs enligl förslagets 12 kap. Med de av föreningen föreslagna stagandena klargörs, atl tillåtlighelsreglerna i princip gäller alla vattenförelag, men atl obligatorisk förprövningsskyldighet endast föreligger för vissa företag. Allt efter situationen i del enskilda fallet ankommer prövning av att tillåtlighetsreglerna följs på företagaren, tillsynsmyndigheten eller den förprövande myndigheten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förevarande kapitel - 3 kap. - i vattenlagsförslaget innehåller de materiella villkoren för bildande av vattenföretag. Bestämmelserna avviker emellertid i betydande grad från motsvarande villkor 15-1188 AL. På samma sätt som i AL hade i förslaget 3 kap. bort uppdelas i dels villkor av enskilt intresse och dels villkor av allmänl intresse. I högre grad hade härjämte anslutning bort ske till lagtexten i AL.

Utredningen har i de fall då företag strider mot plan eller planbestämmelser pekat på möjligheterna att liksom hittills meddela villkorade tillstånd. Defta innebär dock att tillstånd blir giltiga först då ändring av planen eller bestämmelserna fastställts. Del borde med hänsyn till tidsutdräkt och kostnader för en planändring göras möjligt för länsstyrelse eller byggnadsnämnd all på samma säll som tillämpats i AL, FBL och BL medge undanlag frän plan eller bestämmelser om särskilda skäl föreligger.

Prop. 1981/82:130 132

Med hänsyn till vad som anförts anser länsstyrelsen att 3 kap. i vattenlagsförslaget bör omarbetas sä atl bestämmelserna i högre grad ansluter till regelsystemet i AL.

Många remissinstanser har synpunkter på utredningens överväganden rörande skyddet för allmänna intressen.

Svea hovrätt: I anslutning till vad utredningen anför rörande önskvärdheten och möjligheten att vid tillådighetsprövning beakla allmänna intressen vill hovrätten framhålla, att frånvaron av skyddsförordnanden enligl andra lagar eller av förbehåll om prövningsrätt för regeringen i etl konkret fall kan vara ett tecken på att det allmänna intresset saknar det skyddsvärde som dess företrädare vill göra gällande. Om dessutom skyddsvärdet icke hänför sig till aktuell utan till framtida markanvändning, kan del ha än svårare att vinna beaktande vid tillållighetsprövning av ell vatlenförelag (jfr vattenöverdomstolens dom 17.5.1977, DT 25, ang. Hammar m.fl. invallningsföretag 1974, berörande sjön Kvismaren). - Det hade varit av värde med en närmare belysninj; av förutsättningarna för atl avslå en ansökan om tillstånd lill ett vattenföretag under hänvisning till att ändamålet med företaget från allmän synpunkt kan vinnas på ett bättre sätt, om förelaget förläggs på annan plats.

Hovrätten delar icke utredningens uppfattning om det lämpliga i att
avstå från regler om möjlighet alt vid tillståndsprövningen göra undantag
frän plan.-----

Hovrätten instämmer i att det i vissa fall - med tanke på möjligheten alt lämna villkorat tillstånd - icke föreligger behov av undantagsbestämmelse. Beträffande små företag torde dock läget vara ett annal. Det torde sålunda vara praktiskt alt vid t. ex. utläggning av ledning och kulvert kunna undvika planändring genom atl medge undantag på sätt som stadgas i 8 8 3 st. LedL, vilken lag f. ö. rör anläggningar som från plansynpunkl är av likartad beskaffenhet. Vidare finns vid andra, såväl små som stora företag samma behov att kunna tillåta mindre avvikelse från plan, t. ex. decimeterstort intrång på parkmark vid rensning av vattendrag, om så är förenligt med planens syfte. En ny vattenlag bör därför innehålla bemyndigande för den myndighet som bevilj-ar tillstånd enligt vattenlagen att därvid medgiva mindre avvikelse frän gällande plan.

Hovrätten för Nedre Norrland: Frågan om ett vallenföretags lämpligaste lokalisering bör enligt hovrättens mening påverka tillåtligheisbedömningen endast på del sättet atl etl företag skall kunna förklaras otillåtligt med hänsyn till valet av plats. Däremot motsätter sig hovrätten en reglering som innebär att företagaren måste avstå från en viss lokalisering därför atl prövningsmyndigheten funnit en alternativ lokalisering vara lämpligare från allmän synpunkt. Mot en sådan ordning talar inle minst praktiska skäl. Om det blir fråga om annat vattenområde än det avses med ansökan, kommer man antagligen all sakna erforderlig kännedom om berörda motstående intressen, och dessutom kan del länkas att vattenområdet tillhör annan än sökanden, måhända någon som vägrar atl frånhända sig förfoganderätten till vattenomr.ldet av det skälet att han ej vill acceptera det sökta företaget.

Hovrätten ansluter sig till utredningens ståndpunkt att på anförda skäl inte vilja föreslå kommunal vetorätt i fråga om vattenföretag.

Beträffande frågan om villkorade tillstånd när företag strider mot plan men en planändring ställs i utsikt må först framhållas, alt man i sådana situationer får en växelverkan mellan den vattenrättsliga tillslåndsmyn-

Prop, 1981/82:130 133

digheten och planmyndigheten på sådant sätt alt den förra tar hänsyn till den förulskickade planändringen medan den senare får anledning att beakta det sökta vattenföretagel. Bl. a. med hänsyn härtill har hovrätten ingen erinran mot all villkorade tillstånd av ifrågavarande slag får meddelas, fömtsatt att nuvarande plansystem gäller. Om däremot bygglagsutredningens förslag i belänkandet SOU 1974:21 fill samordning mellan byggnadslagstiftningen och vattenlagen närbesläktade författningar genomförs, bjuder konsekvensen samma anpassning för vattenlagen, vilket här innebär att den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten skall avvakta planändring innan tillstånd meddelas. Detta bör dock endast gälla kraftverk och andra större företag. Beträffande mindre förelag kan det under alla förhållanden vara lämpligt alt tillåta villkorade tillstånd och även i vissa fall dispens från planhinder. Dispensmöjligheten bör även - oavsett företagets storlek -stå till buds när det är fråga om bagalellarlad avvikelse från gällande plan.

Växjö tingsrätt: Ett stadgande som ger prövningsmyndigheten möjlighet att självmant ta upp frågan om lokalisering av vatlenförelag torde böra införas i nya VL endast under den klara förutsättningen, att sökanden icke belastas med omfattande skyldighet atl utreda alternativa placeringar av ansökta vatlenförelag. Del kan godtagas alt företagaren ålägges lämna sådana uppgifter om alternativa lokaliseringar, vilka normalt ingår i en omsorgsfull förprojektering av ell vattenbyggnadsförelag och sålunda finns fillgängliga ulan omfattande extrakostnader. Däremot bör det ej förekomma alt uppgiftsskyldigheten sväller ut till alternativ projektering. I övrigt bör prövningsmyndigheten själv genom remiss lill olika statliga organ söka få fram erforderlig utredning. Risk föreligger emellerdd att sådan utredning icke blir tillräckligt säker för att kunna ligga till grund för prövningsmyndighetens bedömning. Det bör därför närmare regleras, hur prövningsmyndigheten skall agera i frågor om utredning av alternativa lokaliseringar och vad som skall läggas lill grund för myndighetens beslut i de fall tillstånd vägras med hänvisning till olämplig lokalisering. Krav bör uppställas på försiktighet i tillämpningen så all tillståndsmyndigheten icke ulan vägande och väl dokumenterade skäl förklarar ett ansökt företag olillålligt på denna gmnd.

Tingsrätten förordar att i nya VL införes en uttrycklig bestämmelse om att vattenföretag skall stå i överensstämmelse med fastställda planer för markanvändning och andra byggnadsreglerande beslämmelser enligl byggnadslagstiftningen. Någon kommunal vetorätt synes — såsom utredningen anfört - icke dämlöver böra införas. Emellertid vill tingsrätten ifrågasätta, huruvida icke regeringen såsom högsta planmyndighet vid prövning av vatlenförelag bör ha möjlighet att ompröva gällande planbestämmelser eller meddela erforderlig dispens för att ett önskvärt vattenföretag skall kunna komma till stånd trots att del strider mot fastställd plan. Det är nämligen ej säkert att man vid upprättandet av t. ex. stads- eller byggnadsplaner alltid kunnat förutse framlida vattenförelag eller ens velat beakta framtida behov av sådana företag.

Regeringen bör såsom centralt organ förbehålla sig prövningen av större och mera genomgripande förelag såväl av riksintresse som av mera regional betydelse. Ingel hindrar alt sådan prövning kommer till stånd i större omfattning än tidigare, någol som kan övervägas om förslaget lill prövningssystem befinnes böra omarbetas.

Det förefaller naturligt atl införa regler om all vattenföretag skall ulföras så alt syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdens bebyggande och användning icke motverkas. Atl därvid låta prövnings-

Prop, 1981/82:130 134

myndigheten meddela villkorade tillstånd strider emellertid mot en viktig processrättslig grundsats.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Med förebild från ML tas i förslagel in en regel om prövning av del ;iökta företagets lokalisering. Denna är i de flesta fall given genom de yttre förutsättningarna. I en hel del fall kan man dock tänka sig alternativa lösningar t. ex. att vatlenanskaffning för bevattning ordnas genom vattenöveriedning i stället för gmndvattentäkl. Med nuvarande lag har vattendomstolarna saknat möjligheter att göra sådana överväganden. Den föreslagna kompletteringen botar denna brist. Som ett genomgående drag i utredningens direktiv och i den genomförda lagrevisionen kan man spåra en sirävan att inordna vattenföretagen i en övergripande samhällsplanering. Detta kommer bl. a. till uttryck i ett villkor om att vatlenföretag ej får utföras i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Anknytningen fill den samhälleliga planeringen medför att denna får ell avgörande inflytande i fråga om konkurrensen mellan olika intressen om knappa vattenresurser. Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla livsmedelsproduktionens betydelse i samhällsplaneringen. Om en viss bygd i fastställd markanvändningsplan reserverats för jordbruksändamål, bör det således ej möta några hinder från allmän synpunkt att genomföra be\attnings- och markavvatlningsprojekt.

Statens planverk: Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter bör även avses av kommun anlagen översiktsplan. Även om dessa planer saknar rättsverkan är de dock lill ledning för bebyggelseplaneringen inom kommunen. Atl dessa inte fastställda men antagna planer skall beaktas vid tillållighetsprövningen bör framgå av ett klart motivultalande.

Svenska naturskyddsföreningen: Vattnet bör ses som en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas men som kan bmkas när ett exploateringsintresse — allmänt eller enskilt - väger tyngre än del allmänna intresset att bevara vattnei opåverkat. För att garantera en prövning av att elt visst företags tillåtlighet är beroende av dess lämplighet från allmän synpunkt anser föreningen, atl bland tillåtlighelsreglerna bör finnas etl stadgande med innebörden alt vattenföretag inte får komma till stånd om det inle är lämpligt från allmän synpunkt. Den nämnda regeln är en parallell till 5 § 2 st. BL, som vad gäller tätbebyggelse infördes 1947 och som 1972 utvidgades till alt gälla all bebyggelse. Genom införandel av den föreslagna regeln skulle vattenlagen bli likvärdig med BL och även ML vad gäller hinder för markägaren att använda sin egendom till skada för annan eller för samhället. Däremot ger regeln inget slöd för att förfoganderätten fill vattnet skulle tillkomma annan än markägaren.

Föreningen anser att särskild vallenplanering är angelägen. Vad som sägs i en sådan plan bör uppfattas som samhällets i vederbörlig ordning fattade beslut om elt visst vattenområdes skydd och utnytQande. Ett vattenförelag kan således inte anses vara lämpligt från allmän synpunkt om del strider mot sådan plan. Sak samma gäller om vatlenkvalitetsnormer utfärdas med stöd av särskild lagsliflning. Enligt föreningens mening bör, så snart särskild lagstiftning föreligger beträffande vattenplanering, vat-tenkvalitelsnormer eller liknande styrinstrument, i vattenlagen införas en precisering av det allmänna lämplighetsvillkoret med innebörd atl, om med slöd av särskild lagstiftning upprättats valtenplan eller utfärdats vatten-kvalitetsnormer, får vattenföretag inte ulföras eller utövas i strid mot sådana beslämmelser.

I 3 kap. 2 och 9 88 föreslår ulredningen vissa regler om hänsynstagande till fastställda planer och andra beslut om mark- och vattenområdens

Prop, 1981/82:130 135

bebyggande och användning. Även dessa regler bör enligt föreningens mening ses som en precisering av det allmänna lämplighetsvillkoret. Föreningen anser det väl motiverat att i lagtexten göra en sådan precisering men anser att utredningen formulerat regeln väl snävt. Bättre skulle vara ett sammanhållet stadgande med innehåll att vattenföretag inte får utföras så atl syftet med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan motverkas och all delsamma skall gälla beträffande andra särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning som beslutas av därtill behörig statlig eller kommunal beslutande församling eller myndighet.

Föreningen vill också i detta sammanhang göra regeringen uppmärksam på atl planeringsläget vad gäller vattenområden för närvarande är dåligt. Detta kan komma att betyda, alt när ett valtenförelag aktualiseras det inte finns någon färdig planering men all en sådan framstår som angelägen. På framställning därom måsle den planerande myndigheten enligt föreningens mening få tillräcklig tidsfrist för att erforderlig planering skall hinna utföras och vinna laga kraft innan ställning tas till vattenföretaget.

Enligl föreningens mening bör grundregeln vara att för vallenföretag skall väljas sådan plats och omfattning saml sådant utförande atl ändamålet kan uppnås med minsta miljöstörning, annan olägenhet och intrång utan oskälig kostnad. Jämfört med utredningens förslag på denna punkt vill föreningen alltså lägga till en möjlighet att även pröva valet av plats för visst vallenföretag. Föreningen är väl medveten om atl det i många situationer (t. ex. vid torrläggning) är på förhand givet var ett visst företag skall utföras. Inte desto mindre finns del andra situationer då ett visst ändamål (t. ex. all producera en viss mängd elektrisk kraft eller alt förse etl samhälle med en viss mängd dricksvatten) kan tillgodoses genom vatlenföretag på alternativa platser. Om en sådan möjlighet alt välja plats för ett vattenföretag finns, bör det enligt föreningens mening klart framgå av lagtexten alt valmöjligheten också skall utnyttjas, om det inte medför oskälig kostnad. Vid prövningen av ett vattenföretags lokalisering bör som i ML bortses från subjektiva faktorer som att företagaren har vattenrätt eller har projekterat i fråga om endast ett av alternativen.

Med tanke på de problem som på senare år uppstått i många jordbruksbygder lill följd av den ökade jordbruksbevattningen sommartid samt all många dylika vattenförelag kommit till och säkert även framdeles kommer till utan förprövning skulle föreningen i syfte alt förebygga oacceptabelt stor vattenbortledning vilja föreslå en mera precist formulerad tillåtlighetsregel för dessa företag med innebörden att vattenföretag för bevatlningsändamål inte får medverka till att lägsta naturliga lågvattenföring i vattendrag kan underskridas. Naturligtvis ger inle en regel av nämnt slag någon ovillkorlig rätt till uttag i så stor omfattning att lågvattenföringen nås i vattentäkten, men den ger omvänt en klar anvisning om vad som är en oacceptabelt stor uttagsnivå.

I utredningsförslagets 3 kap. 8 8 har utredningen föreslagit att hänsyn skall tas lill viss framtida utveckling vid tillåtlighelsprövningen. Föreningen instämmer till fullo i alt tillållighetsprövningen skall ha ett sådant framtidsperspektiv. Den av utredningen föreslagna formuleringen är emellertid inte fillräckligt täckande. Erfarenheten visar att det finns en lång rad fall, där vattenföretag var för sig skulle vara lillåtliga men sedda tillsammans ter de sig oacceptabla. I det övervägande antalet fall kommer vattenföretagen emellertid att prövas var för sig och vid olika tidpunkter. Någon möjlighet att ta hänsyn till deras sammanlagda effekt finns då inte med den

Prop, 1981/82:130 136

föreslagna regleringen. En möjlighet all förebygga atl en sådan situation uppstår skulle enligt föreningens mening vara atl redan från början la största möjliga hänsyn lill förväntad utveckling. Prövningssituationen skulle alltså bli analog med byggntidslovsprövningen enligt byggnadsstadgan, där hänsyn skall tas till bl. a. förväntad tätbebyggelse. Med en vidare formulering av det föreslagna slad:2andet i 3 kap. 8 8 skulle ell hänsynstagande av ovan diskuterat slag till Framtida utveckling kunna föreskrivas i fråga om vattenförelag. Enligl föreningens mening är del nödvändigt alt så sker.

Föreningen vill också göra regeringen uppmärksam på behovet av skydd för blivande sjöar vid landhöjningskusler. I syfte aft bibehålla eller underlätta sjöfarten eller av annat skäl sker nu många gånger fördjupningar av sundet mellan havet och vikar under avsnörning. På lång sikt innebär detta att vad som fill följd av landhöjningen skulle ha blivit en sjö i stället blir en utdikad mark. Om inte nuvarande av landhöjningen ännu någorlunda starkt påverkade kustregioner i framtiden skall bli mycket sjöfatliga områden är det helt nödvändigt att en restriktiv linje tillämpas i fråga om tillståndsgivningen till grävningar i den lägsta tröskeln mellan havet och vikar under avsnörning. Enligt föreningens mening bör regler om sådant hänsynstagande till framtida sjöar införas i lagtexten eller åtminstone klart uttalas i förarbetena till lagen.

I samband med vattenförelag - i synnerhet byggande i vatten - är det vanligt alt skadorna på motstående intressen kan minskas genom skadeförebyggande åtgärder. Alt denna möjlighet alt minska skadorna verkligen las till vara är av så stor betydelse att det mer än väl motiverar att etl särskilt stadgande därom införs bland tillåtlighelsreglerna. För atl uppnå den likformighet med ML varom tidigare har talats föreslår föreningen att stadgandet formuleras så alt den som utför eller utövar vattenföretag är skyldig att vidta de försiktighetsmått och den begränsning av verksamheten, som kan behövas för att förebygga eller minska skada och olägenhet av företaget, om del inte medför oskäliga kostnader. Detta stadgande i kombination med vad föreningen redan föreslagit beträffande lokalisering och utformning av valtenförelag kommer då atl motsvara 4 och 5 88 i miQöskyddslagen, vilket bl. a. medför att vägledning beträffande rättspraxis kan sökas frän denna lag. I likhet med vad som gäller enligt miljöskyddslagen innebär det föreslagna stadgandet att bevisbördan beträffande vilka åtgärder som kan behövas vilar på företagaren. Om så erfordras bör företagaren vara skyldig alt utföra eller låta utföra erforderliga utredningar och andra studier. Begreppet oskäliga kostnader avses bli tolkat så atl företagaren tvingas slå för de kostnader för skadeförebyggande åtgärder som kan anses tekniskt och ekonomiskt möjliga och rimliga. Detta innebär alt kostnaderna skall kunna bäras av etl ekonomiskt genomsnittligt företag av liknande slag (s. k. objektiv bedömning) oavsett hur bärkraften är hos del speciella företagel. Vad utredningen föreslår i 3 kap. 12 8 beträffande åtgärder m. m. till skydd för fisket bör enligl föreningens mening föras till samma paragraf som del nu föreslagna stadgan-del och ses som en precisering lill detta i ett avseende.

Svenska kraftverksföreningen: Enligt förslaget skulle vallenförelag inte få utföras i strid med fastställd generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Denna bestämmelse skulle kunna överflytta avgörandet av tillståndsfrågorna till planmyndighelerna, och vattenlagens regler om tillåtlighet skulle därvid lill stor del komma alt sakna betydelse. Vad den blivande lagstiftningen om planfrågor kommer alt innehålla är även oklart. För en rationell

Prop. 1981/82:130 137

utbyggnad av vattenkraften är det därför nödvändigt att möjlighet finns till avvikelse från fastställda planer. Delta bör kunna ske i form av dispens i sista hand av regeringen. En bestämmelse av detta innehåll bör sålunda införas.

VASO: VASO kan icke tillstyrka det föreslagna stadgandet om krav på planöverensstämmelse, då del ger för stort inflytande ål kommunala myndigheter och i realiteten kan överflytta tillståndsfrågor fill planärenden. Det kan icke fömtsättas atl man vid fastställelse av planer kan bedöma hur elt vattenområde en gång i framtiden kan behöva användas. Omvänt kan långt framskridna projekteringars värde plötsligt omintetgöras av hastigt genomförda planer med enda syfte atl förhindra en utbyggnad. Som skäl för olämpligheten av del föreslagna förfarandet kan även åberopas atl vallenlagsutredningen principiellt avvisat ett kommunalt veto i tillståndsfrågor, atl uttalanden i samma riktning gjorts av riksdagen år 1975 och att riksdagens civilutskott vid behandling av propositionen om utbyggnad av vallendrag i norra Svealand och Norrland (1977/78:57) synes ha ansett atl kommunemas inställning i tillståndsfrågan icke skall vara avgörande. Om den föreslagna bestämmelsen bibehålles, bör i nya vallenlagen införas en bestämmelse om möjlighet för ell valtenintresse att få en plan ändrad eller ännu hellre en föreskrift att tillståndsmyndighet - i sista hand sålunda regeringen - äger meddela dispens för avvikelse från planbestämmelse.

Den föreslagna regeln att syftet rned särskilda bestämmelser av myndighet angående användning av mark- och vattenområde icke får motverkas kan tydligen försvåra och i vissa fall omöjliggöra vattenföretag. Vad ovan sagts om avvikelse eller dispens från faslslällda planer gäller även denna föreslagna bestämmelse.

Socialstyrelsen: Planeringssynpunkterna har givits betydande tyngd i förslagel. Delta är nödvändigt för att kunna lösa vattenbehovet för tätorterna. Såväl gmnd- som ytvatten UtnytQas både som recipienler och vattentäkter. Med hänsyn lill att utsläpp av avloppsvatten i etl ytvatten eller bevattning med havsvatten kan påverka stora områden under lång tid behövs det verkligen en möjlighet att pröva varje förelag i etl större planeringssammanhang. Regeln att vattenföretag ej får utföras i strid med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan är viktig.

Bevattningen inom jordbruket utvecklas snabbi. Fördelarna med bevattning har belysts i belänkandet och atl bevattning kan konkurrera med andra sätt att utnytQa en vattentillgång. Problemet betraktas endast som en kvaniitetsfråga.

Som framgår av yttrandet från länsläkarorganisafionen i Kristianstads län kan bevattning påverka vattenkvalitén inom de områden som bevattnas. Tillförsel av havsvatten leder till en ökning av grundvattnets klorid-halt som medför atl del inle kan utnyttjas som konsumtionsvatlen. Länsläkarorganisafionen har undersökt nilrilhalterna i enskilda vattentäkter inom vissa områden i Kristianstads län. Inom ett område med intensiv jordbruksdrift, lätta jordar och bevattning kunde förhöjda nilrathalter påvisas. Sannolikt kan bevattning under vissa förhållanden leda lill förorening av grundvattnet. Detta bör vägas in i bedömningen när bevattningsärenden prövas och föras in i följdförfatlningar lill lagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I belänkandet skiljer man mellan
egentliga tillådighelsregler och allmänna lämplighetsvillkor. - Vid skyddet
av de allmänna intressena är det väsentligt att vattenföretaget sätts in i ett
vidare samhällsplaneringssammanhang.

Ur planerings- och naturvårdssynpunkt är utredningens förslag en vä-

Prop, 1981/82:130 138

sentlig förbättring jämfört med vad som nu gäller. - Del är dock angeläget att man klarare uttalar atl vattenföretag ej får motverka fidigare beslut om markanvändningen enligt naturvårdslagen. Bestämmelse om detta bör införas bland lillådighetsvillkoren och ej såsom utredningen föreslår bland lämplighelsvillkoren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: När utredningen som en grundläggande
tillåtlighelsregel slår fast atl vattenföretag inle får komma till stånd om
hinder mot förelaget möter med hänsyn till val av plats eller eljest från
allmänna planeringssynpunkter, finns inget all invända. En huvudtanke är
nödvändigheten av att vattenförelagens planering förankras i del större
planmässiga sammanhang, vari övriga anspråk på berörda mark- och vat
tenområde finns dokumenterade, kanske framför alll enligt byggnads- och
naturvårdslagstiftningen.

I vattenförelag av mera regionalt intresse, vilka faller utanför regeringens prövning, liksom i fråga om de typiskt sett mindre betydelsefulla företagen blir prövningsmyndigheten bunden av den kommunala planeringen. Det ligger därvid särskild vikt vid att kommunerna i sin planering gjort erforderliga, omsorgsfulla avvägningar mellan olika konkurrerande anspråk. Om så sker, torde en alltför stelbent bindning genom kravet på planöverensstämmelse, till nackdel för samhällsutvecklingen, knappast behöva befaras. Det torde vara ett riktigt resonemang av utredningen när man förordar möjlighet till villkorade tillstånd till vattenföretag, när kommunen inte tagit klar ställning mot ett vattenföretag som strider mot plan. I många fall är det uppenbarligen ytterst svårt för kommunen att, innan dess berörda organ hunnit sätta sig in i oika lekniska, ekonomiska m. fl. frågor, la ställning till elt vattenföretag, vars slutliga utformning och verkningar kanske klariäggs först i och med tillståndsbeslutet.

Utredningen klargör, anser länsstyrelsen, på elt rikligt sätt den svåra balansering och det behov av bedömning på central nivå, som är oundgängligt vid bedömandet av vallenförelag av stor vikt - förelag av riksbetydelse. Härigenom och genom att kommunens inflytande, som utredningen utvecklat, avses bli säkerställt genom planering inom bygglagstiflning-ens ram och även på andra sätt, torde konfliktbilden knappast behöva förete sådana drag all behov av eller utrymme för ett s. k. kommunall veto mot vattenförelag finns. De föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 5 8 förslaget till ny vattenlag till gagn för samordningen av prövningen enligt vattenlagen med prövningen i annan ordning är betydelsefulla och förefaller välgrundade.

Vilhelmina kommun: 1 förslaget till tillåtlighetsbestämmelse har intagils en bestämmelse som stadgar att vattenförelag inle får utföras i strid mot fastställd generalplan-, stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen vill här framhålla atl det existerar mycket få fall av fastställda generalplaner i landet. Däremot förekommer numer-a s. k. kommunöversikter, vilka fastställes av kommunernas kommunfulllmäkligeförsamlingar. Dessa utgör numera underlag för de kommunala organen för beslut i frågor som berör nylQandet av all mark och naturresurser inom kommunens område. Det är därför betydelsefullt att den nya vattenlagens tillåtlighetsregler får en sådan utformning all det passar in i den nya byggnadslagstiftningen. I sammanhanget vill kommunen uttala att kommunalt veto icke bör införas i lag såvitt gäller större och riksviktiga företag.

I motsats till bygglagutredningen .inser kommunen i likhet med vallenlagsutredningen att det är möjligt atl även fortsättningsvis meddela villkor eller tillstånd i alla de fall då kommunen under handläggning av tillstånds-

Prop, 1981/82:130 139

frågan inte intagit klar och definitiv ställning mot ett företag som strider mot plan. Dessa synpunkter bör komma fill uttryck i lagtexten.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor framför motsvarande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det kommunala inflytandet har lillgodosetts på så sätt att etl vallenföretag inte får utföras i strid mot fastsläld generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Utredningens resonemang härvidlag är invändningsfritt. Länsstyrelsen vill emellertid peka pä följande förhållande. Generalplanen torde i detta sammanhang vara del mest användbara planinsfitutet. Kommunerna är emellertid synnerligen obenägna att fastställa antagna generalplaner med hänsyn till de ersättningskrav en sådan fastställelse medför. Del bör därför övervägas om inte kommunernas inflytande kunde säkerställas genom en av kommunen anlagen generalplan, även om några rättsverkningar i och för sig inle kan knytas till en sådan.

En långsiktig utnyttjandeplanering av vallenresurserna som omfattar hela vattensystem bör eftersträvas. F. n. kan vatlenkraflsexploateringen ofta ske stegvis, vilket försvårar bedömningen av hur motstående intressen påverkas. Det i 3 kap. 7 8 VL föreslagna stadgandet utgör elt steg i rätt riktning. Del vore dock eftersträvansvärt att åstadkomma en regional långsiktig utbyggnadsplanering för hela län. Härigenom skulle det vara lättare atl beakta vattenkraflsutbyggnaden vid övrig samhällsplanering.

Arkitektförbundet: Inom begreppet allmänna planeringssynpunkter bör inte endast inrymmas enligt byggnadslagstiftningen fastställda planer utan även i kommunen antagna översiktsplaner. Även om dessa planer saknar rättsverkan är de av avgörande betydelse för utvecklingen i kommunen.

Näringslivets byggnadsdelegation: Hänvisningen till en prövning från "allmänna planeringssynpunkler" i förslaget aktualiserar frågor som har samband både med utformningen av en framlida prövningsordning och planeringssystemets funktioner enligt byggnadslag/markanvändningslag -dvs. även överväganden som har samband med bl. a. pågående bygglagarbete får betydelse.

Redan nu kan del diskuteras, om inte rättsligt erkända planinstilut eller naturvårdsförordnanden i tilllagande utsträckning kommit atl i praktiken ofta ersättas med åtgärder i form av kommunala markanvändningsplaner, riksplaneanvisningar etc, som får formlig rättsverkan vid myndigheternas prövning. I praktiken ger det nuvarande provisoriska prövningssystemet enligt 1971 års regler i 4 kap. VL regeringen en praktiskt taget fri prövningsrätt, eventuellt mer eller mindre styrd av riksdagsuttalanden. Riksdagens ställningstagande till regeringens proposition om riktlinjer för utbyggnaden av vattenkraften är exempel på det senare.

Det kan visserligen sägas, att systemet redan kommit i bruk bl. a. genom 1971 års provisoriska lagändringar i VL, som gör det möjligt att l.ex. genom riksdagsbeslut bestämma om fredning av älvar från valtenkraflsutbyggnad på i praktiken samma sätt som om del vore fråga om reguljära naturvårdsförordnanden. Även de väntade riksdagsbesluten om orörda Qällområden kan nämnas som exempel på aktuell problematik, där inverkan också kan komma att gälla redan utbyggd vattenkraft, exempelvis genom förbud mot dammar och kraflverksmagasin till båtnad för nedströms belägna kraftverk.

Det kan kanske tyckas att frågan om användning av rättsligt erkända planinstilut etc. eller inte blivit ganska likgiltig, när exempelvis fallhöjdsvärde redan nu kan gå föriorat ersätlningsfrill genom en fri prövning från

Prop, 1981/82:130 140

plansynpunkter av regeringen efter 1971 års provisoriska lagändringar. Men fortfarande kan ändock den invändningen göras, att sättet att reglera viktiga inlresseavvägningsfrågor rned stor ekonomisk räckvidd utan förankring i pä sedvanligt säll ulvecklade regler för planinstilut och andra preciserade rättsregler för tillämpcinde myndigheter ter sig tveksamt. Frågan är om en så fri prövning från myndigheternas sida egentligen stämmer med regeringsformens krav på att myndigheters ingripanden i bl. a. enskilda ekonomiska angelägenheter skall vila på en någorlunda preciserad reglering i lag. Också enligt gällande ordning finns invändningar, när ersättnings- och skyddsbestämmelser finns inbyggda i de reguljära planinsli-luten och förordnandereglerna. T. ex. torde ersättningsbestämmelserna i byggnadslagens generalplanekapitcl och naturvärdslagen om ersättning för pågående markanvändning kunna aktualiseras, om etl förbud mot l.ex. anläggande av en regleringsdamm bestäms i denna ordning med resultat att nedströms belägna kraftverk drabbas av föriuster. I varje fall lorde en sådan diskussion vara ofrånkomlig, därest företaget i övrigt uppfyller gällande tillåtlighelsregler. Med en fri tillållighetsprövning däremot aktualiseras aldrig dessa ersättningsfrågor.

Mot den bakgrund som nu berörts finns det anledning att diskutera om inle en framfida planlagstiflning bör utgå från principen att reguljära planinstilut skall begagnas, då planmyndigheler - här inbegripet även regeringen - träffar rättsligt bindande avgöranden om tillålen markanvändning. Om legalitelsprincipen skulle hävdas på här antytt sätt inom samhällsplaneringen, påverkar det också synen på det lämpliga i att ha obestämda fillåtlighetsregler av den typ som nu återfinns i förslaget 3:1. Återgår man lill principen att rättsligt bindande markanvändningsbeslut skall träffas genom reguljära plarinslilul eller naturvårdsförordnanden, borde den typ av regler som återfinns i förslaget 3; 2 resp. 3:9 egentligen räcka.

Möjligen skulle den invändningen kunna göras, att planmyndigheterna inte hinner ta ställning till alla tänkbara markanvändningskonflikter och träffa nödvändiga planbeslut i reguljära former. Först genom ansökan företas kanske de undersökningar som visar att en betydelsefull konflikt finns. Men sädana obeaktade eller oförutsedda konflikter borde kunna bemästras genom att det allmännas företrädare — bl. a. kammarkollegiet och naturvårdsverket - kunde begära underställning exempelvis hos regeringen för prövning om behovet av planbeslul i reguljära former. Med en sådan ordning minskar också behovet atl på förhand träffa bindande plan-dispositioner i glesbebyggda eller förut opåverkade områden. Föreligger markanvändningskonflikter kan nämligen dessa på detta vis regleras genom beslut av planmyndigheter, då så behövs, i direkt anslutning till tillståndsprövningen enligt vattenlagen eller annan markpolitisk konces-sionslagstiflning.

För en övergång till beslul som får formen av reguljära plandispositioner talar också, att en omprövning av t. ex. från exploatering fredade områden fåranias vara en undantagsföreteelse. Fredningen avses nied andra ord bli en permanent markanvändningsdispiosition på samma sätt som t. ex. reguljär fysisk planläggning med användning av planinstitut. En eventuell omprövning sker då mest konsekvent genom beslut enligt planlagstiftningen. Saknas däremot reglering genom bindande fysisk planläggning, skulle omprövningen däremot i princip kunna ske inom ramen för förnyad ansökan enbart enligt VL.

Om vi i planlagstiftningen kan återgå till legalitelsprincipen i hävdvun-

Prop. 1981/82:130 141

nen mening och användning av rättsligt erkända planer, ökar möjligheterna atl tänka sig ett Ivåinstanssystem - jfr ulredningen bilaga 2 - eftersom man då skulle kunna förutsätta så klara anvisningar i lag eller rättsligt gällande planer, att prövningen skulle kunna överlämnas till administrativ eller judiciell myndighet (t. ex. koncessionsnämnden som slutinstans). De politiska avvägningarna kring markanvändning från riksplanesynpunkter skulle ju nämligen då träffas av regeringen genom reguljära planbestämmelser eller naturvårdsförordnanden - i vissa fall efter underställning.

Kan allmänna intressen på detta sätt bevakas genom underställningsförfarande, lorde delta också inverka på behovet av en allmänt hållen förbudsregel för "andra allmänna intressen" i förslaget 3:3 - jfr även de allmänna intressenas ställning vid intresseavvägning enligt 3: 4.

I 3:1 finns också en lokaliseringsregel som anknyter lill nyssnämnda allmänna planeringssynpunkler ovan. Eftersom vatlenfillgångar normalt har sin av naturen givna lokalisering, kan det diskuteras om en lokaliseringsregel av detta slag är särskilt meningsfull. Omlokaliseringsmöjlighe-lerna torde, lill skillnad från exempelvis behandling av bebyggelsefrågor eller lokalisering av industri - jfr miljöskyddslagen 8 4 och 136 a BL - i de flesta fall vara små eller obefintliga. Vad saken här gäller är i stället om man skall förbjuda utnytQande av en naturresurs eller inle. Antar man att legalitelsprincipen skall råda vid planeringen, skulle således sådana avgöranden från planeringssynpunkl få träffas genom fastställda planer eller naturvårdsförordnanden. Därmed skulle företag som uppfyller vattenlagens tillåtlighetsregler godtas, om de ej är planstridiga. Också lokaliseringsregeln i 3; 1 borde därmed te sig umbärlig, i synnerhet som den anpassning fill rent lokala förhållanden som kan behövas, väl borde täckas in av de lämplighetsvillkor rörande förelagets omfattning och utförande, som återfinns i förslaget 3:8. Vissa beröringspunkter finns även när del gäller prövning enligt 1971 års provisoriska regler i 4 kap. VL och handläggningen av frågor enligt 136 a BL. I båda fallen gäller, att mera lokalt betonade frågor, villkorsgivning m. m. knappast hör hemma i den övergripande prövningen som enligt delegationens uppfattning enbart bör inriktas på om väsentliga riksintressen kräver att etableringen skall hindras eller inle.

Som framgått, har de föreslagna reglerna i 3 kap. för en samordning av prövningsreglerna i VL med annan samhällsplanering ett direkt samband med den utformning av ett blivande planeringssystem, som sker i det pågående bygglagarbelel. Nu gällande regler från 1971 om samordning med samhällets planöverväganden i 4 kap. VL hade provisorisk karaktär och de nu föreslagna reglerna bibehåller en i princip likartad lösning. Även reglerna för riksplaneringen enligt 1972 års riksdagsbeslut bl. a. vad gäller prövningen enligt 136 a BL, som har särskilt intresse i förevarande sammanhang, var av provisorisk karaktär. Uppenbart är därför de materiella prövningsreglernas utformning i VL starkt beroende av de lösningar som sludigen framkommer i den nya byggnads/markanvändningslagstiftning, som skall ersätta dessa provisoriska bestämmelser. Innan så skett, torde del vara lämpligast alt bibehålla nuvarande provisoriska ordning och avvakta med elt genomförande av ny vallenlagstiflning, eftersom grundläggande materiella tillådighelsregler allQämt är föremål för fortsatta överväganden inom ramen för den nya byggnadslagstiftningen. Även prövningsordningen påverkas av detta. Härvidlag påverkas utvecklingen också av miljöskyddsutredningens översyn av miljöskyddslagen. Ett genomförande av ny vatlenlagstiftning bör därför av praktiska skäl även anslå till dess en

Prop, 1981/82:130 142

samordning kan ske med innehållet - bl. a. i fråga om prövningsordningen — i en reviderad miljöskyddslag.

Domänverket: Verkel anser det riktigt att fastställd generalplan, stadsplan och byggnadsplan krävs för atl direkt hinder mot vattenföretag skall föreligga. Ett uppmärksammande av torvmarksobjekt i nalurvårdsplan eller nalurinventering av någol slag bör föranleda särskild prövning av elt samtidigt föreliggande dikningsinlresse. Däremot kan inle det senare intresset automatiskt förutsättas vika i sådana fall.

I sammanhanget bör det noteras atl s. k. allmänt intresse ingalunda generellt är riktat mot skogsdikning. Tvärtom är ökat utnytQande av lorv-marker för virkesproduktion alllid av positivt allmänl intresse med hänsyn till skogsnäringens betydelse för landet. Ibland kan dock samtidigt del allmänna nalurvårdsvärdet var sä högt, att dikningsintressel får stå tillbaka.

SACO/SR-rådet vid Vattenfall: Det står inle klart i vilken mån begreppet allmänna planeringssynpunkler skiljer sig från det beaktande av planenlighet och allmänna intressen som avses i förslagets 3 kap. 2 och 3 88. Detta är i och för sig en olägenhet som skapar osäkerhet. Om man bortser härifrån borde emellerfid i hänsynslagande till allmänna planeringssynpunkter även ligga att lösa frågan om konkurtensen mellan energiplanering och bevarandeplanering. Hitfills vunnen erfarenhet ger vid handen att 1971 års ändringar i vattenlagen inte anvisar hur lösningar på detta problem skall kunna nås. Vallenlagsförslagel som på förevarande punkt inte avviker från 1971 års ändringar lämnar också spörsmålet olöst.

Innan man kommit tillrätta med delta föreligger enligt rådets uppfattning icke anledning till ändring i vattenlagens nu gällande prövningssystem och tillåtlighelsregler.

Jokkmokks kommun: De nya bestämmelserna torde i sak inte innebära någon mera revolutionerande nyhet utan bör mera vara ett försök att göra reglerna lämpliga för modern samhällsplanering. Den gamla vattenlagen tillkom är 1918 eller för mer än 60 år sedan. Vad som särskilt bör observeras är att utredningen avvisat tanken om införande av kommunalt veto för vattenförelagen. I stället menar utredningen att del kommunala intresset bör säkerställas genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen och 3 kap. 2 8 innehåller direkt förbud mot utförande av vatlenförelag i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Utredningen synes förmena att kommunerna den vägen skall kunna få gehör för sina synpunkter på samhällsplaneringen.

Jokkmokks kommun lorde inte vara benägen fastställa generalplan med hänsyn till de ersättningskrav fastställelsen medför. Därför bör kommunernas inflytande kunna säkerställas genom en av kommunen anlagen generalplan även om rättsverkningar i och för sig inte kan knytas till en sådan.

Härjedalens kommun: Vad gäller frågan om planöverensstämmelse ifrågasattes humvida det kommunala planmonopolet härigenom riskerar urholkas. Kravet på planöverensstämmelse som alternativ till kommunalt veto kan ju innebära atl kommun ålägges upprätta och anta plan med visst innehåll.

Luleå kommun: Ulredningens argumentering i fråga om krav på planöverensstämmelse och avvisande av kommunal vetorätt förefaller i denna del riktig och bör icke föranleda någon annan erinran från kommunens sida än att när det gäller generalplaner som sällan blir fastställda den förändringen i förslagel föreslås att vattenföretag ej får utföras i strid mot av kommunen anlaget generalplaneförslag.

Prop, 1981/82:130 143

Norrlands naturvärn: Uppfattningen om kommunalt veto bör införas, är icke enstämmig inom naturvärnets styrelse. - Att de kommunala åsikterna skall inhämtas, därom finnes icke mer än en mening. Men det finnes icke borgen för att de kommunala myndigheterna äro mäktiga ett allsidigt bedömande. Del kan där bliva alltför mycket hänsyn lill ett kortsiktigt bedömande t. ex. frågan om arbetsmöjligheter. Det kan vara en mycket ringa majoritet som avgör saken i den ena eller den andra riktningen. Och ett beslut att icke utöva vetorätten kan, även om det är fattal med ringa majoritet i fullmäktige, lätt tolkas som att det är en allmän mening inom kommunen att etl visst företag skall tillåtas. Det kan vara all önskemålen i en viss del av en vidsträckt kommun här bliva de avgörande. - Vid beslutens fattande bör beaktas kommunernas åsikter och än mer skälen för dessa.

Svenska kommunförbundet: Förbundet kan godtaga att kommunerna inte får någon formell vetorätt vid prövningen av olika vattenföretags tillåtlighet. Kommunernas självständiga talerält i olika vattenmål skall, såsom vattenlagsutredningen föreslagit, bibehållas. Av väsentlig betydelse blir emellertid då kommunernas möjligheter att genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen få säkerställt det inflytande i dessa frågor som bör tillkomma dem.

Av betydelse är därvid givelvis den i och för sig självklara regeln att vatlenföretag ej får utföras i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Det synes dock icke tillräckligt med enbart denna spärregel. Om fastställd plan förutsätler visst vattenbyggnadsföretag såsom uppförande av damm, bro eller annan anläggning eller fyllning m. m. i vattendrag, sjö eller annat vattenområde skall andra, måhända motstående allmänna intressen, inte kunna förhindra förelagets genomförande. Erforderliga intresseavvägningar skall således ha gjorts i samband med tillkomsten av den fastställda planen,

I en av högsta domstolen den 20 december 1977 meddelad dom har en kommuns ansökan om tillstånd till utfyllnad av visst vattenområde lämnats utan bifall trots atl del sökta företagel stod i överensstämmelse med gällande stadsplan. Utgången i målet betingades av att företaget ansågs i avsevärd män förnärma föreliggande kulturhistoriska intressen.

Enligt förbundets mening skulle det leda till vittgående och för den kommunala planeringen besvärande konsekvenser om man i samband med en tillståndsprövning enligt vattenlagen skulle kunna förhindra projekt som förutsatts i en fastställd plan.

Den fastställda planen bör i sådana fall tillmätas avgörande vikt. För alt andra intressen skall kunna beaktas måste de ligga utanför vad som angivils i plan och planbestämmelser eller vad som annars för planen förutsatts. Denna princip bör komma till uttryck i motiven till ny vattenlag.

För de områden där fastställda planer inte finns är av intresse den av
utredningen föreslagna regeln att vattenföretag ej får komma lill stånd om
med hänsyn fill valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från
allmänna planeringssynpunkter.

Kommunerna har inom ramen för sin översiktliga planering ett omfattande planeringsmaterial som ännu inte fått formen av fastställda planer. Även detta material, som är av stor betydelse för den pågående bebyggelseplaneringen inom kommunerna, bör hänföras till sådana allmänna planeringssynpunkter som skall beaktas vid prövningen av ett vatlenförelags tillåtlighet. Särskilt bör delta ske i de fall då man har en av kommunfullmäktige antagen översiktsplan.

Prop, 1981/82:130 144

I den kommunala översiktliga planeringen har även vattenplaneringen sin givna plats. Givelvis är det riktigt, såsom vattenlagsutredningen framhåller, alt vattenfrågorna ofta måste bedömas ur vidare synpunkter än den enskilda kommunens och atl företag i vatten kan ha betydelsefulla och långsikliga verkningar som sträcker sig vida utöver både kommun- och länsgränserna. Det måsle emellertid likväl betecknas som väsentligt att behandlingen av dessa frågor anknyter till kommunernas fysiska och ekonomiska planering. Man har visserligen numera möjlighet att bilda vattenförbund med uppgift atl genom olika åtgärder främja ett ändamålsenligt UtnytQande av vattnei i vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Såsom framhållits i direktiven för kommittén för vattenplanering är dock planeringen av hur vattentillgångarna inom en kommun bör utnyttjas i första hand en kommunal fråga. Eftersom de administrativa gränserna för kommunerna sällan sammanfaller med avrinningsområdena för de olika vallendragen kan enligt direktiven många intressemotsättningar emellertid inte lösas enbart inom den kommunala planeringen. De enskilda kommunernas intressen behöver i sådana fall samordnas i en inlerkommunal eller regional planering med syfte att lösa konfliktsituationer.

En sådan samordnad planering bör enligt förbundets mening i stor utsträckning kunna ordnas genom frivillig samverkan mellan berörda kommuner. Kommittén för vattenplanering bör enligt direktiven arbeta skyndsamt och om möjligt redovisa förslagen under första halvåret 1978. Styrelsen vill understryka angelägenheten av att man snarast möjligt får en allsidig redovisning av hithörande planeringsfrågor. Först när så har skett är det möjligt att slutgiltigt utforma planeringsreglerna i en ny vallenlag.

De av vattenlagsutredningen föreslagna tillåtlighetsbestämmelserna i 3 kap. 2 och 9 88 synes ha utformats med ledning av 3 kap. 2 8 faslighetsbildningslagen. Förbundet ifrågasätter om man inte för atl säkerställa kommunala planeringsintressen för sådana markområden som saknar fastställd plan i vattenlagen även bör införa bestämmelser av i huvudsak det innehåll som nu återfinnes i 3 kap. 3 8 faslighetsbildningslagen.

Nuvarande lagstiftning ger domstolarna i valtenmål möjlighet att meddela villkorade tillstånd när företas strider mot plan men en planändring ställs i utsikt. Vattenlagsutredningen föreslår att så också bör kunna ske vid tillämpningen av den nya vattenlagen under förutsättning att åtminstone vissa garantier för ifrågasatt ändring erhållits. Man förordar således en möjlighet atl meddela villkorade tillstånd i alla de fall då kommunen under handläggningen av tillståndsfrågan inte tagit klar och definitiv ställning mot elt vatlenföretag som strider mot plan. I denna del intar vattenlagsutredningen en annan ståndpunkt än bygglagulredningen som ansåg att villkorade tillstånd över huvud taget inte borde meddelas utan alt lillslåndsmyndigheten hade att avvakta planändring innan den meddelar tillstånd. Förbundet ansluter sig här till bygglagutredningens ståndpunkt. Del kan enligl förbundels mening inte föreligga några starkare skäl för att meddela villkorade tillstånd innan erforderliga och slutgiltiga planöverväganden skett inom kommunen.

Östersunds kommun: Utredningens ståndpunkt atl avvisa en kommunal vetorätt får nog accepteras även om den inte riktigt stämmer med regeln i byggnadslagen (8 136 a) om att fillkomsten eller lokaliseringen av en industri som har väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara eller med landels samlade mark- och vattentillgångar (prövas av regeringen) är beroende av att kommunen tillstyrkt. Utredningen pekar på att det vid förelag av riksbetydelse krävs en balansering av

Prop. 1981/82:130 145

lokala, regionala och riksintressen och att det endast på central nivå finns den överblick och det breda underlag som kan leda lill totalt sett välav-vägda beslul. Riksdagen avslog för övrigt för något år sedan en motion om införande i vattenlagen av en kommunal vetorätt. Denna inställning blir mera acceptabel om man betänker atl t. ex. kraflförelag eller vattenregleringar kan påverka vattenförhållandena i flera kommuner så att vissa kommuner får positiva effekter t. ex. ifråga om energiförsörjning och sysselsättning medan andra kommuner får negativa effekter l.ex. genom dämningsskador eller torrlagda älvsträckor.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet instämmer i utredningens ställningstagande att kommunal vetorätt inte bör införas. Vad beträffar del av utredningen förordade kravet på planöverensslämmelse ifrågasätter samfundet om inte ett sådant krav kan komma att innebära en alltför stelbent bindning, som motverkar önskvärd flexibilitet och anpassning till samhällsutvecklingen. Även om en övergripande riksplanering i stort kommer att eftersträvas, bör därvid inle utvecklingen för enstaka projekt låsas utan möjligheten hållas öppen att vid varje tidpunkt kunna fatta avgöranden med hänsyn fill de samhälleliga värderingar som gäller vid prövningslillfäl-let. Enligt samfundets uppfattning bör det kommunala-regionala intresset bli tillräckligt tillgodosett med en allmänt hållen fillådighelsregel att företag inle får komma ti|l stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter eller företaget för annat allmänl intresse medför slörre olägenhel-som inle uppvägs av dess betydelse från allmän synpunkt. Av betydelse vid bedömningen härav torde jämväl vara vilket prövningssystem som skall gälla.

Ålvräddarnas samorganisation: Del är beklagligt att utredningen avvisat förslagen från skilda håll om införande av kommunal vetorätt av det slag som gäller för annan miljöstörande industri. Vi kan inle förstå utredningens motivering att kommunalt veto skulle strida mot grunden för den nyligen genomförda reformeringen av prövningssystemet. Den ändringen har endast inneburit att regeringens möjligheter all avslå en ansökan ökat däremot inte alt tillstyrka densamma. Det är endast vid tillstyrkan som ett kommunalt veto har någon betydelse. Utredningens motiv tycks även i viss utsträckning vara gmndade på politiska hänsynstaganden. Vi kan inte finna atl reglerna om förberedelse av slörre vattenföretag skulle ge den lokala opinionen några som helst möjligheter alt påverka frågan om ett vattenföretags fillkomst. Man behöver bara se på hur ofta vattendomstolarna avslagit en ansökan. Kraftföretagen har heller aldrig vad vi känner till avstått från att ansöka, efter en sådan förberedelse, på grund av en lokal opinion. — Numera kan inget enskilt vattenkraftförelag vara av riksbetydelse. Det är därför elt högst rimligt krav atl kommunerna får möjlighet att avvisa enskilda vattenkraftföretag.

Kammarkollegiet: Många — kanske rent av de flesta - större vattenmål har verkningar utöver kommungränserna. Att i l.ex. frågor om kraftutbyggnad eller en bygds eller industris vattenförsörjning låta projektet gå om intet till följd av ett kommunalt veto är inte rimligt. Kollegiet anser därför liksom ulredningen att kommunala veton inle bör få förekomma. För övrigt torde såväl BL som bygglagutredningens förslag innehålla garantier för alt planläggningen på lägre nivå inte sker i strid med intentionerna på riksplanet. Vid det omvända förhållandet, nämhgen dä ett vallenföretag står i överensstämmelse med gällande plan men ändå någon grund för bestridande föreligger, skulle 3: 3 första stycket VLF kunna åberopas.

Statens lantmäteriverk: Under hänvisning lill möjligheten att meddela

10 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 146

villkorliga tillstånd anser utredningen att man i VL kan undvara sådana regler om dispens från plan som nu finns i bl. a. FBL, VägL och AL. Några dispensmöjligheter har därför inte tagits upp i lagförslaget. Del kan tilläggas atl del vid tillämpningen av FBL etc. inte anses vara möjligt alt meddela villkorliga tillåtlighelsbeslut.

Den av vattenlagsutredningen valda metoden att reglera fall där giltiga skäl att avvika från en gällande plan finns leder till dålig samordning mellan prövningsförfarandena i fall där tillkomsten av etl vattenföretag förutsätter prövning också enligl någon annan av de nyss åsyftade lagarna. Man måsle nämligen då vid prövningen enligt 1. ex. FBL eller AL inhämta dispens för planavvikelsen men kan inte inhämta någon motsvarande dispens när det gäller tillåtligheten enligt VL. I stället meddelas enligt VL villkorligt tillståndsbeslul, vilket innebär att planändringen, trots meddelad dispens enligt FBL eller AL, måsle avvaktas innan förelaget kan komma till stånd.

För vissa särskilda fall föreslår utredningen visserligen en lösning som innebär alt förfarandet blir enkelt. Ulredningen föreslår nämligen (3 kap. 5 8) att bestämmelserna i 3 kap. 1, 2 och 4 88, dvs. bl. a. huvudregeln att vattenföretag skall stämma överens med plan, inte skall gälla i fråga om uppförande av bro eller utförande av annat vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg vars anläggande prövats i annan ordning. Förslaget bygger på tanken atl företagets förenlighet med plan i dessa fall redan har prövats enligt t. ex. AL, varvid också eventuellt behövlig dispens från plan har inhämtats. Till följd av den föreslagna undantagsregeln kan tillständsbeslut enligt VL i angivna fall meddelas ulan villkor om planändring och alltså genast verkställas.

Det sagda förutsätter emellertid att prövningen enligt t. ex. AL sker först och VL-prövningen därefter. Sker prövningen i motsatt ordning, dvs. VL-prövningen först, måste såvitt man kan se ett eventuellt lillståndsbeslut som förutsätter avvikelse från plan förbindas med villkor om planändring, och en senare meddelad dispens enligt t. ex. AL torde inte ändra pä detta villkor.

Enligl LMVs uppfattning bör av praktiska skäl en dispensmöjlighet tas upp också i VL. Detta utesluter inte alt man behåller möjligheten att meddela villkorliga tillstånd.

Oberoende härav kan anmärkas att den nyss berörda särskilda bestämmelsen om broar och vägar m. m. som prövats i särskild ordning synes ha fått en sakligt sett diskutabel avgränsning. Om en sådan bestämmelse skall finnas synes det vara rikligast atl den avgränsas så all den gäller va-je vattenföretag vars anläggande prö\ als enligt någon av de lagar som ulredningen syftar på, inte bara broar och vägar etc. Som exempel på vattenförelag som i så fall också skulle komma atl täckas av bestämmelsen kan nämnas småbåtshamn vars anläggande prövats som gemensamhetsanläggning enligl AL.

Sveriges domareförbimd: Förbundet finner alt det ibland, särskilt vid små valtenförelag, kan vara praktiskt alt genom undantag kunna undvika planändring eller att kunna medge en kanske bagatellartad avvikelse frän plan. Sådana dispensmöjligheler synes därför böra inlagas i en ny VL.

Statens naturvårdsverk: Utöver atl ett vattenföretag ej får komma till stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkler, föreslås av ulredningen att del inte får strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (3 kap. 2 8). Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör det också stadgas atl ett vallenföretag ej får strida mot tidigare beslut om markanvändning enligt naturvårdslagen (avsättning av nafionalpark, natur-

Prop, 1981/82:130 147

reservat och naturvårdsområde). Utredningen har i förslaget tagit in kravet att ett företag ej får motverka bestämmelser enligt NVL som ett allmänt lämplighetsvillkor och ej som ett tillåtlighetsvillkor. I specialmoliveringen sägs detta bero på att sådana bestämmelser ofta har formen av förbud (!) och dessutom ofta lorde sakna den noggrannhet, som utmärker fastställda planer enligt BL. Naturvårdsverket kan inle instämma i detta resonemang. Beslut om avsättning enligl naturvårdslagen föregås alltid av ett omfattande inventerings- och utredningsarbete saml av ett remissförfarande där intressen som eventuellt motsätter sig förslagel kan komma lill tals. Noggrannheten i bestämmelser om markanvändning enligt NVL är enligl verkets uppfattning av den karaktären alt de kan ligga lill grund för senare beslut om tillåtlighet enligt VL. Skulle förhållandena förändrats sedan ett beslut om avsättning fattats eller skulle nya förhållanden komma fram får det tidigare beslutet enligt naturvårdslagen helt eller delvis ändras eller undantag meddelas. Den del av 9 8 som avser beslut om markanvändning enligt NVL bör således enligl verkets mening tas in bland tillåtlighetsvillkoren i den nya vattenlagen.

Åtskilliga synpunkter framförs i fråga om vilka allmänna intressen som bör tillgodoses eller skyddas genom valtenlagsliftningen.

Fiskeristyrelsen: Vid olika former av vattenanvändning utgör fisket ofta det största motstående intresset. Å ena sidan handlar det om ingrepp i vattenmiljön, som antingen skadar fiskbestånden eller hindrar fiskels bedrivande. Den typen av konflikter har på senare år beskurit möjligheterna fill fiske allt hårdare. Konflikterna kan gälla energiproduktion, miljöstörande verksamhet, tätortsbebyggelse, jord- och skogsbruk, exploatering av bottnar liksom rent rumsliga konflikter med sjöfarten, försvaret och det rörliga friluftslivet. Å andra sidan kan i vissa fall fiskefrämjande åtgärder störa andra intressen, främst då bevarandeintresset i den allmänna naturvården.

Sedan gammalt har vattnei använts som drivkraft och för kraftproduktion. Redan de primitiva kvarn- och sågverksdammarna hindrade fiskens vandring och därmed vandringsfiskens reproduktion. Genom senare tiders kraftutbyggnad har hela älvsystem avtrappats och förvandlats till serier sjöliknande kraftverksmagasin. För flertalet av de värdefulla fiskarter som dessförinnan fanns i älvarna är miljön i dessa magasin olämplig. Korttidsregleringar med kraftiga och hastiga vattenslåndsvariationer omöjliggör ofta fisket. Källsjöar används för årsreglering av vattenföringen med skillnader mellan dämnings- och sänkningsgräns på 30 meter eller mera. I dessa reglerade sjöar skadas flera fiskarters lek helt eller delvis samtidigt som strandzonens fauna, som är fiskens viktigaste föda, förintas.

Utredningen säger att förelag i vatten kan ha betydelsefulla och långsikliga verkningar som sträcker sig vida över kommun- och länsgränserna. Utredningen har dock till synes i sina allmänna överväganden inte tillräckligt väl beaktat delta faktum och inte heller de speciella biologiska förutsättningarna som gäller för fisken och dess miljö. Särskilt saknas dessa frågor helt i avsnittet 2.3.6 som behandlar fisket. Vandringsfiskebestån-dens särprägel nämns inte heller. Fiskeristyrelsen vill därför komplettera bilden i viss mån.

Oavsett i vilken form fisket utövas bygger det på en areell produkiion. Samtidigt skiljer sig fisket i grunden från annan produkiion med areella krav såsom skogs- och jordbruk. De produkter som dessa senare näringar frambringar är nämligen under produktionstiden bundna till en och samma

Prop. 1981/82:130 148

plats. Fisken däremot är i rörelse. Till bilden hör också den i och för sig självklara omständigheten att vattnet, som är fiskens livsmiljö, ständigt är i omlopp. Vidare måste de komplicerade biologiska system som reglerar arternas utbredning i elt vattenomiråde beaktas: påverkan på en fiskart kan få svåröverskådliga verkningar på andra fiskslag. Många värdefulla arter såsom ål och lax företar dessutom långa lek- och/eller näringsvandringar, varvid fångstområdena kan ligga långt från reproduktionsområdena. Detta innebär att kraflverksutbyggnad i norra Norriand kan ge negativa effekter inte bara pä älv-, skärgårds- och kustfisket i norr ulan även på laxfisket i södra Östersjön. Härav följer att ingrepp i landets nordligaste delar kan ha direkt negativa följder för yrkesfiskare hemmahörande i Sydsverige.

Olika ingrepp i vattenmiljön får alltså för fiskets vidkommande följder även långt från störningskällan. Avspärrade eller förstörda lek- och uppväxtområden påverkar fisket inte bara i det närmaste berörda vattendragets olika delar. Även till synes obetydliga ingrepp i små vattendrag har ofta fält långtgående och ödesdigra effekter. Dämmen och kulvertar liksom uttag av vatten för olika ändamål t. ex. jordbruksbevattning kan helt spoliera eller kraftigt decimera fiskbestånden.

Det nu sagda inskärper enligt styrelsens mening vikten av alt de samhällsorgan som har atl tillämpa lagstiftningen om vattenanvändningen har den överblick som bl. a. de fi:>keribiologiska bedömningarna påkallar.

Oavsett vilket förprövningssystem man slutligen stannar för, anser fiskeristyrelsen all det ligger i sakens natur atl den avvägning som måste göras vid de stora ingrepp som avses i 3 kap. 3 8 måste ankomma på regeringen. Styrelsen delar alltså inte ulredningens uppfattning (s. 257) att den nya lagen inte skall innehålla motsvarighet till VL:s och ML:s underställningsinstitut.

Lantbruksstyrelsen: Lantbruksslyrelsen vill understryka att det knappast finns någon typ av vattenföretag som inte kan påverka förhållanden för företag inom styrelsens verksamhetsområde. Varje ändring av vattenförhållanden innebär ingrepp som påverkar marken och dess användningsmöjligheter. Jordbruket är en sådan areell näring där en viss verksamhet inte kan lokaliseras enbart med hänsyn till sysselsättningen eller till en relativt kortsiktig företagsekonomisk bedömning. Om en åker läggs under vatten vid byggande av en regleringsdamm kan denna åker inte ersättas. Landets naturliga markresurser för jordbruksproduktion bör därför inte utan starka skäl användas för annal än sådan produkiion. Rennäringen kan härvid inräknas i jordbrukel och den har särskilt stora krav på areal. Tillförsel av vatten i lagom mängd är en förutsättning för jordbruksproduktion.

Många vattenförelag kan negativt påverka möjligheterna till jordbruksproduktion. Andra vallenföretag ger i stället jordbruket bättre produktionsmöjligheter. Om det finns för mycket vatten behövs dränering och om det finns för litet vaiten kan bevattning komma ifråga. Dessa företag kan inrymmas under begreppen markavvattning. nylQande av ytvattentäkt saml anordnande och nyttjande av grundvattenläkl. För dessa företag kan även ifrågakomma vattenreglering och vattenöverledning.

Vattnei som en nödvändig resurs för livsmedelsprodukfionen bör ha en stark ställning vid en jämförelse med vattnei som resurs för annat ändamål. Att åkrarna producerat livsmedel i alla år ulan "konstbevattning" betyder inte alt bevaltningsbehovet är sekundärt. Företagsekonomiskt är bevattning av stor och, för viss produktion såsom av potatis och av trädgårds-

Prop. 1981/82:130 149

växter, ofta av avgörande betydelse. Vattnet är i regel en av de sämst
tillgodosedda växtfaktorerna. Numera då bevattningen sker i stor skala
och än mer i framtiden, dä än större areal väntas bli bevattnad, får den
anses vara av ökande samhällsekonomisk betydelse.

Vad gäller frågan om företrädesrätt bör jordbrukets intresse av bevattning eller markavvattning kunna anses som ett allmänl intresse. Ulredningen har också framfört att bevattningsintressel bör kunna räknas som allmänt intresse vid omprövning av tillstånd om del är fråga om en ändring för fillgodoseende av en större grupp jordbrukare. Lantbruksstyrelsen anser dessutom atl jordbmkels behov av vatten eller dränering kan vara sådant allmänt intresse som anges i förslagets 3 kap. 3 8.

Vid en prövning mellan exempelvis kraftinlresset och bevattningsintres
sel måsle således göras en såväl företagsekonomisk som samhällsekono
misk analys. I vissa fall kan för atl näringslivet skall kunna utvecklas inom
orten bevattningsintressel väl hävda sig mot kraftproduktionen.

Om exempelvis i den fysiska riksplanen eller i en mer detaljerad markanvändningsplan anges att visst område skall användas till jordbruk, bör del kunna hävdas alt det är ett allmänl intresse alt det bedrivs jordbruk inom delta område. Vattenföretag i strid med jordbruksintresset skall således kunna vägras med stöd av dessa bestämmelser eller i vart fall skall företagels byggnad kunna uppföras på annan av prövningsmyndigheten anvisad plats.

LRF: Odling förutsätter under våra klimatförhållanden i de flesta fall möjligheter alt reglera vatlenfaklorn. I dag är behovet alt reglera vattenfaktorn mer framträdande än tidigare. Det gäller såväl avledning av vatten som bevattning. Sedan växtnäringsbehovet i det moderna jordbruket kan tillgodoses genom tillförsel av bl. a. handelsgödsel är vatlenfaklorn i hög grad den främsta begränsningsfaklorn då det gäller att uppnå optimala skördar. Vattnet bör därför ses som en ur samhällets synpunkt nödvändig resurs för att säkra en livsmedelsproduktion till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Ur jordbrukets synpunkt har vatlenfaklorn stor betydelse för att minska skördevariafionerna och möjliggöra jämna och säkra inkomster i förelaget. Bevattningen inom jordbrukel och trädgårdsnäringen har också ökat mycket kraftigt under senare år. För vissa grödor är bevattning en fömtsättning för att kunna odla fram kvalitetsmässigt goda grödor. När del gäller specialgrödor såsom grönsaker och rotfrukter av olika slag, jordgubbar m. m., kan i regel en odlare inte teckna kontrakt med färädlingsindu-strin med mindre än att han har möjligheter att bevattna grödan ifråga. Industrin kräver detta för att trygga en jämn råvamtillförsel såväl kvantitativt som kvalitativt. För vallodlingen inom stora delar av vårt land är bevattning en åtgärd som vinner allt större omfattning på gmnd av dess ekonomiska betydelse för ökad produktion.

För potafisodlingen har bevattningen ökat starkt i omfattning under senare år. En av de främsta orsakerna härfill är all de bästa jordarna för potatisodling i regel är sandjordsbetonade med låg vattenhållande förmåga. God vattentillgång har stor betydelse för all uppnå hög kvalitet.

Med dessa påpekanden vill förbundet understryka den stora betydelse
bevattningen har i del moderna jordbmket. Med hänsyn till samhällets
krav på en fortgående effektivisering inom näringen, kan bevattningen ses
som en samhällsekonomiskt viktig åtgärd inom lantbruket.

Utredningens förslag innebär, att man inte garanterat något utrymme för elt lokalt ersättningsfritt vattenutnyttjande för odlingsändamål. Det enda som är garanterat i förslagel är, att man ersättningsfritt får ta hushållsvat-

Prop. 1981/82:130 150

ten. Den rätten har man även i de mest vattenfatliga länder. Som jämförelse kan också anföras, atl den finska vattenlagen i motsats till VL-förslaget prioriterar bevattningsvattnel framför industriell och viss samhällelig användning.

Förbundet vill med del sagda vända sig mot den negativa behandling odlingsinlressel rönt i vattenlagslörslaget. Vi finner alt odlingsintresset, vars primära mål är att framställa högklassiga livsmedel till lägsta kostnad, ej fått sin rätta plats och värdering i konkurrens med andra motstående vatlenföretagsinlressen.

Modern lagsliflning har inpassat fastighetsrätten i vidsträckt bemärkelse i samhällsplaneringen. Vattenlagsförslaget följer dessa linjer. Förbundet har ingenting all erinra mot denna gmndprincip. Såsom utredningen anfört kommer den klara anknytningen lill den samhälleliga planeringen alt medföra all de olika planerna kan ges ell avgörande inflytande i fråga om konkurrensen mellan olika intressen om knappa vattentillgångar. Redan nu är aktuellt frågan om vattnets fördelning mellan bevaltningsintresset, å ena sidan, och andra intressen med anknytning till vattnet, å andra sidan. Det synes förbundet viktigt att understryka ulredningens uttalande alt om en viss bygd i fastställd markanvändningsplan reserverats för jordbruksändamål, bör detta medföra att vattenläkl för bevattningsändamål ligger i linje med planens syfte. Finns inle någon fastställd plan, bör tillståndsmyndighelen grunda avgörande på det förhållandet alt jordbruk är den domineran-den näringsgrenen inom bygden. Detta leder då lill att jordbruksbevattning måsle anses ha förhandsräll lill befintliga knappa vatlenfillgångar.

Riksantikvarieämbetet: Tidigare inriktades kulturminnesvården främst på skydd och bevarande av vissa utvalda objekt som uppfyllde bestämda konstnärliga eller kulturhistoriska kriterier. Successivt har den emellertid kommit alt inriktas på hela den av människan uppbyggda och påverkade miljön. Detta har uttryckts i riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken genom departementschefen; "Kulturminnesvården bör sålunda i ökad utsträckning inriktas även på bevarandet av samlade miljöer vid sidan av den monument- och objektvård som år kulturminnesvårdens traditionella domän. Kulturminnesvården bör därför ges en sådan ställning alt den utan att försumma sina traditionella uppgifter kan svara mot de vidgade kraven." (prop. 1974; 28 sid. 301 och 351). Kulturminnesvårdens regionala organisation har därför förstärkts och knutits lill länsstyrelserna.

Likartade synpunkter anfördes i samband med riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:111 Bil. 2, sid. 150). Härvid betonades betydelsen av atl kulturminnesvården hade kommit alt föras in på ell mer integrerat sätt i samhällsplaneringen samt att kulturminnesvårdens intressen borde tillmätas stor tyngd vid planeringen bl. a. därför atl de representerar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång har förstörts.

I samband med förarbetena till den fysiska riksplaneringen redovisade ämbetet en inventering av miljöer och slörre områden av betydelse för kulturminnesvården. (Underlagsmaterial nr 23, Förarbeten för fysisk riks-planering. Civildepartementet). Som ett led i det fortsatta arbetet med riksplaneringen utarbetade ämbetet det kulturhistoriska underlagsmaterialet (Riksantikvarieämbetets rapport D3; 1973 och D9: 1975) för bostadsdepartementets utredningar om vattenkraflbyggnader i Norrland och norra Svealand (SOU 1974; 22 och 1976: 28).

Kravet på hänsynstagande lill kulturminnesvårdens intressen har också behandlats av Högsta domstolen som i dom DT 52, 1977-12-20 angående

Prop, 1981/82:130 151

lagligförklaring av verkställd utfyllnad och tillstånd till ytteriigare utfyllnad i Gamlebyviken, Västerviks kommun, förklarat atl bestämmelsen i 2 kap. 12 8 första stycket vattenlagen kan utnyttjas till skydd för kulturhistoriska intressen. I domskälen anför Högsta domstolen all man kan räkna med att skyddet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer kommer att ägnas stor uppmärksamhet vid den fortsatta samhällsplaneringen och att de planer som utarbetas kommer atl bygga på en avvägning mellan olika anspråk på markanvändningen varvid kulturminnesvårdens intressen får väga tungt.

Kulturminnesvårdens speciallagstiftning skyddar fasta fornlämningar och vissa enskilda byggnader men det ger endast begränsade möjligheter till säkerställande av samlade miljöer. Sistnämnda intresse måste därtor i betydande omfattning tillgodoses inom ramen för den fysiska planeringen. Ämbetet har i sitt yttrande till regeringen över planeringsskedet av den fysiska riksplaneringen bl. a. anfört att det bör ligga i varje näringsgrens intresse att bevara och föra vidare delar av sin egen historia. Ämbetet har vidare framhållit att det är angeläget att bygga ut ett system med generella hänsynsregler i den lagstiftning som gäller för respektive sektor.

Vattenlagsulredningens behandling av kulturminnesvården präglas genomgående av ett äldre synsätt där kulturminnesvårdens verksamhetsområde begränsas till monument och objekt skyddade av speciallagar. Utredningen synes helt ha förbisett den ovan beskrivna utvecklingen inom kulturminnesvården. Förhållandet är uppenbart bl. a. i förslagen till föreskrifter, t. ex. 14 kap. 2 §, men framträder tydligast i specialmoliveringarna till vattenlagsfcirslaget och i avsnitten 3.4.2, 3.4.5 och 3.11. Synpunkterna på kulturminnesvårdens betydelse som allmänt intresse bereds sålunda synneriigen begränsat utrymme i utredningen. Vidare synes riksantikvarieämbetets roll i övergripande planeringssammanhang ej ha blivit i önskvärd mån beaktad av utredarna.

Med hänsyn fill den betydelse förarbetena tillmäts för bl. a. tolkning av ett lagförslag samt för utformningen av tillämpningsföreskrifter anser ämbetet det synnerligen angelägel att den syn på kulturminnesvärden som kommit lill uttryck i utredningen ej får bli normbindande för det fortsatta arbetet. Ämbetet anser därför atl molivullalanden för den nya lagen bör utformas på sådant sätt att tveksamhet ej kan råda om kulturminnesvårdens roll i allmänna planeringssammanhang särskilt i fråga om planering av vallenförelag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligl utredningen skall allmänna intressen (såsom naturvårds- och fiskeintressen) som inle omfattas av planer o. d. betiktas endast om förelaget medför betydande olägenheter för dessa. Detta är ett synsätt som kan få olyckliga konsekvenser. Bestämmelserna i vallenlagen lill skydd för exempelvis naturvårds-, fritids- och kulturvårdsintressena bör ej vara utformade så atl ett företag alltid är tillåtet om del inte medför betydande olägenhet för sådana och andra liknande allmänna intressen, oavsett hur stor eller liten nyttan med företaget är. I stället bör - om en konflikt föreligger mellan nyssnämnda intressen och vattenföretagel - en allsidig avvägning göras både när det gäller fillåtlighet och utformning av företaget.

Statens naturvårdsverk: Ytterligare hinder mot ett vattenföretags tillåtlighet behandlas i 3 kap. 3 8 i förslaget, där det stadgas att ett förelag ej får komma till stånd om olägenhet av större betydelse därvid uppkommer för även andra allmänna intressen än sådana som tillgodoses genom allmänna planeringssynpunkter eller fastställda planer. Dock sägs företaget få utföras om synneriiga skäl talar för det. Verket vill i anslutning härtill

Prop, 1981/82:130 152

ytterligare betona alt beslut i enskilda ärenden måsle bygga på en långsiktig planering av naturresursen vatten. Först sedan en sådan planering genomförts är det möjligt att avgöra om t. ex. synnerliga skäl talar för en exploatering.

Ålvräddarnas samorganisation: Vi ser positivt på alt en samlad bedömning av bevarandeinlressena föreslås. Man har också under de senaste 2-3 åren kunnat spåra en tendens lill samlad bedömning i vattendomstolarna.

Del ökade skydd för allmänna intressen som direktiven syftade lill motverkas lill stor del genom kravet i 3 kap. 3 8 första stycket på att olägenheten för de allmänna intressena ska vara av större betydelse för atl elt vallenföretag ej ska få komma till stånd. Detta är inte i överensstämmelse med den moderna synen pä skyddet för miljön, där de få kvarvarande orörda vattendragen betraktas som omistliga tillgångar i del svenska landskapet och där betydelsen ökar år för är, i synnerhet som utredningen anser att ledning för bedömning av vad som är olägenhet av större betydelse skall hämtas i nuvarande praxis. (Fem projekt av tusen har bedömts medföra olägenhet av betydelse.) Med tanke på natur- och miljövärdenas ökande betydelse i samhället bör del räcka med att olägenheterna är av betydelse för att etl vattenföretag ej ska få komma till stånd. Vi föreslår därför atl ordet större stryks ur lagtexten.

Likaså för-eslår vi att andra stycket i 3 8, 3 kap. utgår när det gäller kraftföretag. Ingel enskilt valtenkraiftförelag kan numera vara av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt och motivera denna "undantagsparagraf". Även om man beslutade bygga ut alla återstående vattendrag skulle ändå varje enskilt företag i förhållande lill det totala elbehovet vara så litet all det inte kan vara rimligt all de allmänna bevarandeintressena ställs åt sidan. Varken för näringslivet eller för orten kan ett enskilt företag vara av sådan betydelse. Inle heller kan sysselsättningsskäl vara av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt. Den effekt en vattenkraftulbyggnad får på sysselsättningen är marginell och ytterst kortvarig. Som flera utredningar visat påverkas dessutom ortens näringslivsstruktur negativt av en utbyggnad och bygdens avfolkning påskyndas när kraftverket färdigställts. Dessutom försvinner elt inte ringa antal arbetstillfällen inom bl. a. jord- och skogsbmk och rennäring för all fiamlid. Den enda uttalade motivering utredningen anger för etl införande av undanlagsbestämmelsen är att elt sådant stadgande finns med i den nu gällande vattenlagen. Självklart kan delta inte utgöra något som helst skäl till att den skall behållas också i den nya lagen. Man bör komma ihåg att den undanlagsbestämmelsen tillkom under helt andra förutsättningar än vad som nu gäller. Etl av motiven var atl man på den tiden, i början av seklet, saknade ett utbyggt stamlinjenäl och alt det var nödvändigt att kunna bygga ut på ett visst bestämt ställe för att klara den lokala elförsörjningen. Förhållandena är idag helt annorlunda genom det riksomfattande stamlinjenätet och genom att andra möjligheter lill elprodukfion finns.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: Av 3 8 framgår atl vattenföretag ej får komma till stånd, om olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen än som avses i I och 2 88. Nu gällande vallenlag har motsvarande beslämmelser i 2 kap. 3 8. Hänsyn skall tas till samhällsplaneringen i stort och fritidsfisket kan l.ex. i slörre utsträckning beaktas. På så sätt bör fisket sammantaget fä en starkare ställning i den nya vattenlagen.

Förbundet har i en skrivelse till jiistitiedepartementet 1973 hemställt om viss ändring i 2 kap. 3 8. Andemenirrgen i den framställan var att man på ell

Prop. 1981/82:130 153

bättre sätt än nu beaktar de sammanlagda olägenheterna av ett företag. Utredningen synes i viss utsträckning ha tillmötesgått centralförbundets krav.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 3 kap. 3 § i ulredningens förslag motsvarar i huvudsak den nuvarande vallenlagens (2 kap. 3 8 andra stycket) mera detaljerade uppräkning, bl. a. begreppet fiskerinäring av störte betydenhet. Enligt kommentarerna lill den nya lagen kan allmänhetens anspråk på bl. a. fritidsfiske beaktas. Frilidsfiskels krav har ej kunnat beaktas i full utsträckning i den nuvarande vattenlagen och ändringen härvidlag är av stor betydelse för fritidsfisket. Vidare är del värdefullt alt de sammanlagda ölägenheterna av etl vattenförelag kan beaktas.

Skånes naturvårdsförbund: Förslaget är ur naturvårdssynpunkl elt avse
värt framsteg jämfört med den i stora stycken omoderna vattenlagen från
1918. - Det finns dock enligt vår mening anledning att ur naturvårdssyn
punkt tillägga att inte bara rättigheter fill vattenföretag skall regleras utan
även att man tydligare markerar atl vattnet skall skyddas som Hvsviktig
resurs för människan. — Vi anser således att fiske-, rekreations- och
naturvårdsintressena inte tillräckligt har beaktats i lagen.

Som elt beklagande vill vi framföra atl vallenlagen enbart beaktar vattenkvantiteter och inte vattnets kvalitet. Många vattenförelag kan nämligen sekundärt åstadkomma negativa vatlenkvaliletsförändringar. Utdik-ning av myrmarker kan t. ex. medföra kraftig försurning av det avrinnande vattnet genom friläggning och oxidation av svavelföreningar.

I vattenlagen kan endast 8 3 13 kap. sägas kunna bemästra en sådan situafion, där det sägs att "Vattenföretag ej får komma lill stånd om olägenhet av störte betydelse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen".

Vi föreslår att det fillfogas något med följande andemening: "Vattenföretag som kan förväntas medföra eller har medfört vatlenkvaliletsförändringar skall tillslåndsprövas hos länsstyrelsen."

SMHI: Genom stadgandet i nuvarande VL 2 kap. 12 8 första styckel är frågan om inverkan på klimatet formellt en av de centrala punkterna i vattendomstolens prövning av tillstånd till sjöreglering och utbyggnad av vattenkraft. SMHI har sedan 1940-talet i vattenmäl anlitats som sakkunnig och har därigenom vunnit en samlad erfarenhet lill fördel inte bara vid tillståndsprövningen utan även vid skaderegleringen.

I förslagel fill den nya VL får bestämmelserna om skyddsvärda allmänna intressen en generell avfattning utan uppräkning av enskilda exempel. SMHI instämmer i ulredningens motivering (s. 257) där framhålles atl nuvarande praxis med beaktande av inverkan på klimatet allQämt skall gälla. Olägenheterna har främst bestått av lokal dimbildning vintertid över öppna strömdrag och ökad frostlänthel i försumpade strandområden. De har inte i något vattenmål bedömts bli av sådan betydelse att tillstånd förvägrats på delta lagmm. Däremot har denna fråga under årens lopp fått ökad omfattning vid skaderegleringar.

Växjö tingsrätt: Utredningens förslag om hänsynstagande till övriga allmänna intressen godtages under fömtsättning alt tillåtlighelsreglerna bättre preciseras såsom tidigare angivits. Ett steg mot säkrare bedömning utgör den förordade möjligheten att beakta de sammanlagda olägenheterna från allmän synpunkt. En samlad bedömning av olägenheterna av ett företag ger helt annan möjlighet än tidigare att träffa riktiga avgöranden i tillåtlighetsfrågor. Undanlaget för förelag, som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, kan dock behövas för särskilda fall. Det måste dock

Prop. 1981/82:130 154

betecknas som olämpligt all annan prövningsmyndighet än regeringen skall äga tillämpa denna undantagsregel. Bedömningen av vad som är av synnerlig betydelse från allmän s:ynpunkl kan knappast göras av annnat organ än det högsta centrala organet i landet.

Sjöfartsverket: För att en allmän farled skall fylla sitt ändamål är det väsentligt att hinder för sjöfarten i leden såvitt möjligt undvikes. Bryggor, kajer, pirar, båtuppläggningsplatser och liknande anordningar i eller invid leden bör därför inte tillåtas om de kan utgöra hinder för eller störa sjötrafiken i leden.

I gällande vattenlag ges allmän farled ett särskilt skydd mot inkräktande vattenförelag. Denna skyddsregel har slopats i utredningens förslag under motivering all skyddsinlressel bör kunna tillgodoses inom ramen för den allmänt hållna fillåtlighetsregeln i lagförslagets 3 kap. 3 8 i förening med en förprövningsskyldighet för valtenförelag vilken är strängare än den i gällande vattenlag. Den allmänna lillåtlighetsregeln ger emellertid skydd endast beträffande olägenhet av större betydelse och kravet på förprövning gäller inte om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom ett vatlenförelags inverkan på vattenförhållandena. Förutom att del kan vara tveksamt om l.ex. en brygga, en båtuppläggnings-plats eller en småbåtshamn, som kan försvåra framkomligheten för stora fartyg i en närbelägen allmän farled, kan anses inverka på vattenförhållandena, synes formuleringarna vara så allmänna att en enskild lätt kan förbise de ölägenheter eller svårigheter för sjöfarten i den allmänna farleden hans anläggning kan förorsaka. Ett uttryckligt stadgande om lill-slåndskrav för alla vattenföretag i eller invid allmän farled som kan försvåra framkomligheten i leden är därför enligt sjöfartsverkets mening motiverad, inte minst som en upplysning för strandägare längs de allmänna farlederna.

Svenska fiottledsförbundet: Vad gäller det speciella skyddet för flolt-ningsintresset i 2 kap. 11 8 nuvarande vattenlag har ulredningen ansett etl sådant speciellt skydd för det allmänna flottningsintresset obehövligt och ansett det möjligt att inom ramen för föreslagna, allmänt hållna, tillåtlighetsregler fillgodose de gmndsatser som nuvarande vattenlag ger uttryck för, särskilt med beaktande av det skärpta kravet på förprövningsskyldighet som jämväl föreslås. Fiottledsförbundet accepterar vad utredningen anfört och föreslagil.

Skogsstyrelsen: Ulredningen har även något behandlat lagstiftningen rörande flottleder och flottning. För den praktiska verksamheten innebär förslagel att den särbehandling i tillåtlighelshänseende som nu gäller till skydd för allmän flollled las bort och ersätts med den allmänna förprövningsskyldighet som förutsätts ske enligt 12 kap. Skogsstyrelsen anser denna anpassning till den nya vattenrältsliga lagstiftningen befogad.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I förslaget anges att vattenföretag ej får komma till stånd om olägenliet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen. Paragrafen är allmänt hållen och några exempel på allmänna intressen har ej angetts i lagtexten. Detta medför all begreppet allmänna intressen kan ges en myckel vid tolkning. I den allmänna motiveringen lill lagförslaget nämns bl. a. atl våtmarker med rikt fågelliv och särpräglad flora utgör allmänna intressen, som bör skyddas mot utdikningar.

Lantbruksnämnden vill emellertid framhålla alt våtmarkerna också kan ha etl stort ekonomiskt värde för jord- och skogsbruket om de genom dikning kan göras produktiva son-i åker eller skogsmark. Detta måsle

Prop. 1981/82:130 155

beaktas vid prövning av våtmarksdikningar. Atl behålla alla våtmarker orörda kan ej anses vara samhällsekonomiskt motiverat. Om tillstånd till utdikning av våtmarker skall kunna vägras så bör de ha ett reellt skyddsvärde som motiverar reservatbildning.

Lantbruksnämnden i Örebro län: Markavvattningsföretag kommer endast i undanlagsfall att stå i strid med väsentliga allmänna intressen. Nämnden vill beträffande dessa förelag föreslå följande regel: "I samband med all länsstyrelsen förordnar förrältningsmän enligt 16 kap. skall till förordnandet fogas de planbestämmelser som gäller för det område som kan antagas bli påverkat av det sökta företaget."

I fråga om utredningens överväganden rörande samhällsekonomiska hänsyn framförs åtskilliga synpunkter.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet har inte någon erinran mot av utredningen förordade krav på vatlenförelag ur samhällsekonomisk synpunkt.

Lantbruksstyrelsen: Den friare bedömningen av kostnader, olägenheter och fördelar som förslaget medger är en väsentlig förbättring i förhällande till nuvarande stela beräkningsmelod i 2 kap. 3 8 förslå styckel.

Växjö tingsrätt: Självfallet bör en skadelidande sakägare kunna kräva alt ett vattenförelag är samhällsekonomiskt motiverat. Prövning av företagets allmänna lämplighet från samhällsekonomiska synpunkter måste sålunda företagas såsom utredningen föreslagit. Här avsedda bestämmelser har dock fått en mycket allmänl hållen utformning. Samma lagstiftningsmetod har använts som när det gäller övriga tillåtlighetsregler. Del bör övervägas om man inte kan i lagtexten bättre precisera, vad som skall gälla i fråga om samhällsekonomisk lämplighetsprövning. En sökande måste anses ha berättigat intresse av att kunna fömtse, huruvida etl av honom planerat förelag kan anses tillåtligt. Även enskild skadelidande bör av lagen kunna utläsa vad som gäller. Stor risk föreligger eljest att tillfälligt ändrade värderingar och åsikter kan läggas till grund för bedömningen av frågan, när kostnader och olägenheter av ett företag skall anses stå i missförhållande lill fördelarna därav särskilt från allmän synpunkt. Risk uppkommer för överbetonande av allmännyttans betydelse vid genomförande av förelag som medför skada och intrång för enskild. Några klara rättssäkerhetsgarantier för den enskilde kan knappast anses följa av vad som föreslås i denna del.

Hinder mot att den samhällsekonomiska lämplighetsprövningen sker i friare former än tidigare torde dock icke i och för sig föreligga. Det torde underlätta prövningen om prövningsmyndighelen icke blir bunden av alltför detaljerade regler för ekonomisk analys av företagel. Utrymme för en friare och mera mångsidig bedömning bör sålunda skapas i rimlig omfattning. Man måste emellertid undvika att tvivelaktiga eller fiktiva konsekvenser invägs vid bedömningen. Vidare måste ifrågasättas om inte utredningen går väl långt i sina uttalanden, när man förordar hänsynstagande till positiva eller negativa indirekta, ekonomiska verkningar av elt vattenföretag samt lill annan skada och olägenhet än sådan, som har samband med företags inverkan på vattenförhållandena. Ännu mer tveksamt blir det, när utredningen antyder att även sekundära skador skall kunna medtagas i bedömningen. Möjligen kan detta vara riktigt såvitt angår allmänna intressen. Även om en betydande försiktighet rekommenderas vid tillämpningen är dock tingsrätten, såvitt gäller enskilda intressen, icke utan vidare beredd att godtaga andra negativa verkningar av ett företag såsom relevanta i

Prop, 1981/82:130 156

tillållighetssammanhang än sådana, vilka kan beräknas vara ersättnings-gilla i skaderegleringssammanhang eller kräva atl skadeförebyggande ål-gärder behövs.

Kammarkollegiet: Kollegiet ser med tillfredsställelse att den ekonomiska lillåtlighetsregeln, avsedd främst för kraftutbyggnads- och regleringsmål, försvinner och ersätts av en friare ekonomisk bedömning i varje särskilt fall. De byggkostnader sorn legat till gmnd för beräkningarna har vanligtvis utgjort grova uppskattningar och ofta varit omöjliga att kontrollera i detalj för vattendomstolarna och sökandens motparter. Måhända kan den friare ekonomiska bedömning som föreslås i VLF så småningom ge upphov till en viss praxis, även om de moderna ekonomiska värderingsmodeller i vattenmålen och s. k. cost-benefitanalyser som tid efter annan presenterats inte varit helt lyckade.

Fiskeristyrelsen: Det samhällsekonomiska synsätt som utredningen ger uttryck för sammanfaller med vad styrelsen framfört i sitt enkätsvar 1969-04-29 lill utredningen saml i skrivelse 1975-01-03 lill justitiedeparlementet. Som grund för sistnämnda skrivelse låg en framställning från landets samtliga fiskeriintendenter som önskade få fritidsfiskets ekonomiska och sociala värden bättre beaktade i samband med tillåtlighetsprövningen av olika förelag. Styrelsen utgår från att utredningens uttalande (s. 258) att "det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att, intill dess säkrare metoder för dylika beräkningar har utarijelals, genom sin processledande funktion i tillståndsärendet begränsa utredningsmaterialet i dessa hänseenden" endast ska kunna tillämpas i sådana rena undantagsfall som närmast har karaktär av rättegångsmissbruk. Stöd för denna förmodan finner styrelsen i utredningens därpå följande uttalande all paragrafen (4 8) medger genomförande också av företag som vid en strikt ekonomisk bedömning t. o. m. kan visa sig förlustbringande.

I detta sammanhang förQänar del också alt påpekas, att allt säkrare metoder för bedömning av bl. a. fritidsfiskets ekonomiska och sociala värden numera finns framtagna. 1973 års fiskevattensutredning (Jo 1973:07), som ser över fiskerilagstiiftningen och vars slutbetänkande förväntas under detta är, kommer atl belysa det svenska fritidsfiskets betydelse ur dessa aspekter.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Tillåtlighetsreglerna i VL-förslagets 3 kap. innebär ett närmande till motsvarande regler i ML och synes i huvudsak tillgodose det i betänkandet uttlalade önskemålet om sådan frihet i bedömningen att alla i del eniikilda fallet förekommande omständigheter av vikt kan beaktas. Nämnden vill dock ifrågasätta rikligheten av alt, på sätt som skett, begränsa prövningen av vattenförelagens allmänna lämplighet från samhällsekonomiska synpunkter (3 kap. 4 8 VL-förslaget) till sådana företag som medför att annans egendom skadas eller som förutsätter att annans egendom tages i anspråk. En dylik begränsning -vartill motsvarighet saknas i ML - skulle innebära att nuvarande möjligheter att genom fastighetsförvärv eller annan privatekonomisk uppgörelse påverka tillståndsprövningen av ett vattenföretag bibehålles i den nya lagstiftningen.

Statens naturvårdsverk: I 3 kap. 4 8 behandlas vissa krav pä företag som inkräktar på annans egendom. Bakgrunden är att utredningen anser att en utomstående, som till följd av elt vattenföretag får finna sig i atl hans egendom skadas eller i inskränkningar pä annal sätt, bör kunna kräva all företaget är samhällsekonomiskt motiverat. Enligt verkets uppfattning bör det härvidlag inte ha någon betydelse om olägenheten uppträder på annans

Prop, 1981/82:130 157

egendom eller enbart på företagarens mark. På samma sätt som en markägare har naturligtvis del allmänna rätt att kräva att företag, som inkräktar på elt nalurvårdsiniresse, är motiverade från samhällets utgångspunkt. 3 kap. 4 8 bör därför enligt verkets mening ges följande lydelse: "Vattenförelag, som medför att annans egendom skadas eller som fömtsätter att sådan egendom tages i anspråk eller som inkräktar på naturvårdsintresset, får ej komma till stånd om kostnaderna för företaget och olägenheterna av det ej övervägs av fördelarna därav från allmän synpunkt."

När det gäller atl i ett tillståndsärende väga nyttan av företaget mot olägenheterna därav, t. ex. genom atl ell område, som är viktigt för bevarandeintresset, skulle exploateras, skall beaktas atl varje näring — i skälig utsträckning - har all la ansvar för naturen och miljön inom sin sektor. 1 8 naturvårdslagen innebär skyldighet för alla att undvika skada på naturmiljön och medför krav på en exploaterings- eller produktionsteknik anpassad härefter. Detta innebär givelvis att koslnaderna för de erforderliga skyddsåtgärderna skall adderas lill företagets kostnadssida och att skadorna i miljön skall bedömas efter vad som faktiskt skulle inträffa vid en exploatering, dvs. efter del att skyddsåtgärder vidtagits.

Svenska naturskyddsföreningen: Mot bakgrund av vad föreningen tidigare sagt om utgångspunkten för vattenlagstiftningen anser föreningen, att stadgandet om samhällsekonomisk tillåtlighet bör formuleras så atl det gäller alla vattenföretag och uttryckligen föreskriver nytloövervikt, så att vattenförelag inle får komma till stånd, om inte nyttan av företaget från enskild och allmän synpunkt överstiger skadan och olägenheterna av företagel. Om vattenföretagel utgör förutsättning för verksamhet, som prövas enligt 136 a 8 byggnadslagen, bör någon prövning i fråga om nytloövervikt inte göras enligt vattenlagen.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Det är glädjande att utredningen diskuterat de indirekta ekonomiska verkningarna av ett vatlenföretag. Dessa verkningar kan vara både positiva och negativa. De negativa verkningarna kan beröra t. ex. rekreationsintressena i form av fritidsfiske som enligt utredningen skulle kunna uppskattas i ekonomiska termer. Samtidigt som utredningen konstaterar att rekrealionsintressena skall vägas in i bedömningen, säger man emellertid att metoderna för beräkning av dessa intressen ännu är så outvecklade att betydande försiktighet är påkallad. Förbundet anser tvärtom alt del idag finns flera metoder som är så välutvecklade att de tillsammans, mycket väl, kan ligga till grund för beräkningar av fritidsfiskets ekonomiska värde.

Svea hovrätt: Då utredningen uttalar att hänsyn vid lillåtlighetsberäk-ningen skall tagas ej blott som f. n. till skada som uppkommer genom företagets inverkan på vattenförhållandena ulan även fill annan skada och olägenhet, synes delta - utan närmare avgränsning - öppna möjlighet och skyldighet till en prövning som hittills fallit inom miljöskyddslagen. En sådan prövning har också nyligen vid tillämpning av 2 kap. 3 8 2 st. VL företagits av högsta domstolen i mål om småbåtshamn i Långbroviken (dom 4.10.1977, DT 37). Om tillämpningen av båda lagarna läggs på samma myndighet är självfallet intet atl säga härom men eljest torde fordras en klar gränsdragning mellan lagarnas tillämpningsområden.

Ulredningen uttalar att vid den helhetsbedömning av vatlenföretag som bör ske enligt nya VL sekundära skador synes kunna medtagas. Uttalandel torde avse tillåtlighetsbedömningen och icke sakägares ersätlningsrätt, som lorde böra bedömas på samma sätt som i expropriationsmål. Ell klarläggande uttalande synes påkallat.

Prop. 1981/82:130 158

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län: Vid förprövning av markavvattningsföretag genom förrättning skall alltså ske en avvägning mellan kostnader, nytta och skada av företaget. De förstnämnda går att med viss säkerhet beräkna och utredningen har vissa synpunkter i det fallet, men ifråga om skada t. ex. på våtmarker antyder kommentarerna endast (s. 322) att skador på skyddsvärda växter och djur skall beaktas. Eftersom sådana skador knappast kan beräknas siffermässigt, kommer i dylika situationer subjektiva uppfattningar och värderingar att slå mot varandra. Dessa problem har redan uppstått inom andra delar av landet och förefaller vara svårlösta.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Ytterligare skärpning av vattenförelags tillåtlighelsregler återfinns i 4 8. Vattenförelag som medför skada eller intrång på annans fastighet (vilket är ganska vanligt i slörre vattenföretag) måsle vara samhällsekonomiskt motiverat för att få komma till stånd. Nämnden ifrågasätter om det inte skall räcka med att sådana vallenföretag är företagsekonomiskt motiverade efter reglering av ersättning för skada och intrång.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: I enlighet med vad man ansett om en samhällsekonomisk lämplighet av ett vatlenbyggnadsföretag skall motsvarande möjlighet finnas för att genomföra fiskefrämjande och natur-vårdande vattenföretag ulan en i ekonomiska termer klart definierbar nytta. Det sistnämnda ett nytänkande som från fiskets sida måste betecknas som positivt.

Förslaget till vissa undantagsregler m.m. berörs i några remissyttranden.

Svea hovrätt: För att beslut enligt 136 a 8 BL skall vara bindande för prövningen enligt VLF bör krävas att del är välgrundat från vattenrättslig synpunkt. Det är därför av vikt alt beslutet, såsom anges i I 8 2 st. förslaget lill lag om koncessionsnämnd, tillkommit efter beredning i och yttrande av koncessionsnämnden, som får förutsättas äga vattenrätlslig erfarenhet.

VLF innehåller inga bestämmelser om vilken hänsyn som vid tillådighetsprövning av nytt företag skall lagas till etablerade företag utan tillstånd. Det kan finnas skäl atl därvid skilja mellan företag som är lillåtliga och ej är förprövningsskyldiga samt förprövningsskyldiga förelag; de sistnämnda kan vid prövningen befinnas antingen tillåtliga eller olillåtliga. Härvid märks atl ett företag kan uppfylla kraven för tillåtlighet, om det bedöms isolerat för sig, men framstår som otillåtligt om dess inverkan på motstående intressen bedöms tills;ammans med andra likartade företags inverkan (jfr bevattnings- och maikavvattningsförelag). - Vilken rätl till ersättning som bör tillkomma elt etablerat, icke förprövningsskyldigt företag utan tillstånd är oklart och har vållat svårigheter, som kan väntas bli ännu påtagligare om ulredningens förslag angående anmälningsskyldighet för vissa typer av förelag genomförs Qfr vattenöverdomstolens dom 23.3.1977, DT 8, ang. gasledning under Göta älv). Om sådan anmälan ej följs av åläggande att söka lillstiind, kan detta lätt uppfattas som ett sanktionerande av företaget och tagas lill intäkt för att detta i ersättnings-hänseende är tryggat mot senare förelag. En annan viktig fråga är i vad mån hänsyn skall tagas till andra förväntade vatlenföretag än följdförelag. Sådan hänsyn synes ligga inom ramen för en friare fillåtlighetsprövning som den i VLF föreslagna. - Hithörande frågor förQänar alt närmare belysas under det fortsatta lagstiflrringsarbetet.

Prop, 1981/82:130 159

Fiskeristyrelsen: Utredningens förslag i 3 kap. 5 8 innebär att en koppling skall kunna ske mellan VL och BL på samma säll som nu gäller för ML och BL. Att på detta sätt kunna anpassa vatlenföretagen till samhällets hushållning med landets samlade mark- och vattentillgångar anser styrelsen vara en ytterst värdefull del av utredningens förslag. Även om styrelsen i det följande förordar ett annat prövningssystem än vad utredningen föreslagit är det av vikt att en sådan koppling kan ske.

Lantbruksstyrelsen: Prövningsmyndighetens möjlighet alt jämka mellan konkurrerande vattenförelag är viktig. Om olika tänkbara vattenföretag inte prövas samtidigt kan dock problem uppstå. Regeln i 8 8 som innebär alt företag såvitt möjligt inte skall utföras så att det försvårar annal företag i framtiden är kanske inte tillräckligt långtgående. Styrelsen ifrågasätter om inte redan vid tillätlighetsprövningen i sig lönsamma företag bör kunna hindras, om ett från samhällsekonomisk synpunkt bättre utnytQande av vattnet antas kunna genomföras.

Prövningsmyndighetens möjlighet alt ge tillstånd lill mindre vallenut-tagsmängd än vad ansökningen angivit, är en naturlig konsekvens av den friare bedömningen.

Kammarkollegiet: En nyhet utgör 3:5 första meningen i förslaget. Enligl detta stadgande blir ell fillståndsbeslut enligt 136 a 8 byggnadslagen (BL) i princip bindande vid prövningen enligt VLF. Enligl specialmotiveringen förutsattes del atl del vattenrätlsliga underlaget är ganska fullständigt då lokaliseringsärendet prövas av regeringen. Vidare utsågs att koncessionsnämndens medverkan som remissorgan utgör garanti för alt detta underiag är godtagbart. Däremot sägs ingenting om det formella förfarandet i sådana ärenden. Enligl vad kollegiet förstår bör proceduren i ärenden enligt 136 a 8 BL vad gäller den vatlenrättsliga bedömningen i huvudsak följa reglerna i 15; 5 VLF. Tag t. ex del tänkta fallel att Mörrums Bruk vill utöka sin fabrikation och för att kunna göra detta också behöver öka sitt fabrika-tionsvattenuttag från Mörmmsån. Det ökade vattenultaget inverkar emellertid sä menligt på åns laxproduktion alt det finns anledning all överväga om det inte samtidigt krävs en ändrad reglering av sjön Åsnen, vilket i sin tur skapar problem för de till denna sjö knutna intressena. Från rättssäkerhetssynpunkt framstår det som ett oavvisligt krav att ett dylikt ärende inte får avgöras med mindre sakägarna fått tillfälle att yttra sig och koncessionsnämnden hållit sammanträde på platsen.

Växjö tingsrätt: Undantaget frän tillåtlighetsprövningen för företag och villkor som prövats enligt 136 a 8 BL i lokaliseringsfråga inger starka betänkligheter. Vad utredningen anför därom att koncessionsnämndens medverkan som remissorgan skulle borga för att de vatlenrättsliga frågorna tillbörligt beaktas i lokaliseringsärendet är knappast övertygande. I vart fall torde hänsynen till de vattenrätlsliga aspekterna kräva åtskillig hydrologisk och annan utredning samt innebära mycket merarbete. Stor risk föreligger för att enskilda sakägare, vars egendom skadas eller tages i anspråk av vattenföretag, redan i lokaliseringsärendet mister det i och för sig bräckliga skydd som föreslås för deras räkning i tillåtlighetssammanhang. Deras möjlighet att bevaka tillåtlighelsfrågan blir även starkt begränsad.

Ofta kan elt vattenföretag utformas pä flera olika sätt. Frågan är därför icke alltid så enkel som bifall eller avslag beträffande tillåtligheten. I målet A 8/1971 vid Vänersborgs tingsrätt, vattendomstolen, rörande ansökan av Hylle Bruks AB gällde del tre sjöar, som begärdes reglerade för att Utspäda vattnet i Nissan. Dessa sjöar ligger vid två skilda biflöden, som var

Prop, 1981/82:130 160

för sig mynnar i de för kraftändamål reglerade Färgensjöarna. Det uppkom alltså ett invecklat samspel mellan olika intressen och många lösningar var tänkbara. En oberoende prövning enligl VL behövs därför även om lokaliseringen prövats enligt 136 a 8 BL.

Behovet av regler som reglerar frågan om inbördes konkurrens mellan olika vattenförelag av betydelse för del sökta förelaget skall beaktas vid fillåtlighetsprövningen. Tingsrätten vill emellertid i detta sammanhang påpeka atl VL-förslaget synes sakna tillräckliga beslämmelser ägnade att lösa de konkurrens- och resursfördelningsfrågor, som kan väntas uppkomma i trakter med ökande jordbruksbevattning och begränsad tillgång på yl-och grundvatten, t. ex. Kristianstadsslätten. Sådana frågor kommer sannolikt att i framtiden dominera vattenvården inom jordbruksintensiva och tätbefolkade områden. Vidare efterlyses regler som möjliggör en helhetsbedömning av vattenföretag inom elt och samma nederbördsområde.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: I bl. a. 8 6 behandlas konkurrensen mellan olika intressenter vad gäller samma vattentillgångar. I kommentarerna redovisas synpunkter på fördelningsfrågorna utifrån planmässiga förutsättningar. Detta innebär, vilket särskilt bör understrykas, att därest jordbruksintressena är väl dokumenterade i markanvändningsplan eller liknande, skall vattentäkt för bevatlningsändamål för jordbrukets behov prioriteras framför andra intressen och konkurrenter om vattentillgångarna. I anslutning till vattenbehovet i relation till övrig samhällsutbyggnad bör myckel stor hänsyn lagas fill jordbrukels andel av vallenfillgångarna bl. a. i samband med den långsiktiga regionalpolitiska planeringen.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Konkurrens om våra vattenresurser blir med säkerhet ofrånkomlig. Jämkning mellan stridiga intressen skall ske efter regler i 6 8. Det är myckel svårt att i lagtexten utläsa hur denna jämkning skall göras mellan exempelvis allmänna och enskilda, lokala och urbana, eller lukrativji och miljöbevarande vattenföretag. För dem som skall handlägga lagen skulle fördelningspolitiska grunder och allmänna värderingsprinciper vara av stort värde.

Svenska naturskyddsföreningen: Det är angeläget att hänsyn kan tas till förväntad utveckling vid tilläflishetsprövningen av vatlenföretag. Av detta följer självfallet alt, om etl visst vatlenföretag är av sådan karaktär att det kan förutses att det måste kompletteras med följdförelag — vattenföretag eller annat företag - för att kunna utnytQas ändamålsenligt, tillåtlighelsprövningen skall ta hänsyn även lill följdföretagens verkningar. Om följd-förelaget är etl vattenförelag, skall del enligt föreningens mening betraktas som delförelag av det ursprungliga vallenföretaget och som sådant kunna modifieras, begränsas eller t. o. m. helt förbjudas med stöd av den tidigare diskuterade regeln om lokalisering och utformning av vattenföretag. Till följdförelag, vars verkningar skall beaktas, bör bl. a. räknas erforderiiga anläggningsvägar, transformator- och kopplingsslalioner, pumpstationer, reparationsverkstäder och andra serviceanläggningar. Ulredningen har behandlat hänsynstagande fill följdförelag i 3 kap. 7 8. Vad ulredningen där föreslår måste dock modifieras och kompletteras i viss utsträckning för att föreningens synpunkter skall kunna tillgodoses.

För att inte tveksamhet skall uppstå huruvida indirekta verkningar som inträffar först efter viss tid skall beaktas vid tillätlighetsprövningen föreslår föreningen att till tillåtlighelsreglerna fogas en regel med innebörd att till skada och olägenhet skall vid tillåtlighelsprövningen hänföras alla negativa verkningar av vattenföretagel oav sett var och när dessa inträffar. För alt indirekta verkningar, som kan uppstå på slörre avstånd från vattenföreta-

Prop. 1981/82:130 161

get, liksom verkningar, som kan inträffa först efter betydande fid, skall beaktas bör dock krävas atl rimlig sannolikhet föreligger för all de skall inträffa.

Enligt föreningens mening bör i regelsystemet ingå en bestämmelse med innebörden, atl om skada eller olägenhet av någon betydelse inträffar, ulan all delta kunnat beaktas vid tillkomsten av vallenföretag eller vid fillslåndsprövning därav, företagaren är skyldig förebygga skadan eller olägenheten, om det inle medför oskäliga kostnader. Vidare bör i lagtexten slås fast all om den, som ulfört eller utövar vattenföretag, förfarit vårdslöst eller uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter till fillsyns-myndighet eller prövningsmyndighet, han kan, oavsett kostnaderna, åläggas att återställa naturmiljön samt all förebygga skada och olägenheter för framliden i den mån förfarandet eller vårdslösheten kan anses ha medverkat till berörd skada eller olägenhet.

Statens naturvårdsverk: Omfattningen av den föreslagna 3 kap. 7 8 bör inle inskränka sig till att bara gälla följdförelag i vallen. För att en korrekt bedömning skall kunna göras av hela den påverkan, som t. ex. elt planerat vattenkraftföretag kommer att medföra och den kostnad det kommer att innebära, måste även andra följdanläggningar, l.ex. kraftledningar och vägar, las med.

Verket ifrågasätter också om utformningen av 7 § skall vara så försiktig, som utredningen föreslagil, när det gäller bedömningen av huruvida följd-företag kan komma att erfordras. Enligt naturvårdsverkets uppfattning får lagen inte ges en så snäv formulering att följdförelag, som sedan visar sig bli erforderliga, inte kan inbegripas i bedömningen vid prövningstillfällel. Naturvårdsverket anser därför att 3 kap. 7 8 bör ges följande lydelse; "Vid prövning av ett vattenföretags tillåtlighet skall beaktas även annal företag som kan antas bli erforderligt för etl ändamålsenligt utnytQande av det sökta förelagel."

Ålvräddarnas samorganisation: 3 kap. 7 8 angående andra företag som skall beaktas vid prövning av ell vattenföretags fillåtlighet är enligt vår mening alltför snävt formulerad. Del bör räcka med alt ett företag kan antas bli erforderligt för all det ska beaktas vid tillållighetsbedömningen av del sökta förelagel.

Fiskeriintendenten i Nedre Södra distriktet: Svagheten i den nuvarande vattenlagens lillållighetsregler har främst varit alt man icke kunnat fillämpa en helhetssyn vid l.ex. kraflutbyggnaden av etl vattendrag. Varje enskilt företag har bedömts för sig. Den sammanlagda effekten på fisket, som kunnat bli avsevärd har icke kunnat beaktas. - Enligt 7§ blir del omöjligt att som nu kan ske pröva en kraftstation, en årsreglering och en korttidsreglering var för sig utan att beakta inverkan av samtliga sammantaget.

Rörande de föreslagna allmänna lämplighetsvillkoren framförs vissa synpunkter.

Svea hovrätt: Hovrätten delar utredningens uppfattning att en ny vattenlag bör utformas så att tillståndsmyndigheten i högre grad än f. n. kan tillse att företagets syfte nås med minsta möjliga skada och intrång för andra intressen.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet gillar vad ulredningen anfört rörande allmänna lämplighetsvillkor för vattenförelag.

Kammarkollegiet: 1 flera fall har den bitvis föråldrade VL givit upphov till en praxis som med fiden gått långt utöver vad lagstiftaren egentligen

11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 162

tänkt sig. Så är bl. a. fallet med 2: 2 VL, där avsikten med lagbudet enbart varit att anvisa sättet för ett vattenföretags utförande, men där vattendomstolarna under årens lopp i åtskilliga fall med stöd av paragrafen meddelat mer eller mindre långtgående beslämmelser om företagens omfattning och skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder. Emellertid har högsta domstolen i målet om Järnvägsforsens kraftverk (NJA 1974 s. 719) bortsett från all hittillsvarande praxis och ånyo inskränkt paragrafens användningsområde till del ursprungligen tänkta. Mot bakgrunden av detta rättsfall synes det kollegiet tillfredsställande atl molsvarande lagbud i VLF fått en mer fyllig och heltäckande avfattning som nära anknyter lill den praxis som rådde före HD-avgörandet.

Socialstyrelsen: De allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 8 8 om åtgärder som syftar lill att förebygga skada och att inte försvåra ett framfida utnyttjande av en vattentillgång bör ge etl bättre formellt underlag för hushållning med vallenresurserna.

Statens naturvårdsverk: Den föreslagna vattenlagens 3 kap. 8 8 är delvis utformad med motsvarande avsnitt i gällande vattenlag som förebild. Enligl verkets uppfattning måsle delta allmänna lämplighelsvillkor i första hand stämma överens med 1 och 20 88 NVL, som sedan 1975 innehåller skärpta regler i detta avseende. 1 paragrafens tidigare regel "... skola skäliga åtgärder vidtas ..." ändrades då till "... skola de åtgärder vidtas som behövs ...". Skärpningen bör återspeglas i 88 i nya VL, som bör erhålla följande lydelse: "Vattenföretag skall ges sådan omfattning och sådant utförande att ändamålet vinnes med minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid skall tillses att förelaget såvitt möjligt utföres så att det icke försvårar annal företag som kan antas framdeles beröra samma vattentillgång och som främja allmänt eller enskilt ändamål av betydelse. - Den som utför vattenförelag är skyldig all vidtaga de åtgärder som behövs för atl begränsa eller motverka skadan av förelaget."

Den av verket föreslagna lydelsen av 8 8 medför att uttrycket ".. ."utan oskälig förlust ..." etc. inle kommer att återfinnas i lagtexten. Detta innebär inle alt en avvägning mellan motstående intressen ej skall ske. Ändringen innebär däremot atl de företagsekonomiska förlusterna, som exploatören kan åsamkas genom att behöva vidta skyddsåtgärderna, betonas mindre. Som grund för avvägningen bör i stället ligga de samhällsekonomiska bedömningarna av nytta resp. olägenhet. Verkel anser att detta bör klargöras genom att det i specialmotiveringen anges vad som menas med ".. . minsta möjliga intrång och olägenhet ...". Specialmotiveringen till denna paragraf bör också nämna att vattenlagstiftningen dels bygger på principen om elt fast krav på hänsynslagande till naturen, dels principen om att nyttan av ett företag skall vägas mot olägenheterna för motstående intressen, bl. a. naturvärdsinlressel.

Som nämnts ovan bör enligt naturvårdsverkets uppfattning nyttan av ett planerat företag vägas mot kostnadernayolägenheterna. Detta innebär inte att verkel stödjer tanken att olägenheterna från t. ex. miljövårdssynpunkt skall beräknas i monetära termer. Försök som gjorts i det avseendet har inle givit önskat resultat. Del finns enligt verkels uppfattning en uppenbar risk för att man vid uppskattning av miljövårdseffekl eller miljövårdsnylta i monetära termer förenklar beslutsunderiaget alltför myckel. 1 stället bör man beskriva effekterna av ett företag i sådana termer och med sådana begrepp, som är naturliga för varje slag av nytta eller uppoffring och dessutom är förståeliga för utomstående. Samtidigt bör man inrikta an-

Prop. 1981/82:130 163

strängningarna på alt göra beskrivningen så utförlig att en sammanvägd bedömning kan göras vid beslutstillfället. En prövning i administrafiv ordning ökar möjligheterna till en sådan sammanvägning av faktorer, som till sin karaktär är olika.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I förslaget fill vallenlag 3 kap. 8 8 finns för att tillmötesgå allmänna och enskilda intressen upptaget etl generellt aklsamhetsvillkor formulerat på ett sådant sätt att vatlenföretaget skall ges en sådan omfattning och sådant utförande alt ändamålet skall vinnas utan oskälig förlust och kostnad. I 3:e stycket samma paragraf slår "den som utför vattenförelag är skyldig att vidtaga åtgärder som är ägnade atl förebygga eller minska skada av företaget, om han därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad". Lagreglerna står i mindre god överensstämmelse med bland annat I och 2088 naturvärdslagen. Tidigare gällde i naturvårdslagen att de förelagda åtgärderna inte fick vara oskäligt betungande, men det allmänna synsätt som låg bakom 1974 års lagstiftning har lett till att den begränsningen numera slopats. På samma sätt bör anser länsstyrelsen en revidering ske när det gäller 3 kap. 8 8 tredje stycket förslaget fill vattenlag. Om betydande skada på naturmiljön inle kan undvikas bör vattenföretaget vara skyldigt att i skälig omfattning kompensera skadan eller gottgöra intrånget i naturvårdsintressel.

Riksförbundet för hembygdsvård: Förbundet vill för sin del understryka viklen av att vatlenförelag också utförs på sådant sätt alt hänsyn även tas lill miljömässiga krav.

Ålvräddarnas samorganisation: Utredningens förslag att bestämmelsen om alt ett företag ej får motverka bestämmelsen enligt naturvårdslagen bör utgöra ell lämplighetsvillkor är helt felaktigt. Avsättande av mark eller vattenområden enligl naturvårdslagen är nämligen föregångna av en omfattande remissbehandling och grundliga undersökningar och inventeringar. Ulredningens påstående atl så inte är fallet är därför felaktigt. Beslämmelser enligt naturvårdslagen kan därför ligga lill grund för lillållighetsbedöm-ningen. Vi anser därför att det i vattenlagen bör stadgas att elt vatlenföretag ej får komma till stånd om det strider mot tidigare beslut om markanvändning enligt naturvårdslagen (nationalpark, naturreservat och nalur-vårdsområde) och således utgöra ett tillåtlighetsvillkor och inle ett lämplighetsvillkor.

Lantbruksnämnden i Gotlands län: Nämnden har tidigare yttrat sig om länsstyrelsens förslag lill strandskyddsområden och grundat detta på att allt, vartill tillstånd lämnats enligt nu gällande vattenlag, är undantaget. Om 3 kap. 9 8 i förslaget skall gälla, bör därför strandskyddsområdena ses över, så att alla remissinstanser kan ta hänsyn till de föreslagna bestämmelserna.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Samverkan i vattenföretag kommer även i framfiden alt bli vanligt förekommande. Med nya former för vattenanvändning kommer nya former av samverkan att erfordras. Redan idag finns ett stort behov av regler för bevattningssamverkan. Vissa samverkansregler återfinns i 10 och 1188 under "Allmänna lämplighelsvillkor". 1118 definieras en form av anslutningsrätt men det är oklart hur denna regel skall fillämpas i sådana associationer (exempelvis handelsbolag för bevattningssamverkan) som har sluten delägarkrets. Denna fråga kan bli aktuell inom jordbruksbevattningen där vattenlagen inte erbjuder någon särskild form för samverkan utan där man får räkna med ell flertal olika associationer med varierande juridisk status, och med delaktigheten knuten till både fastigheter och personer.

Prop, 1981/82:130 164

I fråga om föreskrifterna till skydd för fisket framförs vissa synpunkter.

Fiskeristyrelsen: Den i 12 8 föreslagna bestämmelsen har sin förebild i nuvarande lag. Förslagel sträcker sig dock längre såtillvida som att nuvarande praxis — atl paragrafen inte bara tillämpas på vandringsfisk - avses lagfästas. Genom anknytningen fill 11 kap. 5 § i förslaget ges tillståndsmyndigheten också uttryckligen valfrihet att föreskriva avgift eller åtgärd. Förslaget tillstyrkes i sak. Åtgärd/avgift kan dock inte ses skild från andra skaderegleringsfrägor. Styrelsen återkommer härtill.

I kommentarerna till paragrafen avvisar utredningen ett av styrelsen tidigare väckt förslag om att minimivaltenföringen inte bör få gå ner under den naturliga lågvattenföringen. Enligt ulredningen bör detta få bedömas från fall till fall. Av fiskevårdsskäl vill styrelsen emellertid ånyo framföra förslaget.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: Förslaget i 3 kap. 12 8 har i den nya lagen getts en vidare tillämpning än i nuvarande vattenlagens 2 kap. 8 8. Bl. a. kan förelagaren åläggas atl lappa vatten till skydd för fisket, göra fiskutsällningarna m. m. Denna ändring är av positiv betydelse för fisket. Av betydelse blir givelvis vilka nivåer på åtgärderna man kan räkna med. De nuvarande 2: 8-bestämmelserna har i mänga fall varit otillräckliga.

Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Stadgandet har jämfört med nuvarande 2: 8 fått en vidare formulering då här talas om vattenföretag. 1 gällande lag nämns damm eller annan byggnad. Vilket företag som helst skall således kunna åläggas åtgärder till skydd för fisket.

Rätten för staten, kommun eller vattenförbund att anordna särskild fiske väg eller vidtaga andra åtgärder för fiskets främjande (2; 13) har beaktats på samma sätt som i nuvarande vattenlag.

Fiskeriintendenten i Östra distriktet: Enligt förslaget skall de åtgärder m. m. som föreskrives fill skydd för fisket kunna omfatta även andra fiskarter än vandringsfisk. Enligt förslaget kommer paragrafen över huvud taget atl ge vidgade möjligheter till fiskeskyddsålgärder. Vattenlagsulredningens förslag fillstyrkes därför.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: 3 kap. 12 8 har fått ett utökat tillämpningsområde jämfört med 2 kap. 8 8. Det innebär skyddsmöjlighet i en vidare bemärkelse för fiskarter som är av betydelse för det yrkesmässiga insjöfisket. Nuvarande åtgärder är inriktade i första hand på vandringsfisk. Centralförbundet bedömer förändringen som värdefull.

Statens naturvårdsverk: I motsats till vad som stadgas i gällande VL begränsas inte skyldigheten all vidta åtgärder fill atl gälla skydd för den egentliga vandringsfisken, t. ex. iil och lax. 1 lagen kommer således uttryckligen alt anges alt skydd också kan krävas för annan fisk, l.ex. abborre och gädda. Naturvårdsverket finner detta positivt. Bestämmelsen bör emellertid även kompletteras med föreskrifter om åtgärder för att bibehålla vattnets fiskproducerande möjligheter och betingelserna för fiskens naturiiga reproduktion. Det är härvidlag inte alllid tillräckligt med åtgärder av det slag, som återfinns i specialmotiveringen: byggande av fisktrappa, upptransport av fiskyngel eller lekfisk eller iordningställande av lekplatser. Möjligheter måste finnas att kräva åtgärder av mer biotopförbättrande karaktär. Paragrafen bör avslutas: "saml iaktta de föreskrifter i övrigt som på grund av förelaget kan erfordras lill skydd för såväl fiskets bedrivande som fiskens och övriga vattenlevande organismers bestånd, reproduktion och framkomst i berört vattensystem".

Prop. 1981/82:130 165

Svenska kommunförbundet: Även åtgärder som menligt inverkar på i vattensystemet befintlig flora och övrig fauna bör omfattas av skyddsbestämmelser såvida dessa intressen inte tillgodoses genom bestämmelsen om andra allmänna intressen i 3 kap. 3 8.

5 Tillståndsbesluts rättskraft

5.1 Rättskraftens betydelse

Svea hovrätt: Ett tillståndsbeslul bör, såsom framhålls i betänkandet (s. 177), ge förelagaren ell rimligt mätt av trygghet mot senare ingripanden. Behovet av trygghet är olika stort för olika företag, beroende på företagels angelägenhetsgrad och investeringens omfattning. I ett område med vattenbrist kräver sålunda kommunal vattenförsörjning normall större hänsyn än jordbruksbevattning. Likaså behöver elt kraftverk, som förutsätter stora investeringar, större säkerhet mot framtida ingripanden än etl mindre kapilalinlensivl förelag. Det är emellertid omöjligt att dra en bestämd gräns mellan olika typer av företag, varför huvudprincipen för en ny lagstiftning måste vara atl ett lagakraftvunnet beslul i överensstämmelse med utredningens uttalande (s. 178) skall, med rimliga jämkningar, gälla för framtiden.

Behovet att inskränka eller ändra villkoren för etl meddelat tillstånd föreligger i huvudsak endast vad gäller allmänna intressen. I den mån etl enskilt intresse atl utnytQa en vattentillgång är starkare än elt redan fillståndsskyddal intresse skall enligl VLF - liksom enligl VL - det förra, för att få tillstånd, ersätta de skador del tillfogar det senare intresset. Därigenom skapas fömtsätlningar för att vattentillgångarna utnyttjas på det för samhällsekonomin bästa sättet.

Hovrätten för Nedre Norrland: Atl tillståndsbeslut skall gälla för framtiden, om inte sökanden begär tidsbegränsning, utgör en självklar princip som motiveras av förelagarens intresse av trygghet mot senare ingripanden.

Det kan emellertid finnas skäl att se över innebörden av meddelade fillståndsbeslut. Vad härvid gäller hänsynen till allmänna intressen synes det bl. a. - såsom utredningen funnit — vara angeläget att ersätta de nuvarande kungsädrereglerna med en modernare reglering. De intressen som bör kunna föranleda inskränkningar i rättskraftsprincipen får enligt hovrättens mening ej domineras av de allmänna intressena på bekostnad av enskilda intressens rimliga anspråk på jämkningar i tillstånds villkoren.

Växjö tingsrätt: I likhet med ulredningen anser vallendomstolen alt den hittills gällande huvudregeln rörande fillstånds rättskraft bör bibehållas. Del förefaller även rikligt atl införa undanlag från denna huvudregel av skäl som utredningen anfört. Vad särskilt gäller kungsådrebestämmelserna behövs nya och rafionellare regler.

Statens naturvårdsverk: Det är rimligt atl anta atl de yttre förutsättningar, som gällde då tillstånd fill ett valtenförelag meddelades, efter hand kan komma alt ändras. Vidare kan, som vattenlagsulredningen i flera sammanhang påpekar, konkurrensen om vattnet förväntas öka i framtiden. Anspråk på vatten för ändamål som bevattning, fiske, vattenförsörjning etc. kan i alll större utsträckning komma att ställas. Också bevarandeinlressel kommer att betonas mer i framtiden. Mot den bakgmnden kan naturvårds-

Prop. 1981/82:130 166

verket inle acceptera den föreslagna huvudregeln atl ett beslut om tillstånd till ett vattenföretag i princip skall gälla för all framtid. I stället måste det finnas möjlighet att, sedan en skäligt lång tid förflufit, göra en ny avvägning mellan berörda intressen, så att vattenresurserna används på bästa sätt. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör därför en begränsad tillståndstid meddelas för alla typer av vatlenföretag. Om de yttre förutsättningarna för företaget eller andra förhållanden inle förändrats under denna lid bör man tämligen enkelt kunna förnya tillståndet. Om däremot omständigheterna påkallar en förändring skall givetvis etl utgånget tillstånd eller därmed förknippade villkor kunna ändras, utan atl någon ekonomisk ersättning utgår.

Enligl naturvårdsverkets uppfattning är det angelägel atl bestämmelsen om begränsad tillståndstid gäller alla företag, dvs. inle bara sådana där del redan vid prövningstillfällel är möjligt atl påvisa risk för olägenhet lill följd av fasta låsningar för framtiden. Lagstiftningen bör här utformas på samma sätt som för takter. Efter ändring i naturvärdslagen år 1975 meddelas endast tillstånd på 10 år för sådana företag. Med tanke på att vattenföretag av vitt skilda typer förekommer, kan det vara motiverat att i vattenlagen ha ett system av tillståndstider, valda så att tiden för varje typ av företag (vattenkraflföretag, vallenläktförelag etc.) är anpassad efter en rimlig ekonomisk avskrivningstid. För de typer av företag där investeringskostnaderna är stora kan del vara motiverat med en relativt lång tillståndstid när det gäller företagels fillåtlighet. Villkoren för företagel bör däremot las upp lill ny prövning efter en i lagen angiven kortare lidsperiod, förslagsvis 10 år.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden anser sig kunna godtaga de beslämmelser rörande omprövning av lämnade fillstånd för tillgodoseende av allmänna intressen som upptagits i 10 och 15 kap. VL-förslaget samt 11,17 och 18 88 förslaget till lag om införande av nya vattenlagen. De föreslagna reglerna får anses innebära atl olika berörda intressen beaktas så långt som är möjligt genom fienerella föreskrifter, samtidigt som det överlämnats till vederbörande prövningsmyndighet alt taga hänsyn till de speciella förhållandena i varje särskilt fall genom att inom angivna latituder närmare bestämma storleken av icke ersättningsgill föriust och tidpunkten för blivande omprövning.

Överlantmätarmyndigheten i Kristianstads län: Det kan ifrågasättas om elt tillstånd enligt VL lill etl vattenföretag bör få en preklusiv verkan beträffande rätten till det vatten som frågan avser (utredningen s. 170 och 174). Att en sådan rätt skall föreligga i fråga om företag av större samhällsintresse såsom vattenkraftverk eller företag för förseende av ort med vatten är rimligt. Däremot synes det inte föreligga skäl för en sådan rätt då företagel avser förhållande av serviiutskaraklär mellan två fastigheter. För sådana fall borde frågan om rätt att utnytQa annans fastighet få vara beroende av privaträttsliga avtal eller av atl servitut, efter särskild ansökan, skapas antingen vid prövning enligt VL eller t. ex. enligl FBL.

Del kan också ifrågasättas om systemet med tillstånd är lämpligt utformat. Huvudregeln enligt 15 kap. 11 8 är att tillstånd skall meddelas för all framtid eller för den begränsade tid som sökanden begär. För vissa vattenföretag kan, när särskilda skäl föreligger, tillstånd tidsbegränsas. Vid omprövning enligl 13 8 får inte ändrade villkor föreskrivas som medför att ändamålet med förelagel inte kan tillgodoses m. m. Även andra liknande regler finns i 15 kap.

Möjligheten atl införa ändrade bestämmelser i redan gällande tillstånd är således begränsad och denna omständighet kan antas medföra en restriktiv

Prop, 1981/82:130 167

inställning från myndigheternas sida att meddela tillstånd. Inom byggnadslagstiftningens område diskuteras en begränsning av de rättigheter en fastighetsägare kan anses ha enligt givna tillstånd eller som han har enligt gällande detaljplaner. Det kan ifrågasättas om inte någon motsvarighet bör införas beträffande tillstånd enligl VL och att det allmänna medges rätt att t. ex. lämna sådana föreskrifter som kan motiveras av den aktuella vattensituationen inom ett visst område, eller att beviljade tillstånd skall kunna omprövas när detta är motiverat av ändrade förhållanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I konsekvens med bevarandeintressenas efterhand allt starkare ställning i den allmänna debatten m. m. om exploatering av valtentillgängarna upptar förslaget regler om en i viss mån skärpt förprövningsskyldighet beträffande alla slags vattenföretag samt regler om omprövning av vatlenförelag med hänsyn till väsentligt ändrade förhållanden.

Närbesläktade med sädana överväganden är också förslagels regler om prövotid och om tidsbegränsning av tillstånd till vattenföretag. Länsslyrelsen finner dessa synpunkter i allt väsentligt skäliga och anser de av utredningen utvecklade tankarna om behovet av förbehåll och "gardering" med hänsyn lill en förmodad ökad konkurrens om vatteniillgångarna väl motiverade.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Vattenlagsulredningen föreslår alt huvudregeln i den nya vattenlagen liksom i nu gällande vattenlag skall vara atl ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd i princip skall gälla för all framtid om inte sökanden själv begär att tillståndet skall vara tidsbegränsat. Länsorganet delar denna uppfattning. - Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.

Svenska samernas riksförbund: SSR finner vattenlagsulredningens förslag beträffande möjlighet fill omprövning av tidigare vatlendomar vara ett utomordentligt viktigt förslag. Som ovan redovisas finns ett stort antal domar i äldre valtenmål vilka måste te sig helt orättfärdiga och oriktiga i belysning av senare erfarenheter. Detta gäller inte enbart de första Suor-varegleringarna, där samerna inte ens fick tillfälle alt redovisa skadorna i vatlenmålen och i strid med lag vägrades ersättning, utan även andra mindre och större företag. Det framstår därför som synnerligen angeläget alt vad vattenlagsutredningen föreslår i denna del också realiseras även med beaktande av redan förekommande s. k. Bergforsenvillkor.

Beträffande den å sid. 193 i betänkandet redovisade s. k. freden i Sarek får del som betecknande för hur vattenkraftutbyggnaden tillgått redovisas atl denna "fred" gjordes upp helt utan atl samerna fick tillfälle att deltaga.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar utredningens uppfattning alt huvudregeln att beslut om tillstånd till vattenföretag skall gälla för framtiden bör underkastas vissa inskränkningar, främst genom nya regler om omprövning. Samfundet finner vad utredningen anfört rörande omprövningsinstitutet såsom förpliktelser som kan åläggas företagaren vid omprövning, begränsningar i företagares förpliktelser, tidpunkt för omprövning och frågan om ersättning vid omprövning vara väl motiverat och väl avvägt.

Ålvräddarnas samorganisation: Med tanke på de stora ingreppen och skadorna på allmänna intressen som modern vattenkraftutbyggnad innebär och de starkt ökade kraven i samhället på skydd för vattendragen är det i högsta grad otillfredsställande atl utredningen föreslår att tillstånd till vatlenföretag fortfarande skall ges för all framlid, i vårt fall när det gäller vattenkraflföretag. Man bör betänka atl ett nej till en utbyggnad aldrig

Prop, 1981/82:130 168

gäller för all framtid. Det kan när som helst omprövas, kanske redan efter ett år.

1 belänkandet föreslås visserligen vissa möjligheter till omprövning av villkoren. Vattenföretagets ändamål får därvid emellertid inte ifrågasättas eller förändras. Skadeverkningarna av framför alll kraftföretag kan därmed inte i någon nämnvärd grad påverkas eller göras ogjorda. Vi föreslår därt'ör att tillstånd till vattenförelag beviljas endast för viss lid, dock högsl 30 år. Därefter måste en helt ny tillståndsprövning ske, den s. k. koncessionsmodellen.

Omprövning av villkoren för ett vattenföretag bör kunna ske redan efter 10 år. Då vattenkraftföretag alltid ger mycket goda och snabbt stigande inkomster för ägarna bör den avgiftsfria delen för kvalificerade allmänna intressen därvid vara minsl 20% och högst 50%.

5.2 Prövotid

Svea hovrätt: Hovrätten vill särskilt understryka utredningens uttalande atl alla väsentliga villkor bör fastställas i eller i anslutning lill själva tillståndsbeslutet samt att utvägen med uppskov bör tillgripas endast i undanlagsfall, då trängande behov därav föreligger.

Det kan ifrågasättas om icke domstolarna i högre grad än hittills varit fallel borde - i stället för att förordna om prövotid rörande företags verkningar i visst hänseende - uppskatta skadan till skäligt belopp (35 kap. 5 8 RB). Om skälig skada i ett visst fall skulle kunna värderas till lägst 75 000 och högst 100000 kr kan det sålunda icke anses felaktigt alt uppskatta den till sistnämnda belopp, om sökandens kostnader för utredning och fortsatt behandling i domstolen måste antagas uppgå till minst 25 000 kr.

Frågan huruvida prövotid bör föreskrivas skall bedömas även med hän
syn till värdet av de erfarenheter som prövotiden kan väntas ge. 1 fråga om
l.ex. en så svårfångad materia som vattenföretags inverkan på fiske kan
konstateras, atl följderna av en förändring i ett vattendrag numera kan
bedömas i förväg med större noggrannhet än vid tiden för de stora älvut
byggnaderna samt alt kvarstående osäkerhetsmoment ofta ej löses under
en prövotid. Då inverkan på fiske är en av de frågor som oftast blivit satta
på prövotid, bör detta innebära att behovet av prövotid blir väsentligt
mindre i framtiden.----

Hovrätten förordar att uppskjutna frågor som regel skall handläggas vid fastighetsdomstolen. Detta därför att de därav berörda villkoren för företaget hänger nära samman med skadebeslämningen, både såtillvida atl många gånger etl val bör träffas mellan skadeförebyggande åtgärder och ersättningar och därigenom att eventuella ersättningar beror på företagets närmare utformning, särskilt i fråga om skadeförebyggande åtgärder.

Kami7iarkollegiet: Kollegiet anser liksom vattenlagsulredningen all utvägen med uppskov endast bör tillgripas i fall då trängande behov föreligger. På grundval av kammarkollegiets erfarenheter kan det ifrågasättas om inte domstolarna i högre grad än hittills borde - i stället för atl förordna om prövotid rörande företags verkningar i visst hänseende - uppskatta skadan till skäligt belopp (35: 5 RB). I fråga om t. ex. inverkan på fiske -såväl vad gäller allmänt som enskilt fiske - och erosion kan nämnas alt dessa frågor ofta blivit satta på prövotid som i realiteten sträckt sig över en mycket lång tidrymd.

Uppskjutna frågor bör enligl kollegiets mening som regel handläggas vid fastighelsdomstolen eftersom villkoren för företaget i allmänhet hänger

Prop. 1981/82:130 169

nära samman med skaderegleringen. Ofta rör det sig om avvägningar mellan skadeförebyggande åtgärder och ersättningar.

Statens naturvårdsverk: Verket anser det vara positivt atl utredningen i förslagel behållit gamla vattenlagens bestämmelse om prövotid, dvs. möjlighet för prövningsmyndigheten alt i särskilda fall skjuta upp avgörandet av vissa svårbedömbara frågor om villkor till dess alt man haft möjlighet att under en tid avvakta vissa följder av företaget. Även om en hel del erfarenheter vunnits av olika vattenföretags verkningar på naturmiljön, är dock förhållandena i en del fall så komplicerade och föga kända alt en prövotid kan vara behövlig.

Sveriges advokatsamfund: Vad utredningen anfört rörande behovet av ell uppskovsförfarande som möjliggör anstånd med avgörandet av viss villkorsfråga i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid föranleder ingen erinran.

5.3 Tidsbegränsning av tillstånd

Svea hovrätt: Elt tillstånd kan begränsas i tiden antingen så atl del upphör efter viss, i tillståndsbeslutet angiven tid eller också så att det kan omprövas efter en i beslutet bestämd tid. I det följande diskuterar hovrätten först behovet av sådan tidsbegränsning över huvud taget utan alt samtidigt taga ställning fill hur denna bör utformas. Med uttrycket "tidsbegränsning" åsyftas sålunda därvid till en början såväl att tillståndet efter viss lid upphör som att det då kan omprövas.

Vad gäller vattenuttag för jordbruksbevattning föreligger ett stort behov av tidsbegränsning. För bevattning utnytQas ofta vallendrag med så ringa vattenföring alt hela den tillgängliga vattenkvantiteten tas i anspråk, med påföljd att de jordbrukare som först inger ansökan skulle - utan lidsbegränsning - kunna utestänga övriga jordbrukare för framtiden. Dessas behov av vatten för bevatlningsändamål måste emellertid anses lika berättigat som de jordbrukares som först gör ansökan, och del finns knappast motiv för alt genom lagstiftningen forcera fram en ansökan från den jord-bmkare som av olika skäl kan vilja vänta några år med bevattning av sina ägor. Från förelagsekonomisk synpunkt orsakar fidsbegränsning av fillstånd lill jordbmksbevattning, på gmnd av sådana företags relativt korta avskrivningstid, icke samma betänkligheter som motsvarande begränsning vid andra vattenföretag.

Därav följer dock inte att bevatlnarnas berättigade intressen av trygghet får anses tillgodosedda, sä snart tillståndstiden uppgår till minst avskrivningstiden för bevattningsanläggningen. I vissa fall kan nämligen den ökade skörd som erhålls genom bevattningen läggas till grund för ytterligare investeringar. Sålunda kan bevattning möjliggöra en ökad djurhållning och därmed föranleda dyrbara byggnadsinvesteringar med lång avskrivnings-fid. Vid konkurrens kan en jordbrukare med sådana anläggningar antagas visa större nytta av vattnei än en jordbrukare som investerat i mera begränsad omfattning. Den förres intresse bör därför kanske tillgodoses genom tillämpning av de allmänna regler för inlresseavvägning som föreslås i 3 kap. 6 8 VLF.

I detta sammanhang vill hovrätten påpeka atl behovet av tidsbegränsade fillstånd minskar, om hovrättens förslag rörande möjlighet till samfällighetsbildning vid bevattningsförelag godtas (se avsnitt 12.1).

När del gäller yt- och grundvattenläkter för kommunala och industriella ändamål har det vid tillämpningen av VL icke förelegal samma behov av

Prop. 1981/82:130 170

lidsbegränsning som vid jordbruksbevattning. Delta beror dels på atl del ofta i dessa fall finns flera uttagsmöjligheter än vid jordbruksbevattning, som av ekonomiska skäl är hänvisad fill tämligen närliggande vattentillgångar, och dels på atl kommuner och industrier har möjlighet att investera för ökad vattentillgång genom t. ex. infiltration för grundvatten och magasinering av ytvatten. - Vattentäkter för kommunala och industriella ändamål föranleder ofta kapilalkrävande investeringar. De kan dessutom ha avgörande betydelse för ell samhälles vattenförsörjning eller för en industris verksamhet. De kommunala och industriella ändamålen kan därför ej tillgodoses enbart genom all tiden för tillståndet anpassas efter avskrivningstiden. Att utgå från denna tid är dessutom principiellt felaktigt, då fråga är om en verksamhet som fortsätter under mycket lång tid och medför successiva investeringar. Om en vattenförbrukande industri endast får elt tidsbegränsat tillstånd, kan detta minska beredvilligheten till investeringar - mera ju närmare man kommer lidpunkten för tillståndels upphörande.

I enstaka fall kan tidsbegränsning vara rimlig även när fråga är om kommunala och industriella ändamål. Det kan t. ex. vara så att vattnet utan störte kostnad kan hämtas från annan yl- eller grundvattentäkt. För sådant fall kan lidsbegränsning föreskrivas och träda i kraft endast om och då sökanden på skäliga villkor kan tillförsäkras vallen frän annat håll.

På ovan angivna grunder anser hovrätten att tillstånd lill jordbmksbevattning bör kunna tidsbegränsas i enlighet med utredningens förslag, om framtida vattenbrist kan befaras. I fråga om yt- och gmndvattentäkl för andra ändamål än bevattning samt vattenöveriedning bör möjligheten lill tidsbegränsning utformas mera restriktivt och noga preciseras i lagtexten.

Hovrätten anser vidare att tillstånd bör kunna tidsbegränsas även i vissa andra fall, jfr NJA 1970 s. 455.

Ytterligare övervägande bör från dessa utgångspunkter ägnas det inbördes förhållandet mellan å ena sidan en begränsning av liden för tillstånds giltighet och å andra sidan möjligheten att ompröva meddelade tillstånd. I detta sammanhang lorde då med omprövning få avses en till förmån för enskilt intresse företagen inskränkning eller ändring av villkoren för ett meddelat tillstånd, utan att tillståndshavaren därvid erhåller full ersättning för den förlust han åsamkas genom inskränkningen. Vid vissa typer av vattenföretag, såsom jordbruksbevattning, synes ersättning över huvud tagel ej böra ifrågakomma.

Önskemålet alt inte för all framtid binda utnytQandet av en vattentillgång lill nu aktuella företag synes lika väl kunna tillgodoses genom en omprövningsmöjlighel till förmån för enskilda intressen som genor-n en tidsbegränsning av tillstånden. För att begagna ett omprövningsinstitut i stället för en tidsbegränsning av tillståndet talar flera skäl. Om en omfördelning av resursutnyttjandet aldrig blir aktuell, är det en onödig, kostnadskrävande omgång med ny tillståndsgivning, då ett tidigare fillstånd löper ut. Tidsbegränsade tillstånd alt utnytQa en viss vattentillgång kommer vidare förmodligen att löpa ut vid olika tidpunkter, varvid en samlad bedömning av vattentillgångens fortsatta utnytQande inte blir möjlig försåvitt man inle avstår från alt meddela nya tillstånd tills samtliga gamla tillstånd löpt ut, någol som knappast framstår som önskvärt eller ens praktiskt möjligt. Den tillståndshavare vars tillstånd löpt ut torde i ersättningshänseende vara sämre ställd än en tillståndshavare som blir underkastad omprövning. Då syftet med omprövningen måhända ej behöver eller bör vara någol annat än att möjliggöra för ett nytt vattenföretag alt

Prop, 1981/82:130 171

vara med och utnyttja en tidigare utnytQad vattentillgång på samma villkor som befintliga företag av samma typ, kan det vara att gå för långt om man helt bortser från att de befintliga företagen redan är etablerade. En omprövningsmöjlighet synes slutligen ligga i linje med utredningens förslag att föreläggande skall kunna meddelas vattentäktföretag all söka tillstånd, då företagens antal enligt ingivna anmälningar ger vid handen atl en fördelning av tillgängliga vattenresurser bör komma lill stånd mellan företagen. På motsvarande sätt kan en resursfördelning aktualiseras av atl antalet företag med tillstånd alt utnylQa en vattentillgång blivit så stort atl tillgången inte förslär för bestående och förutsebara, kommande vallenföretag. Denna resursfördelning kan genomföras genom en samtidig omprövning av alla de tillstadda företagen.

Om tillstånd skall kunna meddelas efter ansökan av nytQanderättshavare, bör beaktas att tiden för nylQanderättsupplåtelser ofta förlängs. Detta talar för att elt tillstånd åt exempelvis en jordbmksarrendator att uttaga vatten för bevattning, om denne så önskar och om det av andra skäl inte är olämpligt, bör kunna avse hela den lid som det ifrågavarande arrendeförhållandet kommer att bestå; jfr 7 kap. 7 § 2 st. JB. Utan möjlighet till tillstånd med giltighet utöver en viss arrendeperiod lär tillståndstiderna också mänga gånger framstå som alltför korta för att arrendatorn skall anse det mödan värt att söka tillstånd. Sker överiåtelse av arrendet kommer tillståndet automatiskt all gälla också för den nye arrendatorn. Det synes ej föreligga betänkligheter mot att även i andra fall låta bevatl-ningstillstånd gälla även för efterföljande brukare av egendomen, förutsatt att denne icke drabbas av särskilda skyldigheter om han avstår från atl UtnylQa tillståndet.

Jämtbygdens tingsrätt: Uppkommer skada eller intrång pä grund av tidsbegränsade vattenföretag, får enligl motiven (s. 343 m) - om inlösen inte sker och på grund av skadans art ersättning inte heller skall utgå för all framtid — anpassning till tillståndslidens längd ske genom kapitalisering av ärliga skadebelopp. Motivuttalandet synes här ha fått en alltför kategorisk avfattning. Över huvud taget synes problematiken kring frågor om ersättning för skada och intrång pä grund av tidsbegränsade företag inte ha varit föremål för behandling eller överväganden vare sig i utredningens betänkande om ersättningar m. m. (SOU 1972: 14) eller i nu föreliggande betänkande. Tingsrätten anser en översyn av dessa frågor erforderlig.

Växjö tingsrätt: Bevattnings-, vattentäkts- och överledningsföretag bör såsom föreslagits kunna tidsbegränsas även mot en sökandes vilja. Eftersom tillståndsmyndighet i dessa mål enligt förslaget i allmänhet blir länsstyrelse, skall del alltså åvila denna att göra de grannlaga bedömningar, som erfordras i denna del och vilka utredningen själv påpekar. Dessutom kan del bli fråga om atl tvångsvis ta annans egendom i anspråk. Även frågor om återställning av annans område, när tillståndstiden gått lill ända, kan innehålla svära avvägningsproblem. Det synes mot bakgrund härav vara ytterligt vanskligt alt — såsom utredningen gjort - förutsätta alt länsstyrelserna i stort sett utan att tillföras vattenrättslig sakkunskap skall kunna klara dessa uppgifter; märk väl uppgifter som kan behöva lösas i många yt- och grundvatlentäktsmål.

Kammarkollegiet: Kollegiet tillstyrker utredningens förslag.

Lantbruksstyrelsen: Jordbmksbevatlnare är bcQänta av vatlenuttagstill-stånd för läng tid. De bör vara medvetna om alt i det fall vattenmängden är begränsad får de dela med sig. Om tillstånd ges för obegränsad tid men intrångsersättning endast beräknas för en begränsad lid torde etl ompröv-

Prop, 1981/82:130 172

ningsinstitut liknande del i förslagets 15 kap. 20 8 vara att föredra. En bevattnare skall således inte själv behöva agera för att få ett tillstånd förnyat.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Nämnden får kraftigt understryka vikten av att begränsningen i tid av tillstånd bestämmes under beaktande av investeringens storlek, finansieringsmöjligheterna, avskrivningstid etc. Samma hänsynstagande bör göras vid bestämmande av den tidsfrist inom vilken omprövning av tillståndet kan ske.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Utredningen föreslår att tillstånd skall kunna tidsbegränsas även mot sökandens bestridande, om företagel avser vattenöverledning, utnyttjande av ytvattentäkt eller anordnande och utnyttjande av grundvattentäkt. Dessa typer av vattenföretag gäller vanligen bevattning för jordbruksändamål. Med hänsyn till de snabba förändringar som inträffat på detta område och förväntad fortsatt expansion, framstår en tidsbegränsning som ett rimligt krav. Praxis på vattendomstolarna har för övrigt under senare år utvecklats i denna riktning, nämligen genom att deldomar avkunnats avseende viss prövotid. Tillståndslidens längd bör anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet och kvaliteten på den utredning som sökanden förebragt.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Tillständsmyndigheten har bl. a. atl pröva tillståndstidens längd. 1 de fall där tillstånd inte ges "för all framlid" vill nämnden understryka viklen av att tillslåndstiden anpassas efter dels den tekniska livslängd och dels de förelagsekonomiska avskrivningsvillkor som gäller för de aktuella vattenförelagen. Prövningsmyndighetens skyldighet att beakta dessa faktorer torde kunna inskrivas i exempelvis 11 8.

Statens naturvårdsverk: Den osäkerhet, som följer av att konkurrensen om vattnet i framliden ökar och av atl andra fömlsättningar för etl förelag kan ändras, motverkas genom alt tillstånd endast meddelas på begränsad tid. Verkel avvisar därmed den lösning vattenlagsulredningen förespråkar, nämligen att väsentligt ändrade förutsättningar skall kunna medföra att villkoren efter särskild framställning prövas om och ändras, varvid i vissa fall ersättning skall utgå. Emellertid kan det, enligt naturvårdsverkels mening, även i etl syslem med endast tidsbegränsade tillstånd någon gång finnas anledning att under den löpande tillståndstiden ompröva ett valtenförelag för att tillgodose allmänna intressen. Det rör sig då om företag där förutsättningarna ändrats betydligt. Ersättning bör här utgå för den period som återstår av tillständstiden.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden är inte övertygad om att nuvarande vattenrätlsliga praxis i fråga om tidsbegränsade fillstånd har det innehåll som utredningen angivit (s. 178 och 180), dvs. att sådant tillstånd kan meddelas endast om sökanden ansökt därom. Utredningens förslag till reglering av frågan i den nya vattenlagen föranleder dock ingen erinran från nämndens sida.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen finner ej skäl varför inte möjligheten lill lidsbegränsning skall gälla alla typer av vatlenföretag. Samhällsintresset bör här vägas mot exploateringsintresset. Självfallet bör i det enskilda fallet skälig hänsyn tas till investeringsaspekten. Länsstyrelsen föreslår alt regler införes i lagen om att vattenföretag generellt lids-begränsas och att denna begränsning anpassas efter företagets betydelse, art och omfattning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget under förutsättning alt det noga beaktas — som även framgår av

Prop, 1981/82:130 173

ulredningen - alt tillståndstiderna anpassas efter dels den tekniska livslängd och dels de förelagsekonomiska avskrivningsvillkor som gäller för de aktuella vattenföretagen (vattenöveriedning, ytvaltentäkt och grund-valtentäkt).

Umeå kommun: Nytt i utredningens förslag är att tillståndsmyndighelen mot sökandens vilja kan tidsbegränsa tillstånd som avser yt- och grundvattenläkter samt vattenöveriedningsföretag. Förslagel lorde åtminstone vad gäller yt- och grundvattenläkter vara till nackdel för kommunen men ligger väl i linje med ulredningens syn att vallenföretagen skall stå i samklang med samhällets vid varje tidpunkt aktuella planering.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet godtar ulredningens förslag alt tillstånd under vissa fömtsätlningar skall kunna göras tidsbegränsat även mot sökandepartens bestridande.

Ålvräddarnas samorganisation: Den möjlighet till tidsbegränsade tillstånd som utredningen föreslår beträffande överiednings- och vattentäktsförelag har utredningen motiverat med att ökad konkurrens om vattentill gångarna kan uppstå i framliden och alt ingripande rubbningar kan ske i den ekologiska balansen. Med tanke på det omfattande utredningsmaterial som finns beträffande vattenkraftens miljöeffekter borde del varit uppenbart för ulredningen alt även vattenkraflföretag innebär ytterst allvarliga rubbningar i den ekologiska balansen (se bl. a. Sjörs, Växtekologiska studier nr 8 och Sundborg, Vallenkraftens miljöeffekter). Vattenkraflföre-lagens ekologiska skador är minst lika ingripande som vid andra vattenföretag och i många fall betydligt vårte. Konkurrensen om vallendragen är minsl lika uttalade vid vattenkraftutbyggnad som vid andra vatlenföretag och kommer dessutom att öka mycket starkt. De återstående vattendragens användning för friluftsliv, fiske och rekreation samt för turism kommer all bli alltmer betydelsefull. Ulredningens förslag alt vattenkraft-företags tillstånd inte ska kunna tidsbegränsas är därför klart ologiskt. Vi föreslår därför att även vattenkraflföretag ska kunna tidsbegränsas mot sökandes vilja.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Enligt förbundet kommer förslagen lill tidsbegränsning av tillstånd och omprövning atl innebära en kraftig urholkning av rätten lill vatten. Vattenrättshavaren kommer att få svårt att göra långsiktiga bedömanden, då en viss osäkerhet alltid kommer att råda beträffande möjligheten att i framtiden disponera vattentäkten. Förbundet har förståelse för all man inte skall låsa de vatlenrättsliga förhållandena för lång tid framöver, men anser ändå att vattenrättshavaren måste ha rimlig tid till förfogande för sin långsiktiga planering. Visserligen är möjligheten att vid omprövning föreskriva nya eller ändrade villkor inte obegränsade enligt utredningens förslag, då omprövningen inte får leda till att ändamålet med vattenföretagel inte kan tillgodoses eller att dess fömtsätlningar rubbas avsevärt. Enligl förslaget skall också förelagaren i princip vara berättigad lill ersättning, när omprövningsvillkoren innebär intrång i hans vattenrätt.

5.4 Omprövning för tillgodoseende av allmänna intressen

Svea hovrätt: I fråga om den av ulredningen angivna (s. 187) sekundära ekonomiska effekten av alltför kort omprövningslid vill hovrätten erinra om alt möjligheten atl belåna äldre, utbyggd vattenkraft är av värde icke endast för sådana företag, som har till huvudsaklig uppgift atl producera och distribuera kraft, ulan även för en stor del av den svenska basin-

Prop, 1981/82:130 174

dustrin, där i varje fall vissa företag skulle drabbas hårt av en minskning av de egna kraftverkens avkastnings- och belåningsvärden.

Enligt 4 kap. 5 8 VL kan yrkande om ny prövning med hänsyn till allmänna intressen framställas under femtiofemte året efter del kalenderår, då byggnaden skolat fullbordas, samt därefter vart fyrtionde år. Av särskild föreskrift i samma lagrum följer alt nyprövningen skall ske enligt den vid varje särskild lidpunkt gällande lagstiftningen. Mot denna bakgrund måste den i betänkandet övergångsvis föreslagna (s. 192 och 194) inskränkningen av angivna tidrymder fill 30 år jämte — för ej nyprövade företag -en tioårig övergångstid uppfattas som en oförutsebar rubbning av etl i lag förerskrivet rättsförhållande. Hovrätten anser att utredningen icke förebragt skäl för en sådan rubbning. Övergångsbestämmelserna bör därför, för äldre företag, innehålla regler om alt nyprövning får ske tidigast under femtiofemte respektive fyrtionde :irel.

Reglerna om nyprövning i 4 kap. 5 8 VL gäller endast utbyggda strömfall varest vid lågvatten kan uttagas minst 500 hästkrafter. Enligl VLF skall även mindre utbyggnader kunna omprövas, vilket för dessa innebär en helt ny förpliktelse. Behovet att ompröva smärte kraftverk med en effekt understigande 500 hästkrafter är dock erfarenhetsmässigt så ringa alt det icke kan anses angelägel att begränsa den rättskraft som tillslåndsbesluten för dessa anläggningar idag åtnjuter.

Avslutningsvis bör framhållas att omprövning med åtföljande minskning av vattenkraftproduktionen bör ske med stor försiktighet, om sådan minskning skulle föranleda utbyggnad av nya, f. n. orörda älvsträckor. Sålunda kan erinras om att en Qugondel Qfr 10 kap. 12 8 2 st. VLF) av dagens vattenkraftproduktion (knappl 60 TW h/år) i stort sett motsvarar den kraft som skulle utvinnas vid utbyggnad av Vindelälven.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten har intet atl erinra mot omprövningsbestämmelserna för nytillkommande valtenförelag. Sådana bestämmelser bör dock ej endast avse allmänna intressen utan även i viss mån enskilda intressen. Det är i detta sammanhang viktigt att rättssäkerheten skyddas i största möjliga utsträckning. Till skillnad mot vad ulredningen anser (s. 188 f) synes det då.rför vara rimligt atl låta omprövningarna ske med viss periodicitet, efter vilken företagaren kan inrätta sig. Sådana väsentligt ändrade förhållanden som avses kunna föranleda omprövning under löpande tillståndsperiod får endast utgöras av yttre fysiska förändringar i vattenförhållandena. Tillkomsten av nya vattenföretag bör ej räknas hit, eftersom sådana måste anpassas efter befintliga företag.

Rältssäkerhetsaspekler gör sig ii än högre grad gällande i fråga om äldre förelag. Enligt hovrättens mening bör därför nyprövningspliktiga företag övergångsvis fä nyprövas efter samma perioder som anges i 4 kap. 5 8 VL - första gången under femtiofemle året och därefter vart fyrtionde år -och möjligen sedermera med kortare tidsmellanrum. Beträffande äldre företag som ej är underkastade nyprövningsplikt enligl VL kan behovet av omprövningsbeslämmelser överhuvudtaget ifrågasättas, åtminstone såvitt gäller andra situationer än väsentligt ändrade förhållanden.

Utredningen har till omprövningsmyndighel föreslagit koncessionsnämnden. Fastighetsdomstol skall ju enligt förslagel i viss utsträckning handlägga villkorsfrågor och det kan väl också tänkas att vissa omprövningsfrågor lämpligast handläggs £iv domstol, bl. a. med tanke på partsförhållandet och på att domstolen får till uppgift att bestämma ersättning åt förelagaren (18 kap. 3 § 8 p. VL-förslaget). Vidare kan ifrågasättas om koncessionsnämnden skall kunna ompröva villkor som fastställts av fas-

Prop, 1981/82:130 175

tighelsdomslolen. Dessa processuella spörsmål borde närmare belysas.

Kungsådrebestämmelserna bör — såsom tidigare påpekats (se avsnitt 5.1) — ses över. Det kan därvid diskuteras huruvida partiell ersätlningsfrihet alllid skall föreligga vid avslående av vatten till förmån för kvalificerade allmänna intressen.

Jämtbygdens tingsrätt: a) Enligt ulredningens förslag skall koncessionsnämnden alltid vara omprövningsmyndighet (13 8). Vi ifrågasätter om inte länsstyrelse - när denna meddelat del ursprungliga tillståndsbeslutet -skulle kunna få besluta också i omprövningsärendet, eftersom den får förutsättas ha bättre kännedom om lokala förhållanden än en central koncessionsnämnd.

b) Enligl 17 8 skall kammarkollegiet göra framställning om omprövning. Jämlikt hänvisningen i 22 8 till 4-6 88 har kollegiet då bl. a. att inkomma med skriftlig ansökan lill koncessionsnämnden, vilken ansökan i tillämpliga delar skall ha det innehåll 4 8 anger. Tvivelsmål kan därvid råda om i vilken utsträckning kollegiet, som ju såsom motpart till tillståndshavaren företräder enbart allmänna intressen, skall beakta de i 13 8 andra stycket omnämnda enskilda intressena ("annan som inrättat sig efter företaget"). Skall kollegiet i huvudsak vara befriat härifrån och beaktandet ske först av koncessionsnämnden, som enligt bestämmelsen i 5 8 första styckel skall sörja för fullständig utredning? - Vi utgår från att uttrycket "i tillämpliga delar" i 22 8 även åsyftar att nämnden i enlighet med bestämmelsen i 5 8 andra stycket tredje punkten skall hålla offentligt sammanträde med dem som saken angår.

c) Enligt 13 8 andra stycket får nya eller ändrade villkor vid omprövning inte åsamka enskild sakägare, som inrättat sig efter företaget, förlust eller kostnad som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Ändring kan alltså föreskrivas i sådana fall, då för enskild sakägare uppstår förlust eller kostnad som inte står i missförhållande lill fördelarna från allmän synpunkt. Skall dylik förlust och kostnad räknas som sådan skada, för vilken ersättning skall utgå enligl reglerna i 10 kap? Om så är fallel, borde det finnas en bestämmelse om att nämnden i sitt omprövningsbeslut skall ange atl de ändrade eller nya villkoren inte får börja tillämpas förrän fastighetsdomstolen efter verkställd skadereglering meddelat besked i frågan (jämför 15 kap. 8 8 Qärde stycket). Vem skall för övrigt svara för sådan ersättning? Den som påkallat omprövningen Qämför 10 kap. 14 8)?

d) Ändrade eller nya villkor eller ändrade eller nya vattenhushållnings-
beslämmnelser (generellt eller i visst eller vissa hänseenden) kan faststäl
las av koncessionsnämnden efter ansökan av tillståndshavare (18 8), av
den som vill bättre utnytQa sin egen vallenkraft (19 8), av stat, kommun
och vattenförbund för främjande av vissa bestämda allmänna intressen
(19 8) samt av vissa valtentäktshavare (20 8). Den begränsning av sökan
dekretsen, som detta innebär såvitt avser enskilda intressen, är otillfreds
ställande. Det kan finnas valtenförelag, som medför sådana ingrepp för
andra enskilda sakägare än dem utredningen beaktat i nyssnämnda lagrum
(t. ex. för utdrivare av virke till flottled), att det är motiverat att införa en
mer generell rätt för dylika sakägare att ansöka om ändrade eller nya
beslämmelser eller villkor. I viss mån har denna fråga beaktats i special
moliveringen till bestämmelserna om oförutsedd skada i 10 kap. 19 8 (s.
306). Där uttalas bl. a. alt skadelidande sakägare får - om han anser behov
föreligga av ändrade vattenhushållningsbestämmnelser - vända sig till
kammarkollegiet och anhålla att kollegiet utverkar ändringen hos konces-

Prop. 1981/82:130 176

sionsnämnden enligt 19 8 i förevarande kap. Sistnämnda lagrum synes emellertid inle vara användbart för ell sådant tillvägagångssätt, eftersom -om kollegiet skall vara sökande i ärendet - kollegiet inle kan utverka någon ändring annat än för frän-yande av i lagrummet närmare angivna allmänna intressen; någon ändriirg till förmån för enskilda intressen talas del inte om utom möjligen i det speciella fallet att den som vill bättre UtnytQa vattenkraften i egen fallsträcka ansöker om ändring och i del hänseendet är del vederbörande fallhöjdsinnehavare som skall uppträda som sökande och inte kollegiet. Kvar står alltså vår uppfattning att det bör införas en mer generell möjlighet för enskilda sakägare alt utverka ändrade villkor och vatlenhushållningsbestämmelser.

e) Såvitt avser 19 8 utgår vi från atl - om enskilda intressen lider skada på sätt uppenbarligen kan ske till följd av avvägningen mellan motstående intressen enligt 13 8 andra stycket, vartill hänvisas i 19 8 andra stycket (jämför punkt c ovan) - dessa intressen skall vara berättigade till ersättning för dylik skada.

Allmänt; Enligt vår uppfattning saknas i föreslagna bestämmelser i 15 kap. etl tillräckligt hänsynstagande till enskilda intressen i samband med prövning enligt detta kap. Del lorde ha sin förklaring i inte bara alt prövningen skall handhas av administrativ myndighet, som har möjlighet atl göra lämplighetsbedpmningar i slörre ulsräckning än en domstol, utan även att lagförslaget medvetet inriktats på atl främst tillgodose allmänna intressen. Men om man vill byta ut nuvarande domstolsprövning mot ett nytt system, måsle det nya systemet enligt vårt förmenande ges sådant innehåll alt inte allmänna intressen i alltför hög grad beaktas pä bekostnad av enskilda intressen. Sä kan inte anses vara fallet i utredningens förslag, där enskilda intressen förefaller ha kommit i påtagligt underläge.

Vä.xjö tingsrätt: Behovet av alt införa möjlighet till omprövning av meddelade tillstånd kan vitsordas. Däremot får del anses olyckligt att skriva bestämmelser, spm är alltför allmänl hållna och ger föga ledning för avgörande av vilka typer av allmänna intressen som skall kunna föranleda omprövning. Att la hänsyn till intressen som först i framtiden kan komma alt anses vara allmänna måsle enligl vattendomstolens mening anses föra för långt. Den omständigheten att sådana intressen icke skulle kunna beaktas utan lagändring är inte särskilt anmärkningsvärt. En sådan lagstiftningsteknik, som innebär att hänsyn tas lill icke kända företeelser eller befarade ändringar i värderingar, kan sålunda icke godtagas av tingsrätten. En sökande till vattenförelag måste rimligen genom att ta del av gällande lagstiftning på området kunna ha möjlighet alt bilda sig en uppfattning om vad som för framtiden är att vänta, l.ex. i frågor om omprövning av företaget.

Omprövningsmyndighet m. m. Beträffande kammarkollegiets framlida befattning med vattenmål hänvisas till vad som anförs nedan under rubriken "Bevakning av allmänna intressen" (se avsnitt 10. |). Den omständigheten att all omprövning föresläs ske hos koncessionsnämnden kommer på sikt atl föranleda ytterligare behov av utbyggnad av nämnden utöver vad härovan tidigare befarats.

Begränsningar i företagarens förpliktelser. Utredningen har motiverat begränsningar av rubricerad art på ell godtagbart sätt. Det är dock tveksamt huruvida kriteriet atl förlust eller kostnad icke får slå i "missförhållande" till eftersträvade fördelar från allmän synpunkt är tillräckligt preciserat. En så allmänt hållen regel ger ej tillräcklig stadga åt vad som avses med missförhållande och rörande tyngden av de fördelar som kan vinnas

Prop, 1981/82:130 177

från allmän synpunkt. Särskilt del senare ledet kan bli avgjort med hänsynstagande till tillfälligt förändrade värderingar och varierande åsikter.

Tidpunkt för omprövning. Oberoende av vad utredningen anför härom kan det faktum icke döljas, att en väsentlig förkortning av fiden för omprövning under jämförelse med nuvarande nyprövningsinstitut kommer alt medföra ekonomisk belastning för företagaren. Detta i kombination med att icke ens en minsta tid skall anges i lagen, under vilken en företagare kan känna sig säker mot omprövning, lorde ge upphov lill åtskillig betänksamhet innan en företagare bestämmer sig för att satsa på vattenföretag. Större försiktighet och mindre investeringsvilja är sålunda att befara till men för bl. a. den framlida energiförsörjningen. Även om ulredningen förordar försiktighet vid begagnande av omprövningsinstitulet kan del enligt vattendomstolens mening knappast vara rikligt all åberopa detta förord som skäl för kortare omprövningstider. Omprövningsinstitutet bör icke användas för att undanröja ev. osäkerhet om etl vattenföretags framtida verkningar.

Den administrativa tillståndsmyndighelen tillägges verkligen extraordinära befogenheter, när den skall äga att bestämma omprövningstidens längd med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall utan att någon som helst tid bestäms i lagen. Delta kan knappast anses godtagbart. Nog finns det möjligheter all åtminstone för de mest kapilalkrävande förelagen i lagen ange en viss kortare tid för omprövning. Det minsta en sådan företagare kan anses ha skäliga anspråk på är att han skall kunna räkna med att utan intrång få begagna sitt vattenföretag i åtminstone 20-30 år. Även den kortaste tiden för ny omprövning efter föregången omprövning bör anges i lagen.

Om en restriktiv tillämpning kan garanteras, bör hinder mot omprövning under löpande tillståndsperiod icke föreligga i sådana situationer, där vattenförhållandena väsentligt ändrats. Att en omprövning av ett eller flera företag utefter ett vattendrag skall kunna dra med sig omprövning för samtliga kraftverk i en älv eller älvsträcka förefaller dock alltför osäkert från företagarsynpunkt.

En omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden behöver inte innebära att man vid omprövningen endast lar upp frågor som sammanhänger med de ändrade förhållandena. Sådan omprövning bör omfatta samtliga intressen, även andra vid prövningen relevanta allmänna intressen. Därför bör enligt tingsrättens mening den ordinarie, förutbestämda omprövningstiden icke dessutom bibehållas ulan ny ordinarie omprövningstid bestämmas.

Omprövning av äldre vattenföretag. Tingsrätten vill framhålla atl det rör sig om retroaktivt verkande lagstiftning såvida de nya omprövningsreglerna skall göras tillämpliga också på äldre företag. För det fall att sådan fillbakaverkande lagstiftning införs, måste därför övergångstiden tilltagas så generöst att risk för rättsförluster hos tillståndshavarna och kreditgivarna blir praktiskt tagel utesluten. Så blir knappast fallet med en föreslagen övergångstid av endast tio år; en fördubbling av denna lid är atl rekommendera. Ej ens om väsentligt ändrade förhållanden inträtt efter nya VL:s ikraftträdande bör omprövning få förelagas innan denna tid förflutit från sagda tidpunkt.

Tingsrätten delar utredningens uppfattning atl övergångstiden för vattenkraftverk och vattenregleringar för kraftändamål bör sällas betydligt längre än föreslagen tioårsperiod. En övergångstid av 30 år kan här godtagas. Emellertid bör övergångstiden icke räknas från byggnadstidens utgång utan från tiden för nya VL:s ikraftträdande. Skulle nyprövningsskyldighet inträda dessförinnan bör självfallet omprövning då ske. 12 Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 178

Frågor om ersättning vid ompr-övning. Principen om rätt till ersättning för företagare vid omprövning är riktig. En omarbetning av kungsådreinslitutet i förenklande syfte kan jämväl vitsordas. Vad ulredningen föreslår i denna del fillstyrkes. Sålunda bör bevattningsintressel icke infogas bland de kvalificerade intressen av allmän natur, som skall föranleda ersättningsfrihet. Emellertid uppkommer den komplikationen när del gäller äldre förelag, som tillkommit enhgt VL eller äldre lag, att en begränsning av ersältningsrätten kan leda lill kännbara ekonomiska konsekvenser för företagaren; konsekvenser som denne icke haft anledning att räkna med. Enligt fingsrättens mening bör övervägas om ej ersättning alltid skall utgå i sådana fall av retroaktiv fillämpning av omprövningsreglerna.

Vad ulredningen anför rörande del olämpliga i atl skriva lagen så att även nya, icke nu kända allmänna intressen skall kunna beaktas, överensstämmer med tingsrättens synsätt sådant detta nyss framförts. Såsom utredningen i förevarande sammanhang anför är det bättre att i lagtexten precisera de kvalificerade allmänna intressena och framdeles möta ev. förändringar med lagändring. Di;tta synsätt rimmar dock illa med vad utredningen anför om allmänna intressen å s. 182 n-183 ö. Tingsrätten anser att utredningen bort tillämpa samma princip även i detta tidigare sammanhang.

Länsläkarorganisationen i Ålvsborgs län: När del gäller frågan om omprövning av äldre vatlenföretag vill länsläkarorganisationen framhålla att utredningen ej tagit upp frågan om de tillstånd som meddelats före vattenlagens tillkomst, vilka såvitt länsläkarorganisationen kunnat finna fortfarande är i kraft. Detta har i P-län i en det fall lett till helt absurda förhållanden: sålunda har regleringen av sjön Ånimmen vid Snäcke kanal skett genom ett tillstånd troligen givet på 1880-talet. Bestämmelserna i delta fillstånd är helt obekanta för alla inblandade parter: strandägare, kanalägare och vattendomstolen. Dessia mycket gamla fillstånd måste således efterforskas och tas upp till omprövning.

Beträffande omprövningar vill länsläkarorganisationen komplettera med regleringen av Vänern där frågan om den vid tillståndsgivningen ej förutsedda vinlersjöfarlen ställt helt cindra krav än dä lillståndet gavs. Delta ärende torde bli det största som framtida vattenlagen kommer att få ta ställning fill.

Kammarkollegiet: Kollegiet ansluter sig lill utredningens bedömning av behovet av en reform på förevarandé område. Utredningens uppfattning atl elt omprövningsinslitul för alt bli meningsfullt måste kunna tillämpas på alla vatlenföretag oavsett storlek eller belägenhet synes väl underbyggd. I överensstämmelse med vad som nu gäller enligl 4; 5 VL bör i själva lagen inte anges vilka typer av allmänna intressen som får tillgodoses genom omprövning.

Enligl 4: 5 VL kan yrkande om nyprövning med hänsyn till allmänna
intressen framställas under femtiofemte året efter del kalenderår då bygg
naden skolat fullbordas samt därefter vart fyrfionde år. Utredningen kom
mer efter ett ingående resonemang fram lill atl omprövningsliden bör vara
väsentligt kortare. Enligt utredningens mening är det emellertid inte lämp
ligt eller ens möjligt alt i lagen ange bestämda tider, när omprövning av
tillstånd får ske. Tiden bör i stället bestämmas av tillständsmyndigheten
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Tillståndsmyndig
heten bör enligt kollegiet självklart ha relativt fria händer. Kollegiet ifråga
sätter likväl om inte en längsta fid, förslagsvis 25 eller 30 år, lämpligen bör
inskrivas i lagen. (Tiden 30 år har utredningen f. ö. funnit vara lämplig när
del gäller omprövning av vissa äldre företag.)

Prop. 1981/82:130 179

Omprövning av äldre vattenföretag. Såsom utredningen framhållit kan det föreligga behov av att kunna ompröva äldre tillstånd för tillgodoseende av allmänna intressen. Utredningens förslag innebär atl alla vattenföretag skall kunna omprövas. För förelag som omfattas av reglerna i 4 kap. VL om nyprövning avkortas omprövningstiden lill 30 år, om omprövningen skulle infalla 1992 eller senare. Å andra sidan blir den ersätlningsfria andelen mindre än den nu är. Avkortningen av nyprövningstiden och utvidgningen av institutet till alt omfatta alla företag - ävensom den i 11 8 VLPF inskrivna skyldigheten för tillståndshavaren atl till förmån för allmänna intressen som anges i 10: 12 VLF utan ersättning underkasta sig viss förlust av kraft- eller vattenmängd — innebär otvivelaktigt inskränkningar i meddelade tillstånds rättskraft. Enligt kollegiet är dock det samhälleliga intresset all kunna ompröva även äldre företag så starkt att principiella betänkligheter mot utredningens förslag i denna del knappast bör möta. Kollegiet, som finner reformen vara myckel betydelsefull, tillstyrker förslaget ulan reservationer.

Frågor om ersättning vid omprövning. Kammarkollegiet instämmer i huvudsak med utredningen och inskränker därför sitt yttrande om mbrice-rade frågor till ett par påpekanden.

Ersättningsrättens begränsning bör enligt förslaget avse etl fåtal fall, när preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur är i fråga. Detta innebär sålunda att nämnda intressen preciseras i lagtexten (10: 12) och alt framdeles, om och när förändringar sker, dessa möts med lagändring. Bestämmelsen är således i berörda hänseende uppbyggd efter en annan princip än motsvarande föreskrift i 15: 13, en skillnad som möjligen kan ifrågasättas. Vissa skäl torde dock tala för att i lagtexten bland de privilegierade intressena även intas kulturminnesvården.

Lantbruksstyrelsen: Tillstånd lill vattenuttag bör ha varaktighet med hänsyn till företagarens trygghet i sin ekonomiska och tekniska planering. Tillståndsbeslut bör därför i princip bestå i oförändrad form längre tid, men det bör givetvis inte vara orubbligt. Eftersom beslutet inte bör ändras utan starka skäl, har utredningen föreslagit all endast kammarkollegiet och inte privata sakägare skall kunna påfordra omprövning. Jordbrukare som efter sådan omprövning av tidigare beslul får vattenultagsrätt torde fä betala ersättning enligt förslagets 10 kap. 11 §.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om detta omprövningsinslitul får någon betydelse för jordbrukare som vill ta ut vatten i vattendrag, vars vatten regleras av annat tillstånd. Har jordbrukaren vattenrätt kan han ändå söka vattenullagsrält. Vid den prövning som följer, kan antas alt ultagsrätl beviljas till viss mängd mot en viss ersättning enligt förslagets 10 kap. I 8 till motstående intresse, i detta fall till en tidigare tillståndshavare. Om jordbrukaren tillsammans med några andra bevattningsintressenter begär att kammarkollegiet hos koncessionsnämnden söker omprövning av det tidigare vattenregleringslillståndet, skulle han knappast nå ett bättre resultat. Del skulle snarare bli en mera komplicerad handläggning. Möjligen skulle det bli en vinst från rättegångskostnadssynpunkt.

Avser det tidigare tillståndet yt- eller gmndvattenläkt kan bevattningsintresserad jordbrukare med vattenrätt själv söka vattenuttagsrätt såväl i samband med omprövning av del fidigare beslutet som i egen ansökan utan omprövning. Omprövningsmöjlighelen för tillgodoseende av jordbruksbevattning synes alltså inte få någon slörre praktisk betydelse.

Följande exempel på omprövning kan ges. En lantbmkare kan söka tillstånd att ta ut allt vatten ur ett mindre vattendrag. Om inga andra

Prop, 1981/82:130 180

sakägare i tillståndsärendet har visat eget intresse för vattnet, torde lantbrukaren kunna fä sökt tillstånd möjligen med en begränsning till en minimivattenföring. Året därpå, när en granne sett skörderesultatet, vill även denne ha vatten. Han söker vatlenuttagsrätt. Ansökningen bör inte kunna avvisas. Den skall prövas positivt vilket kan innebära atl prövningsmyndigheten väger det etablerade företaget mot det nya och det begränsade vattnet fördelas.

Tillståndshavare är skyldig all underkasta sig inskränkning i sin rätl. I praktiken skall alltså ett tillstånd kunna omprövas oberoende av om lillståndet tidsbegränsats eller omprövningen sker med hänsyn till allmänna intressen. Med tidsbegränsade tillstånd torde det bli en begränsning av inträngsersättningen, vilket kan synas vara en fördel för nya bevattnare. Väsentligt är, såsom ulredningen angivit, alt företagaren får trygghet mot senare ingripanden i tillslåndsbesluten.

Lantbruksnämnden i Östergöllands län: Enligt 10: 12 i VL-förslaget gäller att vid omprövning som sker till förmån för allmänt fiskeriintresse, allmän faried, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården, utgår ej ersättning för förlust lill tillståndshavaren under vissa förutsättningar. Bevattningsintressel har ej hänförts till ett allmänt intresse. Detta innebär att bevattningsjordbrukare utan tidigare vattendom i framtiden sannolikt kan tvingas betala kraftverksersättning för utnytQad vattenmängd när kraftverk ligger nedströms ultagspunkten. Östergötlands slättbygder avvattnas till helt övervägande del genom Motala ström, som vid utloppet har tagit emot bland annat Stångåns och Svartåns vatten. Såväl Svartån som Motala ström är kungsådra. Enligt nuvarande VL innebär kungsådreinslitutet att etablerade intressen måste avstå upp till t/3 av lågvattenföringen ulan ersättning lill andra inlressen bland annal bevattning. I förslaget till ny VL är kungsådreinslitutet utmönstrat. Detta innebär atl med den utformning VL-förslaget idag har kommer sannolikt så gott som samtliga bevattningsjordbrukare på östgötaslälten att kunna tvingas betala kraftverksersättning. Dessa konsekvenser, som för övrigt gäller även jordbruket i Skaraborgs och Vänersborgs län (ersättning till kraftverkssidan i Göta älv), förefaller obilliga. Bevattningsintressel bör hänföras till etl allmänt intresse.

1 dagens samhälle strävar man målmedvetet efter att bevara åkerjorden vid tätorters exploatering, vägbyggen osv. Åkerjorden betraktas som en värdefull naturresurs som man vill värna om.

I konsekvens med detta bör det även vara elt allmänt intresse atl man värnar även om produktionsfaktorn vaiten och ser det som ell allmänt intresse atl den åkerjord vi har kan förses med erforderligt vallen.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Vattenlagsutredningen föreslår vidare en regel om möjlighet atl ompröva villkoren för ett företag till förmån för allmänna intressen. Härigenom undanröjes det hinder som en lagakraftvunnen vattendom annars kan utgöra mot att få förändringar till stånd. Genom att tillstånd i princip meddelas för all framlid framstår en sådan regel som nödvändig. Den möjliggör en anpassning till ändrade förhållanden och nya värderingar utan att i oskälig grad drabba tillståndshavaren.

En debatterad fråga har varit i vad mån en tillståndshavare skall vara berättigad till ersättning i de fall att en omprövning medför begränsning i hans tidigare tillstånd. Utredningen har här intagit den ståndpunkten, att om omprövningen sker till förmän för kvalificerade allmänna inlressen. skall ingen ersättning utgå. Om däremot omprövningen görs för atl tillgo-

Prop, 1981/82:130 181

dose annat vatlenförelags anspråk på vattnet är tillståndshavaren berättigad till ersättning. Lantbruksnämnden anser att denna princip måste accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt.

Fiskeristyrelsen: Avsnittet om omprövning m. m. finner styrelsen innehålla klart bättre möjligheter än nuvarande lag att komma tillrätta med det stela system som gäller. Förslaget tillgodoser i flera avseenden synpunkter som styrelsen framfört i andra sammanhang. Bland de värdefullaste nyheterna vill styrelsen nämna möjligheterna att ingripa mot övergivna företag liksom omprövningen av beslul om s. k. nolltappning.

Statens naturvårdsverk: Behovet av omprövning är särskilt stort när det gäller äldre fillstånd. Dessa har i stor utsträckning meddelats under en tid då nödvändigheten av naturvärd och miljöskydd inte var lika uppenbar som nu. Av betydelse är också att tillstånden givits i enlighet med den gällande vattenlagen, som till sin karaktär kan sägas vara exploaleringsin-rikiad. Naturvårdsverket delar därför vattenlagsulredningens uppfattning att sådana äldre företag bör kunna omprövas enligt den nya vattenlagen. Det kan vara rimligt alt en dylik omprövning inte sker förrän en viss tid förflutit sedan nya VL trätt i kraft.

I den män väsentliga förändringar skett sedan elt nu pågående företag
startades måsle, liksom för framtida företag, finnas möjlighet till — ersätt-
ningsberättigad - omprövning under lillslåndstidens gång. En förändring
på denna punkt i övergångsbestämmelserna, 18 8 i förslagel till lag om
införande av vattenlagen, bör därför göras.

För att tillgodose flottningens behov av vatten kan ett vattenkraftföretag få avstå en viss mängd vatten. Detta vatten har i många fall stor betydelse från naturvårdssynpunkl. Upphör flottningen har förelagaren regelmässigt tillägnat sig vattnet för kraftändamål. Rikligare vore enligt verkels uppfattning att en omprövning med hänsyn till de kvarstående intressena skedde. För att förenkla det administrativa förfarandet kan föreskrivas att flotl-ningsvaltnet skall användas för att tillgodose naturvårdsändamål - dvs. ingen förändring får ske i vattendraget - om inte förelagaren begär omprövning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Under vissa förutsättningar skall koncessionsnämnden enligt 13 8 lagförslaget kunna föreskriva ändrade eller nya villkor i tillståndsbeslut om så krävs med hänsyn till allmänna intressen. Sådana villkorsfrågor bör enligt länsstyrelsens mening inte generellt avgöras av koncessionsnämnden ulan bör, i likhet med vad som gäller inom övriga förvaltningsområden, prövas av tillståndsmyndighelen. I de fall då länsstyrelsen är lillståndsmyndighet bör alltså länsstyrelsen också vara kompetent att under givna förutsättningar ompröva villkor som fogats fill lillståndet.

I anslutning lill 8 13 bör nämnas atl det i kommentarerna till lagförslaget (s. 190) uttalas all del föreligger behov av omprövning av äldre företag bl. a. när det gäller Helgeån för tillgodoseende av fiskeintresset och vat-tenskyddel. Länsslyrelsen vill för sin del påpeka atl fråga om omprövning väckts hos länsstyrelsen beträffande sjön Immelns reglering med hänsyn till naturvårds- och fritidsintressena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Till allmänt intresse har utredningen även ansett sig böra hänföra bevattningsintressel om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en större grupps intresse av bevattning.

Då det närmast är fråga om bevattning för jordbruksändamål och jordbruket intar en framskjuten plats i folkhushållet, anser länsstyrelsen någon tvekan inle böra föreligga att hänföra bevattningsintressel till ett allmänt

Prop. 1981/82:130 182

intresse. Detta bör i sin lur kunna stimulera lill bildandet av samfälligheter för bevatlningsändamål vilket för det nyssnämnda ändamålet torde komma alt innebära en rationell hushållning med vatteniillgångarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att det - för att man ändamålsenligt skall kunna utnytQa vattentillgångarna och tillvarata andra viktiga samhällsintressen - är viktigt att meddelade tillståndsbeslul kan omprövas. Samtliga tillståndsbeslut bör därför i princip tidsbegränsas. Om — såsom föreslås — rätt lill ersättning för väsentliga förändringar i tillständshavarens vattenrätt medges kan tidsbegränsade fillstånd inte innebära några större olägenheter.

Östersunds kommun: Möjligheten till omprövning måsle medföra en förbättring av de nuvarande reglerna. Omprövning skall vara möjlig även betr. äldre vattenföretag. Motivet lill detta framstår klart om man betänker att äldre tillstånd ofta fillkommit under en tid då inlressen för naturvård och miljöskydd inle var så framskjutna som idag. Enligt huvudregeln i förslaget måste dock minst 10 år ha gått efter lagstiftningens genomförande innan omprövning får göras (nyprövade företag - dvs. i de flesta fall vattenkraftverk och valtenregleringar — skall dock inte få omprövas förrän efter 30 år från nyprövningen).

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Nu gällande lagstiftning på området är så utformad att man endast i undanlagsfall kan få lill stånd jämkningar av ett redan tillåtligt och i drift taget tillstånd. Detta har allmänl uppfattals som en brist i lagstiftningen. Länsorganet hälsar därför med tillfredsställelse att vattenlagsutredningen föreslagit en omprövningsklausul av angivet slag. I sammanhanget är det angeläget att påpeka atl vallenlagsutredningen föreslagil alt de nya omprövningsreglerna i princip skall bli tillämpliga också på äldre företag. - Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kornmun.

Skellefteå kraftverk: Eftersom det ständigt sker förändringar i samhället och olika intressen fid efter annan skjuts i förgrunden, är det fullt förståeligt att en bestämmelse införs som icke låser fast ett vattens användningsområde till men för framfida utveckling. Bestämmelsen bör gälla för nytillkommande företag, medan det däremot kan vara diskutabelt i fråga om företag som tillkommit före bestämmelsens ikraftträdande och då särskilt sådana vattenförelag som ej tidigare berörts av instituten kungsådra och nyprövning. Dessa "äldre" förelag har ju anpassat sin verksamhet fill givna tillstånd och skulle måhända ha inrättat sig på ett annat sätt om företagel haft den belastning som omprövningen nu kan medföra. Å andra sidan synes det för en enhetlig tillämpning beträffande alla vatlenföretag vara lämpligt att även låta dessa "äldre" företag falla under bestämmelsen. En förutsättning härför bör dock vara att ersättning obegränsat utgår för den föriust som ett sådant vattenföretag kan drabbas av. Del ter sig eljest otillfredsställande att låta en ny lagstiftning få en retroaktiv verkan ulan att kompensera för en negativ inverkan på ett före lagens tillkomsl bestående företag.

De i förslag till Lag om införande av nya vattenlagen under rubriken "Särskilda övergångsbestämmelser angående 15 kap." upptagna övergångstiderna synes lämpliga.

Enligl förslagels 15 kap. 13 8 andra stycket, sista meningen, anges all, då omprövning sker, vid bestämmande av villkoren "Hänsyn skall därvid tagas till de förpliktelser som tidigare ålagts tillståndshavaren till förmån för intresse som skall tillgodoses vid omprövningen." Den bestämmelsen kan möjligen tolkas sä att om t. ex. ett fiskeintresse skall fillgodoses vid

Prop. 1981/82:130 183

omprövningen, så är det tillräckligt att hänsyn tas enbart till tidigare förpliktelser med avseende på fiskeinlresset. Det skall naturligtvis vara så att hänsyn skall las lill samtliga tidigare förpliktelser till förmån för allmänna intressen. Där bör elt förtydligande ske.

Umeå kommun: För kommunens del torde det i allmänhet vara positivt att omprövning kan ske, eftersom utvecklingen kan bli väldigt låst för lång lid, om givna tillstånd aldrig kan ändras. Förslagen tillstyrks därför.

Sveriges domareförbund: Förbundet instämmer i att starka skäl finns för en utvidgning av möjligheterna att ompröva vattenföretag till förmån för allmänna intressen. Det synes oundvikligt att även sådana rättskraftiga beslut som omfattas av VL 2: 22 indrages i en sådan omprövning. I sammanhanget bör emellertid erinras om alt det är en grundsats i svensk rätt atl civillag endast undantagsvis får givas retroaktiv giltighet; i än större grad måste därför anses gälla att lagstiftning, som ger möjlighet att ompröva tidigare lagakraftvunna domar, omgärdas med största restriktivitet. Det framstår därför som ett minimikrav att den föreslagna bestämmelsen i 15: 13 2 st. nya VL ej uppgives under lagärendets fortsatta beredning. Fastmer bör angelägenheten av ett strikt iakttagande av bestämmelsen betonas. Vidare synes i lag böra föreskrivas en minsta tid, inom vilken omprövning ej får ske utan att väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena.

Huvudregeln vid ifrågavarande omprövning skall självfallet vara att ersättning tillerkänns vederbörande rättsägare. Ersättningsrätlen bör begränsas endast i de fall då företagen är underkastade bestämmelserna om kungsådra och nyprövning.

Svenska kraftverksföreningen: För produktionen av elektrisk kraft i
landet är det av betydelse att tillgänglig vattenkraft får utnyttjas och att
detta kan ske utan onödiga svårigheter och kostnader. De tillstånd som
lämnas bör ha sådant innehåll, alt de icke fördyrar kraftproduktionen eller
på annat sätt försvårar kr-editanskaffningen. Vissa delar av lagförslaget
verkar emellertid i motsatt riktning.

De föreslagna reglerna om omprövning av företag kan innebära svårigheter och hinder för vattenkraftens utnytQande, särskilt för dess finansiering. Även om i lagstiftningen icke angives någon minimitid inom vilken omprövningen får ske, bör det särskilt framhållas att den tid som i sådant avseende föreskrivs av tillståndsmyndigheten bör anpassas till föreliggande förhållanden och icke vara kort.

Den föreslagna regeln om omprövning utan tidsbegränsning vid väsentliga ändringar i vattenförhållandena skulle skapa en osäkerhet, som kan göra sig gällande bl. a. vid kredilgivning. Sistnämnda bestämmelse bör därför, om den över huvud tagel skall bibehållas, kombineras med föreskrift om en viss minimitid, inom vilken sådan ändring icke får ske. Även denna tid bör bestämmas av tillståndsmyndighelen i samband med tillståndsbeslutet.

För företag, tillåtna enligt nuvarande eller äldre lag bör gälla att deras rättsliga ställning icke försämras genom den nya lagstiftningen.

Beträffande omprövning av nu befintliga företag hänvisar föreningen till det yttrande av professor Ole Westerberg som bifogats VASOs promemoria. Därav framgår, att en retroaktiv lagsliflning som innebär inskränkning i bestående rättigheter, grundade pä dom eller annat beslut av myndighet, icke torde överensstämma med svensk rättsuppfattning. Bestämmelserna om sådan omprövning bör sålunda utgå.

Därest förslaget om omprövning av befintliga företag likväl genomföres.

Prop. 1981/82:130 184

bör ersättning eriäggas för värdet av vad som företagaren tvingas avslå och för annan skada för honom. Del kan i varje fall icke överensstämma med svensk rätt all vattenföretag skall till förmån för vissa s. k. allmänna intressen berövas gällande rättigheter ulan att erhålla full ersättning. I samtliga situationer då intrånget blir slörre än vad ett företag är skyldigt atl tåla utan ersättning enligt nu gällande bestämmelser bör sålunda ersättning utgå. I VASOs promemoria har angivils vilka fall delta kan beröra. Det bör särskilt framhållas att det finns anläggningar, som icke är belägna i kungsådrevatlendrag eller underkastade nyprövning enligt nuvarande vattenlag. Vid en av föreningen företagen undersökning har del befunnits, att sådana vattenkraftanläggningar utgör ett betydande antal, i varje fall överstigande 300 st. För sina ägare och deras kreditgivare utgör de vanligen ett avsevärt värde. Det är elt rimligt krav att intrång i etl sådant värde inte får ske utan ersättning.

Föreningen hemställer sålunda att ändring i förslaget (övergångsbestämmelserna) vidtages i enlighet med vad ovan och i VASOs promemoria angivits.

VASO: Nya förelag kommer att bli bundna av de lagbestämmelser för vattenkraftens utnytQande som gäller när tillstånd meddelas, bl. a. angående omprövning. Det är dock av vikt att företag icke försvåras eller omöjliggöres av sådana villkor.

Tidpunkten för omprövning blir - som ulredningen funnit - därvid av stor betydelse. Någon viss minimitid har icke angivils i förslaget (kap. 15 8 8 punkt 13). Del bör framhållas all tiden icke får vara för kort och att tiden 10 år, som gäller enligl miljöskyddslagen, icke är utan vidare tillämplig på förelag enligl vattenlagen. Omprövning enligl vattenlagen gäller vanligen mera vitala inlressen för ett förelag (möjligheten atl utnytQa en naturtillgång) än omprövning enligt miljöskyddslagen (reningsförfarande).

Den föreslagna omprövningen utan tidsangivelse vid väsentliga ändringar i vattenförhållandena kan därjämte medföra svåra följder för ett vattenkraftförelag även om förutsättningarna i kap. 15 8 13 st. 2 beaktas. Del är därför rimligt, all viss lid skall ha förflutit även innan omprövning i sistnämnda fall får äga rum. En föreskrift av detta innehåll bör sålunda införas, om förslagel i övrigt genomföres.

Enligt förslaget skall vid omprövning hänsyn lagas lill tidigare förpliktelser till förmån för samma intresse. Del är likväl rimligt alt hänsyn tages lill tidigare förpliktelser även lill förmån för andra omprövningsintressen än del aktuella. För tillståndshavaren gäller ju frågan, hur mycket han skall behöva avstå totalt. Bestämmelsen bör sålunda givas samma innehåll som ersättningsregeln i kap. 10 8 12.

De s.k. allmänna intressena i kap. 10 8 12 är i vissa delar av rent ekonomisk natur. Skäl saknas varför sådana ekonomiska företag som hamn, farled och flottled skall ha vatten och fallhöjd lill skänks. Dessa företag bör därför utgå ur de uppräknade allmänna intressena.

Vattenlagsulredningen har även förutsatt alt framdeles en utvidgning av de allmänna intressena skulle kunna äga rum. Detta bör inte kunna ske på annat sätt än genom en ny lagstiftning. Del kan redan nu nämnas att en sådan lagsliflning icke bör få retroaktiv verkan. Utvidgningen av de allmänna intressena bör sålunda icke få gälla i de fall, då tillstånd redan föreligger enligt äldre eller ny lag.

Vad ovan sagts avser villkor för nya tillstånd. Vattenlagsulredningen har i detta avseende föreslagit bl. a. regler beträffande fritt vatten vid omprövning (kap. 10 88 12-15). Vattenlagsulredningen har emellertid bland dessa

Prop. 1981/82:130 185

bestämmelser även infört en föreskrift som icke gäller omprövning, nämligen atl en vatlenrätlsägare, som icke behöver vara tillståndshavare, är skyldig att ulan ersättning avstå vatten eller fallhöjd för allmänna intressen (kap. 10 8 15 jämfört med bl. a. kap. 2 8 13). Detta innebär sålunda ett ingrepp i de rättigheter som nu - oberoende av tillstånd - tillkommer en vatlenrätlsägare. Skyldigheten atl ulan ersättning avstå vatten för allmänna intressen skulle nämligen enligl förslagel gälla även i vattendrag där kungsädra nu icke finns. Därjämte synes för kungsådrevattendragen de ersätlningsfria allmänna intressena vara utvidgade i jämförelse med vad som nu gäller, t. ex. "allmänna miljövården". Den föreslagna bestämmelsen i kap. 10 8 15 kan sålunda innebära att en vatlenrätlsägare, oberoende av om tillstånd föreligger eller inle, avhändes egendom ulan ersättning. Föreskriften om fritt vatten i en sådan situation bör därför utgå, eller i varje fall inskränkas fill att gälla i de fall då nuvarande kungsådrebesläm-melser kan medföra fritt vatten.

Vattenlagsutredningen föreslår, att reglerna om omprövning skall efter viss lid gälla även för förelag som tillkommit enligt nuvarande eller äldre lag (övergångsbestämmelserna 88 17 och 18) och all skyldighet därvid skall föreligga att i viss omfattning avstå fritt vatten för allmänna intressen (8 11).

Beträffande frågan om möjlighet alt genom ny lagsliflning göra inskränkning i beslående rättigheter, grundade på dom eller annal beslul av myndighet, hänvisas lill yttrande av professor Ole Westerberg, vilket bifogats VASO:s remissyttrande. Därav framgår att en sådan retroaktiv lagstiftning icke torde överensstämma med svensk rättsuppfattning. Det saknas sålunda enligt VASO:s mening bärande skäl för Vattenlagsulredningens förslag i denna del. Om förslaget genomföres, kan detta medföra svårigheter för kraftindustrin, varjämte en lagstiftning av sådant innehåll skulle innebära ett för rättsutvecklingen och rättssäkerheten farligt principiellt ställningslagande. VASO anser därför alt ändring bör företagas i de föreslagna övergångsbestämmelserna, så att reglerna om omprövning och fritt vatten icke blir gällande för företag, tillåtna enligt äldre lag. Om så anses lämpligt, kan i stället föreskrivas att de nuvarande reglerna om kungsådra och nyprövning fortfarande skall gälla för sådana företag.

Om förslaget om omprövning för äldre företag likväl skulle bli lag, så måste gälla atl förfarandet skall vara likarlat med expropriation, dvs. att -i likhet med vad i expropriationslagen kap. 4 8 1 anges - ersättning skall utgå för värdet av det som avstås och för annan skada. Beträffande denna fråga om ersättning hänvisar VASO även till professor Westerbergs ovan nämnda yttrande. Del bör beaktas alt en skyldighet för ett vattenkraflföretag att vid omprövning avslå vaiten eller fallhöjd icke endast har karaktären av en ändring av ett meddelat tillstånd utan även är likartat med expropriation. Genom tillståndet har nämligen skapats rättigheter som har karaktären av fast egendom, t. ex. strömfallsfaslighel, rätt att utnylQa annans vattenkraft eller att dämma eller andra servitut m. m. Det bör sålunda liksom vid expropriation vara en förutsättning för inskränkning av dessa rättigheter att ersättning utgår. De av Vattenlagsulredningen föreslagna reglerna uppfyller icke denna fömtsättning.

Beträffande företag som icke är underkastade vattenlagens nuvarande regler om nyprövning eller belägna i kungsådrevatlendrag föreligger nu icke skyldighet atl gratis avstå vatten eller fallhöjd för allmänna inlressen. En av VASO gjord inventering, som dock begränsats till Svenska Kraftverksföreningens medlemsföretag, visar att det finns ett stort antal kraft-

Prop. 1981/82:130 186

verk och regleringsföretag av dylik beskaffenhet. Frågan är sålunda icke bara av principiell utan även av stor ekonomisk betydelse. För många företag kan det medföra svåra följder, om de skulle tvingas atl utan ersättning avstå en del av anläggningens produktionsvärde. Det förefaller uppenbart alt en lagstiftning i sådan riktning icke slår i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning. Om det över huvud laget anses att omprövning kan ske för sädana förelag, sä bör likväl gälla atl full ersättning skall utgå.

Beträffande företag som är underkastade vattenlagens nuvarande regler om nyprövning men icke är belägna i kungsådrevatlendrag gäller enligt vattenlagen, att anläggningens ägare kan vara skyldig ätt vid nyprövning för allmänna intressen avslå intill 1/4 av vattenkraften (vattenlagen kap. 4 8 6). Enligt Vatlenlagsutredningens förslag begränsas ersättningsfriheten till 1/20 av produktionsvärdet (övergångsbestämmelserna SID, men kan omprövningen äga rum mycket tidigare (8 18) än enligt gällande vattenlag. Dessutom kan enligt förslaget omprövning ske utan tidsbegränsning vid ändrade förhållanden. Dessa omständigheter kan tydhgen medföra en förlust, vars värde överstiger nuvärdet av vad företagets ägare skulle ha varit skyldig alt finna sig i utan ersättning vid en senare nyprövning. Såvida omprövning över huvud tagel skall få ske enligt förslaget, bör därför en allmän bestämmelse införas av innehåll att innehavaren är berättigad till ersättning i enlighet med vad som skulle ha gällt vid en nyprövning enligl nu gällande vattenlag, såvida detta skulle medföra högre ersättningar än enligl de nya reglerna. En diskontering av vattenkraftens värde bör därvid ske med hänsyn till tidpunkten för nyprövning enligt nuvarande vattenlag. Även om en sådan allmän regel kan vara svår att tillämpa, skulle den utgöra en viss säkerhet för all en företagare icke utan ersättning avhändes sina rättigheter.

Beträffande företag i kungsådra, med eller utan nyprövning, kan såsom tidigare nämnts reglerna om omprövning och ersättningsfritt vatten medföra, atl flera allmänna intressen än enligt gällande vattenlag får fritt vatten. Dock skall enligt Vattenlagsulredningens förslag det fria vattnet principiellt begränsas till 1/20 under det atl kungsådrans fria vatten enligt gällande lag principiellt uppgår till 1/3. Möjligen kan del påstås atl utvidgning av de allmänna intressena, som kan fä fritt vatten, uppväges av begränsningen av kvantiteten. I det enstaka fallet förhåller det sig emellertid knappast på sådant sätt.

Det är därför fullt motiverat att de föreslagna reglerna kompletteras med en liknande bestämmelse om ersättning som den ovan angivna, nämligen att ersättning skall utgå med beaktande av de nu gällande kungsådrebestämmelserna, såvida delta medför högre ersättning än enligt de nya reglerna.

LRF: Såvitt gäller nytillkomna företag lorde den lämpligaste utvägen vara den, alt jordbruksbevattningen infogas bland de intressen som har rätl att kräva avslående av vatten från andra ulan skyldighet att utge ersättning. Bland de priviligierade intressena - i förslagets 10 kap. 12 8 angivna som allmänl fiskeinlresse, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården - bör följaktligen enligt förbundels mening ingå även bevattning för jordbmksändamål. Därmed får man en anknytning lill nuvarande vattenlags bestämmelse i I kap. 6 8. Den omständigheten att bevattning enligt denna regel möjligen inte avser bevattning med dagens teknik bör inle tillmätas någon betydelse. Vatlenlagstiftningen måste vara så utformad, att bevattningstekniken inte stoppas eller försvåras i sin utveckling, när fråga om rätt lill bevatlningsvatten prövas.

Prop, 1981/82:130 187

Även om förslaget utformas på sätt förbundet nu angivit, är emellertid problemen ej lösta. Vallenlagsförslagel bygger nämligen på den principen att frågan om avstående av vatten skall avgöras vid omprövningstidens utgång. Vid större vattenföretag kan omprövningstidpunkten ligga långt i framfiden. Under den tidsrymd, varunder etl företag skall få utnyttja sitt lovgivna tillstånd, kan andra inlressen inte påfordra ändringar utan skyldighet att utge ersättning. Förbundet hävdar alt rättskraften visserligen bör respekteras, men detta bör ej nödvändigtvis medföra att reglerna blir alltför stelbenta. Svårighet uppkommer emellertid att lösa problemen. En tänkbar utväg kan vara att utvidga möjligheterna till omprövning enligt 15 kap. 13 8 i förslagel på så sätt att vid väsentliga ändringar - och då ej endast såvitt avser ändringar i vattenförhållandena utan även annars då nya behov uppkommer — omprövning kan ske till förmån för de privilegierade intressena bland vilka skall ingå bevattningsintressel. Hur myckel vatten en tillståndshavare skall vara skyldig att avstå bör lämpligen regleras på sätt angivils i förslaget 15 kap. 13 8 andra stycket. Vid omprövning bör därför ej kunna föreskrivas sådana nya eller ändrade villkor att ändamålet med företagel inte kan tillgodoses eller dess förutsättningar rubbas avsevärt.

Eftersom förslaget innehåller den regeln att uttag av såväl yt- som grundvatten skall anmälas och att vederbörande myndighet skall tilläggas rätt att föreskriva skyldighet all söka tillstånd, bör del bli möjligt att då det gäller vattentäkter vid en lämplig tidpunkt föranstalta om omprövning. Man når då den fördelen att flera ansökningar kan prövas i ett sammanhang. Vad nu sagts bör enligl förbundets uppfattning gälla alla vattenföretag, varmed följer att även tillstånd fill vattentäkter kan omprövas.

De vallenförelag som tillståndsprövals före nya vattenlagens ikraftträdande har i regel lämnats tillstånd för all framtid. I förslaget till lag om införande av nya vattenlagen har i 88 17 och 18 reglerats de frågor som skall gälla för äldre företag. Såsom utredningen angivit har motsatsförhållanden redan uppkommit mellan kraftinlresset och bevattningsintressel bl. a. i Tidan. Som förbundet tidigare anfört har samma förhållanden inträtt i Motala ström. De vattenmängder som här utlas av bevatiningsintressena är i förhållande till de framrinnande vattenmängderna relativt obetydliga, varför kraftverksföretagen ej bör ha rätt lill ersättning. 1 andra mindre vattendrag kan emellertid vattenbortledning få större betydelse.

Förbundels mening är den att bevattningsintresset skulle kunna tillgodoses genom omprövning på sätt tidigare angivits för nya företag, dvs. omprövning under gällande tillståndslid vid väsentligt ändrade förhållanden. För att uppnå detta syfte bör därtor i de särskilda övergångsbestämmelserna i 18 8 sista stycket anges atl de väsentliga ändringarna inte behöver ha skett efter nya vattenlagens ikraftträdande utan även dessförinnan.

Sammanfattningsvis vill LRF framhålla, att intrång i gällande vattenrätt till förmån för bevattningsändamål är befogad ur såväl konsument- som jordbrukssynpunkt. Intrångsmöjligheten bör emellertid inte begränsas till privatägd vallenrätt eller motsvarande. Den bör även kunna tillämpas mot staten samt mot kommuner. Såväl stat som kommun får därvid på vanligt sätt uppträda som sakägare i ansökningsmål. 1 elt av förbundet känt fall har problem uppstått mellan bevatlningsintressenter och en kommun om vattenuttag från kommunägd fastighet. Enligt gällande regler kan kommuner hindra etl vattenultag utan att det sker någon vattenrätlslig prövning. Det av ulredningen föreslagna rättsskyddet för den upplåtande fastigheten anser förbundet vara betryggande.

Prop. 1981/82:130 188

Näringslivets byggnadsdelegalion: I. Investeringsskydd, rörlighet, kostnad. Då det gäller omprövning till förmän för s. k. allmänna intressen förQänar åtminstone definilionsmässigt klargöras, alt reglerna sakligt sett behandlar två olika problem.

Del ena hänger samman med investeringsskyddels utformning och innebörd. Skulle den genom rältskraftsprincipen gällande skyddsverkan för tillståndsgivna företag betyda, att man över huvud taget inte skulle fä rättsligt förändra förhållandena för äldre företag, skulle detta givetvis betyda en Orörlighet för utvecklingen som vore mycket hämmande. Självklart skulle en sådan ordning knappast kunna försvaras någon längre lid. Nuvarande vattenlag - och förslaget i belänkandet då det gäller investeringsskydd för medgivna företag innehåller ingen principiell förändring av detta - utgår emellertid från att andra vattenrättsligt medgivna företag kan uppträda som sökande för alt uppnå förändringar. Till exempel ifråga om vattenhushållning kan elt kraftverksförelag som kan påvisa föreskriven Ökad båtnad genomföra detta, även om det betyder förändringar och nackdelar för tidigare tillståndsgivna företag. För sådana intrång utgår emellertid ersättning som kompenserar äldre företag och på så sätt utgör en del av kostnaden för det nya sökandeföretaget.

Några särskilda omprövningsregler skulle från denna synpunkt ej vara behövliga, om nämligen motstående intressen - bl. a. så kallade allmänna intressen - kan behandlas och uppträda som sökandeföretag från rättslig synpunkt. Så är ju t. ex. också fallet då det gäller flottled - eller farledsföretag med flera s. k. allmänna inlressen. Med en väl avvägd utformning av reglerna för vattenrättsligt medgivna företag skulle således särskilda omprövningsregler till förmän för s. k. allmänna intressen tekniskt sett kunna undvaras, om syftet enbart vore alt uppnå en rörlighet och möjlighet till förändring mot ersättning lill äldre förelag, dä dessa åsamkas föriuster.

Omprövningsreglerna behandlar emellertid också, som tidigare antytt, samtidigt även etl problem med annan innebörd - och det är tänkbart att dessa skilda syften inle helt hållits isär vare sig i den nuvarande vattenlagen eller utredningsförslaget — nämligen möjligheterna att uppnå en förändring ersättningsfritt eller till begränsad kostnad för ell s. k. allmänt intresse. Denna fråga gäller således i princip en form av gynnande på äldre företags bekostnad av en senare sökande som kan åberopa bl. a. vissa angivna s.k. allmänna intressen. Det förtjänar framhållas, atl denna ordning inte från samhällsekonomisk synpunkt betyder att de allmänna intressena kan tillgodoses ulan kostnad. 1 stället betyder omprövningsreglerna en särskild form av kostnadsfördelning - nämligen att äldre tillståndsgivna företag helt eller delvis också får bekosta förändringen. Skulle t. ex. i drift varande kraflverksproduktion uppoffras, betyder detta självfallet från nationalekonomisk synpunkt en ekonomisk förlust, oavsett om den ersätts på ett synligt sätt eller ej av det motstående intresse som uppnår en förändring av detta slag.

2. Förändring med hänsyn lill företagarintresse. Omprövningsreglernas karaktär av ekonomiskt slöd för motstående s. k. allmänna intressen betyder, alt det uppstår en kostnad inle bara för samhället ulan också för det berörda, t. ex. enskilda kraftverksföretagel. I den utsträckning som en förlust inte ersätts, får den bäras som en kostnad av företagel. Omprövningsreglerna betyder att sådana föriuster kan uppslå på etl olikformigt sätt, nämligen i det fallet motstående sökandeintresse uppträder som kan göra gällande de särskilda regler som gäller för s. k. allmänna intressen enligt omprövningsbestämmelserna. Omprövningsreglerna tar hänsyn lill

Prop. 1981/82:130 189

denna olägenhet från likabehandlingssynpunkt och föreskriver, som framgått, vissa marginaler för ersätlningsfria förändringar — jfr härtill särskilt förslagel 10:11-15. Hänsynstaganden skall vidare ske genom särskild intresseavvägning, som kan betyda jämkningar i det allmänna sökan-deinlressels anspråk - jfr särskilt förslaget 15: 13 st. 2. För vissa ansökningar om omprövning gäller också karensperioder genom lidsfrister till skydd för äldre företag - jfr 15: 13 st. 1. Uppoffringarna kan också variera med tiden, beroende på när elt motstående s. k. allmänt intresse uppträder som sökandeföretag — jfr härtill särskilt 10: 12 sista styckel, samt 10: 15. De ersätlningsfria anspråkens omfattning kan också växla på ett svårbedömbart sätt, beroende på hur den skälighetsprövning utfaller, som skall företas bl. a. från ekonomiska och andra utgångspunkter - jfr härtill särskilt 10: 12.

Som framgår av det sagda uppkommer därför en avsevärd osäkerhet för företagarintresset, då del gäller omfattningen av de avbräck som kan uppstå till följd av omprövningsreglerna. Reglerna innebär vidare att del uppkommer påfallande begränsningar i efterlevnaden av ett likformighetskrav då del gäller de uppoffringar för företagarintresset, som kan rymmas inom omprövningsreglerna. Viss risk finns i själva verket atl omprövningsreglerna kan leda fill ekonomiskt sett mycket olika resultat. Det är nämligen helt klart, alt föriusterna kan bli betydande om marginalerna - 20 % av produktionsvärdet är tänkbart - utnytQas fullt ut. Som resurstillgång för motstående s. k. allmänna sökandeintressen betyder alltså omprövningsreglerna etl osäkerhetsmoment, som i vissa fall kan bli till en kännbar nackdel för tillståndsgivna företagarintressen. Denna osäkerhetsfaktor påverkar också i sin tur företagarintressets finansieringsmöjligheter, eftersom reguljära kreditgivare - åtminstone fill dess erfarenheter vunnits om omprövningens räckvidd och vilka risker som är förknippade med den — sannolikt måsle begränsa sin kredilgivning på ett sätt som tar hänsyn lill dessa riskmoment.

3. Omprövning med hänsyn till motstående intresse. Som tidigare framgått kan motstående vattenrättsliga företagarintressen uppnå en förändring av tidigare medgivna vattenföretag (byggnader i vatten eller valtenregleringar exempelvis) efter ansökan enligl vattenlagen mot ersättning fömtsatt atl föreskriven intresseövervikt föreligger. Ersättningen för de nackdelar som kan uppslå för tidigare medgivna företag utgör härvid en kostnad för del nya företaget och en förutsättning för tillållighetsprövningen är bl. a., alt det nya företaget uppvisar sådan båtnad, alt det bl. a kan bära dessa kostnader —jfr härtill bl. a. 15; 19, då del gäller vattenhushållning för atl bättre utnytQa vattenkraften i fallsträcka samt 2: 15 st. 2, 2: 16, 3:4 saml 10: 1 i förslaget.

För sådana sökandeföretag, som enligl omprövningsreglerna kan åberopa särskilt angivna s.k. allmänna inlressen föreligger emellertid som nämnt också en möjlighet atl uppnå förändring i tidigare medgivna företag mot begränsad ersättning eventuellt ersättningsfritt. I princip betyder det la, som likaså framgått, att dessa företag får sin verksamhet helt eller delvis fillgodosedd genom uppoffring från förut fillståndsgivna förelag. Som resurstillgång för dylika förelag betyder emellertid denna princip gm ersältningsfri uppoffring en betydande osäkerhet. Vilka uppoffringar sgm elt tidigare tillståndsgivet företagarintresse behöver göra är som framgått av föregående avsnitt mycket svårbedömt. Omvänt betyder delta givetvis, att ett senare uppträdande s. k. allmänt intresse inle heller har särskilt stora möjligheter att på förhand bedöma hur pass mycket del ansökta

Prop, 1981/82:130 190

företaget kan bekostas genom ersätlningsfria tillskott från äldre företag. Dessa osäkerhetsmoment då del gäller tillgängliga resurser är å andra sidan ofrånkomliga med denna metod. Måhända kan också varje bidrag uppfattas som en fördel för motstående intressen, som helt saknar egna ekonomiska resurser. Från rationell synpunkt torde likväl en sådan behandling av resursfrågorna för berörda allmänna intressen te sig mindre tillfredsställande. Exempelvis ter det sig m«:st som en slump om de ersätlningsfria marginalerna uttömts av andra s. k. allmänna intressen tidigare eller inte. Ju frekvenlare de allmänna intressena är - l.ex. i ell känsligt område -desto osäkrare måste det bli hur ersältningsfrihel som eventuell tillgång kan utnyttjas. Medan tidigt framträdande allmänna intressen måhända blir helt tillgodosedda, skulle senare uppträdande intressen eventuellt kunna bli helt lottlösa. Principen betyder med andra ord en viss godtycklighet också de allmänna intressena intiördes. Invändningar mot detta sätt att bekosta allmänna intressen kan måhända också resas från prioriteringssynpunkt, i varje fall fördelas resurserna inle på sedvanligt sätt genom någon budgetreglering eller dylik prövning från del allmännas sida i fråga om vilket utrymme som skall tilldelas skilda allmänna intressen av detta slag.

Det finns därför anledning fråga sig, om den ersätlningsfria omprövningen är en rationell fördelningsmetod. Detta gäller särskilt, om berörda allmänna intressen inte är medellösa utan själva kan betraktas som ekonomiska företag, jämförbara med företagarintressen. Detta torde exempelvis normalt sett vara fallet med exempelvis sådana allmänna intressen som flottled, farled eller markavvattningsförelag etc. I dessa fall torde möjligheten alt uppnå en förändring sannolikt framstå som del väsentligaste, inte resursfrågan. Dessa synpunkter lorde för övrigt också gälla åtskilliga miljövårdsintressen, exempelvis avledande av avloppsvatten t. ex. lill förmån för en industri.

Enligt delegationens uppfattning förQänar de problem, som på här antytt sätt är förknippade med omprövningsinstitulet ytterligare överväganden. Hur omprövningsregler i praktiken kommer att fungera från allmän synpunkt är nämligen praktiskt taget oprövat, beroende på att praktiska erfarenheter knappast finns av vattenlagens nuvarande omprövningsregler.

4. Omprövning, rörlighet med tfinansiering av allmänna inlressen som företagarintresse. Som nyss påvisats torde ersältningsfri reglering som metod att bekosta motstående allmänna inlressen vara förenat med vissa nackdelar, bl. a. då det gäller de berörda allmänna intressenas inbördes prioritering. Från allmän synpunkt kan därför ifrågasättas, om inte möjligheten att uppnå förändring är det väsentligaste, och att en finansiering på reguljärt sätt med anslagsgivning vore alt föredra. Att på detta sätt behandla de allmänna intressena som etl företagarintresse, finansierat med allmänna medel, ter sig i varje fall siom en sannolikt mer rationell metod i fråga om sådana sökandeförelag som själva är av ekonomisk natur, t. ex. farleds- och flotdedsförelag. Det förQänar framhållas, att elt sådant synsätt pckså är ägnat atl underlätta intresseavvägningen i dessa fall, eftersom nackdelarna för tidigare medgivna företagarintressen är en minuspost, som i alla händelser skall uppskattas. Ekonomiska intressen emellan synes heller inga avgörande invändningar finnas mot atl förluster av detta slag också ersätts.

För andra motstående intressen - t. ex. fiske eller naturvård - lorde invändningarna mot ersätlningsfrihet som resurstillgång främst gälla den inbördes prioriteringen och osäkerheter om tillgängligt utrymme. En me-delsfilldelning via samhällets budget borde i varje fall erbjudas större

Prop, 1981/82:130 191

säkerhet och utrymme för en rationell avvägning. Men också andra synpunkter kan anföras till förmån för en synlig finansiering över samhällets budget i stället för ersältningsfri reglering. Med budgetfinansiering behandlas fredningsintressena själva som ett företagarintresse, som nedlägger kostnader för sina åtgärder. Dessa kan därmed fortsättningsvis betraktas som investeringar, som kan uppskattas till sitt värde och ersättas. I områden med frekventa konflikter kan detta Qäna som ett skydd för intressena och underlätta inlresseavvägningen vid en eventuellt framtida omprövning. Ersätlningsfria inlresseavvägningar utgör naturligen också en risk för skyddsintressena vid eventuellt framtida omprövningar. Alt detta inte är en enbart hypotetisk eventualitet, visar kanske särskilt erfarenheterna från behandlingen av Stora Sjöfallets nationalpark. Här infördes redan tidigt den mest långtgående formen för naturskydd - nationalparksförordnande — som kräver riksdagens medverkan vid omprövningen. Som bekant har nationalparksskyddet i detta fall successivt upphävts genom etl mycket stort antal omprövningsbeslut från riksdagens sida. Ersältningsfri reglering är således inte problemfri heller ur fredningsinlressenas synpunkt. En ordning med ekonomisk uppskattning av uppoffringar skilda intressen emellan, där så är möjligt, kan därför också ur fredningsinlressenas synpunkt vara att föredra.

5. Omprövningsreglernas utformning. Som tidigare framhållits har vi f. n. knappast någon erfarenhet av hur omprövningsregler med ersättnings-fri reglering av företagarintresset kan komma atl verka på detta område. Det finns därför särskild anledning överväga vad man från allmän synpunkt egentligen vill uppnå - möjlighet till förändring över huvud laget eller en metod att täcka kostnader för vissa intressen med därav följande, i viss mån irrationella konsekvenser. Fömtsatt att principen om ersättnings-fri omreglering skall bestå enligt förslagets utgångspunkter, förtjänar emellertid också reglernas utformning att övervägas ytterligare.

Att vissa särskilt nämnda allmänna inlressen gynnas med ersältningsfri
omreglering innebär självfallet vissa avgränsningsproblem. Bortsett här
ifrån kan emellertid diskuteras, om den särskilda reglering av vissa om
prövningsfrågor lill förmån för fiskeintresse, som föreskrivs i 15:14, av
viker så pass mycket att del behövs en särskild bestämmelse och om inle
de allmänna bestämmelserna i 15:13 borde räcka också för tillämpningen
av dessa frågor.---

Genom att vissa företag — bl. a. vattenavledning — kan förvägras permanent skydd enligl 15:11 uppkommer vidare också frågan, om inte den totala ersätlningsfria omreglering som på så sätt kan uppnås för motstående intressen, åtminstone bör vara förenad med det utrymme för hänsynstagande och intresseavvägning som föreskrivs i de allmänna omprövningsreglerna enligt 15:13. Rationella skäl talar i varje fall för delta och ett klargörande behövs på denna punkt.

Ifråga om vattenavledning lill förmån för kraftverk bör med hänsyn lill alt kraftverket inte kan fungera ulan vattenavledning gälla atl sökanden skall ha samma säkerhet till vattenavledningen som lill anläggningen. Vattenöverledningar av detta slag bör därför överföras lill 15:12.

Med tanke pä den osäkerhet som inle kan undgås för företagarintresset genom regler om ersältningsfri omprövning förQänar enligt delegationens uppfattning även övervägas, om inte mer enhetliga regler vore atl föredra, särskilt då det gäller tidsfristerna för omprövning. Med hänsyn lill att vattenkraftverk finansieras genom obligationslån, bör för sådana kraftverk fastställas en omprövningsfri tid av minsl 30 år motsvarande löptiden för

Prop, 1981/82:130 192

ett obligationslån, 20 år, och en i praktiken oftast erforderlig ytterligare belåningstid av 10 år. Detta är väsentligt för långivarnas säkerhet och därmed för möjligheten all utbjuda kraftverksobligationslän. Vissa paralleller finns här med det invesleringsskydd, som tomträltsreglerna innehåller då det gäller fastighetsinvesteringar.

6. Överväganden. Enligl delegationens uppfattning förQänar syftet med omprövningsinstitulet analyseras ytterligare. Särskilt borde klargöras, om huvudsyftet från allmän synpunkt är att uppnå förändring av tidigare medgivna förhållanden eller om avsikten främst är alt bekosta vissa s. k. allmänna intressen med ersältningsfri förändring pä etl tämligen svåröverskådligt sätt.

Utformningen av omprövningsireglerna förQänar också granskas från redaktionell synpunkt. En slörre enhetlighet vore eftersträvansvärd, eventuellt så att omprövningslillfällena på samma sätt som för närvarande i vattenlagen eller på med tomträttsinslilutet likartal sätt anpassas till behovet av säkerhet i kreditgivningen.

Svenska fiottledsförbundet: Förbundet har ingen erinran mot utredningens förslag att de nuvarande reglerna om kungsådra och nyprövning ersattes med nya regler angående omprövning samt finner föreslagna omprövningsregler väl avvägda.

Jokkmokks kommun: Visseriigen synes de nya reglerna ändamålsenliga. Som ovan antytts har dock "allmänna inlressen" benägenheten tolkas så att riksbehov tillgodoses utan ersältning till drabbad kommun. Som ytterligare exempel kan anföras Statens Naturvårdsverks förslag beträffande den fysiska riksplaneringen om ell lO-årigt skogsavverkningsförbud. Utan tal om ersättning till den drabbade bygden kan förutsättningarna för livsbetingelserna tydligen förändras. Ett klarläggande av att allmänna intresset ej får omöjliggöra respektive bygd:; intressen utan ersättning bör således införas även i den eventuella nya vattenlagen.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Vattenlagsutredningen förordar all de nya omprövningsreglerna skall bli tillämpliga också på äldre företag.

Det är ur fiskets synpunkt synneriigen angeläget att få till stånd en omprövning beträffande företag spm tillkommit under en tid när fiskefrågorna inle tillmättes någon stön-e betydelse och som av den anledningen inte heller ädömts några skyldigheter för att kompensera skada på fisket. Det är därför av största vikt att utredningens förslag i denna del genomförs.

Sydkraft Aktiebolag: Eftersom betänkandet under rubriken "Omprövning av äldre vattenföretag" som exempel på föreliggande behov av omprövning, främst för alt tillgodose fiskeintresset, nämner vallenföretag i bland annat Ronnebyån och Helgeån samt korttidsregleringen vid Laholmsfallet i Lagan, vill Sydkraft i egenskap av vattenkraflsintressenl i dessa vattendrag framhålla följande.

Med tillgodoseendet av fiskeintresset torde i förevarande sammanhang avses vandringsfisk,

De av kammarkollegiet och naturvårdsverket anförda exemplen är enligt Sydkrafts uppfattning myckel illa valda. Delta kan endast förklaras med bristande kunskap om de faktiska förhållandena i aktuella vattendrag. Förhållandena kan i korthet beskrivas enligt följande.

Ronnebyån är till den del ån flyter fram genom Blekinge praktiskt tagel helt utbyggd genom åtta kraftstationer med olika ägare. Några reproduktionsområden för lax eller öring finns ej kvar. Rätl till nolltappning föreligger på hela den aktuella sträckan. Utmed ån finns, i såväl Blekinge- som

Prop, 1981/82:130 193

Smålandsdelen, ett flertal industrier och samhällen som använder ån som recipient. Föroreningssitualionen har tidigare varit mycket besvärande, men en märkbar förbättring har på grund av vidtagna reningsåtgärder inträtt under senare år. Laxfiske lorde ej ha förekommit i ån, i varje fall icke under detta sekel. Ell tillskapande idag av etl laxfiske i ån lorde, under fömtsättning atl vattenkvalitén blir godtagbar, kräva att kraftstationerna utrives, vilket väl knappast kan ha varit kammarkollegiets avsikt. Enbart ett ändrat lappningsförfarande i stafionerna lär inte främja laxens möjligheter atl gå upp i ån.

Helgeåns vallen- och utbyggnadssilualion är ungefär densamma som för Ronnebyån. En väsentlig skillnad är emellertid att nedströms del nedersta kraftverket än på en lång sträcka, ca 32 km, flyter fram i praktiskt taget havsnivå och genom två större, starkt igenvuxna sjöar, Araslövssjön och Hammarsjön. Försöksutsätlningar med laxsmolt har visat alt dessa sjöar med sin rovfisk är effektiva hinder för laxreproduktionen. Någon laxuppgång i ån förekommer ej. Liksom i Ronnebyån kan en ändrad vattenföring i kraftverken ej påverka laxfisket.

Lagan och Laholmsfallet. Tack vare den laxodling Sydkraft frivilligt, dvs. ulan särskilt åläggande i dom eller annorledes, bedriver vid Laholm har laxbeståndel i Lagan nedströms Laholms kraftverk kunnat bibehållas. Laxodlingen bidrar även till elt lönande kustfiske. Före kraftverkens tillkomst kunde laxen ta sig upp längst till Karseforsfallen, ca 5 km uppströms Laholmsfallet. De relativt begränsade, tidigare reproduktionsområdena är numera helt överdämda. Dessa förhållanden lär därför icke heller kunna påverkas genom en ändring i nuvarande rätt till nolltappning.

5.5 Omprövning på begäran av tillståndshavare m. fl.

Svea hovrätt: 15 kap. 19 8. Begärs ändring för bättre utnyttjande av vattenkraft bör de allmänna tillåtlighetsreglerna tillämpas och inte bestämmelserna angående omprövning i 13 8 Qfr af Klintberg s. 148). - Sista meningen i första stycket synes överflödig.

15 kap. 20 §. Vid omprövning till förmän för enskilt intresse torde någon reducering enligt 10 kap. 12 8 VLF av tillståndshavaren enligt 11 8 samma kapitel tillkommande ersättning ej ifrågakomma. Det hade under sådana omständigheter varit av värde med en närmare analys av skillnaden mellan omprövning enligt VLF och den jämkning av meddelat tillstånd mot ersättning, som en tillståndshavare måste underkasta sig vid tillkomsten av ell konkurrerande vattenföretag.

Hovrätten för Nedre Norrland: Enskilda inlressen borde beredas möjligheter att påkalla omprövning i vidare omfattning än vad föreslagna bestämmelser medger.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: En intressant nyhet i lagförslaget är möjligheten för koncessionsnämnden atl fastställa ändrade eller nya beslämmelser om innehållande eller lappning av vatten. Sådan ändring av tappningsplan kan förväntas bli av särskilt intresse för bevattningsintressenterna i vissa vallensystem.

VASO: Hänvisningen i 15 kap. 19 § sista stycket till 13 8 andra stycket torde vara riktig för det fall att ansökan göres av annan än den som vill bättre utnyttja vattenkraften i fallsträcka som tillkommer honom. Om ansökan göres för bättre utnytQande av vattenkraft bör prövningen inle vara bunden av 13 8 andra stycket.

13 Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 194

Näringslivets byggnadsdelegation: 1 15: 19 föreskrivs bl. a. att vatlenhushållningsbestämmelser kan förändras på begäran av kraftverksinlres-sen för bättre utnyttjande av vattenkraften i en fallsträcka. Omnämnandet av detta intresse ter sig diskutabelt i delta sammanhang, eftersom det lorde stå klart att etl företagarintresse av delta slag kan uppnå nödvändiga förändringar med slöd av de allmänna tillållighelsreglerna i vattenlagen. Omnämnandet i detta sammanhang tillsammans med intressen som kan uppnå ersättningsfri omreglering skapar snarast viss oklarhet, eftersom det inte är avsikten att dessa vattenrättsliga företagarintressen skall uppnå någon ersältningsfri omreglering - jfr 10: 12 samt bl. a. 2: 15 st. 2, 2; 16, 10:1.

Alt en särskild omprövningsregel upptas i 10; 15 - ersätlningskapitlet -medan omprövning i övrigt regleras i 15 kap. kan vidare leda till vissa oklarheter. Vikfiga intresseavvägningsregler finns beskrivna i 15:13, då det gäller omprövningsinstitulet. Dessa bör självfallet också gälla omprövning med slöd av 10: 15. Atl bestämmelsen återfinns i 10 kap. skulle emellertid mot den förmodade avsikten kunna tolkas så, att inlresseavväg-ningsreglerna i 15 kap. inle skulle gälla. Denna oklarhet bör undanröjas.

5.6 Återkallelse av tillstånd m. m

Svea hovrätt: Enligt motiven står del sökanden fritt att inte begagna sig
av erhållet tillstånd, vilket också är fallet enligt gällande rätt. Detta kan
emellertid medföra att en sökande, som uppenbarl icke tänker utnytQa sitt
tillstånd, kan hindra annan från all få tillstånd till vallenförelag under hela
byggnadsfiden. Problem av detta slag har uppkommit i torrläggningsmål.
Det synes lämpligt atl den som på detta sätt hindras av ett gällande, ej
utnytQat tillstånd efter förslagsvis halva byggnadstidens förlopp hos fas
tighetsdomsolen kan utverka att tillståndet förklaras förfallet.

Del föreslagna 15 kap. 15 8 andra stycket saknar motsvarighet i VL. även om de med en vattenbyggnad förenade servitutsrättigheterna enligt gällande rätt ansetts förfallna, om byggnaden en längre tid varit övergiven. Frågan har emellertid hittills aktualiserats vid få tillfällen och domstolarna har varit ytterst obenägna att anse en vattenbyggnad övergiven Qfr af Klintberg s. 156). En större utbyggnad av s. k. minikraftverk, som företrädesvis skall förläggas i anslutning lill gamla dammar, och den av ulredningen föreslagna intensifierade kontrollen av äldre vattenbyggnader kan medföra all frågan i framtiden oftare än hittills kommer att bli aktuell. - Enligt hovrättens mening är frågor om förverkande av tillstånd enligt denna paragraf av sådan art att de bör underkastas judiciell prövning och de bör därför behandlas i fastighetsdomstol i form av stämningsmål. Del synes befogat att vid sidan av kammark;ollegiet bereda enskilda möjlighet att väcka lalan. I samband därmed bör fastighetsdomstolen även äga rätt upplaga frågor enligt 16 8.

Det lorde i många fall stöta pä betydande svårigheter att avgöra om ett förelag övergivits, medan del faller sig betydligt lättare alt fastställa att elt tillstånd icke utnyttjats under viss längre tid. En enklare reglering skulle således vara att uppställa endast den sistnämnda grunden för förverkande av tillståndet, i synnerhet om man redan i lagtexten anger den tidrymd -förslagsvis 25 år - under vilken anläggningen ej skall ha nylQals för att ett förverkandeyrkande skall kunna bifallas. Intresset av att bibehålla övergivandel som självständig grund för förverkande redan före utgången av ifrågavarande tidrymd synes vara ringa.

Prop, 1981/82:130 195

Hovrätten för Nedre Norrland: Bestämmelsen i 15 8 om förbud mot fortsatt verksamhet har på s. 347 i belänkandet motiverats med användande av departementschefens ordalag i propositionen till ML såvitt gäller motsvarande bestämmelse (23 8 ML). Utredningen har därvid inte berört frågan huruvida det kan finnas olikartade förhållanden som medför atl man inte utan vidare kan överföra ML:s förbudsbestämmelse till VL-förslaget. Här synes därför föreligga ett "plagiat". Hovrätten har svårt att överblicka konsekvenserna härav. Det kan dock sägas ligga i sakens natur att miljöfarlig verksamhet måsle kunna förbjudas medan däremot förbud mot fortsalt drift och handhavande av vissa större vattenförelag, exempelvis kraftverk och vattenregleringar, ter sig verklighetsfrämmande. Ifrågavarande bestämmelse bör således ses över. Man skulle därvid även kunna uppmärksamma frågan om förbudet överhuvudtaget har någon självständig betydelse vid sidan av förverkandebeslutet. Så blir emellertid fallel om - såsom utredningen föreslagit - straffansvar skall kunna inträda vid överträdelse av meddelat förbud.

Vä.xjö tingsrätt: Tingsrätten instämmer i att beslämmelser erfordras som kan medföra att även ett vattenrättsligt tillstånd förklaras förfallet av tillståndsmyndighelen. För del fall kammarkollegiet tilläggs befogenhet alt föra talan härom fordras emellertid att kollegiet visar en helt annan aktivitet än vad man hittills gjort, när del gällt atl beivra avsteg från gällande fillstånd enligt VL.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser förslaget om omprövning av meddelade beslut som den principiellt viktigaste nyheten i förslaget. Av andra styckel i det föreslagna lagrummet framgår dock inte om ändrad användning av elt vattenförelag inräknats bland de förutsättningar under vilka koncessionsnämnden kan vidtaga någon av de inledningsvis nämnda åtgärderna. Som exempel må nämnas att vattnet i en damm tillhörande en kvarnfaslighet där rörelsen sedan länge nedlagts, numera används för bevattning av en fruktodling utan alt det ändrade användningssättet föregåtts av någon form av prövning.

VASO: Vallenlagsutredningen föreslår (kap. 15 8 15) att etl tillstånd skall kunna förklaras förverkat, bl. a. när tillståndet icke utnyttjats under längre tid. Detta skulle även gälla äldre tillstånd av vattendomstol eller häradsrätt saml andra äldre dämningsrätter (övergångslagen 8 17). Den föreslagna bestämmelsen kan uppenbarligen medföra rättsförluster, som kan representera ett avsevärt värde. Tillkomsten av ett minikraftverk kan t. ex. vara beroende av alt etl gammalt tillstånd kan utnytQas. En bestämmelse bör därför tillfogas att tillstånd icke får förklaras förverkat, om rättighetens innehavare gör troligt atl rättigheten inom rimlig tid kommer att begagnas.

LRF: Utredningen har pekat på de olägenheter som kan förorsakas andra intressen genom att underhållet av ett vattenföretag allvarligt försummas eller osäkerhet råder huvuvida elt förelag skall anses vara övergivet eller ej. Dessa förhållanden har beaktats i förslagets 15 kap. 15 8, enligt vilken bestämmelse ett tillstånd kan förklaras förverkat och verksamheten förbjudas. LRF har ej någon erinran mot denna saneringsbestämmelse, som är välbehövlig, men vill i sammanhanget peka på ett annat förhållande som även bör lösas genom någon form av omprövningsförfarande. Det finns idag elt flertal gamla dämningsrätter för olika ändamål som ej utnyttjats på lång tid. Befolkningen i området har anpassat sig lill rådande förhållanden. När nu intresset för exempelvis minikraftverk börjat ta fart har intresset för att utnytQa dessa äldre tillstånd ökat. Enligt gällande praxis medför elt ätempptagande av den gamla dämningen icke någon

Prop, 1981/82:130 196

skyldighet för tillståndshavaren alt ersätta därvid uppkommande skador. Förbundet anser att det är mycket otillfredsställande att sådana allvarliga förändringar av sedan lång tid rådande vattenförhållanden får ske utan hänsyn till motstående intressen. I lagen bör. enligt LRFs mening, införas en bestämmelse om, att under lång tid ej utnylQade dämningsrätter är förverkade.

6 Underhåll, tillsyn och utrivning

6.1 Underhåll och tillsyn

Svea hovrätt: Sverige har, med tanke på det stora antalet dammar i de många vattendragen, varit anmärkningsvärt förskonat från översvämningskatastrofer på grund av dammbrott. - Statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningens medlemmar tillämpar sedan länge vissa kontrollrufiner (s. 203). Det synes hovrätten angeläget att även fortsättningsvis utnyttja detta kontrollsystem, som torde omfatta alla slörre dammanläggningar och som, ulan att medföra särskild kostnad för statsverket, får anses ha fungerat väl.

Valtenfallsverket och kraftverksföreningens största enskilda medlemmar har egna anställda med kompelens att kontrollera dammar, medan andra föreningsmedlemmar begagnar utomstående konsulter. Om offentlig tillsyn anses önskvärd i dessa fall bör den enligt hovrättens bedömning bestå i dels fastställande av erforderliga kontrollrutiner, dels avgörande av vilka företag som själva skall få kontrollera sina dammar och dels aukiorisation av besiktningsmän.

Offentlig tillsyn av angiven beskaffenhet torde bäst utövas av en central beslutsinstans. En sådan instans med lillsynsuppgifter rörande slörre dammanläggningar är krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar (SFS 1942:335). Den består av lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för valtenfallsverket och en för kommunala och enskilda kraftföretag (SFS 1944: 542). Nämnden arbetar utan fast anställd kanslipersonal och är därför en ringa ekonomisk belastning för statsverket samfidigt som den genom sin sammansättning förfogar över kvalificerad sakkunskap. Om den centrala övervakningen av dammarnas säkerhet begränsas till ovan angivna uppgifter - fastställande av mtiner samt meddelande av behörighet - lorde tillsynen kunna utövas av en nämnd med lagfaren ordförande och representanter för vattenfalls-verket samt kommunala och enskilda kraflförelag. Dessutom bör ingå representant för en eller flera statliga myndigheter med kompetens ifråga om vattenbyggnad. Eftersom såväl krigsskyddsnämnden som den nu föreslagna nämnden skulle syssla med dammsäkerhet bör frågan om sammanslagning eller annan samordning övervägas.

Den föreslagna nämnden skulle få till uppgift att besluta om formerna för kontrollen. Dessutom bör garantier skapas för att den åsyftade kontrollen kommer till stånd, vilket lämpligen sker genom alt dammägaren åläggs atl med regelbundna intervaller tillställa länsslyrelsen en i behörig ordning upprättad kontroll- eller besiktningshandling. Om det av denna framgår att åtgärd erfordras, bör länsslyrelsen vaka över att dammägaren inom viss tid styrker att åtgärden utförts.

Vad nu sagts gäller i första hand de stora dammar som ägs av vattenfalls-

Prop, 1981/82:130 197

verket och kraflverksföreningens medlemmar, men även andra dammägare bör naturligtvis kunna utnytQa de auktoriserade besiktningsmännen.

De dammar som ej kontrolleras på auktoriserat sätt bör lämpligen kontrolleras av länsstyrelsens egna Qänstemän eller genom utnytQande av t. ex. lantbruksnämndernas vattenbyggnadstekniska erfarenhet. I mera svårbedömda fall bör, om så erfordras, även länsstyrelsen kunna utnytQa auktoriserad besiktningsman eller eventuellt ålägga dammägaren att ingiva en av sådan besiktningsman utfärdad kontrollhandling.

Del föreslagna kontrollsystemet fordrar atl länsstyrelserna för register över de dammar som måste underhållas av hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Hovrätten vill emellertid i detta sammanhang framhålla alt dammbrott i många fall - t. ex. vid ett litet magasin omedelbart uppströms en större sjö - ofta är utan betydelse. I sådana fall behövs självfallet ingen kontroll.

Det nu föreslagna förfarandet med en central nämnd och auktoriserade besiktningsmän bör möjliggöra en mera likformig och tekniskt bättre kontroll än kontroll enligt utredningens förslag med hela ansvaret lagt pä länsstyrelserna, vilkas Qänstemän i de flesta fall skulle få alltför.liten erfarenhet av dammsäkerhetsfrågor för all med rimlig snabbhet kunna bedöma tekniskt komplicerade fall.

Vad hovrätten anfört i del föregående rör anläggningar av dämmande karaktär. Ulredningen föreslår atl den offentliga tillsynen även skall omfatta övriga vatlenförelag. Erfarenheten visar dock icke alt en så omfattande tillsyn är erforderlig. En stor andel av alla vatlenföretag står f ö. redan under tillsyn av offendiga myndigheter såsom byggnads- och hälsovårdsnämnder samt av statliga och kommunala organ såsom statens vägverk och kommunala hamnförvaltningar. Del kan befaras alt koslnaderna för tillsynen icke skulle uppvägas av de därmed vunna fördelarna. Hovrätten avstyrker därför förslaget i vad det avser offentlig tillsyn av andra än sådana dämmande anläggningar som vid bristande underhåll kan skada allmän eller enskild rätl. Skulle emellertid 21 kap. 2 8 1 st. VLF godtas och alla vattenföretag ställas under tillsyn, bör dock fillsynen över markavvattningsföretag inte utövas av länsslyrelsen ulan av lantbmksnämnden.

Ulredningen anser (s. 206) det obehövligt att i VLF införa en motsvarighet fill 13 kap. 3 och 4 88 VL (besiktning på begäran av sakägare eller anläggningens ägare). Bestämmelserna har emellerfid utnylQats i ett flertal fall och sålunda fyllt ett behov som icke täcks av rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om bevisning. Besiktningen har bl. a. ofta varit ett enkelt medel all för berörda personer dels klarlägga elt för dem dunkelt förhållande och dels upplysa dem om länkbara åtgärder. Därigenom har många stämningsmål kunnat undvikas. Hovrätten förordar därför atl en motsvarighet fill dessa beslämmelser bibehålls i en ny vallenlag.

Hovrätten för Nedre Norrland: Del förmodas föreligga elt behov av lagsliftningsålgärder för att bättre än för närvarande tillgodose rimliga krav på underhåll och säkerhet, åtminstone såvitt avser dammbyggnader och andra dämmande anordningar.

Det ligger i sakens natur atl fillslåndsmyndigheten ej kan åläggas någon mera ingående teknisk granskning vid prövningen av ansökan om tillstånd. Konsekvenserna av anläggningens utförande i vad avser hållfasthet, grundläggningsförhållanden o. dyl. lorde i regel vara svåra eller rent av omöjliga att utreda på delta stadium. Förelagaren har givetvis själv intresse av atl säkerhetsaspekterna tillgodoses och från ansvaret härför kan han under inga förhållanden befrias. Del är emellertid önskvärt att tillstånds-

Prop, 1981/82:130 198

myndigheterna tillförs en enhetlig teknisk sakkunskap, vilket knappast kan förväntas bli fallet i del syslem för tillståndsprövning som ulredningen föreslagit.

Hovrätten an.sluter sig till uppfattningen atl tillsyn ej erfordras under byggnadstiden.

För den säkerhetskontroll som fortsättningsvis kan behövas synes — utöver besiktning som föreskrivs av tillståndsmyndigheten - offentlig tillsyn i de av utredningen angivna hänseendena vara lämplig. Frågan är emellertid om tillsynsuppgiflerna skall läggas på länsstyrelserna. Utredningen har funnit dessa uppgifter kunna fullgöras av den vattenbyggnadslekniska personal som föreslagits bli tillförd länsstyrelserna för tillståndsprövningen. Hovrätten finner att del i många fall är fråga om tillsyn av anläggningar som ej prövats av länsstyrelse, varför det troligen blir så att erforderlig teknisk kunskap ej finns tillgänglig inom länsstyrelserna. Alldeles oberoende av vilken utformning del framfida prövningssyslemet kommer atl få bör enligl hovrättens mening tillsynsuppgiften såvitt avser större dammanläggningar därför ej anförtros länsstyrelserna utan i stället förläggas till ell centralt organ med vatlenbyggnadsteknisk erfarenhet. Tillsynen skulle då få formen av en central övervakning med avseende på slörre dammbyggnaders säkerhet. Övriga dämmande anläggningar skulle kunna tillses genom länsstyrelsernas försorg. Därvid skulle det centrala organet kunna lillhandagå med hållfaslhelsberäkningar och annan teknisk utredning. Frågorna om en sådan myndighets organisation och förhållande till andra, nu fungerande kontrollorgan får närmare utredas. Offentlig tillsyn av annat än dammar och Uknande vattenbyggnader är enligt hovrättens mening ej påkallad.

Luleå tingsrätt: Innan beslul fattas om offentlig tillsyn över vattenföretag bör en inventering av befintliga anläggningar ulföras. Sedan kan med större säkerhet beräknas hur stor arbetsbelastning en fortlöpande tillsyn skulle medföra. Tingsrätten vill i detta sammanhang understryka vad ulredningen anfört på sid. 206 att tillsynsmyndighets lillsynsuppgifter bör inskränkas såvitt avser dammanläggning som tillhör staten eller enskild som tillämpar kraftverksföreningens normer. I övrigt torde kunna fömtsättas atl behovet av regelbunden tillsyn frän offentlig myndighet inle kommer atl vara särskilt stort vad gäller anläggningar som väg- och järnvägsbroar samt hamnar, vilka regelbundet underhålls av ägaren.

I och för sig kan länsstyrelse utgöra lämplig myndighet alt utöva offentlig tillsyn över vatlenföretag. Utredningens förslag fömtsätter emellertid atl länsstyrelse är lillståndsmyndighet beträffande vissa vattenföretag och att tillsynsverksamheten läggs på länsslyrelsen bl. a. för att bereda dess vattenbyggnadslekniska personal full sysselsättning. Det kan sättas i fråga om man på det föreslagna sättet bör blanda samman fillståndsfrågor med frågor om tillsyn av efterlevnaden av samma tillstånd och av tillstånd av högre myndighet. Det förefaller också tveksamt om varje länsstyrelse kan företräda tillräcklig teknisk sakkunskap för de maktpåliggande uppgifter som tillsynen måste innefatta. Om som tingsrätten föreslår länsstyrelse inte blir tillståndsgivande myndighet måste — om inte tillsynsfunktionen skall ges ål endast ett starkt begränsat antal länsstyrelser för att bereda full sysselsättning ål erforderlig tillsynspersonal - någon annan lösning sökas. Om inte den av fingsrätten förordade inventeringen skulle utmärka ett alltför omfattande tillsynsbehov, förefaller en sådan lösning kunna vara all en central inspektionsmyndighel inrättas, möjligen genom ombildning av krigsskyddsnämnden.

Prop, 1981/82:130 199

Enligt tingsrättens uppfattning bör del även i fortsättningen finnas möjlighet atl på begäran av sakägare eller anläggnings ägare förordna om besiktning molsvarande vad som nu gäller enligt 13 kap. 3 och 4 88 vattenlagen. Om sådan opartisk besiktning göres kan nämligen onödig rättegång förhindras i det alt parterna därigenom erhåller besked om anläggningens laglighet.

Umebygdens tingsrätt: Utredningen har utförligt behandlat frågan om tillsyn över vattenbyggnader för att motverka kalaslrofrisker lill följd av bristfällig konstruktion eller eftersatt underhåll. Vad gäller konstruktion och utförande föreslås ingen ändring i nuvarande system, där granskning av det tekniska materialet sker hos tillståndsmyndigheten och den färdiga anläggningen besiktigas av särskilt förordnad besiktningsman. Däremot föreslås nu att länsstyrelsen skall utöva tillsyn över vattenföretag av alla kategorier, närmast för atl kontrollera atl bristande underhåll ej medför risker av allvarlig art. Tingsrätten ifrågasätter om detta är nödvändigt och lämpligt. När det gäller större dammar, som kan innebära egentliga katastrofrisker, konstaterar utredningen att tillsynen närmast bör bli av pro-formakaraklär, eftersom ägarnas egna rutiner för kontroll torde utgöra fillräckliga garantier från säkerhetssynpunkt. Om det rör sig om för svenska förhållanden mer ovanliga konstruktioner, t. ex. stora valvdammar, kan det eventuellt föreligga skäl för fillståndsmyndigheten alt förordna särskild expert att utöva intermittent kontroll. Det kan inte vara vare sig ekonomiskt rimligt eller rekryteringsmässigl möjligt att förse varje länsstyrelse med högt kvalificerad teknisk expertis för sådana undantagsfall. En fortlöpande och systematisk kontroll av alla småanläggningar är onödig från risksynpunkt och inte värd sitt pris. Enbart den inventering och kartläggning av förhållandena i vattendrag och andra vattenområden, varom utredningen talar på sid. 206 m, kräver stora arbetsinsatser och därmed kostnader. De ölägenheter och risker av mindre omfattning, som kan föreligga, kommer erfarenhetsmässigt till myndigheternas (kommuners, länsstyrelsers och, inte minst, vattendomstolarnas) kännedom genom anmälningar och förfrågningar från berörda personer. Viktigare synes vara att tillräckliga medel ställs till förfogande för en systemafisk restaurering av småvaltendrag. I Nortland finns en stor mängd bygdedammar, mestadels i nedlagda biflottleder, som i många fall fortfarande används av ortsbefolkningen utan särskilt tillstånd. Skogsvårdsstyrelserna, vilka regelmässigt har förordnande som förvaltare av nedlagda floltleder, och länsstyrelsernas naturvärdssektioner försöker, i män av tillgängliga AMS-medel, rusta upp en del småvaltendrag i fiskels och den övriga naturvårdens intresse. Eftersom de saknar såväl egen expertis som anslag till konsulter för nödvändig projektering, är dock resultatet hittills blygsamt. Kommunerna och arbetsmarknadsmyndigheterna får ofta bistå med erforderliga medel. Den förhoppning, som departementschefen uttalade i proposition 1969: 104 (sid. 38), att man för återställningsålgärder i nedlagda flottleder i första hand skulle la i anspråk behållning hos flottningsföreningarna, har inte på något sätt infriats. Eftersom förslaget om särskilda flotlgodsavgifter för att finansiera återställningsåtgärder avvisades i propositionen, synes del böra ankomma på staten att ställa resurser till förfogande för restaurering av småvatlendragen. En formell inventering och kontroll av dammarnas tillstånd Qänar inget syfte, om resurser saknas för meningsfulla åtgärder. Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 13 8 tredje stycket VL-förslagel om vitsord för förvaltare att begära tillstånd lill återställningsålgärder är också meningslös, om erforderliga medel för projektering och åtgärder inte ställs till förfogande.

Prop, 1981/82:130 200

Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten anser att om det skall finnas någon möjlighet atl i efterhand göra en sådan kontroll som ulredningen synes avse så erfordras betydligt större resurser än vad utredningen synes förutsätta. För tillståndsmyndighelen kan det därför nog ej bli fråga om mer än att göra en översiktlig bedömning av den föreslagna konstruktionen av anläggningen i samband med tillståndsprövningen. Sedan arbelet färdigställts får sedan en besiktning av främst avbördningsanordningarna äga rum i ungefär den omfattning som för närvarande sker.

Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag om regler för fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av ett vattenfpretag och däri ingående anläggningar, vilken tillsyn bör utövas av offentlig myndighet. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om ej större dammbyggnader bör kunna undantas med hänsyn till den kontroll som ändock torde äga rum beträffande dessa (s. 200).

När en erforderlig inventering har gjorts av i landet befintliga vallenbyggnader bör frågan hur själva tillsynen av dessa och av nya vallenbyggnader skall ordnas upptas fill bedömning. Vem som skall handha denna fortlöpande tillsyn torde bl. a. bli beroende av hur pass omfattande tillsynen skall göras. Ställning härtill bör las först sedan inventeringen slutförts.

Eftersom enligt förslagel någon ovillkorlig tillslåndsplikt ej längre skall föreligga beträffande dammar (12 kap. I 8 1 st., jämfört med 2 kap. 20 8 I mom. 1 st. nuvarande vattenlag) ifrågasätts om ej anmälnings- eller registreringsskyldighel bör föreskrivas i sådana fall då tillståndsprövning ej sker.

Tingsrätten är på grund av det arrförda ej beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om länsstyrelserna som tillsynsmyndigheter.

Stockholms tingsrätt: I likhet med utredningen anser tingsrätten all det bör åligga tillståndsmyndighelen atl granska ritningar rörande en anläggnings konstmktion, hållfasthet, avbördningsförmåga m. m. men denna granskning kan inte innebära någon garanti för att varje säkerhetsaspekt beaktas utan det slutliga ansvaret för att anläggningen byggs på ett betryggande sätt måste åvila den byggande, som vid detaljutformningen i samband med arbetenas utförande har att tillse att anläggningens säkerhet blir tillfredsställande. Detta bör gälla inte minsl för de anordningar som vidtas under byggnadstiden (t. ex. fångdammar) som måste anpassas efter förhållandena under arbetets gång.

Tingsrätten har tidigare förordat att fristående prövningsmyndigheler inrättas. Om så blir fallet tillstyrker tingsrätten att länsstyrelserna blir tillsynsmyndigheter med skyldighet att kontrollera anläggningars utförande, underhåll och handhavande. Kontrollen bör huvudsakligen avse dammar och andra byggnader som vid bristande underhåll kan medföra skadeverkningar. Om däremot del av utredningen föreslagna prövningssyslemet genomförs, avstyrker tingsrätten att tillsynsskyldigheten läggs på länsstyrelserna. Ett så uppbyggt syslem innebär i viss mån att länsstyrelsen skall kontrollera sig själv och elt sådant system kan inte vinna tilltro. Tillsynsorganet bör därför vara fristående från myndighet som har att pröva tillståndsfrågor. Om länsstyrelserna blir tillståndsmyndigheler förordar fingsrätten att tillsynsskyldigheten ordnas på annat sätt. I och för sig är del dock önskvärt all tillsynen ombesörjs av regionala organ och del bästa sättet att anordna tillsynen får man sannolikt om tillsynen utövas av länsstyrelserna, som därvid måste ha tekniskt kunnig personal i tillräcklig utsträckning.

Prop. 1981/82:130 201

Växjö tingsrätt: Ägare till anläggning som ingår i vatlenförelag skall självfallet vara skyldig att underhålla anläggningen så att fara för allmän och enskild rätt förebygges. Regeln bör gälla alla anläggningar. Regeln bör också kompletteras med bestämmelser som ger det allmänna ökade möjligheter atl övervaka anläggningens konstruktion och all fortlöpande kontrollera dess underhåll och handhavande. Tillståndsmyndigheten skall dock enligt förslaget icke ha lillgång fill fullständiga ritningar och annal material. Ändå åläggs myndigheten att i viss utsträckning granska tillgängliga ritningar m. m. samt atl i blivande tillståndsbeslul intaga "erforderliga föreskrifter" rörande anläggningens konstmktion, hållfasthet och grundläggning m. m. Detta förefaller vara omöjligt utan lillgång fill detaljerat material och blir under sådana förhållanden inte mer än ett slag i luften. Det blir ju ändock så som ulredningen själv anför, att detaljutformningen även i fortsättningen kommer alt överlämnas åt den byggande själv. Eftersom en anläggning icke är säkrare än vad dess svagaste länk tillåter synes det olämpligt vid angivna förhållanden att ålägga tillståndsmyndighelen skyldighet att i tillståndsbeslutet intaga "erforderliga föreskrifter". Det kan lätt komma atl tolkas så att myndigheten har ansvaret för anläggningens säkerhet.

Den föreslagna ordningen, enligl vilken tillståndsmyndigheten har all bedöma anläggningens konstmktion m. m. saml kan förordna om erforderlig besiktning i efterhand, är enligl utredningens mening icke tillräcklig. Möjlighet att genom offentlig myndighet fortlöpande utöva tillsyn av underhållet bör dessutom skapas och i princip gälla för alla slags anläggningar. Samma är enligl utredningen förhållandel med tillsyn över alt vatlenföretag handhas enligt gällande bestämmelser. Tingsrätten kan hålla med om atl detta vore värdefullt. Emellertid synes utredningen icke vara medveten om den stora arbetsmängd som behöver nedläggas för all systemet skall fungera tillfredsställande och icke stanna på papperet. Kvalificerad teknisk sakkunskap måste självfallet tillföras lillsynsorganen, vilka enligl förslagel skall utgöras av länsstyrelserna. Denna sakkunskap skall även ta befallning med länsstyrelsernas tillståndsgivande funktion, en uppgift som i tidigare sammanhang antagits bli mycket omfattande. Härtill kommer inventerings- och kartläggningsarbele beträffande befintliga anläggningar. Enligt tingsrättens bestämda uppfattning kommer alla dessa nya uppgifter att framtvinga en betydande utökning av personalen vid länsstyrelserna såväl med vattenrätlslig och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap som med kanslipersonal. Bortsett frän att kostnaderna härför måste beaktas kan utredningens ställningstagande till frågan om tillsyn över vatlenförelag anses medföra fördelar. Lämpligheten av alt samma myndighet i åtskilliga fall kommer att ha hand om såväl tillståndsgivning som tillsyn måste dock ifrågasättas.

Enligt fingsrättens mening föreligger, med hänsyn till den blivande arbetsbelastningen inom länsstyrelserna i frågor av valtenrättslig karaktär, risk för att dessa myndigheters tillsynsuppgifter eftersattes, om inte uppgifterna anges i lagtext åtminstone i stora drag. Det lär ändock vara möjligt att bibehålla viss flexibilitet. Om emellertid resursutnylQandet skall få fälla utslaget i tillsynsfrågor, uppstår lätt nog med den mycket begränsade personal, som enligt utredningens förslag skall tillföras länsstyrelserna, en benägenhet alt icke ägna erforderlig uppmärksamhet åt tillsynen. Särskilt under uppbyggnadsskedet med omfattande inventering och kartläggning av redan befintliga vattenbyggnader blir risken för en överbelastning stor.

Bestämmelserna om besiktning och tillsyn medför att en motsvarighet

Prop, 1981/82:130 202

till gällande VL 13; 10 bör kunna undvaras. Däremot är vallendomstolen tveksam humvida detsamma bör gälla VL 13:3 och 4. Särskilt med hänsyn fill sakägarna kan ifrågasättas om behov av motsvarighet till VL 13:3 icke fortfarande föreligger.

Vänersborgs tingsrätt: Bestämimelser rörande underhåll har intagils i förslagets 20 kap. och angående tillsyn i dess 21 kap. I motiven till dessa bestämmelser har utredningen förordat, att lillståndsmyndighet vid sin prövning i viss utsträckning skall granska ritningar rörande anläggnings konstruktion och hållfasthet, grundläggning, utskovens avbördningsförmåga, krönhöjd, släntlutningar etc. samt intaga erforderliga föreskrifter i sådana hänseenden i tillståndsbeslutet. I detta skall också om så erfordras föreskrivas besiktning av företaget efter färdigställandet. Reglerna i 21 kap. om tillsyn avser också förhållandena efter byggnadsfidens slut och som tillsynsmyndighet har föreslagits länsslyrelsen dock med möjlighet atl om särskilda skäl föreligger förordna annan atl utöva tillsyn i visst hänseende.

Tingsrätten delar i huvudsak de synpunkter utredningen haft rörande hithörande spörsmål, dock med följande påpekande och undanlag.

Ett fillstånd till en anläggning måste innehålla beslämmelser om dennas huvudsakliga utförande med uppgifter avseende längder, bredder, höjder, släntlutningar m. m. enligt förslagsiritningar. Den granskning som erfordras härför måste också avse sådana förhållanden, som är av betydelse för anläggningens inverkan pä vattenförhållandena. Tveksamhet kan däremot råda om, hur långt tillslåndsmyndighelens granskningsskyldighet skall sträcka sig beträffande anläggningens konstmkfion och grundläggning från stabilitets- och hållfasthetssynpunkter. Enligt tingsrättens mening är det redan med hänsyn till erforderliga arbetsinsatser otänkbart att en sådan skyldighet kan sträcka sig längre än lill konstruktionernas huvuddrag eller avse annat än de slutsatser som i geologiskt hänseende kan dragas av utförda grundundersökningar, alll enligl ingivna eller infordrade utredningar.

Tillsynen av större vattenföretag kan beröra mycket komplicerade tekniska spörsmål, vilkas bedömning kräver teknologiskt vetande inom ett flertal områden. Till länsstyrelserna kan sådan expertis knappast knytas. Enligt tingsrättens mening bör därför - även om tekniker anställes vid länsstyrelserna för bedömning av tillståndsfrågor - länsstyrelse komma i fråga som tillsynsorgan endast ii enklare fall. De mera komplicerade tillsynsuppgifterna bör i stället anförtros åt ett centralt organ med utbildade mtiner och personal som har tillräcklig teknisk erfarenhet.

Socialstyrelsen: Konsumtionsvattnets kvalitet beror i hög grad på hur en vattentäkt anläggs och underhålls. Med en noggrann undersökning av vattenkvalitén när takten planeras och genom teknisk kontroll finns bättre fömtsätlningar för att utnytQa våra vattenresurser rationellt.

Jämsides med den offentliga valtenkonlrollen enligt hälsovårdsstadgan bör också en teknisk kontroll ske av vattentäkterna. När anmälan sker eller fillstånd lämnas till en vattentäkt bör delta följas av en teknisk kontroll av takten. Om underhållet av befintliga takter förbättras minskar behovet av nya takter.

För atl trygga konsumfionsvattenförsörjningen genom små vattentäkter är del angelägel att rådgivningen i fråga om planering, utförande och underhåll också byggs ut.

Socialstyrelsen arbetar för att få fram ett sådant material som belyser de hygieniska aspekterna.

Prop, 1981/82:130 203

Hälsovårdsnämnden i Uppsala kommun: Förslaget om alt utse länsslyrelsen som tillsynsmyndighet kan diskuteras, ävenså nödvändigheten av att tillföra nämnda myndighet vatlenbyggnadsteknisk expertis. Tillsyn och underhållsfrågor hänger nära samman. Om aktiva valtenförbund tillskapas, vilka kan ta ansvaret för alla tillsyns- och underhållsfrågor inom vattendraget, behövs i normala fall inte någon fortlöpande kontroll från offentlig myndighet.

Statens vägverk: Vad avser vattenlagsutredningens förslag om vattenföretags underhåll och handhavande, finner verket det lämpligt att regler i detta avseende förenas i ell kapitel, kap. 20. För verkets del - som är ansvarigt för drift och underhåll av bl.a. broar, färjlägen m.m. uppkommer ofta frågor och problem om ansvarigheten för nyssnämnda byggnader i vaiten sedan väg tagits ur allmänt underhåll.

SMHI: Vattenlagsutredningen föreslår att del i nya VL ges regler om alt fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av vattenförelag skall utövas av offendig myndighet. Härtill förordar utredningen länsstyrelserna. Dessas kompetensområde vad gäller tillsyn har dock inte, såsom är fallet vid tillståndsprövningen, begränsats lill vissa mindre vattenförelag. Någon central tillsynsfunktion har heller inte föreslagits. Utredningen konstaterar att en uppdelning av tillsynsuppgifterna mellan central myndighet och regionala organ inte är lämplig i den nya VL. SMHI delar inte denna uppfattning.

Utredningens förslag beträffande tillsyn föregås av en omfattande redogörelse för behovet av sådan kontroll som kan erfordras för att förebygga olyckor, främst dammbrott. Däremot har utredningen ej tillräckligt ingående behandlat den form av tillsyn som rör företagens handhavande och där bl. a. ingår kontroll av efterlevnaden av meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten.

SMHI vill fästa uppmärksamheten på att de två formerna av fortlöpande fillsyn, kontroll av anläggningars underhåll och kontroll av deras handhavande, är av väsentligt olika karaktär. Underhållstillsynen gäller främst vattenbyggnadstekniska och geotekniska frågor och förutsätler molsvarande expertis, medan handhavandekontrollen ofta kräver kvalificerade hydrologiska bedömningar. Del kan därför vara svårt att finna elt gemensamt organ för kvalificerad offentlig kontroll av både underhåll och handhavande, åtminstone om man utgår från centrala myndigheters nuvarande verksamhet. Det verkar vara denna svårighet som avhållit utredningen från att föreslå en central tillsynsmyndighet. Om man emellertid betraktar de två tillsynsformerna var för sig lorde man lättare kunna finna lämplig tillsynsorganisation, utan att nya organ behöver tillskapas.

Behovet av en offentlig tillsyn över anläggningars underhåll som utredningen förespråkar stöds även av SMHI; s erfarenheter. SMHI har dock vissa invändningar mot förslaget att länsstyrelserna skulle svara för all sådan tillsyn. Del synes visserligen rimligt atl länsstyrelserna ges vissa uppgifter i fråga om lokala, mindre objekt. Kontrollen av större eller mer komplicerade anläggningar lorde emellertid kräva en så kvalificerad expertis att länsstyrelserna knappast kan svara för denna.

Ulredningen hänvisar lill de mtiner för kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet som tillämpas i fråga om anläggningar som tillhör staten eller medlemmar i Svenska kraftverksföreningen. Sådan kontroll från företagens sida skulle enligl ulredningen kunna underiätta det offentliga tillsynsorganels uppgifter. SMHI finner det rimligt av effektivitetsskäl all förelagens egna kontrollmliner sålunda utnyttjas men anser del nöd-

Prop, 1981/82:130 204

vändigt att nämnda kontroll från företagens sida kompletteras med en kvalificerad offentlig insyn. Detta kan tillgå så atl vattenfallsverkels och kraftverksföreningens kommitté för dammsäkerhel ges offentlig status genom alt tillföras av samhället utsedda representanter med sakkunskap inom vattenbyggnadsteknik, geoteknik och hydrologi.

En annan möjlighet är en central expertgrupp eller inspektion för den offentliga tillsynen av slörre anläggningars underhåll med företrädare för olika fackområden som vattenbyggnadsteknik, geoteknik och hydrologi.

SMHI hade önskat att handhavandekontrollen i slörre utsträckning uppmärksammats av ulredningen. Under sin långa hydrologiska verksamhet har SMHI besökt många anläggningar och har granskat och samlat etl omfattande mätmaterial. Bristande efterlevnad av exempelvis tappnings-föreskrifter är enligt SMHF.s erfarenheter ingen sällsynt företeelse och kan ofta förorsaka skador för en stor grupp enskilda sakägare liksom för allmänna intressen, medan dammbrott lill följd av bristande underhåll är synnerligen ovanligt.

SMHI vill kraftigt understryka kraven på hydrologisk sakkunskap hos kontrollanten. Detta gäller särskilt om kontrollen, vilket bör vara önskvärt, skall sträcka sig längre än till ett passivt registrerande av eventuella överträdelser av regleringsbestämmelser. Genom atl svara för mer kvalificerad hydrologisk information, t. e.i. i form av tillrinningsprognoser, någol som redan nu föreskrivs i vissa vattendomar, kan kontrollanten medverka till att regleringar bedrivs på ett sådant sätt atl skador, såsom översvämningar förebyggs, samtidigt som regleringsbestämmelserna uppfylls.

I 21 kap. 2 8 lagförslaget anges att "tillsyn över vattenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av länsslyrelsen". Även annan än länsstyrelsen kan, t. ex i tillståndsbeslul, förordnas att utöva tillsyn i visst hänseende. Utredningen förespråkar dock reslriktivitel i sådana särskilda förordnanden. Länsstyrelserna får härigenom en myckel central ställning, särskilt som deras kompetensområde, i motsats lill tillslåndsprövningsförfa-randet, inte preciseras i lagtexten. Då länsstyrelserna ej besitter och ej heller föreslås tillföras speciell hydrologisk expertis bör det klargöras alt deras kompetens endast omfattar lokala, okomplicerade vattenföretag.

Med hänsyn till de särskilda krav på hydrologisk sakkunskap som hand
havandekontrollen i många fall innebär finner SMHI det otillfredsställande
all en kvalificerad bedömning av åtminstone de större företagen ej bättre
tillgodoses i lagförslaget. Då handhavandekontrollen i allt väsentligt berör
hydrologiska frågor bör enligt SMHLs uppfattning i dessa fall den centrala
tillsynen ges en stark ställning genom att utövas av permanent central
tillsynsmyndighet. Denna uppgift bör naturligen anförtros SMHI som är
central myndighet för hydrologi.

Om SMHLs roll även i fortsättningen skulle vara den sakkunnige kontrollantens, med förordnande i varje särskilt fall, bör i lagtexten intagas föreskrift om prövning av frågan om SMHLs förordnande som sakkunnig i alla de ärenden där behov av särskild hydrologisk kompetens föreligger.

Ulredningen skiljer i finansieringshänseende mellan de två tillsynsformerna: offentlig tillsyn utövad av länsstyrelserna på statsverkets bekostnad, fillsyn via särskilt förordnad sakkunnig bekostad direkt av företaget. Denna skillnad i finansieringssätt motiveras ej närmare och del kan ifrågasättas om den är sakligt motiverad.

Enligt SMHLs uppfattning bör huvudfrågan gälla att skapa ett syslem för effektiv kontroll av alla vatlenförelag frän samhällets sida. Sådan tillsynsverksamhet kan, som utredningen föreslår, bekostas av staten.

Prop, 1981/82:130 205

Detta överensstämmer dock inte med de strävanden till utvidgad kostnadstäckning genom avgifter eller andra former av externdebitering som pågår inom statsförvaltningen. Då utsikterna att bekosta stadiga myndigheters medverkan i tillsynsverksamheten genom statsmedel sålunda synes begränsade torde enhedighet i finansieringssätt mellan olika fillsynsformer lättast uppnås genom en konsekvent finansiering genom vatlenföretagen. En sådan enhedighet i finansiering är, som SMHI ser del en fömtsättning för att fillsynsverksamheten skall kunna anordnas på ett ur samhällsekonomisk synpunkt rationellt säll. Så innebär exempelvis elt regelmässigt utnyttjande av centrala myndigheter för den offentliga tillsynen lägre kostnader genom atl det totala antalet experter inom landet då kan reduceras.

SMHI inser emellertid de svårigheter som kan uppstå när det gäller att finna kostnadstäckning för länsstyrelsernas underhållslillsyn avseende exempelvis äldre dammanläggningar. I sådana fall torde man av rent praktiska skäl vara hänvisad till statlig finansiering. Handhavandekontrollen torde dock inte vara förknippad med sådana svårigheter eftersom det här är fråga om i drift varande anläggningar.

Det finns flera motiv för att koslnaderna för handhavandekontrollen bör belasta ägaren av vattenförelag. Ett motiv utgör del förhållandet att kontrollkostnaderna står i relation till hur väl företaget sköts i fråga om vattenhushållningsbestämmelser etc. Atl kostnaderna belastar företaget blir därmed ell incitament till välskötta valtenregleringar, instrument m m.

SMHLs hittillsvarande tillsynsverksamhet har främst inneburit kontroll av all meddelade vattenhushållningsbestämmelser följs, men även granskning av funktionsdugligheten hos de instrument som används i kontrollsyfte, övervakning av höjdläget på vattenslåndsskalor, kontroll av avbörd-ningskurvor mm. Det bör härvid framhållas all SMHI även studerar möjligheterna att genom utökad datorisering förenkla kontrollprogram, något som kan leda till lägre kontrollkostnader. SMHI kan också många gånger tack vare sitt konlrollantskap lämna prognoser och råd som möjliggör ell effektivare utnyttjande av vattenresurserna ulan att därför regleringsbestämmelsernas efterlevnad äventyras. Även för att förebygga skador, t ex i samband med flöden, är kvalificerad hydrologisk information såsom flödesprognoser nödvändig, bl a som underlag för en fömtseende planering av tappningen från regleringsmagasin.

Fömtom den effektivisering av själva kontrollverksamheten som SMHI kan medverka lill genom sina erfarenheter och resurser på området, vill SMHI peka på fördelen av en bättre bevakning av allmän och enskild rätt.

Kostnaderna för SMHLs medverkan i tillsynsverksamheten bör, av skäl som ovan anförts, även fortsättningsvis belasta vatlenföretagen enligl den särskilda taxa för SMHI som fastställts av regeringen. Detta bör även gälla om SMHI tilldelas funktionen som central tillsynsmyndighet beträffande vattenföretags handhavande.

Kammarkollegiet: I rättsfallet NJA 1976 s 165 angående Vojmsjöns reglering har högsta domstolen ansett att laglig möjlighet för närvarande saknas att förordna om tillsyn och kontroll av vattenbyggnadsföretag för all framtid, dvs sedan den löpande prövotiden i målen avslutats. Vattenlagsutredningen har uppmärksammat denna brist i den nuvarande lagstiftningen och föreslagit att länsstyrelserna, som förutsätts få särskild sakkunskap härför, blir fillsynsmyndigheter för kontroll i främsta mmmet av funktionen och säkerheten hos anläggningsdelarna. Det föreslås vidare alt annan instans skall kunna förordnas att utföra tillsynen om en länsstyrelses kapacitet inte skulle räcka fill eller om det skulle krävas specialkunskaper

Prop. 1981/82:130 206

för delta ändamål, t ex av det slag SMHI, SGU eller fiskeristyrelsen besitter.

I likhet med ulredningen anser kollegiet det vara i högsta grad angelägel att det tillskapas lagliga möjligheter för den framfida tillsynen av vattenförelagen. För närvarande saknas dock de personella resurserna hos länsstyrelserna, vilka i så fall måste förutsättas få en kraftig uppmstning på leknikersidan.

Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning alt säkerhetsaspekterna m m motiverar en regelmässig tillsyn av vattenbyggnaderna. Huruvida denna tillsyn och kontroll bör utövas av länsstyrelserna eller annan myndighet kan också diskuteras. Atl särskild fackmyndighet inle regelmässigt bör förordnas kan i och för sig vara en riktig tanke. Detta har emellertid fått ett alltför restriktivt uttryck i lagförslaget (21:2). Kollegiet anser att satsen "Om särskilda skäl föreligger" bör ändras lill "Om behov av särskild sakkunnig föreligger".

Den senare lydelsen torde bättre avspegla vattenlagsulredningens intentioner. Del bör främst ankomma på tillståndsmyndigheten att med ledning av behovet från fall till fall bestämma härom. Vidare får det tas för givet att SGU, SMHI, fiskeriintendenten eller annan institution som kan komma i fråga för uppgiften själv bäst förstår att bedöma omfattningen av den nödvändiga tillsynen eller kontrollen, om denna bör utövas regelbundet eller slickprovsvis eller genom inhämtande av uppgifter direkt från tillståndshavaren. Därjämte står del naturligtvis tillståndsmyndighelen fritt att i lämplig form avgränsa uppdraget för den som satts att utöva tillsynen.

Ulredningen föreslår att kostnaderna för länsstyrelsens tillsyn skall stanna å statsverket under del att tillsyn av annan, vare sig funktionen bedrivs av stadig myndighet eller av enskild, skall bekostas av företagaren. Kollegiet kan för sin del inte se någon principiell skillnad i all länsstyrelsen eller exempelvis SMHI utför fillsynskontrollen; del bör knappast finnas motiv för all i ena men inle andra fallel belasta staten med den kontrollkostnad som orsakas av företagaren. Kollegiet förordar därför alt denne i bägge fallen åläggs bekosta tillsynen och kontrollen.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Som en nyhet i svensk vatlenlag-stiftning föreslås att länsstyrelsen skall utöva tillsyn över vattenföretagen. Bestämmelsen har tillkommit framförallt för alt få viss kontroll på att dammbyggnader och andra anläggningar underhålles så, atl skador genom ras och översvämning ej onödigtvis behöver uppstå. Lantbruksnämnden anser reglerna om tillsyn befogade. Även vid markavvattningsföretag skulle det ibland vara av värde om en myndighet kunde ålägga vissa rensningsåtgärder. Detta synes bli möjligt med den föreslagna ordningen.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Utredningen föreslår väsentligt utökad offentlig tillsyn över vattenförelagen. I 2 8 åsyftas "fortlöpande tillsyn ... som bör omfatta alla typer av vatlenföretag". Tillsynskravet motiveras i första hand av de olycksfallsrisker som kan uppstå efter bristande underhåll av dammanläggningar men utredningen betonar helt riktigt även vikten av underhåll på "diken, pumpanordningar och ledningar". Enligt nämndens erfarenhet kan bristande underhåll konstateras i många av dagens olika vattenföretag.

Nämnden bedömer en ökad offentlig tillsyn av många vattenförelag angelägen men det är rimligt att samhällets tillsynsverksamhet i första hand koncentreras på vatlenföretc.g vars underhåll är angeläget från allmän synpunkt. I övriga vattenförelag bör det ligga i ägarens/delägarnas intresse all bevaka den allmänna underhållsplikt som finns reglerad i 20 kap.

Prop. 1981/82:130 207

Tillsyn bör utövas av regional myndighet. Jfr 28 i 21 kap. Beträffande markavvatlnings- och bevattningsföretagen bör lantbruksnämnden vara den lämpligaste tillsynsmyndigheten. Tillkomsten och fortbeståndet av dessa företag är så intimt knuten till övriga rationaliseringsinsatser inom jordbruket och till nämndens rådgivnings- och projekteringsverksa.mhet, atl det nuvarande organisatoriska sambandet med nämnden inte bör brytas.

I förslaget lill Lag om införande av nya vattenlagen (22 8) bör man överväga att låta tillsynen omfatta alla de äldre vattenföretag vars underhåll är av allmänt intresse.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Beträffande övriga frågor som behandlas har skogsvårdsstyrelsen inget atl erinra mot den lagstiftning som berör trummor, broar samt byggnader av vallar och bankar som bl. a. berör vägbyggnad och villvalten. Styrelsen hälsar även med tillfredsställelse att vallenlagsutredningen även tagit upp underhålls- och säkerhetsfrågorna vid vattenbyggen och föreslagil länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Skogsvårdsstyrelsen, som är förvaltare av flera nedlagda floltleder, har med oro konstaterat att flera dammar är i bristfälligt skick (vid inventering 1974 64 dammar av 131 inventerade). Styrelsen skrev därför till jordbmksdepartementet 1975-02-05 med anhållan om medel. Det är styrelsens förhoppning alt samtidigt som tillsynen nu lagfästs även medel ställs fill förfogande för åtgärder (förstärkning, nybyggnad eller utrivning).

Fiskeristyrelsen: Frågorna om tillsyn över efterlevnaden av nuvarande VL har lämnat åtskilligt övrigt all önska. Det har i huvudsak tillkommit den som ansett sig i ett eller annat avseende störd alt påkalla ingripande från polis och åklagare, eller överexekutor. Ansökan om handräckning har dock också kunnat göras av åklagare eller annan berörd myndighet. Där-emol har ingen för tillsynsverksamheten direkt ansvarig myndighet funnits.

I VL-förslaget ska länsstyrelserna öva tillsyn över vatlenförelag och därtill hörande anläggningar. Möjlighet lämnas atl uppdra denna tillsyn åt annan myndighet. Förslaget är dock enligl styrelsens mening inte tillräckligt långtgående. Tillsynsfrågorna bör i och för sig kunna anförtros åt länsstyrelserna med möjlighet att anlita biträde av exvis företrädare för fiskeriadministralionen. Däremot skulle det behövas etl klart uttalande i kommande proposition alt länsstyrelserna har en skyldighet atl i anslutning till sin tillsyn enligt annan markpolitisk (BL, NvL) lagstiftning bedriva en aktiv tillsynsverksamhet. 2 8 bör därför också säga, att "tillsyn över efterlevnaden av denna lag" utövas av länsstyrelsen.

Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Viktiga är de nya regler om tillsyn av vatlenföretag som föreslås. I många mindre vattendrag har t. ex. etl felaktigt handhavande av en reglering åsamkat fisket förhållandevis stora skador liksom att förfallna anordningar kan försvåra fiskvandring.

Ökad tillsyn och krav på att anläggningar underhålls kanske får lill följd att ägare fill dammar och annat i större utsträckning begär utrivning. Detta skulle underlätta möjligheterna lill fiskvandring i många vattendrag.

Statens naturvårdsverk: Vattenlagsutredningen föreslår att länsstyrelsen görs till tillsynsmyndighet enligt den nya vattenlagen. Naturvårdsverket instämmer i alt detta är en lämplig lösning. Som tidigare angivits har emellertid länsstyrelserna redan nu uppgifter enligt gällande lagstiftningar, bl. a. lillsynsuppgifter enligl ML, som man inte har resurser att helt genomföra. Verket har i flera andra sammanhang påtalat att personalförstärkningar för detta ändamål måste ske vid naturvårdsenheterna. Innan nya uppgifter åläggs länsstyrelserna måste därför resursfrågan noga övervägas.

Prop, 1981/82:130 208

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden vill framhålla att länsstyrelsernas blivande tillsyn över vattenföretagen bör samordnas med tillsynen enligt ML, vilket bl. a. innebär att det inte kommer att saknas tillräckliga arbetsuppgifter för tekniskt utbildad personal.

Sveriges geologiska undersökning (SGU): I belänkandet sid 205 anföres om tillsyn och uppföljning, all SGU vad gäller grundvattenläkter har samma funktion som SMHI vad beträffar vattenfrågor, dämningar och vallenregleringar.

SGU instämmer i utredningens synpunkter på verkets möjligheter att
bidra till en fristående övervakning av grundvattenförelag. ,

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Enligt lagförslaget skall tillsynen över vattenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser alt förslaget är väl motiverat dels därför all länsstyrelsen redan har en organisation för sin tillsynsverksamhet enligt miljöskyddslagen, dels för att länsstyrelsen jämlikt sina åligganden enligt vat-lenvårdslagstiftningen har en relativt god kännedom om förhållandena i många av länets vattendrag och andra vattenområden. Härjämte har länsstyrelsen genom 1976 års tillägg till 2 kap. 33 8 och 3 kap. 108 vattenlagen getts möjlighet alt ingripa vid försummat underhäll av vallenbyggnad. En förutsättning för länsstyrelsens utvidgade tillsynsfunktion är att länsstyrelserna - som utredningen också framhällil - tillförs erforderiiga personella resurser. Vid tillsynen bör givetvis samråd ske med lantbruksnämnd, skogsvärdsstyrelse mrflr Möjlighet finns också till delegation av tillsynsfunktionen ti|l bl. a. nyssnämnda myndigheter. Förslaget tillstyrkes.

Länsstyreheri / Värmlarids län: Länsstyrelsen delar ulredningens synpunkter om lämpligheten att ge länsstyrelsen föreslagna tillsynsfunktioner. I detta sammanhang vill länsstyrelsen dock bestämt framhålla att ramarna för atl verkställa länsstyrelsens uppgifter som fillsynsmyndighet redan nu är för små. Miljöskyddslagen trädde j kraft 1969. Ännu har tillsynen enligl denna lag dock inte tillnärmelsevis fått den omfattning som lagstiftaren förutsatte.

Länsstyrelsen finner det angeläget att den personal som skall handlägga
ärenden och utöva tillsyn enligt vattenlagen får den utbildning som erford
ras för att den nya verksamheter skall kunpa bedrivas på avsett säll. För
alt möjliggöra detta och därmed även skapa goda fömtsätlningar för en
friklionsfri övergång till de nya bestämmelserna måste länsstyrelserna i
god tid innan lagen träder i kraft förses med de tilltänkta resursförstärk
ningarna. --

Någon form av centralt tillsynsorgan är nödvändigt för att kunna skapa enhetlighet och samordning i tillsynsarbetet. Ett sådant organ verkar lämp-liglvis genom all ta fram för tillsynsfunktionen vägledande råd och anvisningar. Samordningsorganet behöver inte nödvändigtvis bli av permanent natur utan kan vefka upder en övergångstid för att underlätta uppbyggnaden av länsstyrelsernas tillsynsfunktioner.

De föreslagna reglerna för tillsynsverksamhetens bedrivande synes vara ändamålsenliga, Viss komplettering är dock erforderiig vad avser övergivna anläggningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar de synpunkter som ulredningen redovisar beträffande länsstyrelsens tillsynsfunktion saml dess initialuppgift att inventera och kartlägga förhållandena i vattendrag och andra vattenområden. En sådan karlläggning torde sannolikt om än i mycket blygsam omfattning ha igångsatts i samband med planeringen av vattenresurserna i vissa län.

Prop, 1981/82:130 209

Ulredningen framhåller i annat sammanhang behovel av inventering och planering av valtentillgängama för att man bättre skall kunna göra en planmässig bedömning av elt vatlenförelags lokalisering och omfattning. Länsstyrelsen vill peka på nödvändigheten av atl personella resurser ställs till berörda myndigheters förfogande för sådant inventerings- och planeringsarbete. För närvarande är den personal som finns för delta verksamhetsfält på länsstyrelsernas naturvårdsenheler otillräcklig.

Länsstyrelsen I Jämtlands län: Enligt förslaget blir som nämnts länsstyrelsen ansvarig för tillsyn över vattenförelag med därtill hörande anläggningar. Länsslyrelen har emellertid inle möjlighet all kräva ersättning härför annat än öm tillsynen utföres av annan än länsstyrelsen. Erfarenheter från nuvarande tillsynsverksamhet på miljövårdsområdet visar att denna ej fungerar i allo tillfredsställande. Mycket talar för all samma förhållande kommer all gälla valtenförelag enligt vattenlagen, om inle länsslyrelsen får möjlighet att avgiftsbelägga tillsynsverksamheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del. Länsstyrelsen fömtsätter all länsslyrelsen senare kommer att få möjlighet alt yttra sig över storleken av den personalförstärkning som genom utredningens förslag kommer att tillföras länsstyrelsen.

Östersunds kommun: Förslaget om en fortlöpande tillsyn från offentlig myndighet av anläggningars underhåll och skötsel måste anses mycket fillfredsställande. Säkerhetsfrågorna är kanske mest uttalade när det gäller dammanläggningar. Dessa ägs till slörre delen av andra än staten eller medlem av Svenska Kraflverksföreningen (som har stränga kontrollregler). Ofta har också dammarnas urspmnghga ändamål fallit bort. Kvarnar och sågverk har lagts ned och flottningen har upphört.

Tillsynen skall dock omfatta alla typer av vattenföretag och kunna ske oavsett om tillstånd erhållits eller inte.

Länsstyrelserna fullgör redan idag vissa uppgifter ifråga om katastrofberedskapen (planläggning och räddningsQänsl enligt 1974 års brandlag). Sedan 1976 har länsstyrelserna också fått möjlighet att ingripa vid försummat underhåll av vattenbyggnad.

Under ett uppbyggnadsskede torde enligt utredningen de förstärkta resurserna hos länsstyrelsen få las i anspråk för inventering av förhållandena i vattendrag och andra vattenområden.

Utredningens ståndpunkt att kostnaderna för länsstyrelsens tillsyns-funkfion helt skall bestridas av statsverket är inte självklar. Här skall jämföras med att de kostnader som uppkommer då etl särskilt sakkunnigt organ förordnas för tillsyn vid sidan av länsstyrelsens normala tillsyn enligt förslaget skall betalas av tillståndshavaren.

Svenska naturskyddsföreningen: I utredningens betänkande diskuteras bl. a. tillsyn över vatlenföretag. Av diskussionen förefaller det som om ulredningen med tillsyn i första hand avser en av säkerhetsskäl betingad inspekfion av dammar och liknande anläggningar. Föreningen vill vitsorda att sådan tillsyn är utomordentligt betydelsefull, men för den skull får inte glömmas bort att det också är mycket viktigt att en myndighet har tillsyn över att vattenlagens bestämmelse över huvud tagel efterlevs. Utomordentligt vikfigt är det exempelvis att någon myndighet övervakar att vattenförelag inte kommer till stånd ulan förprövning då sådan erfordras och att rättelse kommer till stånd i sådana fall dä sä ändå skett och skada eller olägenhet därigenom förorsakals motstående intresse. Föreningen vill alltså kraftigt understryka att begreppet tillsyn måste ges en vidare innebörd. Enligt föreningens mening bör länsstyrelsen utses till tillsynsmyndighet

14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 210

och ges erforderliga befogenheter och personella och andra resurser för alt kunna fullgöra sin tillsyn på elt tillfredsställande sätt.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner ulredningens förslag om fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av vattenföretag vara väl motiverat.

Sveriges domareförbund: Gmndförutsätlningen för en lagreglering av underhålls- och tillsynsfrågorna måste, på sätt uttalas i betänkandet, vara att del åligger ägaren att svara för en anläggnings underhåll och att se till alt den fungerar tillfredsställande. Såsom utredningen föreslår bör del dock åligga tillståndsmyndighelen alt i samband med fillståndsprövningen också i viss utsträckning granska ritningar rörande anläggningens konstruktion och hållfasthet, utskovens avbördningsförmåga m.m. Det bör dock understrykas att denna granskning - med hänsyn lill de resurser tillslåndsmyndigheterna idag disponerar eller som rimligen kan väntas bli ställda fill förfogande — endast kan bli översiktlig.

Förbundet fillstyrker förslaget att genom offentlig myndighet kontrollera anläggningars utförande samt att fortlöpande kontrollera deras underhåll och handhavande. Denna fillsyn bör åvila elt kvalificerat regionall organ. Under förutsättning att erforderliga personella resurser tillföres länsstyrelserna synes dessa lämpliga som tillsynsmyndigheter; såsom förbundet fömt uttalat vid behandlingen av prövningssyslemet bör samma myndighet dock inle ha hand om både tillståndsprövning och tillsyn.

Fastighetsrådens förening: Utr-edningen anser naturligt att tillståndsmyndigheten vid sin prövning av vatlenförelag vari ingår anläggning av dammbyggnad utför viss granskning samt all det skall finnas viss möjlighet all i efterhand konstatera alt en färdigställd anläggning utförts i enlighet med tillståndsmyndighetens beslul och på ell från säkerhetssynpunkt betryggande sätt. Föreningen ansluter sig här lill vad som anförts i denna fråga av vattendomstolen vid Jämtbygdens tingsrätt. Likaså ansluter sig föreningen till vad samma vattendomstol anfört beträffande reglerna för fortlöpande tillsyn över underhållet av vattenföretag.

Föreningen vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att man i lillståndsbeslut ger tydliga föreskrifter om besiktning, kontroll och tillsyn (15:8 punkt 6 VL-förslaget). Av särskild vikl är delta i fråga om dammar, vattenståndsmärken och vattenståndsskalor.

Regler molsvarande dem som nu finns i 13 kap 3 8 VL - alt vattenrätts-domaren på begäran av någon sor-n är beroende därav kan förordna sakkunnig all utföra besiktning av vallenbyggnad — saknas i lagförslag'-t. Utredningen anser alt i detta hänseende rättegångsbalkens allmänna regler om bevisning bör gälla (sid 206).

Föreningen är emellertid av den uppfattningen att det för den som är beroende av annans byggnad i vatten kan vara värdefullt - ulan alt rättegång pågår eller aktualiseras - alt i ordnad form och på ett något så när enkelt sätt få klarlagt om ifrågavarande byggnad och där eventuellt utövad reglering är av laga beskaffenhet. Den möjligheten har utnyttjats åtskilliga gånger och man lorde därigenom ha kunnat undvika onödiga processer. Förordnandet har också den funktionen att det ger besiktningsmannen tillträde till byggnaden. Den väg ulredningen anvisat via rättegångsbalkens regler om bevisning är svårtillgänglig. Föreningen föreslår därför att en bestämmelse motsvarande 13 kap 3 8 VL införs i den nya vattenlagen.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: Utredningen anser atl del allmänna måsle få ökade möjligheter atl övervaka anläggningars konstruk-

Prop, 1981/82:130 211

tion och fortlöpande kontrollera dess underhåll och handhavande. Detta gäller speciellt mindre anläggningar som inle utförts av medlemmar i Kraftverksföreningen eller av staten. Tillsynen skall företrädesvis omhändertas av länsstyrelserna men även av annan, t. ex. fiskesakkunnig för kontroll av åtgärder som sökanden ålagts lill skydd för fisket. Slutligen skall finnas möjlighet atl överta underhållet av övergiven anläggning. SIC anser dessa förslag vara välmotiverade och angelägna.

Norrlands naturvärn: Kontrollen har icke sällan varit otillräcklig. I betänkandet talas åtskilligt om kontroll på att dammar blir säkra; detta är viktigt. Men det är också viktigt atl det kontrolleras atl föreskrivna åtgärder i andra hänseenden vidtagas. Nalurvärnet vill särskilt här framhålla kontrollen på att den s. k. efterföljande röjningen noga iakttages. Erfarenheterna ha klart visat atl man här inle kan lita på att kommuner, polismyndigheter och åklagare utöva tillräcklig löpande kontroll. Del bör inskärpas alt länsstyrelserna här har ansvar. Kammarkollegiet bör vara samordnande myndighet. Men för atl kontrollen skall kunna vara tillräcklig måste både länsstyrelser och kammarkollegiet ha ökad arbetskraft förtrogen icke minst med ekologiska sammanhang.

6.2 Utrivning och övertagande av underhållsskyldighet

Svea hovrätt: Det kan finnas skäl att överväga, om det är nödvändigt att upprätthålla kravet på att fastighet skall skadas av en anläggnings borttagande, för att fastighetens ägare skall tillåtas övertaga underhållet av anläggningen. En önskan från fastighetsägare att få övertaga underhållet av exempelvis en bro har ibland dikterats av elt kulturhistoriskt intresse av all bevara bron och synes förQäna beaktande.

Hovrätten för Nedre Norrland: Enligt utredningens uppfattning bör rätt atl överta underhållsskyldigheten föreligga i alla de fall då utrivning av anläggning i vatten begärs hos myndighet, oavsett om lillståndsplikt för utrivning föreligger eller inte (s 212 n). Hovrätten har svårt alt förslå denna konstruktion med en "rätt" som kan göras gällande endast om utrivning begärs. Vad ulredningen sedan anfört om att för övertagande av underhållsskyldigheten annat än inverkan på vattenförhållandena skall kunna beaktas leder till frågan om inte hithörande spörsmål borde regleras i väglagstiftningen och anläggningslagen. Om exempelvis allmän väg med bro skall dras in, borde det vara möjligt för berörda fastighetsägare att överta väg- och brounderhållet och handha detta i form av en samfällighet, allt enligt väglagstiftningen.

De nu kommenterade frågorna synes behöva ytterligare bearbetning.

Jämtbygdens tingsrätt: Vad utredningen anfört angående utrivning och övertagande av underhållsskyldighet kan tingsrätten till övervägande del instämma i.

Utredningen har på s. 210 y uttalat att ägarens begäran om utrivning "i princip" skall bifallas. Ulredningen synes emellertid anse att ägaren under alla förhållanden skall ha rätt att erhålla tillstånd att utriva byggnaden, vartför det angivna uttryckssättet möjligen syftar på att enligt 17 kap. 3 8 förslaget tillståndsmyndigheten skall bifalla ansökningen om ej förordnande meddelas om övertagande av underhållsskyldigheten enligt 4 8 samma kapitel.

Utredningen har vidare ansett att rätten att överta underhällsskyldigheten bör tillkomma varje ägare av fast egendom som skulle lida skada av vilket slag som helst genom utrivningen saml att för sådant övertagande ej

Prop. 1981/82:130 212

bör krävas atl utrivningen skulle medföra synnerlig skada genom inverkan på vattenförhållandena. Det bör i stället till exempel räcka med atl borttagandet av en bro medför skada för en fastighet genom försämrade kommunikationer. Den omständigheiicn alt ulredningen tidigare i fråga om rätt till ersältning för skada genom utrivning hävdat atl skadan skall hänföra sig till ändrade vattenförhållanden bör inte föranleda någon annan bedömning i nu förevarande avseende där ändamåls- och lämplighetssynpunkter måste vara avgörande. Utredningen har i detta sammanhang hänvisat lill 6 kap. 28 8 vattenlagen där det införts möjlighet för skadelidande fastighetsägare att överta flottledsanläggning i avlyst flottled.

Tingsrätten anser, att även med de nya möjligheter som införts i 6 kap. 28 8 vattenlagen det är olämpligt alt övertagande av underhållsskyldighet varom nu är fråga får ske enligl vallenlagen och atl prövningen hellre bör äga rum enligl väglagstiftningen och anläggningslagen. Skyldighet att söka tillstånd till utrivning torde nämligen inte föreligga i samtliga fall då det blir fråga om utrivning. Sakägarnas möjligheter att bevaka sin rätl till nämnda övertagande blir därför beroende av om dylik ansökan görs hos tillståndsmyndighelen. Dessutom kan det bli fråga om ett utredningsarbete av sådant slag som ej har med förhållandena i vattnet att göra.

Statens vägverk: Vad avser de föreslagna reglerna i kap 17 om utrivning ifrågasätter vägverket - som byggare och ägare till broar, färjlägen, bryggor m. m. - om inle i lagtexten Ull 17:4 kunde införas den bestämmelsen att, i de fall begärt tillstånd till utrivning av byggnader i vatten avslås och byggnaden således mot verkets önskan inte rivs ut, inte bara underhållsskyldigheten utan även äganderätten överförs till den eller dem som motsatt sig utrivningen. Härigenom skulle såväl underhållsskyldigheten som äganderätten överföras till samma subjekt.

Kammarkollegiet: De i lagförslaget upptagna reglerna för utrivning m. m. (17; 2-4) innebär att tillståndsgivningen vid utrivning av l.ex. äldre dammar och kraftstationer sker efter i huvudsak samma regler som de nu gällande, vilket innebär att ansökan om utrivning normalt skall bifallas, såvida inte fastighetsägare som lider synnerlig skada eller staten mfl kan åta sig underhållsskyldigheten.

Kollegiet anser det bra att rekvisitet "synnerlig skada" för rätt till övertagande av underhållsskyldigheten i lagförslaget uppmjukats till enbart "skada". Kollegiet är dock av den uppfattningen att det kan finnas åtskilliga fall där det både måste bedömas vara orimligt atl riva en vattenbyggnad med hänsyn till allmänna och enskilda intressen och samtidigt kan vara obilligt att någon annan än den tidigare ägaren tvingas ta hand om underhällsskyldigheten. I de fall då ulrivningsfrågor hittills behandlats i vattenmål har dammarna och vattenverken varit små, gamla och/eller i dåligt skick. En nyare lagstiftning måste dock räkna med eventualiteten att även något större vattenverk kan bli föremål för begäran om utrivning. Kollegiet vill understryka att även företag av relativt måttlig storieksord-ning kan medföra en total omdaning av naturförhållandena inom en bygd och att utrivning därvid ger väl sä svåra konsekvenser som uppförandet av byggnaden en gång gjort. Kollegiet vill därför förorda alt avsnittet antingen kompletteras med en bestämmelse om att utrivning skall vägras vid allvarlig skada eller - ännu hellre - att hela detta avsnitt utgår och reglerna om utrivning inordnas i fillåtlighetskapitlet.

Riksantikvarieämbetet: Ett stort antal anläggningar och anläggningsmiljöer äger betydande kulturhistoriskt värde. Dessa kulturminnen kan vara arkitektoniskt eller teknikhistoriskl värdefulla äldre kraftverk eller märk-

Prop. 1981/82:130 213

liga broar. Ämbetets dokumentation av sådana anläggningar är begränsad och härrör beträffande valtendrivna anläggningar främst från översiktliga inventeringar och arkivalier. F. n. pågår inventering av de äldre broarna i vissa län. Genom del material som pä detta sätt framkommit står del fullt klart atl många anläggningar har så högt värde att de fordrar stort hänsynslagande vid eventuella förändringar. Vissa anläggningar kan ha ett rent musealt värde.

Ämbetet anförde redan 1969 i remissyttrande till utredningen betydelsen av att utredningen beaktade frågan om lämpliga åtgärder och lagstiftning i samband med nedläggning av kraftverk och upphörande av vattenregleringar.

Ämbetet delar utredningens uppfattning om den lill ägandet knutna underhållsskyldigheten. Enligt förslaget (17 kap. 4 8) skall ägarens begäran om utrivning i princip bifallas (s. 370). Under vissa omständigheter kan underhållsansvaret övergå på fastighetsägaren. Sådant förordnande kan också meddelas för staten, kommunen eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen. Enligt ämbetets mening bör varje näringsgren ta ett ansvar för alt bevara kullurminnen som den egna verksamheten avsätter. Ämbetet anser det av stor betydelse för kulturminnesvärden om 4 8 andra stycket kunde ges en sådan tolkning att ägarna till anläggningarna i större utsträckning än i dag tar på sig ansvaret för det framtida underhållet.

Fiskenämnden i Jämtlands län: Avsaknaden av bestämmelser för systemet vid avveckling av flottning och flottled uppfattades då det blev aktuellt på 1950-talel som en stor brist. Liknande erfarenheter framkom vid nedläggningen av 1920-lalets kraflstalionsanläggningar. Det bör nu tillses att fullt tillfredsställande avvecklingsregler finns skisserade i den nya vattenlagen för de vattenförelag som nu kan vara aktuella. För atl ytterligare säkerställa sig i detta avseende bör en återställningsfond med speciell återställningsavgift övervägas för nu aktuella fall.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Utredningen har föreslagit bestämmelser om hur ulrivningsfrågor skall handläggas, om vem som skall vara berättigad atl begära utrivning och om ersättning skall utgå till intresse som blivit skadat av utrivningen. Länsorganet anser att de föreslagna bestämmelserna är väl avvägda men vilt samtidigt framhålla nödvändigheten av att statsmedel ställs till kommunernas förfogande för utrivnings- och återställningsåtgärd i äldre avlysta flottleder. Hittills har skogsvårdsstyrelserna såsom särskilda förvaUare enligl lagen om flottning i allmän flollled sökt att lösa dessa problem med anlitande av medel som ställts fill förfogande genom arbetsmarknadsverkets försorg. Dessa medel har dock varit helt otillräckliga och utgjort en ekonomisk belastning för kommunerna. Ett stort antal dammar och stenkistor finns säkert runt hela Norrland i gamla och avlysta flottleder. Dessa anläggningar är i allmänhet så förfallna all åtgärder måsle vidtas snarast så att inte onödiga skador behöver uppstå på allmänna och enskilda inlressen. - Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.

Umeå kommun: Utredningen pekar på att de nuvarande reglerna om utrivning av anläggning och övertagande av underhållsskyldigheten inle är tillfredsställande. Kommunen delar ulredningens syn att del bör bli lättare för den som vill överta underhållsskyldigheten av en anläggning som ägaren vill riva att göra detta och all den ägare som får tillstånd att riva skall vara skyldig ersätta de direkta skador som utrivningen orsakar genom förändringar i vallenförhållandena. Kommunen instämmer också i utredningens synpunkter atl tillstånd skall kunna förklaras förverkat, om vill-

Prop, 1981/82:130 214

koren i tillståndsbeslutet åsidosätts och underhållsskyldigheten överföras på annan vars rätt berörs av anläggningen. Den som verkställt åtgärderna föresläs få rätl att kräva kostnaderna åter av ägaren.

Svenska naturskyddsföreningen: I 17 kap. 4 8 föreslår utredningen bl. a. att ersättning i vissa fall skall utgå till ägaren av damm som inte får utrivas. Specialmotiveringen till denna paragraf har råkat bli oklart skriven, men som föreningen uppfattat reglerna innebär dessa atl dammägaren i vissa fall skulle få ersättning för den \inst han skulle kunna göra om dammen fick rivas ut. Ersättning skulle med andra ord utgå för ett förväntningsvärde. Enligt föreningens mening rimmar detta myckel illa med de ersättningsregler som gäller enligt vattenlagen i övrigt och enligt annan lagstiftning. Föreningen anser att reglerna måste ändras på denna punkt.

Sveriges advokatsamfund: Sar-nfundel anser det vara riktigt att, som utredningen föreslår, frågor om rätt till ersältning för skador på grund av utrivning skall behandlas på principiellt samma sätt som ersättningsfrågor vid tillkomsten av en anläggning saml att möjlighet skapas lill tvångsvis utrivning.

7"CO framför samma synpunkter som fiskenämnden i Jämtlands län.

6.3 Övergivna anläggningar m. m.

Svea hovrätt: Utredningen hävdar (s. 215) att ägare av anläggning i vatten icke genom passivitet kan överföra äganderätten fill markägaren saml att denne ej heller får äganderätten till bro eller brygga som ingått i indragen allmän väg Qfr. 32 8 N'ägL). Vad utredningen sålunda uttalat överensstämmer icke med vad som får anses vara gällande rätt Qfr prop. 1930: 106 s. 10, 51 och 54), varfcr frågan bör uppmärksammas under det fortsalla lagstiftningsarbetet. Härvid torde även få övervägas om en ändring är påkallad vad gäller det vattenrättsliga ansvaret.

Hovrätten delar ulredningens uppfattning (s. 217) all en ny vattenlag bör möjliggöra för annan att överta ansvaret för övergiven anläggnings fortsatta underhåll. Om detta ansvar sedermera återgår till ägaren, bör denne utge ersättning för nedlagda kostnader i sådan omfattning atl han icke gör obehörig vinst. Ersättningen bör läcka skadan av att anläggningen ej kunnat utnytQas under skälig avskrivningstid för nedlagda kostnader. Skulle erforderliga regler därom bli alltför komplicerade, är det möjligt all låta den som övertar underhållsansvaret för en övergiven anläggning också överta äganderätten fill densamma.

Hovrätten för Nedre Norrland: I viss anslutning till vad som sagts i föregående avsnitt (se avsnitt 6.2) vill hovrätten ifrågasätta om - såsom utredningen hävdat (s. 215) - 32 § väglagen har den innebörden att äganderätten till och underhållsskyldigheten beträffande bro eller brygga som ingått i indragen allmän väg allQär-nl tillkommer staten. En lagändring vore här önskvärd till klariäggande av del vatlenrättsliga ansvaret.

Hovrätten ställer sig tveksam till om den ordning som utredningen föreslagit beträffande utrivning av övergiven anläggning genom annan än ägaren (s. 216 f) är tillräckligt effektiv. Riskerna för alt erforderliga medel blir svåra att uppbringa och för att kostnader och skadeersättningar kommer att stanna på den utrivande samt betydelsen härav - del må gälla det allmänna eller enskild - synes ha underskattats av utredningen. Det kan synas mera realistiskt att samhället engagerar sig i dessa frågor. De antydda problemen torde nämligen ej kunna bemästras utan hjälp av statliga medel.

Prop. 1981/82:130 215

Hovrätten ansluter sig till ulredningens uppfattning om möjligheten till övertagande av ansvaret för anläggnings fortsatta underhåll (s. 217 n) och vill härvid tillägga att det i vissa fall kan finnas ell uppenbart allmänt intresse av atl anläggningen bibehålles.

Jämtbygdens tingsrätt: Vad utredningen i denna del anför föranleder icke någon särskild kommentar av tingsrätten.

Stockholms tingsrätt: Utredningen uttalar (s. 215) att staten, även sedan en väg indragils från allmänt underhåll, har äganderätten till och skyldighet att underhålla broar och bryggor som ingått i vägen. Tingsrätten instämmer i att åtminstone underhållsskyldigheten av sådana broar och bryggor bör åvila staten men det är osäkert om nu gällande bestämmelser ålägger staten sådan skyldighet. Om staten erhållit tillstånd enligt VL att uppföra en bro eller brygga torde ansvaret för underhållet ligga kvar hos staten tills underhållsskyldigheten enligt 2 kap. 34 8 VL överförs på annan. Möjligen kan underhållsskyldighet av bro för väg som indragits från allmänt underhåll läggas fast i instruktionen för statens vägverk. Säkrast torde vara att ändra 32 8 VägL så att underhållsskyldigheten klart slås fast.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Det finns i länet ett stort antal vattenanläggningar där ansvarig numera saknas eller där oklarhet råder om vem som är ansvarig för underhållet. Ofta rör det sig om mindre dammbyggnader som saknar skötsel eller där skötseln är sporadisk eller eljest bristfällig. Anläggningarna utgör, med hänsyn lill del skick som de befinner sig i, i vissa fall latenta katastrofrisker som kan utlösas särskilt vid exceptionella vattenflöden. Ofta motsvarar anläggningarna inte de krav som bör ställas på dem från naturvårds- eller miljöskyddssynpunkt.

För alt komma till rätta med de problem som sammanhänger med angivna förhållanden föreslår utredningen all koncessionsnämnden skall på framställning av kammarkollegiet kunna förordna om bl. a. utrivning av en anläggning.

Utifrån de erfarenheter länsstyrelsen har av de herrelösa anläggningarna har vattenlagsutredningen inte tillräckligt uppmärksammat alla de problem som är förbundna med dessa. Förfarandet med framställning till koncessionsnämnden om förverkandeförklaring m. m. med avseende på tillståndet är med hänsyn till tidsfaktorn i regel inle användbart i en akut situation då fara föreligger för liv eller omfattande förstörelse av egendom. Brandlagen ger visserligen möjlighet för den lokala räddningstjänsten eller, i vissa fall, länsstyrelsen alt ingripa i en katastrofsituation. Enligt förarbetena till brandlagen anses emellertid möjligheterna för räddningsorganen att agera vara på det sätt begränsade alt åtgärder kan vidtas endast under förutsättning att en händelse, som kan föranleda skada befaras vara omedelbart förestående. Enligt länsstyrelsens mening bör därför tillsynsmyndigheten - länsstyrelsen - ges befogenhet och resurser att verka i elt tidigare skede.

Medel bör också ställas till länsstyrelsens förfogande, l.ex. i form av bygdeavgifter, för medverkan fill att herrelösa anläggningar, vanligen dammbyggnader, kan sättas i stånd och bevaras med hänsyn till landskapsbilden eller av andra miljömässiga skäl. Det kan i detta sammanhang även ifrågasättas om inle särskilda former för tillsynen bör tillskapas för de övergivna anläggningarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: För alt komma tillrätta med problem som rör övergivna anläggningar föreslär utredningen, alt tillstånd till vattenföretag som övergivits eller vars underhåll allvarligt försummats skall kunna förverkas och verksamheten fortsättningsvis förbjudas. Prövningen

Prop. 1981/82:130 216

skall göras av koncessionsnämnden, som i samband med förverkande kan meddela erforderliga föreskrifter för alt skada eller fara för allmän eller enskild rätt inle uppstår. Om någon för anläggningen ansvarig inte finns får nämnden föreskriva att åtgärderna avseende anläggningen får ulföras av annan vars rätt är beroende av alt åtgärderna vidtas, t. ex. staten, kommun eller valtenförbund.

Det torde för närvarande finnas ett stort antal anläggningar för vilka saknas ansvarig. Ofta är det fråga om mindre dammbyggnader som utgör rester efter tidigare bruk och sågar eller dylikt. Vissa anläggningar sköts sporadiskt av någon eller några soi-n är beroende av dem medan andra helt lämnats utan tillsyn. Någon kontroll av att sådana anläggningar inte är tBrliga förekommer inte.

För att få kontroll på herrelösa anläggningar måste enligt länsstyrelsens mening någon myndighet åläggas tillse att åtgärder vidtas för att förhindra skada och förebygga olyckor. Det bör enhgt länsstyrelsens mening ankomma på tillsynsmyndigheten - länsstyrelsen - alt ansvara härför och hos koncessionsnämnden ansöka om utrivning eller andra åtgärder för alt eliminera fara eller hindra skada. Länsstyrelsen bör också ges uttrycklig befogenhet alt i fall då fara föreligger för liv eller för omfattande förstörelse av annans egendom och nämndens prövning inte kan avvaktas, själv besluta om akuta åtgärder.

Luleå kommun: Huvudprincipei-r är all ägaren till en vatlenanläggning skall svara för dess underhåll och i förekommande fall för dess utrivning.

Om ägaren icke fullgör dessa åligganden eller om anläggningen är övergiven har stat, kommun eller enskild fastighetsägare möjlighet alt ulföra återställnings- eller rivningsåtgärd(;r. I många av dessa fall kommer kostnaderna att stanna på den som utfor åtgärden. Det visar bl. a. erfarenheter från restaurering av gamla flottleder.

Då dessa kostnader stundom kan bli betydande bör i lagtexten införas bestämmelser om att ansvaret och kostnaden för underhåll och bortskaffande av onyttiga anläggningar i första hand skall åvila anläggningens ägare och i andra hand statsverket. Alt statsverket skall slå sekundärt ansvar motiveras med att statlig myndighet svarar för granskning och tillståndsgivning betr. vattenföretagen och att underhålls- och återslällningsarbeten kan bli betungande för såväl enskilda som för kommuner.

7 Skydd för vattenförsörjningen

Svea hovrätt: Att bestämma de Fall då förordnande om skyddsområde skall medföra ersättningsskyldighel har vållat svårigheter vid tillämpningen av VL. Belänkandet innehåller inga försök atl sammanfatta rättsläget eller att ange vad som bör gälla för framliden. Frågan bör uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Med tanke på skyddsområdesbestämmelsers i regel generella karaktär kan i det enskilda fallet ofta lämnas dispens. Sålunda kan vattendomstolen ha föreskrivit att upplag av petroleiimprodukter ej får förekomma, men att vederbörande kommunala organ äger medge undantag. Därför bör den sakägare som kräver ersättning på grund av skyddsområdesbestämmelser samtidigt styrka att fömlsättningar för dispens ej föreligger.

Enligt förslaget äger den som vill kräva ersältning för skada på grund av

Prop, 1981/82:130 217

förordnande om vatlenskyddsområde föra talan därom vid fasfighetsdomstol som dömer i vattenmål. Sådan talan är all hänföra till slämningsmål (18 kap. 3 8 10 p VLF) med påföljd atl allmänna regler om rättegångskostnader blir fillämpliga i målet. Detta skulle, jämfört med gällande lag, innebära en omofiverad försämring för den ersättningsberättigade. Skäl finns därför alt låta de i 22 kap. 4 8 1 st. VLF angivna reglerna för rättegångskostnader i bl. a. mål om ofömtsedd skada gälla även de fall då talan förs enligt 18 kap. 3 8 10 p VLF. Därigenom skulle också överensstämmelse nås med motsvarande reglering i 36 8 NVL.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten efterlyser ett klarläggande av i vad mån den inom vattenlagens ram samordnade skyddslagstiftningen enligt utredningens mening bör påverka vattenskyddsbeslämmelserna i annan lagstiftning (se betänkandet s. 219).

Hovrätten delar utredningens uppfattning om länsstyrelsernas lämplighet såsom beslutsmyndigheter i fråga om inrättande av valtenskyddsområden. Handläggningen av nu ifrågavarande ersättningsfrågor bör, oavsett utformningen av det framfida prövningssyslemel, ankomma på ett organ som även eljest handhar sådan skadereglering där frågor om vattenförorening föreligger lill bedömande. Förfarandet bör under alla förhållanden följa reglerna för stämningsmål (se 18 kap. 3 8 10 p VL-förslagel), dock ej, såsom konsekvensen skulle bli av ulredningens förslag, i fråga om rättegångskostnaderna. I sistnämnda hänseende synes koslnadsbestämmel-serna i VL-förslagets 22 kap. 4 8 första stycket vara bättre lämpade, ej minst med hänsyn till del molsvarande kostnadsstadgandet i 36 8 NVL och den av utredningen avsedda samordningen med NVL:s materiella regler om ersättning för intrång genom förordnande om naturreservat (s. 221).

Jämtbygdens tingsrätt: Enligt 8 kap. 2 8 får länsstyrelsen bestämma erforderligt skyddsområde för yt- och grundvattentäkt. Enligt motsvarande paragraf i nuvarande vattenlag får länsstyrelsen fastställa sådant skyddsområde för gmndvattentäkl endast i den mån förordnandet inte medför förpliktelse som går längre än vad den berörde måste tåla utan ersättning. Enligt förslagel skall den som drabbas av förordnande om vattenskyddsområde i ersättningsfrågan vända sig till fastighetsdomstol som dömer i valtenmål. — Tingsrätten vill påpeka risken med att länsslyrelsen enligt förslaget utan någon angiven begränsning får bestämma omfattningen av vattenskyddsområde, medan konsekvenserna härav, dvs. eventuella ersättningsanspråk, faller på en annan myndighet, nämligen fastighelsdomstol.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker att länsstyrelserna ges befogenhet att inrätta skyddsområden för både ytvattenfillgångar och grund-vatlentillgångar oberoende av ersättningsfrågorna. Den som vill kräva ersältning för skada på gmnd därav bör, om fingsrättens förslag fill fristående prövningsorgan godtas, föra talan därom vid dessa organ.

Växjö tingsrätt: Tingsrätten förordar i och för sig atl en samordnad skyddslagstiftning fillskapas för yl- och gmndvallenlillgångar. I linje med tingsrättens uppfattning rörande prövningssystemet enligt nya VL bör beslutsfunktionen rörande inrättande av vallenskyddsområden och bestämmelsernas innehåll ligga hos judiciell myndighet, som tillika har atl avgöra eventuella ersättningsfrågor.

Kammarkollegiet: Kollegiet delar ulredningens uppfattning atl en ensar-lad reglering av skyddet för grundvatten och ytvatten är önskvärd. Mot de föreslagna bestämmelserna vill kollegiet blott framföra en detaljanmärkning. Enligl förslaget skall länsstyrelserna, till skillnad från vad som nu

Prop, 1981/82:130 218

gäller, kunna förordna om skyddsområden och föreskriva skyddsbestämmelser som går utöver vad som enligt den allmänna aktsamhetsregeln måste tålas utan ersättning. Det måste därför vara av betydelse för sakägare att få del av meddelade beslut. I 8:5 VLF stadgas blott att länsstyrelsen, innan den fattar beslut enligt 2 eller 3 8, skall bereda ägare och innehavare av särskild rätt fill berörda fastigheter tillfälle att yttra sig. Paragrafen bör kompletteras med att tryckt exemplar av föreskrifter, som meddelats för visst skyddsområde, kostnadsfritt fillhandahålles sakägare.

Fiskeristyrelsen: En nyhet i VL-förslaget är att olika skyddsåtgärder ska kunna föreskrivas också för ytvattentäkter. Reglerna tar visserligen sikte främst på hushållens och industrins behov av vatten, men här sammanfaller fiskets intressesfär med täkt■erksamhetens.

1 8 ger uttryck för en god, men dessvärre ofta förbisedd princip, nämligen alt verksamheter såväl lill lands som i vattnet menligt kan påverka valtenkvalitén. Detta synsätt har trots återkommande påpekanden från fiskerimyndigheternas sida haft svårt alt tränga igenom i olika sammanhang som rör markanvändning, dvs. inom ramen för gällande planlagstiftning. Del skydd som nu avses beredas vattenförsörjning via ytvattentäkler bör alltså även kunna bli fill gagn för fisket, varför förslaget tillstyrkes.

De föreskrifter om vad allmänheten ska iakttaga inom vattenskyddsområde måste utformas på sådant sätt alt utövandet av fiske inte försvåras inom skyddsområdena.

Sveriges geologiska undersökning (SGU): I 8 kap. 1 8 i förslaget behandlas frågan om skydd för vattentillgång, även av grundvatten "som UtnytQas eller kan komma atl utnyttjas". Jämfört med gällande VL, 2 kap., 64 8, har ordet "framdeles" bortfallit. Detta kan möjligen tolkas så, att man i det nya förslagel skjutit tidpiunklen närmare nutiden. SGU vill här betona viklen av en långsiktig och framsynt planering. Exempel på en situation där bestämmelsen kan behöva fillämpas är täkl av grus och sand under gmndvattenytan.

SGU ser vidare med tillfredsställelse att möjligheten för länsstyrelse alt fastställa skyddsområde för gmndvattenläkt enligt § 2 i samma kapitel ej som nu formellt begränsas lill vattentäkt för tätbebyggelse (belänkandet sid. 221).

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL): I den allmänna aklsamhetsparagrafen 8 kap. 1 8 talas om yt- respektive grundvattenlill-gången. Skall termen förstås endiist kvanfilativi anser SBL detta vara otillräckligt. Ligger i begreppet också en kvalitetsaspekt borde detta framgå klarare, åtminstone i förslagets specialmotivering. Frågan tas i viss mån upp i specialmoliveringen till 2 8 där det sägs alt "skyddsområdet som regel skall ges sådan omfattning alt vattentäkten uppfyller rimliga anspråk på valtenbeskaffenheten hos etl råvatten som efter normall reningsförfarande skall användas för förbrukningsändamål".

Omgivningshygieniska avdelningen vid statens naturvårdsverk: Den nuvarande lagstiftningen och allmänna synpunkter.

När det gäller skyddet av grundvattentillgångar som används eller kan antagas komma lill användning, bygger detta i nuvarande lagstiftning huvudsakligen på upprättandet av skyddsområden. Dessa fastställs enligt VL av länsstyrelsen och kan innebära begränsningar i dispositionsrätten till en fasfighet som omfattas av skyddsområdet. En väsentlig inskränkning är för närvarande att förordnandet inte kan gälla längre än vad den berörda måste tåla utan ersättning enligt en allmän aktsamhetsregel. Denna regel, VL 2 kap. 63 8, säger att om någon vill utföra grävning eller sprängning eller

Prop, 1981/82:130 219

anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd som kan befaras medföra inverkan å gmndvattenfillgång vilken tillgodogöres eller kan antas komma att framdeles tillgodogöras vare han skyldig atl till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen föranledes av omständigheterna.

När det gäller skyddet av vattentillgång såväl i fråga om kvalitet som mängd och för såväl ytvatten som gmndvatten kan också vattendomstol enligt VL fastställa skyddsföreskrifter som genom domen blir knutna till och intecknade i de särskilda fastigheterna i form av servitut. Detta kräver dock atl vattentäkten tagits i bmk eller att mark för denna förvärvals. Vattendomstolen prövar om det intrång som servitutet innebär är mer omfattande än vad fastigheternas ägare enligl allmänna rättsgrundsatsen är skyldig att tåla ulan ersättning och i förekommande fall prövar man också ersättningens storlek.

I de fall skyddsområden eller servitut ej upprättats ger VL enligt vår uppfattning i prakfiken ett relativt dåligt skydd och det bör observeras att miljöskyddslagen (ML) ej omfattar grundvallen. Hälsovårdsstadgans (HS) 6 kap. innehåller allmänna beslämmelser om förbud mot förorening av vattentäkter. HS kan tillämpas för enskilda vattentäkter men VL medger ett mer detaljerat skydd eftersom HS inte kan användas för annat än att direkt förhindra sanitär olägenhet. HS kan ej användas för gmndvattenlillgång som ej tagits i bruk.

I förslaget lill ny VL har utfärdandet av förordning om vattenskyddsområde gjorts administrativt enklare genom att länsslyrelsen får befogenhet atl inrätta skyddsområden (för såväl yl- som grundvatten) samt meddela erforderliga bestämmelser utan att vara formellt bunden av ersättningsfrågorna. Talan om ersättning kan senare föras inför fastighetsdomstol. Avdelningen anser alt denna förenkling är värdefull.

Avdelningen vill sår-skilt påpeka vikten av att lagen på alla ställen där det
talas om "menlig påverkan av vatten" formuleras så att det klart framgår
att delta inte bara syftar på vattnets kvantitet utan minst lika mycket på
dess kvalité. Enligt vår mening bör man vara mycket restriktiv när det
gäller att acceptera kvalitetsändringar i vattnet.

Skyddet av tätorternas vattenförsörjning

De nuvarande bestämmelserna om skyddsområden tillämpas mycket olika i olika län. Medan vissa län har flertalet kommunala vattentäkter skyddade är skyddsområden ovanliga i andra. En förklaring torde kunna vara skillnader i resurser och intresse hos de olika länsstyrelserna och hos kommunerna. Några länsstyrelser som vi varit i kontakt med, har uppenbarligen lagt ned ett omfattande arbete på skyddsområden och anser alt nuvarande lagstiftning ger tillräcklig grund för skyddet av kommunala vattentäkter. I de flesta fall förefaller man kunna klara sig utan ersättningsanspråk och kan därför också undvika medverkan av fastighetsdomstol och servitut.

Allmänt förefaller därför principen med skyddsområden för tätortens grundvattenläkter god men tillämpningen av denna princip bör underlättas. Det framlagda förslagel till ny VL bidrar till delta.

Skyddet av ytvattentäkter

Det nya förslagel till VL innebär atl ytvattentäkt jämslälles med gmndvattentäkl varför länsstyrelsen kan utfärda bestämmelse om skyddsom-

Prop, 1981/82:130 220

rade även för ytvattentäkt. Detta tycker vi är bra. Skyddade ytvattentäkter är ovanliga i Sverige i jämförelse med mänga andra länder, till exempel Norge, där man lägger mycket stor vikt vid alt råvatlenreservoarerna fredas.

Även i Sverige kan dock skyddsområde för ytvatten ofta vara befogat. Genom ML är ytvatten i stor utsträckning skyddade mot avloppsutsläpp. Detta skydd är dock i många fall ofillräckligt när det gäller vattnets användning för dricksvattenproduktion. Dessutom behöver skyddet kompletteras när det gäller andra föroreningskällor, del kan gälla t. ex. båtar eller annan trafik samt bad och annan röriig verksamhet (jfr förslaget s. 285 överst). Enligt vår mening skall alltid så goda vattentäkter eftersträvas att reningen i vattenverk endast utgör en extra säkerhetsåtgärd. Vi har nämligen inte totala kunskaper vare sig om vilka miljögifter som finns eller kan komma aft finnas i våra vattentäkter eller om effektiviteten mot dessa gifter i våra reningsanordningar.

Skyddet av enskilda vattentäkter

Lagförslaget medger fill skillnad från nuvarande VL att skyddsområde utfärdas av länsslyrelsen även för vattentäkter sor-n ej är avsedda för tätbebyggelse. Utredningen anser alt i undantagsfall kan vattenläkl för glesbebyggelse vara sä betydelsefull att etl skyddsområde är motiverat varför länsslyrelsen ej bör vara förhindrad besluta därom. Även vi anser att skyddet av enskilda vattentäkter behöver stärkas och att den senare möjligheten därför är befogad.

Skyddsområde för skydd av enskilda vattentäkter eller grupper av sådana i glesbygd kan vara motiverat när de geologiska förhållandena är sådana att det naturiiga skyddet är dåligt. Detta gäller t. ex. områden med lättgenomsläppliga sandjordar särskilt när grundvattenytan ligger nära markytan. Det kan även gälla områden med tunt jordläcke. I sådana områden påverkas gmndvattnet lätt av ovarsam utspridning av naturiig gödsel, handelsgödsel eller bekämpningsmedel samt av utsläpp av olja och andra kemikalier etc. Förhållandena kan förvärras på sandjordarna om man samtidigt genom pumpning tar ut stora mängder grundvatten från djupare lager t. ex. föv konstbevattning. Därvid kan föroreningarna snabbt påverka även djupare delar av vattenmagasinet.

Andra aktuella exempel på föroreningskällor är timmer- och barkupplag samt avfall slippar. Erfarenheten visar alt enskilda bmnnsägare kan ha mycket svårt att få ersättning om vattentäkten påverkats av sådana källor eller om den sinat t. ex. p. g. a. ett vägbygge.

Vi är dock medvetna om atl den vanligasle orsaken lill förorening av enskilda vattentäkter är den egna avloppsanläggningen eller gödselanläggningen.

Det generella skyddet av grundvatten

För de grundvatten som ännu ej detaljplanerats bli ianspråktagna för konsumlionsändamål är skyddet i nuvarande VL och i lagförslaget alltför svagt bl. a. därför att skyddsområdisn ej kan utfärdas. Skyddet bygger liksom i gamla VL främst på den allmänna aklsamhetsparagrafen. Inte heller hälsovårdsstadgan är tillämplig.

Vi anser att det generella skyddet av grundvatten bör stärkas. Detta bör kunna ske genom att aklsamhetsparagrafen förtydligas så att vattenfrågan garanteras bli bedömd i ett långsiktigt tidsperspekfiv. Vidare bör begreppet "vattenförsörjning" ges en sådan tolkning alt det omfattar alla tillfällen då

Prop. 1981/82:130 221

etl vallen kan komma all behövas för dryck även utan anknytning till fastighet, t. ex. brunn eller källa för det rörliga friluftslivet. Motsvarande skydd kan även behövas för vissa ytvatten, t. ex. Qällbäckar i turistområden. Beträffande vissa särskilt värdefulla gmndvallenlillgångar t. ex. grusåsar bör det enligt vår mening allfid kunna anses att de "kan antagas komma till användning" oberoende av om planer för detta ännu finns. För alla här uppräknade vattentillgångar bör alltså länsslyrelsen kunna bestämma skyddsområde enligt lagförslaget 8 kap. 2 8. Kommunerna och länsstyrelserna bör i den av oss föreslagna vattenförsörjningsplaneringen åläggas atl beakta det generella skyddet av grundvatten.

Behov av rådgivning

Avslutningsvis vill vi framhålla atl en förutsättning för atl det nya lagförslaget skall få avsedd verkan är, atl det följs upp genom en väl organiserad rådgivning beträffande l.ex. hur man lägger ut skyddsområden eller vidtar andra åtgärder för att skydda vattnet. För närvarande finns viss erfarenhet hos länsstyrelser och några större kommuner. Ingen central organisation finns dock som systematiskt samlar in dessa erfarenheter och kan verka som central rådgivare. Vissa utredningar pågår inom naturvårdsverket som 1974 fick Kungl. Maj;ts uppdrag alt översiktligt kartlägga landets vattentillgångar. Arbelet omfattar bl. a. ett ännu ej avslutat projekt "Vattnet i kommunal översikdig planering" samt etl PM (SNV PM 842) där vallenuttagen från yt- och gmndvatten översiktligt sammanställts för olika regioner. SGU har på SNV;s uppdrag gjort en översiktlig beskrivning av gmndvatlenfillgångar i Sverige som mot bakgmnd av geologiska data diskuterar vattnets tillgänglighet och i viss mån dess sammansättning. Allmänt kan dock sägas alt naturvårdsverkets arbete hittills varit föga inriktat på konsumtionsvattenförsörjningen.

OHA har som centralt dricksvattenlaboratorium uppgiften att vara expertorgan åt socialstyrelsen och centralt rådgivande organ när det gäller dricksvattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan. Enligl vår uppfattning är det synnerligen angelägel alt dricksvallenfrågorna samordnas på ett bättre sätt än idag. Nya resurser måste lill för all vi skall kunna ge länsstyrelserna och kommunerna det stöd de behöver i det vikliga arbelet atl vidta åtgärder som garanterar fullgott dricksvatten åt alla.

Länsläkarorganisationen i Stockholms län: Länsläkarorganisationen anser atl enhediga skyddsregler för såväl ytvatten- som för gmndvattentäkter är en vikfig del i lagförslaget. Behov föreligger otvivelaktigt av särskilda skyddsbestämmelser för ytvattentäkter även om miljöskyddslagsfiftning-ens beslämmelser är av betydelse. Av praktiska och ekonomiska skäl måste troligen accepteras att skyddsområden för ytvattentäkter ges en begränsad omfattning.

I utredningen framförs i detta sammanhang att möjligheten att genom bestämmelser i lokal hälsovårdsordning tillskapa skyddsområden för ytvattenfillgångar ej befunnits prakfiskt framkomlig. Länsläkarorganisafionen ifrågasätter denna uppfattning och kan bl. a. peka på atl länsstyrelsen i Kronobergs län så sent som år 1974 fastställt lokala hälsovårdsordningar för två kommuner, däri ingår bestämmelser "om skydd mot vallenförorening" gällande speciella ytvattentäkter.

Länsläkarorganisafionen bedömer det lämpligt att, som föreslagits, länsstyrelsen anförtros uppgiften att handlägga frågor om skyddsområden för såväl gmnd- som ytvattentäkler och vill understryka att vattentäkter för glesbebyggelse icke sällan är så viktiga atl även där skyddsområden är

Prop, 1981/82:130 222

motiverade. Organisationen vill även poängtera vikten av att möjligheter finns att vid skydd av ytvattenlillgång utfärda förbud att använda de omgivande markerna på sådant säll alt näringsämnen, bekämpningsmedel mm rinner ned i vattnet. Vidare bör naturligtvis även uppmärksammas föroreningsriskerna vid t ex båttävlingar, vallenskidåkning, motorfordonstrafik på isbelagda vattenområden och biltvätt vid stränderna.

En fråga som inte närmare har berörts i förslaget gäller de olje- och kemikalielransporter, som förekommer på ytvattentäkter som t ex Mälaren. Mälaren har som bekant stor betydelse för vattenförsörjningen för över 1 miljon människor. Sjöfartsverket har gjort en utredning i frågan men trots denna kvarstår stor osäkerhet om vad som i form av miljöfarligt gods transporteras på Mälaren. Behovet av största möjliga skydd mot föroreningar, som kan minska sjöns användbarhet som vattentäkt är nödvändiga. Ytterst stora krav måste ställas på transporter av detta slag på Mälaren och andra jämförbara vattenområden och länsläkarorganisationen vill poängtera vikten av att även denna fråga skall kunna regleras genom lagstiftningen.

Länsläkarorganisationen i Ålvshorgs län: Beträffande frågan om skydd av ytvallentäkterna ansluter sig länsläkarorganisationen lill tidigare framlagda synpunkter från Stockholms län och vill ytterligare framhålla all skrivningen "av prakfiska eller ekonomiska skäl kan det emellertid vara svårt all ordna och administrera stora skyddsområden. Ofta kan dock ett godtagbart skydd skapas även om skyddsområden ges en mera begränsad omfattning" inte får innebära att mindre och medelstora vallenområdens skyddsområde begränsas. Huvudregeln måste dock vara att hela tillrinningsområdet skall skyddas och endast i undanlagsfall bör denna huvudregel frångås.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Motsvarande bestämmelser i gällande vattenlag omfattar endast grundvatten. Förslaget innebär att bestämmelserna avseende skydd för vattenförsörjningen utsträcks alt gälla även ytvatten.

Utvidgningen är angelägen frän vattenvårdssynpunkt. Möjligheterna att i praktiken utfärda tillräckligt omfattande bestämmelser till skydd för vattentillgångar av betydelse för vattenförsörjningen lorde komma all avgöras av ersättningsreglernas tillämpning (10 kap. 18 8) och tillgängliga medel för ersättning.

I det föreslagna 8 kap. 5 8 stad.gas att innan länsslyrelsen fattar beslul skall ägare och innehavare av särskild rätl till berörda fastigheter beredas tillfälle att yttra sig. I gällande vattenlag (2 kap. 66 8) slår atl "skriftlig undertätielse om förslagets inneh.lH" genom länsstyrelsens försorg skall "sändas till varje ägare av fastighe;t inom skyddsområdet" saml till kända nytQanderättshavare vilkas rätl beröres.

Tveksamhet råder för närvarande hur länsstyrelsens underrättelseskyldighet mot sakägare rätteligen skall fullgöras. Ett flertal länsstyrelser till-lämpar ell delgivningsförfarande.

Länsstyrelsen anser det varit värdefullt om i den föreslagna lagtexten klart hade utsagts på vad sätt sakägare skall underrättas såvitt nu är fråga.

Länsstyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Ulredningen har föreslagit alt även ytvaltenläkter skall kunna få samma eller likartade skyddsbestämmelser som idag gäller för grundvalleritäkter. Förfarandet vid bildandet av skyddsområden för ytvaltentäkt föreslås i princip vara samma som för gmndvattenläkt. Som prövningsmyndighet föreslås länsstyrelsen.

Prop, 1981/82:130 223

Inom Kopparbergs län har vid några tillfällen varit aktuellt att tillskapa skydd för ytvatten som används som vattentäkt. Att finna praktiska former för detta har visat sig svårt. Länsstyrelsen välkomnar därför atl lagen kompletteras så att skyddsområde även kan fastställas för ytvaltentäkt. Frågor om ersättning till den som belastas av meddelade skyddsbestämmelser föreslås handläggas vid fasfighetsdomstol. Det är angeläget att ersättning endast kan utgå när pågående markanvändning avsevärt försvåras eller om mark las i anspråk. De ersättningsregler som idag i princip gäller vid förfogandeinskränkningar enligt förordnanden med stöd av naturvårdslagen och miljöskyddslagen bör enligl länsstyrelsens mening vara tillräckliga.

- Länsstyrelsen i Jämtlands län: Miljöskyddslagen innehåller beslämmelser som generellt förbjuder förorening av ytvatten genom utsläpp av avloppsvatten m. m. utan föregående prövning. Motsvarande generella bestämmelser till skydd för grundvattnet saknas. Särskilda skyddsbestämmelser kan visserligen utfärdas att gälla l.ex. inom skyddsområden för vattentäkt, men övrigt grundvatten kan förorenas tämligen godtyckligt.

Generella bestämmelser som i lämplig utsträckning begränsar rätten atl förorena grundvatten bör tas in antingen i miljöskyddslagen eller i vattenlagen, varvid del förefaller länsstyrelsen lämpligast alt sådana beslämmelser i första hand fogas till miljöskyddslagen.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: En nyhet i svensk vatlenlagstiftning är att ulredningen nu föreslår att skyddsområde även skall kunna inrättas för ytvattentäkt. Lantbruksnämnden vill i detta sammanhang blott peka på de praktiska svårigheter som kan förväntas uppstå, när det gäller att finna en lämplig avgränsning.

Hälsovårdsnämnden I Göteborgs kommun (= hälsovårdsförvaltningen): Av stor betydelse för kommuner som är beroende av ytvattentäkter för sin vattenförsöijning är förslagel alt länsstyrelsen skall äga förordna om skyddsområden, inte bara för grund vattentillgångar, utan även för ytvatten. Länsstyrelsen skall därvid kunna meddela erforderliga bestämmelser för området, både vad gäller inskränkningar i berörda fastighetsägares förfoganderätt som föreskrifter för allmänheten. Utredningen påpekar alt sådant skydd inte är lämpligt för stora vattendrag, t ex för Göta älv, eftersom mycket stora områden i så fall kan bli aktuella, varvid svårbemästrade administrativa och ekonomiska problem kan uppstå. I mera begränsad skala såsom för sjöar som utgör ytvattentäkt (t. ex. Delsjöarna i Göteborg) skapar förordnande om skyddsområde enligt hälsovärdsförvalt-ningens mening bättre möjligheter än f. n. att anordna ett fullständigt skydd.

Hälsovårdsnämnden i Uppsala kommun: Ett klart behov föreligger att få en lagstiftning som markerar att grundvatten och ytvatten från skyddssynpunkt är lika betydelsefulla - icke minst med hänsyn fill att ytvatten ofta användes för vattenförsörjning. En samordnad skyddslagstiftning som möjliggör utfärdande av enhetliga bestämmelser för både grund- och ytvattentäkler innebär bl. a. enklare tillämpningsföreskrifter.

Beträffande föreskriften om länsstyrelsens beslutsrätt i frågor som rör valtenskyddsområden vill Hälsovårdsnämnden understryka lagförslagets krav avseende länsstyrelsens skyldighet att samråda med Hälsovårdsnämnden i berörd kommun.

Hälsovårdsnämnden i Skellefteå kommun: Enligt lagförslaget skall fastställande av skyddsområde för både yt- och grundvattentäkt åvila länsstyrelsen. Del framgår ej om hälsovårdsnämnden - liksom för närvarande —

Prop, 1981/82:130 224

skall vara tillsynsmyndighet avseende vissa paragrafer i skyddsbestämmelserna. (Finns ej heller inskrivet i nu gällande lagstiftning.) Skall tillsynen delvis åvila hälsovårdsnämnden, synes det angeläget atl i likhet med miljöskyddskungörelsens bestämmelser, meddelande tillställes hälsovårdsnämnden när skyddsområde planeras.

Umeå kommun: I föreliggande förslag till vattenlag föreslås en samordning av skyddsbestämmelserna för yt- och gmndvattentäkter. Tidigare har grundvattentäkter behandlats i vallenlagen, medan ytvattentäkter i huvudsak skyddats genom beslämmelser i miljöskyddslagen. Kommunen anser det mycket tillfredsställande att de nu behandlas på samma sätt.

Svenska kommunförbundet: Enligt de av vattenlagsulredningen föreslagna reglerna skulle länsstyrelse få befogenhet att förordna om inrättande av skyddsområden för såväl yt- som grundvattentillgång liksom att meddela erforderliga bestämmelser för områdena. Länsstyrelsen blir därvid formellt obunden av ersättningsfrågorna. Rätt lill ersältning för berörd fastighetsägare inträder om föreskrifterna skulle medföra att pågående användning av fastighet avsevärt försvåras.

Styrelsen har intet att erinra mot de sålunda föreslagna bestämmelserna. Däremot ifrågasätter styrelsen huruvida det inte till ledning för länsstyrelsebesluten skulle kunna utarbetas normalförslag till bestämmelser för vatlenskyddsområde. Det vore i samband därmed av stort värde atl få närmare klarlagt i vilken omfattning bestämmelse om inskränkning i rätten att förfoga över faslighet som omfattas av ett förordnande av vattenskyddsområde kan medföra rätt till ersättning för intrånget. Vattenlagsulredningen har anfört, att bakom kravet atl pågående användning av fastighet avsevärt försvåras ligger tanken alt envar måste vara beredd alt underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen och att elt bagatellartat intrång inte bör grunda ersättningsrätt mot det allmänna.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet har i princip ingen erinran mot vad utredningen anför rörande behovet av en allmän aktsamhetsregel omfattande jämväl ytvattentäkter samt rörande möjligheten att från fall till fall utfärda mera preciserade skyddsbestämmelser. Även med det av samfundet förordade prövningssyicniet kan frågan om erforderliga skyddsbestämmelser i sin helhet anförtros länsstyrelser-na utan den nuvarande uppdelningen mellan vattendomstol och länsstyrelse.

Svenska vatten- och avloppsverk:;föreningen: Föreningen ser positivt på den föreslagna lagens enhefiigt utformade regler för prövning av vattenföretag och på atl slörre hänsyn tagils till det allmännas behov. Särskilt värdefullt är alt vid anordnande av grund- eller ytvattentäkler såväl tillstånd som skyddsföreskrifter behandlas samtidigt i samma instans och oftast på det lokala planet, dvs. av länsslyrelsen.

Enligl de föreslagna reglerna får- länsstyrelse befogenhet att förordna om inrättande av skyddsområden för såväl yt- som grundvattentillgång liksom att meddela erforderliga bestämmelser för områdena. Till ledning för länsstyrelsebesluten torde lämpligen utarbetas normalförslag fill bestämmelser för vatlenskyddsområde. Det är i samband därmed värdefullt alt få närmare klariagt i vilken omfattning bestämmelse om inskränkning i rätlen att förfoga över faslighet som omfattas av etl förordnande av vatlenskyddsområde kan medföra rätt till ersättning för intrånget.

Lantbrukarnas provinsförbund! Skåne: Enligt 8 5 stadgas alt inför prövning av fråga som gäller vatlensk)'ddsområde, skall samråd ske med kommunen och innan länsslyrelsen fattar beslut skall ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fasligheter beredas tillfälle yttra sig. 1 praktiken

Prop. 1981/82:130 225

skall samråd på tidigt stadium med bl. a. berörda lantbmkare äga rum inför bildande av vattenskyddsområde. Provinsförbundet hävdar all länsslyrelsen jämsides med den lagstadgade samrådsskyldigheten med kommunen även skall samråda med bl. a. närmast av vatlenskyddsområde berörda lantbmkare.

8 Allmän farled och allmän hamn

Svea hovrätt: Såsom redovisats i betänkandet bygger detta på en traditionell innebörd av begreppet "allmän farled", nämligen såfillvida all endast sjöfart i kommersiellt syfte beaktas i detta sammanhang. Vid fidigare lagstiftning har detta fallit sig naturligt, men numera bör begreppet bestämmas med beaktande av den omfattande trafik med fritidsbåtar som uppstått under senare decennier. Del kan alltså med fog ifrågasättas om icke inrättande av allmän farled och hamn bör kunna ske även till förmån för trafiken med fritidsbåtar. Denna trafik åtnjuter idag endast allemans-rätlsligl skydd lill den del den ej bedrivs inom beslående farleder. Del under senare år snabbt stigande innehavet av fritidsbåtar har ökat trafiken i våra farvatten, vilket, särskilt i närheten av störte tätorter, skapat problem dels genom alltför intensiv trafik i de existerande, utprickade farlederna, dels genom frånvaron av utprickning i vatten som trafikeras av frifidsbåtar dels ock genom bristen på hamnplatser för sådana båtar. Naturvårdsverket, som svarar för bevakningen av frilidsbålstrafikens inlressen, har för atl i någon mån komma tillrätta med dessa problem inrättat särskilda leder för denna trafik. Det lorde också föreligga etl starkt behov av att med samhälleligt stöd anordna hamnanläggningar för ändamålet. Tillkomsten av sådana leder och hamnar försvåras dock av atl del nu krävs vattenrätt för nödvändiga anläggningar samt av all del inte är möjligt att erhålla tvångsrätter till förmån för dem. Några nackdelar torde inte vara förenade med all i dessa avseenden Hkslälla farleder och hamnar för småbåtslrafik ■ med allmän farled och allmän hamn. Med anledning härav föreslår hovrätten att möjlighet införs alt inrätta allmän farled och allmän hamn även för annan sjöfart än kommersiell sådan.

Hovrätten för Nedre Norrland: En kartläggning av befintliga hamnar och farleder torde vara önskvärd för motstående intressen och möjligen också från andra synpunkter men kan ändå inte anses Qäna något särskilt betydelsefullt syfte. Mot bakgmnd härav synes den av utredningen föreslagna inventeringsmeloden onödig, i synnerhet som den kan komma att leda lill ett mer omfattande arbete än utredningen föreställt sig. Del borde vara tillräckligt med en regel som låter vid lagens ikraftträdande befintliga allmänna hamnar och farleder bestå även för framliden. Andra stycket i övergångsbestämmelserna till utredningens "Utkast till lag om allmän farled och allmän hamn" (s. 67 f) kan därmed utgå.

Beträffande lagutkastet och motiven härför i övrigt vill hovrätten påpeka följande: Inrättande och avlysning förelås kunna ske endast med hänsyn fill kommersiella intressen, nämligen allmänna samfärdseln och fiskerinäringen. Enligt 5 kap. 11 8 VL kan avlysning grundas även på andra omständigheter. Utredningen har inte motiverat den inskränkning i förhållande fill gällande rätt som 3 8 i lagutkastet sålunda innebär. Det kan inte uteslutas att behov allQämt kan finnas av vidgade möjligheter till avlysning.

Oavsett resultatet av kommunikationsdepartementets promemoria DsK 15 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 226

1975:9 (se s. 225 i betänkandet) förekommer emellertid enligt hovrättens mening icke fillräckliga skäl för alt frångå gällande ordning med en enhetlig reglering av farleds- och hamnfrågoma i vatlenlagstiftningen. I enlighet med sitt ställningstagande i fråga om VL-förslagets prövningsordning motsätter sig hovrätten sålunda ett uppdelat system, som innebär all frågorna om inrättande o. dyl. av farleder och hamnar prövas fristående från frågor om inverkan på motstående intressen. Vidare må framhållas att den prövning av administrativ karaktär som det här är fråga om väsentligen lorde utgöra en angelägenhet för regeringen, som har att göra en samlad bedömning. Det är därför knappast rimligt att låta sjöfartsverket överta denna prövning.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten har ej någol atl erinra mot ulredningens förslag att något absolut skydd för allmän farled molsvarande nuvarande regel i 2 kap. 11 8 VL inte skall finnas i fortsättningen. I stället skall förslagets allmänna tillåtlighelsregler med bl. a. skydd för allmänna inlressen (3:3 VL-förslaget) gälla och dessa regler skall tillämpas oavsett om farleden är allmän eller inte. Enligl VL-förslaget har en farleds karaktär av att vara allmän eller inte endast betydelse i samband med att byggnadsåtgärder o. dyl. skall utföras för farled eller hamn (vattenrätt krävs ej, viss tvängsrätt finns). Tingsrätten tillstyrker att med dessa utgångspunkter de bestämmelser som i övr-igt erfordras närmast från transportpolifiska och transporttekniska synpunkter upptas i en särskild lag och inte i VL.

Mot denna bakgmnd måste det vara meningslöst att i detta sammanhang göra en omfattande utredning för att fastställa var allmän farled och hamn i fortsättningen skall finnas och i varje fall att lill denna utredning knyta sådan verkan atl egenskapen av allmän för farleden eller hamnen upphör om den inte upptagits i förteckning inom ett är efter lagens ikraftträdande. Det måste rimligen bli så enligl den blivande VL alt en farled eller hamn som är allmän åtnjuter etl säkrare skydd enligl 3 kap. 3 8 än faried eller hamn som inte har karaktären av iillmän. Bl. a. kommer sjöfartsverket alt bevaka den rätt som en allmän farled eller hamn har. Många farleder, som nu är att anse som allmänna, utnyttjas i stor utsträckning av fritidsbåtar och l.ex. i skärgårdarna av den bofasta befolkningen för dess behov av transporter. Med utredningens förslag kommer huvudsakligen sådana farleder och hamnar som behövs från transportpolitiska synpunkter och med hänsyn till fiskerinärigen alt bibehålla karaktären av allmänna. Enligl tingsrättens mening måste hänsyn också tas till behovet av allmänna farleder för det numera mycket stora antalet fritidsbåtar liksom för befolkningen på öar ulan fast landförbindelse. Eljest finns risk alt farleder som behövs för dessa ändamål kan stängas genom vattenföretag till följd av att farledsintresset antingen ej bevakas fillfredsställande vid tillståndsprövningen eller ej anses väga nog tungt om farleden saknar karaktär av allmän. Det är uppenbarl att en inventering som skall beakta även dessa intressen måste bli betydligt mera omfattande än utredningen tänkt sig. Någon olägenhet av nuvarande ovisshet - som innebär alt frågan om en farled eller hamn är allmän prövas från fall till fall - har tingsrätten ej märkt. Som regel godtas sjöfartsverkets påstående härom i målet.

Tingsrätten avstyrker därför den föreslagna metoden för inventering av befintliga farleder och hamnar. Tingsrätten föreslår i stället att allmän farled eller hamn även i framtiden skall finnas inom område där så är fallet den 1 januari 1982. Andra stycket i övergångsbestämmelserna i lagutkastet bör följaktligen utgå. Om utredningens förslag godtas bör dock i farledsnämnden ingå representant för statens naturvårdsverk eftersom delta verk

Prop, 1981/82:130 227

och inte sjöfartsverket har att bevaka intresset av farleder för fritidsbåtarna.

Växjö tingsrätt: Tingsrätten vill understryka behovel av nya regler ägnade alt undanröja den i vissa fall rådande tveksamheten rörande vad som innefattas i begreppen allmän farled och allmän hamn. En grundläggande genomgång av alla farleder och hamnar behövs för att fä ordning på dessa frågor. Därvid bör såsom utredningen anför största hänsyn lagas fill att den allmänna samfärdselns intressen tillgodoses samtidigt som fiskerinäringen beaktas.

Utredningens förslag om överflyttning till sjöfartsverket av frågorna om inrättande och avlysning av allmän farled och hamn godtas. Likaså förordas all bestämmelserna om inrättande och bestånd av farleder och hamnar upptas i en fristående lag. De rent vattenrättsliga tillståndsfrågorna rörande erforderligt byggande i vatten bör som hittills prövas av judiciell myndighet liksom eventuell skadereglering.

Den av utredningen föreslagna metoden är icke invändningsfri. Väl kan godtas atl sjöfartsverket och dess farledsnämnd bestämmer med hänsyn till allmänna samfärdseln och fiskerinäringen, var allmän farled och hamn framdeles bör finnas, samt fattar beslul härom i fall då dessa redan enl 5 kap VL anses allmänna eller beslutar om inrättande av allmän farled och hamn, då dessa ej redan anses allmänna. I den mån allmän farled och hamn klart har denna status jämlikt 5 kap. VL men icke ingår i sjöfartsverkels förteckning bör den emellertid avlysas genom särskilt beslut och icke automatiskt efter en övergångstid förlora denna sin egenskap. Endast i de fall då tveksamhet råder om farieds eller hamns status bör det av utredningen föreslagna systemet komma i fråga.

I samband med inventeringen måste fillses att även farleder som behövs för fritidsbåtar och för skärgårdsbefolkningens transporter förklaras vara allmänna. I farledsnämnden bör därför ingå representant för myndighet, som har atl bevaka dessa intressen.

Sjöfartsverket: Utredningen har erinrat om att i kommunikationsdepartementets promemoria (DsK 1975:9) om planeringen av de svenska hamnarna förordats att sjöfartsverket skall få i uppdrag att upprätta en "långsiktig, fördjupad och övergripande planering av landets hamnväsende" saml alt svara för tillståndsprövningen av större hamnprojekt från bl. a. trafiksynpunkt och med hänsyn till hamnslmkturen i stort, varvid återverkningarna på andra trafikinvesteringar skall beaktas liksom hamnens regionalpolitiska konsekvenser. Av detta förslag har ulredningen funnit böra följa, om förslagel vinner bifall, att de i vattenlagen behandlade frågorna om allmän farleds bestånd saml om inrättande m. m. av sådan farled och allmän hamn bör handläggas av sjöfartsverket i stället för som nu av vattenrättslig tillståndsmyndighel. Denna utredningens slutsats av förslagen i departementspromemorian förefaller emellertid åtminstone delvis felriklad. Fråga om en farled eller en hamn framdeles skall vara allmän eller inte måste hållas klart i sär från fråga om farieden (eller närmare bestämt viss farledsanordning) eller hamnen skall få komma till stånd eller utvidgas. Den förra frågan gäller främst huruvida farledens eller hamnens innehavare skall få de rättigheter och förmåner i avsende på vallenrättskrav, särskilda tvångsrätter m. m. enligt vattenlagen som följer med allmänförklaring och då samtidigt de skyldigheter gentemot allmänheten som kan komma alt föreskrivas. Fråga om hamnens eller fariedens inrättande eller utbyggnad, dvs. om byggandet i vallen, är däremot en valtenföretags-fråga vars behandlande regleras i vattenlagen. Självfallet är del inte bara de

Prop, 1981/82:130 228

allmänna hamnarna och farlederna som bör beaktas i planeringssammanhang. Även en enskild hamn kan bidraga till total eller regional överkapacitet och föranleda krav på trafikanordningar som bättre kunde utnytQas annorstädes.

Om förslagen i departementspromemorian realiseras och sjöfartsverket därmed ges en central ställning i vad avser planering för hamn- och farledsanordningar, bör följden härav bli att verket kopplas in på hamn- och farledsfrågor redan på förprövningssiadiet. Under nämnda förutsättningar bör sjöfartsverket i vattenlagen anges som obligatorisk remissinstans i förprövningsärenden avseende byggande i vatten för hamn- eller farledsändamål.

Sjöfartsverket delar utredningens uppfattning att nuvarande farledsbegrepp är föråldrat. Såsom utredningen påpekat kan inte utan avsevärda svårigheter fastställas vilka farleder som är allmänna i vattenlagens mening. Men även om så kunnat ske, skulle detta knappast fylla något praktiskt ändamål enär förhållandena åtminstone i vissa fall radikalt förändrats sedan farlederna tillkom.

Ulredningen har inte gått närmare in pä frågan vad det rättsligt och praktiskt skulle innebära att en farled förklaras framdeles skola vara allmän farled. Sjöfartsverket vill därför här något beröra denna fråga.

Det nya begreppet allmän farled bör enligt sjöfartsverkets mening bety
da en farled som skall hållas öppen för all sjöfart som utan säkerhetsrisk
kan trafikera leden. Den för farleden ansvarige, dvs. i praktiken sjöfarts
verket, skall ha möjlighet alt även utan valtenrätt vidtaga de anordningar
såväl i vatten som på land som erfordras för ledens utmärkande och för
framkomligheten i leden samt äga befogenhet alt ge ertbrderliga föreskrif
ter om ledens begagnande, l.ex. som ulredningen förutsatt om största
tillåtna djupgående, nättrafik och hastighet. Omvänt bör med en farleds
förklarande som allmän farled följa skyldighet för innehavaren atl hålla
leden tillfredsställande utmärkt.

Det nya begreppet allmän farled skall enligt utredningen inriktas på att den allmänna samfärdselns intressen skall tillgodoses samtidigt som fiskerinäringens intressen beaktas. Vad särskilt gäller samfärdselintressel betonar utredningen önskvärdheten av atl detta ges en förhållandevis vid tolkning så alt inte endast den rena yrkessjöfarten hänföres dit.

Sjöfartsverket vill kraftigt understryka sistnämnda uttalande och förutsätter därvid att detta innebär att även en s.k. frilidsbåtsled, dvs. en särskilt för fritidsbålar inrättad och utprickad farled skall kunna inrättas som en allmän farled. Det kan dock ifrågasättas om en sådan tolkning inrymmes i utredningens lagutkast.

Av det anförda framgår att som allmänna farleder kan komma atl bibehållas eller inrättas farleder av olika slag. I första hand gäller det naturligtvis infartslederna lill de slörre handelshamnarna. Men även en led till en mindre och relativt litet trafikerad enskild lastageplats kan behöva det skydd och ges de fördelar - särskilda tvängsrätter för innehavaren, m. m. - som skulle följa av en allmänförklaring. Härtill kommer särskilda leder för yrkesfisket och för fritidsbåttrafiken.

Dessa skillnader mellan olika slag av allmänna farleder behöver dock inte ges något uttryck i den nya lagtexten. Skillnaderna torde väsentligen komma fram i de trafikföreskrifter som kan komma att meddelas liksom i de normer för farleder som sjöfartsverket kan komma att utarbeta.

Del kan i förevarande sammanhang ifrågasättas huruvida uttrycket "allmän" farled är helt adekvat då det inte, såsom i fråga om "allmän" hamn.

Prop, 1981/82:130 229

uttrycker någon allmän eller allmänhetens rätl som går utöver den för allt farbart vatten gällande allemansrätten. Snarare skulle kunna sägas att det är vattenområdena utanför de speciella farlederna som är allmänna under det att de speciella farlederna är anordnade särskilt för visst slag av sjöfart. Emellertid är uttrycket vedertaget och bör redan av den grunden kunna godtas. En särskild anledning atl bibehålla uttrycket kan för övrigt vara om, vilket förefaller sjöfartsverket naturiigt, endast det allmänna kan vara innehavare av en allmän farled. Härvid bortses från speciella undantag beträffande Vänern och några kanaler. Ulredningen har föreslagil atl beslut beträffande de allmänna farleder som framdeles skall bestå eller inrättas som sådana skall meddelas av sjöfartsverket som därvid skulle biträdas av en farledsnämnd som rådgivande organ. Mot detta förslag kan riktas den principiella invändningen att om sjöfartsverket kommer atl slå som innehavare av i vart fall flertalet allmänna farieder, det är inkonsekvenl att verket även skall vara beslutande i frågorna och därmed ges befogenhet bl. a. att tillerkänna sig självt de särskilda tvångsrätter som enligt lagförslagels 9 kap. skulle följa med allmänförklaring av en farled. Även om denna fråga inle torde ha störte betydelse i den praktiska tillämpningen, förefaller det sjöfartsverket att den principiella aspekten bör övervägas ytterligare. Verket fömtsätter av skäl som kommer att utvecklas närmare i del följande, atl utredningens utkast lill särskild lagsfiftning om bl. a. de allmänna farlederna måste överarbetas. Därvid kan den principiella frågan tas upp till övervägande.

Vad särskilt gäller den rådgivande fariedsnämnden ställer sig sjöfartsverket frågande till förslaget. Bedömning av behovet alt bibehålla eller inrätta en farled som allmän måste främst ske med utgångspunkt från de lokala förhållandena. En central nämnd kan inte ges en sådan sammansättning alt lokalkännedom av hela vår långa kust kan vara företrädd. Uppgift om önskemål och synpunkter beträffande aktuell farled måste inhämtas från företrädare för berörda lokala intressen. Härjämte måsle fariedens betydelse som allmän bedömas utifrån allmänna planeringssynpunkter av i princip samma karaktär som och samordnade med de bedömningar som erfordras beträffande den hamn farleden skall beQäna. De allmänna planeringssynpunklerna på en eventuell allmän farled torde ofta bli underordnade motsvarande bedömning av den eller de av farleden berörda hamnarnas aktuella och framtida förhållanden. En rådgivande central nämnd endast för fariedsfrågor förefaller därför inte motiverad.

Utredningens förslag och uttalanden rörande de allmänna hamnarna bygger i myckel på hamnutredningens betänkande (SOU 1974: 24) Förslag fill hamnlag. Sjöfartsverket, som i de avseenden detta förslag beröres av valtenlagsliftningen inte haft något att erinra, har inle heller någol atl erinra mot förslagel att frågor om inrättande, utvidgande och avlysning av allmän hamn överlämnas lill verkels prövning. I motsats till vad gäller de allmänna farlederna har sjöfartsverket inget partsintresse beträffande de allmänna hamnarna.

Såsom framgår av det föregående föreligger en klar skillnad mellan ärenden om byggande i vatten för hamn- eller farledsändamål och ärenden om förklarande av hamn eller farled som allmän. Ulredningen har funnit denna skillnad motivera utbrytande ur en ny vattenlag av sistnämnda slag av ärenden för reglering i annan lagstiftning. Sjöfartsverket ansluter sig till detta förslag.

Ulredningen har, som förut nämnts, inte gått närmare in på frågan om de rättigheter och skyldigheter som bör följa av att en hamn eller en farled

Prop. 1981/82:130 230

förklaras vara allmän eller hur de ur vattenlagen utbrutna reglerna om allmän hamn och allmän farled kan samordnas med andra regler om allmän hamn och allmän farled.

En närmare reglering av innebörden av begreppet allmän farled är enligt sjöfartsverkets mening angeläget, inte bara för att ge stadga åt det nya begreppet utan främst av säkerhetsskäl.

Enligt gällande rätt har i princip varje fartyg, oberoende av storlek och last, rätt att utnytQa alla befintliga farieder med endast den allmänna begränsning som följer av stadgandet i 59 8 sjölagen atl befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres ocfi handhaves på sätt som är förenligt med gott sjömansskap. De alltmer ökande tonnagestoriekarna, fartygens större maskinkraft med möjlighet lill höga farter, m.m. har medfört att säkerhetsmarginalerna i de av de större fartygen nyttjade lederna blivit allt mindre. Följden av detta kan bli svåra sjöolyckor med skadeverkningar till följd av utflöde från haveristen av olja eller annal skadligt ämne av tidigare okänd omfattning. För all möta denna utveckling och öka säkerheten i farlederna har sjöfartsverket vidtagit olika åtgärder. Som exempel kan nämnas utgivandet av publikationerna "Svenska farleder" och "Svensk Lots" samt vid vissa lolsplatser antagna normer rörande fömtsättningarna för lolsning av fartyg i olika leder. Sådana åtgärder, vilka åtminstone formellt närmast bör betecknas som rekommendafioner är dock inle tillräckliga i längden. Hämtöver måste verket ges befogenhet — utöver vad nu följer av 5 8 sjötrafikförordningen - att ge direkta trafikföreskrifter omfattande bl. a. största tillåtna djupgående, fart m. m. för fartygs framförande i de vikligas-te lederna, de framtida allmänna farlederna.

Övergången fill ett nytt farledsbegrepp aktualiserar sålunda en rad föreskrifter och andra överväganden rörande utnytQandet av de allmänna farlederna samt om dessas utmärkande i sjökort och förseende med farledsanordningar av skilda slag är ändamålsenlig? för den sjöfart för vilken leden är avsedd.

I och för sig är naturligtvis möjligt att överföra de ur vattenlagen ut-bmtna reglerna om allmän hamn och allmän farled till en särskild, fristående lag så som utredningen skisserat i sitt utkast. Detta är dock inte en i längden tillfredsställande lösning utan bör reglerna sammanföras med andra från vattenlagen fristående regler om dessa institut. Såvitt avser reglerna om allmän hamn bör övervägas sammanförande med hamnutredningens förslag till hamnlag. Huruvida även reglerna om allmän farled bör sammanföras med en sådan lag är en öppen fråga. Ett alternativ kan vara att göra en särskild lag om allmän farled och att till denna även föra vissa bl. a. stadganden i sjötrafikförordningen (1962; 150).

Hamnutredningens förslag fill hamnlag utsattes under remissbehandlingen för viss kritik. Denna gällde säiskilt frågorna om hamnlaxekontrollens bibehållande samt behovet av straffsanktionerade hamnordningsföre-skrifler. I annal sammanhang har antytts atl dessa frågor skall göras lill föremål för fortsatta överväganden av sakkunniga. Om så blir fallet, förefaller del sjöfartsverket ändamålsenligt att de sakkunniga även får i uppdrag alt föreslå inpassande av dt ur vallenlagen utbrutna reglerna om inrättande, utvidgande eller avlysande av allmän hamn och allmän farled i hamnlagsförslaget eller motsvarande lagstiftning beträffande de allmänna farlederna saml atl utforma de lagregler om allmän farled som kan erfordras för att ge detta begrepp etl realistiskt innehåll.

I nämnda sammanhang kan vara anledning att särskilt överväga en annan fråga, nämligen huruvida även reglerna om de särskilda tvångsrälter

Prop. 1981/82:130 231

som enligt ulredningens förslag bör följa med innehav av allmän hamn eller allmän farled, jämväl bör brytas ut ur vallenlagen och sammanföras med den särskilda lagstiftningen om allmän hamn och allmän farled.

Om sjöfartsverket avses skola anlitas som remissinstans i ärenden om förprövningstillslånd beträffande byggande i vaiten för hamn- eller farledsändamål för bedömande av ärendena ur transportpolitisk och trafikplaneringssynpunkt, erfordras, såsom sjöfartsverket framhöll i sitt remissyttrande över departementspromemorian angående planering av de svenska hamnarna, alt hos verket samlas och bearbetas ett omfattande kunskaps-material rörande landets befintliga hamnkapacitet, lokalt och regionalt, samt om föreliggande och förväntade sjötransportvolymer, likaledes såväl totalt som regionalt. Visst sådant material finns samlat i sjöfartsverket, dock inte alltid så sammanställt och bearbetat att det direkt kan utnyttjas för avsett ändamål. Viss komplettering och fortlöpande aktualisering av materialet är nödvändig för att sjöfartsverket skall ha tillgång till erforderligt planeringsunderlag för bedömande av frågor om planerad ny- eller utbyggnad av hamn- eller farledsanordningar. Om den nyss berörda kompletterande utredningen kommer fill stånd, är del naturligt att i anslutning till dess arbete även övervägs frågan om erforderligt planeringsunderlag, hur detta skall insamlas och bearbetas, för arbetet erforderlig personal samt hur kostnaderna för verksamheten skall täckas.

Kammarkollegiet: Kollegiet tillstyrker i allt väsentligt ulredningens förslag. Med hänsyn lill alt naturvårdsverket handlägger ärenden rörande fritidsbåtar (leder och båthamnar m. m.) får förutsättas att sjöfartsverket i ertbrderlig mån samråder med naturvårdsverket.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen har inget att erinra mot att farieds- och hamnfrågorna bryts ut ur den övriga vattenrältsliga lagstiftningen.

Styrelsen förvaltar sedan 1969 de kvarvarande statliga fiskehamnarna. De är samtliga allmänna hamnar. Vid överlåtelse av dem till kommuner och andra intressenter har stundom fråga uppkommit om vad som ligger i begreppet allmän hamn dels för hamninnehavaren och dels för hamnens trafikanter. Frågan kan inte anses tillfredsställande utredd.

Sjöfartsverket föreslås få rätt att besluta i fråga om inrättande och avlysande m. m. av allmän hamn. En konsekvens av detta och VL-förslaget kan bli att vissa frågor behandlas av sjöfartsverket, andra av tillståndsmyndighet enligt VL och åter andra av domstol enligt VL-förslaget.

Detta förefaller styrelsen helt orimiligt. De stora övergripande frågor som blir aktuella om hamnar skall inrättas eller avlysas bör avgöras på regeringsnivå.

Statens naturvårdsverk: Utredningen vill med hänvisning till att frågor om inrättande av farled och hamn närmast är av trafik- och näringspolitisk karaktär bryta ut dessa ur vattenlagen. Man vill i stället skapa en särskild hamn- och farledslag samt göra sjöfartsverket fill prövningsmyndighet för sådana anläggningar. Naturvårdsverket kan inte instämma i detta resonemang. Tankegångarna i förslaget till ny vattenlag är ju just all prövningen skall bygga på en planering och ske i administrativ ordning. Man har skapat ett system där de samhällsplanerande organen har en central roll. Enligl verkets mening kan del därför ifrågasättas om inte hamn- och farledsfrågorna bör omfattas av den nya vattenlagen (se dock nedan om 136 a 8 BL).

I elt system, som i stor utsträckning bygger pä planering, är det angelägel all den centrala sektormyndighelen bedriver en långsiktig planering inom "sitt" område. Sjöfartsverket har därmed en viktig uppgift när det

Prop, 1981/82:130 232

gäller hamnplaneringen. Minst liksi viktigt är emellertid att en sådan planering samordnas med övrig transportplanering för att ett heltäckande men inte överdimensionerat transportsystem skall erhållas. Om dessa frågor helt sköts av sektormyndighelerna finns det risk för all den "egna" näringens roll betonas alltför mycket. Som verket tidigare anfört i yttrande över departementspromemorian Planering av de svenska hamnarna (Ds K 1975:9) kan därför ifrågasättas om inle den övergripande planeringen bör ske på departementsnivå.

Naturvårdsverket är kritiskt till förslaget att prövningen skall göras av en seklormyndighet som sjöfartsverket. Skälet till delta är att prövningen bör medföra sammanvägningar av olika samhällsintressen, som är av trafi-kal natur men också av miljöskydds- och naturvårdsnalur. Enligl verkets uppfattning kan l.ex. skydds- och bevarandeinlressena befaras bli alltför lite beaktade om denna prövning åläggs en sektormyndighet inom kommunikationsområdet. Som verkel anfört i yttrandet över Ds K 1975: 9 bör i stället tillkomst och lokalisering av nya och utbyggnad av befintliga hamnar över viss storlek prövas av regeringen enligt 136 a 8 byggnadslagen. Vid prövningen bör regeringens bedömning av huruvida den avsedda nyanläggningen eller utbyggnaden är förenlig med planen för hamnsyste-mels struktur och med övriga krav, som i detta skede kan ställas enligt vallenlagen, vägas samman med de övriga aspekter som beaktas enligl 136 a 8 BL.

Beträffande mindre hamnulbyggnader, där bl. a. miljöproblemen är av mindre omfattning anser naturvårdsverket alt en regeringsprövning inte behöver ske. Sådana nyanläggningar och utbyggnader bör i stället prövas av koncessionsnämnden eller av länsstyrelsen, som till sin hjälp bör ha anvisningar utarbetade av respektive fackmyndighet. Verket hänvisar vidare fill yttrandet över Ds K 1975:9 och till yttrandet över SOU 1974:24 Förslag till ny hamnlag, där vissa frågor om miljöskyddet i hamnarna behandlas.

Beträffande de allmänna farlederna vill verket påpeka den betydelse de har för det alltmer ökande fritidsbåtlivet. Naturvårdsverket, som har att bevaka båtlivets intressen, måste därför ges möjlighet att påverka tillkomsten och indragningen av sådana leder.

Svenska hamnförbundet: Det synes indirekt framgå av den föreslagna lagtexten och lill denna hörande Sjpecialmoliveringarna alt utredningen ej avser alt förprövning av hamnföretag enligt vattenlagen — vare sig sådan göres av länsstyrelse, koncessionsnämnden eller regeringen - skall innefatta hamn- och trafikpolitiska bedömningar. Vattenlagen avses sålunda inte utgöra någol hamnpolifiskt slyrinstmment, vilket den nu gällande vattenlagen i viss mån ansetts vare. genom dess föreskrifter om inrättande och utvidgning av allmän hamn.

Enligt hamnförbundets mening äir det en brist alt utredningen ej övervägt möjligheterna för staten atl verka lör en från samhällssynpunkt riktig och rafionell utveckling av det svenska hamnväsendel med hjälp av vattenlagen. Förklaringen härtill synes vEira att ulredningen utgått ifrån att del förslag om statlig investeringskontroll av hamninvesteringar som framfördes i kommunikationsdepartementels promemoria (Ds K 1975:9) om planering av de svenska hamnarna kommer alt vinna statsmakternas bifall. Det bör emellertid framhållas att om inle detta skulle bli fallet kommer staten alt stå utan något verkningsfullt instrument med vilket den kan utöva inflytande på hamnutvecklingen. När nu utredningen enligt sina direktiv föreslagil en vattenlag som skall kunna Qäna som ett verktyg i den

Prop, 1981/82:130 233

totala samhällsplaneringen vore det enligt hamnförbundets mening konsekvent att även föra in hamn- och farledspoliliska bedömningar i den vatlenrättsliga prövningen.

Hamnförbundet vill emellertid framhålla alt det är fullt möjligt atl ulan egentliga ändringar i ulredningens förslag fill vattenlag använda vallenlagen i hamn- och farledspoliliska syften. Utredningens förslag atl fillstånds-frågorna skall avgöras av administrativ myndighet banar väg för en sådan utvidgad tillämpning av lagen. En självklar fömtsättning är därvid all tillstånd avseende handelshamnar avgöres av central myndighet, dvs. ? koncessionsnämnden eller regeringen och ej av länsstyrelse. En gmndläggande fömtsättning måste vidare vara all det finns en genomtänkt och riksomspännande stadig hamn- o ch farledspolilik och en långsikfig övergripande hamnplanering, som kan läggas lill gmnd för en hamnpolitisk prövning med användning av vattenlagen.

Mot den angivna bakgmnden finner hamnförbundet det lämpligt att tillållighetsprövningen såsom föreslagits sker genom administrativ myndighet. Genom alt tillståndsprövningen för slörre företag fömtsättes göras av regeringen får man en parallell lill den lokaliseringsprövning av vissa slag av förelag, som sker enligl 136 a 8 byggnadslagen. Vattenlagsulredningen fömtsätter också (sid. 166) att för regeringens tillståndsprövning skall tillämpas i princip samma handläggningsordning som vid lokaliseringsprövning enligt 136 a § byggnadslagen, med remiss till sakkunniga myndigheter och organisafioner samt berörda länsstyrelser och kommuner. Remissmyndighet med särskild sakkunskap i sjöfarts- och hamnfrågor skulle naturligen sjöfartsverket vara. Prövning av hamnföretag enligt 136 a 8 byggnadslagen skulle därigenom, såvitt hamnförbundel kan bedöma, inle längre bli aktuell och den dualism, som då och då har förekommit, kunna elimineras.

Hamnförbundel anser såsom anförts ovan alt vattenlagen bör ges en vidare tillämpning än vad ulredningen fömtsatt vad gäller prövning av hamnutbyggnadsfrågor. Detta bör emellertid kunna ske utan ändring av det föreliggande förslagel fill ny vattenlag. Förbundet har därför ingen erinran av vikt mot detta förslag.

Förbundet övergår härefter till atl behandla ulredningens utkast till ny hamn- och farledslag.

Utredningen föreslår all de beslämmelser om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled och allmän hamn, som finns i kap. 5 i gällande vattenlag skall brytas ut ur vattenlagen och tas in i en hamn- och farledslag enligl vilken sjöfartsverket skall vara prövningsmyndighei. Motivet härtbr är att de nämnda frågorna knappast är av valtenrättslig natur utan snarare av trafik- och näringspolitisk karaktär och därför väl lämpade för sjöfartsverkets prövning (sid. 225). Utredningen hänvisar i sammanhanget lill kommunikafionsdepartemenlels promemoria (DsK 1975: 9) om planeringen av de svenska hamnarna, där del föreslås att sjöfartsverket skall få i uppdrag alt upprätta en "långsiktig, fördjupad och övergripande planering av landets hamnväsende" samt svara för fillståndsprövningen av större hamnprojekl från bl. a. trafiksynpunkt och med hänsyn till hamnslmkturen i stort, varvid återverkningarna på andra trafikinvesleringar skall beaktas liksom hamnens regionalpolifiska konsekvenser. Om delta förslag vinner bifall synes del enligl utredningen konsekvent all även de för närvarande i VL behandlade frågorna om allmän farieds bestånd samt om inrättande m. m. av sådan farled och allmän hamn får handläggas av sjöfartsverket i stället för som nu av vattenrättslig tillståndsmyndighet.

Prop. 1981/82:130 234

sedan regeringen efter myndighetens hemställan träffat det faktiska avgörandet i frågan.

Enligt hamnförbundets uppfattning är del logiskt och riktigt atl bryta ut frågor om inrättande m. m. av allmän hamn från den egentliga vatlenlagstiftningen. Detta gäller oberoende av om förslagen i promemorian Ds K 1975; 9 om en statlig hamnplanering vinner bifall eller ej. Förbundet hänvisar lill vad det sade härom redan i sitt remissyttrande år 1974 om hamnutredningens betänkande "Förslag fill hamnlag" (SOU 1974:24), då förbundet anförde bl. a. följande: "För fastställande av begreppet allmän hamn anknyter lagförslaget fill allmän hamn enhgt vattenlagen. Vattenlagens huvuduppgift är emellertid alt reglera byggande i vatten, skyddet av allmän farled m. m., medan det knappast är en av Vattendomstolens uppgift atl bedöma vad som är ett lämpligt trafikområde för en allmän hamn. Även om frågor rörande inrättande och utvidgning av allmän hamn efter Vallendomstolens behandling överiämnas fill Kungl. Maj;t kan det starkt ifrågasättas om det inte varit riktigare att låta exempelvis sjöfartsverket avgöra bedömningen av vad den allmänna hamnen bör omfatta i vatten."

Ovanstående motivering får sjähfallel ökad tyngd om staten söm senare föreslagits tar på sig ett ökat ansvar för planering och samordning av det svenska hamnväsendet.

Utredningen gör pä sidorna 221—225 en intressant och värdefull analys av begreppen allmän farled och allmän hamn. Sett mot bakgrund av vår tids tekniskt högt utvecklade sjöfart och hamnverksamhet får dock beskrivningen närmast ett historiskt värde.

Ulredningens egen slutsats (sid. 223) att del är "orimligt atl hålla fast vid elt farledsbegrepp som i vissa fall bygger på förhållandena år 1920 eller tidigare" kan hamnförbundet helt ställa sig bakom. Samma gäller uttalandet på sid. 224 "Om den statliga hamnpoliliken i enlighet med hamnutredningens förslag skall bygga på begreppet allmän hamn torde det emellertid vara befogat att överväga en mera tidsenlig definition, som om möjligt bör ges samma innebörd i vattenrättsliga som i andra, främst trafikpolitiska, sammanhang."

Vattenlagsulredningen säger vidare (sid. 226) följande: "De nya bestämmelser om inrättande och bestånd av allmän farled och allmän hamn som enligt utredningens mening bör utfärdas, torde inte böra införas i nya VL ulan antingen ges formen av en fristående lag eller intagas i annan befintlig eller kommande lag rörande sjöfartsrättsliga spörsmål av administrativ natur. Ett exempel på sådan lagstiftning är den hamnlag som föreslagits av hamnutredningen i dess betänkande SOU 1974; 24. Eftersom de nya reglerna även bör gälla farleder, synes den föreslagna hamnlagen, om de nya reglerna skall intagas där, böra erhålla annat namn än hamnlag. - För att närmare precisera del tänkta innehållet i de nya bestämmelserna har vattenlagsulredningen upprättat elt utkast till lag om allmän farled och allmän hamn."

Hamnförbundet kan i stort ansluta sig lill utredningens ovan citerade principiella uttalanden men har en något annorlunda syn än utredningen på innehållet i en kommande hamnlag.

Redan det av utredningen föreslagna namnet "lag om allmän farled och allmän hamn" ger anledning till erinran. Visserligen kan det glädjande nog konstateras att begreppet allmän hamn i den föreslagna nya lagen ges en egen idenfilel och jämslälles med allmän farled - medan hamnen i gällande vattenlag närmast ger intrycket av att vara ett slags odefinierat bihang till allmän farled — men frågan är ändå om de båda institutionerna har sådana

Prop. 1981/82:130 235

likheter att de kan parallellbehandlas på det säll som utredningen föreslår. Såvitt hamnförbundet kan finna skulle allmän farled ulan större olägenhet kunna behandlas i samma lag som allmän flollled, eller i en särskild lag med samma huvudsakliga utformning. Vad gäller hamnväsendet och hamnarna finns det däremot ett starkt behov av en särskild tidsenlig hamnlag, som dels ger samhället en garanti för att det finns och vidareutvecklas ett effektivt hamnsystem, dels tillförsäkrar hamnarnas huvudmän den status och den ekonomiska ryggrad, som erfordras för att de skall kunna uppfylla sin uppgift samt dels tillgodoser trafikanternas intresse av en rättvis och opartisk behandling.

Starka motiv för en sådan särskild hamnlag har som redan sagts framförts av hamnutredningen i dess belänkande SOU 1974:24. De därvid framförda motiven för en särskild hamnlag kvarstår i stort sett oförändrade.

I sitt remissyttrande över hamnutredningens förslag lill hamnlag var hamnförbundel klart positivt fill en ny lag, men hade erinringar mot vissa delar av det föreliggande förslaget. Vad hamnförbundet främst opponerade mot var atl lagförslaget nästan helt utformats för alt skydda trafikanterna mot hamnägaren. Däremot hade hamnutredningen förbisett eller betraktat som mindre viktigt, att den som bär ansvaret för en allmän hamn också måste ges en laglig grund, på vilken han kan bygga sin verksamhet. Genom departementspromemorian DsK 1975:9 om planeringen av de svenska hamnarna och den därpå följande remissbehandlingen av promemorian har uppmärksamheten kommit att ytterligare riktas på denna brist i förslagel till hamnlag. Departementspromemorian innehåller nämligen förslag till så betydande inskränkningar av hamnägarnas rättigheter och befogenheter att de bör lagfästas, samtidigt som hamnägarens kvarvarande rättigheter och skyldigheter preciseras.

För att ytterligare understryka behovet av en särskild hamnlag med hamn- och trafikpolitisk syftning bör med några ord belysas hamnväsen-dels organisation och stmktur saml vissa aktuella utvecklingstendenser.

De allmänna hamnarna utgör en viktig del av samhällets trafikinfrastmk-lur, som av ålder åvilat kommunerna. Varje vid kusten eller inre sjöfartsled belägen stad eller tätort har ägt en hamn. Hamnen har i hög grad bidragit till stadens eller ortens uppkomst och utveckling. Trafiken har från början gällt förnödenheter eller produkter till och från orten eller dess nära uppland. Med hänsyn till fartygens ringa storlek, tillgången till för den tidens sjöfart lämpliga farleder saml avsaknaden av ett utbyggt landtrafiksystem har det varit naturligt att bygga upp ett i hög grad decentraliserat hamnsystem.

Vid den inventering av de allmänna hamnarna i riket, som gjordes av hamnutredningen och redovisades i betänkandet "Förslag till hamnlag" (SOU 1974: 24) framkom att del finns mer än 250 hamnplatser i riket som möjligen kan göra anspråk på att vara allmän hamn i vattenlagens mening. Det bör tilläggas att vissa av dessa hamnar är i enskild ägo.

Betraktar man dagens faktiska hamnbild finner man all minsl hälften av de angivna s. k. allmänna hamnarna helt saknar sjöfart, om därmed avses transport av gods sjöledes. I viss utsträckning används de emellertid som hemmahamn för hel- eller deltidsfiskare eller som hamn för fritidsbåtar.

I den "skiss till framtida hamnstmklur" som för etl par år sedan presenterades i departementspromemorian "Planering av de svenska hamnarna" (DsK 1975:9) anvisades en "samhällsekonomiskt lämplig hamnstmklur", som innebar en viss centralisering av hamnväsendet men också att varje

Prop, 1981/82:130 236

viktigare region i riket skulle ha tillgång lill relafivt närbelägna hamnar för de tyngre sjötransporterna. Skissen omfattade II s.k. diversifierade hamnar och ett 25-tal allmänna hamnar av specialhamnskaraklär. Denna hamnstruktur skulle åstadkommas genom en planmässig fortsatt utbyggnad av hamnsystemet, kombinerat med en statlig investeringskontroll genom sjöfartsverket.

Några år tidigare hade hamnutredningen i sitt betänkande "De svenska

hamnarna" (SOU 1969: 22) förordat ett hamnsystem bestående av tio s. k.

regionhamnar och ett ej närmare angivet antal sidohamnar. Utredningen

förordade även en viss direkt samordning av verksamheten i flera hamnar

■genom kommunalförbund.

Utvecklingen skulle åstadkommas genom frivillig medverkan från de hamnägande kommunernas sida samt genom rådgivning från sjöfartsverket.

Det förtjänar att i sammanhanget nämnas att både Svenska kommunförbundet och Svenska hamnförbundet i sina remissyttranden över departementspromemorian DsK 1975:9 ställt sig bakom förslaget om en viss statlig samordning av hamnverksamheten och en statlig investeringskontroll vad gäller större hamninvesteringar.

Av del sagda framgår alt det i dag råder enighet om att etl rationellt hamnväsende ej kan åstadkommas enbart genom en spontan utveckling av hamnarna. Staten måsle ange inom vilka ramar som hamnarna i fortsättningen kan få verka i fri konkurrens om trafiken. Den allmänna hamnens status i förhållande till stat, kommun, trafikanter och privata hamnar måste också anges i lag.

Hamnförbundet vill i sammanhanget hänvisa till "Konvention och stadga rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar" (Geneve den 9 december 1923, ratificerad av Sverige den 26 augusti 1927), vari föreskrives de fördragsslutande staternas skyldighet att medge annan stats fartyg fritt tillträde till hamn och dennas nylQande.

Mot den angivna bakgmnden blir del naturligt att reservera begreppet allmän hamn till ett mindre antal handelshamnar som har speciella skyldigheter och rättigheter enligt hamnlagen.

Privata hamnar (laslageplatser), fiskehamnar och småbåtshamnar bör inte såsom de allmänna hamnarna ha en lagstadgad skyldighet att vara öppna för den allmänna sjöfarten, ej heller bör på dessa läggas vare sig det ekonomiska ansvar eller det myndighetsansvar, som förutsattes åvila en allmän handelshamn av regional eller större lokal betydelse. Denna väsentliga skillnad bör komma lill uttryck i hamnlagsliflningen.

Hamnförbundet är medvetet om alt ovanstående begränsning av begreppet allmän hamn strider mot den praxis som, om än med betydande brist pä konsekvens, tillämpats hittills i vårt land. 1 dag är åtskilliga såväl fiskehamnar som privata laslageplatser allmänna. Vallenlagsutredningen föreslår nu (sid. 224) atl man genomför en grundläggande genomgång av alla farleder och hamnar i riket i avsikt att fastställa vilka av dessa som med aktuella transportpolifiska bedömningar bör bestå som allmänna. Så långt instämmer hamnförbundet i förslaget. Däremot delar inle hamnförbundet ulredningens mening atl fiskehamnar även fortsättningsvis skall kunna vara allmänna hamnar, åtminstone inte i den föreslagna nya hamnlagens mening.

Som synes finns del fortfarande en rad väsentliga frågor som inte är lösta vare sig i vatlenlagsutredningens utkast till "Lag om allmän faried och allmän hamn" eller i hamnutredningens "Förslag till hamnlag". Detta är

Prop, 1981/82:130 237

all beklaga eftersom behovet av en ny hamnlag vuxit sig allt starkare i takt med sjöfartens och hamnverksamhetens utveckling. Hamnförbundet har för att få lösning på de mest brännande problemen sett sig nödsakat alt i avvaktan på en ny hamnlag hos kommunikationsdepartementet hemställa om en snar provisorisk omarbetning av den s. k. normalhamnordningen och en förenkling av den statliga hamntaxeregleringen.

Hamnutredningens betänkande (SOU 1974: 24) med förslag dll hamnlag jämte inkomna remissyttranden över förslaget studeras enligt uppgift för närvarande inom kommunikationsdepartementet. Vissa av de fömlsättningar på vilka hamnutredningen byggde sitt förslag har dock ändrats sedan förslaget lades. Bl. a. har frågan om en övergripande planering och samordning av hamnväsendel fått ökad vikl. Reglerna för en statlig samordning samt ramarna för olika kategorier hamnars verksamhet bör lagfästas i den nya hamnlagen. Förutsättningarna för en sådan lagstiftning lorde dock genom de olika utredningar som gjorts vara tillräckligt bra kartlagda och analyserade för att kunna läggas till grund för ett politiskt beslut om en ny hamnlag. Arbetet med atl utforma den slutliga texten lill en sådan lag bör för tids vinnande snarast påbörjas, förslagsvis i justitie- och kommunikationsdepartementet genom en arbelsgmpp vari ingår företrädare för berörda bransch- och intresseorganisationer. Hamnlagen bör sättas i kraft samfidigt med den nya vattenlagen jämte övriga med vattenlagen sammanhängande lagar.

En hamnlag bör enligt hamnförbundets mening innehålla följande huvudavsnitt:

1. Lagens fillämpningsområde.

(Lagen bör gälla alla Irafikhamnar, dvs. allmänna handelshamnar och laslageplatser, som används för förvärvsmässig person- och godstrafik. Lagen bör ej gälla fiskehamnar, småbåtshamnar, örlogshamnar etc.)

2. Definifion på hamnar, för vilka lagen gäller.

(Allmän hamn = hamn som av sjöfartsverket bedöms vara av betydelse för allmän trafik med passagerare och gods. Lastageplats = hamn som används för trafik uteslutande med hamnägarens/induslriförelagels egna produkter och förnödenheter.)

3. Registrering.

(Sjöfartsverket skall registrera de allmänna hamnarna i riket med uppgift om hamnområdenas utsträckning i vatten och på land.)

4. Begreppet hamnområde.

(Hamnområde är det område i vatten och på land som erfordras för hamn verksamheten och dess framlida utveckling.)

5. De trafikpolitiska förutsättningarna för inrättande och utbyggnad av
allmän hamn.

(Här fastställes bl. a. den övergripande planeringen genom sjöfartsverket, hamnarnas uppgiftsskyldighet rörande trafikutveckling saml utbyggnadsplaner på såväl lång som kort sikt, möjlighet för hamn att få förprövning från trafikpolifisk synpunkt genom sjöfartsverket för ut-byggnadsprojekl som senare skall prövas enligt vattenlagen.)

6. Hamnordning.

(För de allmänna hamnarna skall finnas en hamnordning som fastställs av sjöfartsverket eller länsstyrelse. Hamnordningen skall innehålla följande ..)

7. Hamntaxa för allmän hamn.

(Hur taxan avväges och fastställes. Klara regler som garderar att hamnägaren ej "beskattar sjöfarten" genom all för annat än hamnändamål använda trafikanternas medel.)

Prop, 1981/82:130 238

Hamnförbundet är i mån av resiurser berett att medverka vid utarbetandet av ett dylikt lagförslag.

Lidköpings kommun: Vad slutligen angår det i belänkandet upptagna utkastet till lag om allmän farled och allmän hamn, i huvudsak innebärande att regeringens nuvarande uppgifter inom ifrågavarande område skall övertagas av sjöfartsverket vill kommunstyrelsen för sin del tillstyrka ett sådant decentraliserat beslutsfattande.

Skellefteå kommun (= hamnstyrelsen): Enligt den nu gällande vattenlagen har frågor om bedömningen av vad som är ett lämpligt trafikområde för en allmän hamn avgjorts av vattendomstol.

Även om frågor rörande inrättande och utvidgning av allmän hamn efter vattendomstolens behandling överlämnas till Kungl. Maj;t kan del starkt ifrågasättas om del inte är riktigare atl låta Sjöfartsverket avgöra bedömningen av vad den allmänna hamnen bör omfatta i vallen.

Del föreliggande förslaget utsäger att Sjöfartsverket är rätt instans för avgörande av dessa frågor i vilket hamnstyrelsen instämmer helt och hållet.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar utredningens uppfattning alt frågor rörande bestånd, inrättande och avlysning av allmän farled och allmän hamn bör regleras i en särskild lag men att rent vattenrättsliga fillståndsfrågor blir prövade som vattenföretag enligl de för sådana företag föreslagna generella stadgandena i ny vattenlag.

9 Allmän flottled

Hovrätten för Nedre Norrland: På i huvudsak samma skäl som anförts beträffande allmän farled och allmän hamn avstyrker hovrätten det föreslagna prövningssyslemet.

Vad gäller lämpligheten i och för sig av att låta länsstyrelserna bli prövningsorgan för flotlledsfrågor kan denna ifrågasättas, bl. a. med tanke på de komplikationer som därvid kan uppstå när en flottled sträcker sig genom flera län (jfr specialmotiveringen lill 5 8 i lagutkastet, s. 423).

Jämtbygdens tingsrätt: Enligt utredningens förslag skall länsstyrelserna dels enligt särskild lagsliflning vid sidan av vattenlagen fatta beslut i administrativ ordning av inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flotded och dels som tillståndsmyndighet enligt vattenlagen pröva frågor som avser tillstånd till anläggningar i vatten. Som anförts ovan under mbriken "Prövningssystem" anser tingsrätten det olämpligt att göra länsstyrelserna fill prövningsmyndigheter för vattenförelag. Där angivna skäl kan även åberopas mot förslaget att låta länsstyrelserna handlägga frågor om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled. Framför allt torde utredningens förslag angående kompetensfördelningen mellan de olika länsstyrelserna ge anledning till erinringar. Del förefaller orimligt att en ansökan om t. ex inrättande av en ny flottled i ell vattendrag som sträcker sig genom flera län skall behöva delas upp länsvis och sedan kunna avslås i viss del medan den bifalles i övrigt.

Ulredningen har föreslagit att lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled skall "innehålla vissa stadganden som är av annat än valtenrättslig natur och som inte lämpligen har sin plats i VL-förslagel" (s. 421). Enligt 4 8 får emellertid länsstyrelserna utfärda särskilda föreskrifter angående sättet och villkoren för den allmänna flottledens

Prop, 1981/82:130 239

ordnande och begagnande. Som framgår av specialmotiveringen (s. 422) avses stadgandet bli tillämpligt även pä vatlenrättsliga frågor. Tingsrätten anser att alla bestämmelser som hör till den vattenrätlsliga prövningen bör finnas i VL. Utredningens uttalande, att ställningstagandet till de rent vattenrättsliga frågorna blir översiktliga och inte bindande för den efterföljande handläggningen enligl VL-förslaget, förefaller anmärkningsvärt. Det skulle innebära alt en länsstyrelse vid prövning av rent vattenrätlsliga frågor inte behöver beakla föreskrifter som samma länsstyrelse funnit påkallade vid prövningen av flottleds inrättande, utvidgning eller avlysning.

Stockholms tingsrätt: I 3 8 anges tre förutsättningar för avlysning av flottled, av vilka den tredje enligt 5 8 skall prövas av regeringen. Om regeringen på grund härav har att pröva frågan får regeringen också avlysa sådan del av flottled som är nedlagd. Rimligen bör regeringen också i samband med prövning enligl 3 8 tredje punkten kunna avlysa sådan del av flottleden som inte längre behövs för sitt ändamål.

Växjö tingsrätt: Bestämmelserna om inrättande och avlysning av allmän flottled har, som utredningen anför, icke sin plats i nya VL. De bör upptagas i en särskild lag och prövas i adninistrativ ordning. Prövning av tillstånd lill anläggningar i vatten för flottleden bör emellertid ske judiciellt, liksom ersättningsfrågor som hänför sig till anläggningsskador, vilka kan uppskattas på förhand.

Kammarkollegiet: Kollegiet ansluter sig till vad utredningen anfört.

Sveriges advokatsamfund: Lika med ulredningen anser samfundet all frågor rörande inrättande och avlysning av allmän flottled som varande närmast av närings-, transport- och arbetsmarknadspolitisk art bör anförtros länsstyrelserna. Med det av samfundet förordade prövningssystemet bör dock rent vattenrättsliga tillståndsfrågor inte i sin helhet prövas av länsstyrelsen utan endast, i förekommande fall, vad gäller tillåtligheten.

Samfundet godtar förslaget all i ny vattenlag jämställa s. k. buntflotlning med lösflottning.

Svenska fiottledsförbundet: Vad beträffar utredningens förslag till särskild lag om inrättande av allmän flollled m. m. och lill överföring av vissa bestämmelser från nuvarande vattenlags 6 kap. till flottningslagen jämte vissa ändringar i flottningslagen i övrigt skall framhållas att företrädare för flottledsförbundel beretts tillfälle all framlägga synpunkter under utredningsarbetet. Flottledsförbundel finner alt framförda synpunkter beaktats och anför ingen erinran mot vad ulredningen i dessa delar anfört och föreslagit. Flottledsförbundel vill särskilt understryka riktigheten i vad utredningen anfört om och föreslagil beträffande buntflotlning.

10 Bevakningen av allmänna intressen m, m,

10.1 Myndighetsbevakning av allmänna intressen

Svea hovrätt: Den skyldighet alt bevaka allmänna intressen som, utöver domstolens officialprövningsskyldighet i detta hänseende, tillagts kammarkollegiet i 11 kap. 35 8 VL motiverades med att ell tvåpartsförhållande bättre tillgodoser behovet av en inträngande och mångsidig bedömning av frågor om vallenförelags inverkan på allmänna inlressen (NJA II 1919 s. 415 f). Detta är tvivelsutan riktigt vad gäller ett domstolsförfarande. Brist på teknisk sakkunskap har dock stundom gjort det svårt för kollegiet all

Prop. 1981/82:130 240

föra talan på ett med sökanden jämbördigt sätt. Härtill kommer att kollegiets resurser inte alltid medgivit en tillräcklig processuell insats. Då nu enligt förslagel tillståndsprövningen skall ske i administrativ ordning, varvid fillslåndsmyndigheten har att ex officio höra alla berörda myndigheter och organisafioner, blir behovet av särskild bevakning av allmänna inlressen mindre uppenbart. Etl bibehållande därav skulle komma att medföra onödigt dubbelarbete, i det att den myndighet som skall handha den övergripande bevakningen av allmänna inlressen även den skulle höra berörda fackmyndigheter och organisationer. Behovet av sådan särskild bevakning av allmänna intressen i tillståndsärenden kan därför ifrågsältas. Inle heller vid fullföljd av talan mot tillståndsbeslut torde särskilt starka skäl tala för att de allmänna intressena inordnas under en bevakande myndighet. Det förefaller enklare rent processuellt och mer ändamålsenligt i sak alt varje fackmyndighet som satt sig in i den aktuella frågan får fortsätta att driva sina synpunkter i högre instans. Visserligen förekommer det stundom atl företrädare för allmänna intressen av olika art framställer mot varandra stridande krav (exempelvis naturvård - fiske), men det synes bättre att den tvisten avgörs av den tillståndsgivande myndigheten.

Hovrätten föreslår under hänvisning till det anförda alt kammarkollegiet avkopplas från tillståndsprövningen och att rätt att föra talan mot fillståndsbeslut vad gäller allmänna intressen i stället skall tillkomma berörda fackmyndigheter och organisationer. Kammarkollegiet kan i egenskap av fackmyndighet få talerält. För allmänna intressen som är begränsade till viss ort bör liksom nu kommun ha talerält.

Såsom utredningen påpekat finns del mål och ärenden, där det allmänna självt skall ta processuellt initialiv eller har att processa om en i lag reglerad ersättningsskyldighet och där det föreligger ett behov av enhetlighet och konsekvens i det allmännas yrkanden. Hit hör omprövningsmål, avgiftsmål och mål om förverkande av tillstånd. Även vid bevakningen av allmänna intressen vid handläggningen i fastighetsdomstol föreligger sådana behov. I dessa fall kan enligt hovrättens bedömning ingen annan myndighet än kammarkollegiet komma i fråga att bevaka det allmännas intressen.

Skulle det anses motiverat all i lillslåndsärenden organisera bevakningen av allmänna intressen enligt förslaget, uppkommer problem vid samordningen med miljöskyddsärendena, eftersom bevakningen av allmänna inlressen i dessa är anförtrodd naturvårdsverket. Enligl hovrättens mening är det i så fall lämpligast att samordningen i detta fall ges den formen alt kammarkollegiet får uppgiften all bevaka allmänna intressen såväl i miljöskyddsärenden som i ärenden om tillstånd enligt vattenlagen.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill inledningsvis anmärka, att utredningen synes ha underliilit atl närmare analysera hur de olika företrädarna för allmänna inlressen på mest ändamålsenliga sätt skall få tillfälle att framföra sina synpunkter och yrkanden i samband med tillståndsprövningen. Önskvärt vore bl. a. att få ett närmare klarläggande av hur ett "remissförfarande" i tillståndsärende är tänkt alt fungera i praktiken.

Varje berörd fackmyndighet bör i enlighet med utredningens förslag ges behörighet att självständigt bevaka sina egna intressen i tillslåndsärende hos första instans. Till skillnad mot ulredningen anser emellertid hovrätten •att motsvarande bör gälla för fullföljd av talan mot beslut i fillståndsfrågor. Vederbörande myndighet måste jiu ändå sätta sig in i frågan och därvid UtnytQa sina egna juridiska resurser. Det innebär därför en besparing om

Prop. 1981/82:130 241

en samordnande myndighet kan undvaras. Men framför allt måste det vara lämpligast alt låta avvägningen mellan de allmänna intressena ske hos lillslåndsmyndigheten, som skall träffa del slutliga avgörandet. Det kan t. ex. inte vara rimligt alt regeringen vid en överprövning bhr beroende av kammarkollegiets prioritering beträffande de olika intressena.

Vad i övrigt gäller de typer av mål eller ärenden i vilka utredningen ansett all kammarkollegiet bör svara för en samordnad bevakning (se s. 233 m) anser hovrätten alt de särskilda myndighelerna bör få fillvarata sina egna inlressen även såvitt gäller omprövning av givna tillstånd, förverkande av tillstånd, villkorsfrågor som prövas vid fastighetsdomstol saml fullföljd av lalan mot andra avgöranden än beslul i fillståndsfrågor.

I de återstående fallen synes del däremot inte råda någon tvekan om lämpligheten av all kammarkollegiet ensamt anförtros bevakningen av de allmänna intressena.

I etl system med samordnad prövning enligt vaiten- och miljöskyddslagstiftningen skulle vid genomförande av utredningens förslag konflikter uppstå om naturvårdsverket finge behålla sin exklusiva initiafiv- och talerält i ärenden angående miljöfarlig verksamhet Qfr sid. 232 x). Enligl hovrättens mening bör i linje med hovrättens ovan angivna förslag även fortsättningsvis naturvårdsverket få svara för bevakningen av allmänna inlressen i dessa ärenden enligt miljöskyddslagen. Skulle vattenlagsutredningens förslag lill samordning av del allmännas talan i vattenmål genomföras, bör dock naturvårdsverkets nuvarande initiativ- och talerält överföras på kammarkollegiet. Därvid bör emellertid kammarkollegiet, på sätt som nu sker i fråga om naturvårdsinlressen i vattenmål, hålla ett nära samarbete med naturvårdsverket i miljöskyddsärendena och även eljest beträffande frågor som ligger inom naturvårdsverkets intresseområde.

Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens åsikt atl uppgiften alt företräda det allmänna inle bör anförtros någon myndighet som själv instmktionsmässigl har atl bevaka något av de fackintressen som normalt kan bli aktuella i vallenärenden eller i vattenmäl. Tingsrätten vill emellertid starkt understryka behovel av all kammarkollegiet, om kammarkollegiet även i fortsättningen skall föra det allmännas talan, tillförs ökad sakkunskap både på jurist- och teknikersidan. Det kan ifrågasättas om inte även enligl miljöskyddslagen det allmänna bör företrädas av kammarkollegiet. Härigenom skulle skapas bättre fömlsättningar för en enhetlig och mera slagkraftig organisation när del gäller bevakningen av de allmänna intressena i vattenmål och miljöärenden. Bevakningen av de allmänna intressena i miljöärenden är en fråga som möjligen kommer alt behandlas av den pågående utredningen om översyn av miljöskyddslagen. En samordning bör därför eventuellt äga mm.

Stockholms tingsrätt: Om vattendomstolens förslag till sammanhållet prövningssystem godtas bör, liksom hittills, de fackmyndigheter som har atl bevaka ohka allmänna intressen framföra sina yrkanden direkt till prövningsorganet i första instans. Även om utredningens förslag till prövningssystem genomförs bör fackmyndigheterna kunna utveckla sina synpunkter och framställa sina yrkanden direkt inle bara vid tillståndsprövningen i första instans utan också vid behandUngen i fastighetsdomstolen. Vattendomstolen återkommer härtill nedan vid 18 kap. 19 8 VL-förslaget.

Vid skadebehandlingen i första instans får antas att många frågor om skadeförebyggande åtgärder lill skydd för allmänna intressen uppkommer. För den sakliga behandlingen av de olika problemen är det obestridligen till

16 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 242

nackdel om de ohka myndigheter som har den sakliga kompetensen rörande problemen ej får komma direkt till tals vid domstolen. Enligt tingsrättens mening bör myndigheterna vid domstolsprövningen lika väl som vid fillståndsprövningen vara befogade atl framställa sina yrkanden om åtgärder och övriga villkor till motverkande av skada på allmänna intressen. Det måste innebära en onödig byråkratisering atl tvinga den sakkunniga myndigheten all låta alla yrkanden framställas av kammarkollegiet, som i de flesta fall inte kan göra annat än atl vidarebefordra myndigheternas yrkanden till domstolen. Än värre skulle det vara om domstolen skulle anse sig förhindrad atl lämna föreskrifter i enlighet med fackmyndigheternas förslag i fall då förslagen kommit fram vid någol domstolssammanträde där kammarkollegiet ej varit företrätt. Emellertid torde det föreligga officialprövningsskyldighet beträffande dessa frågor och domstolen torde därför kunna döma enligt förslag av fackmyndighet även om kammarkollegiet ej framställt formellt yrkande enligt förslaget. Vid fullföljd av talan bör dock liksom hittills lalan för all tillgodose allmänna inlressen endast kunna föras av kammarkollegiet. Senast vid ett överklagande måste kammarkollegiet därför bestämma sig för hur ev. stridiga önskemål skall sammanjämkas. Det måste emellertid vara av värde för bedömningen i första instans om kollegiet redan där sammanjämkar olika intressen och därefter framställer de yrkanden som kollegiet anser ertbrderliga för atl de allmänna intressena skall bli tillgodosedda.

Växjö tingsrätt: Genom utformningen av de nya tillåtlighetsreglerna skapas möjligheter att erhålla synpunkter på tillåtligheten från elt stort antal myndigheter som var för sig har alt tillvarata olika typer av allmänna intressen. Det är icke nödvändigt med en övergång till administrafivt förfarande för alt dessa myndigheters synpunkter skall kunna beaktas. Detta kan göras även av domstol, som efter myndigheternas hörande fattar beslut i tillståndsfrågor och därv:id gör den avvägning som totalt sett tillgodoser det allmännas samfällda bästa.

Utredningen torde ha angivit de viktigaste fallen dä man har behov av en myndighet som för talan i vattenmål. Annan fristående myndighet än kammarkollegiet torde icke finnas fillgänglig för denna uppgift, varför tingsrätten biträder utredningens förslag atl kollegiet även i fortsättningen får denna syssla, dock endast i den begränsade omfattning som framdeles avses.

Tingsrätten vill betona behovet av en effektivisering av kollegiets verksamhet inom det vattenrältsliga området och instämma i förslaget till en översyn av organisationen. Såsom utredningen framhållit bör översynen gå ut på atl tillföra kollegiet sakkunskap i tekniska frågor och förbättrade resurser på del vattenrätlsliga området.

SMHI: SMHI anser det lämpligt att samma myndighet företräder de allmänna intressena vid ohka instanser både i fillslåndsärenden och vattenmål och att kammarkollegiet får denna uppgift. SMHI delar utredningens uppfattning att kammarkollegiets organisation då bör förslärkas med vatlenbyggnadsteknisk expertis.

Beträffande de allmänhydrologiska frågorna vill SMHI framhålla att SMHLs instmktionsmässiga ansvar på hydrologins område också innebär en skyldighet att bevaka de hydrologiska intressena vid olika typer av vatlenföretag som påverkar den naturliga vatlenframrinningen. Det är exempelvis i fråga om vattenregleringar av stor vikt alt vattenhushållnings-bestämmelserna utformas på ett hydrologiskt ändamålsenligt sätt.

Den hydrologiska bevakningen får anses synnerligen väsentlig ur allmän

Prop. 1981/82:130 243

synpunkt. För alt SMHI skall ha möjlighet att utöva sådan bevakning krävs att SMHI informeras om de vatlenföretag som i nämnvärd grad påverkar de hydrologiska förhållandena. Denna information bör ges på etl så tidigt stadium som möjligt, speciellt som SMHLs vallenföringsslafioner i många fall kan beröras.

Beträffande större vattenföretag bör SMHI underrättas i den ordning som anges i 14 kap. lagförslaget och SMHI föreslår här att SMHI särskilt omnämns i 2 8. Vad gäller övriga förelag förutsätter SMHI atl den informafion som är nödvändig för bevakningen av de hydrologiska intressena senast sker i samband med tillståndsprövningen genom del samråd som föreskrivs i 15 kap. 5 8 2 mom. VL-förslaget.

SMHI har enligl sin instruktion till uppgift att inhämta tillförlitlig kännedom om Sveriges hydrologi och härvid anordna och övervaka hydrologiska mätningar i landet samt att granska, bearbeta och bevara insamlat material. Insfitutet driver därför omfattande slationsnät för observation av bl. a. vattenstånd, vattenföring, vattentemperatur, sedimenttransport och isförhållanden.

De hydrologiska stationer SMHI upprättat speciellt för vattenförings-bestämning har oftast inneburit stora ekonomiska investeringar. För att materialet från dessa stationer skall bli fullvärdigt krävs tillgång till långa observationsserier, helst minsl 30 år. Dylika tillräckligt gamla stationer representerar ett oskattbart värde för SMHI:s verksamhet. Avbrott av mätserier är därför till stor nackdel för den hydrologiska verksamheten.

Vid uppförandet av sjö- eller kraftverksdammar och ofta även vid mindre ingripande arbeten i vaiten såsom broar, trummor, utfyllnader, mudd-ringar m. m. inträffar att SMHLs vallenföringsslafioner spolieras helt eller delvis. Då långa mätserier som nämnts är av synnerligt värde, är det angelägel att SMHI på etl tidigt stadium får kännedom om eventuella företag som kan påverka vattenförhållandena vid de olika vattenföringssla-tionerna så alt i den mån del är möjligt lämpliga åtgärder kan vidtagas för att säkra mälseriernas fortbestånd. Även uppgifter om ingrepp som påverkar vatlenframrinningen, såsom vattenavledning och -utsläpp, regleringar, dämningar och rensningar är av väsentligt intresse i institutets allmänna utredningsverksamhet.

SMHI är således för sin hydrologiska verksamhet på många sätt beroende av att information lämnas om vattenföretag med hydrologisk påverkan. Enligt vad som anförts i föregående avsnitt torde det också finnas möjligheter att genom vattenlagen garantera atl sådan information kommer till stånd. Beträffande de hydrologiska mätstationerna bör enligt SMHLs uppfattning i 14 kap. 4 8 VL-förslagel frågan om skada på hydrologisk mätstation och mätserie särskilt omnämnas.

Kammarkollegiet: Utredningen föreslär atl uppgiften atl företräda de allmänna intressena även i fortsättningen skall ligga på kammarkollegiet. Dels har kollegiet långvarig erfarenhet och rutin på området och dels är kollegiet en fri och oberoende myndighet i den meningen, att kollegiet normalt inte har egna fackintressen atl bevaka i vallenärendena.

Kollegiet biträder förslagel. Delta innebär att kollegiet skall företräda de allmänna intressena i vissa särskilda på s. 233 angivna situationer. Vidare anges i 15:5 VLF atl tillståndsmyndighet skall samråda med kollegiet. Detta får tolkas som — vilket också synes framgå av specialmotiveringen fill stadgandet (s. 336) - att kollegiet bör vara med redan från början vid behandlingen av alla lillslåndsärenden av någon betydelse. I själva verkel torde detta vara en helt nödvändig förutsättning för att kollegiet skall

Prop, 1981/82:130 244

kunna bedöma frågor om fullföljd av lalan mot lillståndsbeslut och för kollegiets deltagande i den följande handläggningen inför fastighetsdomstolen.

Enligt vad kollegiet förstår kommer bevakningen av de allmänna intressena från formell synpunkt inte att nämnvärt skilja sig från vad som gäller enligt nuvarande prövningssystem. Redan nu gäller fullt ut atl fackmyndigheterna får komma till tals då tillståndsfrågorna handläggs. Det förekommer inte att myndigheter ocb intresseorganisationer på formella grunder förvägras yttra sig i vattenmålen. Däremot har kollegiet - liksom enligt VLF - en exklusiv rätt att fullfölja talan för det allmänna mot domar och beslut.

Bevakningen av vattenföretagen först hos tillständsmyndigheten och därefter i fastighetsdomstolen kan självfallet komma att innebära visst merarbete för kollegiet därigenom alt l.ex. frågor rörande villkoren för företaget kan komma att spelas upp två gånger, först i stora drag inför lillslåndsmyndigheten och därefter helt eller delvis på nytt i fastighetsdomstolen. Det behöver dock inte innebära större nackdelar. Redan nu är det vanligt i större vattenmål att det hålls först ell sammanträde för behandling av företagets tillåtlighet och frågor sammanhängande med byggnadstillstånd och senare elt eller flera sammanträden för skadereglering och övriga frågor.

Kollegiet räknar å andra sidan med all bevakningen av de allmänna intressena, i vart fall pä någon siikl, kommer alt kräva betydligt ökade resurser. Det sammanhänger främist med de vidgade möjligheter till omprövning av äldre lillståndsbeslut, som utgör en av hörnstenarna i VLF. Efter utgången av 1991 kommer ett mycket stort antal äldre företag att kunna omprövas för tillgodoseende av allmänna intressen. Omprövningsärendena kommer att kräva ingående utredningar och även i övrigt ofta vara av komplicerad beskaffenhet. En förstärkning av kollegiets resurser med bl. a. vattenbyggnadsteknisk expertis blir nödvändig. Behov härav har för övrigt redan gjort sig gällande. Vidare bör organisationen för hithörande ärenden inom kollegiet ses över.

Länsstyrelsernas föreslagna uppgift att handha tillsyn över vattenföretag kan förmodas komma alt resultera i ärenden där man begär inskridanden av kollegiet. Överhuvudtaget torde denna sida av tillsynsarbetet förutsätta visst samarbete med kollegiet. Då brister upptäckts kommer länsstyrelserna förmodligen att samråda med kollegiet om bästa sättet att komma lill rätta med problemen. Del man i allmänhet vill åstadkomma är ju inte att koncessionsnämnden med stöd av 15.15 VLF förklarar tillståndet förverkat utan i stället atl vattenrältshavaren vidtar rättelse, eventuellt i förening med åtgärder för atl kompensera de skador som inträffat. Dessa ärenden kommer säkert ofta att vara besväriiga. När ärende överiämnals lill kollegiet för eventuella rättsliga åtgärder mot vattenrättshavaren, lorde det ofta finnas anledning för kollegiet att b<;sikliga anläggningen eller eljest begära in ytterligare uppgifter från vattenrältshavaren.

Fiskeristyrelsen: Eftersom fiskefrågor oftast kommer atl beröras av vattenföretag borde del direkt av lagtexten (15 kap. 5 8) framgå, att tillståndsmyndigheten skall samråda rned fiskeristyrelsen.

Statens naturvårdsverk: I ärenden enligl nuvarande vattenlag har en myndighet, kammarkollegiet, ålagts att bevaka allmänna inlressen i vissa mål, t. ex. gällande byggande i vatten och valtenreglering. Genom övergången till administrativt prövningsförfarande ändras delvis förutsättningarna härvidlag. Utredningen föreslår därför alt varje myndighet, som har

Prop. 1981/82:130 245

till uppgift all bevaka någon typ av allmänt intresse, skall få möjlighet föra sin egen talan i tillståndsärenden. Utredningen anför emellertid att det i vissa typer av ärenden - bl. a. omprövning av givna tillstånd och fullföljd av talan mot beslut om tillstånd - bör finnas en enda myndighet, kammarkollegiet, som för det allmännas talan. Naturvårdsverket anser atl detta från principiell synpunkt är felaktigt. En fackmyndighet, som har atl bevaka så viktiga intressen som miljöskydd och naturvård saml fömtsättningarna för friluftsliv, måste i princip ges möjlighet att inle bara föra sin egen lalan vid lillslåndsärenden i första instans ulan också att ta initiativ hos prövningsmyndigheten beträffande omprövning av givna tillstånd eller att överklaga etl beslul. Ell syslem uppbyggt så, att först kammarkollegiet och sedan prövningsmyndigheten gör en avvägning mellan eventuellt mot-stridande intressen, måste anses vara olämpligt.

Kammarkollegiet måste emellertid bedömas ha viktiga uppgifter all fylla i det nya prövningssyslemet för vattenärenden, som även om det i sina huvuddrag blir administrafivt ändå kommer atl ha juridiska inslag. Inte minst kommer kollegiets sakkunskap i juridiskt avseende att behövas för bevakning av allmänna inlressen i mål inför fastighetsdomstol. Man kan heller inte bortse från det faktum att kammarkollegiet har en uppbyggd organisation för att bevaka allmänna intressen i vattenmål. Med hänsyn härtill,kan del finnas anledning alt behålla kollegiet som företrädare för allmänna intressen i vissa ärenden, som ulredningen föreslår. En sådan ordning bör emellertid kompletteras med en möjlighet för naturvårdsverket atl la initiativ hos prövningsmyndighelen, när del gäller omprövning av givna tillstånd eller överklagande av beslut i tillståndsfrågor, om väsentliga natur- eller miljövårdsintressen eller frågor av stort intresse för friluftslivet berörs. 15 kap. 17 och 26 88 bör kompletteras med ett tillägg i delta avseende.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden godtar förslaget om att kammarkollegiet bibehålles som företrädare för allmänna inlressen i samband med vattenförelagen. - Om en fackmyndighet hemställer till kammarkollegiet att för tillgodoseende av allmänna intressen begära omprövning av ett äldre tillstånd men kollegiet beslutar atl inte föra talan om omprövning, bör fackmyndigheten ges möjlighet att hos regeringen överklaga kollegiets beslut. En motsvarande klagorätt, såvitt gäller kammarkollegiets ställningstagande i fråga om fullföljande av talan mot beslul i tillslåndsärende eller dom i vattenmål, torde av tidsskäl vara meningslös.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Enligt 15 kap. 26 8 får talan mot beslut av koncessionsnämnden och länsstyrelsen föras hos regeringen av kammarkollegiet för tillvaratagande av allmänna intressen. Kammarkollegiet har visserligen sakkunskap på det rent vattenrältsliga området men däremot inte på respektive fackområde, vilket framstår som en brist särskilt då det gäller bevakningen av natur- och miljövårdsinlressena. Länsstyrelsen föreslår atl här - liksom vad som nu gäller enligl miljöskyddslagstiflningen - naturvårdsverket i stället för kammarkollegiet ges besvärsrätt. Härigenom kan vid bevakningen av allmänna inlressen fillgodogöras de särskilda fackkunskaper som krävs i dessa sammanhang. Vad beträffar vatleninlresset har det visserligen ännu inle avgjorts på vilken central myndighet detta ansvar skall ligga. Förslagel att ge naturvårdsverket besvärsrätt fömtsätter atl det blir verket som får detta ansvar.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Vattenlagsulredningen har föreslagit atl kommunen liksom hittills skall självständigt äga bevaka de allmänna intressena inom kommunen såväl vid tillstånds- och villkors-

Prop. 1981/82:130 246

bedömningen av ett förelag som senare vid skadebedömningen. Del måste emellertid klart uttalas all kommunerna också skall vara berättigade alt föra talan om bygdeavgift och dess storlek samt om omprövning av bygdeavgiften såvitt gäller vattenförelag som berör kommunen. Enligt länsorganets mening finns det ingen rimlig anledning alt frånkänna kommunerna rätten atl föra talan om bygdeavgift och alt begära omprövning av sådan. Avgiften skall dock till stor del användas för att kompensera de intressen inom kommunen som lidit men till följd av företagels genomförande. -Vilhelmina kommun anför liknande synpunkter.

Sveriges advokatsamfund: Sam1'undet anser det vara angeläget att kommunernas självständiga talerält bibehålls och förordar att så blir förhållandet vilket prövningssystem som än väljs.

Uppgiften att generellt företräda de allmänna intressena bör även fortsättningsvis läggas på kammarkollegiet under förutsättning dock att vad samfundet enligt ovan hänfört lill den övriga tillståndsprövningen knyts fill judiciell myndighet. Införs däremot etl prövningsförfarande i administrativ ordning enligt ulredningens förslag, ifrågasätter samfundet om inte en särskild myndighet bör anförtros uppgiften att i det förfarandet framför andra vara de allmänna intressenas företrädare. Uppgiften bör för sådant fall begränsas till atl vara företrädare för det allmänna beträffande särskilt angivna frågor som bygdeavgift, särskild fiskeavgift och omprövning.

Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker förslaget alt behålla kammarkollegiet som företrädare för de allmänna intressena i förevarande sammanhang. Såsom framgår av betänkandet aktualiserar kollegiets ändrade arbetsuppgifter på det vattenrätlsliga området ett krav på ökade personella resurser.

Det är enligt förbundets mening mest ändamålsenligt atl fackmyndigheters (sektormyndighelers) synpunkter kan i första instans framföras direkt till prövningsmyndigheten såväl vid tillståndsprövningen som vid skaderegleringen.

Ålvräddarnas samorganisation: Som helt självklart bör det betraktas atl naturvårdsverket och planverket skall ha besvärsrält.

10.2 Talerätt för intresseorganisationer m. m.

Svea hovrätt: Enligt gällande vallenrättslig praxis avses i allmänhel med "sakägare" den som är ägare eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av vatlenbyggnadsföretag eller - utan att direkt skadas — lider intrång i något för fasfighetens ekonomiska utnytQande väsentligt intresse med anknytning fill det vattendrag som utbyggs Qfr SOU 1966: 65 s. 449). I vilka fall företag skall anses beröra viss fastighet anges i 14 kap. 4 8 VL. - "Sakägare" kan emellertid också uppfattas som vatje subjekt med delaktighet i "saken", oavsett på vilken sida han uppträder i rättegången. Så torde begreppet vanligtvis användas utanför vatten rättsskipningen.

I VLF betecknar termen "sakägare" i vissa sammanhang endast sökanden motstående parter, medan det i andra sammanhang även inkluderar sökanden Qfr s. 334). Detta har särskilt i förslagets processuella bestämmelser medfört vissa otydligheter. - Hovrätten vill föreslå att beteckningen "sakägare" i enlighet med nuvarande vatlenrättsliga praxis förbehålls sökandens motparter. I annat fall torde det bli nödvändigt atl beteckna dessa som "sökanden motstående sakägare".

Prop, 1981/82:130 247

Vilka som vid tillämpning av VLF skall betraktas som sökanden motstående sakägare är i flera hänseenden oklart.

Enligt utredningen saknas anledning att förändra det vattenrättsliga sakägarbegreppet (s. 334, 354). - I anslutning härtill vill hovrätten framhålla att gränsdragningen kring detta sakägarbegrepp vid flera tillfällen blivit föremål för prövning i praxis och ställningstagande från statsmakterna. Frågan har då närmast gällt, dels vilken grad av anknytning lill direkt skadad fast egendom som skall fordras för rätt att erhålla ersättning vid vallenförelag, dels befogenheten alt utan anknytning till direkt skadad fast egendom agera i ansökningsmål i vad avser tillåtligheten av det sökta förelaget.

Hovrätten delar utredningens bedömning alt kravet pä anknytning till direkt skadad fast egendom bör gälla även framdeles som förutsättning för ersätlningsrätt. Detta utesluter emellertid inte att frågan hur stark anknytningen skall vara också i fortsättningen överlämnas ål praxis. Understrykas bör emellertid att departementschefen tagit avstånd från vattenlagsutredningens i dess belänkande Revision av vattenlagen, del 2, framförda tanke, atl ersättningsbestämmelsernas anpassning lill motsvarande bestämmelser i ExL borde föranleda en mera återhållsam rättstillämpning (se prop. 1974; 83 s. 196).

De som tillerkänns ställning av sakägare i ersätlningsdelen måste därmed också behandlas som sakägare i tillåtlighetsdelen. Vid fillåtlighetsprövningen tar vattendomstolen på grund av sin officialprövningsskyldighet även hänsyn till synpunkter som framförs av den som ej är sakägare i ersättningsdelen. Hinder anses icke föreligga för sådant subjekt alt agera i rättegängen, dock utan rätt till ersättning för rättegångskostnader eller rätt till fullföljd Qfr NJA 1977 s 477 ang. HakeQordens naturvärnsförening). Dessa subjekt intar alltså i vissa hänseenden en partsliknande ställning, pä grund av all de intressen de företräder kan skadas av vattenföretagel, men är berövade övriga befogenheter som tillkommer sakägare.

Vid en revision av vattenlagen som den nuvarande bör övervägas om tiden icke är mogen alt förbättra dessa subjekts processuella ställning. Härvid lorde det emellertid vara uteslutet att släppa fram alla subjekt som - ulan all ha anknytning till direkt skadad fast egendom - anser sig lida intrång i sina intressen. En grupp som bör uteslutas från partsställning är sålunda sådana organisationer vilkas inlressen helt sammanfaller med de allmänna inlressen som bevakas av kammarkollegiet. Om kammarkollegiet i det särskilda vattenmålel icke för talan för allmänna intressen, får detta uppfattas som att dessa intressen knappast är förQänta av beaktande vid tillåtlighetsprövningen. Å andra sidan kan del le sig naturligt atl tillerkänna sammanslutningar av ägare till skadad fast egendom av typ villaägarföreningar partsställning i tillätlighetsdelen. Någon gång kan det också tänkas att intresseorganisationer utan anknytning lill skadad fast egendom bör tillerkännas partsställning för att närmare utveckla företagets inverkan på ett speciellt intresse utan den allmängiltighet som fordras för att kammarkollegiet skall finna anledning att agera. Sådana intressen kan vara fritidsbåtfart eller naturskönheten hos en forssträcka med särskild förankring i bygden. Även om kammarkollegiet i sådana fall skulle föra talan, behöver det f. ö inte utesluta att intresseorganisationen får ta ställning av part. -Lagtekniskt sett skulle frågan kunna lösas genom elt bemyndigande för prövningsmyndigheten alt under elt inledande skede av handläggningen tillerkänna vederbörande subjekt rätt till ersättning för rättegångskostnader och fullföljd.

Prop. 1981/82:130 248

Vad utredningen åsyftat med sina uttalanden i hithörande fråga (s. 336) lämnar öppet om nu ifrågavarande organisationer skulle få tillfälle att i enlighet med nuvarande praxis agera i vallenmålen ulan atl tillerkännas full parlsställning, eller om de i vissa avseenden skulle tillerkännas ställning av part. Ej heller framgår det om i sistnämnda fall någon begränsning skulle gälla i fråga om kretsen av laleberättigade organisationer. Frågan bör därför närmare belysas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Redan enligl VL har träffats avgöranden som kan utvidga den traditionella sakägarkretsen. Sålunda har högsta domstolen i NJA 1977 s. 558 ang. småbåtshamn i Långbroviken vid tillämpning av 2 kap. 3 8 2 st. VL bedömt verkningar av företaget som dittills ansetts falla inom ML:s till-lämpningsområde. Utredningsförslaget kan medföra ytterligare utvidgningar. Då sålunda den i 4 kap. 18 8 2 st. andra meningen VL upptagna möjligheten för regeringen att beakta följdförelag till större och mer ingripande vattenföretag överförts till 3 kap. 7 8 VLF och gjorts generellt tillämplig på alla vatlenföretag, kan det befinnas önskvärt att bereda företrädare för motstående intressen lill sådana följdförelag möjlighet all framföra sina synpunkter inom ramen för den ordinarie tillståndsprövningen. På motsvarande sätt kan sakägarkretsen komma att utvidgas genom att den skäligen ineffektiva bestämmelsen i 2 kap. 13 8 VL inordnats bland de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 8 8 I st. VLF. Om på detta sätt hänsyn skall tagas fill framlida företag, beträffande vilka ansökan ej ingivits, kan också med visst fog ifrågasättas om icke motsvarande hänsyn bör tagas till redan etablerade företag utan tillstånd. Detta fordrar emellertid en uttrycklig bestämmelse, vilken i så fall också utvidgar sakägarkretsen.

Entydiga bestämmelser om vilka sökanden motstående subjekt som skall ha talerält fordras för tillämpningen av åtminstone följande bestämmelser i VLF utöver tillåtlighelsreglerna: 15 kap. 4 8 1 st. sista meningen, 16 kap. 3 8 och 18 kap. 12 8 3 p. (uppgiftsskyldighel), 15 kap. 5 8 1 p. och 18 kap. 17 8 3 st. (underrättelseskyldighet), 10 kap. I och 2 88 (ersäftning för skada och intrång), 15 kap. 26 8 2 st., 16 kap. 31 8 3 st. och 32 8 2 st. samt 18 kap. 57 8 2 st. (fullföljd) samt 22 kap. (ersättning för rättegångskostnad).

Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund: Många yrkesfiskare är inte sakägare enligt VL, eftersom de inte innehar fastighet vid vattnet. Vissa yrkesfiskare har som arrendatorer eller genom speciella tillstånd från länsstyrelse en form av mellanställning. Enligl SOC:s mening är det önskvärt atl sakägarbegreppet utvidgas så att yrkesfiskare i vissa fall skall anses som sakägare, framförallt gäller detta vattenmål där yrkesfiskare fiskar på allmänt eller arrenderat vaiten och fiskarens intresse inte tillgodoses av valtenägaren eller annan sakägare.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund: Gällande vattenlag från år 1918 har under årens lopp blivit föremål för flera ändringar. Det nu föreliggande betänkandet innebär förslag till en helt ny vattenlag som föreslås ersätta den nu gällande. Tidigare ändringar i lagtexten har inneburit en väsentlig försvagning för enskilt fiskeinlresse och därför i flera fall drabbat de medlemmar SIC företräder. Detta gäller bl. a. frågor som berör utsläpp av industri- och avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Ärenden av den karaktären handläggs fr. o. m. 1969 inom ramen för miljöskyddslagen av koncessionsnämnden, naturvårdsverket och i vissa fall av länsstyrelserna.

Den enskilde sakägarens rätt är i motsats till vad som gäller vid handläggning av övriga valtenmål dvs. inför vattendomstolen starkt åsidosatt, eftersom han inte erhåller ersättning för sina rättegångskostnader från

Prop. 1981/82:130 249

sökandens sida vid behandling av miljöskyddsärenden. Det säger sig självt atl härigenom stora brister i sakägarnas skydd förefinns. Eventuella ska-deersätlningsanspråk utbryles sedan för att handläggas inför fastighetsdomstolarna. I dessa fall gäller vanliga rättegångskostnadsregler, varvid förlorande part skall ersätta vinnande parts rättegångskostnader. Eftersom de enskilda sakägarna oftast icke varit med vid tillståndsprövningen och medel saknats att anlita juridiskt och tekniskt biträde, är deras möjligheter atl sedan erhålla rättvisande behandling vid fastighetsdomstolen tämligen begränsade.

SIC vill även i anslutning till förslaget lill ny vattenlag fästa lagsfiftarnas uppmärksamhet på de brister vi anser föreligga beträffande sakägarebe-greppel. Vissa yrkesfiskare bedriver nämligen sin näringsutövning inom allmänl vallenområde och för fasta redskap erfordras tillstånd av respektive länsstyrelse. Om fiskaren drabbas av intrång i sin näringsutövning på allmänt vaiten p.g.a. förelag som kräver vattendomstolens tillstånd, kan han inte bevaka sin rätt på sökandes bekostnad då fiskaren ifråga inte enligt nuvarande regler anses som sakägare. Samma svaga ställning har fiskare som artenderar och bedriver fiske på enskilt vatten. De har alltså en synnerligen svag ställning och sakägarebegreppet bör vidgas att även omfatta dessa kategorier. SIC anser del vara ell rimligt krav atl sökandesidan svarar för de kostnader som erfordras för alt berörda fiskare skall kunna bevaka sin rätt i alla instanser med hjälp av juridiskt och lekniski biträde.

SIC har i skrivelse 1973 lill joidbmksdepartementet påtalat ovan nämnda brister när de berör fiskeintresset. Även fiskeristyrelsen har dragit liknande slutsatser och framfört sina erfarenheter från koncessionsmålen lill regeringen. Företagna ändringar i vattenlagen har alltså i flera fall inneburit en försvagning av fiskels intressen. Även nu förehggande revision kan i vissa delar få negafiv inverkan på fiskels ställning när vattenresurser för olika ändamål tas i anspråk.

Ålvräddarnas samorganisation: Det starkt ökade intresset för vattenvårds- och vattenskyddsfrägor har resulterat i att en rad organisationer och sammanslutningar vuxit fram ur den alll slörre opinionen mot olika vattenföretag främst kraftförelag. Utredningen säger i specialmotiveringarna all dessa bör beredas tillfälle atl yttra sig över ansökan hos tillståndsmyndigheten. I lagtexten bör i stället inarbetas en bestämmelse som säger att berörda organisationer och sammanslutningar, som så önskar, skall beredas fillfälle att yttra sig. Särskilt som prövningsförfarandet föreslås tillgå i administrativ ordning är detta ett demokratiskt krav. Dessa organisationer besitter en omfattande kännedom om de lokala förhållandena och de allmänna intressenas omfattning och betydelse i aktuella projekt.

Det är naturligt och rimligt atl även miljö- och naturskyddsorganisa-fioner har besvärsrätt. Om dessa, utan krav på ersättning för sina processkostnader, vill föra talan bör detta kunna ske utan processuella hinder. I annan modernare lagstiftning exempelvis miljöskyddslagen har talerälten utvidgats. Också i praxis har en generösare inställning bmtit igenom. I detta fall innebär vattenlagutredningens förslag en konservering av ett förlegat och inskränkt synsätt på talerälten.

Prop. 1981/82:130 250

11 Markavvattningsföretag m, m, 11.1 Delaktighet

Svea hovrätt: Utredningsförslaget innefattar i denna del betydande ändringar i vad som av ålder gällt i fråga om dikning och i viss mån även vattenavledning och invallning. Sålunda avskaffas den sedan medeltiden lagfästa principen om rätfighet att för tortläggning av mark ulan inskränkning avleda vattnet till annans mark, åt vilken vattnet har sitt naturiiga fall, och till annans dike. Det särskilda kostnadsskyddet för icke-sökande deltagare i samfällighet avskaffas. Den skyldighet att kompensera lorrläggningsinlresset genom anläggandet av trummor och liknande anordningar som i princip ålegat väghållare m.fl. sedan 1880, görs beroende av inifiativ och utredningsskyldighet från markägarnas sida. Täckdikning av egen mark, som enligt stadgad praxis icke handlagts som eller ingått i förelag enligt 7 kap. VL, har förts in under markavvattningsbestämmelserna. Detta synes kunna leda till atl denna typ av privata fullföljdsåtgärder till samfälld dikning förs in i samfälligheten. I vart fall är det ej uteslutet all täckdikning bedöms medföra skada och intrång på motstående intressen i form av gmndvattensänkning, ehminering av vattenmagasin och bortförande av urlakade gödningsämnen. Denna inverkan kan föranleda prövningsskyldighet enligt VLF. Någon närmare motivering för dessa och vissa andra förändringar lämnas inte i betänkandet. - Hovrätten delar emellertid utredningens uppfattning att torrläggningsbestämmelserna i VL med nutida syn måste anses alltför tortläggningsvänliga liksom all ett närmande av hithörande bestämmelser till AL och LFS lämpligen bör ske. Med del sagda vill hovrätten dock ifrågasätta om inte en så genomgripande omläggning som den av utredningen föreslagna borde närmare belysas, bl. a. med hänsyn fill sina ekonomiska konsekvenser för jordbruket med dess omfattande behov av kompletterande dikning och omstrukturering av befindiga torrläggningsföretag.

Stockholms tingsrätt: 6 kap. 1 8. Utredningen föreslår den inskränkningen beträffande markavvattningsföretag atl sökandena måste ha båtnads-majoritet vid sjösänkning och irivallning för all tvångsdelaktighet skall föreligga. Enligt 7 kap. 44 8 VL fordras båtnadsmajorilel även vid den sorts förelag som utredningen kallar översvämningsskydd (1 kap. 1 8 8 punkten VL-förslaget). Av lika ingripande och svårbedömbar karaktär, särskilt på slättbygder, kan den sorts förelag vara som utredningen benämner årensning. Sålunda har stora tortläggningsföretag i Uppland (Vendels-ån, Olandsån) kommit under vattendomstolens prövning, beträffande vilka företag det finns större anledning alt kräva båtnadsmajorilel än för ordinära sjösänkningar och invallnin.gar. Vattendomstolen förordar all båtnadsmajorilel skall finnas inle bcira vid sjösänkning och invallning ulan även vid årensning och översvämningsskydd för att dellagningsskyldighet skall föreligga.

6 kap. 2 8. Reglerna om dellagningsskyldighet är allmänt hållna och kan medföra alt en sökande kan tvinga ett stort antal fastigheter, som får nytta av ett företag, all ta del i förelaget. Enligt 7 kap. 27 8 VL gäller den begränsningen att den som inte är sökande fill företaget inte får slörre kostnad än som svarar mot hans båtnad. Eftersom i de flesta fall någon motsvarighet till det s. k. opinionsvillkoret i 7 8 anläggningslagen inte finns enligt VL-förslaget, bör enligt vattendomstolens mening deltagningsskyldigheten för icke-sökande även i den nya VL begränsas till vad som svarar mot båtnaden.

Prop. 1981/82:130 251

Växjö tingsrätt: Namnet markavvatlningsföretag är språkligt och innehållsmässigt en olämplig nybildning.

Rent allmänt kan sägas att 6 kap. är oklart och så allmänt avfattat att bestämmelserna ej ger tillräcklig ledning för rättstillämpningen. Därigenom ställs myckel stora krav på förrätlningsmannens utbildning och omdöme. Genomförs lagsfiftningen, är del nödvändigt att förrättningsmännens utbildning blir en helt annan och mer kvalificerad än som nu understundom är fallet.

I 6 kap. 1 8 föreslås att väghållaren, där väg avsevärt påverkar markavvattningsförelag, skall deltaga i förelaget, om särskilda skäl föreligger. Däremot har icke medtagits motsvarande tvångsdelaktighet för flygfält och för samhällen, som nedströms byggnads- eler sladsplanelagda områden kan åstadkomma ännu större påverkan än vägar genom häftigare avrinning varigenom översvämningar eller ökade kostnader för nedanförliggande markers torrläggning kan uppkomma. Anledningen till denna inverkan är atl det inom sådana områden förekommer gatu- och vägnät saml tak- och asfaltlagda ytor. Sådana problem med ökad flödesmängd är vanliga bl. a. i Skåne. Dessutom förekommer alt inom samhällena sker mer eller mindre stora överledningar av dagvatten mellan olika lokala nederbördsområden till men för nedanförliggande tortläggningsföretag. Liknande problem kan ävenledes uppkomma vid större ytvattentäkler, exempelvis Bolmen och Vättern, om konsumtionsvattnel efter användandet avbördas till mindre vattendrag.

Vänersborgs tingsrätt: I 1968 års belänkande rörande vattenlagens torr-läggningsbeslämmelser (SOU 1968; 51) behandlades frågorna om möjligheten att ompröva lagakraftägande beslämmelser för torrläggningsföretag, förrättningsförfarandet och bålnadsreglerna. Särskild uppmärksamhet ägnades i betänkandet åt spörsmålet alt fä lill stånd samordning av torrläggning och fasfighetsbildning. Nu framhålles i 1972 års tilläggsdirektiv till utredningen såsom synnerligen angeläget, att dessa samordningssträvanden fullföljes och att även samordning sker med andra anläggningsföretag. Anläggningslagen (AL) och lagen om förvaltning av samfälligheter (LFS) finge ses som en etapp i detta arbete. Särskilt understryks vikten av samordning inte bara beträffande förfarandebestämmelserna utan också vad beträffar de gmndläggande bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång, tvångsupplåtelse av utrymme samt kostnadsfördelning därvid föreskrifterna i AL bör vara vägledande.

Utredningen konstaterar, att den nuvarande förrättningsordningen enligt 10 kap. VL i åtskilliga avseenden fungerat fillfredsställande och att kraven på modernisering har begränsats till enskildheter. Av lantbruksstyrelsens statistik framgår, att antalet årligen slutförda förrättningar enligl 7 kap. VL sedan länge varit i starkt sjunkande. Mellan 1964 och 1974 nedgick antalet från 159 fill 16. Någon motsvarande minskning har däremot ej förekommit av antalet icke formbundna avtal om gemensam markavvattning. Utredningen anger två skäl för denna utveckling. Dels saknas möjligheter till omstmkturering av äldre förelag dels är förrältningsproceduren omständig och därmed för dyr.

Vid den modernisering av VL;s torrläggningsbestämmelser som enligl utredningen bör komma till stånd är en fullständig anslutning till AL:s procedurregler, vilka i allt väsentligt återgår på fastighetsbildningslagens (FBL) förrällningsregler, enligt ulredningen knappast möjlig.

Tingsrätten delar denna uppfattning och vill för sin del även ifrågasätta lämpligheten av en sådan samordning. I och med atl ulredningen funnit, all

Prop. 1981/82:130 252

reglerna för olika slags torrläggningsföretag bör samordnas och fortfarande finns kvar i VL, vilken åsikt i princip också delas av tingsrätten, samt att förrättningar avseende sådana företag även i fortsättningen förutsattes handläggas av andra förrättningsmän än fastighetsbildningsmyndighet bortfaller i stort sett skälen för en sådan samordning. Alternativet hade enligl tingsrättens mening varit all överföra dikningsföretagen till AL och atl för vattenavlednings- och invallningsförelagen, där mot torrläggnings-intresset stridiga inlressen förekommer, utarbeta särskilda regler i VL.

Enligl tingsrättens mening saknas, mot bakgrund vad ovan anförts, skäl
att förelaga en så genomgripande förändring och uttunning av de nuvaran
de reglerna för torrläggningsföretag som utredningen föreslår. Överty
gande skäl härför synes i vart fall inle ha förebringats. Tingsrätten vill för
sin del framföra följande synpunkter på utformningen av lagförslaget.

Tingsrätten delar inte utredningens uppfattning, atl andelslalen för markavvattningsförelag bör bestämmas efter mönster från FBL. Del föreligger nämligen väsentliga skillnader dem emellan av avgörande betydelse för kostnadsfördelningen. I förta fallet är det fråga om gemensamma, beslående, underhållskrävande förelag ulan ändring av ägareförhållandena - även om formellt företagen skall anses vara samfälligheter - medan det i det senare fallet huvudsakligen är fråga om reglering av just ägareförhäl-landena och ingenting annal. Markavvattningsföretag avser i dag vad gäller åkermarken, i stort sett, uteslutande förbättring av redan befintliga anläggningar samt underhåll av dessa. Att under sådana förhållanden blanda in fastighetsvärdena för kostnadsfördelningen förefaller vara helt orealistiskt. Det synes vara mera naturligt och logiskt att anknyta fill AL;s regler om drift-underhåll av gemensamhelsanläggningar och därvid lägga huvudvikten vid nylQandet-behovet av anläggningen. Ell sådant synsätt synes också stå i nära samklang med nu och av ålder gällande regler för dikning m. m. i VL. Även för nydikning av skogsmark synes ulan olägenhet samma regler kunna gälla mot bakgrund av alt nästan alla sådana företag torde utföras genom frivilliga överenskommelser, där fördelningen gmndas just på behovet—nyttjandet. Även i de numera helt övervägande fallen med frivilliga uppgörelser vid dikning m. m. av åkerjord torde samma fördel-ningsgrund tillämpas. Andelstalen bör sålunda bestämmas uteslutande med utgångspunkt från storleken, höjdläget och beskaffenheten hos den mark som beröres, därvid i beskaffenheten inrymmes jämväl de med utförande av rörledning förenade förhållandena.

Behovel-nyttjandet motsvaras i nuvarande VL av begreppet båtnad, varmed avses dels markens ökade alstringsförmåga och dels de särskilda fördelar som uppkommer i samband med utförande av täckta avlopp. Motsvarande värdebegrepp är markens ökade avkaslningsvärde, som förutsattes vara oberoende av ägaretillhörighet och faslighelsförhållandena i övrigt.

Båtnadsberäkning på ovan angivet sätt synes för övrigt metodmässigt ej nämnvärt skilja sig från fastighetsbildningslagens regler om graderings-värde och likvidvärdering.

Tingsrätten anser sålunda, att VL:s nuvarande båtnadsregler kan bibehållas i stort sett oförändrade om de ges del innehåll som framgår ovan, därvid förutsattes att sakägare som ej har båtnad av att dike utföres såsom täckt avlopp ej belastas av därmed förenade särskilda kostnader. Med tillämpning av sålunda angivna regler bör bålnadsberäkningen i flertalet fall kunna göras mycket enkel och ej medföra större kostnader. För större

Prop. 1981/82:130 253

företag och sådana där oenighet råder mellan sakägare bör del ankomma på lanlbmksslyrelsen alt utfärda särskilda anvisningar.

Enligt tingsrättens uppfattning bör de nuvarande reglerna om avdelningsbildning bestå oförändrade. De verkar allmänt kostnadsdämpande och skyddar den enskilde mot att behöva deltaga i kostnader för anläggningar som är onödiga för honom. Den skrivning utredningen föreslår i VL-förslaget 6:2 andra stycket är alltför allmänt och oklart formulerad för att den enskildes rättssäkerhet skall anses säkerställd.

Det lönsamhetskrilerium för vatlenföretag som utredningen föreslår är enligt tingsrättens mening mindre lämpligt utformat för att passa för mark-, avvattningsföretag. För sådana bör i stället gälla, alt båtnaden eller avkasl-ningsvärdet skall överstiga de sammanlagda kostnaderna för utförandet. De kostnader som därvid kommer i fråga är arbetskostnader, kostnader för åtgärder samt ersättningar för uppkommande skador. Dessutom bör gälla att allmänna intressen ej får skadas i avsevärd omfattning. Ur underhålls-synpunkt bör företaget för den enskilde bedömas på samma sätt och i den ordning som gäller för alla andra drifts- och underhållskostnader och sålunda återspeglas i del båtnads- eller avkaslningsvärde som bestämmes för delaktigheten i företagel.

Även om sålunda krav på ekonomisk tillåtlighet bör uppställas för markavvattningsföretag bör de nuvarande reglerna om kostnadsbegränsning till båtnaden kvarstå för sådan sakägare som inte är sökande lill företaget och risktagandet sålunda fördelas endast på dem som vill genomföra detsamma.

I likhet med utredningen finner tingsrätten det angeläget, alt möjligheter ges lill omprövning av äldre företag t. ex. i samband med fastighetsreglering eller annan åtgärd med väsentlig inverkan på de förhållanden, som var rådande vid förrättningstillfället och som utgör grund för delaktigheten.

Av vad sålunda anförts framgår, att markavvattning eller torrläggning och fastighetsbildning i stort sett saknar beröringspunkter med varandra. Del måste därför vara felaktigt att försöka få till stånd en samordning mellan dessa företagstyper. Även med företag enligl AL synes markavvattningsförelagen ha mycket hlel gemensamt med undantag dock för enskilda vägföretag. Trots AL;s tillkomst 1973 synes dock förrättningar avseende sådana företag fortfarande handläggas efter tidigare gällande mönster, och utgör sålunda fortfarande behovet—nylQandet grunden för delaktigheten. Annan delaktighetsgrund i dessa förelag synes - liksom ifråga om markavvattningsföretag - felaktig; det kan nämligen inte vara riktigt alt anpassa delaktigheten lill fastighetsvärdet utan bör detta senare i stället anpassas till delaktigheten.

Statens vägverk: Utredningens förslag tillstyrkes i allt väsentligt. Sålunda biträder vägverket i huvudsak de föreslagna nya bestämmelserna i 6 kap. om delaktighet saml om markavvattning genom väg m. m. (se även avsnitt 11.2),

Lantbruksstyrelsen: Tekniskt sett är del enklare alt avgränsa ell torrläggningsföretag enligt nuvarande regler. Bland annat har i förslaget nyttobegreppet fåll en mer allmän utformning. Förslagets regler har dock fördelen att de bättre än nuvarande regler möjliggör en mångsidig ekonomisk bedömning av företagets verkningar.

Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Det nu lagda förslaget har ett enkelt regelsystem som bland annat möjliggör en faslighets inträde i och utträde ur ett markavvattningsföretag. Möjligheterna till ändring av andelstalen ger förutsättningar för atl anpassa olika förelag till dagens situation.

Prop. 1981/82:130 254

Likaså är förslaget om skyldigheten att i skälig utsträckning ersätta övriga delägare deras kostnader för ett företags utförande när en fastighet inträder i bestående samfällighet att föredra framför nuvarande marginalkostnadsregler.

Väghällares skyldighet all deltaga i markavvattningsföretag om särskilda skäl föreligger bör ge ökad styrka åt förelaget.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 6 kap. 2 8 sägs att kostnaderna för företagets utförande och underhåll skall fördelas mellan de deltagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företagel. Denna formulering möjliggör en förhållandevis fri bedömning vid kostnadsfördelningen.

Lantbruksnämnden ansluter sig till de synpunkter angående nyltoberäk-ningen som framförts i specialmoliveringen till VL-förslaget. För att man skall få en för hela landet enhetlig bedömning måste dock lantbruksstyrelsen och eventuellt skogsvårdsstyrelsen få utfärda anvisningar för nyttoberäkningen innan den nya lagen börjar tillämpas.

Lantbruksnämnden i Kalmar län: VL-förslaget innebär att väghållare har rätl och skyldighet atl gå in i markavvattningsförelag om detta avsevärt påverkas av vägen.

Det bör understrykas, att det bör vara ett ömsesidigt krav från markavvattningsföretag och väghållare atl delta i företaget. På delta sätt kan för-och nackdelar objekfivl fördelas mellan parterna. Viktigt är alt kompetent personal bedömer och ulformar det tekniska förslaget saml dimension och höjdläge för broar och tmmmor. En viktig fråga om marksjunkning på organogena jordar måste beaktas, något som inte berördes i gamla vattenlagen.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: I föreslagna kap. 6 82 stadgas, att kostnaden för elt företags utförande fördelas mellan de dellagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företagel. I beaktande av detta och vad som i lagförslaget kap. 3 säges om tillåtlighet under 8 4 behöver man normalt inte befara att delägare, såväl sökande som inte sökande, får vidkännas slörre kostnad för företagets utförande än vad som högst motsvarar den för honom uppskattade nyttan. Emellertid torde det inte sällan förekomma atl markavvatlningsföretag av svårare teknisk natur, såsom invallningsföretag, blir avsevärt dyrare än vad som beräknats på grund av förseningar orsakade av exempelvis besvärsprövning. Enligt nuvarande vattenlag kap. 7 8 27 är i nämnda fall en icke sökande skyddad så lillvida, all han ej behöver vidkännas störte bidrag till de verkliga koslnaderna för företagels utförande än som motsvarar värdet av den nytta han därigenom beredes. Molsvarande bestämmelse bör ingå i ny vattenlag.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Bestämmelserna om dikning, vattenavledning och invallning i gällande vattenlag kännetecknas av en långtgående detaljeringsgrad. I föreliggande lagförslag har skett en väsentlig nedskärning. Delta har blivit möjligt genom att de materiella reglerna om vattenföretag i allmänhet utformats så, att de täcker in även markavvattningsförelagen. Behovet av särregler har härigenom kunnat begränsas lill två frågeställningar, nämligen delaktighet och markavvattning genom väg.

Delaktighelsreglerna skiljer sig från nuvarande bestämmelser genom att nyttobegreppet erhållit en mera allmän utformning och alt lagen ej detaljerat anger hur en samfällighet skall avgränsas. Förändringarna kan innebära både för- och nackdelar. Å ena sidan har den nuvarande metoden för båtnadsberäkning ansetts för stel och i vissa fall onödigt snävt begränsat

Prop. 1981/82:130 255

kretsen av deltagare i ett företag. Å andra sidan är de nuvarande bestämmelserna om anknytning lill 1,2 m torrläggningsdjup väl inarbetade och i allmänhel accepterade som grund för bålnadsberäkning och begränsning av företags omfattning. När nu detta stöd i lagen dras undan, överlämnar man åt förrättningsmannen att finna en objektiv grund för beräkning av nytta och delaktighet.

Nyttoreglernas materiella utformning anknyter till annan markpolitisk lagstiftning, närmast faslighetsbildningslagen och anläggningslagen. Införande av nyttoberäkning enligt ulredningens förslag kan troligen medföra vissa omställningsproblem under en övergångsperiod. Lantbruksnämnden anser emellertid atl dessa svårigheter ej bör överdrivas. De föreslagna reglerna har fördelen alt de bättre än nuvarande regler möjliggör en allsidig ekonomisk bedömning av ett förelags verkningar. Rättsskyddet för den enskilde får anses vara tryggat genom möjligheten att anföra besvär över förrättningsbeslut.

Lantbruksnämnden i Hallands län: Markavvattning har i äldre tider utförts i förhållandevis stor omfattning även för att möjliggöra nyodling. Framdeles torde det i huvudsak bli fråga om förbättrad huvud- och detalj-dränering inom den nuvarande odlingsarealens ram. Behovel av väl drä-nerad åker kommer i framtiden all bli alll mer påtagligt då en hög och jämn avkastning fordrar god dränering, vilket också är nödvändigt för att öka framkomligheten av de allt större maskinerna under tidig vår och sen höst. För markavvattning föreslår utredningen att förrättningsformen bibehålles men att förrättningsförfarandet moderniseras. Lantbruksnämnden tillstyrker ett bibehållande av förrätlningsformen för markavvattning, vilket bör medgiva ell förhållandevis enkelt förfarande vid denna typ av ärenden.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Jämfört med nu gällande lag har utredningen föreslagit "enklast möjliga form" för de erforderliga regelsystemen. Enkelheten ger en handlingsfrihet vid förrättningen som kan vara till stor hjälp vid tillskapandet av markavvattningssamfälligheter. Goda grundkunskaper och erfarenheter från markavvatlningsverksamhet blir emellertid än mer nödvändiga förutsättningar för dem som skall handlägga lagen. Kontinuerlig rekrytering av hydrotekniskt utbildad personal blir nödvändig för den myndighet, lämpligen inom lantbruksverket, som skall tillhandahålla förrättningsmän.

Anslutningsrätt och anslutningstvång definieras i 1 8. Nämnden vidhåller sin tidigare anförda uppfattning att den som märkbart inverkar på ett markavvattningsföretag skall kunna tvingas atl deltaga i företaget oavsett om inverkan härrör från jordbruk, vägbyggnad, industriområde, avloppsutsläpp eller annan liknande påverkan som ändrar vattnets naturliga avrinning.

Kostnadsfördelning skall enl. 2 8 ske med hänsyn främst till den nytta respektive intressenter har av företaget. Nämnden anser detta vara en rikfig huvudprincip som lätt lorde vinna gehör bland delägarna. Utredningen menar att man med nytta skall förslå den värdestegring på delägarfas-tighelerna som blir följden av förelaget. Det kan emellertid bli svårt att särskilja den värdeeffekl som ett markavvattningsförelag förväntas ge för en fastighet. En något fastare anknytning av delaktigheten till mätbara båtnadsbegrepp vore enligt nämndens mening önskvärd.

Lantbruksnämnden i Västernorrlands län: Utredningens förslag om delaktighet i markavvattningsföretag ansluter i princip lill nuvarande ordning, vilket lantbruksnämnden finner tillfredsställande.

Skogsstyrelsen: Delaktigheten i markavvattningsföretag prövas, i den

Prop. 1981/82:130 256

händelse någon fastighetsägare vägrar medverka, av förrättningsmannen
utifrån ekonomiskl-tekniska överväganden. Hänsyn skall därvid tas till
eventuell begränsad nytta m. m. Sådana hänsynstagande bör dock enligt
skogsstyrelsens mening inle få leda till att etl senare inträde i samfällig
heten innebär fördyring för andra deltagare. Omprövning av delaktighets
frågor bör således alltid leda till förbättrad ekonomisk ställning för
samfälligheten. På samma sätt bör inte den som vägrar deltaga i företag
kunna hindra atl det utförs på det för övriga medverkande bästa tekniskt
ekonomiska sättet. All ange naturvårdsskäl från enskild markägares sida
bör heller inte föranleda att delaktigheten begränsas av denne. Naturvårds-
aspekterna bör vid skogsdikning företrädas av naturvårdsmyndighet eller
kammarkollegium. --

Lagförslaget innebär en relativt fri bedömning av hur nyttoberäkningen vid markavvattningsföretag skall gå till. De förhållandevis detaljerade bestämmelserna i nuvarande vattenlag har i princip ersatts med en kostnadsfördelning efter nytta av förelagel. Skogsstyrelsen anser att helt skilda nyttoberäkningsmodeller erfordras vid dränering av skogsmark och dränering av åkerjord varför det bör uppdragas åt skogsstyrelsen alt utforma anvisningar för nyttoberäkningen vid skogsdikning.

Skogsvårdsstyrelsen I Västerbottens län: 6 kap. I 8. Den äldre vattenlagen tillkom i en lid med intresse för ökad uppodling av landet. Lagstiftningen präglas härav genom atl l.ex. en markägare har en ovillkorlig rätt atl dika över annans mark och dessutom kan tvinga denne att delta i kostnaden om han har båtnad av företagel. En brist i den äldre lagstiftningen var atl den inte log hänsyn till allmänna intressen, som l.ex. naturvårdssynpunkter. Likaledes saknade "tredje man" möjlighet atl påverka beslut om dikning. En dikning kan medföra negativa effekter t. ex. genom att landskapsbild förändras (igenväxande myrar, ökad vassproduktion eller minskade möjligheter till ytvattentäkter). I motivering lill den nya lagen (sid. 268) anges att personliga skäl undantagsvis bör beaktas. Skogsvårdsstyrelsen anser att lagstiftningen härvid överensstämmer med nuvarande praxis. Om någon markägare av ideella eller andra skäl vill avstå från dikning bör denna åsikt respekteras. Han skall dock inte kunna förvägra andra atl leda avlopp över hans mark, om denna lösning är den ekono-miskt-tekniskt bästa lösningen. Företaget i sin helhet bör då vara klart lönsamt.

Styrelsen finner i likhet med utredningen, att gällande krav på båtnads
majoritet vid sjösänkning och invallning behålles. Erfarenheterna hittills
av dessa åtgärder är att effekterna varierar mellan fastigheterna och möjlig
heter lill omprövning av andelstal i äldre samfälligheter ter sig därför
angelägna.--

6 kap. 2 8. Nuvarande lag tar ingen hänsyn till underhållskostnader, då nyodling var del primära vid lagens tillkomst. Likaledes logs ingen hänsyn lill enskilda fastigheter i förrättningen eller hur dessa tillgodogjorde sig torrläggningen. Reglerna i lagförslaget är delvis utformade efter 15 § AL. I förslå stycket föreskrives atl kostnaderna främst skall fördelas efter nyttan för varje fastighet, dvs. den värdehöjande effekten på fasfigheten. Det kan härvid vara separata andelslal för byggande och underhåll. Kal myr kan, pä grund av lång reaktionstid (väntetid), ha mindre nytta av dikningen i elt kort perspekfiv än t. ex. försumpad skogsmark där dikesreaktionen är snabbare. Styrelsen anser dock att skilda andelslal bör undvikas då de bygger på flera osäkra fömtsätlningar. Skogsvårdsstyrelsen förutsätler att skogsstyrelsen får i uppdrag att utfärda anvisningar för nyttoberäkningen.

Prop. 1981/82:130 257

Styrelsen anser atl underhållskostnaderna i dessa lönsamhetskalkyler bör bygga på realistiska fömtsätlningar. Diken med ringa lutning växer fort igen och har hög underhållskostnad. Gmndregeln bör även vara att den som kräver större kostnader än som krävs för avvallningen även bör stå för dessa. Uppdelning av samfälligheten i avdelningar kan härvid ge mer rättvisande kostnadsfördelningar.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen anser del från fiskevårdande synpunkt vara värdefullt att dessa förelag nu kommer in under lagstiftningen. Åtskilliga exempel finns på de skador som oriktigt utförda dikningar medfört för fisket.

Statens lantmäteriverk: Enligl LMVs uppfattning bör bestämmelserna om markavvattning föras över lill AL. Skälen för LMVs uppfattning är följande.

1. Markavvaltningsföretagen är sakligt sett gemensamhetsförelag av just sådant slag som avses i AL, och behovet av rättslig reglering är i huvudsak detsamma. Det finns därför ingen anledning all inle placera också markavvaltningsföretagen i AL. Del behov av särreglering i vissa avseenden som eventuellt kan föreligga kan utan olägenhet fillgodoses genom särskilda beslämmelser i AL på molsvarande sätt som är fallet beträffande enskilda vägar.

2. Genom inplacering i AL uppnår man en ändamålsenlig prövningsordning för markavvaltningsföretagen. Faslighelsbildningsmyndigheterna, som är förtätlningsinstans enligt AL, är enligl LMVs uppfattning lämpligaste fomm också för markavvattningsförelagen. Detta beror pä de allmänna fastighetsrättsliga och handläggningslekniska krav som förrättningsverksamheten ställer. Särskilt större och krävande förrättningar kräver förrättningsmän som är vana att arbeta i sådana sammanhang. I den mån det för viss förrättning behövs speciell fackkunskap som inte finns företrädd hos myndigheten tillgodoses detta behov lämpligast genom biträde av särskild sakkunnig. Behovet av specialinsatser kan i stor utsträckning också fillgodoses genom samverkan inom lantmäteriorganisationen. Man uppnår med en sådan organisation en rationell arbetsfördelning. Fas-lighelsbildningsmyndighelerna har också väl inarbetade rutiner för samråd med samhällsplanerande organ och sektormyndigheter som företräder allmänna intressen av betydelse vid anläggningsförrättningar.

Det kan tilläggas att liksom hittills hinder inte bör resas mot att diknings-frågor löses genom överenskommelse ulan förrättning. En sådan lösning blir billigare men ger å andra sidan inte sakrällsligt skydd och ibland kanske inte heller den ändamålsenligaste avgränsningen av företaget. Det synes inte innebära någon olägenhet att lantbmksnämndernas personal fortsätter atl ta hand om överenskommelsefallen i anslutning till jordbmks-rationaliseringen medan förrättningsfallen hänvisas lill fastighetsbildnings-myndigheterna.

3. En inplacering i AL ger fömlsättningar för en ändamålsenlig samord
ning när det gäller prövningen av frågor om markavvattning, andra gemen
samhelsanläggningar saml fastighetsbildning. Som utförligt belystes i 1968
års belänkande om torrläggning och i remissbehandlingen av detta erbju
der samordningen av markavvattning och fastighetsreglering stora pro
blem när dessa företag prövas enligt skilda lagar och skilda förrättnings-
och fullföljdsinstanser. Detta problem kvarstår i huvudsak fortfarande. I
det föreliggande betänkandet har man inte belyst konsekvenserna för
fasfighetsbildningsverksamheten av en inplacering i AL resp. VL trots atl
denna aspekt särskilt berördes i tilläggsdirektiven. Såväl markavvatlnings-
17 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 258

företagen som fastighetsregleringarna är visserligen just nu fåtaliga, men man kan inte utan vidare utgå från att detta förhållande kommer alt vara oförändrat.

I samband med fastighetsbildning för bebyggelse uppkommer ofta behov av att lösa avloppsfrågor. En från hälsovårdssynpunkt och andra synpunkter godtagbar separatlösning av en fastighets avloppsfråga kan ibland vara alt fastigheten tilläggs rätt att avleda avloppsvatten - efter viss rening - i befindigl dike. Om diket inte ingår i markavvattningsföretag kan den nu angivna lösningen genomföras med stöd av servitut enligt FBL. Om diket däremot ingår i markavvattningsföretag kan samma lösning inle genomföras utan prövning enligl VL. En inplacering av markavvattningsbestämmelserna i AL skulle ge möjlighet till en smidig handläggning av dessa frågor.

4. Om markavvattningsbestämmelserna placeras i AL elimineras en del
problem som beror på gränsdragningen mellan markavvatlnings- och av
loppsfrågor. Avloppsfrågor löses i vissa fall — där del inle gäller allmänna
anläggningar — enligt AL eller FBL. Så t. ex. anordnas avloppsledningar,
dräneringsledningar och dagvattenavlopp enligt delaljplanelagda områden
ofta som gemensamhelsanläggningar enligt AL. Utanför delaljplanelagt
område gäller emellertid VL i fråga om dagvaltenavledning och dränering.
En sådan avgränsning är opraktisk och upplevs också som oklar.

Därtill kommer att del enligl utredningens förslag inte skall vara möjligt att kombinera markavvatlnings- och avloppsförelag. I vissa fall kan det emellertid med hänsyn bl. a. lill den nyss berörda gränsdragningen mellan markavvattning och avlopp finnas skäl för en sådan kombination. Överförs markavvattningsbestämmelserna till AL underlättas en sådan lösning.

5. Rättslig reglering av markavvattningsfrågor kan - som redan fram
gått - bli aktuell såväl i jordbmkssammanhang som i bebyggelsesamman
hang. Utvecklingen synes i viss mån gå i den riktningen alt tyngdpunkten
förskjuts mot markavvattning i bebyggelsesammanhang. Det praktiska
värdet av en inplacering i AL ökar i ett sådant perspektiv.

En överflyttning av markavvattningsbestämmelserna till AL synes å andra sidan inte innebära några större olägenheter från VLs synpunkt. Behovet av att samordna markavvattningsföretag med andra förelag enligt VL torde såvitt LMV kan bedöma inte vara särskilt framträdande.

I vissa särskilda frågor rörande markavvaltningsföretagen får LMV anföra följande.

De materiella bestämmelserna i AL passar i huvudsak bra också för markavvaltningsföretagen och skiljer sig för övrigt inte särskilt myckel från molsvarande reglering i utredningens förslag (3 och 6 kap.), vilken ju har utformats med AL i betydande mån som förebild. Markavvatlningsföretag är när det gäller samverkansfrågornas beskaffenhet nära besläktade med l.ex. skogsvägsföretag, vilka också har ett i huvudsak av de tertängmässiga förhållandena bestämt båtnadsområde. Vissa särbestämmelser behövs dock för markavvattningsförelagen, bl. a. rörande markavvattning genom väg (6 kap. 8-11 88 i förslaget).

Förutsättningen för Ivångsanslutning av fastighet är enligl AL att det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen, medan motsvarande villkor enligt utredningsförslaget (6 kap. 1 8) är att markavvattningen medför nytta för fastigheten. Kravet på nytta lorde närmast utgöra en omformulering av nuvarande VLs krav på båtnad. Villkoret väsentlig betydelse i AL framstår språkligt som ett strängare villkor än kravet på nytta. Någon anledning atl vid en överflyttning av markavvattningsförelagen till AL

Prop. 1981/82:130 259

skärpa kravet för ivångsanslutning till sådant företag finns inte. En övergång till ALs anslutningsvillkor behöver emellertid inle medföra någon förändring i sak. Ett motsvarande lagstiftningsproblem behandlades vid tillkomsten av det nuvarande anslutningsvillkoret i AL. I den gamla lagstiftningen gällde som villkor för anslutning till vägföretag avseende underhåll av redan befintlig väg ett krav på nytta. Detta ansågs emellertid inte böra hindra all anslutningsvillkoret väsentlig betydelse i den nya lagen gjordes tillämpligt också på denna situation. I motiven påpekades atl någon begränsning av möjligheterna att ålägga fastighet skyldighet att deltaga i underhåll av väg inte åsyftades (NJA II 1974 s. 91). Det lämpligaste i nuvarande läge är mot denna bakgrund alt det allmänna anslutningsvillkoret i AL får gälla också för markavvaltningsföretagen. Del lorde inle möta någon svårighet att inom ramen för denna bestämmelse uppnå en ändamålsenlig tillämpning anpassad fill den aktuella typen av företag.

Opinionsvillkoret i utredningens förslag (6 kap. 1 8) är begränsat till bara vissa markavvattningsföretag och avviker till sitt innehåll från motsvarande villkor i AL. Enligt LMVs uppfattning finns det inte tillräckliga skäl att ge denna fråga en annan lösning för markavvattningsföretag än för andra gemensamhelsanläggningar. Någon särregel behövs alltså inte på denna punkt.

Också i fråga om kostnadsfördelning kan de föreslagna reglerna om markavvattningsföretag (6 kap. 2 8) utan olägenhet ersättas av ALs motsvarande bestämmelser. Begreppet beräknad användning, som förekommer i AL som huvudnorm för fördelning av driftskostnader, torde visserligen oftast inte ha någon självständig reell innebörd i fråga om markavvaltningsföretagen, men detta förhållande gäller också för en del anläggningstyper som redan omfattas av AL. När det gäller frågan om möjligheterna att dela in ett företag i sektioner finns i sak ingen skillnad mellan utredningens förslag och AL.

Bålnadsvillkorel i utredningens förslag (3 kap. 4 8) är enligt motiven (s. 257) dispositivt till skillnad från molsvarande villkor i AL (6 8). De skäl som har föranlett alt båtnadsvillkoret i AL gjorts tvingande torde i princip vara tillämpliga också för markavvattningsförelagen. Också i övrigt torde ALs reglering av frågan om kraven på båtnad eller lönsamhet i huvudsak passa också för dessa förelag.

Också när del gäller förfarandet är, i likhet med vad som gäller de materiella reglerna, behovet av särreglering mindre än vad utredningsförslaget innebär. Så t. ex. synes det knappast finnas skäl att ha särskilda bestämmelser för markavvattningsförelagen när det gäller ansökans innehåll (16 kap. 3 8) och sammanträde (16 kap. 14 8). Ansökan bör ges indirekt till förrättningsinstansen och alltså inte till länsstyrelsen.

I viss utsträckning kan särbestämmelser behövas med hänsyn lill det förhållandet alt VLs skadebegrepp och sakägarkrets är mera vidsträckta än vad som gäller för AL m. fl. andra lagar. Om det är så att markavvattningsförelag i slörre utsträckning än andra gemensamhelsanläggningar kan medföra inträngseffekter för andra än dem som äger marken inom båtnads-området och dem från vilka utrymme behöver tas i anspråk för företaget och om markavvaltningsföretagen dessutom i vissa fall bör behandlas under insyn från allmänheten så kan del finnas skäl att behålla de nuvarande principerna för markavvattningsföretag i fråga om kungörande mot envar och i fråga om skaderegleringens omfattning. LMV kan inle säkert bedöma delta. Det bör påpekas att omgivningens inlressen i första hand skall beaktas vid tillådighetsprövningen och vid prövningen av anläggning-

Prop. 1981/82:130 260

ens förläggning och utförande samt f. ö. redan vid den samhällsplanering som i princip skall styra förrältningsprövningen. Detta förhållande begränsar riskerna för omgivningspåverkningar men utesluter inte att intrång för omgivningen kommer till stånd.

Om bedömningen blir alt VLs principer i det berörda avseendet bör bibehållas för markavvattningsföretagens del bör slutsatsen av detta bli alt de för ändamålet behövliga reglerna om kungörande och om ersättning tas in i AL i form av särbestämmelser för markavvattningsförelagen. Ett annal alternativ är att AL-förrättningar handläggs enligl nuvarande regler och att vid sidan därav särskild skadereglering sker enligt VL. Detta alternativ blir emellertid opraktiskt och ger en tyngre handläggning. Frågan har visst samband med frågan om tillållighetsprövningen, som strax skall beröras.

Tillådighetsprövningen av markavvattningsförelagen är i utredningsförslaget lagd på förrättningsinstansen. Regeringen kan emellertid enligt förslagel förbehålla sig att göra en särskild tillståndsprövning i fråga om företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Vid förtättningen skall kammarkollegiet föra lalan för tillgodoseende av allmänna intressen. Sådan talan får också föras av kommunen såvitt avser allmänna inlressen inom kommunen. Både kammarkollegiet och kommunen har fullföljdsrält mot förrättningsinstansens beslut.

Också enligt AL ankommer tillåtlighelsprövningen på förrältningsin-stansen. Fastighetsbildningsmyndigheten beaktar bl. a. de allmänna intressena och har att för detta ändamål samråda med de myndigheter som berörs av anläggningen, t. ex. byggnadsnämnden och länsslyrelsen. I vissa fall skall formligt medgivande till anläggningen inhämtas från byggnadsnämnden. Den prövning som byggnadsnämnden därvid skall göra avser de planmässiga aspekterna och anläggningens förenlighet med allmänna intressen. Byggnadsnämnden och länsstyrelsen har fullföljdsrält, varvid länsstyrelsens befogenhet dock inte avser områden med detaljplan.

LMV får till en början anföra atl det förefaller tveksamt om några besluts- eller bevakningsfunktioner bör läggas på centrala organ — regeringen och kammarkollegiet - i anslutning till markavvattningsföretagens behandling i första instans. Dessa uppgifter synes hellre böra läggas på regionala eller lokala organ.

Vid etl överförande av markavvaltningsföretagen till AL bör man enligt LMVs uppfattning i första hand försöka lösa saken så att man inte vid sidan av AL-proceduren också måste ha en särskild tillståndsprövning enligt VL. Prövningsförfarandet bör alltså helt regleras i AL. I stort sett synes det nuvarande prövningsförfarandet enligt denna lag kunna passa för ändamålet. Fastighetsbildningsmyndighetens samrådsskyldighet är därvid väsentlig. Samråd bör när det gäller markavvattningsföretag ske med bl. a. länsslyrelsen liksom också med lantbruksnämnden när det gäller markavvattning för jordbruk. Det kan tilläggas att LMV mot bakgrund av motiven för FBL och AL betraktar samrådsmekanismen i dessa lagar inte enbart som en förfaranderegel utan som etl medel för att bevaka alt förrättnings-åtgärderna passar in i de riktlinjer för markanvändningen som dras upp av de samhällsplanerande organen.

Om det anses behövligt med något slag av tillståndsprövning från administrativt organ, utöver det medgivande från byggnadsnämnden som fordras i vissa fall anser LMV atl denna tillståndsprövning bör anordnas som en skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att i vissa fall inhämta medgivande från länsstyrelsen. Handläggningen av sådant ärende hos länsstyrelse kan ges samma former som behandlingen av tillståndsärende enligl VL.

Prop. 1981/82:130 261

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: I utredningsdirektiven — filläggsdirekti-ven 1972-12-08 - har uttalats att det är synnerligen angeläget atl det sker en samordning av lagstiftningen vad gäller torrläggningsföretag, andra anläggningsföretag och fastighelsbildningsåtgärder och all man därvid skulle utgå från föreskrifter i anläggningslagen. Del är enligt utredningsdirektiven angeläget att man på ett enkelt och smidigt sätt skall kunna samordna prövningen av olika anläggnings- och fastighetsbildningsfrågor. Utredningen skulle också enligl tilläggsdirektiven la ställning till var torr-läggningsbestämmelserna lämpligen borde placeras - i anläggningslagen eller i vattenlagen.

Utredningen har ulan närmare mofivering valt alt ta in bestämmelserna i vattenlagen. Det är emellertid ej alldeles klart att dessa skall ingå i vattenlagen, utan det kan vara hka motiverat att la in bestämmelserna i anläggningslagen. I vart fall borde en avvägning av för- och nackdelarna med de bägge alternativen ha gjorts och del klart motiverats varför man vall elt visst alternativ.

Det förutsattes i förslaget att endast fastighet skall kunna delta i ett företag. I likhet med vad som nu gäller i AL bör med fastighet också jämställas byggnad på ofri gmnd, sämjeloll, inskriven tomträtt och, i vissa fall, brukningsenhel.

Alt markavvattningsföretag skiljer sig från vatlenföretag i övrigt visas genom den särbehandling de fåll i vattenlagsförslaget. Länsslyrelsen anser därför alt frågan om var markavvattningsreglerna skall placeras bör utredas närmare under lagstiftningsarbetet.

Kostnadsfördelningen föreslås ske med hänsyn främst till den nytta respektive intressenter har av företagel. Länsslyrelsen delar denna uppfattning.

Med nytta anser utredningen skall förstås den värdestegring på delägar-fastigheterna som blir följden av företaget. Det torde emellerfid kunna bli svårt atl särskilja den värdeeffekl som elt markavvattningsföretag förväntas ge för en fastighet.

Länsstyrelsen anser därför alt — i likhet med vad härom finns föreskrivet i AL - en något fastare anknytning av delaktigheten till mätbara båtnadsbegrepp hade bort komma lill uttryck i stadgandet.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Ifråga om markavvattningsföretag (kap. 6 8 2) föreslås, atl kostnaden för ell företags utförande fördelas mellan de dellagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst lill den nytta de har av förelagel.

I normalfallet behöver man kanske inle befara atl delägare, såväl sökande som inte sökande, får vidkännas större kostnad för företagets utförande än vad som högst motsvarar den för honom uppskattade nyttan. Vissa markavvattningsförelag av. svårare teknisk natur kan emellertid bli avsevärt dyrare än vad som beräknas på grund av förseningar orsakade av i. ex. besvärsprövning. Enligt nuvarande vattenlag (kap. 7 8 27) är i nämnda fall en icke sökande skyddad såtillvida, att han ej behöver vidkännas större bidrag fill de verkliga koslnaderna för företagets utförande än som motsvarar värdet av den nytta han därigenom beredes. Förbundet anser alt motsvarande bestämmelse bör ingå i den nya vattenlagen.

11,2 Markavvattning och vägföretag

Svea hovrätt: Såsom hovrätten inledningsvis uttalat bör de ekonomiska konsekvenserna av markavvaltningsinlressels försämrade ställning närma-

Prop, 1981/82:130 262

re belysas. Som gmndprincip för kostnadsfördelningen bör gälla att åtgärder för markavvattning skall bekostas av väghållaren, ej som i 88 2 st. angivits av markavvattningsinlresset. - Härutöver vill hovrätten understryka alt man i detta sammanhang inte kan bortse från behovet av markavvattning av äng och skog, dock endast vid den markanvändning som förekommer vid vägens etc. byggande. Vidare synes del inte rimligt att markägaren skall ha skyldighet att svara för utredningar vid vägens byggande. Denna skyldighet bör odelat åvila väghållaren, som genom sin åtgärd gör skada och intrång på marken.

Stockholms tingsrätt: För att berörda sakägare skall ha någon möjlighet atl göra sådan framställning som avses i 6 kap. 8 8 måsle de få underrättelse om vägföretaget innan vägen byggs. Den mark som berörs kan vara belägen långt från vägen. Skyldighet att underrätta markägare som för markavvattning kan vara berörda av ett vägbygge bör därför föreskrivas, t. ex. i vägkungörelsen.

Vänersborgs tingsrätt: Någon inskränkning av vägföretags nuvarande skyldighet gentemot lorrläggningsinlresset såsom framgår av VL-förslaget 6; 8 bör ej ske. Att markägare, såsom utredningen ansett, bör medverka vid planeringen av vägar synes lämpligt. Att markägarna i gemen skulle tvingas att i framtiden i detalj planera för sina markers torrläggning så snart elt vägföretag blir aktuellt vid äventyr att de eljest måste räkna med atl bekosta t. ex. en fördjupning av en bro med kanske ett par 100000 kr synes däremot i hög grad obilligt och skulle sannolikt medföra den konsekvensen, alt torrläggningsföretag fördyrades eller omöjliggjordes med en minskning av markvärdena som följd. Att som ulredningen antytt samhällsutvecklingen medfört sådana ekonomiska och sociala värderingar att jordbruksnäringen på detta sätt skulle diskrimineras kan kanske ha varit riktigt vid tillkomsten av uttalandet men knappast nu. Påpekas må, atl eftersom anledningen lill mången ansökan om tillstånd lill broföretag nu torde vara, att väghållaren icke vill ta del ekonomiska ansvaret för en framtida fördjupning av brons grundläggning, kan de föreslagna bestämmelserna få den kanske opåräknade konsekvensen, alt ansökningarna om tillstånd till sådana företag minskar.

Statens järnvägar: SJ har därutöver anledning att yttra sig i de delar av vilka SJ beröres i sin egenskap av järnvägsförvaltning, dvs. bestämmelserna om vattenförelag i vad avser brobyggnader o. dyl., om markavvattning genom järnväg saml om skydd för vallenförsörjningen. SJ finner ej skäl till annan erinran mot förslaget i dessa delar än atl tiden nu bör vara kommen att helt avskaffa skyldigheten för järnväg att bekosta åtgärd för markavvattning med trumma eller liknande anordning genom befintlig järnväg. Har innehavare av åkermark utmed befintlig järnväg ännu, så lång tid som nu i allmänhet förflutit från järnvägens tillkomst, icke funnit sin mark böra avvattnas ens till det angivna djupet 1.2 m, oaktat han enligt gällande lag kunnat få Immma bekostad av järnvägen, bör därvid få förbli om ej jordbmket kan bära kostnaden. SJ vill därför föreslå atl järnväg i intet fall skall vara skyldig all bekosta banvallsgenombrott för avvattningsändamål som ej aktualiserats före nya lagens ikraftträdande eller i samband med senare nyanläggning av järnväg.

Statens vägverk: (Se även avsnitt 11: 1.) Enligt verkets uppfattning är det till fördel för handläggningen att en förenkling och modernisering skett av bestämmelserna vad avser markavvattning genom väg, även om dessa kan komma att medföra merkostnader för verket.

Lantbruksstyrelsen: Väghållare bör ingå som delägare om vägen påver-

Prop. 1981/82:130 263

kar markavvattningsförhållandena. En uppgörelse om kostnadsansvaret inom ramen för en syneförrättning kan i många fall vara en smidig lösning för alla parter.

Den föreslagna regeln i 6 kap. 8 8 andra stycket första punkten om ansvaret för markavvattning genom väg har enstämmigt kritiserats i lantbruksnämndernas yttranden. Bestämmelsen skulle innebära alt en väghällares nuvarande ansvar för utredning om behövliga vattengenomlopp överflyttas till markägarna. Vidare förutsätts att markägarna bevakar sina möjligheter att få sina intressen tillgodosedda, innan vägen börjar byggas.

Den nuvarande ordningen påstås vara elt av uttrycken för vattenlagens strävan att främja jordbruksnäringen och stimulera till nyodling. De anförda skälen att i en ny vattenlag inte hålla fast vid denna strävan är inte övertygande.

Lanlbmksslyrelsen vill i anslutning till nämndernas argument för en annan ordning än den föreslagna göra några sammanfattande påpekanden. Väglagstiftningen kräver numera att en mångsidig och detaljerad planering föregår vägbyggnaden. Det är vägbyggaren som i sig svarar för denna planering. Projektering av vägtrummor och liknande anordningar sker regelmässigt i samråd med lantbmksnämnd eller särskild hydroteknisk expertis. Förslaget innebär atl om projekteringen blivit oriklig, antingen därför atl vägbyggaren inte samrått med sakkunnig expertis eller därför alt den sakkunnige gjort elt misslag, blir det markägaren som får stå för verkningarna av felprojekteringen. Lantbruksstyrelsen hänvisar till det exempel som lantbmksnämnden i Gävleborgs län framfört.

Markägarna har i många fall inte möjlighet alt tillfredsställande bevaka att en projektering är riktig och fullständig. Markägare, vars mark endast indirekt berörs av vägen, kanske inle ens uppmärksammar vägbyggets betydelse för avvallningen av den egna marken. Sådan markägare lär exempelvis inte beredas tillfälle att yttra sig enligt 16 § tredje styckel väglagen (1971:948). En felprojekterande vägbyggare kommer kanske inte alt la erforderliga kontakter enligt samma paragrafs första stycke. Det är enligt lanlbmksslyrelsens mening fel att vältra över utredningsansvaret på den som praktiskt sett inte kan bevaka sin rätt.

Markägarens bristande förmåga att bevaka sin rätt kan bero på en lång rad orsaker. Markägaren kan ha begränsade möjligheter alt bedöma erforderliga djup eller dimensioner. Andra orsaker kan vara att marken ägs av dödsbo eller av person boende på annan ort eller helt enkelt alt markägaren är okunnig och passiv.

I utredningen synes inte heller bortodlingsjorden ha beaktats. Organogena jordar förekommer i stora delar av landet. På Gotland är omkring 20 procent sådan myrmarksjord som är utsatt för fortgående bortodling. Väghällares skyldighet att ombesörja markavvattning från sådana jordar måste beaktas även för överskådlig framtid.

Lanlbmksslyrelsen inser alt en väghållare har intresse av att inlrångsfrå-gorna blir lösta en gång för alla i samband med vägbyggnaden och styrelsen föreslår följande.

Väghållare skall ansvara för all projekteringen såvitt avser markavvattning för åker och äng blir fullständig. I denna väghållarens projektering skall hänsyn ha tagils lill vad jorden används till vid tillfället och till vad som fordras för att marken även för framtiden skall kunna utnyttjas ändamålsenligt. Väghållaren skall - liksom enligt ulredningens förslag - vid byggandet av vägen ombesörja och bekosta trumma elller liknande anordning. Vid bortodlingsjordar kan krävas all trumma läggs så djupt att

Prop, 1981/82:130 264

hänsyn tas till vad som inom överskådlig tid kan förutses behövas.

Väghållaren skulle vid ett genomförande av delta förslag efter en vägbyggnad undgå ansvar för nya genomlopp i andra fall än om projekteringen är felgjord. En sådan lösning borde kunna tillfredsställa såväl väghållare som jordbruksintresset.

6 kap. 8 8 andra stycket andra punkten synes egentligen vara en övergångsbestämmelse, men även som sådan är den otillräcklig. Markanvändningen kan nämligen skifta och gränsdragningen mellan åker och äng är inle skarp. Bestämmelsen bör för övrigt även omfatta avvattning av äng.

Lantbruksnämnden i Uppsala län: Såsom framgår av 6 kap. 8 8 i lagförslaget skulle i samband med framlida vägbyggnad såsom villkor för att kostnaderna för därvid eventuellt erforderliga ombyggnader av trummor eller liknande anordningar icke skall drabba markägaren, det åligga denne alt före påbörjandet av vägbyggnaden göra framställning till väghållaren om anordnande av erforderliga trummor eller liknande anordningar på visst sätt. Lantbruksnämnden anser en sådan bestämmelse vara synnerligen olämplig. En markägare saknar nämligen oftast de kunskaper och resurser, som erfordras för att kunna upprätta ett tekniskt rikligt trum-eller broförslag. Det torde vidare ej sällan förekomma fall, där markägaren av åldersskäl eller annan orsak inle har intresse och tillräcklig kunnighet för atl planera markavvattning, då han kanske ämnar atl inom en icke alltför avlägsen framtid sälja sin fastighet. Om han på grund härav underlåter att i samband med vägbyggnadsprojektel lill väghållaren göra erforderliga framställningar rörande vattenavlopp genom vägen, kan blivande fastighetsägare bli tvungen att själv bekosta anläggning eller ombyggnad av för markavvattningen erforderliga vägtrummor eller broar, vilket kan ställa sig synnerligen dyrbart och medföra att rationella och önskvärda markavvattningsförelag ej kommer till stånd.

Rent principiellt anser lantbruksnämnden alt där någon genom en åtgärd, l.ex. byggande av väg, fördyrar en framtida markavvattning för jordbruksändamål, det bör åligga den, som vidtagit åtgärden, att i samband med markavvattningsföretaget svara för den del av företagels kostnad, som svarar mot fördyringen. Lantbruksnämnden föreslår därför, att bestämmelserna på området i nuvarande vattenlag i huvudsak bibehållas, innebärande atl lagförslaget ändras så, att väghållaren ålägges skyldighet att se till att trumma eller liknande anordning vid vägens byggande utföres så, att den medger en tillfredsställande dränering till 1,2 m:s djup av ovanförliggande åker- och ängsmark. Om detta krav ej uppfylles, skall väghållaren vara pliktig alt vid framlida markavvattningsföretag genom vägen för dränering av sådan uppströms vägen belägen åker- eller ängsmark, som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra lill sådant ägoslag, bekosta erforderlig anläggning eller ombyggnad av trumma eller bro. Motsvarande beslämmelser föreslås gälla även ifråga om järnväg, tunnelbana och spårväg på särskild banvall.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Enligl 6 kap. 8 8 vattenlagsulredningen skall trumma eller liknande anordning till annan väg än ägoväg som byggs efter I januari 1982 bekostas av markavvattningsföretaget, om markägare ej begärt åtgärden innan vägen började byggas. Om vägen börjat byggas före denna tidpunkt gäller nuvarande bestämmelser all väghållaren bekostar åtgärden för avvattning av åkermark (dock ingår ej såsom f. n. ängsmark) till högst 1,2 m djup.

Som skäl för lagändringen angående nya vägar anför ulredningen att; "Man kan i det stora hela utgå från att markägarens rimliga inlressen både

Prop, 1981/82:130 265

ifråga om befintlig och planerad markavvattning beaktas pä ett sådant sätt att erforderliga åtgärder vidtas på väghållarens egen bekostnad som etl naturligt led i vägens byggande". Men man säger också att; "Försummar markägaren att i rätt fid framställa anspråk på åtgärder och underiåter sedan väghållaren att beakta hans inlressen i samband med vägbygget, bör ansvaret för kostnaderna drabba markägaren".

Lantbmksnämnden anser det ej lämpligt att lägga ansvaret på markägarna för alt väggenomlopp till nya vägar (efter 1 januari 1982) utförs på ett för markernas avvattning ändamålsenligt sätt. Den enskilde markägaren besitter många gånger ej kunskap om hur, t. ex. en vägtmmma belägen på något avstånd från hans marker kan inverka på avvattningsförhållandena. Markägare kan vara dödsbo eller någon som ämnar avveckla eller sälja sin mark, och därför saknar intresse för markavvattningsförhållandena på fasfigheten. Av okunnighet eller brist pä motivation kan således markägare underlåta alt hävda sina intressen i samband med ett föreslående vägbygge. En senare köpare av en fastighet skulle därför kunna komma i den situationen att en i och för sig riktig och ändamålsenlig markavvattningsålgärd ej ekonomiskt går att genomföra p. g. a. alt en stor vägtmmma är för grunt lagd.

Lantbmksnämndens mening är atl del ligger i samhällets intresse all situationer ej uppslår, som hindrar en ändamålsenlig markavvattning. Genom att ansvaret även fortsättningsvis läggs pä väghållaren minskar risken för atl en på projekteringssladiel relativt enkel, men efter byggnafionen mycket dyrbar justering av genomloppet ej blir genomförd. Nuvarande vattenlags skrivning avseende ansvar för väggenomlopp bör därför enligt lantbmksnämndens mening kvarstå, dock oberoende av byggfid.

Väghållarens ansvar för åtgärder avseende erforderlig markavvattning bör enligl lantbmksnämndens uppfattning även fortsättningsvis fömtom åkermark också innefatta ängsmark. Gränslinje mellan åker och äng kan vara svår atl dra och beroende på jordbrukels allmänna ekonomiska situation kan intresset för att odla upp ängsmarker respektive överföra åker fill äng variera. För all förebygga omständliga utredningar och diskussioner i del enskilda fallet om vad som är att hänföra till åker respektive äng bör således enligt lantbmksnämndens uppfattning nuvarande vattenlags skrivning avseende marktyper kvarstå, dock oberoende av byggtid.

Ulredningen har velat ge möjlighet för väghållare att ingå som delägare i ell markavvattningsförelag. Detta speciellt då en väg påverkar förelagel genom behov av utvidgning av ledningar eller genom ett påtagligt ökat underhåll av företaget.

Ytteriigare ett fall då, enligt lantbruksnämndens mening, en väghållare automatiskt bör ingå som delägare, oberoende av vägbyggets effekter på avrinning och underhåll, är då vägen byggts eller byggs efter markavvattningsföretagets tillkomst och vägen ockuperar en del av bätnadsarealen. I samband med marklösen bör del kostnadsansvar i markavvatlningsföretaget som åvilat tidigare markägaren överföras på väghållaren, som därmed blir delägare i företaget.

Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 6; 8 i VL-förslaget skall de kostnader som uppstår vid omläggning av trumma genom väg bekostas av markavvattningsföretaget, om tmmman byggts efter 1 januari 1982. Vid en väglrummas projektering utgår man från att väghållaren anlitar hydroteknisk expertis för att man därmed skall få en kvalificerad projektering. Men detta frilar inte markägaren från ansvar från att aktivt medverka vid vägens planering. Delta ansvar tar sig uttryck i att en markägare får

Prop, 1981/82:130 266

bekosta omläggningen av trumma när denna av någon anledning blivit felaktigt utförd. Detta synsätt kan verka rikfigt om det vore så att den berörda fasfigheten ligger i direkt anslutning fill vägtmmman som skall byggas. Många gånger är det emellertid så alt dimensioneringen av en Immma inte endast berör marker i omedelbar anslutning lill vägen utan tmmmans influensområde kan sträcka sig långt bort (någon eller några kilometer) och eventuellt kan en skog ligga emellan del åkerområde som för sin dränering är beroende av vägtmmman. Det innebär atl det de facto kan vara myckel svårt för en markägare att verkligen inse atl han är berörd av en vägplan. Sakägarkretsen kan vara svår att fastställa. I åtskilliga fall kommer vägtmmmor att byggas där en rad sakägare inte känt till att de är berörda av det aktuella vägprojektet. Mot denna bakgrund förefaller det obilligl gentemot berörda markägare all hävda alt de får bära de ekonomiska konsekvenserna av en felprojektering från väghållarens sida. Man förutsätter att väghållaren använder hydroteknisk expertis vid projekteringen av vägtrummor. Om denna expertis vid något tillfälle gör en felaktig projektering synes det naturligt, och i överensstämmelse med allmänt rättsmedvetande, all väghållaren får svara för de kostnader som kan uppstå för all i efterhand bygga om en felprojekterad trumma byggd efter den 1 januari 1982.

Vad avser frågan om en differentiering av åker och äng, när det gäller en väghällares skyldighet att bygga om trumma lagd före 1 januari 1982, kan denna fråga synas sakna nämnvärd betydelse. Idag har åtskillig äng överförts till, eller håller på att överföras till åker. Med en annan jordbrukspolitik kan vi åter komma i den situationen atl mark som idag brukas som åker övergår lill ängsmark. Ell sådant förhållande bäddar för ingående diskussioner om en viss mark är atl hänföra fill åker eller äng. Mot denna bakgmnd synes det rationellare alt ge även ängen samma status som åkermarken, dvs. fordras för markavvattning alt Immma eller liknande anordning bygges genom annan väg än ägoväg eller därmed jämföriig utfartsväg får väghållaren bekosta åtgärden i den mån den ertbrdras för avvattning av åker eller ängsmark till högsl 1.2 m:s djup.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 6 kap. 8 8 stadgas bland annat alt trumma eller liknande anordning, som erfordras för markavvattning genom allmän eller enskild väg, skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare ej begärt den innan vägen började byggas.

Lantbmksnämnden anser att denna bestämmelse strider mot vedertagna rättsbegrepp. Den som utför en anläggning, i detta fall trumma eller bro, bör vara skyldig att se till att anläggningen ej skadar annans egendom. Många fasfigheler ägs av äldre personer eller dödsbo och i en del fall bor ägaren på annan ort. Man kan därför befara att många fastighetsägare av okunnighet eller andra orsaker ej kommer att bevaka sin fastighets intressen i samband med vägbyggen. Det synes därför ej vara lämpligt att lagen ger väghållaren möjlighet all utnylQa någon markägares okunnighet eller oförslånd för all skaffa sig fördelar.

Lantbmksnämnden föreslår att lagtexten ändras sä atl väghållarens nuvarande skyldighet att bekosta vallengenomlopp som medger avvattning fill 1.2 m djup för åker och äng bibehålles. Dessutom bör väghållaren vara skyldig alt bekosta erforderligt vattengenomlopp för avvattning av annan mark t. ex. skogsmark.

Lantbruksnämnden i Kalmar län: Markavvattning genom väg bör utformas så att väghållaren får ansvaret för vattengenomsläpp på vägar och järnvägar och att hänsyn tages lill marksjunkning och andra faktorer som

Prop, 1981/82:130 267

kan påverka behovel av avvattning för all ovanliggande mark både för tillfället och för framtiden.

Lantbruksnämnden i Gotlands län: Förslaget (6 kap. 8 8) innebär en klar försämring för jordbruket jämfört med nu gällande bestämmelser. Det åvilar idag väghållaren atl se lill atl åker och äng kan torrläggas efter nyanläggning av allmän väg. Det är således väghållaren som har att kontrollera dessa förhållanden vid projekteringen. Enligt förslaget överförs nu detta ansvar pä de markägare vars åker är beroende av vägtrumman för sin avvattning. All vara uppmärksam på detta och bevaka sin rätt vid vägprojekteringen är väl ett mindre problem för den vars åker ligger i nära eller omedelbar anslutning till vägen. Det finns emellertid många gånger stora åkerarealer på störte avstånd från den aktuella vägen, arealer som är beroende av vägtrumman för sin avvattning. I dessa fall kan det vara svårt för den enskilde att inse att vägbygget kan komma att menligt påverka de framtida avvaltningsmöjligheterna. Resultatet av ändringen kan således bli ytterst kännbart för den enskilde markägaren.

Ovanstående förslag innebär en för jordbrukel så allvarlig försämring att nämnden på intet sätt kan stödja det. På Gotland kan förhållandet bli speciellt olyckligt på grund av all en så stor andel av åkerarealen som 20% utgörs av myr, vilken är utsatt för en fortgående sättning/bortodling.

Nämnden finner vidare borttagandet av begreppet äng onödigt och ser genom detta bara en anledning till framtida tvister.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Vad som i 1 8 är infört om att väghållare i vissa fall skall delta i markavvattningsföretag finner lantbruksnämnden vara väl underbyggt inte minst med tanke på de betydande ölägenheter, som kan uppkomma för markägarna av tillrinnande vatten från hårdbelagda större vägar. Vad däremot markavvattning under väg m. m. beträffar, lagförslagets 8 8, anser lantbruksnämnden att det inte kan accepteras.

Enligt gällande lag är väghållare skyldig atl utan särskild framställning från markägare i samband med projektering och byggandet av väg beakta förekommande markavvattningsbehov. I lagförslaget har vidtagits den ändringen atl sådana åtgärder skall bekostas av markavvattningsföretaget, om inte markägare hos väghållaren begärt, att åtgärderna skall vidtagas. Begäran skall vara skriftlig och ha inkommit innan vägen började byggas.

Det kan inte vara rimligt, att väghållaren skall fritagas från det ekonomiska ansvar för den skada byggandet av väg vållar markägare på grund av att denne inte inom viss, ej närmare angiven tid inkommit till väghållaren med begäran om åtgärder. Sådana preskriptionsregler synes inle äga någon motsvarighet i annan lagstiftning, som har avseende å skada.

När det gäller vägar byggda före 1982, anser utredningen, att nuvarande bestämmelser skall fortsätta att gälla med undantag för ängsmark. Det föreslagna undantaget har motiverats med att odling har upphört. I sammanhanget vill lantbruksnämnden påpeka, att nyodling återupptagits på många håll. I praktiken är gränsen mellan de båda nämnda ägoslagen oklar. Ur miljösynpunkt är det ofta angeläget, alt ängsmarkerna hålles öppna för alt kunna användas som betesmarker. Till förhindrande av spridning av husdjursparasiter är det nödvändigt med en god avvattning av de ängsmarker, där betning förekommer.

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslär lantbruksnämnden alt för markavvattning under väg och järnväg nuvarande bestämmelser införas oförändrade i ny lag.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Bestämmelsen atl väghållare i vis-

Prop, 1981/82:130 268

sa fall skall deltaga i markavvattningsföretag uppfattar lantbruksnämnden som välmotiverad. Speciellt motorvägarna innebär betydande ingrepp i landskapet med en ofta väsentlig påverkan i nedströms belägna vattendrag. En uppgörelse om kostnadsansvaret inom ramen för en syneförrättning kan här säkerligen i många fall vara en smidig lösning för båda parter.

Ifråga om markavvattning genom väg föreslår vattenlagsutredningen delvis nya beslämmelser. Från dikningslagens tillkomst 1879 har gällt all väghållaren är skyldig alt bekosta sådan bro eller trumma genom väg som erfodras för torrläggning av åker eller äng intill ett djup av 1,2 m. Denna regel skall även gälla efter lagens ikraftträdande för då befintliga vägar och avvattning av åkermark. Ifråga om nya vägar efter denna tidpunkt föreslås emellertid gälla atl väghållaren skall vara skyldig att utföra bro eller trumma, endast under förutsättning all markägare skriftligt begärt det, innan vägen började byggas. Det synes innebära alt undersökningsansvaret ifråga om behovet av vattengenomlopp i väg överföres.från väghållaren till de enskilda markägare som kan vara beroende av sådant genomlopp. För närvarande löses dessa frågor i praktiken så, att Statens Vägverk uppdrar åt sakkunnig (vanligen lantbruksnämnden) att utreda behovet av trummor, deras dimension och höjdläge. Detta innebär vanligen en garanti för att vägens tillkomst ej medför begränsningar i avvattningsmöjligheterna för uppströms belägen mark. Ett genomförande av lagförslaget lorde medföra att vägverkets intresse att utreda behovet av trummor försvinner.

Lantbruksnämnden anser att den nuvarande ordningen i fråga om skyldighet för väghållaren att sörja för tillfredsställande vattengenomlopp genom väg bör bibehållas. Härigenom får man en garanti för alt behovet av sådana genomlopp utreds redan på planeringsstadiet. Den föreslagna bestämmelsen att markägare skriftligt skall begära bro eller trumma innan vägen börjar byggas, kan väntas medföra flera oönskade konsekvenser. Risken är t. ex. uppenbar atl markägarna garderar sig, dvs. reser krav på trummor som till antal, dimension och djupläge är i överkant. Det medför således väsentliga fördyringar vid utförande av vägen, om önskemålen skall tillgodoses. Underlåter väghållaren att tillmötesgå yrkandena löper han å andra sidan risken atl ändå tvingas utföra trummorna i ett senare skede. En annan kategori markägare är de som inte har förmågan eller viljan all bevaka sina inlressen i samband med vägens tillkomst. Del må påpekas, att även fastigheter, som är belägna långt från vägen, kan vara beroende av visst utförande på en vägtmmma. Dessa fasligheter hamnar då i ett mycket ogynnsamt läge, när det i framtiden kan bli aktuellt alt genomföra trumma för markavvattning. Markägarna måste då själva bekosta valtengenomloppet, vilket kan bli mycket dyrt t. ex. under en motorväg. Lantbmksnämnden anser inte att det föreslagna systemet medför några fördelar ur allmän synpunkt och att det ur enskild synpunkt försvagar den rättsliga ställningen.

Lantbruksnämnden i Hallands län: I fråga om markavvattning genom väg föreslår utredningen ändrade regler för bestridande av kostnaderna för vägar, som har tillkommit efter nya vattenlagens ikraftträdande. Man utgår från att markägarens rimliga intressen både ifråga om befintlig och planerad markavvattning alltid kommer att beaktas som ett naturligt led i vägens byggande. Om markägaren försummar att skriftligen i rätt tid framställa anspråk på åtgärder och väghållaren underlåter att beakta hans intressen föreslår utredningen att koslnaderna för kommande åtgärder för markavvattning genom vägen skall drabba markägaren. Bestämmelsen avses gälla för både allmänna och enskilda vägar. Lantbruksnämnden anser att så

Prop, 1981/82:130 269

utformade koslnadsbestämmelser är klart olämpliga. Det måste vara ett allmänt intresse att inte vägbyggnadsföretagen kommer att motverka önskvärda torrläggningsförelag, som avser att förbättra markens avkastning. Mark som är beroende av torrläggning genom vägen kan ibland ligga på betydande avstånd från vägsträckningen. Man kan knappast räkna med att en markägare, vars ägor kanske ej alls direkt beröres av vägens sträckning allfid kommer att uppmärksamma att hans lorrläggningsförhållanden påverkas av vägbygget. Bland markägarna förekommer också föga handlingskraftiga sterbhus eller äldre personer. De föreslagna nya koslnadsreg-lerna kan leda till all en väghållare kan bli mindre uppmärksam när det gäller att i samband med vägens byggande tillgodose vattnets framkomlighet under vägen. Nu gällande koslnadsregler tvingar vägbyggaren all i eget intresse vara noggrann när det gäller projektering av vägtrummor och liknande anordningar. Lantbmksnämnden anser därför att väghållaren liksom för närvarande bör bekosta erforderliga anordningar för att tillgodose lorrläggningsbehovel för ovanför liggande mark även för vägar som bygges efter nya lagens ikraftträdande. Bestämmelsen bör gälla för tillfredsställande torrläggning av all produktiv mark vid bibehållen markanvändning eller för såväl åker som produktiv skogsmark. Att i samband med vägens byggande tillräckligt dimensionera en trumma och se lill att den kommer på betryggande djup medför vanligen en obetydlig kostnadsökning medan de kostnader som uppkommer vid etl ingrepp sedan vägen är färdigbyggd kan bli betydande.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Beträffande markavvattning genom väg har utredningen jämfört med gällande lag föreslagil etl väsentligt reducerat ansvar för väghållaren att ordna trumma eller dyl för markavvattning. Skyldigheten att bevaka markavvattningens intressen gentemot en vägbyggnad föreslås i princip överförd från vägbyggaren till den berörda markägaren. Detta är en försämring av markägarens rättssäkerhet som är oacceptabel från jordbrukssynpunkt. Problemet är kanske begränsat för aktiva och uppmärksamma jordbrukare men för övriga markägare som kanske arrenderar ut sin jord eller som själva inle kan avgöra jordens dikningsbehov kan lagförslaget innebära svåra ekonomiska följder. Från hnarkavvattningssynpunkt är en väg i de allra flesta fall etl intrång och nämnden anser det vara skäligt att väghållaren också ansvarar för följderna av detta intrång. I Skaraborgs län har de nu gällande reglerna (VL 7 kap. 7—10 88) stor betydelse i dikningsverksamhelen, och härvid har reglerna fungerat helt fillfredsställande.

Lantbruksnämnden i Örebro län: I 8 8 2 st anföres att väghållaren alltid skall bekosta åtgärden i den mån den erfordras för avvattning av åkermark till högst 1,2 meters djup.

Som följd av den markylesänkning som drabbar åkermark av torvjordstyp kommer här all erfordras upprepade ombyggnader eller särskilda anordningar för att säkerställa markens dräneringsdjup till angivna 1,2 meter.

Det tarvas ett klarläggande humvida ifrågavarande skyldighet äger full giltighet även beträffande de organogena jordarna.

När det gäller markavvattning genom väg byggd efter det nya VL vunnit laga kraft har utredningen, bl. a. med hänvisning till väglagens beslämmelser, funnit skäl att vältra över ett betydande medansvar beträffande vägtmmmor och liknande anordningar på markägarna.

I motiven för denna uppfattning har anförts alt projektering av trummor och liknande anordningar sker, åtminstone beträffande allmänna vägar, regelmässigt i samråd med lantbruksnämnden eller särskild hydroteknisk expertis.

Prop, 1981/82:130 270

Nyssnämnda förhållande torde vara ostridigt men detta lill trots inträffar dock situationer då markavvatlningsproblemen icke fält en i alla avseenden godtagbar lösning. Härtill kommer den svagheten att sakägarkretsen enligt VägL endast omfattar ägare av mark som direkt beröres av vägföretaget. Detta har medfört all ägare av mark som indirekt påverkas av vägföretagets utformning inte erhåller meddelande om när vägförslaget är utlagt för fastställelse. Förhållandet är av sådan karaktär att rättssäkerheten kan ifrågasättas.

Utredningen har i motiven anfört att "visst ekonomiskt medansvar för markägaren ter sig rimligt, då denne därigenom kan bringas atl avstå från anspråk som är mindre realistiska". Resonemanget verkar besynnerligt med tanke på vad fidigare i utredningen anförts om bl. a. lantbmksnämndens medverkan vid vägföretags projektering.

Utredningen synes icke ha insett vilka konsekvenser etl vägföretag kan medföra för såväl existerande som nyfillkomna markavvatlningsföretag. Som exempel kan nämnas ökade underhållskostnader då grävmaskin skall transporteras från ena sidan av vägområdet till den motsatta, bortfall av areal som skall bära del av markavvattningsföretagets kostnader.

För att använda ulredningens egen vokabulär finner nämnden atl "billighetsskäl" talar för att väghållaren alltid borde svara för de kostnader som uppkommer för anordnandet av sådana anläggningar som erfordras för en ändamålsenlig markavvattning genom väg/järnväg och detta oberoende av tidpunkt för dess anläggande.

I lagförslaget bör intagas bestämmelser om hur det skall förfaras med bro-tmmma i vägdel som kommer alt övergivas i de fall då väg ombygges i ny sträckning. Av utredningen framgår inte huruvida bestämmelserna om utrivning skall äga tillämpning.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län: Nuvarande beslämmelser i VL ålägger väghållaren att vid nybyggnad av väg både bekosta och utföra vattengenomgång genom väg, så att ovanför liggande åker och äng kan avvattnas till 1,2 m djup.

Enligt lantbruksnämndens mening har markägare begränsade möjhghe-ter att i samband med vägbyggnad bevaka sina inlressen, så att avvattning av berörd åkermark inte blir lidande i framtiden. Vidare kan ifrågasättas, om det är skäligt alt pä markägare övervältra kostnader för utredning, som kan behövas, när plan för markavvattning måste upprättas. Det är ju nämligen ingenting som säger att markägaren just i det läget för egen del har behov av sådan plan.

Mot här redovisad bakgrund föreslås att lanlbmksslyrelsen i sitt yttrande rekommenderar att nuvarande regler, i varje fall i princip, skall äga fortsatt tillämpning.

Analogt bör samma regler gälla för vattengenomgång genom järnväg eller annan spårväg.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Vattenlagens nuvarande regler angående genomlopp genom väg torde i de flesta fall vara gynnsamma för den dikande. Föreslagna regler enligl 6: 8 synes i vissa situationer kunna vara hårda mot den dikande. I princip är väl förslagel viktigt. Det krävs engagemang av markägare vid planering av vattengenomlopp genom nya vägen. Det krävs dock en fullständigt fungerande information från väg-planerarens sida så att berörda markägare rätt uppfattar situationen och framtida konsekvenser. Elt misstag i planeringsskedet kan för den enskilde medföra att han framgent ej får råd att bekosta en väggenomgång och alltså är låst.

Prop, 1981/82:130 271

Del finns väl skäl att antaga att i områden med begränsad tillgång på lillskollsmark det i dag finns områden som betraktas som ängsmark p. g. a. dåliga dräneringsförhållanden. Dessa marker kan bli attraktiva att ta upp fill odling genom markvattenreglerande åtgärder. Lagförslagets mening, 6: 8 2;a stycket, alt ängsmark själv skulle få bekosta nödvändigt vatlenge-nomlopp genom äldre väg underlättar ej sådana åtgärder. Tolkningsmot-sällningar kan bli följden. Lagförslagets regler lorde innebära en försämring för jordbrukels intressen gentemot gällande lag.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län: I specialmofiveringen till de paragrafer, som behandlar markavvattning genom väg redovisas olika skäl mot de nuvarande bestämmelserna i VL angående väghållarens skyldighet att bekosta valtengenomlopp genom väg. Lantbruksnämnden, som har ingående praktisk erfarenhet av hithörande problem, anser, alt de redovisade skälen inle håller och atl de nu föreslagna reglerna dessutom strider mot gällande rättsuppfattning. Nämnden vill därför något belysa och kommen-lera vad som anföres i betänkandet.

När en ny väg bygges, kommer denna alltid att korsa ett antal större eller mindre vattendrag och diken, som avvattnar uppströms liggande mark och där vattengenomlopp därför erfordras. Det hör till rena undantagen atl en markägare önskar en trumma där det inle redan finns elt vattenförande dike. Om valtengenomlopp inle utföres, blir följden att vattnet blir stående uppströms vägen och vid nederbörd förorsakas översvämning med skador på marken och ibland även på vägen. Vattengenomlopp med för liten dimension förorsakar skador på marken genom uppdämning och vid för högt bottenläge omöjliggöres täckdikning av åkermarken uppströms vägen. Det sistnämnda fallet förekommer rätt ofta trots väghällares skyldigheter enligt nu gällande lag.

Här kan erinras om att den rationalisering av jordbruket, som av statsmakterna bedömts angelägen och som i viss omfattning stöds med bidrag av statsmedel, kräver väldränerade fält i högre grad än som tidigare varit nödvändigt och att täckdikningsverksamheten därför måste intensifieras.

Inom Gävleborgs län är för närvarande knappt 20% av åkerarealen täckdikad. Ytterligare ca 35—40% av arealen skulle behöva täckdikas inom en nära framlid. Om nuvarande tvingande lagbestämmelser om läggningsdjup för vägtrummor och broar inte bibehålles, är risken mycket stor atl för högt bottenläge i dessa omöjliggör täckdikning av vissa områden åkermark, därför att erforderlig omläggning av ett vattengenomlopp kan fördyra täckdikningen med belopp i storleksordningen 10000 lill 100000 kronor. Dessa extra kostnader kan i de flesta fall inte bäras av den berörda marken och markägaren. Ur samhällsekonomisk synpunkt förorsakar en sådan dålig - eller obefintlig - planläggning från väghållarens sida atl värdefulla naturtillgångar inte kan utnytQas. För den enskilde markägaren kan det innebära en betydande rättsförlust, om väghållaren bygger en väg men inte utför vattengenomlopp, som möjliggör en ändamålsenlig dränering och rationell bmkning av berörd åkermark. Det förefaller obilligt alt en markägare i elt sådant fall skall vara nödsakad att själv låta utföra en många gånger kostsam undersökning för att bevaka sin rätt. Det är inte reafistiskt att tro, att markägaren med ledning av vägplanen skall kunna bedöma, om vattengenomlopp har erforderliga dimensioner och botlenlä-gen. För all göra detta erfordras i de flesta fall avvägning av berörd mark, utredning om nederbördsområde och vattenföring samt hydrotekniska kunskaper vad gäller dikning och täckdikning.

Det bör beaktas att ägareförhållandena skiftar med kortare eller längre

Prop, 1981/82:130 272

intervall. Under en viss tid kan det vara en äldre innehavare eller ett dödsbo med små möjligheter att bevaka sin rätt. För närvarande arrenderas ca 40% av åkerarealen inom Gävleborgs län som sidoarrenden. Ägarna till arrendemarken är ofta bosatta på annan ort. Arrendemarken blir därtor i många fall dåligt bevakad vid planering av nya vägar. Marken kan också, där fallförhållandena är dåliga, ligga så långt uppströms den planerade vägen atl markägaren inte har anledning antaga, att hans mark beröres av vägföretaget.

I specialmotiveringen framhålles att väglagstiftningen numera kräver "all en allsidig och detaljerad planering föregår vägbyggena. Syftet är bl. a. att planeringen så långt som möjligt skall minska ölägenheterna för motstående intressen." Det framhålles vidare att projektering av vägtrummor och liknande anordningar sker, åtminstone beträffande allmänna vägar, regelmässigt i samråd med lantbruksnämnden eller särskild hydroteknisk expertis. Enligt nämndens erfarenhet sker dock inle alltid denna allsidiga och detaljerade planläggning och inte heller samrådet med lantbruksnämnden. Exempelvis utfördes åren 1973-1974 en väg i Gävleborgs län där samråd inte skett med lantbruksnämnden, innan arbelet påbörjades. Genom att ett valtenavledningsförelag utfördes i samma område uppmärksammade en förrättningsman vid lantbruksnämnden att en del trummor sannolikt utförts med för högt bottenläge. Sedan vägförvaltningen underrättats om delta, utfördes på vägförvaltningens anhållan en utredning rörande samtliga trummor efter den aktuella vägsträckan. Därvid konstaterades att en del trummor låg för högt, en del var underdimensionerade medan andra var överdimensionerade. Därjämte erfordrades ytterligare en del trummor, medan andra inte fyllde någon uppgift och därför kunde slopas. Del blev således nödvändigt att lägga om elt antal trummor. Om lagregler enligl VL-förslaget hade gällt vid tillfället, hade vägförvaltningen inle haft någon skyldighet att lägga om dessa trummor. Markägarna hade således själva varit nödsakade att bekosta omläggningen av trummorna för att kunna täckdika och bruka den berörda åkermarken på ett rationellt sätt. Det kan knappast vara rimligt med en lagstiftning, som medför sådana konsekvenser. Enligt nämndens mening strider den mot gällande rättsuppfattning.

På sidan 271 i belänkandet framhålles att de nuvarande bestämmelserna beträffande vattengenomlopp är svåröverskådliga och delvis helt föråldrade samt med en strävan att i allt för hög grad främja jordbruksnäringen och stimulera till nyodling. Lantbruksnämnden anser att det inte finns någon grund för dessa påståenden. Nyodling förekommer knappast numera. Lagtexten kan behöva moderniseras för att bli mera läsvänlig, men innehållet som sådant är i överensstämmelse med tidens krav. Nämnden känner för övrigt inte till etl enda fall, där tvist förekommit om tolkningen av lagtexten. En bestämmelse, som ålägger väghållaren atl vid byggande av en väg utföra vattengenomlopp som medger en rationell brukning av åkermarken kan inle anses i allt för hög grad främja jordbruksintresset. Motsatsen skulle däremot enligt nämndens mening medföra rättsföriusl för enskild och dessutom innebära, att naturtillgång inle skulle kunna utnytQas på etl för samhället rationellt sätt. Ett utbrett åsidosättande av jordbmkels intressen kan dessutom för elt län som Gävleborgs få negativa regionalpolitiska effekter.

Det är således lantbruksnämndens uppfattning, atl i den nya vattenlagen måsle finnas en bestämmelse som föreskriver skyldighet för väghållaren atl ulföra erforderliga vattengenomlopp genom väg samt atl därvid tillse att

Prop. 1981/82:130 273

bollenlägena i dessa medger erforderlig dränering av uppströms belägen åker även om markägaren icke framfört yrkande härom. För undvikande av tvist om vad som är erforderlig dränering, kan liksom för närvarande måttet 1,2 m anses lämpligt. Lagen skulle således ålägga väghållaren att utföra vattengenomlopp genom väg på sådant sätt, alt dränering lill 1,2 m djup kan ske av mark som vid vägens tillkomsl bmkas eller fidigare bmkals som åker. Samma bestämmelse bör gälla för järnväg.

Bestämmelsen i 6 kap. 9 8 VL-förslaget med begränsning av väghållarens skyldighet atl utföra vallengenomlopp genom väg, då kostnaden för åtgärden Uppenbarligen överstiger nyttan, överensstämmer i huvudsak med nu gällande bestämmelse i 7 kap. 17 8 VL. Begränsningen av väghållarens skyldighet synes rimlig.

Lantbruksnämnden i Västernorrlands län: Beträffande markavvattning genom allmän eller enskild väg som färdigplanerals före nya VL;s ikraftträdande föreslår utredningen atl nuvarande ordning behålles. Detta innebär i stort atl väghållaren är skyldig bekosta tmmmor/broar, som erfordras för avvattning av omgivande åker och äng infill 1,2 meters djup.

För vägar som färdigplaneras efter nya VL:s ikraftträdande föreslås nya regler beträffande väghållarens skyldighet. Det föreslås att markägaren innan vägbygget påbörjas skall bevaka all erforderliga vattengenomgångar ligger på för markavvattningen tillfredsställande djup. Om så sker, skall adekvata åtgärder utföras på väghållarens bekostnad. Om inte markägaren framställer anspråk på åtgärder innan vägbygget påbörjas skall ansvaret för kostnaderna drabba denne.

Enligl lanibmksnämndens erfarenhet har markägare i allmänhet begränsade fömtsätlningar alt bedöma erforderliga djup i immgenomgångar. En tmmgenomgång tillgodoser ofta större avrinningsområden. Delta gör det svårt för den enskilde markägaren att överblicka de krav som bör ställas på avloppels djup. Särskilt vid nyplanering av vägsträcka som innebär rätning av tidigare väg kan del innebära betydande svårigheter all bedöma hur avloppen lämpligen bör utformas.

Inom vissa delar av landet och inte minsl i norra Sverige förekommer betydande arealer bmkningsvärd åker som på grund av ägareförhållanden eller andra orsaker brukas extensivt. På sikt kan sådan mark behövas för den stmkturrationalisering som pågår och för regionalpolitiskt motiverad intensifiering av jordbmksprodukfionen. Nuvarande markägare kan dock ha begränsat eller inget intresse för bevakning av hur avvattning bör ordnas i samband med nyplanering av väg.

Vidare finns särskilt i norra Sverige ett stort antal torrläggningsföretag där underhållet eftersatts under en längre tid, varvid ofta uppgmndning i avloppen är betydande. I samband med nyplanering av väg aktualiseras då ofta frågan om fördjupning av immgenomgångar. Erfarenheter från länet visar atl bevakning från markägarnas sida i vissa fall visat sig vara otillräcklig.

Utredningen anser atl markägarnas inlressen fömtom av dem själva bör kunna bevakas av lantbruksnämnden i samband med nyplanering av väg. För atl en bevakning av lantbmksnämnden skall fungera fillfredsställande måste dels nämnden tilldelas ökade resurser på markavvattningsområdel, dels särskilda organisatoriska åtgärder vidtagas för att säkerställa lantbmksnämndens medverkan i samband med alla vägprojekteringar.

Av skäl som anförts anser lantbmksnämnden därför att nuvarande ordning bör bibehållas även sedan nya VL trätt i kraft, innebärande att väghållaren i princip är skyldig bekosta immgenomgångar som erfordras

18 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 274

för torrläggning till högsl 1,2 m djup för åker. Väghållarens kostnadsansvar skall enligt såväl gällande VL som utredningsförslaget begränsas lill den skada som beräknas kunna uppstå om åtgärd för avlopp genom väg måste vidtagas. Därför lorde tillräcklig garanti finnas för atl omotiverade krav på väghållaren inle skall kunna ställas.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län: När del gäller väg, byggd efter del nya VL (kap. 6, 8 8) vunnit laga kraft, skall som villkor för alt kostnaderna för erforderliga tmmmor eller liknande anordningar ej skall drabba markägaren, det åligga denne atl före påbörjandet av vägens byggande göra framställning fill väghållaren om anordnandet av erforderliga trummor eller liknande anordningar.

I mofiven för denna uppfattning har bl. a. anförts att projektering av tmmmor m.m., åtminstone "beträffande allmänna vägar, regelmässigt sker i samråd med lantbmksnämnden eller särskild hydroteknisk expertis".

I Jämdands län har ovannämnda samråd med lantbruksnämnden endast i undantagsfall skett. I länet har vid byggande av vägar många trummor ej anlagts på tillfredsställande sätt vad beträffar läge och djup.

Markägarna själva saknar oftast de kunskaper och resurser, som erfordras för all kunna bevaka sina inlressen beträffande erforderliga avlopp.

Härtill kommer den svagheten att sakägarkretsen enligt VägL endast omfattar ägare av mark som direkt beröres av vägföretaget. Detta medför all ägare vars mark är beroende av utlopp genom vägen men ej beröres av vägföretaget inte erhåller meddelande om när vägförslaget är utlagt för fastställelse.

Lantbmksnämnden anser atl rent principiellt bör den som genom en åtgärd, t. ex. byggande av väg eller järnväg, fördyrar en framlida markavvattning för skogs- och jordbmksändamål, del bör åligga den som vidtagit åtgärden all svara för den fördyring som uppkommer. Nämnden känner allvarlig oro för de konsekvenser som de föreslagna ändringarna kan få och föreslår därför att bestämmelserna i nuvarande vattenlag i huvudsak bibehålles.

Nämnden vill också framföra några synpunkter på 6 kap. 9 8. Genom nuvarande höga kostnader för att få till stånd en trumma genom en större väg, kan det bli billigare för väghållaren att betala ersättning för skada, eller inlösa fastighet med fiolals hektar åker, än atl utföra tmmma. Detta kan inte vara önskvärt varken ur allmän eller enskild synpunkt när fråga är om igång varande jordbruksföretag. Väghållaren kan ha försummat att ulföra, eller felaktigt utfört, begärd trumma men kan köpa sig fri genom skadestånd. Paragraf 9 bör skärpas genom tillägg av "såvida ej befintlig verksamhet omöjliggöres genom att tmmma ej kommer till stånd".

Lantbruksnämnden i Västerbottens län: I Västerbottens län är en stor andel av åkerarealen av organiskt urspmng, torv och gylQejordar, på vilka uppstår dels en sättning vid dränering, dels en kontinuerlig oxidation, eller bortodling, som är starkt varierande på olika jordar. Markytan kommer därför alt successivt sjunka. En väglrumma, vars djup är tillfyllest när den byggs kan därför i framliden bli alltför grund, och svårigheten atl bedöma markens sättning gör att man inte kan ange etl djup för trumman, som medger dränering av marken i framtiden. Bestämmelserna i 6 kap. 8 8 2 styckel bör alltså utformas så att jordbmkaren garanteras rätt att yrka på långsiktig dränering fill 1,2 meters djup.

På samma ställe säges atl byggande av trumma skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare inte begärt trumman innan vägen bör-

Prop. 1981/82:130 275

jade byggas. Väghållaren ges här möjlighet att krypa ur mycket av sin skyldighet att sörja för vattenbortledning. Detta inger farhågor i länet, där företagsstrukturen är ytterst heterogen, med starkt varierande intresse hos markägarna, av vilka många inte bor på faslighelen. Erfarenheter från befintliga väggenomgångar ger anledning till förmodan att många tmmmor kommer alt läggas för gmnt med därav följande svårigheter att få fill stånd markavvattningsföretag.

Eftersom nuvarande praxis, där lantbmksnämnden bereds tillfälle yttra sig över tmmmor, kommer att fortsätta och utvecklas, lorde det bli mera ovanligt förekommande att tmmmor i vikfiga befintliga företag får felaktigt läge. I de fall där det kommer atl inträffa är det dock mera lämpligt att väghållaren med sina större resurser slår för ansvaret.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län: Såsom framgår av 6 kap. 8 8 i lagförslaget skulle i samband med framtida vägbyggnad såsom villkor för att kostnaderna för därvid eventuellt erforderliga ombyggnader av trummor eller liknande anordningar icke skall drabba markägare, det åligga denne att före påbörjandet av vägbyggnaden göra framställning till väghållaren om anordnande av erforderliga trummor eller liknande anordningar på visst sätt. Lantbruksnämnden anser en sådan bestämmelse vara synnerligen olämplig. En markägare saknar nämligen oftast de kunskaper och resurser, som erfordras för atl kunna upprätta etl tekniskt riktigt imm-eller broförslag. Det torde vidare ej sällan förekomma fall, där markägaren av åldersskäl eller annan orsak inte har intresse och tillräcklig kunnighet för att planera markavvattning, då han kanske ämnar all inom en icke alltför avlägsen framlid avyttra sin fastighet. Om han på gmnd härav underlåter atl i samband med vägbyggnadsprojektet till väghållaren göra erforderliga framställningar rörande vatlenavlopp genom vägen, kan blivande fasfighetsägare bli tvungen att själv bekosta anläggning eller ombyggnad av för markavvattningen erforderliga vägtrummor eller broar, vilket kan ställa sig synnerligen dyrbart och medföra alt rationella och önskvärda markavvattningsföretag ej kommer fill stånd.

Rent principiellt anser lantbmksnämnden atl där någon genom en ål-gärd, l.ex. byggande av väg fördyrar en framtida markavvattning för jordbmksändamål, del bör åligga den, som vidtagit åtgärden, alt i samband med markavvattningsföretaget svara för den del av företagets kostnad, som svarar mot fördyringen. Lantbruksnämnden föreslår därför, all bestämmelserna på området i nuvarande vattenlag i huvudsak bibehållas, innebärande att lagförslaget ändras så, att väghållaren ålägges skyldighet att tillse att tmmma eller liknande anordning vid vägens byggande utföres så, att den medger en tillfredsställande dränering fill 1,2 m;s djup av ovanförliggande åker- och ängsmark. Om detta krav ej uppfylles skall väghållaren vara pliktig att vid framtida markavvattningsföretag genom vägen för dränering av sådana uppströms vägen belägen åker- eller ängsmarker som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit all hänföra fill sådant ägoslag, bekosta erforderlig anläggning eller ombyggnad av trumma eller bro. Motsvarande bestämmelser föreslås gälla även ifråga om järnväg.

Skogsstyrelsen: Det torde mera undantagsvis inträffa att skäl föreligger för vägföretag atl deltaga i markavvattningsföretag. Diken längs vägen ger mera sällan sådan effekt alt de avsevärt påverkar ell normalt stort dräneringsföretag. Såsom anförts i yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i AC län kan vägföretag böra deltaga om långa avlopp måsle grävas för erhållande av en fillfredsställande dränering av vägkroppen. Detta förutsätter dock att

Prop. 1981/82:130 276

de båda företagen får en tidsmässig samordning. En tillfredsställande lös
ning på eventuell medverkan från vägföretag i markavvatlningsföretag
torde endast kunna ske om översiktliga dikningsplaner finns utarbetade
eller om man vid vägprojektering inför rutiner för samråd med diknings-
ansvariga inom företag eller skogsvårdsstyrelser.

Vid markavvattning genom väg förutsätts i nya lagen att tmmma eller liknande anordning skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare ej begärt sådan innan vägen började byggas. Beträffande allmänna vägar synes berörda sakägares inlressen vara väl beaktade genom vägföre-lagens samråd med bl a lantbruksnämnderna. Delta samråd torde dock i huvudsak avse markavvattningsfrågorna beträffande åkerjorden. Skogsstyrelsen anser det rimligt att det åläggs väghållaren att, ifråga om allmän väg eller enskild väg som tillkommer efter förrättning enligt AL och som berör viss skogsmark, samråd skall ske med skogsvårdsstyrelsen i länet.

Skogsvårdsslyrelsen i Västerbottens län: I nya lagförslaget aviseras även en möjlighet för vägföretag alt deltaga i markavvattningsföretag. Detta kan vara en praktisk lösning. I flack tertäng befinns del ofta nödvändigt med långa avlopp om en tillfredsställande dränering av vägkroppen skall kunna erhållas. Dessa långa avlopp har naturiigt nog även en viss dränerande inverkan pä kringliggande skogsmark och Qänstgör således som andra skogsdiken. Diket ändrar således funktion och såväl väghållare som markägare har intresse av att diket fungerar och underhålles. Skogsvårdsstyrelsen fillstyrker denna möjlighet men vill samtidigt framhålla svårigheten alt samordna väg- och dikesförrätlningar då de ofta kommer till stånd vid olika tillfällen. En förrättningsman från skogsvårdsstyrelsen lorde ha största möjligheten att samordna förtättningar av denna typ samt fastställa andelstal inom skogsområden. Skogsvårdsstyrelsen anser även all bestämmelserna i VL 7:4 skulle även medtagits i förslagel, då rågångar hävdas alll sämre.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: 6 kap. 8 8 i lagförslaget handlar om markavvattning genom byggande av vägtrummor e. d. och innehåller vissa koslnadsregler som innebär alt markägaren kan begära att väghållaren skall svara för kostnaderna i viss omfattning. Härvid anges att markägaren förlorar sin rätl om han inle inger skriftlig begäran lill väghållaren innan vägen börjar byggas. Länsstyrelsen, som härvidlag delar lantbruksnämndens mening, anser det alltför formalistiskt att föreskriva en så sträng påföljd.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Vad gäller väghällares skyldighet alt deltaga i markavvattningsföretag, bör sådan skyldighet i princip alllid gälla och befrielse skall endast ske om särskilda skäl härför föreligger. Lagförslagets skrivning bedömer vi som alll för svagt i detta avseende och får förorda en mera koncis skyldighet på ovan angivet sätt.

Lagförslaget enligl 8 8 är helt oacceptabelt. Väghållaren måste utan omständiga förfaranden vara helt skyldig att gå in i och deltaga i kostnaderna för markavvaltningsföretagen i den mån sådana berör eller beröres av väg. Sådana åtgärder som ledningsbyggande - vägtrummor och liknande genom väg för markavvattning kan skäligen inte kopplas till vare sig viss tidpunkt för vägens byggande eller visst högsta djup erforderiigt för markens avvattning. Del bör heller inte förbindas med enbart åkermark utan såväl skogs- som ängs- och betesmark kan vara aktuella för här avsedd avvattning och bör väghållarens medverkan och kostnadsansvar i åtgärden oavsett markens användning helt säkerställas genom all bestämmelserna i nuvarande vattenlag överföres till den kommande. Väghållaren

Prop. 1981/82:130 277

måsle som nu ha skyldighet alt anordna erforderliga vägtmmmor så att uppströms belägen mark kan dikas till 1,2 meters djup. Vad här anförts i fråga om väg bör givetvis gälla även järnväg och liknande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: I jämförelse med gällande vattenlag innebär förslaget ett reducerat ansvar för väghållaren att anordna trumma el. dyl. för markavvattning. Skyldigheten att bevaka markavvattningens intressen gentemot vägbyggnad föreslås i princip överförd från vägbyggaren fill berörda markägare. Förslagel avstyrkes.

TCO: I 6 kap. 8 8 stadgas bland annal atl tmmma eller liknande anordning, som erfordras för markavvattning genom annan väg än ägoväg eller därmed jämförlig utfartsväg, skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare ej begärt den innan vägen började byggas.

Detta måsle anses strida mot vedertagna rättsbegrepp. Den som utför en anläggning, i detta fall trumma eller bro, bör vara skyldig att se till att anläggningen ej skadar annans egendom. Att som här föreslås överföra ansvaret för en tmmmas eller bros rätta dimension och djup från den för vägen ansvarige lill de för anläggningen helt oskyldiga markägarna kan inte vara rimligt. De flesta markägarna saknar såväl kompetens som övriga möjligheter att själva framlägga förslag lill åtgärder för tillfredsställande markavvattning. Speciellt vid längre avstånd mellan bro- eller Immläge och lågt liggande marker kan etl dylikt förslag bli omfattande och därmed också kostnadskrävande.

Bestämmelserna i nu gällande lag all väggenomgång på väghållarens bekostnad skall ulföras så atl torrläggning lill 1,2 m djup medges för de uppströms belägna marker, som vid ifrågavarande bros eller trummas utförande var åkermark, synes vara riktiga och bör behållas i den nya vattenlagen.

LRF: När det gäller frågan om markavvattning genom väg har utredningen föreslagit en ändring i förhållande fill nuvarande regler. Nu gällande regler innebär all väghållaren är skyldig ulföra och bekosta erforderliga tmmmor och broar genom väg. Föreslagen ändring innebär atl denna skyldighet upphör beträffande nya förelag och ersätts med en skyldighet för markägare atl, för all få ågärden utförd, skriftligen anmäla sina anspråk innan ett vägbygge påbörjas. Detta är en stark försämring av markägarens situation, vilket skulle leda till allvarliga och kostsamma rältsföriuster. Bestämmelsen kan icke vara i överensstämmelse med den av statsmakterna uttalade jordbmksrationaliseringstanken. Härför krävs väldränerade marker, varför täckdikningsverksamheten måsle intensifieras. Föreslagen förändring strider dessutom mot vedertagna rättsbegrepp. Det är förenat med stora svårigheter för den enskilde markägaren att vid studium av en vägplan kunna bedöma nuvarande och framtida behov av vägtmmmor m. m. Väghållaren är den som har möjligheter och resurser att vid planeringen noggrant undersöka dessa behov och bör då också ha det ekonomiska ansvaret i frågan. Risk finns också alt väghållaren - om den föreslagna anmälningsskyldigheten blir gällande - lägger ned mindre omsorg på planeringen av avvaltningsfrågan förlitande sig på markägarens anmälningsskyldighet. Förbundet föreslår alltså atl förslaget ändras i överensstämmelse med vad här sagts och atl nuvarande vattenlagsregel om skyldighet för väghållare atl utföra och bekosta vatlenavlopp genom vägar bör gälla även fortsättningsvis och oavsett ägoslag, markens användningssätt och tiden för vägens anläggande.

LRF vill särskilt understryka alt det inle minst ur miljösynpunkt är viktigt att s. k. ängsmarker hålls öppna för alt kunna användas som betes-

Prop. 1981/82:130 278

marker. För alt detta skall vara möjligt måsle de hygieniska förhållandena beaktas. All markerna kan avvallnas på ell tillfredsställande sätt är etl villkor för att husdjursparasiter inte skall äventyra betning med nötkreatur eller får. Inom stora områden av vårt land förekommer s. k. organogena jordar, vilka bl. a. kännetecknas av alt jordarna sätter sig under hand som odling bedrivs på desamma. Väghällares skyldighet att ombesörja markavvattning på sådana jordar måsle beaktas även för överskådlig framtid. Härvid krävs all tmmma genom väg läggs så djupt all hänsyn las lill alt en fördjupning av dräneringssyslemel på ifrågavarande jordar kan möjliggöras inom överskådlig tid. Vad nu sagts bör gälla såväl järnväg och lunnebana som spårväg på särskild banvall.

Slutligen vill LRF peka på all byggande av nya vägar ofta medför stora olägenheter för en jordbrukare genom försämrad arrondering av fälten, skador på dräneringsledningar etc. Det måste då anses orimligt all han också skall åläggas ansvaret för att nivån på vägtmmmor blir riktig. I regel besitter den enskilde inte sådan teknisk sakkunskap som erfordras för detta. Dessutom berörs även andra markägare vid etl vägbygge än de som är sakägare i vägfrågor.

LRF vill också här understryka det moderna skogsbrukels intressen och kostnadsansvar när det gäller underhåll av vattendrag. Dessa problem synes inte i tillräcklig grad vara beaktade i utredningens analyser och förslag.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Vad beträffar frågan om markavvattning genom väg föreslår ulredningen en ändring i förhållande till nuvarande regler. Enligt gällande lag är väghållare skyldig att utan särskild framställning från markägare i samband med projektering och byggande av väg beakla förekommande markavvattningsbehov. Enligt lagförslaget skall sådana åtgärder bekostas av markavvattningsföretaget, om inle markägare hos väghållaren begärt, att åtgärderna skall vidtagas. Begäran skall vara skriftlig och ha inkommit innan vägen började byggas. Det kan inte vara rimligt, enligt förbundet, att väghållaren skall fritagas från del ekonomiska ansvar för den skada byggandet av väg vållar markägare, på gmnd av att denne inte i tid inkommit med begäran om åtgärder.

Föreningen statens lantbruksingenjörer: Den förändring som förslaget skulle innebära synes icke medföra några fördelar ulan torde i hög grad öka risken för alt mark ej kommer att kunna bmkas effektivt på grund av för grunda eller otillfredsställande dimensionerade vattengenomlopp genom vägar. Vägverkets nuvarande intresse av att få en även för jordbruket ändamålsenligt dimensionering vad gäller tmmmors djup och storlek kommer all försvinna. Därtill kommer att det framstår som orimligt att markägaren skall svara för utredningar vid vägars byggande för atl skada genom väganläggningen ej skall uppstå. Hur skall för övrigt markägare, som i övrigt ej direkt berörs av väganläggningen men är beroende av tmmanlägg-ningar i vattendrag med svaga fall, ges fillfälle atl bevaka sina inlressen? Fler motiv kan anföras men framstår som onödiga. Nämnas bör emellertid också att, i motsats till vad vattenlagsutredningen kan ge intryck av, fastställelse av vägarbetsplan ej gäller tmmlägen o. d. Ej heller infordras alltid yttrande från hydroteknisk expertis.

Nu gällande regler beträffande broar och tmmmor bör således i huvudsak bibehållas.

Bestämmelserna i 7 kap. 18 8 VL bör införas även i en ny vattenlag. De blir särskilt angelägna om ovannämnda nyordning beträffande vägtrummor och broar mot förmodan skulle genomföras, speciellt som del då ofta blir

Prop. 1981/82:130 279

fråga om atl gamla broar och trummor ersätts med nya, varigenom avsevärd minskning i underhåll kan erhållas - kanske motsvarande nästan hela den nya anläggningens värde.

11.3 Företag för markavvattning och avledande av avloppsvatten

Svea hovrätt: Enligt utredningsförslaget skall den som utsläpper avloppsvatten äga rätt atl använda annans anläggning i vaiten och därvid ändra anläggningen samt utföra skadeförebyggande åtgärder på denna (9 kap. 4 8 VLF). Ändringar och skadeförebyggande åtgärder skall bekostas av avloppsutsläpparen och denne skall också utge skälig goltgörelse för den nytta han har av anläggningen. Förslaget i denna del torde få ses som etl försök att erbjuda en ordning med utsikt att fungera bättre än de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. VL om förelag, gemensamma för tortläggning och avloppsutsläpp. Ett flertal gemensamma företag enligt 8 kap. VL har emellertid kommit till stånd och därutöver regleras i många fall avloppsutsläpparens dellagande i kostnaden för underhåll av dike genom överenskommelser. Å andra sidan har det visat sig föreligga betydande svårigheter att reglera kompensafionsfrågorna med utnytQande av ett slämningsförfarande utanför ramen för en samfällighetsbildning Qfr vattenöverdomstolens dom 6.7.1971, DT 19, ang avloppsutsläpp i Sagan). — Anledningen till alt de nuvarande bestämmelserna om gemensamma företag inte kommit att utnytQas i större omfattning än som skett torde vara att söka snarare i utformningen av de materiella bestämmelserna om kostnadsfördelning än i konstrukfionen med samfällighetsbildning.

Mot bakgmnd av det anförda vill hovrätten ifrågasätta om utredningsförslaget är det mest ändamålsenliga sättet alt reglera hithörande frågekomplex. Utöver vad tidigare upptagits kan mot förslagel anföras att det icke reglerar avloppsutsläpparens delaktighet i kostnaderna för underhållet av den av honom utnylQade dräneringsanläggningen. Hovrätten förordar i stället för utredningsförslaget bestämmelser om samfällighetsbildning mellan markavvatlnings- och avloppsintresset, vilkas tillämpning kan utlösas genom ansökan från endera intressenten. Genom föreskrift allenast om alt kostnadsdelning skall ske efter vad som är skäligt kan det främsta hindret för tillämpning av de nuvarande bestämmelserna om gemensamma företag undanröjas. Samfällighetsbildningen bör handläggas vid förrättning.

Någon processuell möjlighet för dräneringsintresset att genom elt vattenmål komma till rätta med olaga utsläpp av dräneringsvatten eller avloppsvatten i den egna anläggningen synes utredningsförslaget ej inrymma. Hovrätten föreslår atl 18 kap. 3 8 17 och 18 p. omarbetas så att detta blir möjligt.

Stockholms tingsrätt: I 8 kap. VL finns även efter miljöskyddslagstiftningens genomförande bestämmelser bl. a. om avloppsledning och om ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte i VL-förslaget. De nuvarande bestämmelserna har inle saknat prakfisk betydelse och del har varit lätt att vid en syneförtällning lösa frågor t. ex. om rätt att dra fram avloppsledning och ansluta den lill befintligt dike och om fördelning av kostnaderna för framlida underhåll av sådant dike. Enligl vattendomstolens mening bör den nya VL innehålla beslämmelser även härom och om all dessa frågor bör lösas vid förrättning.

Växjö tingsrätt: Nuvarande möjlighet till tvångsdelaktighet för företag enligt 8 kap. 20-22 §8 angående ledning för såväl avledande av avlopps-

Prop, 1981/82:130 280

vatten som torrläggning av mark innebär att frivilliga uppgörelser mellan kommuner och torrläggningsföretag kunnat genomföras och antalet sädana syneförrättningar därigenom avsevärt begränsas. Enligt 24 8 samma kap. äger visserligen bestämmelserna i 20-23 88 med visst undantag ej tilllämpning pä ledning inom stadsplan eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området eller för avledande av avloppsvatten inom detta område. Erfarenheten inom denna vattendomstol har dock visat, atl syneförrättningar avseende sådana kombinerade torrläggnings-och avloppsledningsföretag förekommer särskilt i Skåne och att tvister därom ej sällan överklagas hos domstolen. Med den föreslagna lagstiftningen tvingas nedanför samhällen belägna fastighetsägare att stämma vederbörande kommun för atl fä skadeersättning om ej mot förmodan kommunen medger skälig ersättning eller dellagningsskyldighet.

Lantbruksstyrelsen: Det finns för närvarande bestämmelser om s. k. kombinerade företag, det vill säga företag för såväl avledande av avloppsvatten som tortläggning av mark. Nu föreslås upphävande av bestämmelserna om kombinerade företag. Avloppsutsläpp skall kunna ske lill befintliga eller planerade markavvaltningsanläggningar. Den som får rätt att använda annans anläggning skall också ha rätt att vidtaga erforderliga ändringar. Ägaren av anläggningen får dock inte vållas väsentlig olägenhet. Den som avleder avlopp skall enligt förslaget (9 kap. 4 8) inte bli delägare i företaget men ändå ha vissa rättigheter och skyldigheter gentemot förelaget och dess motparter.

De kombinerade förelag som nu förekommer kan sägas vara funktionsdugliga. Del synes därför lämpligt all avloppsvattenfrågorna även i fortsättningen kan behandlas samtidigt med markavvattningsförtättningen. Tvångsrätlen atl gå in i annans vattenanläggning synes nödvändig. Av samma skäl som väghållare bör kunna tvingas in i markavvatlningssamfällighet bör den som avleder avlopp eller på annat sätt använder annans anläggning för att främja eget vatlenföretag vara skyldig atl deltaga i en existerande samfällighet om särskilda skäl föreligger. Detta skulle kunna underiätta frivilliga överenskommelser på sätt som nu sker.

Lantbruksnämnden i Uppsala län: I 8 kap. av nuvarande vattenlag finns vissa bestämmelser rörande bl. a. kostnadsfördelningen för ledningar för såväl avledande av avloppsvallen som torrläggning av mark. Några motsvarande bestämmelser har såvitt lantbruksnämnden kunnat finna icke införts i lagförslaget. Eftersom det i markavvattningsföretag ofta ingår ledningar och öppna diken, som avleder såväl dränerings- som avloppsvatten, anser lantbruksnämnden att det är angeläget att lagförslaget kompletteras med bestämmelser molsvarande dem, som här ovan nämnts, och alt därvid möjlighet skapas att göra avloppsvattenintressenter till delägare i markavvatlningsföretag. Lantbruksnämnden vill i detta sammanhang nämna att dag- och dräneringsvatlen som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan eller byggnadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, enligt nuvarande vattenlag hänföres lill avloppsvatten.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Enligt 9 kap. 4 8 vattenlags-förslaget kan den som vill avleda avloppsvatten till annans anläggning i vatten medges rätt därtill, om väsentlig olägenhet ej vållas anläggningens ägare. Han kan därvid berättigas alt vidtaga nödvändig ändring på anläggningen. Någon skyldighet att vidtaga ändringsålgärder (exempelvis uppdi-mensionering av kulvertar) anser ulredningen ej skall finnas i vattenlagen. Vad gäller kommuner förutsätler utredningen att skyldighet inskrives i den

Prop, 1981/82:130 281

byggnadslagsfiftning som f. n. är under översyn. I och med att skyldigheten las bort slopas också anläggningens ägares eller markavvattningsföretagets delägares rätt att enligt vattenlagen kräva att den för avloppet ansvarige ingår som delägare i anläggningen eller markavvattningsföretaget.

Enligl 6 kap. 1 8 har fastighet rätt och är samtidigt skyldig all deltaga i företaget om markavvattningen medför nytta för fasligheten. Enligt 6 kap. 4 8 får den som inträder i företaget efter dess fullbordande och drar nytta av tidigare bekostade anläggningsarbeten erlägga skälig del av kostnaderna för dessa arbeten.

Utredningen har enligt sin specialmolivering lill 6 kap.: "velat öppna möjlighet föi' väghållare att ingå som delägare i markavvattningsföretag liksom naturligtvis också ge övriga markavvattningsintressenter rätt att kräva väghållarens deltagande". Anledningen är att: "ett vägbygge kan nödvändiggöra omfattande utvidgning av ledningar inom etl angränsande markavvatlningsföretag eller medföra ett påtagligt dyrare underhåll".

Lantbmksnämnden anser att den för ett avlopp ansvarige med samma motivering som utredningen angivit för en väghällares anslutning skall enligt vattenlagen vara skyldig att ingå som delägare i anläggningen eller markavvatlningsföretaget, om särskilda skäl föreligger Qämför 6 kap. 18,2 st.).

Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 9:4 i VL-förslagel gäller all om någon vill avleda avloppsvallen till annans anläggning kan han ges rätt till detta. Däremot kan inle en avloppsutsläppare tvingas att ingå i elt markavvattningsföretag trots all detta i stor utsträckning påverkas av just avloppsutsläppet. Överhuvudtaget har man i VL-förslaget menat att de frågor som berör avloppsvatten skall regleras i annan lagstiftning och ej i VL. Detta synes också rikligt så länge man har all göra med ell orenal avloppsvatten. Efter reningen släpps avloppsvattnet ej sällan ut i markavvattningsförelag. I ell sådant läge förefaller det naturligt all avloppsvattnet inte särbehandlas ulan jämslälles med övrigt vallen. När det renade avloppsvattnet släppts ut tillsammans med annat vatten, blandas detta, och handläggningen av frågor som berör delta vatten bör ske efter VL. Avloppsutsläppare bör i en ny vallenlag kunna tvingas ingå som dellagare i markavvattningsföretag på samma grunder som gäller för väghållare.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 6 kap. 1 8 stadgas att fastighet, som erhåller nytta av markavvattningen, har rätt och skyldighet all deltaga i företaget. Samma rätt och skyldighet tillkommer väghållare om särskilda skäl föreligger.

I specialmotiveringen till VL-förslaget anges att ett vägbygge kan nödvändiggöra omfattande utvidgning av ledningar inom etl angränsande markavvattningsföretag eller medföra påtagligt dyrare underhåll. Den ökade avrinningen från tak och hårdgjorda ytor inom tätbebyggelse kan orsaka samma olägenheter för markavvattningsföretag som ovan angivils från vägbyggen.

Atl, som utredningen påtalar, hänskjuta frågan om avledande av dagvatten från detaljplanerat område lill byggnads- och miljölagstiftningen löser inte deltagningsproblemet för markavvattningsföretagets del. Om tillåtligheten för utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse prövas enligl miljöskyddslagen bör detta inte hindra kommun från att ingå som delägare i markavvattningsföretag.

Lantbmksnämnden anser därför alt i lagtexten i VL-förslagel bör införas elt tillägg som anger att även kommun skall ha rätt och skyldighet att deltaga i företagel när särskilda skäl föreligger. Dämtöver kan kommun givetvis komma att deltaga i egenskap av fastighetsägare.

Prop, 1981/82:130 282

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: VL-utredningen har i lagförslaget inte medtagit någon motsvarighet till reglerna i nuvarande vallenlagen kap. 8, som bland annat innehåller bestämmelser om så kallade kombinerade företag del vill säga förelag för såväl markavvattning (tortläggning) som avledande av avloppsvatten. Med hänsyn lill de stora ölägenheter, som utsläpp av avloppsvatten kan åstadkomma i såväl öppna vattendrag som täckta ledningar anser lantbmksnämnden, alt lagförslaget bort ange hur samverkan skall kunna ske mellan markavvatlnings- och avloppsinlressen. Detta skulle säkert i hög grad underlätta tillkomsten av frivilliga överenskommelser, som för närvarande är vanligen förekommande lack vare bestämmelserna i 8 kap. gällande vattenlag.

Tillkomsten av ny lag om valtenförbund bedömes inte heller få sådana verkningar att intresseavvägning mellan markavvattning och avlopp kan undvaras i ny vallenlag. Av denna lag bör framgå, atl nyutsläpp eller ökat utsläpp av avloppsvatten av någon betydelse i ett markavvattningsföretag utgör en sådan väsentlig ändring av rådande förhållanden all en omprövning av företagets rättsliga status bör kunna ske.

Lantbruksnämnden i Örebro län: Slopandet av 8 kap VL utesluter en reell möjlighet atl ålägga huvudman för dagvaltenavledning från planlagt område att ingå som delägare i markavvattningssamfällighet.

Vid flertalet av de förrättningar som handlägges har synemännen med stöd av VL 8:20 haft all pröva kommuns andel i markavvattningsföretag som följd av ökad dagvaltenavrinning. (Tak, galor och andra hårdgjorda ytor ger upphov till ökad avrinningsintensitel.)

Nämnden finner det otillfredsställande med den lösning på problemet som lagförslaget meddelar i 9 kap 4 8. Åberopande vad utredningen anfört om förutsättningarna alt låta väghållare ingå som delägare i markavvat-ningsförelag finner nämnden anledning förorda all huvudman för dagvat-lenavledningen från planlagt område (som regel kommun), skall om sä prövas lämpligt kunna ingå som delägare i markavvattningsföretag. Ulredningen har anfört att lagen om vattenförbund delvis skulle ersätta 8 kap VL. Nämnda lag kan knappast få någon tillämpning beträffande de mindre avloppsvattenutsläppen. Även för dessa fall framstår som rationellt och angeläget att lagen utvisar en möjlighet att inlemma "utsläpparna" i markavvattningsföretagets delägarkrets.

Erfarenheten ger vid handen all samarbetet mellan kommun/"utsläp-pare" och delägarna i markavvattningsförelag fungerar bättre om de båda är delägare i företaget. Detta jämfört med den situation som inträder då fillkommande intresse oftast uppfattas som "inkräktare" som exempelvis vid varje rensningslillfälle skall avkrävas största möjliga kostnadsbidrag.

Vid förordnande av förtättningsman skall förprövning ske så tillvida att hälsovårdsmyndighet skall meddela vilka reningsprocesser dag- resp. spill-vattnet skall underkastas innan det får släppas ut i avlopp som ingår i markavvatlningssamfällighet. Förrättningen får sedan pröva dagvatten-intressets andel i företagets utförande- och underhållskostnader. Av före-tagsbeslulet skall framgå fömtsättningarna för de beräkningsgrunder på vilka beslutet om kommunens delaktighet vilar. Beslutet skall kunna omprövas.

Statens lantmäteriverk: Den som avleder avloppsvatten till dike får enligt utredningens förslag (9 kap. 4 8) inle delägarskap i markavvattnings-samfällighelen. Han skall utge ersättning som kan bestämmas som en viss andel i förelagels anläggnings-, drifts- och underhållskostnader Qfr s. 296). Enligl LMVs uppfattning bör den som avleder avloppsvatten inte ställas

Prop, 1981/82:130 283

utanför förvaltningen när fråga är om ett mera permanent förhällande ulan i sådant fall i stället kunna bli delägare i samfälligheten. Om markavvattningsbestämmelserna förs över lill AL kan de här berörda bestämmelserna i VL utgå.

TCO: 1 6 kap. 1 8 saknas motsvarigheten till 8 kap. VL. Anledningen härtill är belyst i specialmotiveringen å sid. 237 sista stycket och första stycket sid. 238. Ovan angivet kapitel och paragraf bör emellertid kompletteras så all samordning kan ske mellan dagvallen, avloppsvatten och markavvattningen — tekniskt, ekonomiskt och juridiskt.

LRF: En delaktighetsfråga som ulredningen särskilt beaktat är den speciella form av markavvattning som sker från hårdgjorda ytor. Utredningen konstaterar sid. 266-267 alt vägbyggen ej sällan medför behov av markavvattning för all förbättra vägmärken och all det dessutom behövs anordningar för atl avleda nederbörden från hårdgjorda vägbanor och slänter. Genom stadgandet i 6 kap. 1 8 andra styckel skall väghållarens delta i markavvatlningsföretag om väg avsevärt kan påverka företaget och om särskilda skäl föreligger. Enligt förbundets mening är del inte endast väg som på detta sätt kan påverka ett markavvattningsföretag. Över huvud taget kan avledning av alll slags dagvatten liksom avloppsvallen medföra avsevärd påverkan på elt avvattningsföretag. Exempelvis kan en industri med stora tak och stora hårdgjorda ytor eller en kommun vid bortledande av dagvatten inverka på ett avvattningsföretag. Oavsett reningsgraden har kommunala och industriella avloppsverk stor påverkan på recipienten. Särskilt påtaglig är denna påverkan i mindre och medelstora vattendrag, främst på gmnd av gödslingseffekler på vegetationen i vattendraget. En betydande del av underhållet är beroende av hur vegetationen utvecklas i dessa vattendrag. Förbundet anser därför atl 1 8 andra stycket bör kompletteras så all fömtom väg även medlas "anläggning eller annat företag". LRF hävdar atl sådana intressenter skall ingå som delägare i dikningsföre-tagel, för att möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: I 9 kap. aktualiseras de ärenden där såväl markavvattning, som användningen av vattnet som transportmedel för avfall lorde komma in i bilden. I samband med tidigare behandling av förslag till lag om vattenförbund har provinsförbundet bedömt förutsättningarna mycket goda vad avser alla av elt vattendrag berörda parters medverkan i och ansvar för dess underhåll m. m. Avseende här aktualiserade frågor, som ur jordbrukssynpunkt är mycket viktiga, bör regler för samverkan, rättigheter och skyldigheter från alla intressenter i ell vattendrag m.m. klart och otvetydigt lagstadgas i den nya vattenlagen. Här avses närmast lantbmkets krav att alla i ett vattendrag berörda och därmed inbegripes de som genom avloppsulsläpp eller liknande medverkat till förorening, igenslamning m. m. skall göras kostnadsmässigt medansvariga för återställningsålgärder.

Föreningen statens lantbruksingenjörer: Gällande 8 kap. VL reglerar bl. a. förhållandet vid kombination avloppsvattenutsläpp - markavvattning. Bestämmelserna däri är icke helt tillfredsställande bl. a. därför alt de haft en alltför inskränkt omfattning och ej givit utrymme för behandhng av större vattendrag än vad som kunnat intolkas under uttrycket "ledning". Ej heller har alllid erforderliga anläggningar självklart kunnat föreskrivas mot parternas medgivande. Kapitlet har emellertid haft sin stora betydelse inte minst såsom bakgrund för träffande av avtal om underhällskostnaders fördelning. I stället för att göra erforderiiga utbyggnader av bestämmelserna föreslår vattenlagsulredningen all avsnittet slopas helt med hänvisning

Prop. 1981/82:130 284

fill vissa andra bestämmelser. Framför allt skulle därmed delaktigheten i avlopps underhåll, såvitt föreningen kan finna, ej kunna regleras mellan intressenterna för avloppsulsläpp och markägare annat än i de undantagsfall då lagen om vattenförbund kan tillämpas. I annat fall får stämningsförfarande tillgripas och delta tydligen varje gång underhållsåtgärd aktualiseras.

- Det skulle leda för långt att här ge tips till lämplig utformning av lagförslag i detta hänseende. Del kan emellertid sägas atl föreslagna beslämmelser angående avloppsvatten i 9 kap. därvid bör samordnas, eventuellt sammanföras, med den av föreningen önskade. Del synes lämpligt alt dylikt ärende även fortsättningsvis handlägges vid syneförtällning.

12 Bevattningsfrågor

12.1 Bevattningssamfälligheter

Svea hovrätt: Inom jordbruket har bevattningen kommit att spela en allt störte roll och Utvecklingen har i detta hänseende varit myckel snabb. Under den senaste femårsperioden har sålunda den bevattnade åkerarealen mer än fördubblats (s. 117). Intresset av stora, rationella bevattningsanläggningar och knappheten på vatten i vissa landsändar har, åtminstone i de utpräglade jordbruksbygderna, medfört att bevatlningsfrågorna ofta lösts under samverkan mellan elt flertal jordbrukare. Samverkan bedrivs i olika former. Sålunda är i Skaraborgs län handelsbolagsformen vanligt förekommande, medan man i Kristianstads län i de flesta fall tillskapat anläggningssamfälligheler enligl AL. I Östergötlands län har man löst samverkansfrågan genom servitutsbildningar. I Uppsala län slutligen har bristen på vallen i flera fall framtvingat samfällighetsbildningar, som tillskapats av vattendomstol i samband med prövning av tillstånd till ytvaltentäkt. Även samverkan i form av ideella eller ekonomiska föreningar sägs förekomma. Anledningen till denna splittrade bild är naturligtvis till en del att förutsättningarna växlat från område till område, men även att det inom lantbruksnämnderna tycks råda en viss förvirring i frågan om vilken associationsform som är att tillråda.

Bevattningen kommer all spela én större roll i framlida jordbruk än i dagens. Utvecklingen på området kan förväntas gå mot allt större och rationellare enheter. Samtidigt kommer fillgången på vatten för bevattningsändamål att minska. Alll talar sålunda för elt fortsalt behov av samverkan inom detta område. De samverkansföretag som nu förekommer har i de flesta fall funnits till under alltför kort tid för att någon värdering av de olika associationsformernas användbarhet skall kunna ske, men del är atl förmoda att problem av olika slag kommer alt uppslå, framförallt inom lösligare samverkansformer. Mot bakgrund härav bör enligt hovrätten införas en för bevaltningssamverkan särskilt avpassad samfällighetsform. Detta kan ske anfingen inom ramen för en ny vattenlag eller genom kompletterande bestämmelser i anläggningslagen. Inom ramen för en samfällighetsbildning kan också konkurrensen mellan bevattnarna om en för dem alla otillräcklig vattentillgång vinna sin lösning.

Enligt hovrättens mening bör en sådan bevattningssamfällighet utformas enligt följande.

1. Samfälligheten skall kunna bildas för fördelning av vattentillgång även då behov av gemensamma anläggningar inte föreligger.

Prop, 1981/82:130 285

2. Samfälligheten skall anordnas vid förrättning enligl i huvudsak föl
jande riktlinjer.

a. Förrättningsman skall vara sådan förrättningsman inom lantbruks
nämnd som handhar mer komplicerade dikningar.

b. Förrätlningsmannen skall göra en hydrologisk utredning rörande vat
tentillgången och föreslå fördelning av tillgången mellan olika intressegrup
per Qordbruk, fiske, miljövård m. m.). I enklare fall kan redan på detta
stadium en fördelning mellan jordbmkarna göras.

c. Förslaget skall underställas lillståndsmyndighet.

d. Sedan i underslällningsförfarandet slutligt avgjorts vilken vatten
mängd som slår fill förfogande för bevattningsintressel, skall fördelningen
mellan jordbmkarna göras av förrättningsmannen. Jordbmkare som är
missnöjd med denna fördelning kan föra talan mot fördelningsbeslutet i
fastighetsdomstol som är vattendomstol.

3. Förrättning skall kunna initieras av jordbmkare, men också av läns
styrelse och annan tillståndsmyndighel i fall då vattentillgången är begrän
sad.

Vad hovrätten ovan anfört gäller även vattentäkter för andra bevatlningsändamål än jordbmksbevattning.

Stockholms tingsrätt: Enligt 7 kap. 10 8, jämfört med 1 8 andra styckel, skall bestämmelserna om tvångsdelaktighet kunna tillämpas på vatlenreglering och vattenöveriedning som sker för jordbmksbevattning. Vid fingsrätten finns anhängigl etl flertal bevatlningsmål som har det gemensamt att samma vattentillgång skall utnytQas. 1 många fall, särskilt i Uppland, är behovet av vatten så stort all vattnet ej räcker lill om inte åtgärder av typ vatlenreglering eller vattenöverledning vidtas. Bevattning sker emellertid inle bara för jordbmksändamål utan också för många andra ändamål, t. ex. bevattning av plantskola (driven av skogsvårdsslyrelsen), handelslrädr gård, timmempplag vid såg, tomter inom koloniförening eller villaområde och begravningsplats. Enligl tingsrättens mening bör alla som vill bortleda vallen från samma vattentillgång vara med i samfälligheten oavsett ändamålet med bevattningen.

För atl, då vallenlillgången är knapp, fillstånd skall kunna lämnas fill bevattning har tingsrätten i några domar funnit del nödvändigt alt ålägga dem som bevattnar skyldighet atl - ulan alt vattenreglering eller vattenöverledning skett — ingå som medlemmar i en förening med uppgift alt vid vattenbrist svara för fördelningen av vattnet mellan medlemmarna och för atl medlemmarnas skyldigheter med hänsyn fill allmänna inlressen och tredje man fullgörs.

Tingsrätten anser att den nya vattenlagen - t. ex. i 7 kap. - bör innehålla regler om bildande även av sädana samfälligheter och om skyldighet alt ingå i samfälligheten. Grunden för samfällighetsbildningen bör vara alt deltagarna utnyttjar samma vattenfillgång och atl den inte räcker fill för atl fillgodose alla önskemål, varför fördelning av vattnei måsle ske på elt eller annat sätt.

I vissa fall kan måhända lagen (1976:997) om vattenförbund användas för ändamålet, men i så fall måste särskild förtättning hållas för att bilda sådant förbund. Emellertid synes kretsen av medlemmar i ell valtenförbund kunna bli alltför stor och med alltför motstridiga intressen för alt förbundet skall kunna vara lill nytta i den avsedda situationen.

Tingsrätten föreslår därför alt reglerna om samfälligheter i 7 kap. görs tillämpliga — fömtom på vattenreglering och vattenöverledning - på bevattning och detta oavsett ändamålet med bevattningen.

Prop, 1981/82:130 286

Enligt 7 kap. 11 8 skall även artendalor vara skyldig att delta i samfällighet för bevattning. Tingsrätten anser atl alla som får tillstånd lill bevattning bör kunna åläggas skyldighet alt vara med i den samfällighet som bildas på grund av all en gemensam vattentillgång utnyttjas. Skyldigheten bör därför inte begränsas till arrendator. Reglerna bör även vara så kon-slmerade att ny arrendator eller nytQanderättshavare automatiskt övertar företrädarens rätfigheter och skyldigheter i samfälligheten om inle i det särskilda fallet omständigheterna föranleder lill annat.

Vänersborgs tingsrätt: Det i snabb takt ökande ianspråkstagandet av sjöar och vattendrag för bevattning, främst för jordbmket men även för andra ändamål, har medfört växande konkurrensproblem såväl mellan valtentäktshavare inbördes som gentemot andra inlressen. Såsom ulredningen anfört kan dessa problem ej lösas på ett ändamålsenligt sätt inom ramen för gällande VL. Ej heller de i VL-förslaget införda reglerna om anmälnings- och ökad förprövningsplikl, tidsbegränsning och omprövning av tillstånd, bildande av samfällighet för valtenreglering m. m. ger emellertid enligl tingsrättens mening möjligheter fill en tillfredsställande lösning. Främst saknas regler om samfällighet - utöver samfällighet för vatlenreglering - eller annal organ för gemensamt handhavande av för bevattning tillgängligt vatten under torrperiod. Vidare lorde de föreslagna bestämmelserna vid successivt tillkommande vattentäkter medföra ett mycket omständligt förfarande med ofta förekommande omprövning av fillstånd och reglering av ersättningsfrågor m. m. mellan nya och gamla valtentäktshavare. Enligt tingsrättens mening behöver detta frågekomplex utredas ytterligare. Med hänsyn till de akuta problemen med bevattningsfrågorna bör även övervägas behovel av provisoriska ändringar i nuvarande VL i avvaktan på en mera övergripande lösning av frågorna.

Lantbruksstyrelsen: I belänkandet har föreslagits särskilda samfälligheter för markavvattning, valtenreglering och vattenöveriedning. Det finns vidare behov av fasta samverkansformer för jordbruksbevattningen. Samfälligheter kan redan nu skapas med stöd av anläggningslagen. Det kan ifrågasättas om inle vattenlagen bör kunna anvisa möjlighet till samfällighet även för bevatlningsföretag. Anläggningsförrättningen skulle då kunna ske på ett sätt som liknar den föreslagna markavvaitningsförrätt-ningen. En fördel skulle därigenom nås genom att frågan om fördelning och utförande av bevattningsutlag delegerades lill en förrättningsman. Likheter finns mellan markbevaltnings- och markavvattningsföretag som talar för en sådan likartad prövning. Båda typerna av företag har betydelse för livsmedelsproduktionen och i båda deltar i allmänhet ett relafivt fåtal jordbmkare som oftast har elt gemensamt intresse och som får fördelar genom samverkan.

Vid samfälligheter för bevattningsutlag uppkommer problem att bestämma delaktigheten. För vallenreglerings- och vattenöveriedningsföretag, som syftar fill bättre hushållning med vatten för bevattning, skall enligt förslaget bevattnare som berörs kunna tvångsanslulas till en samfällighet.

Huvudvikten bör, som ulredningen framhåller, ligga vid frivillig samverkan. Det bör finnas väsentliga skäl för att binda samverkan i en viss samverkansform. Lanlbmksslyrelsen anser alt bevattnare skall kunna tvångsanslutas till valtenreglerings- och vatlenöverledningsföretag endast om del föreliger elt allmänl intresse. Tvångsanslutning till andra företag bör inte ifrågakomma.

Tvånget att samverka synes fömtsätta associationen samfällighet. Det är inte klarlagt om inle andra associationsformer såsom aktiebolag, handels-

Prop, 1981/82:130 287

bolag eller ekonomisk förening, beroende på omständigheter i särskilda
fall, borde kunna komma ifråga.

7 kap. 10 8. Utredningen har inte närmare behandlat frågan om när Ivångsanslutning skall kunna ske. Problemet kan bli svårt, eftersom intresset för jordbmksbevattning kan vakna vid olika tider. Tvängsanslutningen bör enligt styrelsens mening inte få ske annat än om den bedöms nödvändig för att regleringen skall kunna genomföras. Detta skulle betyda att Ivångsanslutning inte bör förekomma, sedan tillståndet väl har beviljats.

7 kap. 11 8. Möjligheten lill tvångsanslutning av arrendatorer som bevattnar lär få ringa betydelse. Regleringstillståndet skall enligt förslaget vara lill stadigvarande nytta och det är då mera logiskt att markägaren tvångsansluts. Men i konsekvens med vad som nämnts i anslutning till 2 kap. 11 8 bör även artendator kunna ingå i regleringssamverkan.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Enligt föreslagna regler i 7 kap. blir del bl. a. möjligt att ordna gemensam vattenanskaffning för bevattning genom att leda över ytvatten frän ett vattendrag till ett annat. Det är tillfredsställande, att regler finns om Ivångsdelaktighet samt all även arrendator skall kunna ingå som deltagare i samfälligheten.

Lantbruksnämnden i Hallands län: Tvångsdelaktighet vid jordbruksbevattning kan enligt 7 kap. 10 8 lagförslaget åläggas jordbruksfastighet i regleringsförelag som syftar till bättre hushållning med vatten för bevalt-ningsändmål om regleringen är till sladigvarande nytta för flera jordbruksfastigheter. Utredningen har inte närmare gått in på någon motivering av när en sådan tvångsanslutning kan vara aktuell. I praktiken kan delta bli ett svårlöst problem. Om t. ex. i ett sandjordsområde flera jordbmkare skulle kunna ha nytta av en gemensam bevattningsledning till ett relativt avlägset vattendrag med fiilräcklig vattentillgång kan man länka sig att bara en av dem för närvarande är intresserad av atl anlägga en ledning medan de övriga för dagen saknar intresse. Om den intresserade ensam får lägga en ledning för att tillgodose sitt behov har han ingen anledning att dimensionera ledningen för annat än del egna behovet. Nästa år blir en annan jordbrukare intresserad och kan då få anlägga en separat egen ledning och året därpå vaknar kanske intresset hos ännu en jordbrukare med samma resultat. Det hade då givetvis varit bättre om en gemensam ledning, som varit dimensionerad för allas behov, hade kommit till stånd. Ä andra sidan kan behovet av bevattning vara beroende av lantbrukarens driftsinriklning på sin fastighet. Den som odlar spannmål är ej på samma sätt beroende av bevattning som den som t. ex. odlar potafis. Det kan då vara opåkallat att polatisodlaren kan tvinga spannmålsodlaren att deltaga i ett för honom kanske ej lönande bevatlningsföretag. Dessa frågor bör bli föremål för närmare överväganden. Del är sannolikt att möjlighet fill tvångsdelaktighet kan behöva finnas i lagen men den bör nog tillämpas endast i fall där det är uppenbart att anläggningen verkligen är fill fördel även för den tvångsan-slulna fastigheten.

Ulredningen föreslår etl bibehållande av den förenklade handläggningen genom förrätlningsformen när del gäller markavvattningsförelag. För markbevattningsföretag däremot föreslås samma handläggning som för övriga vatlenföretag. De båda formerna har dock myckel gemensamt. I båda fall gäller del vattenfrågor för växtodling. Samfällighetsbildningar blir aktuella vid båda formerna. Tekniska och agrikulturella bedömningar dominerar vanligtvis i båda typerna av förelag. Mycket talar därför för att även bevattningsföretagen borde kunna handläggas inom ramen för en förenklad och moderniserad förtättning. Denna fråga bör närmare övervägas.

Prop, 1981/82:130 288

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: För tillgodogörande av vattenkraft kan flera fallägare behöva samverka kring erforderlig vallenreglering. Sådana samhälligheter regleras i 7 kap. och dessa regler föreslås enl. 108 även gälla samfälligheter för reglering och överledning av bevattningsvatten. Enligt förslaget medges såväl anslulningsrält som anslutningslvång för berörda fastigheter (8 8). Med tillämpning av 4 o 588 kan inträde och utträde ur en regleringssamfällighet medges. Nämnden tillstyrker förslaget, men med viss reservation för 11 8. Det är bra atl arrendator medges anslulningsrätt fill regleringsföretag men det är tveksamt om arrendator skall kunna tvångsanslutas tiU företag av så bestående (och kapilalkrävande) karaktär som bhr fallet vid vattenreglering och vallenöverledning. Delaktighet i en regleringssamfällighet bör därför knytas lill de ingående fastigheterna.

Fiskeristyrelsen: Erfarenheterna under senare år från bevaltningsinten-siva landsdelar visar på ett behov av atl samordna bl. a. vattenuttag för jordbrukets behov.

7 kap. 10 8 som handlar om tvångsdelaktighet tar visserligen enligt sin ordalydelse bara fasta på hushållningen mellan olika bevattnare. Om dessa kan åläggas en inbördes fördelning bör likväl även motstående intressen såsom fisket få större möjlighet att beaktas till fromma för den allmänna fiskevården. Förslaget tillstyrkes,

Överlantmätarmyndigheten i Kristianstads län: Bl. a. i Kristianstads län förekommer ett stort nta| bevattningsanläggningar i jordbrukel som ut-nylQar grundvattenläkter eller ytvattentäkter. Det torde finnas behov av all UtnylQa ytterligare sådana i framtiden, Hittills har i stor utsträckning bevattningsanläggningar byggts och utnyttjats av enstaka fastighetsägare medan ett gemensamt anordnande endast förekommit i mindre omfattning. Exempelvis har endast några stycken anläggningsförrättningar genomförts i länet för sådana anläggningar. Med en p.rövning av i princip alla vattenföretag, inklusive sådana som är avsedda för jordbruksbevattning, kan det antas att behovet av samverkan meUan fastigheter kommer att öka och att behov uppstår att lösa samverkansfrägprna genpm förrättning enligt anläggningslagen. En sådan förrättning kap antas omfatta vattenintag, pumpstation och ledningar till de fasligheter spm deltar i anläggningen. I upplåtelsen för anläggningen kan komma att ingå rätten att ta i anspråk själva vattnet och rätt att dra fram ledningar som erfordras eller att uppföra pumpstalion m. m.

Kompetensfördelningen mellan AL och VL synes inte ha närmare behandlats i VL-förslaget. Av kommentarerna tiU ! kap. I 8 framgår emellertid alt VL-fprslaget inte avses vara exklusivt til|ämpbart på där angivna företag (sid, 240). Enligt nuvarande bestämhielser i AL (1 8) får fråga om inrättande av anläggning som kan prövas enligt annan lagsfiftning inte prövas enligt AL. Bestämmelser om samfällighetsbildning och om fördelning av kostnader för ett företags utförande och drift finns i 7 kap. VL-förslaget beträffande vattenreglering och vattenöverledning. Vattenreglering innefattar bl. a. reglering i syfte all få större möjligheter fill bevattning. Däremot synes inte VL-förslaget innehålla några bestämmelser om samverkansfrågor och samfällighetsbildning i fråga om bevatlningsföretag som avser gemensamt utnytQande av yt- eller gmndvattentäkl. För sådana frågor synes därför AL vara tillämplig.

I AL finns ingen direkt bestämmelse som reglerar atl t. ex. ett tillstånd enligt VL ska|l föregå ett anläggningsbeslut. Av speciellt intresse i detta sammanhang är den bålnadsprövning som skall ske enligt 68 AL. En

Prop, 1981/82:130 289

anläggning får endast inrättas om föredelarna av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningar medför. Ett positivt resultat av båtnadsbedömningen torde som regel vara beroende av att tillstånd kan påräknas vid en prövning av företaget enligt bestämmelserna i VL. I AL borde finnas en möjlighet atl meddela anläggningsbeslul med villkor att tillstånd enligt VL kommer att lämnas.

Överlantmätarmyndigheten i Malmöhus län: Vad beträffar formerna för bildandet av bevattningsanläggningar anser överlalnmälarmyndigheten att förrätlningsformen är den lämpligaste handläggningsformen. Bevattningsanläggning bör bildas som en gemensamhetsanläggning. AL:s regelsystem synes därvid kunna tillämpas.

Fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1, i Skaraborgs län: En ny typ av anläggningar, som har fått stor betydelse och som den föreslagna lagen ger regler för, är anläggningar för jordbmksbevattning. Investeringarna i dessa anläggningar görs normall på grund av viss eller vissa fastigheters behov. Ofta är del fråga om en gmpp fasfigheler. Olika modeller av för bl. a. driften erforderlig association lär ha prövats. Med hänsyn till all behovel av bevattningsanläggningar normall är knutet till vissa fasfigheler är det naturligt alt för sådana anläggningar fillämpa AL och SEL. Om anläggningen skall drivas av t. ex. en ekonomisk förening kan fillämpning av LL bli aktuell. Om vatten skall tas från ett mindre vattendrag kan i anläggningen behöva ingå samfällighet för vattenreglering enligl 7 kap, i föreslagen lag (med organisafion enligl SFL). Med hänsyn till att det här gäller en ny typ av anläggningar med flera samordningsproblem måste dessa belysas under lagstiftningsarbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsslyrelsen ifrågasätter om artendator skall kunna tvångsanslulas lill företag av så bestående och kapilalkrävande karaktär som är fallet vid valtenreglering och vattenöverledning. Länsstyrelsen anser därför att delaktighet i en regleringssamfällighet bör knytas fill de fastigheter som ingår i samfälligheten.

Länsstyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslagel.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: I 7 kap. 8-11 88 regleras bl. a. hushållningsaspektema i bevaltningshänseende. Provinsförbundet konstaterar med fillfredsslällelse de regler som här avses gälla för all skapa skälig rättvisa emellan ohka förbmkare och intressenter.

Fastighetsrådens förening: Bevatlningsföretagens behov av vatten kommer ofta i konflikt med andra intressen. Utredningen har berört dessa frågor och bl. a. infört regler om fidsbegränsning av tillstånd, möjlighet till expropriation av vattenrätt och till vattenreglering och vattenöveriedning. För att bevatlningsföretagen skall fungera väl fordras emellertid, i vart fall då ytvatten används, att man för bevatlningsintressenterna inom ett vattendrag kan finna lämplig associationsform för reglering av gemensamma intressen - bl. a. fördelning av vattnet då brist uppslår - och för nödvändig kontakt med myndigheter och andra inlressen i vattendraget. Anskaffas vaiten till bevattningen genom vatlenreglering eller vattenöverledning ger väl då uppkommande samfällighetsbildning enligt 7 kap. VL-förslaget och LFS önskvärd fasthet i organisationen. Men även i andra fall erfordras etl samgående mellan bevattnarna för alt administrationen av bevattningsintressel skall fungera.

Föreningen finner nödvändigt atl ytterligare utredning görs om lämpliga associafionsformer för bevattningsföretag och att beslämmelser härom införs i den nya vattenlagen.

I samband härmed vill föreningen framhålla atl det syns önskvärt att lagen om vattenförbund också inarbetas i den nya vattenlagen. 19 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 290

12.2 Förprövningsskyldighet m. m.

Svea hovrätt: Mot den i 12 kap. 2 8 föreslagna anmälningsskyldigheten kan enligl hovrättens mening riktas flera anmärkningar. Elt anmälningsförfarande som det föreslagna innebär allfid olägenhet och besvär och bör ej fillgripas ulan vägande skäl. Av utredningens uttalanden (s. 322 ff) framgår att man med anmälningsskyldigheten vill ge länsstyrelsen överblick över omfattningen av yt- och gmndvattentäkter för att vid behov kunna göra en resursfördelning. Om vallentillgångarna inte förslår lill vattentäkterna, skall länsstyrelsen sålunda förelägga, uppenbarligen alla ifrågavarande innehavare av vattentäkt, atl söka tillstånd fill takten.

Hovrätten vill till en böljan understryka alt det inom större delen av landet inte föreligger någon vattenbrist. Här synes anmälningsförfarandet således inte ha någon funktion. Vidare måste man kunna utgå från att knapphet på yl- eller gmndvatten för läktulnyttjande inom elt område lorde vara länsslyrelsen välbekant redan utan ett anmälningsförfarande samt atl en detaljerad kunskap om varje vattentäkt inom området inte erfordras för all bedöma om en resursfördelning bör komma lill stånd inom ramen för ett lillslåndsförfarande. Härtill kommer att föreskrift om skyldighet att anmäla varje vid VLF;s ikraftträdande befintlig vattentäkt Qfr 15 8 3 st. VLF:s promulgationslag) av praktiska skäl lorde bli svår alt genomföra. Å andra sidan är självfallet närmare uppgift om de mera betydande vattentäkterna av värde i detta sammanhang. Dessa överväganden leder närmast till en anmälningsskyldighet, som begränsas fill ej alltför obetydliga vattentäkter. Ändamålet med vattentäkten - hushållsförbrukning eller annat ändamål - bör däremot ej i och för sig spela någon roll och indicerar ej heller klart någon viss storlek på takten. En rimlig nedre gräns för anmälningsskyldigheten kan vara 50 mVdygn.

Länsstyrelsens befogenhet enligl 17 kap. 12 8 2 st. VLF att utfärda föreläggande att ansöka om tillstånd till vattentäkt bör kompletteras så alt föreläggandet även kan rikta sig mot vattentäkter inom ett visst område eller en viss vattenfillgång utan angivande av de enskilda takterna.

Förhållandet mellan anmälningsskyldigheten enligt 12 kap. 2 8 och skyldigheten enligt I 8 alt i förväg söka fillstånd framgår ej klart av lagtexten och är ägnad atl medföra rältsföriuster. I 1 8 bör sålunda anges att skyldighet att söka tillstånd lill vattentäkten ej föreligger, om takten anmäls lill länsstyrelsen och denna lämnar besked att tillstånd tills vidare icke behövs Qfr 17 kap. 12 8 2 st. VLF). Härutöver bör i samma paragraf anges att skyldighet att söka tillstånd kan, utöver vad som stadgas i paragrafens första stycke, föreligga på gmnd av länsstyrelsens förordnande enligt 17 kap. 12 8 2 st. Utformningen av 2 8 bör jämkas så att däri utsågs alt fullgjord anmälningsskyldighet medför rätt att utan tillstånd anordna eller nytQa vattentäkt, endast för del fall all länsstyrelsens besked är av denna innebörd. Till undvikande av rättsförlust för den enskilde torde i länsstyrelsens besked om befrielse tills vidare från skyldighet att söka tillstånd böra intagas erinran om alt det står vederbörande fritt att likväl söka tillstånd och alt sådant tillstånd kan vara av betydelse för honom från fillåtlighets- och ersättningssynpunkt vid konkurrens med senare tillstadda takter. Ulan en sådan erinran lär den enskilde ofta komma att utgå från att han, sedan han fullgjort sin anmälningsskyldighet och erhållit länsstyrelsens besked atl han tills vidare ej behöver söka tillstånd, är tryggad i sin rätl fill vattentäkten åtminstone gentemot senare tillkommande takter. -Frågor som bör belysas under del fortsatta lagstiftningsarbetet är bl. a. vad

Prop, 1981/82:130 291

som mot bakgmnd av nutida förhållanden skall anses som "hushällsförbmkning" och vilken roll prioriteten skall spela vid fördelning av en vattentillgång. I förstnämnda hänseende förutsätter hovrätten alt under vatten för hushållsförbrukning ej inryms vattenuttag för exempelvis omfattande, ej arealanknulen djuruppfödning. Priorilelsfrågan torde bli särskilt aktuell, då länsstyrelsen i efterhand meddelar föreläggande att söka tillstånd för vattentäkter, varav inga eller endast vissa vid anläggandet omfattats av lillslåndsskyldighel enligl 1 8 eller beträffande vilka sådan skyldighet inte föreligger ens vid föreläggandels utfärdande.

Stockholms tingsrätt: Det finns ett stort antal yt- och gmndvaltentäkler som utnyttjas för annat än hushällsförbmkning och som inte fillståndsprö-vals enligl VL. Ofta är del fråga om vattentäkter för jordbruksbevattning men det kan också vara fråga om vatten lill handelsträdgårdar, begravningsplatser, timmempplag eller kyl- och fabrikationsvatten vid större eller mindre industrier. Om det är fråga om mindre vattenmängder och vattnet tas från havet eller stora sjöar (t. ex. Mälaren) åstadkommer uttaget ofta ingen inverkan på vattenförhållandena (ehuru prövning enligt ML kan vara erforderlig). Tingsrätten anser alt det saknas anledning att för sådana fall ha särskilda förprövningsregler. Den föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 1 8 VL-förslaget är tillräckligt sträng för att alla vattentäkter som kan antas inverka på motstående inlressen skall vara förprövningsskyldiga. Tingsrätten avstyrker därför de särskilda reglerna om förprövningsskyldighet och anmälningsskyldighet för vattentäkter.

Om likväl utredningens förslag anses böra genomföras synes uttrycket "hushällsförbmkning" kunna leda till tveksamhet om när förprövningsskyldighet föreligger. Enligt motiven (s. 265) hör t. ex. vattning av kreatur till hushållsförbrukning men däremot inte bevattning för jordbmksändamål. Om innebörden härav är att tillstånd inte fordras om en jordbmksfas-fighet utnyttjas för kreatursdrift men väl om den används för alstring av jordbruksprodukter synes gränsdragningen mindre lyckad. I gällande VL används uttrycket "husbehovsförbmkning" och innebörden därav belyses i förarbetena (NJA II 1940 s 35). Enligt fingsrättens mening åstadkommes en bättre gränsdragning om begreppet "husbehovsförbmkning" bibehålls. Gränsen för husbehov blir då om vattningen av kreatur eller bevattningen av mark huvudsakligen sker för eget behov eller inle.

Växjö tingsrätt: Det förefaller icke som om ulredningen varit medveten om den arbetsmängd, som kommer all drabba länsstyrelserna särskiU i jordbmksbygder till följd av vad som föreslås i 12 kap. 2 8. Den myckel snabba utvecklingen på jordbruksbevattningens område har medfört att åtskilliga tusentals anläggningar för närvarande är i drift inom landet, och utvecklingen på detta område lorde fortsätta i oförminskad takt. Av befintliga anläggningar har endast ett fåtal prövats, därvid i vissa fall uppkommit bl. a. svårbedömda konkurrenssituafioner. Här föreslås nu lillslånds- och anmälningsplikt beträffande samtliga såväl befintliga som blivande anläggningar. Det förutsattes alt länsstyrelserna skall kunna dels sålla ut vilka anläggningar som "tills vidare" kan anläggas och nylQas utan fillslåndsprövning, dels förelaga en gmndligare tillståndsprövning beträffande övriga anläggningar med beaktande av allmänna och enskilda intressen samt konkurrens dels ock meddela råd och anvisningar beträffande viss vattentäkts ordnande och begagnande. Dessutom skall ärendena handläggas på ell enkelt säll och skyndsamt besked skall lämnas. Såsom tidigare påtalats är del osannolikt atl länsstyrelserna skall hinna med alla dessa uppgifter, särskilt om man därtill lägger alla de andra typer av vattenföretag som del

Prop. 1981/82:130 292

enligt nya VL 15; 2 åligger dessa myndigheter all pröva. Helt andra resurser torde behövas än vad utredningens organisalionsförslag innehåller.

Det här ifrågavarande stadgandet jämfört med 17: 12, 2 st. nya VL ger vid handen att länsstyrelse kan lämna besked att fillslåndsprövning fills vidare ej erfordras men att framdeles uppkommen konkurrens om samma vattentillgång kan medföra att grundligare tillståndsprövning sedermera behövs. Det torde komma att medföra stor osäkerhet för enskilda bevattnare, huruvida investeringar i bevattningsanläggning skall företagas och hur länge i så fall en sådan anläggning kan få drivas, innan begränsningar införes på grund av konkurrens från andra bevattnare.

Med hänsyn till att bestämmelsen i nya VL 12: 1 synes kunna gälla och vara tillräcklig även för yt- och gmndvattentäkter, och då konsekvenserna av en särskild förprövnings- och anmälningsskyldighet för sådana vattenföretag blir besvärande utan motsvarande nytta, förordar fingsrätten att 2 8 och därmed sammanhängande regler på annat håll i VL-förslaget får utgå.

Länsläkarorganisationen i Kristianstads län: Länsläkarorganisationen anser del befogal alt kräva prövning av anläggningar för jordbruksbevattning. I ulredningen har belysts de positiva sidorna med jordbruksbevattningen. Däremot synes icke den negativa effekten som sådan bevattning kan medföra på grundvattnet, ha belysts. Sådana negativa effekter kan dock inträffa och måste därför noggrant beaktas.

Organisationen vill som exempel redovisa ett sådant fall, som varit föremål för handläggning i länet. Elt antal fruktodlare i Kivik i Simrishamns kommun bevattnade sommaren 1974 sina fruktodlingar med havsvatten från Österjön. Detta medförde atl ett flertal närbelägna vattentäkter erhöll så höga kloridhalter, all hälsovårdsnämnden utfärdade förbud mot bevattningen. Länsstyrelsen och kammarrätten har fastställt beslutet.

Lantbruksstyrelsen: Endast ett fåtal vattentäkter för bevatlningsändamål har tillstånd enligt vattenlagen. Del får anses vara ett samhällsintresse atl få styrmöjligheter för vattenresursernas utnyttjande. Den föreslagna ordningen synes ge denna möjlighet.

Eftersom alla befintliga bevattningsföretag, som nu inle har tillstånd, i samband med en ny lags ikraftträdande måste anmälas uppstår elt betydande administrativt problem. Det finns för närvarande upp emot 8000 bevattningsanläggningar. Detta visar att del måsle införas en särskild övergångsbestämmelse som medger bevattnare att göra vattenuttag som förut intill dess anmälan prövats.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Inom bevattningsverksamheten är konfliktrisken mest påtaglig då uttaget sker i andra områden än större vattendrag. Enligt lantbruksnämndens åsikt bör därför för alla bevattningsutlag gälla samma regler som nuvarande vattenlag stadgar för uttag i mindre vattendrag. Detta innebär att uttag ej får göras ulan fillstånd om det är sannolikt att allmän eller enskild rätt förnärmas. Detta skulle även göra det lättare för den myndighet som efter 1 januari 1982 skall ta emot anmälningarna från samtliga valtenultagare för bevatlningsändamål inom området enligt 12 kap. 2 8. Atl myndigheten annars på ett par veckors tid, som utredningen anser, skall kunna utreda om del är uppenbart att inga motstående inlressen skadas i det enskilda fallel får anses som tveksamt.

Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 12:1 i VL-förslagel gäller att "Vattenföretag får utföras ulan fillstånd enligt denna lag endast om det är uppenbart alt varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Allmänt gäller alt man med det nya

Prop. 1981/82:130 293

VL-förslaget vill få ökade styrmöjligheter vad avser vattenföretag. Med den skrivning man nu föreslagil ställes mycket höga krav påförprövnings-skyldighet. Så gott som varje ingrepp som göres påverkar åtminstone teoretiskt nedströmsliggande intressen. Det må sedan gälla rensning av öppna diken enbart på egen mark eller uttag av bevatlningsvatten ur sjön Vättern. När det gäller rensningen av ett öppet dike på egen mark medför detta att högvallenflödena ökar någol nedströms rensningssträckan. När det gäller bevattningsutlag ur sjön Vättern kan man åtminstone teorefiskt hävda att den vattenmängd som föres bort undandras kraftproducenterna i Motala Ström. I bälte dessa fall borde man med en strikt tolkning av lagtexten begära tillstånd innan åtgärden vidtages. Detta kan knappast ha varit lagstiftarens mening. Rent bagatellartade ingrepp bör icke förprövas, detta leder enbart lill ökad byråkrati och en tungrodd och kostsam pappersexercis för den enskilda. Istälelt föreslås att man ändrar 12: 1 i VL-förslaget lill "Vattenförelag får ulföras utan tillstånd enligl denna lag endast om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse undergår skada av betydelse genom företagets inverkan på vattenförhållandena." Genom denna skrivning ges möjlighet atl undvika prövning av rena bagalellärenden.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 12 kap. 2 8 stadgas atl yl- eller gmndvattenläkt, som icke är avsedd endast för viss fastighets hushällsförbmkning, får ej anordnas eller nylQas ulan att tillstånd därtill erhållits enligt denna lag eller anmälan gjorts till länsslyrelsen och länsslyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmälan.

Flertalet vattentäkter för bevattning inom jordbmket nylQas för närvarande ulan alt något tillstånd därtill sökts. Lantbmksnämnden anser därför att en omfattande upplysning om anmälningstvångel till länsstyrelsen måste komma till stånd innan nya VL träder i kraft, så alt berörda lantbmkare får vetskap om de nya lagbestämmelserna.

Lantbruksnämnden i Kalmar län: Förslagel leder lill en skärpning av
reglerna för förprövning och fillåtlighet. I kapitel 12 8 1 sägs: "Valtenföre
lag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om del är uppenbart all
varken allmänt eller enskilt intresse skadas ".

Det kan innebära att de flesta bevatlningsföretagen måste bli föremål för utredning. Detta kräver stor utredningskapacitet och ett byggt samarbete mellan administrafiv myndighet och fackmyndighet.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Inom Kristianstads län finns för närvarande ca 1 200 bevattningsanläggningar, varav omkring 40 % är belägna på Kristiansladsslätlen. På de flesta av dessa anläggningar blir föreslagen vattenlag tillämplig. Härtill kommer fortlöpande ett icke ringa antal anmälningar om nyanläggningar för bevatlningsändamål. Del kan befaras all en så omfattande tillståndsprövning kommer all la avsevärd tid i anspråk med åtföljande ölägenheter för länels jordbmk. Lantbmksnämnden ifrågasätter om inte föreslagna bestämmelser är mera långtgående än vad som är erforderligt. Lantbmksnämnden anser, att kraven på att söka tillstånd ulan större olägenhet kan begränsas och föreslår därför följande ändrad lydelse av 12 kap. 1 8, förslaget till vattenlag; "Vattenförelag får ulföras ulan tillstånd enligl denna lag, såvida det inte mera påtagligt kan föreligga risk för atl allmänl eller enskilt intresse skadas genom förelagels inverkan på vallenförhållandena".

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Den föreslagna regeln om förprövningsskyldigheten innebären skärpning jämfört med nuvarande lag genom att förprövning föreskrives i de fall det inte är uppenbart atl varken allmänt

Prop. 1981/82:130 294

eller enskilt intresse skadas av det tillämnade vatlenföretaget. Del får ses som en fördel atl enhetliga regler nu införes för olika typer av vattenföretag. Den rådande ordningen med ohka bestämmelser för små och stora vattendrag har medfört vissa prakfiska gränsdragningsproblem som nu undanröjes. I fråga om markavvaltningsföretagen blir det möjligt att även i fortsättningen genomföra sådana ulan att först inhämta tillstånd, förutsatt att överenskommelse om delaktigheten träffats.

Beträffande fillståndsprövningen av yl- och gmndvattentäkter för bevatlningsändamål föreslås radikala förändringar jämfört med nuvarande ordning. För närvarande gäller i princip att den enskilde markägaren själv har att bedöma om hans vattenuttag har en sådan inverkan på motstående intressen all fillståndsplikt föreligger. I praktiken har det inneburit att endast ett fåtal vattentäkter för bevattningsändamål har legaliserats. Med hänsyn fill den snabba utveckling som varit på bevattningssidan och som kan förväntas även i fortsättningen, måsle det anses vara ett samhällsintresse atl få styrmöjligheter beträffande vattenresursernas utnytQande. Den föreslagna ordningen synes ge denna möjlighet. Genom del föreskrivna anmälningsförfarandet, blir det tillståndsmyndigheten och inte markägaren som avgör behovet av fillslåndsprövning. Anmälningsskyldigheten kommer att ge fillståndsmyndigheten kännedom om förekomsten av bevattningsanläggningar i olika områden och därmed underlag för beslul. Lantbruksnämnden vill understryka angelägenheten av en smidig och snabb handläggning. Det kommer att ställa stora krav på tillståndsmyndigheten i samband med lagens införande.

Lantbruksnämnden i Hallands län: Utredningen har med hänsyn till konkurrensförhållandet till vattnet föreskrivit en anmälningsskyldighet lill länsslyrelsen om någon vill ta i anspråk grundvatten eller ytvatten för annal än hushållsförbrukning.

Det kan kanske verka onödigt formelh att behöva göra en sådan anmälan till länsstyrelsen i de delar av landet där vattentillgången är god, om man vill bevattna t. ex. en mindre trädgårdsanläggning. På grund av den konkurrens som kommer att råda om vattentillgången inom stora delar av södra och mellersta Sverige torde det dock bli nödvändigt med en sådan anmälan. Del är då angelägel att länsstyrelsen, som utredningen påpekar, verkligen snabbi lämnar positivt besked i de fall där det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse kan skadas genom företaget och i annat fall anmodar vederbörande att inkomma med ansökan om tillstånd.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: För yl- och grundvattentäkt föreslås en strikt förprövningsskyldighet. Även här borde undantag kunna tillämpas i vissa fall. Måttliga vattenuttag i våra större sjöar och vattendrag eller vid kusterna skall rimligen inte behöva förprövas. De prövningsärenden som myndigheterna får att handlägga enligt lagförslaget blir säkerligen ändå ganska talrika och kvalificerade.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Vattenlagsförslagets regler enligt 12: 2 ang. tillstånd samt anmälan om yl- och gmndvattenläkt kommer vid en tidpunkt då utveckhngen inom jordbmksbevattningen är mycket hög. Reglerna torde vara en fömtsättning för all framledes kunna överblicka och hanlera dessa intressen inom framförallt områden med många konkurterande företag.

Lantbruksnämnden i Västernorrlands län: Utredningen föreslår att skyldighet införes för var och en som avser alt utnylQa gmnd- eller ytvattentäkt för bevattning alt göra anmälan av takten tills sakkunnig myndighet, som föreslås bli länsstyrelsen. Länsslyrelsen avgör om fillstånd krävs och prövar tillstånd för utnytQande av yt- eller gmndvattentäkl.

Prop, 1981/82:130 295

Med hänsyn till den relativt goda vattentillgången i norra delarna av landet och bevattningarnas f. n. ringa omfattning anser lantbruksnämnden att myndighetsprövningen tills vidare kan begränsas.

Lantbmksnämnden föreslär att i norra delen av landet hela län eller vissa områden inom län fills vidare efter beslut av resp. länsstyrelse kan undantas från anmälningspUkt och därmed även från tillståndsprövning. Detta överensstämmer principiellt även med utredningens synpunkter att myndighelsprövning av grundvattenläkter som inle bedöms ha menlig inverkan pä motstående intressen i möjligaste mån bör undvikas.

Uppföljning av utbyggnader av bevattningsanläggningar inom länet torde kunna ske med lantbmksnämndens medverkan, varvid behovet av utökning av anmälningsplikten och tillståndsprövningen kan bedömas efterhand.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län: I 12 kap. 1 8 anges om förprövningsskyldighet för vatlenföretag, att sådan alltid föreligger, såvitt det inle är "uppenbart" att varken allmänt eller enskilt intresse skadas. Här har den nuvarande skrivningen "sannolikt" fått en betydande skärpning som komplicerar en stor del av jordbrukels vattenföretag och för dem in i en omfattande apparat för tillståndsgivning. Det är önskvärt atl den nuvarande skrivningen, som medger en smidigare behandling, står kvar.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län: I 12 kap. 2 8 av lagförslaget stadgas att yl- eller gmndvattenläkt, som icke är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning, ej får utföras eller nylQas ulan alt tillstånd därtill erhållits enligt lagen eller anmälan gjorts lill länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmälan, paragrafen torde vara avsedd alt vara tillämplig på bl. a. vattentäkter för jordbruksbevattning. Lantbruksnämnden föreslär att anmälningsförfarandet begränsas till telefonkontakter med länsslyrelsen i områden där bevattning sker i ringa omfattning och där vattentillgången är god.

Fiskeristyrelsen: Den föreslagna anmälningsskyldigheten för bl. a. ytvattentäkter är angelägen och tillstyrkes av fiskeristyrelsen. Den under senare år starkt expanderande jordbruksbevattningen har medfört stora problem i vissa landsändar. Vattenföringen har tidvis inte räckt till för all fisken ska kunna leka och överleva. Styrelsen anser det därför vara av största betydelse att förprövningsskyldigheten införs snarast. Att avvakta härmed till den 1 jan. 1982, då lagförslagen i övrigt avses träda i kraft, kan medföra skador som blir mycket svåra att avhjälpa. Anmälningsskyldigheten för anordnande och nyttjande av ytvallentäkter bör därför brytas ut ur förslaget och tills vidare tas in som ell tillägg i nuvarande vattenlag.

Överlantmätarmyndigheten i Malmöhus län: Nya tekniska betingelser har medfört atl bevattning inom jordbmket de senaste åren uppvisat en mycket snabb utveckling. Det finns skäl att anta all denna utveckling kommer all fortsätta. Detta medför att grundvatten- och ytvatteniillgång-arna i bevaltningsintensiva områden ofta blir hårt ansträngda. Konkurrenssituationer bhr allt vanligare. Behov av lagstiftning med möjlighet att styra utvecklingen och fördela resurserna är därför myckel angelägen. Utredningens förslag om anmälningsplikt för yt- och grundvattenläkter med påföljande tillståndsprövning synes ge sådan styrmöjlighet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen ansluter sig i denna del i stora drag till ulredningens förslag men vill ändå framhålla följande. I Kristianstads län med den stora omfattning av anläggningar för jordbmksbevattning kan förmodligen innehållet i förslagel 8 1 få lill följd all länsslyrelsen i de flesta fall måste lämna besked om att prövning erfordras trots

Prop. 1981/82:130 296

atl några påtagliga risker ej föreligger. Det kan därför ifrågasättas om inte utan olägenhet för allmänt eller enskilt intresse, utrymmet för tillståndsprövning något kunde begränsas, förslagsvis genom ändrad lydelse i 8 I "Vattenföretag får utföras ulan tillstånd enligt denna lag, såvida del inte mera påtagligt kan föreligga risk för att etl allmänt eller enskilt intresse skadas genom förelagets inverkan på vattenförhållandena". Vidare beträffande vad som förslagits i 8 2 vore det rimligt att de vid lagens ikraftträdande befintliga bevattningarna själva fick avgöra, givelvis i beaktande av vad som blir stadgal 18 I, om de mellan liden för anmälan och tillstånd kunde använda sina anläggningar därför atl del finns anledning befara att det kan taga relativt lång fid för länsslyrelsen att lämna besked till samtliga anmälare. När det gäller tillständstiden bör del krävas att den sätts så att den kan täcka den tid som anses skälig för avskrivning av de ganska stora investeringar det här rör sig om.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget lill förprövning av vattentäkter påminner delvis om anmälningsförfarandet enligt miljöskyddskungörelsen. Vid anmälan enligt denna skall länsstyrelsen meddela råd och anvisningar. Sådana råd och anvisningar uppfattas emellertid ofta som något slag av tillstånd. Förfarandet enligt miljöskyddskungörelsen har därför vid många tillfällen visat sig mindre ändamålsenligt. Länsstyrelsen kan ej heller som dispens pröva förelag för vilka det förskrivs enbart anmälan, även om det ur mänga synpunkter skulle vara önskvärt. Enligt förslagel till vattenlag skall länsstyrelsen ha möjlighet att genast eller vid senare tillfälle ge anmälaren föreläggande om atl söka tillstånd. Förslagel innebär således i motsats till miljöskyddskungörelsen inle någon strikt uppdelning mellan anmälan och tillstånd. Detta synes vara en uppenbar fördel och borde förenkla handläggningen avsevärt.

LRF: Förbundet finner det angeläget att enhetliga och enkla bestämmelser tillskapas för nyttjande av yt- och gmndvattentäkter. Utredningen har i 12 kap. behandlat frågan om förprövningsskyldighet. LRF vill här understryka värdet av den fastslagna grundprincipen, att vattenföretag får utföras utan fillstånd såvida inle allmänt eller enskilt intresse skadas. Liberalt uttolkat skulle denna formulering kunna användas som regel när det gäller bevattningstäkler. Utredningen utvecklar också en sådan tolkning i specialmotivering lill 12 kap. Där sägs bl. a. all det är "lämpligare atl som fömtsättning för förprövningsskyldighet utgå från företagets inverkan på motstående inlressen i stället för vattenområdets art".

Den diskussion utredningen för i detta avsnitt kan i alll väsentligt godtas. Förbundet finner det därför egendomligt och inkonsekvenl att ulredningen stannar för atl endast grundvattenläkl som är avsedd för hushållsförbrukning bör undantas från anmälningsplikt. Förbundet vill påstå att utredningen i sina avvägningar i alltför hög grad vägletls av de extrema torråren 1975—1976. Normalår har de flesta jorbmksbygder i vårt land goda vattenresurser som kan utnyttjas lill bevattning utan att allmänna eller enskilda intressen på något sätt skadas. All därför driva förprövningsskyldigheten till en obligatorisk skyldighet är inte sakligt motiverat. Förbundet vill därför fäsla särskild vikt vid vad ulredningen säger på sid. 323, att anmälningsskyldigheten bör kunna fullgöras på enklast tänkbara sätt. LRF vill därför föreslå att myndighetsprövning av vattentäkter, som erfarenhetsmässigt inle kan ha någon menlig inverkan på motstående intressen, inskränks till en registrering. Förfaringssättet bör gälla beträffande såväl grundvatten- som ytvattentäkter. Målsättningen för myndighetsutövningen måste vara, att undvika all onödig byråkrati. Däremot skall alllid

Prop. 1981/82:130 297

möjligheter finnas atl snabbt ingripa när skador kan väntas uppstå. Emellertid bör med hänsyn fill vad nedan sagts anmälan ske fill rätten i stället för till länsslyrelsen. När ställning skall tas fill frågan öm en anmälan skall åtföljas av ansökan bör del hydrologiska tillståndet bedömas för ett större område och en längre tidsperiod och ej kortsiktigt med hänsyn till elt enstaka torrår. De nuvarande vattendomstolarna, som är geografiskt indelade med hänsyn till nederbörds- och tillrinningsområden, torde vara väl skickade att göra erforderliga bedömningar.

Det nya vallenlagsförslagel bör kunna ge möjligheter fill elt förenklal behandlingsförfarande vid anläggandet av vattenreservoarer för exempelvis bevattning. Förbundet anser atl del är angeläget atl så kan ske för att på etl effektivt sätt kunna utnylQa överflödsvatlen under torrperioder. Dessa möjligheter bör på alll sätt stimuleras och inle försvåras genom krångliga beslämmelser.

Del finns idag omkring 7000 bevattningsanläggningar. Endast ett fåtal av dessa lorde ha tillstånd enligl vattenlagen. Men eftersom alla befintliga bevattningsföretag i samband med ny lags ikraftträdande måste anmälas uppslår stora administrativa problem. Enhgt LRFs mening är det orimligt att därvid begära att tillstånd skall behöva prövas innan vattenuttag får ske. Förbundet vill därför än en gång understryka att ett smidigt och enkelt anmälningsförfarande bör vara fillräckligt för att rätt till vattenuttag skall föreligga, även i de fall när en ingående prövning måste ske efter detta övergångsskede.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Då huvudandelen av anläggningarna för jordbruksbevattning torde kunna utföras ulan störte inverkan på motstående inlressen, bör lagtexten mildras så all endast mera påtaglig risk för påverkan medför tillslåndsplikt. Annars kan ett myckel stort antal tids- och kostnadskrävande utredningar och lillslåndsärenden bli följden ulan att ell verkligt behov föreligger. Onödigt höga kostnader och tidsutdräkt kan få starkt negativa konsekvenser för den samhällsekonomiskt viktiga jordbmksbevattningen. En enkel anmälan möjliggör för tillståndsmyndighelen att följa utveckhngen och vid behov taga upp fördelningsfrågorna.

De i bmk befintliga bevattningsanläggningarna bör få fortsätta oberoende av tidsbehovel för tillståndsmyndighetens meddelande.

Trädgårdsnäringens riksförbund: Vattenlagsutredningen föreslår en väsentlig skärpning i förprövningsbestämmelserna. Kontrollen från det allmännas sida kommer därigenom att öka i hög grad. För att man i framfiden skall kunna anordna och utnylQa en yl- eller gmndvattentäkl kommer det att krävas tillstånd av länsstyrelsen. Bakgrunden till denna regel är enligt utredningen de konfliktsituationer, som uppställ under de senaste årens torra somrar med ökat vattenultag för jordbruksbevattning.

Trots de motiv som ligger bakom förslaget, är förbundet tveksamt till om man skall ha en sådan tvingande regel. I de fall det är.uppenbart all inle något allmänt eller enskilt intresse mera påtagligt skadas genom den nya yt- eller gmndvatlentäklen bör ej tillstånd erfordras från länsstyrelsen. Förbundet befarar dessutom all en obligatorisk tillståndsprövning skulle innebära långa väntetider, då antalet bevattningsanläggningar i vissa län är mycket stort.

Prop, 1981/82:130 298

13 Avgifter

Svea hovrätt: VL:s bestämmelser om regleringsavgift var vid tillkomsten avsedda alt utgöra en enkel norm för avgiftsuttag. Hithörande frågor har emellertid under hand komplicerats och är numera ofta tvistiga. Sålunda har under senare år mål rörande regleringsavgifter utgjort en oproportionerligt stor andel av mållillslrömningen till vattenöverdomstolen. Anledningen härtill är främst att vedertagna beräkningsgrunder för antalet avgiftspliktiga turbinhäslkrafler efter hand blivit komplicerade och svår-tillämpade. De är inte heller teoretiskt invändningsfria (se Revision av vattenlagen, del 2, s. 132 f.). Härtill kommer att övergångsbestämmelserna i samband med vidtagna lagändringar i alltför hög grad överlämnat vissa frågor till rättstillämpningen, t. ex. hänsyn till penningvärdeförsämring och till tidigare avgiftsnivå vid inpassning i det nya systemet.

Här påtalade oklarheter, kombinerade med den omständigheten all regleringsavgifterna ofta utgör såväl en förhållandevis stor utgift för regleringsföretaget som en värdefull tillgång för bygden, har medfört många tvisfigheter. Hovrätten finner det angelägel atl i en ny vattenlag med övergångsbestämmelser avgiftssystemet blir enkelt, klart och uttömmande.

Hovrätten delar den uppfattning som kommit fill uttryck i tilläggsdirektiven, nämligen all man bör sträva efter att införa en enda avgiftslyp som i princip bör omfatta alla vattenföretag. Hovrätten vill emellertid föreslå atl endast de lukrafiva vattenföretagen avgiftsbeläggs. Det skulle nämligen närmast verka stötande om ett vattenförelag av t. ex. typ återställning av Hornborgasjön skulle avgiftsbeläggas. Det kan också framstå som omotiverat all ta ut avgifter för bygdeändamål för exempelvis en bro som ingår i etl vägföretag, vars genomförande är lill stort gagn för berörd bygd, t. ex. Ölandsbron. Lukrativa vatlenföretag som kan avgiftsbeläggas, förutom sådana som avser kraftproduktion, är yl- och grundvattentäkter, markavvattningsföretag, bevattningsföretag, utfyllnad i vattenområden och/eller tillskapande av nya markområden, hamnar, farleder m. m.

Avgiftens storlek bör bestämmas efter företagets bruttonytta och dess inverkan på motstående intressen. En tänkbar avgifisnorm är alt indela företagen i tre klasser med hänsyn lill deras inverkan på motstående inlressen: klass I liten inverkan, klass II måttlig inverkan, klass III stor inverkan. Den årliga avgiften kan sedan bestämmas till viss procent av årsnyttan, exempelvis 0,5 procent för klass I, 1,0 procent för klass II och 1,5 procent för klass III. Enligt Revision av vattenlagen, del 2 (SOU 1972: 14) uppgick utgående regleringsavgifter för hela landet till nära 10 miljoner kr/år. Tillämpas del här föreslagna systemet på den i landet utbyggda vattenkraften, drygt 60 Twh/är, och antas att ca 50 Twh härav skulle avgiftsbeläggas blir med ett kraftvärde av 5 öre/kwh vid kraftstationsväggen och ett avgiftsuttag av 1,0 procent det sammanlagda avgiftsbeloppet 25 miljoner kr.

Då det för många typer av vatlenföretag kan vara svårt att beräkna nyttan får denna ofta uppskattas efter mer skönsmässiga grunder. Med anledning härav föreslår hovrätten att del får ankomma på regeringen alt fastställa de årliga avgifterna. En fördel härmed är även att särskilda villkorsmedel och avgifter på skäligt sätt kan anpassas till varandra. Med del här föreslagna systemet skulle kompensation till drabbad bygd komma i fråga endast vid förelag, som enligl 15 kap. 1 8 VLF skall prövas av regeringen och inte enligt tredje styckel samma paragraf överlämnas lill

Prop. 1981/82:130 299

koncessionsnämnden. För att motverka penningvärdeförändringens inverkan på avgifterna bör dessa på lämpligt sätt indexregleras.

Övergångsbestämmelserna bör, om hovrättens förslag godtas, utformas så alt avgifter som bestämts enligl VL fohsätter atl utgå under en övergångstid på förslagsvis fem år, varefter samtliga vattenkraftutbyggnader inom ett avrinningsområde i elt sammanhang inpassas i det nya systemet.

Beträffande utredningens förslag vill hovrätten anföra följande. Etl system som är baserat på endast effektavgifter, hänförda till kraftverken, är i princip enkelt och bra. Vissa svårigheter måste dock beaktas. Till undvikande av all avgifterna inom ett och samma vattensystem omfördelas från regleringsbygder till kraftverksbygder bör föreskrivas att avgiftsmedlen inom ett vattensystem skall tillföras en enda fond, vilken även fortsättningsvis bör fördelas av länsstyrelsen i förhållande till graden av vatlenföretagens inverkan på de olika bygderna. Där ett vattendrag går genom två eller flera län bör efter samma princip fonden uppdelas på de olika länen, i första hand efter överenskommelse länsstyrelserna emellan. - Utredningen har föreslagit (11 kap. 3 8 andra stycket) atl vid omprövning av avgifterna hänsyn skall tas till ändring av penningvärdet. Hovrätten avstyrker detta förslag, som med nuvarande takt i penningvärdeförsämringen innebär att de flesta företag, oberoende av deras inverkan på bygden, redan efter första omprövningen hamnar vid avgiftsmaximum, något som bör undvikas. I stället bör föreskrivas en årlig indexreglering av själva avgiftslalituden i förhållande till konsumentprisindex eller basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

Hovrätten vill påpeka att redan enligt VL en inpassning av ett företag i latituden 4-12 kr per lurbinhästkrafl endast kan ske efter ganska grova, skönsmässiga grunder. Man lorde således vara hänvisad till alt mer allmänt ha på känn om ett företag är så ingripande att det bör ligga i översta delen av latituden (10-12 kronor), eller har en mer måttlig inverkan och därför bör ligga i mellanskiktet av latituden (7-9 kr), eller har en begränsad inverkan och därför bör hamna i skiktet 4—6 kr. Härutöver finns inga regler eller instrument, efter vilka man kan fastställa om avgiften för ett företag skäligen skall vara t. ex. 7 eller 8 kr per lurbinhästkrafl. Med det föreslagna systemet blir det ännu svårare att inpassa ett förelag i rätt latitud, dels genom att latituden föreslås omfatta hela registret mellan 14 och 40 kr, dels genom alt man vid bestämmande av effektavgiften även skall beakta inverkan av de regleringar som beQänar kraftverket. För atl förenkla systemet föreslår hovrätten att man i stället för ett brett latitudregister inför tre latiludklasser, där klass I - liten till måttlig inverkan -motsvarar registret 4-6 kr i nuvarande latitud, klass II - måttlig lill stor inverkan - motsvarar 7-9 kr och klass III - stor inverkan - motsvarar 10-12 kr.

Det kan ifrågasättas om de föreslagna övergångsreglerna är lämpliga. Förslaget synes som enda fömtsättning bygga på all den gamla avgiftsnivån skall konserveras (s. 413, 14 8 2 st. VLF) samt att omprövning första gången får påkallas tidigast vid den idpunkt då så kunnat ske enligt äldre lag (s. 64, 14 8). Med hänsyn till penningvärdeförsämringen måste man utgå från att i nya vattenlagen kommer atl fastställas en avsevärt högre avgiftsnivå än den nu gällande. Det kan därför inte vara riktigt atl vid omprövningen binda sig vid den gamla avgiftsnivån. Men även om man vid omprövningen gör uppräkning av de gamla regleringsavgifterna med hänsyn till höjningen av avgiftsnivån, blir det av ulredningen föreslagna över-gångssystemel onödigt omständligt och i vissa situationer svårt att tilläm-

Prop. 1981/82:130 300

pa. Det är således vanligt all ett kraftverk kan draga fördel av ett tiotal eller flera regleringar. Förslaget kan därför innebära att man årligen under en tioårsperiod kommer alt behöva fastställa nya effektavgifter för kraftverket. Skulle härutöver kraftverket under dehnä tioårsperiod utbyggas för ytteriigare effekt, ger förslaget ingen artvisning om hur avgiften för detta effekttillskolt skall beräknas. - Hovrätten vill i stället förorda elt övergångssystem där efter en övergångstid (méd de gamla avgifterna gällande) av förslagsvis fem år efter den nya lagens ikraftträdande omprövning i det nya avgiftssystemet får ske av hela vattendraget i elt sammanhang. Härvid bör prövningen ske förutsättningslöst enligt de nya lagreglerna. Skulle ett kraftverk nybyggas eller ett befintligt kraftverk effektuibyggas under den femåriga övergångstiden, bör effektavgift utgå för denna utbyggnad enligt den nya lagen. Men även sistnämnda effektävgifl bör upptas lill omprövning i samband med alt hela vattensysteiflet omprövas. Vid omprövningen bör eftersträvas att placera in samtliga i vattendraget ingående kraftverk i samma avgiflsklass. Härför talar dels atl regleringarna, som ju oftast samtliga kraftverk är beQänade av, skall invägas vid bestämning av avgiftsnivån, dels alt det av hovrätten ovan föreslagna systemet innebär atl alla avgifter som flyter in från kraftverk i ett och samma vattendrag skall tillföras en enda fond.

Beträffande utredningens förslag i övrigt vill hovrätten anföra följande.

Tveksamhet måste anses råda om innebörden av begreppen "installerad effekt" och "effekten vid medelvattenföring". Med "installerad effekt" skulle kunna avses maximalt uttagbar effekt, effekt vid nominell utbyggnadsvattenföring eller den installerade generatorns märkeffekt. Hovrätten föreslår atl del sistnämnda alternativet fastställes som mått på utbyggnadseffekten. Härigenom undviks diskussion om hur utbyggnadseffeklen skall beräknas. Innebörden av "effekten vid medelvattenföring" har i Revision av vattenlagen, del 2, angivits som effekten i ett för medelvaltenföringen lämpat maskineri (s. 152). Denna definition är inte otvetydig och kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande t. ex, vilken fallhöjd och verkningsgrad ett dylikt maskineri bör konstrueras för. Hovrätten föreslär därför att det fastställs atl effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan medelvattenföring och utbyggnadsvattenföring. Är t. ex. utbyggnadseffekten 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 m-Vs (= utbyggnadsvattenföringen) samt medelvaltenföringen är 50 m/s, blir

, 50 effekten vid medelvaltenföringen lOOx jrz =40 MW.

Enligt 2 kap. 10 8 VL är ägare till vissa vattenbyggnader skyldig att till befrämjandet av fisket inom landet utge särskild avgift. STadgandet motiverades med alt det ofta inte är möjligt atl geom anordningar helt eliminera byggnadens skadliga inverkan på fiskbeståndet och att det därför borde ställas medel till det allmännas förfogande för alt bl. a. genom inplanteringar trygga fiskbeståndet i landet (NJA II 1919 s. 115). Sådan avgift skall enligl förslagel utgå jämväl enligt nya vattenlagen (II kap. 4 8). I dagens läge har emellertid möjligheterna att överblicka och kompensera av vallenföretag orsakade fiskeskador väsentligt förbättrats. Ägare av vattenföretag, som medför allvarligare intrång på fiskbestånd av betydelse, åläggs också regelmässigt att själv ulföra eller bekosta inplantering och andra åtgärder för fisket, ofta till betydande kostnader. Enligl hovrättens mening saknas därför nu skäl för en sådan avgift. I de fall etl vatlenföretag skulle medföra inverkan på fiskbestånd, som sträcker sig utanför företagets

Prop, 1981/82:130 301

egentliga skadeområde, synes det lämpligare att företagaren åläggs
att ställa särskilda villkorsmedel till förfogande för erforderliga åtgär
der. ---

14 8 lagen om införande av nya vattenlagen. Enligt utredningen skall fiskeavgift enligt 6 kap. 9 8 VL inte ha motsvarighet i den nya vattenlagen, medan sådana enligl VL bestämda avgifter skulle utgå även i fortsättningen (s. 316). Enligl hovrätten saknar avgiften i våra dagar ekonomisk betydelse och redan utgående avgifter bör därför avvecklas sedan nya lagen trätt i kraft. Hovrätten föreslår i första hand att en motsvarighet till andra punkten i lag (1969; 393) med övergångsbestämmelser till ändringar i 8 kap. VL införs under denna paragraf. Skulle å andra sidan utredningens förslag genomföras, bör avgiften kunna omprövas enligt 15 kap. 14 8 VLF för att möjliggöra kompensation för penningvärdeförändringar, En erinran härom bör i så fall införas under förevarande paragraf.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten tillstyrker förslaget om upphävande av domstolsavgiflen och fiskeavgiften enligl 6 kap. 9 8 VL ävensom förslaget om bibehållande av fiskeavgiften enligt 2 kap. 8 8 VL med dess utvidgning till att kunna föreskrivas även för åtgärder i bivattendrag.

Vad gäller den nu föreslagna bygdeavgiften, vari nuvarande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 8 VL ingår som en del, bör man enligl hovrättens mening hålla fast vid målsättningen att avgiftsnivåerna reellt och totalt sett ej får sänkas i förhållande lill vatlenregleringsavgifternas nuvarande nivåer. Utredningens förslag synes ej tillgodose denna målsättning. Minst lika angeläget enligt hovrättens åsikt är att den bygdeanknytnjng som finns hos VL:s regleringsavgifter inle uttunnas på sätt som blir fallet om man inför en ren kraftverksavgift. Hovrätten föreslår därför att vattenreg|eringsavr giften i princip bibehålles, omdöpt till bygdeavgift och Kombinerad med 2;10-avgiften på samma sätt som utredningsförslagets bygdeavgift,

Beträffande omprövningsbeslämmelserna i 3 8 föreslår hovrätten den ändringen all perioderna förkortas lill fem år och att penningvärdeförändringar — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 4 Kap. 14 8 VL — ej skall beaktas vid omprövningarna. I sistnämnda hänseende förordar hovrätten elt syslem där utgående avgifter aulomafiskt bhr föremå' för indexjustering.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om det av utredningen nu redovisade alternafiva förslagel lill bygdeavgift kan anses ge tillräcklig vägledning för den myndighet, som har att beståmma avgiften; Enligt 11:2 VLF skall nämligen myndigheten bestämma avgiften under bgaklande av den större eller mindre förändring av vattenförhållandena spm prsakas av kraftverket med reglering och annat vattenföretag som beQänar detta samt den större eller mindre olägenhet eller fördel spm härigenom uppkommer för bygden och allmänt fiskeintresse. Myndigheten har således ftlt beakta inverkan av 1. själva kraftverket, 2. och 3. förekommande års- pch korttidsregleringar samt 4. eventuell vattenöveriedning eUer annat vattenföretag, som beQänar kraftverket.

Möjligheten för myndigheten all bestämma avgiften helt skönsmässigt efter mer eller mindre subjekfiva bedömningar kan ulan vidare uteslutas såsom oacceptabel.

Då ulredningen med det nya systemet inte synes avse en skärpning av kraftverkens avgiflsbörda skulle man kunna tänka sig att myndigheten bestämde avgiften för ett nytillkommande företag med utgående frän de avgifter, som för närvarande utgår för nuvarande, likartade företag. Men ju mer vattendragen profilregleras ju mindre blir årsregleringarnas menliga

Prop, 1981/82:130 302

inverkan på vattensystemet nedströms regleringsmagasinen och ju mer driften i kraftstationerna koordineras ju mer begränsas inverkan av korttidsregleringarna till elt eller ett fåtal större magasin. De bedömningar, som legat lill gmnd för de nu utgående avgifterna, kan således vara inaktuella vid tiden för del nya företagets tillkomsl. Metoden kan därför visa sig vara mindre användbar och torde med tiden bli alltmera olämplig.

Om man - såsom ulredningen föreslår - inför en enda avgift, som omfattar inle bara själva kraftverket utan även de övriga vallenföretag, som beQänar delta, torde således den avgiflsbestämmande myndigheten -för atl någorlunda säkert kunna inpassa avgiften i den mycket vida ampli-luden ävensom i vissa fall för att kunna uppfylla kravet i 11:2 andra stycket - i praktiken vara hänvisad lill alt bestämma avgiften såsom summan av fyra delposter, en för varje av ovannämnda typer av vattenföretag. Årsregleringar liksom vattenöverledningar är i regel till nytta inte bara för det aktuella kraftverket ulan även för elt eller flera andra verk. Detsamma gäller de numera alltmera vanliga genomgående koi-ttidsregle-ringarna. Myndigheten torde därför bli nödsakad atl för ett vart sådant företag först bestämma den samntanlagda avgift, som bör belasta de beQänade kraftverken, och sedan fördela denna dem emellan.

För alt så mycket som möjUgl begränsade skönsmässiga bedömningarna synes det således vara angeläget atl i nya vattenlagen eller i motiven till denna för etl vart av nämnda fyra typer av vattenföretag införa klart definierade avgiftsenheter samt entydiga och lättillämpliga normer för beräkning av antalet sådana enheter, ävensom den latitud, inom vilken avgiften per enhet skall ligga. Vidare bör finnas anvisning om hur den för företaget framräknade avgiften skall fördelas mellan de beQänade kraftverken.

Det kan därför ifrågasättas om införandet av en enda avgift, dessutom begränsad all avse endast kraftverksföretag, medför en sådan förenkling av avgiftsförfarandet, som inte kan bättre vinnas genom att i princip bibehålla det nuvarande systemet och således bestämma avgifterna för de olika typerna av vattenföretag var för sig.

Enligt 4; 4 vattenlagen skall avgiften för elt vattenregleringsföretag på visst sätt bestämmas för ett vart av de beQänade kraftverken. I vatten-syslem där kraftverken har skilda ägare skall de kraftverk, som har nytta av en vallenreglering, ingå i ett för regleringen bildat vattenregleringsföretag, vilket handhar regleringens skötsel, ekonomi m. m. Enligt vad vattendomstolen har sig bekant har praxis inom regleringsföretagen blivit den, alt regleringsavgiften inte inlevereras av kraftverksägarna själva utan betalas av regleringsföretaget. Denna kostnad fördelas sedan mellan kraftverken på samma sätt som företagets övriga driftkostnader. I vattensystem där kraftverken ligger i samma ägares hand torde det vara likgiltigt om avgiften för regleringen anges i en klumpsumma eller fördelad på de olika verken.

Möjlighet synes alltså föreligga att utan olägenhet för kraftintresset eller del allmänna i nya valtelagen införa en bestämmelse av innehåll alt avgiften i sin helhet skall bestämmas för etl vart vattenföretag samt att företagets delägare skall vara solidariskt ansvariga för avgiftens erläggande.

Rörande avgiftens bestämmande för ovannämnda fyra typer av vatlenföretag bör, vad först gäller ärsregleringarna, beräkningen av antalet avgiftsplikliga enheter kunna göras enkel och entydig om man grundar den på magasinsvolymen, i princip på del sätt som nu gäller för fiskeavgift enligt 2:10 vallenlagen.

För korttidsregleringar synes såsom enhet lämpligen böra väljas 1 kW

Prop, 1981/82:130 303

elektrisk effekt eller en multipel av denna och antalet enheter förslagsvis bestämmas på grundval av skillnaden mellan de installerade generatorernas märkeffekt och effekten vid den årsreglerade vattenföring som enligt varaklighetskurvan för en längre följd av år är tillgänglig under halva vinterperioden, i båda fallen beräknade för del högst utbyggda beQänade kraftverket. För undvikande av tvist bör därvid sistnämnda effekt anses stå i samma proportion fill märkeffekten som nämnda vattenföring står till den officiellt angivna utbyggnadsvattenföringen.

Själva kraftverkets inverkan på vattenförhållandena är, om man bortser från inverkan på fisket, begränsad till dämningsområdet och den älvsträcka nedströms kraftverksdammen, som påverkas genom t. ex. torrläggning av eller rensningar i älvfåran. Inverkan kan inte anses stå i sådan relation till utbyggnadseffeklen att denna bör ligga lill grund för bestämmandet av antalet avgiftsplikliga enheter. Lämpligare synes vara att antalet enheter bestämmes på en av regleringsgraden oberoende effekt, förslagsvis den effekt - beräknad på motsvarande sätt, som angivits för korttidsreglering — som erhålles vid naturlig vattenföring med sex månaders varaktighet. Lämplig enhet bör vara 1 kW eller multipel av denna.

En vattenöverledning kan medföra betydande olägenheter i vattendraget nedströms överledningspunkten och bör för den skull i avgiftssammanhang bedömas för sig. Såsom avgiftsgrundande parameter synes kunna väljas den under året avledda vattenmängden, beräknad som medeltal för en längre följd av år. Avgiftsenhelens storlek liksom dess eventuella avtrappning vid större överledningsmängder får närmare övervägas på grundval av nuvarande och planerade överiedningar.

Ifråga om avgiftslatituden må framhållas följande. Enligt 11:2 i nya vattenlagen skall avgiften bestämmas med beaktande av den större eller mindre förändring av vattenförhållandena, som orsakas av företagel. Hänsyn skall således inte såsom nu lagas endast till de förändringar, som orsakas av års- och korttidsregleringar, utan även lill den inverkan, som följer av kraftverket i och för sig eller av en vattenöverledning. Å andra sidan skall enligl ulredningen kraftverken totalt inte belastas med högre sammanlagd avgift än som skulle varit fallet vid tillämpning av vattenlagen. De avgifter, som skall utgå för förutnämnda fyra typer av kraftverksförelag, skall alltså enligt förslaget så avvägas att avgifternas summa för det enskilda kraftverket blir i det stora hela lika med de sammanlagda avgifter, som erhålles vid tillämpning av vattenlagen. Följden härav blir att den avgiftsnivå som bör gälla enligt nya vattenlagen måste ligga proportionsvis lägre än den nuvarande för all ge utrymme för avgifter för kraftverks- och vattenöveriedningsföretag. Hur latituderna för de olika företagstyperna bör förläggas torde fä närmare utredas.

Vidare bör - för att myndigheters och kraftverksägares arbete i samband med omprövning av avgifter skall kunna begränsas - i övergångsbestämmelserna införas sådana regler om avgiftsperiodens längd att efter en övergångstid omprövning skall kunna ske i ett sammanhang för samtliga avgiftsbelagda vallenföretag inom vattensystemet, för vilka omprövning påkallats.

Det synes även vara lämpligt atl i nya vattenlagen införes beslämmelser om indexreglering av såväl utgående avgifter som avgiftslatitudernas gränsvärden. Införes sådan reglering lorde nämligen omprövning behöva påkallas endast om vattenförhållandena så ändrats att deras inverkan på bygden och det allmänna fiskeinlresset väsentligt ändrats.

Med det av fingsrätten sålunda skisserade förfarandet torde det även bli

Prop, 1981/82:130 304

möjligt att på samma sätt som gäller för årsregleringar och vatlenöverledningsföretag för krafländamål avgiftsbelägga andra sädana företag liksom valtenavledningsförelag.

Jämtbygdens tingsrätt: Utredningen har vidhållit att dess i SOU 1972; 14 gjorda förslag till bygdeavgifl i princip skulle kunna utgöra en lämplig objektiv norm omfattande alla typer av vattenkraftföretag då det gäller alt få ett någoriunda enkelt förslag till avgiftsbeläggning. Utredningen anser alt en viss i del nu framlagda förslaget diskuterad ändring i övergångsregleringen skulle Kunna underlätta en övergång lill det av utredningen i 1972 års förslag konstruerade avgiftssystemet. Dessutom skulle den ändringen i förhållande till det försJaget genomföras atl avgiftslalituden i enlighet med vad som skett genom lagändring 1974-07-01 höjdes.

Tingsrätten spm avgav remissyttrande i anledning av angivna förslag ansåg alt den ändring i gällande avgiftssystem som utredningen föreslog särskilt i fråga om grunderna för beräkning av avgifterna för kraftföretag innebar en avsevärd förenkling och uttalade atl förslaget ej föranledde någon erinran från tingsrättens sida.

På grund av de lämnade tilläggsdirektiven har ulredningen ej ansett sig kunna ånyo framlägga detta försjag ens i dess förbättrade form men har ej heller kunnat finna någpn annan godtagbar norm som skulle kunna tillgodose önsKemälen i direKliven. Utredningen föreslår nu i stället en avgiftsbeläggning av kraftverk enligt en |iprm som är en funktion av kraftverkets effekt. Utredningen föreslår att den installerade effekten bör vara avgifts-grundande i sin helhet endast intjll 150% av effekten vid medelvattenföring samt att överskjutande effekt skall vara avgiflsgmndande endast beträffande halva sin storleK. Om inga särskijcla bestämmelser meddelades skulle en ren kraftverKsavgift Komma alt miedföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings till kraftverksbygder. Därför föreslås nu att förekommande regleringar beaktas på så sätt aU den myndighet som fastställer avgiften i avgiftsbeslutet får ange tiU hur Stor del avgiften hänför sig till kraftverket och till eventuella regleringar j de fall då det är påkallat. Detsamma skall gälla även andra företag, främst överledningar som betjänar kraftverket. Utredningen anser alt beträffande den regionala fördelningen av avgiftsmedel bör en motsvarighet fin 11 § i 1953 års avgiftskungörelse om fördelning av avgiftsmedel mellan flera län finnas kvar.

Vad beträffar själva avgiftsberäkningen anser tingsrätten att del av utredningen framlagda förslaget tJU bygdeavgifl innebär en förenkling i förhållande till vad spm nu gäher, I jämförelse med förslaget i 1972 års utredning torde även en övergång från del nuvarande lill del föreslagna systemet bli enklare än vad fallet skulle ha varit vid en övergång från del 1972 föreslagna avgiftssystemet till del nu föreslagna.

Tyvärr leder emellertid utredningens nu avgivna förslag till en ny komplikation, nämligsri i fråga pm den fördejning som "om del är påkallat" skall göras enligt 2 8 andra stycket i förslaget. Om såsom ell av flera exempel tas en praKtjskt taget helt utbyggd älv såsom Indalsälven inom Jämtlands och Västernprrlands län så hänför sig de helt övervägande verkningarna av regleringarna i Jämtlands Qälllrakler och av Storsjön till bygderna Kring dessa sjöar varemot de flesta kraftverken som utnylQar dessa regleringar är belägna nedanför Storsjön och de största kraftverken t. o. m. längst ned i älven inom Västernorrlands län. Om ulredningens förslag genpmförs betyder detta alt den största delen av avgifterna för Indalsälven i första hand kommer atl hänföras till anläggningar inom Väs-

Prop, 1981/82:130 305

ternorrlands län varefter en omständlig procedur måste lill för att från respektive KraftverK fördela ut andelar på de oliKa regleringar som beQänar de skilda kraftverken. Tingsrätten anser att den föreslagna lösningen skulle leda till skälighetsprövningar med risk för godtyckliga bedömningar i långt störte omfattning än vad fallet är med nuvarande syslem, som ej heller är helt invändningsfritt.

Tingsrätten anser för sin del alt del bästa vore om en kombination med avgift för vattenkraftanläggningar för sig och vattenregleringar för sig kunde åstadkommas ungefär pä det sätt som angavs i 1972 års förslag.

I detta sammanhang bör påpekas de olägenheter som föreligger med det nu använda bygdebegreppel och problemet att få en tillräcklig precisering av detta begrepp. Vid fördelning av regleringsmedel på olika allmänna ändamål genom länsslyrelsen har bygdebegreppet av länsstyrelsen ofta kommit all sträckas långt utöver vad vattenrättsdomaren, som regelmässigt skall avge yttranden i sådana ärenden, föreslagil. Trots att vederbörande departementschef i sina förslag till ändrade beslämmelser för regleringsavgifler hittills avvisat tanken på att göra en närmare precisering av bygdebegreppet torde ett auktorilafivt uttalande om innebörden av detta begrepp med del snaraste böra göras.

I förslagets 3 8 andra stycket ges bestämmelser om avgiftsbesluls giltighetstid som till stor del stämmer överens med vad som nu gäller enligl 4 kap. 14 8 femte stycket vattenlagen. Bortsett frän vem som skall företa omprövning av avgiften är stadgandet likalydande med utredningens förslag till 4 kap. 15 8 vattenlagen i SOU 1972; 14. En ändring skall således kunna äga mm antingen med hänsyn lill erfarenheterna av företagets inverkan eller ändring i penningvärdet. Utredningen anser atl maximibeloppet i den föreslagna latituden är avpassat så alt hänsyn vid omprövningen enligl 3 8 skall kunna las lill eventuell penningvärdeförändring vilket anges kunna ske genom alt man i varje fall vid det första avgiflsbeslutet regelmässigt håller en ganska vid marginal till delta maximibelopp. Tingsrätten anser det egendomligt atl koppla ihop frågan om avgiftens storlek med hänsyn till de olika moment som anges i 2 8 första stycket med frågan om en höjning av avgiften på gmnd av ändring i penningvärdet. Om penningvärdet skulle försämras i den takt som varit fallet under senare år torde det bli svårt att ta tillbörlig hänsyn till penningvärdesförändringen även inom de latituder som utredningen anger i sill förslag. Om man önskar alt hänsyn till penningvärdesförändringar skall tas vore det naturligare om man indexreglerade latituden eller anknöt avgiften till basbelopp eller på liknande sätt.

Vad avser 4 8 i förslaget kan ifrågasättas om del ej liksom i 4 kap. 15 8 vattenlagen enligt lagmmmets lydelse från och med 1974-07-01 bör stå alt avgiftsmedlen skall tillgodose allmänl ändamål beträffande den bygd som berörs av företaget.

Vad gäller avgiftsfria företag enligl 1 8 Qärde styckel i förslaget anser tingsrätten att genom alt avgiflsenheter understigande 500 skall vara befriade från avgift gränsen för inträdande avgiftsskyldighet satts myckel för högt.

Tingsrätten hälsar med tillfredsställelse förslaget att avgifter för fisket skall kunna föreskrivas för åtgärder i bivattendrag, som ej direkt berörs av kraflföretaget.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker atl någon motsvarighet till fiskeavgift enligt 6 kap. 9 8 VL och domstolsavgift enligt 11 kap. 95 8 VL inte tas med i den nya VL. Likaså tillstyrks all avgift motsvarande nuva-20 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 306

rande avgift enligl 2 kap. 8 8 VL fortfarande skall finnas saml alt fiskeavgiften enligl 2 kap. 108 VL inarbetas i den nya bygdeavgiften.

Beträffande bygdeavgiften tillstyrker tingsrätten att den baseras på objektiva normer och att den alltså inte skall fastställas på rena skälighets-grunder. Dessa normer måste vara lättare atl tillämpa än nu gällande och ett önskemål är att de skall gälla för alla typer av vallenförelag som medför sådan inverkan att bygdeavgift bör utgå. Enligt förslagel kommer emellertid bygdeavgifl endast att utgå för kraftverk samt regleringar och annal vatlenförelag för krafländamål. I 1972 års betänkande föreslogs en bygdeavgift som beräknades för kraftverk efter installerad effekt och för vatlenreglering efter magasinets rymd. En avgift beräknad efter magasinets rymd kan utgå oavsett om regleringen är till nytta för kraftverk eller om den genomförs för all tillgodose vattenbehovet hos någon annan typ av industri eller för vattenförsörjnings;indamål. För att ett avgiftssystem skall kunna genomföras som inte belastar uteslulande kraftindustrin och som följaktligen är av mera enhetlig karaktär, synes del lämpligt atl man i fråga om regleringar utgår från magasinets rymd. Andra vatlenföretag än kraftverk och regleringar lorde som regel inte medföra sådan inverkan på vattenförhållandena atl bygdeavgifl är motiverad annat än för de fall då förelagel är så stort att regeringen kan fastställa s. k. villkorsmedel.

Utredningens förslag atl beräkna bygdeavgiflen endast efter den installerade effekten i vallenkraftverk leder till alt ingen avgift alls kommer atl utgå för nya regleringar som görs tilll förmån för redan utbyggda kraftverk. Först när effekten i de gamla kraftverken ökas eller då nya kraftverk byggs kommer bygdeavgift att utgå för sädana regleringar. Tingsrätten kan inle finna alt en så konstruerad bygdeavgifl är lämplig. Möjligen skulle bygdens behov av avgiftsmedel kunna tillgodses om ulredningens förslag är avsett att tillämpa så, att de för kraftverken utgående avgifterna skall användas även för de bygder som berörs av de nya regleringarna. En sådan tilllämpning skulle emellertid innebära all fillgången på avgiftsmedel minskar inom de bygder som tillgodosågs då avgifterna fastställdes allt eftersom nya regleringar tillkommer utanför dessa bygder. Hur än utredningen tänkt sig att problemet med nya regleringar skall lösas - något som inte framgår av betänkandet - synes det svårt att därvid basera bygdeavgiflen enbart på installerad effekt. Tingsrätten tillstyrker därför att bygdeavgiften konstmeras på säll ulredningen föreslog i 1972 års belänkande, dock med den förenklingen av avgiftssystemet alt fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 8 VL inarbetas i bygdeavgiften på sätt utredningen anger i 1977 års betänkande (s. 312). Minimiavgiften synes dock kunna vara något lägre än utredningen föreslagil.

Enligl förslagel skall avgiften bestämmas för tio år i sänder inom en ganska vid latitud. Först vid omprövning efter tio år kan inverkan av penningvärdets förändring beaktas. Enligt utredningen (s. 318) bör därför avgiften i det första beslutet sättas ganska lågt. Frågan om inverkan av penningvärdets förändringar diskuteras i övrigt inte i 1977 års betänkande men logs upp i 1972 års belänkande (s. 137). Där avvisades tanken alt anknyta avgiften till basbeloppet enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring av principiella skäl. Förändringarna i penningvärdet har emellertid under 1970-talet varit så stora, att frågan om sådan automafisk anpassning till penningvärdets förändringar bör övervägas på nytt. Basbeloppet har sålunda under senast förflutna tio år mer än fördubblats. Det kan då inte vara rimligt att ha en oföränderlig avgift under så lång tid.

Enligt tingsrättens uppfattning är den föreslagna bygdeavgiften så unik

Prop, 1981/82:130 307

att det måste vara utan betydelse för andra rättsområden om avgiften anpassas till förändringarna i penningvärdet. Som utredningen framhöll i 1972 års betänkande (s. 137) är avgiftens andel i den totala elkostnaden låg och påverkan på den allmänna kostnadsutvecklingen, om avgiften stiger i takt med basbeloppet, måsle därför vara försumbar.

En fördel med elt indexreglerat avgiftssystem blir, fömtom att avgiften blir värdebesländig, all de återkommande omprövningarna blir obehövliga utom för de säkerligen ganska sällsynta fall då erfarenheterna av företagets inverkan leder till annan avgift. Del föreslagna omprövningssystemet är, liksom det nuvarande, tungroll och är alltför omständligt om dess huvudsakliga syfte blir alt ompröva avgifterna på grund av penningvärdets förändringar. Latituden för avgiften, som ju fastställs genom lag, behöver med ett indexreglerat system inte heller ändras efter penningvärdets förändring. Avgifter som utgår enligt äldre lag kan vid första omprövning, sedan den nya lagen trätt i kraft, överföras till det indexreglerade avgiftssystemet och därefter behövs ej heller omprövning av äldre avgifter enbart av hänsyn lill penningvärdets förändringar.

På gmnd av det anförda förordar fingsrätten att bygdeavgiften konstmeras så, att avgiften för varje avgiftsenhet skall bestämmas fill viss del av basbeloppet. Om ett sådant system ej anses böra genomföras nu, måste i varje fall omprövning av avgiftens storlek med hänsyn till penningvärdels förändring kunna ske oftare än vart tionde år, förslagsvis vart femte år. Ändring av avgiften enbart på grund av penningvärdets förändring bör därvid kunna ske på etl enklare sätt än enligt förslaget, l.ex. genom överenskommelse mellan kammarkollegiet och den avgiftsskyldige med möjlighet atl påkalla prövning om överenskommelse ej kan träffas.

Umebygdens tingsrätt: Till vad stockholmsdomstolen anfört beträffande bygdeavgift vill tingsi-ätten tillägga, att ett avgiftssystem som förutsätter indexuppräkning, vare sig denna sker automatiskt eller vid formell omprövning, icke kan förses med ett fast avgiflslak. Lämpligen bör såväl minimi- som maximiavgifl i 11 kap. 1 8 VL-förslaget ställas i relation till basbeloppet vid viss angiven tidpunkt.

Hur än prövningssystemet utformas i en ny vattenlag, kan det ifrågasättas om regeringen eller koncessionsnämnden, som tillståndsmyndigheter, bör fastställa bygdeavgifterna och, i all synnerhet, om koncessionsnämnden bör svara för omprövningen. Vid avgiftsbestämningen skall bl. a. beaktas de olägenheter eller fördelar, som företagel medför för bygden och allmänt fiskeintresse. Detta har fastighetsdomstolen (vattendomstolen) med sin ingående kännedom om företagets verkningar och sin lokalkännedom långt bättre förutsättningar atl bedöma. När det gäller omprövning av avgifter för äldre företag, vilket blir den helt övervägande arbetsuppgiften i detta avseende, saknar koncessionsnämnden all kännedom om företagen och dess verkningar.

Kammarkollegiet: Enligt direkfiven skulle vattenlagsutredningen överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftslyp som i princip skulle omfatta alla förelag enligt vattenlagen. Samtidigt borde beaktas att avgiftsmedel till befrämjande av fisket inom landet funnes tillgängliga antingen inom ramen för den nya avgiften eller eventuellt i form av en fiskeavgift ungefär motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.

En bärande tanke hos utredningen har varit att finna ett nytt avgiftssystem som dels är mer rättvisande, dels innefattar enklare beräkningsgrunder. Tanken att finna en för alla företag gemensam avgiflstyp har emellertid fåll överges.

Prop, 1981/82:130 308

Kammarkollegiet delar helt utredningens uppfattning att beräkningssystemet, såvitt gäller de nuvarande regleringsavgifterna, behöver reformeras i angiven riktning. Däremot synes de nuvarande bestämmelserna om fiskeavgift enligt 2:10 VL i och för sig enkla att tillämpa. En annan sak är, att beräkningssättet i allmänhet leder till allt för låga avgifter för kortlidsregleringar.

Vattenlagsulredningens förslag att sammanslå reglerings- och fiskeavgifter lill en enhetlig avgift innebär en ändrad uppfattning sedan år 1972. Kollegiet erinrar om att utredningen i SOU 1972:14 anförde (s. 129); "Vattenlagsulredningen har emellertid ingående övervägt en sådan sammanslagning men funnit att den skulle medföra olika komplikationer, främst av administrativ natur, utan att erbjuda några betydande fördelar." Orsaken till att utredningen nu intar motsatt ståndpunkt har ej redovisats.

Nu gällande bestämmelser om åtgärder (avgifter) enligt 2:8 och avgifter enligt 2:10 gäller även för de minsta kraftstationer och regleringar. Det bör vidare framhållas att det föreligger ett samband mellan paragraferna såtillvida, att 2:IO-avgiften kan omprövas i samband med förnyad prövning enligl 8 8 andra stycket. Om exempelvis en åtgärd som föreskrivits enligt 2:8 visat sig vara mindre Qänlig kan byggnadens ägare befrias från alt utföra eller bekosta åtgärder för del lokala fiskebeståndel mot alt den allmänna fiskeavgiften enligt 2:10 höjs i motsvarande mån. Även det motsatta förhållandet kan inträffa, nämligen alt lokala åtgärder föreskrives mot att fiskeavgiften enligt 2; 10 minskas i proportion fill kostnaderna för åtgärden.

Det nya förslaget innebär att åtgärder motsvarande 2:8 (3:12 VLF) skall kunna föreskrivas i samma omfattning som nu, medan avgift molsvarande 2:10 (ingående i nya bygdeavgiften) endast skall utgå för större företag.

Möjligheten att utbyta en allmän fiskeavgift mot lokala åtgärder och vice versa kommer givetvis ej att föreligga beträffande de förelag som ej omfattas av bygdekraflsskyldighet. Utredningen har ej heller beträffande de företag för vilka bygdeavgiftsskyldighet föreligger föreslagit en konstruktion som medger utbyte av avgift mot åtgärder. Kollegiet anser detta vara en brist.

En annan brist är att åtskilliga avgifter kommer atl bortfalla, nämligen alla fiskeavgifter som avser sådana regleringar och kraftverk som ej kommer att kunna överföras till bygdeavgifter därför att antalet avgiftsenheler vid kraftverken enligt den nya beräkningsgrunden understiger 500. Även vissa andra fiskeavgifter kommer att bortfalla. Det skulle ha varit av intresse om utredningen hade angivit storleken av de fiskeavgifter som kommer alt helt upphora. Sammantaget torde del icke röra sig om alldeles obetydliga belopp. Proportionen 15% av totala avgiften för fisket gäller endast nytillkommande förelag. Beträffande redan utgående avgifter anföres (s. 413 m.);

Utgår nu både sådan avgift och r-egleringsavgift för samma företag, får enligt paragrafens andra stycke vid omprövning bestämmas hur stor del av avgiften som efter omprövning skall inbetalas till fiskeristyrelsen resp. länsslyrelsen. Avgörande för denna fråga bör vara del före omprövningen rådande förhållandel mellan avgifterna.

Samtidigt anges i 14 8 VLPF att årlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 108 eller 4 kap. 14 8 i VL skall utgå fill dess annat bestämts vid omprövning enligt 11 kap. 3 8 andra stycket VLF. Vid sådan omprövning skall alltså nya vattenlagens regler tillämpas.

Kollegiet kan sålunda inte finna annat än att viss del av de nu utgående

Prop, 1981/82:130 309

avgifterna för fisket kommer atl upphöra ulan all kompenseras på annat sätt.

Ytterligare försämring i förhållande till nu gällande bestämmelser utgör tiden från vilken avgift skall utgå Qfr kommentaren till 3 § nedan).

Enligl kollegiets mening är de nuvarande bestämmelserna i 2:8 och 10 mera ändamålsenliga för det allmänna fiskeintresset än de föreslagna. De stämmer också bättre med direktiven att avgift i princip skall utgå för alla företag, samfidigt som det synes mest rättvisande att de företag som åstadkommer skada på fisket får betala avgift i förhållande till skadans storlek. Den ändring som bör genomföras kan uteslutande ta sikte på att avgiften för kortlidsregleringar höjes, samt all tiden för omprövning förkortas fill 10 år.

Å andra sidan är det klart att ulredningens förslag lill en bygdeavgift, inkluderande den allmänna fiskeavgiften, innebär en väsentlig förenkling av hanteringen av avgifterna, inte bara genom lösningen med en gemensam fiske- och regleringsavgifl utan framförallt genom att man i fortsättningen shpper indrivning och bevakning av den stora mängd mindre fiskeavgifter som nu utgår.

Den allmänna fiskeavgiften enligl 2; 10 VL är speciell till sin natur genom alt den i princip inte kommer del av företagel berörda fisket fill godo utan i stället används till befrämjande av fisket inom landet. Del har någon gång satts i fråga om avgiften har någol berättigande. Den motiverades på sin tid med att vattendragens utbyggnad medförde skadliga verkningar på fisket som i många fall inte kunde motverkas genom åtgärder enligl 2:8 VL. Den utarmning av fiskevattnen i landet som kommande utbyggnad av vattendragen innebar motiverade alltså en särskild avgift. Utbyggnaden av våra laxförande älvar t. ex. kan vad gäller havsfisket efter lax i stor utsträckning kompenseras genom odling och utsättning av laxsmolt. Älvfiskel efter lax blir däremot som regel utslaget. Enligt kollegiet äger tankegångarna bakom avgiftsinslitutel fortfarande samma giltighet. Kollegiet kan peka på de nu så aktuella utbyggnaderna av småvaltendrag med minikraftverk, vilka får till följd all allt fiske efter strömlekande fiskslag Slås ut.

Nuvarande avgift enligt 2; 10 VL är rättvis i den meningen, atl avgiften bestäms under hänsynstagande till förelagets storlek, menlig inverkan på fisket och förpliktelser enligt 2:8 VL. Ulredningens förslag innebär att denna princip överges. 1 fortsättningen skall endast bygdeavgiftspliktiga företag bidra med pengar lill främjande av fisket inom landet. Principiellt skiljer sig förslaget dock inle från vad som redan nu gäller om regleringsavgiflerna: endast de störte företagen drabbas av avgift. Från allmän fiskeri-synpunkt borde det måhända vara likgilfigt om alla företag eller bara de större erlägger allmän fiskeavgift, bara del nya systemet totalt sett ger ungefär lika mycket som 2; 10-avgiflerna ger. Ulredningen synes vid sina beräkningar ha eftersträvat ell sådant resultat. Om det är riktigt atl förslaget inte innebär någon egendig skillnad i pengar räknat - kollegiet har inte underlag för en kontroll av detta - bör utredningens förslag, vad gäller allmän fiskeavgift, kunna godtagas.

Ulredningens förslag lill bygdeavgifler innebär — såvitt gäller nuvarande regleringsavgifter - atl avgifterna överflyttas från sjömagasin lill kraftverk.

Även i denna fråga har utredningen delvis ändrat uppfattning sedan år 1972. Då anförde utredningen bl. a.: "Däremot bör av flera skäl avgift allQämt bestämmas särskilt för års- och flerårsregleringar. Sambandet mellan dessa företag och kraftverkens effekt är, som antytts tidigare, inte

Prop. 1981/82:130 310

lika entydigt. Regleringarna ger alltså inle något direkt utslag i kraftverkens utbyggnadsvattenföring, när de har sådan omfattning alt de medger uQämning av vattentillgången mellan våtår och torrår. Del bör också framhållas att man bara genom särskild avgiftsbeläggning kan anpassa avgiften till regleringens inverkan på den omgivande bygden." Dessa uttalanden synes, enligt kollegiets uppfattning, allQämt riktiga.

Lämpligheten av den föreslagna omläggningen kan alltså diskuteras, särskilt som regleringsavgifter utgått under en lång följd av år. Utredningen motiverar förslaget med all kraftverken är de utbyggnader som framförallt påverkar bygden. Kollegiet vill framhålla att det visserligen är sant att kraftverken kan påverka bygdens förhållanden i betydande omfattning, men alt en reglering många gånger är vida mer ingripande.

Om avgiften skall bestämmas för varje kraftverk med hänsyn tagen jämväl till regleringarnas inverkan måste inverkan av etl flertal regleringar på något sätt sammanvägas. Då regleringarna dessutom i stor utsträckning är gemensamma för flera kraftstationer blir det troliga resultatet alt man bestämmer avgifter efter etl schablonmässigt fastställt medelläge på avgiftsskalan, tämligen lika för varje kraftverk i en och samma älv.

Någon egentlig olägenhet lorde inte uppkomma härigenom i vidare mån än atl den sammanlagda avgiften därefter regelmässigt lorde böra ånyo uppspaltas på delavgifter för de olika bygder som berörs av varje särskild reglering, överledning eller av kraftverket.

I realiteten kommer man alt hamna i en liknande situation som enligt utredningens tidigare förslag, kanske dock med en störte frihet att fördela avgiften mellan olika bygder.

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär förslaget dock en förskjutning till förmån för kraflv«rksbygderna, enär den av utredningen föreslagna avgiftslatituden är avpassad så att den totala avgiftsbelastningen för ett vattendrag i princip skall bli ungefär lika stor som vid tillämpning av reglerna 14:14.

Kollegiet vill ifrågasätta om det verkligen finns anledning alt i mer väsentlig grad minska de nuvarande avgifterna för regleringsbygderna.

Etl alternafiv till utredningens förslag som skulle vara enklare att tillämpa vid övergång från nuvarande system med regleringsavgifter vore all bibehålla avgift enbart för regleringar - men med ett enklare beräknings-sätt än för närvarande. För att garantera att en önskad andel av avgiften tillfaller andra berörda områden än regleringsbygden kan därvid föreskrivas att viss procent av den framräknade avgiften skall tillfalla respektive kraftverksbygd. Om avgiften liksom för närvarande beräknas särskilt för varje strömfall skulle en sådan fördelning bli synnerligen enkel.

Kollegiet övergår härefter tili att granska det föreslagna systemet i sig.

Till att börja med är då att säga, att det nya beräkningssystemet bör vara betydligt enklare i tillämpning än nuvarande system såvitt del gäller regleringsavgifler. Det är emellertid inle helt uppenbart hur beräkningarna skall utföras.

Enligl 11:1 VLF skall avgift uigå med visst belopp för varje enhet installerad effekt som omfattar tio kilowatt intill elthundrafemlio procent av effekten vid medelvattenföring och för varje enhet om Qugo kilowatt dämtöver.

Till atl börja med uppställer sig frågan vad som skall anses med installerad effekt. Därmed synes i och för sig kunna förstås

a) maximal effekt (dvs. inklusive s. k. överbelastning)

b) märkeffekten

Prop, 1981/82:130 311

c) på grund av faktiska förändringar, såsom uppgmndningar eller gammalt maskineri som genom kavitation erhållit försämrad effekt, kan den i praktiken ullagbara effekten nedgå under märkeffekten.

Vidare kan fråga uppstå om effekten vid medelvattenföring skall beräknas för den faktiska stationen eller om det skall göras en teoretisk beräkning baserad på en tänkt station med maximal effekt vid medelvattenföring. En liknande fråga har varit föremål för process vid beräknande av fiskeavgift enligt nu gällande VL. Kollegiet hänvisar till NJA 1970:284 och där av kollegiet utvecklad talan.

För undvikande av onödigt processande vore det önskvärt att det i vart fall gjordes molivuttalanden i dessa frågor.

Kollegiet vill för sin del föreslå dels märkeffeklen som mått på installerad effekt, dels ock alt effekten vid medelvattenföring beräknas efter samma verkningsgrad som den installerade effekten.

Beträffande lagtexten må följande anmärkas.

1 8. Med hänsyn lill den fortgående penningvärdeförändringen finner
kollegiet det mest tillfredsställande om avgiftslalituden kunde uttryckas i
någon av penningvärdets ändringar oberoende formel. Redan,nu kan sägas
atl den föreslagna avgiftslalituden vid lagens ikraftträdande 1982 inte kom
mer att motsvara 14 resp. 40 kronor i dagens penningvärde. Ett sätt att
komma förbi detta är att uttrycka avgiftslalituden i förhållande till basbe
loppet. Utgående från förslagsvis basbeloppet 10000 kronor (maj 1976)
skulle den av utredningen föreslagna avgiftslatituden per avgiftsenhet kun
na uttryckas som minst 1,4 och högst 4,0 lusendelar av basbeloppet. En till
basbeloppet knuten bygdeavgifl har också den fördelen att omprövning av
avgiften med hänsyn lill ändring i penningvärdet blir obehövlig.

Utredningens försök atl komma förbi problematiken med penningsvärdeförändringen har f. ö. tagit sig uttryck i ett från lagteknisk synpunkt besynnerligt motivuttalande. I specialmotiveringen (s. 318) sägs sålunda all maximibeloppet i latituden avpassats så att hänsyn vid omprövning enligt 3 8 skall kunna las till eventuell penningvärdeförändring. Då avgift första gången bestämmes bör man således alltid hålla en vid marginal till maximibeloppet. Delta är en helt ny och från juridisk synpunkt främmande syn på begreppet avgiftslalilud.

2 8. Enligt andra stycket skall tillständsmyndigheten, om det är påkallat,
ange till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket och till andra
förelag. Uppdelningen avser att ge ledning vid avgiftens fördelning mellan
olika bygder. Sådana föreskrifter lorde i huvudsak endast behövas då mer
än etl län beröres av avgiften. Denna skall ju inbetalas till länsstyrelsen i
det län där kraftverket är beläget. I l.ex. Skellefleälv. Ångermanälven,
Indalsälven och Ljungan ligger många av kraftverken inte i samma län soni
regleringsmagasinen. Är det å andra sidan bara etl län som berörs bör
länsstyrelsen själv kunna fä besluta om avgiftens fördelning.

I 3 8 anges att avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter del då tillstånd lill kraftverk eller ändring därav först logs i anspråk. Delta innebär, beträffande den del av avgiften som skall motsvara 2:IO-avgiften, en markant försämring. 2:IO-avgiften skall ju utgå från och med kalenderåret näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats (dvs. från och med året efter det då skadan inträffade).

Enligt 15:8 punkt 10 VLF skall skyldighet att utge avgift enligt 11 kap. avgöras av tillståndsmyndighelen och intas i tillståndsbeslutet. Enligt 11:3 gäller avgörandet angående avgift för 10 år i sänder, räknat från det kalenderår då avgiften först skall eriäggas. Det kan därför la ganska lång

Prop, 1981/82:130 312

lid från del avgiflen första gången beslämts lill dess den kan omprövas. Om byggnadstiden bestäms till 10 år kan avgiften sålunda inte omprövas förrän 20 är efter del den första gången beslämts. Det finns därför skäl all överväga om inte avgiften hör utgå från en tidigare tidpunkt, förslagsvis i enlighet med vad som nu gäller angäende fiskeavgift. Etl alternativ vore att låta avgiflen bestämmas pä ell sen.ire stadium, varvid eventuella lalilud-förändringar under mellantiden skulle kunna beaktas. Smidigast vore då att låta domstolen bestämma avgiften, i vilket fall även omprövningar lämpligen bör vara en domstolsfråga i stället för alt - som föreslagils -handläggas av koncessionsnämnden.

1 11:3 andra stycket VLF anges alt avgiften vid omprövning skall ändi-as enligt vad som finnes påkallat med hänsyn lill erfarenhelerna av "förelagets" inverkan eller ändring i penningvärdet. Med "företaget" torde böra förstås även nytillkomna eller utökade regleringar eller överledningar.

1 11:5 användes uttrycket "berört eller angränsade vattensystem", utan att uttrycket närmare preciserals. Enligt motiven har därigenom markerats avgiftens lokala användningsområde. Det kan visserligen vara svårt att ange någon allmängiltig tolkning av vad som i varje enskilt fall skall avses med berört eller angränsade vattensystem, men del är viktigt all framhålla atl uttryckel varken får ges en för snäv eller för vid tolkning. (Jfr 3:12 VLF.)

Övergångsbestämmelserna lill 11 kap. VLF synes alltför knapphändiga. 1 betänkandet sägs endast att bei-äkningen är så enkel atl den kan göras vid varje omprövningstillfälle för äldre regleringar till dess alla äldre avgifts-beslut blivit omprövade och att däriör någon gemensam tidpunkt för omprövning inte behöver fastställas. Därmed har man emellertid inle löst frågan hur tiden till nästföljande omprövning skall beräknas.

Anta att i en älv finns tre regleringar, A. B och C. för vilka regleringsavgifler skall omprövas år 1984, 1986 resp. 1990. 1 älven finns fem kraftverk, a, b, c, d och e. Ytteriigare regleringar och kraftverk planeras. Fiskeavgifter utgår för samtliga regleringar och kraftverk.

1984 skall regleringsavgiflen för .\ omprövas och omvandlas till bygdeavgift, men enligt VLF kan endast en del av den blivande bygdeavgiften då bestämmas, nämligen A:s andel i bygdeavgiflen för a-e. År 1986 bestämmes pä samma sätt B:s andel i bygdeavgiften för a-e och år 1990 C:s andel. År 1994 har 10 år gått sedan bygdeavgift fastställdes för A;s andel i a-e. Utan särskilda övergångsbestämmelser synes man för all framtid vara hänvisad till delomprövningar lör varje kraftverks bygdeavgift. Bilden kompliceras ytterligare av fiskeavgifterna, där ju den nuvarande avgiftsperioden är 20 år. Omprövning av A:s fiskeavgift skall kanske ske först år 2001.

För ett efter nya vattenlagen sökt kraftverk bestämmes avgiften däremot på en gång med beaktande av alla regleringar, och omprövning sker endast vart I0:e år.

Om avgiftslatituden, som kollegiet föreslagit, uttrycks i ett automatiskt verkande index blir problemet betydligt mindre besvärande.

Omprövning kan emellertid behöva ske på grund av ändrade ulbygg-nadsförhållanden (l.ex. en tillkomn-iande reglering). De omständigheter som skall beaktas vid avgiftens omprövning lorde, som tidigare anförts, vara lämligen likartade för alla kraftverk inom ett och samma vattensystem. En gemensam prövning bör då eftersträvas. Tillståndsmyndigheten bör därför, när avgiften första gången bestäms, få förkorta den första avgiftsperiodens längd så att omprövningen tidsmässigt samordnas med övriga kraftverk.

Prop, 1981/82:130 313

Av övergångsbestämmelserna framgår ej huruvida ulredningen anser alt nuvarande avgifter efter omprövning icke skall få överstiga maximum enligt den nya skalan. Om så är fallel bör givetvis inte heller nya avgifts-minimum få underskridas.

För alt snabbare komma in i det nya systemet kan det vara motiverat atl i 4 8 andra stycket lagen om införande av nya vattenlagen ange, att fråga om bestämmande av avgifter skall handläggas enligt nya vattenlagen därest huvudförhandling i frågan i vattendomstolen icke avslutats vid nya lagens ikraftträdande.

Kollegiet finner det angelägel att övergångsbestämmelserna görs entydiga och enkla alt tillämpa. Utredningens förslag uppfyller inte sjådana krav. Kollegiet föreslår att bestämmelserna ses över.

Riksantikvarieämbetet: Ulredningen har i delbetänkande (SOU 1972: 14) behandlat vattenlagstiflningens avgiftssystem. Genom tilläggsdirektiv har utredningen fått anledning att behandla frågan på nytt, bl. a. från regionälpolitisk synpunkt. Ämbetet som ej bereddes tillfälle yttra sig över utredningens första förslag vill i detta sammanhang redovisa sina synpunkter på medlens användning.

Enligl förslagel (11 kap. 4 8) får viss del av bygdeavgiften användas för atl tillgodose vissa - ej närmare angivna - ändamål beträffande den bygd som beröres av företagel. Avgiften skall användas för all gottgöra bygden skada eller olägenhet som vållas genom företagel.

Vatlenföretag vållar som regel stora ingrepp i kulturlandskapet. Påverkan av den fysiska miljön och direkt skada på kulturminnen är härvid de påtagligaste förändringarna. Även indirekt påverkan i form av förändringar av traditionella brukningsformer och kulturmönster förekommer. För att mildra effekten av ingreppen fordras ofta kraftfulla åtgärder för att bevara och göra de återstående delarna av kulturmiljön tillgängliga för allmänheten. Ämbetet anser alt kostnaderna härför bör kunna bestridas av regleringsmedel/bygdeavgift. Detta ställningstagande slår enligt ämbetets mening i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Ämbetet känner emellertid endast till etl fåtal fall där regleringsmedel har använts för insatser av kullurrainnesvårdande karaktär, l.ex. upprustning av Skellefteå kyrkstad enligt regeringsbeslut 1961-03-10. I andra fall har ämbetet ej vunnit gehör för sådana yrkanden. Länsstyrelsen i Västerbottens län har genom beslul 1977-06-22 beviljat 8 000 kr av regleringsmedel för underhåll av en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Vattenrättsdomaren i Umebygdens tingsrätt avstyrkte emellertid vid remissbehandlingen bifall till bidragsansökan med hänvisning till att jordbmksdeparlementets tillämpningsföreskrifter endast medgav bidrag till objekt av investeringskaraktär. Ämbetet, som anser alt lagförslaget i sig möjliggör en tolkning enligl ämbetets ovan anförda synpunkter, får yrka på atl i direktiven för framtida tillämpningsföreskrifter eller förordningar intas sådana anvisningar att bygdemedlen får användas även för bl. a. upprustning och underhåll av för" bygden väsentliga kulturminnen.

Lantbruksstyrelsen: Vattenkraftverk påverkar ofta lantbruket eller rennäringen. Någon form av särskilda villkorsmedel bör kraftverkets ägare förpliktas utge med hänsyn lill näringslivel och andra intressen i den bygd som påverkas. Lantbruksslyrelsen har tidigare tillstyrkt förslag om bygdeavgift. Det är angelägel alt regeringen även i framliden förordnar om alt särskilda villkorsmedel avsätts för rennäringen.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen kan inte godta det föreslagna avgiftssystemet. Skälen härtill är främst följande.

Prop, 1981/82:130 314

I § säger i korthet att endast större vattenkraftverk ska kunna förpliktas erlägga s. k. bygdeavgift. Avgiftspliklen kopplas ihop med tidpunkten när tillståndet tas i anspråk och inte som nu när byggnadsarbetet påbörjades, 3§. Femtori procent av bygdeavgiften skall enligt 4 8 användas för att främja fisket i landet. Någon fristiiende fiskeavgift motsvarande,nuvarande 2 kap. 10 8 skall alltså inte längre kunna åläggas.

I motiven till nuvarande 2:10 VL har som skäl för denna avgifisform framhållits att, oavsett att åtgärder till skydd för fisket föreskrevs och ersättning till enskilda fiskeintressenler utdömdes, del dock i allmänhet kvarstod viss skada, som drabbade fiskerinäringen i stort. Av de åriigen inflytande avgifterna går omkring hälften till olika slags direkt fiskefrämjande åtgärder, medan återstoden i huvudsak anslås till forsknings- och försöksverksamhet inom fiskels område. En minskning av dylika avgifter skulle därför få vittgående negativa verkningar för fiskevårdsarbelet i landet.

Utredningen har resonerat med utgångspunkt från att endast de största och mest ingripande företagen kan antagas ha en mer kännbar inverkan på bygdeförhållandena. Mindre företag väntas, enligt ulredningen, inte ha sådan inverkan och bör därför undantas från avgiftsplikl. Fiskeristyrelsen vill inte ifrågasätta att detta resonemang kan vara tillämpligt på den "allmänna bygdeskadan". Såvitt avser fisket är det dock en fullständig felsyn. Några från fiskeribiologisk synpunkt bärande skäl att pä detta sätt begränsa avgiftsplikten till de största kraftverken finns inte. Tvärtom kan, som styrelsen ovan understrukit, även mindre kraftverk liksom också i det närmaste alla andra former av vatlenföretag åstadkomma fiskeskador som inle bara är av lokal betydelse. Verkningarna kan påvisas över vidsträckta områden. Den allmänna fiskeskadan behöver alltså inle vara knuten till den bygd eller del vattendrag där valtenföretaget utförs.

Del är inte heller rättvisande atl ha fiskeavgiften fastställd som en på förhand fixerad, orubblig procentsats av bygdeavgiften. Något statiskt samband mellan bygdeskadan och fiskeskadan föreligger ju inte. Beräkningen av femtonprocentsatsen bygger för övrigt på föriegat material. Om den föreslagna modellen, trots styrelsens bestämda avstyrkande, likväl skulle väljas borde procentsatsen åtminstone inte sättas under Qugo procent.

Avgiften föreslås utgå fr. o. m. kalenderåret närmast efter det då tillstånd till kraftverket eller ändring därav först togs i anspråk. Paragrafen måste jämföras med 12 kap. 6 8 och 18 kap. 30 8. Fiskeristyrelsen utgår från att kompensation ska kunna utgå i de fall arbete påbörjas ulan tillstånd. Vidare förutsätter styrelsen all rned skrivningen i 11 kap. 3 8 inte avses någon förändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 2 kap. 10 8 VL, som kopplar avgiflspliklens inträde till arbetenas påbörjande. Till övergångsbestämmelserna, 14 8, återkommer styrelsen längre fram. Det enda positiva fiskeristyrelsen ser i förslaget om bygdeavgift är, att omprövningstiden föreslås sänkt från nuvarande 20 till 10 år. Förslaget i denna del överensstämmer med vad styrelsen framfört till ulredningen 1969. Senare tids penningvärdeutveckling har dock svårt undergrävt värdet hos avgifterna. De borde därför helst indexregleras. Härigenom skulle de dels bli värdebeständiga och dels bespara berörda myndigheter och företag myckel arbete med bevakning. I vart fall har utvecklingen visat alt en ytterligare förkortning till tre års intervall vore atl föredra.

I stället för ulredningens förslag beträffande II kap. 1-4 88 föreslår styrelsen alt fiskeavgift till befrämjande av fisket i landet ska kunna utgå

Prop, 1981/82:130 315

vid alla former av vattenföretag, att denna fiskeavgift beräknas från fall till fall i likhet med vad som nu gäller, att avgiflen ska kunna utgå - som nu -från året efter del att arbetena påbörjas och att avgiften skall vara index-reglerad eller i vart fall kunna omprövas vart tredje år.

Ulredningen föreslår vidare atl nuvarande avgifter enligl 6 kap. 9 8 skall slopas. Flottningen är visserligen idag av mindre betydelse och de åriigen inflytande avgifterna inte särskilt stora. Utvecklingen i fråga om energipriser m. m. kan dock föranleda att nuvarande landsvägstransporter bedöms bli alltför dyra med en återgång till flottning som följd. Utredningen föreslår ju för övrigt atl s. k. buntflotlning skall jämställas med lösflottning. Detta kan medföra krav på breddade flottleder med försämrade betingelser för fisket som resultat.

Fiskeristyrelsen avstyrker därför förslaget alt inte bibehålla en motsvarighet till nuvarande 6:9-avgifter. Maximiavgiften, 5 öre/m-' flottgods, fastställdes är 1919. Den bör nu höjas i nivå med den allmänna prisutvecklingen.

5 8 innehåller en motsvarighet lill nuvarande avgifter enligl 2 kap. 8 8.
Förslagel innebär dock en förbättring gentemot vad som gäller idag. Skyl
digheten att utge denna avgift skall nämligen kunna gälla såväl berört som
"angränsande vattensystem". Förslaget, som överensstämmer med vad
styrelsen framfört till ulredningen, tillstyrkes.

14 8 lagen om införande av nya vattenlagen. Även om del ullrycks någol oklart, utgår fiskeristyrelsen från att gamla 2:10-avgifter ska kunna utgå efter omprövning. Första omprövningslillfället bör dock aldrig vara längre än 10 år efter del att nya VL trätt i kraft. Omprövningen skall därefter vara indexreglerad eller ske med högst tre års intervall i enlighet med vad styrelsen föreslagil under 11 kap.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 1 8. S. k. bygdeavgift skall ej Utgå om antalet avgiftsenheter i vattenkraftverk understiger femhundra. Detta innebär all mindre anläggningar och övriga förelag ej beläggs med avgift. Av bygdeavgiften skall 15% motsvara den nuvarande avgiften, enligt 2 kap. 10 8 vattenlagen, lill främjande av fiskel inom landel. Del kan ej vara rimligl all fiskeavgiften begränsas på detta sätt, utan den bör utgå för alla företagstyper som medför inverkan på fiskel. Vid mindre belopp bör den kunna betalas in på en gång. Den föreslagna avgiften för fiskel bör kallas fiskeavgift och helt brytas ut ur bygdeavgiften.

2 8. En sammanslagen avgift för kraftverk och regleringar föreslås. En uppdelning skall kunna göras av tillständsmyndigheten, men några närmare regler för hur denna uppdelning skall göras anges ej. Detta vore önskvärt, eftersom regleringar och kraftverk kan drabba olika områden och kan ha mycket varierande inverkan på fisket. Av en uppställning pä sid 314 i betänkandet framgår att det föreslagna systemet på l.ex. Lule älv ger mindre belopp än del nuvarande. Det kan ej vara rimligt all man med ett nytt system ändrar avgiftens storiek i vår mest utbyggda och kraftverks-reglerade älv. Vad gäller fiskeavgiften har man utgått ifrån all den skall vara i samma storleksordning som för närvarande. Här torde en höjning vara motiverad med hänsyn till att man framöver bygger ut i våra sista outbyggda vattendrag och speciellt stora insatser på fiskesidan krävs, både vad gäller forskning och direkta åtgärder.

5 8. Denna paragraf medger åtgärder i kringliggande vatten, som kompensation för skador i ett utbyggt vattenområde. Detta är värdefullt, eftersom den största olägenheten med nuvarande 2:8 åtgärder just har varit, all de ej kunnat användas utanför det skadade vattenområdet, där det ofta varit svårt alt hitta meningsfulla åtgärder.

Prop, 1981/82:130 316

Fiskeriintendenten i Nedre norra dislriktet: A. Avgifter motsvarande VL 2:10.

1. Sammanfattning av avgiflsförslaget

2. Förslaget alt endast avgiftsbelägga installerad effekt

Graden av korttidsreglering torde mätas ganska väl av den installerade effekten. Då del gäller årsregleringar och framför allt flerårsregleringar är sambandet emellertid väsentligt sämre.

Att korttidsregleringar genom den föreslagna beräkningsmetoden kan beläggas med adekvata avgifter är ur fiskesynpunkt synnerligen välkommet. För års- och flerårsregleringar innebär förslaget emellertid av allt atl döma försämringar jämfört med nuvarande beräkningsmetod baserad pä magasinsvolymen. Det är därtor i hög grad tveksamt om den föreslagna avgiftsbeläggningen enbart av installerad effekt verkligen medför att avgifterna ur fiskesynpunkt blir riktigare dimensionerade och mera rättvist placerade än enligt gällande vattenlag. Slutsatsen måste bli att förslaget på etl eller annal sätt måste kompletteras med särskilda bestämmelser för års-och flerårsmagasin.

3. Förslaget till sänkt avgift för toppeffekt

Utredningen har i etl tidigare belänkande (SOU 1972: 14 sid. 135) motiverat sitt förslag. Sannolikt är det en helt riktig bedömning att kraftverkels allmänna inverkan på bygdens förhållanden per utbyggd effektenhet avtar vid mycket hög ulbyggnadsgrad; exempelvis utöver den angivna gränsen 150% av medelvaltenföringen. Sådan extrem utbyggnadsnivå förutsätter visserligen långt driven korllidsreglering men den bedrivs i regel inom redan tidigare tillåtna regleringsgränser. Landskapsbilden påverkas således inte märkbart. Ur fiskesynpunkt ter sig emellertid situationen annorlunda: Den snabbt växlande vallenhaslighelen i samband med dygns-, vecko- och helgreglering har svåra vefkningai- både på fiskbestånd och på möjligheten att bedriva fiske. Det förefaller oriktigt att avgiften till fiskel per installerad effektenhet skall nrinska i och med atl ulbyggnadsgraden når den nivå som utmärks av långt driven korttidsreglering. Åtminstone då det gäller fiskeavgiften bör avgiftsenheten, enligt ulredningsförslagei 10 kW, behållas även för installation av effekt överstigande effekten vid 150% av medelvaltenföringen.

4. Förslaget till avgiftsbefrielse För mindre kraftverk

Det föreslås att avgift ej skall utgå då antalet avgiftsenheter understiger 500. Den angivna gränsen motiveras av utredningen dels med att mindre kraftföretag inte kan antas ha någon mera kännbar inverkan på bygdeförhållandena och dels med att myndigheter inte bör belastas med administration av små belopp.

Den föreslagna avgiftsgränsen. 500 enheter, motsvarar vid en utbyggnadsgrad av intill 150% av medelvaltenföringen att intill 5 000 kW kan installeras utan atl anläggningen beläggs med avgift. En grov överslagsräkning ger att 5 000 kW vid angiven utbyggnadsgrad bör kunna tas ut om produkten av vattenföring (mVs) och fallhöjd (m) är ca 420. exempelvis som 42 m-Vs medelvattenföring vid 10 m fallhöjd. Möjligen kan del förhålla sig som ulredningen menar att en sådan utbyggnad inle har mera kännbar inverkan på bygdeförhållandena i allmänhet. Ur fiskesynpunkl måsle en-tellerlid bedömningen bli atl överbyggnad av vattendraget är ett högst betydande ingrepp.

Vad gäller ölägenheterna med små belopp torde dessa kunna undvikas genom utdömande av engångsbelopp efter kapitalisering av årsavgiften.

Prop, 1981/82:130 317

Den föreslagna avgiftsgränsens höga läge framgår av atl den redan vid lägsta normaltaxa, 14 kr per 10 kW installerad effekt, ger en årlig bygdeavgifl av 7000 kr. varav avgiftsdelen till fiskel enligt utredningens förslag utgör I 050 kr. (15%). Om denna åriiga avgiftsdel till fisket omräknas till engångsbelopp genom kapitalisering skulle följaktligen 26 250 kr kunna tillföras fisket. Det är med andra ord väsentliga avgifter som undandrages fisket om ulredningens förslag följes.

Utredningens uppfattning om de mindre anläggningarnas inverkan på motstående inlressen synes genomgående vara föga eller inle alls giltiga då det gäller fiskeförhållandena. Småkraflverkens inverkan på fiskel skall därför här kommenteras särskilt.

I de mindre vattendragen byggdes dammar med sågar, kvarnar och småningom bykraftverk långt innan man utvecklat teknik för utbyggnader i de stora älvarna. En stor del av de ännu kvarstående dammarna och kraftanläggningarna har tillkommit före vattenlagen och i varje fall under en tid då inget fritidsfiske tillmätte harr- och öringslrömmar ett högt rekreationsvärde. Längs alla landets kuster har havsöringåar överbyggts utan egentliga åtgärder till skydd för vandringsfiskbestånden.

De stora älvarna överbyggdes i regel långt senare och efter prövning enligt vallenlagen, varvid kraftföretagen ålades omfattande fiskevårdsåtgärder vad gäller vandringsfisk. Den nämnda skillnaden mellan småvatlendragen och de stora älvarna i fråga om hänsyn till fisket är således historiskt betingad.

Under senare år har stora belopp av allmänna medel använts för restaurering av nedlagda flottleder och för all vid nedlagda sågar, kvarnar och bykraftverk öppna dammarna och göra vattendragen tillgängliga för vandringsfisk.

Del torde vara helt uppenbart alt kraftulbyggnad i småvalten måste anses förorsaka långt större fiskeskador per installerad effektenhet än de stora anläggningarna. S. k. minikraftverk är just nu aktuella. 1 Sverige utreds minikfaftverkens lönsamhet av VÄST (Svenska kraftverksföreningens stiftelse för teknisk utveckling). VÄST definierar miniKraftverk spm anläggningar med effekt mellan 100 och I 500 kW. Gränserna har satts med hänsyn lill atl mindre anläggningar anses vara klart olönsamma medan större anläggningar är så speciella atl de inte lämpar sig för standardisering. Minikraftverken faller långt under gränsen för avgiftsplikt enligt föreliggande förslag till avgiftsbeläggning (5 000 kW).

Mest aktuellt inom minikraftverksprogrammet är restaurering av nedlagda äldre småkraftverk och komplettering av utbyggnadsgraden vid småkraftverk som ännu är i drift. Senare i planeringen ligger nyanläggningar i småvaltendrag.

Modern vattenkraftutbyggnad i mindre vattendrag Kan förutsättas bli lönsam framför allt i närheten av befolKningsKoncentratipner, där elkraften kan utnyttjas utan höga överföringskostnader. Det förefaller ofrånkomligt atl detta måste medföra svår konflikt med särskilt fritidsfiskets intresse ay närbelägna strömvalten.

Små anläggningar kan antas fä svårt alt bära kostnaderna för mera omfattande åtgärder för fisket. Möjlighet till avgiftsbeläggning bör emellertid finnas. Den av utredningen föreslagna gränsen för avgiftsplikl skulle innebära att flertalet för fisket attraktiva harr- och öringvatten skulle kunna byggas över utan avgiftsbeläggning. Ur fiskevårdssynpunkt finns ingen anledning atl dra en undre gräns för avgiftsplikl.

5. Förslaget till dimensionering av fiskeavgiften

Prop, 1981/82:130 318

Den andel av bygdeavgiflen som enligt ulredningen bör tillkomma fisket har framräknals genom jämförelse av summan av alla årligen utbetalade fiskeavgifter i landet med motsvarande summa av alla regleringsavgifler. Dessa årsbelopp är emellertid resultat av domstolsutslag i vattenmål under mer än elt halvsekel. I bästa fall uttrycker utredningens förslag till dimensionering av avgiften således en anpassning till domstolarnas medelupp-fatlning under en i sammanhanget mycket lång tidsrymd. Därmed torde den pä detta sätt framräknade procentsatsen till fisket inte utan vidare kunna anses avspegla nu rådande uppfattning om fiskets relation till andra motstående intressen som dessa kommer till uttryck i regleringsavgiften. Föreslagen procentandel kan redan av dessa skäl ifrågasättas. Föga torde för övrigt vara alt vinna genom en anpassning av fiskets procentandel till nuvarande uppfattning. Av vad som ovan anförts (punkterna 3 och 4) lorde framgå att ett förelags inverkan på fiskeförhållandena måste bedömas på annat sätt än dess inverkan på bygdeförhållandena i allmänhel.

Låsningen av fiskeavgiften till en fast procentandel av bygdeavgiften är således olämplig. Avgift till fisket bör i stället beräknas särskilt och bör då, liksom i gällande vattenlag, ställas i relation till omfattningen av de åtgärder för fisket som sökanden har att utföra eller bekosta.

B. Avgifter och åtgärder motsvarande VL 2:8

Lagförslaget innebär möjlighet all utdöma särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder även i vatten angränsande lill av vattenföretag berört område. Detta får ses som en fördel för fisket i de fall meningsfulla åtgärder ej är möjliga inom påverkningsområdet.

Emellertid bör finnas möjlighet till uppföljning av effekten av utförda åtgärder under en prövotid. Detta kan gälla såväl åtgärder finansierade genom avgift enligl 11 kap. 5 8 siom åtgärder lill skydd för fisket enligl 3 kap. 12 8. Kostnadstäckning för uppföljning av åtgärder bör således säkras i lag.

Fiskeriintendenten i Mellersta distriktet:

2 kap.8 8 VL. Förslaget innebär en klar förbättring när det gäller möjlighet att utföra meningsfulla fiskevårdande åtgärder i vattensystem. Nuvarande lagrum innebär att 2:8-avgifter i princip bara kan användas för fiskevårdande åtgärder i del direkt skadade vattendraget, vilket ofta är en större älv. Med tanke på att de flesta större älvarna redan är praktiskt taget helt avlrappade genom regleringsdammar, blir åtgärderna ofta meningslösa, eftersom den ursprungliga fiskfaunan som dominerats av laxartad fisk, till största delen ersatts av för människan ointressanta arter - t. ex. mört och gädda. Endast i undantagsfall har framsynta vattenrättsdomare försökt ändra praxis genom alt tillåta viss verksamhet i bivattendrag under åberopande, atl positiva nedströmseffekter kan uppnås i det skadade huvudvaltendraget. Med den ny formuleringen finns möjlighet att utföra åtgärder även i bi vattendragen, varför effekten av åtgärderna dels kan bli självreproducerande bestånd av laxartad fisk, dels medföra just den positiva nedslrömseffekl i det skadade vattendraget, som ibland åberopas.

2 kap. 10 8 VL. Betänkandets förslag innebär, all de nuvarande lagrummen 2:10 och 4:14 samordnas i en avgift, bygdeavgiflen. Förslagel medför också en begränsning av de företag som kommer att omfattas av denna avgift. Således föreslår utredningen dels att mindre kraftverk undantas helt från avgiftsskyldighet, dels alt endast den installerade effekten avgiftsbeläggs, samt slutligen, att avgiften reduceras vid loppeffekt. Ur miljöpåver-kande synpunkt är förslaget synnerligen negativt. Avgiftsbefrielsen för de mindre kraftverken är mycket olycklig, eftersom etl myckel stort antal

Prop, 1981/82:130 319

sädana kraftverk effektivt trappar av de mindre vallendragen, och därigenom gör stor skada på vandringsfiskbestånden. Ur fiskeribiologisk synpunkt finns ingen som helst anledning skilja mellan små och stora kraftverk, eftersom deras negativa effekt är lika stor i de enskilda vattendragen. Förslaget alt avgiftsbelägga endast installerad effekt innebär att man sätter likhetstecken mellan kort- och långtidsregleringar vid avgiftsberäkning. Sambandet är betydligt mer komplicerat än så, varför förslaget inle medför någon "nettoförbättring". Diskrepansen mellan effekten av kort- och långtidsreglering blir ännu mer uttalad när det gäller förslagel till minskad avgift vid toppeffekt. De förhållanden, när detta förslag kommer att kunna tillämpas, kännetecknas av hård korttidsreglering, som ur fiskesynpunkl medför en klar försämring av miljön. Del är orimligt att detta förhållande skall premieras med lägre avgift, samtidigt som fiskerimyndigheterna i vattenmålsarbetet driver principen att korttidsregleringar bör inskränkas, och åtminstone sommarperioden helt bör undandras från sådan typ av regleringsverksamhet.

Totalt sett för dessa två lagrumsförslag (2:8 och 2:10) tycks inte belänkandet medföra någon entydig förbättring, då fördelarna med 2;8-avgiftens utvidgade användning motverkas av nackdelarna med bygdeavgifiens tilllämpning.

Fiskeriintendenten i Östra distriktet: Vattenlagsutredningen föreslår att s. k. bygdeavgift skall dömas ut för vattenkraftverk och sjöregleringar. 15 procent av bygdeavgiflen skall som en motsvarighet till nuvarande avgifter enligt 2 kap. 10 8 vattenlagen inbetalas lill fiskeristyrelsen alt användas för all främja fiskel inom landet.

Stora och betydelsefulla delar av fiskevården i vårt land finansieras för närvarande helt eller delvis med s. k. 2:10 medel. Så är exempelvis fallel med lax- och havsöringsodlingen i Ljungan och Dalälven, vilken är av betydelse för bl. a. kust- och havsfisket i östra distriktet. . Det är med hänsyn härtill av största vikt för fiskeinlresset att de medel som framdeles kommer att inflyta till fiskets befrämjande inom landel som procentandelar av utdömda bygdeavgifter inte blir mindre än nuvarande 2:10-avgifter.

11 kap. 5 8 i lagförslaget tillstyrkes eftersom paragrafen ger möjlighet att använda lokala fiskeavgiftsmedel till ätgäi-der i bivattendrag eller angränsande vattensystem. Detta kommer all medföra en effektivisering av den lokala fiskevårdsverksamheten.

Fiskeriintendenten i Övre södra distriktet: Ifråga om avgifter för främjande av fisket inom landet är försämringen uppenbar. Den särskilda fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 8 föresläs försvinna och ersättas med 15 % av en allmän s.k. bygdeavgifl, som skall utgå endast for vattenkraftverk. Avgiften skall utgå per enhet om 10 kW installerad effekt intill 150% av medelvaltenföringen och per enhet om 20 kW därutöver. Den skall ej utgå om antalet enheter understiger 500, dvs. vid 5 000 kW intill en utbyggnads-grad av 150% av medelvaltenföringen. Förslaget ger icke rättvisa ur fiskels synpunkt. I mänga fall, t. ex. när del gäller lax- eller storöringsförande vatten, kan fiskeskadan av en överbyggnad bli myckel stor medan övriga skador kan vara små. Ej heller täcker förslagel nöjaktigt in regleringsskador och i vart fall icke sådana som sammanhänger med reglering för annat ändamål än kraftgeneration. Den undre gränsen för avgiftsplikt har därtill satts så högt att icke blott minikraftverk ulan även betydligt större sådana befrias från avgift. Sannolikt förorsakar de kraftverkskategorierna relativt slörre fiskeskador än de stora kraftverken och är därtill mycket vanliga.

Prop. 1981/82:130 320

Sådana överbyggnader utgör ett ytterst allvarligt hot icke blott n-iot bestånden av storvuxen sjööring ulan även mot bestånden av strömöring och harr, dvs. mot fiskarter som tillmäts största värde för fritidsfisket. Som exempel kan nämnas atl Värmlands län f n har ell 35-tal sjöar med stor-öringbeständ. Lekplatserna är belägna i tillrinnande vattendrag, som i de flesta fall icke är större än att en överbyggnad icke skulle vara avgiftsplik-fig, Inom parenles må lilläggas all många av dessa vattendrag redan är överbyggda men att bestånden överlever på grund av läckage eller andra ofullständigheler i överbyggnaden.

Det synes vara riktigast att en fristående fiskeavgift bibehålles och att den utgår för alla typer av vattenföretag som vållar fiskeskada av någon betydelse. Avgiften bör liksom hittills dimensioneras med hänsyn lill skadans storlek och till omfattningen av skadeförebyggande åtgärder. Till förenkling av administrationen bör avgiften i undre delen av registret utgå som kapitaliseral engångsbelopp. Ulredningens förslag härutinnan kan således ej tillstyrkas,

Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Nuvarande 2: 10 avgift för främjande av fisket inom landet ersätts med en viss del, 15 procent, av en s. k. bygdeavgift.

Visserligen råder ofta elt visst förhållande mellan den skadliga inverkan på fisket och på övriga intressen. Men det finns fall t. ex. i lax- havsöringförande vaiten där inverkan i övrigt kan vara liten men där påverkan på fisket kan ha mycket stora och vittomfattande konsekvenser. I dessa fall blir det omöjligt atf få en relevant andel av avgiften lill fisket.

Enligl tilläggsdirektiv 1974-09-20 bör man överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp spm i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen, Utredningen har inte kunnat finna former härför utan har tvärt om inskränkt den s. k. bygdeavgiflen atl gälla endast kraftverk. Regleringar utan kraftverk skulls alltså stå utanför. Ur fiskesynpunkl är detta inkonsekvenl. I varje fall måste såväl kraftverk som regleringar vara avgiftsskyldiga. I andra sammanhang i utredningen talas om all olika valtenförelag skall jämställas. Från allmän synpunkt bör däriör varie företag, oaktat dess syfte, bidraga för atl lindra effekterna av sina verkningar inom berörd bygd. Det finns inga skäl varför endast en typ av företag skall åläggas gptlgörelse i detta avseende,

En avgift baserad på effekten torde inte återspegla den faktiska inverkan på allmänna intressen mer än en ren skälighetsbedömning, där efter hand praxis ger vissa normer, och där samhällets syn på värdet av olika allmänna intressen frän en tid till en annan kan få bli mer avgörande.

Utredningens förslag i denna del kan därför icke tillstyrkas. Avgiften enligl 11:1 skall kunna omfatta alla förelag enligl vattenlagen. Storleken av avgiflen bör kunna bedömas efter vad som från fall lill fall kan anses vara skäligt. Andelen som sKall betalas in till fisKestyrelsen enligt 11:4 skall om särskilda omständigheter föreligger kunna överskrida 15 procent.

Mot förslaget i 11; 5 finns inget att erinra. Det är en fördel att åtgärderna icke är bundna helt ti|| del vattenområde som är direkt berört ulan får användas även i angränsande vattensystem.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden vill med avseende pä utredningens förslag beträffande avgifter (I I kap. VL-förslagel) ifrågasätta, om inte bygdeavgiflen bör index-regleras i syfte att minska behovel såväl av omprövning av avgiftsbeslut som av ändringar i avgiftslatituden.

Prop. 1981/82:130 321

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 11 kap. 18

Lagrummet föreslås innehålla föreskrift om att i beslut om tillstånd till vattenkraftverk så skall kraftverkets ägare förpliktas att årligen erlägga en viss avgift, benämnd bygdeavgift. Sättet för beräknandet av avgiftens storlek medför att inle alla vattenkraftverk kommer alt behöva erlägga någon avgift.

Utredningens förslag om bygdeavgift slår fast den rikliga principen atl den som bl. a. påverkar naturmiljön negativt är skyldig att i viss män kompensera det intrång som åsladkommes.

Länsstyrelsen anser emellertid att det främst ur naturvårdssynpunkt vore lämpligt om bygdeavgift även skulle kunna tas ut för sådana vattenkraftverk som enligl utredningsförslaget Kommer att undantas från atl erlägga bygdeavgift. Enligt länsstyrelsens mening torde även vattenKraft-verk av sistnämnda storlek kunna vålla betydande skador på ur naturvårdssynpunkl värdefulla områden. Enligl länsstyrelsens mening borde även andra vattenföretag som förväntas få sådan inverkan på naturmiljön kunna åläggas all erlägga en avgift för åtgärder som kompensation för de skador ingreppet såvitt nu är fråga kan ha vållat.

Länsstyrelsens uppfattning att även smärre kraftverk kan åstadkomma skada och därför bör vara avgiftspliktiga får visst stöd i vad utredningen anfört i motiven till omprövningsinstitutet (15 kap; sid. 182). Omprövning av en gång givna tillstånd till vattenföretag måste enligt ulredningen kunna tillämpas på alla vattenföretag - markavvattning undantagen - oavsett storlek och belägenhet. Det framhålles vidare alt bl. a. mindre regleringsförelag ibland tydligen vållar problem från framför allt fiske-, nalurvårds-och recipientsynpunkt.

II kap. 3 8

I lagrummet föreslås en möjlighet alt efter viss tid kunna justera bygdeavgiftens storlek. Koncessionsnämnden har tillagts befogenhet all efter ansökan frän vederbörande göra den ändring som kan anses erforderlig.

Då, i enlighet med vad ovan föreslagils, länsstyrelsen ansett att även mindre kraftverk och andra vattenföretag skall kunna åläggas att betala bygdeavgift, anser länsstyrelsen det bör för sådana vattenförelag kunna ankomma på länsstyrelsen atl i stället för koncessionsnämnden få vidtaga erforderliga justeringar av bygdeavgiflen, i varje fall då förelagen är av den storlek att de enligt förslaget handlägges av länsstyrelsen.

Länsslyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslaget i förevarande kapitel.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Utredningen har.berört frågan om fördelning av bygdeavgiftsmedel mellan olika län. Erfarenheter visar atl samförståndslösningar ibland kan vara svåra att uppnå med tidigare förfarande. Länsstyrelsen föreslår att fördelning sker vid domstol i samband med övrig skadereglering. Länsstyrelsen fömtsätter vidare att en övergång lill en enda s. k. bygdeavgifl inte skall innebära en begränsning för länsstyrelsen jämfört med nuvarande regleringsmedel enligt 4 kap. 14 8 vattenlagen, vare sig ifråga om medelstillgäng eller dispositionsmöjligheter för bygdens utveckling. Den vidgade möjlighet alt utnytQa medlen i bl. a. regionalpolitiskt syfte som f. n. torde övervägas i jordbruksdepartementet betraktar länsstyrelsen som mycket värdefull.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Avgiftssystemet enligt vattenlagen behandlades i ett delbetänkande (SOU 1972: 14) Revision av vattenlagen Del 21 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 322

2. Ersättningar, avgifter m. m. Länsslyrelsen avgav den 11 september 1972 yttrande till regeringen över detta betänkande. Av skäl som utredningen berört i det nu framlagda slutbetänkandet fick utredningen emellertid genom tilläggsdirektiv i uppdrag att ånyo utreda frågan om ett nytt vattenrättsligt avgiftssystem, som bör vara mer enhetligt och omfatta alla typer av vattenföretag.

I nu framlagt förslag begränsar sig ulredningen till kraftföretagen, "eftersom det trots allt i första hand är dessa som kan påverka bygdens förhållanden i någon mera betydande omfattning". Enligt förslaget avgifts-belägger man kraftverk efter en norm som är en funktion av verkets effekt. För atl få etl korrektiv mot för höga avgifter vid högt utbyggda kraftverk har utredningen funnit att den installerade effekten bör vara avgiftsgrundande i sin helhet endast intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring, medan överskjutande effekt föreslås avgiftsgrundande endast beträffande halva sin storlek.

Ulredningen har föreslagit en a\giftslatitud mellan 14 och 40 kronor och anser sig därigenom ha tagit skälig hänsyn lill alt "allmän" fiskeavgift, molsvarande nuvarande 2: lO-avgift, skall ingå i den enhetliga bygdeavgiften ävensom förmodligen till en viss antagen penningvärdesförändring.

Avgiftsbeslulen skall liksom f. rr. enligt förslaget gälla i tio år i sänder, något som i förevarande sammanhang kan vara en lång tid.

I sitt förutnämnda yttrande framhöll länsstyrelsen den stora betydelse regleringsavgifterna har för komn-iunerna i bygder, där som fallet i stor ulslräckning är i Jämtlands län, viltomfattande regleringsföretag är lokaliserade. Länsstyrelsen underströk också den utomordentliga viklen av att nya bestämmelser om avgifter irrte får innebära någon försämring för bygdeiniressena eller för andra skadelidande i förhållande till vad f. n. gäller. Länsstyrelsen uttalade sig (jckså kritiskt i fråga om undantagandel från bygdeavgift av företag under en viss, alltför hög avgiftsgräns.

Länsstyrelsen vill nu återkomma: till bl. a. dessa spörsmål. I betänkandet har anförts bl. a. att utan särskilda korrektiva bestämmelser skulle en ren kraftverksavgift som den föreslagna komma alt medföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- lill kraftverksbygder.

Även om den totala avgiften för en reglerad älv skull bli oförändrad i förhållande till vad nu gäller, är en sådan avgiftsförskjutning givelvis inte acceptabel. I betänkandet anförs härutinnan att före kom n-\ande regleringar bör på så sätt beaktas att den myndighet, som fastställer avgiften för kraftverk - enligt förslaget är fråga om företag på regerings- resp. konces-sionsnämndsnivä som avgiftsgrundande - i avgiftsbeslutet anger till hur stor del avgiften hänför sig lill kraftverket saml till annat vattenföretag som beQänar detta, alltså till eventuella regleringar, i de fall då det är påkallat. För Jämtlands läns del torde delta vara påkallat i myckel stor ulslräckning.

Fördelningen är självfallet en mycket ansvarsfull uppgift. 1 det fortsatta lagstiftningsarbetet bör den bli föremål för ytterligare överväganden och lämpligen för detaljutformning.

Länsstyrelsen är av samma uppfattning som utredningen i fråga om bibehållande av möjligheten för regeringen att på ett friare sätt, med hänsyn till skäligheten och övriga omständigheter i de särskilda fallen, förordna om utgivande av villkorsniedel.

Enligt förslaget utgår ej bygdeavgift, om antalet avgiftspliktiga enheter understiger femhundra.

Länsstyrelsen anser i likhet med bl. a. fiskeriintendenten all denna avgiftsgräns trots vad ulredningen anfört ligger för högt och detta inte bara

Prop. 1981/82:130 323

med hänsyn till inverkan på fisket utan även från andra allmänna synpunkter. Möjlighet lill avgiftsbeläggning även av mindre kraftverk bör därför finnas och frågan måste övervägas ytterligare.

Vad gäller förslagets relationer i övrigt till fiskeintressena får länsstyrelsen hänvisa lill de, delvis kritiska synpunkter, som framförts av fiskenämnden, fritidsfiskarna och frskeriintendenten.

1 fråga om den "allmänna" fiskeavgiften, som avses ingå som en procentuell kvot i bygdeavgiften och tillföras fiskeristyrelsen. är det enligt länsstyrelsens uppfattning inte tillfredsställande om dessa medel utsätts för stark "utspädning" genom användning inom riket i allmänhel. Länsstyrelserna måste tillförsäkras ett avgörande inflytande över sättet att använda dessa medel, som kan uppgå till betydande belopp och vara av stor vikt för bygdens utveckling. Medlen måste därför tillföras länsstyrelsen för atl användas på sätt denna finner lämpligt. Är detta inte möjligt, skall i allt fall i nya lagen anges, att behoven inom den bygd, varifrån medlen närmast härrör, skall prioriteras.

Även om det inte har legat inom utredningens uppdrag all applicera sina överväganden om bygdeavgift även på vattenregleringsföretag från tiden före ikraftträdandet av 1918 års vattenlag, vill länsstyrelsen likväl begagna tillfället att rikta uppmärksamheten mot den oformlighet. som på sätt utvecklats i ett yttrande från Krokoms kommun föreligger beträffande den betydelsefulla men till följd av "marginella" tidsförhållanden icke avgiftspliktiga regleringen av sjön Hotagen. Frågan härom bör från rättvisesynpunkter om möjligt ytterligare uppmärksammas.

Inte heller frågan om utformningen av bygdebegreppel enligl 4 kap. 15 8 vattenlagen har omfattats av denna utredning. Länsstyrelsen vill emellertid - med hänsyn till de svårigheter, som i praktiken visat sig förekomma vid tolkningen av bygdebegreppet i samband med fördelning av vattenreg-leringsmedel - betona alt det är angeläget att frågan utredes i särskild ordning.

En sådan utredning bör även innefatta spörsmålet om man kan ändra systemet så att det blir möjligt atl förordna om vattenregleringsmedel för "bygdeändamål" direkt till viss kommuns förfogande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen har i skilda sammanhang pekat på den betydelse avgifter enligt vattenlagen har för bygder som berörs av vattenkraftutbyggnader. De kommuner som hårdast drabbats av utbyggnader är huvudsakligen avfolkningskommuner med svag ekonomi. Särskilt regleringsavgiftsmedlen, men också de s.k. villkorsmedlen där sådana förekommit, har varit en förutsättning för att dessa kommuner i den omfattning som skett kunnat tillgodose medborgarnas krav på sådan samhällsservice som vägbelysningar, vatten- och avloppsanläggningar, samlingslokaler, idrottsplatser och andra anläggningar för gemensamma behov. Mycket har uppnåtts med hittills tillgängliga medel men efterfrågan på bidrag till angelägna ändamål visar ingen minskning. Ertärenheterna ger vid handen att. sedan i en bygd bidragsbehov av nyss angivet slag tillgodosetts, andra ändamål blir aktuella ofta med relativt sett större medelsbehov. Länsslyrelsen vill här särskilt peka på sådant som åtgärder och forskning lill gagn för näringsliv, kommunikationer, miljöskydd, kulturliv och friluftsliv. Sådana ändamål har också vattenlagsutredningen i ett tidigare betänkande angett som angelägna.

Behovet av avgiftsmedel torde sålunda beslå oförminskat. Mot bakgmnd härav är det viktigt att ett nytt avgiftssystem med nya beräknings-normer inte innebär minskning av utgående avgifter eller begränsning i

Prop. 1981/82:130 324

avgiftsskyldigheten beträffande nya företag. Ulredningen betonar att beräkningarna utgått från i huvudsak oför-ändrad avgiftsnivå. Länsstyrelsen förutsätter att detta blir utgångspunkten också vid förslagets tillämpning pä omräkning av avgifterna för befintliga kraftföretag.

Utredningen ger i betänkandet exempel pä utfallet av föreslagna nya beräkningsnormer. Exemplen från befintliga kraftverk i Umeälven visar klart behovet av att — som föreslås - i avgiflsbeslutet anges till hur stor del en avgift hänför sig till kraftverket och till annal vatlenförelag som beQänar delta. I t. ex. Storumans kommun, där stora årsregleringar nu ger betydande regleringsavgifter, skulle avgifter från befintliga kraftverk inte pä långt när ge samma utfall. Med förslaget i 11 kap. 2 8 andra stycket har utredningen anvisat vägen för all eliminera denna olägenhel. Länsstyrelsen understryker betydelsen av denna bestämmelse. Kompletterat med en föreskrift motsvarande nuvarande 118 i 1953 års avgiflskungörelse om fördelning av avgiftsmedel mellan flera län synes förslagel ge tillräckliga garantier för alt en regional omfördelning inte blir följden av det nya systemet.

Länsstyrelsen noterar som positivt alt utredningen klart tagit ställning för atl ändringar i penningvärdet skall kunna utgöra etl kriterium för ändring i avgiftsskyldigheten. Den oklarhet som tidigare rått på den punkten har varit otillfredsställande. \'äslerbotlens länsorgan för vattenkraftfrågor har i sitt yttrande föreslagit ■:itt avgiftslatitudens övre gräns höjs från 40 lill 50 kronor för att ge bättre utrymme för en sådan penningvärdesanpassning. Också länsstyrelsen vill framhålla behovel av en relativt vid avgiftslalilud för alt den angivna anpassningen skall kunna ske.

Ulredningen föreslår alt nuvarande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 8 vallenlagen slås samman med bygdeavgiften och alt viss del av denna. 15%. används till fiskefrämjande åtgärder i landet. Länsstyrelsen har inte något att invända häremot.

Beträffande återstoden av bygdeavgiften avses denna som hittills användas till förebyggande och gottgör-ande av oförutsedda skador och för tillgodoseende av annat ändamål i berörd bygd. Utredningen har inte gått in på någon närmare precisering eller exemplifiering av begreppet "annal ändamål". Det synes vara utredningens mening att detta får ske i administrativ ordning. Det är också länsstyrelsens uppfattning atl dessa beslämmelser bör utfärdas i sådan form att de lätt kan revideras. Erfarenheten visar — som länsslyrelsen inledningsvis i detta avsnitt anfört - atl ändamålen förändras och nya användningsområden tillkommer. Länsstyrelsen är osäker om utredningen med utbyte av begreppet "allmänt ändamål" enligt nuvarande lagtext till "annat ändamål" enligt förslaget avser någon förändring av ändamälsbestämningen. Då detta i varje fall inte komn-renterais i förslaget torde ordbytet inte ha skett i sådan avsikt. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte uttrycket "annat ändamål" kan vara atl föredra, då det skulle ge möjlighet till en önskvärd vidare tolkning.

1 1972 års delbetänkande behandlade ulredningen frågan om en närmare avgränsning av begreppet "bygd som beröi-es av regleringsföretag". Utredningen anförde alt begreppet borde ges en vid tolkning och all riktpunkten borde vara att medlen skulle användas där de bäst behövdes inom utbyggnadsområdena. Av denna anledning tog utredningen avstånd från en under utredningsarbetet framförd ståndpunkt att avgiftsmedlen skulle knytas lill den kommun som berördes av elt kraflförelag. Länsstyrelsen instämde i ett yttrande över 1972 år-s förslag i att bygdebegreppel borde ges en vid tolkning. Etl regleringsföretag medför inle bara direkta verkningar i

Prop. 1981/82:130 325

omedelbar närhet av regleringen utan har ofta också indirekta följder för ett avsevärt slörre område. Att knyta bygdebegreppet till kommunområde ansåg länsstyrelsen inte lämpligt, då l.ex. ett regleringsmagasin inte bara berör området kring magasinet utan även vidsträckta områden nedströms. Läget växlar här kommuner emellan och länsstyrelsen ansåg inte att bygdebegreppet borde låsas genom en sådan definition.

1 nu föreliggande förslag har frågan inte behandlats och uttrycket "bygd som beröres av företaget" har behållits oförändrat. Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor har emellertid i sitt yttrande vidhållit sin tidigare uppfattning att ordet "bygd" bör utbytas mot "kommun". Länsstyrelsen hänvisar fill vad ovan anförts och kan inte stödja länsorganet i detta avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ändamålsbestämmelserna beträffande nuvarande vattenregleringsmedel har enligt II kap. 4S i utredningens lagförslag inte blivit föremål för någon omarbetning. Länsslyrelsen vill härvidlag endast konstatera att ändamålsbestämmelserna, enligt länsstyrelsens uppfattning, även medger att regleringsmedlen kan användas till kompensationsåtgärder inom naturvårdens och friluftslivets områden.

Utredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1972; 14) Revision av vattenlagen, del 2, Elt nytt avgiftssystem, att regleringsavgiften skulle ersättas med en bygdeavgift. Efter kritik från bland andra länsslyrelsen i Norrbottens län framhöll föredragande statsrådet i prop. 1974:83 att förslagel om bygdeavgift inte var godtagbart framför allt från regionälpolitisk synpunkt då förslaget skulle medföra en omfördelning av medlen från glesbygden i övre Norrland till södra Sverige. Bland annat på grund härav genomfördes inte utredningens förslag lill bygdeavgift. Utredningen har i sill slutbetänkande anfört att förslaget om bygdeavgift har missuppfattats till sin innebörd. De i 1972 års utredning använda exemplen avsåg inte atl visa hur avgifterna för de befintliga företagen skulle bestämmas i det nya systemet. Avgifterna för dessa företag avsågs skola bli i stort sett oförändrade. Den befarade regionala omfördelningen i fråga om befintliga företag skulle således inte inträffa. Ej heller skulle den skeva fördelningen mellan olika älvar som redovisades i exemplen bli följden vid en tillämpning på nya företag av det nya systemet. Tvärtom skulle del nya systemet medföra betydligt större avgifter för tillkommande effektutbyggnader än det nuvarande. Dä flera sådana utbyggnader väntas ske i Lule älv torde länsstyrelsens bedömning inte vara korrekt. Utredningen föreslår därför en något reviderad form av bygdeavgift där kraftverk belägges med en avgift i förhållande lill kraftverkets effekt.

Länsstyrelsen vill i anledning härav anföra följande.

För kraflförelag i Norrbottens län inflyter ärligen regleringsavgifter enligt 4 kap. 14- 15 88 VL med i runt tal 4 miljoner kronor. Av detta belopp faller drygt 3,5 miljoner kronor på Luleälven och ca 500000 kronor på den bygd som ligger inom Skellefteälvens nederbördsområde (Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner). Avgifterna har i ej obetydlig omfattning fonderats för atl gottgöra ifrågakommande enskilda inlressen för skador som ej är ersätlningsgilla enligt 9 kap. VL eller som av annan anledning inte ersatts i vattenmålen. Under senare år har därutöver betydande belopp utgått för sådana allmänna bygdebehov som sport och fritidsverksamhet, renskötsel, kulturella ändamål, turism, näringsliv, enskilda vägar, vägbelysning och elektrifiering samt fiskevård m. m. Länsstyrelsen anser sig ha anledning atl räkna med ett stort behov av avgiftsmedel även i framtiden.

De omfattande vattenregleringarna i Norrbottens län är i huvudsak

Prop. 1981/82:130 326

lokaliserade till ulflytlningsbygderna i länets inland, och de härav berörda kommunerna har genomgående em svag ekonomi. Tillgången pä avgiftsmedel är därför naturligen en förutsättning för fortsatta angelägna investeringar av allmännyttig karaktär. För glesbygdskommuner som Jokkmokk och Arjeplog är del av utomordentligt stor betydelse alt få resurser som kan användas för att bygga upp ett underlag för den sysselsättning som krävs för atl ge kommuninvånarna åtminstone någorlunda jämförbara villkor med de som gäller för andra människor i landet. Jokkmokks och Arjeplogs kommuner lämnar i forrn av elenergi i från sig en stor resurs till folkhushållet. Det är självklart att en rimlig del av detta skall gå tillbaka lill kommunen i form av för kommunen direkl användbara resurser. Länsstyrelsen har under elva års arbete med regional utvecklingsplanering och därtill hörande konkret projektverksamhet fått klara belägg för nödvändigheten av att kommuner av Jokkrriokks och Arjeplogs karaktär måste ha vissa egna resurser som bas för kompletterande insatser av skilda slag i samband med strävandena att öka det näringslivsmässiga underlaget i kommunerna. Jokkmokk och Arjeplog har idag nästan inga sådana resurser samtidigt som problemen är stora och lösningar på problemen ligger inom möjligheternas gräns. Länsstyrelsen vill erinra om att bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgifter ligger den uppfattningen att den vinst som ett företag ger ofta uppkommer på bekostnad av betydande nalurförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av skilda slag för befolkningen, och att det med hänsyn därtill ansetts rimligt att en del av denna vinst kommer bygden lill godo i form av avgiftsmedel. Enligt länsstyrelsens mening har detta synsätt allQämt starkt fog för sig.

Utredningen föreslår att nuvarande vattenregleringsmedel ersattes med en bygdeavgift och gör därvid gällande atl det nya avgiftssystemet skulle innebära fördelar för Nor-rboltens län i form av ökade avgifter. Länsstyrelsen känner sig emellertid inte övertygad av utredningens resonemang. Utredningen redovisar inte vilket utfall del föreslagna avgiftssyslemet skulle få på nya anläggningar. De av utredningen redovisade beräkningarna har som utgångspunkt redan befintliga företag. Ulredningen betonar att dessa beräkningar inte redovisar hur det nya systemet påverkar de befintliga företagen. Länsstyrelsen drar emellertid den slutsaisen att om den föreslagna bygdeavgiften varit gällande under Lule älvs hittillvarande utbyggnad så skulle det inneburit atl en lägre avgift utgått än vad som sker med nuvarande avgiftssystem.

Som framgår av vad länsstyrelsen tidigare anfört är valtenreglerings-medlen av mycket stor regionälpolitisk betydelse. Del är därför enligt länsstyrelsens uppfattning otänkbart att godta ett avgiftssystem som innebär att det ekonomiska läget för kraftverksbygderna i Norrbollens län kan försämras. Länsstyrelsen får därför föreslå att det nuvarande systemet med regleringsavgifter bibehålles i avvaktan på ett mera genomarbetat förslag till avgiftssystem där även de regionalpolitiska effekterna klart finns redovisade.

Länsstyrelsen anser tiden mogen att betrakta dessa avgifisfrågor ur en annan synvinkel och vill därtor i detta sammanhang framhålla följande.

1 Norrbottens vattenkraftverk producerades år 1977 något mer än 13 TWh. Sedan överföringsförlusterna frånräknats återstod därav till försäljning något över 12 TWh. Med ett beräknal genomsnittspris om 13 öre/ KWh motsvarar denna elenergi ett försäljningsvärde om drygt I 500 miljoner kronor. Statens Vattenfallsverks vinst på den i Norrbotten producerade vattenkraften har i debatten uppskattats lill cirka 500 miljoner kronor.

Prop. 1981/82:130 327

Den i Norrbotten producerade vattenkraften inbringade 363 miljoner kronor till statsverket i energiskatt. De nu angivna beloppen ska jämföras med de cirka 4 miljoner kronor som årligen i form av vattenregleringsmedel tillförs kraftverksbygderna och länet. Vattenregleringsmedlen uppgår således endast till cirka en procent av energiskatten på den vattenkraft som produceras i Norrbotten. Härtill kommer att vattenregleringsmedlen till sin natur är en ersättning till bygden för den skada som vattenkraftutbyggnaden medfört och skall användas för att kompensera bygden för den uppkomna skadan.

Enligt utredningens förslag ska vattenföretagen sättas in i det större sammanhang som den moderna samhällsplaneringen bildar t. ex. avseende regionalpolitik, fysisk riksplanering och energipolitik. Detta resonemang bör enligt länsstyrelsens uppfattning även kunna läggas till grund för tankegången att den bygd som producerar en för landet så värdefull resurs som vattenkraft även bör tillföras någon del av dess värde. Länsstyrelsen får härvid hänvisa till vad ovan anförts om betydelsen ur regionalekonomisk synpunkt att kommuner som Jokkmokk och Arjeplog får möjlighet att öka det näringslivsmässiga underlaget i kommunerna.

Mot bakgrund härav får länsslyrelsen föreslå att viss del av den statliga energiskatten får behållas inom länet och knytas till en utvecklingsfond som kan las i anspråk för hela länets näringsliv. Härigenom skulle möjligheter ges att lösa problemen i bland annat Jokkmokks kommun inom vilken dock slörre delen av Norrbottens vattenkraft produceras.

VASO: Med undantag för vad som nedan anföres angående den föreslag
na 11 kap. 5 8 samt den anmärkning som göres mot övergångsbestämmel
serna angående 11 kap. har VASO ingen erinran mot utredningens förslag
beträffande avgifter.-- .

I specialmotiveringen till 11 kap. 5 8 bör klart utsägas atl vid avgifts
användande till fiskefrämjande åtgärder skall tillses att avgiften i första
hand kommer dem till godo, vilkas fiske skadas av vattenföretaget. Det bör
vidare utsägas att avgiftens anknytning till åtgärder för fiskets skydd
innebär att samma principer bör gälla för båda kompensationsformerna:
jämför 3 kap. 12 8 i VL-förslagel. Behovet av avgift bör således bedömas
från fall till fall. Avgiftens storlek bör liksom kostnaden för åtgärder stå i
rimligt förhållande till den förväntade nyttan för fisket.

Specialmotiveringen till 14 S lagen om införande av nya vattenlagen synes alltför knapphändig och det torde finnas anledning atl med exempel åskådliggöra hur bestämmelsen bör tillämpas i förening med 11 kap. 3 8 andra stycket VL-förslaget.

Svenska samernas riksförbund: Vattenlagsutredningen föreslår omkon-struktion av nuvarande .system för regleringsavgifter och att avgifterna fortsättningsvis kallas bygdeavgift. Vad gäller själva namnändringen har SSR inte annat att erinra än att det i så fall också materiellt blir så all avgifterna återförs lill bygden och då även till den samiska bygden. Hittillsvarande regleringsavgifler, vilka utgått i icke ringa omfattning, har i det närmaste uteslutande använts för andra ändamål än samiska trots att det är samerna som ekonomiskt, näringsmässigt och kulturellt drabbats och dessutom har i de flesta fall då samer sökt sådana medel ansökningarna som regel lämnats utan avseende eller reducerats kraftigt vad gäller ansökta belopp.

Oberoende av konstruktion för uttag av dessa bygdeavgifter finner SSR det oundgängligen nödvändigt all reglerna härför kompletteras på så sätt att viss del skall användas för samiska ändamål främst för utvecklandet av

Prop, 1981/82:130 328

kombinationsnäringsfång. Jfr alt i .Maska får urbefolkningen del i vinst från exploateringar.

TCO: Det är av vikt alt lagliga garantier finns för att behovel av fiskeavgift alltid beaktas. Gränsen för vatlenkraflanläggningars befrielse från bygdeavgift är med hänsyn till fiskeinlresset för högt satt. Enligt förslaget skall minimigränsen för avgiftsuttag utgöras av 500 stipulerade beräkningsenheter, upptagna till 10 kW intill 1150% av lågv.effekt och 20 kW för högre uttag. Del betyder atl i varje fall alla anläggningar med mindre effekt än 5000 kW befrias från bygdeavgift (och följaktligen även fiskeavgift eftersom båda avgifterna sammanbakas). Rättvisan i en sådan utformning av avgiftssystemet kan starkt ifrågasättas. Allt för många småkraftverk - ofta med stor skadeverkan - uppnår inle det sälla avgiftsslreckel. Som exempel kan nämnas all många av nuvarande småkraftverk i Z län är utbyggda för mindre effekt än I 000 kW. Trots den ringa effektstorleken är de ändå till stort men för fisket. Skadorna på fiskvandring och fiskreproduktion är ofta lika omfattande för ett litet kraftverk som för ett stort.

En avgift förde ifrågavarande jämtländska småkraftverken skulle belöpa sig till 500-2 000 kronor per st., varav fiskeavgift enligl 15%-regeln 75-300 kronor. Något hinder ur lönsaimheissynpunkl för uttag av små avgifter bör ej förekomma om betalning i kapitaliserad form kan tillåtas.

Frågan om avgifterna för småkraftverk kan få ökad betydelse i framtiden om nuvarande regeringens intresse för utbyggnad av minikraftverk vinner gehör.

Med anledning av vad ovan nämnts om gräns för uttag av bygde- och fiskeavgift anser vi att en bestämd minimigräns i princip bör slopas och att frågan om avgiftens uttagande under 500-enhetsstrecket bör få avgöras av tillständsmyndigheten.

Vidare är del med avseende på allmän fiskeavgift uppenbart, alt etl schablonmässigt uttag av avgift, iiill föreslagen storlek av 15%. inte alllid kommer att motsvara behovet. På grund därav bör det även i det fallet vara möjligt för tillslåndsmyndighelerr att bestämma en annan högre beräkningsgrund, som därvid anges i utslaget.

Den allmänna fiskeavgiften skall enligt grunderna utgå till kompensation av fisket i landel. Av rättviseskäl, som riksdagen f ö. godkänt i ett uttalande, skall vid användningen viss prioritering ske för betalande bygd. Det bör redan i lagen anges atl det vid fördelningen av medlen tillses, att behoven inom den bygd varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses.

Den föreslagna ändringen för utdömande av lokal fiskeavgift är lämplig. Dock bör formuleringen vara sådan att det medger förtursrätt vid medelsanvändningen för berörd bygd. Lagen bör ange att förvaltande myndighet vid fördelningen av medlen bör tillse att behovet inom den trakt och del vattensystem varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses. Det bör principiellt vara en viss likformighet för disponeringen av såväl lokal som allmän avgift.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: Den nuvarande särskilda fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 8 föreslås upphöra och i stället utgå med 15% av utdömda s. k. bygdeavgifter. För närvarande nyttjas 2: 10 medlen till fiskets främjande i landet. P.g.a. inflationslakten urholkas avgiftens reella värde för varje år, enär en omprövning endast är möjlig vart 20:e år.

Den praktiska fiskevården bl. a. utplantering av lax, öring och äl finansieras till stor del av dessa medel. SIC har under en följd av är anvisats pengar för utsättning av ål i vissa insjöar. Medlen är ell värdefullt tillskott som komplement till andra finansieringsformer och bidrar till en ökad lönsamhet för det förvärvsmässiga fisket.

Prop, 1981/82:130 329

Mot bakgrund av den betydelse som nuvarande 2: 10 medel har måste SIC avstyrka det avgiftsförslag som utredningen lagt fram under benämningen bygdeavgift.

Det finns ingen rimlig anledning att undanta mindre anläggningar och övriga företag från att erlägga fiskeavgift. Alla typer av vatlenföretag som orsakar skada för fisket bör avgiftbeläggas.

15% av bygdeavgiften avses alt användas för alt främja fisket inom landet. Eftersom olika förelag har mycket, varierande inverkan på fisket bör avgiften i stället beräknas med hänsyn lill skadans storiek och inte sättas i relation till bygdeavgiften. Beträffande mindre belopp borde kunna betalas in på en gäng.

Utredningen har utgått ifrån att fiskeavgiften skall vara av samma storleksordning som för närvarande. Inflationen har tyvärr inneburit att fiskeavgiften blir allt mindre värd, den bör därför uppräknas. Den föreslagna tidrymden för möjlig omprövning av avgiftens storlek från nuvarande 20 år till 10 år bör i stället värdesäkras genom indexreglering. Ett annat skäligt krav är att fiskeavgiften utgår i och med arbetena igångsattes och ej som föreslås, året efter det alt tillståndet tas i anspråk. Skadeverkningarna på fisket kan vara kännbara redan under byggnadstiden.

Av en uppställning i betänkandet framgår att det föreslagna systemet med bygdeavgift får negativa konsekvenser för l.ex. Lule älv. Vattenområdet får ett mindre belopp med den nya beräkningsmetoden och det är inte godtagbart att ett nytt avgiftssystem skall innebära reduceringar i landets mest utbyggda och kraftverksreglerade älv. Ett uttalat behov av insatser, inte minst på fiskesidan, finns i framtiden varför de ekonomiska resurserna måste säkras för direkta åtgärder.

11 kap. 5 8 i lagförslaget tillstyrkes däremot eftersom åtgärder kan sättas in i biflöden och angränsande vattensystem. Förutsättningarna för ändamålsenliga och meningsfulla fiskevårdsålgärder ökar väsentligt jämfört med nu gällande 2: 8 åtgärder, som är begränsade till endast del skadade vattenområdet.

Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund: Enligt förslag i II kap. 84 skall bygdeavgifl fastställas. 15% av denna skall inbetalas lill fiskeristyrelsen för att främja fisket. Istället utgår inbetalning av 2: 10-medel. SOC har ingen erinran mot förslaget under förutsättning att omläggningen inte medför någon minskning av för fisket inbetalade medel.

I 8 5 berörs skyldigheten att utge fiskeavgift som alternativ till fiskebefrämjande åtgärder. Förslaget ersätter nuvarande bestämmelser enligt kap. 2 88 VL. SOC hälsar med tillfredsställelse att avgiften skall kunna utnyttjas inte bara som nu i del aktuella vattendraget ulan också för åtgärder i angränsande vattendrag.

Av 8 3 framgår att bygdeavgiflen kan regleras efter 10 år bl. a. med hänsyn till förändring i penningvärdet. Motsvarande uppräkning synes ej kunna ske av "särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder". Enligt SOC:s mening bör båda de berörda avgifterna vara värdesäkra. Om avgifterna skall få den effekt som avses är det nödvändigt att de blir indexbundna med åriig justering med hänsyn till penningvärdet. Föreskrift härom bör enligt SOC:s mening införas i kap. 19.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Utredningens förslag i 3 kap. 12 8 och 11 kap. 5 8 innebär en klar förbättring i förhållande lill nuvarande lagstiftning och tillstyrkes.

Ulredningen föreslår i II kap. 18 en särskild bygdeavgift. Av denna skall 15% inbetalas till Fiskeristyrelsen att användas för all främja fisket

Prop, 1981/82:130 330

inom landel. Förslaget innebär, enligl förbundet, en försämring jämfört med den avgift som f. n. utdömes enligt 2 kap. 10 8 vattenlagen. Förbundet föreslår därför att en särskild fiskeavgift skall kunna utdömas även i framtiden och atl avgiftens storiek skall bestämmas frän fall till fall med hänsyn till företagets inverkan på Fisket. Förbundet kan inte heller acceptera att fiskeavgift enligt förslaget skall utgå bara för större vattenkraftföretag, utan avgiften bör dömas ut i fråga om alla förelag som har inverkan på fisket.

Norrlands naturvärn: Del torde vara erkänt att sjöregleringar i allmänhet mera skada bygden än själva kraftverkets utbyggande. Särskilt anmärkes att korttidsregleringar äro mera skadliga än andra regleringar. Bygdeavgift bör direkl knytas också till vatlenregleringarna.

Bygdeavgiften bör icke vara lägre för enheter installerad effekt i den mån denna överstiger viss gräns. Stora anläggningar skada ofta förhållandevis mera än små anläggningar. Och om en sträcka bygges ut i ett slott kraftverk i stället för flera små skulle enligl förslaget bygdeavgiften kunna bli lägre, vilket inte synes rikligt.

Grunden för utbjudande av bygdeavgift är mindre att belägga erhållandet av kraft med en sorls skatt än all ge den bygd som påverkas en allmän ersättning.

Det föreslås nu att bygdeavgiften skall kunna omprövas med vissa, ganska långa mellanrum. Emellertid påverkas del reella värdet av en bygdeavgift av inflationen; att inflationen kan väntas även i fortsättningen är väl tyvärr ovedersägligt. Naturvärnet föreslär därtor atl bygdeavgiften skall utgå med löpande förhöjning på grund av pengavärdets fall. För enkelhetens skull bör detta inte ske i små ändringar och med exempelvis omprövning blott vartannat år. Härav följer också alt gränserna för bygdeavgifternas storlek skall kunna stiga. Att räkna ut höjningar enligt index lärer icke medföra mycket arbete.

S. k. särskilda villkorsmedel äro mycket befogade. Regelmässigt uppstå i bygden skador vilka icke kunna på vanligt sätt ersättas. Påverkan kan vara t. ex. atl bygden uttunnas, varigenom bl. a. underlaget för gemensamma anordningar såsom trafik, skolor, affärer och mycket annat minskas. Det är också någonting som inverkar på den allmänna trevnaden, vilken då bör ersättas.

Vattenbyggnad hindrar i regel också ofta att annan industriellt betonad verksamhet försämras eller åtminstone fördröjes. Villkorsmedlen böra därför regelbundet vara högt tilltagna. Detta bör komma till uttryck i lagtexten eller i varje fall i motiven mer än som skett.

På skäl som naturvärnet förut anfört bör sökande, som fäll ansökan om
vattenbyggnad avslagen men genom sin ansökan skadat verksamhet i en
bygd, få gottgöra denna skada. Denna goltgörelse må av Regeringen be
stämmas efter en allsidig prövning.

Atl 15% av bygdeavgiften skall utgå för atl främja fisket inom landet synes icke riktigt. Detta innebär att Norrland, som främst drabbas av vattenbyggnad, skall få betala medel, exempelvis till att främja fisket i Skåne och på västkusten. Förvisso kunna även dessa senare områden behöva medel för fiskevård, men dir böra medlen inte knytas till avgifter frän trakter som drabbas av vattenbyggnad utan medlen böra särskilt anslås över statsbudgeten.

Bergs kommun: Syslem bör enligt kommunen tillskapas sä atl även regleringsdrabbade bygder i större utsträckning tillerkännes regleringsavgifter.

Prop. 1981/82:130 331

Vidare finner kommunen det angelägel att avgifterna fortlöpande mer anpassas till penningvärdet genom indexreglering eller avsevärt tätare intervall för omprövning.

Det borde också numera anses rimligt att kommuner ges möjlighet att själv handha och fördela utgående regleringsmedel. Ifråga om gemensamma "objekt" - typ Storsjön i Jämtlands län - bör fördelning pä kommuner kunna ske genom exempelvis tilldelning av medel i förhållande till kommuns strandinnehav.

Härjedalens kommun: 1 fråga om föreslagen bygdeavgift önskar kommunen större självständighet gentemot kammarkollegiet i samband med avgiftens fastställelse och omprövning.

Vi tillstyrker däremot alt fisket garanteras 15% av bygdeavgiften, dock under förutsättning att även denna del kommer berörd bygd till del ej "inom landet" som utredningen föreslår.

I detta sammanhang vill vi också förorda att bygdeavgiften skall utbetalas till den kommun där kraftverksföretagel eller åtgärden i övrigt i huvudsak är belägen. Tillständsmyndigheten kan i samband med prövning av avgiftens slorlek i varje särskill fall ange hur slor del som skall tillföras respektive kommun. Kommunerna är numera i den storleken och utrustad med resurseratt vi själva borde anses kompetenta avgöra användningen.

Dessutom vill vi förorda att avgiften från sökandesidan indexregleras för att avgiftens värde inte urholkas.

I den händelse bygdeavgiften även i fortsättningen skall förvaltas av länsstyrelsen vill vi förorda alt innestående fondmedel ränteberäknas.

Krokoms kommun: Utredningens förslag om att ersätta nuvarande bestämmelser för regleringsavgifter med kraftverksavgift måste för framtiden bedömas få negativa konsekvenser för våra områden: med stora regleringsingrepp. På sikt synes det även medföra en styrning av medlen från "källområdena".

Benämningen bygdeavgift torde vara ett godtagbart begrepp, om det följes av anvisningar om att bygderna med regleringsmagasin tillförsäkras ersättningar som ej medför försämringar i relation till nuvarande system. De föreslagna övergångsbestämmelserna skyddar ju inte vad gäller beslut som tages fr. o. m. 1982, efter vad som kan bedömas.

Ett definitivt undantagande enligl S 1. 4:e stycket för mindre anläggningar - understigande 500 avgiftsenheter ä 10 kW - kan ifrågasättas. En prövning i varje särskilt fall. borde vara alt föredraga.

Bygdeavgifter borde framräknas efter ett kombinerat system, med viss del knuten till regleringsmagasinsvolym och viss del till kraftverkseffekt.

När VL nu är föremål för en revision och en ny VL inom en nära framtid skall antagas av riksdagen, bör det vara en lämplig åtgärd att i lagtext och anvisningar under 11. Kap. avgifter intaga bestämmelse om att regleringsavgift (bygdeavgift) även skall utgå för regleringsförelag som fastställts i dom före VL:s ikraftträdande 1.1 1919, men som kommit till utförande och tagits i anspråk efter det VL trädde i kraft.

Det måste betraktas som ett högsl berättigat rällvisekrav att regleringsavgifter skall utgå i dessa fall. utan omprövning av de domar som fastställts.

Som konkret exempel vill vi anföra: regleringen av Hotagssjön i Hårkan blev i dom fastställt den 30.12 1918, alltså två dagar före VL:s ikraftträdande, varefter regleringsdammen sedan utbyggnad skett togs i anspråk i början av 1920-lalel.

Prop. 1981/82:130 332

Den vattenforordning med ursprung från 1880-talet som gällde vid domens fastställelse, reglerade ju huvudsakligen de rättsförhållanden som kunde uppstå i samband med exempelvis dikningsföretag för jordbruksändamål eller andra ingrepp för begränsade intresseområden.

Mot denna bakgrund synes det orättmätigt atl sädana äldre dämnings-företag, som ovan nämnts och son beQänar stora kraftverksinlressen i ett väl utvecklat regleringssystem för all framlid skall vara undantaget från avgiftsskyldighet.

Strömsunds kommun: Strömsunds kommun har inom sina gränser 16 kraftverk och ansökningsförtarande har påbörjats om ytteriigare I kraftverk. Dessutom bör observeras atl etl stort antal vattendrag reglerats i form av överledningar. Detta visar, att frågan om regleringsmedlens storlek är av avgörande betydelse för kommunen.

Regleringsavgifterna, som diskuteras i 11 kap., är för låga och bör över lag höjas. Däremot torde idén om uQämning av avgifterna vara till nackdel för landets nordliga kommuner, varför del definitivt avstyrks.

Utredningsförslaget ger stora förbättringar för kraftverkshyggena och en stor försämring för regleringsdrabbad bygd. Nackdelarna är regelmässigt större i utbyggda landsdelar än i kraftverksbebyggda delar. Dessa byggen som ofta ligger i förut bärkraftiga kustbygder ger arbetstillfällen och skattekraft medan inlandskommunerna får bära de största nackdelarna.

Omprövning av avgifterna föreslås oförändrat ske under tioårsperioder. Detta torde vara i längsta laget, err lidsrymd på 5 år förefaller mer realistisk.

Utredningen är för övrigt välgjord men del lorde snarare finnas anledning påpeka vad utredningen ej diskuterat.

Fortfarande tar man ej ställning till kommunernas rätt att själva handha regleringsmedlen. Det måste vara en rimlig princip, alt kommunens beslutande organ handhar dessa medel. Länsstyrelsen torde ha tillräcklig insyn i den kommunala verksamheten genom bl. a. överklagningsinstilutet. Dessutom borde regleringsmedlen insättas pä banker i "regleringskommuner" så att näringslivet därstädes får dessa medel till förtbgande inom vanlig affärsmässig utlåningsmöjlighet. Dessa principer torde ligga väl till ur decentraliseringssynpunkt.

Are kommun: Kommunen förutsätter all den nya bygdeavgiften ej försämrar möjligheterna till erhållande av medel för åtgärder inom den bygd där förelaget är beläget.

Beträffande förslaget om fiskeavgift som ingår i bygdeavgiften anser kommunen att lagtexten bör ändras att avse främjande av fisket inom det område där företaget är beläget.

Fiskenämnden i Jämtlands län: Det är av vikt att lagliga garantier finns för atl behovet av fiskeavgift alltid beaktas. Gränsen för vatlenkraftanlägg-ningars befrielse från bygdeavgift.äv med hänsyn till fiskeintresset för högt satt. Enligt förslaget skall minimigränsen för avgiftsuttag ulgöras av 500 slipulerade beräkningsenheter, upptagna till 10 kW intill 150% av lågv.effekt och 20 kW för högre uttag. Det betyder att i varje fall alla anläggningar med mindre effekt än 5000 kW befrias från bygdeavgift (och följaktligen även fiskeavgift eftersom båda avgifterna sammanbakas). Rättvisan i en sådan utformning av avgiftssystemet kan starkt ifrågasättas. Alll för många småkraftverk - ofta med stor skade verkan - uppnår inle det satta avgifts-strecket. Som exempel kan nämnas att många av nuvarande småkraftverk i Z län är utbyggda för mindre effekt än 1000 kW. Trots den ringa effekt-Storleken är de ändå till stort men för fisket. Skadorna pä fiskvandring och fiskreproduktion är ofta lika omfattande för etl litel kraftverk som etl stort.

Prop, 1981/82:130 333

En avgift för de ifrågavarande jämtländska småkraftverken skulle belöpa sig till 500-2000 kronor per st, varav fiskeavgift, enl. 15%-regeln, kr 75-300. Något hinder ur lönsamhelssynpunkt för uttag av små avgifter bör ej förekomma om betalning i kapitaliserad form kan tillåtas.

Frågan om avgifterna för småkraftverk kan få ökad betydelse i framtiden om nuv. regeringens intresse för utbyggnad av minikraftverk vinner gehör.

Med anledning av vad ovan nämnts om gräns för uttag av bygde- och fiskeavgift bör en bestämd minimigräns i princip slopas men att frågan om dess uttagande under 500-enhetsslrecket bör få avgöras av tillståndsmyndighelen.

Vidare är det med avseende pä allmän fiskeavgift uppenbart, att ett schablonmässigt uttag av avgift, till föreslagen storiek av 15%. inte alltid kommer atl motsvara behovet. På grund därav bör det även i det fallel vara möjligt för tillståndsmyndighelen atl bestämma en annan högre beräkningsgrund, som därvid anges i utslaget.

Den allmänna fiskeavgiften skall enligt grunderna utgå till kompensation av fiskel i landet. Av rättviseskäl, som riksdagen f. ö. godkänt i elt uttalande, skall vid användningen viss prioritering ske för betalande bygd. Det bör redan i lagen anges att det vid fördelningen av medlen tillses, att behoven inom den bygd varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses.

Den föreslagna ändringen för utdömande av lokal fiskeavgift är lämplig.
Dock bör formuleringen vara sådan all det medger förtursrätt vid medels
användningen för berörd bygd. Lagen bör ange att förvaltande myndighet
vid fördelningen av medlen bör tillse atl behovet inom den trakt och det
vattensystem varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses. Det bör
principiellt vara en viss likformighet för disponeringen av såväl lokal som
allmän avgift.----

Del är etl allmänt önskemål att avgifterna för vattenföretag så mycket som möjligt ges karaktär av värdesbeständighet. Som ett led i denna strävan bör omprövningar med tämligen täta mellanrum ingå. Av samma anledning bör fiskeavgifterna - utan särskild anmodan - upptas till justering för penningvärdesförändring minst vart femte år.

Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Vattenlagsulredningen har tidigare föreslagil att nuvarande regleringsavgiftssystem utbytes mot en bygdeavgift som skulle utgå för varje större kraftverk och större vatlenreglering för kraftändamål. Delta förslag förkastades av vederbörande statsråd såsom oacceptabelt från framför allt regionälpolitisk synpunkt. Förslagel hade uppfatlats som en omfördelning dels från glesbygder i övre Norrland till södra Sverige och dels från regleringsbygder lill kraftverksbygder. Bland annat skulle enligt den uppfattningen Norrbottens län komma att förlora betydande del av utgående avgiftsmedel. Dessutom skulle omräkningen av tidigare utgående avgifter enligt vattenlagsutredningens förslag bli komplicerad.

Det skall i sammanhanget omnämnas att länsorganet ställde sig positivt lill vattenlagsutredningens nyssnämnda förslag till omarbetning av avgiftssystemet vad gäller bygdeavgifterna.

Vattenlagsutredningen fick genom tilläggsdirektiv den 20 september 1974 uppdrag atl ånyo utreda frågan om ett nytt vatlenrätlsligt avgiftssystem som skulle vara mer enhetlig och omfatta alla typer av vattenförelag. Vattenlagsutredningen har funnit atl dess tidigare förslag missuppfattats och att det därför kommit att förkastas av dåvarande regering. Nu vidhåller ulredningen att det tidigare förslaget kan utgöra en lämplig objektiv norm som omfattar alla typer av vattenkraftförelag. Eftersom direkfiven

Prop, 1981/82:130 334

emellertid innehåller önskemål om utarbetande av en enhetlig objektiv avgiftsnorm för alla typer av vattenföretag, har vattenlagsutredningen undersökt olika normer för avgiftsberäkningen. Man har därvid kommit till att det inte finns någon godtagbar, enhetlig norm. som kan tillgodose önskemålen i direktiven. Man har därför inskränkt sitt förslag till atl avse avgifter som skall belasta enbart kraftföretag.

Del av utredningen föreslagna avgiftssystemet i form av bygdeavgift anser sig länsorganet i princip kunna godta. Det är alltså enligt länsorganets uppfattning lämpligt att avgiften beräknas för varje enhet installerad effekt. Onekligen blir del mycket lätt att verkställa omräkning av avgifterna vid en omprövning och vid en övergång från nuvarande system till det nya. Såsom vattenlagsulredningen i specialmotiveringen påpekat skulle en ren kraflverksavgift komma atl medföra en omfördelning av avgiftsmedlen från reglerings- till kraftverksbygder. Man föreslär därför i 11 kap. 28 2 st. att i beslut om fastställande av avgift skall anges hur stor del av avgiflen som hänför sig till kraftverket och till annat vatlenföretag som beQänar kraftverket. Det är viktigt atl denna bestämmelse också beaktas vid omprövning av avgifter för redan nu tillålligförklarade och genomförda vattenregleringar så att omfördelning av avgiftsmedel icke sker från legle-ringsbygder till kraftverksbygder i förhållande till nuläget. Om dessa vattenlagsulredningens och länsorganets synpunkter kommer till uttryck i de blivande bestämmelserna, ställer sig länsorganet positiv till förslaget.

Länsorganet vill framhålla att vattenregleringsavgifterna har stor betydelse för all tillgodose allmänna ändamål särskilt i regleringsbygderna, som ju också är speciellt påverkade av vattenföretagen.

Länsorganet finner det glädjande att vallenlagsutredningen föreslår att omprövning skall kunna ske av bygdeavgift inte bara med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan utan även till följd av ändringar i penningvärdet. Länsorganet ser det som synnerligen angelägel att det blir möjligt att få lill stånd en anpassning av bygdeavgifterna till vid utbetalningstillfällena rådande penningvärde.

Beträffande avgifterna och avgiftslatituderna anser emellertid länsorganet att en höjning av avgiftstaket, bör ske från 40:- kronor till 50:-kronor, särskilt med beaktande av vad länsorganet angivit i kommentaren lill II kap. 2 8 i vattenlagsförsla.eet. Utredningen har där påpekat atl maximibeloppet i latituden är avpassat så alt hänsyn vid en omprövning skall kunna tas till eventuell penningvärdeförändring och atl detta skulle leda till all man i varje fall i det första avgiflsbeslutet r-egelmässigl borde hålla en ganska vid marginal till maximibeloppet. Eftersom det finns anledning anta alt penningvärdeförsämringen kommer atl fortgå i ungefärligen samma takt som hittills, bör höjning av maximibeloppet ske i den utsträckning länsorganet föreslagit.

Självklai-t bör i lagtexten intagna avgiftslatituder kunna bli föremål för omprövning med vissa mellanrum så att en något så när garanterad anpassning av avgiftsmedel till penningvärdet på sikt kan ske.

I sitt yttrande 1972 över vattenlagsulredningens tidigare förslag till bygdeavgifl. uppehöll sig länsorganet mycket vid begreppet "bygd. som berörs av företaget". Länsorganet menar att ordet bygd bör utbytas mot ordet kommun. Dessutom bör del tydligt uttalas att kommunens synpunkter på frågan om hur bygdeavgiflen skall användas skall vinna beaktande om icke särskilda skäl talar där-emol.

Storumans kommun: Kommunen ansluter sig i stort till det yttrande som avgivits av Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor och får speciellt

Prop, 1981/82:130 335

understryka vad där anförts om att avgiftsmedel inte minst redan utdömda ej får omfördelas från reglerings- till kraftverksbygder liksom att nämnda medel anpassas till rådande penningvärde både på kort och på lång sikt.

Kommunen finner det angeläget att regeringen även fortsättningsvis får befogenhet att förordna om s. k. villkorsmedel för alt tillgodose allmänna intressen.

Vilhelmina kommun: Det av utredningen föreslagna avgiftssyslemet i form av bygdeavgifter anser sig kommunen i princip kunna godta. Det är alltså enligt kommunens uppfattning lämpligt atl avgiften beräknas för varje enhet installerad effekt. Såsom vattenlagsutredningen i specialmotiveringen påpekat skulle en ren kraftverksavgift kunna komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedlen från reglerings- till kraftverksbygder. Man föreslär därför att i beslul om fastställande av avgift skall anges hur stor del av avgiften som hänförs till kraftverket och till annat vattenföretag som beQänar kraftverket.

Det är viktigt alt denna bestämmelse också beaktas vid omprövning av avgifter för redan nu tillätlighetsförklarade och genomförda vattenregleringar. Om dessa synpunkter kommer till uttryck i de blivande bestämmelserna ställer sig kommunen positiv till förslaget.

Kommunen vill i sammanhanget framhålla att vattenregleringsavgifterna har stor betydelse för att tillgodose allmänna ändamål särskilt i regleringsbygderna som ju också är speciellt påverkade av vattenföretagen.

Beträffande avgifterna och avgiftslatituderna anser emellertid kommunen att en höjning av avgiflstakel bör ske från 40:- kr till 50:- kr. Utredningen har påpekat att maximibeloppet i latituden är avpassat så att hänsyn vid en omprövning ska kunna las till eventuell penningvärdesförsämring. Kommunen ser del som synnerligen angeläget atl det blir möjligt att få till stånd en anpassning av bygdeavgiflerna till vid utbetalningstillfället rådande penningvärde.

1 sammanhanget vill kommunen föreslå att ordet bygd utbyts mot ordet kommun. Dessutom bör det tydligt uttalas atl kommunens synpunkter på frågan om hur avgiften ska användas skall följas om inte särskilda skäl talar emot detta.

Jokkmokks kommun: Den väsentligaste nyheten i vatlenlagsutredningens lagförslag sett ur kommunens synvinkel är de nya reglerna om avgifterna. Det synes uppenbart för Jokkmokks kommun att detta nya förslag är ytterligare ett steg mot försämring av livsbetingelserna för kommunen och dess befolkning. Förslaget synes helt gå i linje med riksdagsbeslutet om den fortsatta vattenkraftutbyggnaden inom kommunen vilket synes helt omöjliggöra fortsatta arbetstillfällen för de Jokkmokksbor som nu livnär sig som vattenfallsanslällda. Vidare synes förslaget gå i linje med nyligen fattade kammarrätlsbeslut om fastighetsbeskattningen av kraftverk som ytteriigare försämrar kommunens skattekraftssiluation.

Bestämmelserna om avgifterna finns i 11 kap. Kortfattat innebär ändringen atl den tidigare regleringsavgiften samt fiske- och domstolsavgiflen avskaffas. 1 stället införs en ny avgift, bygdeavgift. Den tidigare domstolsavgiften föresläs helt bli avskaffad. Fiskeavgiften bakas in i bygdeavgiften på så sätt att av den bygdeavgift som skall fastställas 15% alltid skall inbetalas till fiskeristyrelsen att användas för att främja fisket inom landet.

Sättet för beräknande av bygdeavgift framgår av 1 8 och i 2 och 3 88 lämnas anvisningar om hur storleken på avgiflen skall bestämmas och tidpunkten från vilken avgiften skall utgå. Ulredningen synes vilja hävda att det nya systemet inte skulle innebära någon förändring på storleken av

Prop, 1981/82:130 336

de avgifter som fortsättningsvis kunde beräknas komma atl utgå för företag i olika älvdalar. Tabellen 4 punkt I på sidan 314 i förslaget väcker dock misstanken all de sammanlagda avgifterna för Luleälven skulle kunna komma att minska med del nya systemet. 1 och för sig synes det rikligl att avgiftssyslemet moderniseras och förenklas. Del kan dock inte vara lill-fredsslällande att småkommuner skall bekosta landets fiskefrämjande. Vidare synes medelvattenföringsanknytningen innebära avgiftsförskjutning från Qällkommun till kustbygd vilket Jokkmokks kommun inte kan godta.

Luleå kommun: 1 avgiftsfrågan för ulredningen ånyo fram ett förslag från 1972 innebärande alt den nuvarande legleringsavgiften skall ersättas med avgift benämnd bygdeavgift vilket ifråga om regleringar skall beräknas efter magasinsvolym och betr. kraftverk efter installerad effekt.

Efter kritik från främst länsstyrelsen i Norrbottens län. som förmodade att förslaget skulle medföra att avgifterna för Luleälven minskade med 795 000 kronor, fann föredragande statsrådet (prop. 1974:83) förslaget oacceptabelt framförallt från regionälpolitisk synpunkt varför detsamma föll igenom.

Utredningen bemöter nu kritiken och framhåller bl. a. alt det nya systemet skulle medföra betydligt större avgifter för tillkommande effektul-byggnader än de nuvarande, vilket bedöms som gynnsamt för Luleälv. Man tillbakavisar således länsstyrelsens tidigare kritik som icke varande korrekt.

Utredningens resonemang verkar icke helt invändningsfritt. Man synes således vid avgiftens bestämmande i icke obetydlig omfattning vara hänvisad till den avgiftsfaslställande myndighetens fria skön.

Emellertid får man förutsätta alt länsstyrelsen som tidigare bevakat länets intressen i denna fråga även nu kommer alt ägna densamma speciell uppmärksamhet.

14 Utredningens förslag till vailtenlag

1 kap. Lagens tillämpningsområde

Svea hovrätt: I 8. Rörande första punkten bör framhållas alt den uppdelning på två myndigheter av tillståndsgivningen lill muddring och tippning, som skedde genom ML:s tillkomsl, fördröjt ärendenas handläggning och föranlett dirbbelarbele. Del har vitlare gjort ell säreget intryck att lör-ore-ning av vattenområde genom mutldring skall bedömas av en myndighet medan förorening genom tippning av muddermassorna i samma vattenområde, ofta så nära alt de två åtgärdernas föroreningsverkan ej kan särskiljas, skall bedonias av en annan.

Utredningen föreslår (s. 241) att tippning i avsikt alt åstadkomma utfyllnad skall bedömas enligt VLF och tippning i avsikt alt bortskaffa fasta ämnen enligl ML. Enligl ulredningen skall sålunda i delta fall syftet med låtgärden vara avgörande för vilken lag som skall tillämpas och icke massornas förorenande egenskaper. Denna reglering torde föranleda ifillämpningssvårigheter i de ej alltför sällsynta fall då syftet är blandat. 'Olägenheterna undviks om all tippning behandlas enligt den nya vattenla-

Prop, 1981/82:130 337

gen. Systematiska betänkligheter bör ej hindra en sådan lösning, särskill som tippningens miljöpåverkan ofta är av tillfällig karaktär.

Vid tillämpningen av 2 kap. 2 och 3 88 VL har under senare tid beaktats skada och intrång genom den verksamhet som kommer att bedrivas vid den tillämnade vallenbyggnaden. Sålunda har vid tillståndsprövning av förankrad flytbrygga för småbåtar hänsyn tagits ej endast fill bryggan som sådan utan även till olägenheter av den med anläggningen förbundna trafiken (NJA 1977 s. 558). Likaså har vid prövning av fillstånd till anordningar för trafik med lindriven färja bedömts i vad mån trafiken innebar fara för annan sjöfart (NJA 1962 s. 730). Ett annat fall då hänsyn tagits till den vid anläggningen bedrivna verksamheten har varit då domstolen med tillämpning av 2 kap. 2 8 VL föreskrivet viss utformning av vägbro till undvikande av att omgivningen förorenades genom stänk av olja och smuts från fordonstrafiken pä bron. - Hovrätten föreslåratt bestämmelserna om VLF:s tillämpningsområde ges en sådan utformning all prövningen, i överensstämmelse med nuvarande praxis, i viss omfattning kommer att avse även den verksamhet som kommer atl bedrivas med utnyttjande av anläggningen och som i annat fall skulle bedömas enligt ML.

1 praxis brukar byggande av bro över ett vattenområde prövas enligl VL, även om brons landfästen i sin helhet ligger på högre nivå än högsta kända vattenstånd Qfr 2 kap. I 8 VL). För prövning enligt VL talar brons inverkan på vattenområdets utnytQande för annat ändamål, främst bålfarl; bron kan sägas ha, trots att den saknar direkt kontakt med vattnet, pä visst sätt tagit vattenområdet i anspråk. Det är dock ej givet att konflikten mellan väginlresset och båtfartsinlresset löses enligl VL. Den lorde lika väl kunna behandlas enligt väglagen. Vid utarbetandet av en ny vattenlag bör under alla förhållanden klargöras om en anläggning av angiven beskaffenhet skall prövas med tillämpning av VLF, vilket i sä fall bör föranleda en annan definition av byggande i vaiten. - Anordningar såsom flylbryggor, vare sig de är förtöjda vid pålar i sjöbottnen eller vid stranden, bojar förankrade i anslutning till båtbryggor saml på bottnen liggande kablar för färjtrafik låter sig svårligen definieras som anläggningar vilka enligt VL och VLF utgör byggande i vatten. Även sådana anordningar har emellertid prövats enligt VL. Vid prövning av tillstånd till båtbryggor har domstolarna vidare beaktat också det utrymme som krävs för förtöjning. Vid angivande av VLF:s tillämpningsområde bör också dessa frågor beaktas.

En konstgjord vattensamling kan uppfattas som "annat vattenområde". Som exempel på sådan vattensamling kan nämnas en flera liolal hektar slor damm som några jordbrukare anlagt på Gotland norr om Visby och som de, under tid med god vattenframrinning i ett närbeläget dike. fyller genom pumpning så att dammen under sommaren kan Qäna som reservoar för jordbruksbevattning. Mänga konstgjorda vattensamlingar saknar emellertid intresse från vattenrätlslig synpunkt Qfr som kontrast till del nyss anförda exemplet en simbassäng i en villaträdgård). I brist på motstående intressen kommer de förmodligen ej atl prövas enligl VLF, men möjligen bör övervägas att vid angivandel av VLF;s tillämpningsområde utesluta vissa typer av konstgjorda vattensamlingar.

Uttrycket "område som blir läckt av vaiten vid högsta kända vattenstånd" kan ifrågasättas. Avsikten kan knappast vara att till byggande i vatten hänföra arbeten pä t ex den stora del av Lindesbergs tomtmark och allmänna platser, som våren 1977 sattes under vallen vid en exceptionell vårflod. Det finns därför anledning att skilja mellan områden såsom en älvs högvailenfära och etl översvämningsområde såsom del i Lindesberg. Hov-

22 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 338

rätten ifrågasätter om icke VLF:s regler bör göras tillämpliga endast pä företag inom området nedanför det högsta, med någon sannolikhet förutsebara framtida vattenståndet. Det högsta kända vattenståndet kan nämligen, pä grund av exempelvis regleringar eller landhöjning, vara av enbart historiskt intresse.

Vid utformningen av andra punkten bör beaktas att varje ändring av avbördningen frän en sjö även innebär ändring av vattenföringen nedströms. - 1 det föreslagna stadgandet avses uppenbarligen icke sådan ändring som består i atl platsen för avbördningen ändras medan vatlenframrinningen i övrigt lämnas opåverkad: sådan ändring omfattas av första punkten. Mera tveksar-nt är om till förevarande punkt skall hänföras även del fall atl en havsvik indäms för atl bli, l.ex., elt sölvaltenmagasin. Denna fråga, som kan vara av betydelse vid tillämpning av 7 Kap. VLF, bör närmare Klarläggas.

1 fråga orn sjätte och sjunde punkterna Kan anmärKas att bortledning av vatten frän en vattensamling, som bildats av framträngande grundvatten, i rättstillämpningen behandlats som ytvattentäKt. Detta aktualiserar den av hovrätten i annat sammanhang behandlade frågan om en ändamålsenlig gränsdragning mellan ytvatten och grundvatten.

Sjunde punkten åsyftar ej sådant bortskaffande av grundvatten som sker i defensivt syfte vid t. ex. grundläggning av byggnad. Grundvattensänkning av angivet slag kan medföra stora skador på främst kringliggande byggnader. Detta har bl. a. uppmärksammats i betänkande avgivet av bygglagutredningen rörande markanvändning och byggande (SOU 1974:21 s. 371 och 521 ff). Det kan enligt hovrättens uppfattning ifrågasättas om grundvattensänkning vid anläggningsarbeten bör bedömas enbart enligt byggnadslagstiftningen. En mera ändamålsenlig lösning kan vara all, i analogi med vad som gäller för ytvatten, göra VLF tillämplig på varje åtgärd som kan förändra grundvattnets djup eller läge. Åtminstone bör delta gälla i fråga om skadereglering. I varje fall bör under det fortsalla lagstiftningsarbetet samordning ske av VLF och blivande byggnadslagstiftning.

Ål det i åttonde punkten angivna syftet med markavatlning kan ges en mera begränsad innebörd än ulredningen uppenbarligen åsyftar (s. 243). Del kan sålunda ifrågasättas om t ex torvtäkt, gruvdrift eller fotbollsplan ryms inom begreppet "odling, bebyggelse eller liknande". Även dessa ändamål bör dock omfattas av VLF:s regler om markavvattning.

1 en ytterligare, avslutande paragraf kan lämpligen anges att om inrättande av allmän farled, allmän hamn och allmän flottled finns, utöver VLF, bestämmelser i särskild lag.

Hovrätten för Nedre Norrland: 1 8. Hovrätten vill ifrågasätta om denna paragraf, som inordnar vattenföretagen i olika bestämda kategorier, kan inrymma alla de typer av vattenföretag på vilka gällande VL är tillämplig. Nedan vid punkt 2 lämnas ett exempel pä åtgärder i vallen som uppenbarligen ej omfattas av paragrafen.

Punkt I innehåller uttrycket "annat vattenområde", som enligt utredningen skall avse ej blott naturligt vattenområde utan även konstgjord vattensamling. Härvid bör dock uttryckligt undantag göras för sådana vattensamlingar, som ej tillskapas med utnyttjande av naturligt rinnande vallen och ej berör motstående inlressen från vattenrätlsliga synpunkter. Sådana vattensamlingar - exempelvis kommunala eller privata badbas-sänger - torde lämpligen behandlas enligt byggnadslagstiftningen. - Utredningen förordar all tippning i syfte att åstadkomma en utfyllnad blir alt bedöma enligt VL-förslaget, medan tippningsåtgärder som endast syftar

Prop, 1981/82:130 339

lill alt bortskaffa fasta ämnen skall bedömas enligt miljöskyddslagstiftningen, varvid frågan om fyllnadsmassornas förorening inle skall vara avgörande. Med en samordnad handläggning enligt VL och ML vill del synas som om nuvarande gränsdragningsproblem ej längre kommer all få praktisk betydelse. Utredningens förslag om alt syftet skall vara avgörande - någol som ej kommit till otvetydigt uttryck i själva lagtexten - leder emellertid lill tillämpningssvårigheler om syftet är blandat. Vidare skulle tippning i vissa ingripande fall ej alls behöva bli föremål för prövning, nämligen när det gäller å ena sidan sådan utfyllnad som ej i nämnvärd män påverkar vattnets djup eller läge men åtadkommer förorening och å andra sidan bortskaffande av avsevärda massor på sätt som ej kan medföra vattenförorening. Enligt hovrättens mening bör all tippning oavsett syftet prövas enligt vatlenlagstiftningen och därjämte enligt miljöskyddslagstiftningen då fråga uppkommer om förorening av betydande grad och varaktighet.

Det lukrativa syfte som förutsattes för vatlenreglering enligt punkt 2 utesluter sådan vattenreglering som staten, kommun eller vattenförbund kan tänkas vilja åstadkomma för ändamål som avses i 2 kap. 13 8 VL-förslaget. Detta stadgande kompletterar icke I kap. I 8 utan medger endast undantag frän kravet pä vattenrätt. Innehållet i förevarande paragraf bör klart ge vid handen atl den omfattar alla åtgärder som inryms i 2 kap. 13 8.

Beträffande punkt 7 har utredningen uttalat atl grundvatlensänkningar i samband med byggnadsåtgärder underjord skall vara all bedöma uteslulande enligl byggnadslagstiftningen. Detta uttalande lorde ej överensstämma med gällande rätl. BL kräver sålunda ej alllid byggnadslov för grundvattensänkning vid anläggningsarbeten och än mindre lorde frågor om villkor för sådan åtgärd uppmärksammas och behandlas. Förändringar i grundvattennivån kan i vissa fall tänkas medföra omfattande skadeverkningar och därav uppkommande ersättningsanspråk skall förmodligen handläggas vid allmän domstol. Ifrågavarande spörsmål är alltför löst behandlade av utredningen. Del synes vara angeläget all man redan nu -ulan att avvakta en ny byggnadslagstiftning - åstadkommer en reglering, som enligl hovrättens mening bör innebära att åtgärder med grundvatten i alla sammanhang underkastas en vattenrättslig prövning beträffande såväl tillstånd som skadereglering. Detta kunde ske genom ett tillägg lill förevarandé punkt.

Vad slutligen gäller punkt 8 vill hovrätten ifrågasätta behovet av definierade termer. Bl. a. må påpekas alt begreppet "dikning" överensstämmer med vedertaget språkbruk och all uttrycket "årensning" är missvisande. Här torde en översyn vara påkallad.

2 8. Vid den redaktionella utformningen av förevarande kapitel bör uppmärksammas, att VL-förslaget reglerar även annat än vattenföretag i definierad bemärkelse, exempelvis skadeförebyggande åtgärder, skydd mot vattenförsörjningen och samfällighetsfrågor. Det vore därför enligt hovrättens mening lämpligt att låta I S inledas med "Denna lag är tillämplig på följande vattenföretag" och ge 2 8 en lydelse som anger lagens lillämplig-hetsområde i övrigt.

Jämtbygdens tingsrätt: I 8 punkt 6 och 7. Vattendomstolen vill påpeka den konfliktsituation som kan uppkomma rörande tillämplig punkt i denna 8 för det fall alt vallen tages från en "grundvatlentäkt", där en stor del av vattnet i verkligheten tillförs vatteniäkten genom naturlig infiltration från näriiggande vattenområde.

Stockholms tingsrätt: Uppdelningen i I 8 på olika typer av vattenföretag har enligt vattendomstolens mening gjorts onödigt detaljerad. Nyttan av

Prop, 1981/82:130 340

definilionerna i paragrafen lorde bl. a. vara alt den definierade termen utan vidare kan användas i andra sammanhang i lagen men denna nytta tas inle alltid till vara, se t. ex. uttryckel återställningsarbete i vatten (punkt 9) och bestämmelsen i 12 kap. I 8 andra stycket om undantag från förprövningsskyldighet. Eftersom varje typ av företag fått en ganska snäv avgr-änsning kan det lätt inträffa att någon åtgärd faller utanför lagens tillämpningsområde ehuru den borde vara atl anse som etl vatlenförelag. Om t.ex. stat. kommun eller vattenförbund med slöd av 2 kap. 13 8 VL-förslaget vill genomföra vattenreglering som är önskvärd med hänsyn till fisket eller fi-än hälsosynpunkt eller skönhetssynpunkt, kan syftet med åtgärden knappast sägas vara att förbättra hushållningen med vattnet i VL-förslagets mening Qfr s. 241). 1 så fall skulle zn sådan reglering i framtiden inte kunna genomföras. Likaså kan vattenöverledningar tänkas som har andra syften än att förbättra hushållningen med vattnet. Formuleringen i punkt 4 är möjligen bättre eftersom den omfattar alla tänkbani typer utom två särskill angivna. Även för punkterna 2 oeh 3 undviks misstag om begränsningen formuleras så, att alla regleringar och överiedningar går in under bestämmelserna utom när syftet är atl åsladkomma markavvattning. Återpump-ning av vallen för etl pumpkraftverk torde inte kunna betecknas som nylQande av vatten som drivkraft och faller inle heller- under någon annan beteckning. Viktigt är att begränsningen av lagens tillämpningsområde inte med utgångspunkt i dagens förhållanden görs på sådant sätt atl utanför lagen faller sådana framtida företag som naturligen bör vara atl hänföra lill vatlenförelag men som kanske kommer alt uteslutas till följd av snäva definitioner i lagen.

Beträffande de olika punkterna vill vattendomstolen anmärka följande.

1 punkt I talas bl. a. om "annal vattenområde" och enligt utredningens motiv (s. 240) skall även konstgjorda vattensamlingar innefattas under uttrycket. Självfallet bör sådana konstgjorda vattensamlingar som samlar upp naturligt rinnande vatten (typ Trängsletsjön och Svegssjön) omfattas av lagens stadganden. Däremot torde VL inte böra vara tillämplig på konstgjorda vattensamlingar som fylls upp med vattenledningsvatten och avtappas genom kommunalt avloppssystem (l.ex. kommunala bad som Eriksdalsbadel i Stockholm eller en swimmingpool på enskild fastighet). För den sortens "vattensamlingar" bör erforderliga bestämmelser finnas i byggnadslagstiftningen.

Vidare talas i I. om "fyllning" och i motiven (s. 241) sägs beträffande tippning av fasta ämnen alt syftet med sådan åtgärd skall vara avgörande för om den skall bedömas som fyllning enligl VL eller enligl ML. varemot den omständigheten atl massorna är förorenade eller ej avses skola sakna betydelse för om åtgärden skall prövas enligl VL eller inle. Ofta förekommer tippning av stora mängder ej förorenade massor, som uppkommer vid ulsprängningar av bergrum, husgrunder m.m. och som inte syftar till att åstadkomma en utfyllnad. Frågan om tippning av sådana massor synes ej böra bedömas enligl miljöskyddslagstiflningen utan hellre enligt VL, eftersom de skadeverkningar som kan uppkomma (ändring av vattenförhållandena, inverkan pä lek- eller fångslplalser för fisk) är av vattenrätlslig natur. Det är dessulom alltid vanskligt för utomstående att bedöniii syftel med en åtgärd, inte minst i de många fall då det primära syftet är att bli kvitt massorna men dä det ändå ansetts lämpligt att försöka lägga dem på sådant sätt all de kan ingå i en framtida anläggning. Enligt vatlendon-rstolens mening hör därför sådan tippnins;: som ej medför förorening behandlas enligt VL. Om samma myndighet skall pröva frågor både enligt VL och

Prop. 1981/82:130 341

enligt ML kan det synas vara av övervägande teortiskt intresse vilken lag som skall tillämpas, men risk finns också att omfattande tippning av icke förorenade massor ej alls blir föremål för prövning om den som utför tippningen utgår från att endast miljöskyddslagstiftningen blir tillämplig på fallel. - Ulredningens i motiven uttalade åsikt om alt syftel med utfyllnaden skall vara avgörande för om den är att anse som vattenföretag eller inte kan för övrigt inte anses ha kommit till uttryck i lagtexten.

Vä.xfö tingsrätt: I 8. Punkt I. Vad utredningen anför synes innebära att tippning av muddermassor i vattenområde icke längre skall prövas enligl VL utan att prövningen av sådan tippning enligl ML även skall omfatta frågor om uppgrundning och hinder för vattnets fria lopp. Vattendomstolen ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Väl har det sedan ML:s tillkomst uppkommit vissa problem i fråga om muddertippning vid avgränsningen av prövning mot miljövårdsmyndighets kompetensområde, men alt lösa dessa genom alt överföra lypiskl vattenrältsliga frågor om uppgrundning m. m. fill prövning enligl ML förefaller olämpligl.

Punkl 8-9. Begreppen årensning (fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag), återslällningsarbete (rensning av uppgrundning som endast åsyftar bibehållande av vattnets djup eller läge) och rensningsarbeten (byggande i vaiten som åsyftar förändring av rådande förhållanden i vattenområde) synes böra klarare åtskiljas i motiven. Sålunda bör klargöras vilken skillnad utredningen anser föreligga mellan årensning och rensningsarbeten av sist angiven art.

Vänersborgs tingsrätt: I VL-förslaget I: I har i nio punkter uppräknats och definierats de åtgärder och anordningar, på vilka vattenlagen skall vara tillämplig. Ulredningen har därvid sökt genomföra en principiell uppdelning i dels byggnadsåtgärder, för vilka bibehållits beteckningen byggande i vaiten, och dels olika verksamheter vari vatten nylQas. Dessa verksamheter har i möjlig mån också fått särskilda samlingsbeteckningar.

Mot utredningens metod att ange lagens tillämpningsområde synes, med den systematik för lagens uppbyggnad som använts, intet vara invända. Beträffande uppräkningens sakliga och språkliga innehåll åter vill tingsrätten anföra följande.

Punkt 1 överensstämmer i sak i allt väsentligt med nuvarande VL 2: I. Förutom alt "bortledande av vatten" av nämnda principiella skäl ej upptagits i p. I har endast vissa uttryck omformulerats saml några ytterligare åtgärder tillagts, vilket icke föranleder någon erinran. Stadgandet har emellertid blivit tungt och svåriäsl. Genom att efter sex rader i samma mening tillägga "ävensom annan byggnadsåtgärd som kan medföra förändring av vattnets djup eller läge" kan en oerfaren läsare bibringas den uppfattningen, atl de redan uppräknade byggnadsåtgärderna ej ansetts medföra motsvarande förändringar. Denna punkt bör således enligl tingsrättens mening omformuleras, kanske på sä säll alt man börjar med sistnämnda beskrivning av vad som i princip utmärker byggande i vatten och nämner de konkreta åtgärderna som exempel härav. 1 vart fall bör en uppdelning ske i flera meningar eller stycken. 1 samband härmed bör observeras, alt det nyinförda begreppet "muddring" språkligt sett lorde avse upptagande av bottenmassor, medan grävning och sprängning avser olika säll att få loss massorna från bottnen.

Vad gäller övriga punkter i förevarande paragraf har tingsrätten endast anmärkning mot punkt 8. Utredningen har här skapat etl nytt uttryck "markavvattning", som avser att ersätta det nu använda "torrläggning av mark". Enligt tingsrättens mening för det föreslagna ordet närmast tanken

Prop. 1981/82:130 342

till avledande av vatten ovanpå marken, medan innebörden av det nu använda uttrycket, oavsett vad del språkligl sett ursprungligen må ha inneburit, numera är fullt klar. Tingsrätten ställer sig också frågande inför, varför man som skett måsle sätta särskilda namn på de olika förfarandena för torrläggningsändamål. Av de utav ulredningen i detta hänseende nyuppfunna uttrycken är enligt tingsrättens mening "årensning" direkt missvisande såsom uttryck för en åtgärd som kan medföra förändring av läge, djup och dimensioner för vattendrag. Grävning i fasta jordlager eller bergsprängning kan aldrig kallas rensning. Detta ord använder ulredningen för övrigt i överensstämmelse med dess språkliga innebörd i paragrafens punkt 9.

En av olägenheterna med en så fixerad uppräkning av vattenföretag som den i förevarande stadgande är, atl man riskerar att ej få med alla nu förekommande slag av företag och än mindre sådana företag som möjligen kan bli aktuella i framtiden. Exempel på företag som ej kan sorteras in under någon av de upptagna företagstyperna är driften vid etl pumpkrafl-verk.

En annan olägenhet av den använda metoden för bestämmande av lagens tillämpningsområde är, att en åtgärd kan hänföras till flera företagstyper i lagens mening eller att svåra gränsdragningsproblem kan förekomma. För dylika fall skulle en bestär-nmelse, atl det huvudsakliga syftel med åtgärden vore bestämmande för vilka regler som skall tillär-npas. kunna avsevärt underlätta prövningsmyndighetens arbete.

Länsläkarorganisationen i Ålvshorgs län: Beträffande lagens föreslagna tillämpningsområden ställer sig länsläkarorganisationen tveksam till att i denna lag ta med nylQande av yt- och grundvatten av följande skäl.

Länsläkarorganisationen anser att en sådan bedömning i stora stycken markant skiljer sig från övriga delar av vattenlagen då här i huvudsak medicinskt-hygieniska förhållanden är av avgörande betydelse. Detta till skillnad från övriga delar av lagen där huvudsakligen lekniska anordningar berörs.

Vidare anser länsläkarorganisationen att dessa frågor intimt hänger samman med vattnets vidare utnytQande och slutliga återgång till recipienten. Hela detta komplex bör således enligt länsläkarorganisationens mening bedömas som en enhet och inle på sätt som föreslås sekloriseras. Samma resonemang bör givetvis gälla även vid bedömning av reningsverk.

Statens bakteriologiska laboratorium: I förslagets l:a kapitel behandlas lagens tillämpningsområden. 1 specialmotiveringen till I kap. I 8 redogörs på sid. 241 för tillämpligheten av tippning i vallen. Tippning för utfyllnad skall bedömas enligt förslaget medan tippning som syftar till bortskaffande av fasta ämnen skall bedömas enligl miljöskyddslagen. Syftet med åtgärden tycks alltså vara avgörande ocli inte om fyllnadsmassorna är förorenade. Gränsdragningen mellan lagrummen verkar diffus, eftersom syftet oftast är en kombination av utfyllnad och bortskaffande.

Under I kap. I 8 punkt 6 och 7 talas om yt- respektive grundvattenläkl. Det klargörs dock inte om vattentäkt i detta sammanhang står för själva uppfordringsanordningen av vatten, eller om man menar den vallenmassa eller det vattenområde varifrån vattnet hämtas. SBL anser att begreppen bör definieras.

Sjöfartsverket: I I kap. 1 8 anges lagens tillämpningsområde omfatta bl. a. "rörläggning" i vattenområde. I 15 kap. 2 8 6 talas om "ledning eller kulvert". Då detta sistnämnda uttryck är vidare än "rörläggning" och då även l.ex. utläggande av en elkabel med därav föranlett ankringsförbud

Prop, 1981/82:130 343

kan utgöra hinder för sjöfarten i en allmän farled, bör sistnämnda uttryck användas även i den lagen inledande paragrafen. 1 vart fall bör inle en specialbestämmelse ha vidare innebörd än vad som faller inom lagens tillämpningsområde.

Lantbruksstyrelsen: I 8 punkt 8. Som vattenförelag skall anses grävning och rörläggning i mark. Delta kommer att innebära, alt tillståndsplikt skall föreligga även för täckdikning, såvida det inte är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse kommer alt skadas genom företagel. 1 samband med bland annat uppodling av skyddsvärda ängsmarker vid vattendrag eller sjö kan täckdikning länkas komma i konflikt med andra intressen. Enligt lanlbmksslyrelsens mening bör man därför acceptera, att även täckdikning blir alt hänföra till vattenföretag. Någon förprövning av täckdikning av odlad mark bör dock regelmässigt inte förekomma. Förpröv-ningsproblemen kommer atl behandlas under avsnittet 12 kap. I S.

Definitionen av årensning, i nuvarande lagstiftning vattenavledning, bör förtydligas. Styrelsen ifrågasätter om inte ordet rensning bör förbehållas underhållsarbete. 1 det begrepp som skall ersätta vattenavledning bör dock även företag med omläggning av vallendrag ingå. Efter ordet rätning skulle kunna inskjutas "eller annan omläggning".

Lantbruksnämnden i Uppsala län: 1 lagförslagels I kapitel 1 8 8 benämnes fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag "årensning". Rensning av vattendrag har hittills i allmänhet betytt avlägsnande av sten-och jordmassor, som rasat eller glidit ned i avloppet, upplagande av växtrester, slam och bråte, som lagt sig där, saml borttagande av vegetation i vattendraget, dvs. rena underhållsåtgärder. Ordet "rensning" bör enligt lantbruksnämndens mening även framdeles förbehållas underhällsarbeten. Upptagande ur vattendraget av massor utöver vad som här sagts torde inte kunna betecknas som underhåll av vattendragel och synes därför, som hittills, böra rubriceras som utvidgning och/eller fördjupning av vattendraget.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Under punkt 8, markavvattning. stadgas, atl med årensning avses fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag. Med hänsyn lill alt del ofta förekommer behov av att ändra ett vattendrags sträckning i plan, utan samband med rätning, l.ex. vid nybyggnad av väg, föreslås att ordet "rätning" utbyta.s mot "ändring i plan".

Under samma avsnitt stadgas vidare, all som vattenföretag skall ahses grävning och rörläggning i mark. Delta kommer atl innebära, att tillståndsplikt föreligger även för täckdikning, såvida del inle är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse kommer att skadas genom företaget. Det enda fall i praktiken, där täckdikning kan länkas komma i konflikt med andra intressen torde vara i samband med uppodling av skyddsvärda ängsmarker vid vattendrag eller sjö. För sådant fall är det emellertid regelmässigt erforderligt atl annan markavvattning företages innan täckdikning, detaljdränering, kan komma till stånd. Enär tillåtligheten av sådant markavvattningsförelag ovillkoriigen måste prövas, om motstående intressen kan tänkas förekomma, synes onödigt att förslagel lill vattenlag skall omfatta täckdikning. Med anledning härav föreslås, atl täckdikning undantages frän lagförslagets tillämpningsområde.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: 1 kapitlet definieras i nio punkter de olika anläggningar och åtgärder som är alt anse som vatlenförelag och på vilka lagen skall vara tillämplig. Såvitt lantbruksnämnden kan finna, täcker förteckningen de typer av företag som bör omfattas av lagen.

1 likhet med vattenlagsutredningen anser nämnden att markavvattning

Prop, 1981/82:130 344

bör ersätta uttrycket torrläggning av mark som en bättre sammanfattande benämning på de åtgärder som avses. Under benämningen markavvattning sammanförs åtgärder av delvis olika karaktär och beskaffenhet men med i grunden samma syfte.

Termen vattenavledning utmönstras och ersattes med årensning för atl förhindra förväxling med andra lik.arlade vattenrätlsliga uttryck. Ifråga om årensning anser lantbmksnämnderi. alt man bör överväga elt förtydligande av definitionen. Ulredningen definierar årensning som fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag. En inle alltför ovanlig typ av vattenavled-ningsförelag avser emellertid omläggning av en ä utan att härmed åstadkommes någon rätning. Syftel med åtgärden kan l.ex. vara alt skapa förutsättning för en optimal vägutbyggnad eller att leda etl vattendrag förbi en deponeringsanläggning. Lagtexten bör täcka in även sådana typer av företag, vilket föreslås ske genom att efter ordet rätning inskjula "eller annan omläggning".

Med den föreslagna definitionen av markavvattning torde även täckdikning på egen mark bli alt hänföra till vatlenförelag. Som följd härav kommer tillståndsplikt atl föreligga i den mån företagel slår i konflikt med motstående intressen. Detta ligger i linje med utredningens sirävan att åstadkomma enhetliga regler för skilda typer av vatlenförelag. Täckdikning innebär vanligen ingen konflikt med motstående intressen. I vissa fall har det dock förekommit att skada åsamkats annan, l.ex. genom att närbelägen brunn sinat eller att skyddsvärd "våtmark" odlats upp. Man får därför acceptera, all även täckdikning blir att hänföra till valtenförelag.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Utredningen har i J kap I 8 eftersträvat lydliga definitioner för de vattenföretag som lagen avses omfatta. Nämnden utgår ifrån att detaljdränering, täckdikning, ej omfattas av lagens formulering "röriäggning i mark" och denna tolkning bör preciseras i lagtexten. Vidare utgår nämnden ifrån all igenläggning av diken och mindre vattendrag med rör inle är "byggande i vaiten: rörläggning i vattendrag" utan i stället "markavvattning: röriäggning i mark". Även delta bör förtydligas i lagtexten. Alla de åtgärder som märkbart inverkar på vattenföring. vattentillgångar och andra väsendiga förhållanden i diken, vattendrag, sjöar och grundvatten bör omfattas av vattenlagen. Nämnden anser därför atl också sådana ändrade avrinnirrgsförhållanden, som följer av markex-ploalering (vägar, flygplalser, stadsbygg'.iad etc ...), bör omfattas av vattenlagen. Därigenom underlättas en korrekt ansvarsfördelning mellan de intressenter som nyttjar ifrågavarande vattendrag. Med samma motiv vill nämnden förorda all även avloppsinlressenter, som nylQar vattendrag som recipient, skall kunna tvingas att ingå i markavvattningssamfälligheter. Sådan möjlighet tycks inle finnas i den föreslagna lagtexten. Beslämr-nel-serna i 9 kap. 4 8 avser endast åtgärder och goltgörelse vid intrång men ej delaktighet i samfällighet.

Begreppen ytvatten och grundvatten återkommer på flera häll i lagtexten. De båda begreppen är emellertid ej definierade. Ibland kan tveksamhet uppstå huruvida ett vattenföretag avser grundvatten eller ytvatten. Goda definitioner skulle underlätta tillämpningen av lagen även om många regler är formulerade gemensamt för yt- och grundvatten.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Det i lagförslagets l:a kapitel införda begreppet markavvattning lar anses välkommet enär dess införande i viss mån kan hjälpa till att motverka den negativa uppfattning av markvattenreglerande åtgärder sorn stundtals skymtar fram genom misstolkning av del ofta använda, i och för sig felaktiga begreppet torrläggning.

Prop, 1981/82:130 345

Lantbruksnämnden i Jämtlands län: I lagförslagets I kapitel I 8 8 anger texten "markavvattning: grävning och röriäggning i mark (dikning)". Rörläggning av ett dike kan ej alltid ske. Vid stora vattenmängder, där en rörledning skulle vara för dyrbar att anlägga, för erhållande av utlopp i skogsmark m. m., utföres dikena öppna. "Öppet dike" borde ingå i lagtexten.

Skogsstyrelsen: Under den för lagens hela tillämpningsområde gemen
samma benämningen vattenföretag ryms begreppet markavvattning som i
nuvarande lagspråkligt oegentligt kallas torrläggning av mark. Markav
vattning är i lagförslaget i samlande begrepp för tekniskt sett tämligen
olikartade förelag t. ex. dikning och invallning. Dessa olikheter har inte
föranlett någon särbehandling i lagen, vilket i förhällande till gällande rätl
har inneburil vissa generaliseringar och en lägre grad av speciallagstift
ning. ---

Avsikten med ell markavvatlningsföretag är att det skall ge varaktig
förbättring. Skogsstyrelsen konstaterar liksom utredningen, att mera till
fälliga ingrepp för dränering, såsom exempelvis hyggesplogning, inte skall
anses som markavvattning. Detsamma bör av molsvarande skäl gälla s. k.
skyddsdikning, varmed menas den tillfälliga dränering som ibland måste
utföras till skydd för skogsåterväxten mot sekundärförsumpning efter kal
avverkning. --

SVS i W län anser att förutom hyggesplogning, även hyggesdikning (skyddsdikning) bör undantas från lagens tillämpningsområde. SVS i L län vill under samma punkl ändra "rätning av vattendrag" till "ändring av vattendrags sträckning", då man vid ex vis vägbyggnad kan vara tvungen all ändra ell vallendrags slräckning utan atl delta innebär rälning.

Fiskeristyrelsen: I förslagels 2 kap. 8 8 sägs, alt vattenrätlshavaren skall
beakta alt vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med
sparsamhet. Denna sparsamhetsregel måste enligt fiskeristyrelsens mening
ses som en målformulering och en övergripande norm i stil med I 8
naturvårdslagen. Styrelsen föreslår att denna regel får utgöra lagens inle
dande paragraf Redigeringsmässigt anser styrelsen vidare att det borde
övervägas om inte grundprinciperna för rätten till vattnet borde bilda
lagens första kapitel.

I konsekvens med vad fiskeristyrelsen ovan framfört bör I och 2 kap. byta plats i den slutliga lagen.

Till de olika vattenföretag som avses regleras, vill styrelsen bara foga den synpunkten, att kabeldragning i vatten inte kommer att falla in under någon av punkterna 118- Eftersom kabelutläggning på traditionella fiskeplatser kan störa yrkesfisket borde någon form av reglering övervägas.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: I 8 8. Markavvattning. Det är värdefullt alt lagen blir tillämplig på olika typer av markavvattning. Bl. a. har skogsuldikningar ej tidigare behandlats i valtenmål, trots alt dessa ofta kan få betydande effekter för fiskel, genom urlakningsfenomen och snabbare avrinning, vilket är en av orsakerna fill den dåliga vattenlillgången framför alll under sensommaren i många norrländska skogsälvar.

Sveriges geologiska undersökning: Redan nu kan man förutse att grundvatten kommer att utnytQas för nya ändamål och ej enbart som konsumtionsvatlen. Exempel härpå är uttag av grundvatten ur ytligare jord eller berglager för utvinning av värme ur lågtemperaturvatten. Men även andra metoder för energiutvinning eller energilagring i jord eller berg kan ha en sådan påverkan på grundvattnet, atl en prövning enligt vattenlagen enligt SGU:s mening vore befogad exempelvis utvinning av varmt grundvatten

Prop. 1981/82:130 346

på slörre djup, eventuellt i förening med kostgjord infiltration, vidare infiltration av varmt överskotlsvatlen i jord- och berglager (helvaltenlag-ring) för senare användning.

I betänkandet sid 243 definieras närmare vad som skulle avses med grundvattenläkl. SGU kan möjligen instämma i att avvattning från djupbyggande (l.ex. lunnelarbelen och gruvor) ej är att betrakta som vatlen-läkler i egentlig mening, även om sädana anläggningars inflytande pä grundvattnet och på fömtsättningarna för grundvattenläkter i grannskapet kan vara betydande. I vissa fall kan emellertid en lill konstruktionen helt normal brunn (grävd eller borrad) anläggas enbart med syfte atl lokalt sänka grundvattenytan, t. ex. vid vägportar och liknande. Sådana permanenta vattenuttag kan bli avsevärda och påverkar givelvis omgivningen på samma sätt som en regelrätt grundvattenläkl. Enligt SGU:s mening bör i fall som dessa tillstånd krävas enligt vattenlagens bestämmelser oberoende av om det utvunna vattnet användes eller enbart bortledes. I enklare fall skulle anmälan enligt lagförslagets 12 kap. 2 8 kunna förekomma. I dessa gränsdragningsfrågor bör också 2 kap. 10 8 i förslaget beaktas.

Sammanfattningsvis finner SGU, att begreppet gmndvattentäkl mera bör bindas vid själva utvinningen av grundvattnet och mindre till vattnets användning eller syftet med takten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Vid länshållning av stentäkter. gruvor m.m. bortpumpas ofta stora vattenmängder, vilket kan fä betydande inverkan på grundvattennivån i omgivningen. I specialmoliveringen till 8 1 anges atl bortskaffande av skadligt grundvatten, t. ex. dränering av gruvor inte är att hänföra till anordnande och nylQande av grundvatlentäkt. Vidare anges att pumpning av vatten ur gruvor inle heller är alt hänföra till markavvattning. Den nya vallenlagen skulle således inle vara tillämplig på bortskaffande av grundvatten på ovan angett sätt. Länsstyrelsen anser detta vara en brist och föreslår att paragrafen ändras sä att delta krav tillgodoses.

Enligt vad länsstyrelsen kunnat konstatera skulle lagen inte heller vara tillämplig på skapandet av nya vattenområden genom schaktning under grundvattennivän. Sådan schaktning kan exempelvis ske vid läkt av grus, sten o. d. under grundvattennivån eller för att skapa dammar för vattenuttag för bevattningsändamål m. m. Den prövning enligt naturvårdslagen som f n. sker av sådana verksamheter kan enbart avse inverkan på naturmiljön etc. och inte vattenförhållandena. Länsstyrelsen anser alt den nya vattenlagen bör bli tillämplig även på dessa fall genom lämplig komplettering av 8 I.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utredningen har genom förslaget eftersträvat att klart ange vilka företagstyper som skall falla inom lagens till-lämpningsområde.

Länsslyrelsen anser all utredningen i stort sett har nått nyssnämnda syfte. Förslaget innebär dock en viss överiappning mellan vattenlagen (VL) och miljöskyddslagen (ML) beträffande bl. a. tippning. Denna överlappning finns dock även i nuvarande lagstiftning men synes inle ha förorsakat några nämnvärda praktiska ölägenheter vid tillämpningen. Reglerna för vattenförorening bör - i enlighet med förslaget - vara kvar i miljöskyddslagen.

Eftersom VL bör omfatta alla de åtgärder som märkbart kan inverka på vattenföringen, vattentillgång etc. kan det ifrågasättas om inte sådana åtgärder som i hög grad kan påverka avrinning, infiltration etc. bör prövas enligt VL. Som exempel på sådana förelag må nämnas vissa former av

Prop, 1981/82:130 347

markexploatering som bebyggelse, vägar etc. Spör-smålet synes böra diskuteras vid en kor-nmande översyn av byggnadslagstiftningen.

Länsslyrelsen tillstyrker utredningens förslag till tillämpningsområde för ny vattenlag. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om inte i princip alla företag som märkbart kan påverka vattenföring i diken, vattendrag och andra vattentillgångar bör prövas enligt VL.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I förslaget till vattenlag finns i 1 kap. 1 8 om lagens tillämpningsområde medtaget grävning och muddring. Enligt länsstyrelsens mening bör läkt i vattenområde oavsett om det är pröv-ningsplikligt enligt vattenlagen även prövas enligt 18 8 naturvårdslagen. Prövningsmyndighet bör i sä fall vara länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Lagförslaget inför uttrycket "vattenområde" som överensstämmer med terminologien i I 8 miljöskyddslagen. Ändringen är väl motiverad eftersom härigenom undviks de gränsdragningsproblem som ofta blir följden av nu gällande formuleringar. Ulredningen nämner som exempel att även konstgjorda vattensamlingar skall innefattas i begreppet "vattenområde". En viss verksamhet kan bättre bedömas med utgångspunkt från de skador verksamheten kan välla i ell vallenområde. Exempelvis vållar en brygga i ett stort vattendrag knappast någon olägenhet av betydelse medan samma brygga i elt mindre vattendrag kan vålla betydande olägenheter.

Enligt utredningens förslag skall "bortskaffande av skadligt grundvatten", exempelvis dränering av gruva, inte innefattas av lagen. Samma är förhållandet i fråga om byggnadsarbeten under jord som kan leda lill grundvattensänkning. Enligt utredningen skall hithörande frågor bedömas enligt byggnadslagstiftningen eftersom det inte är fråga om alt tillgodogöra sig grundvatten. Grundvattensänkning inom bebyggda områden leder ofta till skador pä byggnader, ledningar, etc genom sättningar. En sänkning på grund av uttag av grundvatten respektive underjordsarbete kommer även att fortsättningsvis bedömas enligl skilda lagstiftningar. Det är tveksamt om detta är ändamålsenligt.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Vad vi kan finna torde täckdikning inom jordbruket och ur skogsbrukssynpunkl ofta förekommande ål-gärder med skogsdikning att falla under vattenlagens bestämmelser. Vad gäller täckdikning på jordbruksjord, torde sådan markavvattning som regel inte vara konfliklgi-undande anledning vad avser andra intressen. I de fall tillståndsplikt i nuläget är aktuell för dikningsåtgärd inrymmes arealen i område med förordnande enligt naturvårdslagen. Vi finner alt dikning pä egen eller arrenderad mark ej bör inrymmas i vattenlagen, ulan därest särskilda motiv för tillståndspiövning kan föreligga. 1 primärt syfte att dels hushälla med befintliga vattenresurser exempelvis vattenföring i mer betydande vattendrag, vilket vatten i annat fall snabbi avrinner till havet och dels för all tillgodose vattenbehov för bevatlningsändamål. förekommer nu allt fler planer på dammbyggnader och lill sådan damm avleda vaiten vid högvallenföring. Detta vatten användes sedan för bevatlningsändamål. Sådan här ovan beskriven typ av vattenföring är enligl vår uppfattning inle klart definierat i l;a kapitlet, vilket bör ske.

Svenska kommunförbundet: Definilionerna på vilka åtgärder som skall vara all hänföra lill byggande i vaiten bör kompletteras med infiltration för att öka eller bibehålla grundvattenniväer och sprickvattennivåer även utanför infiltrationsanläggningar för vattenförsörjningsändamål (1 kap. 1 8 punkt 7).

Begreppet markavvattning i 1 kap. I 5 punkt 8 synes ha fått en alltför

Prop, 1981/82:130 348

vidsträckt omfattning. Sålunda hänföres till delta begrepp bl.a. också "rörläggning i mark - när sådan åtgärd utföres för atl avlägsna överskott av vallen i marken". Med denna begreppsbestämning skulle till vatten-byggnadsföretag enligt vattenlagen exempelvis hänföras konventionell dränering kring en byggnad.

Svenska naturskyddsföreningen: Utredningen tycks förutsätta, att miljöskyddslagen m.fl. lagar skall gälla även beträffande vattenföretag (se s. 240 i utredningens betänkande). Något stöd i den föreslagna lagtexten för detta finns emellertid inte. Tvärtom görs f. n. uttryckligen i miljöskyddslagens I 8 undantag för byggande i vatten. Enligt föreningens uppfattning måste en betydligt klarare och mer ändamålsenlig reglering åstadkommas i detta stycke. Detta bör ske genom att miljöskyddslagens undantag upphävs och att det i en särskild paragraf i den föreslagna vattenlagens I kapitel uttryckligen sägs atl utöver bestämmelserna i vattenlagen gäller om vatlenföretag vad som föreskrivs i hälsovårdsstadga, byggnadslag. naturvårdslag, miljöskyddslag eller i annan lagstiftning. Föreningen ifrågasätter också om det inte i I kap. bör sägas att ifråga om vissa vatlenförelag gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gräns-älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.

Föreningen vill också peka på att det sätt utredningen vall för att definiera lagens tillämpningsområde i vissa fall kan vålla bekymmer. Som exempel kan nämnas alt det av I kap. I 8 ingalunda framgår atl vattenlagens regelsystem också gäller inskränkningar i befogenheten all använda mark på sådant sätt att yt- eller grundvattentäkt påverkas. Atl så ändå är fallet framgår av 8 kap. För att förebygga denna och liknande oklarheter föreslår föreningen en allmänl hållen definition, t. ex. lagen är tillämplig på all till mark, byggnad eller anläggning knuten verksamhet, som kan inverka på vattenstånd, vattendjup, vattenföring eller vattenkvalitet i vattenområde eller på land, saml att denna definition kompletteras med en exemplifiering med i stort sett samma lydelse som den som föreslås i 1 kap. I 8. Den av utredningen använda termen "årensning" är dock olycklig och borde bytas ut mot "ågrävning", som faller sig mera naturlig för de ibland ganska omfattande åtgärder utredningen åsyftar. Termen "årensning" lorde i huvudsak böra förbehållas vegetalionsrensningar och andra liknande underhållsåtgärder i befintlig fåra.

TCO: I I kap. 1 8 8 mom. har med föreslagen benämning inom parentes angivits olika åtgärder för markavvattning, bl. a. fördjupning, utvidgning och rälning av vattendrag (årensning). Med rensning har hittills alllid avselts åtgärder inom fastställd eller hävdad sektion dvs. rena underhälls-åtgärder. Dikning har varit elt samlande begrepp för såväl öppna diken av relativt sett mindre omfattning som rörledningar vad gäller ylvatlenavled-ning. Grundförbättrande åtgärder i större vallendrag som l.ex. berör sjö eller annan vattensamling har benär-nnts vattenavledning. Etl införande av ordet rensning beträffande fördjuprring, ulvidgning och rälning av vattendrag vore olyckligt, då missförslårrd beträffande åtgärdernas omfattning ofta skulle bli fallet. Begreppen rensning, dikning, vattenavledning (sjösänkning) och invallning har hittills tillämpats inom torrläggningsverksamheten och anses ej ha vållat några problem. Tvärtom har beteckningarna klart definierat företagens karaktär. Elt bibehållande av ovan angivna beteckningar föreslås därtor i den nya lagen. Enligt vår mening bör en omarbetad lag behålla den gamla lagens väl fungerande bestämmelser och förbättra de delar som ej är tillfredsställande.

Prop. 1981/82:130 349

LRF: 1 1 8 punkl 8 stadgas, att som vattenför-elag skall anses grävning och rörläggning i mark. Detta måsle tolkas så, atl tillslåndsplikt föreligger även för täckdikning på egen mark. LRF anser sig icke kunna godta ett sådant krav, då en tillståndsprövning endast kommer att medföra en meningslös byråkratisk hantering. Det enda fall där täckdikning kan komma i konflikt med något annat intresse torde vara i samband med uppodling av skyddsvärda ängsmarker vid vattendrag eller sjö. 1 sådana fall torde naturvårdslagens bestämmelser vara tillämpliga, varför frågan om täckdikning av sådana marker bör prövas i detta sammanhang.

Förbundet föreslår därför att täckdikning på egen mark undantas från lagförslagets tillämpningsområde.

Svenska vatten- och avloppsverksföreningen: Slutligen må anmärkas att begreppet markavvattning i I kap. I 8 punkt 8 synes ha fått en alltför vidsträckt omfattning. Sålunda hänföres till detta begrepp bl. a. också "rörläggning i mark - när sådan åtgärd utföres för att avlägsna överskott av vatten i marken". Med denna begreppsbestämning skulle till vallenbyggnadsföretag enligt vattenlagen exempelvis hänföras sedvanlig husgrundsdränering och sedvanlig dränering av vägkroppar m.m., vilket knappast torde ha varit avsikten.

2 kap. Rätt till vatten

Svea hovrätt: I 8. För yt- och grundvallen gäller i vissa avseenden olika regler och gränsdragningen mellan yt- och grundvatten saknar alltså inte sin betydelse. Någon allmän definition av ytvatten finns ej i VL. Den definition av begreppet grundvatten som lämnas i I kap. 15 8 VL är allmänt hållen och har lämnat domstolarna föga ledning i t. ex. det fallet att i ett nedlagt grustag bildats en med grundvattnet kommunicerande vattensamling. - Hovrätten förordar att i en ny vattenlag intas definitioner av begreppen ytvatten och grundvatten. Härvid kan ifrågasättas bl. a. atl med grundvattenutlag likställa sådant ylvatlenultag som i väsentlig mån innebär tillgodogörande av framträngande grundvatten och som kan påverka grundvattennivän. Bestämmelserna torde böra utarbetas med beaktande av motsvarande teknologiska definitioner. - Underrubriken före I 8, "Fastighetsägares rätt lill yt- och grundvatten", torde ej helt läcka innehållet i de följande paragraferna då det i 18 2 st. definierade begreppet "vattenrättshavare" även lorde avse innehavare av vattenrätt som upplåtits till honom av fastighetsägaren.

4 8. Det föreslagna stadgandet motsvarar I kap. 14 8 I st VL, men kan icke anses ha fått en bättre utformning. Sålunda är "strömfall" ett exaktare uttryck än "vattenkraft", som i den föreslagna lagtexten synes kunna betyda såväl strömmande vatten inom en viss ägovidd som en rättighet atl förfoga över vatten för kraftändamål ulan anknytning till ägovidd. 1 del senare fallel kan rättigheten icke. som lagtexten anger, lagas i anspråk med äganderätt. - Del bör övervägas om icke särskilt upplåten rätt lill vallenkraft bör inskrivas, enär skäl att i sådant fall tillåta tyst förmånsrätt icke synes föreligga.

68. Rörande arrendators saklegitimalion som sökandel lill vatlenföretag får hovrätten hänvisa lill vad som anförts härom i annat sammanhang (se avsnitt 3). Vad som där uttalats om lämpligheten att meddela tillstånd för arrendator utöver löpande arrendeperiod äger motsvarande tillämpning på tvångsupplåtelse av vattenrätt enligt denna paragraf. - 1 2 kap. 3 8 2 st ExI stadgas att även om allmänl behov ej föreligger får expropriation för bl. a.

Prop, 1981/82:130 350

vatten- och avloppsledningar ske, om intrånget är "ringa" i jämförelse
med nyttan. Sakliga skäl för att i föreliggande stadgande använda ett annat
uttryck - "obetydlig" - synes ej föreligga.--

7 8. Begreppet "allmän synpunkt" torde läcka även villkor lill förmån för enstaka fastighet Qfr s. 247). - Förordnande enligt 68 får meddelas endast i samband med tillstånd till vattentäkt för bevattningen. I de fall som avses i 4 och 5 88 behöver däremot icke besluten om upplåtelse av vattenrätt och tillstånd till utförande av vattenföretaget sammanfalla. Vid en efterföljande tillståndsprövning enligt VLF kan därför, med hänsyn till innehållet i 7 8, tvångsrättsupplåtclsen tolkas så atl alla frän allmän synpunkt ertbrderliga villkor föreskrivits redan i beslutet om upplåtelse. I varje fall kan det vid tillståndsprövningen framstå som oklart i vad mån hänsyn lill molsläende inlressen vunnit beaktande redan vid ivångsupplå-telsen av vattenrätt. Ett klarläggande synes påkallat.

98. 1 anslutning till utredningens uttalanden vill hovrätten understryka att befogenheter enligt allemansrätten sådan den nu uppfattas ej kan föranleda inskränkning av vattenrättshavares möjlighet att utnytQa sin vattenrätt.

10 8. Hovrätten har ovan (se avsnitt 3) föreslagit alt ersättning skall utgå för vallen som avstås enligt denna paragraf.

13 8. Behov kan föreligga att för fiskets främjande vidta åtgärder icke endast - såsom förutsätts i paragrafens första stycke - i eller invid vattendrag ulan även i eller invid annat vattenområde.

Hovrätten för Nedre Norrland: Utredningen har i sitt lagförslag infört det nya uttrycket "vattenrätt".

Till en början kan konstateras alt definitionen av "vattenrätt" och "vattenrättshavare" i I 8 andra stycket lider av den bristen atl den endast avser fastighetsägarens rådighet Qfr första slycket) och således - i motsats lill utredningens i annat sammanhang uttalade avsikt - ej inbegriper innehavare av begränsade rättigheter lill fastigheten. När man sedan kommer till 3 8 tycks man,finna en annan innebörd av begreppet "vattenrätt", då det sägs att sådan rätt kan "förvärvas" enligl särskilda lagbestämmelser. Därvid avses emellertid - lika litet som i I 8 - inte någol självständigt institut ulan i själva verket redan förut kända rättsbegrepp såsom äganderätt, servitut. nyttjanderätt och vågrätt Qfr I 8), vilka alla har sina särskilda definitioner och rättsverkningar. 1 4 8 begagnas ej uttrycket "vattenrätt" medan begreppet återkommer i 5 8, vilken emellertid liksom 48 inte innehåller något annat än expropriationsbeslämmelser med motsvarigheter i gällande rätt.

Mot bakgrund av del anförda är också rubrikerna "Inskränkningar i
vattenrätten" och "Vattenrätt såsom förutsättning för vattenföretag"
missvisande och detta gäller även de beslämmelser som intagils under
rubrikerna.----

Kommunernas företräde enligt 2 kap. 6 8 kan diskuteras. 2 kap. 9 8 synes överflödig.

Umebygdens tingsrätt: Beträffande 2 kap. 108 VL-förslaget vill domstolen tillägga atl lagrummets formulering knappast täcker del exempel pä allmänt behov, som anges i specialmoliveringen längst ned på sid. 249.

Växjö tingsrätt: 3 8. Vad som upptages i denna 8 torde vara självklart. Del är därför tveksamt om 8 behövs.

4 8. Enligt vattendomstolens mening bör stadgandet kompletteras med en hänvisning lill att ersättningsrätt föreligger. Motsvarande gäller 5 och 688.

Prop, 1981/82:130 351

Lantbruksnämnden i Örebro län: 2 kap. 88 5 och 6 (m.fl.) Det hälsas med tillfredsställelse atl utredningen så ingående penetrerat frågan om jordbrukets ökade behov av vallen för bevatlningsändamål.

För atl tillförsäkra jordbruket vallen för angivet ändamål bör i vart fall bevattningsförelag med flera delägare och av större omfattning upphöjas lill slalus av allmänt intresse.

Under år med långvarig torka inträder en så betydande skördenedsätt-ning alt landets livsmedelsförsörjning kan bli ytterligt ansträngt. Vidare kräver samhället en säker produktion av specialgrödor som potatis och morötter.

Rätt till vattenuttag för bevattning bör prioriter-as som allmänl intresse.

Enligt domstolsutslag rörande bevattningsföretag har "bevatlningsintressenterna" ålagts att utge ersättning lill kraftverksinlressel för förlust i kraftproduktionen som följd av vattenultag. 1 det fall anordningar vidtages i vattendrag så att "flödesvaltenmängd" innehålles som annars skulle bräddas bort genom flodutskov i anslutning lill kraftverk borde ersättningsplikt gentemot kraftverksintresset ej föreligga.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län: Enligt nuvarande vallenlag föreligger i vissa uppräknade slörre vattendrag med s. k. kungsådra skyldighet för vattenrättshavaren att utan ersättning avstå viss del av den vattenmängd eller fallhöjd, som tillkommer honom, för alt tillgodose vissa allmänna intressen. Dessa är i huvudsak allmän farled, allmän flottled. fiske samt torrläggning och bevattning av mark. Dessa brukar kallas "kungsådreinlressen". 1 förslaget lill ny vattenlag avskaffas begreppet "kungsådra". Rätten att utan ersättning använda vaiten till förmån för vissa allmänna inlressen utvidgas att i princip omfatta alla vattendrag, således även de minsta. Ersättningsfriheten skall enligt kommentarerna (s. 196) endast "avse etl fätal fall, när preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur är i fråga". Enligt utredningens mening är dessa: allmän faried, allmän hamn, allmän flottled, fiske samt hälsovård och naturvård. Torrläggning och bevattning av mark återfinnes således inte i den nya lagstiftningen som allmänna inlressen. vilka är befriade från atl erlägga ersättning. Utredningen anser dock (s. 197) atl bevattningsintresset också bör kunna tillgodoses. Förutsättningen måsle då vara alt det gäller många och inle enstaka jordbrukares behov av vatten. Motivet för att utesluta torrläggning av mark bland de s. k. allmänna intressena synes inle ha redovisats. Det ersätlningsfria vattnet för bevattning från vattendrag med kungsådra utgår ur den nya lagen och motivet anges vara att bevattning idag sker på annat sätt än vid den nuvarande lagens tillkomst. Lantbruksnämnden, som inte har tillgång till källan för denna tolkning (PM av justitierådet Gärde), finner för sin del att 1910 års belänkande rörande den nuvarande vattenlagen (s. 231. s. 241) snarast talar för en motsatt uppfattning. Nämnden har svårt att förstå, att frågan om hur bevattningen lekniski ulföres genom översilning eller numera besprutning kan påverka principfrågan.

Fiskeristyrelsen: 13 8 handlar om fiskväg och andra åtgärder för fiskets främjande. Paragrafen har sin förebild i nuvarande vattenlag. Den skall ses i belysning av 3 kapitlets tillåtlighelsregler. Ulredningen har särskilt framhållit alt detta medför samhällsekonomiska bedömningar som bör medge att fiskefrämjande företag genomförs utan all deras nytta kan definieras klart i ekonomiska termer. Styrelsen instämmer i detta uttalande, som överensstämmer med vad fiskets företrädare sedan länge hävdat i skilda sammanhang. Samtidigt vill styrelsen dock framhålla att del är viktigt att de som äger påkalla tillämpning av paragrafen, dvs. stat, kommun och

Prop, 1981/82:130 352

vattenförbund, ges reella möjligheter atl fullfölja tanken bakom regeln. Detta är knappast fallet idag.

Statens naturvårdsverk: 1 2 kap. 14 8 i förslaget till ny vattenlag talas om rätten för slrandägare att ha mindre brygga, båthus eller dylikt även om han saknar vattenrätt. Enligt naliirvärdsverkels mening bör i detta sammanhang göras en hänvisning till 15 och 16 88 NVL. där slrandskyddsbe-stämmelserna återfinns.

Överlantmätarmyndigheten i Skaraborgs län: Enligt bestämmelserna i 2: 2 föreslagen lag skall rådighelen över vattnet i rinnande vatten delas lika mellan vardera sidans ägare även om en större del av vattnet rinner fram över den ena fastigheten. Bestämmelsen motsvarar 1:2 första stycket nuvarande vattenlag. Bestämmelse molsvarande den i 1:2 andra styckel föreslås i 78 av övergångsbestämmelserna. Innebörden av bestämmelserna synes ej vara entydig för de fall all vid fastighetsbildning tillskapats en gräns som ej är avsedd atl motsvara vattendragets mittlinje.

Statens vattenfallsverk: Det framgår inte av den föreslagna lydelsen av 2 kap. 10 S atl det är fråga om att tillfälligt avslå vallen, Skäl kan föreligga att annan utväg väljes för tillgodoseende av del aktuella behovet även om minskningen i vattentillgången består. Dessa förhållanden bör föranleda förtydligande i paragrafens lydelse. - 1 motiven bör nämnas att den förutsatta nödsituationen bör kunna utgöra skäl för uppskovsbeslul i ersättningsfrågan.

Svenska In.sjöfiskarenas centralförbund: Utökade befogenheter föreslås i 13 8 för tvångsrätlsupplätelse för att tillförsäkra erforderligt vallen för bl. a. fiskets främjande. Denna rätt förbehålls slaten, kommun eller vattenförbund. Det är rimligt att vattenrätlshavaren skall avstå från sådant vaiten utan rätt till ersältning. Detta är emellertid inte fallet i nu gällande vattenlag.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Svea hovrätt: 3 8. Utredningen framhåller alt olägenheterna bör sättas i relation till företagets omfattning. 1 lagtexten framställs dock "olägenhet av större betydelse" som elt absolut begrepp ulan anknytning till omfattningen av det företag som orsakar olägenheten. Skä| finnes därtor atl jämka lagtexten så atl den bäitre överensstämmer med molivgn.

4 8. Enligt utredningen bör prövining enligt denna paragraf kunna underlåtas, om sakägarna medgivit förelaget eller förklarar sig ej ha någol atl invända. Delta överensstämmer med praxis vid tillämpningen av 2 kap. 3 8 I st. VL. Det synes dock önsk\ärl alt förhållandet framgår direkt av lagtexten.

Som hovrätten tidigare framhållit (se avsnitt 4) bör klart anges i vad mån bestämmelserna i denna paragraf skall medge hänsynslagande lill befintliga vattenföretag ulan tillstånd ;iamt till ännu icke aklraaliserade men förutsebara vatlenföretag. även sådana som ej är följdförelag till det aktuella företaget.

9 8. De särskilda bestämmelser för områdes bebyggande som åsyftas torde vara andra än de i 2 S angivnti planerna. Detta bör komma till uttryck i stadgandets utformning.

11 8. Närmare reglering saknas av den processuella ställningen för den som för egen nytta begär särskild föreskrift. Skulle föreskriften vara av självständig betydelse för sakägarna i målet, kan del i vissa fall vara rimligl atl den som begärt föreskriften i någon mån delar sökandens Kosinadsan-

Prop. 1981/82:130 353

svar enligt 22 Kap. 1 8 VLF. - Andra slycket torde icke böra tolkas så atl därmed skall införas en princip som ger annan storiek på gottgörelsen än vid tillämpning av 3 kap. 9 8 VL.

12 8. Av stadgandet synes framgå att företagarens skyldighet beträffande fisket är ovillkorlig. Så är dock icke fallet enligt specialmotiveringen (s. 263), varav bl. a. framgår all nyttan av ifrågasatt anordning, på sätt som är föreskrivet i 2 kap. 8 8 1 st. VL, skall i skälig ulslräckning motivera den förlust eller kostnad anordningen orsakar. Skäl finns därför all inlaga molsvarande bestämmelse i den nya lagtexten.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner inle tillållighelsreglerna i 1—488 vara tillfredsställande formulerade. Lagtexten är vag och måste i alltför stor ulslräckning tolkas med hjälp av förarbetena. Bestämmelserna företer vissa likheter med ML:s tillåtlighetsregler, men dessa har etl konkretare innehåll. Hovrätten efteriyser en mera explicit lagtext, som underlättar för förelagaren alt bedöma om ett planerat vattenföretag kan komma att tillåtas.

1 fråga om de allmänna lämplighetsvillkoren kan några påpekanden om lagtekniska brister vara på sin plats. Stadgandet i 8 8 ger enligl motiven (s. 260 n) uttryckligen tillståndsmyndighelen möjlighet alt sänka en begärd dämningsgräns eller höja en sänkningsgräns, vilket skulle undanröja nuvarande osäkerhet rörande tillämpningen av 2 kap. 2 8 VL. Denna avsikt torde icke kunna utläsas av lagtexten. Vidare frågar man sig varför förutsättningarna för skadeförebyggande åtgärder fått olika utformning i andra styckel av förevarande paragraf ("om han ej därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad") och i 10 kap. I 8 tredje stycket ("om det finnes lämpligt"). 98 kan kritiseras från språklig synpunkt. Paragrafen bör hellre formuleras antingen såsom 3 kap. 2 8 andra slycket FBL eller på följande sätt: "Har särskilda bestämmelser ... användning meddelats med stöd av byggnadslagen ... motverkas."

Utredningen har i motiven till 12 8 ansett att det inte behövs någon uttrycklig motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 8 första slycket andra meningen VL om möjlighet för företagaren alt vinna befrielse från skyldigheten att utföra ifrågasatt anordning. 12 8 har emellertid formulerats på ett sådant sätt att företagarens skyldighet beträffande fisket förefaller vara ovillkorlig och borde därför kompletteras med en bestämmelse som motsvarar nyssnämnda stadgande i VL. Dessulom är här en hänvisning till 11 kap. 5 8 VL-förslaget befogad.

Umebygdens tingsrätt: Fördelen med VL-förslaget i förhållande lill nuvarande VL är främst förslagels systematiska uppbyggnad. Detta har emellertid lett till dubbleringar, t. ex. i 3 kap. 8 8 andra stycket och 10 kap. 1 8 tredje stycket beträffande sökandens åtgärdsskyldighet samt 9 kap. I S första stycket och 10 kap. 1 8 tredje stycket beträffande tredje mans skyldighet att tåla intrång av skadeförebyggande åtgärd. 1 motiven görs skillnad mellan åtgärder i allmänt och enskilt intresse men detta framgår inte av lagtexten.

Jämtbygdens tingsrätt: 8 8. 1 motiven (s. 260) anges att stadgandet uttryckligen ger tillståndsmyndigheten möjlighet atl sänka en begärd dämningsgräns eller höja en sänkningsgräns. Vallendomstolen har för sin del svårt att av lagtexten direkt utläsa att detta skall vara möjligt.

12 8. I paragrafen bör intas en hänvisning till 11 kap. 5 8.

Stockholms tingsrätt: 3 8. Paragrafens utformning är inte lyckad och lagtexten motsvarar inte vad som avses enligt motiven. När det talas om "andra allmänna inlressen än som avses i I och 2 88" Kan till en början

23 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 354

anmärKas atl i I och 2 88 talas i och för sig inte om allmänna intressen och det är därför helt oklart vilka allmänna intressen som avses. Om 3 8 skulle innebära att sådana allmänna intressen inte får prövas som varit föremål för prövning då allmänna planeringsriktlinjer beslutats eller då generalplan, stadsplan eller byggnadsplan fastställts, blir paragrafens innebörd atl de flesta allmänna inlressen inle får prövas. Vid den översiktliga planeringen och vid fastställande av detaljplaner vägs ju olika intressen, inte minst allmänna intressen, mot varandra. I stället bör, om hinder inte möter enligt I och 2 SS. prövningen enligt 3 8 la sikte pä alla allmänna intressen och del framför allt i de ännu så länge mycket vanliga fall då vattenföretaget utförs inom område där det varken finns generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och som inte heller varit föremål för översiktlig planering. Tillåtlighelsprövningen bör följaktligen gå till så att man först ser efter oru hinder möter från allmänna planeringssynpunkter och om förelaget strider möt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Om så inle är fallel bör företaget ändå inte få komma till stånd om det medför olägenhel av större betydelse för allmänna intressen.

6 S. 1 paragrafens sista mening talas om företräde mellan olika grundvattenläkter. I 5 kap. 2 8 VL-förslaget talas också om fördelning av grundvattentillgång. Förslaget vinner inle i överskådlighet på atl två så likartade bestämmelser återfinns i olika kapitel. Lämpligast torde vara atl i 3 kap. samla beslämmelser som är tillämpliga på alla typer av vattenföretag och då bör bestämmelsen om grundvattenläkter finnas i 5 kap.

Bestämmelserna i 3 kap. I -7 88 VL-förslaget innehåller - liksom nuvarande 2 kap. 3 8 VL - den generella rätlen att påverka vattenförhållandena även om annans egendom skadas. Särskilda tvångsr-älter behandlas i 9 kap. VL-förslagel. I 9 kap. 7 8 VL-förslaget finns, liksom i 2 kap. 3 8 VL, en erinran om att ersättning skall utgå för skada som orsakas av medgivna åtgärder. Del förefaller inkonsekvenl att motsvarande erinran ej görs i 3 Kap. VL-förslagel (l.ex. efter 7 8). Genom ett sådant stadgande sKulle det måhända framgå bättre att bestämmelserna i 1-7 88 innebär sådan tvångs-rätt, något som i förslaget eljest endast uttrycks negativt. I den processuella delen sägs däremot (15 kap. 8 8 VL-förslaget) att lillslåndsmyndigheten skall meddela tillståndsbeslut om hinder inte möter mot företagel. Placeringen av denna bestämmelse kan ifrågasättas Qfr dock 24 8 anläggningslagen och 22 8 ledningsrättslagen).

Växjö tingsrätt: Det må anmärkas att hänvisning till ersättningsräll för skada och intrång saknas i lagtexten.

1 8. Varken koncessionsnämnd eller länsstyrelse torde ha större förutsättningar än vattendomstol all kunna ta hänsyn till allmänna planeringssynpunkter, tvärtom gäller med länsstyrelsernas anknytning lill begränsade geografiska områden i vart fall för dessas del motsatsen.

2 8. Eftersom villkorade tillstånd strider mot processrätlsliga grundsatser och liksom hittills enligt vattendomstolens mening bör undvikas, kommer den föreslagna regeln att innebära, att planfrågan bör vara klar, innan tillstånd enligt VL meddela:;.

3 8. Lagförslaget i denna del är alltför allmänt hållet. Härtill kommer atl motiven är åtskilligt för knappa För att medge en säker tolkning av vad lagstiftaren menar med "olägenhet av större betydelse" för allmänna inlressen och "synnerlig betydelse från allmän synpunkt". Denna lagstiftningsmetod är säkert bra för all inte säga nödvändig, när nu enligt förslagel lillåtlighets- och tillståndsfrågorna skall avgöras av administrativ myndighet. Med den ringa utökning av organisationen hos koncessionsnämnd och

Prop, 1981/82:130 355

länsstyrelse som föreslås av utredningen behövs det en lagstiftning, som garanterar att myndigheterna icke behöver lägga ned omständligt arbete på att tillämpa i lagen inskrivna tillåtlighetsregler, ulan myndigheterna skall kunna - snabbt och smidigt - tycka lill och besluta i tillståndsfrågan. Om detta dessutom kan ske, såsom är tänkt i direktiven, med ett sakkunnigt beaktande av den mångfald allmänna (och enskilda) inlressen som berörs, det återstår all se.

4 8. Förslaget ger uttryck ål samma lagstiftningsmetod som gäller för 3 8. Det kommer sålunda att fordras mycket stor kunskap och säkerhet hos de organ, som skall tillämpa bestämmelsen, särskill som det goda resultatet skall uppnås snabbt och utan slor personalförslärkning.

Vänersborgs tingsrätt: 1 VL-förslagel 3:9 har under rubriken "Allmänna lämplighetsvillkor" föreskrivits, att vattenföretag skall utföras så, att syftet med enligt bl.a. byggnadslagen och naturvårdslagen gällande särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning icke motverkas.

Enligt tingsrättens mening är tillkomsten av t. ex. ett större kraftutbygg-nadsföretag så viktig från samhällets synpunkt, att det bör få komma till stånd även om syftet med exempelvis ett slrandskydd skulle motverkas eller t.o.m. omöjliggöras. Bestämmelsen bör därtor omformuleras och förslagsvis uttala, alt hänsyn i skälig omfattning skall tagas till ifrågavarande bestämmelser.

Kammarkollegiet: Den allmänna lillåtlighetsregeln i 3:3 första stycket i VLF är avsedd att ersätta de i 2:3 första slycket VL uppräknade lillållig-hetshindren. Kollegiet föreslår att satsen "- - - olägenhel av större

belydelse därigenom uppkommer " ändras till "---- olägenhel av

slörre belydelse därigenom är att befara - - -". Den av kollegiet före
slagna lydelsen, som har sin motsvarighet i 2:3 andra stycket VL, skulle
bättre harmoniera med en av huvudprinciperna i såväl det nya lagförslaget
som gällande rätl, nämligen alt det åvilar sökandeparten atl svara för
bevisningen och utredningen i etl vattenmål.

Utredningen har i 3; 12 VLF angående åtgärder till skydd för fiskel föreslagil att åtgärderna skall ske "i berört vattensystem", under del att man i 11:5. alltså i de fall åtgärder ersätts av fiskeavgift, föreslagit att avgiften skall användas "inom berört eller angränsande vallensystem". Det framgår inte klart av motiven hurijvida utredningen i de fall avgifts-alternativet väljs avsett att avgiftsmedlen skall kunna användas inom elt vidare geografiskt område än åtgärderna enligt 3: 12 VLF. Kollegiet vill dessutom påpeka att begreppet "vattensystem" är tämligen oklart.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: I 3 kap. 4 8 föreslås all vattenföretag som innebär skada på annans egendom inle får komma till stånd om kostnaderna för förelaget och olägenheterna av detta står i missförhållande till fördelarna därav frän allmän och enskild synpunkt. - I motiveringen fill det föreslagna lagrummet har utredningen uttalat bl. a. följande. Vid bedömning om företaget får komma till stånd förutsätts i paragrafen att en helhetsbedömning görs av företaget. Som komponent i denna bedömning ingår bl. a. en samhällsekonomisk analys av de indirekta ekonomiska verkningarna ett vattenföretag kan få för omgivningen. I utredningen betonas emellertid nödvändigheten av en betydande försiktighet härvidlag då existerande metoder för beräkning av de indirekta verkningarnas ekonomiska värde torde vara mindre utvecklade. 1 förslaget uttalas därför att tillständsmyndigheten söker begränsa utredningsmalerialel i förevarandé avseenden till dess säkrare metoder för beräkningar av nyssnämnd beskaffenhet

Prop, 1981/82:130 356

utarbetats. - Länsstyrelsen anser att part i princip fritt bör få argumentera för sina synpunkter. Detta så mycket mer som del enligl uppgift ännu inte finns några säkra metoder för beriiknande av förevarandé värden. - Länsslyrelsen förstår bakgrunden lill rekommendationen men anser atl denna skulle kunna uppfattas som en skärpning av tillståndsmyndighelens processledning i en för part viktig del av hans ärende.

Svenska naturskydd.sföreningen: Föreningen föreslår följande utformning av 3 kap:

1 8. Vatlenföretag får inte komma till stånd eller utövas om del inle
uppfyller reglerna i delta kapitel.

Att tillståndsprövning i vissa fall krävs bestäms i 12 kap.

2 8. Vattenförelag får inle komma till stånd om det inte är lämpligt frän
allmän synpunkt.

(Om med stöd av särskild lagstiftning upprättats vattenplan eller utfärdats vattenkvalilelsnormer får vatlenföretag inte utföras eller utövas i strid mot sädana bestämmelser.)

Vattenföretag får inte utföras eller utövas så atl syftet med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan motverkas. Detsamma gäller beträffande andra särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning, som beslutats av riksdagen eller behörig kommunal beslutande församling eller statlig eller kommunal myndighel.

3 8. För vallenföretag skall väljas sådan plats, omfattning och utförande
att ändamålet med förelaget ulan oskälig kostnad kan uppnås n-ied minsta
möjliga miljöförstöring samt intrång eller annan olägenhel för n-iolstäende
allmänna och enskilda intressen.

Vattenföretag för bevattningsändamål får inte medverka lill alt lägsta naturliga lågvattenföring i vattendrag kan underskridas.

4 8. Kan vid prövning av visst vattenföretag förutses att ytterligare
vattenföretag kan komma till stånd inom avrinningsområdet skall vid pröv
ningen hänsyn tas till den sammanlagda effeKten av företagen. Härvid sKall
tillses atl tillåtligt förelag såvitt möjligt utföres och utövas så att detta inte
försvårar annal företag, som kan antagas framdeles beröra samma vatten
tillgång.

Avser vattenföretag ändring av nivån hos sådan tr-öskel i havs- eller insjösund. som i framtiden blir bestämmande för en genom landhöjningen nybildad sjös vattenstånd, skall hänsyn tas lill förväntad effekt på den framlida sjöns vattenstånd.

5 8. Vattenföretag får inle komma till stånd, om inte nyttan av företaget
frän enskild och allmän synpunkt överstiger skadan och olägenheterna av
företaget.

Bestämmelsen i första stycket gäller inte vatlenförelag som utgör förutsättning för verksamhel som prövats enligt 136 a 8 byggnadslagen.

6 8. Vid prövningen av ett vattenförelags tillåtlighet skall beaktas även
annat företag, som kan antagas bli erforderligt för elt ändamålsenligt
utnyttjande av det sökta vatlenföretaget. Om sådant annat förelag är
vatlenföretag. skall det anses utgöra en del av det ursprungliga vattenföre
taget.

Vid bedömningen av om vattenföretag medför olägenhet och skada skall beaktas alla verkningar av valtenföretagel. Indirekta verkningar, som kan uppslå på slörre avstånd från vattenföretagel. liksom verkningar, som kan inträffa först efter betydande lid. skall dock beaktas endast om rimlig sannolikhet föreligger för atl de inträffar.

7 8. Den som ulför eller utövar vatlenförelag år skyldig alt vidta de

Prop, 1981/82:130 357

försiktighetsmått och den begränsning av verksamheten, som kan behövas för att förebygga eller minska skada och olägenhet av företaget, om det inte medför oskäliga kostnader.

Vill någon utföra eller utöva vattenföretag som kan skada fisket, är han skyldig atl utan ersättning vidtaga och för framtiden underhälla erforderliga anordningar för fiskens framkomst eller bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de föreskrifter i övrigt som på grund av företaget kan erfordras lill skydd för fisket i berört vattensystem.

8 8. Om skada eller olägenhet av någon betydelse inträffar, utan alt
detta kunnat beaktas vid tillkomsten av vallenföretag eller vid tillstånds
prövning därav, är företagaren skyldig att avhjälpa skadan eller olägenhe
ten och förebygga framtida skador eller ölägenheter, om det inte medför
oskäliga kostnader.

Om den som utfört eller utövar vatlenföretag, fört"aril vårdslöst eller uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter till tillsynsmyndighet eller prövningsmyndighet, kan han oavsett kostnaderna åläggas att återställa naturmiljön saml att förebygga skada och ölägenheter för framtiden i den mån förfarandet eller vårdslösheten kan anses ha medverkat till berörd skada eller olägenhet.

9 8. Föreligger till samtidig prövning fråga om tillstånd till olika vatlen
företag som rör samma vattentillgång och därför eller av annan grund icke
kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall
såvitt möjligt jämkas mellan de stridiga intressena så att vart och ett kan
tillgodoses utan väsentligt förfång för det andra. Kan det ej ske, skall
företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan
antagas bli lill största fördel. Är fråga om företräde mellan tvä eller flera
grundvattentäkter, skall därvid tillses att icke någon ort berövas erforder
ligt vatten från grundvattentillgäng inom orten.

10 8. När enligt denna lag flera fastigheter eller strömfall gemensamt skall såsom särskild samfällighet utföra och handha etl vatlenföretag, skall slörsla möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten eftersträvas, om koslnaderna ej ökas oskäligt därigenom. Vid behov skall mellan de olika deltagarna jämkas så att var och en kan tillgodoses ulan väsentligt förfång för annan deltagare.

11 8. Framgår vid tillståndsprövning av vattenförelag att detta kan. utan att dess egentliga ändamål eftersattes, ulföras på sätt som medför betydande nytta för annan, skall på dennes begäran meddelas föreskrift härom. Föreskrift får dock ej ges om bestämmelserna om bildande av samfällighel enligt denna lag är tillämpliga.

Den som beredes nytta enligl första slycket skall utge skälig goilgörelse lill anläggningens ägare. Uppkommer förlusl eller kostnad för ägaren, är denne berättigad till ersättning härför enligt 10 kap.

VASO: 3 kap. 5 8. Den föreslagna lydelsen synes vara för snäv. Genom
att i första meningen inskjuta "omfattas av eller" omedelbart före "utgör
förutsättning" erhållesen bättre täckning för de fall som lorde avses.

3 Kap. 12 8. Ordalydelsen "vatten, där fisken har sin gång" i 2:8 VL saknas i förslaget. Detta kan godtagas på de skäl utredningen anfört. Nu gällande spärregel om kostnad eller olägenhet för byggnadens ägare saknas i förslaget. Uttalandet i specialmotiveringen att ingen ändring avses i förhållande till gällande VL hänför sig enligt ordalagen till olika slag av förekommande åtgärder, icke kostnaderna för dem. Det kan inte godtagas att spärregeln försvinner. Lagrummet bör därför tillägga en andra mening med innebörden alt kostnaden för föreskriven åtgärd skall vara rimlig i förhållande lill den nytta åtgärden åstadkommer.

Prop, 1981/82:130 358

4 kap. Andelskraft

Svea hovrätt: En väsentlig processuell förändring är att enligt 15 kap. 8 S 9 p VLF villkor och kostnadsbidrag för andelskrafl skall bestämmas av administrativ tillståndsmyndighet. Denna kan överlämna åt fastighetsdomstolen att fatta beslut i frågan, vilket enligl utredningen (s. 264) ofta torde vara lämpligt eftersom det närmast gäller ett internt förhällande parter emellan. Hovrätten anser dock atl detta icke är en lämplighetsfråga. Villkor och kostnadsbidrag för andelskraft, som ofta rör stora ekonomiska värden, kan vara starkt kontroversiella mellan parterna. Frågor som rör ekonomiska prestationer mellan företagare bör normalt, enligt vedertagna rättsprinciper, avgöras av domstol. Det skulle vara särskill anmärkningsvärt om regeringen finge formell behörighet atl avgöra tvist om kostnadsbidrag mellan ett statligt organ som vattenfallsverket och motstående intressent. Villkor och kostnadsbidrag för andelskrafl bör därför alltid avgöras av domstol.

Hänvisningen i 4 kap. 2 S till 10 kap. avser uppenbarligen ej hela kapitlet varför de åsyftade paragraferna bör angivas.

Hovrätten för Nedre Norrland: Den ordning som enligt 15 kap. 8 8 andra slycket punkt 9 och tredje stycket föreslagits för prövning av frågor om tillhandahållande av andelskrafl kan ifrågasättas. Villkoren och kostnadsbidragen synes inom ramen för det av utredningen föreslagna prövningssystemet lämpligen alllid böra bestämmas av fastighetsdomstolen.

5 kap. Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt

Hovrätten för Nedre Norrland: Detta kapitel innehåller endast två paragrafer medan övriga bestämmelser om grundvattenläkl återiinns på en mängd olika håll i VL-förslaget. I nuvarande VL har motsvarande regler samlats i en särskild avdelning av 2 kap. Här har man elt exempel på hur svårtillgängligt VL-förslaget är när det gäller alt finna alla de stadganden som är tillämpliga på ett visst företag. Om den föreslagna systematiken skulle bibehållas, kan de två paragraferna i förevarande kapitel lika gärna fä sin plats på andra ställen i lagen.

Jämlbygdens tingsrätt: 5 kap. 2 S innehåller en bestämmelse om fördelning av vatten från grundvatlentäkt. Tingsrätten anser att en motsvarande bestämmelse bör övervägas även beträffande ytvattentäkt.

Lantbruksstyrelsen: 5 kap. I 8. Regeln finns i 2 kap. 42 8 andra styckel nuvarande vattenlag. Varken i samband med införandet av denna paragraf eller i betänkandet har givits närmare anvisningar för avgränsning av en grundvattentäkt eller grundvattentillgång. 1 exempelvis Skåne finns flera mil långa grundvaltenströmmar. Hur lagbestämmelsen skall tillämpas i dessa fall är fortfarande ovisst. Etl klariäggande på denna punkl är önskvärt.

5 kap. 2 8. Regeln avser endast fördelning av vatten för hushållsförbrukning vari inräknas vattning av kreatur. Denna särbestämmelse kan ifrågasättas. Fördelning av grundvatten kommer för övriga ändamål att prövas enligl 3 kap. 6 och 8 88. Skälet för särbestämmelsen kan vara atl utredningen sökt en enkel prövningsform pä sä sätt att fördelningsfrågan föresläs prövas direkl av fastighetsdomstol som är behörig att handlägga vattenmål. Fördelningsprövningen blir i princip inte annoriunda om grundvattnet skall användas till annal ändamål än hushållsförbrukning.

Statens lantmäteriverk: I 2 8 föreslås en bestämmelse om fördelning av grundvattentillgång för hushållsförfirukning mellan flera fasligheter. Enligt

Prop. 1981/82:130 359

18 kap. 3 8 skall sådan fråga avgöras av fastighetsdomstol.

1 anslutning till förslaget kan påpekas att de åsyftade fördelningsfrågorna i vissa särskilda fall kan behandlas med tillämpning av andra bestämmelser. Sålunda kan uppenbarligen AL och SFL tillämpas när det gäller UtnytQandet av en gemensam grundvatlentäkt. Däremot kan dessa lagar inte användas för fördelning av grundvattentillgång som utnyttjas genom separat vattentäkt på varje särskild fastighet.

6 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag

S\ea hovrätt:

1 8. Hovrätten delar utredningens mening att del liksom hittills i sista hand bör få ankomma pä förrättningsmannen att efter en teknisk-ekonomisk avvägning bestämma on-ifattningen av ett markavvattningsföretag. Grundläggande för hans ställningslagande måsle emellertid i analogi med bestämmelserna i 7 kap. 20 8 VL vara dels sökandens yrkanden angående företagets omfattning på hans egen mark och anslutning av annans mark. dels annan markägares yrkande att få ansluta sig till förelaget. Om det undantagsvis ifrågakommer att utan yrkande av sökanden ivångsansluta annan markägare, torde detta regelmässigt böra ske endast i form av s.k. avdragsdike; hovrätten förutsätter atl VLF ulan uttrycklig bestämrTrelse i ämnet inrymmer möjlighet till denna i 10 kap. 63 8 VL reglerade konstruktion.

Den föreslagna lagtexten ger närmast vid handen att n-ian först skall bestämma förelagets omfattning efter vad som är "lämpligt", varefter alla fastighetsägare inom det som "lämpligt" bedömda avvatiningsormådet ulan vidare prövning har rätt och skyldighet att deltaga i företaget. Såsom framgår av motiven måste errrellertid redan vid lämplighetsprövningen av förelagels omfattning sökandens och övriga berörda fastighetsägares inställning tilläggas grundläggande betydelse. Det hade varit av värde om detta fått komma till uttryck i lagtexten. I vart fall ger det uppställda lämplighetsiekvisitet föga ledning för den ekonomisk-tekniska avvägning som förutsätts skola ske; det finns bl. a. anledning befara all vad som är lämpligt för företaget, exempelvis i form av vidgat ekonomiskt underlag, vinner mer beaktande än motstående markägares i och för sig berättigade motstånd mot att deltaga i förelaget. - Utredningen har uttalat att i viss begränsad omfattning hänsyn kan tagas till personliga skäl vid bedömning av anslutningsfrågan. Enligl hovrättens uppfattning finns knappast utrymme härför i detta fastighetsrättliga sammanhang.

VLF saknar - utöver vad som upptas i 16 kap. 18 8 Qfr s. 362) -motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 82 8 VL om vilka dellagare som skall ha ställning som sökande. Hovrätten vill ifrågasätta om en sådan bestämmelse kan undvaras. I sin nu föreslagna utformning synes VLF närmast förutsätta alt ställning som sökande endast innehas av den som gjort ansökan om företaget eller som efter återkallelse av sökanden inträder som sökande.

2 8. Den vanligaste anledningen till avdelningsbildning enligt 7 kap. 24 8 VL är önskemålet att vinna en rimlig kostnadsfördelning. Detta uppdelningsrekvisil inryms självfallet under det krav på lämplighet som i andra stycket av 2 8 uppställs för bestämmande av särskilda andelstal. men knappast om lämplighetsprövningen i enlighet med motiven begränsas till fall med olikheter i naturförhållandena. Ett av naturförhållandena oberoen-

Prop. 1981/82:130 360

de fall då särskilda andelstal bör kunna ifrågakomma är då ett i övrigt öppet dike på yrkande av vederbörande n-iarkägare rörlåggs i sin slräckning över hans mark.

4 8. Hovrätten förutsätter att med besämmelserna åsyftas samma ekonomiska reglering som föreskrivits, i AL. Delta bör komma lill uttryck i lagtexten. I princip bör också en utträdande sålunda vara berättigad lill kompensation. Jfr även den reglering som skall ske enligt 7 kap. 9 8 VLF.

En inträdande fastighetsägare bör lämna skälig ersättning även lör vissa kostnader som tillkommit efter företagets utförande, såsom kostnader för ulbyle av en invallningspump eller anläggandet av en bro. Sådana arbeten kan öka förelagels värde utan atl för den skull vara hänförliga lill kostnader för förelagets utförande.

7 8. Såsom framgår av förarbetena till 10 kap. 57 8 VL skall den lämplighetsprövning av överenskommelse, som däri åläggs synemännen, gä ut på att fastställa om överenskommelsen överensstämmer med VL:s materiella bestämmelser om kostnadsfördelning m.m. Den nu föreslagna laglexien och motiven härtill ger föga ledning för vad lämplighetsprövningen fortsättningsvis skall avse. Del är emellertid önskvärt atl redan av lagtexten framgår i vilka avseenden prövningen skall vara mer omfattande än den prövning som underkastas en vid allmän domstol träffad förlikning, vilken skall stadfästas genom dom. samt vad som skall vara vägledande för en sådan mer omfattande prövning. Jfr även den prövning som skall ske enligt 7 kap. 5 8 VLF.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill förorda att rubriken får lydelsen "Särskilda bestämmelserom markavvattningsföretag och samfälligheter för markavvattning". Därmed markeras den systematiska samhörigheten med 7 kap.

Vä.xjö tingsrätt: 2 8. 1 denna 8 föreskrivs att kostnadsfördelningen skall ske "med hänsyn främst lill den nytta av förelaget" de (dellagande fastigheterna) har och att andelslalen åsättes i enlighet härmed.

Normalt innebär elt torrläggningsföretag en samordning av ell flertal olika dikessträckor. Större täckta ledningar, bergskärningar m.m. är som regel kostnadskrävande. Fördelas koslnaderna enbart efter nyttan utan uppdelning i avdelningar, kan detta medföra en oskälig kostn-adsfördel-ning. Ingen fastighet eller grupp av fasligheler bör åläggas slörre koslnader än om de utfört egen torrläggning av sina marker. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

7 8. 1 denna 8 föreslås att länsstyrelsen skall kunna godkänna överenskommelse att fastighet skall inträda eller utträda ur samfällighel. atl andelstal skall ändras eller samfällighet upplösas om del är uppenbart atl denna samfällighet ej strider mot denna lag eller föranleder avsevärd olägenhet från allmän eller enskild synpunkt. Eftersom torriäggningsföretag påverkar bl.a. fastigheternas värden och därigenom säkerheten för inleckningshavarna är det viktigt att överenskommelser om ändring i företagens andelstal m. m. granskas och godkännes av förrältningsmän med möjlighet till besvärstalan vid domstol.

Statens vägverk: Vägverket har förståelse för utredningens åsikt att del i vissa fall kan anses befogat alt väghållaren skall ingå i en markavvatlningssamfällighet. För alt få klarare fastslaget att också väghållare, under vissa speciella omständigheter, har rätl att begära alt fä deltaga i en markavvatlningssamfällighet, ifrågasattes om inte det tillägget till kap. 16 8 2 kunde göras att exempelvis i texten införs "Med ägare lill fastighet jämslälles väghållare".

Prop, 1981/82:130 361

Lantbruksstyrelsen: 4 8. Denna bestämmelse kan jämföras med 37 8 anläggningslagen (1973: 1149). Det kan ifrågasättas om nyinträdande skall betala del av kostnaden för förelagets utförande och inte, som enligt anläggningslagen, del av anläggningens värde minskat med förpliktelserna, det vill säga ett nuvärde.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: 1 5 och 6 88 har angivits hur det skall förfaras med en fastighets andel i etl markavvattningsföretag när fastigheten berörs av lantmäteriförrättning.

1 gällande VL saknas sådana bestämmelser vilket ofta har upplevts som en stor brist. De nya bestämmelserna i VL-förslaget som i stort sett överensstämmer med tillämpad praxis, hälsas därför med tillfredsställelse.

1 7 8 stadgas alt överenskommelse all fastighet skall inträda eller utträda ur samfällighet, alt fastighets andelstal skall ändras eller alt samfällighel skall upplösas har samma verkan som förrätlningsbeslut, om den godkännes av länsslyrelsen.

När markavvattningsförelag bildas skall prövningsförfarandel ske vid förrättning där länsstyrelsen förordnar förrältningsmän enligt bestämmelserna såväl i gällande VL som i VL-förslaget. Länsslyrelsen kan således inte pröva bildandel av etl förelag. Det förefaller därför olämpligt att länsstyrelsen skall kunna pröva en överenskommelse som ändrar beslut som prövats vid förrättning. I vissa fall kan det tom tänkas att länsstyrelsen vid sin prövning företräder allmänna intressen, som kan få karaktären av partsintresse.

Lantbruksnämnden föreslår att paragrafen ändras så att den stadgar alt
ifrågavarande överenskommelse skall prövas vid ny förrättning. Även
omprövning av företag där ändrade förhållanden inträtt skall enligt 16 kap.
28 8 i VL-förslagel omprövas vid ny förrättning. Man får således samma
bestämmelser för omprövning i båda fallen. Alt öppna två skilda vägar för
omprövning av förrättningsbeslut synes vara olämpligl. Ell förrättnings
beslut bör endast kunna omprövas vid en ny förrättning, som kungöres på
vanligt sätt. Då får även eventuella utomstående intressen tillfälle att föra
talan l.ex. när ett markavvattningsförelag skall upplösas. En förrättning
för prövning av en överenskommelse torde i många fall kunna handläggas
snabbt utan omständiga utredningar.

I 9 8 sägs att om kostnad som enligt 8 8 åvilar väghållaren uppenbariigen överstiger värdet av den skada som uppstår om det arbete kostnaden avser ej utföres, får väghållaren i stället för all bekosta arbetet utge ersättning för skadan.

Denna bestämmelse synes utgöra garanti för att väghållarens skyldighet att bekosta vattengenomlopp ej kommer alt missbrukas även om väghållarens skyldighet utökas i enlighet med lantbruksnämndens förslag.

Lantbruksnämnden i Gotlands län: Det vore av stort värde om de i 6 kap. 4-7 88 föreslagna reglerna även kunde tillämpas på äldre förelag som fillkommit enligt nu gällande vattenlag eller äldre dikningslag.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: 4-7 88 ger den flexibililel åt markavvattningsförelagen som länge varit efterfrågad. Nämnden tillstyrker alt föreslagna regler införes. Det är mycket angeläget att dessa eller molsvarande regler får tillämpas även för de äldre s. k. lagasyneföretag som bildals enligt dikningslagen eller enligt nu gällande vattenlag. Många omständigheter, såsom exempelvis ändrad markanvändning, "bortodling", strukturomvandling i jordbruket, bidrager till alt mänga fixerade villkor i äldre företag är dåligt anpassade till dagens verklighet.

Lantbruksnämnden i Örebro län: Vad gäller markavvattningsförelagen

Prop. 1981/82:130 362

har föreslagits väsentliga förändringar. Ändringarna har framtagits med AL och LedL som förebild. Vid bestämmandet av samfällighets omfattning är situationen synnerligen olika mellan ett markavvattningsföretag och samfällighel enligt AL. I denna fråga måsle framhållas del angelägna i att etl markavvattningsföretag oftast endast berör del av faslighet. Del skall således klart framgå av lagtext eller dess fotarbeten alt vid förrättning skall noggrant redovisas vilken del av fastighet som beröres och grunderna för nyttoberäkningen. Delta framstår destomera angeläget som utredningen bereder möjlighet för omprövning av företag.

I 48 2 st. har införts en bestämmelse som framstår som synnerligen tveksam. Vare sig i lagtext eller motiven har redovisats tillräckligt bärande motiv för angiven ekonomisk reglering.

1 det fall en redan ansluten fastighets andelstal skulle höjas vid ny förrättning eller genom överenskommelse synes detta i och för sig vara tillfyllest utan all det dessutom skall kunna leda till erläggandet av ytterligare koslnader i det redan existerande företaget. En sådan konsekvens kommer sannolikt atl motverka er annars möjlig och angelägen omprövning enligt 16 kap. 28 8.

Med hänvisning till förestående föreslås att 2 st. i 48 utgår.

I 5 och 688 har införts synnerligen angelägna bestämmelser vilka saknar
motstycke i gällande VL. Förslaget hälsas med tillfredsställelse.

Slutligen vill nämnden peka på vissa brister i VL-förslaget.

Det har inte på etl konkret sätt redovisats några regler för hur det skall förfaras i de fall då det är fråga om ändring av tidigare hävdvunnen vattenväg utöver vad som redovisats i 6 kap. 48.

Ej heller om de skyldigheter sorB rimligen inträder i de fall då befintligt avlopp drabbas av slam-sandavlagringar i samband med utförande av nydikning, skogsdikning och s. k. hyggesplöjning.

Atl man ej vill betunga lagförslaget med detaljregler om hur nylloupp-skattning i samband med markavviittningsföretag skall genomföras är förståeligt.

Utredningen har i denna fråga hänvisat till "Förslag till revision av vattenlagens lorrläggningsbestämmelser".

Enligt nämndens uppfattning bör utredningen framföra krav på den centrala myndighet som skall laga Fram erforderliga tillämpningsföreskrifter, så att arbetet härmed igångsattes i lid för att "föreskrifterna" skall finnas utarbetade vid den nya lagers ikraftträdande.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Lagförslaget anger i 6:2 ingen ledning för vad som skall ligga till grund för nyttoberäkningen. Genom kommande anvisningar synes möjligheter föreligga att få en modern metodik anpassningsbar efter varierande krav och som kan ge en plattform för likartad bedömning.

Lagförslaget 6:6 säger att faslighets skyldigheter får fördelas genom beslut vid faslighetsbildningsförrättning. För atl vara av värde, i varje fall för jordbruksförelag inom område med beslående markavvattningsföretag, bör sådan fördelning ske regelmässigt. Detta förutsätter kännedom om aktuella markavvattningsföretag samt att fastighetsbildningsmyndigheten kan, även provisoriskt, omfördela andelstalen.

6:e kapitlets 7:e paragraf i lagförslaget synes på ett acceptabelt sätt, länsstyrelsens godkännande av överenskommelse, medge förändring av förelag utan alt för den skull tvinga fram ny förrättning. Delta är en positiv nyhet, nuvarande vattenlag medger ej något liknande.

Skogsstyrelsen: I 48 fastställs regler för fastighet som inträder i beståen-

Prop. 1981/82:130 363

de samfällighet saml när andelstal höjs för fastighet som ingår i samfällighet. Lagförslaget innebär i dessa avseenden en klar förbättring i förhållande till nuvarande lag. Skogsstyrelsen ser i tillämpningen av nya lagen möjlighet för samfällighet att exempelvis lånevägen finansiera långa huvudavlopp och i den takt anslutande projekt genomförs göra ny beräkning av andelstalen. Hos de nytillkomna deltagarna i samfälligheten kan därefter uttaxeras skälig andel av kostnaderna för huvudavloppet. Kan överenskommelse därom träffas med de inträdande i samfälligheten enligt 7 8 erhålls en adn-iinistralivt smidig och dessutom föga kostnadskrävande handläggning med samma verkan som förrätlningsbeslut.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: 3 8. Denna par-agraf reglerar vissa samfällighetsfrågor i nära överensstämmelse med 14 8 AL. Utredningen hade måhända starkare kunnat uttrycka behovet av samverkan över fastighetsgränserna. Genom att dikningens verkningar ofta inte följer fastighetsgränserna utan begränsas mera av naturtörhållanden är det naturligt att dikning i samverkan bör ske bland annat mot bakgrund av alt vattnet är "en av de primära livsbetingelserna på jorden och befinner sig i ständig rörelse".

Styrelsen anser i likhet med utredningen att LFS bör gälla för samfällighetens organisation och förvaltning.

4 8. En kritik mot nuvarande VL har varit atl förändringar i andelstal inle varit möjliga. Nu fastställs att ekonomisk reglering skall ske då fastighet inträder i tidigare bildad dikningssamfällighet. Skogsvårdsstyrelsen finner delta skäligt. Ingen skall Kunna Qäna på att vänta tills andra bekostat t. ex. ett dyrbart avlopp. Likaledes bör del vara rimligt all om nyttan höjs för- en fastighet, l.ex. genom exploatering av torvtäkt. bör även andelslalet kunna höjas och en ekonomisk reglering ske.

5 8. Denna par-agraf har medtagits i de fall fastighetsreglering sker.

6 8. Genom denna paragraf, som helt överensstämmer med 42 5 AL. möjliggörs en provisorisk fördelning av andelslal i det fall en faslighet delas. Beslutet är provisoriskt intill dess att en ny vattenlagsförrättning sker enligt 16 kap 28 8.

7 8. Utredningen anser "att företagen så långt som möjligt bör bildas vid förrättning bl. a. med hänsyn till den sakrältsliga inverkan som intiäder härigenom". 1 de fall markägarna träffat en frivillig överenskommelse och länsstyrelsen godkänner denna räknas även denna som förrättning. Skogsvårdsslyrelsen har slor erfarenhet av frivilliga överenskommelser och har funnit att det är en enkel och smidig form för fördelning av andelstal. I de fall oenighet råder måste kompromisser ske. Sk enkel syneförrältning har skogsvårdsstyrelsen tillämpat i de fall det bedöms vara av stor framtida betydelse att underhållet sker under en längre tid. Under åren 1969- 1977 har således endast 11 syneförrättningar (13 sammanträden) ägt rum. Under samma tid har statsbidrag lämnats lill 273 företag med en sammanlagd längd av 4705 km. I likhet med utredningen anser skogsvärdsstyrelsen att syneförrättningsinstrument kan avskaffas om AL-förrättningar- införs.

Enligt 2 kap. I 8 i VL-förslaget råder var och en över yt- och grundvatten som finns inom hans fastighet. Enligl delta synsätt borde en markägare således kunna dika på egen mark — om inga andra intressen hotas eller inskränkes - utan att länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen har anledning påverka detta beslut. Del torde därför bli adminisliativl tungt alt applicera en generell regel om förrättning på dessa företag.

En samlad bild över alla skogsdikningsföretag skulle kunna erhållas om all skogsdikning anmäldes till skogsvårdsstyrelsen - oavsett om slatsbi-

Prop. 1981/82:130 364

drag beviljats eller ej. Det bör påpekas alt skogsvårdsslyrelsen redan tidigare är aktförvarare åt vattendomstolen och i sitt arkiv f. n. har ca 6000 akter omfattande ca 93000 km skogsdiken. Skogsvårdsslyrelsen kan härvid, enligt skogsvårdslagen, även beakta naturvårdens intressen. Skogsvårdsstyrelsen anser att i de fall företaget avser skogsdikning bör skogsvårdsstyrelsen, som nu, godkänna överenskommelsen och ej länsstyrelsen.

88.1 denna paragraf regleras de fall då dikesföretag korsar väg. 1 regel är det väghållaren som skall bekosta trumman pä allmän väg och markavvatlningsföretaget på enskild väg. I det senare fallet är ofta praxis "atl den som kommer' sist, betalar". Denna regel får delvis stöd i lagstiftningen. Vid projektering av trummor och broai- pä vägar i skogsmark bör samråd ske med skogsvårdsslyrelsen. I ulredningen namnes endast lantbruksnämnden men skogsdikessystemen är i de flesta fall svåröverblickbara och ett samråd borde därför vara värdefullt. (Lantbruksnämndens engagemang inskränker sig vanligen lill redan uppodlad jord). Vid planläggning av skogsvägföretag förväntas markägarna framföra synpunkter på anpassning till framfida dikesföretag. Skogsvårdsslyrelsen anser även att skillnaden mellan kostnad och nytta skall vara rimlig. Vid tveksamma fall bör skogsvårdsstyrelsen kunna medverka med konkreta planer och beslutsunderlag.

9 8. 1 denna paragraf lämnas en möjlighet för väghållaren att i stället för att ordna erforderlig trumma utge ersättning för skada genom försämrad markavvattning. Skadan i dessa fall är mycket svårbedömd. Dels uppstår försämrad dikeseffekt kanske långt upp i systemet, dels är risken för sedimenlering och avslamning slor i dylik "damm" och dels är risken slor att kringstående skog dör med estetiska skador och risk för insektsangrepp som följd. Ur skoglig synpunkt kan paragrafen utelämnas.

10S. Paragrafen innebär atl bestämmelserna i de båda föregående para-gr-aferna görs dispositiva. Här fastslås även att markägaren alllid har rätt atl på egen bekostnad bekosta en trumma - även om väghållaren säger nej. Skogsvärdsstyrelsen skulle vilja tillfoga i lagtexten atl "arbetet härvid skall bedrivas på ett rationellt sålt så att inte behörig trafik i onödan hindras".

11 S. Paragrafen torde sällan bli aktuell. Vid korsning av mer tillfälliga spår t. ex. vid lorvtäkter eller tegelbruk förutsätter skogsvårdsslyrelsen atl spårägaren bekostar ev trumläggning och övriga dikning inom arbetsområdet som kan vara erforderlig från skoglig synpunkt.

Överlantmätarmyndigheten i Kronobergs län. Enligt 6:7 VL-förslaget skall länsstyrelsen godkänna överenskommelse bl a om in- eller utträde ur samfällighet. Del synes vara lämpligare atl del direkl får ankomma på en fbrrätlningsmyndighet, l.ex. FBM alt efter erforderligt samråd godkänna sådan överenskommelse, på samma sätt som enligl 43 8 AL.

Överlantmätarmyndigheten i Jämtlands län: Det bör var-a klar-l alt den ändring i fastighetsindelningen som uppkommer av atl jämlikt 3 8 inlöst mark skall vara samfälld för de fastigheter för vilka inlösen skett skall redovisas i fastighelsregisler på vanligt sätt. Markavvatlningssamfällighet bör redovisas i fastighetsregister pii samma sätt som samfällighel enligl anläggningslagen.

Överlantmätarmyndigheten i Västerbottens län: Om förr-ättningarna handläggs av FBM är det naturligt att i 6 kap. 7 8 skriva ut att FBM i stället för länsstyrelsen, har hand om godkännandena av överenskommelser på samma sätt som sker i AL.

Fastighetsbildningsmyndigheten, specialmyndighet nr t. i Skiirahorgs

Prop, 1981/82:130 365

län: Vid främst faslighetsregleringsförrättningarna har behovet av bestämmelser motsvarande dem i 41-43 88 AL visat sig vara stort. Detta behov tillgodoses vad gäller markavvattningsförelagen och dess äldre motsvarigheter i stort sett genom de föreslagna bestämmelserna i 6:5-7 och övergångsbestämmelserna (8 8). Med strävan efter enkla regler är del dock önskvärt att 6; 7 blir tillämplig även på äldre företag Qfr övergångsbestämmelserna lill AL). Måhända har dessa förelag bedömts ej ha tillräcklig "fasthet".

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 4-7 88. De föreslagna föreskriftena ger den flexibilitet vad gäller ansvar i markavvaltningsföretagen som varit efterfrågad. Länsstyrelsen anser det vara angeläget all dessa eller motsvarande regler får tillämpas även för de äldre sä kallade laga syneföretag som bildats enligt 1879 års lag om dikning och annan avledning av vatten (dikningslagen) och enligt 7 kap i nuvarande vattenlagen som bl. a. behandlar dikning. Genom exempelvis ändrad markanvändning och strukturomvandling inom jordbruket är delaktighelstalen i många äldre företag dåligt anpassade lill gällande förhållanden.

Länsstyrelsen tillstyrker därför atl föreslagna regler införes och alt övergångsbestämmelserna ges föreslagen innebörd.

7 kap. Samfälligheter för valtenreglering och vattenöverledning

Svea hovrätt: LFS skall enligt motiven (s 276) göras tillämplig på samfällighetens interna organisation. Detta bör utsägas i lagtexten.

8 8. Enligl motiven (s. 277) skall "stadigvarande nytta" såsom rekvisit för Ivångsanslutning anses föreligga endast i fråga om fallhöjd som redan är utbyggd eller som med hänsyn till föreliggande ansökan kan beräknas bli utbyggd inom den närmaste framtiden. Detta innebär etl avsteg från nu gällande princip, enligl vilken ägare av outbyggd fallhöjd alltid kan tvångsanslutas. Enligt hovrätten innebär förslaget i denna del en önskvärd förenkling, som emellertid tydligare bör uttryckas i lagtexten. - Del är oklart huruvida "stadigvarande nytta" i andra stycket har samma innebörd. Enligt hovr-ältens mening bör emellertid i detta fall ej uppställas krav på aft strömfall skall vara utbyggt eller all ansökan om dess utbyggnad skall föreligga.

98. En motsvarande rätt till ersättning vid utträde som förordats under 6 kap. 4 8 VLF bör införas här.

Hovrätten för Nedre Norrland: 11 8. Hovrätten delar inte utredningens uppfattning att bevattningsanläggning som tillhör arrendator i förevarande sammanhang bör jämställas med fastighet.

Umebygdens tingsrätt: 1 en del fall föreligger bristande överensstäm melse mellan lagtext och motiv. Som exempel må hänvisas lill VL-förslagel 7 kap. 8 8 och motivuttalandel på sid. 277 ö. Om en outbyggd fall slräcka skall vara undantagen från tvångsdelaktighet bör det av lagtexten framgå att tvånget gäller utbyggd fallsträcka.

Stockholms tingsrätt: Genom ändring i I 8 lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter (LFS) blir denna lag tillämplig på samfällighel enligt vattenlagen. Av 7 kap VL-förslagel eller övriga bestämmelser i förslagel framgår ej att så är förhållandet. Det måste vara betydligt lättare att tillämpa bestämmelserna om i 7 kap sägs alt LFS är tillämplig på samfällighet enligt kapitlet.

1 praxis förekommer nu atl vattendomstolen ålägger sökanden i kraftverks- och regleringsmål atl ulföra skadeförebyggande åtgärd (l.ex. ett

Prop. 1981/82:130 366

avloppsreningsverk) gemensamt för flera fastigheter mot det atl fastighetsägarna åtar sig ansvaret för drift, underhåll och förnyelse av anläggningen. Del kan i sådana sammanhang vara praktiskt atl vattendomstolen meddelar bestämmelser som innebär all de fasligheler som anknyts till eller har stadigvarande nytta av anläggningen utgör en samfällighet för drift, underhåll och förnyelse av anläggningen. Vattendomstolen föreslår därför atl i 7 kap VL-förslaget införs regler för att möjliggöra sådan samfällighetsbildning.

1 detta sammanhang vill vattendomstolen även föreslå alt 18 8 tredje styckel anläggningslagen (AL) ändras så att för-rältningsmyndigheten enligl denna lag har atl pröva fråga om inrättande av gemensamhetsanläggning i syfte att ersätta eller minska skada till följd av vattenföretag i de fall fastighetsdomstolen förordnar därom Qfr 17 8 AL och 9 kap 18 tredje stycket FBL). Det kan nämligen vara rationellt alt i samband med skaderegleringen i ett valtenmål gå utanför kretsen av skadade fastigheter när det gäller inrättande av en gemensamhetsanläggning och en sådan lösning kan inte prövas enligt VL men bör kunna prövas vid förrättning enligt AL. Vid en sådan förrättning bör sökanden i valtenmålet ha tillfälle att yttra sig och sökanden bör även kunna överklaga beslut om inställande av förrättningen Qfr 15 kap 9 8 andra styckel FBL).

Statens naturvårdsverk: 1 7 kap i förslaget behandlas samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning. Enligl naturvårdsverkels mening bör I 8 utvidgas så att stat eller kommun ges rätt att ingå i regleringssamfällighet för tillgodoseende av allmänna intressen. Det bör också framgå av lagtexten (8-11 88) atl reglering kan ske för att tillgodose allmänintresset. 1. ex. för att viss lägsta vattenföring skall upprätthållas.

Överlantmätarmyndigheten i Jämtlands län: Regleringssamfällighet bör liksom samfällighet enligl anläggningslagen redovisas i fastighetsregister.

Fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr I. i Skaraborgs län: Bestämmelserna i 7:6 och 7:7 - rörande vattenregleringsföretag - samt motsvarande övergångsbestämmelse kommer i Skaraborgs län ej alls få samma stora praktiska betydelse, som dem som gäller markavvattning. Att det ej ansetts möjligt att för vattenreglering få motsvarighet till 6; 7 betyder här i länet kanske ej så myckel. Avsaknaden av regel har måhända bedömts vara ell nödvändigt offer till principen om strikta gränser mellan de olika tillståndsmyndigheterna. Är offret verkligen nödvändigt?

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsslyrelsen ifrågasätter om arrenda-lor skall kunna tvångsanslutas till förelag av så bestående och kapital-krävande karaktär som är fallet vid vattenreglering och vattenöverledning. Länsslyrelsen anser därför att delaktighet i en regleringssamfällighet bör knytas lill de fastigheter som ingår i samfälligheten.

VASO: Bland bestämmelserna om kostnadsfördelning saknas en regel molsvarande VL 3:6 första stycket, första meningen, att betalningsskyldighet för icke sökande inträder först då han begagnar nyttan. Kapitlet bör kompletteras med en sådan regel.

Näringslivets byggnadsdelegation: Till skillnad från vad som gäller om vattenregleringssamfälligheter enligt den nuvarande vattenlagen innehåller förslagets bestämmelser inga associalionsrältsliga bestämmelser såsom angående beslutsfattandet och möjligheten att sluta rättshandlingar. 1973 års lag om förvaltning av samfälligheter skulle inte bli tillämplig. Sådana beslämmelser skulle otvivelaktigt vara betydelsefulla med hänsyn lill de ofta stora ekonomiska värden och förpliktelser som det rör sig om. i synnerhet beträffande vattenregleringssamfälligheter för vattenkraftverk.

Prop, 1981/82:130 367

Vattenregleringssamfälligheten kan l.ex. behöva låna pengar och behöver normalt ikläda sig åtskilliga förpliktelser i och för sin verksamhet. Föreskrifter bör därför införas om antagande av stadga och om slyrelse för samfällighet. skyldighet för styrelsen alt utdebitera avgifter på fastigheternas ägare enligt den uppgjorda fördelningsplanen, möjlighet atl få fordran utdebiterad genom representant för länsstyrelsen om regleringsföietagets styrelse skulle vägr-a alt verkställa utdebitering samt slutligen bestämmelser som utvisar, atl samfälligheten är en juridisk person. Det har varit en nackdel hos de nu gällande bestämmelserna alt fordian på vattenregleringssamfällighet inte har kunnat tvångsvis uttagas om styielsen har vägrat utdebitering.

8 kap. Skydd för vattenförsörjningen

Svea hovrätt: 18. Stadgandets motsvarighet i 2 kap 63 8 VL avser anordningar, begr-änsningar och försiktighetsmått som skall vidtas vid äventyr av skadeståhdsskyldighet (NJA 11 1940 s 67). Hovrätten förmodar alt utredningen icke avser alt 1 8 skall omfatta sådant handlande som berättigar lill ersättning. Uttalandel all under bestämmelsen faller båtfart och annan trafik samt bad (s 285) ger dock anledning till viss tveksamhet rörande utredningens avsikt, då inskränkningar i nyssnämnda verksamheter i regel torde medföra er-sättningsrätt. Ett klarläggande synes ertbr-deriigt.

Hovrätten för Nedre Norrland: I 8, Man kan fråga sig om inte denna paragraf i själva verket innehåller en materiell tillåtlighelsregel eller ett allmänt lämplighetsvillkor som har sin rätta plats i 3 kap. Dessutom må påpekas alt paragrafen avser åtgärder som ej omfattas av VL-förslagets I kap. I 8 (se hovrättens yttrande vid I kap. 28). Efter en jämförelse med ordalagen i 2 kap. 63 8 VL ställer man sig frågan om en sådan företeelse som bad utgör en "menlig verksamhet" av det slag som bör falla under ifrågavarande bestämmelse. De villkor som paragrafen avser att uppställa lorde fä preciseras bl. a. i samband med bildande av valtenskyddsområden.

9 kap. Särskilda tvångsrätter

Synpunkter på behovet av bestämmelser som motsvarar 8 kap. VL har redovisats i avsnitt 11.3 Företag för markavvattning och avledande av avloppsvatten.

Svea hovrätt: I 8. Enligl ulredningen (s 287) skall en grundläggande för-ulsätlning för Ivångsrätt vara att denna möjliggör etl från teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligare utförande av företaget. Hovrätten utgår ifrån att härmed icke avses något avståndslagande från den för all expropriation grundläggande förutsättningen, nämligen att exproprialionsända-målel icke kan uppnås på annal sålt, som innebär mindre intrång.

Enligt motiven (s 291) skall, då arrendator medges tvångsrätl för bevattning, rätlen anses gälla till förmän för bevattningsanläggningen. Hovrätten vill erinra om atl denna anläggning kan vara av enklaste slag utan någon fast anknytning lill arrendestället.

Paragrafens formulering "tillgodogörande av yt- eller grundvatten" läcker knappast vattenregleringar och -överledningar, men enligt motiven skall även för dessa former av vattenföretag kunna upplåtas tvångsrätt (s 288). Paragrafen bör därför ges sådan utformning att detta direkt framgår.

Prop. 1981/82:130 368

3 8. Det från 6 kap 7 S VL övertagna uttrycket "nödigt eller nyttig" har. såsom ert'arils i praxis, vållat svårigheter såtillvida alt vad som är "nödigt" också lorde vara "nylligl". varför det varit svårl atl finna någon självständig funktion för det sistnämnda rekvisitet. Uttrycket bör utbytas mot "erforderligt".

48. Förevarande tvångsrätt kan endast upplåtas för alt främja vattenföretag. Fall kan emellertid också tänkas då molsvarande tvångsrätt skulle vara motivei-ad för att möjliggöra skadeförebyggande åtgärd. Såsom exempel kan nämnas rätt att använda damm för s k åtcrreglering för alt uQämna flödesändringar, orsakade av korttidsreglering vid elt uppströms beläget kraftverk. Paragrafens lydelse bör ändras i enlighet härmed.

Enligt 7 Kap 2 och 3488 VL har markägare ovillkorlig rätt att använda annans dike för att avleda vatten från sin mark irtan skyldighet iilt utge annan ersättning än för ökat underhåll. Paragrafen medför en försämring i detta hänseende som inte särskilt motiverats. Hovrätten har emellertid inget att erinra mot en sådan förändring.

Av motiven kan ej klart utläsas vad ersättning enligt sista stycket skall avse. Enligt hovrättens mening bör ers-ältningen maximeras till företagets till nutid nedskrivna anläggningskostnad, underhålls- och driftskostnader. Någon ersättning därutöver, motsvarande den vinst som uppkommer för den som tillåls använda anläggningen, bör alltså ej komma ifråga.

Hovrätten har under 6 kap behandlat frågan om samordning av markavvatlnings- och avloppsintressena.

5 8. Enligt motiven (s 297) skull överträdelse av meddelat fiskeförbud föranleda straff enligt 30 8 fiskerisladgan. Så är- fallel enligl gällande lag (se 13 kap 15 8 VL) men icke enligt VLF. Fiskeförbudsbestämmelser meddelas av tillståndsmyndighet eller fastighetsdomstol (15 kap 8 8 5 p VLF och s 337) och överträdelse av sådant förbud skulle föranleda straffansvar enligt 23 kap I 8 VLF. Se i övrigt vad sorn anförls av hovrätten under sistnämnda bestämmelse.

6 8. Rensning av uppgrundning, omedelbart återställande av vattendrag som vikit från sitt läge och uppläggning av därvid erhållna massor får normalt utföras utan föregående tillståndsprövning, således utan kontroll av myndighet. Erfarenheten har visat alt rensningsmassor stundom på grund av tidigare avloppsutsläpp har haft sammansättning som varit hälsovådlig eller eljest skadlig, bl a på grund av förekomst av ogräsfrö. Det kan däriör ifrågasättas om den enskilde förelagaren vid upplägg av större massor ensam skall få avgöra huruvida massorna kan uppläggas riskfritt. Enligl hovr-ällens mening bör överk/ägas om icke i sädana fall uppläggningen av massorna bör föregås av en anmälan lill länsstyrelsen.

Jämtbygdens tingsrätt: 1 8. Vad avser vattenlagens tvångsr-älter av ser-vitirts natur har i förarbetena lill lagen anförts atl dessa upphör då förelaget kan anses vara helt övergivet, It)l7 års belänkande s. 236 f och 265. Övergivandet sägs få fill följd att de med anläggningen förenade r-ältighe-lerna av servituls natur ulan vidare förfaller och samtidigt erinras om atl egendom som med äganderätt tagits i anspråk för anläggningen allQämt tillkommer dess ägare. Uttalandena synes endast ha avseende på rättighet alt ha en anläggning pä annans fastighet men däremot inle pä frågan om äganderätt lill samma anläggning.

Vid en tillämpning fullt ut av vad nu upptagits skulle således en tvängsrätt att ta i anspråk mark för avläggsplats för all framtid komma all bestå till dess förelagel kan anses vara helt övergivet även om flotlleden avlysts och virkesutdrivningen till flottleden helt upphört. Vattendomstolen anser

Prop, 1981/82:130 369

emellertid, att det bör ges möjlighet att upphäva en sådan tvångsrätl, om rätten icke längre behövs för ändamålet. Detta bör framgå av lagtexten. Jämför även vad som anförs i utredningen på s. 292 ö.

4 8. Utredningen anför att ett medgivande att använda annans anläggning
i vatten allmänt torde komma att uppfattas som en lagligförklaring av
denna. Enligt utredningens mening fordrar konsekvensen därför att man
för sådant fall berättigar även den som med stöd av första meningen i
förevarande stadgande vill använda annans anläggning att begära laglig
förklaring av anläggningen. För att motstridiga beslut skall undvikas ifrå
gasätter vattendomstolen om man inle borde ta steget fullt ut och införa en
skyldighet för den som begär alt få använda annans anläggning att söka
lagligförklaring.

Beträffande andra stycket i paragrafen har ulredningen anfört att det bl a med tanke på att utredningen föreslår upphävande av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag föreligger behov av regler som möjliggör en smidig lösning av frågan därvid det enligt utredningen bör observeras atl bestämmelserna endast ger rätt för den som avleder avloppsvatten att utföra åtgärder. Utredningen anser att även en skyldighet för denne atl vidta sådana åtgärder i och för sig är motiverad men att beslämmelser härom synes åtminstone såvitt avser kommuner höra hemma i byggnadslagstiftningen som nu är föremål för en genomgripande översyn varemot de inte ansetts böra införas i vallenlagsförslagel. Vattendomstolen anser att man bör ha kvar bestämmelser som liknar de hittillsvarande i avvaktan på alt nya bestämmelser införs i byggnadslagstiftningen.

5 8. Vattendomstolen vill påpeka att lagtexten icke har något positivt
uttryck för att fiskeförbud kan meddelas.

Vä.xjö tingsrätt: Behovet av tvångsrälter även i nya VL vitsordas. Måhända är det även riktigt att ge tvångsrätlen en sådan enhetlig och generell utformning att den kan tillämpas på vitt skilda typer av vattenföretag. Tvångsrätt avseende åtgärd för alt förebygga eller minska skada bör såsom utredningen funnit omfatta alla fall då sådana åtgärder erfordras oavsett företagstyp. Emellertid måste vattendomstolen reagera mot att ifrågavarande tvångsrälter (servitut) uppkommer och vinner sakrättsligl skydd genom beslut av administrativ tillståndsmyndighel. Hittills har dessa frågor varit domslolsfrågor enligt VL med vissa undentag för vad som bestäms vid förrättning enligt samma lag. Att beteckna det blivande förfarandet såsom varande "i likhet med vad som nu gäller" (s 289 m) är därför ej helt korrekt.

1 8. Tvångsrätlen enligt detta stadgande skall anses som elt servitut. I
detta ligger enligt gängse juridisk uppfattning att servitutsrätten skall belas
ta viss fastighet till förmån för annan fastighet. Atl låta tvångsrätlen
(servitutet) gälla till förmån för exempelvis en arrendators flyttbara bevatt
ningsanläggning måste anses vara oriktigt.

Tvångsrätten (servitutet) fordrar för sin uppkomst särskilt beslut. Det bör icke komma i fråga att sådant beslut fattas av administrativ myndighet; behörigheten att förordna härom bör i samtliga fall (utom förrättningsfallet) tillkomma domstol.

2 8. Ej heller rätten att taga i anspråk mark för utmål bör prövas av
administrativ myndighet.

4 8. Utredningen anser del ankomma på piovningsmyndigheten att tillse atl underlagsmaterialet blir sådant att det kan ligga lill grund för ett avgörande av frågan om anläggnings laglighei (s 295 öx). Del må anmärkas att

24 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 370

det för detta - liksom för prövning av laglighelen - erfordras ingående kunskaper i vattenrättsliga sammanhang; kunskaper som icke kan beräknas vara tillgängliga hos de administrativa prövningsorganen. Ulredningen konstaterar i detta sammanhang (s 296 y) alt fastighetsdomstol som handlägger vattenmäl icke äger pröva lagligheten av äldre anläggningar i samband med prövningen av frågor om användning och ändring av annans anläggning. Sådan prövning av fastighetsdomstol måste därför inskränkas till anläggningar som tillkommit efter tillstånd och där sålunda lagligheten redan är dokumenterad. Mot bakgrunden av de faktiska förhållandena beträffande erfarenhet och kunskaper om vatlenrätlliga frågor förefaller en sådan konsekvens egendomlig. E.n fastighetsdomstol med utbildad och förfaren besättning av vattenrätlslig expertis borde anses vida mer skickad för laglighetsprövning av äldre anläggningar än vad de föreslagna lillståndsmyndigheterna kan förväntas bli.

Lantbruksstyrelsen: 4 8 andra stycket. Bestämmelsen medger rätl men inte skyldighet för den som avleder avloppsvatten att utföra skadeförebyggande åtgärder inom anläggningen, om åtgärderna betingas av avledandet. Enligt utredningen hör dessa beiitämmelser till byggnadslagstiftningen. Lantbruksstyrelsen konstaterar att skyldigheten för andra än kommuner därmed inle blir reglerad. För industri och annan som kan erhålla rätt att avleda avloppsvatten till markavvatlningsföretag bör i lag föreskrivas skyldighet atl utföra och bekosta skadeförebyggande åtgärder. Om kommun, industri etc skulle tvingas in i samfällighet, vilket lantbruksslyrelsen förordar, skulle skyldigheten regleras viid förrättning.

6 8. Jord och andra rensningsmassor som upptagits kan enligt nu gällande 7 kap. 5 8 vattenlagen tillfalla markens ägare eller föras till lämplig plats av den som rensar. Frågan om äganderätten till rensmassorna finns inte reglerad i förslaget. Rensmassor kan i vissa fall nära tätorter ha ett inte . oväsentligt värde, och en regel sorn motsvarar 7 kap. 5 S kan bl. a. därför vara motiverad.

Lanthriiksnänindcn i Malmöhus län: 1 detta kapitel behandlar utredningen bl. a. vad som skall gälla för den som vill avleda avloppsvallen lill etl markavvattningsföretag.

Som lantbruksnämnden inledningsvis anfört, bedöms denna fråga ha väsentligt intresse ur jordbrukssynpunkt. Nämnden vill därför understryka vikten av att dessa frågor får en smidig lösning.

Av lagtexten framgår ej hur utredningen tänkt sig att avloppsvattenfrågorna skall handläggas. Av specialmotiveringen lill lagen kan emellertid utläsas, alt utnytQandet av annarrs vattenförelag skall kunna prövas i samband med prövning av tillstånd lill ifrågavarande vattenföretag. 1 andra fall får frågan prövas av fastighelsdomstol som slämningsmål.

En väsentlig skillnad jämfört med gällande lag är atl avloppsvatten-intresset ej längre skall kunna ingå i en samfällighel för markavvattning. Såvitt lantbruksnämnden kan finna, lorde de föreslagna bestämmelserna ändå göra det möjligt att reglera förhållandet mellan de två intressegrupperna. 1 fråga om prövningsförtarande! anser lantbruksnämnden det vara till fördel att avloppsvattenfiågorna kan prövas vid förrättning i de fall markavvattningsförelag berörs. Detta bör emellertid uttalas i lagen. Nämnden anser dessutom att denna prövningsform ej bör begränsas till de fall, där fiäga är om tillståndsprövning av valtenförelag, ulan avloppsfrågorna bör kunna tas upp även vid omprövning av äldre företag. Ökade utsläpp av avloppsvatten är enligt lantbruksnämndens åsiKl sådana ändrade förhållanden som bör kunna föranleda omprövning av ell valtenförelag. Nämnden

Prop. 1981/82:130 371

föreslår därtor att 4 8 tredje stycket kompletteras med ett klargörande angående handläggningsformen:

"Prövningen enligt 4 och 7 88 skall, i den män överenskommelse ej träffats, ske i samband med fillslåndsprövning eller omprövning av vallen-företag. Prövningen kan i vissa fall även ske som stämningsmål enligt 18 kap. 3 S punkl 6".

Med denna Komplettering anser sig lantbruksnämnden kunna acceptera utredningens förslag. Det synes skapa förutsättningar för en smidig handläggningsform, där frivilliga överenskommelser kan förväntas bli vanliga.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Nämnden har under I kap. hävdat att alla som märkbart inverkar pä ett vattenföretag också skall deltaga i förelagel. Nämnden syftar här i första hand på den inverkan i markavvattningsförelag som bebyggelse (vägar, industrier etc ...) och avloppshanle-ring har. Tvångsrätten enligt 9 kap. 4 8 bör dätför även vara en ivångsdelaktighet.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län: 1 4 8 stadgas bl. a. alt rätt kan medges att avleda avloppsvatten till annans anläggning, om väsentlig olägenhet därigenom ej vållas anläggningens ägare. Den son-| medges sådan rätt kan berättigas atl utför-a ändringar av anläggningar och ulföra skadeförebyggande åtgärder.

Nämnden anser, att det i blivande lagtext bör ingå bestämmelse att den som medges rätt att avleda avloppsvatten till annans anläggning inte bara får utan skall vara skyldig att utföi-a och bekosta skadeförebyggande åtgärder till skydd för anläggningen.

Vidare bör föreskrivas att den som avleder avloppsvatten lill befintlig anläggning även skall vara skyldig delta i underhållet av anläggningar i den mån anslutningen medverkar lill ökal underhållsbehov.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län: 1 4 8 stadgas bl. a. att rätt kan medges atl avleda avloppsvatten till annans anläggning. Den som medges sådan rätt kan även berättigas alt utför-a ändringar av anläggningen och ulföra skadeförebyggande åtgärder inom denna. Den som får nytta av annans anläggning skall utge skälig goltgörelse härför till ägaren samt bekosta ändringar av anläggningen och av skadeförebyggande ålgär-der.

I specialmotiveringen sid 296 framhålles att bestämmelserna endast medger rätt och ej skyldighet för den som avleder avloppsvatten alt utföra åtgärderna. Det framhålles dock att bestämmelserom skyldighet att utföra åtgärderna vore rnoliverade. Enligt utredningens mening hör dock dessa bestämmelser hemma i byggnadslagstiftning, åtminstone vad beträffar kommuner. Därmed blir dock. såvitt lantbruksnämnden förstår, skyldigheten för andra än kommuner icke reglerad. För industri och andra som kan erhålla rätt att avleda avloppsvatten till markavvattningsföretag för-eligger dä icke skyldighet att utföra ändringar och skadeförebyggande åtgärder. Enligl lanlbruksnär-nndens uppfattning skulle rationellaste lösningen vara, att bestämmelse om skyldighet att utföra åtgärderna intogs i vattenlagen. .Alla bestämmelser om tillstånd till och villkor för avledande av avloppsvatten till annans anläggning skulle därmed vara samlad i samma lag. Detta skulle utan tvekan underlätta för dem. som har all handlägga sådana ärenden, liksom för allmänhelen.

Lanlbruksnämnden vill i detta sammanhang även redovisa ett annat problem i samband med avledande av avloppsvatten. Del förekommer i-åtl ofta atl enskilda eller kommuner under ett antal år haft utsläpp av enbart mekaniskt (låggradigt) renat avloppsvatten i vattendrag med gödsling, igenväxning och igenslamning av dessa som följd. Underhållet av dessa

Prop. 1981/82:130 372

vattendrag har på grund härav i väsentlig grad fördyrats. Utsläppen har i de flesta fall skett utan rättslig prövning och irtan överenskommelse med markägarna om villkoren.

Enligl vad som kunnat utrönas, finns inte i 18 kap. VL-förslaget någon bestämmelse, som kan åberopas vid etl stämningsntål med krav om ersättning för fördyrat underhåll i fall som redovisats ovan. Enligl nämndens mening måste dock sådana krav kunna riktas mot de ansvariga. Det är tveksamt or-r-r bestämmelsen i 34 >:■ miljöskyddslagen kan åberopas vid talan hos fastighelsdom.stol eller om allmänna skadeståndsr-egler är tillämpliga vid lalan hos lingsiätt. Enligt nämndens mening borde krav om ersättning kunna pi-övas i ett vattenmål. Lantbruksnämnden ifrågasätter därför-, om inte lagbestämmelser härom bor-de ingå i vattenlagen.

Fiskeristyrelsen: 4 8 öppnar en möjlighet lör annan än ägaren att använda och ändra annans anläggning i vatten. Ulredningen säger på sid 293 alt detta kan vara av stor betydelse rrär det gäller atl i anslutning till befintliga dammar, exvis gamla kvarn- och kiaftverksdammar. inrätta moderna s. k. n-iinikraftverk. Styrelsen vill inte bestrida atl så är fallet. Bl.ti. industriverkels PM SIND 1977:13 är ett uttryck för det ökande intresset lör sådana sn-råkraftverk. Samtidigt r-r-råste det beaktas att de små vattendr-ag det här rör sig om i stora delar av landel idag är de enda kvarvarande i-eproduk-tionsområdena för öring. Dessutom har delvis mycket betydande allmänna medel under senare är satsats på att undanröja dammen och återställa vattendragen. Minikraftverken kan däriör medföra stora fiskeskador. Styrelsen ställer sig däriör allmänl avvisande till tanken på en ökad satsning på småkraftverk. I vart fall måste installationen av verken ovillkorligen vara underkastad tillståndsprövning. Avgifter motsvarande ntrvar-ande 2 kap. 8 och K) 88 VL måste likaså kunna utgå.

Fiskcriiniendentcn i östra distriktet: 9 kap. 5 8 oi-r-i fiskeförbud vid fiskvägar m.m. har sin direkta motsvarighet i den nu gällande vattenlagen. Bestämn-relsen är motiverad av fiskevårdsskäl och bör- tas med även i den nya vattenlagen.

Statens naturvårdsverk: I 9 kap. 6 8 finns bestämmelser on-r massornas placering vid rensning av uppgrundning i vattenor-nråde. Enligt lagförslaget får massorna läggas upp på närmaste strand om inte påtagliga olägenheter vållas därav. I meningen därpå bör enligt naturvår-dsverkets mening uttrycket "i närheten" utgå så att följande lydelse erhålles: "massorna får eljest föras till annat lämpligt ställe". Verket vill i sammanhanget erinra om att uppläggning av fast avfall och fasta ämnen omfattas av pr-övningsplikt enligl miljöskyddslagstiftningen. Elt påpekande om detta bör tas in i den nya vattenlagen.

Statens lantmäteriverk: I kapitlet har utr-edningen samlat bestän-rrnelser on-r bildande av servitut lill förmån för vattenföretag. strömfallstästighel eller vattentäktsfastighel. Kapitlet innehåller också bestämmelser om bildande av servitut till förmån föra\'loppsför-elag - som i övrigt inte r-egleras i lagförslaget - avseende rätt att utnytQa befintligt dike eller annan r-nark-avvatlningsanläggning samt bestämmelser om rätt all vidla skadeförebyggande åtgärder.

Om markavvattningsförelagen förs över till AL. som LMV har förordat, synes frågor om rättigheter som anknyter till sådana för-etag i princip bör-a lämnas utanför VL och i stället behandlas enligl AL eller FBL.

Servitut som bildas enligt VL bör- uppenbarligen underkastas planmässig bedömning i samma ulslräckning som servitut som bildas enligl AL eller FBL. Närmasi till hands liggeratt låta lillåtlighetsvillkoren för vattenföre-

Prop. 1981/82:130 373

tag (3 kap.) gälla också för servitut enligt förevarande kapitel. Uttrycklig föreskrift om delta bör las upp i lagen. Del sagda bör gälla både när rätfighel tillkommer genom beslut av tillståndsmyndighet och när fastighetsdomstol beslutarom rättighetens tillkomst.

Enligt förslaget skall servitut kunna bildas inte bara i anslutning till tillkomsten av elt vattenföretag utan också helt fristående. Frågan väcks i sådant fall genom stämning till fastighetsdomstol. 1 detta avseende innebär förslaget en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt, som medger fristående bildande av tvångsrätl endast till förmån för vissa företagslyper (vattenbyggnad och grundvatlentäkt).

Med hänsyn till de möjligheter atl bilda servitut som FBL och AL ger -och ytterligare kan komma att ge efter nu pågående översyn av dessa lagar - kan det sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl att tillhandahälla möjlighet lill fristående bildande av servitut genom beslul av fastighetsdomstol i den utsträckning som förslaget innebär. Behandling av sådana frågor genom faslighetsbildningsmyndighetens försorg torde i allmänhet vara en belydligt rationellare lösning med hänsyn bl. a. till behovet av kontakt med samhällsplanerande organ och behovet i vissa fall av fältundersökning och kartläggning.

Eftersom förhållandena kan ändras bör möjlighet finnas att också ändra eller upphäva servitut som har bildats. Det framgår inte klart av lagförslaget i vad mån VL avses ge möjlighet till sådan omprövning.

Servitut enligt förevarande kapitel bör kunna bildas inte bara i annans fastighet, som lagtexten anger, ulan också i egen, om detta yrkas.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: 1 8 6 stadgas om markägares skyldighet all efter underrättelse å sina till vattenområdet gränsande marker, mottaga rensningsmassor. Vi finner sådana åtgärder helt naturliga men hyser ur jordbrukssynpunkt speciella synpunkter vad gäller ogrässpridning med vattnet och dessa rensningsmassor. Vi avser därvid i första hand flyghavren. Berörda markägare (arrendatorer) bör i sådana fall särskilt uppmärksammas i flyghavrefrågan och ges stöd. ersättning och medverkan i denna kamp från markavvattningsföretaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser att i 9 kap. 6 8 bort klart uttalas på vad sätt markägaren skall underätlas om det förestående företaget. Enligt länsstyrelsens mening bör markägaren underätlas genom delgivning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: 1 9 kap. 6 8 talas om massuppläggning. Även här bör det allmänna synsättet vid uppläggning och efterbehandling gälla. Andra meningen "Massorna får eljest föras till annat lämpligt ställe" samt den sista bisatsen i samma paragraf "som inte föranleder oskälig kostnad", bör ändras. Ekonomiska faktorer och förelagsmässiga överväganden bör inte ensidigt inskränka på möjligheterna all få massorna placerade på lämplig plats.

VASO: 4 8. Formuleringen av första styckel synes uleslula all en samfällighet enligt VL-förslaget medges i lagrummet avsedd rätt. Situationer är vanliga där en samfällighel har behov alt använda annans anläggning i vatten utan alt kunna erbjuda eller tvinga anläggningens ägare all för ändamålet inträda som delägare i samfällighet. Genom inskjutande av orden "för ändamålet" efter "tillämpliga" kommer lagrummet atl avse även sådana fall.

Kommentaren i specialmotiveringen till tredje stycket antyder en inskränkning i förhållande till vad som gäller enligt VL2:15, nämligen fördel fall atl någon utan särskilt tillstånd använder annans anläggning. (Se af

Prop. 1981/82:130 374

Klintberg, Om byggnade i vatten, s. 100 f.) En sådan inskränkning torde inte åsyftas.

1 specialmotiveringen ges anvisningar hur skälig goltgörelse till anläggningens ägare bör beräknas. Dessa anvisningar är mer preciserande än molsvarande bestämmelse jämte anvisningar i 7 kap. 9 8 VL-förslaget. något som förefaller mindre lämpligt.

5 8. Erfarenheter har visat att ändamålel med de åtgärder som avses i lagrummet understundom kan främjas av att företagen utövar visst fiske i anslutning till åtgärderna, t. ex. föi- avel. undersökning eller kontroll. Detta förutsätter all för-etagaren disponerar fiskerätt inom vattenområdet i IVågn. Om så ej är fallet, finnes för närvarande ingen möjlighet för föietagaien att erhålla tvångsrätl. Det synes lämpligt att nu tillskapa en dylik möjlighet. Det kan ske genom att lagrummet tillägges en mening av följande lydelse: "För samma ändamål må företagare medgivas rätt att utöva visst fiske".

Svenska vatten- och (ivloppsve,'-ksf öreningen: Nu var-ande VL 8 kapitel har utgått och skall ersättas med bestämmelser i AL. LedL. VAL m.fl. Föreningen saknar en närmare precisering av antydda revideringar av va-när-nndens befogenheter. 1 detta sammanhang må erinras om att det inte alltid är kommuner som är huvudmän för allmänna va-anläggningar.

Förfaringssättet att erhålla tvångsrätl genom LedL är relativt nytt och förrältningspraxis inom området har ännu inte hunnit utbildas. För tvängsrätt gäller alt alla intrångsersältningar skall vara fastställda innan rätten får tas i anspråk. Del kan i praktiken vara svårt att fastställa vissa smärre inträng, t. ex. torrläggning av en brunn innan företaget färdigställts. Del är enligl VAVs mening önskvärt att lagstiftningen möjliggör det dylika mindre intrång finge avgöras i samband med reglering av tillfälliga skador och inte utgjorde hinder mot att få ta tvängsrätt i anspråk.

Statens bakteriologiska lahoraioiium: 1 9 kap. 4 8 andr-a styckel sägs "Den som leder avloppsvatten till dike eller därmed jämförlig anläggning för markavvattningsföretag får under de förutsättningar som anges i första stycket ulföra skadeförebyggande åtgärder inom anläggningen". I motiveringen står "Del bör observeras att bestämmelserna endast ger rätt för den som avleder avloppsvatten att utföra åtgärderna. Även en skyldighet för denna att vidta sådana åtgärder är i och för sig motiverad". Utredningen hänskjuter sedan frågan till byggnadslagstiftningen som är under översyn. Mot detta kan hävdas att det vore olyckligt att dela upp rättigheten och skyldigheten att utföra skadeförebyggande åtgärd mellan olika lagar.

Sammanfattningsvis vill SBL framhålla vikten av att skyddet för vattentäkter även gäller kvalitativa aspekter. Förslaget tycKs främst beakta den Kvantitativa tillgången på vatten och överlåter pä Kommuner och länsstyrelser alt göra den samlade bedömningen. En kvalitativ bedömning av vatten är av stor betydelse i smittspridningshänseende. Genom att avloppsföretag inte behandlas i förslagel är det svårl all utifrån detta göra en samlad riskbedömning av en vattentäkt. Dessa företag behandlas i flera lagar, vilket kan försvåra överskådlighelen.

10 kap. Ersättning

Allmänna bestämmelser (I —10§§)

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Av lagtexten eller motiven fi-amgår inte hur beräkning och utbetalning av ersättningar för tillstånd enligt vattenlagen skall samordnas med motsvarande frågor enligt AL, LL och FBL för

Prop, 1981/82:130 375

anläggningar och förelag som prövas samtidigt enligt VL och någon av AL. LL eller FBL.

Enligt länsstyrelsens mening hade i utredningen bort dr-agas upp riktlinjer för ett förfarande varigenom del totala ersättningsbeloppet kunde beräknas vid ett och samma tillfälle och att utbetalning av hela beloppet kunde ske samtidigt.

Det kan ifrågasättas om det inte finns behov av en regel motsvarande den i 6 kap. 6 8 FBL för att undvika bagatellersättningar för samfälld mark.

Norrlands naturvärn: Skadeständsfrågorna kunna taga mycket lång tid. Ersättning för fiske kan slutligen bestämmas 35 år efter del att en vattenreglering har tagits i anspråk. Detta måste ändras. Den föreslagna ordningen för tillståndsprövning kan ytterligare fördröja skadeståndsfrågors avgörande; bl. a. ha nu domstolarna nytta av att domstolens ledamöter ha behandlal lillslåndsfrågan. Hos domstolarna äro sKadeståndsfrågorna länge anhängiga. Detta beror i mycKet, kanske mest på att undersöknings-myndigheterna icke äro kvantitativt tillräckliga. 1 viss mån beror det dock också på att man inte kan avgöra en skadas storlek därför att kunskapen om en vallenreglerings verkningar icke äro för handen, grundforskningen kan vara för litet tillgodosedd.

Utredningen föreslår bibehållandet av den allmänna regeln atl ersättning skall erläggas med pengar all belalas på en gång. Naturvärnel hävdar atl denna regel icke bör gälla med blott de undanlag som ulredningen föreslår. Under senare år har del blivil allt mera tydligt alt vattenbyggnad åstadkommer stora ändringar i bygderna. Del är då önskvärt alt dessa skador så långt ske kan ersättas genom åtgärder i bygderna - förutom i de fall då ■ersättning genom åtgärder kan utgå jämlikt 10 kap. I 8 - även eljest, alltså när det icke kan sägas alt åtgärd är ägnad alt förebygga eller minska skada.

Bevisskyddel för skada kan sägas i princip åvila den skadelidande. Detta bör dock vid vattenbyggnad icke drivas långl. 35 kap. 5 8 r-ätlegängsbalken bör generöst tillämpas. Det är inle den skadelidande som har begärt vattenbyggnaden. Den begäres av kraflförelag, och dessa företräda stora ekonomiska intressen. Skadorna kunna inverka väsentligt på levnadsförhållandena.

Vidare bör s. k. ideell skada gottgöras. Trevnaden minskas. I den mån som detta inverkar på fastighets värde finnes nu möjlighet all utdöma ersättning, men möjligheten alt bevisa sänkt värde är svår. särskilt i trakter där fastigheter blott sällan gå i köp mellan icke närslående. Och trevnaden kan minska även för dem som icke kunna falla tillbaka på ersättning för fastighetens minskade värde.

Skadeständsbegreppel bör därför övervägas pä nytt med utgångspunkt bl. a. från vad här sagts.

Vattenrättshavares ersättningsrätl i vissa fall (t 1 — 16 H)

Svea hovrätt: Delta avsnitt är svårtillgängligt, bl. a. beroende på att det disponerats så alt huvudfallet (omprövning till förmån för allmänna intressen med ersättningsfri andel) framställs som ett undanlag och på att hän-visningslekniken är förvirrande. Målsättningen atl uppnå enklare regler än nu om ersättningsrättens begränsning har knappast förverkligats.

118. För alt 12 8 skall bli huvudregel bör denna paragraf införas efter 15 8 och endast utsäga att i övriga fall av omprövning full ersättning utgår.

128. Hovrätten har i annat sammanhang förordat att storleken av den ersätlningsfria förlusten skall bestämmas först då omprövning sker (se

Prop. 1981/82:130 376

detta yttrande under 15 kap. 8 8). Detta skulle kräva viss omarbetning av denna paragraf.

Första slycket ger närmast vid handen alt, därest förlirsten vid omprövning överstiger den i tillståndsbeslutet bestämda kvotdelen, full ersältning skall utgå. Så är enligl motiven icke fallel. 1 stadgandet bör i stället utsägas all ersältning utgår för förlusl enligl 11 8 endast till den del denna förlust, jämte vad tillståndshavaren förut fåll utan ersältning avstå för dessa ändamål, överstiger vad som beslämts av lillslåndsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutet.

Enligt ordalagen skall i den ersättningsfria delen inräknas vad företagaren har fått avstå i samband med tillstånd till anläggningen. Det synes emellertid inte riktigt atl lill fullo tillgodoräkna honom detta, när avståendet varit elt villkor för förelagets tillällighet.

Enligl motiven skall förlusten vid omprövning av villkoren för vattenkraftverk beräknas pä produktions\'är-det utan beaktande av förekommande valtenregleringar och vallenöverledningar (s. 299). Detta framkommer icke klart i den föreslagna lagtexten, varför denna bör förtydligas. Därutöver bör anges vilken utbyggnadsvattenföring som i sådana fall skall ligga lill grund för beräkningen. En lämplig lösning synes vara att i sådana fall genomgående utgå från medelvaltenföringen.

För andr-a företag än kraftverk saml regleringar och överledningar för krafländamål kan ompr-övningsbeslämmelserna bli av begränsat värde. En inskränkning av den tillgodogjorda vattenmängden kan nämligen ofta förmodas leda till att förutsättningarna för vatlenföretaget rubbas avsevärt. I fall då tillstånd att tillgodogöra vatten inle utnytQas till fullo, är det vid omprövning svårt att bestärmma vad vatlenföretagaren skall vara skyldig alt avstå utan ersättning. Den angivna normen, som är relaterad till vattenmängd, magasinsvolym och fallhöjd, är sålunda knappast användbar i dessa fall.

1 fall då omprövning sker före den bestämda tidens utgång "skall den bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid som återstår" (sista styckel). Enligl motiven (s. 301) kan reduktionen ske så att den ersättningsfria andelen "diskonteras lill nutid". Hovrätten, som är osäker pä innebörden av detta uttalande, utgår frän atl bestämmelsen skall tillämpas i enlighet med följande exempel: Den ersättningsfria andelen har bestämts lill en femtedel (20%) av produktionsvärdet i samband med tillståndsbeslutel. men på grund av väsentligt ändrade förhållanden sker omprövningen 10 är före den bestämda omprövningslidens utgång. Skälig diskonteringsränta antas var-a 5%.

1. Hur stor blir den ersätlningsfria andelen?
Diskonteringsfaktorn (5%. 10 år) uppgår till 0.61. Den ersättningsfria

andelen blir då 0.61 -20%= I2.2%av produklionsvär-del.

2. Om vid ovannämnda omprövning 10% av produktionsvär-del tas i
anspråk för allmänna ändamål, hur stor är då den återstående ersättnings
fria andelen vid kommande ordinarie omprövning?

Av den e/sättningsfria andelen har --p • 100 = 82% tagits i anspråk.

Vid kommande ordinarie omprövning uppgår då den ersättningsfria ande-len lill — X 20 = 3.6% av produktionsvärdet.

14§. Vad som sägs i paragrafen kan knappast få gälla exempelvis det fall att kammarkollegiet påkallar omprövning av tappningen genom damm med anledning av att avloppsvatten från en industri nedströms måste ytterligare

Prop. 1981/82:130 377

utspädas. I sådant fall bör enligt hovrättens mening dammägarens föriust täckas av industriidkaren (s. 196).

15 §. I detta fall skall uppenbarligen hänsyn icke tagas till vad företagaren fått avstå i samband med tillståndsbeslutet såsom skall ske enligt 12 8. - Paragrafen synes ge vid handen alt ersättningsfri andel skall förekomma endast då vattenrättshavaren utnylQar fallhöjd eller vattenmängd (första stycket sista meningen) och atl alltså full ersättning alltid skall utgå dä outbyggd fallhöjd respektive outnyiQad vattenmängd tas i anspråk för allmännyttigt ändamål. Det är svårt att motivera en sådan skillnad. Någon motsvarande skillnad finns inle i bestämmelserna om kungsådra (I kap. 6 8 VL).

Enligt paragrafens sista stycke skall diskontering enligt 12 8 ske dä i tillståndsbeslut beslämts vilken förlusl som skall bäras utan ersältning. Företag där denna förlust bestämts till 1/20 eller strax däröver kommer genom bestämmelsen alt gynnas i förhållande till företag, för vilka omprövningstid och ersältningsfri andel ej bestämts.

Hovrätten för Nedre Norrland: Bestämmelserna förefaller vara onödigt komplicerade. Hovrätten, som avstår från att försöka föreslå andra regler, vill endast framföra den tanken atl principen om ersätlningsfrihet i förevarande fall måhända inle är alldeles självklar mot bakgrund av vad hovrätten anfört om vissa allmänna rådighetsinskränkningar (se avsnitt 3).

Jämlbygdens tingsrätt: Vattendomstolen tillstyrker utredningens förslag atl de nya reglerna om vattenrättshavares skyldighet att utan goltgörelse finna sig i elt inträng i sin rätt till vatten bör gälla i alla vattendrag. Vattendomstolen, som är medveten om svårigheterna att åsladkomma någorlunda enkla regler för atl beräkna vad en vattenrättshavare bör vara skyldig alt avstå utan goltgörelse, vill framhålla att beräkningarna om förslaget genomförs torde komma att bli av delvis komplicerad natur och att bestämmelserna helst borde utformas på elt annal och enklare sätt. Vattendomstolen har emellertid inle ansett sig kunna nu utforma någol alternativt förslag.

Stockholms tingsrätt: Utredningen anser (s. 301) att de föreslagna reglerna om ersättningsfrihet till förmån för vissa allmänna intressen skall bli tillämpliga även vid omprövning av företag vartill tillstånd lämnats före nya VL:s ikraftträdande. Enligt vattendomstolens mening finns inget att erinra mot sådan ersältningsfrihel då fråga är om förelag i vattendrag där kungsådra finns eller företag för vilka VL:s regler om nyprövning (4 kap. 5-8 88) gäller. Däremot måsle innebörden av etl enligt VL meddelat tillstånd i andra fall vara att tillståndet är gällande mot alla för all framtid (2 kap. 22 8 VL). Om ett sådant tillstånd rubbas av hänsyn lill allmänna intressen bör innehavaren av tillståndet ersättas för skada som uppkommer därigenom. Föreskrift härom bör finnas i 11 S övergångsbestämmelserna till den nya VL.

Vä.xjö tingsrätt: Frågan huruvida en förenklad version av kungsådrebe-greppet i framliden skall omfatta även sådana mindre vattendrag, i vilka kungsådra f n ej finns, fordrar åtskilligt övervägande. Vattendomstolen är för sin del icke helt övertygad om att hänsynen till främst naturvård, miljöskydd och rekreationsfiske bör medföra sådana ingrepp i vattenha-vares rättigheter, vilka blir en följd av att alla vattendrag omfattas av de begränsningar som här är i fråga.

Såsom utredningen anfört blir ersättningsfriheten till förmån för allmänna intressen främst aktuell vid omprövning. 1 den mån omprövningsreglerna görs tillämpliga även på äldre företag rör det sig, såsom tidigare

Prop. 1981/82:130 378

påpekats, om retroaktivt verkande lagstiftning i den meningen atl redan prövade företag blir underkastade inskränkande bestämmelser som vattenrättshavaren icke tidigare haft anledning räkna med. För de mindre vattendragen utan nuvarande kungsådreregler blir det så all säga dubbel retroak-tivitet om utredningens förslag gei-iomföres. Delta måste anses belänkligl. och vattendomstolen finner i första hand atl utredningens förslag bör begränsas till nya företag, som erhållit tillstånd enligt nya VL, samt till äldre förelag, som efter stadgad nyprövning erhållit nytt tillstånd. 1 andra hand måste tillståndshavaren åtminstone tillerkännas ersättningsrätt.

Utredningens förslag till latitud för den ersättningsfria delen och till bestämmandel av denna del inom latituden är icke övertygande motiverat. Det är även svårt att förstå varför i vissa fall lillslåndsmyndigheten (administrativ myndighet) skall bestämma den ersätlningsfria delens storlek, i andra fall fastighetsdomstolen skall verkställa reduktion av sagda del och åter i särskilda fall denna andel skall bestämmas i lagen.

Lantbruksstyrelsen: Det finns för närvarande ett stort antal icke tidsbegränsade tillstånd atl utnytQa vaiten. För varje företag uppströms en tillståndsgiven anläggning som i allra minsta mån påverkar flödet till anläggningen kan ersättningsanspråk ställas, dock med beaktande av kungsädrereglerna. Så t; ex. kan bevaltriingsjordbrukare åläggas att utge ersättning till kraftföretag för förlust i kraftproduktionen som följd av vattenuttag. Ersättning bör emellertid inte utgå under alla omständigheter. Bl. a. bör ersättning inte ges för sådan högvattenmängd som annars skulle bräddas bort vid kraftverket. Rent allmänt bör dessutom med hänsyn till bevattningens betydelse, det etablerade kraftverket utan ersättning fä tåla viss minskning i vattenflödet. Del vore obilligl atl låta bevattnare betala till nedströmsinlressenter för måttliga uttag ur stora vattendrag eller sjöar. Även för stora uttag ur exempelvis Vänern eller Vättein bör kraftverksföretagen inte ha rätt till ersättning.

Enligl lanlbmksslyrelsens mening bör alltså visst uttag för bevattning kunna ske ersättningsfritt. För väsentliga intrång bör givetvis ersättning utgå. Denna ersättning bör emellertid inte beräknas för intrång under all framtid utan endast för en skälig planeringslid. Ett givet tillstånd skall således inte vara oföränderligt eller föränderiigt endast mot ersättning.

Fiskeristyrelsen: En nyhet i kapitlet är atl vattenlagsutredningen vill slopa det gamla kungsådrebegreppet. Fiskeristyrelsen har inget att erinra häremot. 1 stället för kungsädrereglerna införs nya regler om ersättningsfritt avstående av vatten. Dessa regler syftar lill att tillgodose samma intressen som kungsådran, däribland fisket. Det torde bli så. att de nya reglerna - som skall gälla i alla vattendrag oavsett storlek - tvärtom Ikommer atl bli fill gagn inte minst för fritidsfisket.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 112 8 föreslås all tillståndsin-mehavaren utan ersättning skall åläggas alt tappa vaiten för bl. a. fiskeri-iintresset vid en omprövning. Omprövning skall bl. a. kunna ske om väsent-iligt ändrade lappningsförhållanden inträffat i ett vattendrag. Om denna ilappningsändring är stor, som i t. ex. Sloravan-Uddjaur, där sommartapp-iningen ändrades från 125 m-Vs till 15 m-Vs efter flottningens upphörande, iinnebär detta, alt en begränsning av avgiftsfria delen (högst 1/5 av produk-ttionsvärdet) kan ge för låga tappningar för fisket. Den övre gränsen för vad itillslåndsinnehavaren skall kunna åläggas alt tappa avgiftsfritt bör därför Ihöjas.

VASO: 10 kap. 11 8. Utredningen föreslår i specialmotiveringen -att en företagare skall vara skyldig att vid omprövning vidtaga skadeförebyg-

Prop. 1981/82:130 379

gande åtgärder på egen bekostnad. Detta innebär i realiteten en utsträckning av tiden för prövning av oförutsedda skador. Om en skada skall ersättas eller förebyggas genom åtgärd är nämligen ofta en lämplighetsfråga. Den föreslagna bestämmelsen bör sålunda för nya företag icke gälla efter utgången av tiden för prövning av ofömtsedda skador. För företag tillåtna enligl äldre lag bör en sådan retroaktiv bestämmelse över huvud taget icke gälla.

Skellefteå kraftverk: 1 förslagets 10 kap. 12 8 anges att ersättning för viss föriust av vattenmängd, fallhöjd etc. lill förmån för allmänna intressen ej skall irtgå. Då det gäller vattenkraftverk, vattenreglering eller vattenöveriedning bestäms förlusten till viss andel "av produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas" etc. Begreppen produktionsvärdet och i tillgodogjort skick bör bättre preciseras. Samma termer återfinns också i bl. a. förslagets 10 kap. 15 8 och II S i Förslag till Lag om införande av nya vattenlagen.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: 1 anslutning till 12 8 har vår medlemsorganisation i Norrbotten påtalat och exemplifierat vissa konsekvenser p.g.a. förslagels innehåll. En tillståndshavare skall utan ersältning åläggas atl lappa vatten för bl. a. allmänt fiskeinlresse vid en omprövning.

I ex.vis Sloravan-Uddjaur är lappningsändringen stor. Sommartappningen ändras från 125 mVs ned till 15 mVs efter flottningens upphörande. Konsekvensen kan bli att en begränsning av den föreslagna avgiftsfria delen - högst 1/5 av produktionsvärdet - kan ge för låga tappningar för fisket. Därför föreslås atl den övre gränsen för avgiftsfri tappning som tillståndshavaren skall kunna åläggas höjs.

Ersättning vid utrivning (17 §)

Svea hovrätt: Enligt motiven (s. 304) skall ersättning vid utrivning bl. a. utgå till den som gentemot anläggningens ägare erhållit rätt till exempelvis andelskraft, ersättningskraft eller vattenleverans. En närmare reglering torde ertbrdras beträffande vilka normer som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i dessa fall. Ersättning för utebliven framtida vinst torde inte kunna komma ifråga. Däremot kan ersättning tänkas för förmånstagares anläggning, vilken genom utrivningen blivit onödig, samt för lestvärdel av vad förmånstagaren betalt till den utrivna anläggningens utförande och underhåll.

Ersättning vid förordnande om valtenskyddsområde (18 §)

Svea hovrätt: 1 hittillsvarande praxis har i viss utsträckning ersättning dömts ut i fall dä på gr-und av skyddsområdesbesiämmelser befintlig maskin eller anläggning måst förses med viss skyddsanordning. Dessa fall. som icke direkl utgör försvårande av pågående verksamhet, bör regleras pä så sätt att ersättningsrätten får omfatta även fördyring av pågående verksamhet.

Det har visat sig att verksamhet, som enligt ordalagen i skyddsbestämmelser förbjudits inom skyddsområde, efter vidtagande av vissa skadeförebyggande åtgärder och med iakttagande av vissa försiktighetsmått efter länsstyr-elsens medgivande har kunnat bedrivas där. För att undvika onödiga i-åtlegångar om ersättning synes det därför lämpligt atl talan om ersättning föregås av en .särskild dispensprövning hos länsstyrelsen.

Prop, 1981/82:130 380

Ersättning för oförutsedd skada m.m. i 19 §i

Svea hovrätt: Talan om ersättning enligl 19 8 skall kunna väckas vid faslighelsdomslol inom den för lalan om oförutsedda skador bestämda tiden (s. 344). dvs. normalt inom fem år från byggnadstidens utgång. Denna tid synes vara för kort. T.rlan bör i stället få väckas inom den tioåriga preskriptionsfristen eller inom tiden för lalan om oförutsedda skador, om denna är längre.

Enligl moliven (s. 345) skall ersättningsanspråk för alt fastighet, som vid tillståndsbeslut antagits tillhöra sökanden, visat sig tillhöra annan tYamstäl-las i den för talan om oförutsedda skador bestämda ordningen. Förevarande paragraf bör innehålla bestämmelse om detta. - Enligt hovrättens mening är emellertid en sådan ersättningstalan enligt VLF icke av den beskaffenhet alt den bör handläggas i den för vattenmål stadgade ordningen. Den blir atl jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egendom, sedan de i VL intagna särbestämmelserna om preklusion av vatten-r-ätt fåll utgå. Det bör mot denna bakgrund klarläggas om icke klandertalan skall handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. JB.

Den möjlighet som nu finns alt vid betydande skada eller intrång påkalla ändrad vattenhushållning (2 kap. 24 8 2 st VL) har ej upptagits i förslaget. Såsom motiv härför har anförts alt ändring av vattenhirshällningen så gott som alllid förnärmar Iredje mans rätt. Skadelidande sakägare hänvisas i stället till att hos kammarkollegiet begära alt kollegiet utverkar ändrade vatlenhushållningsbestämmelser i den ordning som anges i 15 kap. 19 8 VLF (s. 306). Omprövning enligl sistnämnda bestämmelse synes emellertid inte kunna ske till förmån för enskild skadelidande sakägare. Hovrätten förordar atl möjlighet all ändra vatlenhushållningsbestämmelser bibehålls och regleras i förevarande paragraf.

Enligt motiven skall frågan om bevisbördans fördelning lösas på samma sätt som enligt VL. Enligl hovrälteriis mening bör frågan om bevisbördans fördelning så långt möjligt klargöras i lagtexten.

Såsom på annat ställe anförts bör- liden för anhängiggörande av talan om oförutsedd skada börja löpa först sedan tillståndet till väsentlig del tagils i anspråk (se detta yttrande under 15 kap. 8 8).

Hovrätten för Nedre Norrland: Den av ulredningen nämnda pr-oposilio-nen angående ny preskriplionslag har ej lett till lagsfiftning. varför sista stycket i denna paragraf tills vidare bör avse den nu gällande preskriptions-förordningen. Därjämte bör VL-förslaget förses med övergångsbestämmelser, varigenom undantaget trän de allmänna preskriptionsbestämmelserna även kommer att gälla sådana äldre företag där den bestämda tiden inte gått ut och ej heller preskription enligt nu gällande bestämmelser inträtt. Den nya vattenlagens ikraftträdande kommer då att få ungefär samma verkan som elt pr-eskriptiorisavbrolt. Om en ny vattenlag låter vänta pä sig. kan det finnas skäl atl i förevarande hänseende överväga en delreform inom nuvarande VL:s ram.

Jämlbygdens tingsrätt: Vattendomstolen vill ifrågasätta om det inte bör finnas en möjlighet att söka ändi-ade tappningsbestämmelser även i enskilt intresse såsom nu är fallet enligt 2 kap. 31 S andra stycket vattenlagen (se avsnitt 5.4).

Stockholms tingsrätt: 1 19S andra styckel VL-förslaget görs den ändringen i förhållande till gällande VL (2 kap. 24 8 andra stycket m.fl.) att ändrade vattenhushållningsbestämmelser ej skall kunna utverkas i denna ordning. I motsats till utredningen (s.. 306) har vattendomstolen funnit nir

Prop. 1981/82:130 381

gällande bestämmelser praktiska och vattendomstolen har i en nyligen avkunnad dom (1977-11-03 DVS I) tillämpat bestämmelserna i etl mål, i vilket det skulle ha varit svårl att åstadkomma en tillfredsställande lösning om lagen haft det av utredningen föreslagna innehållet. 1 målet, som rörde fråga om framsläppning av vaiten lill förmån för en privat fiskodling, stred den förda talan ej mot de allmänna intressena. Det kan inte vara lämpligt att kammarkollegiet, som ej kan ha tillfredsställande kännedom om de lokala förhållandena när problem av liknande slag uppkommer, ensamt skall ha rätt atl föra lalan (enligt 15 kap. 198 VL-förslaget) om ändrade vattenhushållningsbestämmelser. Kollegiet kan vidare enligt förslaget endast föra talan till förmån för det allmänna fiskeinlresset saml allmänna miljövårds- och hälsoinlressen. Möjlighet bör även finnas för enskilda fastighetsägare atl föra lalan om ändrade vattenhushållningsbestämmelser för att tillgodose sina intressen.

Utredningen föreslår (s. 307) atl del nuvarande anmälningsförtarandet överges. Enligt vattendomstolens mening har emellertid detta förfarande fungerat synnerligen smidigt och om så har befunnits lämpligt har anmälningarna tagils in i tillståndsmålet och har uppfatlats som en fortsättning på målet Qfr af Klintberg s. 136). För parterna å ömse sidor har detta uppfattats som naturligt. Däremot måste det för sakägarna te sig främmande att behöva upprätta stämningsansökan och betala ansökningsavgift för denna för att fä ersättning för skador som uppkommit till följd av ett vattenföretag. Om de av vattendomstolen föreslagna miljörätterna tillskapas bör följaktligen anspråk på ersättning för oförutsedd skada få anmälas till miljörätten. Även om det av utredningen föreslagna prövningssystemet godtas synes sådana ersättningsanspråk böra få anhängiggöras hos fastighetsdomstolen genom anmälan.

Anledning saknas att beträffande sättet för framställande av anspråk göra skillnad mellan å ena sidan ersättningsfrågor och frågor om skadeförebyggande åtgärder samt å andra sidan frågor om ändringar i vatlenföretaget eller ändrade vattenhushållningsbestämmelser för att motverka skadorna. Anmälningsförfarande bör därför komma till användning för alla frågor om oförutsedda skador. Härigenom får miljörätten (fastighetsdomstolen) möjlighet att åstadkomma en lämplig lösning av skadeproblemen efter en samlad bedömning av de olika utvägar som lagen anvisar för att komma till rätta med oförutsedda skador.

Andra stycket av 198 består av en enda mening som är dåligt formulerad med ett flertal substantiveringar och med relativsatser efter varandra ("... sådana ändringar i utförandet av anläggning som ingår i vattenföretag vilka ej förnärmar tredje mans rätt ..."). Med den definition som finns i I kap. 28 VL-förslaget räcker del kanske med atl man skriver "... sådana ändringar i vattenföretaget som ...".

I tredje stycket av 198 sägs att liden skall räknas från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningsliden. Om arbetstid och igångsättningstid inte sammanfaller kan oklarhet uppstå när tiden för oförutsedd skada löper ut. Del är inte självklart att arbetstiden utlöper före igångsättningsliden. Lämpligt lorde vara alt tiden för oförutsedd skada anknyts lill utgången av arbetstiden eller till utgången av igångsättningsliden om denna utlöper senare. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte myndigheten skall -inom de gränser som lagen anger - i beslutet bestämma en exakt tidpunkt, t. ex. utgången av år 1990, dä tiden för anmälan av oförutsedd skada utgår. En dylik ordning anser vattendomstolen vara angelägen från rättssäkerhetssynpunkt och den leder lill att myndigheten vid en förlängning av

Prop, 1981/82:130 382

arbetstiden eller igängsällningstiden har att i motsvarande mån framflytta sista tidpunkt för anmälan av oförutsedd skada.

Vä.xjö tingsrätt: Ulredningen har inte velat tillägga fastighetsdomstolen befogenheter med avseende å vattenhushållningsbestämmelser. Det har därför föreslagits borttagande av de skadelidandes rätl enligl gällande VL 2:24. 2 st. och 2: 31. 2 st. att få lill stånd ändring av sådana bestämmelser-. Denna r-ätl föreslås slopad såsoui varande opraktisk. I stället har man rekommenderat saKägaren att vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet utverkar ändrade vattenhushållningsbesiämmelser hos koncessionsnämnden enligt 15:19 nya VL. Förutom de minimala möjligheter, som får antagas föreligga för enskild skadelidande alt verkligen la kollegiet alt agera, lider utredningens rekommendation av det allvarliga felet, att hänsyn lill enskild skadelidandes inlressen icke ingår bland de synpunkter, vilka koncessionsnämnden har att lägga till grund för prövning enligt 15:19 nya VL. Om nu inte fastighetsdomstol kan betros med prövningen, bör angivna lagrum i nya VL justeras sä att enskild skadelidande själv får taler-ätl och hans intressen kan beaktas.

Utredningens förslag atl slopa det hittills gällande och väl fungerande anmälningssystemel och införa skyldighet för skadelidande atl stämma lill fastighetsdomstol i frågor rörande oförutsedda skador kan icke godtagas. Något bärande skäl för denna ändring har icke anförts.

Statens lantmäteriverk: Del framgår inte av lagtexten i vilken mån koppling finns mellan de särskilda ersättningsbestämmelserna i 17-19 88 och de allmänna bestämmelserna i I-1088. Det framstår l.ex. som oklart om bestämmelsen i 4 8 om ersättning för s.k. annan skada skall vara tillämplig med avseende på ersättning vid utrivning. Likaledes är- det oklart om eventuell nytta skall avräknas från skadan i överensstämmelse med bestämmelserna i 58 Qfr uttalandet s. 212 överst i bet.). Förtydliganden synes böra göras i de nu berörda avseendena.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 19 8 kan talan om ersättning för oförutsedd skada väckas under en i vissa fall ganska lång tid efter genomförandet av elt vattenföretag, l.ex. Qugo år räknat från den i tillståndsbeslutet bestämda igångsätlningstiderr. Det kan vara anledning alt i motiven något belysa de situationer som uppkommer om berörda fasligheler byter ägare under den angivna tidsfristen. Skall det vara möjligt för den som har överlåtit sin fastighet att yrka ersättning för oförutsedd skada under åberopande av att skadan uppkommit före överlåtelsen och medfört lägre försäljningspris? Marken kan också byta ägare genom fastighetsreglering. Värderingen vid fastighetsregleringen skall grundas på faslighelens ak-luella beskaffenhel och marknadsvärde. Del kan i sådanl fall vara rimligt atl avlrädaren bibehålls vid sin befogenhet alt föra talan om ersättning enligt VL för oförutsedd skada.

VASO: 1 fråga om den längsta tiden för väckande av anspråk har den nu för grundvattentäkter gällande bestämmelsen om Qugu år föreslagits bli generellt giltig. Detta har motiverats med all vid vissa företag del kan dröja lång tid innan tillstånd utnyttjas till fullo. De företag som avses är vissa vallenregleringar samt yt- och grundvattenläkter. Del kan inte uteslutas att den föreslagna lydelsen kommer att medverka till en generell förlängning i rättspraxis av liden för väckande av anspråk på grund av s. k. oförutsedda skador i vattenmål. Något behov a\' en dylik förlängning finns inte. VASO föreslår därtor atl den av utredningen anförda synpunkten i stället beaktas genom en undantagsregel från nu gällande bestämmelse om en längsta lid av tolv år. Undanlagsregeln bör tilläggas tredje stycket i föteslagel lagrum

Prop. 1981/82:130 383

genom en mening av följande lydelse: "Om särskilda skäl föreligger må liden bestämmas längre än tolv är, dock högst Qugu år tVån nämnda tidpunkt".

Del föreslås atl pi-eskriptionslagen inte skall bli tillämplig på anspråk enligt lagrummet. Det bör observeras alt utredningen vid sitt ställningstagande i denna del utgått från att den allmänna preskriptionstiden skulle bli tre år tVån det anspråket kunde göras gällande. Någon förkortning av den allmänna preskriplionstiden har emellertid inle genomförts.

För oförutsedd skada bör anses vara typiskt att den framträder eller kan urskiljas först någon tid efter ianspåktagandet av elt meddelat tillstånd. Anspråket kan därför i allmänhet inle framställas fidigare. Det finns emellertid ingen anledning att acceptera att en skadelidande avsiktligt eller ens av oaktsamhet dröjer med att framställa ersättningsanspråk utöver en viss rimlig tid från del all skadan yppats. Vilken tidsgräns som bör gälla kan diskuteras, men VASO vill hävda alt tiden bör vara avsevärt kortare än tio år. För att det föreslagna undanlaget från preskriptionslagen skall kunna godtagas, erfordras atl lagrummet kompletteras med en regel av innebörd att anspr-åk skall för atl upptagas lill pr-övning väckas inom viss tid -förslagsvis två år - från det skadan yppats. Även utan det föreslagna undantaget frän preskriptionslagen är en dylik regel önskvärd. VASO menar nämligen att i vattenmål kunnat urskiljas en tendens att vissa sakägare eller grupper av sakägare i tider av stark inflation och högt ränteläge finner det förenligt med sitt intresse alt medverka till dröjsmål med skadereglering. Förklaringen härtill torde stå att finna i den praxis som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvärdeförsämring saml för ränleberäkning på uppräknade belopp. Även ulred-ningssituationen kan tänkas verka i samma riktning. Förhållandena i vatlenmålen gestaltar sig härvidlag i allmänhet radikalt annorlunda än i expropriationsmål,

I delta sammanhang bör även framhållas atl VASO inte motsätter sig atl undantag frän pr-eskriptionslagen införes för ersättningsanspråk som om-fallas av förhandsmedgivande eller uppskovsbeslut. (Se nedan 18 kap. 368.)

Krokoms kommun: Instämmes i utredningens bedömning av angelägenheten alt behälla detta institut i den nya VL, med hänsyn till den svårbedömda och komplicerade natur som verkningarna av vatlenförelag ofta är förknippade med och som kan bedömas först efter det flera år lör-fiutit sedan en anläggning tagils i bruk.

Angelägel är vidare all del intages i lagen all den gällande preskriplions-förordningens beslämn-ielser om 10 är ej skall äga fillämpning när det gäller anhängiggörande av ersältning för oförutsedd skada.

Norrlands naturvärn: Här har ulredningen föreslagit två ändringar i gällande lag. Dels har föreslagits minskning i möjligheten för sakägare alt begär-a ändring i vattenhushållningsbesiämmelser och dels har föreslagils alt lalan om ersältning för oförutsedd skada skall väckas genom stämning, icke liksom nu genom ansökan hos domstolen.

Det må vara alt kammarkollegiet som regel skall vara den som för lalan om ändring i vattenhushållningsbestämmelserna. Dylika bestämmelser torde i regel avse allmänna inlressen. men del kan också tänkas alt de avse ett visst intresse. Det bör då stå den skadelidande och den som med fog kan befara skada, att jämsides med kollegiet, eller om kollegiet vägrar. ensam föra talan om ändrad bestämmelse.

Oförutsedd skada kan ofta inträffa. Detta kan ha olika orsaker. En stor

Prop, 1981/82:130 384

vattenkraftanläggning medför myckel svår-överskådliga förhålltinden. I ell mål för myckel länge sedan inom Tärna socken förklarade kollegiet, att det motsatte sig ett avtal, varigenom sökande med sameby avtalat on-i att viss ersättning skulle avse även everiluell oförulsedd skada och all kollegiet icke tillli-odde sig kunna på förhand överskåda om del blev oförutsedda skadeståndsfrågor. Vad kollegiet sagt får antagas gälla fortfar-ande. Vidare må oförutsedd skada icke kunna bedömas p. g. a. att den naturvetenskapliga grundforskningen icke räcker. Det är inte sä lätt att tänka pä allt.

Utöver vad som ulredningen sagt om begr-eppel oförLrtsedd skada må hänvisas till att ibland det visserligen kan väntas bli en skada, men att omfattningen av skadan icke kan bedömas. I dylika fall bör det finnas möjlighet till atl föra lalan för en enskild.

Det är angeläget att oför-utsedö skada gottgör-es på enklast möjliga sätt. Alt det inte blivil fler mål om oförutsedd skada lärer bero på all dylika tVågor ofta avgöras genom förhandlingar mellan parterna utan atl domstol anlitas. Det är angeläget att denna enkla möjlighet fortfar-ande står öppen. Utredningen har inte anfört något skäl för ändringen på denna punkl. Genom atl saken kan upplagas genom ansökan anses saken ingå såsom en del i del tidigare målel. Detta innebär såväl att all utr-edning som lörul finns i målet fortfar-ande anses vara tillgänglig som ock atl bestämmelserna om rättegångskostnader skola gälla. Detta sista synes var-tr del riktiga även i mål om oförutsedd skada. Ty här är en fråga som har påtvingats sakägarna. Det är då rimligt att sökandena få betala Kostnaderna.

1 anslutning till vad sagts i bet.änKandet vill naturvärnet framhålla: Det måste åligga den. som fått visst tillstånd att inom vissa gränser i-egler-a och sköta vattenhushållningen, alt med omsorg tillse att delta blir- möjligt för honom. Han får alltså inte utnyttja gränsen om han därigenom kan väntas bli ur stånd att vid väntal ytterligare tillflöde hålla sig inom gränserna. Se härom NJA 1935 sid. 527 och inom ett likartat område NJA 1950 sid. 156. Dylikt kan inte betraktas såson-r en oförutsedd skada med de inskränkningar till tid m. m. som gäller för oförutsedd skada. Det är etl uttryck lör den allmänna rältsr-egeln alt den soi-n har en rättighet l.ex. på fast egendom skall utöva r-ältigheten så alt han icke utsätter en servitutshavare eller annan sakägare för skada.

Utredningen har för-eslagit att lör lalan om oförulsedd skada tiden kan bestämmas bli längre än enligl nu gålkinde lag. Detta tillstyrkes. Men utredningen säger att den normala liden skall var-a 5 år. Detta uttalande kan lagas såsom en maning för tillståndsgivande att som regel icke låta liden bli längre än 5 år. Enligt naturvärnets mening är det ofta befogat att ha längre lid än 5 år.

11 kap. Avgifter

Synpunkterna har redovisats i avsnitt 13.

12 kap. Förprövningsskyldighet m. m.

Vissa synpunkter har redovisats i avsnitt 12.2 Förprövningsskyldighet m.m. (beträffande vattentäkter).

Svea hovrätt: I 8. Det i kapitelrubriken använda orden "förprövningsskyldighet" bör ersättas med "prövningsskyldighet".

Prop. 1981/82:130 385

I denna paragraf bör stadgas en allmän skyldighet alt innan vattenföretag utförs söka tillstånd därtill. Från denna principiella skyldighet bör därefter stadgas undanlag för icke kontroversiella fall. - Del i jämförelse med gällande lag stränga rekvisitet för frihet från prövningsskyldighel som stadgas i I 8 kan komma alt medföra en oönskad tillströmning av småärenden utan påtagliga intressemotsättningar.

Enligt motiven (s. 325) skall med rensning av uppgrundning förslås
åtgärd, varmed inle åsyftas någon förändring av de rådande vattenförhål
landena utan endast ett bibehållande av vattnets djup eller läge. Enligl
förarbetena till gällande lag skulle, om genom uppgrundning en förändring i
förhållandena redan inträtt och erhållit en mer beslående karaktär, rens
ning icke Kunna utföras utan prövning (NJA II 1919 s. 171). Del kan därför
ifrågasättas om inte gällande lags formulering (2 kap. 36 8 "Rensning för
bibehållande av vattnets djup eller läge") är bättre än den nu föreslagna.
Enligt hovrättens mening bör del emellertid övervägas om inle lagrummet
kan ges sådan utformning att därav ännu klarare kan utläsas när en rens
ning får utföras utan föregående prövning. Uttrycket "bibehållande" leder
närmast tanken till etl återställande kort lid efter det atl en uppgrundning
inträtt. Ett så snabbt återställande torde emellertid numera ofta inte ske.
Exempelvis inom ett torrläggningsföretag lorde med nutida brukningsme
toder en i nära anslutning till den fortgående uppgrundningen utförd,
kontinuerlig rensning av ekonomiska skäl icke ifrågakomma. Intervallen
mellan rensningarna ligger i stället regelmässigt kring sex år. Då rens
ningen i dessa fall utförs såsom ell led i en i förrältningsullålandet före
skriven underhållsskyldighet finns knappast skäl all föreskriva pröv
ningsskyldighet, särskilt som rensningen ej skall få större omfattning än
som föreskrivits. Hovrätten föreslår därför alt undantagsbestämmelsen i
I 8 2 st. ges sådan utformning att tillstånd i förväg ej krävs för sådan rens
ning. ------

3 8 motsvarar en bestämmelse i 6 kap. 26 8 VL som nu fått allmängil-fighet. Enligl motiven (s. 327) skall bestämmelsen inte äga tillämpning på rensning som ingår som led i underhållet av tidigare medgivet vattenföretag. Under hänvisning lill vad som anförls under I 8 vill hovrätten ifrågasätta om inte detta i så fall måsle få framgå av lagtexten. Det kan emellertid också ifrågasättas om del finns någon anledning att upprätthålla denna skillnad. Del lorde nu höra lill undantagen alt man i förrättningsbeslut eller tillståndsdom anger formen och lidpunkten för kommande underhållsarbeten. Har detta försummats har fiskerlQänslemannen samma intresse som i huvudfallet all få kännedom om rensningen för att kunna påverka sättet för arbetets genomförande.

4 8. Hovrätten ifrågasätter om inte paragrafen skulle kunna ges en vidare innebörd och medge rätt att ulan förprövning utföra varje vattenföretag, som omedelbart erfordras för atl undvika omfattande skada på allmänt eller enskilt intresse. För delta talar bl. a. alt den möjlighet som nu finns enligt 11 kap. 46 8 VL atl medge tillfälliga åtgärder inte bibehålls i förslaget.

7 8. Enligt 9 kap. 4 8 VLF kan exempelvis kommun begära rätt att för avloppsvatten utnytQa befintlig anläggning för markavvattning, dock utan möjlighet att ingå i en eventuell samfällighet. Har markavvattningsföretaget tillkommit utan föregående prövning skall i samband med kommunens begäran frågan om anläggningens laglighet prövas (13 kap. 3 8 2 st. VLF). Fråga om rätt att utnytQa anläggning med stöd av 9 kap. 4 8 VLF prövas av fastighetsdomstol enligt 18 kap. 3 8 p. 6 VLF, medan fråga om anläggnings

25 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 386

laglighei skall upplagas vid förrättning (13 kap. 1 och 2 88 saml 16 kap. I 8 VLF). Enligt 16 kap. 2 8 VLF skall förrättning begäras av ägare lill fastighet, som vill deltaga i förelaget. 12 kap. 7 8 VLF är därför oriklig ulan en komplettering av 16 kap. 2 8 VLF.

8 8. Omkastad bevisbörda rörande vattenförhållandena anses redan nu föreligga även i fall då tillstånd till byggande fåll lagas i anspråk innan ersättningsfrågorna prövats (af Klintberg, s. 140, prop. 1952:52 s. 27). Även detta fall borde behandlas under del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Hovrätten för Nedre Norrland: Uttrycket "tillslåndsplikt" synes vara mera adekvat än "förprövningssKyIdighel".

I 8 bör omformas till alt först positivt ange principen för lillståndspliKl och därefter undantagen.

Del Kan ifrågasättas om första stycket andra meningen har sin plats i förevarande lagrum. Enskilt intresse torde i och för sig alltid lida men av markavvattningsföretag, där överenskommelse om delaktighet ej kan träffas, varför man t. o. m. kunde ifrågasätta stadgandets berättigande överhuvudtaget. Emellertid är del här närmasi fråga om lämplighetsprövningar, vilket motiverar att bestämmelsen placeras i 6 kap. med lydelsen: "Kan överenskommelse om delaktighet i företaget ej träffas, skall prövning äga rum enligt bestämmelserna i 16 kap."

Hovrätten föreslår en redaktionell översyn av 2 8 i förhållande till I 8 och 17 kap. 12 8 andra styckel. Sambandet mellan dessa stadganden framgår ej klart.

Jämlbygdens tingsrätt: Kapitelrubriken; Det ifrågasätts om inte ordet "förprövningsskyldighet" bör utbytas mot "prövningsskyldighel" eller möjligen "lillståndsplikt". Termen förprövning förekommer varken i nuvarande eller föreslagen lagtext och för tanken närmast lill all före tillståndsprövningen skulle förekomma någon form av förhandsprövning. Visserligen innehåller kapitlet bl. a. en bestämmelse i 2 8 om skyldighet för den, som planerar att anordna elkr nylQa en vattentäkt men som inle sökt tillstånd därtill, att göra anmälan till länsstyrelsen. Dylik anmälningsskyldighet får väl dock närmast hänföras under "m. m."

I S. Första stycket första meningen innehåller huvudregeln om obligatorisk lillståndsplikt, men regeln är indirekt utformad. 1 stället borde den - i överensstämmelse med kapitelrubrikens lydelse och med innehållet i specialmotiveringen s. 321 (mitten) - utformas direkt, l.ex. på följande säll: "Tillstånd enligt denna lag erfordras för utförande av vatlenförelag, om allmänl eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan pä vattenförhållandena" med tillägg "Endast om det är uppenbart atl sådan skada ej uppkommer, får utförandet ske utan tillstånd". - Beträffande det ena av de i andra stycket upptagna båda undantagen från huvudregeln, nämligen "rensning av uppgrundning i vattenområde", ifrågasätts om inte redan av lagtexten borde framgå att därmed förslås (se s. 325 yn och 244 m) åtgärd, som inte åsyftar någon ändring av de rådande vattenförhållandena utan endast etl bibehållande av vattnets djup och läge. - Vad vattendomstolen ovan framhållit beträffande förtydligande av innehållet i första och andra styckena sammanhänger med atl - om ulredningens förslag till ny vattenlag genomförs — 12 kap. kommer atl för den rällssökande allmänheten vara ett av de centrala kapitlen, varför utformningen av lagtexten har stor betydelse och innehållet inte får ge upphov lill missförstånd om tillstånds-pliktens omfattning.

Vä.xjö tingsrätt: Totalt sett är del tveksamt om en slor del av de företag som behandlas i gällande VL verkligen är underkastade obligatorisk för-

Prop, 1981/82:130 387

prövningsskyldighet. Åtskilliga av de förelag, som idag prövas, är sådana all förprövning kunnat undvaras. Man kan på goda grunder misstänka att ännu fler företag utförs utan prövning och utan att förprövningsskyldighet kan anses föreligga. Det torde därför kunna ifrågasättas om del inle vore rikligare att säga, att en (mindre) del av de företag som behandlas i gällande VL är underkastade förprövningsskyldighet. Detta är viktigl alt hälla i minnet, när man lar ställning lill ulredningens förslag att endast företag, som uppenbart inte skadar motstående intressen, skall var befriade från förprövning. Utredningens ställningstagande kommer nämligen alt medföra en avsevärd utvidgning av förprövningsskyldigheten med därav följande ökat arbete för tillståndsmyndigheterna. Särskill kommer denna ökning all träffa länsstyrelserna, vilka kommer att bli sämst rustade att klara sina nya uppgifter, om ulredningens förslag i fråga om personalförslärkning av dessa myndigheter följs.

Socialstyrelsen: Tillstånd för vattentäkter. Varje avloppsföretag anmäls eller prövas enligl vattenlagen, miljöskyddsförfatlningarna eller hälsovårdsstadgan. Myndigheterna har då möjlighet att la hänsyn lill skyddet av vattentäkter. Molsvarande möjlighet atl pröva annat än större vattentäkter saknas för närvarande. Det finns ett behov av att pröva om nya vattentäkter kan anläggas utan att del medför att andra fastigheter berövas vallen eller att den nya takten försvårar att avloppsfrågan löses för andra fasligheter.

1 elt område med fastställd byggnadsplan och gemensam vattenförsörjning, med infiltration av avloppsvatten pä varje fastighet, kan en ny täkl ge problem. En illa anlagd vattentäkt kan medföra att avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar förorenar den gemensamma vattentillgången eller atl grannfaslighelen berövas vatten. Ägaren lill den nya vattentäkten kan också hävda atl hans täkl skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplanen.

Socialstyrelsen anser att det bör vara möjligt alt genom den nya vattenlagen förhindra alt sådana problem uppkommer.

Vallenulredningens förslag att det krävs tillstånd för slörre vattentäkter och all mindre vattentäkter skall anmälas lill länsstyrelsen är ell värdefullt steg på vägen. Mindre vattentäkter som försörjer enskilda fastigheter med hushällsvatten har dock undantagits från kravet på anmälan eller tillståndsprövning. Enligl socialstyrelsens mening bör det krävas tillstånd för att anlägga vattentäkter i planlagda områden och i synnerhet där vattenförsörjningen redan lösts genom gemensamma anläggningar. Inom skyddsområden för vattentäkt bör del alltid krävas tillstånd för att ta upp en ny vattentäkt. 1 frågor som rör vattenskyddsområden bör länsslyrelsen alltid samråda med hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelserna kommer att få en god överblick över vilka vattentäkter som UtnytQas eller kommer att utnytQas för att försörja flera fastigheter med konsumtionsvatlen. Enligt hälsovårdsstadgan kan länsstyrelsen förordna om fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning av vatten som tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. När tillstånd ges till nya takter eller när en ny täkl anmäls till länsstyrelsen, bör frågan om förordnande om provtagning enligl hälsovårdsstadgan prövas samtidigt. Länsläkarorganisation och hälsovårdsnämnd bör därvid medverka.

Länsläkarorganisationen i Stockholms län: Länsläkarorganisationen hälsar med tillfredsställelse att i nya vattenlagen införs skyldighet för var och en som planerar att anordna eller nyttja en grundvattentäkt men som ej

Prop, 1981/82:130 388

sökt tillstånd därtill att göra anmälan om takten till länsstyrelsen. Del är l.ex. inte ovanligt inom områden för fritidsbebyggelse atl enskilda tomtägare ordnar egna gmndvaltentäkler trots atl vattenförsörjningen ordnats gemensamt för området ifråga. Förutom del konkurrensförhållande om grundvattentillgången som kan uppstå kan det även betyda problem när det gäller enskilda avloppsanläggningar, som kommit till stånd enligt tidigare genomförd va-utredning.

Länsläkarorganisationen har i ulredningen icke funnit omnämnt "Lag om uppgiftsskyldighet vid grundvattentäklsundersökning och brunnsborrning" resp. "Förordning om uppgiftsskyldighel vid grundvattenläkts-undersökning och brunnsborrning" (föreskrift bl. a. om skyldighet att till Sveriges geologiska undersökning skriftligen redogöra för arbetet och dess resultat). Om dessa bestämmelser inte kan komma att ingå i nya lagstiftningen bör desamma dock omnämnas under kap. 12.

Länsläkarorganisationen i Kristianstads län: Lagförslagets 12 kapitel 2 8 synes innebära, att alla vattentäkter med undantag för vattenläkl till enskilt hushåll blir föremål för någon form av prövning. Denna prövning synes dock icke omfatta någon granskning av hur en vattentäkt för hushållsändamål tekniskt avses utföras.

Under senare år har inom länet ett antal mindre gemensamhelsanläggningar genom beslut av länsslyrelsen lagls under offentlig valtenkontroll enligl hälsovårdsstadgan. Erfarenheterna av utredningsarbetet ävensom av provtagningsresultaten visar bl.a. att dessa mindre anläggningar icke sällan är bristfälliga i tekniskt avseende. Del vore därför önskvärt med kompletterande lagstiftning, innebärande atl prövning av det tekniska utförandet alltid skall ske när det gäller vattentäkt för hushållsändamål. Vidare bör övervägas om icke sådan vattentäkt som skall prövas enligl lagförsla-gel och användas för hushållsändamål aulomafiskt bör ställas under offentlig vatlenkonlroll.

En stor del av befolkningen erhåller sitt hushållsvatten från vattentäkt på den egna fastigheten. Ert"arenheten visar all dessa vattentäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhållande till föroreningskällor samt bristfälligt utförda. Tyvärr gäller detta i stor utsträckning även nya vattentäkter.

För anordnande av avloppsanläggningar finns dels tillstånds- eller anmälningsplikt dels myckel detal.ierade anvisningar. Beträffande vattentäkter saknas motsvarande föreskrifter. Hälsovårdsnämnderna har ofta påtalat detta förhållande.

Vid behandlingen av ett avloppsärende tages alltid hänsyn till befintliga vattentäkter. En senare tillkommande vattentäkt kan däremot anordnas ulan att hänsyn tages till befintliga avloppsanläggningar. Som en komplettering till föreskrifterna i vattenlagens kapitel 12 82 bör övervägas, om det inte i hälsovårdsstadgan borde införas en anmälningsskyldighet för anordnande av enskild vattentäkt. Härij;enom skulle hälsovårdsnämnderna få en möjlighet att i tid kunna meddela råd och anvisningar. På sikt skulle detta medföra förbättrade vattenförhållanden för landsbygdens befolkning.

Länsläkarorganisationen I Ålvshorgs län: Beträffande förprövningsskyldigheten vill länsläkarorganisaticmen framhålla att skrivningen i utredningsförslaget atl vattenföretag fåi- utföras utan tillstånd om det är "uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Denna bestämmelse är uppenbart otillräcklig när det gäller ytvattentäkt eftersom det ju i dessa fall mycket sällan har någon större "inverkan på vattenförhållandena". Länsläkarorganisationen anser att alla ytvallentäkter av någon storlek måsle omfattas av

Prop. 1981/82:130 389

sådan förprövningsskyldighet. Likaså är del av yttersta vikt av varje väsentlig ändring i driftsförhållandena vid ytvatlenverk prövas inte genom sin inverkan på vattenförhållandena utan på grundval av medicinskt-hygieniska ställningstaganden.

Då enligt uppgift redan framställningar gjorts angående vattenöverföring till andra nationer i nordeuropa finner länsläkarorganisationen det vara en brist att utredningen i sitt slutbetänkande ej alls närmare penetrerar dessa frågor.

Kammarkollegiet: Kollegiet har i sak intet att erinra mot utredningens förslag. Rubriken Förprövningsskyldighet är dock missvisande och bör utbytas mot en mer adekvat benämning, förslagsvis Prövnings- och anmälningsskyldighet Qfr miljöskyddskungörelsen).

Lantbruksstyrelsen: Många nya markavvattningsföretag tillkommer åriigen. Under 1970-talet har del visseriigen hållits endast knappt Qugotalet torriäggningsförrättningar varje år. Pä ett år handlägger dock lantbruksnämnderna utan förrättning uppemot 200 nya torrläggningsföretag och omkring I 000 nya täckdikningsföretag. Dessutom förekommer det en stor mängd dikningsåtgärder, som lantbruksnämnderna inte handlägger. För närvarande prövas således en myckel liten andel av markavvattningsförelagen enligt vattenlagens regler.

Enligl förslaget kommer väsentligt många fler vattenföretag att bli förprövningsskyldiga. Detta kan få betydande konsekvenser.

Med hänsyn lill straffansvarsbestämmelsen i förslagels 23 kap. I 8 och den bevisbörderegel som föreslagits i 12 kap. 8 8 lär lantbruksnämndernas Qänstemän, om utredningsförslaget genomförs, knappast någon gång kunna underlåta alt ge rådet att dikningsföretag bör söka tillstånd. Förrättningarnas antal kommer att öka högst väsentligt utan att del allmänna vunnit någol som tillräckligt motsvarar merarbetet.

Lanlbmksslyrelsen anser, som nämnts i anslutning lill 1 kap. I 8, att detaljdränering av odlad mark inte behöver förprövas. Med en undantagsbestämmelse om detta i 12 kap. I 8 andra slycket bör inle nämnda straffansvarsbestämmelse och bevisbörderegel gälla sådana företag. Allmänna skadeståndsregler bör dock utgöra tillräckligt skydd för eventuellt uppkommande olägenheter.

Utredningsförslaget skulle också innebära atl alla vattentäkter, som kan bli ersättningsskyldiga gentemot ett nedströms etablerat företag, måsle förprövas. Detta lär knappast ha varit meningen, vilket kan anses framgå av förslagets 12 kap. 2 8.

Om gruppen företag som i vissa fall ersältningsfritt kan göra intrång i annans vattenrätt ökas med jordbruksbevatlnarna skulle förslagels 12 kap. 1 8 kunna mjukas upp.

Vatlenföretag bör alltså generellt få utföras utan tillstånd, om det inle föreligger risk för atl allmänl eller enskilt intresse nämnvärt skadas.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Utredningen föreslår (12 kap. 1 8) att vattenföretag får utföras ulan tillstånd endast om det är uppenbarl atl varken allmänna eller enskilda inlressen skadas genom företagets inverkan pä vattenförhållandena. Det blir därigenom enligt utredningen endast mera bagatellarlade företag som undantas från förprövningsplikten. Till vatlenföretag räknas bl. a. grävning och rörläggning i mark, fördjupning, utvidgning och rätning av vattendrag. Man undantar emellertid bl. a. rensning av uppgrundning i vattenområde. Dessa åtgärder som undantas får då inte leda lill "någon förändring av de rådande förhållandena i ell vattenområde utan endast etl bibehållande av vattnets djup eller läge".

Prop. 1981/82:130 390

Lantbruksnämnden anser det \ara riktigt att avväganden av det här slaget, om de kan anses vara av nämnvärd betydelse för det allmänna eller omkringliggande enskilda inlressen, ej bör göras av den enskilde utan av en opartisk myndighet. Däremot kan ett föreskrivande av förprövningsskyldighet för alla vallenföretag förutom de bagatellartade leda lill svårigheter. Den enskilde kan ytterst sällan garantera att hans vattenföretag kommer att utgöra endast en bagatellartad inverkan på omgivningen. Del kan gälla vanligen förekommande åtgärder som täckdikning, igenläggning av diken, "fördjupad rensning" etc. som samtliga är avsedda alt ändra rådande vattenförhållanden. Skall den föreslagna lagen följas till punkt och pricka finns därför risk för atl den tillståndsgivande myndigheten överhopas av förprövningsansökningar oeh att därigenom markavvaltningsverk-samheten inom jordbrukel kraftigt stoppas upp. En annan risk är att lagen av praktiska skäl inle strikt kommer att följas/tillämpas.

Lantbruksnämnden förordar av praktiska skäl att undanlag från kravet i 12 kap. I 8 I stycket görs för markavvattningsföretag som berör andra vattenområden än större vattendrag. Sädana företag bör således enligt lantbruksnämndens mening få utföras utan tillstånd om det är sannolikt att varken allmänna eller enskilda intressen förnärmas.

Ulredningens synpunkt att uppfattningen om vad som är större vattendrag eller inte varierar inom landet, så atl en mindre bäck i norra Sverige skulle i Södra Sverige kallas en större bäck eller en å, är riktig. Dock anser lanlbruksnämnden alt risken för konflikter mellan jordbruks- och andra inlressen varierar i samma mån, varför vatlendragskrileriet fortfarande bör ge en god lokal anpassning.

Lantbruksnämnden i Gotlands län: Lanlbruksnämnden ifrågasätter om inte formuleringen "uppenbarl all varken allmänt eller enskilt intresse skadas" är en något sträng formulering. En annan någol mildare formulering borde kanske användas, inte minst med tanke på de prövande institutionernas ärendebelastning.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: En nyhet i lagförslaget är atl anmälningsplikt i vissa fall införes beträffande rensning av vattendrag. Anmälan skall göras till länsfiskerikonsulenten. Under bestämmelsen faller ej rensning, som ingår som ett led i underhållet av ett tidigare medgivet vattenföretag. Beträffande den senare typen av företag förutsätts att erforderliga föreskrifter har meddelats i tillståndsbeslutet. Syftet med bestämmelsen synes i första hand vara att förhindra de skadliga verkningar på fiskbeståndet i ett vattendrag, sorr.i kan bli följden av en olämpligt utförd rensning. Lanlbruksnämnden anser alt bestämmelsen kommer atl få begränsad effekt genom att den helt övervägande delen av rensningsaktivite-lerna äger rum inom ramen för befintliga markavvattningsföretag.

För att komma till rätta med eventuella problem för fisket i dessa fall, anser lanlbruksnämnden inte att en utvidgning av den av utredningen föreslagna anmälningsplikten är lämplig. Genom det stora antalet dikningsföretag skulle länsfiskerikonsulenten bli helt överhopad av anmälningsärenden som i flertalet fall ej skulle föranleda någon åtgärd. Lantbruksnämnden anser alt utredningens förslag ifråga om omprövning av vallenföretag till förmån för allmänl intresse, är den metod som får tillgripas, där nuvarande ordning anses medföra olägenheter ur fiskesynpunkt.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Enligt 1-3 88 definieras en förprövningsskyldighet som är väsentligt mer omfattande och tvingande än nu gällande lag.

Skärpta förprövningskrav är säkeriigen väl motiverade men med hänsyn

Prop. 1981/82:130 391

till del arbete och de kostnader som härav förorsakas sökanden och myndigheterna är det rimligt med någon form av begränsning av förprövningsskyldigheten. "... endast om det är uppenbart ..." (se I 8) får vattenföretag utföras utan förprövning. Detta generella och stränga villkor, som även tycks omfatta markavvattning, exempelvis dikning inom en fastighet, borde kunna formuleras med något större utrymme för enskilda bedömningar. Den stränga förprövningsskyldigheten är vid markavvattning dessutom kombinerad med en omständlig form av förrättning Qfr 16 kap.), som

ytterligare komplicerar tillkomsten av dessa vatlenföretag. Även

anmälningsplikten lill fiskeriQänsteman enl. 3 8, innan rensning av vattendrag påbörjas, är enligl nämndens mening alltför strikt formulerad.

Lantbruksnämnden i Örebro län: Anmälningsplikt stipuleras här för "rensning eller återställande av vattendrag som vikit frän sitt förra läge".

Av lagförslaget framgår ej helt klart om denna anmälningsplikt avser även underhäll av tidigare tillätet vattenföretag t. ex. markavvattningsföretag. Etl klarläggande i denna fråga efleriyses.

Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen förutsätter atl förprövningsskyldigheten kommer atl innebära relativt begränsade förändringar av nuvarande praxis i den formella handläggningen av skogsdikningsföretag. De allra flesta dikningsföretag kommer idag till utförande i samverkan mellan flera markägare som mellan sig tecknar en frivillig överenskommelse om delaktigheten i företaget. Huruvida allmänt intresse kan skadas, främst naturvårdsintressen, undersöker skogsvårdsstyrelserna genom informella kontakter med framför allt länsstyrelsernas naturvårdsenheter.

Genom den i förslaget lagstadgade förprövningsskyldigheten understryks för sKogsvårdsorganisationens del viklen av att vid upprättande av dikningsplaner och beviljning av bidrag lill skogsdikning väl genomförda förundersökningar kommer till stånd rörande skaderiskerna från allmän eller enskild synpunkt. Skogsstyrelsen förutsätter att länsstyrelsernas naturvårdsenheter såsom för närvarande skall bevaka de allmänna intressena i sammanhanget.

Genom den våtmarksinventering som på regeringens uppdrag har star
tats under ledning av naturvårdsverket torde säkrare bedömningsunderlag
än f. n. bli tillgängliga om några år. Därmed elimineras en stor del av den
osäkerhet som nu vidlåder prövningen från naturvårdssynpunkt av skogs-
dikningar. Föreskrifter till skydd mot naturmiljön som innebär viss form av
förprövning finns även i naturvårdslagen. Skogsstyrelsen anser mot bak
grund av ovan anförda förhållanden all den formella förprövningsskyldig
heten i relativt ringa utsträckning kommer atl behöva tillämpas beträffande
skogsdikningsföretag.--

Skogsvårdsstyrelserna i bl.a. Kronobergs, Kristianstads och Skaraborgs län ifrågasätter en generell förprövningsskyldighet. Man anser det önskvärt atl värdefulla områden ur naturvårdssynpunkt kartläggs och att anmälningsplikt eventuellt införs, eftersom markägare inle kan förväntas känna till att allmänt intresse föreligger.

Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län betonar vikten av anmälan om markavvattningsförelag även till statlig fiskeriQänsteman.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen vill förorda "förprövningsskyldighet för marKavvattningsföretag, inte minst diKning", vil-Kel bl. a. motiveras av atl begränsa skador på naturvårdsinlressen och närliggande intressen. Utredningen konstaterar samtidigt (sid. 320) "att en förprövning medför arbete och kostnader för såväl sökanden som de myndigheter som skall handha prövningen". På sid. 322 säger dock utred-

Prop. 1981/82:130 392

ningen alt förprövning inte behöver ske om deltagarkretsens omfattning är känd och andelstalen fastställs gerrom överenskommelse. 1 dessa fall bedömes tydligen företagets tillåtlighet vid förrättningen. Beträffande skogsdikning anser skogsvårdsstyrelsen att förprövning av länsslyrelsen bör ske endast i de fall dikningen kan beröra skyddsvärda våtmarker, bäckar, åar eller vattentäkter. Övrig prövning bör kunna delegeras till skogsvårdsstyrelsen.

Statens naturvårdsverk: Vilka företag som omfattas av förprövningsskyldighet framgår av 12 kapitlet. Rensning av uppgrundning i vattenområde har undantagits från prövningsplikten. Verket förutsätter dock atl detta undantag bara gäller uppgrundning lill följd av mänsklig aktivitet och inte den typ av naturiig uppgrundning, som t. ex. en dellabildning utgör.

Fiskeristyrelsen: Utredningen har försökt utforma lagen på sådant sätt, atl osäkerhet inte ska behöva råda om förprövningsskyldighetens omfattning. Huvudregeln skall enligt utredningen vara att bara företag som uppenbart inte skadar motstående intressen ska vara befriade från sådan skyldighet. Samtidigt har man framhållit att den uppräkning som görs i 15 kap. I och 2 88 inte uttömmande anger vilka företag som ska förprövas. Denna fråga skall istället alltid bedömas enligt 12 kap.

Fiskeristyrelsen anser att utredningen här inle fullt ut lyckats i sin strävan atl förtydliga lagen. Lagförslaget lämnar enligl slyrelsens mening etl alltför stort utrymme för den som tänker påbörja elt vattenföretag att själv avgöra om det behövs tillstånd eller inte. Hittillsvarande erfarenheter i dessa avseenden av VL är nedslående. Alll för ofta har fiskerimyndigheterna förgäves sökt komma tillrätta med misstänkt olaga byggnader i vatten som medfört skador på fiskbestånden.

En fullständig uppräkning i lagen av de förprövningspliktiga förelagen skulle strida mot en av grundtankarna däri, nämligen att lagen ska vara anpassad till efter hand ändrade förhållanden. Beträffande vissa företagslyper har utredningen emellertid föreslagit en specialreglering, l.ex. för ytvattentäkter i 2 8. Förslaget i denna del tillstyrkes.

Men det finns också andra förelag som typiskt sett medför skador på motstående intressen, nämligen dammbyggnader i rinnande vatten. På sid. 325 konstaterar utredningen att uppförande av dammbyggnad regelmässigt kommer atl vara underkastat förprövningsskyldighet eftersom skador pä l.ex. fisket så gott som aldrig kan uteslutas. Fiskeristyrelsen delar helt denna uppfattning, men menar alt konsekvensen härav bör vara att alla dammbyggnader också i mindre vatten ges en specialreglering liknande den som utredningen föreslagil för ytvattentäkter. En sådan regel kan vidare anses bättre uppfylla rimliga rättssäkerhetskrav eftersom underlåtenhet att låta förpröva förelagel kan medföra straff och handräckning enligt 23 kap.

Kravet på förprövning för dammbyggnader i rinnande vatten bör mar
keras genom alt utgöra en självständig paragraf.

3 8. Initiativ till denna regel har tagits av fiskeristyrelsen. Avsikten var att uppnå en likartad behandling För alla rensningar efter förebild från floliningsföretagen, som haft sådan anmälningsskyldighet alltsedan 1955. Förslagel är motiverat av fiskevårdsskäl och tillstyrkes.

Anmälningsskyldigheten bör emellertid — med hänsyn lill den fr. o. m. 1 juli 1977 gällande fiskeriadministralionen - inte ske till "länets fiskeriQänsteman" utan till fiskerinämnden i länet. Nämnden får därefter i samråd med fiskeriintendenten meddela råd och anvisningar. Paragrafen bör utformas i enlighet härmed.

Prop. 1981/82:130 393

Gentemot 68 kan samma invändningar resas som mot I 8. När sKall ett påbörjande av arbete anses vara "av större omfattning"? För tillåtligheten av delarbeten bör gälla i princip samma regler som för arbelet i sin helhet. Annars Kan det lätt bli så att i och för sig små osKadliga delarbeten sammantagna åstadKommer otillbörlig skada. Tekniskt kan rättelse åstadkommas via exvis handräckning, biologiskt kan skadan dock vara värre att reparera. Paragrafen bör därför omarbetas.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: I och 2 88. Förprövningsskyldighet skall avse alla företag, vilket är bra, eftersom bl. a. markavvatlningsföretag därvid Kan behandlas.

3 8. Länets fisKeriQänsleman bör ändras lill statens fisKeriQänsleman. I kommentarerna sid. 326 skrivs att vederbörande fiskerikonsulent har befogenhet att lämna föreskrifter till skydd för fisket. Denna befogenhet har också fiskeriintendent vilket även bör gälla för den nya lagstiftningen.

Fiskeriintendenten i Östra distriktet: Enligt de arbetsrutiner som gjordes upp i och med omorganisationen av den lokala fiskeriadministralionen den I juli 1977 skall vattenmålen handläggas av fiskeriintendentorganisationen. Med hänsyn härtill borde även rensningsärenden av här aktuellt slag behandlas av fiskeriintendenterna. Jag föreslår därför att "länets fiskeriQänsteman" i denna paragraf ändras till "vederbörande fiskeriintendent".

Statens planverk: Vattenlagsutredningen föreslår, atl den vattenrätlsliga tillståndsprövningen, som bl. a. innebär kontroll av etl vattenförelags planöverensslämmelse och tekniska utformning, bör ersätta byggnadslovsprövningen. Byggnadslovsprövningen innebär inte enbart nämnda kontroll utan även andra moment ingår, exempelvis byggnadens estetiska utförande med hänsyn lill landskapsbilden och vidare arbetarskyddssynpunkler. Planverket vill därför inle tillstyrka utredningens förslag pä denna punkt.

Utredningen påpekar atl planverket i sitt remissyttrande över bygglagutredningens belänkande "Markanvändning och byggande" anfört atl man, även om tillstånd till grundvattentäkt inle erfordras enligl vattenlagen, i markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning bör Kunna föresKriva byggnadslovssKyldighet för eller förbud mot sådan läkt. Enligt vattenlagsutredningens uppfattning skulle den av planverket förordade ordningen kunna medföra komplikationer, bl. a. i systematiskt hänseende i fråga om kompetensfördelningen mellan myndighelerna rörande prövningen från vattenrätlslig respektive byggnadsrätlslig synpunkt. Ulredningen anser för sin del att frågan i första hand bör lösas inom ramen för den nya vattenlagen.

Planverket vill framhålla att vad verkel föreslagit om byggnadslovsplikl för eller förbud mot grundvattentäkt grundar sig på att sådan läkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål. Planverket är därtbr inte berett att frångå sin uppfattning i denna fråga.

Statens lantmäteriverk: Enligt en bestämmelse (12 kap. 8 8) som i huvudsak har motsvarighet i gällande VL är ett vattenföretags ägare om han inte har sökt och fått tillstånd till företaget bevisningsskyldig beträffande de före företagets tillkomst rådande förhållandena i vattnei. LMV vill ifrågasätta om inte i visst fall undanlag bör ske från denna princip.

Förrättningar enligl AL avser ibland gemensamhelsanläggningar som dessulom skall prövas som vattenföretag. Det kan vara fråga om broar, båthamnar m. m. Anläggningen är ofta förutsatt i plan och initiativ till inrättandet av anläggningen tas ibland av myndighet (byggnadsnämnd eller länsstyrelsen). Fastighetsbildningsmyndigheten är skyldig atl samråda

Prop. 1981/82:130 394

med de myndigheter som särskilt har alt bevaka allmänna intressen som berörs av företaget och bör därför vid samråd med tillståndsmyndigheten, som i nämnda fall regelmässigt torde vara länsstyrelsen, kunna slå fast om tillstånd till vattenföretaget är nödvändigt eller inte. Bedöms tillstånd nödvändigt inhämtas sådant under tiden för förrätlningshandläggningen eller erinras vid förrättningen om att tillstånd enligt VL behöver inhämtas. Bedöms tillstånd inte nödvändigt antecknas detta i förrältningsaklen. Om så skett synes del inle vara rimligt att reglerna i 12 kap. 8 8 VL-förslagel skall gälla mot företaget. Det måste av delägarna uppfattas som högst otillfredsställande om de skulle vara bevisningsskyldiga pä grund av ett företag som tillkommit efter beslut av myndighet. Förrättning enligl AL innefattar bl. a. beslut om verkställighet av företaget. Det sagda äger också tillämpning när företag utförs som gemensamt arbete enligt 9 kap. FBL. Också vid förrättning enligt LedL tas ställning lill företagels närmare utformning.

Överlantmätarmyndigheten i Kronobergs län: 1 samband med vägför-rättning enligt AL kan FBM enligt VL-förslaget 12; 1 behöva pröva, om särskilt tillstånd t. ex. för brobygge behövs. Det skulle dä vara fördelaktigt, om länsslyrelsen direkl i samband med förrättning kunde pröva frågan och eventuellt meddela formellt tillstånd.

Fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhel nr I. i Skaraborgs län: Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och ej tillståndspliktiga vatten-förelag regleras av de föreslagna bestämmelserna i 12: I. Ulredningen har vall alt låta en bestämmelse gälla för alla vattenområden, vilket nödvändiggjort en myckel allmän formulering. För huvuddelen av vattenförelagen är villkor-el för att företaget ej skall vara tillståndspliktigt alt det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. .Den föreslagna lagbestämmelsen innehåller ej något undantag från tillståndsplikl vid risk för "bagatellskador". Ej heller i motiven till bestämmelsen synes finnas något uttalande om hur sakligt sett försumbara skador skall bedömas. En tillämpning av bestämmelsen efter ordalagen leder till att en mängd bagatellärenden måste prövas. Vid prövningen kan det sedan visa sig att inga skador vällas eller alt dessa är helt försumbara. Måhända har utredningen gjort den troligen realistiska bedömningen atl förelagaren - för att slippa krångel och koslnader - ej kommer atl söka tillstånd för dessa "bagatellärenden" och atl det därför i praktiken inte blir så många ärenden. Ett alternativ vad gäller åtminstone skydd av allmänt intresse skulle kanske kunna vara en mera vidgad anmälningsplikt än den enligl 12:2.

De skador, som enligt 12: I skall bedömas, är de som skulle kunna vållas genom företagets "inverkan på vattenförhållandena". Vad som avses därmed exemplifieras (sid 325 x). Uttrycket "inverkan på vattenförhållanden" finns redan i nuvarande lag. Det är dock önskvärt alt del ytterligare belyses i detta sammanhang, bl. a. med hänsyn till behovet av enkel och smidig samordning med förrättningar enligt i första hand anläggningslagen och mot bakgrunden av att normalfallet vad gäller våra vattenområden är atl valtenrättsägarens rådighet är inskränkt genom att fisket i vattnet är samfällt. Snart sagt varje gemensanrhelsanläggning i vatten påverkar därför ofta förutom vallenrältsägare även en grupp fiskerättsägare. Vid an-läggningsförrällning kan l.ex. beslutas om upplåtelse av utrymme i en fastighets vattenområde för en flytbrygga. Upplåtelsen berör då i princip förutom fastighetsägaren i normalfallet även delägarna i en fiskesamfäl-lighet. Är denna påverkan orsakad av ändrade "vattenförhållanden"? Hur

Prop. 1981/82:130 395

blir molsvarande bedömningar om bryggan är en pålad brygga eller utgör en vall/pir?

Även om nyssnämnda bestämmelse i 12: I är lämpligt utformad för "fristående" vattenföretag är den dock ej lämplig (att ensam avgöra vad som skall tillslåndsprövas enligt VL) vad gäller valtenförelag, som ingår som en del i en anläggning- eller ledningsrättsförrättning.

För att få en smidig samordning synes del vara behövligt och även möjligt att få bestämmelser som medger att det genom normall samrådsförfarande inom en AL- resp LL-förrättnings ram blir klariagt om valtenföretaget måste tillslåndsprövas enligt vattenlagen. Exempel på liknande valmöjlighet mellan två lagar finns. Inom område med tätare bebyggelse där vägfrägan i princip skall lösas med fillämpning av EVL:s reglerom vägför-ening kan AL:s regler användas om så bedöms lämpligt (propositionen till AL sid 183 y).

För de fall där vatlenföretag, som ingår i AL- eller LL-förrättning, skall tillslåndsprövas enligl VL, behövs som ovan antecknats belysning av hur samordningsproblemen skall lösas. Det torde även vara erforderligt med särsKilda bestämmelser. I förenklingssyfle vore del önskvärt att det kunde öppnas möjlighet för tillståndsmyndigheten att om så är lämpligt föreskriva, att vissa beslut träffas inom AL- resp LL-förrättningen. Syftet skulle vara alt för vissa företag slippa föra ärendet även till vattendomstol Qfr 15:8 sista stycket).

Domänverket: Formuleringen i I 8 12 kap. om förprövningsskyldighet i kombinafion med påföljdsbestämmelser kan leda till att förprövning blir relativt vanlig. Denna skall enligt förslaget ske vid förrättning. Detta har tydligen sin grund i utredningens åsikt, alt dikningsföretag vanligtvis berör flera markägare, sä att förrättning ändå krävs för fördelning av andelstal.

Domänverket ifrågasätter starkt att flera markägare regelmässigt beröres. Verkets skogsdikningar berör sällan annan markägare, och så torde vara fallet också inom storskogsbrukel i övrigt. Även enskilda, privata markägare har ofta skogsskiften nog stora för att dikningsföretag skall beröra endast en markägare. En mycket stor del av alla skogsdikningsföretag i landet berör således endast en markägare.

I dessa fall blir ändamålet med förrättningen endast atl undersöka i vilken grad annat intresse skadas. Man kan då givetvis hoppas att en enkel praxis utbildas för dylika förrättningar, men risken finnes onekligen för onödigt byråkratiska formaliteter. 1 det fall utredningens förslag går igenom, med förrättning som enda förprövningsalternativ, vore det av värde, att det redan i lagtexten eller kommentarer till denna sades ifrån, att formen för sådan förrättning skall anpassas till bl. a. ägarförhållandena. Då endast risken för skada på allmänt intresse skall bedömas borde någon särskild prövningsform finnas, oavsett om denna benämnes förrättning eller inte.

Domänverket slöder ulredningen, då denna inte föreslår någon generell tillslåndsplikt för markavvattning. Oftast påverkas inte annal enskilt eller allmänt intresse negativt. Dessutom sker en stor del av skogsdikningen i form av komplettering av tidigare dikessysiem. En generell tillståndsplikt skulle innebära en mängd onödigt administrativt arbete. Att domänverket å andra sidan är positiv till långtgående informellt samråd med naturvårdsmyndigheterna om sina skogsdikningar är en annan sak.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förslaget innebär en utvidgad förprövningsskyldighet i förhällande till gällande vattenlag. Förslagel kan i nyssnämnt avseende synas vara väl rigoröst. Med hänsyn emellertid till den

Prop, 1981/82:130 396

alltmer ökade förbrukningen av och eftertrågan på vatten för såväl konventionella som nya ändamål måste en noggrannare övervakning än för närvarande av vallentillgångarnas användning anses motiverad. Inle minsl gäller detta för atl tillgodose jordbrukets, hälsovårdens oeh naturvårdens behov.

1 S. Länsstyrelsen delar i princip utredningens mening rörande omfattningen av förprövningsskyldigheten. Emellertid anser länsstyrelsen alt lagrummet bör omarbetas så atl företag som ingår i förrättning enligt AL, LL eller FBL efter samråd med länsstyrelsen skall kunna undantas från förprövningsskyldighet.

2 8. 1 paragrafen föreslås att nylQande av yt- eller grundvattenläkl -med undanlag av hushållsförbrukning - inte får anordnas eller nylQas utan att tillstånd därtill erhållits eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av anmälan.

Länsstyrelsen anser att även markavvattningsföretag som ej ingår i förrättning enligt AL, LL eller FBL på lämpligt sätt borde omfattas av paragrafens föreskrifter och sålunda i princip inte få komma lill stånd utan föregående anmälan till länsslyrelsen. Då även markavvattningsförelag kan ge upphov till betydande negaliv inverkan på bl. a. naturmiljön anser länsstyrelsen att skäl saknas att behandla vattenförefag av nyssnämnd beskaffenhet olika ifråga om anmälningsskyldigheten.

3 §. Förutom anmälan till länets fiskemyndighet anser länsslyrelsen atl även anmälan till länsslyrelsen bör göras eftersom de i paragrafen nämnda åtgärderna även kan påverka l.ex. fågelliv och/eller landskapsbild.

4 8. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit önskvärt att i paragrafen föreskrivits all anmälan generelll skulle göras lill länsslyrelsen även om företaget ej varit tillståndspliktigt. Enligt vad länsstyrelsen tidigare framhållit i detta yttrande torde även mindre vattenföretag kunna vålla skada på bl. a. naturmiljön. En smärre ändring av vatlenföretagets utformning då detsamma efter skada eller eljest repareras eller ändras, torde ibland kunna ur allmän synpunkt få gynnsamma konsekvenser ulan alt kostnaderna för ändrings- respektive reparationsälgärderna påverkas.

Samordning av prövning enligt vattenlagen med anläggningslagen och ledningsrättslagen

1 direkliven har uttalats önskvärdheten av en samordning i rubricerade avseende. I anslutning till utredningens förslag angående förprövningsskyldighet vill länsstyrelsen i övrigt härom anföra följande.

Förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen berör ofta anläggningar som enligt 1 kap. 1 8 i föreslagen lag utgör vattenföretag. Det kan därvid l.ex. röra sig om en småbåtsbrygga för en grupp frilidsfaslig-heler. bro hörande till enskild väg eller va-ledning genom ett vattenområde. Det har i detta kapitel (12 kap.) föreslagits möjlighet atl ulföra valtenförelag ulan tillstånd om "det är uppenbart alt varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena".

I utredningen har enligt länsstyrelsens mening inte lilliäckligl belysts vad uttryckel "inverkan på vattenförhållandena" innebär. Genom att i de flesta vattendrag fisket är samfällt kommer i allmänhet varje gemensamhetsanläggning i vatten atl påverka tbrutom vatlenrätlsägare även en slor grupp fiskerättsägare. I den föreslagna lagen har inte gjorts något uttalande om hur "bagatellskador" skall bedömas. En tillämpning av bestämmelserna efter ordalagen skulle innebära att ett antal ärenden med försumbara skador måste prövas. Om ett företag är tillståndspliktigt enligt vattenlagen

Prop. 1981/82:130 397

eller om det är tveksamt om företaget får utföras utan tillstånd, borde det vara möjligt att inom förrättningens ram dels genom normalt samrådsförfarande klarlägga om vattenföretagel behöver tillslåndsprövas eller ej, dels om prövning enligt vattenlagen erfordras låta tillståndsmyndighelen föreskriva att vissa beslut träffas inom förrättning enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen för atl därmed slippa föra ärendet till prövning av domstol. Därigenom skulle det kunna skapas förutsättningar för att på ett enkelt och smidigt sätt samordna prövningen av olika frågor enligt AL och LL med vattenlagen.

Enligl länsstyrelsens mening borde utredningen ha klarlagt dessa samordningsproblem i föreliggande förslagel till vattenlag.

Med reservation för ovannämnda synpunkter har länsstyrelsen ingen erinran mot förslaget i denna del.

Krokoms kommun: Förprövningsskyldigheten enligt utredarnas förslag måste ses som en mycket viktig inledningsfas i vallenmål. Härvid ges möjlighet till sammanvägning och anpassning gentemot andra inlressen och synpunkter på såväl kommunal och regional nivå som de vilka tillmätas betydelse på riksnivå. Den fysiska riksplanens intentioner bl. a. bör därigenom kunna få en än meningsfullare innebörd.

Umeå kommun: Utredningens förslag beträffande förprövningsskyldighet innebär en skärpning i förhållande till gällande vattenlag. Enligt förslaget undantas endast de företag från förprövningsskyldighet där det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vallenförhållandena. Om förslaget genomförs, torde det för kommunens del innebära, att kommunen måste söka tillstånd till fler vattenföretag än vad som är fallet idag. Bortsett från det merarbete del innebär, torde det inte få några negativa konsekvenser för kommunen. Sett i ett vidare perspektiv måsle det anses positivt att alla vattenföretag som kan inverka negativt på vattenförhållandena prövas och därmed blir kända för en större krets människor, som kan komma med synpunkter på dem. -

--- Alla yt- och grundvattentäkter med undantag av husbehovstäkter

skall enligt förslagel prövas på samma sätt som övriga vattenföretag. Beträffande takter med liten inverkan på motstående allmänna eller enskilda intressen och där ingen konkurrens finns mellan flera takter skall det dock räcka med en anmälan till länsstyrelsen. Förslaget innebär en skärpning mot gällande vattenlag, där tillstånd inte fordras för anläggande av grundvattentäkt som är avsedd att användas för tillgodogörande av mindre vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet. För kommunens del kan samma synpunkter läggas på detta som på den föreslagna skärpningen beträffande förprövning av vattenföretag i allmänhel. Anledning saknas att motsätta sig förslagel.

Svenska kommunförbundet: Vattenlagsulredningen har föreslagil att den av ulredningen förordade tillsynsordningen i förening med tillståndsprövningen enligl nya vattenlagen bör kunna ersätta den byggnadslovsprövning som, åtminstone i teorin, vissa anläggningar som ingår i vattenföretag skall underkastas enligt byggnadslagstiftningen. För sådana bedömningar torde byggnadsnämnderna enligl utredningens åsikt, i varje fall när del gäller slörre anläggningar, sakna erforderlig kompelens. Om frågan överhuvudtagel uppmärksammals har det varit mycket vanligt att byggnadsnämnden har meddelat dispens från byggnadslovsskyldigheten. Utredningen anser därför att anläggning vartill tillstånd lämnats enligl nya vattenlagen bör undantas från byggnadslovsplikt enligt byggnadslagen, detta för undvikande av onödig och tyngande dubbelprövning. Frågan bör

Prop. 1981/82:130 398

enligt utredningen uppmärksammas vid den pågående översynen av byggnadslagstiftningen som bedrives inom bostadsdepartementet. ' Styrelsen vill här anmäla en avvikande uppfattning. Byggnadslovspröv-ningen enligl byggnadslagstiftningen omfattar även hänsynstagande till andra omständigheter än sådana som prövas i samband med tillstånd enligt vattenlagen. Byggnadslovsplikten bör därför i princip kvarstå. Den slutliga bedömningen i detta hänseende bör emellertid göras i samband med det pågående bygglagarbelel.

Svenska kommunförbundet (= majoriteten): Utredningen har beträffande grundvattentäkt i allmänhet föreslagil regler av innebörd bl. a., att var och en som planerar att anordna eller nyttja sådan vattentäkt men som ej sökt tillstånd därtill skall göra anmälan om takten till länsstyrelsen, saml att länsslyrelsen, om vattentäkten befaras medföra viss menlig inverkan på motstående intressen, skall förelägga anmälaren alt ansöka om tillstånd till takten (lagförslaget 12 kap. 2 8 och 17 kap. 12 8). Från vad som sålunda avses gälla har generellt undantagits grundvatlentäkt som är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten lill hushållsförbrukning.

Del förekommer ofta att va-frågorna för ett område för fritidsbebyggelse enligt bebyggelseplaneringen avses lösas, vattenförsörjningen genom en för området gemensam vattentäkt och avloppsfrågan genom separata anordningar på tomterna. Det har nu blivit allt vanligare atl enskilda tomtägare upptar egna vattentäkter på sina tomter. Detta medför ett flertal olägenheter.

Anspråken på en och samma grundvattentillgång kan komma att öka. Tillkomsten av en eller annan vattentäkt för husbehov utgör i detta hänseende knappast något problem. Emellertid kan, särskilt om vallentillgången är ringa, förekomsten av husbehovsvattentäkler jämte den gemensamma vattentäkten sammanlaget leda till brist på vaiten.

Vidare är att märka att den avsedda lösningen med separata avloppsanordningar försvåras, eftersom vid utförandet av sådana risken för förorening bl. a. av vattentäkter måste beaktas (39 5 oeh 41 8 hälsovårdsstadgan). Förorening av enskild vattentäkt, där samma gmndvattenlillgång tillgodogöres som vid den gemensamma vattentäkten, kan medföra förorening av den senare.

Det ursprungligen avsedda systemet för lösning av områdets va-frågor kan sålunda komma atl brytas sönder. En helt ny lösning genom kommunens försorg till höga kostnader kan komma att bli nödvändig.

Styrelsen vill följaktligen förorda att den av utredningen föreslagna regleringen i viss begränsad omfattning utsträckes att gälla också grundvattenläkl, avsedd all förse viss fastighet med vatten till hushällsförbmkning. Lämplig avgränsning kan därvid vara atl låta regleringen gälla i fråga om husbehovsvatlentäkl för fastighet inom byggnadsplan, vars behov av vallen är tillgodosett eller enligt vad som i planen förutsatts avses skola tillgodoses genom allmän anläggning eller sådan gemensamhetsanläggning som inrättas enligt anläggningslagen. Det bör vidare enligt styrelsens mening framhållas att prövningen av etl anmälningsärende i de fall som här avses självklart skall ske av kommunal nämnd eller slyrelse som kommunen utser.

Svenska kommunförbundet (= en minoritet av tio ledamöter): Utredningen har föreslagit generellt undantag från anmälningsplikt enligt 12 kap. 2 8 och 17 kap. 12 8 beträffande grirndvattentäkt som är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning. Vi vill understryka alt sådant undantag inle bör ges generell räckvidd. Etl okontrollerat

Prop. 1981/82:130 399

anordnande av gmndvaltentäkler för husbehovsförbrukning kan medföra beaktansvärda problem, särskilt i kommuner med omfattande fritidsbebyggelse, men också inom permanentbebyggelse.

Svenska naturskyddsföreningen: I 12 kap. lämnar utredningen förslag om vilken förprövningsskyldighet som skall gälla för vattenföretag. Grundregeln i I 8 innebär i korthet, atl vattenföretag inte får ulföras utan tillstånd om del inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet för annat allmänt eller enskilt intresse. Föreningen tillstyrker det föreslagna regelsystemet, men vill fästa uppmärksamheten på att del blir av utomordentligt stor betydelse hur kriteriet "uppenbart" tolkas. En precisering oeh exemplifiering av lagstiftningen på denna punkt vore önskvärd. Om företrädare för ett motstående intresse — allmänt eller enskilt - hävdar atl ell visst vattenföretag medförolägenheter, skall detta utgöra skäl nog för att företagaren skall låta förpröva förelagel, såvida del inte omedelbart framgår att gjorda påståenden är orimliga eller alt företagaren övertygande kan mot-bevisa dem. Viktigt är också alt lagstiftningen eller dess förarbeten utformas så att det är helt klait atl utförande av etl vatlenföretag utan förpiöv-ning sker på företagarens risk och atl det är han som får la de fulla ekonomiska och andra konsekvenserna därav. 1 lagtexten måste också finnas mycket klara regler, som innebär att. om företag - som kommit till stånd ulan förprövning - medför skada eller olägenhel, del åligger företagaren att på uppmaning frän tillsynsmyndighet och på egen bekostnad omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder för alt förebygga skada. Om så erfordras skall mark- och vattenområdet sä långt möjligt och med eiforder-lig snabbhet återställas i del skick det hade före företagets utförande. Om inte företagaren fullgör vad han är skyldig i detta avseende måste tillsynsmyndighet ha rätt atl utan onödig tidsutdräkt ombesörja att åtgärden blir utförd pä företagarens bekostnad. 23 kap. 3 8 i ulredningens förslag bör förslärkas för alt uppnå detta.

Föreningen vill i sammanhanget betona att ett underhandssamråd med tillsynsmyndigheten eller annan myndighet inle befriar företagaren från skyldigheten att förpröva vattenföretag. Att döma av uttalanden från företrädare för skogsnäringen avser man att för skogsdikningsföretag försöka finna en form för sådan "underhandsprövning", vilket föreningen bestämt tar avstånd ifrån. Enligl föreningens mening bör i förarbetena till lagen göras ett uttalande som förhindrar att denna form av handläggning blir praktiskt tillämpbar.

Lantbrukarnas provinsförhund i Skåne: I lagförslaget stadgas förprövningsskyldighet för vattenförelag, såvida del inle är uppenbart att varken allmänl eller enskilt intresse skadas genom företagels inverkan på vattenförhållandena. Vad gäller rensning stadgas anmälan därom lill länets fiskeriQänsteman, som äger rätt att meddela råd och anvisningar om sättet och tiden för rensningsarbelel.

Provinsförbundet har inget atl erinra mot grundprincipen atl olika inlressen på delta säll kommer att vägas emot varandra, men torde den praktiska tillämpningen generellt sett kunna bli både omständlig och omotiverat komplicerad. Ett stort antal av de vattenföretag som genomförs i lantbruket genom täckdikning och rensningar av vattendrag syftar genomgående lill alt vidmakthålla markförhållanden och odlingsbetingelserna i aktuellt område och torde, enligl provinsförbundels mening inga, vare sig allmänna eller enskilda intressen av betydelse väga över rätten alt bibehålla och upprätthålla markens avkastningsförmåga genom lämplig vattenhushållning. Den mark som är eller inom kort överskådlig tid har nylQats som

Prop. 1981/82:130 400

jordbruksmark, bör under alla omständigheter inta en särställning. Ny dikning av jord- och skogsbmksrtark bör ävenledes behandlas med företräde framför andra intressen.

1 de anvisningar som provinsförbundet förutsätter bli nödvändiga för bl. a. den praktiska handläggningen och här ovan behandlade typer av vattenföretag bör få en sådan utformning att de utan slörre komplikationer enkelt kan handläggas mellan berörda markägare (arrendatorer) och räd-givningspersonal på området inom lantbruksnämnden. Enär naturvårdens inlressen ofta torde bli markant dominerande i dessa prövningar, synes det oss angeläget alt understryka vikten av att hävdandet av markerna för sitt ändamål - i detta fall jordbrukets växtodling - bör ges absolut prioritet framför andra intressen, därest inte alldeles speciella förhållanden är för handen.

Näringslivets byggnadsdelegation: I förslaget 12 kap. regleras förprövningsskyldigheten. Reglerna för vatlenföretag i 12: 1 avser enligt motiven utgöra en skärpning i förhållande till nu gällande lag - jfr VL 2:20. Förprövningsskyldigheten blir härigenom praktiskt taget total. Det kan diskuteras, om detta egentligen är praktiskt motiverat. Risken är att myndigheterna besväras med enbart formella ansökningar utan egentlig praktisk betydelse. Samtidigt är det besvärande för företagen, att ej kunna på eget ansvar företa ens de minsta åtgärder, l.ex. i bäckar eller smärre vattendrag utan förprövning eller ens modifikationer av redan gjorda anläggningar, l.ex. en justering av etl ulskov. Delegafionen vill därför förorda en ordning som filialer etl rimligl handlingsutrymme på eget ansvar på samma sätt som i nuvarande vattenlag.

Ålvräddarnas samorganisalion: Med anledning av de förslag, som från kraftverkshåll, framförts om atl restaurering av minikraftverk ej skall omfattas av tillståndsprövning enligt vattenlagen vill vi understryka del självklara i atl även sådana projekt tillslåndsprövas. Dessa projekt torde i många fall rubba de nuvarande förhållandena i icke obetydlig omfattning (se vissa av de s. k. VAST-projekten).

VASO: 12 kap. I S. Inledningen av lagrummets andra stycke - första stycket gäller ej — är ej adekvat eftersom första stycket innehåller två meningar som slår i motsatsförhållande till varandra.

13 kap. Tillståndsmyndigheter m. im.

Svea hovrätt: De under detta kapitel införda bestämmelserna torde utan atl medföra syslemaliska problem kunna införas under 12 och 14 kap.

3 8. Enligt 10 kap. 15 8 VL får synemän ej ingå på prövning av fråga om en vattenbyggnads laglighet, medan enligt VLF sådan fråga skall kunna upplagas vid förrättning (s. 330). Skall exempelvis en damm enligt 9 kap. 4 8 VLF tagas i anspråk för elt markavvattningsförelag, får sålunda i samband med förrättningen dammens laglighei prövas av förrätlningsmannen. En sådan förändring av kompelensregleringen måste främst med hänsyn till de nuvarande förrättningsmännens ringa juridiska skolning anses utesluten. Frågor om lagligheten av äldre anläggningar och omfattningen av därtill hörande rättigheter tillhör de mest svårbedömbara inom valtenrättsskipningen. Hovrätten vill bestämt understryka angelägenheten av att nuvarande kompetensinskränkning bibehålls.

Enligt gällande rätt anses för prövning av ansökan om utrivning av anläggning i vatten vara ett villkor atl anläggningen är av laga beskaffenhet (af Klintberg, s. 154). Detta har stundom vållat visst huvudbry vid vaiten-

Prop, 1981/82:130 401

domstolarna och fall har förekommit då en mer eller mindre förfallen anläggning ansetts böra först lagligförklaras för att möjliggöra prövningen av utrivningsfrågan. Efter genomförandet av VLF bör motsvarande begränsning av prövningsrätten vid utrivning inte gälla.

Hovrätten för Nedre Norrland: Rubriken är missvisande. Lämpligt vore all slopa kapidel samt låta I 8 inleda 15 kap. och ansluta 2 och 3 88 till 13 kap. 7 8.

3 8 ger generell giltighet åt den specifika regleringen i 11 kap. 308 VL
och är ell belysande exempel på sådana oavsiktliga ändringar i förhållande
till gällande rätt som hovrätten åsyftat i inledningen till remissyttrandet.

Jämtbygdens tingsrätt: Två av de tre 88 kapitlet innehåller handlar inte om tillståndsmyndigheter ulan om laglighetsprövning, varför kapitelrubriken är olämplig. Det ifrågasätts om inte hela kapitlet kan slopas, därvid 1 8 skulle - med borttagande av "särskild förordnad förrättningsman" -kunna ingå i 15 kap. liksom kanske också 2 och 3 8S. Bestämmelsen om förrättningsman såsom tillståndsmyndighet skulle kunna ingå i 16 kap.

Stockholms tingsrätt: Vattendomstolen ifrågasätter om det är meningsfullt att i ett särskilt kapitel ta upp de få frågor som behandlas i 13 kap. VL-förslagel. Bestämmelsen i 3 8 torde bli mycket svårfunnen för den som letar efter bestämmelsen med hjälp av kapitelrubrikerna. Det förefaller naturligare att inleda 15 kap. med en paragraf med samma innehåll som 13 kap. 1 och 2 88 VL-förslaget. Bestämmelsen i 13 kap. 3 8 VL-förslagel har en naturligare placering i 15 kap. 4S VL-förslaget eller i en särskild paragraf närmast därefter.

14 kap. Förberedelse av större vattenföretag m. m.

Svea hovrätt: Mot bestämmelserna kan endast riktas den kritiken att de är en aning stelbenta — företag som enligt 15 kap. 1 8 VLF faller under regeringens prövning behöver inte vara av särskill ingripande beskaffenhet (exempelvis ytterligare effektutbyggnad i befintligt kraftverk) samtidigt •som företag som enligt 15 kap. 2 och 3 88 VLF skall prövas av koncessionsnämnd kan ha stor betydelse för kringboende och väl motivera etl förberedelseförfarande.

I 8 motsvarar så gott som ordagrant den grundläggande bestämmelsen i 4 kap. 198 VL. Paragrafens sammanfattning av förberedelseförfarandel synes onödig och kan ersättas av en hänvisning till 2-5 88.

4 8. Koslnadsbestämmelsen i tredje stycket bör föras över till 22 kap.
Sjöfartsverket: Vid förberedelse av större vallenföretag bör — i 14 kap.

28 - föreskrivas att sjöfartsverket skall underrättas om dess verksamhet beröres.

Riksantikvarieämbetet: Utredningen har beträffande förberedelse av större vallenföretag ej funnit anledning att föreslå slörre förändringar av gällande bestämmelser. Enligt ämbetets mening har dock bestämmelserna i 14 Kap. 2 8 en från Kulturminnesvårdens synpunKl mindre lycKad utformning. Förslagel som är identisKl med lydelsen av 3 8 valtenrättskungörel-sen 29 oktober 1971 (nr 789), har som främsta syfte att ge vissa myndigheter tillfälle all dels påverka utformningen av företaget på etl tidigt stadium, dels hålla en beredskap för tillståndsprövningen. Ämbetet anser bestämmelsen betydelsefull. Med hänvisning till ämbetets roll i den fysiska samhällsplaneringen anser ämbetet del därför föga ändamålsenligt atl ämbetet ej är nämnt bland de myndigheter som generellt skall underrättas - utan endast bland dem som skall underrättas i det fall deras verksamhet berörs.

26 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bitagedel

Prop. 1981/82:130 402

Kulturminnesvården omfattar så gott som hela den fysiska miljön. Naturlandskap, utan spår av mänsklig påverkan, finns bara i mycket liten omfattning. Härav följer att vattenföretag i princip alltid berör ämbetets verksamhetsområde. Gällande bestämmelser ålägger förlagaren atl bedöma om underrättelseskyldighet föreligger. Möjlighet för myndigheten att avgöra om sådan skyldighet underlåtits föreligger givetvis först vid kungörelsen i samband med ansökningslbrfarandet. Ämbetet får sålunda föreslå att 2 8 ändras på sådant sätt att förelagaren åläggs att generellt underrätta även ämbetet.

Ämbetet har som regel ulförl en kulturhistorisk inventering av områden berörda av planerade vallenföretag. Inventeringen har beroende på områdenas karaktär omfattat såväl fornminnen, bebyggelsestruktur och byggnader som genomgång av näringsliv och folkkultur samt dokumentering av kulturlandskapet. Inventeringen kan även avse bottenavsökning efter äldre vrak. Pä detta sätt har kulturminnesvården kunnat redovisa etl underiag för tillållighetsbedömningen. Kulturminnesvårdens speciallagstiftning ger ej stöd för att ålägga företagaren kostnaden för inventeringen. Sedan millen av 1950-talet har ämbetet vid olika tillfällen haft förordnanden av vattendomstolarna atl som sakkunnig myndighet verkställa kulturhistorisk inventering av dämningsområdena m. m. och lill domstolen inkomma med yttrande över resultatet. Första saKKunniguppdraget erhöll ämbetet av Söderbygdens vattendomstol 1955-02-09. Senare har delta förfarande förändrats genom att ämbetet direKl slutit avtal om koslnaderna med förelagaren. I de fall där sådan överenskommelse ej kan träffas är det för kulturminnesvården av stor betydelse att frågan kan hänskjutas lill domstolens behandling. Enligl 14 kap. 48 kan utredningar ulföras på förelagarens bekostnad om skada av viss betydelse uppkommer på fiske eller rennäring liksom om förelagets planering från allmänna naturvårdssynpunkter så erfordrar. Någon motsvarande skyldighet för förelagaren att bekosta den kulturhistoriska inventeringen som elt led i förberedelserna för slörre vattenföretag föreslås ej av utredningen.

Ulredningsfrågan behandlas även i 15 kap.. Tillståndsprövning i allmänhel. Enligl 15 kap. 5 8 föreslås tillståndsmyndighelen få möjlighet att uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning. Kostnadsansvaret härför bör dock enligl utredningen avgöras av fastighetsdomstolen (s. 336).

Enligt ämbetets mening är den kulturhistoriska inventeringen en åtgärd som bör ingå i elt förberedande skede och utgöra underiag för tillslåndsmyndighelens prövning. Det är därför enligt ämbetets mening olämpligl alt möjligheten att pröva denna fråga först kan las upp i samband med själva tillållighetsbedömningen. Härigenom kan ärendet fördröjas eller också måste beslutet fattas utan att fullständigt underlagsmaterial föreligger. Ämbetet anser det angelägel att denna fråga ytterligare beaktas med utgångspunkt från de av ämbetet anförda synpunkterna.

Lantbruksstyrelsen: Lanlbmksstyrelsen bör underrättas, inle bara när rennäringen berörs utan även när förelaget har påtaglig belydelse för jordbrukel.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: För de fall jordbruksintressen av någon belydelse kommer alt beröras av förelaget, ifrågasätter lanlbruksnämnden, om inle lanlbmksslyrelsen och lantbruksnämnd i del eller de län företaget är beläget bör ingå bland myndighelerna i 2 8 första meningen lagförslaget.

Fiskeristyrelsen: 4 8 sista st säger, efter förebild av vattenrältskungörelsen, alt kostnad för förundersökning skall belalas av förelagaren "om del

Prop. 1981/82:130 403

ej är obilligt". I yttrande 1970.12.15 lill justitiedepartementet över utredningens delbetänkande om provisoriska ändringar i prövningssystemet föreslog styrelsen all de citerade orden borde utgå. Som skäl härför anfördes i huvudsak alt en eventuell skälighetsprövning av undersökningskostnaderna i efterhand enligl slyrelsens mening avsevärt skulle försvåra det administrativa handhavandet av verksamheten. I vissa fall skulle del t. ex. bli nödvändigt att äska medel från riksslalsanslag för alt täcka under-sökningskoslnader som kanske först efter flera års processande befunnits obilliga. Styrelsen vidhåller denna uppfattning.

Fiskeriintendenten i östra distriktet: 14 kap. 2 och 4 88. Hittillsvarande syslem i samband med förberedelse av större vattenförelag bör bibehållas. Det har inneburil att fiskeriintendenterna på ell tidigt stadium har haft möjlighet alt påbörja undersökningar om fiskel i de vallen som har avselts alt utnyttjas för kraftändamål.

SMHI: En enhetlig bedömning oavsett förelagels geografiska belägenhet förutsätler atl vissa centrala myndigheter, såsom fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen, SNV, SGU och SMHI, regelmässigt anlitas. Dessa myndigheter skulle i samråd med tillstånds- och skaderegleringsmyndigheterna utarbeta program för miljöeffektstudier, svara för all samordnade undersökningar kommer fill stånd och bedrives på ett rationellt sätt, tillse att samhällets krav på beslutsunderlag tillgodoses i planering och utvärdering av undersökningarna samt bevaka samordning, enhetlighet och kontinuitet i verksamheten på riksplanet. SMHI föreslår atl 14 kap. VL-förslagel kompletteras med text som ger närmare anvisningar om sådanl myndig-helssamråd.

Norrlands naturvärn: Erfarenheten har visat alt nalurskyddsorganisa-lioner ha fyllt betydelsefulla uppgifter i prövningarna av stora vattendrag. Med sammanslutningar i kap. 14, 8 I avses väl också t. ex. Svenska Naturskyddsföreningen och Älvräddarnas organisation? 14 kap. 8 3: Samråd bör lagas med alla berörda länsstyrelser. Även enskilda sakägare böra få tillfälle all komma med önskemål; delta torde nu tillålas i praktiken.

15 kap. Tillståndsprövning i allmänhet

Svea hovrätt: 1 8. Beslut om företagslokalisering enligt 136 a 8 BL avses
bli bindande vid prövning enligt VLF. Det kan då vara befogat att regering
en prövar etl med lokaliseringsfrågan sammanhängande vatlenföretag,
även om detta i och för sig skall prövas av koncessionsnämnden eller
länsstyrelsen. — Möjligheten för regeringen att pröva annat vattenföretag
enligt sista stycket bör utbytas mot en skyldighet alt förelaga denna pröv
ning. Anser regeringen att företag bör prövas av lägre myndighel kan den
ju delegera frågan i dess helhet enligl tredje slycket.

3 8. Koncessionsnämnden bör kunna överiämna ärende lill länsslyrelsen. - Möjlighet saknas för koncessionsnämnden och länsstyrelsen alt överlämna ärende till regeringen för avgörande av tillståndsfrågan. Fall kan emellertid tänkas som på grund av sin karaktär eller av annan anledning skulle motivera en sådan möjlighet. - Liksom vid prövning av regeringen enligt 1 8 bör vid prövning av koncessionsnämnden föreskrivas skyldighet atl pröva därmed sammanhängande valtenförelag. En begränsning av prövningen till atl avse vatlenföretag som erfordras för verksamheten är ej befogad. - En motsvarighet till 9 8 2 st. ML bör införas här.

4 8. Sökanden bör vara skyldig att ange en beräkning av de ersättningar som kan bli aktuella. Tillståndsprövningen skall ju visseriigen enligt förslå-

Prop. 1981/82:130 404

get ske mer formlöst än nu, men man får väl antaga att en ekonomisk jämförelse mellan nytta och skada måste göras även vid fillslåndsprövning enligl VLF. - Aktförvarare bör förordnas redan i detta skede av handläggningen.

1 13 8 3 st. andra meningen ML föreskrivs en något annorlunda handläggningsrutin. Eftersom vallenn-rål och miljöskyddsmål i tillslåndsdelen kommer atl handläggas av samma myndigheter bör handläggningsruti-nerna så långt som möjligt överensstämma.

5 8. Enligt motiven skall kammarkollegiet "höras" av tillståndsmyndighelen, vilket måste anses avse ett enklare förfarande än del i lagtexten föreskrivna samrådet. Det är önskvärt atl tydligare anges hur kontakten mellan tillståndsmyndighel och övriga myndigheter bör utformas.

7 8. Här bör intagas en motsvarighet till 14 8 sista stycket ML.

8 8. I lagen bör inte så i detalj regleras tillsiåndsbeslutels innehåll. Del torde följa av allmänna rättsgrundsatser atl tillständsmyndigheten skall besluta över de frågor som är aktuella i ärendet. Bestämmelsen synes kunna utformas med 18-20 88 ML som förebild.

Andra stycket. Enligt andra punkten är det tillständsmyndigheten ensam som meddelar bestämmelse om företagets konstruktion. Fastighelsdomstolen bör dock få föreskriva smärre ändringar däri i skadeförebyggande syfte. — Tredje punkten bör omfatta alla särskilda ivångsr-ätter enligt 9 kap. Qfr 9 kap. 4 8 VLF). - Enligt motiven till sjunde punkten skall tillståndsmyndigheten eller fastighelsdomstolen se till atl lämplig fastighet bildas. Hovrätten förutsätter att fastighetsbildningen skall ske enligl FBL:s regler. Hur man skall förfara i detta hänseende vid meddelande av tidsbegränsat tillstånd för arrendator bör även regleras. - Det bör i tolfte punkten klart anges att verksamheten skall ha igångsatts i full utsträckning före den föreskrivna lidens utgång. Först då så skett kan exempelvis vid grundvattenläkler en bedömning göras av förelagets skadeverkningar. Endast en sä bestämd igångsättningstid kan följaktligen tas till utgångspunkt för preklusionfrist avseende anspråk i anledning av oförutsedd skada. — Det kan ifrågasättas om del är ncdvändigt att den ersättningsfria andelen enligt femtonde punkten bestäms i förväg. Det är lämpligare all fastställa denna andel i samband med omprövning. Då har erfarenhet vunnits av hur företaget inverkar på miljön, vilket borde fä påverka andelens storlek. Del förefaller också som om de ändamål för omprövning, vid vilka viss ersättningsfrihet skall föreligga, har växlande värde för allmännyttan. Såvitt nu kan bedömas kommer omprövningsinstitulet att användas i liten ulslräckning. Även med hänsyn härtill är det bättre alt vänta med bestämningen tills frågan blir aktuell. Mot denna ändring av förslaget kan man invända alt det skapar otrygghet för företagaren. Men med hänsyn till atl den föreslagna latituden 1/5-1/20 bör bibehållas och till den allmänna tillällighetsbe-stämmelsen i 15 kap. 13 8 2 st. VLF lorde en sådan invändning inte väga så tungt. Redan med de av utredningen föreslagna bestämmelserna föreligger viss otrygghet genom att omprövning på grund av ändrade förhållanden skall kunna ske när som helst.

Fjärde stycket. Enligt 11 kap. 67 8 VL kan vattendomstol förordna atl tillstånd till vattenförelag får tas i anspråk innan det vunnit laga kraft, om sökanden ställer säkerhet för framtida ersättningar. Sådant förordnande kan meddelas även i fall då ersättningsfråga uppskjutits enligt 66 8. Lagrummen motsvaras av 15 kap. 24 8 saml 18 kap. 31 och 32 88 VLF. Enligt 15 kap. 24 S får verkställighetsfcrordnande meddelas av tillståndsmyndighet endast i fall, där det är uppenbarl att skadereglering inte erfordras

Prop. 1981/82:130 405

(15 kap. 8 8 4 st. sista meningen). Enligl 18 kap. 31 och 32 88 kan fastighetsdomstolen förordna att dess medgivande att taga tillstånd i anspråk får UtnytQas omedelbart saml att tillstånd får utnytQas fastän skaderegleringen ännu ej är avslutad, dock endast om tillståndsbeslutet vunnit laga kraft, jfr 18 kap. 30 8 1 st. VLF. Detta medför i ärenden som skall handläggas av koncessionsnämnden eller länsslyrelsen en i många fall allvarlig försämring för sökandesidan. Verkställighetstillslånd enligt VL har såvitt bekant inte medfört sådana missförhållanden att en ändring i detta avseende är påkallad. En förbättring skulle vara att bereda koncessionsnämnd och länsstyrelse möjlighet att förordna att deras tillständsbeslut skall gå i verkställighet utan hinder av överklagande.

10 8. Uppskov bör tidsbegränsas. - Del framgår ej klart hur handläggningen vid tillståndsmyndighet och fastighetsdomstol skall samordnas i dessa fall. Förmodligen kommer det atl anses lämpligast att överlämna den slutliga utformningen av villkoret till fastighetsdomstolen.

11 8. Hovrätten har ovan (se avsnitt 5.3) utvecklat varför tidsbegränsning av tillstånd lämpligen kan göras så att det efter angiven tidpunkt kan omprövas och icke så att det utlöper vid viss tidpunkt.

13 och 14 8§. Ordet "omprövning" används för flera sinsemellan olikartade förfaranden, varav flera Qfr 4 och 7 kap.) icke återfinns i 15 kap. En erinran härom bör införas i delta kapitel, därest del icke är möjligt alt hit samla alla omprövningsförfaranden utom de i 16 kap. upptagna. - Del synes knappast påkallat att omprövning lill förmån för allmänna intressen skall behandlas av koncessionsnämnden även i de fall då omprövningen avser villkor, meddelade av länsstyrelsen. Jfr den ordning som gäller vid omprövning enligl 18 och 20 88.

15 8 I st. Villkor meddelade av fastighetsdomstol åtnjuter inle samma
skydd, uppenbarligen därför att de normall inte har samma grundläggande
betydelse för hur verksamheten bedrivs. Man kan dock länka sig situa
tioner, där även fastighetsdomstolens villkor har sådan tyngd att ett brott
mot dem bör medföra alt tillståndet förverkas. Etl sådant fall är om
tillståndsmyndighelen överiämnar åt fastighetsdomstolen att avgöra vilken
av flera tänkbara skadeförebyggande åtgärder som skall utföras (exempel
vis spegeldammar eller minimitappning). Fastighetsdomstolen kan då för
ordna att såsom villkor för tillståndet gäller all tillståndshavaren utför en
av åtgärderna. I detta fall får domstolen anses ha meddelat villkoret.
Underlåter företagaren att iakttaga villkoret bör lillståndet kunna förver
kas. ----

22 8. För att undvika alt omprövningsförfarandel blir långsamt och tungrott bör ersättning för vattenrättshavares förlust kunna bestämmas i samband med omprövningen. Eftersom ersättningsfrågor ej bör handläggas i administrativ ordning synes det därför lämpligast atl omprövningsförfarandet förläggs till fastighetsdomstolen.

23 8. Om meddelat tillstånd avser såväl en anläggning som verksamheten vid denna, torde fordras både atl anläggningen fullbordats i väsentliga delar och att verksamheten påbörjats inom föreskriven fid för att tillståndet ej skall förfalla. Bestämmelsens avfattning ger däremot närmast vid handen att bara en av dessa fömtsätlningar behöver vara uppfylld. Bestämmelsen bör alltså förtydligas i detta hänseende. Dessulom bör angivna "verksamhet" uttryckligen hänföras lill tillståndet.

24 8. Enligt II kap. 67 8 I och 2 st. samt 106 8 I st. VL "äge" vattendomstol och vattenöverdomstolen "när skäl därtill äro", i samband med tillståndsbeslut samt efterföljande beslut om skadeförebyggande eller ska-

Prop, 1981/82:130 406

deavhjälpande åtgärder och om ersättning för skada m.m., förordna att tillståndet får tas i anspråk utan hinder av att beslutet icke äger laga kraft, respektive att åtgärds- eller ersätlningsbeslutet genast skall gå i verkstäl-. lighet som om det vunnit laga kraft. Åtminstone några vattendomstolar ävensom vattenöverdomstolen har i vissa fall meddelat sådana förordnanden utan att yrkande därom frar-nslällls av sökanden eller motstående sakägare. I vattenöverdomstolen har också meddelats verkställighetsförordnande på yrkande av part som själv ej fullföljt lalan mot underrättens dom. - Hovrätten föreslår atl 15 kap. 24 8 samt 18 kap. 318 1 och 2 st. och 61 8 VLF kompletteras så all denna praxis kodifieras. I vart fall bör av lagtexten närmare framgå vilken befogenhet domstolarna fortsättningsvis skall ha att meddela verKställighet.sförordnande utan yrKande av part.

Hovrätten för Nedre Norrland: 4 8 sista meningen bör bringas i överensstämmelse med sista meningen i 13 8 ML eller vice versa.

5 8.1 avsnittet om prövningssystemet har hovrätten fäst uppmärksamheten på de ökade koslnader som ett dubbelt kungörelseförfarande medför Qfr 18 kap. 17 8 andra styckel VL-förslagel). Härtill kommer alt den nya kungörandelagen (1977:654) kan lä den betydelsen att kungörelserna införs i ett ökal antal ortstidningar ijfr belänkandet s. 335 m). - Samrådsskyldigheten enligt andra stycket punkt 2 innebär enligt moliven att vederbörande myndigheter skall "höras" (s. 335 n). Ett klarläggande vore här befogat, i synnerhet beträffande förfarandet hos regeringen.

7 8. Det Kan i intet fall vara meniingen att regeringen sKall hålla sammanträde och besiKlning enligt 5 8 andra stycKet punKl 3.7 8 bör kompletteras med en motsvarighet till 14 8 sista slycket ML.

8 8. Under förutsättning att uppräkningen av elt tillståndsbesluls olika moment är uttömmande - någol som ej är helt säkert - är tekniken förQänslfull såsom ägnad att underlätta dispositionen av tillståndsmyndighetens handläggning.----------

14 8. Uttrycket "mindre Qänliga" i 2 kap. 8 8 VL har i 14 8 utbytts mot "mindre lämpliga". Innebär detta en saklig ändring eller endast en språklig modernisering?

Jämtbygdens tingsrätt: 5 8. Enligt moliven s. 336 skall fastighelsdomstolen avgöra fråga om ersättning för sakkunnigulredning (och även övriga kostnadsfrågor). Detta kan av formella skäl - fullföljdssätt och liknande -möjligen vara lämpligt men är tveksamt från saklig synpunkt. Endast lillslåndsmyndigheten, som förordnat om utredningen och använt den för sin prövning, kan bedöma om ulredningen varit av den omfattning och den Kvalitet att begärd ersättning är skälig.

7 8. Uttrycket "kan regeringen uppdraga ät" ger vid handen att, i den mån regeringen inte lämnar sådant uppdrag, regeringen skall - i överensstämmelse med bestämmelsen i 5 § andra slycket - bl. a. hålla sammanträde, vilket inte torde vara utredningens avsikt. Antingen bör "kan" ändras till "skall" eller också bör början av bestämmelsen i 5 S andra stycket lyda: "Tillståndsmyndighelen eller, då regeringen är tillståndsmyndighel, koncessionsnämnden skall- ."

8 8. Enligl tredje stycket i del föreslagna lagrummet kan tillståndsmyndighelen överlämna åt fastighetsdomstolen atl närmare besluta i vissa angivna frågor. Enär dessa frågor i slor utsträckning äger nära samband med skaderegleringen, synes enligt vår uppfattning tillståndsmyndigheten i

regel böra besluta om dylikt överiämnande. Det kan möjligen

ifrågasättas om inte i 15 kap. bör finnas en bestämmelse som direkt utsäger att ansökan skall avslås om hinder möter mot företagel.

Prop. 1981/82:130 407

10 8. Uppskovsbeslul rörande villkor för förelagel får följdverkningar för skaderegleringen, som kanske i sin helhet eller lill stora delar också måsle uppskjutas. Det kan inte nog understrykas att - för att undvika bl. a. fördröjning av handläggningen hos såväl tillståndsmyndighelen som fastighetsdomstolen — tillämpningen av bestämmelsen om uppskov måsle vara ytterst restriktiv Qämför s. 179 och 342), i den mån icke den uppskjutna frågan överlämnas till fastighetsdomstolens avgörande.

Stockholms tingsrätt: 4 8. Enligl första styckets sista mening skall uppgift lämnas "om samtliga för sökanden kända sakägares namn och adress". Formuleringen kan ge vid handen all sökanden inte behöver göra nämnvärd ansträngning för atl eflerforska sakägarna. Motsvarande bestämmelse i VL (11 kap. 27 8 2 mom.) ålägger sökanden all "så fullständigt som möjligt" uppge berörda fastigheter saml vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. Av lagtexten bör även i fortsättningen framgå atl sökandens uppgifter om sakägarna bör vara så fullständiga som möjligt. Såväl enligt RB (33 kap. I 8) som enligt förvaltningsprocesslagen (3 8) bör uppgift lämnas om namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Motsvarande föreskrift synes böra gälla för ansökning enligt den nya VL.

5 §. Utredningen har inte föreslagit att aktförvarare skall finnas för prövningen enligl 15 kap. men däremot för prövningen vid fastighetsdomstol (18 kap. 17 8 VL-förslaget). Vattendomstolen anser atl även när det gäller tillståndsfrågan bör aktförvarare finnas så alt sakägarna lätt kan ta del av ansökningshandlingarna och yttranden från statliga och kommunala myndigheter m. m. Bestämmelse härom bör finnas i den nya VL.

På grund av föreskrifterna i kungörandelagen (1977:654) kan antalet tidningar i vilka kungörelse skall införas bli ganska stort och kostnaderna för kungörelserna kan bli mycket kännbara för enskild person som är sökande. Av del utökade krav på förprövning som VL-förslaget innebär följer att i framtiden enskilda personer kommer atl vara sökande i allt slörre omfattning i ärenden enligt VL och detta inle minsl när förelagel endast har obetydlig inverkan på motstående intressen. När fråga är om ärenden av mindre omfattning bör möjlighet finnas antingen atl ersätta kungörelsen i tidningar med underrättelse lill berörda myndigheter och sakägare eller all begränsa kungörelsekostnaderna på annat sätt. Risk finns annars att förprövningsskyldiga sökande undandrar sig sin skyldighet av rädsla för atl koslnaderna skall bli alltför stora.

8 8. Enligt Iredje styckel kan tillståndsmyndighelen överlämna åt fastighetsdomstolen bl. a. att närmare besluta om föreskrift lill skydd för fisket (andra stycket punkt 5). Däremot får till fastighetsdomstolen inte överlämnas att besluta om avgifter enligt 11 kap. VL-förslagel (andra stycket punkt 10). 1 11 kap. 5 8 VL-förslaget sägs emellertid alt företagaren kan åläggas alt utge särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder i stället för skyldighet atl iaktta föreskrifter till skydd för fiskel. Storleken av denna avgift måsle vara beroende av vilka fiskebefrämjande åtgärder som företagaren åläggs alt vidta. Följaktligen bör avgiften inte bestämmas förrän föreskrifterna fill skydd för fisket bestämls. Eftersom fastställande av sådana föreskrifter kan delegeras lill fastighetsdomstolen bör också frågan om avgift enligl 11 kap. 5 8 VL-förslagel kunna delegeras dit.

Enligl 8 8 andra stycket punkterna 11 och 12 skall tillständsmyndigheten bestämma arbetstid och igångsättningstid. Enligt motiven till paragrafens Qärde stycke (s. 341) bör dessa lider börja löpa från den tidpunkt då tillståndet enligt beslut av fastighetsdomstolen får tas i anspråk. Anled-

Prop. 1981/82:130 408

ningen härtill är atl det anses omöjligt att i förväg bedöma hur lång lid skaderegleringen tar. För sakägarna måsle det te sig alltför krångligt att för atl få reda på när l.ex. arbetstiden går ut tvingas söka efter bestämmelse härom både i tillslåndsbeslutet och i fastighetsdomstolens dom. Tiden för oförutsedd skada är sedan i sin tur enligt förslaget beroende av arbetstidens utgång. Vattendomstolen anse r del lämpligast att fastighetsdomstolen i samband med att domstolen bestämmer lid då lillståndet får tas i anspråk och tid för oförutsedd skada också får - åtminstone då skaderegleringen beräknas bli tidsödande - bestämma arbetstid och igångsättningstid. 1 paragrafens tredje stycke bör delegeringsrnöjlighelen följaktligen avse även frågor enligl andra slycket punkterna 11-12.

23 8. Kravet atl verksamhel som inverkar på vattenförhållandena skall ha påbörjats innan igångsättningsliden går ut för att ett meddelat tillstånd inte skall förfalla kan komma att medföra tolkningssvårigheter. Vattentillgången kan vara sådan all en rätt till dämning ej kan eller ej behöver UtnytQas helt när igångsättningstiden löper ut. Tillåten regleringsamplitud vid kortlidsreglering kanske inte heller kan eller behöver utnytQas helt. Kravet att ett företag måste påbörjas inom föreskriven tid bör därför tolkas försiktigt och får inte innebära att tillstånd förfaller om de i liknande situationer ej utnytQas helt.

I konsekvens med vad vattendomstolen anfört vid 8 8 bör förlängning av arbetstid och igängsältningstid kunna beslutas av fastighelsdomstolen. Del förefaller - oavsett om vattendomstolens vid 8 8 framförda synpunkt vinner beaktande eller ej - olämpligt all kräva att regeringen skall behöva befatta sig med ansländsfrågor, i synnerhet som utredningens förslag i paragrafens första stycke kan medföra all anstånd kommer att begäras i ökad utsträckning.

Växjö tingsrätt: 4 8. Eftersom 3:1 nya VL ger tillståndsmyndighet möjlighet att pröva alternativa lokaliseringar har sökanden enligt förevarande 8 andra stycKet ålagts alt lämna uppgift om möjliga alternativa lokaliseringar av företaget. 1 moliven till 3:1 talas till och med om sökandens utredningsskyldighet i dessa avseenden. Vattendomstolen hänvisar till sin i avsnitt 4 angivna uppfattning rörande sådan utredningsskyldighet. Företagaren bör ha en självklar rätt att få sin ansökan prövad utan all belastas med kostnader för motutredningar, som saknar värde och intresse för honom. Det må vara atl frågan om alternativ lokalisering kan komma upp i tillslåndsärendel men då bör den eller de remissinstanser, som ogillar den sökta lokaliseringen, själv svara för utredning om möjliga alternativa lokaliseringar. Sökanden kan annars riskera atl ådraga sig okontrollerbara kostnader genom att inge ansökan om tillstånd till vatlenföretag. Med möjligheten att ålägga sökanden vite för alt komplettera ansökan kan en sökande inle ens dra sig ur målet utan risk för koslnader. om han skulle anse tillståndsmyndighelens krav på utredning obilliga. Överhuvudtaget måste bestämmelsen om vite vara omotiverad, när det - såsom här är fallet - rör sig om frivilliga ansökningar.

5 8. De i stadgandet upptagna föifarandereglerna är synnerligen knapphändiga i jämförelse med motsvaiande regler i 11 kap. VL. Närmare bestämmelser skall tydligen utfärdas i administrativ ordning. En myckel viktig sak i detta sammanhang blir att regler utfärdas om skyldighet för tillståndsmyndighet att förordna aktförvarare som skall hälla handlingarna tillgängliga för berörda sakägare. Säkrast vore kanske att i nya VL intaga en bestämmelse härom.

Man kan i detta sammanhang fiåga sig hur utredningen tänkt sig att

Prop, 1981/82:130 409

samordna registreringen av vattenföretag, som tillåtits eller sökts hos olika
tillståndsmyndigheler. Även de företag som handlagts enligl gällande VL
bör redovisas i en sådan samordnad registrering. Kännedom om förekom
mande vatlenförelag är nämligen väsentlig vid senare prövning.

11 8. Ulredningen har icke lämnat någon övertygande mofivering för all
ett enklare förlängningsförfarande icke är lämpligt i klara och ostridiga fall,
då tillståndshavaren vill fortsätta sin verksamhet även efter den bestämda
tillståndslidens utgång. Enligt vattendomstolens mening kan det i många
fall bli alltför omständligt atl en helt ny tillståndsprövning och skaderegle
ring sker. Etl enklare förfarande i sådana fall bör därför övervägas.

26 8. Det är ologiskt att inte även andra myndigheter, som avgivit utlåtande i målet, får talerätt, eftersom direktiven och ulredningen betonat vikten av att tillslåndsbesluten får bredast möjliga förankring i olika samhällsaspekter. Med den utformning av fullföljdsreglerna som här föreslås kommer kammarkollegiet att få en absolut nyckelslällning, och de i kollegiet rådande värderingarna av olika samhällsaspekters större eller mindre vikt får största belydelse för rättsutvecklingen beträffande sådana ansökningar, som prövas av koncessionsnämnd och länsstyrelse.

Sjöfartsverket: Av förut angivna skäl (se avsnitt 8) bör i 15 kap. 5 8 sjöfartsverket anges som obligatorisk remissmyndighet i ärende om byggande i vaiten för hamn- eller farledsändamål.

Enligt lagförslagets 15 kap. 23 8 kan tillståndsmyndighel förlänga lillståndstid för vattenförelag. Sjöfartsverket har intet alt erinra häremot men vill framhålla angelägenheten av att sådan förlängning ej sker slentrianmässigt. Särskilt när det gäller byggande i vatten kan förhållandena ha förändrats så avsevärt atl fråga om förlängning av tillståndslid bör prövas lika ingående som vid ny tillståndsprövning.

SMHI: Enligl VL-förslagel 15 kap. 13 8 första styckel kan koncessionsnämnden föreskriva ändrade eller nya villkor för tillgodoseende av allmänna intressen innan den bestämda tiden för omprövning gått fill ända om väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena. I vattenlagsutredningens allmänna motivering under rubriken "Tillståndsbesluls rättskraft" anges vad som skall förslås med väsentliga ändringar i vattenförhållandena. Det framgår således att VL-utredningen enbart synes syfta på sådana ändringar i vattenförhållandena, som uppkommit till följd av mänskliga åtgärder i vattendragel.

SMHI har emellerfid beträffande vissa regleringar funnit alt det, särskilt under senare år, förekommit vattenföringsförhållanden som inte varit förutsedda vid tidigare domstolsbehandling och som därigenom i hög grad bl. a. påverkal allmänna intressen. Vad som främst åsyftas är de långa torrperioder, som förekommit under senare år och som medfört stora problem i många reglerade vattendrag.

För vissa sjöar finns i domar fastställt regler för såväl sänkningsgräns som minimitappning. Vid långvariga torrperioder som l.ex. 1975-76 inträffade vid många sjöregleringar att en konfliktsituation uppstod mellan kraven atl ej underskrida sänkningsgränsen och ej tappa mindre än fastställd minimitappning. De för vattenhushållningen av sjöarna föreskrivna reglerna har alltså inte tagit hänsyn lill de uppkomna vattenförhållandena. Stora problem har härvid uppkommit för bl. a. kommunikation och sanitära förhållanden. Vattenlagen, varken den nu gällande eller den föreslagna ger besked om hur regleringen skall skötas i sådana fall och det finns heller inle regler som förhindrar etl upprepande av situationen. Exempel kan hämtas från Hjälmaren, Dellensjöarna, Ringsjön m.fl.

Prop, 1981/82:130 410

En reglerad sjö kan också drabbas av etl flöde som ej förutselts varför på grund av alltför bundna regler för hur vallenhushållningen skall skötas, sjön onödigt överdämmes. Exempel härpå är Roxen och Glan och många reglerade sjöar med tappningsställare ulan regler om förhandslappning.

Med anledning av vad som ovan anförts synes det motiverat alt omprövning av ett förelag skall kunna ske före den slipulerade omprövningslidens utgång om dessförinnan framkommer att del hydrologiska underlag som legat lill grund för uppställandet av regleringsbestämmelserna varit väsentligt annoriunda än som senare visat sig. Uttrycket "väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena" bör således även omfatta sådana ändringar som hänför sig lill ofullkomlighet i det hydrologiska underiagel för upprättande av regleringsbestämmelser.

Kammarkollegiet: 5 8 Qärde stycket. Kollegiet tycker sig av koncessionsnämndens hittillsvarande verksamhet i miljösKyddsärendena ha för-märKl atl nämnden i sin omsorg om Kostnaderna för sökanden, strävandena lill en snabb handläggning av ärendena m.m., varit synneriigen återhållsam när del gällt förordnande av sakkunniga. Det skulle vara ytterst olyckligt om denna praxis vann insteg i vattenärendena. F. n. är del regel alt fiskerisakkunnig utses enligt 11:45 VL, då detta av fiskerimyn-dighelen begärs. Vidare förordnas regelmässigt när det gäller större företag sakkunniga i frågorom erosion, skogsutdrivning, isförhållanden (vintervägar, klimat), landskapsvård m. m. Del får inle bli så atl nuvarande system ersätts enbart med samrådsförfarande. Från utredningssynpunkt är det sålunda en slor skillnad mellan alt bereda viss myndighet, l.ex. SMHI, tillfälle atl yttra sig i ärendet och att i stället uppdra åt myndigheten alt efter närmare undersökning uttala sig i viss fråga.

I 8 8 andra stycket 12 punkten heter det: "den tid inom vilken verksamhet, varigenom inverkan sker pä vattenförhållandena, skall ha satts igång (igångsättningstid)". I specialmotiveringen s. 340 anföres alt arbetstiden bör kompletteras med bestämmelse om den lid inom vilken anläggningen skall tagas i drift. Detta motiveras med atl vissa vattenföretag, såsom dämningar, blir uppenbara för allmänhelen först när anläggningen tagits i drift. Formuleringen av 12 punkten är emellertid inte adekvat. 1 kraflverks-och regleringsföretag liksom i mån:ia andra vattenföretag är det nämligen vanligt atl inverkan sker på vaiten Förhållandena redan under byggnadstiden. Formuleringen: "den lid inom vilken företag som inverkar på vallenförhållandena, skall ha tagils i drift" synes bättre motsvara vad ulredningen avsett.

Uttrycket i 8 8 Qärde stycket "Tillstånd får ej tagas i anspråk" är oklart.
I VL finnes motsvarande ullryck exempelvis i 4:14 med hänsyftning fill
den tid varifrån regleringsavgift skall utgå. Därmed avses tiden för företa
gets idrifttagande. Samma uttryck förekommer i 11:3 VLF och torde avse
samma tid, dvs. idrifltagandet. Beträffande 8 8 Qärde stycket anföres
emellertid i moliven (s. 341 n) att fastighetsdomstolen skall ange när
fillståndet skall tas i anspråk, "Arbets- och ingångsättningstiden bör börja
löpa från denna lidpunKl". Om så är fallet Kan inle "tillståndets ianspräK-
lagande" avse företagets idrifttagtinde. Ell klargörande synes erforder
ligt. ---

Enligt 15:8 andra stycket 15 VLF skall tillståndsmyndigheten i till
ständsbeslut om förelag för vattnets tillgodogörande ange den produk
tionsförlust eller den förlusl av vallenmängd, magasinsvolym eller fallhöjd
som tillståndshavaren enligt 10: 12 är skyldig att underkasta sig utan ersätt
ning. Sistnämnda paragraf saknar hänvisning lill 15:8 andra styckel 15,
ehuru sådan från lagleknisk synpunkt får bedömas erforderlig.

Prop. 1981/82:130 411

Kollegiet får peka på en oklarhet i 15: 13 VLF. I första stycket anges alt koncessionsnämnden kan föreskriva ändrade eller nya villkor för tillgodoseende av allmänna intressen när den tidigare bestämda tiden för omprövning gäll till ända eller dessförinnan väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena. I tredje styckel föreskrivs atl koncessionsnämnden i sitt beslut angående omprövning skall bestämma den tid då de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas samt den tid efter vilkens utgång förnyad omprövning får påkallas. Vid ett första påseende förefaller bestämmelsen omfatta alla nämnda omprövningsmöjligheter således även den vid väsentligt ändrade förhållanden. Enligt utredningen (sid. 190) bör en omprövning pä grund av väsentligt ändrade förhållanden dock inte leda till någon ändring av den ordinarie, förutbestämda omprövningsliden. Denna regel bör komma till uttryck i själva lagtexten. Ett tillägg som förtydligar tredje stycket är sålunda erforderligt.

Enligt 15: 14 VLF, som motsvarar 2:8 andra slycket VL. får koncessionsnämnden meddela ändrade bestämmelser lill skydd för fisket. Sådana föreskrifter hör fill de frågor som enligt 15:8 tredje stycket VLF kan ha blivil handlagda vid fastighetsdomstolen. Lämplighetsskäl talar för att fastighetsdomstolen i sådana fall också får handlägga frågor angående omprövning av de till skydd för fisket meddelade bestämmelserna.

Fiskeristyrelsen: 5 8. Eftersom fiskefrågor oftast kommer att beröras av vatlenföretag borde det direkt av lagtexten framgå, att tillståndsmyndigheten skall samråda med fiskeristyrelsen.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla även följande. På sid. 336 i
betänkandet sägs att enskilda organisationer och sammanslutningar natur
ligtvis bör beredas tillfälle att yttra sig över ansöKningen utan att det anges
i själva lagen. För fisKets vidKommande torde här beröras Sveriges Fiska
res Riksförbund, Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund samt Sveriges Fis-
kevattenägareförbund. Möjligheten för dessa organisationer att göra sig
hörda i lillslåndsfrågan måsle gälla oavsett styrelsens tidigare deklarerade
uppfattning, att man inte bör dela upp tillståndsgivningen och skaderegle
ringen på skilda organ. De synpunkter dessa intresseorganisationer kan ha
i vattenföretagssammanhang måsle utgöra en viktig del vid prövningen
enligt utredningens grundläggande vidgade planeringsinriktade synsätt.
För att tveksamhet inte ska behöva råda härom bör detta framgå av själva
lagtexten.----

20 8 som visserligen i första hand är ett fördelningsinstrument mellan olika takter, kan bli av värde också för fiskevården.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 5 8. I denna paragraf borde
klarare uttryckas att fiskerimyndighet allfid skall höras, eftersom man
nästan undantagslöst får påverkan på fiske vid vattenföretag.

14 8. I paragrafen sägs bl. a. att om meddelade föreskrifter är mindre lämpliga, kan bestämmelserna ändras. Vissa åtgärder kan i sig vara lämpliga, men framsteg inom fiskeriforskningen kan medföra alt bättre åtgärder kan föreslås. Även i sådana fall bör omprövning kunna ske. Det är värdefullt att omprövning kan ske när som helst. Omprövning enligt denna paragraf bör kunna överflyttas till fastighetsdomstolen, vilket bör förenkla förfarandet. Eftersom skadeförebyggande åtgärder skall kunna utdömas provisoriskt (18 kap. 34 8) kommer dessa beslämmelser och bestämmelserna i förevarande paragraf att delvis gå in i varandra, vilket gör atl omprövningen bör kunna ske vid fastighetsdomstol.

Fiskeriintendenten i Nedre norra distriktet: Enligt förslagets 15 kap. 5 8 skall lillslåndsmyndigheten samråda med statliga myndigheter, som har

Prop. 1981/82:130 412

väsentliga intressen alt bevaka frågan. Det torde ej vara möjligt för någon annan myndighel än fiskerimyndighelen all avgöra när väsendiga fis-keinlressen berörs. Alla prövningsärenden bör däriör tillställas fiskerimyndighelen för yttrande i likhet med vad som nu göres enligl VL 11: 36.

Fiskeriintendenten i Östra distriktet: 15 kap. 6 8 molsvarar den nuvarande vattenlagens II kap. 368, sorn emellertid ger klart bättre formella fömlsättningar för atl fiskeintresset skall kunna bevakas i alla vatlenbygg-nadsmål. Därest den föreslagna förprövningsordningen kommer all förverkligas, bör den nya vattenlagen innehålla en föreskrift om att tillståndsmyndigheten i alla vattenbyggnadsärenden skall inhämta fiskeristyrelsens yttrande. Det bör inle ankomma på tillståndsmyndigheten att avgöra om elt ansökl förelag kan beröra fiskeinlresset eller ej. Den bedömningen kan endast göras av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: 2 8. Enligt förslaget skall länsstyrelsen pröva såväl muddring som uppläggande av muddermassor. Förslaget innebär etl framsteg i jämförelse med nuvarande ordning. Enligt denna prövas muddringen av vattendomstol medan uppläggningen prövas av länsstyrelsen. Prövning av uppläggning avses ske dels med stöd av vattenlagen, dels enligl miljöskyddslagen. 1 fråga om utfyllnad av vattenområde skall prövningen ske med stöd av vattenlagen - i övriga fall enligl miljöskyddslagen. Utredningen säger att syftet med åtgärden skall vara avgörande och inte frågan om fyllnadsmassorna är förorenade eller inte. Förslaget torde sannolikt i vissa fall leda lill giänsdragningsproblem om syftet med en viss åtgärd. Oavsett detta bör dock lagförslaget innebära avsevärda fördelar genom att prövningen sker- hos en myndighel även om del måste ske med stöd av skilda lagstiftningar.

VASO: Angående tillståndsprövning i allmänhet synes bl. a. kunna kon
stateras att tillåtlighelsfrågan enligt förslaget kommer att beredas och
avgöras i administrativ ordning och atl målsättningen därvid i större ut
sträckning än nu blir att finna "rätt" företag bland om möjligt flera alterna
tiv. Det torde då få förulsältas alt sådana judiciella hinder för en allsidig
prövning som litis pendens Qfr föreliggande prövning hos regeringen av
utbyggnader i Övre Åseleälven) och annat dylikt, l.ex. att fastställelseyr-
kandet om tillåtligheten måste vara förknippat med ell fullgörelseyrkande
(fillstånd lill byggnadsåtgärd), icke kommer atl föreligga.

I 8. Enligl förslaget skall regeringens prövning i tillståndsfrågor bibehål
las (kap. 15 8 I). Erfarenheterna för vattenkraftens del har hittills varit i
huvudsak negativa, framför allt såtillvida att endast ett fåtal ansökningar
avgjorts. Del framstår som angelägel atl tillgodogöra erfarenheter av hur
föreliggande riktlinjer för fysisk riksplanering och energipolitik kommer att
tillämpas vid tillståndsprövning enligt gällande bestämmelser. Först genom
vissheten om hur detta samspel på planeringsomiådet skall resultera blir
det möjligt all avgöra väsentliga frågor om såväl företagare som mot
stående intressenters ställning inom vattenlagssystemel.

8 8. Av punkt 3 i första stycket framgår all i tillståndsbeslut skall anges del område, som får tagas i anspråk för förelagel. Del kan emellertid gälla även annat än område, t. ex. dammbyggnad eller annan anläggning.

13 8. Av sista meningen i lagrummets andra styckel bör framgå alt hänsyn skall lagas till tidigare förpliktelser till förmån för även andra omprövningsintressen än det aktuella. Se vidare vad som anförts under avsnitt 5.4.

Prop. 1981/82:130 413

16 kap. Prövning av markavvattningsföretag

Svea hovrätt: 1 8. Dikning som endast berör egen mark torde liksom hittills knappast bli föremål för prövning. Detsamma gäller företag med flera deltagare, där överenskommelse om delaktigheten träffas. Med hänsyn till att sålunda prövningsförfarandel enligt 16 kap. VLF icke torde komma att utnytQas vid många, kanske de flesta markavvattningsföretag kan det vara motiverat att i denna paragraf antyda, alt marKavvattningsföretag lika väl kan komma till stånd utan som med prövning enligt 16 kap. Detta kan lämpligen ske på del sättet atl förrättningsförfarandet föreskrivs som prövningsform för det fall alt tillstånd enligl vallenlagen söks lill markavvattningsföretaget.

2 8. Såvitt hovrätten kan finna innebär ett tillgodoseende av allmänna
intressen genom omprövning sä gott som undanlagslöst höjning av vatten
stånd, inskränkning av invallningar eller andra åtgärder som medför en
minskning av den nytta som avsågs med det ursprungliga företaget. En
omprövning som medför dessa konsekvenser kan ej hänföras lill markav
vattningsföretag enligt den definition som ges i I kap. I 8 8 p VLF och
följaktligen bör omprövningen ej heller handläggas vid förrättning. Skall
omprövning av markavvattningsföretag handläggas vid förrättning, måste
omprövningen begränsas till att avse sädana förändringar som inle minskar
företagets nytta. Omprövning i övrigt är till sin natur att jämställa med
sådan omprövning som regleras i 15 kap. 13-17 88 VLF.

En uttrycklig bestämmelse om vem som äger påkalla omprövning fordras. Sådan rätl bör tillkomma, förutom kammarkollegiet, varje sakägare samt markavvattningsföretaget som sådanl.

3 och 4 88. Dessa bestämmelser fyller knappast någon uppgift, då förrätl
ningsmannen får fömtsättas genom egna utredningar införskaffa för för
rättningen nödvändiga fakta. Ansökan till länsstyrelsen skall sålunda en
dast utgöra underlag för förordnandet av förrältningsmän och för hand
läggning av denna fråga fordras endast uppgift om företagels karaktär,
belägenhet och ungefärliga omfattning.

' 8 8. Kostnadsregeln i andra slycket kan lämpligen överföras till 25 8.

98. "Tekniska arbeten och värderingar" är ett missvisande uttryck och bör ersättas med "utredningar".

10 8. Bestämmelsen om vem som skall anses som en fastighets ägare bör överföras till 24 kap.

118. Del förefaller inkonsekvenl atl enligt 15 8 fordra delgivning av kallelse till andra förrättningssammanträdet men ej enligt 11 8 kräva delgivning av kallelse lill första förrättningssammanträdel. VL;s system ulan delgivning har emellertid såvitt hovrätten har sig bekant fungerat tillfredsställande. Det kan därför förQäna övervägas om delgivning över huvud laget erfordras. Möjlighet bör under alla förhållanden införas att i enkla fall underlåta kungörelse.

En motsvarighet till 10 kap. 75 8 2 st VL torde fordras.

15 §. Om en icke kallad sakägare mot förrättningsmannens antagande uteblir, lorde delta böra föranleda alt nytt sammanträde hålles. Delta bör regleras i lagtexten.

178. "Förrätlningsmannen" bör här som annorstädes betecknas "förrättningsmannen och gode männen".

188. Enligt uttalande av ulredningen kan deltagarna, om de är ense, underlåta att utföra förelaget inom föreskriven tid. Innebörden av detta uttalande synes vara att en deltagare med hur liten andel som helst och

Prop. 1981/82:130 414

utan ställning av sökande kan genomdriva företagets utförande mot övriga deltagares vilja. Delta innebär en radikal förändring av vad som nu anses gälla, nämligen att det ligger i sökandens fria skön att avgöra om företaget skall komma lill utförande eller ej. Den nuvarande ordningen medför emellertid vissa olägenheter och del kan finnas skäl att ändra den utan att för den skull gå så långt som utredningen. Hovrätten föreslår en uttrycklig bestämmelse om all i första hand sökanden skall få avgöra om företaget skall utföras. Vill sökanden ej ulföra företagel bör övriga deltagare kunna genomdriva förelagels utförande efter ell majoritetsbeslut enligt LFS.

208. En närmare reglering torde erfordras lill samordning av förrätlningsmannens och godemännens saml koncessionsnämndens eller länsstyrelsens prövning i en konkurrenssituation. - Bestämmelserna i tredje slycket kan överföras till tillämpningsföreskrifterna.

22 8. Hovrätten hänvisar till vad som anförts vid 6 kap. 7 8 rörande innebörden av prövning av överenskommelse enligt VL. Även i detta fall torde vara behövligt atl närmare reglera efter vilka principer prövningen skall ske.

25 8. Kostnadsbestämmelserna i 22 kap. I 8 2 och 3 st bör överföras till denna paragraf. - Hovrätten förutsätter atl flera sökande solidariskt skall svara för motstående sakägares kostnader vid förrättning. En uttrycklig bestämmelse i ämnet bör upptagas i lagtexten.

Hovrätten hänvisar i fråga om uttrycket "nödvändig" kostnad lill vad hovrätten anfört vid 22 kap. I 8.

28 8. Enligt andra styckel kan i förelagsbeslutel föreskrivas alt ompröv
ning får äga rum efter viss angiven lid. Motiven för stadgandet synes
närmast tyda på att en officialprövning åsyftas. Hovrätten ställer sig tvek
sam till om bestämmelsen fyller någon uppgift och om inte de fall som
åsyftas kan inordnas i ett enhetligt syslem enligt ett omarbetat första
stycke.

Tveksamhet kan uppstå om ansvaret för förrällningskostnaderna vid en omprövningsförrätlning. En reglering härav bör göras. - Det kan vidare inle uteslutas alt dessa kostnader i vissa fall blir omfattande. Om omprövningsförrättningen inte leder till någol resultat framstår de även som onödiga. För att redan på etl tidigt stadium kunna sortera ut omprövningsansökningar som rimligen inte kan leda till något, bör man öppna möjlighet för förrättningsmannen att efter en ö\'erslagsmässig bedömning avge etl avslagsbeslut.

29 8. Ansökan lill länsstyrelsen om förlängning av arbetstiden bör kunna
göras av såväl företagets styrelse som enskilda deltagare.

Eftersom antalet bestämmelser om handläggningen minskals samtidigt som utrymmet för skälighetsbedömningar ökats kommer större krav att ställas på förrätlningsmannens kunskaper och skicklighet. Hovrätten delar utredningens förhoppning (s. 177) att det även i framtiden kommer att finnas en välutbildad förrätlningsn-rannakår. Behovel härav blir än mera påtagligt om hovrättens förslag att även bevattningsföretag och företag, gemensamma för markavvattning och avloppsutsläpp, skall handläggas vid förrättning. Behovet av det nuvarande underställningsinslitutet hänger samman med frågan om förrättningsmännens kompetens.

Stockholms tingsrätt: 1 8. Enligt ulredningens förslag skall markavvattningsföretag endast kunna prövas vid förrättning. Då fråga är om fördelning av koslnaderna för ell markavvattningsföretag är det också den bästa prövningsformen. Emellertid kan det mycket väl tänkas all olika åtgärder för markavvattning bör vidtas ulan att dellagningsskyldighet av annan

Prop, 1981/82:130 415

påkallas. Detta kan särskilt vara fallet med sådana företag som i förslaget kallas årensning eller översvämningsskydd. Om åtgärden genomförs i elt större vattendrag Qfr Hällaprojektel i Väslerdalälven) är det länkbart att det utförs av stat eller kommun, möjligen gemensamt med kraftindustrin. I sådana fall är det olämpligt att frågan prövas vid förrättning ulan prövningen bör ske pä samma sätt som för andra vattenföretag. Däremot bör förrätlningsformen bibehållas för mindre markavvattningsföretag, l.ex. dikning, även om fördelning av deltagningskostnaderna inte behöver göras.

3 8. De krav som enligt förslaget ställs på ansökningen överensstämmer visserligen med nuvarande regler i 7 kap. 33 8 VL men är ändå onödigt detaljerade. Sedan en förrättningsman förordnals ankommer det på honom alt utreda vilka fastigheter som bör vara med i del begärda företaget och hur detta skall utföras. Ansökningen kan därför begränsas till att innehålla uppgifter om sökanden och honom tillhöriga fastigheter samt om syftet med företaget. I praktiken har det också gått till sä medan VL gällt.

II 8. Enligt paragrafen är kungörelse obligatorisk och den skall även beträffande mindre företag införas i ortstidning. Som vallendomstolen anfört vid 15 kap. 5 8 VL-förslaget medför kungörandelagen (1977:654) att kostnaderna för kungörelser kan bli ganska stora. Enligt 12 kap. I 8 VL-förslagel fordras alllid förrättning om företaget omfattar flera fastigheter och överenskommelse om delaktighet ej träffats. Förrättningen kan därför antas komma att i vissa fall bli av mycket liten omfattning. När det gäller dikningsföretag, särskilt företag som omfattar endast etl fåtal fastigheter, bör möjlighet finnas att kalla berörda fastighetsägare genom kallelse i t. ex. rekommenderat brev i stället för att utfärda kungörelse. Skyldighet alt tillställa kammarkollegiet och andra statliga myndigheter kallelse eller kungörelse bör ej föreligga i sådana fall då allmänna intressen eller eljest intressen som bevakas av statlig myndighet uppenbarligen ej berörs.

Med hänsyn lill att förrältningsmän, särskilt för mindre företag av typ skogsdikning, inle med säkerhet kommer atl ha någon förrättningsvana, bör i paragrafen viss minsta lid före första sammanträde föreskrivas för utfärdande av kungörelse eller kallelse.

14 8. Avfattningen av paragrafens andra stycke ger läsaren närmasi den uppfattningen atl nytt sammanträde behövs om stridiga intressen finns mellan sakägarna. Andra stycket är emellertid onödigt och kan med fördel utgå. Det ligger i sakens natur att onödiga sammanträden inte skall hållas och delta framgår dessutom av inledningen till 15 8, som innebär att nytt sammanträde skall hållas endast om det är behövligt.

Vä.xjö tingsrätt: Bestämmelserna om prövning av markavvattningsföretag förefaller knappast innebära någon förenkling av syneförrättningsför-farandel.

2 8. Enligt förslagets 6 kap. 1 8 andra stycket kan väghållare åläggas dellaga i markavvattningsförelag. Väghållare bör då också äga rätl att ansöka om sådan förrättning Qfr utredningen s. 267). För undvikande av tveksamhet därom bör delta uttryckligen anges 12 8.

29 8. Det föreslås alt länsstyrelse skall kunna förlänga byggnadstiden. Detta bör ske av domstol.

Statens vägverk: Vägverket har förståelse för utredningens åsikt atl det i vissa fall kan anses befogal att väghållaren skall ingå i en markavvatlningssamfällighet. För atl fä klarare fastslaget att också väghållare, under vissa speciella omständigheter, har rätt att begära atl få deltaga i en markavvatlningssamfällighet, ifrågasattes om inte det tillägget till kap. 16 8 2 kunde

Prop. 1981/82:130 416

göras all exempelvis i texten införs "Med ägare lill fastighet jämslälles väghållare".

Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen tillstyrker att frågor om markavvattning prövas vid förrättning. De föreslagna reglerna har stora likheter med nu gällande. De allra flesta dikningsföretag tillkommer, som nämnts, ulan samband med förrättning. En av orsakerna torde vara den tids- och kostnadskrävande process som syneförrältningen alllid innebär. Med framgång görs nu frivilliga överenskommelser även i förelag av slor lek-nisk och ekonomisk omfattning. Eln förrättning innebär dock alt företagets rättigheter får karaktär av officialservilut, vilket är en fördel. Man bör därvid söka en förrältningsform som är enkel och som inle hindrar utförandet av välmotiverade företag. Förslagets regler bör med hänsyn härtill förenklas. Bland annal torde kungörelseförfarande liksom obligatoriskt sammanträde ofta Kunna avvaras, om stridiga intressen inle förekommer mellan sakägarna, Viss vägledning kan i övrigt hämtas från anläggningslagens regler om förrättning.

Som förrätlninsmän är de av lantbruksnämndernas Qänstemän som sysslar med frågor om vattenhushållning väl lämpade,

Lantbruksnämnden i Uppsala län: Ifråga om prövning av markavvatlningsföretag har utredningen föreslagit att förrätlningsformen bibehålles, vilket också lantbruksnämnden anser vara lämpligt. Emellerfid synes en del föreslagna regler för förrätlningarnas handläggning vara onödigt omständliga, en del något bristfälliga. Sålunda synes kravet på att kungörelse skall införas i Post- och Inrikes Tidningar inte behöva vara obligatoriskt. Förfarandet med delgivning av kallelse till sammanträde enligt allmänna delgivningsbestämmelser, så spm föreslagits i 16 kap. 15 8, förefaller vara onödigt omständligt. Del förutsätter för övrigt, såsom framgår av specialmotiveringen till förslaget, atl förrättningsmännen utrustas med befogenhet att begagna postdelgivning, Lantbruksnämnden föreslår därför att förslaget om delgivning enligt allmänna delgivningsbestämmelser slopas och att i stället bestämmelserna i nuvarande vattenlags 10 kap. 8 och 40 §S om avlämnande pä posten av underrättelser till sakägare samt förteckning över avsända underrättelser bibehålles. 1 lagförslaget säges alt kallelse skall "i god lid" före nytt sammanträde delges sakägarna. Lanlbruksnämnden anser att den senaste tidpunkten för såväl kungörelsernas publicering i tidning som kallelsernas avlämnande på posten bör preciseras lill viss dag, förslagsvis 14 dagar före sammanträdet, för undvikande av framlida tvister om vad som i varje särskilt fall kan anses vara "i god lid".

Ifråga om förelagsbeslut m. m. enligt 16 kap. i lagförslaget stadgas i 20 8 3 att i beslutet skall anges del område, som får tagas i anspråk för förelaget, Lantbruksnämnden vill tolka denna bestämmelse så. atl det beträffande angivelsen av området i allmänhet skall räcka med vad som brukar framgå av plan-, profil- och sektionsritningarna till förelaget samt tillhörande arbetsbeskrivning och att någpn närmare angivelse därutöver inte skall erfordras, eftersom det vid markavvattningsföretag ofta är svårt med hänsyn till jordarternas beskaffenhet rn. m. att mera exakt precisera t. ex. hur stor areal, som kommer all tas i anspråk för jordvallar och utplaneradjord.

Enligt 21 8 av 16 kap. får förrältningsmannen, om skada genom uppläggning av schaktmassor eller annat därmed jämförbart intrång icke kan förutses med nöjaktig säkerhet, skjuta upp skaderegleringen i det hänseendet, intill dess erforderlig ertarenhet av skadans eller intrångets omfattning vunnits. Om beslut om sådant uppskov meddelas, skall enligt lagförslaget, förrättningen fortsätta till dess frågan slutgiltigt avgjorts. Lantbruksnämn-

Prop. 1981/82:130 417

den anser rent principiellt att en förrättnings handläggning ej bör få dra ut på tiden mer än vad som kan vara absolut nödvändigt i varje särskilt fall. Därför anser nämnden också att en förrättning bör kunna avslutas och ell slutligt företagsbeslut meddelas även om skadornas och ersättningarnas omfattning och storlek ej kan exakt angivas, blott grunderna för skadornas uppskattning och ersättningarnas beräkning kan klart angivas i företags-beslutet. Erforderliga uppmätningar av schaktmassor och arealer m.m. samt uträkning av ersättningsbelopp med ledning av uppmätningarna och i företagsbeslutet angivna gmnder bör kunna verkställas efter förrättningens avslutande i anslutning fill markavvattningsföretagets utförande. Det i lagförslaget angivna kravet på ställande av säkerhet hos länsstyrelsen för ersättning anser nämnden böra inskränkas till de fall, då särskild anledning därtill kan anses föreligga.

Några bestämmelser motsvarande dem i nuvarande vattenlags 10 kap. 74 8 om förrätlningsakls tillhandahållande och förvarande har icke medtagits i lagförslaget och ej heller några beslämmelser om redovisning och arkivering av originalexemplaren av förtättningsakterna. Lanlbruksnämnden anser att lagförslaget bör kompletteras i berörda avseenden och föreslår beträffande redovisningen och arkiveringen av originalexemplaren all nuvarande bestämmelser härom bibehållas.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Exempel på ur jordbrukssynpunkt viktiga och angelägna förändringar är 2 kapitlets detaljreglering av rätlen till vatten. Möjligheterna som öppnas i 16 kapitlet atl ompröva äldre syneförrättningar vid ändrade förhållanden är även betydelsefull och kommer med säkerhet att underlätta framfida markavvatlningsåtgärder inom dessa företag.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I förslaget har intagits bestämmelser som medger omprövning av befintliga markavvattningsföretag. Den frågan har tidigare förts på tal vid många äldre företag och när den nya lagen nu öppnar möjligheter därtill kommer detta säkerligen all betyda ökade arbetsuppgifter för lantbruksnämndernas förrättningsmän. I god lid före lagens ikraftträdande bör därför lantbruksnämndernas personalbehov för förtättningsverksamheten utredas.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Kapitlet innehåller bestämmelser om ett moderniserat förrältningsförfarande för handläggning av markavvattningsföretag. Reglerna har utformats med faslighetsbildningslagen som mönster men med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller markavvattning. I vissa avseenden har reglernas materiella innehåll ändrats jämfört med gällande vattenlag.

Kammarkollegiet skall kunna ansöka om förrättning för tillgodoseende av allmänna inlressen. Delta kan förväntas få viss tillämpning ifråga om omprövning av äldre företag till förmån för allmänt intresse.

I linje med lagrevisionens generella inriktning ges det allmänna ökade möjligheter alt påverka prövningen av markavvattningsförelag. Detta kommer bl. a. lill uttryck i alt kungörelse alltid skall tillställas kammarkollegiet, utökat kungörelseförfarande m. m.

I lagförslaget införes en bestämmelse om möjlighet att ompröva fråga som prövats vid tidigare förrättning. Från förrättningsmannahåll har nödvändigheten av sådan lagändring underslmkits. Problemet är givetvis störst i markavvattningsförelag tillkomna enligl äldre lag. I denna del regleras dock frågan på motsvarande sätt genom en övergångsbestämmelse, där omprövningsmöjlighelen görs tillämplig även på sådana förelag.

Besvärstiden för talan mot förrällningsmans beslut ändras från 60 dagar

27 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 418

till fyra veckor. Härigenom erhålles överensstämmelse med annan markpolitisk lagstiftning.

Lantbruksnämnden bedömer att de föreslagna reglerna för förrättnings-förfarandet bör bidra lill en smidigare handläggning av markavvattnings-förrällningarna. Nämnden förutsätter atl vissa tillämpningsanvisningar kommer atl utfärdas i administrativ ordning.

Lantbruksnämnden i Hallands län: Utredningen har behandlat etl flertal administrativa frågor som har samband med vattenlagen. Lantbruksnämnden saknar anledning atl närmare ,gå in på dessa frågor i annan mån än där de berör vattnei i jordbruksproduktionen. En- modern vattenlag är ell nödvändigt instrument för att lösa vattenproblemen även på jordbruksområdet men frågan om alt pä bästa sätt åstadkomma en optimal vallenhushållning för växtodlingen är i hög grad beroende på vilka administrativa resurser som ställes lill förfogande.

Utredningen förutsätter att lanibmksorganistionen liksom tidigare tillhandahåller kompetenta förrättningsmän för handläggning av markavvattningsföretag. Det förutsattes också att länsstyrelsen vid behandling av tillståndsärenden för jordbruksbevattning samråder med lanlbruksnämnden. De resurser som lantbruksnämnden kan behöva för att på önskvärt sätt klara av jordbmkels vallenproblem behandlas däremot ej. Sedan det vid fysisk planering klarlagts vilken mark som på sikt skall användas för jordbruksproduktion är det ett angeläget samhällsintresse atl vattenhus-hållningsplaner uppgöres för jordbruksmarken så att växtodlingen på ett opttmall sätt kan utnytQa det vallen som kan tilldelas jordbruksproduktionen. Sådana planer kan ej göras upp av den enskilde jordbrukaren ulan bör lämpligen anförtros en tekniskt utbildad Qänstemän med främst agrikulturella, men även goda vattenrältsliga kunskaper vid lantbruksnämnden, som vid behov samråder med företrädare för andra inlressen. Rådgivningsverksamhet för alt föra ut planerna bland lantbrukarna lorde också erfordras. Del är därför angelägel atl översyn sker av den valtenhushåll-ningsexpertis som framdeles bör finnas inom lanlbmksorganisalionen.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Nämnden delar utredningens uppfattning atl frågor om markavvattning skall prövas vid förrättning. Förrält-ningsreglerna bör vara så utformade atl handläggningen kan anpassas till behovet i de enskida företagen. Härvid bör sökandens och de motstående intressenas sakrättsliga grunder vara vägledande. Den föreslagna förrättningsformen har myckel stora likheter med nu gällande vattenlag. Av erfarenhet vet man all de allra flesta dikningsföretag idag tillkommer utan samband med syneförrältning. En av orsakerna är den komplicerade tids-och kostnadskrävande process som syneförrältningen alltid innebär. Med framgång göres idag en stor mängd frivilliga överenskommelser mellan dikningsintressenter även i förelag av stor teknisk och ekonomisk omfattning. Man kan dock inte bortse från den lilla osäkerhet som ligger däri atl frivilliga dikningsöverenskommelser inte är faslighetsrättsligl säkrade för framtiden. Vid förrättning enligl vattenlagen får företagels rättigheter en karaktär av officialservilut som bör eftersträvas. Därför bör man eftersträva en förrältningsform som, utan att vara alltför komplicerad, har goda utsikter alt accepteras och vinna spridning bland markavvattningsförelagen.

I modern lagstiftning finns enligt nämndens mening goda exempel på förtättningsformer för samfälligheter (t. ex. i anläggningslagen) som kunde vara vägledande också för markavvallningsförrätlningar. Enligt nämndens mening bör reglerna i 16 kap. kunna förenklas utan att allmän och enskild rättssäkerhet behöver eftersättas.

Prop. 1981/82:130 419

Härutöver önskar nämnden kommentera följande paragrafer i 16 kap.

Förordnande av förrättningsman (5 8) skulle utan olägenhet kunna överföras till lantbruksnämnden som tveklöst är den myndighet som har störst sakkunskap i dessa frågor.

Enligt 13 8 skall kammarkollegium tillgodose allmänna intressen. Nämnden menar atl länsstyrelsen med sill planeringsansvar och sin lokalkännne-dom, är mer lämpad än kammarkollegiet alt svara för dessa allmänna intressen.

Vattenlagen (eller snarare Lagen om införande av nya vattenlagen) bör utformas så alt omprövningsrätten enligl 28 8 även får gälla äldre företag tillkomna efter nuvarande vattenlag och efter 1879 års dikningslag.

Lantbruksnämnden i Örebro län: 32 S. Besvärstiden föreslås avkortad till fyra veckor mot nu gällande 60 dagar. Föreslagen besvärstid bedömes alltför kort. Större förrättningar där ett omfattande ritnings- och längdmaterial skall redovisas kräver förhållandevis stor del av "besvärstiden". Risk föreligger atl materialet inte kommer att finnas tillgängligt hos aktförvarare i sä god tid att klaganden beredes erforderligt rådrum för besvärs-framställningen. Besvärstiden bör förlängas till minst sex veckor.

Lantbruksnätnnden i Gävleborgs län: Vattenlagsulredningen utgår från att det även fortsättningsvis kommer alt finnas en förrättningsmannakår med erforderliga kunskaper och rutin (s. 177). Lanlbruksnämnden kan dela denna uppfattning endast under den förutsättningen, alt del snarast vidtages åtgärder för att fillgodose behovet av rekrytering av denna personal. Nämnden erinrar om alt förutom de nya arbetsuppgifter, den nya vattenlagen medför 1982, har den nyligen införda lagen om valtenförbund ställt lantbruksorganisationen inför mycket omfattande och aktuella förrättningsålgärder.

Sedan omkring år 1960 har förrältningsmannakåren av olika skäl minskat mycket starkt. Om tekniska medarbetare ulan formell kompetens medräknas, kan minskningen anges lill 60 ä 70%. Förrättningar enligl den nuvarande vattenlagen handläggs av lantbruksingenjörer, agronomer och ingenjörer. För närvarande finns 4 lanlbmksingenjörer (Uppsala, Malmö, Vänersborg och Örebro), vilka av lantbruksslyrelsen kan fördelas som förrältningsmän för slörre företag inom olika delar av landet. Ett mindre antal personer med molsvarande utbildning finns vid en del privata konsultfirmor. Flertalet förrättningar och andra vattenärenden handläggs av agronomer och ingenjörer, placerade på resp. lantbruksnämnder. För att av länsslyrelsen kunna förordnas som förrältningsmän fordras på visst sätt förvärvad formell kompelens.

Tillgången på förrättningsmän för markavvattningsföretag lorde inom lantbruksorganisationen f.n. vara ca 10 agronomer och ca 30 ingenjörer. Dessa handlägger även andra vattenfrågor än förrättningar. För bedömning av tillgången på personal med hydroteknisk utbildning och erfarenhet inom lantbruksorganisationen, när den nya vattenlagen avses träda i kraft, är åldersfördelningen inom kåren av belydelse. En viss uppfattning härav ger riksdagsrevisorernas granskningsrapport (2/1974), som avser läget år 1974. Del fanns då bland dikningsQänslemännen 12 agronomer och 39 ingenjörer. Enligt rapporten skulle intill den I juli 1977 ha avgått med pension 4 agronomer och 11 ingenjörer. Av dessa Qänster lorde ett mindre antal ha återbesatts. Medianåldern för ingenjörerna var då (1974) 54 år och endast 10 av dessa hade mer än 12 år kvar till pensionsåldern. För agronomerna är åldersfördelningen gynnsammare, då alla är under 40 år.

Om utredningens intentioner skall kunna förverkligas, finner nämnden

Prop. 1981/82:130 420

nödvändigt att åtgärder snarast vidtages för nyrekrytering av förrättnings-mannakåren. Därigenom blir det möjligt att avlasta enklare vattenärenden från de erfarna förrättningsmännen. Dessa kan då ägna mera lid åt mera komplicerade ärenden. Förrättningar för att bilda vattenförbund enligt den nya lagstiftningen torde vara mycket aktuella för många vattendrag.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län: 1 15 8 behandlas bl. a. regler om förrättningarnas handläggning. Lantbruksnämnden anser att förrättningsformen enligl lagförslaget bibehålls. Vad beträffar handläggning av förrättningarna synes en del regler vara onödigt omständliga, varför nämnden föreslår all nuvarande vattenlags 10 kap. 8 oeh 40 88 om avlämnande på posten av underrättelser till sakägare samt förteckning över avsända underrättelser bibehålls. Vidare anser nämnden att såväl kungörelsernas publicering i tidning såsom kallelsernas avlämnande på posten bör preciseras till 14 dagar före sammanträdet.

Skogsstyrelsen: Utredningen har ansett alt dikningsföretag så långl som möjligi bör bildas vid förrättning. Såsom kortfattat beskrivits ovan bildas huvuddelen av företagen f. n. genom frivilliga överenskommelser, vilket skogsstyrelsen bedömer bli möjligt även efter nya lagens ikraftträdande.

Skogsvårdsstyrelsen i AC län liar i sitt yttrande anfört synpunkter på prövningsförfarandet. Skogsstyrelsen vill för sin del instämma i huvuddelen av vad skogsvårdsslyrelsen anfört och därutöver ytterligare utveckla några av punkterna.

1 3-4 88 anges hur ansökan skall vara beskaffad. Här ställs större krav än vad som rimligen kan erfordras för länsstyrelsens avgörande om förordnande om förrättning avseende skogsdikningsföretag. Skogsstyrelsen föreslår att det i administrativ ordning av länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse utarbetas lämpligt tillvägagångssåtl så all ansökan om förrättning, planläggning och statsbidrag samordnas. Ansökan kan därvid inges till skogsvårdsstyrelsen som med förslag till förrättningsman sänder den vidare till länsstyrelsen.

Beträffande de kompetenskrav som kan anses nödvändiga när det gäller förrättningsman vid skogsdikningsföretag vill skogsstyrelsen understryka vad några skogsvårdsstyrelser anfört nämligen att stor vikt bör fästas vid praktisk ertarenhel och dokumenterad specialutbildning inom området. Skogsstyrelsen kommer att erbjuda skoglig personal vidareutbildning för fullgörande av arbetsuppgifter som förrältningsmän vid dikningsförrätt-ningar.

Enligt 9 S åligger det förrättningsmannen all ulreda förutsättningarna för företaget och atl vid behov samråda med de myndigheter som berörs av åtgärden. Skogsstyrelsen anser alt lill sådan myndighel skall höra skogs-vårdsslyrelserna. Om förrättningsman kommer att utses bland Qänstemän vid SVS är samrådet automatiskt garanterat. Om detta inte alllid blir fallel har skogsvårdsstyrelserna att bevaka framför allt bidragsfrågan och eventuellt samordning med inneliggande ansökningar hos styrelserna om planläggning. Skogsvårdsstyrelserna har som regel också ett omfattande skog-ligt och fastighetstekniskt underlagsmaterial till förfogande.

Skogsstyrelsen finner att tre olika förfaringssätt kan bli tillämpliga vid skogsdikningsföretag om ulredningens förslag till ny vattenlag genomförs.

1. Förrättning såsom utredningen förordar, eventuellt med gode män.

2. Förrättning där överenskommelse mellan sakägarna ligger till grund för förelagsbeslutel. Tillämpningen av alternativet förutsätter att överenskommelsen inte skadar allmänna intressen eller tredje man (16: 22).

3. Frivillig överenskommelse. Alternativet tillämpas i fall där utredning

Prop. 1981/82:130 421

styrker alt framför allt naturvårdens inlressen och fisket inte skadas. Hänsyn skall även tas till enskilda inlressen exempelvis genom offentliggörande av förelaget i ortspress.

Skogsstyrelsen bedömer att alternativen 2 och 3 blir de dominerande formerna för genomförande av dikningsföretag. 1 takt med att ökad klarhet vinns beträffande de värden våtmarkerna har från olika synpunkter torde därmed också etl relativt fritt val mellan ovan nämnda alternativ vara möjligt.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: 1 8. Paragrafen anger atl markavvattning som regel prövas vid förrättning och att länsstyrelsen förordnar om förrättning. Utredningen har uppenbarligen härvid känt sig bunden lill utredningsdirektiven där någol alternativ till förrättningsförfarandel inte antyds. Utredningen har dock inle uleslulil andra lösningar vilket framgår på sid 170; "Det skulle kanske vara möjligt alt för helt okomplicerade fall anordna ett förenklat ansöknings- och registreringsförfarande". Skogsvårdsstyrelsen får därför föreslå atl dessa frågor utreds ytteriigare. Synpunkter har tidigare redovisats i anslutning till 6 kap 7 8.

2 8. I förslag till lagtexten står; "Ansökan om förrättning göres av ägare till fastighet som vill deltaga i förelagel". Skogsvårdsstyrelsen anser att styrelsen bör ha initiativrätt i de fall markavvattning bedöms erforderlig enligt 14 eller 16 8 skogsvårdslagen.

3 8. Paragrafen behandlar ansökan om förrättning och vilka uppgifter den bör innehålla. Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande uppställes härvid orimliga krav på enskilda marKägare. Då markägarna inkommer till skogsvårdsslyrelsen med ansökan om planläggning och bidrag är diknings-traktens yttergränser ytterst diffusa. Först sedan planläggningen genomförts kan företagets omfattning överblickas och kostnaderna fördelas mellan intressenterna. Att då markägarna skrivit under en ansökan till skogsvårdsstyrelsen och skrivit under en överenskommelse om kostnadsfördelning kräva alt de även skriver under en ansökan om förrättning ter sig byråkratiskt. Skogsvårdsslyrelsen skulle i dessa fall föreslå atl styrelsen anmäler atl förrältningsmän bör utses.

4 8. Paragrafen ger regler om påföljd av underlåtenhet av sökande atl avhjälpa brister i ansökningshandlingarna. Skogsvårdsstyrelsen anser all paragrafen bör handhas med omdöme. Del får inte ställas så stora krav på en ansökan att markägare måste anlita expertis för ansökningsförfarandel.

5 8.1 paragrafen anges att länsstyrelsen, som fallet är nu vid syneförrättningar, skall utse lämplig förrältningsmän. Skogsvårdsstyrelsen anser all bestämmelser om kompetenskrav m. m. kan meddelas i administrativ ordning. Styrelsen skulle dock se en uppmjukning så atl förutom personer med formella, utbildningsmässiga meriter även förrättningsmän med prakfisk erfarenhet kan utses. Måhända skulle skogsvärdsstyrelsen ha nomineringsrätt för skogsdikningsföretag.

6 8. Skogsvärdsstyrelsen biträder tanken all gode män kan medverka vid förrättningen i de fall det bedöms erforderligt. Dä förrättningskostnaden i dessa fall blir hög torde gode män utses endast undantagsvis.

7 8.1 paragrafen hänvisas till FBL 4 kap. där del bl. a. uppställs kompetenskravet att gode männen i dessa fall skall ha kunnighet i jordbruks- eller skogsbruksfrågor. Skogsvårdsstyrelsen biträder denna uppfattning.

8 8. I paragrafen anges atl förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunnig. Detta kan t. ex. vara fallet då dikesföretag även kan aktualisera vissa vägproblem.

9 8. I specialmotivering till vallenlagsförslagel anges att då plan och

Prop. 1981/82:130 422

teknisk projektering ägt rum före förrättningen kommer förrättningsmannens arbete att inriktas på tillåtlig|-ietsprövning med avseende på allmänna inlressen. Skogsvårdsslyrelsen finner att denna ordning överenslämmer med nuvarande praxis. Då förelagets omfattning, förslag till andelstal m. m. presenteras för markägarna har skogsvårdsslyrelsen redan haft samråd med länsstyrelsen, vägverket m. fl. Slutresultatet presenteras även nu i en akt. Den stora skillnaden är att skogsvårdsslyrelsen internt utsett förrältningsmän — ej länsstyrelsen.

10 8. Paragrafen innehåller bestämmelser om att förrättningsmannen
skall utreda vilka sakägare som berörs. Skogsvårdsslyrelsen vill i detta
fall, även om det delvis ligger utanför utredningens direktiv, påpeka svårig
heten med de flerägda fastigheterna. Vid fastställelse av dikningsföretagets
yttergränser används vanligen ekonomisk karta. Med denna som grund tas
ägare fram från bl. a. fastighetstaxeringslängderna. För aktuella adresser
kontaktas lokala skatlemyndighett:n i resp. kommun eller inskrivningsdo
maren vid tingsrätterna. I de fall sterbhus är ägare är upprättandet av
sakägarlängd ett myckel tidsödande arbete och del är mycket svårl att få
fram en aktuell adressförteckning. Skogsvårdsstyrelsen skulle därför vilja
föreslå atl antingen ett centralt faslighetsägareregisler upprättas eller all
sterbhus inom t. ex. 3 månader skall utse befullmäktigat ombud.

I paragrafens andra stycke anges all om fasligheten byter ägare under förrättningen får den nye ägaren icke rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt. Skogsvårdsstyrelsen finner del värdefullt alt detta fastslås i lagtexten. Om ändringar skulle medges skulle del kunna medföra avsevärda fördyringar för övriga deltagande i företagel i form av ändrad teknisk projektering, minskal båtnadsområde eller föriängd förrättning.

11 8. Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörelse och aktförva
rare. Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar (slörre före
tag) och i ortstidning samt tillställas kammarkollegiet och andra berörda
statliga myndigheter, berörd kommun samt kända sakägare. Av del ovan
sagda framgår alt förrättningsförfarandel blir tungt och osmidigl och svårt
att inpassa i övrig planläggning. Mot bakgrund av alt de allmänna intres
sena bör beaktas motsätter sig inle styrelsen delta förfarande för slörre
företag medan något förenklat förfarande bör kunna tänkas för smärre
förelag och företag med en delägare. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att
utarbeta mer detaljerade föreskrifter.

Beträffande systemet med aktförvarare anser styrelsen i likhet med utredningen att bestämmelserna bör finnas Kvar. Styrelsen vill docK understryka del värdefulla i all aktförvararen efter företagets slutförande bör finnas i närheten av dikningsobjektet. Detta aktexemplar kommer ofta till användning vid akuta situationer, vid utförandekontroll, översvämning e. d. Det är då olämpligt om akten förvaras pä annan ort - även om detta kan vara "för sakägarna välbelägen plats".

12 8. Paragrafen föreskriver att en fastighetsägare är skyldig att tala om för förrättningsmannen för honom känd innehavare av servitut. Skogsvärdsstyrelsen finner paragrafen värdefull om l.ex. skogsdikning berör elt område där någon annan än markägaren har sin vattentäkt. Vattenförhållanden i brunnen kan eljest ändras eller ledning grävas av.

13 8. Genom paragrafen erhåller kammarkollegiet rätl och skyldighet att, när det behövs, föra talan föt allmänna intressen vid förrättningen. Kommunen får samma rätt för kommunala inlressen. Styrelsen anser att någon ökning av kommunernas beslutanderätt inte får ske på detta område utan att kommunerna endast bör yttra sig om t. ex. byggnadsplaner påver-

Prop. 1981/82:130 423

kas. Del är skogsvårdsslyrelsens förhoppning att ärendenas avgörande härigenom inle i onödan fördröjs.

14 8. 1 denna paragraf fastslås all sammanträde med sakägarna skall hållas och att del räcker med etl sammanträde om sakägarna är sams, "och hänsyn till allmänt intresse ej påkallar all ytterligare sammanträde likväl hålles". Sammanträdet skall även vara offentligt, vilket innebär att pressen kan bevaka utomståendes intressen. Styrelsen finner den föreslagna lagtexten väl utformad för att tillgodose såväl sakägares som allmänhetens intressen.

15 8. I denna paragraf fastslås än en gång atl för det första obligatoriska sammanträdet är kungörelseförfarandel säkrast. Vid därpå följande sammanträden ges betydligt slörre frihet vid delgivningen. Även om del ej framgår av specialmoliveringen anser skogsvårdsslyrelsen del vara lill fyllest i vissa fall med enbart tillkännagivande vid första sammanträdet om nytt sammanträdesdatum eller kallelse per telefon.

16 8. Skogsvårdsslyrelsen har ingenfing all erinra då paragrafen endasl innehåller bestämmelser om att förrätlningsmannen bör lämna fullödig information till sakägarna, motivera beslul och meddela beslul - även lill ej närvarande.

17 8. Paragrafen innebär atl förrältningsmän med biträde får tillträde till mark när det behövs även mot markägarens vilja. Skogsvårdsstyrelsen föreslår att förrättning kan anses påbörjad så snart ansökan diarieförts hos styrelsen. Skogsvärdsstyrelsen får härefter möjlighet atl utföra översiktlig planläggning, göra markval och valtenmängdsberäkningar och genomföra teknisk projektering etc. innan den egentliga förrättningen äger rum.

18 8. I denna paragraf behandlas de fall där sökanden hos förrättningsmannen återkallar sin ansökan. I tredje stycket jämslälles som regel sökandens uteblivande från första sammanträdet med återkallelse. Skogsvårdsstyrelsen anser atl denna "ordningsregel" bör tillämpas med måtta. Vanligen uteblir flera sakägare från sammanträde ulan all ange giltiga skäl eller lämna fullmakt. Å andra sidan kommer vanligen de intresserade till sammanträdet och risken är därför sannolikt inte så stor att en ansökan återkallas av misstag.

19 8. I paragrafen anges alt förrättningen bör avbrytas om det föreligger hinder mot företagel. Det kan t. ex. visa sig all uppslutningen kring företaget inte är tillfyllest eller att företaget visar negativ båtnad. Skogsvårdsslyrelsen vill påpeka alt förrättningar bör avbrytas skyndsamt, så inte sakägare vållas onödiga kostnader. I likhet med utredningen anser skogsvårdsstyrelsen all förrättningsmannens rådgivande uppgifter är mycket vikliga och atl han i positiv anda skall jämka sökandes förslag så de bedöms bli lillåtliga.

20 8. Denna paragraf om förelagsbeslut har delvis utformats efter förebild av 24 8 AL. Beträffande skogsdikesförelag anser skogsvårdsslyrelsen att beslut även bör innehålla uppgift om underhållsskyldighet (ny pkt 12). Ett förelagsbeslut kan endasl omprövas i vissa fall då del framkommer väsentligt nya uppgifter om l.ex. kostnader, ägande eller fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen anser att lagen härvid är smidig att använda.

21 8. Genom denna paragraf ges en möjlighet att reglera vissa skador vid en senare lidpunkt än vid företagsbeslut. Styrelsen finner detta praktiskt l.ex. då ett myrområde används som slambädd under några är efter nydikning, men därefter bör dikas upp. Del kan i dessa fall vara svårt att förutse koslnaderna för dikning i etapp 2. Kostnadsfördelningen kan dock vara fastställd i förväg.

Prop, 1981/82:130 424

22 8. Paragrafen ger förrättningsmannen rätt atl godta överenskommelser som markägarna träffat och lägga dem lill grund för företagsbeslut. Skogsvårdsstyrelsen finner denna möjlighet smidig och betydelsefull, kanske då någon är ovillig att delta i vissa kostnader.

23 8. Paragrafen medger alt företagsbeslut antingen kan meddelas vid sammanträde eller också hållas tillgängligt på tid och plats som meddelats sakägare och övriga berörda. I del senare fallel kan beslutet vara tillgängligt på skogsvårdsslyrelsens kansli eller hos dikningssamfällighetens ordförande.

24 8. Styrelsen har inget atl erinra mot att ersättning utgår efter lanl-bruksnämndstaxan. Även skogsstyrelsens normaltaxor borde kunna användas.

25 8. 1 paragrafen omtalas vilka koslnader som utgörs av förrältningskostnader. Planläggningen och den tekniska projekteringen av diknings-företaget synes härvid ligga utanför. Kostnaderna fördelas enligl samma grund som kostnaderna för själva företaget. Vissa skäl talar för samordning av debitering om skogsvårdsstyrelsen handlägger förrättningen.

26 8. I fråga om protokoll och aklbildning får skogsvårdsstyrelsen föreslå atl skogsstyrelsen får utarbeta normer.

27 8. Paragrafen ger möjlighet tilll inlösen av viss fastighetsdel. Samma regler gäller här som vid annan fastighetsbildning. Paragrafen torde knappast komma lill användning vid skogsdikning.

28 8. 1 denna paragraf ges möjlighet till omprövning av andelstal. Skogsvårdsstyrelsen finner detta värdefullt, då del ibland vid förrätlningsskedet kan vara svårt att förutse, l.ex. naturhinder. Längre fram kan del även göras en bedömning att endast vissa diken behöver underhållas medan andra kan försummas.

29 8. I denna paragraf ges bestämmelser om företagel inle utföres inom föreskriven arbetstid. Om inle förlängning begärs förfaller företagsbeslutet. Arbetstiden bör således få variera med företagens storlek och karaktär.

Fiskeristyrelsen: Styrelsen har under kap. 6 uttalat, att det från fiskevårdande synpunkt är viktigl all dessa förelag faller in under den nya lagen. För att reglerna ska få avsedd verkan måste dock fiskefrågorna tillmätas tillbörlig vikt. 1 anslutning till 9 och 11 88 vill styrelsen därför understryka att styrelsen alllid lämnas tillfälle lill samråd bl. a. för atl vid behov kunna föreslå sakkunnig enligt 8 8.

Fiskeriintendenten i Östra distriktet: När det gäller markavvattningsföretag lägger de föreslagna paragraferna på förrättningsmannen att avgöra huruvida bl.a. fiskeintresse kan komma alt beröras och i så fall tillställa fiskeristyrelsen kungörelsen. Jag vill för min del föreslå den ändringen, alt kungörelser i samtliga markavvattningsärenden av förrältningsmannen skall sändas lill fiskeristyrelsen. En sådan handläggningsrutin ger styrelsen möjlighet att bedöma om del med hiinsyn till fiskeintresset finns skäl all gä in i ärendet.

Överlantmätarmyndigheten i Södermanlands län: Enligt förslaget skall fråga om markavvattning prövas vid förrättning, vartill förordnande utfärdas av länsslyrelsen. I samband med förordnandet skall länsstyrelsen utse lämplig förrättningsman. Utredningen har inte redovisat vilka formella krav som bör ställas på sådan förrällningsmans kompelens och anser atl närmare beslämmelser härom bör meddelas i administrafiv ordning. Ulredningen ulgår från all lämpliga förrättningsmän skall finnas att tillgå bland Qänstemän hos lantbruksnämnderna, skogsadministralionen och vissa konsultföretag.

Prop. 1981/82:130 425

Överlantmätarmyndigheten (ÖLM) anser att en förrättning för prövning av markavvattningsföretag kommer alt bestå av två delar. Den ena delen avser utarbetande av erforderlig plan och ombesörjandet av behövliga tekniska arbeten och värderingar. Den andra delen avser de åtgärder som gäller sammanträde med sakägare och därvid aktualiserade fastighetsrättsliga beslut. Ulredningen synes ha lagt den största vikten vid den tekniska delen. ÖLM anser däremot att den senare delen bör ges företräde när det gäller att bedöma förrättningsmannens lämplighet och att därför dennes förrättningserfarenhet och kunskaper på det fastighetsrättsliga området bör tillmätas särskilt stor vikt. Med hänsyn härtill bör det vara naturligt all fastighelsbildningsmyndigheten handlägger förrättningar för prövning av markavvattningsföretag. Behovel av teknisk sakkunskap kan tillgodoses genom att sakkunnigt biträde anlitas vid förrättningen (16 kap. 8 8).

Med anledning av vad sålunda anförts anser ÖLM alt förrättning för prövning av markavvattningsföretag normalt bör handläggas av faslighets-bildningsmyndighel Qfr 4 8 anläggningslagen).

Överlantmätarmyndigheten i Kronobergs län: I betänkandet har förutsatts, att samma specialister, t ex inom lantbruksnämnden, som gör förrättningar enligl nuvarande vattenlag skall vara förrältningsmän även enligt den nya lagen. Men del kan ifrågasättas, om det inte är problem med fastighetssamverkan, som här väger tyngst och om då inte fastighetsbildningsmyndigheten /FBM/, främst lanlmäleriets specialenheter för jord-och skogsbruKsärenden, skulle vara den lämpligaste förrättningsmyndigheten. FBM har ju i sin verksamhet enligl FBL, AL, LFS och andra lagar stor erfarenhet av fastighelssamverkan. Eftersom dessa lagars regelsystem i stor utsträckning kommer att tillämpas enligt VL-förslaget, är del naturligt all i stor ulslräckning också anlita FBM som förrältningsmyndighet. Tillgång fill särskild fackkunskap har FBM - liksom vid förrättningar enligl FBL och AL - genom möjligheten atl anlita sakkunniga och gode män samt samråda med andra myndigheter t ex med länsstyrelsen.

Då FBM förordnas till förrättningsman för markavvattningsfrågor bör den nya vattenlagen innehålla bestämmelser om gemensam handläggning med förrättni/ig enligl FBL.

Överlantmätarmyndigheten i Kristianstads län: Enligt förslagel skall frågor om markavvattning prövas vid förrättning. Regeringen kan förbehålla sig prövningen av företag av större omfattning. Att prövningen av denna typ av ärenden skall ske vid förrättning är lämpligt. Sådana företag berör som regel flera fasligheler. Innan etl avgörande kan ske krävs utredningar, kontakter med sakägarna i form av sammanträden m m och samråd med myndigheter som berörs (bl a länsstyrelsen), vilket lämpligast sker inom ramen för en förrättning. De föreslagna förrättningsreglerna bygger i stor utsträckning på FBL:s och AL:s regler. Bestämmelserna om handläggning m m bör emellertid kunna förenklas genom direkt hänvisning till motsvarande regler i FBL och därefter kompletteras i den mån speciella regler erfordras.

Överlantmätarmyndigheten i Malmöhus län: Vattenlagsutredningen föreslär att prövning av markavvattningsföretag skall handläggas vid förrättning. Länsstyrelsen har att förordna om förrättning samt att utse lämplig förrältningsmän. Denne har att pröva både tillstånds- och ersättningsfrågor. Överlantmätarmyndigheten anser i likhet med utredningen all förrätlningsformen utgör ell effektivt och smidigt instrument att handlägga dessa frågor. Förrättningsreglerna i anläggningslagen (AL), som i sin tur återgår i allt väsentligt på fastighetsbildningslagens förrällningsregler, har

Prop, 1981/82:130 426

ställ som förebild också för förrällningsinslitulel i nya vallenlagsförslagel. Även de materiella reglerna om tillstånd, delaktighet m m har stora likheter med motsvarande regler i AL. Då sålunda förrättningar rörande markavvattningsföretag både i fråga om materiell prövning och formell handläggning i hög grad påminner om förrättningar enligt AL talar slarka skäl för all båda förrätlningslyperna handläggs av samma förrättningsorganisalion. Därvid bör i första hand den statliga lantmäteriorganisationen komma ifråga. Om så skulle bli fallel bör förrättningarna uppdragas å lanlmäleriets specialenheler för jord- och skogsbruksfrågor med länen som verksamhetsområde.

Överlantmätarmyndigheten i Skaraborgs län: Lagen föreslås bli tillämplig på olika anläggningar eller åtgärder i vatten benämnda vallenföretag. Dessa har stora likheter med de anläggningar som regleras i anläggningslagen. I bägge lagarna är del ofta fråga om samma slag av anläggningar ex bro, brygga, grundvatlentäkt, vatten- och avloppsledning genom vattenområde, bro eller bank som hör till enskild väg. I anläggningslagen liksom ofta i vattenlagen rör det sig om en krets fastigheter som bildar en samfällighet för byggande och drift av en eller flera anläggningar (vattenföretag) varvid koslnaderna fördelas efter åsatta andelslal. Samfällighetsförvall-ningslagen skall enligl förslaget bli tillämplig även på vatlenförelag enligt VL.

I utredningsdirektiven - tilläggsdirektiven 1972-12-08 - har uttalats att del är synnerligen angeläget att det sker en samordning av lagstiftningen vad gäller torriäggningsföretag, andra anläggningsföretag och fastighelsbildningsåtgärder och atl man därvid skulle utgå frän föreskrifterna i anläggningslagen. Det var enligl utredningsdirektiven angeläget alt man pä ett enkelt och smidigt sätt kunde samordna prövningen av olika anläggnings- och fastighetsbildningsfrågor. Utredningen skulle också enligt lill-läggsdirektiven la ställning till var torrläggningsbeslämmelserna lämpligen borde placeras — i anläggningslagen eller i vallenlagen. Utredningen har utan närmare motivering valt att ta in bestämmelserna i vallenlagen. Del är emellertid ej alldeles klart, alt dessa skall ingå i vattenlagen, utan det kan vara lika motiverat alt la in bestämmelserna i anläggningslagen. 1 vart fall borde en vägning av för- och nackdelarna med de bägge alternativen ha gjorts och det klart motiverats varför man vall ett visst alternativ. Alt markavvattningsföretag skiljer sig från vatlenförelag i övrigt visas genom den särbehandling de fått i vattenilagsförslaget. Frågan var markavvattningsreglerna skall placeras synes böra utredas närmare under lagstiftningsarbetet.

Förrättningarna enligt AL och LL berör ofta anläggningar som enligt 1; 1 i föreslagen lag utgör vattenförelag. Det kan t. ex. röra sig om en småbåts-brygga för en grupp fritidsfastigheter, bro hörande till enskild väg eller va-ledning genom ett vattenområde. Del har i 12 kap föreslagen lag givits möjlighet att utföra vattenförelag utan tillstånd om "det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Del är i utredningen föga belyst vad uttrycket "inverkan på vattenförhållandena" innebär. Genom att i de flesta vallendrag fiskel är samfällt kommer i allmänhet varje gemensamhetsanläggning i vatten att påverka förutom vatlenrätlsägare även en stor grupp fiskerättsägare. Den föreslagna lagen innehåller ej någon bestämmelse eller uttalande om hur "bagalellskador" skall bedömas. En tillämpning av bestämmelserna efter ordalagen innebär att etl stort antal ärenden med försumbara skador måsle prövas.

Prop, 1981/82:130 427

Om ett företag är tillståndspliklig enligl VL eller om del är tveksamt om företaget får utföras utan tillstånd, borde det vara möjligt att inom förrättningens ram dels genom normall samrådsförfarande klarlägga om vatlenföretaget behöver tillslåndsprövas eller ej, dels om vatlenlagsprövning erfordras låta tillståndsmyndigheten föreskriva att vissa beslut träffas inom AL- och LL-förrättning för att därmed slippa föra ärendet till vattendomstol. Därmed skulle det kunna skapas förutsättningar för att på ell enkelt och smidigt sätt samordna prövningen av olika frågor enligt AL och LL med vattenlagen. Utredningen har icke beaktat eller i vart fall ej belyst dessa samordningsproblem i nu föreliggande förslag till vattenlag.

Samordning av valtenlagsfiftningen med bl. a. bestämmelserna i AL skulle enligt tilläggsdirektiven vad gäller markavvattningsföretag avse såväl förfarandebestämmelserna som de materiella villkoren och utredningen skulle därvid utgå från AL.

De materiella villkoren för bildande av valtenförelag har utformats i 3 kap valtenlagsförslagel. Bestämmelserna avviker i betydande grad från motsvarande villkor i AL;s 5-11 88. Man bör i VL-förslagel på samma sätt som i AL uppdela 3 kap i villkor av enskilt intresse och villkor av allmänt intresse och i större grad ansluta lagtexten till AL.

Utredningen har i de fall då företag strider mot plan eller beslämmelser pekat på de möjligheter att liksom hittills meddela villkorade tillstånd. Delta innebär dock atl tillstånden blir giltiga först då ändring av planen eller bestämmelserna fastställts. Del bör med hänsyn till tidsutdräkt och kostnader för en planändring vara möjligt för länsstyrelse eller byggnadsnämnd alt på samma sätt som tillämpas i AL, FBL och BL medge undanlag från plan eller bestämmelser om särskilda skäl föreligger.

Det förutsätts i förslagel att endast fastighet skall kunna delta i ett företag. 1 likhet med vad som nu gäller i AL bör med fastighet också jämställas byggnad på ofri grund, sämjeloll, inskriven tomträtt och i vissa fall brukningsenhel.

En typ av förelag som fåll slor betydelse är yt- eller grundvatlentäkt för jordbruksbevattning. Jämlikt 15 kap 28 7 är länsstyrelsen tillståndsmyndighet för sådana företag. Med hänsyn lill att behovet av bevattning är knutet till särskilda fastigheter eller brukningsenheter kan del vara lämpligl att för sådana företag tillämpa AL och SFL.

Det är ej i lagtexten eller i motiven ulklarat hur beräkning och utbetalning av ersättningar för tillstånd enligt vattenlagen skall samordnas med motsvarande frågor enligl AL, LL och FBL för anläggningar och företag som prövas samtidigt enligt VL och någon av AL, LL eller FBL. En strävan bör vara all det totala ersättningsbeloppet beräknas vid etl och samma tillfälle och att utbetalning av hela beloppet sker samtidigt. Motsvarande samordningsproblem kan uppkomma för vallenföretag då omgivande mark blir föremål för reservatsföreskrifter och ersättning enligt naturvårdslagen.

Med hänsyn till vad som ovan anförts anser överianlmätarmyndigheten
att 3 kap vattenlagsförslaget bör omarbetas så att bestämmelserna i högre
grad ansluter till regelsystemet i anläggningslagen saml att 12:1 bör omar
betas så alt antalet för prövningsskyldiga förelag begränsas i vart fall, vad
gäller företag som ingår i AL-förrältning.------

Överlantmätarmyndigheten delar ulredningens uppfattning att prövning av markavvaltningsföretagen skall ske genom förrältningsförfarande.

De olika berörda myndigheternas synpunkter bör i tillräcklig grad kunna komma fram till förrättningsmannen genom samrådsförfarande och i sista hand genom besvärsrätten.

Prop, 1981/82:130 428

En markavvattningsförrätlning kan ha mycket varierande innehåll, från stora företag med behov av sammanvägning av flera olika, vitt skilda och oförenliga intressen till myckel enkla företag i stort syftande till endast en formell bekräftelse av vad sakägare oeh företrädare för berörda allmänna intressen enats om. I vissa fall kan förrättningen inrymma både prövning och upprättande av komplicerade förslag lill markavvaltningsanläggningar t. ex. för invallning med vallar och pumpverk mm. I andra fall kan förrättningen endast gälla att ändra elt andelstal. Förfarandereglerna måste på grund härav - vilket utredningen även betonat - ges betydande elasticitet.

Markavvattningsförelag bör - såsom utredningen uttalat - så långt som möjligt bildas genom förrättning bl. a. med hänsyn till den sakrättsliga verkan som inträder härigenom. Den besparing i tid och kostnader, som markavvattning utan förrättning medför, bedömer den enskilde markägaren naturligt vara mycket betydelsefull - ofta mera betydelsefull än atl få överenskommelsen säkrad för framtiden. Säkring av rättigheterna för t. ex. ledningar kan markägaren billigare än genom förrättning i regel få genom att i överenskommelserna inrymmes servitutsupplålelse som inskrivs.

Från allmän synpunkt vore det en ej önskad utveckling om nuvarande syslem med överenskommelser fortsatte och utbyggdes med upplåtelse av avtalsservitut. Systemet skulle medföra oklarheter och fördyra fastighetsregleringsverksamheten. Det är därför från olika synpunkter angeläget att del för överenskommelsefallet finns ell så enkelt och billigt förrättningsförfarande all markägarna finner det vara förenligt med sina intressen att begära förrättning.

Vid bedömning av kostnaderna för handläggning av l.ex. ett markav-valtningsärende skall givetvis medtagas samtliga kostnader, som är beroende av tillämpliga förfaranderegler. Bedömningen skall således ej endast avse de "synliga" förrättningskostnaderna utan även l.ex. länsstyrelsens koslnader för utfärdande av förordnande (16:1 i föreslagen ny VL), kostnader för myndigheters bevakning av aktuella ärenden (16:11) och även sakägares kostnader för bevakning av sin rätl under förrättning.

Det kan eventuellt finnas skäl atl koppla statligt stöd till markavvattningsföretag med krav på förrättning när sådan bedöms önskvärd från allmän synpunkt.

Förslag till förfaranderegler anges vara en modernisering och förenkling av 10 kap VL och ha utformats med förrällningsreglerna i FBL och AL som modell.

Ulredningen har med de föreslagna reglerna ej lyckats uppfylla det uppställda och erforderliga kravet på elasticitet. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka smidigheten och synes även vara möjlig. Enligt överlanlmälarmyndighelens mening bör förfarandereglerna däriör omarbetas.

Nedan redovisas vissa synpunkter på och önskemål vid en sådan omarbetning.

I.----

2. Kungörande bör ej vara obligatoriskt.

3. Förrättning bör kunna handläggas utan sammanträde.

4. Det bör undersökas om inte utfärdande av förordnande automatiskt kan kopplas med rätt att verkställa undersökningsarbete (enl 24:1).

5. Företagsbeslul bör kunna avges som preliminärfräga. Även om det normalt är lämpligt atl avge beslut som omfattar samtliga de frågor som enligt 16:20 skall ingå i förelagsbeslutel bör det dock finnas möjlighet all

Prop, 1981/82:130 429

bryta ut ersättningsfrågan. Särskilt ersättningsbeslut skall då kunna avges på motsvarande sätt som enligt AL.

6. För atl hinna färdigställa förrätlningshandlingarna är del nödvändigt att införa möjlighet att efter tiden för förelagsbeslutel avge särskilt avslul-ningsbeslut från vilken lid besvärstiden räknas.

7. Reglerna måsle vara sådana atl en smidig samordning med bildande av samfällighetsförening ernås. För detta krävs att - om endast etl sammanträde behövs - detta kan hållas så sent under förrättningen att därefter utan särskilt sammanträde endast meddelas avslutningsbeslut.

8. Det bör undersökas om det vore lämpligt med en regel som gör det möjligt att i början av förrättningen utfärda erforderiig kungörelse för atl bl. a. nå okända intressenter ulan alt det i alla sammanhang då behöver hållas sammanträde med de kända sakägarna.

9. Lämpligheten av att kammarkollegiet skall bevaka allmänintresset vid markavvattningsförrättningar ifrågasattes. Övervägande skäl talar för att allmänintresset bör bevakas av länsstyrelsen.

10. Vid omarbetning av förfarandereglerna bör även frågan om arkive
ring av originalexemplar av förrältningshandlingar och om registrering av
beslut tas upp. För praktisk tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i
6:6 och 6:7 (och även dem i 7:7) är del erforderligt att åtminstone
företagsbeslut med tillhörande karta ed arkiveras i länsstyrelsens arkiv
(regislerarkivet på lantmäterienheten). Det torde vidare vara erforderiigt
med registrering motsvarande den som nu görs vid förrättningar enligt AL.
En särskild fråga som även måste lösas är vidare frågan om hur man på ett
enkelt sätt skall få de äldre förrätlningsbeslulen tillgängliga i erforderlig
omfattning.

Enligl 16:5 förslaget till vattenlag skall länsstyrelsen i samband med förordnande om förrättning utse lämplig förrättningsman. Utredningen har i kommentarerna anfört att del liksom nu bör gälla vissa kompetenskrav, varierande allt efter företagets tyn och svårighetsgrad och att närmare föreskrifter härom bör meddelas i administrafiv ordning. Ulredningen uttalar beträffande förtättningsformer att del helt övervägande antalet markavvattningsföretag utförs inom ramen för jord- och skogsbrukets rationalisering och att det här sedan länge finns personal med utbildning och erfarenhet på området.

Syneförrättning för dikningsföretag enligt nuvarande vattenlag har främst till uppgift all bestämma hur dikningsföretagel tekniskt skall utformas och hur kostnaderna skall fördelas mellan delägarna i företagel. Någon avvägning mellan det allmännas och enskildas intressen behöver i allmänhet icke ske. I förslaget till vattenlag blir det däremot vid prövningen av marr.avvattningsföretag på elt helt annat sätt fråga om alt göra en avvägning mellan allmänna och enskilda inlressen. En av de mest betydelsefulla ändringarna, som förslagel till ny vallenlag innebär, är alt vattenföretagen sätts in i det större sammanhang som samhällsplaneringen bildar. För markavvattningsförelagen är det främst naturvårdsintresset som är aktuellt.

Då markägarintresse överensstämmande med visst näringsinlresse Qordbruks- eller skogsbruks-) ofta kan ställas mot allmänintresse (naturvärds-) är det i princip en fördel om förrättningsmannen ej ingår i någon organisation för viss näring (lantbruks- eller skogsbruks-).

En viktig del av förrätlningsresultalet utgörs ofta av den tekniska projekteringen. En projektor som ulfört ett markavvatlningsprojekt ål någon eller några marKägare och sökt åstadkomma överenskommelse om delak-

Prop, 1981/82:130 430

tighet men ej lyckats kan ogärna byta skepnad och bli förrältningsmän. Hans opartiskhet som förrältningsmän kan då sällas i fråga. Förrätlningsmannen måste vara obunden från början av förrättningen. Det är därför nödvändigt alt olika personer utför projekteringen och handlägger förrättningen om ej den som projekterar redan från början varit förrättningsman. Det är från olika synpunkter av fördel om den som projekterar har en friare inställning än förrättningsmannens. Systemet med särskild projektor praktiseras med framgång här i länet vid anläggningsförrältningarna. Skogsbilvägarna projekteras l.ex. regelmässigt inom skogsvårdsstyrelsen under det att förrättningarna handlägges av fastighetsbildningsmyndighet. Med hänsyn till den myndighetsfunktion som förrättningshandläggningen innebär ifrågasätts om icke förrättningarna liksom enligt annan jämförbar modern lagstiftning borde handläggas av myndighet.

Förrättningsmannen måste ha sådan kunskap om och erfarenhet av tillämpliga beslämmelser att han kan handlägga förrättningen pä etl från rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt Qfr prop 1973:160 ang anläggningslagen m.m.). Med den möjlighet som finns att för vissa frågor utnytQa sakkunnig — med tillämpning av bestämmelse därom (16:8) eller informellt - är del viKligare atl förrätlningsmannen har erforderiiga allmänjuridiska kunskaper och kunskaper om plan- och fastighetsbildningslagstiftning i vidsträckt bemärkelse än all han är skicklig markavvatlningsprojeklör. Som ovan anförts finns det skäl soi-n talar för alt projekteringen ej göres av förrätlningsmannen.

Både av kostnadsskäl och behov att få en likartad lagtolkning bör den som handlägger ha stort förrältningsunderlag. Enhetliga rutiner bör skapas och utbildningen bör koncentreras till några få förrältningsmän som i princip skall handlägga alla förekommande förrättningar inom länet.

Fastighetsbildningsmyndighet är väl förtrogen med hithörande fastighetsrättsliga problem, har vana vid all hanlera rättigheter och skyldigheter som är fastighetsanknutna och att i förrätlningsverksamheten göra avvägning mellan del allmännas och den enskildes intressen. Inom fastighelsbildningsmyndigheten finns redan en väl utvecklad förrättningsrulin med delegerad handläggning. Skulle markavvallningsförrätlningar handläggas inom FBM erfordras kompletterande utbildning i vattenrätt. Om förrättningarna skulle handläggas av personal inom lantbruksnämnd och/eller skogsvärdsstyrelse erfordras även utbildning, som dock skulle få ges en annan inriktning. Fråga om hur man, utgående från bl. a. tillgängliga personresurser, skall utbilda förrättningsmän för att åstadkomma väl fungerande förrättningsorganisalion, sammanhänger med vad ovan sagts om markavvattningsföretagens plats i lagstiftningen.

Fastighelsbildningsmyndigheten, specialenhet nr I, i Skaraborgs län: Såsom utredningen uttalar (sid 171 n) måste förfarandereglerna ges betydande elasticitet. En marKavvattningsförrättning Kan ha mycket varierande innehåll. Den kan å ena sidan gälla stora förelag med behov av sammanvägning av flera olika vitt skilda och motstående inlressen. Å andra sidan kan förrättningen kanske endasl gälla alt ändra elt andelslal, som direkt berörd fastighetsägare och samfällighetsföreningen ej kunnat enas om (varigenom bestämmelserna i 6:7 ej kan tillämpas).

Såsom ulredningen uttalar (sid 271 x) bör markavvattningsförelag så långt möjligt bildas vid förrättning bl.a. med hänsyn till den sakrältsliga verkan som inträder härigenom. Alt det f. n. här i länet i stort sett ej görs några förrättningar av aktuellt slag beror enligl under hand från lanlbruksnämnden erhållna uppgifter främst på alt del är stor skillnad på kostnader

Prop, 1981/82:130 431

för upprättande av ett förslag till dikning och för en förrättning. "Stelheten" i nuvarande vattenlag och tidsutdräkt med förrättning har även varit skäl för överenskommelse i stället för förrättning.

Del är oklart hur de överenskommelser om dikning som här i länet ingås under medverkan av bl. a. Qänstemän vid lantbruksnämnden skall betraktas vad gäller rättigheter för ledningarna.

Det har enligt uppgifterna från lantbruksnämnden ej kommit fram någol som visar atl det i praktiken varit några egentliga olägenheter med systemet med överenskommelser. Överenskommelserna har vid fastighelsreg-leringsverksamheten bedömts ej innefatta rällighetsupplåtelse. De har därför ej försvårat eller fördyrat fastighetsregleringarna.

Om överenskommelserna skall anses innefatta rällighetsupplåtelse måsle överenskommelserna beaktas vid fastighetsregleringarna. Den diskussion om behov av att säkra rätt för ledningar som lagstiftningsarbetet eventuellt kan leda till kan — om förrältningskostnaderna blir för höga - få till följd alt markägarna i framtiden väljer överenskommelser som även innefattar avtalsservitut för ledningarna. I sådanl fall skulle man få en för bl. a. fastighetsregleringarna ej önskvärd utveckling.

Det finns därför från olika utgångspunkter skäl för alt få en mycket enkel förrättning dä markägare är överens. Dä en förrättningslaxa i princip bör utgå från självkoslnadsprincip men del ur allmän synpunkt kan finnas skäl för att stimulera lill förrättning skulle del måhända visa sig vara lämpligl med någon nedsältningsregel.

De föreslagna förfarandereglerna för markavvattningsförrättning synes ej vara tillräckligt elastiska. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka smidigheten. Nedan redovisas vissa förfaranderegler som från nu aktuell synpunkt är bättre i AL än enligl förslagel.

1. Enligt regelsystemet för AL (2 8 AL, 4 8 i lagen om införande av AL och SFL samt uttalande i AL-propositionen sid 185 y) kan som fastighet i vissa fall betraktas bl. a. byggnad på ofri grund, sämjeloll och brukningsenhel. Någon motsvarande bestämmelse finns ej i förslagel till VL. Ej heller synes det finnas någol uttalande om all "fastighet" skall kunna tolkas avse annat än registerfaslighel.

2. Kungörelse, som ej är obligatorisk i AL.

3. Sammanträde, som ej heller är nödvändigt alt hålla enligt AL.

4. Förrättningen börjas enligt AL då ansökan inkommer. Något särskill beslut om rätt att göra undersökningsarbete motsvarande det i 24:1 erfordras ej (4:38 FBL blir automatiskt gällande).

5. Anläggningsbeslut kan i motsats till företagsbeslut göras till preliminärfråga.

6. Avslutningsbeslut är enligt AL elt särskill beslut som kan avges vid sen;'-e tidpunkt än då anläggningsbeslutet avges. Delta har i praktiken visa' ig vara erforderligt för atl hinna färdigställa förrätlningsdokumen-ten. - Besvärstiden räknas frän dagen då avslulningsbeslut meddelas.

7. I praktiken blir del om samfällighetsförening skall bildas — med hänsyn till enkelt kallelseförfarande - nödvändigt att hålla sammanträdel för föreningsbildandet i anslutning lill förrättningssammanlräde vid vilket bl. a. anläggningsbeslut meddelas. Om rådplägning med sakägare leder till all endasl ett sammanträde behöver hållas kan detta förläggas så sent under förrättningen atl därefter vid senare lidpunkt ulan särskilt sammanträde endast meddelas avslulningsbeslut. Molsvarande möjlighet finns ej enligt föreslagna regler för markavvattningsförrättning.

8. Enligt AL bevakas allmänintresset av länsslyrelsen och byggnads-

Prop, 1981/82:130 432

nämnden. Enligl förslagel till VL skall kammarkollegiet i stället för länsstyrelsen bevaka allmänintresse. Det i 16: 11 föreskrivna kungörelseförfarandel och uppföljningen av detsamma inom olika myndigheter är mera kostnadsKrävande än elt system molsvarande del i AL och synes ej vara erforderiigt med den ställning länsstyrelsen fått enligt den föreslagna lagen.

Vid tillämpning av AL har framKommit behov av vissa lagändringar. Bl. a. har del visat sig behövas err regel för atl beträffande samfälld mark slippa all bestämma ersättningar för upplåtelse och att fördela sådana ersättningar om ersättning för delägande fastighet blir obetydlig (regler motsvarande den i 6:6 FBL). Då det ju är mycket sällsynt att samfällighet har styrelse eller förvaltare som avses i 10:9 föreslagen lag synes del finnas behov all även i VL få beslämmelse ungefär motsvarande den i 6:6 FBL.

Utredningen uttalar (sid. 365 y) all arkivexemplarei av aklen rörande markavvattningsförrättning torde böra förvaras hos lanlbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen. Utredningen berör ej närmare frågan om förrättningsbeslut skall offentliggöras i något register. Bakgrunden härtill lorde vara all ulredningen ansett denna fråga skall tas upp senare i enlighet med vad utredningen angett i kap. 6 onr vissa erforderliga författningsändringar i övrigt (sid. 431).

För praktisk tillämpning av bl. a. de föreslagna bestämmelserna i 6:5-7 samt 7:6 och 7:7 är del erforderiigt alt åtminstone förelagsbeslutel med tillhörande karta el. dyl. finns arkiverat i länsstyrelsens arkiv (förrättningsarkivet på lantmäterienheten). Det torde vidare vara erforderligt med registrering motsvarande den som görs för förrättningar enligl anläggningslagen enligt vilken det förs en särskild förteckning över anläggningssamfälligheler (ga-förteckning). En särskild fråga blir vidare hur man på ett enkelt sätt skall få de äldre förrätlningsbeslulen tillgängliga i erforderlig omfattning.

Överlantmätarmyndigheten i Västerbottens län: Rätten till vallen är principiellt knuten till den fastighet där vattnet befinner sig. Valtenlagsliftningen har därför nära samhörighet med annan lagstiftning som rör fastigheter. Under 1970-talet har ett flertal nya lagar tillkommit som rör fastigheter, anläggningar på fastigheter och förvaltning av olika former av anläggningar och samfälligheter, l.ex. FBL, AL, LL, SFL. Lagstiftningen har samordnats med den nya jordabalken samt med reviderad lagstiftning för registreringen av fastigheter och anläggningar. Målsättningen för denna lagstiftning har bl. a. varit atl få till stånd en för samhället så god hushållning av mark och vaiten, som möjligt, atl få ett effektivt genomförande av statlig och kommunal fysisk planering samt att få en rationell fastighetsbildnings- och anläggningsverksamhet.

Erfarenheterna från tillämpningen av den nya lagstiftningen är mycket goda ur både statlig, kommunal oeh enskild synpunkt. Lantmäteriet och dess fastighetsbildningsmyndigheter (FBM) har fått ta hand om nya stora arbetsuppgifter, l.ex. enligt AL-, LL- och SFL- lagstiftningen.

Samtidigt som arbelet med den nya faslighelsbildningslagsliftningen (i vidsträckt mening) slutfördes påbörjades översynen av vatlenlagstiftningen. Av tradition har byggande, drift och underhåll av anläggningar i vatten eller för utnytQande av vattentillgångar skett med slöd av lagstiftning av annan konstruktion än molsvarande lagstiftning för fast mark. Även andra myndigheter och domstolar än de som normalt sysslar med fastmarksför-hållanden har tidigare handlagt vattenlagstiftningen. Denna konstruktion med speciallagstiftning och särskilda myndigheter för vatlenmålen har varit olycklig ur samordnings- och effektivitetssynpunkt. För planerings-

Prop, 1981/82:130 433

och fastighetsbildningsorganens har del t. ex. varit svårt alt få reda på vilka inskränkningar och belastningar som gäller på en fastighet enligl äldre vatlendomar. Det verkar som om de fåtaliga stora vattenföretagen, l.ex. för byggande av kraftverksanläggningar i Nortlandsälv alltför mycket tidigare fåll dominera valtenlagsliftningen, till nackdel för de många relativt enkla vatlenföretagen. Del verkar som om denna svaghet lill en del släpar med även fill den nya vattenlagen.

Den nu föreslagna vattenlagen ger en ur samhällets synvinkel bäitre samordning med annan lagsfiftning och bättre effekfivitet än tidigare. Intryck har tagits av den nya faslighetsbildningslagstiflningen (FBL, AL, LL och SFL). Men samtidigt har utredningen icke helt kunnat frigöra sig från det äldre synesätlet atl vatlenlagstiftningen skall ske enligt en special-lagsfiftning skild från annan samhällelig lagstiftning. Samordningen med BL, NVL pch ML synes vara väl tillgodosedd men del är mera tveksamt om samordningen med FBL, AL, LL, SFL, tillfullo beaktats. Vattenlagstiftningen har inte heller beaktat att lantmäteriet i dag har hand om bildning av fastigheter, anläggningar och samfälligheter av betydande omfattning och där god samordning sker med statlig och kommunal planering och där bevakning av de allmänna intressena sker via FBM. Utredningen har inte heller beaktat att lantmäteriet i förrättningshandläggningen har stor rutin alt bedöma olika förelags ekonomiska nytta och hur den skall fördelas på berörda fasligheter. Även kravet på en god och överskådlig registrering av valtenlagsfiflningens slutresultat samordnad med den registrering av fastigheter, anläggningar och samfälligheter som nu sker på länsstyrelserna (lantmäterienheten) har förbiselts.

Det vore därför önskvärt alt innan slutlig ställning togs till den föreslagna vattenlagen en översyn gjordes för all få bättre samordning med den nya faslighetsbildningslagstiftningen (FBL, AL, LL, SFL) samt all i vattenlagen bättre utnyttjades den erfarenhet och de resurser som finns i nya lantmäteriorganisationen. Inle minsl gäller det del nya förrättningsförfarandet atl bilda anläggningar och anläggningssamfälligheter.

Vad gäller lagförslaget lill VL kan konstateras att behandlingen av markavvattning i 6 och 16 kap. i stora drag bygger på reglerna i FBL, AL och SFL. Det är därför naturligt och lämpligt att som förrättningsmän utses FBM som i olika lagar har en stor erfarenhet av förrättningar och dessutom är sakkunniga rörande fasligheter. Självfallet kommer i den mån som behövs sakkunniga biträden att knytas lill förrättningarna, något som ju redan görs såväl vid AL, LL, m.fl. förtättningar.

Länsstyrelsen I Kristianstads län: För företag av detta slag ges i förslaget vissa beslämmelser alt omprövning kan ske främst då ändrade förhållanden inträtt. Enligl motiven åsyftas i första hand olika jämkningar i företagsbesluten. Behov torde emellertid föreligga atl på elt enkelt sätt få etl företagsbeslut helt upphävt i sädana fall då företagel inle längre fyller någon uppgift, exempelvis lill följd av ändrade bruknings- och bebyggelseförhållanden. Motsvarande problem har förelegat beträffande vissa äldre dikningsföretag som blivit onyttiga men som inle kunnat upplösas pä ett praktiskt säll.

Även beträffande markavvaltningsföretagen skall enligt 16 kap. 13 och 32 88 de allmänna intressena - fömtom av kommunen - bevakas av Kammarkollegiet. Här kan anmärkas att natur- och miljövårdsintressena ofta kan vara myckel framträdande vid markavvattningsföretag, bl. a. mot bakgrunden av den betydelse som bevarandet av nuvarande våtmarker har ur ekologisk synpunkt. Länsstyrelsen föreslär därför atl naturvårdsverket

28 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 434

får uppgiften att här företräda allmänna intressen och all föra lalan hos fastighetsdomstol så all inle natur- och miljövårdsinlressena riskerar att sättas åt sidan. Vidare är det angeläget att förrältningsmannen får skyldighet att i ett fidigt skede samråda med länsstyrelsens naturvårdsenhet så att ställning kan tas lill i vad mån det föreligger hinder mot företaget ur nalur-och miljövårdssynpunkl.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: 18 3 anges vad ansökan om förrättning bl. a. skall innehålla. Flärvid anges att sökanden skall uppge om särskilda beslämmelser med stöd av lag meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs. Flera praktiska skäl talar för atl de rådande bestämmelserna exempelvis förordnanden enligt naturvårdslagen, kommunala planbeslut om framtida exploatering e.d. karl-lägges och undersöks genom länsstyrelsens försorg. Atl helt ålägga sökanden att redovisa här aktuella särskilda bestämmelser får således anses mindre lämpligt, medan länsslyrelsen efter hörande av kommunen, mycket snabbt torde kunna få förhållandet klariagt. Bestämmelserna i lagförslagels 8 4 talar starkt för att lagförslaget ändras på sätt som ovan angetts vad gäller 8 3.

Provinsförbundel är inte helt tillfreds med stadgandet 18 8, rörande förtättningsmannens rätt att anlita biträde av sakkunnig. Sökanden och berörda sakägare torde lämpligen höras och dess majoritet ge förrättningsmannen godkännande av åtgärden innan särskild sakkunnig kallas alt biträda förrättningsmannen.

Vad gäller gode män med den ställning och medverkan i förrättningar av detta slag som påkallas, anser provinsförbundet att tillståndsmyndighelen bör eftersträva att denna förtroendemannakalegori ges en mot aktuella arbetsuppgifter som gode män, relevant och grundläggande utbildning.

De i 21 8 behandlade skadorna genom uppläggning av schaktmassor kan vara svårbedömbara. Eventuell flyghavreförekomsl är exempel härpå och bör såväl sakägare som förrättningsman-nogsamt beakta denna spridningsrisk och därav följande kostnader för bekämpningsåtgärder.

Länsstyrelsen I Skaraborgs län: I likhet med vad som anförls under kap. 6 anser länsstyrelsen alt frågan om var reglerna om markavvattningsförrättning lämpligen skall placeras bör ytteriigare utredas.

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att prövningen av markavvattningsförelagen skall ske genom förrältningsförfarande. Länsstyrelsen erinrar samtidigt om den skyldighet att anmäla alla markavvattningsföretag till länsstyrelsen, något som föreslagits under kap. 12 i delta yttrande.

De olika berörda myndigheternas synpunkter bör i tillräcklig grad kunna komma fram till förrätlningsmannen genom samrådsförfarande och i sista hand genom besvärsrätt.

En markavvattningsförrättning Kan ha myckel varierande innehåll, från stora förelag med behov av sammanvägning av flera olika, vitt skilda och oförenliga intressen lill myckel enkla företag i stort syftande lill endasl en formell bekräftelse av vad sakägare och företrädare för berörda allmänna inlressen enats om. I vissa fall kan förrättningen inrymma både prövning och upprättande av komplicerade förslag till markanvändningsanläggningar t.ex. för invallning med vallar och pumpverk m.m., i andra fall kan förrättningen endast gälla att ändra ett andelstal. Förfarandereglerna måste pä grund härav — vilket ulredningen även betonat - ges betydande elasticitet.

Markavvatlningsföretag bör - som utredningen uttalat - så långt som möjligt bildas genom förrättning bl. a. med hänsyn till den sakrältsliga

Prop, 1981/82:130 435

verkan som inträder härigenom. Den besparing i tid och kostnader, som markavvattning ulan förrättning medför, bedömer den enskilde markägaren naturligt vara mycket betydelsefull - ofta mer betydelsefull än atl fä överenskommelsen säkrad för framtiden. Säkring av rättigheterna för t. ex. ledningar kan markägaren billigare än genom förrättning i regel få genom att i överenskommelserna inrymmes servitutsupplålelse som inskrivs.

Från allmän synpunkt vore del en ej önskad utveckling om nuvarande systemen med överenskommelser fortsatte och utbyggdes med upplåtelse av avtalsservitut. Systemet skulle medföra oklarheter och fördyra fastig-helsregleringsverksamheten. Del är därför från olika synpunkter angeläget all del för överenskommelsefallel finns ell så enkelt och billigt förrältningsförfarande att markägarna finner det vara förenligt med sina intressen all begära förrättning. '

Vid bedömning av kostnaderna för handläggning av l.ex. etl markav-vattningsärende skall givetvis medtagas samtliga Koslnader, som är beroende av tillämpliga förfaranderegler. Bedömningen sKall således ej endasl avse de "synliga" förrältningskostnaderna utan även l.ex. länsstyrelsens kostnader för utfärdande av förordnande (16 kap. 1 8 i VL-förslaget), koslnader för myndigheters bevakning av aktuella ärenden (16 kap. 11 8) och även sakägares koslnader för bevakning av sin rätl under fönåltning.

Det kan eventuellt finnas skäl atl koppla statligt slöd lill markavvattningsföretag med krav på förrättning där sådan bedöms önskvärd frän allmän synpunkt. Vad gäller utredningens förslag om regler för handläggningen av markavvattningsförrättning vill länsstyrelsen anföra följande.

Förslaget härutinnan anges vara en modernisering och förenklig av 10 kap. VL och har utformats med förrällningsreglerna i FBL och AL som modell.

Utredningen har med de föreslagna reglerna enligl länsstyrelsens upp
fattning inle lyckats uppfylla del uppställda och erforderliga kravet på
elasticitet. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka
smidigheten och synes även vara möjlig. Enligt länsstyrelsens uppfattning
bör reglerna för handläggningen därför omarbetas.

Enligt 5 § skall länsslyrelsen i samband med förordnande och förrättning utse lämplig förrättningsman. 1 utredningen har framförts att det liksom för närvarande bör gälla vissa kompetenskrav för förrättningsmannen. Närmare föreskrifter härom avses bli meddelade i administrativ ordning. I utredningen uttalas vidare beträffande förrällningsformer att övervägande antalet markavvattningsföretag utförs inom ramen för jord- och skogsbrukets rationalisering och alt det därinom sedan länge finns personal med utbildning och erfarenhet på området.

Syneförrättning för dikningsföretag enligt nuvarande vattenlag har främst lill uppgift att bedöma hur företaget tekniskt skall utformas och hur kostnaderna skall fördelas mellan delägarna i förelagel. Någon avvägning mellan det allmännas och del enskildas intresse sker i allmänhel icke. 1 förslagel till vattenlag blir det däremot vid prövningen av markavvattningsföretag fråga om all göra en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. En av de mest betydelsefulla ändringarna i förslagel är all vatlenföretagen sätts in i det större sammanhang som samhällsplaneringen bildar. För markavvattningsförelagen är det främst naturvårdsintresset som är aktuellt.

Då markägarintresse överensstämmande med visst näringsintresse Qordbruks-, skogbruks-) ofta kan ställas mot allmänt intresse (naturvårds-) är det i princip en fördel om förrätlningsmannen ej ingår i någon organisa-

Prop. 1981/82:130 436

fion för viss näring (lantbruks- eller skogsbruks-). En vikfig del av förrätt-ningsresultalel utgöres ofta av den lekniska projekteringen. En projektor som utför ell markavvatlningsprojekt och sökt åsladkomma överenskommelse mellan delägare om delaktighet men ej lyckats kan ogärna byta skepnad och bli förrättningsman. Hans opartiskhet kan dä sättas i fråga. Förrättningsmannen måste därför enligt länsstyrelsens mening vara obunden från början av förrättningen. På gmnd härav torde del vara nödvändigt antingen att olika personer utför projekteringen och handlägger förrättningen eller alt den som projekterar redan från början varit förrältningsmän. Del torde emellertid från olika synpunkter vara fördelaktigt om den som projekterar har en friare ställning än förrätlningsmannens. Systemet med särskild projektor praktiseras med framgång här i länet vid anläggningsförrättningarna. Skogsbilvägarna projekteras l.ex. regelmässigt genom skogsvårdsstyrelsen under det all förrättningarna handläggs av faslighetsbildningsmyndighel.

Med hänsyn till den myndighetsfunktion som förrättningshandläggningen innebär ifrågasätter länsstyrelsen om icke förrättningarna liksom enligt annan jämförbar modern lagstiftning borde handläggas av myndighet.

Med den möjlighet som finns all för vissa frågor utnylQa sakkunnig -med tillämpning av bestämmelse därom (16 kap. 8 8) eller informellt - är del viktigare atl förrättningsmannen har erforderliga allmänjuridiska kunskaper om plan- och fastighetsbildningslagstiflning i vidsträckt bemärkelse än alt han är en skicklig markavvattningsprojektör.

Både av kostnadsskäl och av behov av all få en likartad lagtolkning bör den som handlägger förrättningar ha elt stort förrätlningsunderiag. Enhetliga rutiner bör skapas och utbildningen bör koncentreras lill ett antal förrältningsmän som enligt länsstyrelsens mening i princip borde handlägga alla förekommande förrätlningar inom länet.

Fastighetsbildningsmyndighet är väl förtrogen med hithörande fastighetsrättsliga problem samt har vana vid atl göra avvägningar mellan det allmännas och det enskildas intressen. Skulle markavvattningsförrättningar handläggas inom faslighetsbildningsmyndighel erfordras kompletterande utbildning i vattenrätt. Om förrättningarna skulle handläggas av personal inom lantbruksnämnd och/eller skogsvårdsstyrelse erfordras även utbildning som dock skulle få ges en annan inriktning.

Om utredningens förslag att markavvattningsföretag skall handläggas som förrättning upphöjs till lag vill länsstyrelsen starkt betona angelägenheten av att föreskrift intas om att samråd alltid skall ske med länsstyrelsen utom i de fall dä del är uppenbart atl allmänt intresse - i de flesta fall naturvårdsintresse - ej beröres av förrättningen.

Naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Skaraborgs län: Naturvårdsenheten är medveten om de praktiska skäl, som talar för atl frågor om markavvattning bör prövas vid förrättning, men anser att detta förfarande sämre tillgodoser naturvårdsintresset än den prövning som föreslås för andra förelag. När det gäller markavvattning finns i många fall starka intressekonflikter mellan naturvård och areella näringar. Om ett förrättningsförfarande väljs för dessa frågor bör utredningens förslag noga följas. Länsstyrelsen Kan därvid genom sitt val av förrättningsman (l.ex. Qänstemän hos lantbruKsnämnd, sKogsvärdsstyrelse eller lantmäterimyndighet) och genom alt ställa underlagsmaterial lill dennes förfogande beträffande l.ex. naturvårdsförhållanden tillse att förutsättningar sKapas för en prövning av dessa ärenden liKartad den som kommer övriga företagstyper till del. Erfarenheterna från de förrättningar enligl gällande vattenlag, som när-

Prop. 1981/82:130 437

mast liknar den föreslagna ordningen, är myckel negativa när det gäller hänsynen till naturvårdens intressen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredarna har i vad avser den materiella regleringen följt anläggningslagens regelsystem men beträffande val av förrättningsform valt att stå utanför denna lag. Däremot har reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter om förvaltning och organisation föreslagils bli tillämpliga även på markavvattningsföretag.

Med beaktande av motiven för anläggningslagens tillkomsl ter sig det av ulredningen föreslagna tillvägagångssättet beträffande val av förrältningsform svårförståeligt. Vid utformandet av de vidlyftiga lagkomplex på fastighetsrättens område som införts under första hälften av 1970-lalet har en sirävan varit atl så långt möjligt förenkla nödvändiga förfaranderegler. Bland annat har i detta syfte reglerna om obligatoriskt förordnande av förrättningsman slopats såsom icke längre sakligt motiverade och ersatts med ett enklare ansökningsförfarande. Detta har kunnat ske därigenom alt faslighelsbildningsmyndigheterna tillagts befogenhet och skyldighet atl i särskild ordning pröva till dem ingivna ansökningar avseende förrätlningar som berör fast egendom.

Länsstyrelsens insyn i och inflytande på samhällsutvecklingen kan och bör säkerställas genom särskilda beslämmelser i anläggningslagen. Länsstyrelsen anser således att etl analogt synsätt borde ha anlagts på förfarandebestämmelserna i 16 kap. i förslag lill ny vattenlag, i all synnerhet som några övertygande motiv varför ett system med förordnande av förrättningsman för prövning av frågan om markavvattning, vilket numera frångåtts i andra sammanhang, inte har presterats av utredningen. Visserligen sägs alt "det helt övervägande antalet markavvattningsföretag ulföres inom ramen för jord- och skogsbmkets rationalisering och här finns sedan länge personal med utbildning och erfarenhet på området". Härtill kan sägas att stmkturrationalisering genomförs av faslighetsbildningsmyndighel med tillhjälp av de legala medel som ställts till myndighetens förfogande. I anläggningslagens 19 S hänvisas till faslighetsbildningslagen 4: 34 där sägs, atl fastighetsbildningsmyndigheten får anlita biträde av sakkunnig. Fastighetsbildningsmyndigheten kan följaktligen väl tillgodose kravet på särskild facklig sakkunskap.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Tillållighetsprövning av markavvattningsföretag ska enligt utredningens förslag ske vid särskild förrättning. Detta är enligt länsstyrelsens uppfattning mindre lämpligl med tanke på den stora omfattning och därmed sammanhängande risk för skadeverkningar på naturvårdsintresset som t. ex. skogsdikningarna numera har fält. Större markavvattningsförelag föreslås visserligen kunna prövas av regeringen, men härutöver ter det sig lämpligt att tillåtligheten av övriga företag blir föremål för särskild prövning av länsstyrelsen i egenskap av regional naturvårdsmyndighet. Många mindre företag inom elt vattendrags avrinningsområde kan sammanlagda ha en stor ackumulerad skadeeffekt. Frågan om delakfighel i markavvattningsföretag, kostnadsfördelning m. m. bör dock i enlighet med förslaget kunna avgöras genom förrättning sedan fillåtlighetsprövning skett.

Fastighetsrådens förening: Såsom hittills bör prövningen av markavvaltningsföretagen ske vid förrättning. Vad utredningen här föreslagit synes i huvudsak kunna godtas, dock med vissa justeringar i enlighet med vad vattendomstolen vid Stockholms tingsrätt anfört. Enligl förslaget kommer bl. a. underställningsförfarandet all tas bort. Förrättningsförfarandel är emellertid inle utan komplikationer särskilt i de fall då

Prop. 1981/82:130 438

torriäggningen motstående intressen dyker upp. För atl förfarandet skall fungera fillfredsställande erfordras därför atl lillgång finns på erforderligt antal välutbildade förrättningsmän. Del bör särskilt övervägas hur detta krav skall på lämpligt sätt tillgodoses och om någon slags aukiorisation behövs.

TCO: I 16 kap. 3 8 i den föreslagna lagtexten står att ansökan skall innehålla uppgift om berörda fasligheter. När ansökan ingives lorde detta i de flesta fall vara möjligt, varför texten torde ändras lill; de fastigheter som bedömes bli berörda.

Riksförbundet för hembygdsvård: Förbundet föreslår ändringar i lagtexten, vilka bland annat skulle ge de ideelh arbetande organisationerna en möjlighet att få framföra synpunkter och ställa krav, vilka kanske inle alllid kan ses som angelägna av vederbörande sakägare.

Föreningen statens lantbruksingenjörer: I förslaget förekommer hänvisningar lill andra lagar och då speciellt till fastighetsbildningslagen när del gäller handläggning av syneförrältning. För att göra lagen överskådligare och lätthanterligare för såväl förrältningsmän som berörda parter föreslås att hänvisningarna om möjligt ersätts med införandet av de tillämpliga bestämmelserna.

21 8. Förfarandet med uppskov av förrättningens avslutande synes onödigt komplicerat. Visserligen är del omöjligt atl i förväg precisera skadans omfattning eller ens del område som behöver las i anspråk, men då nuvarande praxis har fungerat väl, föreslås att utrymme för denna ges också i den nya vattenlagen.

32 8. Enligl nuvarande beslämmelser är besvärstiden 60 dagar räknat från förrättningens avslutande som vanligen sker vid sammanträde. Förrältningsmannen har emellertid haft 30 dagar till förfogande för eventuell påskrift av protokoll m.m. av godemännen, sammanställning och utsändande av handlingar etc. Speciellt om semester eller sjukdomsdagar därvid råkar infalla kan särskill vid större förrättningar svårigheter uppslå att expediera handlingarna. Som egentlig besvärstid har man således endast 30 dagar.

Såvitt kunnat finnas innehåller förslagel ej några beslämmelser om expediering av handlingar etc. Om nuvarande ordning därvidlag avses bibehållen är del föreningens mening att besvärstiden ej bör sättas kortare än 60 dagar.

17 kap. Bestämmelser om förfarandet i vissa fall

Förfarandet vid prövning av frågor om utrivning rn. m. (2—8 §§)

Svea hovrätt: 2 8. Enligt förslagel skall, med del undanlag som anges i 4 8, en i behörig ordning gjord ansökan om utrivning bifallas. Någon tillållighetsprövning på grundval av de i 3 kap. VLF angivna kriterierna skall alltså inte förekomma. Prövningen kommer i stället huvudsakligen alt avse hur utrivning skall ulföras, om underhållsskyldigheten skall överflyttas på annan saml vilken ersältning som skall utgå, allt frågor som lämpligen bör behandlas i judiciell ordning. Hovrätten vill med anledning härav förorda alt frågor om utrivning av valtenförelag överflyttas till fastighetsdomstol. - Skall prövning ske enligl förslaget bör bestämmelsen även ange vilken av myndigheterna som skall pröva om ansökan om utrivning av etl vattenförelag, vars ursprungliga omfattning inte kan utrönas. -Behörig att ansöka om tillstånd lill utrivning skall, förutom ägaren till vattenföretaget, vara den som övertagit underhällsskyldigheten enligl 4 8.

Prop, 1981/82:130 439

Detta bör anges i lagtexten på samma sätt som skett i parallellfallet 12 kap. 7 8 VLF.

3 8 motsvarar 2 kap. 34 8 2 st. sista meningen VL. Någol behov av bestämmelsen finns inle. Såvitt kunnat utrönas har bestämmelsen sällan eller aldrig tillämpats. Har ägaren eller underhållsskyldig tagit sig omaket före alt ansöka om utrivning och eventuellt betala skadeersättningar, torde man väl få förutsätta att han också river ut om han inte kommit på obestånd. Att i sädana fall berättiga en skadelidande all utföra utrivningen kan vålla rättsförlust, om utrivningen vållar större skador än förutsett. Normalt måsle man ju också vänta tills slörre delen av den stadgade arbetstiden gått lill ända, innan man kan konslalera atl ägaren inte tänker riva ut. Förhållandena kan under denna lid (upp till 10 år, s. 340) ha ändrats. Det synes bättre alt vid underiåtenhel från sökandens sida tillgripa förfarandet enligt 15 kap. 15 och 16 88 VLF.

Enligt 4 8 sista styckel har ägaren rätt till ersättning i vissa fall. Var frågan om ersättningsskyldighet skall prövas och hur lalan därom skall anhängiggöras framgår ej. Problemet bortfaller om ansökan om utrivning skall göras vid fastighelsdomstol.

Vä.xjö tingsrätt: I 8. Det förefaller tveksamt om någon av prövningsmyndigheterna kan ha sådan insikt, att frågor om tvångsförvärv kan avgöras med någon grad av rättssäkerhet utan atl myndigheten samtidigt har tillgång lill en ansökan om tillstånd till det vattenföretag, där vallenkraften eller vattnet skall tillgodogöras. Tvångsförvärv bör blott få ifrågakomma i samband med att sådan ansökan prövas.

3 8. Uttryckel------ "skall lillslåndsmyndigheten bifalla ansökningen

och lämna erforderliga föreskrifter" - - - är alltför kategoriskt. Bäitre

vore------ "skall tillståndsmyndighelen vid bifall till ansökningen lämna

erforderliga föreskrifter" — - -. Sistnämnda uttryckssätt användes för övrigt i moliven.

VASO: 1 3 8 sista meningen sägs alt den vars rätl är beroende av utrivningen får ulföra arbelet på sökandens bekostnad, om denne ej fullgör vad som ålagts honom. Orden "ulföra arbetet" synes kunna syfta på utrivningen vilket inte torde vara avsett. I vart fall bör bestämmelsen inte givas en sådan innebörd.

Omprövning av bygdeavgift (9 §)

Hovrätten för Nedre Norrland: 9 8 har utformats på ett sådant sätt alt kammarkollegiet inte behöver höras när ansökan om omprövning gjorts av den avgiftsskyldige (första slycket andra meningen). Detta missförhållande bör rättas till.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 9 8. För omprövning av bygdeavgift inkluderande fiskeavgift, bör en viss absolut längsta lid föreskrivas. Den kan vad gäller fiskeavgiften lämpligen sättas lill 10 år.

Föifarandet hos länsstyrelsen i anmälningsärende (10—12 §§)

Hovrätten för Nedre Norrland: 10-12 88. Anmälningshandlingarna bör innehålla uppgifter om berörda sakägare, så atl dessa kan beredas tillfälle atl yttra sig och därigenom ge länsslyrelsen ytterligare underlag för bedömningen enligt 12 8 andra stycket i vad avser enskilda inlressen.

Jämtbygdens tingsrätt: 10-12 88. Del kan vara svårl för länsslyrelsen atl av anmälningshandlingarna få klarhet i om allmänna eller enskilda inlressen skadas, särskill om skada uppslår på angränsande vattentäkter. Del samråd som skall ske med statliga och kommunala myndigheter lorde

Prop, 1981/82:130 440

inte kunna ge några upplysningar av värde för bedömande av om skada uppstår på enskilda intressen. Därför föreslås all anmälan bör kungöras för att bereda främst sistnämnda intressen möjlighet atl ange sin uppfattning i frågan.

Vä.xjö tingsrätt: 10-12 88. Enligt motiven har ulredningen insett all det i flertalet fall inle går alt upprätthålla vad som sägs i lagtexten, nämligen att anmälningshandlingarna skall innehålla de uppgifter och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma vattentäktens beskaffenhet, omfattning och verkningar. Kraven på handlingarna bör sålunda enligl moliven icke ställas för högt. Länsslyrelsen bör för att främja skyndsamhet i avgörandena kunna tillhandahålla anmälaren standardiserade formulär. Enligl vattendomstolens uppfattning uppkommer ofta svårigheter vid bedömning av vattentäkter, särskill gmndvattentäkter men även ytvallentäkter i vattendrag med ringa vattenföring. Det fordias slor erfarenhet saml goda hydrologiska och geologiska kunskaper för atl kunna bilda sig en uppfattning om sådana företags verkningar. Del är osannolikt att någon meningsfull prövning av ett sådant förelags verkningar skall kunna Utföras av oerfaret och icke kvalificerat folk, som dessulom endasl får tillgång lill ofullständiga eller standardiserade ansökningar, som blir belastade av mycKet stor arbetsbörda och som sKall träffa avgörandena sKyndsamt. Kvaliteten på de råd och anvisningar, som vederbörande beslutsfattare har att lilliKa avgiva, torde i prakfiken komma alt visa sig lämna åtskilligt övrigt att önska.

Fiskeristyrelsen: 11 8. Eftersom fisket så gott som alllid berörs när del gäller ytvattendrag måsle samråd alllid ske med fiskenämnd och/eller fiskeriintendent. Detta bör skrivas in i lagtexten.

18 kap. Rättegången i vattenmål

Svea hovrätt: I detta sammanhang bör även uppmärksammas all rätte
gångsbalkens regler i väsentliga avseenden är svåra atl tillämpa i valtenmål
med dessas starka inslag av administrativ bedömning. Sålunda är det ofta
opraktiskt att vid huvudförhandling söka dra en exakt gräns mellan sak
framställning, bevisupptagning och plädering. Även om målets karaktär i
och för sig skulle möjliggöra en uppdelning, kan ej krävas att ombud ulan
rättslig utbildning och parter som siälva för sin talan - såväl del ena som
det andra är vanligt i vattenmål - sitall skilja mellan t. ex. sakframställning
och plädering. Väl kan sägas att de flesta vattendomstolar tillämpar rätte
gångsbalken på ett med hänsyn till vattenmålens karaktär ändamålsenligt
sätt, men del synes ändock angelägel atl inför en ny vattenlag granska de
processuella reglerna. - Enligl VL;s prövningssystem är inslaget av offi
cialprövning påtagligt. Om ulredningens prövningssystem godtas, flyttas
de flesta officialprövningsfrågoina över till andra myndigheter. Bl.a. på
grund härav bör bestämmelserna för handläggningen av valtenmål ytterli
gare närmas lill RB:s regler för dispositiva tvistemål. Visserligen kan det
någon gång vara svårt att avgöra om en fråga är av dispositiv eller indispo
sitiv karaktär, men detta förhållande bör ej föranleda all för vatlenmålen i
deras helhet föreskrivs de enligl REI för indisposiliva mål gällande proces
suella bestämmelserna. Tvärtom synes angelägel atl möjligheterna till en
smidigare, snabbare och billigare handläggning enligl de för dispositiva
frågor gällande reglerna utnytQas ä\en inom vallenrällsskipningen.

2 §. Enligt gällande rätt skall till ansökningsmål jämväl räknas ansökan enligl I kap. 14 8 VL om bestämmande av ersättning för rätt atl laga strömfall i anspråk. 2 8 VLF bör kompletteras med en molsvarande punkt.

Prop. 1981/82:130 441

3 8. Hovrätten har tidigare uttalat atl ersättning bör utgå vid avslående av rätt all uttaga vatten enligl 2 kap. 10 8 VLF. Talan om sådan ersättning bör väckas i form äv stämningsmål. Paragrafen bör sålunda kompletteras Qfr 11 kap. 17 8 37 p. VL). - Sjätte punkten innefattar bl. a. lalan om rätt fill ändring av annans anläggning i vatten. Det bör anmärkas all ett bifall till en sådan talan icke får bindande verkan för annan än motparten, varför ändringsarbeten som kan påverka annat intresse därjämte måste föregås av tillståndsprövning. Samma sak gäller talan om borttagande av anläggning enligl sjuttonde punkten.

Såsom ett alternativ till den förevarande utförliga uppräkningen av slämningsmålen bör övervägas alt till stämningsmål hänföra alll som inle skall handläggas såsom ansökningsmål eller besvärsmål eller som skall upptas vid annan domstol.

5 8. Den möjlighet som nu finns enligt 11 kap. 21 8 1 st. VL att till vattendomstol överlämna vid annan domstol anhängiggjort mål, som för sin bedömning kräver vattenrältsliga eller vattenbyggnadslekniska överväganden, har ett visst värde och bör bibehållas för det fall att en av parterna begär sådant överlämnande.

6 8- Enligt denna bestämmelse kan fastighetsdomstolen komma att pröva bl. a. frågor öm ersättning enligl ML på grund av buller och annal obehag från byggnadsplatser, varvid ML:s bestämmelser skall tillämpas. Problem kan därvid tänkas uppslå på gmnd äv den i miljöskyddsmål vidare kretsen av sakägarCi Vilken bör ha beretts tillfälle att agera i valtenmålet. - En reglering tördé fordras av förhållandet mellan etl avgörande i vattenmålet rörande ersättning för deh miljöfarliga verksamheten och en senare anhängiggjord talan rörande samma verksamhel under åberopande av endast ML.

7 och 8 88. Såsom utredningen föreslagit bör liksom nu Svea hovrätt vara gemensam äridra instans i valtenmål. Härvid bör beteckningen "vattenöverdomstolen" bibehållas, bl. a. med hänsyn lill alt domsområdet omfattar även andra hovrätters domsområden för allmänna mål samt till att för hovrätten i dess egenskap av vattenöverdomstol gäller speciella dom-förhetsregler. Även benämningen "vattendomstol" bör av samma skäl behållas.

Enligl moliven (s. 376) skall i kungörelsen om fastighetsdomstol intas
bestämmelse om vilka fastighetsdomstolar som skall handlägga vattenmål.
Del synes likväl lämpligt att i själva lagen bibehålla den i 11 kap. 9 8 VL
stadgade gmnden för hur domsområdena skall bestämmas.

11 8 bör kompletteras i enlighet med vad som anförts angående 2 8.

12 8 I p. Enligt motiven skall såsom "sådan omständighet" räknas att sökanden sökt eller erhållit tillstånd. Denna upplysning måste anses vara så viktig atl del i en särskild punkl bör anges alt sökanden skall lämna besked härom.

19 8. Även med hovrättens uppfattning alt de olika fackmyndigheterna och ej kammarkollegiet generelll bör ha talerält vid tillståndsprövningen finns intet atl erinra mot atl kollegiets ställning i vallenmålen regleras i överensstämmelse med VL. - Andra meningens avfattning synes ge vid handen att dämtöver endast kommunen skulle äga föra talan rörande allmänna intressen. Enskild sakägare skulle i så fall förlora den talerält som enhgt praxis anses tillkomma honom även då del allmänna intresset ej har påtaglig direkt anknytning till hans fastighet. Hovrätten vill bestämt förorda atl enskild sakägare ej avskärs från talerält i detta hänseende och att lagmmmet därför erhåller en utformning som ej lägger hinder i vägen

Prop. 1981/82:130 442

för sådan talan. Jfr även sakägarens talerätt enligt 15 kap. 26 8 2 st. och 18 kap. 57 8 2 st. VLF.

23 8. Erfarenheter från handläggningen av expropriationsmål ger anledning att överväga att även för vatlenmålens del införa s.k. ulredningsbeslut.

24 8. Hovrätten hänvisar till vad som anförts angående tillämpningen av rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål vid handläggningen av vattenmål.

30-32 88. Hovrätten hänvisar till vad som ovan anförs i anslutning till 15 kap. 8 och 24 88 VLF. - Den möjlighet som i 11 kap. 46 8 VL givits vattenrältsdomaren atl under pågående handläggning av valtenmål ge tillstånd lill vissa brådskande åtgärder saknar motsvarighet i VLF, men har enligt hovrättens mening så stort värde att den bör bibehållas. Sådanl tillstånd bör kunna meddelas såväl av tillståndsmyndighel som av fastighetsdomstol.

35 8. Enligl 5 kap. 18 8 2 st. ExL skall domstolen i samband med tillstånd lill förhandsfilliräde bestämma viss dag, då i tillståndet föreskrivna villkor skall vara uppfyllda. Har den exproprierande inte inom utsatt tid fullgjort villkoren, är tillståndet förfallet. Såsom motiv härför har anförts atl den exproprierande inte under obegränsad tid skall fä disponera över elt tillstånd till förhandstilllräde (prop. 1972: 109 s. 299). Förhandsmedgivande enligt 18 kap. 32 § VLF kan jämföras med enkelt förhandstillträde och en motsvarighet till den ifrågavarande bestämmelsen skulle därför kunna tänkas införd även i VLF. Behovet därav är dock svårl atl bedöma.

37 8. Hovrätten kan ej finna annal än att den princip som knäsatts för förhandling bör gälla även om domstolen vid annat tillfälle under målels handläggning finner att verkningarna blir vidsträcktare än sökanden uppgivit. Tillfälle bör sålunda även då beredas berörda parter i målet att yttra sig. Så lorde principen enligt praxis tillämpas redan nu.

38 8. Stadgandet i Qärde stycket innebär en önskvärd förenklig av gällande rätt (II kap. 60 8 6 st. VL), även om borgenärernas ställning något försämras. En hänvisning till borgenärs rätt till ersältning enligt 19 kap. 19 8 VLF borde i klarhetens intresse införas under förevarande paragraf Qfr 18 kap. 20 8 VLF).

40 8. Enligl 5 kap. 26 8 ExL gäller delta inte dä domstolen förordnat om förskott såsom villkor för förhandstilllräde och förskottet inte utbetalts, till följd varav rätten lill förhandstilllräde förfallit. Motsvarande bestämmelse borde införas här.

43 8. Motsvarande bestämmelse i VL lorde endast undantagsvis ha lett till atl dom meddelats tidigare än eljest blivil fallet. Andra faktorer - som vattendomstolarnas årsrytm med resor i flertalet mål under de årstider då syn kan hållas och domsskrivning på annan lid - avgör i stället tidpunkten för meddelande av dom. I mål där sädana andra faktorer ej är avgörande lorde bestämmelsen stundom föranleda ett ej sakligt motiverat utnytQande av respitliden. Mot baKgrund av del anförda får hovrätten föreslå alt den absoluta tidsbestämmelsen utmönstras och ersätts av en mera allmänl hållen bestämmelse om skyldighet att meddela dom så snart ske kan.

Skyldighet enligt 17 kap. 9 § 7 st. RB att underrätta part om utgången i målet Qfr SFS 1976:823) skall enhgt motiven (s. 392) kunna fullgöras genom att dom hålls tillgänglig hos aktförvarare. Detta undantag från RB bör införas i den föreslagna lagtexten. Understrykas må i detta sammanhang att en vid vallendomstolen utsedd aktförvarare ej anlitas vid rättegången i högre instans för det icke ovanliga fall alt lalan fullföljts endasl av sakägare.

Prop. 1981/82:130 443

I 11 kap. 83 8 1 st. VL behandlad situation torde kräva reglering även i en ny vattenlag. Det får förutsättas alt pågående stämningsmål vilande-förklaras om ansökan enligt nämnda lagrum görs hos tillståndsmyndighel.

51 8. Enligl motiven (s. 395) avses med "part" förutom sakägare "andra enskilda som fört lalan vid förrättningen". I motiven bör närmare anges vilka som därvid åsyftas.

55 8. Sökanden har nu en absolut rätl att välja om han vill fullfölja företaget eller inle. Förevarande bestämmelse ger närmast intryck av att övriga delägare skulle kunna framtvinga ell genomförande av företaget på den ursprunglige sökandens bekostnad. En sammanställning av nu förevarande bestämmelse med motiven till 16 kap. 18 8 2 st. VLF kan dock möjligen ge vid handen alt den icke-sökande delägare, som ej vill acceptera sökandens återkallelse, har att inträda i sökandens ställe och i första hand pålaga sig kostnaderna för förelaget. Hovrätten - som anser atl principen om möjlighet för annan delägare atl inträda i sökandens ställe måste komma till uttryck i lagtexten - vill förorda alt i nu förevarande paragraf intas en erinran om tillämpning av denna princip Qfr hovrättens yttrande över 16 kap. 11 8 VLF).

60 8. Paragrafen motsvarar 5 kap. 29 8 ExL. Det kan ifrågasättas om det är lämpligl alt i valtenmål ge part denna oinskränkta bestämmanderätt över hur handläggningen skall ske. Det synes sålunda otillfredsställande atl i ersällningsmål avseende elt flertal sakägare en av dessa skulle kunna utverka huvudförhandlig i ett mål, där intet slår alt vinna med ett muntligt förfarande. Ovillkorlig skyldighet att hålla huvudförhandling bör förbehållas de fall då begäran därom framställts från ömse sidor. - Bestämmelsen i tredje slycket finns också i gällande lag (11 kap. 105 8 3 st. VL) men måste anses överflödig. Den tillämpas sedan många år på så sätt atl hovrätten utan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland: 3 8 bör kompletteras med en punkt som avser ersättning för avstående av vatten enligt 2 kap. 10 8 VL-förslaget samt en punkt som avser ersättning enligt 17 kap. 4 8 sista styckel VL-förslaget.

7—10 88. Del kan inle anses självklart att Svea hovrätt skall bibehålla sin funktion som mellaninstans i vattenmål. Närheten till vissa från utbyggnadssynpunkt betydelsefulla norrlandsälvar ävensom regionalpoliliska skäl talar för att överdomstolen förläggs till härvarande hovrätt. - 8 8 borde kompletteras med en anvisning om alt FDL (som i sin lur hänvisar till RB) är tillämplig i den mån inte särskilda bestämmelser gäller enligt detta kapitel. — Sammansättningen hos fastighetsdomstolen borde kunna varieras så all en eller tvä lagfarna ledamöter tjänstgör allt efter vatienmå-lets beskaffenhet. Annars kan handläggningen i vissa fall befaras bli onödigt tungrodd.

I anslutning till 11 8 bör uppmärksammas de problem som sammanhänger med eventuell parallell handläggning hos tillståndsmyndighel och fastighetsdomstol samt samordningen av skadereglering enligt VL-förslaget ocii .ML.

24 8. Hovrätten kan inte dela utredningens uppfattning om alt vatlenmålen, som nu begränsats till skaderegleringen, huvudsakligen är av indisposiliv karaktär och förordar därför en omarbetning, som på lämpligt sätt anpassar de processuella reglerna för vattenmål till RB;s beslämmelser för dispositiva mål.

30-32 88. Det kan finnas skäl att i VL-förslaget införa en motsvarighet till bestämmelsen i 11 kap. 46 8 VL om att vattenrättsdomaren under

Prop. 1981/82:130 444

pågående handläggning kan ge tillstånd till brådskande åtgärder. Det saknas enligt hovrättens mening anledning atl låta förhandsmedgivande föregås av huvudförhandling. Framgår- av lagtexten alt interimistiskt förordnande enligl 31 8 får meddelas även i fall som omfattas av 32 8? (Se s. 388).

38 8. Hovrätten tillstyrker den återgång till tidigare gällande rätl som förevarande paragrafs sista stycke och 19 kap. 19 8 VL-förslaget innebär. Reformen synes vara sä angelägen all den bör förverkligas även om delta betänkande inle leder fill en ny vattenlag.

40 8 bör kompletteras med en motsvarighet till 5 kap. 26 8 sista meningen ExL.

43 8 synes vara för restriktivt utformad för atl motsvara verkligheten. Antingen bör villkoret "om synnerligt hinder ej möter" mjukas upp eller bör tidsfristen förlängas eller bör stadgandet få en mera generell lydelse, exempelvis "Dom skall meddelas så snart del är möjligt". - Det i motiven (s. 392) angivna undanlaget från RB, alt underrättelseskyldigheten kan fullgöras genom alt dom hålles tillgänglig hos aktförvarare, bör införas i lagtexten.

45 8. För sädana fall som avses i II kap. 83 8 VL torde krävas en reglering, som lämpligen bör innebära att fastighetsdomstolen kan meddela vilandeförklaring.

46 S. Lagtexten innehåller en felskrivning. "2 8 11" skall utbytas mot "3 8 11".

Rubriken "Fullföljd av talan till Svea hovrätt och högsta domstolen", som hämtats från VL, skulle kunna ändras lill "Rättegången i Svea hovrätt och högsta domstolen". Jfr exempelvis huvudrubrikerna under femte och sjätte avdelningarna i RB samt 17 kap. och 18 kap. FBL.

60 8. Stadgandet om syn i sista stycket, vilket motsvarar 105 8 Iredje stycket VL, har kanske inte samma berättigande i valtenmål som exempelvis i motsvarande bestämmelse för fastighetsbildningsmål (17 kap. 3 S FBL). Hovrätten föreslår all stadgandet slopas, varigenom tillämplighet här ges åt 15 8 jämförd med 9 8 FDL.

Jämtbygdens tingsrätt: 11 8. Första stycket har utformats så att sökanden får göra sin ansökan hos fastighetsdomstolen redan när ansökan om administrativt tillstånd ges in varigenom det anges alt del skapas möjligheter till en samordning med den administrativa processen och att därigenom en viss tidsvinst kan göras. Uppdelningen i administrativ tillståndsprövning och skadereglering vid domstol medför emellerfid atl del kan bli svårl att föra fram skaderegleringen eftersom man ej vet vilket tillstånd vederbörande kan komma atl erhålla hos den administrativa prövningsmyndighelen, förrän denna meddelat sitt beslul.

15 S. Utredningen har förutsatt alt man i framtiden kan undvara renova-tionsexemplar av domstolsaklerna i ansökningsmålen. Vattendomstolen anser emellertid detta förslag olämpligt och atl elt exemplar måste finnas kvar hos fastighetsdomstolen för handläggning av kvarstående frågor, vilket ej blir möjligt när elt avgörande om skadereglering blir överklagat och aklen skall översändas till Svea Hovrätt och eventuellt senare lill Högsta Domstolen. Ulredningens förslag innebär alltså atl del blir svårigheter att behandla andra frågor i målet än de som har upptagits i den eventuellt överklagade domen, l.ex. uppskjutna frågor. Ytterligare skäl varför elt exemplar av handlingarna bör finnas tillgängligt hos fastighelsdomstolen är att allmänheten bör beredas möjlighet att se på handlingarna på domstolens kansli till dess målet iir slutligt avgjort.

32 8. Vattendomstolen anser att denna paragraf helst bör delas upp i två

Prop, 1981/82:130 445

paragrafer eller atl ordföljden ändras så att först behandlas frågan om det är av väsentlig belydelse för sökanden att helt eller delvis få utnytQa tillstånd lill vallenföretag och ta annans egendom i anspråk och härefter frågan om brådskande åtgärd.

Stockholms tingsrätt: För parterna och särskilt för sakägarna måste det te sig förvirrande med en sorts fastighetsdomstolar för fastighetsmål och en annan sorts för valtenmål med olika domkretsar och ofta olika belägenhet. Enklast förebyggs misslag och därmed sammanhängande rättsförluster om den tingsrätt som skall vara domstol i valtenmål benämns vallendomstol. Om frågor både enligt VL och enligt ML skall handläggas av samma domstol, kan det möjligen vara bättre att använda benämningen miljödpmstol.

Vattendomstolen vill ifrågasätta om två lagfarna ledamöter behöver sitta i den domstol som skall döma i vattenmål. Under vattendomstolarnas hittillsvarande tid har behov av två jurister ej förelegat och de ersättningsproblem som domstolen i fortsättningen skall syssla med kommer inle all ställa krav på starkare sammansättning av domstolen. Med den stora mängd ersättningsfrågor som måste lösas i ett slörre vallenmål kan det befaras alt målets avgörande försenas avsevärt om alla ersättningsproblem måste genomgås av ytterligare en juristdomare utöver den som skrivit domen och av den tekniske ledamoten. Vattendomstolen förordar därför alt domstolen vid handläggning av valtenmål skall ha samma sammansättning som för närvarande enligt 11 kap. 2 8 VL.

Om benämningen vattendomstol används för den tingsrätt som dömer i vattenmål bör överdomstolen även i fortsättningen kallas vattenöverdomstol.

12 8. Som vattendomstolen anfört vid 12 kap. 4 8 bör av lagtexten framgå att sökanden så fullständigt som möjligt skall ange vilka som är berörda av vattenföretagel.

17 8. Med en så utförlig lagstiftning som den nya VL avses att bli bör
lagen innehålla bestämmelser även om vad kungörelsen skall innehålla.
Lagtexten behöver ej göras så tyngande som i 11 kap. 32 8 VL ulan kan
göras ganska kortfattad. För den som skall tillämpa den nya lagstiftningen
är det inte ägnat att göra den mera lätthanterlig om bestämmelserna om
kungörelser återfinns på olika ställen.

24 8. Vid fastighetsdomstolen skall med del föreslagna prövningssyslemet i första hand ersättningsfrågor prövas och de är enligl 18 kap. 38 8 Qärde styckel VL-förslaget dispositiva. Ersättningsfrågorna kommer att kunna behandlas inle bara innan ell tillstånd får tas i anspråk ulan också senare om prövningen uppskjutas eller om skadan är oförutsedd. Särskilt när del gäller kvarstående ersättningsfrågor kan del vara lämpligt med mundig förberedelse. Möjligheten att avgöra mål vid förberedelse bör med det föreslagna systemet inte vara mindre i valtenmål än i expropriationsmål. Enligt 4 8 lagen om domstolar i fastighelsmål (FDL) är fastighetsdomstol domför med en lagfaren ledamot i samma ulslräckning som tingsrätt. I expropriationsmål får domstolen avgöra målel utan hinder av parts utevaro (5 kap. 14 8 ExL).

Enligt 24 8 tredje stycket VL-förslaget får föriikning inle stadfästas osv. vid muntlig förberedelse. Vid skriftlig förberedelse synes däremot inte möta någol hinder alt förlikning stadfästs osv. och inte heller innehåller utredningens förslag något hinder mot huvudförhandling i förenklad form.

Vattendomstolen anser att - som utredningen föreslagil - tredskodom ej bör få meddelas beträffande ersättningsfrågor i vattenmål. Möjlighet bör

Prop, 1981/82:130 446

däremot finnas alt avgöra ersättningsfrågorna vid förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form utan hinder av parts utevaro. Praktiska fall kan vara om sökanden för alt undvika onödig utredning vid en förberedelse medger yrkande från sakägare som uteblivit eller överenskommelse träffas med de sakägare som infunnit sig samt domstolen finner den överenskomna ersättningen betryggande även för den som uteblivit.

Redan av 42 kap. 10 8 RB följer alt part som skall infinna sig personligen till förberedelse skall föreläggas vite och föreskrift härom behövs ej i 24 8. Däremot bör den nya VL i särskild paragraf, som följaktligen skall avse både förberedelse och huvudförhandling, innehålla bestämmelse om att domstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts utevar-o Qfr 18 kap. 27 8 andra styckel VL-förslagel). Som utredningen föreslagit bör skrift få åberopas vid muntlig förberedelse och redogörelse lämnas för skriften. Vidare bör i den nya lagen stadgas alt teknisk ledamot vid behov skall närvara vid muntlig förberedelse.

32 8. För atl förhandsmedgivande skall kunna lämnas krävs enligt paragrafens motiv atl huvudförhandling hållils. Om förhandsmedgivandet avser skadeförebyggande åtgärd på enskild fastighet torde frågan vara dispositiv. Som vattendomstolen anfört vid 24 8 bör samma regler som för expropriationsmål gälla för valtenmål såvitt angår domförhet och möjlighet alt avgöra frågor vid förberedelse Det saknas anledning atl kräva huvudförhandling - varmed utredningen ej torde avse huvudförhandling i förenklad form — för atl förhandsmedgivande skall kunna lämnas. Del ligger i sakens natur all förhandsmedgivande ej skall lämnas utan huvudförhandling då fråga är om upptagande av dämning och andra mera ingripande åtgärder.

45 8. Beträffande stämningsmålen saknas all anledning atl - genom hänvisning lill 24 8 - för vattenmiålens del ha andra regler än för expropriationsmålen beträffande domförhet och möjlighet att avgöra målen vid förberedelse.

51 8. 1 paragrafens sista stycke sägs att kallelse skall delges. Enligt 49 8 första stycket får, då besvär anförts, kungörelseförfarande tillämpas i stället för delgivning, någol som kan vara nödvändigt när fråga är t. ex. om sänkning av en slörr-e sjö med ett stort antal sakägare. I sådant fall bör - i likhet med vad som gäller för ansökningsmål enligl 26 8 - möjlighet finnas atl underrätta parterna om huvudförhandlingen genom kungörelse.

Växjö tingsrätt: 3 8. Det anges icke i lagtext eller motiv, hur fastighetsdomstol vid talan enligt punkterna 3, 4, 6 m. fl. skall få reda på huruvida förrättning eller ansökningsmål pågår.

7 8. Utredningens skäl för all utmönstra den invanda och adekvata beteckningen vattendomstol är icke övertygande. Man ökar förvirringen genom atl skapa olika slags fastighetsdomstolar med olika domkretsar. Det förefaller därför naturligast att bibehålla beteckningen vattendomstol för den sammansättning av tingsrätt, som skall handlägga vattenmäl.

9 8. Vattendomstolen hänvisar lill sin tidigare uttalade uppfattning att valtenmål, liksom hittills, i normcJfallel bÖr avgöras med endast en lagfaren ledamot.

21 8. Det förefaller osäkert om ulredningen verkligen menar atl sådan sakägare skall delgivas eller om del räcker med att tillställa sakägaren underrättelse på samma sätt som enligt 17 8 tredje stycket. Skäl för formlig delgivning torde saknas.

24 8. Ersättningsfrågor i valtenmål är uppenbarligen dispositiva och bör kunna avgöras på samma säll som sådana frågor i expropriationsmål. Det

Prop. 1981/82:130 447

bör övervägas vilka frågor i valtenmål som bör kunna avgöras ulan huvudförhandling och av ordföranden ensam eller eventuellt med annan förenklad sammansättning av domstolen.

31 8. Utan att del nämns något därom i motiven innebär VL-förslaget i denna del en väsentlig förändring av vad som gäller enligt 11 kap. 67 8 första slycket VL. Rekvisitet "när skäl därtill äro" har fallit bort i förslaget. Hittills har i praxis ansetts alt sådana skäl skall vara sakligt betingade omständigheter av byggnadsleknisk karaktär. Bland annat har risk för överklagande icke godkänts som skäl för verkställighetslillstånd. Utredningen anser emellertid del föreslagna stadgandets främsta förQänst vara atl det undanröjer riskerna för atl omotiverade överklaganden skall fördröja ell företag. Vattendomstolen avstyrker denna ändring i stadgandets innebörd.

32 8. Det är tveksamt om ki-avet på hållen huvudförhandling bör upprätthållas för alla fall av förhandsmedgivande Qfr ovan 24 8).

Vänersborgs tingsrätt: Vid utformningen av reglerna om förfarandet i valtenmål har utredningen föreslagit, atl bestämmelserna i RB och FDL blir tillämpliga i så stor ulslräckning som möjligt och all särreglering på grund av vatlenmålens speciella karaktär endast bör ske för de fall då nämnda bestämmelser ej kan tillämpas. För sådan särreglering har ExL:s förfaranderegler Qänat som förebild.

Utredningen föreslår, att två lagfarna ledamöter skall ingå i domstolens sammansättning i stället för en såsom för närvarande. Enligt tingsrällens mening har den nuvarande sammansättningen visat sig ändamålsenlig. Någon säkrare bedömning av vatlenmålen torde ej kunna påräknas genom den föreslagna ändringen. Den kommer däremot atl göra målbehandlingen mer tidsödande och kostsam. Tingsrätten vill därför i första hand förorda all nuvarande sammansättning bibehålles. Om någon särregel ej anses lämplig för fastighetsdomstol som dömer enligt vallenlagen bör i stället domförhetsreglerna i FDL ändras till i överensstämmelse med de som nu gäller för vattendomstol. Även i de mål som nu handläggs av fastighetsdomstol torde för övrigt "andremannen" ofta med fördel kunna undvaras. I vart fall synes böra övervägas, om icke möjlighet borde införas för ordföranden all vid särskilda skäl bestämma alt endasl en lagfaren ledamot skall ingå i domstolen.

I likhet med gällande VL 11: 27 2 mom. första slycket bör i VL-förslagets 18: 12 p. 3 föreskrivas, all ansökan skall innehålla en så fullständig redovisning som möjligt av den eller de fastigheter som berörs av företagel jämte namn och adress på såväl vederbörande ägare som berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna.

Ulredningen föreslår beträffande ansökningsmålen (VL-förslaget 18:24 Iredje styckel) i överensstämmelse med nuvarande VL 11:40 2 mom. andra slycket förbud mot måls avgörande på grund av parts medgivande eller uteblivande och mot sladfästelse av förlikning vid muntlig förberedelse. Avsikten får antagas vara att detta förbud skall gälla även vid skriftlig förberedelse och vid huvudförhandling i förenklad form, vilket uttryckligen bör framgå av lagtexten. Enligl 18:45 i VL-förslaget skall samma regel gälla stämningsmålen. Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelsen i VL 11:80 om möjlighet att avgöra stämningsmål utan huvudförhandling har ej införts i förslaget. Denna möjlighet utnytQas främst i vissa mål om bestämning av avgifter men har för domstolsarbetel som helhet ingen slörre praktisk betydelse.

Etl genomförande av VL-förslagets prövningssystem kan medföra att

Prop. 1981/82:130 448

domstolarna får en icke obetydlig mängd mål avseende något eller några anspråk på inlrångsersätlning och skadeförebyggande åtgärder. Skall domstol såsom ulredningen föreslagit även pröva frågor om ersättning för kostnader, som uppkommer vid tillståndsprövning, torde domstolarna även få en hel del mål som enbart rör sådana kostnader. Från processekonomisk synpunkt måsle det vara fördelaktigt alt sådana frågor, i den mån tvist ej föreligger mellan berörda parter, kan prövas av ensamdomare vid skriftlig eller muntlig förberedelse eller huvudförhandling i förenklad form enligt reglerna för dispositiva tvistemål i RB 42 kap. Av samma skäl bör möjliggöras, att sädana frågor även om de är tvistiga kan avgöras av domstolen ulan huvudförhandling under fömtsättning att samtliga berörda parter samtycker därtill.

För möjligheterna att sålunda förenkla prövningen av medgivna skadeanspråk — liksom för skadebehandlingen över huvud - är det av slor vikt hur skyddet för panträltshavare utformas. Före 1.7.1974 kunde vattendomstolen bestämma skadeersiittning på grundval av överenskommelse mellan sökande och sakägare saml behövde endasl beakla borgenärernas intresse genom eventuell föreskrift om nedsättning av ersättningsbelopp. För borgenärerna fanns i sädana fall möjlighet att påkalla ny värdering enligt dåvarande VL 9:73, någol som praktiskt taget aldrig förekom. De 1.7.1974 efter förebild i ExL genomförda ändringarna i VL med s.k. oskadlighetsprövning m.m. medför atl vattendomstolen, då fastighet besväras av inteckning och del ej är väsentligen ulan intresse för borgenärernas rätl, alltid måsle pröva ersättningens slorlek frånsett de fall då medgivande inhämtas från borgenärerna. Ulredningen har nu efter kritik mot sistnämnda regler i VL föreslagil återgång till de före 1.7.1974 gällande reglerna för de fall särskild uppgörelse träffats mellan parterna men i övrigt bibehållit den i gällande VL 11:60 femte stycket föreskrivna oskadlighetsprövningen (18:38 tredje och Qärde styckena VL-förslaget). Om oskadlighetsprövningen fyller något verkligt behov är tveksamt. Regeln härom torde, med hänsyn till stadgandet i 18:38 andra stycket i förslaget, få praktisk betydelse huvudsakligen i de fåtal fall då sökanden närstående motparter ej vill få sina anspråk prövade i målet. Om regeln ulgår ur förslaget vinnes även den fördelen, att frågor om medgivna anspråk kan avgöras vid förberedelse eller huvudförhandling i förenklad form, om föreslaget förbud häremot också får utgå i enlighet med vad ovan anförts.

I VL-förslaget 18:39 har föreskrivits skyldighet för domstolen att vid bestämmande av ersättning uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av särskild rätt som skadas. Skall ersättning utgå lill innehavare av sådan särskild rätt, skall uppskattning även ske av faslighetens värde ulan den särskilda rättigheten, om fastigheten besväras av beviljad eller sökt inteckning med bättre rätt och nedsättning av ersältning skall ske. Skadorna pä fastigheter i vattenmål är emellertid i regel marginella och någon sådan värdering som nu föreskrivs behövs dä oftast icke, varken för ersätlningsberäkningen eller av hänsyn till borgenärerna. Stadgandet kan sålunda medföra atl domstolen tvingas utföra åtskilligt värderingsarbete till ingen nytta. Parterna måste också inge en hel del material som eljest ej behövts. Nackdelarna härav lorde knappast uppväga de fördelar som kan vinnas vid ersättnings betalning och fördelning. Tingsrätten vill därför föreslå atl bestämmelsen endasl skall gälla vid inlösenfall. I vart fall bör den begränsas till att gälla sådana fall, där ifrågavarande värdering behövs för bestämmande av ersättning eller kan antagas bli erforderlig vid ersättnings fördelning enligl VL-förslagets 19 kap.

Prop. 1981/82:130 449

Utredningen har för vattenmålens del ej velat föreslå någon motsvarighet fill ExL;s utredningsbeslut. Tingsrätten delar ulredningens uppfattnng i denna fråga och vill understryka vikten av att någon sådan bestämmelse ej föreskrivs för vattenmålen.

Talan om ersättning och skadeförebyggande åtgärder på gmnd av oförutsedd skada skall enligt VL-förslaget väckas genom stämning. Enligt gällande VL behöver anspråk på ersättnng för sådan skada endasl framställas genom en enkel skriftlig anmälan, som sakägaren inte sällan skriver själv. Någon olägenhet av att bibehålla denna ordning torde ej uppkomma. Anhängiggörande genom stämning är däremot ägnat att försvåra för enskilda sakägare att tillvarata sin rätt och torde även fördyra förfarandet. Enligt tingsrättens mening bör därför sådana anspråk även i fortsättningen kunna anhänggigöras genom skriftlig anmälan. Detsamma bör gälla skadeförebyggande åtgärd, som ej berör tredje man.

Domstolsverket: Verket delar uppfattningen atl fastighetsdomstol vid prövningen av vattenmål skall ha den sammansättning som anges i 3 8 lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Det måste vara en fördel om domstolen vid dessa ofta svåra och omfattande mål till viss del har kollegial sammansättning.

SMHI: SMHI blir nu av vattendomstolarna ofta förordnat som sakkunnig i frågor som rör isförhållanden, vattengrumling och klimat. Dä avses i regel både tillståndsprövning och skadereglering. Därvid har SMHI under flera år byggt upp en organisation med omfattande fältverksamhet som givit erfarenhet och kunskaper. SMHI anser att den nya vattenlagen bör utformas så att dessa resurser las tillvara. SMHLs roll i samband med utredningar inför vattenmåls behandling i fastighetsdomstol bör klargöras genom tillägg i 18 kap. 25 8 lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen: 3 8 6 p. Avloppsutsläpp i dike eller ledning ingående i markavvattningsföretag skall enligt förslaget prövas i stämningsmål. Om lantbruksslyrelsens förslag att bibehålla kombinalionsföretag vinner gehör (se avsnittet 9 kap. 4 8 första stycket), bör sådant utsläpp prövas vid förrättning.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 12 8. Paragrafen behandlar bl. a. frågan om skadeförebyggande åtgärder som alternativ till ersättningar (sid 379). Denna möjlighet är viktig ur fiskets synpunkt. Under senare är har i flera fall från sakägarnas sida framförts önskemål om åtgärder för fisket i stället för penningersättningar. Detta har bl. a. framförts i målet om Storavan-Uddjaurs regleringar, där sakägarna, för all kompensera fiskeskadorna, enhälligt begärt utsättning av öring i stället för penningersättningar. Sökanden motsatte sig dock ålgärdsprincipen. Domstolen dömde ut penningersättningar och gav således företräde åt denna ersättningsprincip. Del är viktigt atl principen om åtgärder ges företräde före penningersättningar, om det kan ske utan alltför stora ökade kostnader för sökanden. Någon direkt jämförelse skall dock ej behöva göras. Det torde vara självklart atl åtgärder är en bäitre ersätlningsmelod, genom alt de ger en bestående kompensation även för kommande generationer. Allteftersom fiskeriforskningen framskrider, torde också möjligheterna till ändamålsenliga åtgärder bli större.

25 8. Paragrafen motsvarar 11:45 i nuvarande vattenlagen vilket bl.a. ger möjlighet till förordnande ang. utredningar om skador på fisket.

Fiskeriintendenten i Östra distriket: 25 8. Paragraten motsvarar i väsentliga delar 11 kap. 45 8 i den nuvarande vattenlagen. Det bör i sammanhanget framhållas vilken gmndläggande betydelse i 11:45 vattenlagen har för

29 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 450

delar av fiskeriintendentorganisationens verksamhel. Bestämmelsen utgör den formella fömtsättningen för hela det utredningsarbete rörande skador pä enskilt fiske som bedrivs av särskilt anställd personal vid vissa fiskeriin-tendentsdislrikt. Det är av stor vikt alt nu föreslagen paragraf inle i något avseende framdeles försvårar utredningsarbetet i vatlenmålen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 54 8. Paragrafen föreslås reglera frågan om domstols möjlighet att ändra förrättningsmans beslut. I motiveringen till förslagel har därvid anförts att vid bifall till elt yrkande i fastighetsdomstolen om utökning av ett dikningsföretag till ytterligare mark, bör domstolen l.ex. utan särskill yrkande kunna föreskriva ändringar som hänför sig lill en helt annan del av berört område, exempelvis utvidgning av vissa sektioner i dikets nedströmsdel. Utredningen har framhållit att den ifrågavarande regeln bör tillämpas restriktivt.

Enligl länsstyrelsens mening bör härjämte det uttryckliga förbehållet göras för regelns användning atl det är uppenbart att de påtänkta ändringarna inle kommer att medföra skada å fastigheter nedströms eller att dessas ägare medgivit åtgärden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Utredningen har ansett del vara lämpligast alt vallenmålen koncentreras lill en hovrätt och föreslagit all fullföljd i vattenmäl skall ske lill Svea hovrätt. Anledningen lill alt denna domstol valls är att överprövning av valtenmål idag sker där. Vidare föreslås att även överprövning av miljöskyddsmål sker i denna domstol under fömtsättning all utredningens förslag om koncentration av dylika mål lill sex fastighetsdomstolar följs. Frågan om gemensam överprövning av vatten- och faslighelsmålen får enligt ulredningen eventuellt tagas upp lill förnyat övervägande.

Tradition och sektoriella lyngdpunktsvärderingar kan synas tala för att Stockholm och Svea hovrätt väljs som säte även för en "ny" vattenöverdomslol. Länsstyrelsen anser dock att tyngre skäl för delta saknas. I stället bör utgångspunkten för lokaliseringen främst vara en strävan att ta varje tillfälle till aktiva lokaliseringsinsatser för att främja en önskvärd regional utveckling. Detta bör naturligtvis inle minst gälla statlig verksamhet. Från en sådan utgångspunkt talar flera skäl för atl Sundsvall väljs som säte för den nya vattendomstolen och för överprövning av fastighetsmål i miljöskyddsärenden. Följande skäl åberopas.

Hovrätten i Sundsvall har för närvarande endasl två avdelningar. En utökning med ytterligare en avdelning är önskvärd då man härigenom erhåller administrativa fördelar som ökad flexibilitet och minskad känslighet vid sjukdom m. m.

Det har vid ell flertal tillfällen vidtagits åtgärder för att avlasta Svea hovrätt. Som exempel kan nämnas inrättande av hovrätten för Nedre Norrland och den successiva utökningen av dess verksamhetsområde. Om ytterligare avlastning är önsKvärd är vatlenmålen en målgrupp som med fördel kan överföras fill annan hovrätt då målen i regel avgörs utan syn eller huvudförhandling.

RegionalpolitisKa skäl talar för alt domstolen bör förläggas till Sundsvall. En sådan lokalisering ligger i linje med det regionalpolitiska målet om all utlokalisera förvaltning från Stockholm till primära centra i stödområdet. I synnerhet nya verksamheter bör enligt statsmakternas beslul förläggas utanför de tre storstadsområdena. Den redan beslutade ullokalisering-en av statlig förvaltning till Sundsivall har ännu inte genomförts enligl de urspmngliga planerna. Enligt länsstyrelsens nyligen reviderade prognoser väntas Sundsvall/Timrå ännu år 1985 ha lägre förvärvsfrekvenser än riks-

Prop. 1981/82:130 451

genomsnittet. Närmare 2000 nya arbetstillfällen skulle behöva tillföras regionen för atl nä riksgenomsnittet. Fortsatta regionalpolitiska insatser är därför nödvändiga i Sundsvall/Timrå, varvid utlokalisering av vattenöverdomstolen i samband med att en ny vattenlag införs bör ses som en naturlig åtgärd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen föreslår att överprövning av fastighetsdomstolarnas avgöranden skall samlas lill en domstol, Svea hovrätt. Till detta vill länsslyrelsen anföra följande.

Vattenkraftsresurserna är i södra Sverige nästan fullständigt utnylQade för elproduktion. Vad som återstår av intresse för kraftulvinning finns till stor del i Norrbotten och Västerbotten.

En stor del av de framtida vattenmålen kan därför förväntas hänföra sig till den delen av landet. Man bör därför överväga om inle hovrätten för Övre Norrland bör vara överinstans i vattenmäl. Denna hovrätt är ju redan i dag överinstans till två av de fastighetsdomstolar som tänks handha vattenmål och dessutom ligger delar av exempelvis Ångermanälvens vattensystem inom hovrättens domvärjo i allmänna mål. Del kan framhållas atl Umeå när del gäller landets ännu icke utbyggda vatlenkrafttillgångar ligger myckt centralt beläget och att Umeå i del avseendet är klart överlägset exempelvis Stockholm och Sundsvall. Umeå har också goda kommunikationer med de landsändar som berörs. Om hovrätten för Övre Norrland blev överinstans i vallenmål skulle hovrätten behöva förstärkas med minst en hovrättsavdelning. Å andra sidan skulle Svea hovrätt, som är erkänt tungt belastad kunna avlastas molsvarande personalstyrka. Man bör i detta sammanhang beakta att många fördelar från administrativa synpunkter och inte minst från domarulbildningssynpunkl lorde kunna erhållas om Umeåhovrätten får arbeta pä tre avdelningar i stället för som nu på två avdelningar. Hovrätten i Umeå har sannolikt för närvarande inle särskilt stora möjligheter att fä sin verksamhet utvidgad pä annat sätt än genom alt vissa specialmål tillförs domstolen, medan exempelvis hovrätten för Nedre Norrland i Sundsvall torde kunna räkna med all delar av Svea hovrätts verksamhet förs över dit. Möjligheten atl förslärka Umeå-hovrätten bör därför tas till vara i detta sammanhang. En lokaliseringspoli-lisk effekt ernås då även.

VASO: 23 8. Vattenlagsulredningen har stannat för att inle föreslå någon motsvarighet till ExL;s ulredningsbeslut. VASO, som vill understryka behovet av en aktiv materiell processledning från domstolens sida, menar atl en regel om ulredningsbeslut kan medverka för alt tillgodose detta behov, som torde vara väl så stort i vallenmål som i expropriationsmål. VASO förordar alltså atl en dylik regel införes men att den ges en mer nyanserad lydelse än regeln i ExL. Den bör innebära att ulredningsbeslut skall meddelas i den mån del inle befinnes obehövligt.

30 8. Del förefaller inte nödvändigt atl lillståndet måsle vara lagakraftvunnet innan domstolen fattar beslut om tidpunkt för ianspråktagandet. Det borde räcka med atl lagakraftägande tillstånd föreligger innan ianspråktagandet sker. Domstolen bör sålunda kunna bestämma l.ex. alt ianspråktagande får ske viss tid efter det alt tillståndet vunnit laga kraft.

36 8. Förslaget om undantag frän preskriptionslagen kan accepteras, eftersom prövotidsfrågorna blir bestämda i dom eller beslul och domstolen och parterna därigenom får möjlighet all bevaka all de utredes och slutligt prövas, någol som inte kan ske i fråga om anspråk på grund av s.k. oförutsedd skada.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: 12 8 behandlar bl. a. frågan om

Prop. 1981/82:130 452

skadeförebyggande åtgärder som allernaliv lill ersättningar. Denna möjlighet, påpekar föreningen Norrbottens Inlandsfiskare, är viktig ur fiskets synpunkt då del under senare år i flera fall från sakägarnas sida framförts önskemål om åtgärder för fisket i stället för direkta penningersättningar. I de fall sakägare begär och är överens om praktiska fiskevårdsålgärder l.ex. utplantering av fisk bör sådana krav beaktas i slörre omfattning av vallendomstolarna. Det torde slå klart atl åtgärder är en bättre ersättnings-metod än pengar som fördelas på ett flertal sakägare. 1 ell längre perspeK-tiv kompenseras även kommande generationer.

19 kap. Betalning av ersättning, tilllträde m. m.

Svea hovrätt: 1 8. Vid överförandet av bestämmelserna i denna paragraf från 9 kap 17 8 VL har gjorts den sakliga ändringen all utgångspunkten för tidsfristen för betalning och anmälan flyttats fram fill den tidpunkt då målet i sin helhet avgjorts. Något skäl för denna ändring har ej angivits. Hovrätten föreslår att nuvarande reglering bibehålls.

17 8. Del bör anmärkas atl tillämpning av paragrafen ej fordrar all tvisten anhängiggjorts vid domstol.

19 8. Formuleringen "ej prövats av domstol eller vid förrättning" kan vålla missförstånd eftersom paragrafen även avser det fallet atl domstol fastställt överenskommelse om ersättning och därvid prövat de formella fömtsättningarna för fastställande av överenskommelsen som förlikning.

20 kap. Vattenföretags underhåll och handhavande

Svea hovrätt: 1 8. Ulredningen uttalar (s 398) att såsom "anförls i specialmotiveringen lill 9 kap. 4 8. bör lillslåndsmyndigheten vid medgivande av tillstånd alt använda annans anläggning reglera del inbördes förhållandel mellan ägaren och brukaren i bl. a. nu angivna hänseenden". Elt angivet hänseende är slutlig fördelning av skadeståndsansvar mellan ägare och brukare. Av specialmoliveringen till 9 kap. 4 8 kan dock icke utläsas att detta skall regleras av tillståndsmyndighelen. Atl brukarens ersältning till ägaren enligt motiveringen (s. 296) kan bestämmas till viss andel i företagets anläggnings-, drift- och underhållskostnader kan icke tolkas som utgörande även en anvisning rörande fördelning av skadeståndsansvar. Hovrätten anser alt de omständigheter som betingar skadeståndsansvar är så skiftande och så svåra att förutse att ansvaret ofta ej kan fördelas i förväg. Däremot får det anses önskvärt all fördelning av eventuellt skadeståndsansvar sker redan i samband med tillståndsbeslutet i de fall då de praktisKa förutsättningarna så tillåter.

2 8. Det föreslagna lagrummet skall ersätta bl. a. 2 Kap. 29. 30 och 32 §8 VL (s. 399). Motivet för dessa beslämmelser är atl skada, uppströms eller nedströms, ej alllid kan undvikas men städse bör i göriig mån begränsas. Ulredningens avsikt har icke varit att i materiellt avseende ändra angivna principer. Av förslagel framgår dock ej så klart som av VL;s nämnda paragrafer atl rätt till innehållande och tappning av vaiten ej får utövas utan varje hänsyn till motstående inlressen. Hovrätten anser att lagrummet bör utformas så att därav framgår de principer som skall gälla såväl när vatlenhushållningsbestämmelser föreligger som när de saKnas. I del föreslagna lagrummet bör därför även upptas regler för det fall atl vallen-hushällningsbeslämmelser meddelats. Reglerna bör ange atl hushållningsbestämmelserna sKall nylQas på ett med hänsyn lill mot-

Prop, 1981/82:130 453

stående intressen sKonsamt sätt. Att t. ex. större lappningsändring bör sKe med "mjuk" övergång skulle därigenom framgå redan av lagtexten och ej kräva särskild föreskrift i tillståndsbeslutel; vid tillämpning av VL har det ansetts påkallat att meddela sådana föreskrifter i samband med övriga bestämmelser om fillstånd till vattenhushållning.

21 kap. Besiktning och tillsyn

Svea hovrätt: Hovrätten förutsätter atl sättet för underrättelse lill länsstyrelsen om vattenföretag regleras i administrativ ordning.

Hovrätten för Nedre Norrland: 1 8. Hovrätten förutsätter alt 15 kap. 8 8 punkt 6 VL-förslaget inrymmer föreskrifter angående besiktning av sådant som fixpunkter samt anordningar för mätning av vattenstånd och vattenföring Qfr. 13 kap. 1 8 VL). - VL-förslaget saknar motsvarighet till stadgandet om besiktning i 13 kap. 3 8 VL, vilket bör uppmärksammas och föranleda närmare överväganden.

Jämtbygdens tingsrätt: Vattendomstolen vill påpeka all ingen föreskrift finns om atl protokoll skall föras vid besiktning enligt 21 kap. eller om vem sådant protokoll skall tillställas.

Stockholms tingsrätt: 1 8. Enligt vattendomstolens mening bör beslämmelse finnas - i likhet med nuvarande stadgande i 13 kap 1 8 VL - om skyldighet att föreskriva besiktning av vattenståndsskalor, fixpunkter, dammar o. dyl. i tillståndsbeslul och företagsbeslut som innehåller föreskrifter därom. Möjligen har sådan bestämmelse sin rätta plats i 15 kap. 8 8 och 16 kap. 20 8 VL-förslaget.

Del kan finnas skäl för atl i den nya VL ha motsvarighet lill sådan besiktning som sägs i 13 kap. 3 8 VL.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 2 8.1 paragrafen sägs bl. a. all tillsyn över förelaget kan utövas även av annan än länsstyrelsen. Enligl specialmoliveringen (sid. 205) bör sådan tillsyn kunna ske av l.ex. fiskesakkunnig. Detta är viktigl för kontroll av de åtgärder som sökanden åläggs att göra till skydd för fisket. Företagaren skall vidare kunna åläggas alt utföra behövliga undersökningar och dessa skall kunna göras av annan än företagaren. Ur fiskets synpunkt är det bäst om dessa undersökningar kan Ulföras av fiskerimyndigheterna, vilket bör kunna föreskrivas av tillståndsmyndighelen i samband med förordnandet enligl 2 8. Därvid kan denna tillsyn och dessa förordnanden ordnas så, atl de täcker större sammanhängande områden i etl vattensystem. En samordning av åtgärderna för fisket över slörre områden i elt vattensystem sker redan nu och kommer alt bli en regel framöver.

22 kap. Kostnadsbestämmelser

Svea hovrätt: 1 8- Hovrätten förutsätter att ersättning till motpart enligt första och andra styckena skall utgå med i 18 kap. 8 8 1 st. första meningen RB angiven begränsning. Detta bör anges.

Enligt hovrättens mening bör vid förrättning sökanden förskjuta ersättning till tredje man för dennes Kostnad för inställelse vid förrättningen m. m. Motivet härför är att vid långdragna förtättningar, eller vid förrättningar som ej genomförs, Iredje mans rätt till kostnadsersättning bör säkerställas.

I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör på lämpligt sätt anges om 18 kap.

Prop. 1981/82:130 454

9 8 RB är tillämplig beträffande sökandenas ansvar för sakägares ersättning för koslnader under förrättningen.

Andra styckel lorde med fördel kunna införas under 16 kap. 25 8 VLF.

Under senare tid har antalet ombud och lekniska biträden i vattenmål visat en tendens atl öka. Medan del tidigare var vanligt att varje ombud i större vattenmål representerade ell hundratal, ja ännu fler sakägare, är del idag inte ovanligt all i etl vallenmål uppträder etl flertal ombud, som vart och ett för talan för en handfull sakägare, även i fall då samtliga eller stora grupper av sakägarna har gemensamma intressen. En följd härav har blivit, förutom betydligt högre rättegångskostnader, att avsevärd del av vallendomstolarnas arbete ägnas åt rätlegångskoslnadsfrågor. Vallendomstolarna har icke ansett sig kunna göra något för att påverka förhållandet. Enligt hovrättens mening är utvecklingen oroande. De processekonomiska konsekvenserna kan i vissa fall utgöra ell direkl hinder för mindre och medelstora vattenföretag. Hovrätten vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på 54 8 i den norska lov om skjönn, ekspropriasjonssaker og odelslösning m. m. Saks0keren skal erslatle sakspkte npdvendige utgifter i anledning av skjpnnssaken.

Ved avgjprelsen av sp0rsmålel om ulgiftene har vaert n0dvendige, skal relten blant annet ha for 0ye at de saks0kte til varetakelse av likeartete inleresser som ikke står i strid, bör nytte samme juridiske og tekniske bisland. Vil saks0keren pårope denne beslemmelse, må han la spprsmålet opp snarest mulig under skj0nnssaken."

Skulle möjligheten atl meddela ulredningsbeslut införas fordras elt till-lägg till förevarande paragraf som inskränker sakägares rätt till ersältning för utredningsarbete som går utöver vad som angivits i utredningsbeslulel Qfr7kap 1 8 2 st. ExL).

1 vattenmål förekommer del ofta atl lång tid förflyter mellan upprättandet av en kostnadsräkning och utdömande av beloppet, under vilken del yrkade beloppet på grund av penningvärdets fall sjunker i värde. Yrkanden om indexuppräkning har då och då framställts, men har på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 8 RB icke kunnat bifallas. Trots atl möjlighet finns att genom förskott mildra verkningarna av inflation i nu nämnt hänseende kan del finnas ett behov av alt i dom kunna förordna om uppräkning av ersättningen på grund av sådan förändring av penningvärdet, även om del i och för sig torde stå parten fritt atl infill beslutandet av domen framställa kompletterande yrkanden om ersättning för rättegängs-kostnad.

2 8. Om avslag eller avskrivning sker hos tillständsmyndigheten, innan ansökan om skadereglering ingivils till fastighetsdomstolen, och kostnader uppkommit för motpart i tillståndsärendet, skall frågan om ersältning härför upptas av fastighetsdomstolen efter stämning (18 kap. 3 8 16 p. VLF). I slämningsmål skall rättegångsbalkens kostnadsregler gälla (s. 402). Sakägarna kommer härigenom i en sämre ställning än om ansökan om skadereglering hunnit göras, vilket är otillfredsställande. För denna form av stämningsmål bör gälla samma koslnadsregler som för talan om oförutsedd skada (22 Kap. 4 8 VLF).

4 8. Enligt motiven avses ingen försämring av saKägarens ställning i kostnadshänseende vid talan angående oförutsedd skada (s. 402). Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid en försämring i förhållande till gällande rätt i det att även då sakägare haft skälig anledning för sin talan han skulle få bära sin kostnad.

Hovrätten för Nedre Norrland: 1 8. Sökandens ansvar för sakägares

Prop, 1981/82:130 455

koslnader i samband med förberedelseförfarandet enligt 14 kap. VL-förslagel bör skrivas in i lagtexten. Härvid bör framhållas atl rättsfallet NJA 1960 s. 55, som omnämnts av utredningen (s. 401), enbart gällde ombudskostnader, varför viss osäkerhet kan anses råda enligt gällande rätt i fråga om sakägares egna förberedelsekostnader. (Kostnader för "rättegångens förberedande" som varit nödiga för tillvaratagande av sakägarens rätt? Se 11 kap. I och 65 88 VL samt 18 kap. 8 8 RB). Denna osäkerhet undanröjes genom den nämnda kompletteringen, sedd tillsammans med hänvisningen i 7 8.

4 8. Allmän rättshjälp i valtenmål fyller för närvarande en praktisk funktion endast vad gäller rättegången i överinstans. De kostnadsregler som nu föreslås med avseende på anspråk för oförutsedd skada - ofta förekommande i större vattenmål - kommer förmodligen att leda till en ökning av antalet rättshjälpsärenden.

8 8. Bestämmelsen om alt fastighetsdomstolen skall pröva fråga om ersättning för kostnad som ej uppkommit vid domstolen leder till komplikationer - tidsutdräkt, bristande bedömningsunderlag m.m. - som icke är i samma grad utmärkande för bestämmelsens förebild, 7 kap. 4 8 ExL.

Umebygdens tingsrätt: I nuvarande 11 kap. 65 8 VL anges uttryckligen alt sakägares rätl till ersättning för rättegångskostnader begränsas lill sådana kostnader som domstolen prövar ha varit nödiga för tillvaralagande av hans rätl. Denna begränsning finns inte uttryckligen i 22 kap. VL-förslaget utan kommer där till uttryck endast genom åberopandet i 7 8 av vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Och i motiven till 22 kap. I 8 VL-förslaget (sid. 401) sägs atl första stycket av 8:en molsvarar, såvitt nu är i fråga, 11 kap. 65 8 VL. Enligt vattendomstolens mening borde emellertid den avsedda begränsningen i ersältningshänseende komma till direkl uttryck i lagtexten i 22 kap. 1 8 första stycket VL-förslagel, sä myckel mera som en sådan begränsning förekommer i 8:ens andra stycke.

I detta sammanhang vill vattendomstolen något beröra en tendens som på senare lid gjort sig gällande i vattenmålen, nämligen ökningen av antalet ombud och biträden i ett och samma mål för sakägare med gemensamma inlressen. Detta har otvivelaktigt i vissa fall lett lill nationalekonomiskt slöseri och oskälig belastning för sökandena utan att därvid sakägarnas rätt tillvaratagils på ett bättre sätt. Och det har med nuvarande -.gstiftning varit svårt att komma tillrätta med förhållandet.

Vattendomstolen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den norska vasdragsloven, där i 8 20 finns en föreskrift om sakägares rätt till ersättning för nödvändiga utgifter för tekniskt och juridiskt biträde. 1 samband därmed föreskrives att domstolen vid bedömande av utgifternas nödvändighet skall beakta "al der til varelagelse av likeartede inleresser, som ikke slåar i strid, i almindelighet b0r benytles samme tekniske eller juridiske bistand for flere eller alle interesserte".

Vattendomstolen föreslår alt departementet lar intiativet till en undersökning om lämpligheten av atl med svensk valtenrätt införliva en motsvarighet lill det norska stadgandet.

Jämtbygdens tingsrätt: 6 8. Lagtextens utlrycK i andra meningen "i andra fall" syns något oKlart. Stadgandet skulle vinna i Klarhet om det så mycKet som möjligt anslöt sig till formuleringen i 7 Kap. 3 8 expropriationslagen.

8 8. Vattendomstolen anser det otillfredsställande att fråga om ersältning för Kostnader som uppKommit vid den administrativa prövningsmyndigheten skall prövas av fastighetsdomstolen. Lämpligare torde vara alt

Prop. 1981/82:130 456

den instans som prövar tillståndsfrågan även prövar kostnaderna. Vallendomstolen anser att förhållandena i expropriationsmål icke är direkt jämförbara med förhållandena i vatlenmålen. Föreskriften i 18 kap. 3 S p. 16 alt lalan om ersättning för eller fördelning av koslnader som icke väcks i samband med ett anhängigl ansökningsmål i fastighetsdomstolen skall handläggas såsom slämningsmål leder till atl kostnadsfrågan kan uppkomma till bedömning först långl efter del ansökningsmålet handlagts eftersom någon lidsbegränsning för väckande av sådan lalan icke föreskrivits. Jämför även vad ovan sagts under 15 kap. 5 8 vattenlagen.

118. Vad ovan sagts under 8 8 blir tillämpligt även vid bedömning enligt II 8.

Stockholms tingsrätt: Erfarenheterna från prövning av lillållighelsfrågor i vattenmålen visar klart del stora värdet av att sakägarna på ett effektivt sätt får komma lill tals i dessa frågor och inte bara vid skaderegleringen. För att sakägarna skall kunna göni sig gällande fordras att de kan underkasta den utredning som sökanden lagt fram i målel en effektiv granskning. För detta ändamål kan sakägarna behöva juridisk och teknisk hjälp och koslnaderna härför bör ersättas av sökanden. Genom atl sökandens utredning och yrkanden granskas av såväl berörda sakägare som företrädare för de allmänna intressena skapas ett förfarande som medför en allsidig belysning av förelaget. Vattendomstolen tillstyrker därför vad utredningen föreslagit om rätt för sakägarna till ersättning för nödvändiga kostnader.

Växjö tingsrätt: Sakägares rätl till ersältning för sina kostnader. Redan
lagrådets inställning lill denna fråga vid tillkomsten av ML ger vid handen
att sakägarna hade bort skyddas nriot sina försämrade möjligheter atl föra
talan i vatlenföroreningsmål. Den något ansträngda motivering som anförs
till stöd för sakägarnas olika ställning i miljöskyddsmål och valtenmål
torde kunna lämnas därhän; huvudsaken är alt inte samma misslag uppre
pas vid tillkomsten av ny VL. Förslaget om sakägarnas rätt lill ersättning
för sina koslnader måste förty förordnas. Till följd av de tillkrånglade
prövningssystfcmvsom föreslås för vattenföretagens del, lorde dock konse
kvensen bli ökade koslnader.

I 8. Om sakägares kostnader i samband med förberedelseförfarande enligl 14 kap. VL-förslaget är ersätlningsgilla, bör detta anges i lagtexten tillsammans med de fömtsätlningar, under vilka sådan ersältningsrätt gäller.

8 8. Det kan godtagas atl fastighetsdomstol i valtenmål, vilka behandlas vid domstolen, även avgör kostnadsfrågor som uppkommit vid tillståndsprövningen hos administrafiv myndighet i samma mål. Emellertid kommer - om utredningens förslag följes - etl stort antal av de vattenföretag som behandlas av länsstyrelserna troligen icke lill fastighetsdomstol, eftersom skadereglering eller skadeförebyggande åtgärder befunnits onödiga vid länsslyrelseprövningen. I den måin sakägare i sådana tillståndsärenden bevakat sin rätl genom atl la del av ansökningshandlingarna och eventuellt inställa sig lill sammanträde uppkommer kostnader som kan vara ersätlningsgilla. Även i fall då tillståndsprövning utmynnar i avslag på ansökan kan uppkomma avsevärda kostnader för sakägare. Del måsle bli besvärande både för sakägarna att stämma till fastighetsdomstol och för domstolen atl handlägga sädana koslnadsanspråk, som icke på någol sätt sammanhänger med prövning inför domstolen. Vidare torde del i sådana fall uppkomma ytterligare kostnader för processen inför fastighetsdomstolen. Troligen kan del i sådan process även bli fråga om rättshjälp. Det bör därför övervägas om icke de administrativa prövningsorganen i vissa fall

Prop, 1981/82:130 457

själva bör avgöra frågor om ersättning för kostnader som uppkommit vid tillståndsprövningen.

Vänersborgs tingsrätt: Tingsrätten vill främst understryka vikten av att sakägare — såsom utredningen föreslagit — i princip berättigas till ersättning av sökande för sina nödvändiga koslnader på förfarandet även inför administrativ tillståndsmyndighel.

Utredningens förslag, att fastighetsdomstolen skall pröva alla kostnader som uppkommit i ärende hos administrafiv fillståndsmyndighet, t.o.m. kostnad för sakkunnig som myndigheten själv förordnat, är enligt tingsrättens mening föga rationellt. Kostnadsfrågor behandlas enklast och säkrast av den myndighet som handlagt sakfrågorna. Utredningens förslag innebär i den delen en onödig komplicering och fördy,ring av kostnadsfrågornas behandling. Regeringen bör dock självfallet ej belastas med sådana frågor. I enlighet härmed bör det ankomma på koncessionsnämnden respektive länsstyrelsen att pröva frågor om kostnader som uppkommit dels i ärende som den själv avgör dels vid beredning enligt 15:7 VL-förslaget. Övriga kostnadsfrågor i ärende som avgörs av regeringen kan vid bifall lill förelag lämpligen prövas av fastighetsdomstolen i efterföljande skaderegleringsmål, varvid del bör åligga sökanden atl med eget yttrande över tvistiga kostnadsanspråk redovisa dessa.

Om i enlighet med utredningens förslag all prövning av kostnader skall ske hos fastighetsdomstol, vill tingsrätten dock förorda den förenklingen, alt yrkanden om ersättning för kostnader i ärende hos administrativ lillståndsmyndighet framställs i ärendet hos myndigheten saml att sökanden med eget yttrande över tvistiga koslnadsanspråk därefter anmäler deSsa lill fastighetsdomstolen. Detta bör gälla även i de fall då något fullföljande av saken ej sker till fastighelsdomstolen genom alt lillslåndsmyndigheten jämlikt 15:8 VL-förslaget lämnar sökande rätt att därfömlan taga tillstånd i anspråk eller ansökan återkallas eller ogillas. Del bör nämligen ej krävas att sakägares talan utan samband med pågående ansökningsmål om ersättning för kostnader i tillståndsärende skall anhängiggöras genom stämning som utredningen föreslagit (VL-förslaget 18:3 p. 16). Om sakägare själv skall anhängiggöra sådan talan, bör en enkel anmälan vara fiilräcklig.

I sistnämnda fall bör vidare, vad gäller rättegångskostnad som uppkommer vid domstolen för ärendekostnadernas behandling, samma regel gälla som i ansökningsmål. Eftersom sådana frågor är dispositiva och någon särregel ej intagils i VL-förslagel 22 kap. drabbas eljest sakägare av tappandes kostnadsansvar enligt RB 18 kap.

Utredningen har för mål om anspråk på grund av oförutsedd skada m. m. och om kostnad för sakkunniguppdrag enligt VL-förslage.t 15:5 Qärde stycket föreslagit en särregel i förslaget 22:4 första stycket. Jämfört med nuvarande VL 11:68 tredje stycket innebär förslaget etl något ökat kostnadsansvar för sakägare, eftersom denne även om han finnes ha haft skälig anledning alt få sin talan prövad kan riskera att få bära sina egna kostnader om hans talan ogillas. Med hänsyn till de för sakägare ofta mycket svårbedömda skadefrågor det här är fråga om bör någon sådan skärpning av kostnadsansvaret ej genomföras. Vattenföretagets ägare bör således svara för samtliga kostnader i sådana mål med den särskilda begränsningen att sakägaren, om hans talan ogillas och han finnes ha saknat skälig anledning atl få sin talan prövad, bör bära sina egna kostnader och kunna åläggas svara även för motpartens. Samma regel bör gälla vid behandling av sådan ersättning för sakkunniguppdrag som ovan nämnts.

Vad tingsrätten nu förordat beträffande mål om anspråk på gmnd av

Prop, 1981/82:130 458

oförutsedda skador m. m. bör även gälla stämningsmål om ersättning enligt VL-förslagel 18:3 punkterna 7, 9, 10 och 15. Eftersom även dessa ersättningsfrågor torde vara av dispositiv karaktär och någon särregel ej införts i VL-förslaget 22 kap. blir nämligen också i dessa fall regeln i RB 18 kap. om tappandes kostnadsansvar tillämplig. Enligt tingsrällens mening bör den skadelidande i dessa mål ej försättas i ett oförmånligare kostnadsläge än i mål om oförutsedda skador.

Det bör även påpekas att anspråken på allmän rättshjälp kan komma atl öka, om sakägares kostnadsansvar vidgas och deras möjligheter att ulan juridisk-teknisk hjälp tillvarata sin rätt försvåras, exempelvis genom krav på slämningsförfarande.

Domstolsverket: I mål där sakägare för lalan om ersältning för oförutsedd skada kan domstol, som finner all sakägare vars talan ogillats haft skälig anledning att få sin talan prövad, förordna atl vatlenföretagets ägare skall ersätta sakägaren dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Har sakägaren rättshjälp och förordnar domstolen alt denne skall stå för sina egna koslnader i målet kommer kosstnaderna att stanna på statsverket. Enligt 8 8 1 st 6 p rätlshjälpslagen skall rättshjälp inle beviljas den som inle har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Man skulle då kunna hävda att fall där sakägare med rättshjälp inte haft skälig anledning att få sin talan prövad inte skulle förekomma. Sakägaren skulle vanligen i sådant fall inte heller ha befogat intresse att få sin sak behandlad och ansökan om rättshjälp skulle aldrig beviljats. Det lorde dock vara myckel svårt för rältshjälpsnämnd all bedöma huruvida sakägares anspråk pä ersättning för oförutsedd skada är befogad eller ej. Skäl kan därför anföras för att sakägare i vattenmål över huvud taget inte skall beviljas rättshjälp. Emellertid måsle det vara av stor belydelse för sakägares möjlighet atl göra sin rätt gällande all redan innan han ger sig in i målet veta vilka kostnader han riskerar. Trots att det inte lorde kunna undvikas att rättshjälpen belastas med vissa kostnader i mål där sakägare utan skälig anledning för talan om oförutsedd skada bör dessa mål inte hållas utanför rätlshjälpsområdet.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Enligt ulredningens förslag kan den situationen uppkomma atl en fastighelsdomstol såsom stämningsmål endast kan komma att pröva t. ex. fråga om sakägares rätt till ersättning för nödvändiga kostnader vid tillståndsprövning av elt vattenföretag. Lant bruksnämnden anser detta vara ett omständligt förfarande, som ytterligare talar för etl bibehållande av nuvarande prövningssyslcm vid vattendomstolarna såsom ovan föreslagits.

Lantbruksitämnden i Malmöhus län: Kapitlet reglerar hur de kostnader skall fördelas som uppkommer i vattenmål. Till skillnad mot bestämmelserna i miljömål är sakägare berättigad till ersältning även för sina kostnader vid tillståndsprövningen. Lantbmksnämnden anser att detta är motiverat, eftersom en sakägare har att bevaka sin rätt och eventuellt försöka påverka företagets utformning och villkoren för detta även inför tillståndsmyndighelen.

Det framstår enligl lantbruksnämndens uppfattning som omständligt alt behöva ta upp elt stämningsmål vid fastighetsdomstol bara för att reglera sakägarnas ersältning för inställelse vid tillståndsprövningen. Detta talar mot den föreslagna uppdelningen av vatlenmålen med tillståndsprövning och behandling av ersättningsfrågor inför olika myndigheter.

I fråga om ersältning för talans bevakande vid förrättning föresläs nuvarande regler gälla även fortsättningsvis, vilket innebär, att delägare i mark-

Prop, 1981/82:130 459

avvattningsföretag får stå för sina egna kostnader. Annan sakägare är berättigad till ersättning för talans bevakande. Lanlbruksnämnden anser de nuvarande reglerna lämpliga och ansluter sig därför till ulredningens förslag.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 3 8. I denna paragraf sägs att vid en omprövning av tillstånd enligl 15 kap. 13-16 8, skall vardera parten svara för sina kostnader. I 15 kap. 13 8 stadgas bl. a. om tappning av vatten och i 14 8 om åtgärder för fiskel. Frågor som gäller fr. a. ändrad tappning kräver ur fiskerisynpunkter ofta omfattande undersökningar. Även åtgärder enligt 15 kap. 14 8 kan ofta kräva relativt omfattande utredningar. Det är därför rimligl, att sökanden skall svara för dessa kostnader. Om så ej blir fallet lorde en nödvändig omprövning ofta försvåras, på grund av att resurser saknas hos fiskerimyndigheterna, vilka har att lillhandagå kammarkollegiet med utredningar.

4 8. SakKunnigförordnande enligt 15 Kap. 5 8 torde helt få bekostas av sökanden varför några förbehåll i detta avseende ej behöver tas med.

12 8. Fastställande av kostnad för besiktning och fillsyn lorde bestämmas av tillståndsmyndighelen eller fastighetsdomstolen (se kommentarer till 22 kap. 2-3 88).

Svenska kraflverksföreningen: För regleringsföretag och vattenkrafts-anläggningar utgör för närvarande ersältning i vattenmäl för sakägarnas rättegångskostnader mycket betydande belopp, som ofta icke slår i rimlig proportion lill den nytta som sakägarnas lekniska och juridiska biträden presterar. Del kan även för icke särskilt stora anläggningar bli fråga om stora belopp.

Vallenlagsutredningen föreslår, att även vid administrativ prövning i princip samma regler beträffande skyldighet att ersätta sakägarnas rättegångskostnader skall gälla som för närvarande. Föreningen vill framhålla, att ersältning för sådana kostnader som regel icke förekommer i andra administrativa ärenden. Enligt förslagel skall för övrigt tillståndsfrågor bedömas efter mera allmänna synpunkter, i vilka de enskilda intressena icke får göra sig gällande på samma sätt som nu. Bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnader i tillståndsfrågor bör därför utgå.

VASO: Som en bakgrund vid överväganden angående kostnadsbestämmelserna må erinras om att utbyggnaden av värt lands vattenkraft hittills i stor utsträckning skett genom relativt stora och lönsamma projekt, för vilka den ekonomiska belastningen genom rättegångskostnader i allmänhet varit av underordnad belydelse. Det torde finnas anledning räkna med att en fortsatt vattenkraftutbyggnad kommer att ske genom anläggningar av alll mindre slorlek och lönsamhet. Det finns även planer för utbyggnad av elt stort antal s. k. minikraftverk.

Den utveckling som kunnat iakttagas ifråga om rättegångskostnaderna i vattenmål framstår som betänklig framför alll vad gäller kostnaderna för tillåtlighetsprövningen i vissa mål samt kostnaderna för vissa prövotidsfrå-gor, som tenderar alt instilulionaliseras.

Tillståndsprövningen av vallenföretag utgör redan nu och blir enligt VL-förslagel i än högre grad en del av den allmänna samhällsplaneringen. Allmänna planeringssynpunkter kommer atl dominera vid prövningen. Del riktiga i atl under sådana förhållanden belasta sökanden med samtliga kostnader för tillståndsprövningen måste därför ifrågasättas.

I övrigt göres ingen invändning mot principen all sökanden skall svara för sakägarnas rättegångskostnader. Det är emellertid viktigt atl regelsystemet innehåller fungerande spärrar mot missbruk. Det kan ifrågasättas

Prop, 1981/82:130 460

att bestämmelsen i 22 kap. 7 8 VL-förslaget och rättegångsbalkens regler härvidlag är tillräckliga för vatlenmålens del. Här hänvisas till vad som ovan anförts under 10 kap. 19 8 och 18 kap. 23 8, vilket i hög grad angår frågan om rättegångskostnaderna. Av stor betydelse är även i vilken utsträckning och på vad säll bestämmelserna i 18 kap. 32 8 och 33 5 om förhandsmedgivande och uppskovsbeslut kommer alt tillämpas.

I specialmotiveringen till 22 kap. 7 8 erinras om ett uttalande av föredragande statsrådet i prop. 1972; 109 med förslag till expropriationslag all bestämmelserna bör tillämpas utan alltför stor reslriktivitel och all del är angeläget att se till alt onödig utredning inle förebringas. Det finns anledning att förstärka den givna anvisningen dä del gäller tillämpningen av bestämmelserna i vattenmäl.

Jokkmokks kommun: I 22 kap. har givils bestämmelser i fråga om rättegångskostnader och där slås i I S fast all sökanden har alt svara för samtliga koslnader som uppKommit i ärende i första instans om tillstånd till exempelvis vallenKraftförelag. Däremot finns ingen invändning alt göra.

Det bör observeras att den nya higen förutsätter att innan ansöKan inges lill vederbörande administrativa myndighel, sKall elt omfattande förberedelseförfarande vidtagas. Beslämmelser härom ges i 14 kap. Bland annal skall kommunernas synpunkter noga inhämtas. Det förefaller som om kommunerna många gånger kan ha behov av juridiskt och lekniski biträde under detta förberedelseförfarande. Utredningen uttalar inget bestämt om kommunens rätt att då få ersättning av sökanden för sina koslnader under förberedelseförfarandet. I specialmoliveringen lill förslagel sid. 401 uttalas i tredje slycket under 8 I följande:

"Utan att del uttryckligen angives i lagtexten kan sakägares kostnader i samband med förberedelseförfarandet enligl 14 kap. VL-förslaget beträffande slörre vattenförelag i den mån de är av belydelse för dennes lalan i tillslåndsfrägan eller i ansökningsmålel också vara ersältningsgilla (se NJA 1960 sid. 55)."

För Jokkmokks kommun förefaller det nödvändigt att sådana kostnader skall vara ersätlningsgilla. Även om slöd härför stundom kan fås i det åberopade rättsfallet från 1960 synes det erfarenhetsmässigt värdefullt om delta direkt utsäges i lagtexten.

23 kap. Ansvar, handräckning m.m,

Svea hovrätt: Beträffande fiskeförbud som meddelats av vattendomstol i anledning av vattenföretag gäller fiskeristadgans straffbestämmelser (30 8 p. 3, se prop. 1954: 183, s. 204). En erinran om detta är införd i 13 kap. 15 8 VL. Sådanl förbud kan enligl 15 kap. 8 8 5 p. VLF och samma paragrafs tredje stycke meddelas av tillståndsmyndighet eller fasfighetsdomstol (s. 337). Åsidosättande av förbudet medför straffansvar enligt 23 kap. I 8 I st. 3 p. VLF. En ändring av fiskerisladgan är därför vid godtagande av utredningens förslag i denna del nödvändig för att undvika dubbla straffbestämmelser. Enligt hovrättens mening hör emellertid en straffbestämmelse av förevarande slag naturiigen hemma i fiskelagstiftningen. Det bör därför övervägas alt i 23 kapitlets straffbestämmelser ej upplaga överträdelse av fiskeförbud och i denna del hänvisa till fiskerisladgan.

Hovrätten för Nedre Norrland: 1 8 synes kräva viss omarbetning, så atl den blir mera lättläst och otvetydigt läcker in alla fall där straffansvar bör komma i fråga. - PunKl 3 avser bl. a. överträdelse av fiskeförbud. En dylik straffbestämmelse finns också i 30 8 fiskerisladgan Qfr. betänkandet s. 297

Prop. 1981/82:130 461

ö). Hovrätten anser att VL-förslagets ifrågavarande straffbestämmelse bör borttagas, vilket lämpligen kan ske genom en sådan hänvisning som nu finns i 13 Kap. 15 8 VL. - Hovrätten lillstyrKer förslaget om atl mål angående brott mot vattenlagen sKall handläggas vid allmän domstol.

Jämtbygdens tingsrätt: Vattendomstolen anser, att utredningen icke framlagt några övertygande skäl för atl brott mot vattenlagen skall handläggas av allmän domstol. Del kan inte inses, att någon olägenhel varit förenad med nuvarande system med inslag av teknisk sakkunskap i målen. Med hänsyn till de skärpningar som föreslås i fråga om ansvar för brott mot föreskrifter i vattenlagen eller i tillståndsbeslut och domar synes det av rättssäkerhetsskäl vara ännu viktigare att den nuvarande ordningen bibehålles. Ytterligare ett skäl härför är att skadeståndstalan i anledning av anläggning som ej tillkommit i laga ordning eller icke är av laga besKaffen-het skall såsom stämningsmål upptas av fastighetsdomstol som handlägger valtenmål (18 kap. 3 8 p. 18). I delta sammanhang är del emellertid angeläget att framhålla som ell starkt önsKemål alt i någon form ordnas så att åKlagare och exeKutiva myndigheter utrustas med tillräcKligt Kvalificerad saKKunsKap för att öka deras Kompelens att bedöma vattenrätlsliga frågor. Detta Kan förslagsvis sKe på det sättet alt ell lämpligl antal åKlagare och företrädare för exeKufiva myndigheter i landet får genomgå en särsKild utbildning och dessutom fill sig får Knyta saKKunsKap inom berört område.

Stockholms tingsrätt: Vattendomstolen lillstyrKer atl mål om brott mot VLs ansvarsbestämmelser handläggs av allmän domstol. Enligt 22 kap. 1 8 RB får då också målsägandelalan i anledning av brottet föras i samband med åtalet. Detta kan vara lämpligl då fråga är om anspråk som för sin bedömning inte kräver tillgång till vatlenleknisk expertis. Vattendomstolen utgår från att den allmänna domstolen inte kommer atl ta upp andra anspråk i samband med brottmålet.

1 8. Enligt paragrafens första stycke straffas den som bryter mot vissa bestämmelser i den nya VL saml mot förbud, villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av vissa lagrum i den nya VL. Däremot straffas inte den som bryter mot villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av VL eller äldre lag. Av mofiven (s. 405) framgår också klart att så är fallet. Emellertid kan av 23 § första stycket i förslaget till övergångsbestämmelser den slutsatsen dras atl ulredningen ansett bestämmelserna i 23 kap. 1 8 VL-förslaget kunna i och för sig tillämpas på den som bmtit mot VL eller mot föreskrift eller villkor som meddelats med slöd av VL eller äldre lag. Övergångsbestämmelsen skulle eljest ha varit obehövlig.

Enligt vattendomstolens mening bör även brott mot villkor och föreskrifter som meddelats med slöd av VL eller äldre lag kunna straffas. Straffbestämmelsen kan därför inte utformas som i I 8 första stycket tredje punkten VL-förslagel utan måste ges en lydelse som motsvarar vad som nu stadgas i 13 kap. 12 och 13 88 VL. Även om de föreslagna straffbestämmelserna, som utredningen anför (s. 404), utformas efter mönster av nyare lagsfiftning på närliggande områden, kan vattendomstolen inte finna annat än att punkten 3, med hänvisningar till nio lagrum, blivil myckel svåriäsl. Det är här inte fråga om brott mot föreskrifter i de lagrum vartill hänvisas utan om brott mot villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagrummen. Enligt l.ex. 15 kap. 8 8 VL-förslaget kan meddelas praktiskt taget vilka villkor och föreskrifter som helst och en hänvisning till detta lagrum innebär ingen precisering av straffbestämmelsens innehåll. Det måste emellertid anses oklart om brott mot villkor eller föreskrifter som meddelats av fastighetsdomstolen är straffbara enligt hänvisningen till 15

Prop. 1981/82:130 462

kap. 8 8. Enligt 15 kap. 8 8 iredje styckel kan åt fastighetsdomstolen överlämnas atl närmare besluta om vissa villkor och föreskrifter. Fastighetsdomstolen Kan vidare ålägga söKanden alt ulföra sKadeförebyggande åtgärder (10 Kap. 1 8 VL-förslagel) utan atl frågan överiämnals av tillståndsmyndighelen. Möjligen sKtille innebörden av den föreslagna straffbestämmelsen vara att om sKadeförebyggande åtgärd, som fastighetsdomstolen föresKrivit på grund av delegering från tillståndsmyndighelen, inte utförts. Kan straffansvar inträda men inle om förelagaren försummar alt iaktta villkor om skadeförebyggande åtgärd som fastighetsdomstolen föreskrivit vid skaderegleringen.

Med den föreslagna utformningen av 23 kap. första slycket tredje punkten kan - som framgår av det anförda — lätt oavsiktliga (?) luckor i straffbestämmelsen uppkomma. Del är l.ex. annars svårförklariigt varför straff inle skall finnas för brott mot föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av 16 kap. VL-förslaget (l.ex. enligl 16 kap. 20 8).

Enligt vattendomstolens mening bör straffbestämmelsen i iredje punkten vara allmänl hållen och medföra straff för den som åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med slöd av den nya VL eller äldre lag sä alt allmän eller enskild rätt kan kränkas. Det ligger i sakens natur och lorde ej behöva sägas ut i lagrummet att härmed avses i laga ordning av tillståndsmyndighel, domstol eller annan myndighel meddelade beslämmelser. Begränsningen i bestämmelsen ligger i att straff endast inträder om allmän eller enskild rätt kan kränkas genom åsidosättandet.

Enligt 13 Kap. 13 8 VL straffas den som bryter mot VLs bestämmelser (2 kap. 29, 30 och 32 88) om hushållning med eller framsläppande av vatten. Dessa bestämmelser motsvaras i VL-förslaget av 20 kap. 2 8. Brott mot föreskriften i delta lagrum straffas dock inle enligt 23 kap. I 8 VL-förslaget. Vattendomstolen anser all 1 8 första styckel första punkten bör kompletteras så att även brott mot 20 kap. 2 8 VL-förslaget bestraffas.

Växjö tingsrätt: Enligt utrednirigens uppfattning (s. 405 överst) står det bäst i överensstämmelse med rådande principer rörande fördelning av mål mellan fastighetsdomstol och allmän domstol att mål om ansvar enligl VL-förslagel, oavsett hur gärningen rubriceras straffrättsligl, handläggs av allmän domstol.

Starka skäl talar enligl utredningen (s. 168 nederst) för att skaderegleringen enligt ML och VL (liksom tillståndsprövningen) samordnas och att också miljöskyddsmålen koncentreras lill de sex fastighetsdomstolar som föreslås handlägga valtenmål. Härigenom skapar man enligl utredningen förutsättningar för en snabb och enhetlig handläggning av förekommande skaderegleringsfrågor. Utredningen anser därjämte alt de hydrologiska förhållandena i vattenförorenings mål motiverar en koncentration av miljöskyddsmålen fill dessa fastighetsdomstolar.

Enligt vattendomstolens mening kan samma skäl anföras för atl även mål om brott mot VL och ML koncentreras till sagda fastighetsdomstolar. För vattenbrotlsmålens del vinns därjämte den fördelen all den ingalunda självklara frågan om förprövningss;kyldighetens omfattning kan bli föremål för en enhetligare rättstillämpning av domstolar med vattenrätlslig och teknisk erfarenhet, vilka inte blott har kännedom om de hydrologiska förhållandena inom hela del aktuella nederbördsområdet utan även lillgång till uppgifterom meddelade tillstånd lill vattenföretag inom nederbördsområdet. Talan om ersältning för skada eller intrång med anledning av brott mot VL och ML kommer dessulom att därigenom kunna handläggas i samband med åtalet vid samma domstolar som föreslagits avgöra övriga

Prop. 1981/82:130 463

skadefrågor enligt dessa lagar. Ulredningen har också föreslagil, all talan om ersättning för skada eller inträng av anläggning som icke tillkommit i laga ordning eller ej är av laga beskaffenhet skall handläggas som slämningsmål (18 kap. 3 8 p. 18) vid de sex fastighetsdomstolarna.

Nuvarande bestämmelse i II kap. 19 S vallenlagen om att gärning, som är straffbar även enligl brottsbalken, inte skall räknas till vattenmål har ej varit aktuell i de senare årens brottmål vid denna vattendomstol och väntas inte heller i framtiden bli det. Bestämmelsen bör i princip gälla även mål angående brott mot ML, om dessa överflyttas lill de sex fastighetsdomstolarna.

Vattendomstolen föreslår därför att frågan huruvida mål om brott mot VL och ML skall handläggas vid de fastighetsdomstolar som föreslagils pröva valtenmål särskill övervägs.

Domstolsverket: Enligt gällande VL är vattendomstol behörig att handlägga även brottmål. Ulredningen föreslär att mål om ansvar enligl VL-förslaget skall handläggas av allmän domstol, varför någon föreskrift om laga domstol inle intagits i VL-förslaget. Som ulredningen anför kan därigenom de problem som kan uppkomma rörande val av forum om en gärning är straffbar både enligl allmän lag och enligt vallenlagen undvikas. Domstolsverket delar därför utredningens uppfattning som stämmer väl överens med verkels ståndpunkt att specialforum bör undvikas.

Lantbruksstyrelsen: 1 8. Med hänsyn lill uppenbarhelskravet i 12 kap. 1 8 förslaget förefaller det knappast påkallat all även ringa oaktsamhet skall vara straffbelagd. Del torde i sådana fall vara tillräckligt med skadeståndsansvar. Detta ansvar för förelags ägare mot ägare av faslighet som skadas av företaget torde nämligen vara i del närmaste strikt. Om lanlbmksslyrelsens förslag atl mildra 12 kap. 1 S genomförs kan dock del föreslagna straffansvaret accepteras.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Enligl lagförslaget synes påföljd kunna förekomma för den som brukar anläggning för vattenförsörjning, innan föreskriven anmälningsskyldighet fullgjorts och besked erhållits i tillståndsfrågan, även för de fall anläggningen ifråga tagits i bruk före del lagförslaget träder i kraft. För ägare eller brukare av sådana äldre anläggningar för vattenförsörjning bör ingen annan påföljd för begagnande förekomma än vad som följer av nu gällande vattenlag. Även för övriga av ansvarsbestämmelser berörda synes det vara motiverat med översyn av lagförslaget i denna del. Lanlbruksnämnden vill ifrågasätta, om del inle bör vara tillåtet, att mellan tid för anmälan och besked i trilständsfrägan utföra och begagna sådan .'mläggning, om den anmälningsskyldige bedömer, atl någon påtaglig risk inte föreligger för atl allmänl eller enskilt intresse kommer att skadas genom företagets inverkan pä vattenförhållandena. Den avsevärda tid som prövningen av tillståndsfrågan kan befaras komma atl medföra och den omständigheten, all stora skördevärden ofta står på spel, talar för en sådan modifiering av de föreslagna ansvarsbestämmelserna.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Brott mot vattenlagen kan leda till straffpåföljd om uppsåt eller oaktsamhet föreligger. Straffgränserna höjs jämfört med nuvarande vattenlag. I förening med reglerna om länsstyrelsernas tillsynsskyldighet kan man förvänta atl detta kommer att medföra ökad lagefterlevnad. Det blir l.ex. förenat med risk för straffpåföljd att utföra bevattning om man ej utfört föreskriven anmälningsskyldighet och erhållit länsstyrelsens besked i ärendet. Delta kommer att medföra en anhopning av anmälningsärenden i de bevaltningsintensiva länen när lagen

Prop. 1981/82:130 464

införes. Det kommer atl kräva ordentliga resurser om länsstyrelserna skall kunna klara av de korta handläggningslider för anmälningsärenden som vattenlagsulredningen förutsatt.

Underlåtenhet atl anmäla dikesrensning blir också straffbelagt om uppsåt eller oaklsamhel föreligger. Elär finns det enligl lantbruksnämndens uppfattning anledning alt gä mjukt fram. Del torde bli svårt all nå ut med informationen fill alla berörda marKägare om den införda anmälningsplikten.

Länsstyrelsen får maKl alt bestämma om underhäll av etl vattenföretag om delta försummats. LanlbruKsnämnden anser denna bestämmelse betydelsefull bl. a. för att få till stånd välbehövliga rensningsinsalser i åar och andra vattendrag.

Fiskeristyrelsen: 3 8 innebär såvitt styrelsen Kan bedöma ingen saklig ändring. Med ullrycket "annan myndighet som ärendet angår" bör enligt styrelsens mening kunna avses fiskeristyrelsen, fiskeriintendent eller fiskenämnd.

Statens naturvårdsverk: I 23 kap. I 8 VL föreslår utredningen, alt den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter emot vissa i paragrafen uppräknade bestämmelser, skall dömas till böter eller fängelse i högsl ell år. Straffsatsen har i förhållande till nuvarande beslämmelse höjts från sex månader lill ett år och kommer därmed all överensstämma med vad som nu gäller i 45 8 ML. Enligl 35 kap. I 8 i brottsbalken kan med en sådan strafftid påföljd ej ådömas, om inle den misstänkte häktats eller delgivits åtal för brottet inom två år. Naturvårdsverket har i annat sammanhang ifrågasatt om inte straffsatsen föt brott mot ML är för låg och därmed preskriptionstiden för kort. Eftersom brott mot VL kan ge upphov lill minsl lika allvariiga skador spm brott mot ML, bör en skärpning av straffsatsen och därmed sammanhängande föriängning av preskriplionstiden övervägas även på VLs område.

Tillståndsbesluten för såväl vallenförelag som miljöfariig verksamhet förknippas med olika villkor, som lillståndsinnehavaren har att ställa sig till efterrättelse. Om han anser, att ett villkor ej behövs eller är felaktigt, måste han likväl följa del till dess tillståndsmyndighelen efter vederbörlig ansökan eventuellt undanröjer eller ändrar villkoret. Enligt gällande vattenlag och enligt förslaget till ny lagstiftning är det emellertid inte straffbart att bryta mot meddelade villkor såvida det inle kan bevisas all allmän eller enskild rätt därvid kränks resp. kan kränkas. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör del övervägas om man inle kan slopa kravet på sådan särskild bevisning. Till grund för prövningsmyndighelens beslul om villkor ligger just risken för negativa effekter av den art alt "allmän rätt kan kränkas". Om ett fastställt villkor av sådan typ ej följs borde detta då direkt vara straffbart.

Om emellertid ansvarsbestämmelserna i 23 kap. I 8 i förslagel ej ändras på sätt som anges ovan, utan i huvudsak bibehålls, anser verket atl paragrafen bör formuleras på annal sätt än i förslagel. Den skärpning som ligger däri, alt redan risken för skada skall beaktas, innebär frän miljövårdssynpunkt i och för sig en förbättring. Emellertid har vid tillämpning av MLs motsvarande beslämmelse tveksamhet yppats vid tolkningen av uttrycken "allmän eller enskild rätt" resp. "kränkas". Naturvårdsverket har i annat sammanhang givit uttryck för den uppfattningen atl med "allmän eller enskild rätl" bör förstås "allmänl eller enskilt intresse" och att "kränkas" bör uttydas "medföra olägenhel för".

Beträffande förprövningsskyldighet gäller enligt nuvarande VL atl lill-

Prop. 1981/82:130 465

stånd erfordras för byggande i vatten "så framt det ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt ... förnärmas". Vallenlagsutredningen föreslår (12 kap. 1 8) alt valtenförelag skall få utföras utan tillstånd enligt vattenlagen endast "om det är uppenbart att varken allmänl eller enskilt intresse skadas". Det synes knappast finnas anledning att använda andra begrepp i ansvarsbestämmelsen än i förprövningsbeslämmelsen.

Med hänsyn härtill förordar naturvårdsverket att uttrycket i den blivande ansvarsbestämmelsen i 23 kap. 1 8 "så alt allmän eller enskild rätt kan kränkas" byts ut mot "så alt allmänl eller enskilt intresse kan skadas". Uttrycket "skada" bör i delta sammanhang i stort sett kunna jämställas med "medföra olägenhet för".

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Lantbrukets användning av bevattningsanläggningar berörs även av den här stadgade anmälningsskyldigheten. Provinsförbundet hävdar att straffpåföljden generellt för alla typer av företag som har med vatten alt göra är för långtgående. Denna bedömning grundas bl. a. pä det stora antalet bevattningsanläggningar som redan finns i bruk och vars rationella utnyttjande nära nog undantagslöst är helt riskfritt ur såväl enskild som allmän synpunkt. En modifiering av straffpåföljden och en anpassning av förelagens art och riskmomenl ur skadesynpunkl bör övervägas.

Norrlands naturvärn: Skada kanske inte kommer fram förrän sent, och det blir ingen anmälan förtän skada blivit synlig. Det är också svårt att få målen utredda. Polis- och åklagarmyndigheterna äro icke utbildade för att handlägga just dylika saker. Det är mycKet möjligt att det först lar mycket läng tid innan saken anmäles och att det sedan tar mycket lång tid innan åklagaren har utredningen färdig.

I skatlebrotlslagen stadgas en längre preskriptionstid än den vanliga. Med hänsyn till det angelägna atl här sKydda saKägarna synes del påKallat att även beträffande brott mot vattenlagen förlänga presKriptionstiden till 5

24 kap. Slutbestämmelser

Svea hovrätt: I 14 kap. 4 8 VL klargörs när ett vattenföretag sKall anses angå viss fastighet. Lagrummet saKnar motsvarighet i VLF. Enligt hovrättens mening bör dock en motsvarighet till 14 kap. 4 8 VL införas i den nya lagen, framförallt för att därigenom klargöra vilka fastigheter som skall upptagas i ansökan enligt 15 kap. 4 8 1 st VLF och vilka som skall anses såsom sakägare enligl bl. a. 18 kap. 12 8 VLF. Därvid bör beaktas att, därest miljöskyddsfrågor prövas i samband med vattenmålel, sakägarkretsen vidgas i enlighet med vad som gäller vid prövning enligl ML. - Del torde föreligga elt visst behov av en definition av begreppet "fallhöjd", som lämpligen kan införas i detta kapitel.

Hovrätten för Nedre Norrland: Kapitlet bör kompletteras med en motsvarighet till 14 kap. 4 § VL om när företag eller åtgärd enligt VL anses angå viss faslighet.

Jämtbygdens tingsrätt: 2 8. Enligt nuvarande beslämmelser i 14 kap. 5 8 2 mom. vattenlagen skall sakkunnig förordnas av vattenrällsdomaren. På grund av den betydelse som förordnandet av sakkunnig kan få vid den fortsatta handläggningen av tillståndsärendet anser vattendomstolen all den myndighet som skall handha tillslåndprövningen även skall förordna sakkunnig och att detta inte såsom i paragrafen föreslagits under alla förhållanden skall göras av länsstyrelsen.

30 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 466

Stockholms tingsrätt: 5 8. Den vatlenbok som förs vid vattendomstolarna efter VLs tillkomst utgör fr. o. m. 1955 i huvudsak ett register till de tillstånd som domstolarna meddelat. Valtenboken har visat sig synnerligen värdefull och det har - med hjälp av den karta som hör lill vallenboken -varit lätt att ta fram de tillstånd som vattendomstolarna lämnat medan det inneburit stora svårigheter alt få reda på de tillstånd som meddelats av häradsrätter eller andra myndigheter före VLs tillkomst. Del är därför angeläget att vattenbok förs även i fortsättningen som ett register till meddelade tillstånd. Eftersom en viktig del av valtenboken är kartan över nederbördsområdena och det skulle vara olyckligt om kontinuiteten bryts, bör vattenboken, om vattendomstolens förslag till prövningssyslcm godtas, föras av miljörätterna och annars av fastighetsdomstol som är behörig alt handlägga vallenmål.

SMHI: Nuvarande vattenlag ger genom 14 kap. 5 8 2 mom. vattenrällsdomaren möjlighet att efter framställning av förelagaren förordna sakkunnig atl utföra erforderiiga utredningar redan innan ett ärende anhängig-göres vid vattendomstol. I förslaget lill ny vattenlag avses nämnda bestämmelse ersättas av 24 kap. 2 8, vari anges att länsstyrelserna på samma sätt får förordna sakkunnig. Härvid anges emellertid inga inskränkningar vad beträffar företagets storiek. Det fi-amslår enligt SMHLs uppfattning som en inkonsekvens atl länsstyrelserna, vilkas kompetensområde när del gäller tillståndsprövning är begränsad till vissa mindre företag, skulle förordna sakkunnig även i sådana ärenden som faller under koncessionsnämndens eller regeringens prövning. SMHI vill i stället föreslå att sakkunnigförordnande enligt 24 kap. 2 8 vid större vattenföretag sker av koncessionsnämnden. I de fall särskild hydrologisk kompetens erfordras, dvs. vid vattenföretag av slörre omfattning eller eljest med inverkan pä de hydrologiska och klimatologiska förhållandena, bör som sakkunnig förordnas SMHI.

Fiskeristyrelsen: 2 8. SaKKunnig sKall Kunna förordnas av länsslyrelsen. 1 överensstämmelse med styrelsens uppfattning i fråga om prövningssyslemet bör sådana förordnanden, som nu, meddelas av domstol.

Sakkunnigförordnanden skall enligt förslaget kunna ges av en mängd myndigheter, nämligen tillslåndsmyndigheterna (regeringen, koncessionsnämnden och 24 länsstyrelser), domstolen och i denna speciella situation också länsstyrelserna. Detta är ännu ett skäl mot uppdelningen.

3 8. "Statens fiskeriQänsteman, länsfiskeriQänsteman" bör bytas mot uttrycket "företrädare för statens fiskeriadministration".

4 8. Att låta kammarrätterna pröva besvär över länsstyrelsernas beslut om vattenskyddsområde är visserligen konsekvent enligl VL-förslaget. När det gäller ytvattenskyddet måste dock erfarenhet finnas om vattenförhållanden m.m. Det är därför oliimpligl all låta besvär i dessa frågor prövas av kammarrätterna.

Statens naturvårdsverk: 1 24 kap. 5 8 ges regeringen befogenhet atl meddela närmare föreskrifter om förande av vallenbok. Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det angeläget alt de uppgifter, som samlas i en vattenbok, systematiseras och presenteras på elt sådant sätt, all de enkelt kan användas vid planeringen av vattenresurserna och för andra administrativa ändamål, t. ex. statistikproduktion. Hur delta skall ske bör lämpligen utredas av den nu arbetande vattenplaneringskommittén.

Statens lantmäteriverk: Genom en bestämmelse i detta kapitel ges regeringen befogenhet atl meddela närmare föreskrifter rörande valtenboken. Ulredningen ultalar i motiven endasl att behandlingen av denna fråga

Prop. 1981/82:130 467

lämpligen bör samordnas med pågående projekt rörande fastighetsdata och miljövårdens informationssystem.

Det som närmasi kan övervägas när det gäller fastighetsdata är att i faslighetsregistret ta in uppgifter om servitut och vissa andra rättsliga förhållanden som tillkommer genom beslut enligt VL. Det är i princip gansKa uppenbart all dessa förhållanden är av den arten atl de bör publiceras i faslighetsregistret. Frågan om registrets innehåll i detta avseende är emellertid ocKså en kostnadsfråga.

Enligt bestämmelser i utredningsförslaget skall fastighetsbildningsmyndigheten vid delning av fastighet som är ansluten till samfällighel för markavvattning eller vallenreglering fördela fastighetens skyldigheter i samfälligheten mellan de nya fastigheterna. Fullgörandet av denna uppgift fordrar i praktiken atl det framgår av faslighetsregistret att fasligheten är ansluten till samfällighet. Om markavvattningsförelagen förs över till .AL leder detta lill att uppgift om anknytning lill markavvatlningssamfällighel kommer in i faslighetsregistret i enlighet med de bestämmelser som gäller om AL-företag. I fråga om vattenregleringssamfälligheter och andra förelag enligt VL finns däremot i dag ingen föreskrift om redovisning i faslighetsregistret.

Överlantmätarmyndigheten i Kronobergs län: Det bör övervägas om inle uppgifter beträffande förrättningar för markavvattning, skall införas i faslighetsregistret på samma sätt som uppgifter om förräftningar enligl AL, i stället för att som nu endast redovisas i vattenboken. Även uppgifter om samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning bör kanske införas i fastighelsregislret.

Överlantmätarmyndigheten i Västerbottens län: Etl problem som uppstår i praktiken är atl hitta valtendomarna och att hitta i desamma. En sirävan är ju att samla alla frågor som rör fastigheter på ett ställe och lämpligen borde de hamna hos faslighetsregistret. Del är dessutom tänkbart att servitut enligt VL, liksom delaktigheter enligl 6 kap., samfälligheter enligt 7 kap., tvångsrätler enligl 9 kap. liksom markavvattningsföretag enligt 16 kap. skulle registreras i fastighetsregistret på respektive faslighet. Detta för all kunna få en snabbare och säkrare överblick över vad som i olika avseenden berör en fastighet eller samfällighet.

Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: I 8 1 stadgas bl. a. om länsstyrelsens rätl all meddela tillstånd för undersökningar m.m. för vattenföretag över fastigheter som annan äger eller innehar. Vi finner bestämmelsen om sådan rätt ulan anmärkning, men saknar stadgande om skyldighet att underrätta markägare om sådant beslut, liksorn om undersökningens art och omfattning m. m. Den här aktuella lagbestämmelsen bör kompletteras med sådan underrättelseskyldighet till berörda markägare.

Svenska kommunförbundet: Bestämmelser om rätl lill tillträde för undersökning av aktuell faslighet har intagits i 24 kap. I 8. Föreskrift härom lämnas av länsslyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan emellertid enligl 4 8 i samma kapitel överklagas. Risk föreligger således för avsevärd tidsutdräkt innan begärt tillträde Kan sKe. Visseriigen motsvarar bestämmelsen vad som i saK stadgas i dessa avseenden i nuvarande vattenlagen och i expropriationslagen. Del synes emellertid angeläget all Kunna få till stånd tillträdesbeslut vars verKställighel inle uppehälles genom anförda besvär. Tillträdesrätten synes Kunna regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i dessa hänseenden sladgas i 152 8 byggnadslagen, 24 8 lagen om påföljder och ingripanden vid olovligl byggande m. m. saml 4 kap. 38 S faslighelsbildningslagen.

Prop. 1981/82:130 468

15 Utredningens förslag till lag, om införande av nya vattenlagen

Svea hovrätt: 4 8. Valtenmål kan, som erfarenheten visar, pågå under åtskilliga år. Har målet anhängiggjorts omedelbart före nya vattenlagens ikraftträdande skulle således nu gällande domslolssammansättning komma att tillämpas under lång tid därefter. Detta bör undvikas. Hovrätten föreslår sålunda alt även vattenmål som anhängiggjorts före nya lagens iKraft-trädande sKall handläggas av fastighetsdomstolen i sammansättning enligl VLF.

6 8. Paragrafen bör införas under 24 Kap. - Enligt 14 kap. 2 S 2 st. VL skall rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller koncession meddelats, jämställas med äganderätt till fast egendom. Bestämmelsen, som tillkom 1944 sedan del visat sig all behov förelåg att låta gruvägare uppträda såsom sökande i vattenmål (prop. 1944:63), saknar motsvarighet i VLF utan atl anledningen härtill angivits. Enligt hovrätten saknas skäl att på detta sätt försämra gruvägares ställning. Under denna paragraf bör därför intagas en molsvarighet lill ovannämnda bestämmelse.

8-10 88. Hovrätten ifrågasätter om en övergångsbestämmelse som reglerar underhällsskyldigheten vid äldre torrläggningsförelag kan undvaras.

11 och 12 88. Under detta avsnitt bör punkterna 5 och 6 i övergångsbestämmelserna till lag om ändring av vattenlagen (1974; 273) införas.

I 11 8 bör anges att den ersätlningsfria andelen vid omprövning av kraftverk beräknas på produktionsvärdet ulan hänsyn lill regleringar eller överledningar.

14 8. Enligt utredningen skall Fiskeavgift enligt 6 kap. 9 8 VL inte ha motsvarighet i den nya vattenlagen, medan sådana enligt VL bestämda avgifter skulle utgå även i fortsättningen (s. 316). Enligl hovrätten saknar avgiften i våra dagar ekonomisk betydelse och redan utgående avgifter bör därför avvecklas sedan nya lagen trätt i kraft. Hovrätten föreslär i första hand atl en motsvarighet till andra punkten i lag (1969:393) med övergångsbestämmelser till ändringar i 8 kap. VL införs under denna paragraf Skulle å andra sidan utredningens förslag genomföras, bör avgiften kunna omprövas enligt 15 kap. 14 8 VLF för att möjliggöra kompensation för penningvärdeförändringar. En erinran härom bör i så fall införas under förevarande paragraf.

15 8. Enligl första stycket föreligger icke anmälningsskyldighet enligt 12 kap. beträffande bl.a. företag som "eljest kan anses ha tillkommit i laga ordning". Härmed avses enligt motiven (s. 413) fall då vattenföretag utförts utan alt något särskilt medgivande till delta inhämlals och inle heller behövt inhämtas. Endast anmälningsskyldighet enligt 12 kap. 2 8 VLF kan här avses. Sådan anmälningsskyldighet föreligger emellertid enligt tredje stycket beträffande alla vattentäkter som inte tillkommit efter domstols eller myndighets medgivande. Med hänsyn härtill bör ordet "anmälningsskyldighet" i första slycket utgå.

16 8. Vad gäller vattenavledning och invallning samt flottledsarbelen bör i enlighet med 6 kap. 20 8 3 st. samt 7 kap. 47 och 49 88 VL tidpunkten bestämmas till den 1 januari 1920 och den I januari 1921.

17-19 SS. Hovrätten hänvisar till vad som ovan anförts under avsnitt 5.4. 117 8 första styckel bör anges att de åsyftade bestämmelserna i 15 kap. är 13-23 88.

23 8. "Laga domstol i brottmål" bör utbytas mot "allmän domstol".

Hovrätten för Nedre Norrland: De föreslagna övergångsbestämmelserna synes vara bristfälliga i vissa hänseenden. Bl.a. torde övergängs-

Prop, 1981/82:130 469

stadgandet i 4 8 första stycket föranleda komplettering av 23 8 andra stycket med en regel av innebörd all, för det fall efter nya VL:s ikraftträdande åtal väcks för brott som begåtts dessförinnan, äldre VL skall tillämpas om brottet är straffbart enligt nya VL eller - såvitt avser brott enligt 13 kap. 14 5 första slycket VL-brottsbalken. - Enligl hovrättens mening bör vidare 10 kap. 19 8 VL-förslagel åtföljas av en övergångsbestämmelse, som skyddar äldre anspråk på ersältning för oförutsedd skada mot allmän preskription (se hovrättens yttrande vid nämnda paragraf).

Stockholms tingsrätt: 4 8. Vid behandlingen av 10 kap. VL-förslaget har vattendomstolen föreslagil atl det nuvarande anmälningssystemet för oförulsedd skada bibehålls. Även om vattendomstolens förslag inte godtas bör dock anspråk pä ersättning för oförutsedd skada kunna anhängiggöras genom anmälan i alla de fall då tillstånd meddelats enligt VL. I tillstånds-domarna brukar regelmässigt sägas ut atl anspråk får framställas genom anmälan inom viss tid. Sakägare som rättat sig efter bestämmelsen i sådan dom och gjort anmälan om oförulsedd skada inom rätt tid måsle därigenom vara bibehållen vid sin rätt att få anspråket prövat.

11 8. Som vattendomstolen anfört vid 10 kap. VL-förslaget bör ersätlningsfrihet ej föreligga då omprövning sker av äldre företag som ej är underkastat bestämmelserna om kungsådra och nyprövning. Ersättning bör även kunna utgå om de beträffande kungsådra och nyprövning angivna tiderna förkortas. Paragrafens första mening är synnerligen svåriäsl och alltför lång. Den bör arbetas om.

15 8. Vattendomstolen har vid behandlingen av 12 kap. 2 8 avstyrkt de föreslagna reglerna om förprövningsskyldighet och anmälningsskyldighet för vattentäkter (se avsnill 12.2). I konsekvens härmed avstyrker vattendomstolen även den i 15 8 tredje stycket föreslagna övergångsbestämmelsen. En vattentäkt som anordnats l.ex. genom alt vatten pumpas från Mälaren inverkar inte på vattenförhållandena i Mälaren och måsle därför anses ha tillkommit i laga ordning enligt VL även utan att vattendomstolen lämnat medgivande därtill. Det finns nu etl stort antal ytvaltentäkter som inle tillståndsprövals och som ej avser vaiten för hushållsbruk men som måste anses lagliga enligt VL eftersom de inle skadar vare sig allmän eller enskild rätt. Enligt vattendomstolens mening saknas anledning att underkasta innehavarna av sådana vattentäkter anmälnings- eller förprövnings-plikt när den nya VL träder i kraft.

23 8. Som vattendomstolen anfört vid 23 kap. I 8 täcker denna straffbestämmelse inle alla fall som bör sanktioneras genom straff. Även de föreslagna övergångsbestämmelserna i 23 8 bör fullständigas så att inga luckor uppstår. Straffbestämmelserna i VL kan enligl 4 8 i övergångsbestämmelserna tillämpas på brott begångna före den nya lagens ikraftträdande om talan väckts dessförinnan. Om lalan väcks därefter men brottet begåtts dessförinnan måsle — för att straff skall kunna ådömas - i övergångsbestämmelserna stadgas att äldre VL skall äga tillämpning på brott som är straffbart enligl denna lag och som begåtts innan lagen upphävdes. Del föreslagna andra stycket i 23 8 blir meningslöst om sådan övergängs-bestämmelse inte finns.

Växjö tingsrätt: 4 8. Om det i motsats lill vad vattendomstolen anser bestäms att talan om ofömtsedd skada sKall väcKas genom stämning, bör anspråK på ersättning för sådan sKada Kunna väcKas genom anmälan även efter nya VL:s ikraftträdande i de fall tillstånd meddelats enligl nu gällande VL. I domarna finns oftast hänvisningar lill vad sakägarna har att iakttaga, och del förefaller därför olämpligl om den nya lagstiftningen får sådan verkan alt sakägarna icke kan följa dessa hänvisningar.

Prop. 1981/82:130 470

11 8. Såsom vattendomstolen tidigare anfört bör äldre företag i första hand icke alls omprövas i vidare utsträckning än som gäller för närvarande. Sker till följd av nya VL intrång i sådana förelag bör i andra hand full ersättningsrätl tillkomma tillståndshavaren.

15 8. Vattendomstolen vill erinra om att bestämmelsen i 12:2 VL-förslagel avstyrkts (se avsnitt 12.2). Övergångsbestämmelsen i 15 8 tredje slycket bör sålunda ulgå. Det förefaller egendomligt att intresset för myndighetskontroll av yt- och gmndvattentäkter kan vara sä starkt atl dessa vattenförelag skall behöva särregleras.

23 8. Straffbestämmelserna i nu gällande VL måste genom särskill övergångsstadgande göras tillämpliga på gärningar som begåtts före lagens upphävande oberoende av den tidpunkt då lalan om ansvar väckes.

Kammarkollegiet: Se avsnitt 13.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Vad i VL-förslagel kap. 21 88 2-3 respektive kap. 23 8 4 stadgas om myndighets tillsyn respektive möjlighet atl förordna om rättelse s;kall såvitt lantbruksnämnden kan finna av förslaget till särsKilda övergångsbestämmelser inte ha avseende på bl. a. markavvatlnings- (torrläggnings-) företag, tillkomna vid förrättning enligt vatten- och dikningslagen. Lantbruksnämnden anser, att det ur allmän synpunkt vore betydelsefullt om nämnda bestämmelser kunde tillämpas på äldre, större förelag där olägenheterna av eftersatt underhåll är särskill påtagliga för exempelvis jordbruk, fiske och avlpppsintressen.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län: För att komma tillrätta med de problem som varit förknippade med rättskraften av tidigare vatlendomar och förrätlningsbeslut och kunna få lill stånd välmotiverade omprövningar, är del nödvändigt, att en del av de i nya vattenlagen föreslagna reglerna görs tillämpliga även på äldre förelag. Denna fråga har varit svår för vattenlagsutredningen, eftersom retroaktivt verkande lagstiftning strider mot svensk rättsuppfattning.

Lantbruksnämnden anser atl utredningens förslag lill övergångsbestämmelser är väl avvägt. Möjlighet måsle tillskapas all ompröva lagakraftägande vattendomar och förrättningsbeslut även för äldre förelag. Bestämmelserna har fåll en sådan utformning att rältssKyddet för tillståndshavare får anses tillgodosett.

Alt anmälningsplikt införes för samtliga vattentäkter, som ej har tillstånd enligl äldre lag, anser lanlbruksnämnden som en självklar princip.

Lantbruksnämnden I Västmanlands län: Enligt 15 kap 2 8 prövar länsstyrelser bl. a. frågor om tillstånd vid anordnande och nylQande av yt- eller grund vattentäkt för jordbruksbevattning.

Nuvarande regler kräver sådant tillstånd endasl i vissa fall. I praktiken innebär detta all bevattningsanläggningar hittills i allmänhel har Kunnat ansKaffas utan tillstånd.

Något undantag för sådana anläggningar synes de föreslagna övergångsbestämmelserna fill 15 Kap. inte inrymma.

Enligt lantbruKsnämndens åsikt bör befintliga bevattningsanläggningar som, enligl nu gällande regler kunnat anskaffas utan särskilt tillstånd, inle bli underkastade den nya vattenlagens 15 kap. 2 8.

Fiskeristyrelsen: 1 8. Reglerna om anmälningsplikt för jordbruksbevattning bör som styrelsen anfört genomföras före lagförslaget i övrigt. Det borde även övervägas att den av styrelsen föreslagna anmälningsplikten för dammbyggnader i rinnande vatten tidigarelades.

14 8- Även om del uttrycks någol oklart, utgår fiskeristyrelsen från atl gamla 2: lO-avgifter ska kunna utgå efter omprövning. Första

Prop, 1981/82:130 471

omprövningstillfället bör dock aldrig vara längre än 10 år efter det att nya VL trätt i kraft. Omprövningen skall därefter vara indexreglerad eller ske med högst tre års intervall i enlighet med vad styrelsen föreslagit under 11 kap.

Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 13 8. Med "utgå" avses väl "fortsätta att utgå" och ej atl 2:8 avgifterna skall upphöra. Enligl kommentarerna (sid. 303) skall omprövning till förmån för fiskel enligt 15 kap. 14 8 kunna påkallas när som helst, vilket innebär att även gamla 2:8 bestämmelser skall kunna omprövas. Det förutsattes också att i de fall där några 2:8 bestämmelser ej fastställts, en omprövning enligt 15 kap. 14 8 skall kunna ske.

18 8. Enligl denna paragraf får omprövning enligt 15 kap. 13 8 nya vattenlagen, innebärande bl. a. ändrade vattenlappningar, ej påkallas förrän tidigast I januari 1992. Detta är en alltför avlägsen lidpunkt, då tappningsbestämmelserna i många gamla mål är synneriigen olämpliga för fisket. Därför bör omprövning kunna ske direkl från lagens tillämplighets-datum I januari 1982.

Sveriges domareförbund: I 4 8 2 st. föresläs att mål om ersättning m. m. för oförutsedd skada skall handläggas enligl 18 kap. nya VL, om anspråket framställes efter dennas ikraftträdande. 1 18: 3 nya VL hänförs sådan lalan lill slämningsmål. Förslaget innebär bland annat, all anspråk i anledning av sådan skada inle kan framställas genom anmälan ens i de fall då tillstånd lämnats enligt gällande VL. Denna verkan torde vara åsyftad (s. 410). Förbundet anser emellertid att det nuvarande anmälningssystemel för oförutsedda skador har betydande fördelar, särskilt för sakägare, och det bör åtminstone bibehållas i alla de fall, då hänvisning om anmälningsförfarande givits före nya VL:s ikraftträdande.

VASO: Genom nya vattenlagen upphäves i princip 1918 års vattenlag. Etl undanlag från principen är atl den rätt som tillkommit någon på grund av dom etc. icke inskränkes av detta. Elt annal undantag är att tidigare anhängiggjorda mål och ärenden som regel skall bedömas enligl äldre bestämmelser. Emellertid har i redan avslutade mål enligl äldre vallenlagen ofta förordnals om prestationer som kan komma under förnyad domstolsbedömning på grund av förbehåll enligt lag eller domsföreskrift. De nu föreslagna övergångsbestämmelserna synes inte klart ange vilken lag som skall vara tillämplig i en dylik situation. Här lorde framför allt få framhållas ovissheten i den delen såvitt gäller ersätlningskrafl enligl 9 kap. vattenlagen i lydelsen före den I juli 1974.

Svenska Insjöfiskarenas centralförbund: Enligl 18 S får omprövning enligl 15 kap. 13 8 nya lagförslaget ändrade vattenlappningar ej påkallas förrän tidigast 1 januari 1992. Detta bedöms vara en alltför avlägsen tidpunkt, enär tappningsbestämmelserna i många äldre vattenmål är synneriigen olämpliga för fiskels intressen. Omprövning bör därför kunna äga rum direkl i anslutning till lagens tillämplighelsdatum I januari 1982.

Prop, 1981/82:130 472

Transumt av protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 1981

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till vattenlag

Det förslag till ny vattenlag som nu läggs fram följer i huvudsak utredningsförslagels systemalik. Gemensamma beslämmelser har så långt som möjligt införts för alla de företag som lagen skall tillämpas på. Dessa företag, som benämns vattenföretag, definieras i I kap. Det följande kapitlet innehåller de grundläggande bestämmelserna om rätten till vatten. Bestämmelserna i 3 kap. om tillåtligheten och utformningen av vattenföretag gäller för alla sorters vattenföretag. 1 4 kap. har tagils in bestämmelser om tillståndsplikt. Dessa allmänna bestämmelser kompletteras av särregler i följande kapitel om markavvattning (5 kap.), bevattning (6 kap.) samt valtenreglering och vattenöveriedning (7 kap.). Bestämmelserna om bevattning saknar motsvarighet i utredningens förslag (se avsnill 2.12). Bestämmelserna om markavvaltningsföretagen har kompletterats med särskilda regler om avledande av avloppsvatten, som delvis motsvarar 8 kap. VL (se avsnitt 2.11).

Det av ulredningen föreslagna särskilda kapitlet om grundvattenläkl (5 kap. i utredningens förslag) har inte fått någon motsvarighet. 1 fråga om anledningen härtill hänvisas lill vad som anförs vid 3 kap. 8 8. Beslämmelser om andelskraft (4 kap. i ulredningens förslag) har tagits in bland ersättningsbestämmelserna i 9 kap.

Bestämmelserna om skydd för vattenförsörjningen (8 kap. i utredningens förslag), som i sakligt hänseende skiljer sig frän bestämmelserna om vattenföretag, har tagits in i 19 kap.

De ändringar av prövningssyslemel som har gjorts i förhällande lill utredningsförslaget (se avsnitt 2.2) har medfört alt bestämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmäl i hirvudsak har ersatt fyra kapitel i utredningsförslaget (13, 15, 17 och 18 kap.). Bestämmelserna om utrivning m.m. samt om tillständs giltighet och omprövning har dock brutits ut till särskilda kapitel, 14 och 15 kap.

12 kap. innehåller bestämmelser om prövning vid förrättning av markavvattningsföretag, som oftast utförs inom ramen för en samfällighet. Frågor om andra typer av samfälligheter (bevattnings- och regleringssamfälligheter) prövas däremot av vattendomstol enligl bestämmelserna i 13 kap.

Prop, 1981/82:130 473

Den nya vattenlagen innehåller i motsats till VL inte några bestämmelser om avlysning m. m. av allmänna farleder, hamnar och flottleder. Avsikten är att dessa frågor i stället skall regleras i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 och 2.9 samt 4.3 och 4.4).

Den nya vattenlagen innehåller inte heller några bestämmelser om organisation och förvaltning av samfälligheter. Avsikten är att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen.

1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet, som i huvudsak motsvarar 1 kap. i utredningens förslag, innehåller lill en början en allmän deklaration om att vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång (I 8). Därefter följer bestämmelser om lagens tillämpningsområde (2 och 3 88) saml definitioner av vissa typer av vattenföretag m. m. (4 8).

Gällande VL innehåller inle någon allmän, sammanfattande definition av vilka företag som lagen är tillämplig på. De typer av vattenförelag som lagen är tillämplig på behandlas och beskrivs var för sig i olika kapitel (se exempelvis 2 kap. 1, 38 och 42 88 saml 7 kap. 1, 37 och 49 88 VL).

Jag anser i likhet med utredningen atl den nya lagens tillämpningsområde i princip bör stämma överens med gällande VL. Jag delar även utredningens uppfattning att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde bör samlas i ett särskilt inledande kapitel. Dessutom behövs det definitioner av vissa typer av företag som särbehandlas i den nya lagen samt av några andra begrepp som används i lagen.

1 § Vatten skall skyddas och värdas som en gemensam naturtillgång.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 8 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7). F.n. finns det endasl en regel om sparsamhet vid uttag av grundvatten (2 kap. 43 8 VL). Till skillnad från utredningsförslaget, som endasl innehåller en sparsamhetsregel, har i förevarande paragraf angivits atl vattnet skall skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall användas med sparsamhel.

2 8 Denna lag är tillämplig på vattenföretag. 1 lagen finns också bestäm
melser om skydd för vattenförsörjningen.

I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda beslämmelser.

Första stycket motsvarar I kap. 2 8 i utredningens förslag. Ulredningen har som en sammanfattande beteckning på de åtgärder och anläggningar

Prop, 1981/82:130 474

som omfattas av lagen föreslagit 'vattenföretag". Denna beteckning används genomgående och även jag anser alt den är lämplig. I första meningen av förevarande stycke anges alltså atl lagen är tillämplig på vatlenföretag. Den närmare innebörden av detta begrepp anges i 3 8.

Den nya vattenlagen handlar lill alldeles övervägande delen om vattenförelag. Bestämmelserna i 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen utgör emellertid ett undantag. En erinran om dessa bestämmelser har tagits in i andra meningen av förevarande stycke.

Andra stycket motsvarar 24 kap. 6 8 i ulredningens förslag och 10 8 lagen (1918:524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Sverige har kommit överens med Finland och Norge om en särskild ordning för prövning av vatlenföretag med verkningar över riksgränsen. Bestämmelser härom finns i lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland resp. lagen (1929:404) om giltighet häri riket av svensk-norska vatlenrälts-konventionen av den II maj 1929 och lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den svensk-norska vattenrätts-konventionen av den II maj 1929. Enligl lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige kan sistnämnda konvention vara tillämplig också på vissa vattenföretag som inle omfattas av nämnda gränsälvsöverenskommelse eller svensk-norska valtenrättskonventionen.

3 8 Vattenföretag är

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden som syftar till alt förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför,

3. åtgärder varigenom vatten tillförs grunden förökning av grundvatten-mängden,

4. åtgärder som utförs för att avlä.gsna vatten i marken eller något annat ytvatten än avloppsvatten, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för atl skydda mot vatten, när syftel med åtgärden är att varaktigt öka en faslighets lämplighet för något visst ändamål.

Med vattenområde i första slycket I avses även elt sådant område som täcks av vallen vid högsta förulsebaia vattenstånd.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar I kap. 1 8 i utredningens förslag, innehåller definitioner av begreppet vattenförelag. Genom dessa definitioner fastställs lagens tillämpningsområde.

I utredningens lagförslag anges i nio punkter vilka åtgärder som skall hänföras till vattenföretag. Dessa är I. byggande i vatten, 2. vatlenreglering, 3. vattenöverledning, 4. sådan liöjning eller sänkning av vattenståndet som inle är vattenreglering eller markavvattning, 5. nylQande av vatten som drivkraft, 6. nylQande av ytvallentäkt, 7. anordnande och nylQande

Prop. 1981/82:130 475

av grundvatlentäkt samt infiltration för sådan läkt, 8. markavvattning samt 9. utrivnings- och återslällningsarbeten i vatten. Den detaljerade uppräkningen av åtgärder har av utredningen motiverats med dels alt det är viktigl alt klart definiera och avgränsa de vattenföretag för vilka särreglering är nödvändig, dels att man klarare än i gällande lag bör hålla isär rena byggnadsåtgärder i vaiten från den verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader.

Utredningens definitionsmetod har kritiserats av några remissinstanser. Remisskritiken innebär sammanfattningsvis att stadgandet har blivit alltför detaljerat och svårläst. Den detaljerade uppräkningen anses också medföra risk för att företag som borde bedömas enligt lagen faller utanför denna eller atl samma åtgärd kan hänföras lill flera företagstyper i lagens mening.

Enligt min mening måste det huvudsakliga syftet med att ange lagens tillämpningsområde vara att klart avgränsa de typer av företag som lagen skall tillämpas på. Därutöver bör också definieras sådana vatlenföretag som särbehandlas i lagen. Däremot behövs det inte någon precisering i sådana fall där den saknar självständig betydelse. Detta gäller bl. a. utredningens förslag atl skilja rena byggnadsåtgärder från verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader. Enligt min mening kan med dessa utgångspunkter lagens tillämpningsområde anges på ett mera överskådligt och lättläst sätt än i utredningsförslaget.

Första stycket första punkten innehåller en definition av företag i ytvatten. Stadgandet motsvarar bestämmelsen om byggande i vallen och därmed likställda åtgärder i 2 kap. I 8 VL.

För del första skall till vattenföretag i ytvatten hänföras uppförande av anläggningar och andra åtgärder av mera stadigvarande natur, som berör elt vattenområde, dvs. vad som i 2 kap. I 8 första stycket VL benämns byggande i vatten. Denna term används dock inte i den nya lagen. Hit hänförs uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar och andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vallenområden samt fyllning och pålning i sådana vattenområden. Uttrycket "andra vattenområden" (än vattendrag eller sjöar), som i VL motsvaras av "mindre vattensamling eller havet", har valls för att uppnå överensstämmelse med terminologin i I 8 ML. Uttrycket omfattar, förutom havsområden, även konstgjorda vattensamlingar som regleringsmagasin, bevattningsdammar o. dyl. Däremot omfattas inte simbassänger m. m., som saknar vallenrättsligl intresse.

En kompletterande bestämmelse om vad som skall förstås med ett vattenområde finns i paragrafens andra stycke.

Uppförande, ändring, lagning och utrivning av anläggningar liksom fyllning och pålning i vaiten är att hänföra lill vattenföretag även om åtgärderna i och för sig inte skulle medföra förändring av vattnets djup eller läge.

Under remissbehandlingen har diskuterats om vissa åtgärder skall anses

Prop. 1981/82:130 476

som vattenförelag. Bl. a. har kabeldragning på bottnen och anläggande av flylbryggor nämnts som exempel pii åtgärder, där tveksamhet kan råda orn den nya lagens tillämplighet. Jag anser det emellertid vara ställt utom tvekan alt båda faller under definitionen av anläggningar i vallen och atl de alliså är all hänföra lill vallenföretag.

Enligl både den finska vattenlagen och gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland (se SFS 1971:850) gäller bestämmelserna om byggande i vatten även i fråga om uppförande av broar och andra anläggningar över elt vattenområde. 1 VL finns det inle någon molsvarande bestämmelse. I praxis torde det dock ha förekommit atl broar har prövats enligl VL, fastän brons landfästen är belägna pä ständigt torr mark och inte heller brobyggnaden i övrigt har nä.gon dämmande inverkan.

Som Svea hovrätt framhåller vid remissbehandlingen bör det klargöras om anläggningar av nu angiven beskaffenhet skall kunna prövas enligl den nya vattenlagen eller inte. För en sådan prövning talar den inverkan som anläggningen kan ha på vattenområdets utnyttjande för något annan ändamål, främst bätfarl. All en prövning av vissa broar har skett enligl VL lorde främst kunna förklaras av atl en ansökan om tillstånd hos valtendom-stoien f. n. utgör en naturiig åtgärd för all få lill stånd en sådan avlysning av en allmän farled som måste ske om bron skall komma lill stånd. Frågor om avlysning föresläs nu reglerade i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 och 4.3) och delta skäl för en valtenrä'ttslig prövning bortfaller alltså. Enligl min mening bör den inverkan som nu angivna anläggningar i övrigt har på användningen av vallenområdel kunna prövas enligl annan lagsfiftning. främst väglagen, lagen (1939:608) orn enskilda vägar och anläggningslagen. Förevarande punkl omfattar alltså inle sådana anläggningar vars enda inverkan på vattenförhållandena är atl de utförs över ett vattenområde. En annan sak är att -arbetena under byggnadstiden kan vara sådana att de inverkar på vattenförhållandena och alt del därmed blir fråga om ett vattenföretag.

Tippning av muddermassor och lil

En tippning kan bli atl hänföra lill fyllning i förevarande sladgande. I likhel med utredningen anser jag att det huvudsakliga syftet med en tippning bör vara avgörande för gränsdragningen mellan den nya vattenlagen och ML. Om ett syfte med en tippning är atl åsladkomma en anläggning

Prop, 1981/82:130 477

som kan komma fill nyttig användning, exempelvis en vägbank eller en pir, utgör tippningen ell vattenföretag som skall prövas enligl vattenlagen. Detta gäller även om det primärt finns en önskan att bli av med de använda massorna. Om massorna är förorenade kommer delta alt beaktas vid den vattenrätlsliga tillåtlighelsprövningen och del är också möjligt att meddela föreskrifter lill skydd mot förorening. Om syftel med en tippning däremot endast är all bli av med massorna skall prövning ske enligl ML. Härvid kan beaktas även annan inverkan än förorening.

Jag delar utredningens uppfattning att del inte behövs någon motsvarighet till 2 kap. 35 8 VL i den nya lagen.

Jag kommer atl senare la upp frågan om ändring av I 8 ML, där undantaget för byggande i vallen bör avse vatlenföretag enligt den nya vattenlagen. För all klarare markera gränsdragningen mellan de båda lagarna, bör undantaget avse både punkterna 1 och 2 i nämnda paragraf

Till vattenföretag skall vidare enligl förevarandé stadgande hänföras bortledande av vaiten från eller grävning och sprängning i ett vattenområde. Sådana åtgärder, som i dag enligt 2 kap. I 8 andra slycket VL skall likställas med byggande i vatten, anses som vatlenföretag även om de inle medför förändringar i vattnets läge eller djup, l.ex. vid bortledande av vallen ur havet. Med nu angivna åtgärder likställs i stadgandet uttryckligen rensning i ell vattenområde. Med rensning avses främst en åtgärd för bibehållande av vattnets djup eller läge. En sådan rensning särbehandlas i viss mån i lagen (se 2 kap. 8 8,4 kap. 3 8 och 8 kap. 3 8).

Under begreppen grävning och rensning faller också muddring och sandsugning. Jag anser i likhet med utredningen att nuvarande gräns mot ML bör behållas i fråga om sådana åtgärder (se prop. 1969:28 s. 258). De olägenheter, l.ex. vattenförorening och grumling, som kan uppkomma genom muddring och sandsugning får bedömas vid tillållighetsprövningen enligt vattenlagen.

Slutligen skall som vatlenföretag enligt förevarande punkl anses andra åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Till sådana åtgärder hänförs bl. a. valtenreglering och omgrävning av en åfåra. Liksom enligl 2 kap. 1 8 andra stycket VL krävs att syftet med åtgärden skall vara förändring av vattnets djup eller läge. Härigenom utesluts bl. a. sådana förändringar i vattendjupet som åstadkoms genom en tippning av avfall som enligl vad jag har sagt tidigare skall prövas enligt ML.

Under denna punkt skulle enligt ordalydelsen även kunna anses falla vissa markavvatlningsåtgärder, t. ex. en sjösänkning. Avsikten är emellertid alt markavvatlningsåtgärder i stället skall hänföras till punkten 4. Jag har inte ansett alt del behövs någol särskilt undantag i förevarande punkt för att klargöra detta.

Första stycket andra punkten behandlar gmndvattenföretag.

Enligt 2 kap. 42 8 VL förslås med gmndvattenläkt en anläggning för

Prop. 1981/82:130 478

tillgodogörande av grundvallen. Med tillgodogörande avses användning av vattnei i nyttigt syfte. Den av utredningen föreslagna definitionen (punkt 7) överensstämmer i saK med gällande rätt. Enligt ulredningen bör bortsKaf-fande av sKadligt grundvatten samt byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar bedömas enligt byggnadslagstiftningen.

Vid remissbehandlingen har fltra remissinstanser föreslagil atl lagens tillämpningsområde vidgas lill att avse även andra åtgärder med inverkan på vattensländet än grundvatlentäkt.

PBL-utredningen föreslår att trnderjordsbyggande som inte är gruva skall kräva bygglov (se SOU 1979:66 s. 445). En bygglovsprövning avses bl. a. innefatta en kontroll av byg.gandets inverkan på grundvattenförhållandena. Jag anser med hänsyn härtill inte att det finns anledning att utvidga den nya vattenlagens tillämpningsområde till att omfatta underjordsbyggande med inverkan på grundvattenförhållandena.

Det finns enligt min mening inte heller anledning att låta den nya vattenlagen omfatta sådan asfaltering av större markområden som kan påverka gmndvaltenförhållandena. Även här torde behövlig kontroll fä ske inom ramen för den nya bygglagstiftningen.

Annorlunda förhåller det sig med bortledning av grundvatten i skadeförebyggande syfte. PBL-ulr-edningen anser alt sådan grundvatten-bortledning bör prövas enligl den nya vattenlagen (se SOU 1979:66 s. 447). Sådan grundvatlenborlledning skiljer sig endasl till syftet från åtgärder som nu prövas enligl VL. I motsats lill vattenlagsulredningen anser jag alltså att vattenlagen bör omfatta även bortledning av grundvallen i skadeförebyggande syfte.

På grund av det anförda har förevarande punkl utformats så alt den avser bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför. Härmed avses alltså bortledande både för tillgodogörande av grundvatten och för bortskaffande av skadligt grundvatten.

Med grundvatten avses liksom i gällande VL (se I kap. 15 8) det vallen som finns under markens yta. Däremot skall en vattensamling i dagen, som har bildats av framträngande grundvatten genom t. ex. en grävning, betraktas som ytvatten. Eftersom den nya lagen i princip har gemensamma bestämmelser för yt- och grundvatten, har gränsdragningsfrågan inte någon större praKlisK betydelse.

Som jag har framhållit vid I Kap. 2 8 innehåller 19 Kap. beslämmelser om skydd för vattenförsörjningen, som inte omfattas av den nu angivna definitionen av vattenförelag.

Första stycket tredje punkten innehåller en definition av företag för s. k. infiltration.

Bestämmelsen överensstämmer med 2 kap. 618 första punkten VL. Eftersom den nya lagen har gemensamma beslämmelser för yl- och grund-valtentäkter, behövs inle någon motsvarighet lill den andra punkten i nämnda paragraf.

Prop, 1981/82:130 479

Syftet med en infiltration kan vara atl öka vattentillgången i en grundvattenläkl eller all återställa stabiliteten i marken inom bebyggda områden med en sjunkande gmndvattennivå. Om syftet är något annal än att öka grundvaltenmängden är däremot förevarande punkl inle tillämplig.

En ökning av grundvattenmängden kan åstadkommas genom att ytvatten får infiltrera i marken, vilket oftast sker i särskilda infiltrationsbas-sänger. Samma effekt kan uppnås genom att vatten direkt pumpas lill grundvattenförande lager eller genom att markbeskaffenheten eller avrinningsförhållandena inom etl markområde ändras så all en slörre del av nederbörden tillförs grunden. Om dessa åtgärder utförs i syfte att öka grundvattenmängden blir förevarandé punkt tillämplig.

Första stycket fiärde punkten innehåller en definition av markavvattningsföretag.

I 7 kap. I, 37 och 49 88 VL anges vilka åtgärder som hänförs till torrläggning av mark, dvs. dikning, vattenavledning och invallning. Enligl 7 kap. 35 8 skall vad som sladgas om dikning också gälla avdikning av kärr, mosse eller annan vattendränkt mark. Förevarande punkt innebär inle någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt. Utformningen ansluter också i huvudsak till utredningens förslag (punkt 8).

Syftet med åtgärderna skall vara att öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål, exempelvis odling, bebyggelse, torvtäkt eller gruvdrift. Det har särskilt angivits all det skall vara fråga om en varaktig förbättring. Mera tillfälliga ingrepp för dränering, såsom exempelvis hyggesplöjning, är alltså inte vattenföretag. I princip omfattas däremot täckdikning.

Det har särskill angivils att bortskaffande av avloppsvatten inte utgör vatlenföretag. Avloppsvatten definieras i 4 8 punkl 6 och har här liksom i övrigl i den nya vattenlagen samma innebörd som i 3 8 ML och 8 kap. I 8 VL. Trots den nu angivna begränsningen finns del särskilda bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten i 5 kap. 5-8 88.

Förevarandé punkl är inte heller tillämplig på sådant bortledande av skadligt grundvatten som jag nyss har behandlal vid punkl 2. Enligl min mening behövs det inle något särskilt undanlag i förevarande punkt för all klargöra detta.

I andra stycket finns en kompletterande regel om vad som skall förstås med vattenområde i första slycket punkt I.

Enligt 2 kap. I S VL avses med byggande i vaiten även åtgärder "på land så nära strandbrädden, alt inverkan kan ske på vattenståndet". Härmed avses även åtgärder inom landområden som endast vid exceptionella hög-vattenstånd läcks av vatten. 1 utredningsförslaget används uttrycket "inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd". Härmed åsyftas inte någon ändring i sak.

Som har framhållits vid remissbehandlingen kan del högsta kända vattenståndet ofta vara av endast historiskt intresse. Avgörande bör i stället

Prop, 1981/82:130 480

vara det högsta vattenstånd spm med någon sannolikhet kan förutses för framtiden. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet härmed.

4 8 I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i etl vattendrag, när syftet
rned åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet,

2. vattenöverledning: överföring av ytvatten från etl vattenområde till ett annat, när syftet med åtgärden är alt förbättra hushållningen med vattnet,

3. vattentäkt: bortledande av yl- eller grundvallen för vattenförsörjning eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligl 3 8 första stycket 4,

5. valtenanläggning: en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag,

6. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighel, vatten som använts för kylning vid driften a\' en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan markavvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fasfigheters räkning saml vallen som avleds för avvattning av en begravningsplats.

Paragrafen innehåller definitioner av vissa typer av vattenföretag som särbehandlas i den nya lagen. Dessutom anges i punkt 5 vad som i lagen avses med en vattenanläggning pch i punkt 6 vad som avses med avloppsvatten.

Definitionen av vatlenreglering överensstämmer med I 8 punkten 2 i utredningens förslag med undantag av att kriteriet "ändring av avbördningen från sjö" har fåll ulgå som överflödigt. Som Svea hovrätt har framhållit vid remissbehandlingen lorde det nämligen vara omöjligt att ändra avbördningen frän en sjö utan alt samtidigt ändra vattenföringen i vattendraget. Definitionen innebär inle någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt (3 kap. 1 8 VL).

Med hushållning avses tillvaratagande och rationellt nyttjande av en vattentillgång inom ett område. Uttrycket används alltså inle i den betydelse det har enligt exempelvis 2 kap. 31 VL Qfr prop. 1975/76:215 s. 80). Syftet med en vattenreglering kan vara alt hushålla med vattnet för krafländamål, kommunal eller industriell vattenförsörjning, jordbruksbevattning osv. S.k. profilreglering, dvs. avtrappnjng av ett vattendrag med dammbyggnader för alt åsladkomma lämpliga utbyggnadsenheler, är som utredningen har framhållit inte atl anse som vatlenreglering. De åtgärder som nu avses i 2 kap. 31 8 VL benämns i den nya lagen innehållande och tappning av vatten (se t. ex. 15 kap. 9 och 22 88).

Särskilda bestämmelser pm samfälligheter för vattenreglgripg finns i 7 kap.

Definitionen av vattenöverledning motsvarar i huvudsak I 8 punkten 3 i utredningens förslag. Uttrycket "över vattendelare lill vallendrag. sjö eller annat vattenområde" har ersatts av uttrycket "från etl vattenområde till elt annat".

Vid tillämpningen av VL har vattenöverledning tidigare ansetts utgöra

Prop, 1981/82:130 481

en form av vattenreglering men har i senare rättspraxis behandlats som en form av byggande i vatten (se NJA 1942 s. 202 och 1953 s. 535). 1 den nya lagen jämställs vattenöveriedning äter med vattenreglering Qfr också vad som anförs vid 2 kap. 10 8 i fråga om kravet pä vattenrätt vid vattenöverledning).

I fråga om begreppet hushållning med vattnet hänvisas till vad jag nyss har anfört i samband med definitionen av vattenreglering. I likhet med vad som gäller vid vattenreglering behöver syftet med en vattenöveriedning alltså inte vara kraftproduktion.

Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenöveriedning finns i 7 kap. I 2 kap. 11 8 andra slycket finns bestämmelser om s. k. utbyggnadsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål.

Definitionen av vattentäkt saknar motsvarighet i ulredningens förslag. Definitionen är motiverad bl. a. av undantaget från kravet på vattenrätt i 2 kap. 6 8 punkt 4 och av de särskilda bestämmelserna om bevattningssamfälligheter i 6 kap. saml bestämmelserna om avgifter i 10 kap. Begreppet bevattning behöver enligl min mening däremot inte särskilt definieras. Det har särskilt angivits att förevarande punkt avser både yt- och grundvatten.

Uttrycket vattentäkt avser själva bortledandet av vatten. Del skiljer sig alltså från bestämmelsen i 2 kap. 42 8 VL. enligt vilken med grundvattentäkt förstås en anläggning för tillgodogörande av grundvatten.

Den begränsning som ligger i alt bortledandet skall ske för vattenförsörjning eller bevattning utesluter bl. a. bortledande av skadligt grundvatten enligt 3 S första stycket punkt 2.

Definitionen av markavvattning innebär alt beteckningen markavvattning införs för åtgärder enligt 3 8 första styckel punkt 4.

Jag har i likhet med flera remissinstanser funnit att den av utredningen föreslagna detaljerade uppdelningen på olika typer av markavvattningsäl-gärder är onödig. Som exempel på sådana åtgärder kan anges dikning och invallning samt sådana åtgärder som enligt 7 kap. 37 8 VL betecknas som vattenavledning eller skall likställas med sådan avledning, nämligen sänkning eller urtappning av elt vattenområde, fördjupning, utvidgning eller rätning av elt vattendrag samt vattenreglering för att l.ex. skydda mot översvämning. Förutsättningen är naturligtvis att åtgärden utförs i markavvaltningssyfte.

Med vattenföretag avses enligt 3 8 huvudsakligen olika åtgärder i vallen. Resultatet av åtgärderna behöver emellertid också definieras, bl. a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i 17 resp. 18 kap. En anläggning som har tillkommit genom elt vatlenförelag benämns därför i lagen som vattenanläggning. Härmed avses alltså anläggningar i yl- och grundvatten och även diken för markavvattning.

Definitionen av avloppsvatten motsvarar 8 kap. I 8 VL och 3 8 ML. 1 stället för "torrläggning" används i överensstämmelse med terminologien i den nya vattenlagen "markavvattning" eller "avvattning". Definitionen 31 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 482

är föranledd av att begreppet avloppsvatten används på flera ställen i den nya lagen (se l.ex. 2 kap. 6 8 punkt 2, 5 kap. 5 8 och 8 kap. I 8 första styckel punkt 5).

2 kap. Rätten till vatten

Kapitlet, som motsvarar 2 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (I och 2 88) samt beslämmelser om rätt atl ta i anspråk annans strömfall (3 8), skyldighet att avstå vatten (4 8), vattenrätt som förutsättning för vallenföretag (5-10 88) och utbyggnadsvitsord (I I 8).

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3 och 2.3.4) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av ulredningen föreslagna bestämmelserna om expropriation av vattenrätt för allmänt behov av vallen samt för bevattning av jordbruksfastigheter. 1 stället har beträffande vattenföretag för sädana ändamål undanlag gjorts från kravet på vattenrätt (se 6 8).

Kapitlet motsvarar i huvudsak I kap. VL. Kungsådrebestämmelserna i I kap. 5-13 88 VL har dock inte fått någon molsvarighet i förevarande kapitel utan har ersatts av bestämmelserna i 9 kap. om begränsningar i vattenrällshavarnas ersältningsrätt.

Allmänna bestämmelser

1 8 Var och en råder över det yl- och grundvatten som finns inom hans fastighet.

Rätten att råda över en fastighets vallen kallas vattenrätt. Fastighetsägare och andra som innehar vatlenriitt kallas vattenrättshavare.

Paragrafen, som molsvarar 2 kap. I 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). Paragrafens första stycke motsvarar I kap. I och 15 88 VL medan andra stycket saknar molsvarighet i VL.

Med uttrycket råda över i första stycket avses såväl rätl atl tillgodogöra sig vattnei och vidla olika åtgärder i detta i nyttigt syfte som rätt atl la bort eller minska de skadliga verkningar som vattnet kan medföra. Nuvarande skillnad mellan ytvatten ("råda över") och grundvatten ("tillgodogöra sig") har alltså inte bibehållits. Enligt den nya lagen är även bortledande av skadligt grundvatten ett vatlenföretag enligt definitionen i I kap. 3 8 första stycket punkt 2.

1 paragrafen regleras inte särskill frågan om rådigheten över allmänna vattenområden. Sådana områden omfattas inte av fastighetsindelningen. Vallenrätten inom allmänna vattenområden anses dock tillkomma slaten utan uttryckligt stöd av lag (se prop. 1966: 114 s. 48).

1 andra stycket införs begreppen vattenrätt och vattenrättshavare. Som

Prop. 1981/82:130 483

har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) avses med vattenrätt såväl en fastighetsägares rätt all råda över vattnet som den rätt att råda över vattnet som kan tillkomma någon annan genom l.ex. servituls- eller nytQanderällsupplåtelse från fastighetsägaren eller genom tvängsförfo-gande. 1 stället för uttrycket "rådighelen" i utredningsförslaget används uttrycket "rätlen att råda" i den nya lagen. Någon saklig ändring avses inte.

Vallen behandlas som fasl egendom. I fråga om överlåtelse eller upplåtelse av vaiten gäller alltså jordabalken. Härav följer bl. a. alt en överlåtelse av vattnet utan samband med grunden inle är giltig. Däremot kan fastighetsägaren upplåta sin rätt eller viss del av den genom ett servituts-eller nylQanderältsavtal.

Vid sidan av frivilliga upplåtelser kan valtenrätt tvångsvis överföras lill någon annan än fastighetsägaren med stöd av särskilda lagbestämmelser. 1 förevarande kapitel finns bestämmelser av sådan innebörd i 3 och 11 88. Bestämmelser om Ivångsrätt finns också i exempelvis expropriationslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen och väglagen.

Särskild rätt till en faslighets vallenområde eller grundvatten kan också skapas genom fastighetsbildningsservitut enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen. Ett sådanl servitut avser den grundläggande vattenrätten och omfattas därför inte av de särskilda bestämmelserna i 7 kap. 2 8 andra stycket fastighetsbildningslagen, som endast avser tvångsservitut som kan skapas enligt VL. Jag kommer att senare ta upp frågan om gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och den nya vattenlagen och därvid föreslå de ändringar som behövs i 7 kap. 2 8 fastighetsbildningslagen.

Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 3 8 i utredningens förslag) föreslagil en erinran om att vattenlagen och annan lagstiftning gäller i fråga om förvärv av valtenrätt. Enligl min mening finns del inte något behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inte någon molsvarighet till denna del av utredningsförslaget.

En vattenrättshavare kan av olika skäl tvingas att tåla inskränkningar i sin vattenrätt. Han kan till följd av någon annans vattenföretag drabbas av förlust av vatten eller fallhöjd. Även i annan lagstiftning än vattenlagen finns bestämmelser som kan medföra inskränkningar i vattenrätten, exempelvis naturvårdslagen och byggnadslagen. Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 9 8 i utredningens förslag) föreslagil en erinran om sådana inskränkningar i vattenrätten som kan ske enligt vattenlagen eller annan lagstiftning Qfr 1 kap. 4 8 VL). Enligt min mening finns det inle någol behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inle någon motsvarighet lill den föreslagna regeln.

Vid följande paragraf kommer atl behandlas frågan om en molsvarighet lill I kap. 2 8 andra stycket och 15 8 andra slycket VL.

2 8 I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i

Prop. 1981/82:130 484

vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2: S i ulr-edningens förslag och I kap. 2 5 första stycket VL.

Paragrafen innebär en avvikelse från huvudregeln i I 8 endasl i fråga on-r vattnet men däremot inte i fråga om fördelningen av själva vallenor-nrådel som såijant. Bestämmelsen motiveras av att det i praktiken kan vara svårt att fördela en vattenkvantitet mellan olika fastigheter på grund av olika strömningshastigheter. djupförhällanden och strandlinjeformer. Bestämmelsen har särskild betydelse när det gäller utbyggnaden av vallenkraft.

I 1 kap. 2 8 andra stycket VL finns en erinran om att bestämmelsen om lika rätl lill vaiten inte rubbar den rätt lill större lott i vattnet som kan grundas på dom. urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund. Den som vid ikraftträdandet av VL tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande vattenmängden får dessulorrr till bevarande av sin rätt till vattnet åberopa förut gällande lag. Jag anser i likhet med utredningen alt det inte behövs någon motsvarighet till dessa bestämmelser i den nya vattenlagen, eftersom vad där sägs ändå gäller såvitt avser framtida förhållanden. I fråga om rättigheter som har tillkommit före den nya lagens ikr-aftträdande har emellertid en särskild övergångsbestämmelse tagits in i 7 8 i promulgationslagen (se avsnitt 4.2).

Vad som nu har sagts gäller också bestämmelsen i I kap. 15 8 andra stycket VL om skydd för innehavar-e av äldr-e rättigheter att ta ut grundvatten på någon annans fastighet.

Rutt all ta i anspråk annans strömfall

3 8 Om del för alt kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nödvändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnytQat på etl från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.

Den som har fått tillstånd enligt första slycket skall inom tid som regeringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förtaller ansöka dels om tillstånd atl utföra del vattenföretag i vilket strömfallet skall utnytQas, dels om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.

Rätt alt på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren lill någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

Paragrafen, som motsvar-ar 2 kap. 4 och 7 88 saml 17 kap. 1 8 andra stycket i utredningens förslag och I kap. 14 8 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2..'i.2).

Prop. 1981/82:130 485

Bestämmelserna om rätl atl expropriera vattenkraft infördes år 1945 för att motverka spekulation i vattenkraft (se prop. 1945:44 och 1948:245). Förevarande paragraf innebär när det gäller förutsättningarna för expropriation ingen annan ändring i förhållande lill gällande rätt än att det uttryckligen anges att vattenkraft som tillkommer staten inle får exproprieras Qfr I kap. 1 8 expropriationslagen). Expropriation kan alltså ske av såväl minoritets- som majoritetsandelar och kan avse både bebyggda och obebyggda strömfall.

Paragrafens Qärde stycke molsvarar 2 kap. 7 8 i utredningens förslag Qfr också 3 kap. 5 8 expropriationslagen). Regeringen kan l.ex. uppställa sådana villkor som behövs för alt etl vattendrag skall kunna utnytQas på elt rationellt sätt eller för att etl strömfall som tas i anspråk skall på etl lämpligt sätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen. Bestämmelsen ger däremot inte rätl att ställa upp fiskaliska villkor eller föreskrifter om priset på den producerade kraften (se prop. 1945:44 s. 60).

Några särskilda beslämmelser om förfarandet hos regeringen behövs inte i den nya lagen Qfr 17 kap. 1 8 första stycket i utredningens förslag). En särskild kostnadsbestämmelse finns dock i 20 kap. 108 nya vattenlagen.

Skyldighet att avstå vatten

4 8 En vattenrättshavare är skyldig all vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet, avstå det vaiten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov. Under samma förutsättningar är den som har rätl alt reglera vattnets avrinning i elt vattendrag skyldig att tåla atl vattnet innehålls eller tappas.

Vattenrätlshavaren är berättigad till skälig ersättning, om det skulle vara uppenbart oskäligt atl ersättning inte utgår.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga en vattenrättshavare alt iaktta sin skyldighet enligl första styckel. Länsstyrelsen får härvid förordna all beslutet skall gälla även om del överklagas.

Första stycket, som i huvudsak molsvarar 2 kap. 10 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8). I 2 kap. 52 8 VL finns en motsvarande beslämmelse som dock i motsats till förevarande bestämmelse endasl avser grundvatten.

Bestämmelsen innebär att en vatlenrältshavare kan bli skyldig all tåla alt hans vattentillgång avstås för ett allmänt behov. Denna skyldighet gäller även om han själv har tillstånd till en vattentäkt. Bestämmelsen innebär också skyldighet för den som har rätt till vattenreglering att tåla att vatten tappas eller innehålls för att säkerställa ett allmänt vattenbehov. Vattenrättshavaren kan däremot inte åläggas atl leverera vatten (se prop. 1939:9 s. 61).

Avsikten med bestämmelsen är i första hand alt tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. En sådan

Prop, 1981/82:130 486

begränsning till vattenförsörjning för viss ort som föreslås av utredningen är enligl min mening inte lämplig med tanke på alt bestämmelsen också avser ytvatlenläkter, som kan tillgodose vattenbehovet forell flertal orter.

Även andra allmänna ändamål än vattenförsörjningen kan tillgodoses. Bestämmelsen bör alltså kunna tillämpas när del vid hotande missväxt behövs vallen för atl tillgodose jordbrukets behov av bevattning. Vid en tillfällig grundvattensänkning bör bestämmelsen också kunna användas om det är angelägel att till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivän på viss höjd. Däremot bör det enligl min mening endast i undantagsfall komma i fråga alt tillämpa bestämmelsen vid hotande brist på elenergi, vilket ulredningen har förordat. Med dagens distributionsnäl lorde en lokall begränsad bristsituation knappast kunnat uppstå. Om brist på elenergi till följd av vattenbrist hotar hela landet, bör eventuella nödåtgärder enligt min mening i första hand grundas på särskild lagstiftning (se lagen, 1970; 59, om tillfällig vattenreglering under år 1970).

Med torka kan jämställas andra exceptionella naturhändelser som en långvarig eller sträng vinter.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller en ersättningsregel. I allmänhet bör del inte utgå någon ersättning för vatten som avslås enligt förevarande paragraf. 1 enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har dock vattenrättshavaren liksom enligt gällande rätt givits rätt till skälig ersättning i sådana fall då del skulle vara uppenbart oskäligt atl avståendet sker gratis. Ersättning bör alltså exempelvis kunna utgå när den som har avstått vatten härigenom har drabbats-av ett allvarligt avbräck i en rörelse, där vattnet normalt skulle ha använts. Om parterna inle kan enas om ersältning får frågan prövas av vattendomstolen (se 13 kap. 14 8 punkl 4).

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 23 kap. 5 8 i utredningens förslag. Länsstyrelsens beslut överklagas enligl 22 kap. 6 8 nya lagen hos kammarr-ätlen.

Vattenrätt som förutsättning för vattenföretag

5 8 För alt få ulföra ell vattenförelag måsle förelagaren ha vattenrätt inom del område där företaget skall ulföras, i den mån annat inle följer av 6-1088.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 11 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). Paragrafen saknar en uttrycklig motsvarighet i VL.

Liksom enligt gällande rätt är hirvudregeln alt del krävs vattenrätt som förutsättning för etl valtenförelag. Detta krav gäller oavsett om det krävs tillstånd till valtenföretagel eller inle. När tillstånd skall inhämtas är innehavet av vattenrätt en processfömlsättning. Vattenrätten har som man säger en saklegitimerande verkan.

Prop. 1981/82:130 487

Huvudprincipen är liksom enligt VL att man måste ha vattenrätt inom hela del område där vattenföretagel skall utföras. Så får man i princip inte anlägga bryggor eller verkställa l.ex. utfyllnader som sträcker sig in på någon annans vattenområde, utan i sädana fall krävs en särskild upplåtelse av ägaren lill del området.

Angivna princip är emellertid inte ovillkorlig. Bl. a. följer av 108, vartill hänvisas i förevarar-ide paragraf, att den som vill utföra en vattenreglering eller vattenöverledning inte behöver ha vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vattnet skall ledas. Kravet på vattenrätt är i dessa fall uppfyllt om företagaren har vattenrätt på det ställe där vattnet skall tas ut för nyttjande, l.ex. för industriell vattenförsörjning eller jordbruksbevattning. Vidare kan den som har majoriteten, s.k. irt-by,ggnadsvitsoi-d, i en fallsträcka enligt 11 8 ges rätt atl förfoga över vattenkraften i hela sträckan.

Reglerna i 8 kap. om särskilda tvångsrätter gör det också i vissa fall möjligt för den som endast har vattenrätt i en del av det vattenområde där företaget skall ulföras att ta i anspråk annans vallenområde för företagel.

A v 6-9 88 i förevarande kapitel framgår också att vattenrätt över huvud taget inte krävs för utförande av vissa slags vallenföretag eller av vattenföretag för vissa ändamål. En erinran härom har tagils in i paragrafen.

För tillstånd till elt vattenföretag bör i allmänhet fordras all sökanden har en till liden obegränsad rätt till vattnet. Vattenrätten måste alltså grundas på äganderätt, en till tiden obegränsad servitutsrätt eller lomlrält. Av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) bör emellertid även en tidsbegränsad valtenrätt i och för sig kunna tillerkännas saklegitimerande verkan. Även den som på grund av nytQanderätt eller någon annan rättighet disponerar över yt- eller grundvatten för viss tid bör alltså kunna ansöka om tillstånd att utföra ett vattenföretag. förutsatt naturligtvis att detta faller inom ramen för upplålelseavlalet. Det ankommer därefter på vattendomstolen att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra om tillstånd kan meddelas trols den begränsade vattenrätten och för vilken tid tillsländet skall gälla.

När det gäller anläggandet av broar, bryggor, färjelägen m. n-r. för allmän väg är liksom f. n. kravei på vattenrätt uppfyllt genom alt vägrätt tillskapas enligt väglagen Qfr NJA 1960 s. 122). Beträffande enskild väg skall det föreligga beslut om upplålelse av rätt atl bygga väg enligt lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen Qfr NJA 1970 s. 299 och SvJT 1977 s. 198). Den koncession som meddelas av regeringen för järnvägar, spårvägar oeh tunnelbanor för allmän trafik medför däremot inte alt vattenrätt uppkommer. Om det krävs vattenrätt för sådana företag får den tillskapas genom expropriation. En annan sak är att koncessionen beaktas vid tillätlighetsprövningen (se 3 kap. 7 8 punkl 2).

För ett vallenföretag som skall utföras inom allmänt vattenområde fordras i överensstämmelse med vad som har anförts vid I 8 särskilt medgivande av staten (jfr också 3 8 lagen, 1966:314. om kontinentalsockeln).

Prop, 1981/82:130 488

6 8 Vattenrätt behövs inte för

1. vattenföretag som erfordras för allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled,

2. vattenföretag som erfordras för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. markavvattningsföretag,

4. vattentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 2 kap. 12 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). Paragrafen saknar en direkt motsvarighet i VL men innebär, utom såvitt avser punkt 4 (se avsnitt 2.3.3 och 2.3.4 i den allniänna motiveringen) inte någon ändring i förhällande till vad som anses vara gällande rätt.

Undantaget frän kravet på vattenrätt i fråga om hamnar gäller liksom enligt gällande rätt (se 5 kap. 4, 7 och 13 88 VL) endast allmänna hamnar. För anläggande av l.ex. en småbåtshamn behövs alltså vattenrätt, som dock kan förvärvas genom expropriation med stöd av 2 kap. 9 8 expropriationslagen.

Om företaget helt eller delvis skall utföras inom någon annans vattenområde, medför detta intrång i vattenr-ältshavarens rätt att tillstånd till dessa vattenföretag alllid måsle inhämtas, om inte någon frivillig upplåtelse sker.

Särskild tvångsrätl för att ulföra förelag som avses i förevar-ande paragraf kan medges enligt 8 kap. I 8.

Det av utredningen föreslagna undantaget för rensning m.m. har överförts lill en särskild paragraf. 8 8.

7 8 Staten, kommuner och valtenförbund behöver inte vattenrält för all
utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller
allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket.

Förvaltare som avses i 82 a 8 lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled behöver inte vattenrätt för att vidta de återslällningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flotlleden.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 13 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). Första stycket motsvarar 2 kap. 9 8 och andra slycket 6 kap. 29 8 VL.

Den nya vattenlagen innehåller i motsats till VL inle några särskilda tillåtlighelsregler för sådana valtenförelag som avses i för-evar-ande paragraf. Dessa förelag har dock särskill beaklats vid utformningen av bestämmelserna i 3 kap. 5 8 om den samhällsekonomiska tillåtlighetsbedömningen av vattenföretag.

Särskild tvångsrätl för alt utföra Ibretag som avses i förevarandé paragraf kan medges enligt 8 kap. I 8.

Paragr-afen avser fiskefrämjande ålgär-der- inte bar-a som f. n. i rinnande vatten ulan även i andra vallenområden. Åtgärderna kan alliså avse annan fisk än den egenlliga vandringsfiskerr (se även 3 kap. 11 8).

Prop. 1981/82:130 489

1 fråga om uttrycket "hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt" får jag hänvisa till vad som anfördes när detta uttryck infördes i VL (se prop. 1975/76:215 s. 124).

8 8 Den som är beroende av att vattenförhållandena beslår behöver inle
vattenrätt för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge
eller för alt omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sill förra
läge eller som på något annal sätt har förändrat sitt lopp.

Paragrafen molsvarar 2 kap. 12 8 andra styckel i utredningens förslag. Såvitt avser rensningar för bibehållande av vattnets djup eller läge innebär paragrafen inte någon ändring i förhällande lill gällande rätt (se 2 kap. 368 VL). De rensningsarbeten som omfattas av paragrafen är sådana som inte avses förändra de rådande förhållandena i etl vattenområde. Om en förändring genom uppgrundning eller dylikt har inträtt och erhållit en mera bestående karaktär i ett vattendrag, räknas ett återställande av förhållandena inte som en rensning enligt denna paragraf, utan då fordras vattenrätt för arbetena.

Paragrafen är också tillämplig på åtgärder sorrr innebär återställande av vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller på något annal sätt har förändrat sill lopp. Därmed avses genomgripande förändringar i naturförhållandena, såsom uppgrundning av vattendragets fåra eller genomskärning av strandvallarna. Förutsättningen är dock att återställandet sker "omedelbart". Detta överensstämmer med 2 kap. 37 8 första meningen VL. Kravet får anses uppfyllt, om ålerställningsarbetet påbörjas så snart det med hänsyn till årstid och väderlek är möjligt och därefter fullföljs ulan onödigt dröjsmål.

I fråga om rätten att återställa ett vattendrag i dess tidigare skick skiljer man i 2 kap. 37 8 VL mellan olika fall. beroende på hur snart efter förändringen som återställandet sker. Rätten till ersättning på grund av återställandet är bl. a. knuten till oliKa lidpunKler efter det förändringen har inträtt. Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa beslämmelser och även jag anser att de kan undvaras. Det innebär att vattenrätt skall krävas för sådana återslällningsåtgärder som inte sker omedelbart, om inle något annal följer av 6 eller 7 88 i detta kapitel, och att ersättningsfrågorna får bedömas enligt de allmänna reglerna i 9 kap.

Ytterligare särregler om de vallenföretag som avses i förevarande paragraf finns i 4 kap. 3 8 och 8 kap. 3 8.

9 8 Den som äger strand vid elt vattenområde men saknar valtenrätt
inom området har ändå rätl att för sin faslighets behov ha mindre brygga,
båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområ
dets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 8 jordabalken finns bestämmelser om atl även andra än strandägare kan ha denna rätt.

Prop. 1981/82:130 490

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 14 8 i utredningens förslag och I kap. 3 8 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

Till skillnad mot VL innehåller förevarande paragraf etl krav att vattenbyggnaden skall vara avsedd för fastighetens behov. Paragrafen ger alltså inte strandägaren rätt atl l.ex. uppföra en brygga för uthyrning av båtplatser till utomstående.

I paragrafen regleras inte frågan om antalet byggnader som strandägaren får uppföra Qfr LU 1975:7 och 1975/76: 10). Denna fråga får bedömas med hänsyn till fastighetens behov sanrt arten av del intrång som byggnaderna orsakar för vattenområdets ägare.

Paragrafen innebär endasl ett undanlag från kravet på vattenrätt som fömtsättning för vattenföretag. Strandägaren kan alltså vara skyldig att söka tillstånd till vattenbyggnaden enligl bestämmelserna i 4 kap. Det kan också föreligga tillslåndsplikt enligt annan lagstiftning, exempelvis naturvårdslagen.

10 8 Den som vill ulföra en valtenreglering eller vattenöverledning behöver inte vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vatten skall ledas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 168 i ulredningens förslag. Vattenreglering och vattenöverledning definieras i I kap. 48 nya lagen.

Kravet på vattenrätt är i de nu avsedda fallen uppfyllt om företagaren har vattenrätt på del ställe där vattnet skall komma till nyttig användning, l.ex. för kraftändamål eller vattenförsörjning. 1 fråga om vattenreglering överensslämmer detta med gällande rätt. Den som t. ex. äger ett strömfall i den nedre delen av en älv har rätl att till förmån för detta strömfall söka reglering av älvens källsjöar många mil högre upp i älven. Någon vattenrätt i sjöarna behöver han alltså inte ha.

När del gäller vattenöveriedning innebär förevarande paragrafen återgång till den praxis som rådde under de första årtiondena efter VL:s tillkomst. Enligt denna praxis ansågs en vattenöverledning från ett vattendrag lill etl annal som en form av valtenreglering Qfr NJA 1928 not. A 253). Företagaren behövde alltså inle inneha någon vattenrätt inom del vattenområde varifrån vattnet leddes ulain del skulle vara tillräckligt alt han hade vattenrätt på någol annal håll vilken fullsländigades genom överledningen. Efter rättsfallen NJA 1942 s. 202 och 1953 s. 535 har det däremot i princip ansetts böra krävas atl sökanden disponerar det vattenområde varifrån vattnet leds (se SOU 1972; 14 s. 144). Enligl förevarande paragraf jämställs vallenöverledning åter i princip med valtenreglering.

Nu angivna regel atl vid vattenöverledning någol krav på vattenrätt vid bortledningspunkten inte ställs upip gäller i princip oberoende av vilket ändamål som skall tillgodoses genom överledningen. Denna kan avse kommunal eller industriell vattenförsörjning eller krafländamål. I sistnämnda fall kan det dock i vissa suluationer bli fråga om etl mera kvalifi-

Prop, 1981/82:130 491

cerat krav på valtenrätt. 1 11 S andra slycket uppställs nämligen krav pä s. k. ulbyggnadsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål, när överledningen är en teknisk och ekonomisk förutsättning för tillkomsten av kraftanläggningen. Detta kan medföra att en förelagare för att få den majoritet i vattenkraft som behövs måste ha vattenrätt även i det vattendrag från vilket vaiten överieds. Något principiellt krav på valtenrätt i detta vallendrag finns emellertid inle heller i detta fall, eftersom elt omfattande fallhöjdsinnehav i huvudvattendraget kan vara tillräckligt för utbyggnadsvitsord.

Utbyggnadsvitsord

II 8 Om en fallsträcka tillhör olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan, om den vatleniätl som tillkommer honom på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en oeh som inte är begränsad till liden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andelar i sådana samfälligheter som avses i I kap. 3 8 fastighetsbildningslagen (1970:988).

Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma lillgodogörandel är en från leknisk och ekonomisk synpunkl nödvändig förulsätlning för kraftverkels tillkomsl.

Paragrafen, som motsvarar- 2 kap. 15 8 i utredningens förslag och 2 kap. 5 8 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Kravet på utbyggnadsvitsord enligt denna paragraf innebär att vattenrätten skall vara av etl mer-a kvalificerat slag. Jag har därför tagit in paragrafen under en särskild rubrik och inte som i utredningsförslaget som ett undantag från kravet på vattenrätt.

1 fråga om principerna för bei-äkning av utbyggnadsvitsord enligt förevarandé paragraf hänvisar jag till vad som anfördes vid tillkomsten av 2 kap. 5 8 VL i nu gällande lydelse (se prop. 1974:83 s. 167. 184, 299 och 308). Som då uttalades kan sådana upplåtelser av rätt till andel i samfällt strömfall som har skett före jordabalkens ikraftträdande åtnjuta sakrällsligt skydd enligt 35 S lagen (1970:995) om införande av jordabalken och därför få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord.

Majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturlig fallhöjd. Om det föreligger svårigheter att beräkna den naturliga fallhöjden med hänsyn lill att viss utbyggnad redan har skett, får beräkningen ske med hänsyn till rådande lagliga förhållanden. Då vattenföringen i ett falls olika delar normalt är lika kommer majoriteten i regel all beräknas efter fallhöjden. Om vattenkraften i olika vattendrag skall tillgodogöras gemensamt, måste dock vattenmängden i varje gren fastställas för all vattenkraften per fallmeler på olika platser i fallsträckan skall Kunna beaK-tas.

Vid gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i olika vattendrag skall den för ulbyggnadsvitsord behövliga majoriteten i kraft beräknas på den

Prop, 1981/82:130 492

sammanlagda vattenkraften. En följd härav är att en förelagare med ett omfattande fallhöjdsinnehav i ell av vattendragen kan bli berättigad att tillgodogöra sig vattenkraften i ett annal vallendrag där han hell saknar vattenrätt.

Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 17 8 i utredningens förslag) föreslagit en erinran om att lagen innehåller särskilda bestämmelser om tvångsrätl. Jag anser inte all det behövs någon sådan erinran om bestämmelserna i 8 kap. i den nya lagen.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Kapitlet, som molsvarar 3 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Kapitlet inleds av en bestämmelse om hur valtenförelag skall ulföras med hänsyn till motstående intressen (I 8) och innehåller vidare bestämmelser om vattenföretags tillåtlighet (2-5 88), tillåtlighelsprövningens omfattning (6-7 88), utformningen av Vattenförelag i vissa fall (8-10 88), företagarens skyldigheter atl utföra åtgärder m. m. lill skydd för fiskel (II 8) samt undanlag från tillämpning av tillållighetsbeslämmelserna vid utrivning m. m. (12 8).

Bestämmelserna i förevarande kapitel gäller för alla typer av valtenförelag. För de samfälligheter som kan bildas enligl den nya lagen finns sedan vissa särskilda beslämmelser i 5-7 kap.

I VL särbehandlas de olika företagstyperna. Av grundläggande betydelse är dock reglerna för byggande i vallen i 2 kap. (främst 2, 3, II och 12 88).

1 8 Ett vallenföretag skall utföras med en sådan omfattning och på etl sådanl sätt att ändamålel utan oskälig kostnad vinns med minsta inträng och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.

Ett vattenföretag skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inte försvårar annal vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i' framliden beröra samma vallentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.

Den som ulför elt vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersältning i pengar gäller 9 kap. 1 S tredje stycket.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 8 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

Prop. 1981/82:130 493

Som angivits i den allmänna motiveringen har paragrafen placerats först i detta kapitel för att understryka bestämmelsernas grundläggande belydelse.

Första stycket motsvarar i gällande rätt 2 kap. 2 och 43 88, 7 kap. 4 8 och 8 kap. 5 8 VL Qfr också 3 kap. 2, 26 och 27 88, 5 kap. 5 8 samt 7 kap. 41 och 49 88).

Syftet med bestämmelsen är att skydda motstående intressen av både allmän och enskild natur. Hänsyn skall tas inte bara till ekonomiska utan också till ideella värden, alltså även sådana värden spm inte är ersätlningsgilla enligt 9 kap. Bl. a. kan hänsyn tas till estetiska synpunkter (se NJA 1950 s. 89).

Av stadgandet följer i första hand alt om etl vattenföretag kan utföras på två olika, ur kostnadssynpunkt likvärdiga sätt, skaM man välja det alternativ som medför minsta intrång och olägenhet för motstående inlressen. Även om alternativen inte är helt likvärdiga för företagaren, kan han åläggas att utföra det alternativ som kostar mera men som medför mindre skador. Förutsättningen är dock alt kostnadsökningen inte är oskälig i förhållande till minskningen i intrång och olägenheter.

Med en kostnadsökning bör likställas en minskning av lönsamheten för företagaren. Så tillämpas 2 kap. 2 8 och motsvarande bestämmelser i VL enligt en fasl praxis. Därför anser jag det inte erforderligt all som utredningen har föreslagit i lagtexten uttryckligen ange aU förlust skall likställas med kostnad.

1 lagtexten talas, i överensstämmelse med gällande rätt, om all ändamålet skall vinnas utan oskälig kostnad. Det framgår inte av VL eller dess förarbeten vad som åsyftas med uttrycket "ändamålet". Ullrycket används också i annan lagstiftning för att möjliggöra motsvarande jämkningar (se t. ex. 4 8 ML och 8 8 anläggningslagen) men inte heller i dessa sammanhang har närmare angivits vad som åsyftas. Enligt min mening kan innebörden av "ändamålel" självfallet inte vara aft vatlenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Med en så restriktiv tolKning skulle det i många fall inle vara möjligt att föresKriva några jämkningar. I fråga om t. ex. kraftverksföretag kan sålunda innebörden inte vara alt ändamålet är uppfyllt endast om i kraftanläggningen får utvinnas hela den kraftmängd som företagarens utbyggnadsförslag avser. I stället får ändamålet med elt kraflverksföretag anses vara all utnylQa en fallslräcka för kraftändamål på lämpligaste sätt.

Stadgandet är inte atl betrakta som en egentlig tillåtlighetsregel. Frågan om ett vattenföretags omfattning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i 2-5 88. Med stöd av dessa regler skall jämkning Kunna sKe så att förelaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det sedan finns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålunda tillåtliga företaget, blir förevarandé stadgande tillämpligt.

De egenlliga lillåtlighetsreglerna i del följande innebär all lillåtlighets-

Prop. 1981/82:130 494

prövningen skall avse hela det pi-ojekl som ansökningen avser. Den uppdelning på delförelag som f.n. kan göras skall alltså inte längre förekomma. I stället bör sådana mera självständiga delar av ett större vattenföretag som inte är en nödvändig förutsättning för företagets tillkomsl kunna uteslutas, i den män delföretaget anses välla en i förhållande till nyttan oacceptabel inverkan på motstående intressen Qfr NJA 1974 s. 719).

Andra stycket motsvarar delvis 2 kap. 13 8 VL. Uppräkningen i nämnda paragraf av olika typer av vattenföretag har ersatts av ett mera allmänt hållet uttryck. Bestämmelsen avser inle bara framlida vattenförelag utan även annan verksamhel, exempelvis framfida avloppsföretag Qfr NJA 1973 s. 399). Företaget eller verksamheten skall dock främja etl ändamål av vikl för alt kunna beaktas. Däremot behöver inle själva förelagel eller verksamheten vara av någon slörre omfattning. Hänsyn behöver endast tas till företag eller verksamhel som med en viss sannolikhet kan väntas komma till utförande inom en inte alltför avlägsen framlid.

De principer som har kommit till uttryck i första stycket i förevarande paragraf skall tillämpas även när det gäller atl ta hänsyn lill framtida företag. Som uttryckligen sladgas får jämkningarna inle medföra någon oskälig kostnad. Prövningen kan resultera inle bara i en ändring av det aktuella företagels utförande utan även i atl dess omfattning inskränks.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder. Denna skyldighet ingår som ett led i förelagets lämpliga utförande med hänsyn lill motstående inlressen. Förevarande beslämmelse avser främst åtgärder lill förmån för en större krets av intressenter.

Inom vallenrättsskipningen har utbildats en fast praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. Denna praxis har redan lagfästs när del gäller skadeförebyggande åtgärder som ell alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. I 8 tredje stycket VL samt prop. 1974:83 s. 152 och 294) och i den nya vattenlagen finns en motsvarande bestämmelse i 9 kap.

1 8 Iredje stycket. Till sistnämnda bestämmelse hänvisas i andra meningen
av förevarande sladgande.

Tvångsrätt för att ulföra skadeförebyggande åtgärder kan erhållas enligt 8 kap. I 8 andra stycket.

2 8 Ett vattenföretag får inte komma till stånd, om det med hänsyn till
valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane
ringssynpunkter.

Paragrafen, som molsvarar 3 kap. 1 8 i utredningens förslag och 4 kap. 18 8 andra stycket VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3).

Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter avses i första hand sådana långsiktiga bedömningar som görs i den fysiska planeringen, främst statsmakternas ställningstaganden inom ramen för den fysiska riksplane-

Prop. 1981/82:130 495

ringen. Bl. a. innefattas härunder statsmakternas ställningstaganden till krafluibyggnader i vissa älvar och älvsträckor Qfr 11 kap. I 8 nya vattenlagen, vari stadgas att den vattenrätlsliga tillåtlighetsprövningen i sådana fall skall göras av regeringen). Med allmänna planeringssynpunkter avses också en sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen. Därunder faller eneigipoliliska, näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska, trafikpolitiska och försvarspolitiska bedömningar Qfr prop. 1971; 106 s. 108). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör i norra Sverige hänsyn också las till rennäringens intressen.

Av 13 kap. 19 8 första slycket punkt 2 framgår alt sökanden i etl ansökningsmål vid vaftendomslolen har viss ulredningsskyldighel när del gäller alternativ lokalisering av företagel.

3 8 Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vatlenföretag eller utförs för ett vatlenföretag får inte strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan får dock göras, om åtgärden är förenlig med planens syfte.

Gäller annars särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ell mark- eller vattenområde, skall vattenföretagel utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Paragrafen, som molsvarar 3 kap. 2 och 9 88 i ulredningens förslag Qfr bl. a. 3 kap. 2 8 fasfighetsbildningslagen, 9 S anläggningslagen och 14 S väglagen), har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4). Paragrafen saknar motsvarighet i VL.

Kravei på planöverensstämmelse i första stycket omfattar såväl byggnads- och andra anläggningsarbeten som i sig själva utgör vatlenföretag enligt definitionen i 1 kap. 3 8 som sädana arbeten som utförs för ett vallenföretag. Där-emol innefattas inle annan inverkan på vattenförhållandena, t. ex. en överdämning av ell planområde.

Om det endast är fråga om ell ringa inträng i planområdel, kan dock avvikelse från planen medges med stöd av andra meningen. Sådana avvikelser bör dock endast ske om planmyndighelerna, dvs. kommunen och länsstyrelsen, har tillstyrkt det Qfr prop. 1973: 160 s. 199).

Som regel bör erforderliga avvägningar mellan olika intressen ha gjorts i samband med tillkomsten av en fastställd plan. En plan som förutsätter att etl visst vattenförelag genomförs bör naturligtvis tillmätas betydelse. Det kan emellertid inträffa alt något nytt allmänt intresse har tillkommit eller atl förhållandena annars har ändrats efter del planen fastställdes. Då kan företaget ändå bli otillåtligt på grund av 4 8 i detta kapitel Qfr NJA 1977 s. 768).

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör man vid tillämpningen av den samhällsekonomiska lillåtlighetsregeln i 5 8 kunna beakta även andra verkningar av ett vattenföretag än sådana som avser förändringar i

Prop, 1981/82:130 496

vattenförhållandena. Har emellertid sådana bedömningar gjorts redan i samband med en planfastställelse, bör ställningstagandet där vara bindande vid den vatlenrättsliga prövningen.

Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som finns enligt bl. a. faslighetsbildningslagen och anläggningslagen alt medge undanlag från planhinder då det inte är fråga om mindre avvikelser från plan. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen får i stället i förekommande fall tillstånd meddelas under förutsättning att planändring sker. Delta överensstämmer med gällande praxis i fråga oru villkorade tillstånd (se prop. 1971: 106 s. 112).

Enligt 8 8 i promulgationslagen gäller vad som i förevarandé stycke stadgas om byggnadsplan också avstyckningsplan.

Andra stycket innebär att hänsyn skall tas även till andra bestämmelser för mark- och vattenområdens bebyggande vid utförande av vattenföretag. I utredningsförslaget har detina beslämmelse inlagits som ell lämplighelsvillkor, men jag har ansett atl den, i överensstämmelse med bl. a. 3 kap. 2 8 andra stycket fastighetsbildningslagen, har sin plats som en tillåtlighetsbestämmelse i förevarande paragraf.

Exempel på bestämmelser sorn avses med stadgandet är regionplan, utomplansbestämmelser och föreskrifter enligt naturvårdslagen. Även byggnadsförbud som meddelas i avvaktan pä planläggning innefattas härunder.

Vad särskilt angår förhållandel till föreskrifter enligl naturvårdslagen vill jag anföra följande.

Att utföra ett vattenföretag inom en nationalpark toi-de så gott som alltid strida mot syftet med parkens tillkomst. Samtycke lill intrånget måste i så fall inhämlas av riksdagen.

Vid prövningen enligt vallenlagen av valtenförelag som skall ulföras inom naturreservat skall tillses att vattenföretaget utförs så att syftet med naturreservatföreskriflerna inle motverkas. Om vattenföretagel motverkar syftet med reser-vatföreskriflerna krävs det att undantag meddelas eller att beslutet om reservat hell eller delvis upphävs vid en prövning enligl 12 8 naturvårdslagen. 1 denna situation kan, i enlighet med vad jag tidigare har förordat i fråga om vattenför-elag som strider mot plan. tillståndet enligl vattenlagen meddelas under förutsättning att hindret undanröjs.

Numera gäller enligt 15 S naturvårdslagen etl s.k. generelll strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Innebörden av stiandskyddet är enligt lagens 16 8 att byggnadsåtgärder och andra förfaranden som inskränker allemansrätten i princip inle får utföras ulan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsens tillstånd behöver emellertid inle inhämtas för företag vartill tillstånd har lämnats enligt VL. Detta undantag innebär alltså att den vattenrättsliga prövningen, som skall innefatta hänsynstågande till naturvårdens och friluflsliveis intressen, ersätter- länsslyrelseprövningen enligl naturvårdslagen.

Prop. 1981/82:130 497

På molsvarande sätt som vid strandskydd har i 18 och 20 88 naturvårdslagen undanlag från prövning resp. samråd enligt den lagen gjorts i fråga om läkt av sten, sand m. m. samt vissa arbelsföretag i vattenområde vartill tillstånd har meddelats enligl VL. Vid den vattenrättsliga prövningen skall också i dessa fall hänsyn tas till naturvårdens och friluftslivets intressen.

1 fråga om vatlenföretag som strider mot föreskrifter om naturvårdsområde enligl 19 8 naturvårdslagen gäller däremot inte något undantag för förelag som har prövats enligt VL. Om företagel skall komma fill stånd, fordras upphävande helt eller delvis av sådana föreskrifter.

Jag kommer alt senare ta upp frågan om ändring av 16, 18 och 20 88 naturvårdslagen så atl de undantag som gäller företag, vartill tillstånd har lämnats enligl VL, kommer alt gälla även i förhållande till den nya vallenlagen.

4 8 Även om del inte finns något hinder mot ett vatlenföretag enligt 2 eller 3 8, får det inte komma lill stånd om någon skada eller olägenhel av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får förelaget komma till stånd, om regeringen efter underställning enligt 12 kap. 29 8 eller 13 kap. 42 8 finner alt det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

Paragrafen, som molsvarar 3 kap. 3 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5.). Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 8 andra och iredje styckena, 11,12 och 44 88, 4 kap. 18 8 och 7 kap. 39 8 VL Qfr också 3 kap. 2, 26 och 27 88, 5 kap. 5 8,6 kap. 8 8 saml 7 kap. 41 och 49 8§ VL). Paragrafen har utformats efter visst mönster av 11 8 anläggningslagen och 10 S ledningsrättslagen Qfr också 6 8 ML).

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5) blir förevarande bestämmelse om skydd för allmänna intressen tillämplig i alla de fall då ett vatlenförelag inte har ansetts olillålligt redan pä grund av att det strider mot allmänna planeringssynpunkter eller fastställd plan. Detta innebär bl. a. all ett vallenföretag som har förutsatts i en fastställd plan ändå kan bli otillåtligt, om inte dispens meddelas enligt andra stycket i förevarande paragraf Qfr NJA 1977 s. 768).

Syftet med den generella utformningen av skyddsbestämmelsen i första stycket är bl. a. att göra det möjligt atl vid tillållighetsprövningen i slörre utsträckning än f.n. beakta de sammanlagda olägenheterna av elt vattenförelag. Avsikten är däremot inte att göra något genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna inlressen som finns i VL.

Vissa allmänna intressen har f n. enligt 2 kap. II och 12 88 VL ett starkare skydd än andra. SärsKild hänsyn skall sålunda tas lill dels allmän farled, allmän hamn och allmän flollled, dels klimatet och allmänna hälso-tillständet. Sedan den 1 januari 1972 är dock skyddet för dessa intressen inte absolut, eftersom regeringen enligt 4 Kap. 18 8 VL Kan tillåla ett vatlenföretag som skadar dessa intressen. Jag delar utredningens uppfatl-32 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 498

ning att det inte längre finns något behov av särskilt skydd för dessa intressen. Den nya lagen innehåller alltså inte några särbestämmelser i fråga om dessa intressen. Självfallet bör företag som skadar del allmänna hälsotillståndet inle fillåtas (se prop. 1971; 106 s. 160).

Vid bedömningen av vad som :;kall anses vara skada eller olägenhel av slörr. betydelse bör viss ledning kunna hämtas från den praxis som har utbildats vid fillämpningen av VL. Ulredningen anför atl ölägenheterna vid denna bedömning skall sättas i relation till förelagets omfattning. Enligt min mening bör emellertid uttrycket "skada eller olägenhet av större betydelse" ges en absolut innebörd. Genom dispensregeln i andra stycket kan dock skadorna eller ölägenheterna sättas i relation till företagets samhällsnytta.

Vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf skall alltså endasl beaktas skador och ölägenheter som oavsett företagets art och omfattning kan anses vara av större betydelse. Skador och olägenheter av mindre omfattning kan däremot beaktas vid den samhällsekonomiska prövningen enligt följande paragraf.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5) är det endasl regeringen som får göra den intresseavvägning som ligger i dispensregeln i andra stycket av förevarande paragraf (se även 11 kap.

4 8)- Delta innebär alt nuvarande underställningsinsfitul bibehålls, såvitt avser företagets inverkan på allmänna intressen. Enligt 12 kap. 29 8 och 13 kap. 42 8 skall förrättningsmannen resp. vattendomstolen i förekommande fall överlämna frågan om företagets tillåtlighet till regeringen för avgörande.

5 § Ett vattenföretag får komma till stånd endasl om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger koslnaderna saml skadorna och olägenheterna av det.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 4 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6). i enlighet med vad jag har förordat där har paragrafen formulerats om i förhållande till utredningens förslag. Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 5 första stycket, 9 8 tredje stycket och 44 8 första stycket, 5 kap. 2 8,6 kap. 2 S saml 7 kap. 38 och 49 88 VL Qfr också 3 kap. 2, 26 och 27 88 VL).

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen skall den samhällsekonomiska tillållighetsbedömningen enligt förevarande paragraf göras även om någon egendom som fillhör andra än företagaren inle skadas eller tas i anspråk. Detta innebär en ändring i förhållande lill VL och utredningsförslaget.

Som har utvecklats i den allmänna motiveringen kan i den samhällsekonomiska helhetsbedömningen enligl förevarande paragraf även vägas in indirekta, ekonomiska verkningar av företaget, den nytta företaget kan ha för även andra än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägare av skadad egendom.

Prop, 1981/82:130 499

Syftel med förevarande bestämmelse är atl hindra lilkomslen av vallenföretag som inte är samhällsekonomsikt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning (se härom avsnitt 2.4.6). Som utredningen framhåller kan det när osäkerhet råder om det samhällsekonomiska utfallet av ett vattenbygg-nadsförxlag vara lämpligl atl göra jämförelser mellan olika koslnadsalternativ, t. ex. elt beräknat maximi- och minimivärde beträffande kalkylräntans eller energiprisernas storlek. På del sättet kan man redovisa inom vilka marginaler osäkerhet råder och därigenom i vissa fall slippa all göra fortsatta, noggrannare beräkningar.

Som har anförts i den allmänna motiveringen medger förevarande beslämmelse bl. a. att företag kommer lill stånd som vid en strikt ekonomisk bedömning t. o. m. Kan visa sig förlustbringande men som har slor allmän betydelse, t. ex. sådana åtgärder för miljövården eller fisKet som avses i 2 Kap. 7 8.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen finns del inte något behov av en underslällningsregel i förevarande paragraf Qfr 4 8 andra stycket).

6 § Vid prövningen av ett vallenföretags tillällighet skall hänsyn tas till
andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för
att del sökta vattenföretagel skall kunna utnytQas på elt ändamålsenligt
sätt.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 8 i utredningens förslag och 4 kap. 18 8 andra stycket andra meningen VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6).

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen har prövningen enligt paragrafen utvidgats så att den inte bara som enligt VL avser vatlenförelag ulan även andra följdförelag än vatlenföretag, exempelvis kraftledningar, pumpstationer och vägar. För alt uttryckligen markera detta används i lagtexten uttrycket "vattenföretag eller särskilda anläggningar".

7 8 Bestämmelserna i 2, 3 och 5 88 skall inte tillämpas vid prövningen
enligt denna lag av

1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a 8 byggnadslagen (1947: 385) har angetts som elt villkor för verksamheten,

2. broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa röriedningar.

Paragrafen, som i huvudsak molsvarar 3 kap. 5 8 i utredningens förslag och 2 kap. 40 8 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.4.7).

Prop. 1981/82:130 500

Förevarande beslämmelse innebär atl tillåtlighelsprövningen enligl den nya vattenlagen av de uppräknade företagen endast skall avse företagets inverkan på allmänna inlressen enligt 4 8. Bedömningen av lillåtligheten i detta avseende kräver ofta särskild vattenteknisk eller vattenrättslig kunskap och del är därför lämpligt atl den fortfarande görs vid den vatlenrättsliga prövningen. Dessulom skall naturligtvis den allmänna lämplighelsbe-dömningen enligt I 5 företas.

1 anledning av ett exempel som Växjö tingsrätt har lämnat i sitt remissyttrande vill jag framhålla alt pimkten I inte är tillämplig om regeringen i sitt lokaliseringsbeslut enligt 136 a 8 byggnadslagen har lämnat öppet i vilken av flera sjöar en nödvändig reglering skall göras. Vattenföretagel måste alltså vara tillräckligt konkietiserat i loKaliseringsbeslutet.

Undanlaget i 2 kap. 40 8 VL gäller endast broar och andra vattenbyggnader för allmän väg. Punkten 2 i förevarandé paragraf avser däremot i överensstämmelse med utredningsförslaget även enskild väg som har prövats enligt anläggningslagen eller lagen om enskilda vägar.

Punkten 2 avser även vattenföretag för järnväg, tunnelbana och spårväg. För järnväg för allmän trafik fordras en särskild koncession av regeringen (se SOU 1938:28 s. 46 och 1966:65 s. 72). En sådan koncession synes också förutsättas för tillkomsten av vissa enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar (se förordningen, 1967:604, omtryckt 1975:612, om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar). Koncessionen ersätter alltså den vatlenrättsliga prövningen enligt 2, 3 och 5 88.

I punkt 3 görs elt undantag också för röriedningar i vallen, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (se prop. 1977/78: 86 s. 72).

Någon motsvarighet lill 2 kap. 40 S andra stycket VL om undanlag för valtenbortledningar som regeringen har lämnat tillstånd till enligt expropriationslagen finns inte i den nya lagen. Sedan undantag från kravet på vattenrätt för vattentäkter för kommunal vattenförsörjning har införts i 2 kap. 6 8 punkt 4 nya vattenlagen, torde expropriationsmöjligheten för samma ändamål inte behöva utnyttjas. Något behov av en undantagsbestämmelse för dessa fall föreligger därför inte.

8 8 Om ansökningar om tillstånd till olika vattenföretag prövas samtidigt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna samt någon samfällighel enligt denna lag inte bildas, skall förelagen om möjligt jämkas så all de kan komma lill stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges ål det förelag som från allmän och enskild synpunkl kan antas medföra störst fördel.

Paragrafen, som molsvarar 3 kap. 6 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8). Paragrafen motsvarar 2 kap. 38 8 andra stycket och 48 8 saml 6 kap. 4 8 VL.

Prop, 1981/82:130 501

Liksom enligt gällande rätt skall en gemensam prövning kunna ske även om ansökningarna har getts in vid skilda tillfällen. Om fråganom tillstånd beträffande det ena företaget redan är färdig för avgörande, bör det slå prövningsmyndighelen fritt atl tillämpa paragrafen när en ansökan om ett nytt vattenföretag ges in. Om de konkurrerande vattenföretagen prövas vid olika förrättningar eller vid förrättning resp. vid vattendomstol, finns särskilda bestämmelser i 12 kap. 28 8 om handläggningen av konkurrensfrågorna.

Prövningsmyndighelen skall i första hand undersöka om del är möjligt alt jämka företagen så atl de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.

Om det inte är möjligt med en jämkning, skal! företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkl kan antas medföra störst fördel. Denna prövning av förelagen lorde i stort sett sammanfalla med den samhällsekonomiska prövningen enligl 5 8.

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnill 2.4.8) har bestämmelsen i 2 kap. 48 § VL om särskill skydd för den kommunala vattenförsörjningen inle fått någon molsvarighet i förevarande paragraf Qfr 3 kap. 6 8 tredje meningen i utredningens förslag).

Som uttryckligen anges i paragrafen gäller den inte sådana fall då en samfällighet bildas enligl den nya vattenlagen. Då gäller i stället 9 8 i förevarande kapitel,

I 2 kap. 57 § VL finns en regel om fördelning mellan fiera fasligheter av grundvatten för husbehovsförbrukning. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse om fördelning efter skälighet (5 kap. 2 8 i ulredningens förslag). Utredningen har vidare föreslagit att frågan om fördelning av vattnet inte skall som f n. prövas av allmän domstol utan som stämningsmål enligt vattenlagen (18 kap. 3 8 2 i utredningens förslag).

Jag har ansett del vara lämpligl alt ha en molsvarande fördelningsregel i den nya lagen. Bestämmelser härom har tagils in i 22 kap. 7 S resp. 13 kap. 14 § punkt 14.

Utöver den nu behandlade bestämmelsen innehåller 5 kap. i utredningens förslag en regel om att flera anläggningar som tillgodogör samma grundvattentillgång och som tillhör samme ägare skall betraktas som en grundvatlentäkt, om anläggningarna inte är avsedda för helt skilda behov (5 kap. 1 8 i utredningens förslag som molsvarar 2 kap. 42 8 andra styckel VL). Bestämmelsen i gällande VL motiveras främst av all tillslåndspliklen är knuten lill en i lagen angiven vattenmängd Qfr prop. 1939:9 s. 137). Någol sådant kriterium ställs inte upp i den nya vattenlagen. Enligl min mening behövs det därför inte någon sådan bestämmelse i den nya lagen.

Som jag har anfört i inledningen till avsnitt 4.1 har 5 kap. i ulredningens förslag alltså inte fått någon motsvarighet i någol särskilt kapitel i den nya lagen.

Prop. 1981/82:130 502

9 § När enligt denna lag ett vattenförelag skall utföras inom ramen för en samfällighel, skall slörsla möjliga fördel för var och en av dellagarna i samfälligheten eftersträvas. Vid behov skall jämkning ske mellan de olika deltagarna så att var och en kan tillgodoses ulan väsentligt förfång för någon annan deltagare.

Pa'-agrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 10 8 i utredningens förslag saml 3 kap. 7 8 och 7 kap. 20 8 VL.

Paragrafen kompletterar I 8 i detta kapitel. Sistnämnda paragraf reglerar frågan om förhållandel mellan företagaren och motstående intressent. Syftel med förevarande paragraf är att möjliggöra atl företagel på bästa säll molsvarar de krav som de olika dellagarna i en vattenrättslig samfälllighel ställer Qfr 19 8 lagen om förvaltning av samfälligheter).

I paragrafens motsvarigheter i VL liksom i utredningsförslaget sladgas den begränsningen att kostnaderna inte får ökas oskäligt. Eftersom med uttryckel "fördel" främst avses en neltovärdehöjning för deltagarna behövs det emellertid inle någon regel om kostnadsbegränsning i förevarande paragraf. Med "fördel" avses även sådana förmåner för dellagarna som inte direkl kan definieras i ekonomiska termer.

10§ Om det vid tillståndsprövningen av etl vatlenförelag framgår atl detta kan, utan alt dess ändamål eftersatts, utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag.

Den som bereds nytta enligt första styckel skall utge en skälig ersältning till tillståndshavaren.

Om tillståndshavaren åsamkas förlust eller kostnad på grund av villkor enligt första slycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 11 8 i ulredningens förslag samt i viss mån 3 kap. 7—988 VL.

Syftet med första stycket i förevarande paragraf är atl ge en utomstående intressent etl tillfälle att i rimlig utsträckning påverka ett planerat förelags omfattning och utförande, om del medför en betydande nytta för honom. Ett industriföretag Kan exempelvis ha intresse av atl tappningsbestämmelserna för ett nytt, högre upp i vattendraget liggande kraftverk, som i och för sig inte berör industriföretaget, utformas med särskilt beaktande av företagets önskemål om förbättrad tillgång till industrivatlen. Om industriägarens önskemål kan tillgodoses utan alt vattenföretagets ändamål, dvs. UtnytQande av ett strömfall för kraftproduktion, blir eftersatt, är förevarande paragraf tillämplig.

Vid tillämpningen av första stycKet bör enligt min mening endast nyttan för den utomstående intressenten beaktas och inte som ulredningen anför eventuella samhällseKonomisKa vinster av ett samgående.

Den utomstående intressenten blir inte deltagare i företagel. Om förut-

Prop. 1981/82:130 503

sättningar föreligger för en samfällighetsbildning enligt 5-7 kap. är förevarande paragraf inle tillämplig. Företaget skall alltså skötas av den ursprunglige initiativtagaren, som emellertid genom förevarande paragraf kan bli skyldig att ta hänsyn också till utomstående intressenter.

Förevarande paragraf medför att det inte behövs särregler om behandlingen av gemensamma inlressen av det slag som f. n. finns i t. ex. 3 kap. 8 och 988 samt 7 kap. 41 8 VL Qfr emellertid 5 kap. 5-888 nya lagen).

Förevarande reglering kompletteras av bestämmelserna i 8 kap. 2 8 om rätt att använda annans valtenanläggning.

Ersättningsbestämmelserna i andra och tredje styckena motsvarar vad som i nyssnämnda fall gäller enligt 8 kap. 2 8 tredje stycket och 5 S.

118 Om någon vill utföra etl vallenförelag som kan skada fisket, är han skyldig alt ulan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålel saml iaktta de villkor i övrigt som på grund av förelagel kan behövas till skydd för fisket. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inle skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom skulle åsamkas förelagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.

I 10 kap. 5 8 finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för atl villkor meddelas enligl första slycket.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 12 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Paragrafen molsvarar 2 kap. 8 8 första stycket VL Qfr också 3 kap. 2 8 andra stycket, 5 kap. 5 8. 6 kap. 8 8 samt 7 kap. 41 8 första stycket och 498 VL).

Som har anförts i den allmänna motiveringen avser förevarande paragraf åtgärder även beträffande annan fisk än vandringsfisk (se även 2 kap. 7 8 nya vattenlagen).

1 fråga om de åtgärder som kan föreskrivas med stöd av förevarande paragraf avses inle någon ändring i förhällande lill gällande rätt. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av fisktrappa eller ålyngelledare och upptransport av yngel eller lekfisk. Vidare kan företagaren förpliktas atl ställa i ordning nya lekplatser eller atl anlägga och driva en fiskodlingsan-sialt. Paragrafen har med ändring av utredningsförslaget utformats så att förpliktelserna inte behöver begränsas lill det vattenområde som berörs av vatlenföretaget. De kan alltså även avse bivattendrag. vilket stämmer överens med användningsområdet för den fiskavgift som kan ersätta åtgärderna (se 10 kap. 5 8).

Företagaren är vidare skyldig att släppa fram del vatten och iaktta de villkor i övrigt som behövs till skydd för fisket. Fiskeristyrelsen anser i sitt remissyttrande att det bör föreskrivas att minimivaltenföringen förbi en vattenbyggnad i ett vattendrag aldrig får bestämmas till lägre värde än den naturiiga lågvattenföringen. Enligl min mening bör det givetvis vara en strävan atl minimivaltenföringen hälls så hög som möjligt och inte tillåts gä ned under den naturliga lågvattenföringen. Avsteg frän denna norm bör

Prop. 1981/82:130 504

dock kunna göras dels i profilreglerade vattendrag, dels i vissa andra fall när ell innehållande av vaiten är av väsentlig betydelse för en valtenreglering Qfr prop. 1954; 23 s. 26). Jag anser alltså inle att det är lämpligt med en regel av det innehåll som fiskeristyrelsen förordar.

I samband med åtgärder enligt förevarande paragraf kan meddelas fiskeförbud med stöd av 8 kap. 4 8.

I 15 kap. 4 och 8 88 finns bestämmelser om omprövning av villkor som har meddelats till skydd för fiskel Qfr 2 kap. 8 S andra stycket VL).

12 8 Bestämmelserna i 2-11 88 giiller inte i fråga om utrivning av anläggningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsanläggningar enligl 14 kap. I och 3 88.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Utrivning av anläggningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsanläggningar i vatten är enligt I kap. 3 S punkt I all anse såsom vattenförelag. En ansökan om tillstånd till ell sådanl förelag skall emellertid inte prövas enligt lillåtlighelsbeslämmelserna i 2-5 SS utan tillstånd skall lämnas lill åtgärden om inle någon annan berättigas all överta ansvaret för anläggningen enligt de särskilda bestämmelserna härom i 14 kap. 2 och 3 88. Inte heller bestämmelserna i 6-11 88 blir tillämpliga på en sådan prövning. Däremot bör de principer som fastläggs i 1 8 tillämpas när del gäller frågan hur förelaget skall ulföras. 1 förevarande paragraf görs därför ett undantag från bestämmelserna i 2- 11 88 i friiga om nämnda förelag.

4 kap. Tillståndsplikt

Kapitlet innehåller bestämmelser om tillståndsplikt som motsvarar 12 kap. i ulredningens förslag. Dessa vikliga bestämmelser har placerats omedelbart efter 3 kap., som anger de allmänna förulsätlningarna för vattenförelagen.

Av skäl som har angivits i den allmänna mofiveringen (avsnill 2.12) innehåller kapidet inle någon motsvarighet lill de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet att till länsslyrelsen anmäla vissa vattentäkter (12 kap. 28 i utredningens förslag).

Många av de förelag som behandlas i VL är underkastade tillslåndsplikt. Företagaren har dessutom alltid rätl att begära tillstånd.

I VL särbehandlas de olika företagstyperna när del gäller skyldigheten att söka tillstånd. Reglerna för byggande i vatten (2 kap. 208 1 mom.) innebär följande. 1 älvar, strömmar, åar eller större bäckar får dammbyggnader inte uppföras utan tillstånd. | sådana vattendrag krävs tillstånd även för annat byggande som kan märkbart inverka på vattenståndet eller vattnets lopp, om del inte är uppenbart att varken allmän eller enskild rätt skadas. För byggande i andra vattenområden krävs tillstånd om det föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätl skadas.

Prop. 1981/82:130 505

För grundvattenläkl krävs enligl 2 kap. 47 8 I mom. alllid tillstånd i fråga om större uttag än 300 kubikmeter per dygn men även i fråga om mindre takter, om det föreligger sannolika skäl atl allmän eller enskild rätt skadas.

För andra förelagstyper gäller liknande beslämmelser (3 kap. 11 och 27 88, 5 kap. 7 8, 6 kap. 208 samt 7 kap. 45 och 49 88 VL). 1 fråga om dikning föreligger dock tillståndsplikt endasl om överenskommelse inte kan träffas om delaktigheten eller om inträng på någon annans marK (7 Kap. 368).

Utredningen Konstalerar alt osäKerhet f. n. råder på flera områden rörande lillståndspliKlens omfattning. Bl. a. Konstaterar utredningen att gränsen mellan slörre och mindre vattendrag är svårdragen och beroende av den allmänna uppfattningen, som Kan växla mellan oliKa delar av landet.

Den mer omfattande prövningssKyldigheten beträffande vatlenföretag i större vattendrag motiveras enligt utredningen av att företagens verkningar i sådana fall typiskt sett medför större inverkan och skador på motstående intressen. Emellertid är det enligt utredningen otillfredsställande med rådande osäkerhet i fråga om vad som skall anses som slörre eller mindre vattendrag. Dessulom Kan vattenföretag i sjöar få svåra verKning-ar. Enligt utredningens uppfattning är det därför lämpligare alt när det gäller lillståndspliKlen utgå från förelagets inverKan på motstående intressen i stället för vattenområdets art.

Enligt ulredningen innebär dessutom den nuvarande regeln beträffande företag i annal vattenområde än slörre vattendrag att stor osäkerhet råder rörande tillståndspliktens omfattning, eftersom en sannolikhetsbedömning skall göras av förelagets inverkan på motstående inlressen. Den ensKilde ges därigenom etl alltför stort utrymme all själv avgöra huruvida prövning sKall ske eller inte. Detta utrymme bör insKränKas så att endast mera bagatellartade företag som uppenbarl inte sKadar motstående intressen undantas från tillståndsplikten.

Ulredningen förordar därför alt i den nya lagen införs den regeln alt varje vattenföretag som genom inverkan på vattenförhållandena kan medföra skada på motstående allmänna eller enskilda intressen skall vara fillslåndspliktigt. Endast företag som uppenbart inle skadar motstående intressen bör vara befriade från sådan skyldighet.

Utredningens förslag om en skärpt lillståndsplikt har till övervägande del mottagits positivt. Flera remissinstanser pekar dock på att prövningsmyndigheterna kommer att belastas med många småärenden utan atl del allmänna vinner något som tillräckligt motsvarar merarbetet.

När det gäller omfattningen av prövningspliklen i den nya vattenlagen vill jag anföra följande. Genom en tillståndsprövning kontrolleras bl. a. atl ett ifrågasatt vattenföretag stämmer överens med gällande markanvändningsplaner och allmänna planeringssynpunkler. Vidare kommer en utredning till stånd om valtenförelagets inverkan på vattenförhållanden samt motstående allmänna och enskilda intressen. I samband med tillstånds-

Prop, 1981/82:130 506

prövningen klarläggs också företa.garens rättigheter och skyldigheter, exempelvis att utge ersättning för skada. Samtidigt ger ett tillstånd företagaren viss trygghet i fråga om förelagels bestånd.

Man kan emellertid inte bortse från att en tillståndsprövning medför arbete och kostnader för företagaren och tillslåndsmyndigheterna saml andra berörda myndigheter och enskilda. Det kan alltså inte komma i fråga att föreskriva en tillslåndsplikt för alla vattenförelag oavsett graden av inverkan på vattenförhållandena.

Enligt min mening är det lämpligt att som huvudregel föreskriva atl tillstånd krävs för varje vattenföretag och alt i följande paragrafer göra undanlag från denna huvudregel och alltså ange i vilka fall tillstånd inte behöver sökas. Huvudprincipen bör därvid, som utredningen har anför-t, vara all endast vatlenföretag som uppenbart inte skadar motstående inlressen bör undantas från tillslåndspliklen.

Jag skall nu diskutera frågan om tillständspliktens omfattning rörande vissa typer av vattenföretag, där olika meningar råder bland remissinstanserna. Det gäller vattentäkt för en enskild fastighets husbehovsförbruk-ning, vattentäkt för jordbruksbevattning samt detaljdränering genom täckdikning.

Enligt 2 kap. 47 8 1 mom. iredje slycket VL undantas från tillståndsplikl anordnande och nyttjande av gmndvattenläkt som är avsedd endast för att förse en viss fastighet med vatten lill husbehovsförbrukning (se även 2 kap. 44 8 Qärde stycket VL). Någon särskild beslämmelse beträffande en ytvattentäkt för samma ändamål finns däremot inte.

Enligt utredningsförslaget undantas yl- och gmndvattentäkter, som endast är avsedda för en viss fastighets hushållsförbrukning, från såväl den föreslagna tillstånds- som anmälningsplikten. Med "hushållsförbrukning" avser ulredningen detsamma som "husbehovsförbrukning" enligl VL.

Flera remissinstanser, såsom socialstyrelsen, flera länsläkarmyndigheter och kommunförbundet, anser att tillståndsplikten bör utvidgas även fill grundvattentäkter för husbehov inom planlagda områden. Som skäl anförs av socialstyrelsen bl. a. att en ny grundvattenläkl kan medföra atl avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar kan förorena den gemensamma vattentillgången. Ägaren lill den nya takten kan också hävda atl hans läkt skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplan. Från länsläkarhåll anförs all husbehovstäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhällande lill föroreningskällor saml bristfälligt utförda. Kommunförbundet framför liknande synpunkter samt pekar också på all bristsituationer kan uppstå inom planområden med en vattentäkt för gemensam vattenförsörjning, om fastighetsägarna tar upp egna takter pä sina tomter.

Planverket vidhåller vad som i remissyttrande över bygglagutredningens betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande anfördes om att man i en markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning

Prop, 1981/82:130 507

bör kunna föreskriva byggnadslovsskyldighel för eller förbud mot en gmndvattentäkl, även om lillståndsplikt inte föreligger enligl vattenlagen. Planverket grundar sin uppfattning på att en sådan läkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål.

För egen del vill jag anföra följande. Frånvaron av motstående inlressen vid vattentäkter för husbehovsförbrukning, såvitt avser takternas inverkan på vattenförhållandena, lorde med den av mig tidigare förordade principen om tillståndsplikl medföra att tillstånd av vattendomstol mera sällan skulle behöva inhämlas. Av remissyttrandena framgår emellertid all även husbehovstäkter kan medföra vissa problem. Den myndighetskontroll av husbehovsläkter som önskas av remissinstanserna grundar sig emellertid huvudsakligen på omständigheter som ligger vid sidan av den prövning som skall göras av vattendomstolen. Domstolsprövningen innebär också en omständlig och kostnadskrävande procedur. Det finns dessutom vissa möjligheter att ingripa mot de påtalade förhållandena med stöd av hälsovårdsstadgan (1958:663), som f. n. är föremål för översyn (se SOU 1978:44). I den mån del inte är möjligt alt lösa problemen med husbehovstäkterna inom ramen för hälsovärdsförfatlningarna ligger det enligl min mening närmare till hands att, såsom planverket har föreslagit, lösa problemen inom ramen för den blivande plan- och byggnadslagstiftningen.

På grund av del anförda anser jag alt undantag från kravet på tillslåndsplikt enligt den nya lagen bör göras beträffande vattentäkter, såväl yt- som grundvattenläkter, som är avsedda endast för en viss fastighets husbehovsförbrukning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 22 kap. 7 8 nya vattenlagen innehåller bestämmelser om fördelning mellan flera fasligheler av grundvatten för husbehovsförbrukning.

Lantbruksstyrelsen, LRF och andra företrädare för jordbruksintresset anser att reglerna om lillståndsplikt bör mildras beträffande vattentäkter för jordbruksbevattning. Jag kan inle biträda denna ståndpunkt. Vattenuttagen för jordbruksbevattning är av en helt annan omfattning än husbehovstäkterna och uttagen förekommer vanligen under sådana lider på året då skador på motstående inlressen, särskilt fisket, kan uppkomma. Även om någon enstaka jordbrukares vattenuttag, sett för sig, kanske inle medför så stora skadeverkningar atl tillståndsplikl kan anses motiverad, kan flera jordbrukares uttag ur samma vattentillgång sammantaget få mycket negativa verkningar. Därför behövs en Kontroll av del allmänna beträffande sådana vattenuttag. Del är angeläget alt alla jordbruKsbevaltnare inom bristområden kan ingå i bevattningssamfälligheter, som enligl vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnill 2.12) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Jag anser på grund av del anförda att vattentäkter för jordbruksbevattning bör följa den av mig tidigare förordade huvudprincipen, enligt vilken endast företag som uppenbarl inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikt.

Prop. 1981/82:130 508

Enligt utredningsförslaget skall även markavvattningsföietagen, bl.a. dikning, omfattas av huvudregeln om tillslåndsplikt. Detta motiveras av behovet att begränsa skador på bl. a. nalurvärdsinlressena. Elt till följd av markavvattning minskal vatteninnehåll i marken kan enligt utredningen medföra ogynnsamma verkningar l.ex. på skyddsvärda växter eller djur. Utredningen pekar på de under senare år framförda kraven på skydd för vissa våtmarker.

Som markavvattning räknas enligl den nya vattenlagen (se I kap. 3 8 första stycket punkt 4 och 4 8 punkl 4) även delaljdränering av odlad mark genom täckdikning. Delta överensstämmer med utredningens förslag. Bl. a. lantbruksstyrelsen och LRf-' anser emellertid att täckdikning inle skall behöva prövas. Lantbruksslyrelsen anför all elt genomförande av utredningsförslaget, med hänsyn lill föreslagna bevisbörde- och slraffan-svarsbestämmelser, torde medföra atl lantbruksnämndernas Qänstemän knappast någon gång kan underlåta att ge rådet att tillstånd till dikning bör sökas. Förrättningarnas antal kommer genom utredningsförslaget att öka högst väsentligt ulan alt det allmänna har vunnit någol som tillräckligt motsvarar merarbetet. Lantbruksstyrelsen uppger att lantbruksnämnderna årligen utan förrättning handlägger omkring I 000 nya täckdikningsföretag.

För egen del vill jag anföra följande. 1 samband med t. ex. uppodling av skyddsvärda våtmarker vid vattendrag eller sjöar kan även täckdikningsföretag tänkas komma i konflikt med naturvårdsintressena. Den ökade avrinningen genom täckdikning kan också ha negativa verKningar pä fisKet. På grund av läcKdiKning Kan del vidare inträffa alt närbelägna brunnar sinar. I de flesta fall utförs läcKdiKningen i samband med att annan marK-avvatlning utförs och då Kommer även täckdikningsåtgärderna atl tillslåndsprövas samtidigt. I vissa fall kan dock täckdikning länkas komma till utförande utan något sådant samband. I sädana fall kan det enligl min mening behövas en prövning av täckdikningen.

Som jag har redovisat i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.11) utför naturvårdsverket på regeringens uppdrag en inventering av landets våtmarker. Resultatet av denna inventering bör kunna tjäna som ell viktigt underlag för förelagarens och lantbruksnämndens bedömning av om tillstånd skall behöva sökas lill etl täckdikningsföretag eller inte. Denna inventering Kan docK Knappast bli heltäcKande. Ovisshet kan i en del fall råda om skyddsvärdet av våtmarkerna. Jag håller med lantbruksstyrelsen om att den föreslagna allmänna tillståndspliktsregeln är för sträng i täckdikningsfallen. Jag kan dock inte biträda förslaget att helt undanta täckdikning från tillslåndsplikt. För all inte i onödan belasta företagarna, förrätlningsorganisationen och andra berörda.myndigheter och enskilda anser jag det rimligt alt kravet på tillslåndsplikt mildras på det sättet att tillstånd till delaljdränering genom täckdikning skall inhämtas, om det föreligger sannolika skäl atl förelaget skadar allmänna eller enskilda intressen.

Prop. 1981/82:130 509

Den nu förordade regeln får betydelse när det gäller fördelningen av bevisbördan, t. ex. när det gäller skadeståndsansvaret för olåga utförande av etl vattenföretag. Medan huvudregeln om tillståndsplikt lägger bevisbördan på företagaren, som alltså måste visa atl del var uppenbart att förelaget inte skulle medföra någon skada, kommer bevisbördan i nu angivna fall att i stället åvila den som påstår att tillstånd måste sökas. Denne måsle alltså visa, att omständigheterna vid förelagets utförande var sådana alt förelagaren borde ha insett atl tillstånd måste inhämtas. Även om bevisbördan sålunda inte åvilar företagaren, kan omständigheterna naturligtvis ha varit sådana all skador uppenbarligen skulle ha blivit följden av förelaget. I sådana fall kan företagaren självfallet inte undgå ansvar.

Utöver vad jag nu har förordat i fråga om undanlag från eller mildring av tillständspliklen bör i överensstämmelse med gällande rätt undanlag från tillslåndspliklen göras för vissa rensningar m.m. Brådskande ändrings-och reparationsarbeten bör få utföras utan alt förhandslillstånd inhämlas (se 3 och 4 88 i förevarande kapitel).

Den vattenrältsliga tillståndsprövningen ersätter inte prövningen enligl någon annan lagstiftning, om inte detta uttryckligen anges i denna (se t. ex. 16, 18 och 20 8§ naturvårdslagen som har behandlats vid 3 kap. 3 8).

Utredningen anser atl den vattenrätlsliga prövningen bör kunna ersätta byggnadslovsprövningen enligt byggnadslagstiftningen. Planverket och kommunförbundet är kritiska mot utredningens ståndpunkt och framhåller alt även andra omständigheter än en kontroll av företagets planöverensstämmelse och tekniska utformning ingår i bygglovprövningen, l.ex. det estetiska utförandel samt arbetarskyddssynpunkler.

Enligt min mening bör det slutliga avgörandet av denna fråga anstå i avbidan på alt ställning tas till PBL-ulredningens förslag lill ny plan- och bygglag (se SOU 1979:66 s. 423). Tills vidare bör kravet på byggnadslov gälla även för byggnader och andra anläggningar som ingår i företag som har prövats enligl den nya vattenlagen.

I detta sammanhang vill jag också understryka atl den vattenrätlsliga tillståndsprövningen inte bör kunna ersättas av en tillståndsprövning enligt någon annan lag. Jag kan alltså inte biträda förslag som har framförts vid remissbehandlingen om att en prövning enligl anläggningslagen eller ledningsrättslagen skulle kunna ersätta den vattenrätlsliga prövningen eller medföra att den särskilda bevisregeln i 6 8 i förevarande kapitel inle tillämpades. På motsvarande sätt gäller alt en anmälan enligt 23 8 naturvårdsförordningen (1976:484) om en våtmarksdikning för virkesproduktion inte ersätter den vattenrätlsliga prövning av förelagel som kan erfordras.

1 § Ett vattenföretag får inte påbörjas utan tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte, om det endasl är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd, om annal följer av 2—4 88.

Prop, 1981/82:130 510

När ett vattenföretag inte fät påbörjas utan tillstånd får inte heller arbeten av större omfattning piibörjas i anslutning till företaget innan sådanl tillstånd har meddelats.

Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.

I 14 kap. 5 8finns bestämmelserom skyldighet att begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bmk.

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om att tillstånd i princip krävs för alla valtenförelag utom husbehovsvattentäkter.

Medan utredningsförslaget (se 12 kap. 2 8) använder uttrycket "hushållsförbrukning" används här liksom i 2 kap. 47 S 1 mom. Iredje stycket VL "husbehovsförbrukning". Därmed avses användning av vallen för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i hyreshus, villor och lantgårdar, vidare för vattning av kreatur, mjölkbehandling eller annal vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård, som huvudsakligen är avsedd för eget behov, och för mindre hantverk (se SOU 1937: 35 s. 67). Dit räknas däremot inle vattnets användning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inle heller för jordbruksbevattning.

Som framgår av 1 kap. 3 8 första stycket punkten I avses med vatlenföretag även utrivning av en anläggning i vatten (se även 9 kap. 11 8 samt 14 kap.). Det är utrivningens inverkan pä vallenförhållandena som är avgörande för prövningsplikten vid err tillämpning av 2 8 första stycket Qfr 2 kap. 34 8 första styckel VL).

Förevarande kapitel innehåller inte någon motsvarighet lill undantaget i 2 kap. 20 8 1 mom. andra stycket andra meningen om fiskebyggnader. Enligt vad utredningen har inhämtat förekommer del inte några fiskebyggnader i allmänt vatten. Inte heller för fiskebyggnader i enskilt vaiten behövs det enligt min mening någol särskilt undantag.

Andra stycket motsvarar 2 kap. 20 8 2 mom. VL och 12 kap. 6 S i utredningens förslag. Avsikten med bestämmelsen är att hindra att företagaren föregriper den vattenrättsliga prövningen genom att utföra arbeten på land.

Tredje stycket motsvarar 12 kap. 5 8 i utredningens förslag samt 2 kap. 20 8 1 mom. Qärde stycket och 47 8 1 mom. Qärde styckel, 5 kap. 7 8 tredje slycket, 6 kap. 20 8 första styckel och 7 kap. 36 § fjärde slycket VL.

Fjärde stycket innehåller en erinran om de särskilda bestämmelserna i 14 kap. 5 8 om skyldighet alt begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av gmndvatten får tas ur bruk.

Bestämmelser om straff och handräckning när någon bryter mot första eller andra stycket finns i 21 kap.

Särskilda övergångsbestämmelser finns i 9 8 i promulgationslagen.

Prop. 1981/82:130 511

2 8 Tillstånd lill elt vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom förelagets inverkan
på vattenförhållandena. I fråga om delaljdränering genom täckdikning
krävs tillstånd endasl om det föreligger sannolika skäl all allmänna eller
enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markavvattning krävs även tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätl enligt 8 Kap. I eller 2 8 eller om två eller flera skall delta i förelaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.

Första stycket första meningen motsvarar 12 kap. 1 8 första styckel första meningen i utredningens förslag. Med inverkan på vattenförhållandena avses i första hand en ändring av vattnets djup eller läge men även inverkan på ell vattenområdes användning för båttrafik eller flottning, t. ex. i en allmän farled eller flottled Qfr 2 kap. 11 8 VL). I motsats till utredningen anser jag att begreppet bör omfatta även inverkan på vattnets kvalitet exempelvis genom grumlingar i samband med muddringsarbeten. Del bör också framhållas alt begreppet omfattar inverkan på våtmarker genom en minskning av markens vatteninnehåll som åstadkoms l.ex. av elt markavvattningsföretag.

Dammbyggnader torde regelmässigt vara underkastade tillståndsplikt, eftersom verkningarna är av den arten att skador på motstående intressen, t. ex. fisket, så gott som aldrig kan uteslutas. Jag anser del emellertid inte vara nödvändigt atl som fiskeristyrelsen föreslår införa en särskild beslämmelse om atl tillstånd alltid krävs för dammbyggnader.

I första stycket andra meningen stadgas, i enlighet med vad jag har anfört under kapitelrubriken, en mildare tillståndsplikt beträffande täckdikning.

Som jag har anfört under kapitelrubriken föreligger en skillnad mellan tillslåndspliklen enligt första resp. andra meningen i fråga om bevisbördans fördelning. Bevisbördan enligt första meningen åvilar förelagaren, medan denna enligt andra meningen åvilar den som påslår alt tillstånd borde ha sökts.

Andra stycket motsvarar 7 kap. 36 8 VL och 12 kap. I 8 första stycket andra meningen i utredningens förslag. Markavvattningsföretag medför i många fall inte några skador pä motstående allmänna eller enskilda intressen genom inverkan på vattenförhållandena. Även om en sådan skada inte uppkommer, skall elt markavvattningsföretag prövas, om delaktighelsfrå-gorna inle är lösta pä frivillig väg. Till skillnad mot utredningsförslaget men i överensstämmelse med VL skall tillstånd lill markavvattning också inhämtas då särskilda tvångsrätler behövs, l.ex. då dike måste las upp på annans mark eller då vatten måste ledas till någon annans dlKe, och någon frivillig överensKommelse inte har träffats rörande sädana frågor.

3 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt
nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa elt vattendrag som har

Prop, 1981/82:130 512

viKil från sitt förra läge eller som på något annal sätt har förändrat sill lopp.

Om arbetena berör fastigheter som tillhör någon annan, skall ägarna av dessa alllid underrättas innan arbetena påbörjas,

Om något fiskeintresse kan skadas, skall anmälan om de planerade åtgärderna göras lill fiskenämnden innan arbetena påbörjas. Fiskenämnden får ge råd om hur och när arbetena bör utföras.

Paragrafen motsvarar 12 kap. I 8 andra stycket och 3 S i utredningens förslag samt delvis 2 kap. 36 och 37 88, 5 kap. 9 8,6 kap. 26 8 och 7 kap. 48 8 VL.

1 fråga omförsta stycket kan hänvisas till vad som anförs vid behandlingen av 2 kap, 8 8 och 8 kap. 3 8.

Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande alt det vid t-ex. markavvaltningsföretagen med nutida brukningsmetoder av ekonomiska skäl inte förekommer någon kontinuerlig rensning i nära anslutning lill uppgrundningen. I stället är intervallen mellan rensningarna regelmässigt omkring sex år. Jag delar hovrättens uppfattning all tillslåndsplikl inte bör föreligga även om så lång tid har förflutit. Tillstånd bör däremot krävas om rensningarna utförs efter så lång tid att ett nytt naturtillstånd kan anses vara, etablerat.

Andra stycket saknar molsvarighet i utredningens förslag men motsvarar gällande rätt (se också 8 kap. 3 8 andra stycket nya vattenlagen).

Tredje stycket har en viss motsvarighet i 6 kap. 26 8 VL. Del fiskeinlresse som avses är både allmänl och enskilt, såväl yrkes- som fritidsfiske. Enligt utredningsförslaget skall anmälan ske till länels fiskeriQänsteman, dvs. vederbörande fiskerikonsulent. Den statliga fiskeriadministralionen har emellertid ändrats Qfr instruktionen, 1967: 286, för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadministration efter ändringar i SFS 1977:464). 1 enlighet därmed föreskrivs i förevarande stycke alt anmälan skall göras till fiskenämnden i länet. Fiskenämnden kan givetvis vid behov samråda med vederbörande fiskeriintendent, l.ex. när arbetena berör flera nämnders verksamhetsområde,

FisKenämndens råd Kan exempelvis gå ut på att man undviker att utföra arbetena under fiskens lektid eller att förstöra fiskens lekboltnar. En underlätenhet att följa fiskenämndens råd är inte straffbar men kan ha betydelse vid bedömningen av frågan om skadestånd.

Underlåtenhet att göra anmälan lill fiskenämnden är straffsanklionerad enhgt 21 kap. I 8 andr-a stycket.

Utredningen har vjd behandlingen av förevarande beslämmelse uttalat att den inte omfattar sådana rensningar som ingår som elt led i underhållet av ett tidigare medgivet vattenföretag. Enligt utredningen bör behövliga föreskrifter om sådana åtgärder ha meddelats i tillståndsbeslutet. Som har påpekats av Svea hovrätt förekommer del emellertid f.n. endast undantagsvis alt formerna och tidpunkten för kommande underhållsarbeten anges i det ursprungliga tillståndsbeslutet. Förhållandena kommer förmod-

Prop. 1981/82:130 513

ligen att vara desamma vid tillämpningen av den nya lagen. Enligt min mening måste i allmänhet den av fiskevårdsskäl motiverade anmälningsskyldigheten fullgöras även när det gäller normala underhållsåtgärder i vatten beträffande tidigare medgivna vallenföretag, om inte något annat framgår av tillståndsbeslutet.

Förevarande paragraf handlar om åtgärder som är undantagna från den i I 8 föreskrivna tillståndsplikten. Om tillstånd söks, är det självklart att anmälan inte behöver göras till fiskenämnden.

4 § Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt alt tillslåndspliktiga ändrings- eller lagningsarbelen utförs utan dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 20 8 I mom. Iredje stycket VL och 12 kap.

4 8 i utredningens förslag. Som framgår av I kap. 3 8 första stycket punkten I utgör ändrings- och reparationsarbeten vallenföretag. Paragrafen innebär i nu angivna fall all prövningspliklen kan iakttas i efterhand, om arbetena i och för sig skulle vara tillslåndspliktiga.

5 8 Om ett vatlenförelag har ulförts utan tillstånd enligl denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av företagels laglighet.

En ansöKan om tillstånd att ändra en vatlenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.

Andra slycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 8 all använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagligförklaring av vattenföretag som har utförts ulan tillstånd.

Första stycket motsvarar 12 kap. 7 8 första meningen i ulredningens förslag samt 2 kap. 25 och 53 88, 5 kap. 7 8 andra stycket och 6 kap. 20 8 andra styckel VL.

Möjligheten till lagligförklaring gäller även markavvattningsföretag Qfr 7 kap. 36 8 femte styckel VL).

Frågan om lagligheten av äldre anläggningar bedöms enligt äldre bestämmelser (se 17 8 i promulgationslagen).

Andra stycket motsvarar 13 kap. 3 8 första slycket i ulredningens förslag och 11 kap. 30 8 VL. Syftet med bestämmelsen är främst att förhindra all del tillkommer avgöranden som strider mot varandra. Stadgandet är tillämpligt oavsett om tillslåndsplikt enligl äldre lag har förelegat eller inle. Bedömningen av anläggningens laglighet skall ske i enlighet med de regler som gällde vid anläggningens tillkomst Qfr 17 8 i promulgationslagen).

Tredje slycket motsvarar 12 kap. 7 8 andra meningen och 13 kap. 3 8 andra styckel i utredningens förslag. Motsvarighet saknas i VL. Enligt gällande rätt är det endast ägaren som kan begära en lagligförklaring (se 33 Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 514

NJA 1959 s. I) men genom de nya bestämmelserna får även användaren göra en sådan begäran. Bestämmelserna avser även det fallel att anläggningen inte behöver ändras. Äveri i sådana fall är det nämligen angeläget alt undvika motstridiga avgöranden.

Prövning av en anläggnings laglighet kan göras inle bara av domstol ulan även som utredningen har föreslagit vid förrättning. En förrättningsman skall alltså kunna pröva laglighelen av anläggningar som ingår i ell markavvatlningsföretag. Detta innebär en ändring i förhällande till gällande rätt Qfr 10 kap. 15 och 81 88 VL). Jag anser del av processekonomiska skäl vara lämpligl med en sådan ordning. Rätlssäkerhetskraven blir enligt min mening i erforderlig mån uppfyllda genom att förrättningsmannens beslut i frågan kan överklagas till vattendomstolen.

6 8 Om ett vattenföretag efter del denna lag har trätt i kraft har utförts utan tillstånd enligl lagen, är förelagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan förelaget utfördes.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 8 i utredningens förslag samt 2 kap. 26 och 54 88, 5 kap. 8 8, 6 kap. 20 8 iredje stycket och 7 kap. 47 8 VL. I 10 8 promulgationslagen finns en molsvarande bestämmelse för äldre förelag.

Förevarande bestämmelse gäller om tillstånd inte har inhämtats, oavsett om tillståndsplikl förelåg eller inle. Den som exempelvis med slöd av 3 8 ulför rensningar utan tillstånd blir alltså bevisningsskyldig Qfr 2 kap. 36 8 första styckel sista meningen VL). Till skillnad mot gällande rätt omfattar bestämmelsen även dikningsföretag.

Som Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande tillämpas en motsvarande bevisregel också när ett tillstånd har fåll tas i anspråk innan ersättningsfrågorna har prövats. Denna praxis behöver enligt min mening inte stöd av någon särskild lagregel Qfr prop. 1952; 52 s. 53).

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning

Kapitlet, som molsvarar 6 kap. i ulredningens förslag, har behandla' s i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1-4 88), beslämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten (5-8 88) samt bestämmelser om markavvattning och vägföretag m. m. (9-13 88).

Molsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om verkan av ändrade förhållanden m.m. (6 kap. 4-7 88 i utredningens förslag) har tagils in bland omprövningsbeslämmelserna i 15 kap.

Förevarande kapitel motsvarar 7 kap. VL saml i vad avser avledande av avloppsvatten 8 kap. 20-24 88 VL. Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet lill bestämmelserna om avledande av avloppsvatten.

I I kap. 4 8 finns en definition av begreppet markavvattning och i 2 kap.

6 8 en bestämmelse om all del inle behövs någon vattenrätt för att utföra

Prop. 1981/82:130 515

markavvattningsförelag. Bestämmelserna i 3 kap. 9 8 avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för markavvattningsförelag. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd till markavvattning regleras i 4 kap. 1 och 2 88. Tvångsrätl för markavvattning kan erhållas med slöd av 8 kap. 1 8. 12 kap. innehåller bestämmelser om förrättning för handläggning av frågor om markavvattning och vissa omprövningsbestämmelser m.m. finns som redan har nämnts i 15 kap.

Som jag redan har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) och i inledningen till avsnitt 4.1 är avsikten all lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig pä samfälligheter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associalionsrättsliga bestämmelserna i 7 kap. 61 -65 88 VL behövs därför inte i den nya vallenlagen.

Allmänna bestämmelser

18 På begäran av den som ansöker om tillstånd till markavvattning skall, om det är lämpligt, markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för annans fastighet. Om ägaren till en fastighet som kan få nytta av markavvattningen begär det och det är lämpligt, skall markavvattningen anordnas så att den blir lill nytta även för hans faslighet. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i förelaget. Skyldig-hel atl delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare lill fasligheler som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företagel.

Första styckel gäller även väghållare som inle är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan pä markavvattningsföretaget.

Paragrafen, som molsvarar 6 kap. I 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).

Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 7 kap. 20. 22. 44 och 51 88 VL. 1 enlighet med ett förslag av Svea hovrätt har förevarande bestämmelser ändrats i förhållande till utredningsförslaget så all det tydligt framgår atl en utvidgning av företaget till att omfatta också andra fastigheter än sökandens liksom enligt gällande rätt kräver yrkanden därom av sökanden eller annan som kan få nytta av företaget.

När förrätlningsmannen skall ta ställning till hur etl företag lämpligen bör anordnas, skall han utgå från vad som har begärts av sökandena oeh dem som har förenat sig med sökandena. Om alla är ense om vilka som skall delta och ingen annan begär alt förelaget skall utvidgas till hans faslighet, bör det få ulföras i enlighet med ansökningen. Detta förutsätter givetvis att de allmänna tillådighetsreglerna i 3 kap. inte utgör något hinder.

Om någon fastighetsägare som sökanden eller sökandena har angivit vägrar alt medverka, får frågan om dennes skyldighet atl delta i företagel lösas utifrån ekonomiska och lekniska lämplighetsöverväganden. Delsamma gäller om någon fastighetsägare mot sökandenas vilja har begärt att förelaget skall utsträckas till hans faslighet. Härvid får också beaktas

Prop, 1981/82:130 516

sådana omständigheler som om utvidgningen är förenlig med det sökta företagets ändamål och inte medför oskäliga kostnadsökningar.

Om en fastighetsägare vägrar att medverka, bör förrättningsmannen pröva om han har beaktansvärda skäl för sin inställning. Ett sådant skäl kan vara atl han avser atl på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt själv ordna markavvattningen på sin faslighet. Del kan också tänkas att nyttan för hans fastighet av någon anledning inte är så påtaglig som för övriga deltagare. I fall som de nu nämnda kan del vara lämpligt alt hans fastighet lämnas utanför företaget.

Enligt ulredningen skall undantagsvis också personliga skäl kunna beaktas. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Vad som skall utgöra grund för delaktigheten är den objektiva nyttan för fastigheten och då måsle ägarens personliga förhållanden lämnas utanför bedömningen.

Enligt första slycket tredje meningen skall ägare av fastigheter som får nytta av företaget delta i detta. Utredningsförslaget stadgar i motsvarande fall deltagandeskyldighet för fastigheten. Det ändrade uttryckssättet, som sammanhänger med utforr-nningen av deltagandeskyldigheten i 6 och 7 kap., innebär inte någon ändring i sak av bestämmelsens innebörd. Skyldigheten alt delta är alltså sakrällsligt knuten lill innehavet av fastigheten och följer denna vid överlåtelse. Av bestämmelsen följer också att en nytQanderättshavare, l.ex. enjordbruksarrendalor, inte kan vara sökande till en markavvattning. 1 fråga om väghållare gäller dock särskilda bestämmelser enligt paragrafens andra stycke.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) har Qärde meningen i första slycket utformats så att begränsningen i möjligheten till ivångsanslutning gäller vid all annan markavvattning än dikning.

1 andra stycket, som saknar motsvarighet i VL, stadgas elt undantag frän principen atl endast fastighetsägare får delta i markavvatlningsföretag. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 2.11) skall även väghållare ulan äganderätt till vägmärken kunna anslutas till ett markavvattningsföretag. om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget. Bestämmelsen gäller såväl allmänna som enskilda vägar oavsett om väghållaren har vågrätt eller servitutsrätt till vägmärken. I fråga om deltagandet gäller i övrigl bestämmelserna i första stycket. Det fordras alltså att markavvatlningsföretaget medför nytta för väghållaren genom atl dess ledningar kan användas för erforderiig avvattning av vägmärken. I motsats till utredningsförslaget har väghållaren både rätt och skyldighet att delta. Vid kostnadsfördelningen enligt 3 8 kan hänsyn las till den inverkan som vägen har på markavvattningen.

Bestämr-nelsen om väghållare gäller såväl vid tillkomsten av nya markavvattningsföretag som vid befintliga markavvattningsföretag utan samfällighetsbildning. Uppkommer fråga om anslutning av väghållare till en befintlig samfällighet för markavvattning tillämpas bestämmelserna om

Prop. 1981/82:130 517

omprövning i 15 kap. 15 8 andra slycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 16 8.

Exempel på fall då del kan vara befogal att ansluta en väghållare lill elt markavvattningsföretag är då vägbygget nödvändiggör en avsevärd ändring av markavvattningsföretagets utförande eller medför en påtaglig fördyring av underhållskostnaderna.

2 8 De anläggningar och rättigheter som hör till ett markavvattningsföretag är samfällda för deltagarna i företagel. Inlösen av mark för ett markavvattningsföretag får endasl ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

För utförande och drift av företaget skall deltagarna ingå i en särskild samfällighel.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 8 i utredningens förslag och 7 kap. 21 8 VL. Paragrafen överensstämmer i sak med 14 8 anläggningslagen Qfr också 6 kap. 68 och 7 kap. 3 8 nya vattenlagen).

Deltagare i elt markavvattningsföretag skall enligt I 8 första slycket i princip vara ägare av fasligheter. Från denna princip gäller emellertid en hel del undantag. Sålunda skall enligt 22 kap. I 8 tomträtt och gruva jämställas med fastighet vid tillämpningen av denna lag. Enligt I 8 andra styckel i förevarande kapitel skall en väghållare med vägrätt eller servitulsrätt kunna ingå i ett förelag och detsamma gäller enligt 5 och 7 88 en huvudman för en allmän vatten- och avloppsanläggning eller en ägare av en byggnad eller anläggning på annans mark. Med anledning härav stadgas i första stycket första meningen i förevarande paragraf alt anläggningar m. m. är samfällda för deltagarna i företaget och inte, som i utredningsförslaget, för deltagande fastigheter.

Enligt stadgandet är också rätten lill utrymme för anläggningar som ingår i företaget samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av serviiutskaraklär, l.ex. med stöd av 8 kap. 1 8 nya vattenlagen, och då även till förmån för andra deltagare än ägare av fastigheter. I undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas.

Enligt första stycket andra meningen i förevarande paragraf får inlösen endast ske för i företaget ingående fastigheter. Bestämmelsen överensstämmer med 12 8 andra stycket Qärde meningen anläggningslagen. Inlöst mark är enligl/örsra stycket tredje meningen samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett. En motsvarighet till denna beslämmelse finns i 148 första stycket andra meningen anläggningslagen.

I fråga om hur man praktiskt bör förfara om inlösen måste ske trots alt även andra än fastighetsägare deltar i företagel hänvisas lill vad som anförs vid molsvarande bestämmelser i 6 kap. 6 8 andra stycket. 1 3 8 första stycket andra meningen i förevarande kapitel finns en särskild regel om kostnadsfördelningen.

Prop. 1981/82:130 518

Enligl andra stycket i förevarande paragraf skall deltagarna i ett markavvattningsföretag utgöra en särskild samfällighel för företagets utförande och drift. Med drift avses liksom i 14 8 anläggningslagen även underhåll av företaget. Med samfällighet avses härden associationsform för samverkan som regleras i lagen om förvaltrring av samfälligheter. Delaktigheten i samfälligheten är sakrättsligl knuten till den fastighet eller anläggning som får nytta av förelagel och följer denna vid en överlåtelse.

3 § Koslnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelslal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst lill den nytta var och en har av förelagel. Inlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten, fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskill.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om elt annal område inte hade ingått i förelaget, skall förelaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn lill olikheterna.

Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 2 8 i ulredningens förslag Qfr också 6 kap. 8 8 och 7 kap. 4 8 nya vattenlagen), har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Bestämmelser om kostnadsfördelning finns f n. i7kap. 23-26 88 VL.

Nyltoberäkningen enligt första stycket första meningen i förevarande paragraf skall ske efter samma grunder som vid tillämpning av 5 kap. 138 fastighetsbildningslagen och 15 8 anläggningslagen. Med nytta avses alltså värdehöjningen på fastigheten. Värdehöjningen Kan beräKnas på fastighetens marknadsvärde eller på dess avkastningsvärde eller på ett mellanliggande belopp. Alla positiva effekter av förelagel på faslighelen beaktas härigenom. Möjligheten till en förhållandevis fri bedömning framgår av alt det främst är nyttan som skall beaktas. Olika hjälpmedel kan givetvis komma i fråga. Sålunda bör del vara möjligt atl i vissa fall i stället för värdehöjningen låta en fastighets användning av företaget ligga till grund för kostnadsfördelningen.

Vid kostnadsfördelning enligl faslighelsbildningslagen och anläggningslagen torde den enskilde fastighetsägarens kostnader för åtgärder på den egna faslighelen som utförs för att möjliggöra eller förbättra nyttiggörandet av den gemensamma anläggningen i allmänhet beaktas vid nyltoberäkningen (se prop. 1969; 128 s. B 384 och 1973; 160 s. 215). Sådana anpassnings-och fullföljdskoslnader - främst koslnader för täckdikning - beaktas däremot normall inle vid kostnadsfördelningen enligt bestämmelserna i 7 kap. VL. Vid torrläggning för jordbruksändamål beräknas sålunda värdehöjningen genomgående på marken som om den var täckdikad och en rättvis kostnadsfördelning mellan redan täckdikad och ännu inle täckdikad mark förutsätter då att avdrag för framlida täckdikningskostnader inle görs.

Prop, 1981/82:130 519

De metoder för kostnadsfördelningen som nu kommer till användning vid förrättningar för torrläggning av mark bör i stor utsträckning bli tilllämpliga också vid markavvallningsförrätlningar enligl den nya lagen. Fullföljdskoslnader bör då på samma sätt som tidigare normall lämnas utanför nyttoberäkningen. Det saknas likaledes i de flesta fall anledning att vid nyttoberäkningen beakta framtida koslnader för underhållet av gemensamma anläggningar. Dessa kostnader torde i de flesta fall inle inverka på fördelningen. 1 den mån kostnaden för underhållet av en dikesslräcka väsentligt minskas genom alt diket görs täckt kan en önskvärd justering av kostnadsfördelningen åstadkommas genom avdelningsbildning enligt andra slycket i förevarande paragraf.

I delta sammanhang vill jag framhålla att den nya vattenlagen innebär alt fulllföljdsålgärder på enskilda fasligheter, exempelvis täckdikning, kan komma atl prövas i samband med markavvatlningsföretaget. Detta innebär emellertid inte att täckdikningen när det gäller fördelningen av kostnaderna skall behandlas som om den ingick i det gemensamma förelaget. Liksom f. n. skall det gemensamma kostnadsansvaret endast avse gemensamma ledningar. Fullföljdsåtgärder på egen mark skall alltså bekostas av markägaren ensam.

Bestämmelserna om kostnadsfördelning i första stycket gäller såväl utförande- som driftskostnader. Det är emellertid ingenting som hindrar alt olika andelstal fastställs för de båda koslnadsslagen Qfr 15 8 anläggningslagen). Det bör sålunda vara möjligt atl fördela ulförandekoslnaden efter nyttan och driftskostnaden efter den faktiska användningen av gemensamma anläggningar.

Första stycket andra meningen hänger samman med de särskilda bestämmelserna om inlösen av mark i 2 8 första stycket i förevarande kapitel. Bestämmelsen motsvarar 15 8 forsla slycket tredje meningen anläggningslagen.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning som saknar motsvarighet i anläggningslagen. Bestämmelsen har fått en någol utförligare avfattning än motsvarande bestämmelse i 6 kap. 2 8 andra styckel utredningsförslaget. Avdelningsbildning, som huvudsakligen är av betydelse för dikningsföretagen, kan tillgripas i samma omfattning som enligt 7 kap. 24 8 första slycket VL. Förutsättningar för avdelningsbildning föreligger bl. a. om utförandel av en viss del av företaget är särskill kostnadskrävande eller om det mellan olika områden inom företaget finns olikheter i fallförhållanden eller andra nalurtorhållanden. Särskilda koslnader kan uppslå l.ex. om en dikesslräcka på grund av brukningsförhållan-dena eller av andra skäl måste utföras såsom täckt ledning. 1 samtliga fall krävs att avdelningsbildningen medför en avsevärt minskad kostnad i förhållande till nyttan för ett visst område.

I 12 kap. 32 8 nya vattenlagen finns bestämmelser om verkan av överenskommelser mellan deltagarna om fördelningen av kostnaderna för företaget Qfr 6 kap. 98 och 7 kap. 4 8 tredje slycket nya vattenlagen).

Prop, 1981/82:130 520

4 8 Andra deltagare i ett markavvattningsföretag än sådana som har
ansökl om företaget är inte skyldiga alt delta i kostnaden för atl utföra
förelaget med mer än som svarar mot den nytta som har legal lill grund för
alt beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den
beräknade nyttan omräknas lill penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe
ring av kostnaden.

Vid tillämpningen av första stycKet anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om företaget, de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt saml, om förelagel utförs efter beslut vid fastighetsreglering, ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Paragrafen motsvarar 7 kap. 27 8 VL. Första stycket andra meningen i förevarande paragraf utgör en nyhet i förhållande till gällande lätt.

Förevarande paragraf skall iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om uttaxering av bidrag i 40-46 88 lagen om förvaltning av samfälligheter. Den omräkning med hänsyn till ändringar i penningvärdet som skall ske av nyttobeloppel kan lämpligen ske med tillämpning av konsumentprisindex.

Enligt 7 kap. 54 S VL har vid invallningsföretag den som inte är sökande rätt atl påfordra atl all hans mark som ingår i företagel skall lösas för förelagets räkning. Bestämmelsen har tillkommit såsom skydd för den som inte är sökande och som bedömer förelaget som riskfyllt.

Enligt min mening finns det inle något behov av en motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Bestämmelserna om tillåtlighet i 3 kap. saml om majoritetskrav i I S första stycket Qärde meningen och om begränsning av kostnadsbidraget i förevarande paragraf får anses utgöra en tillräcklig garanti för alt förlusler inte skall behöva uppkomma för den som inte är sökande till förelaget på grund av att företaget visar sig olönsamt.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnill 2.11) har i den nya lagen tagits med bestämmelser om avledande av avloppsvatten till ledningar för markavvattning. Bestämmelserna, som delvis molsvarar 8 kap. 20-24 88 VL, saknar molsvarighet i utredningens förslag. Den nya lagen innehåller däremot i motsats lill gällande rätt inle några regler om UtnytQande av avloppsledningar för markavvattning.

1 I kap. 4 8 punkl 6 finns en definition av "avloppsvallen" som molsvarar 8 kap. 18 VL.

5 8 Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel
kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av
denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav-
vallningsförelagel begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle
dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän valten-
och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i
stället gälla huvudmannen för anläggningen.

Prop, 1981/82:130 521

Vid prövningen enligt förevarande paragraf, som ersätter I S, bör både ekonomiska och miljömässiga faktorer beaktas.

1 VL används begreppet samhälle som beteckning på verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning (se 8 kap. 4 8 andra stycket VL). Delta begrepp behövs inte i den nya lagen.

Frågan om anslutning av en avloppsintressent till ett markavvattningsföretag prövas vid förrättningen i samband med markavvattningsföretagets tillkomst. Uppkommer frågan om anslutning först efter det att samfälligheten för marKavvallning har bildats kan frågan prövas enligt bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 15 8 andra slycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 168.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde
las mellan markavvattningsinlresset och avloppsintresset med hänsyn till
mängden och beskaffenheten av det vatten som avleds genom ledningen
saml lill vad som kan anses rimligl med hänsyn till intressenternas nytta av
ledningen.

Första stycket gäller också vid fördelningen av koslnaderna mellan flera avloppsintressenter.

Paragrafens/öri-ra stycke ersätter 3 8 i vad avser kostnadsfördelningen mellan markavvattningsinlresset och avloppsintresset. Denna kostnadsfördelning skall ske innan kostnaderna fördelas inom vardera intressegruppen. Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall samma principer sedan gälla vid den interrtä kostnadsfördelningen mellan flera avloppsintressenter.

Bestämmelserna i 8 Kap. 12 8 första stycKet andra meningen VL om maximering av Kostnadsandélen fill kostnaden för ett eget företag har inte fått någon uttrycklig motsvarighet här men överväganden av detta slag kan ske inom ramen för kostnadsfördelningen enligt första stycket.

Deltagarna kan träffa överenskommelse om kostnadsfördelningen (se 12 kap. 328).

7 8 Bestämmelserna i 5 och 6 88 om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvallen från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om del är
lämpligt med hänsyn till övriga deltagare.

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 468 VL, innebär att även en byggnad eller anläggning på ofri grund kan anslutas lill markavvatlningsföretaget på grund av behovel att avleda avloppsvatten. Som jag har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) och i specialmotiveringen till 1 8 finns det inte någon sådan möjlighet när det gäller dellagande som grundas på behovet av markavvattning.

Den lämplighetsprövning som skall ske enligl förevarande paragraf föranleds främst av risken för att kostnader som åvilar innehavare av byggna-

Prop, 1981/82:130 522

der m. m. som inte hör till någon fastighet genom de särskilda bestämmelserna om förmånsrätt i fastighet för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter skall övervältras på de deltagare som är fastighetsägare Qfr 6 8 andra styckel anläggningslagen). I den mån en mer betydande del av kostnaden för företaget kommer atl falla på en deltagare utan äganderätt fill fastighet, bör för anslutningen krävas säkerhet för hans kostnadsandel Qfr8kap. 468 VL).

Såsom framgår av 2 8 första stycket andra meningen i förevarande kapitel får inlösen av mark inte ske för byggnad eller anläggning som inte hör till någon fastighet.

8 8 Bestämmelserna i 5-7 88 gäller inle avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verKsamhelsområdel för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Paragrafen, som delvis molsvarar 8 Kap. 24 8 VL, innebär att samverkan enligt 5 8 inte kan komma i fråga när det gäller avloppsvatten från en enskild fastighet som ligger inom verksamhelsområdel för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Inom ett sådanl verksamhetsområde är anläggningens huvudman skyldig att sörja för de enskilda fastigheternas behov av vatten och avlopp och bestämmelserna om gemensamma förelag för markavvattning och avloppsulsläpp bör dä inle vara tillämpliga. Som framgår av 5 8 kan däremot huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning ingå i etl gemensamt företag för avledande av avloppsvatten från verksamhelsområdet.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 8 Om del för markavvattning är nödvändigt att etl vattenavlopp byggs
genom en väg eller att elt avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas
skall väghållaren utföra åtgärden, oi-n inte annat överenskoms.

Om del inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst Qugufem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vallenförelag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen (1918:523).

När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 8 i utredningens förslag och 7 kap. 7 och 8 88 VL. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) har utredningsförslaget frångåtts och väghållarens kostnadsansvar bibehållits i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätl.

Denna liksom övriga paragrafer i denna avdelning avser både allmänna och enskilda vägar.

Prop. 1981/82:130 523

1 motsats till vad som gäller enligl VL grundläggs genomförsta stycket i förevarande paragraf inte någon tvångsrätt för markavvattningsföretaget gentemot väghållaren. Sådan Ivångsrätt kan utverkas med slöd av 8 kap.

I S.

I andra stycket regleras omfattningen av väghållarens kostnadsansvar. 1 motsats till VL görs det inte någon begränsning med hänsyn fill vägens ålder. Liksom f. n. krävs del emellertid att den mark som skall avvallnas har brukats som åker eller äng redan vid vägens tillkomsl. Med hänsyn till atl del i fråga om äldre vägar ofta är svårl all fastställa om delta villkor är uppfyllt har här införts en hjälpregel som innebär all det räcker om marken sedan minst 25 är har brukals som åker eller äng.

För alt väghållaren skall kunna åläggas kostnadsansvaret krävs vidare atl del inle är oskäligt. Som ett exempel då så kan anses vara fallet kan nämnas att en markägare en kort lid efter en vägs tillkomsl begär all åtgärder vidtas för markavvattning trols att han haft möjlighet atl göra det redan vid vägens planering.

I tredje stycket slås fast alt kostnadsansvaret i övriga fall åvilar markavvattningsföretaget.

10 8 Om den kostnad som enligl 9 8 andra styckel åvilar väghållaren avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersältning för skadan.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 9 8 i ulredningens förslag och 7 kap. 17 8 VL. Frågan om ersättning enligt denna paragraf får las upp i samband med att markavvattningsföretaget prövas vid förrättning eller i samband med ell slämningsmål vid vallendomstolen om tvångsrätl enligl 13 kap. 14 8 punkl 6. Jag anser inte att del därutöver behöver tillskapas en möjlighet till särskild talan om sådan ersättning Qfr 18 kap. 3 8 punkt 3 i utredningens förslag).

II 8 Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att
vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens
framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av
byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 8 andra och
tredje styckel samt 10 8 i tillämpliga delar.

Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inle föreligger, hos den som handlägger vägförrältningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

Paragrafen molsvarar 7 kap. 13 8 VL. Den saknar motsvarighet i utredningens förslag Qfr dock 6 kap. 8 8 andra och tredje styckena i utredningens förslag).

Prop. 1981/82:130 524

Tvångsrätt enligt 8 kap. I 8 kan inle upplåtas till förmån för framlida markavvattningsbehov. Kostnaderna för åtgärder för markavvattning blir normalt betydligt lägre om de utförs i samband med alt en väg byggs. Del är därför ett intresse både för markägare och väghållare alt behovel av åtgärder kan aktualiseras redan då vägen planeras. Detta möjliggörs genom bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelserna gäller både allmänna och enskilda vägar.

Den ökade kostnaden för byggandet och driften av vägen som orsakas av vattenavloppet skall i princip belalas av markavvatlnaren. När det är fråga om markavvattning av åker och äng gäller emellertid de speciella bestämmelserna i 9 8 andra slycket och 10 8.

12 8 Bestämmelserna i 9-11 SS innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom. avtal eller
någon annan särskild rättsgrund. Markägaren har dock alltid rätt atl på
egen bekostnad få till stånd sådana åtgärder som avses i 9 8 första stycket.

Paragrafen, som motsvarar 7 kap. 14 8 första stycket VL och 6 kap. 10 8 i utredningens förslag, innebär alt de tidigare paragraferna görs dispositiva och inte heller kan åberopas mot en dom eller elt förrättningsbeslut. Detta gäller dock inle markägarens rätt alt på egen bekostnad fä till stånd de åtgärder som behövs.

Enligt 7 kap. 14 8 andra stycket VL får bestämmelser som insKränKer väghållarens rätt alt få lill stånd avlopp genom väg eller järnväg inte meddelas i samband med expropriation. Jag anser i liKhet med ulredningen atl en sådan bestämmelse inte längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inte fåll någon motsvarighet. Jag kommer att senare ta upp frågan om upphävande av den hänvisning till bestämmelsen som nu finns i I kap.

6 8 expropriationslagen.

13 8 Bestämmelserna i 9-12 88 gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Paragrafen, som molsvarar 6 kap. II 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Paragrafen motsvarar

7 kap. 15 8 VL.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör järnvägslagen upphävas (se 2 8 i promulgationslagen).

6 kap. Bevattningssamfälligheter

Kapitlet, som saknar molsvarighel i VL och utredningsförslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1-3 88) saml bestämmelser om gemensamma anläggningar för bevattning (4-6 88) och fördelning av kostnader (7-9 88).

Prop, 1981/82:130 525

1 1 kap. 4 § finns en definifion av begreppet vattentäkt. Lagen innehåller däremot inle någon definition av begreppet bevattning. Enligl 2 kap. 6 8 behövs del inte någon vattenrätt för vattentäkter för bevattning. Bestämmelserna i 3 kap. 9 8 om jämkningar i vattenförelags utförande avser särskill samfälligheter men hela kapitlet gäller även för bevattningsföretag. Frågan om skyldighet att inhämta fillstånd till bevattning regleras i 4 kap. I och 2 88. Enligt 7 kap. 2 8 kan tvångsdelaktighet komma fill stånd i en vattenreglering för bevattning. Tvångsrätt för bevatlningsföretag kan erhållas med stöd av 8 kap. 1 8.

På skäl som har angivils i den allmänna motiveringen (avsnill 2.12) har det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet för yt- och grundval-tentakler (12 kap. 2 8 i utredningens förslag) inle fått någon molsvarighet i den nya lagen.

Frågorom bildande av bevattningssamfälligheter prövas av vattendomstolen i samband med frågan om tillstånd till vattentäkt för bevattning. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning och vissa omprövningsbestämmelser finns i 15 kap.

Som jag redan har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) och i inledningen lill avsnitt 4.1 är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya lagen.

Allmänna bestämmelser

1 8 Enligt detta kapitel kan bevattningssamfälligheter bildas för fördel
ning av vatten.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

Bevattningssamfälligheter kan bildas med uppgift atl enbart ha hand om fördelningen av vattnei. Samfälligheten kan emellertid också få hand om utförandet och driften av gemensamma anläggningar för bevattning.

Möjligheten att bilda bevattningssamfälligheter enligt den nya vallenlagen utesluter i fortsättningen en tillämpning av anläggningslagen för molsvarande fall (se undantagsbestämmelsen i 1 8 andra stycket anläggningslagen).

2 8 Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får som villkor för
tillstånd bestämmas alt tillståndshavarna skall ingå i en samfällighel för en
sådan fördelning.

Om särskilda skäl föreligger, får även bestämmas att de för vilka tillstånd fill vattentäkt för bevattning redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får i samband med beslul om tillstånd till vattentäkten som villkor för tillståndet bestämmas alt tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

Prop. 1981/82:130 526

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

Vattendomstolen skall självmant bedöma om det finns behov av en samfällighetsbildning resp. anslutning av tillståndshavare till en nybildad eller befintlig samfällighel. Del krävs alltså inle något yrkande därom i det aktuella målet om tillstånd till vattentäkt.

Samfällighetsbildning enligt denna paragraf bör också kunna ske när flera som önskar bevattna ansöker om ett gemensamt uttag av vatten genom en gemensam anläggning. Förutsättningen för paragrafens tillämpning är dä atl de inte redan har bildat någon juridisk person, l.ex. etl handelsbolag eller en förening, för ändamålet saml atl sökandena begär vattendomstolens medverkan för fördelningen av vatten. Om samtliga sökande i nu avsett fall anser sig Kunna vara utan särskilda fördelningsbestämmelser, bör något förordnande om samfällighetsbildning inle meddelas.

En tillståndshavare som skall anslutas med tillämpning av andra slycket i förevarande paragraf måste alltid beredas tillfälle att yttra sig i målet.

Även den som har tillstånd errligt VL kan tvångsvis anslutas lill en bevattningssamfällighet med tillänrpning av andra slycket.

En anslutning av en äldre tillståndshavare grundar inte någon rätt att besluta om inskränkningar i hans tillstånd. Om sådana inskränkningar emellertid är nödvändiga för att erforderliga vattenuttag skall kunna göras av sökandena, kan dessa eller någon av dem begära omprövning av det fidigare tillståndet med stöd av 15 kap. 10 8 eller, i fråga om tillstånd enligt VL, 18 81 promulgationslagen. En sådan inskränkning kan medföra rätt till ersättning för den äldre tillståndshavaren enligl 9 kap. 13 8.

En anslutning av en ny bevattnare lill en befintlig samfällighet enligt tredje stycket kan medföra behov av ändrade bestämmelser rörande samfällighetens förvaltning, andelslal m.m. Då bör vattendomstolen utan något särskilt yrkande med tillämpning av 15 kap. 15 8 andra stycket meddela de ändrade föreskrifter som behövs.

Skyldigheten att delta i bevattningssamfälligheten uppkommer genom vattendomstolens dom och skyldigheten är för framliden knuten till tillståndet till vattentäkt för bevattning. Ell tillstånd är inte personligt ulan tillkommer den som vid varje lidpunkt äger den fastighet, vars marker får bevattnas enligt tillståndet. Grundas tillståndet på en nytQanderällsupplåtelse till marken, åvilar delaktigheten den som vid varje lidpunkt är nyttjanderättshavare.

Så länge lillståndet utnytQas, kvarstår naturligtvis skyldigheten att delta i samfälligheten. Skyldigheten kvarstår även om tillståndshavaren inle avser att utnytQa lillståndet för framtiden. För att bli kvitt delaktigheten måste tillståndshavaren begära utträde enligl omprövningsbeslämmelsen i 15 kap. 15 8 andra stycKet eller få en överensKommelse om utträde fastställd enligt 16 8 samma kapitel. Delta gäller även nytQanderättshavare som deltar i samfälligheten. Om nylQanderältsförhållandet upphör, bör

Prop, 1981/82:130 527

fastighetsägaren ha rätl atl träda i nylQanderältshavarens ställe som tillståndshavare och deltagare. Innan beslul härom har meddelats vid omprövning enligt nämnda stadganden, åvilar delaktigheten emellertid den siste nylQanderättshavaren Qfr prop. 1973: 160 s. 598).

3 8 Deltagarna i en bevattningssamfällighet får fördela tillgängligt vatten
mellan sig, om del behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnylQar sin rätt att ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom
stolen i samband med alt tillstånd gavs.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

1 sådana områden där tillgången på vallen är dålig föreligger redan då tillstånd till vattentäkt för bevattning ges den situationen att vattnet under normala förhållanden inte räcker lill, om alla bevattnare tar ut vatten på en gång. En fördelning behövs då för att bestämma under vilka tider olika bevattnare skall få ta ut vatten och hur myckel vatten varje bevattnare skall få ta ut. Om vattnet skall tas från ett vattendrag har i vattendomstols-praxis i de flesta fall bestämts en minimivattenmängd som alltid skall släppas fram i vattendragel innan vallenbortledningen får ske. En sådan beslämmelse måsle iakttas vid fördelningen liksom andra villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen, l.ex. alt någon deltagare skall vara tillförsäkrad en viss minsta vattenmängd. Om det råder vattenbrist, kan det bli nödvändigt att fördela vattnet även om vattenlillgången under normala förhållanden är sådan att vattnet då inle behöver fördelas. Om en deltagare någol år inle vattnar sin mark bör det vatten som till följd därav inte utnyttjas kunna fördelas mellan övriga deltagare i samfälligheten. Självfallet får dellagarna därvid inle la ut mera vatten än som sammanlagt har medgetts för de tillståndshavare som deltar i samfälligheten.

Paragrafen innehåller inle någon fördelningsnorm utöver vad som kan ha föreskrivits av vattendomstolen, utan det överlämnas ät deltagarna i samfälligheten att fördela vattnet. På det sättet kan man ta hänsyn till det bevattningsbehov som föreligger när frågan om fördelning är aktuell.

En fördelning enligt förevarande paragraf faller inom ramen för sådana normala förvallningsålgärder på vilka lagen om förvaltning av samfälligheter är tillämplig. Bestämmelserna i nämnda lag blir alltså tillämpliga om delägarna inte kan enas om fördelningen. Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av lagen om förvaltning av samfälligheter, däribland 66 S, så att tvister enligt nämnda lag som rör samfälligheter enligl den nya vattenlagen skall prövas av vattendomstol.

Gemensamma anläggningar för bevattning

4 8 Om del är lämpligt, får vattendomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

Prop, 1981/82:130 528

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

Paragrafen gör det möjligt för vattendomstolen att l.ex. gå ifrån yrkanden om uttag av vaiten på flera ställen i etl vattenområde och bestämma att sökandena måste göra sitt vattenuttag på en punkt genom en gemensam ledning. På det sättet kan man minska skadorna på motstående allmänna intressen, t. ex. fiskel eller naturvärden, eller för enskilda sakägare genom minskat intrång på grund av ledningsdragning. Om hänsynen till motstående intressen inte kräver inrättandet av någon gemensam anläggning, bör vattendomstolen bestämma om en sådan endast om någon sökande begär det. Då blir det tekniska och ekonomiska synpunkter som bör vara avgörande vid lämplighetsprövningen enligl förevarande paragraf I 5 8 anges ytteriigare förutsättningar för inrättande av en gemensam anläggning.

Av paragrafen framgår att samtliga delägare i en samfällighet för fördelning av vallen inle behöver delta när del gäller gemensamma anläggningar, t. ex. pumpstationer och ledningar. Inom samfälligheten kan det också finnas olika grupper av fasligheter som var och en har gemensamma anläggningar. I nu angivna fall böi- samfällighetens förvaltning delas upp på olika verksamhetsgrenar.

Vissa anordningar kan vara nödvändiga för alt tillgodose andra inlressen än dellagarnas, l.ex. mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Sädana anordningar, som alltså utgcir villkor för tillstånden, omfattas inte av bestämmelserna i detta kapitel. Slkyldighelen att utföra och sköta sådana anordningar bör naturligtvis åvila tillståndshavarna gemensamt.

En gemensam anläggning för bevattning kan inrättas också sedan samfälligheten redan har bildats. Anstikan till vattendomstolen härom får göras av deltagare i samfälligheten (se 13 kap. 13 8 första stycket punkl 5).

5 8 En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana dellagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.

En gemensam anläggning får inle inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänl motsätter sig åtgärden pch har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Första stycket, som innehåller eft väsendighetskrav, motsvarar 5 S anläggningslagen och andra styckel. som innehåller etl s.k. opinionsvillkor, 7 8 första stycket anläggningslagen. Tredje stycket, som har en motsvarighet i 7S andra styckel anläggningslagen, möjliggör undantag från opinionsvillkoret Qfr specialmotiveringen till 4 8). Som framgår av stadgandet fordras det slarka skäl för alt inrätta en gemensam anläggning mpt deltagarnas vilja.

Prop, 1981/82:130 529

6 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfälld för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.

Inlösen av mark för en gemensam anläggning får endast ske till förmän för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

Paragrafen reglerar sakrättsliga frågor rörande gemensamma anläggningar för bevattning Qfr 5 kap. 2S och 7 kap. 3 8 nya vattenlagen saml 14 8 anläggningslagen).

Som jag har anfört vid 2 8 är rätten och skyldigheten atl delta i en bevattningssamfällighet inte av personlig natur, ulan den följer tillståndet till bevattning. Delaktigheten i samfälligheten är alltså sakrällsligt knuten lill fillståndet. På samma sätt uttrycks i första stycket av förevarande paragraf principen att en gemensam anläggning för bevattning är samfälld egendom för och sakrättsligl anknuten till de tillståndshavare och deltagare i samfälligheten som deltar i anläggningen. Som framgår av 4 8 behöver inte alla deltagare i samfälligheten vara deltagare i den gemensamma anläggningen.

Enligt första stycket är också rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätl av serviiutskaraklär, l.ex. med slöd av 8 kap. 1 8 nya vattenlagen, och då även lill förmån för andra tillståndshavare än ägare av fastigheter. I undanlagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges särskilda bestämmelser i paragrafens andra stycke.

I andra stycket ges särskilda bestämmelser i fråga om inlöst mark för en gemensam bevattningsanläggning. I likhet med vad som gäller enligt anläggningslagen får inlösen endasl ske för fastigheter. Den inlösta marken blir en samfällighet för dessa fastigheter.

Om i en gemensam bevattningsanläggning, för vilken mark har inlösts, deltar andra än sådana vilkas tillstånd grundas på äganderätt till fastighet, får följande förfarande tillämpas (se prop. 1973: 160 s. 543 och 591). Sedan marken har inlösts, får rätl att begagna den inlösta marken såsom utrymme för anläggningen upplåtas. Denna rätt blir samfälld för samtliga deltagare i anläggningen, således även nytQanderättshavare. Löseskillingen för den inlösta marken får betalas enbart av dem som företräder de inlösande fastigheterna, medan övriga deltagare i anläggningen bör betala ersättning för upplåtelse av marken med vad som av del belopp som de inlösenskyldiga har att betala i löseskilling belöper på de övriga i förhållande till deras koslnadsandelar enligt 8 8 i förevarande kapitel. Undanlagsvis kan dock hänsyn böra las lill all de inlösenskyldiga genom inlösningen tillförs värden som överstiger det intrång som upplåtelsen kan innebära.

34 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 530

Fördelning av kostnader

7 8 Kostnaderna för förvaltningen av samfälligheten skall fördelas mel
lan deltagarna efter den mängd vatten som var och en får la ut enligt
meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Paragrafen avser endasl kostnaderna för administration av samfälligheten.

8 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam anläggning
fördelas mellan deltagarna i anläggningen efter vad som är skäligt med
hänsyn främst till den mängd vallen som var och en får la ut enligl
meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.
Inlöses mark för endasl vissa av dellagarna i anläggningen, fastställs grun
derna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av anläggningen.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av anläggningarna i stället fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje dellagare utnylQar anläggningen.

Paragrafen, som behandlar frågan om kostnadsfördelning beträffande en gemensam bevattningsanläggning, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.12). Paragrafen molsvarar 5 kap. 3 8 och 7 kap. 4S i den nya lagen Qfr också 15 8 anläggningslagen).

Första stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen beträffande både utförandet och driften av en gemensam bevattningsanläggning. Den främsta fördelningsnormen är den mängd vatten som varje dellagare får ta ut enligt vattendomstolens tillstånd. Även andra faktorer än mängden vatten kan komma i fråga, t. ex. varje deltagares nytta av anläggningen.

Första slycket iredje meningen hänger samman med de särskilda bestämmelserna om inlösen av mark i 6 § andra styckel i förevarande kapitel Qfr 15 8 första styckel tredje meningen anläggningslagen).

Andra stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen vid avdelningsbildning. Jag är av den uppfattningen att en avdelningsbildning i allmänhel bör undvikas inle minsl med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen som kan uppkomma Qfr prop. 1973; 160 s. 218). 1 undantagsfall bör en sådan emellertid kunna få komma till stånd och i så fall skall särskilda andelstal bestämmas för denna del. I fråga om förvaltningen av en sådan avdelning tillämpas bestämmelserna i bl. a. 41 8 lagen om förvaltning av samfälligheter om skilda verksamhetsgrenar.

Enligl tredje stycket ges möjligheter atl fördela driftkostnaderna, vari inkluderas underhållskostnaderna, genom avgifter. Dellagarnas egen inställning bör naturligtvis tillmätas stor betydelse, såväl vid prövningen huruvida ett avgiftssystem skall tillämpas som vid fastställande av grunderna för avgiftsberäkningen. Vattendomstolens dom om tillämpning av etl avgiftssystem är i princip bindande för deltagarna. Om ändrade förhål-

Prop, 1981/82:130 531

landen skulle medföra att avgifter lämpligen inte längre bör tas ut eller atl de bör ulgå efter andra grunder än dem som har fastställts, har dock deltagarna möjlighet att få domen omprövad med stöd av 15 kap. 15 oeh 16 88 i den nya lagen.

9 8 Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiflsberäkningen skall läggas lill grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i dellagande fasligheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessulom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inle. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen, som har en viss molsvarighet i 168 anläggningslagen, ger möjligheter för deltagarna alt träffa frivilliga överenskommelser om andelstalen m. m. Qfr 7 kap. 4 8 tredje stycket och 12 kap. 32 8 nya vattenlagen).

7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöveriedning

Kapitlet motsvarar 3 kap. VL och 7 kap. i utredningens förslag.

Motsvarighet till de av ulredningen föreslagna bestämmelserna om verkan av ändrade förhållanden m.m. (7 kap. 4-7 och 988 i ulredningens förslag) har tagits in bland omprövningsbestämmelserna i 15 kap.

1 I kap. 4 8 finns definitioner av begreppen vatlenreglering och vatten-överledning. Enligt 2 kap. 108 behövs det inte någon vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vattnet skall ledas Qfr i fråga om överledning 2 kap. 11 8 andra stycket). Bestämmelserna i 3 kap. 9 8 avser särskilt samfälligheter, men hela kapitlet gäller även för vattenreglering och vattenöveriedning. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd regleras i 4 kap. I och 2SS. Tvångsrätl för vatlenreglering och vattenöverledning kan erhållas med stöd av 8 kap. 1 8. Frågor om samfälligheter för vatlenreglering och vattenöverledning prövas av vattendomstolen i samband med frågan om tillstånd lill reglering eller överiedning. 13 kap. innehåller beslämmelser om vattendomstolens handläggning och vissa omprövningsbestämmelser finns som redan har nämnts i 15 kap.

Som jag redan har nämnt i inledningen till avsnitt 4.1 är avsikten all lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen. Särskilda beslämmelser som motsvarar de associationsrätlsliga bestämmelserna i 3 kap. 12-25 88 VL behövs därför inle i den nya vattenlagen.

Jag delar utredningens uppfattning rörande principerna för en lagstiftning om samfälligheter för vatlenreglering och vattenöverledning. 1 enlighet härmed innehåller förevarande kapitel regler om ivångsdelaktighet avseende valtenregleringar eller valtenöverledningar för krafländamål el-

Prop. 1981/82:130 532

ler för bevattning (se 1,2 och 688). Därjämte ges möjlighet till frivillig samfällighetsbildning vid företag med flera sökande oberoende av företagets syfte (se 3 S andra styckel). Som har anförts vid 3 kap. 10 8 innehåller den nya lagen inte några särregler om behandlingen av gemensamma intressen av det slag som f. n. finns i 3 kap. I, 8 och 988 VL (se också 8 kap. 2 8 nya lagen).

1 8 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten-reglering för utnyttjande av vattenkraft skall förordnas att ägare av andra strömfall som får stadigvarande nytta av regleringen skäll delta i företaget, om den som framställer- yrkandet får mer än hälften av regleringsförelagets beräknade nytta saml varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fåll tillstånd till vattenreglering för utnyttjande av vattenkraft, skall på yrkande av ägaren av etl annal strömfall som får sladigvarande nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. I och 27 88 VL samt 7 kap. 8 8 i ulredningens förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätl att delta i vattenregleringsföretag för utnyttjande av vattenkraft.

Enligt första stycket är en ägare av ett strömfall, som får sladigvarande nytta av en vattenreglering för kraftändamål, under vissa förutsättningar skyldig atl delta i förelagel. Med ägare av strömfall jämställs här den som innehar ell strömfall med sådan rätt som sägs i 2 kap. 11 8 första slycket. Nytta är i detta fall endast värdehöjningen till följd av möjligheten till ett förbättrat tillgodogörande av vattenkraften i strömfallet. Frän värdehöjningen skall i förekommande fall göras avdrag för fullföljds- och anpassningskostnader.

Ell yrkande om ivångsanslutning framställs av den som söker eller har fått tillstånd till en vatlenreglering. Till skillnad mot vad som nu gäller skall yrkandet avse ett visst eller vissa strömfall, och den som framställer yrkandet disponerar över vilka som bör anslutas.

För bifall lill etl yrkande om tvångsanslutning krävs, förutom att stadigvarande nytta genom regleringen uppkommer för strömfallet. för del första atl den som framställer yrkandet själv får mer än hälften av den beräknade nyttan av förelaget. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 3 kap. I 8 VL. För del andra krävs all det strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt inom den närmaste tiden. Jag delar utredningens uppfattning att nuvarande möjlighet att tvångsansluta outbyggda strömfall inte bör bibehållas oinskränkt, eftersom del nu ges möjlighet att ta upp frågan om anslutning i samband med atl strömfallet byggs ut. Ett bifall till anslutning av elt outbyggt strömfall förulsätter därför att tillstånd till utbyggnad finns eller att ansökan om tillstånd prövas av vattendomstolen och att förutsättningar för tillstånd föreligger.

Enligt utredningsförslaget kan tvångsdelaktighet vägras, om särskilda

Prop. 1981/82:130 533

skäl talar mot någon annans deltagande i företaget. Så kan enligt utredningen vara fallet vid ekonomiskt riskabla företag.

Jag anser inte atl det finns något behov av att på grund av särskilda skäl vägra tvångsanslutning i fall då de objektiva fömtsättningarna är uppfyllda. En sådan möjlighet saknas i gällande rätt. Jag anser att det är tillräckligt med bestämmelserna i 5 8 som innebär elt ekonomiskt skydd för tvångsanslutna deltagare.

Etl yrkande om Ivångsdelaktighet kan framställas vid vattendomstolen i samband med prövningen av ansökan om tillstånd till regleringen. Sedan tillstånd till regleringen har meddelats, kan etl yrkande om anslutning framställas i ett mål om tillstånd lill utbyggnad av det strömfall som är i fråga. Den som har tillstånd till regleringen kan också vid en senare tidpunkt framställa yrkandet efter stämning pä strömfallets ägare (se 13 kap. 14 § punkt 5). I fråga om anslutning fill en redan befintlig samfällighet för vattenreglering gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 88. Berättigad att begära en omprövning för att utöka deltagarkrelsen i samfälligheten är varje deltagare i samfälligheten. I övrigt gäller bestämmelserna i förevarande stycke även för sådan ivångsanslutning (se 15 kap. 15 8 tredje stycket).

Andra stycket innehåller en bestämmelse om rätt för strömfallsägare som får stadigvarande nytta av ell vattenregleringsföretag för kraftändamål atl delta i företaget. Anslulningsrätt enligt denna bestämmelse kan medges även en ägare av ett oulbyggt strömfall. Ett yrkande om anslutningsrätt kan framställas i målet om tillstånd till vattenregleringen eller i ett mål om tillstånd lill utbyggnad av strömfallet. Yrkandet kan också framställas efter stämning på innehavaren av tillstånd till vattenregleringen (se 13 kap. 14 8 punkt 5). Anslutning till en redan bildad samfällighel för vattenreglering kan ske genom en omprövning av samfällighetens deltagarkrets enligl bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 88. Den som vill ansluta sig lill samfälligheten har rätl alt begära omprövning enligl 15 kap. 15 8 andra stycket. Vid omprövningen gäller bestämmelserna i förevarande stycke (se 15 kap. 15 8 tredje slycket).

I fråga om skyldigheten för den som tillträder ett redan ulfört regleringsförelag atl delta i kostnaderna för utförda anläggningar hänvisar jag lill specialmotiveringen till 15 kap. 15 T Qärde stycket Qfr 7 kap. 9 8 i utredningens förslag).

2 8 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd lill vatten-reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd lill vattentäkt för bevattning och som får sladigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter alt bevattna skall delta i företagel, om den som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsförelagels beräknade nytta.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vallenreglering för bevattning, skall på yrKande av någon annan som har tillstånd till vatten-

Prop, 1981/82:130 534

läkt för bevattning och som får stadigvar-ande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas all denne skall delta i företaget.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 10 8 i ulredningens förslag. Den saknar motsvarighet i VL. Paragrafen iinnehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätl att delta i vatlenregleringsförelag för bevattning.

Skyldighet och rätl alt delta i ett vatlenregleringsförelag för bevattning tillkommer var och en som har tillstånd till vattentäkt för bevattning. Även arrendatorer och andra nytQanderättshavare som har fåll sådanl tillstånd kan alltså delta i vattenregleringsföretaget Qfr 7 kap. 11 8 i utredningens förslag). Till skillnad mot utredningsförslaget kan paragrafens bestämmelser tillämpas även på annan bevaltining än sådan som sker för jordbruksändamål.

När del gäller sättet för att framställa yrKande om anslutning hänvisas lill vad som har anförts vid I 8.

3 8 Om enligt 1 eller 2 § förordnas atl flera skall delta i elt vattenregleringsföretag, skall deltagarna ingå i en samfällighel för utförande och drift av förelaget.

Första stycket gäller också, när på ansöKan av flera söKande tillstånd meddelas till en valtenreglering son-i medför sladigvarande nytta för söKan-dena och annal inte har överensKommils mellan dem.

Anläggningar och rättigheter som hör till regleringsföretaget är samfällda för deltagarna i samfälligheten. Inlösen av marK för ett vattenregleringsföretag får endast ske lill förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.

Paragrafen, som delvis motsvarar 3 kap. 3, 26 och 27 88 VL samt 7 kap. 1 8 i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering.

Den samverkansform som erbjuds enligl förevarande paragraf är samfällighel enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. I samfälligheten ingår deltagarna i förelagel. Delaktigheten i samfälligheten är inle av personlig natur, utan är knuten till tillståndet till vattenreglering eller, såvitt avser sådana som är ivångsanslutna, till innehavet av strömfall eller av tillstånd till bevattning.

Vid vattenregleringsföretag där en eller flera dellagare har ivängsanslu-tits enligt 1 eller 2 8 skall enligt första slycket deltagarna alltid ingå i en samfällighel. För dessa företag finns alltså ingen möjlighet för deltagarna att överenskomma om någon annan samverkansform.

Andra stycket gäller vattenregleringsföretag med flera fristående sökande men utan tvångsdelaktighet. I motsats till vad utredningen har föreslagit (se 7 kap. 1 8 första stycket i utredningens förslag) ges dellagarna möjlighet atl överenskomma om en särskild form för samverkan. En sådan överenskommelse måsle tas in i tillslåndsdomen. Om en överenskommelse inte

Prop. 1981/82:130 535

träffas, skall deltagarna enligt bestämmelsen ingå i en samfällighel. En samfällighet av denna typ uppkommer oavsett syftet med valtenregleringen. Det har inte heller någon betydelse om sökandena har olika syften med vattenregleringen.

De anläggningar och rättigheter som hör till ett vattenregleringsföretag med flera deltagande är enligt tredje slycket första meningen i princip samfällda för deltagarna. Rätlen till utrymme för anläggningar som ingår i företagel är alltså samfälld för dellagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av serviiutskaraklär, t. ex. med stöd av 8 kap. I 8 nya vattenlagen och då även till förmån för andra deltagare än ägare av fasligheter. 1 undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges bestämmelser i andra och Iredje meningarna.

Enligl tredje stycket andra meningen får inlösen endast ske för i företaget ingående fastigheter. Bestämmelsen överensstämmer med 12 8 andra stycket Qärde meningen anläggningslagen. Inlöst mark är enligt tredje stycket tredje meningen samfälld för de fasligheter för vilka inlösen har skett. En motsvarighet till denna bestämmelse finns i 14 8 första stycket andra meningen anläggningslagen.

I fråga om hur man praktiskt bör förfara om inlösen måste ske trots alt även andra än fastighetsägare deltar i företaget hänvisas till vad som har anförls vid molsvarande beslämmelser i 6 kap. 6 8 andra stycket Qfr också 5 kap. 2 8 första stycket). I 4 8 första stycket andra meningen i förevarande kapitel finns en särskild regel om kostnadsfördelningen.

4 8 Koslnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en härav företaget. Inlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten, fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.

Om en valtenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i etl vattendrag och det för detta behövs särskilda dammbyggnader eller andra anläggningar, skall koslnaderna för varje sådan del av förelaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första styckel på de deltagare som har nytta av anläggningarna.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i deltagande fasligheter medger del. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inle, om överenskommelsen är väsentligen ulan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 och 3 88 i utredningens förslag samt 3 kap. 3 och 4 88 VL Qfr också 5 kap. 3 8 och 6 kap. 8 8 nya vattenlagen). Paragrafen innehåller bestämmelser om kostnadsfördelningen inom en vattenregleringssamfällighet.

Prop, 1981/82:130 536

Enligl första stycket första meningen skall kostnaderna för utförande och drift av förelagel fördelas enligt andelstal som bestäms främst efter den nytta var och en har av företaget. Med "nytta" avses här detsamma som i 15 8 anläggningslagen, dvs. värdehöjningen minskad med eventuella fullföljds- och anpassningskostnader.

Ulredningen föreslår att driftkostnaderna om det är lämpligl skall få fördelas genom uttagande av avgifter (se 7 kap. 2 8 första slycket tredje meningen i utredningens förslag). Enligt min mening finns del inte något behov av denna möjlighet lill avgiftsuttag. Det lorde vara svårl atl fastställa en lämplig avgiftsnorm för dessa förelag. Förevarande paragraf innehåller därför inle någon bestämmelse om kostnadsfördelning genom avgiftsuttag.

I 5 8 i förevarande kapitel finns en beslämmelse om begränsning av kostnadsansvaret för den som har tvingats att delta i ett vattenregleringsföretag.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning. Bestämmelsen, som motsvarar 3 kap. 4 8 VL, gör del möjligt att vid kostnadsfördelningen dela upp företaget i avdelningar t. ex. i de fall regleringen berör tvä älvgrenar.

Deltagarna i samfälligheten har enligt iredje stycket under vissa villkor möjlighet att få vattendomstolens fastställelse av en överenskommelse om hur kostnadsfördelningen skall ske. Bestämmelsen har utformats med 16 8 andra stycket anläggningslagen sorn förebild Qfr också 6 kap. 9 8 och 12 kap. 32 8 nya vattenlagen).

5 8 Andra deltagare i elt vattenregleringsföretag än sådana som har an
sökl om förelaget är inle skyldiga alt delta i kostnaden för att utföra
företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat lill grund för
att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den
beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe
ring av kostnaden.

Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om förelaget och de på vilkas begäran företaget har givils en slörre omfattning än vad sökanden har begär-t.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 8 VL. Den saknar motsvarighet i ulredningens förslag. Paragrafen innehåller beslämmelser om begränsning av kostnadsansvaret för andra dellagare än sådana som ansökt om förelagel Qfr 5 kap. 4 8 nya vattenlagen).

Paragrafen skall iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om uttaxering av bidrag i 40-46 88 lagen om förvaltning av samfälligheter. Omräkningen med hänsyn till penningvärdet, som utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt, kan lämpligen ske med tillämpning av konsumentprisindex.

6 8 Bestämmelserna i delta kapitel om vallenreglering gäller även vid
vattenöveriedning.

Prop, 1981/82:130 537

Paragrafen motsvarar 7 kap. I 8 andra stycket i utredningens förslag. I VL finns inte några bestämmelser om samfällighetsbildning för vattenöver ledning.

8 kap. Särskilda tvångsrätter

Kapitlet motsvarar 9 kap. i ulredningens förslag.

I VL särbehandlas de olika företagslyperna. För de flesta av dem finns del särskilda bestämmelser om tvångsrätl. Av grundläggande betydelse är reglerna om tvångsrätl för byggande i vaiten (främst 2 kap. 14-16 88 VL).

Ell tillstånd alt utföra etl vallenförelag innebär atl företagaren får en rätl atl på visst sätt påverka vattenförhållandena trots all allmänna och enskilda intressen kan komma att skadas. För att elt vattenföretag skall kunna genomföras är det emellertid ofta nödvändigt all företagaren utöver denna generella tvångsrätt får möjlighet alt utföra anläggningar och åtgärder på fasligheter som tillhör någon annan. Det kan dessulom finnas behov av alt använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan. Jag delar utredningens uppfattning atl den nya vattenlagen liksom VL bör innehålla bestämmelser om tvångsrätl av nu angiven innebörd.

Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om rätt alt utföra anläggningar och åtgärder på fastigheter Som tillhör någon annan (I 8), om rätt all använda anläggningar i vatten söm tillhör någon annan (2 8), om rätt att lägga upp rensningsmassor (3 8) öch om fiskeförbud (4 8) samt en gemensam ersätlningsbestämmelse (5 §).

Enligt 6 kap. 7 8 VL gäller en skyldighet atl avstå byggnader m. m. som behövs för allmän flottled. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse (9 kap. 3 8 i utredningens förslag). Enligt min mening finns del inle behov av någon sådan beslämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inte någon motsvarighet härtill.

1 § Den som utför ett vatlenförelag kan ges rätl atl ulföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter sOm tillhör någon annan eller la i anspråk mark härför i den mån del behövs för

1. vatlenföretag som avser tillgodogörande av yl- eller gmndvatten,

2. valtenreglering eller vattenöveriedning,

3. vattenföretag som avser allmän farled, allmän hamn eller allmän flotded,

4. markavvattning,

5. vattenföretag för att niotverka förorening genom avloppsvatten,

6. vattenföretag som avses i 2 kap. 7 8.

Den som utför elt valtenförelag kan ges rätt all på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för all förebygga eller minska skada av företagel.

Elt område som las i anspråk enligt första styckel får lösas, om det skall ingå i en strömfallsfastighet.

Prop. 1981/82:130 538

Psragrafen motsvarar 9 kap. I oc;h 2 88 i utredningens förslag. I nuvarande VL finns bestämmelser om tvångsrätt i 2 kap. 14 8 första slycket, 16, r, 45 och 46 88, 3 kap. 2 8,5 kap. 4, 7 och 13 88, 6 kap. 4 och 6 88, 7 kap. I, 2, 4, 5, 7, 9, 33, 40 och 49 88 samt 8 kap. 25-27 88.

Med förevarande paragraf avses inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt utom såtillvida att tvångsrätten till s. k. utmål enligt första stycket i förevarande paragraf oc:h tvångsrätlen för skadeförebyggande åtgärder enligt andra stycket har fått ett vidgat fillämpningsområde.

De anläggningar och åtgärder för vilka Ivångsrätt kan utverkas enligt förevarande paragraf utgör en del av vattenföretaget och skall alltså tillåtlighetsprövas enligt de allmänna bestämmelserna i 3 kap. Av grundläggande betydelse är bestämmelsen i 3 Kap. I 8 första stycKet om att man sKall eftersträva minsta möjliga intrång och olägenhel för allmänna och ensKilda intressen. Delta innebär bl. a. atl tvångsrätl skall medges endast om ändamålet inte kan uppnås på ett annat och mindre ingripande sätt.

Enligt VL (se bl. a. 2 kap. 17 8) får tomtplatser, trädgårdar eller parker inte tas i anspråk, om det Kan undviKas utan synnerlig olägenhet. Med hänsyn till vad nyss anförts om 3 Kap. I S nya lagen delar jag utredningens uppfattning att det inte behövs några särsKilda sKyddsbeslämmelser för tomtplatser m. m. i förevarande Kapitel.

Tvångsrätt enligl första stycket kan liksom f n. inte komma i fråga vid alla typer av vatlenförelag.

Enligt första punkten kan tvångsrätl medges för företag som avser tillgodogörande av vatten. Eftersom vallenreglering och vattenöveriedning språkligl sett knappast kan anses som etl tillgodogörande av vatten, har dessa förelagstyper särskill angivils i punkt 2.

I tredje punkten las upp tvängsrätt för vatlenföretag som avser allmän faried, allmän hamn och allmän flottled. Bestämmelsen innebär en inskränkning i förhållande till gällande rätl genom alt tvångsrätl inle skall kunna meddelas för farleden, hamnen eller flottleden som sådan ulan endast för valtenförelag som ingår- däri. Om del är nödvändigt att ulan samband med ett vattenförelag ta i anspråk annans fasta egendom får expropriation tillgripas (se 2 kap. 2 8 expropriationslagen).

Enligl följande punkter kan tvångsrätt vidare komma i fråga vid markavvattning, vid vallenföretag för all motverka förorening genom avloppsvatten samt vatlenföretag enligl 2 kap. 7 8, dvs. miljövårdande åtgärder m. m. Tvängsrätt enligt första stycket kan däremot inle medges för broar och liknande ulan för sådana anläggningar får tvängsrätt förvärvas med stöd av väglagen, lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen.

Enligl förevarande stycke kan även upplåtas rätt lill s.k. utmål, dvs. mark för erforderiiga byggnader m. m., såsom kraftstation och maskinist-bostad. I motsats till utredningen anser jag atl denna möjlighet bör avse alla typer av vattenförelag som avses i första stycket och alltså inte begränsas till företag för tillgodogörande av vallen Qfr 2 kap. 16 8 VL och 9 kap. 2 8 i utredningens förslag).

Prop. 1981/82:130 539

Till åtgärder som får vidtas enligt första stycket hör inte läkt av massor som behövs för ett i stycket angivet vattenföretag. Däremot bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om uppläggning av jord- eller bergmassor som erhålls t. ex. vid schaktning eller sprängning för elt kraftverk. Tvångsrätl bör också kunna ges för att helt eller delvis riva annans anläggning i vatten eller pä land.

Tvångsrätlen behöver inte vara inskränkt till fasligheter i närheten av företagarens egendom. Ägaren av elt strömfall i nedre delen av en älv kan alltså medges rätt atl ulföra en regleringsdamm vid någon av älvens källsjöar.

Tvångsrätl enligl förevarandé bestämmelse kan medges också för tillfälliga ändamål och kan avse plats för arbetarbostäder eller andra byggnader, vägar, arbetsmaskiner och liknande. När det inle längre finns behov av att använda marken för det avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma skick som när den togs i anspråk. I beslul om tillfälliga tvångsrätler bör erinras om förelagarens skyldighet alt efter viss tid återställa marken.

Tvångsrätten uppkommer genom beslul av vatlendomslolen eller förrältningsmannen, vanligen i samband med prövningen av frågan om tillstånd lill valtenföretaget. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas utan samband med någol ansökningsmål (se 13 kap. 14 8 punkl 6) efter ansökan om stämning. Tvångsrätlen vinner sakrättsligl skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förrätlningsmannen. Någon inskrivning av rättigheten kan inte ske Qfr 23 kap. 1 8 jordabalken). Rättigheten upphör först när tillståndet till vattenföretagel förfaller eller förklaras förverkat eller en omprövning sker som berör tvångsrätlen. Tvångsrälter för tillfälliga ändamål upphör när behovet inte längre föreligger.

Tvångsrätler som motsvarar de nu berörda kan i många fall också erhållas med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och ledningsrättslagen. I likhet med ulredningen anser jag del lämpligl alt bibehålla den nuvarande valfriheten i fråga om vilken lag som bör tillämpas.

Andra stycket avser skadeförebyggande åtgärder vid alla typer av vattenföretag. Det kan vara fråga om såväl åtgärder lill skydd för allmänna inlressen (se 3 kap. I 8 tredje styckel) som åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. 1 8 tredje slycket).

Tredje stycket, som molsvarar 2 kap. 16 8 andra styckel VL, innebär att marken avstås med äganderätt. Inlösen kan också ske enligt ersättningsbestämmelserna i 9 kap. 2 8. Jag delar ulredningens uppfattning alt det inte behövs någon molsvarighet till de speciella inlösenbeslämmelserna i 5 kap. 4 8 och 6 kap. 6 8 VL. Som framgår av 13 kap. 19 8 tredje stycket skall sökanden i en ansökan om tillstånd till ett vattenkraftverK ange ett lämpligt område som bör utgöra strömfallsfastighet.

Prop. 1981/82:130 540

2 8 Om det inle medför en väsentlig olägenhel för ägaren av en vattenanläggning, kan andra ges rätt alt använda anläggningen för att främja sina egna vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av dem.

Den som ges rätt all använda en anläggning kan också ges rätt att ändra anläggningen, om det behövs. Anläggningens ägare har tätt att utföra ändringen mot ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt atl använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätlen atl använda anläggningen.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 8 i utredningens förslag saml 2 kap. 15 8, 7 kap. 2 8 och 50 8 första styckel och 8 kap. 27 8 VL.

Första stycket, som utgör ell komplemenl till 3 kap. 10 8, gäller i motsats lill gällande rätt till förmån för alla typer av vatlenföretag. Möjligheterna atl använda andras anläggningar har utvidgats även i ell annat avseende. Tvångsrätl kan ges inte bara som f. n. för att främja det egna vattenförelaget ulan även för alt förebygga eller minska skada av det. Svea hovrätt har som exempel på beho\'el av en sådan Ivångsrätt nämnt att en damm för årsreglering kan behöva användas för att uQämna flödesändringar som orsakas av en korttidsreglering vid elt kraftverk uppströms dammen.

Vad som avses med en vatlenanläggning framgår av I kap. 4 8 punkt 5.

Enligt utredningsförslaget skall rätt all använda annans anläggning i vatten inle få medges, om bestämmelserna om samfällighetsbildning enligl den nya vattenlagen är tillämpliga. Utredningen anser alltså att delaktighelsreglerna för markavvattningsföretag och inle förevarande beslämmelse skall komma till användning när någon exempelvis vill använda annans dike för markavvattning på sin egen fastighet.

Enligt 7 kap. 2 8 VL får ingen vägras all för torrläggning av sin mark leda vallen till någon annans dike. Om diket måste ändras oeh detta medför båtnad för dikesägaren, är denne skyldig atl delta i företagel (se 7 kap. 20 8 andra slycket och 33 8 VL).

Elt beslut enligt 5 kap. 1 8 nya vattenlagen att utsträcka elt markavvattningsföretag till en annan faslighet än sökandens innebär rätl att på denna fastighet utföra de åtgärder som behövs för företagets genomförande. Åtgärderna kan bestå i en sådan utvidgning eller fördjupning av ett befintligt dike som dels möjliggör markavvattning av sökandens fastighet, dels medför ökad nytta av diket för fastighetsägaren. 1 delta fall är någon särskild tvångsrätl enligl förevarande paragraf inte erforderiig. 1 del fall äter då etl dike på en angränsande fastighet måste användas för ett markavvatlningsföretag utan alt sådana åtgärder skall vidtas som medför ökad nytta för dikesägaren är en tillämpning av 5 kap. I 8 inle möjlig. I detta fall är det därför nödvändigt att tillgripti förevarande Ivångsrällsbeslämmelse, trols all en samfällighetsbildning enligt 5 kap. även i detta fall kan komma till stånd på yrkande av dikesägaren.

Jag anser med hänsyn till del antbrda att tillämpningen av förevarande

Prop. 1981/82:130 541

paragraf inte bör begränsas pä del sätt som utredningen har föreslagit. Någon risk för all bestämmelserna om samfällighetsbildning härigenom skulle kunna få minskad betydelse finns det enligt min mening inte. Fördelarna med samfällighetsbildning är i de flesta fall så stora att denna samverkansform torde komma till användning när det är motiverat.

I 5 kap. 5-8 8§ finns bestämmelserom samfällighetsbildning vid ledande av avloppsvatten till ledningar för markavvattning. Med hänsyn lill dessa bestämmelser, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har utredningens förslag i vad avser avledande av avloppsvallen inte fåll någon motsvarighet i förevarande paragraf. Däremot kan Ivångsrätt meddelas till förmån för vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten Qfr 1 8 punkten 5). Etl exempel härpå är användning av en damm för att genom reglering öka utspädningen av avloppsvatten i ett vattendrag.

Tvångsrätlens innebörd är att den berättigade får använda anläggningen. Äganderätten till anläggningen ändras inte. Enligt 17 kap. 1 8 andra styckel är emellertid den berättigade skyldig att jämte ägaren underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämmer något annat.

Rätten atl använda anläggningen innebär inle någon rätl all inverka på vattenförhållandena lill skada för anläggningens ägare eller andra och inte heller någon rätt alt göra intrång i ägarens rätt lill vattnet. Den berättigade måste alltså ha ett särskilt tillstånd om han behöver utföra ett vattenföretag för alt ändamålet med tvångsrätten sKall tillgodoses.

Beslut om tvångsrätl meddelas av vattendomstolen i samband med prövningen av frågan om tillstånd lill del vallenföretag som tvångsrätlen sKall tillgodose. Tvångsrätl Kan emellertid också utverkas utan samband med någol ansökningsmål (se 13 kap. 14 8 punkt 6).

Om det är fråga om en anläggning utan tillstånd, får en ansökan enligl förevarande paragraf inte prövas om inte samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om lagligförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill utverka tvångsrätt att använda anläggningen (se 4 kap. 5 8).

I andra stycket slås fast dels att tvångsrätl även kan ges för atl utföra nödvändiga ändringar på anläggningen, dels atl anläggningens ägare alltid har rätt atl själv utföra ändringarna. Som utredningen har utvecklat är rättslägel i dessa avseenden f n. oklart, bortsett från ell speciellt fall som regleras i 2 kap. 19 8 VL. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör vattendomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande. Behovet av ändringsarbeten bör beaktas redan vid prövningen enligl första stycket av frågan om hinder föreligger för tvångsrätt med hänsyn till olägenheterna för anläggningens ägare.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten atl använda en anläggning och bygger på samma princip som 3 kap. 10 8 andra stycket och 15 kap. 15 § Qärde stycket. Ersättningen kan efter allmänna

Prop, 1981/82:130 542

skälighelsgrunder bestämmas som elt engångsbelopp eller som en viss andel i kapital- och driftkostnaderna. Frågan om ersättning för skada regleras i 5 8 i förevarande kapitel.

3 8 Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 8 8, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inle vållar påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 8 i utredningens förslag saml 2 kap. 36 och 37 88, 3 kap. 10 8, 5 kap. 9 8,6 kap. 26 8 och 7 kap. 5 och 48 88 VL.

Förevarande beslämmelser avser endast sådana rensningar och andra åtgärder som avses i 2 kap. 8 8. Som ulredningen har anfört innebär delta bl. a. att de kan tillämpas i fråga om jord och rensningsmassor som härrör från dikesrensningar som inte omfattas av givna tillstånd.

Förevarande tvångsrätt avser däremot inte massor som härrör från rensningar för sådana företag som i allmänhet förutsätter tillstånd enligt 4 kap. I dessa fall kan tvångsrätl medges enligt I 8 i förevarandé kapitel.

Tvångsrätlen enligt förevarande paragraf förutsätter inte något särskill beslut. Ett villkor för tvångsrätten är dock att massuppläggningen inte vållar påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhel kan vara att närliggande bosläder utsätts för stank. Som har framhållits av några remissinstanser kan också den omständigheten alt massorna innehåller ogräsfrö innebära hinder mot alt de placeras på eller invid jordbruksmark.

Även om rätten all ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förulsätter något tillstånd enligl den nya vallenlagen, kan det i vissa fall krävas tillstånd enligl någon annan lagstiftning. 7 8 miljöskyddskungörelsen (1969:388) innebär exempelvis all tillstånd enligl ML fordras för uppläggande av fasta ämnen på elt sådant säll all elt vattenområde kan förorenas.

Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren visserligen inte hindra alt massorna läggs upp på hans mark, men om han anser att upplaget vållar avsevärda ölägenheter Kan han vid vattendomstolen väcKa lalan om att massorna sKall tas bcirl eller att sKadeförebyggande åtgärder sKall vidtas (se 13 Kap. 14 8 punkt 6). Han kan också begära ersättning för skada enligl 5 8 i förevarande Kapitel.

LantbruKsslyrelsen har i sill remissyttrande tagit upp frågan om ägande-rätlen lill rensningsmassorna och efterlyser en molsvarighet lill 7 Kap. 5 8 VL, som ger marKägaren rätt atl tillgodogöra sig jord som las upp vid diKning. Enligt min mening bör det även utan en uttrycKlig lagbestämmelse vara klart att ägaren lill den fastighet pä vilken rensningen utförs i första hand har rätl alt tillgodogöra sig massorna. Om han inte vill det och

Prop, 1981/82:130 543

tvångsrätlen enligl förevarande paragraf utnytQas, bör del också vara klart atl massorna tillkommer ägaren lill de fastigheter där massorna läggs upp.

4 8 Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslul om anordningar för att främja fisket eller för atl förebygga skador på
fisket.

Paragrafen molsvarar 9 kap. 5 S i utredningens förslag och 2 kap. 14 8 andra styckel VL.

Ett fiskeförbud kan vara motiverat i samband med förordnanden om fiskefrämjande åtgärder enligl 2 kap. 7 8 eller i samband med beslul om skyddsanordningar enligl 3 kap. 11 8.

Ett fiskeförbud kan liksom enligl VL avse vallenområden inom vilka fiskerätten tillkommer andra än företagaren. I motsats lill ulredningen anser jag inle all detta behöver särskilt anges i förevarande paragraf.

För skada på grund av ett fiskeförbud har fiskerällshavarna rätt till ersättning av företagaren enligt 5 8 förevarande kapitel.

Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av ell fiskeförbud som har meddelats enligt VL finns i 30 8 första stycket Iredje punkten fiskerisladgan (1954:607). Liksom utredningen anser jag del lämpligt att straff även i fortsättningen ådöms enligl fiskerisladgan. En erinran härom finns i 21 kap. I 8 femte styckel.

5 § För skada på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta
kapitel ulgår ersältning enligt 9 kap.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 7 8 i utredningens förslag. Ersältning kan ulgå såsom löseskilling, intrångsersättning eller annan ersättning.

9 kap. Ersättning och andelskraft

Kapitlet motsvarar 4 och 10 kap. i ulredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1 — 10 88) samt beslämmelser om ersättning vid utrivning m.m. (11 8), begränsningar i vattenrättshavarnas ersättningsrätl (12 8), ersättning vid omprövning (13-15 88) och andelskraft (16-19 88).

Motsvarigheter till av utredningen föreslagna bestämmelser om ersättning vid förordnande om vatlenskyddsområde och ersältning för oförulsedd skada m. m. (10 kap. 18 och 19 88 i utredningens förslag) har tagits in i 19 resp. 15 kap.

Allmänna bestämmelser

Förevarande bestämmelser motsvarar 9 kap. 1-10 88 VL och 10 kap. I-10 88 i ulredningens förslag.

Prop. 1981/82:130 544

Gällande bestämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 142, 193, 302 och 309). En motsvarighet lill bestämmelsen i 9 kap. 1 8 Iredje styckel VL om tvångsrätl för skadeförebyggande åtgärder saknas i förevarande kapitel, eftersom en sådan Ivångsrätt Kan utverkas enligl 8 kap. 1 8 andra slycket. De ändringar som utredningen har föreslagil i 6 8 har inte fåll någon molsvarighel i den nya lagen, eftersom de hänger samman med del av utredningen föreslagna prövningssyslemel. I 7 8 andra slycket har gjorts elt förtydligande fillägg.

I 16 kap. finns beslämmelser om betalning av ersättning, tillträde m. m. som motsvarar 9 kap. 11 -29 88 VL.

1 8 Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar
annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas, om
annal inle är särskilt föreskrivet.

Om företag eller åtgärder varfill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går föriorad eller rubbas, gäller vad som föreskrivs om ersättning då fasfigheler tas i anspråk eller skadas.

Den ersätlningsskyldige skall, om det är lämpligt, åläggas all ulföra åtgärder som är ägnade atl förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.

2 8 Fasfigheler eller delar av fastigheter, som lider synnerligt men av elt
förelag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligl denna lag, skall
lösas in, om ägaren begär del.

Den ersältningsskyldige har rätl till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inle har något beaktansvärt intresse av alt behålla fasfigheten eller faslighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i I 8 tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.

3 § Ersättning skall utgå i form av engångsbelopp.

Om del finns skäl lill del, får ersättning för skador till följd av förelag för allmän flottled fastställas atl utgå med årliga belppp, Om skadorna av ett sådant företag inle med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer atl uppstå varje år, får den skadelidande hänvisas alt framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om flottning i allmän flotded. Gmnderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om del är möjligt.

4 8 För fasligheler som löses in i sin helhet skall, om inle annat följer av
vad som sägs nedan, en löseskilling betalas som motsvarar fastighetens
marknadsvärde. Om delar av fasligheter löses eller fastigheter eller delar
av fastigheter på annal sätt tas i anspråk eller skadas, skall en intrångser
sältning betalas som motsvarar den minskning av faslighelens marknads
värde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för
de skador som i övrigl uppkommer för fastighetsägaren.

Dä ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till åtgärder som avses i I 8 tredje stycket.

Prop, 1981/82:130 545

5 § Om det företag för vilket en fasfighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på faslighelens marknadsvärde, skall löseskillingen bestämmas på gmndval av del marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit, dock endasl i den mån del är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller fill den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant alt intrångsersättning skall belalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 § Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av faslighelens marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annal än förväntningar om en ändring i markens fillåtna användningssätt. Om ingreppet är sådanl att intrångsersättning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fasfigheten dessförinnan har filllrälts eller lagils i anspråk eller skadats, när detta skedde.

Om en stadsplan eller en byggnadsplan, enligt vilken marken har avselts för enskilt bebyggande, har fastställts innan lalan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, skall första stycket fillämpas endasl på den värdestegring som har inträffat efter del att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fasfighet, som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för fillämpningen av första stycket alt löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bosladsfaslighet.

I den mån del blir utrett att värdestegringen ulan all ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vatlenföretaget, gäller 5 8.

7 § Om fasligheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller
skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i
faslighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe
ten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på atl den
återstående delens skick ändras.

Ersättningen skall jämkas med hänsyn lill den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.

Om det behövs, skall i beslutet om ersättning las in beslämmelser som är ägnade att hindra atl ersättningstagaren gör en förlusl till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersätlningsbeslutet lill dess betalning sker.

8 § Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall, om skäl föreligger, ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade vidtagits.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller mbbas, skall, då en åtgärd som avses i första slycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första slycket tillämpas så all den ersättningsskyldi-35 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 546

ge erhåller goltgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.

9 8 Ersättningen skall bestämmas särskill för varje sakägare. Löseskill
ing, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och del för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller förtättningsmannen utan hinder av första stycket bestämma en gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligl 16 kap. I 8.

10 § Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligl denna lag medför skada på en fastighet som fillhör den som har fått tillståndet, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar, fordras dessutom de medgivanden frän fastighetsäg:are och fordringshavare som i 22 kap.

11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning m.m.

11 § Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 1 8 eller har ålagts enligt 15 kap. 6 8 första styckel att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersältning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för föriust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har samband med tillståndet till vallenanläggningen. Ersättning utgår i sådanl fall för de kostnader som förlusten av förmånen innebär.

Om fillstånd att riva ut en vattenanläggning har meddelats annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband därmed, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 8 första slycket alt bortskaffa flottledsanläggning är inle skyldig att betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommer i samband med bortskaffandet.

Om vallendomstolen enligl 14 kap. 5 § har föreskrivit villkor för hur >n anläggning för bortledande av gmndvatten får tas ur bruk, är anläggning-■ ens ägare skyldig alt betala ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena.

Paragrafen, som delvis motsvarar 10 kap. 17 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Paragrafen saknar en motsvarighet i VL. I 14 kap. nya vattenlagen finns särskilda beslämmelser om utrivning m. m.

Första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid utrivnig av vatlenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i ytvatten är valtenförelag enligl definitionen i 1 kap. 3 8 första stycket punkl I. Härav följer bl. a. att de allmänna bestämmelserna om ersättning i förevarande kapitel

Prop. 1981/82:130 547

blir tillämpliga. På skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) har emellertid ersättningsskyldigheten för den som river ut en valtenanläggning begränsats någol i förhållande till vatlenföretag i allmänhet.

Enligt första meningen i förevarande stycke gäller att den som river ut en anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är atl vattendomstolen i vissa fall kan jämka ersättningen. Som jag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen bör en sådan jämkning kunna ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande genom all överta ansvaret för anläggningen enligt 14 kap. 2 8 hade kunnat undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn tas till kostnaden för elt fortsall underhåll av vatlenanläggningen. En jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger kostnaden för elt fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det någon gång kunna anses skäligt atl jämka ersättningen, exempelvis då skadeersättningen framstår som oproporfioneriigt stor i förhållande lill arten och omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.

Innebörden av andra meningen i förevarande stycke är att ersättning ulgår för en genom utrivningen orsakad förlust av en förmån endast i den mån förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller fillståndsbeslutet eller i avtal som har samband med vattenanläggningens tillkomst. Ett exempel på en ersättningsgill förmån är rätt till andelskraft.

Vad som skall ersättas är härvid enligl tredje meningen i förevarande stycke förmånstagarens koslnader i anledning av förlusten av förmånen. Som Svea hovrätt framhåller utgår alltså inte ersättning för utebliven framtida vinst. Ersätlningsgilla är bl. a. omställningskostnader som uppkommer exempelvis genom atl den som har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på någol annal sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för anläggningen bör han också ha rätt lill ersättning för att han inte har möjligheter att utnytQa anläggningen under förutsatt tid. Ersättning bör slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadelidande har bekostat för atl kunna utnytQa anläggningen och som blir onödiga genom utrivningen. Vid prövningen av frågan om ersättningens skälighet bör bl. a. beaktas den skadelidandes möjligheter att överta underhållsansvaret enligt 14 kap. 2 8.

Av förevarande beslämmelser framgår motsatsvis atl ersältning inle utgår till den som utan särskild rättsgrund har haft viss förmån av anläggningen, exempelvis i fråga om badmöjligheter eller kommunikationer. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen med detta innehåll behövs därför inle.

Andra stycket innebär att om exempelvis kammarkollegiet har utverkat ett tillstånd till utrivning med stöd av 15 kap. 6 8 får den ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.

Prop, 1981/82:130 548

Tredje slycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller en särskild ersättningsbestämmelse för det fallet att någon har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 8 första styckel att bortskaffa en flottledsanläggning. Bestämmelsen innebär all den som har fått tillstånd till bortskaffandet endast kan förpliktas att betala ersältning för skador som uppkommer i samband med arbetet med att föra bort anläggningen. Skador på annans egendom till följd av bestående ändringar i vattenförhållandena eller förlust av en förmån som någon har ålnjutil lill följd av anläggningens existens ersätts alltså inte.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i ulredningens förslag, innehåller en bestämmelse om ersättning för skador som uppkommer lill följd av att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. Gällande VL innehåller ingen motsvarande beslämmelse. I samband med tillkomsten av den nu gällande bestämmelsen i 2 kap. 59 8 andra stycket VL uttalades all frågan om ersättning för skador som uppkom i samband med att en grundvatlentäkt logs ur bruk fick bedömas enligl allmänna grannelagsrätlsliga grundsatser (prop. 1939:9 s. 69). Nu införs i enlighet med ulredningens förslag en bestämmelse om rätt till ersättning vid utrivning av vattenanläggningar i ytvatten. Enligt min mening är det då följdriktigt all i den nya vattenlagen också reglera frågan om ersältning i det närliggande fallet att en grundvatlenanläggning las ur bruk. En sådan ersättningsbestämmelse har därför tagits in i förevarande stycke. Enligt bestämmelsen kan vattendomstolen i samband med prövningen av villkoren för att en anläggning för bortledande av grundvatten skall få las ur bruK även bestämma ersättning för skador som orsakas av bestående ändring i grundvattenförhållandena.

Begränsningar i vattenrättshavarnas ersättningsrätt

De beslämmelser som utredningen har föreslagit i 10 kap. 11-16 86 under rubriken "Vattenrättshavares ersätlningsrätt i vissa fall" avser två helt olika ersättningssituationer. Med hänsyn härtill har jag ansett det vara lämpligt alt i den nya lagen ta in bestämmelserna i två avdelningar. Bestämmelserna har också arbetats om i flera avseenden.

Den första avdelningen omfattar endast en paragraf, 12 8, som delvis motsvarar 15 81 utredningsförslaget, och reglerar frågan om begränsningar i vattenrättshavarens ersättningsräll, när han lider skada av elt företag, vartill tillstånd meddelas enligt den nya lagen. I den andra avdelningen, som omfattar 13-15 68 och som motsvarar utredningsförslagets 11-14 88, regleras frågan om ersättning lill tillståndshavaren och andra skadelidande till följd av omprövningar enligt den nya lagen.

12 § Om tillstånd meddelas lill elt vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården och det för genomförande av företaget krävs att vaiten tas i anspråk från eller fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas för elt vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats

Prop. 1981/82:130 549

enligt denna lag, skall den gamle tillståndshavaren vara underkastad de begränsningar i sin rätl till ersättning som bestämts enligl 14 8 andra stycket. Vid bestämmandet av ersättning skall hänsyn tas lill vad den gamle tillståndshavaren på gmnd av tillkommande vattenföretag som avses i första meningen eller omprövningar som avses i 14 8 fidigare har fått avstå ulan ersättning saml lill den lid som kan återstå till den enligt 13 kap. 47 6 tredje stycket fastställda fidpunkten, efter vilkens inträde omprövning får begäras.

Om det för genomförande av ett sådant medgivet vattenföretag, som avses i första stycket första meningen, krävs atl vaiten las i anspråk från eller fallhöjden eller regleringsmagasinel minskas för den som inte har något vattenrättsligt tillstånd, är vattenrältshavaren skyldig atl ulan ersättning avstå från en Qugondel av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som utnytQas av honom. Vad han sålunda är skyldig att avstå utan ersältning sKall dock minskas med vad han tidigare kan ha fått avstå utan ersältning på gmnd av denna bestämmelse.

Paragrafen, som delvis motsvarar 10 kap. 15 6 i utredningsförslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7). Den ersätter gällande VL;s bestämmelser om kungsådra i I kap. 5-13 68 men gäller också i andra vattenområden än de nuvarande kungsådrevattendragen.

Paragrafen innehåller begränsningar i den rätt till ersättning för en vattenrättshavare som annars följer av 1-10 56 i förevarande kapitel. Förutsättningen för paragrafens tillämpning är alltså atl det är fråga om en skada eller ell intrång som kan uppskattas i pengar och som normalt skulle ha ersatts helt enligt dessa bestämmelser.

Fömtsättningen för begränsningarna i ersättningsrätlen är att det meddelas fillstånd till ett nytt vattenföretag. Denna fömtsättning gäller också enligl gällande VL för att ersältningsfrihel för det allmänna på grund av kungsådrebestämmelserna skall kunna åberopas (se 1 kap. 4 6 första stycket VL).

Vad vattenrättshavaren skall avslå utan ersättning är beroende av om det han avstår omfattas av ett tillstånd enligt denna lag eller om något sådanl tillstånd inle föreligger. I 11 6 i promulgationslagen regleras frågan om molsvarande inskränkning i ersältningsrätten, när det som avstås omfattas av etl tillstånd enligt gällande VL eller äldre beslämmelser.

Begränsningarna gäller enligl det första stycket sådana fall då vattenrättshavaren tvingas avslå vatten eller fallhöjd eller minska ell regleringsmagasin lill förmån för ett vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intressen som sammanfaller med de kvalificerade intressen som räknas upp i 14 6.

I stadgandet regleras del fallet atl det som vattenrättshavaren avslår omfattas av etl tillstånd enligt förevarande lag. Då skall hans ersältningsrätt begränsas på samma sätt som vid omprövningar som avses i 14 8. Det innebär atl han har rätt lill ersättning för vad som avstås endasl lill den del detta, jämte vad som fidigare har avslåtts utan ersältning enligt förevarande paragraf eller vid omprövning som avses i 14 6, överstiger vad som

Prop. 1981/82:130 550

har föreskrivits i den gamla tillståndsdomen Qfr 13 kap. 47 8 första stycket punkt 12). Om avslåendet sker före den fidpunkt som enligt 13 kap. 47 § tredje stycket gäller för omprövning, skall reduktion av den ersättningsfria andelen ske med hänsyn till den tid som återstår fram till denna tidpunkt.

I paragrafens andra stycke ges en beslämmelse om vad valtenrätlshavaren är skyldig att avstå ulan ersättning i sådana fall då något vattenrättsligt tillstånd inte föreligger och någon del för vilken ersättning inte utgår alltså inte har kunnat fastställas på förhand. I enlighet med vad utredningen har föreslagit skall denna del i sädana fall vara 1/20 av den ifrågavarande fallhöjden, vattenmängden eller magasinsvolymen. Den del som vattenrättshavaren är skyldig att avstå utan ersättning skall dock minskas med vad han tidigare kan ha fåll avstå ulan ersättning på grund av förevarande bestämmelse.

Som jag har anfört tidigare gäller enligl 11 8 i promulgationslagen särskilda bestämmelser, när ett nytt förelag medför inskränkningar i elt företag, vartill tillstånd har meddelats enligt äldre bestämmelser.

I 19 8 i avdelningen om andelskrafl i förevarande kapitel har lagils in en beslämmelse om skyldighet för en mottagare av andelskraft all i samma omfattning som vattenrättshavaren underkasta sig förluster.

Ersättning vid omprövning

Frågan om ersättning vid omprövning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3).

13 § Innehavare av tillstånd enligt denna lag som till följd av omprövning enligl 15 kap. 3, 4, 9 eller 108 åsamkas förlust av vallen eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning har rätt till ersältning för detta, om annat inte följer av 14 6.

Paragrafen molsvarar 10 kap. 1181 utredningsförslaget.

En tillståndshavare som lider ekonomisk skada pä gmnd av omprövning omfattas inte av den allmänna bestämmelsen om rätl till ersättning enhgt 1 6. Förevarande paragraf innehåller därför en allmän erinran om att även fillståndshavare kan vara berättigade till ersättning. Den ulgår för föriust av vattenmängd eller fallhöjd eller begränsning i regleringsfillstånd som han åsamkas på grund av omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 106, om inte omprövningen sker till förmån för de kvalificerade allmänna inlressen som anges i 148 förevarande kapitel. Däremot skall i samband med omprövning ålagda förpliktelser för tillståndshavaren alt vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder som inte innebär förlust av vatten m. m. inle vara förenade med ersältningsrätt för denne.

Stadgandet gäller endast omprövningar beträffande fillstånd enligt den nya lagen. I 12 6 i promulgationslagen finns bestämmelser om ersättning vid omprövning av äldre tillstånd.

Prop, 1981/82:130 551

14 § Om en omprövning som avses i 13 8 sker till förmån för det allmänna fiskeinlresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården är lillslåndshavarens rätt till ersättning för föriuster och insKränKning-ar som avses i 13 8 begränsad på sätt anges i andra stycKet. Detsamma gäller vid omprövning enligt 15 kap. 3 6 eller 98 första meningen fill förmån för den allmänna miljövården.

I fall som avses i första slycket skall ersättning utgå för vad som avstås endast till den del detta, jämte vad tillståndshavaren på grund av tidigare omprövningar eller på grund av 12 8 har fåll avstå utan ersältning, överstiger vad som har bestämts i tillslåndsdomen. Den del för vilken ersättning inte utgår bestäms främst med hänsyn lill förelagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företagel väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt lill andelskrafl samt längden av den tid som föreskrivs innan omprövning av tillståndet kan ske. I fråga om vattenkraftverK bestäms den del för vilKen ersättning inte utgår till högst en femtedel och lägst en Qugondel av produktionsvärdet av den kraft som, med avdrag för den kraflökning som föranleds av förekommande vallenregleringar eller valtenöverledningar, i tillgodogjort skick kan utlas vid varje berört kraftverk. I fråga om vattenregleringar och vattenöverledningar för krafländamål bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en Qugondel av det värde varmed till följd av regleringen eller överiedningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften har ökats eller kunnat utnytQas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande andra vattenföretag bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en Qugondel av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till förelaget.

Om omprövningen sker före den enligt 13 kap. 47 8 Iredje slycket fastställda tidpunkten, skall den enligt andra stycket bestämda andelen minskas med hänsyn till den lid som återstår till denna fidpunkt.

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3), molsvarar i huvudsak 10 kap. 128 i utredningens förslag och begränsar tillständshavarens rätt till ersättning enligt huvudregeln i 13 8 i fall då han åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkningar i sitt regleringslillstånd lill följd av en omprövning till förmån för vissa kvalificerade allmänna inlressen.

Utöver ändringar av mera redaktionell natur skiljer sig bestämmelsen i några avseenden från utredningsförslaget. Enligt utredningsförslaget skall ersättningsfrihet för den allmänna miljövården föreligga endasl om inle förlusten lagligen skall bäras av någon annan än tillståndshavaren. Uttrycket "någon annan" är svårtolkat och kan ge upphov till svårbedömbara tvister. Som jag ser del kan del i princip röra sig om två omprövningssituationer till förmån för den allmänna miljövården då lillslåndshavarens rätt till ersältning bör vara begränsad. Antingen kan det röra sig om del fallel att kammarkollegiet med slöd av 15 kap. 3 8 ansöker om omprövning till förmån för den allmänna miljövården, eller också att företrädare för kommuner eller valtenförbund ansöker om omprövning av tappningsbeslämmelser enhgt 15 kap. 96 första meningen för samma ändamål. I sådana situationer bör naturligtvis det allmänna åtnjuta samma ersättningsfrihet

Prop, 1981/82:130 552

som vid omprövning för övriga kvalificerade allmänna inlressen. De situationer som avses i 15 kap. 98 andra meningen, som möjliggör utverkande av ändrade tappningsbeslämmelser för all motverka förorening genom avloppsvallen, lorde däremot regelmässigt vara en följd av ålägganden enligt ML för den som orsakar förorening genom avloppsvatten. Även om det t. ex. är en kommun som utverkar sädana beslämmelser för atl minska olägenheterna av utsläppet av avloppsvatten från del kommunala reningsverket, bör någon ersältningsfrihel i nu angivna fall inle föreligga. Med hänsyn till det anförda har andra meningen i första stycket fått en ändrad utformning i förhållande till ulrediningsförslagel, så atl lillslåndshavarens rätt till ersättning inle är begränsad vid omprövningar av sistnämnda slag.

I andra stycket första meningen slås fast att, vid beräkningen av vad tillståndshavaren skall vara skyldig att avstå ulan ersättning, hänsyn skall tas till vad han pä grund av tidigare omprövning eller på grund av 12 8 har fåll avslå utan ersättning. Enligt utredningsförslaget skall hänsyn tas till vad tillståndshavaren "förut fått ulan ersältning avstå". Detta ullryck kan närmast tolkas så atl hänsyn skall las också till vad tillståndshavaren har fått avslå på grund av jämkningar av förelagel i själva tillståndet i förhållande till vad han har ansökt om, vilket också överensslämmer med de nuvarande kungsådrebestämmelserna. En sådan ordning skulle emellertid kunna föranleda en sökande alt ansöka om tillstånd lill ell förelag av en myckel större omfattning än vad han har behov av och ge möjligheter för honom att, om del har skett jämkningar i tillståndet, åberopa dessa till sin förmån i ersättningshänseende även om han förutsäg och kanske medgav jämkningarna. Jag har för min del ansett det lämpligare att, vid beräkning av vad som skall avstås utan ersättning, man inte inkluderar vad som avstås i samband med lillståndet.

I anledning av ell påpekande av Svea hovrätt har i den Iredje meningen i andra stycket uttryckligen stadgats att, vid bestämmandet av vad som skall avslås utan ersättning när det gäller vattenkraftverk, produktionsvärdet skall beräknas utan hänsyn till förekommande valtenregleringar eller vallenöveriedningar. Som hovrätten anför bör man vid beräkningen av utbyggnadsvattenföringen i sådana fall också genomgående utgå från medelvaltenföringen.

Den del som skall avstås ulan ersättning skall fastställas av vattendomstolen i tillslåndsdomen (se 13 kap. 478 första stycket punkl 12).

Enligt tredje stycket skall den ersättningsfria andelen minskas om omprövningen sker före den enligl 113 kap. 47 8 iredje stycket fastställda tidigaste omprövningstidpunklen. Sker däremot en sådan omprövning under en ny omprövningsperiod, som har fastställts med slöd av 15 kap. 3 8 tredje stycket, skall någon reduktion inte ske. I motsats till utredningsförslaget skall reduktion enligt förevar-ande stadgande även ske vid omprövning lill förmån för fisket. Jag har ansett alt tillräckliga skäl inte föreligger för atl särbehandla fiskeinlresset.

Prop. 1981/82:130 553

I 198 i avdelningen om andelskraft i förevarande kapitel har tagits in en beslämmelse om skyldighet för en mottagare av andelskraft all i samma omfattning som en tillståndshavare underkasta sig förlusler på grund av omprövning.

15§ Ersättning som enligt 13 och 14 86 tillkommer tillståndshavaren beräknas enligt 1-1066 och skall belalas av den som har begärt omprövningen.

Ersältning för skador som på grund av omprövning enligl denna lag orsakas andra än tillståndshavaren beräknas enligl 1 — 1068. Ersättningen skall betalas av tillståndshavaren, om omprövningen sker med stöd av 15 kap. 3, 4 eller 88, samt vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.

Paragrafen motsvarar delvis 10 kap. 14 6 i utredningsförslaget. I klarhetens intresse har i paragrafen angivits att ersättningen beräknas enligt de allmänna bestämmelserna i 1-1066. Dessutom har i andra slycket reglerats frågan vem som skall betala ersältning för skador som på grund av omprövningen orsakas andra än fillslåndshavaren. Sådana skador kan t. ex. drabba den vars mark- eller vattenområde behöver tas i anspråk för alt de nya villkoren skall kunna uppfyllas eller en mottagare av andelskrafl från én kraftanläggning, beträffande vilken omprövning sker. Ersättningsrätlen för mottagaren av andelskraflen kan dock vara begränsad enligt 19 8 i förevarande kapitel.

Andelskraft

Bestämmelserna 116-1866 motsvarar 4 kap. i ulredningens förslag samt

2 kap. 6 och 7 68 VL. 198 motsvarar 10 kap. 168 i utredningsförslaget.
Gällande bestämmelser om andelskraft tillkom år 1974 och jag kan i alll

väsentligt hänvisa fill vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 170, 186, 300 och 308).

16 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 11 6 eller på gmnd av överenskommelse får delta i fillgodogörandel, om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans vattenrätt är gmndad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en och som inle är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Första slycket gäller även den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap.

3 8, om ersättning för ianspråktagandet inle redan har bestämts, saml den
som äger en kraftanläggning i vilken den tillgodogjorda vattenmängden
minskas lill följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som
avses i 2 kap. 118 andra styckel.

Skyldigheten alt tillhandahålla andelskraft åligger den fastighet med vilken rätlen att tillgodogöra vattenkraften skall vara förenad (strömfallsfastigheten).

Prop. 1981/82:130 554

Rätlen till andelskraft skall vara förenad med den fastighet lill vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18 8 första stycket.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § i ulredningens förslag samt 2 kap. 66 första-tredje styckena VL.

I överensstämmelse med terminologin i övrigt i den nya vattenlagen används i första slycket uttrycket "drift" för såväl driften och underhållet.

Andelskraft kan liksom enligt VL komma i fråga inte bara som kompensation för oulbyggd fallhöjd utan även när kraft helt eller delvis tas i anspråk från ett befintligt kraftverk (se härom prop. 1974:83 s. 173). Vid bestämmande av det kostnadsbidrag som mottagaren av andelskraflen skall betala bör givetvis rimlig hänsyn tas till den gamla anläggningens värde, eftersom andelskraften skall utgöra kompensation för förlust av kraftproduktion från den.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) har i andra slycket införts en möjlighet till andelskraft vid vattenöverledning som saknar motsvarighet i VL.

Den nya vattenlagen innehåller inte någon molsvarighet fill 2 kap. 23 6 VL. Bestämmelsen i 2 kap. 6 6 första stycket sista meningen VL om rätt till andelskraft för sådana som är ersättningsberättigade enligt 2 kap. 23 8 har därför inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf.

17 § 1 samband med beslul om tillhandahållande av andelskraft skall bestämmas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan all medföra betydande olägenhet för motparten. Om det vid omprövningen beslutas atl rätten fill andelskrafl skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1-1086.

Paragrafen molsvarar 4 kap. 2 6 i utredningens förslag saml 2 kap. 68 Qärde och femte styckena VL.

Första stycket innebär att vattendomstolen skall inle bara pröva förutsättningarna för andelskraft ulan även bestämma det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft (se prop. 1974:83 s. 308).

Frågor om omprövning enligt andra stycket avser endasl rättsförhållandet mellan kraftstationens ägare och mottagaren av andelskraften och handläggs därför som slämningsmål enligt 13 kap. 148 punkt 7. Den till vilken andelskraften har upplåtits enligl 18 8 andra slycket har inte någon rätt att påkalla omprövning.

Ett fall då omprövning enligt förevarande stycke kan vara mofiverad är alt det gmndläggande tillståndsbeslutet ändras på grund av omprövning enligt 15 kap.

Prop, 1981/82:130 555

18 8 På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för borgenärer med pantrält eller andra rättsägare.

Rätten lill andelskrafl får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 8 i utredningens förslag och 2 kap. 7 8 VL. Frågor om överflyttning enligt första stycket handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första stycket punkt 6). Detta innebär bl. a. att kungörelse kommer atl utfärdas. Särskilda bestämmelser om innehållet i en ansökan finns i 13 kap. 206 andra stycket.

196 Bestämmelserna i 12 och 1466 om begränsningar i ersättningsrätten för tillståndshavare gäller också i fråga om den rätt till ersättning som fillkommer mottagare av andelskrafl enligt denna lag, om deras rätt upphör eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 168 i utredningsförslaget och 4 kap. 78 första styckel andra meningen VL.

Den som har rätt till andelskraft deltar i fillgodogörandel av kraften vid en kraftanläggning. Hade initiativet fill fallets bebyggande utgått från honom, skulle han själv i fråga om den honom tillhöriga vattenkraften ha blivit skyldig att underkasta sig omprövning eller andra lagliga inskränkningar i sin rätt. Han bör därför i samma utsträckning som kraftstations-ägaren vara skyldig att utan ersättning tåla en viss minskning av sin rätt till andelskraft.

Paragrafen innehåller en bestämmelse härom. Den andel av andelskraften som skall avstås utan ersältning skall proportionellt motsvara den andel som avstås vid den kraftanläggning som skall tillhandahålla andelskraften.

Paragrafen reglerar endast frågan om begränsning i rätten till ersättning beträffande en sådan rätt fill andelskraft, som har fillkommit enligt den nya vattenlagen. I fråga om andelskraft och ersättningskraft enligt VL finns en särskild övergångsbestämmelse i 13 8 i promulgationslagen.

10 kap. Avgifter

Kapitlet, som motsvarar 11 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13). Kapitlet ersätter beslämmelser-na om fiskeavgifter i 2 kap. 8 och 1086 VL samt om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och 15 66 VL.

Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om bygdeavgifter (1-486) och om fiskeavgifter (5-1066).

Prop. 1981/82:130 556

Av skäl som har angivits i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.13.4) innehåller den nya vattenlagen inle någon motsvarighet lill bestämmelserna om domstolsavgifler i 11 kap. 95 och 9688 VL.

Den nya vattenlagen innehåller inte heller någon motsvarighet fill den särskilda fiskeavgift som enligl 6 kap. 98 VL kan åläggas flottningen (se avsnitt 2.13.3). Enligt de övergångsbestämmelser som jag föreslår skall dock avgifter som redan har bestämts utgå så länge flottningen bedrivs (se 14 8 promulgationslagen).

Vid sidan av förevarande avgiftssystem kan regeringen enligl 11 kap. 7 8 ålägga företagaren atl betala s. k. särskilda villkorsmedel.

Bygdeavgifter

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.13.2). Som har angivits där ersätter bygdeavgiflerna de nuvarande regleringsavgiflerna enligl 4 kap. 148 VL. Avgiflsskyldigheten har utvidgats till att omfatta flera typer av vatlenföretag. Beräkningsgrunderna är också nya. I fråga om användningen av bygdeavgifterna görs dock inte någon ändring i förhållande till VL. Ändringarna i förhållande fill utredningens förslag är omfattande.

För regleringsavgifter enligt VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 15 8 promulgationslagen).

1 § Den som har fått tillstånd enligt denna lag till

1. driften av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,

4. ytvaltentäkt

skall betala en årlig bygdeavgifl som bestäms av vfittendomstolen att ulgå efter avgiftsenheter och avgiflsklasser enligt 2 och 3 88.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av valtenföretaget som inle har ersatts enligl 9 kap. och för att gottgöra sädana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av valtenföretaget.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2).

I första stycket anges de typer av vattenföretag som omfattas av avgiflsskyldigheten. Denna är knuten till verksamhel varigenom inverkan sker pä vattenförhållandena. Av 4 8 framgår alt avgiflsskyldigheten inträder först året efter det att verksamheten har satts i gång.

Begreppet vattenkraftverk är inte särskilt definierat i lagen. Därmed avses en anläggning, där etl vattendrags vatten och fallhöjd - lägesenergin — i turbiner omvandlas till rörelseenergi. Turbinerna driver generatorer, som omvandlar denna energi till elkraft.

Avgiftsskyldigheten för vattenregleringar avser endast års-och flerårsregleringar och alltså inle korttidsregleringar. Med en årsreglering avses

Prop. 1981/82:130 557

att vaiten hålls inne i elt magasin under vallenrika delar av ett år — framför allt under vårfloden - för atl avtappas senare under samma regleringsår. Regleringsårel behöver inte sammafalla med kalenderåret. Genom en flerårsreglering sparas vatten i ett magasin under elt vattenrikt år för att del skall kunna las ut under senare, vattenfatliga år.

En korttidsreglering innebär atl vallen spårs på sådana lider av veckan eller dygnet då ett kraftverks belastning är minsl - huvudsakligen under lördagar, söndagar och helgdagar samt nattetid - för atl utnytQas när kraftbehovet är störte och kraften alltså har ett högre värde. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 2.13.2) avspeglas nyttan och omfattningen av en kortfidsreglering i storleken av ett kraftverk och inverkar då på avgiflen för kraftverket. Kortfidsregleringen skall därför inle avgiftsbeläggas särskill.

På samma sätt som kortfidsregleringarna kommer valtenöverledningar för kraftändamål att inverka på avgiften för det kraftverk de beQänar. De skall alltså inte heller avgiftsbeläggas särskilt.

Det är vattendomstolen som bestämmer bygdeavgiflen i samband med att tillstånd meddelas till vatlenföretaget. Som framgår av 3 8 sker en automatisk indexomräkning av avgifterna efter ändringarna i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. De kan även prövas om enligt 15 kap. 128.

Andra stycket motsvarar 4 kap. 15 8 VL och 11 kap. 4 6 andra meningen i utredningens förslag.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall bygdeavgiflen liksom den nuvarande regleringsavgiften användas i bygden för två olika grupper av ändamål, nämligen goltgörelse för enskilda skador samt allmänna ortsändamål. I enlighet med vad statsmakterna tidigare har uttalat Qfr prop. 1959:31 s.34och3LU 1959:5 s. 19) vill jag understryka vikten av att bygdebegreppet ges en vid tolkning. Bygdeområdet vid en vattenreglering får sålunda inte avgränsas så snävt atl bara trakten kring själva regleringsmagasinet tillgodoses med avgiftsmedel. Även kraftverksbygderna blir berättigade till anslag av bygdeavgiftsmedel.

Vad gäller den del av avgiftsmedlen som skall användas som kompensation till enskilda skadelidande vill jag anmärka all denna möjlighet att få ersättning är subsidiär fill den rätt lill ersättning som gmndas på ersättningsbestämmelserna i 9 kap. och reglerna om oförulsedd skada i 15 kap. 20 och 21 86. Möjligheten atl få ersättning av avgiftsmedel är gmndad på billighetsskäl och den skadelidande kan inte göra gällande att ersättning allfid skall utgå.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare att anmäla frågan om utfärdande av bestämmelser som ersätter kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter (1953 års avgiflskungörelse). I det sammanhanget kommer all övervägas behovet av ytterligare tillämpningsföresKrifter rö-

Prop. 1981/82:130 558

rande användningen av bygdeavgiftsmedel Qfr Kungl. Maj;ts brev den 18 maj 1967 till kammarkollegiet ang. tillämpningsföreskrifter m. m. med anledning av ändring av 1953 års avgiflskungörelse).

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om Qugo Kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 KubiKmeter intill 100 miljoner KubiKmeter, varje ytterligare enhet om 50000 KubiKmeter intill 1000 miljoner Kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubikmeter därutöver,

3. för valtenöverledningar och ytvaltenläkter varje kubiKmeter i seKun-den av den vattenmängd som högist får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift sKall inte betalas för valtenkraflverk eller vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

När ell vattenföretag som avses i första stycket utvidgas, beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser elt vatlenföretag för vilket skyldighet att betala bygdeavgifl enligt denna lag eller regleringsavgift enligt 4 kap. 14 8 vattenlagen (19r3; 523) redan föreligger, skall den ytterligare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten, magasinsvolymen eller vallenmängden och då gäller inte andra stycket.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2).

Enligt/örsra stycket punkt 1 beräknas avgiftsenheterna på 10 resp. 20 kilowatt på kraftverkels installerade generatoreffekt. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och i enlighet med vad som förordats av Svea hovrätt, Luleå tingsrätt och kammarkollegiet är det den s. k. märkeffekten som skall användas som mått på kraftverkets utbyggnadseffekt. Denna framgår av en särskild märkning på generatorn och uttrycks i kilovoltampére. Genom att antalet kilovoltampére multipliceras med en faktor för fasförskjutning, som också skall vara angiven på generatorn och som kan variera mellan 0,75 och 1,0, erhålls antalet kilowatt.

I undantagsfall kan det förekomma alt man i elt kraftverk använder en alltför stor generator i förhållande till den installerade turbinen. I sådana fall måste man vid bestämningen av antalet avgiftsenheter i stället ulgå från turbinens verkningsgrad.

Eftersom även uttrycket "effeKten vid medelvattenföring" har disKute-rats vid remissbehandlingen, vill jag framhålla följande. Med medelvattenföring avses medelvärdet av ell antal under en flerårsperiod jämnt fördelade värden på vattenföringen i en seKlion av elt vattendrag. Häri sKall vid överledningar för Kraftändamål även inräknas den överledda vattenmängden. Utredningen har angivit innetiörden av "effekten vid medelvattenföring" som effekten i etl för medelvaltenföringen lämpat maskineri. Som Svea hovrätt anför är emellertid denna definition inte otvetydig och den kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande exempelvis

Prop. 1981/82:130 559

vilken fallhöjd och verkningsgrad ell dylikt maskineri bör konstrueras för. Jag biträder hovrättens förslag att effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan medelvattenföring och utbyggnadsvattenföring. Är l.ex. utbyggnadseffeklen 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 mVs (= utbyggnadsvattenföringen) saml medelvaltenföringen är 50 m'/s, blir

effekten vid medelvaltenföringen 100 x -5|L = 40 MW.

Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraftverk och valtenregleringar endast om antalet avgiflsenheter är minst 500 (=5 megawatt resp. 12,5 miljoner kubikmeter). För valtenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.

Enligt tredje stycket skall vid utvidgning av elt vattenföretag antalet avgiftsenheter beräKnas på den sammanlagda effeKten, magasinsvolymen resp. vattenmängden. De begränsningar för toppeffekt resp. större magasinsvolymer som stadgas i punkterna I och 2 i första slycket gäller därvid. I fråga om företag för vilka skyldighet att betala bygdeavgift enligt den nya lagen eller regleringsavgift enligl VL redan föreligger, skall dock ytteriigare avgift belalas endasl för effcKl-, volym- resp. vattenmängdsöKningen. Även i delta fall beräKnas begränsningarna enligt punKterna 1 och 2 i första StycKet för den sammanlagda effekten resp. magasinsvolymen. Avgiflsskyldighet för KraftverK och regleringar föreligger då även om utvidgningen inte medför en öKning av antalet avgiftsenheter med minst 500.

3 8 För valtenKraftverK och valtenregleringar är avgiflen för varje

avgiftsenhel, om företagel tillhör

Klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2; 1 promille av basbeloppet,

klass 3; 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företaget tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2: 10 procent av basbeloppet, klass 3: 15 procent av basbeloppet, klass 4; 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligl lagen (1962; 381) om allmän försäkring för december året närmast före del år som avgiflen avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena som företaget orsakar samt de mindre eller störte olägenheter eller fördelar för bygden som företagel medför.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2). Som jag har anfört där bör placering av ett företag i klass 1 endast ske i undanlagsfall.

Prop. 1981/82:130 560

Om avgiftsbeloppet inte uppgiir till hell krontal, skall överskjutande örelal falla bort (se lagen, 1972; 180, om avmndning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.).

För att åskådliggöra hur den nya avgiften skall beräknas, om den skulle tillämpas i dag, kan följande exempel anföras. Skyldighet att betala avgift före ett vattenkraftverk inträder år 1981. Kraftverket har en installerad effekt av 15 MW (= 15000 kilov/att). Om någon reduktion av effekten enligt 28 första stycket 1 inte görs, uppgår antalet avgiftspliktiga enheter enligt nämnda sladgande fill 1 500. Företaget har en sådan inverkan på vatten- och bygdeförhållandena alt det bör placeras i klass 2 enligt förevarande paragraf. Avgiften för varje avgiflsenhet skall då utgöra 1 promille av basbeloppet, som för december 1980 är 16 100 kronor. Avgiften för varje enhet är alltså 16,1 kronor och för 1500 enheter 24 150 kronor. Denna avgift skall sedan räknas om åriigen med hänsyn lill ändringarna i basbeloppet för december månad.

4 6 Bygdeavgifl skall utgå från och med kalenderåret närmasi efter det år då tillstånd all driva förelaget togs i anspråk till och med del år då företagel läggs ned.

Bygdeavgiflen skall före varje Kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i det län där företaget huvudsaKligen har utförts.

Paragrafen har behandlats i den allmänna mofiveringen (2.13.2).

Första stycket motsvarar 4 Kap. 146 Qärde stycket första meningen VL och 11 kap. 3 8 första stycket i uti-edningens förslag. Utgångspunkten för avgiftsskyldighetens inträde är enligt stadgandet idrifltagandet av företaget och inte, såsom är fallet med den allmänna fiskeavgiften, när arbetena påbörjas (se 108 i förevarande kapitel).

Andra stycket motsvarar I 8 Iredje och Qärde styckena i 1953 års avgiflskungörelse. Länsstyrelsens befallning med bygdeavgiftsmedlen går vid sidan av den vanliga budgetregleringen enligt 9 kap. regeringsformen Qfr 9 kap. 2 8 andra stycket andra meningen regeringsformen).

Fiskeavgifter

Förevarande bestämmelser har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). De särskilda fiskeavgifterna enligt 5 6 motsvarar avgifter enligt 2 kap. 8 6 VL och de allmänna fiskeavgifterna enligt 66 ersätter avgifter enligt 2 kap. 106 VL. Bestämmelserna för de allmänna fiskeavgifterna har i princip samordnats med vad som gäller för de nya bygdeavgifterna.

Utredningens förslag innehåller inte några beslämmelser om allmänna fiskeavgifter. 1 stället föreslog utredningen alt femton procent av bygdeavgifterna skulle betalas till fiskeristyrelsen alt användas för alt främja fiskel inom landet (I I kap. 4 8 första meningen i utredningens förslag).

Prop. 1981/82:130 561

För fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 och 1066 VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 15 6 promulgafionslagen).

5 6 1 stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 6 får vattendomstolen eller förrättningsmannen, om det är lämpligare, ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiflen kan fastställas som en engångsavgift eller som årliga avgifter.

Om avgiften fastställs alt utgå årligen, skall denna varje år följa förändringarna i det allmänna prisläget sådana dessa uttrycks i basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den fastställda avgiften skall sålunda multipliceras med del tal Qämförelsetal) som anger förhållandel mellan basbeloppet för december månad året närmast före det år då avgiften fastställs och december månad året närmasi före det år då avgiflen skall belalas.

Paragrafen, vars första stycke motsvarar 2 kap. 88VL och 11 kap. 5 8 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).

Av lagtexten framgår att avgifterna får användas för åtgärder bl. a. inom bivattendrag. Härigenom undanröjs den osäkerhet som f. n. råder i detta avseende.

I likhet med vad som kan ske i dag bör avgiften kunna användas för alt bekosta kontrollen av efterlevnaden av meddelade bestämmelser fill skydd för fiskel, om ett behov av fortlöpande kontroll kan bestämt förutses Qfr prop. 1954:23 s. 67).

Det är vattendomstolen eller förrättningsmannen som bestämmer avgifterna i samband med prövningen av frågan om föreskrifter enligl 3 kap. 116. I sistnämnda paragraf anges den ram inom vilken avgiftens slorlek skall bestämmas. Engångsavgifter skall enligt 106 tredje stycket i förevarande kapitel betalas till fiskeristyrelsen på lid som föreskrivs av vattendomstolen eller förrättningsmannen. I fråga om årliga avgifter finns ytterligare bestämelser i 106. De årliga avgifterna kan prövas om enligl 15 kap. 48.

6 § Den som har fått tillstånd enligl denna lag lill ett vallenföretag som avser

1. vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöveriedning för något annal ändamål än krafländamål,

4. ytvatlentäkt

skall, om företagel kan antas skada fisket eller orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vatlenslåndsförhållandena, betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fiskel inom landel.

Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 66.

36 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 562

Paragrafen, som inleder de bestämmelser om allmänna fiskeavgifter som ersätter 2 kap. 106 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).

Uppräkningen av avgiftsskyldiga typer av vattenföretag stämmer i princip överens med vad som gäller för bygdeavgifterna enligt 1 6 första stycket. Eftersom avgiflsskyldigheten inträder när byggnadsåtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjas (se 108), har inledningen i första stycket dock formulerats på elt annat sätt än i 18.

Det är vattendomstolen som bestämmer de allmänna fiskeavgifterna i samband med alt tillstånd meddelas till valtenföretaget. Som framgår av 8 6 sker en automatisk indexomräkning av avgifterna. De kan även prövas omenligt 15 kap. 128.

7 6 Avgiftsenheler är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generaloreffekt som omfattar fio kilowatt infill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om Qugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinels rymd som omfattar 25000 kubikmeter infill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter därutöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre är tio.

När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas, beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ell vallenförelag för vilket skyldighet atl betala allmän fiskeavgift enligl denna lag eller avgift enligt 2 kap. 108 vattenlagen (1918:523) redan föreligger, skall den ytteriigare avgift som skall belalas avse endast ökningen av effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden och då gäller inte andra slycket.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.').

Första slycket molsvarar vad som gäller för bygdeavgifterna enligt 2 6 första stycket utom så lill vida atl punkten 2 i förevarande paragraf endast har en indelning i enheter om 25000 och 50000 kubikmeter och alltså inle även i 100000 kubikmeter.

Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraftverk och vattenregleringar endast om antalet avgiftsenheter är minst 10. För bygdeavgifterna är motsvarande gräns 500 (se 2 6 andra slycket). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten liksom i fråga om bygdeavgifler när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.

I tredje stycket regleras frågan orn beräkningen av antalet avgiftsenheter vid utvidgning av ett vattenföretag Qfr 2 6 tredje stycket).

Prop, 1981/82:130 563

8 6 För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av
giftsenhel, om företagel tillhör

klass 1; 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3; 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företagel fillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4; 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses del basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för december året närmast före det är som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiflsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i del vattenområde som berörs av företaget, fill den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av företaget samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 8 eller 3 kap. 11 8.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).

Jag hänvisar till vad som har anförts vid 3 8 om avmndning av överskjutande örelal.

Om man tar samma exempel på avgiftsberäkningen som jag har lämnat vid 3 8, skulle för samma kraftverk om 15 MW i klass 2 bestämmas en allmän fiskeavgift om 2415 kronor som sedan räknas om årligen med hänsyn till ändringarna i basbeloppet för december månad.

9 8 Om det årliga beloppet för allmänna fiskeavgifter är ringa, får före
skrivas atl avgiflen skall betalas som en engångsavgift. Föreskrift härom
skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet är mindre än femhundra
kronor.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 10 8 1 mom. sista slycket VL Qfr även SOU 1972; 14 s. 16 och 153), har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnift 2.13.3).

10 6 Åriig fiskeavgift skall ulgå från och med kalenderåret närmast efter
del år då fillstånd att utföra sådana arbeten för förelaget eller atl vidta
andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena togs i anspråk lill och
med del år då företagel läggs ned.

Åriig fiskeavgift skall före varje kalenderårs utgång betalas lill fiskeristyrelsen.

Engångsavgift skall betalas fill fiskeristyrelsen senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). Första stycket motsvarar 2 kap. 10 8 1 mom. första stycket VL. Med att

Prop, 1981/82:130 564

förelaget läggs ned jämställs att en vattenanläggning, för vilken avgiftsskyldighet föreligger, rivs ut.

Andra stycket motsvarar 1 8 i 1953 års avgiflskungörelse, som endast reglerar frågan om när åriiga avgifter skall betalas. I tredje stycket har tagits in en särskild bestämmelse om tidpunkten för betalning av en engångsavgift. Denna får bestämmas av vattendomstolen eller förrättningsmannen efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Avgifterna skall enligl förevarandé bestämmelser alllid betalas lill fiskeristyrelsen medan 1953 års avgiflskungörelse förutsätter atl del i ett avgiftsbeslut enligt 2 kap. 8 8 VL kan anges atl betalning skall kunna ske till någon annan än en statlig myndighet. Delta skall alltså inte längre vara möjligt.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.

Kapitlet, som innehåller särskilda beslämmelser om större vatlenförelag m. m., är indelat i två avdelningar. Den första avdelningen avser regeringens prövningsrätt (1-7 68) och den andra behandlar frågan om förberedelse av slörre vattenföretag (8-12 88).

Regeringens prövningsrätt

Med stöd av 4 kap. 17 8 första stycket VL har i 1 8 vattenrättskungörelsen (1971; 789) angivits vilka företaig som alltid skall prövas av regeringen. Regeringen kan vidare enligt 4 kap. 17 8 andra styckel VL förbehålla sig prövningen av andra företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Ett besked om förbehållet skall i så fall lämnas innan vattendomstolen eller synemännen avgör frågan om förelagels tillåtlighet. De nuvarande bestämmelserna om regeringens prövningsrätt tillkom genom en lagändring den 1 januari 1972.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) bör regeringen även i fortsättningen ha band om tillådighetsprövningen av de största vattenförelagen liksom vallenföretag som berör känsliga vattendrag eller vattenområden. Handläggningen i övrigl av sådana mål bör liksom i dag ske vid vattendomstol eller förrättning (se 12 kap. 29 6 och 13 kap. 42 8).

Vid regeringens prövning gäller de vanliga tillåtlighelsreglerna i 3 kap. som också tillämpas av vallendomstolarna och förrältningsmannen. Det är dock endast regeringen som har befogenhet att meddela dispens enligl 3 kap. 4 8 andra stycket och enligl 6 8 andra meningen i detta kapitel. Dessulom har endast regeringen befogenhet alt meddela s.k. särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen (se 7 6 i delta kapitel).

De företag som alltid skall prövas av regeringen bör som ulredningen har föreslagit anges i själva lagen. Jag delar utredningens uppfattning all den nuvarande uppräkningen i vatlenrättskungörelsen av sådana företag är väl avvägd. I enlighet med terminologien i 10 kap. 2 och 7 68 bör emellertid

Prop. 1981/82:130 565

storleken av de kraftverk som skall prövas av regeringen uttryckas i kilowatt installerad generaloreffekt. Dessulom bör regeringen i lagen ges befogenhet att i särskilda fall förbehålla sig fillåtlighetsprövningen av vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhel.

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vallenföretag, nämligen

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generaloreffekt av minsl 20000 kilowatt,

2. vattenregleringar med en störte vattenslåndsskillnad mellan dämnings- och sänkningsgränserna än tvii meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas elt vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

3. vattenöverledningar eller andra valtenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minsl en kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och del inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhel äv betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och andra valtenregleringar eller vattenöverledningar för vattenkraftändamål, om

a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,

b) förelagel avser någon av de älvar eller älvsträckor som anges i följande uppställning

Ålv Sträcka

Klarälven sträckan mellan Kärtbackslrand och Edebäck

Dalälven Västerdalälven, Öislerdalälven uppströms Trängslet

samt sträckan mellan Näs och HedesundaQärdarna

Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan)

och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel-lanljusnan)

Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån-

Damman samt Hårkan uppströms Hotagen

Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvallnet, Långse-leån—Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransaren saml Vojmån uppströms Vojmsjön

Vapstälven

Moälven

Lögde älv

Öre älv

Umeälven Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken

samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan

Bure älv

Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis-jaure

Byske älv

Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv

uppströms Skalka och TjakQajaure samt Pärlälven

Råne älv Rörån-Livas älv.

Prop. 1981/82:130 566

5. gmndvattentäkter för tillgodogörande av en störte vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet,

6. andra valtenregleringar, valtenöverledningar och vattenborlledning-ar än som har angetls fömt, om föixlagel avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och förelagel kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.

Paragrafen motsvarar 15 Kap. 1 8 första stycKet i ulredningens förslag saml 4 Kap. 17 6 första stycKet VL och 1 8 första stycKet vatlenrättskungörelsen (i senaste lydelse enligt SFS 1980:82).

Som jag har anfört i inledningen till förevarande avdelning har i punkl I storleken av de vattenkraftverk som alltid skall prövas av regeringen angivils i en installerad generatoreffekt (märkeffekt) av minst 20000 kilowatt och inte som f.n. kilovoltampére. Härigenom används samma mått på effeKten som i fråga om avgifter enligt 10 Kap. Eftersom effeKlen-heten Kilowatt erhålls genom alt antalet Kilovoltampére multipliceras med faKlorn för fasförskjutning, som kan variera mellan 0,75 och 1,0, innebär ändringen i vissa fall en höjning av gränsen för de kraftverk som obligatoriskt skall prövas av regeringen. Jag vill dock erinra om regeringens möjligheter enligl 3 § alt förbehålla sig prövningen av kraftverk med en effekt som undersfiger 20000 kilowatt.

Med vattenreglering i punkterna 2 och 6 avses en sådan reglering som definieras i 1 kap. 4 §. Under definitionen faller inle, i motsats till vad som är fallet enligt vattenrältskungörelsen, en reglering i markavvaltningssyfte, t. ex. för översvämningsskydd. Inte heller omfattas en reglering för förstärkning av en recipient för avloppsvatten. För att regeringen skall pröva sådana regleringar, fordras alltså elt särskilt förbehållsbeslut med stöd av 3 8.

Med vattenbortledning i punkterna 3 och 6 avses dels ytvattentäkter enligt definitionen i 1 kap. 4 8 och dels bortledning av vatten i annat syfte än tillgodogörande av vattnet, l.ex. utspädning av avloppsvatten i en recipient.

Med lågvattenföring i punkt 3 avses medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vallenföringar som var för sig utgör den minsta vattenföringen under året Qfr 14 kap. 1 § VL).

I punkt 6 behandlas vissa vattenförelag i våra sex största sjöar. Förutsättningen för regeringens obligatoriska prövning är att företaget kan inverka "märkbart" på vattenståndet i eller vatlenavrinningen ur sjön. Som ulredningen anfört vid tillKomsten av vattenrätlsKungörelsen (se SOU 1970:40 s. 41) torde bestämmelsen i praKliKen bli tillämplig på mindre korttidsregleringar och andra vattenregleringar. Däremot kan jag inte dela ulredningens uppfattning att bestämmelsen kommer att omfatta praktiskt taget alla valtenbortledningar från en sådan sjö, om vattnei inte återförs till sjön. Eftersom inverkan av vallenbortledningen skall vara märkbar på vattenståndet eller vattenavrinningen, torde endast bortledningen av

Prop. 1981/82:130 567

mycket stora vattenmängder komma att falla under bestämmelsen. Smärre bortledningar, t. ex. vanliga vattenuttag för jordbmksbevattning, faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

2 6 I fråga om ändringar eller utvidgningar av vattenföretag gäller 1 8
endast om ändringen eller utvidgningen uppnår där angiven omfattning.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 8 andra stycket i utredningens förslag samt I 8 andra stycket vatlenrättskungörelsen.

3 § Om etl annal vattenförelag än etl sådant som anges i 1 och 2 66 är av
betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbe
hålla sig prövningen av förelagels tillåtlighet. Besked om förbehållet skall
lämnas fill vattendomstolen eller förrätlningsmannen innan dom eller be
slul har meddelats om företagets tillåtlighet.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 6 Qärde stycket i utredningens förslag saml 4 kap. 17 8 andra styckel VL.

Bestämmelserna omfattar alla typer av vallenföretag. I likhet med vad som f. n. gäller i fråga om slörre vattenavlednings- eller invallningsföretag (se 7 kap. 46 8 första stycket och 49 8 VL) avser regeringens prövningsrätt således även markavvattningsföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Förbehållsrätten gäller alla typer av dylika markavvattningsförelag och alltså även dikning, vilket utgör en nyhet i förhållande till VL.

Som ulredningen anför torde del utan någon särskild beslämmelse åligga berörda förvaltningsmyndigheter alt lill regeringen anmäla ell behov av beslut om förbehåll. I 8 8 vattenrältskungörelsen har dock kammarkollegiet särskilt ålagts en skyldighet alt till regeringen anmäla behovel av förbehåll. Jag kommer att senare anmäla frågan om en motsvarighet till denna beslämmelse.

4 6 Tillåtligheten av etl vattenföretag kan även komma under regering
ens prövning enligt 3 Kap. 4 8 andra stycket.

Paragrafen innehåller en erinran om den underställning till regeringen som kan ske pä grund av dispensregein i 3 kap. 4 6 andra slycket.

5 § I samband med prövningen av etl företag som avses i 1-4 68 får
regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat
vallenföretag, om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa
hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 8 har uppkommit
om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande etl sådant förbehåll
gäller 3 8 andra meningen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. I 8 femte stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 6 tredje slycket VL. Paragrafens tillämpningsområde har

Prop. 1981/82:130 568

dock vidgats till att avse fall som underställts med stöd av 3 kap. 4 6 andra stycket. I fråga om konkurrens mellan vattenförelag som prövas samtidigt hänvisas till vad som har anförts vid 3 kap. 8 8.

6 § För regeringens prövning gäller 3 kap. Om regeringen finner att
företagel är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen
medge att företaget får komma till stånd även om hinder möter enligl 3 kap.
4 6 första stycket.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 18 6 första-tredje styckena VL.

I princip gäller samma tillåtlighelsregler för regeringens prövning som för vattendomstolarnas och förrätlningsmannens prövning. I enlighet med vad som gäller för regeringens prövning av mål som underställts med slöd av 3 Kap. 4 8 andra stycKet är dock regeringen inte ovillkoriigen bunden av den särskilda hindersbestämmelsen lill skydd för allmänna intressen i 3 kap. 4 8 första stycket, utan regeringen kan enligl förevarande paragraf medge att företag som är av synneriig belydelse från allmän synpunkl kommer till stånd. Dispensbefogenhelen avser däremot inle fall då företaget strider mot allmänna planeringssynpunkler eller fastställda planer enligt byggnadslagstiftningen. Jag har inte ansett det vara lämpligt atl ha kvar den nuvarande formella befogenheten för regeringen alt dispensera från allmänna planeringssynpunKler, l.ex. statsmakternas riktlinjer för den fysiska riksplaneringen Qfr CU 1979/80; 5 s. 11).

Som anfördes vid tillkomsten aiv 4 kap. 18 6 tredje styckel VL skall dispensbefogenheten utnyttjas endasl då mycKet starKa sKäl talar för all ell företag bör fillätas (se prop. 1971: 106 s. 109 och 160 samt JuU 1971: 13 s. 81).

7 6 Om regeringen finner atl ett företag får Komma till stånd, kan rege
ringen bestämma särskilda villkor för alt tillgodose allmänna intressen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 8 i ulredningens förslag och 4 kap. 18 8 fjärde stycket VL.

Den uttryckliga befogenheten alt föreskriva särskilda villkor gäller vid all tillåtlighetsprövning som skall göras av regeringen, således även vid prövning efter underställning enligt 3 kap. 4 8 andra styckel. Regeringen har vid motsvarande underställning enligt gällande VL ansetts vara oförhindrad att föreskriva sådana villkor Qfr SOU 1970:40 s. 45 och 53 saml prop. 1971; 106 s. 110).

Regeringen kan ålägga företagaren att betala ett penningbelopp, s. k. särskilda villkorsmedet, eller att udora åtgärder för atl tillgodose allmänna inlressen som annars inte skulle kompenseras. Regeringen Kan också förordna exempelvis att naturveteriskapliga undersökningar eller antikva-risk-kullurhistoriska inventeringar skall utföras på, företagarens bekostnad.

Prop, 1981/82:130 569

Som jag anför vid 20 kap. 2 § kan en sakägare som har kostnader i samband med regeringens tillådighetsprövning under vissa fömtsätlningar få ersättning för dessa av sökanden.

Förberedelse av större vattenföretag

Denna avdelning motsvarar 14 kap. i utredningens förslag samt 4 kap. 19 6 VL och 2-6 66 vattenrättskungörelsen (1971; 789). Gällande bestämmelser trädde i kraft den I januari 1972.

Som jag har anfört i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.2) bör det nuvarande förberedelseförfarandet i fråga om sådana större förelag som skall prövas av regeringen få en molsvarighel i den nya vattenlagen.

8 § Innan tillstånd söks fill etl valtenförelag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma alt prövas av regeringen enligt 1-3 86, skall vissa förberedande åtgärder ha vidtagits enligt 9-12 88.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 1 8 i utredningens förslag och 4 kap. 19 6 VL. Förevarande bestämmelser gäller för sådana vattenföretag som skall eller kan antas komma under fegeringens prövning enligt 1-3 88 Qfr 2 6 vattenrättskungörelsen). Däremot omfattar paragrafen inte underställningsfallet i 3 kap. 4 6 andra stycket, eftersom sådan underställning är svår atl fömtse.

9 § I god lid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall
förelagaren undertätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens
planverk och nksantikvarieämbetet samt de länsstyrelser och kommuner
som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket och fiskeristyrelsen
underrättas, om deras verksamhel berörs. Lanlbmksstyrelsen skall under
rättas, om rennäringen eller jordbmksmark av störte omfattning berörs.
Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger
lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om förelagel.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 2 5 i ulredningens förslag och 3 8 vatlenrättskungörelsen. I förhållande tili gällande rätt har endast smärre justeringar gjorts.

10 § När fömtsättningarna för företaget i stort har klariagts, skall företa
garen i samråd med länsstyrelsen i del län där företaget i huvudsak skall
utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning
ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när
mare omfattning och utformning.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 3 6 i utredningens förslag och 4 6 vattenrältskungörelsen.

Prop, 1981/82:130 570

11 8 Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse, får
fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan
medföra väsentlig skada på rennäringen eller jordbruket, får lantbrukssly
relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet får för
ordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får
förordna om den utredning som behövs angående företagets planering från
allmänna naturvårdssynpunkter.

Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inte är obilligt.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 4 8 i utredningens förslag och 5 8 vatten-rätlskungörelsen. I förhållande till gällande rätt utgör det en nyhet all riksantikvarieämbetet får förordna om en kulturhistorisk inventering och atl lantbruksslyrelsen får förordna även om utredning av skada på jordbruket.

Jag kan inte biträda ell förslag av fiskeristyrelsen om att ta bort den begränsning av företagarens kostnadsansvar som följer av obillighetsre-geln i tredje stycket av förevarande paragraf.

Bestämmelsen i 5 8 första styckel tredje meningen vatlenrättskungörelsen har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf, eftersom det ändå måsle vara klart alt en utredning inte behövs om molsvarande utredning kommer fill stånd enligt 22 kap. 5 6 i den nya lagen (som motsvarar 14 Kap. 5 8 2 mom. VL).

12 § I god tid innan ansöKan om tillstånd lill företaget ges in sKall företa
garen medverKa lill att information om företagets planläggning lämnas till
ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på någol
annat lämpligl sätt. Sammankomst skall ordnas, om länsstyrelsen i något
län som berörs av företaget påkallar det.

Förelagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle alt framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 6 i utredningens förslag och 6 8 vattenrältskungörelsen. Uttrycket "sammanträde" i vatlenrättskungörelsen har ersatts av "sammankomst", eftersom det här rör sig om en obestämd krets av intressenter.

Som jag anför vid 20 kap. 2 6 Kan en saKägare under vissa förutsättningar få ersättning av sökanden i ett efterföljande ansökningsmål vid vattendomstolen eller vid en förrättning för sina kostnader i samband med en förberedelse.

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

Kapitlet motsvarar 10 kap. VL och 16 kap. i utredningens förslag Qfr 4 Kap. faslighelsbildningslagen). Kapidet innehåller med särsKilda undermbriKer

Prop, 1981/82:130 571

allmänna beslämmelser (1-8 86) saml beslämmelser om förrättningens inledande (9—11 88), handläggningen (12-30 66), tillståndsbeslut m.m. (31-37 88) och överKlagande till vattendomstolen (38 och 39 66).

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) sKall marK-avvattningsföretagen liksom enligt VL prövas vid förrättning med överprövning vid domstol. Bevattningssamfälligheter eller samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning prövas däremot inte vid förrättning.

Bestämmelserna i 10 kap. I—31 68 VL om syneförrättning för inrättande m. m. av allmän flottled ersätts av den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled (se avsnitt 4.4).

Molsvarighel lill de av ulredningen föreslagna bestämmelserna om förrältningskostnader (16 kap. 24 och 25 66 i utredningens förslag) och omprövning m.m. (16 kap. 28 och 29 68 i utredningens förslag) har tagits in bland koslnadsbestämmelserna i 20 kap. resp. omprövningsbestämmelserna i 15 kap.

Förvaltningslagen (1971:290) är tillämplig på förrättning, i den mån frågan inle regleras i detta kapitel.

Allmänna bestämmelser

1 8 Prövningen av markavvattningsförelag sker vid förrättning. Länsstyrelsen förordnar en förrältningsmän all handlägga förrättningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet titt vara förtättningsman.

Första stycket motsvarar 7 kap. 36 8 andra stycket VL och 16 kap. 1 8 i utredningens förslag.

Bestämmelser om tillståndsplikl finns i 4 kap. nya vattenlagen (se särskilt 4 kap. 2 6). Enligt 11 kap. 3 6 kan regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett markavvattningsförelag. Förrätlningsmannen skall då enligt 29 8 i förevarande kapitel med ett eget yttrande överlämna frågan om företagels tillåtlighet lill regeringen. Detsamma gäller vid underställning enligt 3 kap. 4 8 andra stycket. I övrigt ändras inte ordningen för prövningen av sådana företag.

Andra stycket motsvarar 10 kap. 32 8 1 mom. VL och 16 kap. 5 6 i utredningens förslag.

F.n. gäller kungörelsen (1941:847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 8 vattenlagen, kungörelsen (1959:219) om behörighet att handlägga syneförrältning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen samt kungörelsen (1968:370) om behörighet för Qänstemän hos lantbmksnämnd alt handlägga syneförrättning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen. Bestämmelserna innebär i korthet att vissa kvalificerade Qänstemän hos lantbruksnämnderna eller skogsvårdsstyrelserna får förordnas för alla företag utom sådana som av olika anledningar är särskilt Krävande. Sådana förtättningar handläggs främst av personer som av regeringen erhållit särsKild behörighet.

Prop. 1981/82:130 572

Enligl min mening bör de nya bestämmelser som behövs Kunna utfärdas av lantbruksstyrelsen.

2 § Två gode män skall delta i förrättningen när förrätlningsmannen finner alt del behövs eller när sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål.

Etl beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.

Paragrafen, som motsvarar 10 Kap. 35 6 VL och 16 kap. 6 8 första och tredje styckena i utredningens förslag, innehåller beslämmelser om medverkan av gode män vid förrättningen Qfr 4 kap. 1 6 första slycket andra meningen och tredje slycket fastighetsbildningslagen).

Förevarande paragraf innehåller ingen molsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. 1 8 andra styckel faslighetsbildningslagen om möjlighet att vid mera omfattande företag förordna fler än tvä gode män. En sådan möjlighet finns inte f.n. när det gäller förrättningar enligt 10 kap. VL och något behov därav kan knappast anses föreligga.

Förrältningsmän och gode män har enligt 20 kap. 7 8 tredje stycket rätt fill ersättning enligt särskilda bestämmelser.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att när gode män deltar i förrättningen kapitlets bestämmelser om förrättningsman skall tillämpas på förrättningsmannen och gode männen, om inte annat framgår (16 kap. 6 8 andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelsen motiveras med att utredningsförslaget inle bibehåller VL:s beteckningar på de deltagande i förrättningen. Enligt VL avses med "förrättningsman" endast förrättningsmannen själv. För kolleklivet förrättningsman och gode män används beteckningen synemän. Härigenom frariigår alltid direkt av lagtextens lydelse humvida en bestämmelse gäller enbart förrättningsmannen. Utredningens system för beteckning har behållits i förevarande kapitel. Med förrättningsman kan alltså avses dels den särskilt förordnade förtätlningsmannen såsom sådan, dels förrältningsmyndigheten i förekommande sammansättning Qfr 4 kap. FBL). Någon tveksamhet om när beteckningen har den ena eller den andra betydelsen lorde inte uppkomma. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen har därför inte fått någon molsvarighet i förevarande kapitel.

Utredningen har föreslagit en hänvisning till bestämmelserna om förrältningsmän och gode män i 4 Kap. 2-6 88 fastighetsbildningslagen (16 Kap. 7 8 i utredningens förslag). Jag har ansett det lämpligt att ha dessa bestämmelser i vattenlagen. En molsvarighel fill dessa bestämmelser har därför tagits in i 3-7 66 i förevarande Kapitel.

3 § Gode män utses bland dem som är valda lill nämndemän i fastighetsdomstol eller till gode män vid faslighetsbildningsförrättningar i orten.

Prop. 1981/82:130 573

4 6 Om gode män sKall medverKa, sKall förrätlningsmannen Kalla dem till
förtättningen. Till Qänslgöring bör företrädesvis Kallas gode män med
behövlig ortsKännedom och saKKunsKap.

Om en god man på gmnd av jäv är hindrad att Qänstgöra eller om han uteblir från elt sammanträde och annan god man inle ulan dröjsmål kan infinna sig, får förtätlningsmannen till Qänslgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges 13 6.

5 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående atl samtidigt Qänstgöra som domare gäller också beträffande förrättningsmän och gode män.

6 6 Mot förrältningsmän och gode män gäller samma jäv som mot domare.

7 § Om en sakägare vill anföra jäv mot förtättningsman eller god man, skall han framställa invändning därom första gången han för lalan i ärendet sedan han fick kännedom om atl förrältningsmannen eller gode mannen Qänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter del, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förtättningsman eller god man uppkommit, får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär elt avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen, även om han har förklarats jävig.

All förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inle giltigheten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

Paragraferna, som delvis motsvarar 10 kap. 35 8 första stycket andra meningen, 47 8 första stycket andra meningen och 49 6 VL, innehåller beslämmelser om utseende och kallelse av gode män samt om jäv mot förrättningsman och gode män. I 16 kap. 7 6 i utredningens förslag finns en hänvisning lill motsvarande bestämmelser i 4 kap. 2-6 86 faslighelsbildningslagen.

Utredningsförslaget innebär att endast de som är valda till gode män vid . fastighetsbildningsförrättning kan utses till gode män vid markavvattnings-förtältningar. Enligt min mening bör emellertid liksom enligl 10 kap. 35 8 första stycket andra meningen VL även de som är valda till nämndemän i fasfighetsdomstol kunna vara gode män vid förrättningar enligt förevarande kapitel. 13 6 stadgas därför atl till gode män kan utses företrädare för båda dessa kategorier.

Med undantag av smärre redaktionella ändringar molsvarar paragraferna i övrigl 4 kap. 3—6 66 faslighelsbildningslagen.

Om en invändning om jäv ogillas, skall beslutet enligt 38 8 första stycket punkt 1 överklagas särskilt. Enligt 38 8 tredje stycket får ett beslul alt godta en invändning om jäv inte överklagas.

Prop. 1981/82:130 574

8 8 Förrätlningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda
frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som slår i elt sådant förhål
lande fill saken eller till någon sitkägare alt hans tillförlidighel kan anses
förringad får inte anlitas som sakkunnig.

Paragrafen molsvarar 10 kap. 46 6 VL och 16 kap. 8 6 första stycket i utredningens förslag Qfr 4 kap. 34 8 första stycket fastighetsbildningslagen).

Ett beslut av förtätlningsmannen att anlita en sakkunnig kan inle överklagas annat än med stöd av 38 8 Qärde stycket. Talan mot ett beslul av förrätlningsmannen om ersättning ät den sakkunnige (se 20 kap. 7 6 Qärde slycket) skall enligl 38 6 första stycket punkl 2 föras särskill.

Möjligheten för förrältningsmannen att anlita en eller flera sakkunniga medför enligt min mening att det inte behövs någon möjlighet alt förordna biträdande förrättningsmän. I överensstämmelse med utredningens förslag har alltså bestämmelserna i 10 kap. 34 8 VL om biträdande förtättningsman inte fäll någon molsvarighel i den nya lagen.

Förrättningens inledande

9 § Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill
utföra eller delta i etl markavvattningsföretag.

Om det vid en fasfighetsreglering beslutas alt en fråga om markavvattning skall prövas enligt denna lag, anmäls detta av fastighetsbildningsmyndighelen lill länsstyrelsen. Ägarna av de fasligheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Första stycket motsvarar 7 kap. 36 6 andra stycket VL samt 16 kap. 2 6 första stycket i utredningens förslag.

I allmänhet är det fastighetsägare som ansöker om förrättning. Som framgår av 5 kap. 1 8 andra stycket och 7 8 kan emellertid även väghållare med vågrätt och innehavare av byggnader eller anläggningar på ofri grund delta i markavvattningsföretag. Även sådana rättighetshavare har rätt att göra ansökan.

Enligt 15 kap. 14 6 tredje stycket har kammarkollegiet rätt att ansöka om en omprövningsförrätlning.

Enligl 10 kap. 33 6 Qärde stycket VL får regeringen förordna att ansökan skall ges in till någon annan myndighet än länsstyrelsen. 1 kungörelsen (1968:369) med vissa bestämmelser om förordnande av förtättningsman enligl 10 kap. 32 6 vattenlagen har angivits att ansökan i vissa fall skall göras hos lantbmksnämnden som vidarebefordrar ärendet med förslag till förtättningsman. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller den nya vattenlagen inle någon motsvarighet till den angivna bestämmelsen i VL. Ansökan skall alltså alltid göras direkt till länsstyrelsen.

Frågan om de föreskrifter som behövs om samråd mellan länsstyrelsen och lantbruksnämnden resp. skogsvårdsslyrelsen kommer att tas upp senare.

Prop. 1981/82:130 575

Om förelaget omfattar mark i flera län, får ansökan ges in till någon av de berörda länsstyrelserna.

Andra stycket motsvarar 10 kap. 33 § andra stycket Qfr 7 kap. 36, 45 och 49 68) och 10 kap. 82 8 andra meningen VL saml 16 kap. 2 6 andra slycket i utredningens förslag.

10 6 Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla uppgifter om

1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan,

2. förelagets beskaffenhel,

3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

4. för sökanden kända sakägare.

Om en ansökan inle uppfyller föreskr-ifterna i första stycket eller om den i övrigl är ofullständig, får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandet.

Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 6 andra slycket.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 33 8 första och andra styckena VL samt 16 kap. 3 och 4 88 i utredningens förslag.

Förrättningsmannens utredningsskyldighet enligl 12 6 omfattar aktuella markanvändningsbestämmelser och någon uppgiftsskyldighet i detta hänseende har därför inte upptagits i förevarande paragraf

Enligl 19 8 kan sökanden i vissa fall bli skyldig att utge ersättning om han har försummat att uppge sakägare.

Länsstyrelsen skall inte göra någon materiell prövning av ansökningen. Däremot kan en ansökan utöver vad som följer av förevarande paragraf avvisas av formella skäl, l.ex. atl sökanden saknar saklegitimation. Länsstyrelsens beslut i fråga om förordnande av förrättningsman kan enligt 22 kap. 6 8 första styckel punkt 1 överklagas hos kammarrätten.

11 8 Länsslyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för förrätlningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 33 6 tredje stycket VL men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Utredningen har inte närmare berört den möjlighet som nu finns för länsstyrelsen atl begära säkerhet för förrätlningskostnaderna. Jag anser det lämpligt atl behålla denna möjlighet för fall då sökandens ekonomiska förhållanden inte är närmare kända eller är sådana att det finns risk för alt förrättningskostnaderna inte skulle bli betalda. Möjlighet för förtätlningsmannen att begära förskott på vissa förrättningskostnader finns också (se 20 kap. 9 6).

Prop. 1981/82:130 576

Handläggningen

12 6 Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget.
Om hinder inte föreligger mot företagel, skall han till ledning för förtätt
ningen utarbeta en allmän plan för detta och ulföra de utredningar som
behövs för företagets genomförande.

Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

Paragrafen motsvarar bl. a. 10 kap. 36, 37 och 62 66 VL samt 16 kap. 9 6 i ulredningens förslag Qfr 4 kap. 25 6 första stycket fastighetsbildningslagen och 21 8 första stycKet anläggningslagen).

Förrältningsmannen sKall pröva de omständigheter som Kan inverKa på företagels tillåtlighet. Om utredningen visar att företaget inte är tillåtligt sKall förtättningen inställas (se 27 6). I annat fall sKall förrättningsmannen till ledning för det fortsatta arbetet utarbeta en allmän plan över företaget och utföra de utredningar som behövs. Utredningsarbetet sKall avse de frågor varom enligt 31 8 besKed skall lämnas j tillståndsbeslutet.

13 6 Förrältningsmannen sKall utreda vilKa som i egenskap av fastighets
ägare eller på annan grund är sakägare.

Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda faslighelen under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.

Om en fastighet har övergått lill ny ägare under förrättningen, får denne inte mbba vad den förre ägaren htir medgivit eller godkänt.

Första stycket, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 16 kap. 10 8 första stycket första meningen i utredningens förslag Qfr 4 kap. 11 6 fastighetsbildningslagen).

Jag hänvisar till vad jag har anfört om sakägarbegreppet i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).

Förrättningsmannen skall utreda dels vilka som skall delta i förelaget, dels vilka som på något annat sätt berörs av företaget. Förrättningsmannen är som framgår av 5 kap. 1 8 första stycket bunden av framställda yrkanden i fråga om företagels omfattning. Deltagarkrelsen får alltså prövas med utgångspunkt från framställda yrkanden i enlighet med vad jag har anfört härom vid 5 kap. I 8.

Andra och tredje styckena motsvarar 10 kap. 23 och 81 88 VL samt 16 kap. 10 6 första stycket andra meningen och andra stycket i utredningens förslag Qfr 13 kap. 28 8 nya vattenlagen).

14 § Förrätlningsmannen,skall utfärda kungörelse om företaget. I kungö
relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligl
sätt anges de fasligheter som kan beröras. 1 kungörelsen skall sakägarna
kallas till sammanträde.

Kungörelsen skall senast Qorton dagar före sammanträdet införas i ortstidning. I god lid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas

Prop, 1981/82:130 577

lill kända sakägare, berörda kommuner, statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av företagel samt, om allmänna intressen kan beröras, till kammarkollegiet.

Om företagel berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd slyrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 38 8 första styckel och 40-45 86 VL samt 16 kap. 11 6 första—tredje styckena i utredningens förslag.

Enligl första stycket andra meningen skall i kungörelsen bl. a. på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras av företaget. Förrättnings-mannen ges härigenom möjlighet att vid större förelag eller då del annars är lämpligt ange fastigheterna genom en gemensam geografisk beteckning i stället för atl räkna upp dem Qfr 10 kap, 38 8 första stycket andra meningen VL).

I kungörelsen skall förrättningsmannen kalla sakägarna fill sammanträde. Enligt VL är sammanträde obligatoriskt och utredningen har inte föreslagil någon ändring i detta avseende. Några remissinstanser anser emellertid atl vissa enkla förrättningar bör kunna handläggas helt utan sammanträde Qfr 4 kap. 15 6 fastighetsbildningslagen).

Enligl min mening är etl sammanträde det enklaste sättet atl bereda alla som kan vara berörda tillfälle att yttra sig vid förtättningen. I enklare fall där det visar sig atl det inte föreligger några stridiga inlressen kräver sammanträdel en liten arbetsinsats av förrältningsmannen. Med hänsyn till det anförda anser jag atl sammanträde liksom f. n. bör vara obligatoriskt. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.

Av förevarande paragraf framgår alltså att förrätlningsmannen skall hålla elt sammanträde med sakägarnti. Vidare framgår av 21 8 i förevarande kapitel att det kan bli nödvändigt med flera sammanträden. De av ulredningen föreslagna särskilda bestämmelserna härom (16 kap. 14 8 i utredningens förslag) behövs därför enligt min mening inte.

Enligt VL föreligger inle någon skyldighet att införa kungörelser om förrättning i Post- och Inrikes Tidningar Qfr beträffande ansökningsmål 11 kap. 33 6 VL). Utredningen har utan någon närmare kommentar föreslagit en sådan skyldighet. Av bl. a. kostnadsskäl anser jag emellertid att en sådan skyldighet inle bör införas i den nya vattenlagen. Enligt andra styckel av förevarande paragraf skall kungörelsen alltså endast införas i ortstidning. Innebörden av begreppet ortstidning framgår av lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Utredningsförslaget innebär att kungörelsen alltid skall tillställas kammarkollegiet. Enligt min mening bör skyldigheten all skicka en utskrift av kungörelsen lill kammarkollegiet liksom nu begränsas fill de fall då allmänna intressen kan beröras (10 kap. 42 6 VL). En beslämmelse med detta innehåll har införts i andra stycket andra meningen. Liksom f.n. bör 37 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 578

allmänna intressen alltid anses berörda vid företag som berör sjöar och vattendrag av någon betydelse.

15 § Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör
endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Under
rättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.
Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den ulslräck
ning som anges i 14 6 andra stycket.

I fråga om delgivning gäller allmänna beslämmelser samt 16 och 17 66.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 38 8 andra styckel VL men saknar motsvarighet i ulredningens förslag.

I enlighet med önskemål från flera remissinstanser har i förevarande paragraf bibehållits den nuvarande möjligheten att avslå från kungörelseförfarandet.

Den fill vilken handlingen har lämnats är skyldig atl snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall förrätlningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.

17 § Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet
gäller även vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under
samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller
till förmån för flera än fio fastigheter med skilda ägare.

Utredningen har föreslagit en hänvisning lill de särskilda beslämmelser-na om delgivning i 4 kap. 21 och 22: §6 fastighetsbildningslagen (se 16 kap. 15 8 tredje stycket i utredningens förslag). Motsvarigheter till dessa beslämmelser har tagits in i förevarande två paragrafer (se även 22 6 i förevarande kapitel).

18 § Om det behövs skall förtätlningsmannen förordna en lämplig person, hos vilken de handlingar som hör till förtättningen skall hållas tillgängliga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.

Aktförvararens namn och platsen där förtättningshandlingarna hålls tillgängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 6 eller i underrättelse enligt 15 6-

Paragrafen motsvarar 10 kap. 39 § VL och 16 kap 11 8 Qärde stycket i utredningens förslag.

Prop. 1981/82:130 579

Om en aktförvarare förordnas först efter del alt kungörelse enligl 14 8 har utfärdats får underrättelse om förordnandet ske genom särskilda underrättelser till sakägarna eller på annat lämpligt sätt.

19 § Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall fill förrältnings
mannen uppge innehavare av servitut.. nytQanderätt eller rätt till elektrisk
kraft som har upplåtils i fastigheten. Underlåts delta ulan giltigt skäl och
uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fasfighetsägaren
ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna para
graf i den kungörelse som avses i 14 8, i underrättelse enligt 15 6 eller på
annat lämpligt sätt.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 22 och 81 68 VL samt 16 kap. 12 5 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 7 8 expropriationslagen).

Uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf omfattar i motsats till VL även servitutshavare. Ett servitut är sakrättsligl knutet till den härskande fastigheten och i de fall ett företag kan inverka på beståndet av etl servitut skall den härskande fastigheten i princip anges i kungörelsen om företaget (14 6 första stycket). Med hänsyn lill svårigheten att konstatera förekomsten av främst oinskrivna servitut är emellertid risken många gångar stor att alla fastigheter som berörs på detta sätt inte anges. Uppgiftsskyldigheten har därför utvidgats på angivet sätt.

20 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen
för att fillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna inlressen inom kommunen.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 42 8 I och 2 mom. VL samt 16 kap. 13 8 i utredningens förslag. Kammarkollegiet och berörda kommuner blir enligt 14 8 andra styckel i förevarande kapitel underrättade om förrättningen.

Frågan om myndighetsbevakningen av allmänna intressen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1).

21 § Om etl nytt sammanträde måste hållas, skall förrätlningsmannen
kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inle, om
del kan antas alt sakägarna ändå infinner sig. Om fid och plats för samman
trädet har tillkännagivits vid ell föregående sammanträde, behöver inte de
sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till del föregående
sammanträdet.

Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god fid före sammanträdet. Förrätlningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 66.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 65 8 VL och 16 kap. 15 8 i utredningens förslag Qfr 4 kap. 18-20 66 fastighetsbildningslagen). Huvudregeln enligt förevarande paragraf är att alla kända sakägare skall

Prop, 1981/82:130 580

delges kallelse till ett nytt sammanträde. Det praktiska förfaringssättet är emellertid all förrältningsmannen vid det tidigare sammanträdet antingen direkt kallar lill det nya sammanträdet eller också bestämmer en särskild ordning för kallelser Qfr 4 kap. 20 8 andra stycket första meningen fastighetsbildningslagen), t. ex. genom vanliga brev, annons i en angiven ortstidning eller anslag på kommunens anslagstavla.

Några bestämmelser om formerna för förrättningssammanträden ges inte i detta kapitel. Del torde ulan särskilda bestämmelser därom vara uppenbart atl förrättningsmannen skall ge sakägarna behövliga upplysningar om företagel och om förrättningens gång samt ge saKägarna tillfälle all yttra sig och att framlägga utredningar.

22 6 Om en saKägare inle i föresKriven ordning har Kallats till etl sam
manträde, sKall ett nytt sammanträde hållas om inle saKägaren ändå har
infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.

Ulan hinder av första slycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd män inverkar på sakägarens rätt.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 23 6 fastighetsbildningslagen (se hänvisningen i 16 kap. 15 8 tredje stycket i utredningens förslag).

Förevarande paragraf innebär att samtliga sakägare i princip skall ha beretts tillfälle att inställa sig vid ett sammanträde. Detta gäller både det första sammanträdet och eventuella ytterligare sammanträden.

Det torde i de flesta fall inte innebära några svårigheter alt avgöra om en viss sakägare har kallats. Om företagel har kungjorts skall ägarna av de fastigheter som har räknats upp i kungörelsen alltid anses kallade. Om fastigheterna i kungörelsen i stället för att räknas upp anges med någon sammanfattande geografisk beteckning, anses alla ägare av fastigheter som kan inrymmas under denna beteckning såsom kallade. I båda fallen saknar del belydelse om de i enlighet med 14 8 andra stycket andra meningen fått en utskrift av kungörelsen. I de fall då del efter kungörelsen framkommer att företaget berör fasligheler som inte har angivits i kungörelsen, skall ägarna lill dessa fastigheter på lämpligt sätt underrättas. I vissa fall kan det därvid vara lämpligt med ett nytt kungörelseförfarande.

Frågan om giltigheten av ett tillständsbeslut mot den som inte har kallats till sammanträde behandlas vid 15 Kap. 1 och 14 88.

23 6 Om förrätlningsmannen och gode männen har oliKa mening, gäller
vad två av dem anser. Om var och en har sin mening, gäller förrättnings
mannens mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som
utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största
mängden.

I varje beslul sKall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas, skall det dessulom innehålla en besvärshänvisning.

Beslul som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvarande. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förtätl-

Prop. 1981/82:130 581

ningen eller, ulan samband med tillståndsbeslul, elt beslul som får överklagas särskill, skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om beslutets innehåll ulan dröjsmål. Sådana undertättelser lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 6 andra stycKet andra meningen.

Första stycket motsvarar 10 Kap. 24 och 81 68 VL samt 16 kap. 16 6 första stycket i utredningens förslag Qfr 4 kap. 17 5 första stycket fastighetsbildningslagen) .

Andra och tredje styckena motsvarar 16 kap. 16 8 andra och Iredje styckena i utredningens förslag Qfr 4 kap. 17 8 andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen).

Om tid och sätt för meddelande av lillståndsbeslut finns särskilda bestämmelser i 35 6 i förevarande kapitel.

Beslämmelser om de fall då förrätlningsmannens beslut skall överklagas särskill finns i 38 6.

24 8 Om del behövs med anledning av förrättningen, har förrättnings
mannen och gode männen samt deras biträden rätt alt gå in i byggnader,
beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inle skadas eller fällas ulan ägarens samtycke. Även i
övrigl skall skador undvikas, om det är möjligt.

Alla som för talan vid förtättningen har rätt all under denna beträda andras ägor.

För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket ulgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenheterna enligt första stycket skall kunna utövas.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 16 kap. 17 6 i utredningens förslag (jfr 4 kap. 38 5 fastighetsbildningslagen).

Ersättning som bestäms enligl tredje stycket i förevarande paragraf utgör förrätlningskostnad (se 20 kap. 8 6). Beslut om ersättning skall enligt 38 § första slycket 3 överklagas särskilt.

I fråga om rätlen till motsvarande åtgärder innan en förrättning har inletts finns bestämmelser i 22 kap. 4 6.

25 § Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrältningsmannen,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde.
Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs,
skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört
talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrät
tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid
begär all förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen.

Om del finns flera sökande, får återkallelse inte göras ulan medgivande av samtliga.

Prop. 1981/82:130 582

Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. I stället skall .Iterkallelse ske hos vatlendomslolen pä det sätt och inom den fid som enligt 39 8 gäller för överklagande av tillståndsbeslutet.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 48 6 första-tredje styckena, 58 och 82 68 VL samt 16 kap. 18 8 i utredningens förslag Qfr 4 kap. 32 8 faslighetsbildningslagen).

Enligl VL är huvudregeln atl err av flera sökande inte får återkalla sin ansökan utan medgivande av samdiga. Undantagen från huvudregeln är tämligen invecklade. Utredningen har i överensstämmelse med fastighets-bildningslägens reglering inte föreslagit några särskilda bestämmelser för det fallet atl det finns flera sökande än den som vill återkalla. Enligl min mening kan emellertid sådana bestämmelser inte iindvaras i den nya vattenlagen. Det lämpligaste är enligt min mening atl Kräva samtycKe av samtliga för en återKallelse. Tredje stycKet i förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.

Utredningen har i överensstämmelse med fastighetsbildningslagen föreslagit en regel om att söKandens uteblivande från det första sammanträdel som regel skall uppfattas som en återkallelse. Enligt min mening är en sådan ordning inte lämplig i den nya vattenlagen (se 10 kap. 10 6 tredje slycket och 81 8 VL) och förevarande paragraf innehåller därför inle någon motsvarighet till denna bestämmelse.

Svea hovrätt lar i delta sammanhang upp frågan om genomförandet av företagel sedan tillståndsbeslutel har vunnit laga kraft. Enligt gällande rätt anses sökanden ensam kunna avgöra om förelaget skall utföras (se SOU 1968:51 s. 52). Enligt utredningen kan deltagarna om de är ense fatta beslut om att inle genomföra företaget inom föreskriven tid. Svea hovrätt föreslår däremot en särskild bestämmelse enligt vilken sökanden i första hand får avgöra om företaget skall utföras men med rätt för övriga deltagare alt genomdriva företagets utförande efter ett majoritetsbeslut enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.

Jag anser inte att det är lämpligt att införa en bestämmelse med det innehåll som Svea hovrätt föreslår Avsikten är alt markavvattningssamfälligheter skall förvaltas enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Denna lag blir tillämplig så fort ett tillståndsbeslut som innebär en samfällighetsbildning har vunnit laga kraft (se prop. 1973:160 s. 561). Ett beslut atl inle ulföra företaget får anses strida mot lagen om förvaltning av samfälligheter och det grundläggande förrättningsbeslulet. Ett sådant beslut kan klandras enligt 15 eller 53 6 samma lag. En annan ordning skulle enligt min mening kunna motverKa tillKomsten av önskvärda företag. Om sökanden eller någon annan deltagare anser att företaget på gmnd av nya omständigheter inte bör komma till stånd, får omprövning av tillståndsbeslutet i stället påkallas enligt 15 kap. 15 6 andra stycket.

Prop. 1981/82:130 583

26 § En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndigheten skall inställas, om fastighetsregleringen inställs. Förrättningen skall dock fortsättas, om sakägare som har fört talan vid förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär del. Undertättas sakägarna om regleringsförtätlningens inställande vid sammanträde, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som förtätlningsmannen föreskriver.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 48 6 fjärde stycket VL och 16 kap. 19 8 andra slycket i utredningens förslag. En nyhet i förhållande till VL och utredningsförslaget är att en sakägare som har fört talan vid förrättningen kan begära att förrättningen skall fortsätta ulan hinder av all fastighetsregleringen har inställts. Paragrafen har utformats med 28 8 anläggningslagen som förebild.

27 § Om det föreligger hinder mot företaget, skall förrätlningsmannen så
snart som möjligt avbryta förtättningen och besluta om dess inställande.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 50 6 VL och 16 kap. 19 6 första stycket i ulredningens förslag. De hinder som medför alt förrättningen skall inställas kan vara av materiell natur (företaget är otillåtligt) eller formell natur (exempelvis atl sökanden inle är saklegitimerad). Hinder av sistnämnda slag kan i och för sig beaktas av länsstyrelsen redan i samband med att ansökan om förrättning görs.

28 § Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 6 i fråga om markavvattnings
företag som prövas vid olika förtättningar skall efter anmälan till länssty
relsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länssly
relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta
kapitel i tillämpliga delar.

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 6 i fråga om markavvattningsförelag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.

Paragrafen molsvarar 10 kap. 53 6 andra-Qärde styckena, 55 och 56 66 VL. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 3 kap. 8 6-

Frågan om tillämpningen av 3 kap. 8 6 på konkurrerande markavvattningsföretag skall liksom enligt gällande rätt prövas vid en särskild förrättning av en förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan utse någon av förrättningsmännen i de aktuella förrättningarna eller en hell ny förtättningsman. I fråga om en sådan förtättning skall bestämmelserna i detta kapitel gälla i fillämpliga delar. Kostnaderna för förrättningen bör läggas på förelagen i förhållande till nyttan eller, om endast ett av dem kommer till utförande, på detta företag. Kostnaden utgör enligt 20 kap. 8 8 en förrättningskostnad i de ursprungliga förtättningarna.

Prop. 1981/82:130 584

Då något av de konkurrerande förelagen skall prövas av regeringen, kan regeringen enligt 11 kap. 5 6 pröva frågan om företrädet mellan dem.

29 6 Öm förrättningsmannen finner atl hinder mot del sökta företagel
möter enligt 3 kap. 4 8 första stycket men alt det föreligger sådana omstän
digheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om
företagets tillådighet enligt 11 kap. 3 8 skall avgöras av regeringen, skall
förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med ett eget yttran
de överlämna frågan lill regeringens avgörande.

Paragrafen molsvarar 7 kap. 39 8 andra stycket och 49 8 samt 4 kap. 20 6 VL.

Som jag har anfört vid 1 8 kan regeringen enligt 11 Kap. 3 8 förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av elt markavvattningsföretag. Frågan om tillåtligheten kan också underställas regeringens prövning enligt 3 kap. 4 8 andra styckel. Eftersom förrättningsmannen skall yttra sig i lillåtlighetsfrågan, måste denna ha behandlats vid förrättningen. Innan ärendet överlämnas till regeringen skall alltså sakägare och myndigheter ha beretts tillfälle att framföra sina synpunkter vid ett sammanträde. När regeringens beslul i lillåtlighetsfrågan föreligger fortsätter handläggningen vid förrättningen.

30 6 Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet saml övriga
handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras
till en akt.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 66 8 första stycket VL och 16 kap. 26 8 i utredningens förslag (jfr 4 kap. 16 8 fastighetsbildningslagen). Jag kommer senare att ta upp frågan om de närmare föreskrifter som behövs för protokollföringen Qfr 6-16 88 fastighetsbildningskungörelsen, 1971:762).

Enligl kungörelsen (1954:623) om redovisning av akter rörande vissa förelag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen skall förrätlningshandlingarna sändas lill lantbruksnämnden eller skogsvårdsslyrelsen (se även 10 kap. 76 8 VL). Liksom utredningen anser jag atl denna ordning bör behållas. Jag kommer alt senare la upp frågan om de föreskrifter som behövs.

Tillståndsbeslut m.m.

31 § Om det inle föreligger någol hinder mot företagel, skall förrältnings
mannen meddela tillståndsbeslut.

Tillslåndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla beslämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och lekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som får las i anspråk och de särskilda tvångsrätler i övrigl som medges för företagel,

4. villkor för atl tillgodose allmän och enskild rätl,

5. utförande och underhåll av företaget,

6. tillsyn, besiktning och kontroll.

Prop. 1981/82:130 585

7. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

8. förtättningskostnaderna och hur de skall fördelas,

9. lid inom vilken anspråk i anledning av ofömtsedda skador får framställas,

10. lid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 6 andra stycket
får begäras.

Avser tillståndet arbeten för förelagel, skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken företaget skall vara utfört (arbetstid).

I tillståndsbeslutet skall anges den fid, minst tio och högst trettio år frän det tillståndsbeslutet vinner laga kraft, efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 6 får begäras.

Paragrafen molsvarar 10 kap. 67 6 VL och 16 kap. 20 8 i ulredningens förslag Qfr 24 8 anläggningslagen).

I tillståndsbeslutet skall avgöras alla de frågor som har uppkommit vid förrättningen, alltså även ersättnings- och delaktighetsfrågor. I likhet med utredningen anser jag atl det inte bör införas någon möjlighet att genom delavgöranden ta ställning endast i vissa frågor (se härom SOU 1968:51 s. 101-104).

Ulredningen har emellertid föreslagit en möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning på gmnd av uppläggning av schaktmassor (16 kap. 21 8 i utredningens förslag). Enligl min mening bör någon sådan möjlighet inte införas. I de flesta fall lorde det vara möjligt att i tillståndsbeslul ange de normer enligl vilka ersättning skall utgå. Om tvist ändå uppkommer sedan massorna har lagts upp får frågan tas upp i den ordning som gäller för ofömtsedda skador.

I 15 kap. 14 8 finns bestämmelser om verkan av fillståndsbeslut vid förrättning m.m.

32 § Vad deltagarna i företagel har överenskommit om fördelningen av kostnaderna för företaget skall läggas till gmnd för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastig-hel svarar för gemensam inteckning fordras dessulom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inle, om överenskommelsen är väsendigen utan belydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 57 6 första och andra styckena VL samt delvis 16 kap. 22 8 i utredningens förslag. I motsats till bestämmelserna i VL och i utredningsförslaget avser paragrafen endast överenskommelser om kostnadsfördelningen (se även 33 8 i förevarande kapitel). Den har utformats pä samma sätt som 6 kap. 9 8 och 7 kap. 4 6 tredje stycket Qfr 16 8 andra stycket anläggningslagen). Ingenting hindrar naturiigtvis att även överenskommelser i andra frågor läggs till grund för förrättningsmannens beslut om han finner det lämpligt.

Prop. 1981/82:130 586

33 § En överenskommelse om ersättning eller skadeförebyggande åtgär
der som har träffats mellan sakägeirna skall läggas lill grund för tillstånds
beslutel.

Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 8 tredje stycket, skall förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har ulan en särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

Första stycket motsvarar delvis 16 kap. 22 8 i utredningens förslag, men avser endast överenskommelser om ersättning, antingen i pengar eller i annan form, eller skadeförebyggrmde åtgärder Qfr 13 kap. 44 8 andra stycket nya vattenlagen). Bestämmelser om överenskommelser mellan sakägarna finns i 10 kap. 21 8 fiedje-femte styckena och 57 8 Iredje stycket VL.

I 16 kap. 19 6 finns en beslämmelse om rätt lill ersältning för panträltshavare som gör en förlust genom att ersättningen på grund av en överenskommelse har satts för lågt.

Förtättningsmannens utredningsskyldighet omfattar i princip även ersättningsfrågorna. Om överenskommelser inte träffas skall han alltså verka för att ersättningsfrågorna löses på etl tillfredsställande sätt. Häri ligger bl. a. att de ersättningsbelopp som bestäms skall vara skäliga samt alt enhetliga grunder för ersätlningsberäkningen skall användas. Någon motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. 44 6 första styckel behövs därför inte.

Jag hänvisar i övrigl till vad som anförs vid 13 kap. 44 6 andra stycket.

I andra stycket, som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och i VL, har införts en bestämmelse om skyldighet för förrätlningsmannen att i visst fall uppskatta en fastighets värde utan beaktande av att fastigheten belastas av en särskild rättighet. Jag hänvisar i denna del till vad som anförs vid 13 kap. 45 6.

34 6 Innan elt beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall en
karta med beskrivning ha upprättals över området saml dess gränser ha
utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 66 6 andra stycket VL och 16 kap. 27 6 i utredningens förslag.

Förevarande paragraf har när det gäller förfarandet vid vattendomstolarna en molsvarighet i 13 kap. 46 6 första stycket nya vallenlagen. Bestämmelserna i VL kompletteras av kungörelsen (1939:155) angående uppgift om inlösen enligt vattenlagen av område som utgör del av faslighet. Jag kommer alt senare anmäla frågan om de kompletterande bestämmelser som behövs.

35 § Tillståndsbeslul skall meddelas vid sammanträde eller på tid och
plats som förrättningsmannen har givit lill känna för sakägare och andra
som har besvärsrält. Ett sådant fillkännagivande skall lämnas vid samman-

Prop. 1981/82:130 587

trade eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligl 21 6 andra stycket andra meningen.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 71 6 VL och 16 kap. 23 6 i utredningens förslag.

Om tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde bör detta om möjligt anges i kallelsen lill sammanträdet.

Den nya lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 68 och 69 68 VL om utställande av ett förslag till utlåtande. Ingenting hindrar emellertid förrätlningsmannen att låta intressenterna la del av vissa preliminära överväganden.

36 § Om etl beslut av förrättningsman till följd av skrivfel, felräkning
eller något liknande misslag innehåller en uppenbar oriktighel, skall för
rätlningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor, ritningar
och andra handlingar till vilka förtättningsbeslutet hänvisar.

Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle atl yttra sig.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL och ulredningens förslag, molsvarar 4 kap. 42 6 fastighetsbildningslagen. Beslut om rättelse skall enligl 38 6 första styckel 4 överklagas särskill.

37 § Förrältningsmannen får inte som tolk anlita den som slår i sådanl
förhållande till saken eller fill sakägare atl hans tillföriitlighet kan anses
förringad.

En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i Qänsten.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL och ulredningens förslag, molsvarar 4 kap. 35 6 faslighelsbildningslagen.

Av 9 8 förvaltningslagen (1971:290) framgår när tolk bör anlitas.

Som framgår av andra stycket skall ersättningen lill tolken betalas av. allmänna medel. Ersättningen hänförs alltså inte till förrättningskostnader (se 20 kap. 8 6). Beslut om ersättning skall enligt 38 8 första stycket 2 överklagas särskilt. Jag kommer senare atl ta upp frågan om närmare beslämmelser om hur ersättningen skall betalas.

Överklagande till vattendomstolen

38 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrättnings
mannen har

1. ogillat jäv mot förrättningsman eller god man,

2. beslutat om ersättning fill sakkunnig eller tolk,

3. beslutat om ersättning enligl 24 8 tredje styckel.

Prop, 1981/82:130 588

4. beslutat om rättelse enligt 36 8.

Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vatlendomslolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.

Etl beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den som menar atl förrättningen onödigt uppehålls genom ell beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendomstolen. Denna besvärsrält är inte inskränkt fill någon viss tid.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 85 8 första slycket VL och 16 kap. 31 6 i ulredningens förslag Qfr 15 kap. 2, 4 och 5 88 fasfighetsbildningslagen). I förhållande till gällande rätt har besvärstiden i förevarande fall förkorlats från 30 dagar till två veckor Qfr 15 kap. 2 8 andra styckel fastighetsbildningslagen).

Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål finns i 13 kap. 56-64 68.

39 § I andra fall än som avses i 38 8 överklagas beslul av förrättningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslut meddelades eller förrättningen inställdes.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 85 6 andra styckel VL och 16 kap. 32 8 första stycket i utredningens förslag Qfr 15 kap. 6 8 första stycket fastighetsbildningslagen).

Förevarande besvärsbestämmelse avser främst tillståndsbeslul och beslut att inställa förrättningen. I förhållande till gällande rätt har besvärstiden förkortats från sextio dagar lill fyra veckor, vilket är den tid som gäller enligl fastighetsbildningslagen.

Beslämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrätlningsmål finns i 13 kap. 56-64 86.

Bestämmelserna i 7 kap. 45 8 Qärde stycket och 55 8 saml 10 kap. 52 6 VL om att förrätlningsutlålandet i vissa fall skall underställas vattendomstolens prövning har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. De allmänna intressen som tillgodoses genom underställning skyddas enligl min mening tillräckligt genom möjligheterna för kammarkollegiet och berörda kommuner att bevaka allmänna intressen vid förrättningen och all överklaga fillståndsbeslutet. Inte heller i övrigt finns det några skäl att bibehålla underslällningsförfarandet.

Ulredningen har föreslagit särskilda beslämmelser om vem som får överklaga förrätlningsmannens beslul (se 16 kap. 31 6 första stycket andra och tredje meningarna samt 32 6 andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelserna har inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel. Att kammarkollegiet och berörd kommun har besvärsrält framgår av 20 8. I övrigt bör frågan om vem som har besvärsrätt lösas med tillämpning av allmänna regler om talerält. Jag hänvisar till vad jag har anfört i dep allmänna motiveringen om sakägarbegreppet (se avsnitt 2.10.2).

Prop, 1981/82:130 589

13 kap. Prövningen av vattenmål

Kapitlet motsvarar 11 kap. VL och 18 kap. i ulredningens förslag. Förevarande kapitel innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1 och 2 86) samt beslämmelser om vattendomstol (3—10 86), vattenöverdomstolen (11 8), vattenmål (12-18 88), förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål (19—50 §6), förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål (51—55 86), förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål (56-64 66), rättegången i vattenöverdomstolen (65-71 66) och rättegången i högsta domstolen (72 8).

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) har jag avvisat utredningens förslag lill ell delat prövningssystem och i stället förordat alt det nuvarande vallenrätlshga prövningssyslemel bibehålls. Detta innebär en sammanhållen prövning av både tillstånds- och ersättningsfrågor vid vattendomstol som första instans och med överklagande till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. Bestämmelser om regeringens prövningsrätt finns i 11 kap. 1-5 68 (se även 42 8 i förevarande kapitel).

Vattendomstolarna handlägger f. n. även brottmål (se 11 kap. 17 6 första slycket punkterna 25, 33 och 41 samt 19 6 VL). Jag delar emellertid utredningens uppfattning att talan om ansvar för brott mot den nya vattenlagen (se 21 kap. I 8) alllid bör prövas av tingsrätt Qfr prop. 1969:28 s. 295). Den nya vattenlagen innehåller därför inle några bestämmelser om handläggningen av brottmål.

Enligt 11 kap. 25 8 VL skall talan om ersättning för rättegångskostnader i återkallade vattenmål i vissa fall väckas vid allmän domstol och alltså inle prövas av vattendomstol. Enhgt min mening saknas del numera skäl för elt sådant undantag från den naturliga huvudregeln att den domstol där kostnaderna har uppkommit också skall pröva eventuella tvister.- Rättegångs-koslnadsanspråket skall också bedömas enligl den nya vattenlagens koslnadsregler. Lagen innehåller därför inle någon molsvarighel lill 11 kap. 25 6 VL eller lill de särskilda procedurreglerna om återkallelse i 11 kap. 56 6 VL.

Allmänna bestämmelser

1 6 Första domstol i vallenmål kallas vattendomstol. De fingsrätler som

regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.

Överrätt i vattenmål (vattenöverdomslol) är Svea hovrätt.

Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 6 första-tredje styckena VL samt 18 kap. 7 8 i utredningens förslag.

I kungörelsen (1971:550) om vattendomstol anges vilka tingsrätter som är vattendomstol. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) pågår f. n. en översyn av vattendomstolarnas inre organisation genom domstolsverkels försorg.

Prop, 1981/82:130 590

2 § Om domstolar i valtenmål och rättegången i sådana mål gäller vad
som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av denna
lag eller annan författning.

Paragrafen motsvarar 11 kap. I 6 Qärde stycket VL och 2 8 lagen (1969:246) om domstolar i fastighelsmål. Innebörden av förevarande paragraf är att rättegångsbalken skall tillämpas supplementärt. Eftersom vattendomstolarna enligt den nya lagen inte skall handlägga brottmål, blir det rättegångsbalkens regler om tvistemål, och i överrätl även besvärsmål, som kan bli tillämpliga. I valtermålen förekommer många slags frågor, varför balkens regler om såväl dispositiva som indisposiliva tvistemål kan bli tillämpliga.

Vattendomstol

3 6 Vattendomstolen beslår av en ordförande, en teknisk ledamot samt
två nämndemän. Ytterligare en leknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten.

Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.

Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 6 VL Qfr 3 6 lagen om domstolar i fastighelsmål) samt 18 kap. 9 och 10 6§ i utredningens förslag.

I fråga om vattendomstolens siimmansättning görs enligt första stycket ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Detta innebär atl endasl en lagfaren ledamot deltar i vattendomstolen medan det i fastighetsdomstol krävs två lagfarna ledamöter.

Andra — fiärde styckena innehåller allmänna bestämmelser om de kvalifikationer som vattendomstolens ledamöter skall ha.

Något behov av benämningen vatlenrättsdomare på den lagfarne ledamoten föreligger inte. Benämningen finns därför inle i den nya lagen.

4 6 Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast
ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en
lagfaren domare, om inte annat följer av denna lag.

Innan ordföranden fattar beslul bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

Första stycket i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 4 8 andra meningen lagen om domstolar i fastighelsmål.

Enligt VL är vattenrättsdomaren behörig att i vissa särsKilt angivna fall vidta åtgärder och meddela beslut under det förberedande förfarandet i valtenmål (se exempelvis 11 kap. 26, 29, 31 och 32 86 VL). Vattenrättsdomaren anses utgöra en särsKild myndighet vid sidan av vattendomstolen och agerar alltså inte på vattendorriistolens vägnar, dvs. som en vattendom-

Prop, 1981/82:130 591

stol i speciell sammansättning. Denna särreglering i VL utesluter en tillämpning av rättegångsbalKens regler om tingsrätts domförhet i vissa andra fall med en lagfaren domare. När VL anpassades till den nya rätte-gångsbalKen ansågs det inte motiverat alt ändra den nu angivna ordningen (se prop. 1946:133 s. 25).

I rättspraxis har en vatlenrättsdomare inte ansetts behörig, vare sig i denna sin egensKap eller på vattendomstolens vägnar, att fatta beslut i fråga om avvisande av ersältningsansi)råK på den gmnden att anspråKet inle anmälts inom föresKriven tid (NJA 1976 s. 50).

Enligt min mening bör en vattendomstol, i överenstämmelse med vad som redan gäller för faslighetsdomstolarna, i princip vara domför med en lagfaren ledamot i samma utsträcKning som gäller för tingsrätt. Första StycKet i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.

Denna domförhelsregel blir tillämplig vid bl. a. sådan handläggning som inte sKer vid huvudförhandling eller syn på stället (se 1 Kap. 3 8 rällegångs-balKen) och avser alltså exempelvis frågor om avvisning av mål och om utdömande av vite.

Vallenmålens huvudsaKligen indisposiliva karaktär har ansetts böra medföra all vattenrältsdomaren inte skall ha någon behörighet att vid muntlig förberedelse fatta beslut i sådana frågor som anges i 42 kap. 18 8 rättegångsbalken, dvs. meddela iredsKodomar och domar i anledning av medgivna eller eftergivna anspråK samt stadfästa föriiKningar (11 Kap. 40 6 2 mom. andra stycKet Iredje meningen VL). Ulredningen har inte föreslagit någon ändring i vattenrätlsdomarens behörighet.

SlocKholms tingsrätt anför att utredningsförslaget synes innebära att motsvarande insKränKningar i vattenrätlsdomarens behörighet inte föreligger vid sKriftliga förberedelser eller vid huvudförhandlingar i förenKlad form. Tingsrätten biträder utredningens förslag atl tredsKodom inle bör få meddelas beträffande ersättningsfrågor i vattenmål. Däremot bör enligt tingsrätten möjlighet finnas att avgöra ersättningsfrågorna vid förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenKlad form utan hinder av parts utevaro. Prakfiska fall kan enligt fingsrätten vara om sökanden för att undvika onödig utredning vid en förberedelse medger ett yrkande från en sakägare som uteblivit eller träffar en överenskommelse med de sakägare som har infunnit sig saml domstolen finner den överenskomna ersättningen betryggande även för den som uteblivit.

Liknande synpunkter framförs av Vänersborgs tingsrätt.

Som tingsrätterna anför synes de nuvarande begränsningarna i VL rörande ensamdomares behörighet atl avgöra frågor under förberedelsen m. m. i vissa fall vara olämpliga. I fall då ett tillstånd redan har meddelats till ett vatlenförelag och då ersättningsfrågor och andra dispositiva frågor kvarstår att behandla, t. ex. efter ett uppsKovsbeslut eller i anledning av anspråK för oförutsedda sKador, bör frågorna Kunna avgöras under förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenKlad form. Som StocKholms

Prop. 1981/82:130 592

tingsrätt har föreslagit bör tredsKodom inte få meddelas. Jag kan däremot inte biträda tingsrättens förslag all parts utevaro inle bör hindra att en dispositiv fråga avgörs under en muntlig förberedelse. En sådan ordning skulle utgöra en utvidgning i förhållande till vad som gäller enligt rättegångsbalken. Däremot bör denna möjlighet föreligga vid huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 8 andra och iredje styckena rättegångsbalken. Bortsett från att tredskodomar inle får meddelas bör alltså samma behörighetsregler som gäller vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse enligt 42 kap. 18 8 rättegångsbalken vara tillämpliga i valtenmål. Således bpr vid förberedelsen rörande dispositiva frågor kunna meddelas dom på grund av medgivna eller eftergivna anspråk eller stadfästas förlikningar. I fråga om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling i förenklad form hänvisar jag till vad som anförs vid 36 8.

På grund av det anförda har 1316 andra stycket och 36 8 Qärde stycket endast gjorts del undantaget från rättegångsbalken att vid muntliga förberedelser eller huvudförhandlingar jnte får meddelas tredskodomar.

Som jag har anfört vid 3 8 förekommer benämningen vatlenrättsdomare inte i den nya lagen. I överensstämmelse med terminologin i rättegångsbalken används i fortsättningen av förevarande kapitel benämningen vattendomstol även när ordföranden är behörig att ensam agera på vattendomstolens vägnar.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 71 6 första stycket VL.

5 § Regeringen utser ordförande i vattendomstol och fillsätler Qänst som
leKnjsK ledamot.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 8 VL och 5 8 lagen om domstolar i fastighetsmål Qfr 4 kap. lagen, 1976; 600, om offentlig anställning).

6 6 Nämndemän Qänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till Qänsl
göring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomsto
lens domsområde till vilken målet närmasi har anknytning.

Paragrafen motsvarar 11 Kap. 5 8 VL och 8 8 lagen om domstolar i fastighetsmål,

7 § Gränserna mellan vattendonnistolarnas domsområden skall följa vat
tendelare mellan plika vattensystem.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 9 8 VL. Vattendomstolarnas domsområden anges i den vid I 8 i förevarande kapitel nämnda kungörelsen (1971: 550) om vattendomstol.

8 6 Vallenmål prövas av den vattendomstol inom vars område del vat
tenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras
eller har utförts.

Prop. 1981/82:130 593

Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 8 andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre rätt.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 8 VL och 18 kap. 8 6 i utredningens förslag. Genom hänvisningen i andra stycket till 10 kap. 20 8 andra stycket rättegångsbalken klargörs att andra slycket endasl gäller om en vattendomstol har funnit sig behörig atl handlägga målet.

9 § Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inte
lokalerna är upptagna för sill huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds-
Qänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 6 VL och 17 8 lagen om domstolar i fasfighetsmål. Lagrummet avser inte bara huvudförhandlingar utan även mundiga förberedelser. Frågan om skyldighet atl betala de kostnader som uppkommer regleras i 20 kap. 6 6.

10 § Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skilj
aktiga meningar, gäller rättegångsbalkens beslämmelser om omröstning i
domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först
ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist
nämndemännen.

Paragrafen motsvarar II kap. 12 § VL och 12 8 lagen om domstolar i faslighelsmål.

Vattenöverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomslol
skall det, fömtom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vallenfrågors behandling. Tjänst som
vattenrällsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minsl tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 16 8 VL Qfr 13 och 14 68 lagen om domstolar i fastighelsmål).

Enligt 11 kap. 16 8 tredje stycket VL bestämmer regeringen i vilken omfattning åtgärder som endasl avser måls beredande får vidtas av lagfaren ledamot i vattenöverdomstolen eller av Qänstemän vid denna. Detta bemyndigande behövs inte i den nya vattenlagen, eftersom molsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 4 6 tredje slycket rättegångsbalken (se även förordningen, 1979:569, med hovrältsinstruKfion).

Vattenmål

12 § Vattenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrätl
ningsmål.

38 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 594

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 18 kap. 1 8 i utredningens förslag, delas vattenmålen upp i tre mållyper, nämligen ansökningsmål, slämningsmål och förrättningsmål. Jag har ansett benämningen förrättningsmål vara lämpligare för sådana mål som rör besvär över förrätlningar enligt 12 Kap. än den nuvarande benämningen besvärsmäl i VL Qfr benämningen fasfighetsbildningsmål i 15 kap. 1 6 fasfighetsbildningslagen). Ul-trycKet besvärsmål Kan nämligen leda lill förväxlingar med sådana mål som från vattendomstolen fullföljs till vattenöverdomstolen genom besvär Qfr 52 Kap. rättegångsbalKen).

På sKäl som har anförts vid 12 Kap. 39 8 får underställningsmålen enligt II Kap. 17 6 första stycket punkten 60 VL inle någon motsvarighet i den nya lagen. Jag vill också erinra om vad jag vid inledningen lill förevarande kapitel har anfört om att vattendomstolarna inte längre skall handlägga brottmål.

13 § Ansökningsmål är mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 3 8 andra stycket av ersättning för rätlen atl ta i anspråk etl strömfall,

2. tillstånd enligt 4 kap. 1 6 till utförande av andra vattenförelag än markavvattningsföretag,

3. godkännande enligt 4 Kap. 4 8 av ett utfört ändrings- eller lagningsarbele på en anläggning som inle är elt markavvattningsföretag,

4. prövning enligt 4 Kap. 5 6 av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ell markavvattningsföretag,

5. inrättande enligt 6 kap. 4 6 av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats,

6. överflyttning enligl 9 Kap. 18 6 första stycKet från en fastighet till en annan av rätten till andelskraft,

7. fillstånd enligt 14 kap. 1 8 tilJ utrivning av en vattenanläggning eller enligt 14 kap. 5 6 om prövning under vilka villkor en anläggning för bortledande av gmndvatten får tas ur bruk,

8. fillstånd enligt 14 kap. 3 8 första stycket alt bortskaffa flottledsanläggningar eller rätt atl, utan samband med bortskaffning, överta flottledsanläggningar enligt Qärde stycket nämnda paragraf,

9. förlängning enligl 15 kap. 2 6 andra slycket av arbetsfiden,

10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8-10 och 12 86 beträffande ett
tillstånd eller en årlig avgift,

11. förverkande enligt 15 kap. 5 8 av ett tillstånd,

12. omprövning enligt 15 kap. 15 6 andra styckel av frågor rörande en bevattnings- eller regleringssamfällighet,

13. fastställelse enligt 15 kap. 16 6 av en överenskommelse,

14. prövning enligt 15 kap. 17 8 av kostnader i en samfällighel.

Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får vattendomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enhgt vad som gäller för stämningsmål.

Första stycket motsvarar 11 kap. 17 8 första stycket punkterna 1 -21 VL och 18 kap. 2 8 i utredningens förslag. I överensstämmelse med gällande VL har fill ansökningsmålen förts

Prop. 1981/82:130 595

sådana mål som inte i egentlig mening innebär någon rättstvisl mellan vissa bestämda personer utan där ansökningen riktar sig mot en mera obestämd krets samt även mål där ansökningen visserligen riktar sig mot en eller flera bestämda personer men där domstolarnas avgöranden skall ha rättskraft också mot tredje man.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 61 6 andra stycket VL. Bestämmelsen gör det möjligt att i vissa fall fillämpa del enklare förfarandet i slämningsmålen i stället för det omständligare och mestadels dyrbarare förfarandet i ansökningsmål med bl. a. kungörelser. Det förutsätts dock att ansökningen inte berör några motstående allmänna intressen och att det är endast någon eller några få kända sakägare som berörs.

Eftersom frågan om målets hänförande till ansökningsmål eller slämningsmål har belydelse för rättskraften av vattendomstolens dom i målel, har som en ytterligare fömtsättning angetts att sökanden skall ha medgett att målet, som av honom anhängiggjorts som ett ansökningsmål, behandlas som ett stämningsmål. Någon sådan fömtsättning anges inle i VL.

Enligt 20 kap. 2 8 gäller de för sakägarna förmånligare bestämmelserna om rällegångsKoslnader i ansöKningsinål även om målet enligt förevarande beslämmelse handläggs som stämningsmål.

14 § Slämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vallenanläggning, när lalan gmndas på att anläggningen inle har fillKommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersältning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant fillstånd sKulle ha behövts, eller ersättning för skada genom alt en anläggning för bortledande av grundvallen tas ur bmk, om detta har skett utan vattendomstolens prövning men sådan prövning skulle ha behövts,

4. ersältning enligl 2 kap. 4 8 andra styckel,

5. bildande, ulan samband med pågående ansökningsmål, av en regleringssamfällighet enligt 7 kap. 1 eller 2 6,

6. särskild tvångsrätl, ulan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål, enUgt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 8 andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 22 8,

9. ersättning enligt 16 kap. 19 6,

10. ersättning eller annat på grund av att en valtenanläggning inte underhålls i enlighet med 17 kap. 1 6,

11. ersättning för skada på gmnd av att elt vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillslåndsdom eller ett tillståndsbeslul eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 6,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 6, 19 kap. 9 8 eller 20 kap. 11 8,

13. ersättning, utan samband med elt pågående ansökningsmål, enligl 20 kap. 10 6,

14. fördelning av vatten enligl 22 kap. 7 8.

Prop. 1981/82:130 596

Paragrafen motsvarar II kap. 17 5 första stycket punkterna 22-51 VL och 18 kap. 3 8 i utredningens förslag.

Slämningsmålen karakteriseras av att lalan i målet riktar sig mot en viss fysisk eller juridisk person och att avgörandet i målet endast har rättskraft parterna emellan. Ordningen för handläggningen av slämningsmålen är därför i vissa avseenden en annan än beträffande ansökningsmålen. De slämningsmål som skall handläggas av vattendomstol måsle avgränsas inte bara från ansökningsmålen utan även från andra typer av stämningsmål som skall handläggas av fastighetsdomstol (se 22 kap. 4 8 tredje stycket) eller tingsrätt i vanlig sammansättning. Liksom i VL har därför även slämningsmålen angetts genom en uppräkning.

Uppräkningen av stämningsmål anknyter nära lill nuvarande uppräkning i 11 kap. 17 8 första stycket punkterna 22-51 VL med sådana ändringar som föranleds av ändringar i den rrya lagen i förhållande lill gällande VL. Vissa sakliga ändringar har dock vidtagits. När jämförelser i det följande görs med vissa punkter i VL, avses därmed uppräkningen i lagens 11 kap. 17 8.

Punkt I motsvarar punkterna 23, 31 och 41 i VL men tillämpningsområdet har i enlighet med ulredningens förslag utvidgats till att avse alla slags vatlenanläggningar. Del är enligt rnin mening lämpligast alt parterna kan utnyttja vattendomstolens sakkunskap även i fråga om sådana anläggningar som har mindre betydelse från vattenrätlslig eller vattenbyggnadsteknisk synpunkt. Genom en sådan ordning undviker man också alt en vanlig tingsrätt upptar en tvist rörande en anläggning, som har förklarats tillålen av vattendomstolen, och bedömer Frågan om dess överensstämmelse med tillståndsdomen.

Punkl 2 motsvarar punkterna 24 och 32 i VL men omfattar liksom punkl 1 alla slags anläggningar som utgör vatlenföretag.

Punkt 3 motsvarar det senare ledet i punkt 28 i VL. Frågan om skyldighet atl begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk regleras i 14 kap. 5 8 (se även 4 kap. I 8 Qärde stycket). För utrivning av en vattenanläggning gäller däremot de vanliga bestämmelserna om tillslånidsplikl i 4 kap. 1 och 2 88.

Punkt 4 molsvarar punkt 37 i VL men gäller också för del fall att någon får avslå från ytvatten.

Punkt 5 saknar molsvarighel i VL. Bestämmelsen avser även en samfällighet för vattenöveriedning (se 7 kap. 6 8).

Punkt 6 motsvarar punkterna 29 och 36 i VL. Bestämmelsen avser även del fallet alt en fastighetsägare vill väcka talan om skadeförebyggande åtgärder eller ersältning mot någon som har lagt upp rensningsmassor på hans mark med stöd av 8 kap. 3 8.

Punkt 7 molsvarar punkt 22 i VL.

Punkt 8 motsvarar punkterna 27 (andra ledet) och 35 i VL.

Prop. 1981/82:130 597

Punkt 9 saknar nu motsvarighet i VL men motsvarar punkt 57 i VL före lagändringen den 1 juli 1974 Qfr prop. 1974:83 s. 209).

Punkt 10 motsvarar punkt 28 (första ledet) i VL.

Punkt 11 motsvarar punkterna 27 (första ledet), 32 och 45 i VL.

Punkterna 12-14 saknar motsvarighet i VL. Jag har ansett del lämpligast atl de frågor som avses i dessa punkter prövas av vattendomstolen.

15 § Förtätlningsmål är besvär över beslut vid förtättningar enligt denna
lag.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 17 6 första stycket punkten 59 VL och 18 kap. 4 6 i utredningens förslag. Bestämmelser om överklagande lill vattendomstolen av förrätlningsmannens beslut finns i 12 kap. 38 och 39 65.

16 § Talan som inte faller under 13 eller 14 8 men som rör etl ämne som
behandlas i denna lag får las upp av vattendomstolen, om invändning inle
görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 6
rättegångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd bety
delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målel som vatten
mål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.

Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga, gäller föreskrifterna härom.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 20 6 VL och 18 kap. 5 8 i utredningens förslag.

Första stycket gör del möjligt att utnylQa vattendomstolarnas sakkunskap i vattenrätlsliga frågor även om talan inte uttryckligen kan hänföras till vattenmål enligt 13 eller 14 6. Del kan exempelvis vara fråga om ansökan om tillstånd till elt företag som inte utgör valtenförelag men som har vattenrättslig anknytning.

Enligt 11 kap. 20 8 VL Kan vattendomstolen la upp talan som valtenmål även mot en motparts bestridande, om den väckta frågan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Enligl utredningen skulle en sådan möjlighet bl. a. föranleda svåra gränsdragningsproblem. Utredningen har därför begränsat sitt förslag till fall där parterna är ense om atl hänföra målet fill vattenmål.

Med del av mig förordade prövningssyslemet kommer förevarande paragraf liksom enligt VL att kunna fillämpas inte bara på stämningsmål med ett begränsat antal parter utan även på ansökningsmål med ell störte antal motparter lill sökanden. Med hänsyn härtill anser jag att nuvarande ordning bör bibehållas. Vattendomstolen bör alltså även mot en motparts bestridande få ta upp en talan som har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Paragrafen har utformats i överensstämmelse härmed.

Om prövningen i högre rätt av vattendomstolens behörighet finns bestämmelser i 18 8 i förevarande kapitel.

I 21 kap. finns bestämmelser om ansvar för brott mot vattenlagen. An-

Prop. 1981/82:130 598

svarsfrågan är alltså elt ämne som behandlas i lagen och vattendomstol skulle därför på gmnd av förevarande paragraf kunna ha rätt all även pröva en sådan talan. Som jag har anfört vid kapitelmbriken skall emellertid vattendomstolarna inte i något fall vara behöriga att handlägga frågor om brott mot vattenlagen. Därför har i tredje meningen i förevarande stycke tagits in ett uttryckligt förbud för vattendomstol att la upp talan om ansvar för brott.

Förbudet att la upp talan om ansvar för brott avser självfallet inte frågor om ansvar för rätiegångsförseelser enligt 9 kap. rättegångsbalken Qfr 19 kap. 5 8 rättegångsbalken). I sådana fall är vattendomstolen på gmnd av hänvisningen till rättegångsbalKen i 2 8 i förevarande Kapitel behörig domstol.

Andra stycket molsvarar 11 Kap. 20 6 andra stycKet VL. Utredningen har ansett alt något behov av en sådan bestämmelse inte föreligger. Beträffande vissa frågor gäller dock en särsKild handläggningsordning som enligt min mening gör bestämmelsen mofiverad (se 2 kap. 3 8, 16 och 19 kap. samt bestämmelserna om regeringens prövningsrätt i 3 kap. 4 8 andra stycket, 11 kap. 1 -7 88, 12 kap. 29 6 och 42 6 i förevarande kapitel).

Jag delar utredningens uppfattning att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till bestämmelserna i II kap. 21 8 VL om överförande av mål från fingsrätl till vattendomstol. Vad särskill gäller 11 kap. 21 8 andra slycket VL vill jag påpeka att alla mål om borttagande eller ändring av vattenbyggnader hänförs fill vattenmäl enligt den nya vattenlagen.

17 § Om del är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med valtenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt fill fastigheter eller om fastighetsindelningen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 22 6 VL och 18 kap. 6 8 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 3 6 expropriationslagen).

Förevarande paragraf gör det möjligt att i valtenmålet behandla t. ex. frågor om ersältning för skador som inte kan ersättas enligt vattenlagen utan på annan, l.ex. grannelagsrättslig, gmnd. Förutsättningen är att yrkandet lämpligen kan prövas i vattenmålet. Härvid bör beaktas bl. a. intresset av att begränsa rättegångskostnaderna och att undvika att avgörandet av målet fördröjs.

Uttrycket "yrkanden" ersätter gällande VL;s uttryck "invändningar" och "yrkanden". Någon saklig ändring avses inte.

Att yrkanden av nu avsett slag bedöms i vattenmålet innebär inte att vattenlagens bestämmelser blir tillämpliga. De regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet skall i stället tillämpas, bl. a. i fråga om rättegångskostnader (se prop. 1972; 109 s. 291).

5 kap. 3 6 expropriationslagen har utformats med 11 kap. 22 8 VL som förebild. Härvid har emellertid på hemställan av lagrådet särskilt angivils

Prop. 1981/82:130 599

att endast yrkanden från den exproprierande eller sakägare kan bli föremål för prövning (prop. 1972; 109 s. 399). Molsvarande bör enligt ulredningen gälla i den nya vattenlagen. Jag anser emellertid att en sådan begränsning inte är ändamålsenlig för vattenmålens del utan det får ankomma på vattendomstolen att inom ramen för den allmänna lämplighetsbedömningen avgränsa kretsen av dem som skall få sina yrkanden prövade.

Förbudet för vattendomstol alt pröva äganderältsfrågor m.m. har bibehållits i förevarande paragraf Qfr prop. 1972; 109 s. 398).

18 § Om en vattendomstol har prövat ell mål som rör ell ämne som behandlas i denna lag, får frågan huruvida målel är sådanl att del skall tas upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighel än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det, eller

2. vattendomstolen har prövat en fi-åga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller

3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag, eller

4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 23 8 VL Qfr 10 kap. 19 8 rättegångsbalken).

Formuleringen "allmän domstol" i VL har ersatts med "annan domstol än vattendomstol". Detta innebär bl. a. atl paragrafen avser även fastighelsdomstol som vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i rättegångsbalken har ansetts som särskild domstol i pleniavgörandet NJA 1979 s. 107. Frågan om vattendomstols behörighet får alltså endasl tas upp i högre rätt under de förutsättningar sorn anges i förevarande paragraf

Eftersom vattendomstol enligt den nya vattenlagen inte får handlägga någol brottmål, har punkt 4 fått en i förhållande lill 11 kap. 23 8 VL ändrad utformning.

Frågan om vattendomstolarnas inbördes behörighet får enligt 8 8 andra stycket i förevarande kapitel inle tas upp av högre rätl.

11 kap. 24 6 VL har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Paragrafen reglerar frågan om sökandens rätl att föra talan för en viss fasfighet, dvs. sökandens saklegitimation i vattenmålet. Invändningar av en motpart till sökanden rörande en sådan fråga bör enligt min mening lösas med stöd av rättegångsbalkens regler om rältegångshinder och särskilda rättsmedel och inle genom villkorade avgöranden av del slag som anvisas i nämnda paragraf i VL.

Om det verkligen är tvisligt, huruvida sökanden eller den som har gjort invändningen är ägare till den fastighet varpå sökanden grundar sin saklegitimation, bör vattendomstolen med stöd av 32 kap. 5 6 rättegångsbalken förklara vattenmålet vilande och hänvisa parterna att lösa tvisten i särskild rättegång. I andra fall bör vattendomstolen tillämpa reglerna om

Prop. 1981/82:130 600

rättegångshinder i 34 kap. rättegångsbalken och alll efter omständigheterna i målel avvisa sökandens ansökan eller ogilla invändningen om rältegångshinder i ell särskilt beslut eller i samband med dom i målel (se 34 kap. 1 och 3 66 och 49 kap. 3 8 rättegångsbalken).

Om tillstånd till vattenföretagel meddelas men del i en senare rättegång om bättre rätt till faslighelen konstaleras atl sökanden inte var rätt ägare, är detta en gmnd för resning i målet (se 58 kap. I 6 första stycket punkt 3 rättegångsbalken).

Förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål

19 8 En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara

skriftlig och, om inle annat följer av 20 8, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för atl bedöma förelagels beskaffenhel, oi-nfallning och verkningar,

2. uppgifter som behövs för alt bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vatlenförelag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnytQande av det sökta företaget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt lill fastigheterna,

4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder fill varje sakägare, om det inte på grund av företagels omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ansökningen rörande ett företag, vars tillåtlighet kan antas Komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 8-12 88 samt om vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra en sådan strömfallsfaslighel som avses i 46 6 andra stycket.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 26-28 88 VL samt 15 kap. 4 8 och 18 Kap. 12 6 i utredningens förslag.

Första stycket i förevarande paragraf avser ansökningar beträffande alla typer av vattenföretag. Till skillnad mot 11 kap. 27 8 6 mom. andra slycket VL gäller alltså föreskrifterna i punkt 2 även ansökningar som inle kan antas bli prövade av regeringen. Detta är motiverat av de nya fillåtlighelsreglerna i 3 kap. 2 och 6 88 som skall tillämpas även av vattendomstolarna.

Enligl punkt 3 skall anges vilka fiistigheter som berörs av företaget. Av 22 kap. 2 6 framgår när en fastighet skall anses vara berörd av ell vallen-företag.

Enligt VL skall också nytQanderättshavare fill berörda fastigheter uppges. Däremot anges inle servitutshavare särskilt, utan de torde inräk-

Prop. 1981/82:130 601

nas bland ägarna till de berörda fastigheterna. Jag anser emellertid att det kan föreligga risk för att servitutshavare inle uppges i ansökningen och har därför tagit in en bestämmelse om alt uppgift skall lämnas om innehavare av särskild rätl lill fastigheterna. Hämnder innefattas alltså servitutshavare, nytQanderättshavare och innehavare av rätt till elektrisk kraft.

Av 22 kap. 1 6 framgår att lagens bestämmelser om fastigheter också gäller inskrivna tomträtter och gruvor. Även innehavare av sådana rättigheter skall alltså uppges i ansökningen.

Sökanden har enligt punkt 5 skyldighet att antingen i ansökningen eller senare under målets handläggning erbjuda sakägarna ersättning för de skador och intrång som vattenföretaget orsakar. Av 44 8 första slycket i detta kapitel framgår att ersättningen lill en sakägare inte får av domstolen bestämmas till lägre belopp än vad sökanden sålunda har erbjudit.

Andra stycket molsvarar 11 kap. 27 8 6 mom. första styckel VL.

Tredje stycket motsvarar 11 kap. 27 6 2 mom. första styckel Iredje meningen VL.

20 6 En ansökan enligl 13 8 första stycket 1 skall innehålla ritningar
jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhel, uppgift om er
bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att
bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 13 6 första stycKet 6 sKall fogas dels ett gravationsbevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffals med borgenärer med panträtt i fasligheten och andra rättsägare.

Paragrafen motsvarar 11 Kap. 27 8 1 och 5 mom. VL samt 18 Kap. 13 8 i utredningens förslag.

21 6 AnsöKningshandhngarna skall i mål som avses i 13 8 första stycket
2-5, 7-12 och 14 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar.
Om det behövs, får vattendomstolen föreskriva atl ytterligare exemplar
skall ges in.

Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet all ge in ytterligare exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansökningen, får ansökningen avvisas.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 29 5 VL och 18 kap. 15 och 16 66 i utredningens förslag.

Vattendomstolarna är f. n. skyldiga att upprätta dubbla akter i vatlenmålen. Det s.k. renovationsexemplarel av akterna sänds in lill vattenöverdomstolen sedan målel har avgjorts (se 11 kap. 73 8 Iredje stycket, 81 8 första styckel och 92 8 första stycket VL). Jag anser i motsats till utredningen alt nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas, bl. a. efter-

Prop, 1981/82:130 602

som det särskilt medan målen pågår ofta finns behov av akterna i olika domstolsinstanser. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs på denna punkt.

Enligt 11 kap. 109 8 VL skall vattenöverdomstolens och högsta domstolens akter i avgjorda valtenmål sändas till vattenrältsdomaren. Jag kommer att senare ta upp frågan om föreskrifter i ämnet.

22 § Upptas ansökningen, skall vatlendomslolen utfärda kungörelse om
företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök
ningen och på lämpligl sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut
om skall erinras om innehållet i 29 och 40 68 och anges sista tidpunkt för
erinringar enligt 29 8.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer atl förvara ell exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages atl kallelser och andra meddelanden i målel lill parterna skall, om de inte särskill tillställs part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.

Om ansökningen berör fasl egendom som är samfälld för flera fasligheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 31-33 88 VL samt 15 kap. 5 6 och 18 kap. 17 8 i utredningens förslag.

En ansökan om tillstånd att ändj-a en valtenanläggning som har utförts utan tillstånd får enligt 4 kap. 5 6 prövas endasl om en prövning av anläggningens laglighet sker samtidigt Qfr 11 kap. 30 8 VL). Ansökningen skall alltså avvisas om inle laglighetsprövning begärs. Någon särskild bestämmelse härom behövs inle Qfr 11 kap. 31 8 VL).

23 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om del kan antas alt det
allmänna fiskeinlresset eller något annal allmänl intresse inte berörs av
företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länsslyrelsen och till andra stathga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.

Paragrafen molsvarar delvis 11 kap. 34-36 86 VL samt 15 kap. 5 8 andra styckel 2 och 18 kap. 18 8 i utredningens förslag.

Jag hänvisar till vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) har anfört om bevakningen av allmänna intressen.

Paragrafen innehåller inte några detaljerade föreskrifter om vilka statliga myndigheter utöver kammarkollegie-.t och fiskeristyrelsen som skall höras i

Prop. 1981/82:130 603

målet utan detta får avgöras från fall lill fall med hänsyn till det ansökta valtenförelagets art. Det får i andra hand anses ankomma på kammarkollegiet alt se till att de statliga myndighelerna får den information om ansökningen som behövs.

24 § Om ansökningen berör en Kanal- eller slussanläggning eller en
farled, hamn eller flottled som är allmän, sKall Kungörelsen delges styrel
sen eller någon annan som förvallar ett sådanl företag. Detsamma gäller
om ansökningen berör en samfällighet enligt denna lag eller ett vattenför
bund.

Om ansökningen avser ianspråktagande av vattenkraft som tillgodogörs av någon annan än sökanden, skall kungörelsen delges ägaren av den anläggning där kraften tillgodogörs.

Kungörelse om en ansökan enligt 13 6 första slycket 6 skall delges ägaren av det strömfall från vilket andelskraft tillhandahålls.

Kungörelse om en ansökan enligt 13 8 första slycket 10 eller 11 skall delges innehavaren av det tillstånd som avses med ansökningen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 37 8 VL och reglerar i vilken utsträckning delgivning skall ske.

25 6 Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan i målel för att
tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att fillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeristyrelsen får förordna en fiskeriQänsteman att i styrelsens ställe avge yttrande om del sökta valtenförelagets inverkan på det allmänna fiskeintresset saml om de beslämmelser som behövs till skydd för fisket. Om yttrandet inle kan avges ulan en undersökning på platsen, skall vattendomstolen på anmälan av styrelsen förordna den som föresläs av styrelsen att vara sådan sakkunnig i målet som avses i 32 8.

Paragrcifen motsvarar delvis 11 kap. 35 8 1 mom. första slycket och 3 mom. första stycket och 36 § VL samt 15 kap. 6 § och 18 kap. 19 8 och

25 8 andra stycket i utredningens förslag.

26 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vattendomstolen uppge innehavare av servitut, nytQanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fasligheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 22 8 eller på annat lämpligt sätt.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 33 8 femte stycket VL och 18 kap. 20 § i utredningens förslag Qfr 5 kap. 7 8 expropriationslagen). Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 19 6.

Prop. 1981/82:130 604

27 6 Har en sakägare angetls eller på annal säll blivil känd för vatten
domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte
hört av sig i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle alt yttra sig.
Handläggningen av målet får dock inle uppehållas.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 33 8 iredje slycket VL och 18 kap. 21 8 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 8 8 expropriationslagen).

Elt sätt alt underrätta den nye sakägaren är att sända honom den ursprungliga kungörelsen, eventuellt med en ny lid utsatt för erinringar.

I 35 8 i förevarande kapitel finns bestämmelser om nytillkomna sakägare som molsvarar 11 kap. 47 6 VL.

I ullrycket "handläggningen" av målel innefattas även avgörande av målet.

28 6 Öm det råder tvist om en faslighet som berörs av del i målet avsedda
företaget eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som innehar
fasligheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet,
till dess den lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målel, behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 54 8 VL och 18 kap. 22 8 i ulredningens förslag. Ulredningens förslag överensslämmer med 5 kap. 11 8 expropriationslagen. Jag har emellertid ansett det lämpligare att bibehålla den ordning som gäller enligt VL (se även 12 kap. 13 8 andra och tredje styckena nya vattenlagen).

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller endast fastigheter på sakägarsidan Qfr 22 kap. 2 8). Frågan om sökandens rätl all företräda en fastighet har behandlats vid 18 8.

29 8 Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos vattendom
stolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst
trettio dagar frän del att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte
skyldig att fäsla avseende vid erinringar som görs för sent. En avskrift av
varje erinringsskrift skall sändas till sökanden.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 38 8 VL.

Av 5 8 första stycket lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. framgår att kungörandet skall anses ha skett den dag då det sista föreskrivna tillkännagivandet ägde rum. Om vattendomstolen, vilket torde vara det vanligaste, i kungörelsen bestämmer en viss sista tidpunkt för erinringar och kungörelsen skall införas i flera ortstidningar, måste alltså tidpunkten bestämmas med en viss marginal.

Vatlendomslolen har visserligen en officialprövningsskyldighet men jag

Prop. 1981/82:130 605

har ansett det vara lämpligt all liksom i VL ha en allmän erinran om att vattendomstolen inte är skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. Bestämmelsen härom i tredje meningen i förevarande paragraf bör främst kunna tillämpas då någon på ett mycket sent stadium under målets handläggning gör invändningar rörande företagets omfattning och konstmktion.

I fråga om rätt för saKägare att framställa ersättningsanspråk finns särsKilda bestämmelser i 40 5 i förevarande Kapitel.

En avskrift av erinringsskriflerna skall enligt fiärde meningen sändas lill sökanden Qfr 11 kap. 39 6 VL). Liksom enligl VL skall behövliga avskrifter göras på sökandens bekostnad (se 20 kap. 2 8 och 6 6 första stycket punkl 1 nya vattenlagen).

30 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.

Vallendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målel får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn lill målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till atl någon onödig utredning inle görs i målet.

Första stycket molsvarar 11 kap. 39 8, 40 6 1 mom. och 2 mom- första stycket VL saml 18 Kap. 24 8 första stycKet i utredningens förslag.

Jag anser det lämpligl att bibehålla VL;s nuvarande förberedelsesystem, vilket innebär alt förfarandet huvudsakligen är skriftligt. Eftersom rättegångsbalken i stället har den muntliga formen som huvudprincip, har en särskild beslämmelse som medger en störte valfrihet i vallenmålen tagits in i förevarande stycke. Del är alltså vattendomstolen som avgör i vilka fall en muntlig förberedelse skall äga rum. Bestämmelser om muntliga förberedelser finns 1318.

Andra stycket motsvarar 18 kap. 23 6 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 12 8 första slycket expropriationslagen).

Förevarande stycke innehåller bestämmelser om vattendomstolens processledande verksamhet under förberedelsen. I expropriationslagen kpm plelleras motsvarande bestämmelser av regler om s.k. utredningsbeslut. Enhgt 5 kap. 12 8 andra stycket expropriationslagen skall fasfighelsdom-slolen, om det inte är uppenbarl obehövligt, så snart del kan ske genpm ett särskill beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas. I 7 kap. 1 8 andra slycket expropriationslagen finns vidare en särskild bestämmelse som inskränker sakägarnas rätt till ersättning för utredning som förebringats i strid med ulredningsbeslut.

Vattenlagsutredningen har funnit att det inte finns behov av särskilda utredningsbeslut i vattenmålen och har alltså inte föreslagil någon molsvarighet lill 5 kap. 12 6 andra stycket expropriationslagen.

Av remissinstanserna anser VASO att institutet bör införas i den nya vattenlagen men modifierat på det sättet all etl utredningsbeslut skall meddelas i den mån det inte anses obehövligt. Svea hovrätt anser att

Prop. 1981/82:130 606

frågan i varje fall bör övervägas. Vänersborgs tingsrätt delar däremot utredningens uppfattning och understryker i stället vikten av att någon beslämmelse om ulredningsbeslut inle föreskrivs för vattenmålen.

Jag delar utredningens uppfattning atl ett formaliserat institut med utredningsbeslut i många fall skulle läsa såväl domstolen som parterna på ett olämpligt sätt i vatlenmålen. Ertärenheterna från institutets tillämpning i expropriationsmålen är också enligl vad jag har inhämtat inte heller odelat positiva. En aktiv materiell processtedning från vattendomstolens sida i förening med bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 88 rättegångsbalken om rättegångskostnadsansvarel vid försumlig processföring m.m. bör enligt min mening medföra att onödig utredning inte tas fram i vattenmålen. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till expropriationslagens bestämmelser om ulredningsbeslut.

Eftersom den nya lagen inte innehåller några särskilda bestämmelser om vattenrättsdomare och rättegångsbalkens beslämmelser om bevisning m. m. blir tillämpliga också i vattenmål (se bl. a. 35 kap. 6 och 10 66 samt 42 kap. 19 6), behövs inte någon motsvarighet fill 11 kap. 43 6 VL.

31 8 Vatlendomslolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas lill förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortsfidning. Parter kan föreläggas vid vite alt Komma tillstädes eller infinna sig personligen.

Vid den mundiga förberedelsen får tredsKodom inte meddelas. Parterna får åberopa sKrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för sKrifternas innehåll.

Första slycket molsvarar 11 Kap. 40 6 2 mom. första stycket samt andra stycket första och andra meningtarna samt 18 kap. 24 8 andra styckel i utredningens förslag.

Andra stycket motsvarar delvis 11 kap. 40 8 2 mom. andra styckel tredje - sjätte meningarna VL samt IS kap. 24 8 Iredje stycket i utredningens förslag.

Som jag har anfört vid 4 6 i förevarande kapitel anser jag att vissa utvidgningar i ensamdomares behörighet all handlägga vallenmål bör vidtas i förhållande lill VL och utredningsförslaget. Del gäller främst dennes behörighet att avgöra mål i samband med förberedelsen och vid huvudförhandling i förenklad form. I princip blir bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 18 8 rättegångsbalken lillåmpliga på gmnd av hänvisningen i 2 8 i förevarande kapitel. Enligt första meningen av förevarande stycke skall dock tredskodom inle få meddelas vid den mundiga förberedelsen. Vid såväl mundig som skriftlig förberedelse skall däremot medgivna eller eftergivna frågor kunna avgöras samt förlikningar stadfästas. Förutsättningen är dock atl det rör frågor, varom förlikning är tillålen. I ansökningsmål kan sådana frågor inte avgöras förrän tillstånd har meddelats lill det ifrågava-

Prop. 1981/82:130 607

rande vattenföretagel. De nu förordade möjligheterna kan därför endast komma i fråga när frågorna skall prövas efter en fillståndsdom, t. ex. efter ett uppskovsbeslut enligt 49 6 eller då målet avser ersättningsanspråk för oförutsedda skador.

Huvudförhandling i förenklad form skall kunna hållas även i vattenmål. Motsvarande behörighet för ensamdomare som vid förberedelse finns också i detta fall Qfr 1 kap. 3 8 tredje stycket rättegångsbalken). Jag återkommer lill denna fråga vid 36 6.

Någon särskild bestämmelse om att protokoll skall föras vid muntliga förberedelser behövs inte Qfr 11 kap. 40 8 2 mom. tredje stycket VL). Inte heller behövs del några särskilda bestämmelser om atl vattendomstolens ordförande är behörig att besluta om delgivningar och kallelser Qfr 11 kap. 42 8 VL).

32 6 Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen.förordna en
eller flera sakkunniga att efter en förberedande undersökning avge utlåtan
de i målet.

Undersökningen skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålel med undersökningen, skall domstolen på elt lämpligl sätt undertätta parterna om tiden för denna.

Paragrafen, som kompletterar bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken, motsvarar 11 kap. 45 6 1 mom. VL och 18 kap. 25 8 första och tredje styckena i utredningens förslag. En motsvarighet till 18 kap. 25 6 andra stycket i ulredningens förslag finns i 25 8 Iredje styckel i förevarande kapitel.

33 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av vattendomstolen atl verkställa undersökning på platsen.
Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersök
ning. Vid undersökningen skall protokoll föras.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 45 6 2 mom. VL och 9 6 lagen om domstolar i fastighetsmål.

I förhållande till VL har den ändringen gjorts alt även vattendomstolens ordförande skall kunna förordnas atl verkställa undersökning på platsen. Enligt VL kan uppdrag lämnas åt nämndemännen eller en av dem endast i enklare fall. Denna begränsning har inte bibehållits i förevarande paragraf.

I motsats till vad som är fallet enligt lagen om domstolar i fastighetsmål har inte i lagen angivits att undersökningen skall behövas för utredning i någon särskild fråga, utan enligt förevarande paragraf får lämplighelsskäl avgöra huruvida undersökning skall äga rum och vad denna skall avse.

Jag har ansett del lämpligt att ha en motsvarighet till föreskriften i VL om protokollföring vid undersökningen, eftersom sådan enligt 6 kap. 1 6 andra slycket rättegångsbalken annars inte skulle behövas Qfr prop. 1969:44 s. 259).

Prop. 1981/82:130 608

34 § På begäran av sökanden får vattendomstolen besluta att åtgärder får vidtas provisoriskt för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men del kan ändras när förhållandena föranleder del.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 46 6 VL. I utredningens förslag finns inle någon molsvarighet.

Enligl 11 kap. 46 6 första stycket VL har vattenrältsdomaren befogenhet att medge provisoriska åtgärder i brådskande fall som inte behöver avse förebyggande eller avhjälpande av skador. Befogenheten är begränsad fill vissa företagstyper, nämligen grLindvattentäkt, allmän farled, allmän flottled samt vattenavlednings- och invallningsföretag. Tanken på en utvidgning av befogenheten till andra företagstyper eller l.o, m. alla typer har fidigare avvisats (se lagrådet i prop. 1946; 133 s. 19 och departementschefen i prop. 1952:52 s. 63). Däremot har man gett vattenrältsdomaren möjlighet att medge skadeförebyggande och skademinskande provisoriska åtgärder i alla ansökningsmål (se 11 kap. 46 6 andra stycket VL).

Huvudprincipen i såväl gällande VL som den nya lagen är alt ell vallenförelag inle får sättas i gång, innan vattendomstolen i sin helhet efter en avvägning av samtliga mot varandra slående intressen har lämnat sitt tillstånd. Gällande VL:s bestämmelser om vattenrältsdomarens befogenhet att medge brådskande åtgärder som inte är av skadeförebyggande eller skademinskande Karaktär innebår etl avsteg från denna princip. Delta avsteg är enligt mjn mening olämpligl Qfr NJA 1978 s. 612). Om ett förelag är särskill brådskande och det är angeläget med etl snabbt genomförande, bör detta kunna beaktas inom ramen för den vanliga rättsliga behandlingen av målet vid vattendomstolen på det sättet att målet ges förtur. Enligl 48 8 i förevarande kapitel finns också möjligheter all genom deldom pröva frågan om företagels tillåtlighet och meddela tillstånd fill de arbeten som behöver utföras. Enligt 37 8 i förevarande kapitel kan ansökningsmål i vissa fall tas upp tilll omedelbar huvudförhandling utan någon skriftlig eller muntlig förberedelse, Jag har på grund av det anförda ansett alt den nuvarande befogenheten för vattenrättsdomaren atl i vissa fall medge brådskande åtgärder, spm inte är av skadeförebyggande eller skademinskande karaktär, inte bör ges någon motsvarighet i den nya lagen.

I första stycket i förevarande paragraf har i enlighet med del anförda endast inlagils en motsvarighet till 11 kap. 46 8 andra stycket VL om provisoriska åtgärder i skadeförebyggande eller skademinskande syfte. Bestämmelserna gäller liksom enligt VL alla typer av vattenföretag. Genom orden "innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs" i första meningen markeras atl beslutet är etl led i förberedelsen av målet och alt vattendomstolens ordförande alltså får besluta ensam.

Prop, 1981/82:130 609

Som framhölls vid tillkomsten av motsvarande beslämmelse i VL (se prop. 1952; 52 s. 61 och 64) är det väsentliga syftet atl bereda möjlighet fill ianspråktagande av annans mark, när del påkallas för en skyddsåtgärd som sökanden önskar vidta. De praktiskt viktigaste fallen är de då sökanden redan i en deldom har fått ett byggnadstillstånd och det senare visar sig atl skyddsåtgärder behöver vidtas på annans mark. Om vattendomstolen har skjutit upp l.ex. frågan om ordnande av virkesavlägg, kan del visa sig behövligt att man utan dröjsmål, innan frågan i sin helhet är mogen alt sludigt avgöras, anordnar en vältplals på en fastighet, vars ägare inte frivilligt vill upplåta erforderlig mark.

Genom hänvisningen i 54 8 andra styckel lill förevarande paragraf, blir denna tillämplig även beträffande skade förebyggande och skademinskande åtgärder i vissa stämningsmål.

I överensstämmelse med terminologin i expropriafionslagen (se 5 kap. 16, 17 och 19 86) föreskrivs i andra meningen i förevarande stycke atl sökanden skall ställa säkerhet hos länsstyrelsen för eventuell skadestånds-skyldighet. Annan säkerhet än gällande VL;s pant och borgen, t. ex. bank-garanti. Kan alltså Komma i fråga. Av 22 kap. 3 8 nya vattenlagen framgår att länsstyrelsen sKall pröva säKerheten, om den inte har godKänts av den till vars förmån den ställs. Av tredje stycKet i nämnda paragraf framgår atl staten. Kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund inle behöver ställa säkerhet.

Eftersom det enligt 19 kap. i den nya vattenlagen inle ankommer på vallendomstolen all besluta om skydd för vattenförsörjningen, innehåller förevarande paragraf inle någon motsvarighet till 11 kap. 46 6 Iredje slycket VL.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 46 6 Qärde stycket VL.

Enligt 67 8 andra stycket skall beslul enligt förevarande paragraf överklagas särskilt genom besvär. Härvid kan vattenöverdomstolen givetvis meddela inhibition, dvs. förordna att beslutet t. v. inte får verkställas. Även om beslutet inte överklagas kan vatlendomslolen senare, l.ex. vid den slutliga prövningen av frågan om skyddsåtgärder, ändra eller upphäva det provisoriska beslutet.

35 8 Framgår det av ett utlåtande enligt 32 8 eller på annat sätt atl del sökta vattenföretagel berör fasligheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 22 8, skall vattendomstolen med tillämpning av 22 8 bereda ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle all yttra sig.

Om det är lämpligare, får vattendomstolen senast åtta dagar före huvudförhandlingen i målet kalla sakägarna till denna. Kallelserna skall delges.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 47 6 VL. 39 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 610

36 6 När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen bestämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till atl minsta möjliga kostnader uppslår.

Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämls när det gäller kallelser till dem. Om anledning lill del föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om någon part uteblir från denna. Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen molsvarar i huvudsak II kap. 508 andra styckel och 55 8 andra stycket VL samt 18 kap. 26 och 27 88 i utredningens förslag.

Enligt 11 kap. 50 6 första stycket VL skall huvudförhandling hållas vid syn på stället eller, om målet kan prövas utan syn, på annan plats som är välbelägen för parterna. En motsvarande regel gäller för fastighetsdomstol enligt 108 lagen om domstolar i fastighelsmål. Det vanligaste i vallenmålen är emellertid atl huvudförhandlingen i målet hålls i en särskild lokal inomhus och att syn hålls i samband därmed. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf meddelats beslämmelser rörande själva huvudförhandlingen medan bestämmelser om syn har lagils in i 38 8.

Enligt första styckel i förevarandé paragraf skall platsen för huvudförhandlingen bestämmas med hänsyn främst lill att minsta möjliga koslnader uppstår. Detta innebär att man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand skall la hänsyn till de koslnader som denna kommer alt föra med sig. Härvid skall man beakta inte bara parternas kostnader utan också det allmännas utgifter för domstolens resa m. m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara helt utslagsgivande utan också andra faktorer kan fillmätas betydelse. Eftersom syn regelmässigt skall hållas i ansöknings-målen Qfr 38 8), har naturiigtvis belägenheten av syneobjekten belydelse för bestämmandel av platsen för huvudförhandlingen.

VL:s föreskrift om en kallelsetid av minsl Qorton dagar har i överensstämmelse med utredningens förslag i andra stycket ersatts med "i god tid" Qfr "skäligt rådrum" i 32 kap. 1 8 rättegångsbalken).

Av hänvisningen i 2 5 till rättegångsbalken och av stadgandet i 45 om behörighet för ensamdomare i vallenmål följer alt huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 206 andra och tredje styckena skall kunna äga rum i valtenmål i fall då muntlig förberedelse äger rum. Även vid en sådan huvudförhandling gäller fiärde stycket första meningen i förevarande paragraf Förutsättningen är dock att den uteblivna parten har kallals lill förhandlingen Qfr NJA 1974 s. 184). Förbudet mot att meddela tredskodom enligt andra meningen i förevarande stycke gäller också vid huvudförhandling i förenklad form.

Prop, 1981/82:130 611

37 8 Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas ulan förberedelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhandling i målet. Därvid gäller 22—28 och 32-3688 i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 61 8 första stycket VL. 386 1 målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

Paragrafen motsvarar II kap. 508 första styckel VL och 108 lagen om domstolar i fastighelsmål.

Enligt paragrafen behålls den nuvarande huvudprincipen att syn skall hållas i ansökningsmål, om det inte är obehövligt. Eftersom denna princip inte följer direkl av bestämmelserna om syn i 39 kap. rättegångsbalken, som i övrigl blir tillämpliga, har ett särskilt sladgande lagils in i förevarande paragraf Av 39 kap. 2 6 rättegångsbalken följer att syn normalt skall hållas vid huvudförhandlingen, men atl den också kan äga rum före eller utom denna.

Jag anser inte att det behövs någon molsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 508 tredje stycket VL som i vissa fall ger parterna rätten all avgöra frågan om syn bör hällas. Enligl min mening bör avgörandet alltid ligga i domstolens hand. Domstolen bör förutom lill lämplighels- och kostnadsskäl naturligen ta hänsyn lill parternas inställning.

396 Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsinvändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.

Paragrafen motsvarar II kap. 52 8 Iredje stycket VL. I övrigt gäller jävsbestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 86 rättegångsbalken.

Enligt rättsfallet NJA 1978 s. 464 gäller inte förbudet alt väcka fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd i högre rätt en nämndeman i fastighetsdomstol. Med en sådan nämndeman U)rde nämndemän i vattendomstol få likställas.

408 Yrkanden om ersättning till följd av det sökta vallenföretaget samt erinringar i anledning av utlåtande enligl 32 8 skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 53 8 VL.

416 Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Prop, 1981/82:130 612

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i del skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet Qänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målel företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synneriig olägenhet, behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte las upp på nytt.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 55 8 första styckel och 57 8 Qärde stycket VL samt 11 8 lagen om domstolar i fastighetsmål. Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i 43 kap.

42 8 Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta förelaget möter
enligt 3 kap. 4 8 första stycket men att det föreligger sådana omständighe
ler som avses i andra stycket nämnda paragraf, skall vallendomstolen efter
huvudförhandling i målet med ett eget yttrande överlämna frågan till rege
ringens avgörande. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlighet
enligt 11 kap. 1-3 eller 5 8 skall avgöras av regeringen.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 208 3 mom. och 4 kap. 20 8 VL.

43 6 Vattendomstolens dom skall grundas pä vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingarna
innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigl. Om inle synnerliga skäl föreligger, skall domen meddelas inom tvä månader efter det huvudförhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 98 sjunde slycket rättegångsbalken alt underrätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

Första stycket motsvarar 11 kap. 58 8 första slycket VL och 18 kap. 44 8 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 28 8 expropriationslagen).

Andra stycket motsvarar 11 kap. 57 8 första styckel VL och 18 kap. 43 8 i utredningens förslag. Liksom enligt dessa bestämmelser föreskrivs i princip en längsta lid av två månader för atl meddela dom. Denna tid får överskridas endasl om synnerliga skäl föreligger. Som framhålls av Svea hovrätt bör vattendomstolarnas sedvanliga årsrytm med resor och syner under sommarhalvåret och domskrivning på annan lid i viss utsträckning få avgöra tidpunkten för meddelande av domar. Det kan alltså fortfarande finnas anledning atl vänta med större domar längre tid än två månader.

I fråga om meddelande av domar gäller i övrigt 17 kap. 9 8 rättegångsbalken. Vid förhandlingens avslutande skall domstolen antingen avkunna dom, bestämma en viss dag för meddelande av dom eller, vilket ofta förekommer i större vattenmäl, ange alt parterna senare kommer atl få

Prop, 1981/82:130 613

meddelande om lid för domen och plats där den hålls tillgänglig i den för kallelser bestämda ordningen, dvs. vanligen genom en kungörelse.

Utredningen har anfört att skyldigheten enligt 17 kap. 9 8 sjunde styckel rättegångsbalken atl underrätta parterna om domens innehåll bör anses fullgjord genom att domen hålls tillgänglig hos aktförvararen. Jag delar denna uppfattning men anser det erforderligt med en lagbestämmelse härom. En sådan har intagits i tredje stycket i förevarande paragraf.

44 8 När på yrkande av någon part den ersättning som fillkommer honom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagil, får vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för all uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sällas lägre än vtid sökanden har erbjudit i målet.

Om överenskommelse har träffals mellan parterna, får ersältning inte på grund av första slycket bestämmas annorlunda än som har avtalals. Detta gäller även i fråga om överenskommelser om att ersättning skall utgå på annal sätt än i pengar eller om all skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

Första Slycket motsvarar 11 kap. 60 8 Iredje stycket VL och 18 kap. 38 8 andra stycket i utredningens förslag. Den likformighetsprincip som kommer lill uttryck i förevarande stycke är speciell för den vattenrätlsliga ersätlningsregleringen. Enligt 198 första slycket punkt 5 är sökanden skyldig att i ansökningen eller senare ange den ersättning han erbjuder till varje sakägare.

Att ersättningen i andra fall än som avses i förevarande stycke inte får bestämmas högre än vad den ersättningsberättigade har begärt följer av allmänna processuella grundsatser Qfr 17 kap. 3 8 rättegångsbalken). En särskild regel härom Qfr 18 kap. 38 8 första stycket i utredningens förslag) behövs enligt min mening alltså inte.

Den nya vattenlagen innehåller inte någon molsvarighet till 11 kap. 606 första stycket VL Qfr 18 kap. 37 6 i utredningens förslag). Alt vattendomstolen skall ta hänsyn till atl etl vattenföretag har vidsträcktare verkningar än som har uppgivils i ansökningen och anpassa skaderegleringen därefter är självklart och behöver enligt min rnening inte något uttryckligt lagstöd.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 608 Qärde styckel VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 (se prop. 1974; 83 s. 35) och 18 kap. 38 8 Qärde slycket i utredningens förslag.

Som utredningen närmare har utvecklat innebär den oskadlighetsprövning som f. n. skall göras enligt 11 kap. 608 sjätte och sjunde styckena VL Qfr 5 kap. 25 6 tredje slycket expropriationslagen) ett mycket tungrott förfarande som i stort sett gör det omöjligt all träffa överenskommelser. Jag delar därför i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning all man bör återgå till den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som innebär alt skadelidande panträllsborgenärer i efterhand kan begära ersätt-

Prop. 1981/82:130 614

ning för eventuella förluster (se 16 kap. 198 nya lagen). Förevarande stycke har utformats i överenssiär-nmelse härmed.

Andra styckel avser också överenskommelser om ersättning i annan form än i pengar, l.ex. i form av mark eller leverans av vaiten, samt överenskommelser om skadeförebyggande åtgärder. Parterna har frihet att välja ersättningsform och någon lämplighetsprövning av domstolen är inte föreskriven Qfr prop. 1974:83 s. 155).

Eftersom panlrätlsborgenärerna i erforderlig mån tillgodoses genom möjligheten att väcka lalan i efterhand enligt 16 kap. 198, innehåller förevarande paragraf inle någon motsvarighet lill oskadlighetsprövningen enligt 11 kap. 608 femte styckel VL och 18 kap. 386 Iredje stycket i utredningens förslag. Genom atl denna regel ulgår vinner man, som Vänersborgs tingsrätt framhåller, den fördelen alt frågor om medgivna anspråk kan avgöras vid förberedelsen eller huvudförhandling i förenklad form.

Som en följd av atl någon oskadlighetsprövning inle skall göras till skydd för panlrätlsborgenärerna, innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till 9 kap. 248 Qärde slycket VL och 19 kap. 14 8 Qärde styckel utredningsförslaget (se 16 kap. 14 8 nya vattenlagen).

456 Om det behövs för tillämpnirrgen av 16 kap. 148 tredje stycket, skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 18 kap. 39 8 i utredningens förslag Qfr 5 kap. 24 8 expropriationslagen).

Av 9 kap. 9 8 första slycket framgår att ersältning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Härav följer atl domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall därvid beaktas all en särskild rättighet kan minska en fastighets värde. Några sår-skilda beslämmelser som motsvarar de två första meningarna i första stycket av ulredningens förslag behövs därför inte.

Om någon särskild bestämmelse inte fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen atl för tillämpningen av fördelningsregeln i 16 kap. 14 8 tredje stycket behöva göra en uppskattning av en fastighets värde utan belastning av särskilda rättigheter som minskar faslighetens värde och som har sämre rätl än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskattning bör lämpligen göras av vallendomstolen. En regel härom fanns också före 1974 års ändringar i VL i 9 kap. 52 8 första stycket Iredje meningen. Förevarande paragraf innehåller en motsvarande bestämmelse.

46 § Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastighetsdel eller om ersättning för strör-nfall som skall avstås enligl 2 kap. 3 S och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över

Prop. 1981/82:130 615

området saml dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraftverk, skall domstolen se lill all det finns en lämplig fastighet, som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

Första stycket molsvarar 11 kap. 44 § VL och 18 kap. 41 S i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 34 8.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 62 8 2 mom. första stycket VL saml 15 kap. 8 6 första stycket 7 i utredningens förslag.

Del kan ifrågasättas om det är motiverat att i den nya lagen ha några särskilda bestämmelser om strömfallslästighet. I VL infördes dessa av den anledningen atl då gällande skifleslagsliflning inte reglerade frågan hur man skulle förfara med de rättigheter och skyldigheter som var förenade med strömfallsfastigheten vid ändringar i fastighetsindelningen. Därför ansågs det lämpligt att man redan i vattenmålet såg till att en lämpligt avgränsad strömfallsfastighet bildades Qfr NJA II 1919 s. 269 och 449).

Från fastighetsbildningssynpunkt torde numera inte något sådant behov föreligga, utan genom reglerna i bl. a. 3 kap. samt 2 kap. 5 8, K) kap. 4 8 och 11 kap. 5 8 faslighetsbildningslagen torde man i erforderlig mån kunna hantera de rättigheter och skyldigheter som är förenade med tillständsbä-rande fasligheter enligl den nya vattenlagen vid ändringar i fastighetsindelningen.

Emellertid har begreppet strömfallsfastighet vunnit hävd i vatlenrättsliga sammanhang i fråga om företag för vattenkraftutbyggnad, bl. a. när det gäller säkerheter vid kredilgivning. Begreppet är också av betydelse för skyldigheten att leverera andelskraft, som enligt 9 kap. 168 tredje stycket nya vattenlagen skall åligga den fastighet med vilken rätten till lillgodogörandel av vattenkraft är förenad. För rätten alt utnytQa ett strömfall för valtenkraftändamäl fordras att man innehar majoriteten i detta med äganderätt eller servitutsrätt Qfr 2 kap. 11 6 nya vattenlagen). Jag har på grund av det anförda ansett att institutet strömfallsfastighet bör finnas kvar i fråga om vattenkraftverk och en bestämmelse härom har tagits in i förevarande stycke.

Däremot har jag inte ansett det vara motiverat att ha kvar institutet beträffande andra förelag för tillgodogörande av ytvatten och inte heller institutet vattentäktsfastighel för företag för tillgodogörande av grundvatten Qfr 11 kap. 62 8 3 mom. andra stycket VL). Enligt den nya vattenlagen krävs i sådana fall inte alltid att tillståndet skall vara förenat med en fastighet. För vattentäkter för allmän vattenförsörjning och bevattning behövs enligt 2 kap. 66 punkt 4 inle vattenrätt. Även nytQanderättshavare kan utverka tillstånd till andra förelag för tillgodogörande av vatten än vattenkraftverk.

Institutet vattentäktsfastighet är inte heller motiverat av skyldigheten all

Prop, 1981/82:130 616

tillhandahålla vatten. En sådan skyldighet kan efter 1974 års ändringar i VL och enligt den nya vattenlagen åläggas tillståndshavaren såsom en skadeförebyggande åtgärd. Denna skyldighet är atl anse som ett med lillståndet till vattentäkt förenat villkor, som den som är tillståndshavare vid varje tidpunkt måste iaktta. Vullkoret får därigenom sakrättslig dignitet Qfr prop. 1974:83 s. 302 och 309).

Om det finns en rättsligt bestående registerfastighet som tillhör sökanden och som är lämplig för ändamiilel bör den utses till strömfallsfaslighel i vallendomstolens tillslåndsdom (se 196 tredje slycket och 47 6 första stycket punkt 5 i förevarande kapitel). I andra fall kan del behövas olika fastighelsbildningsåtgärder för atl skapa en lämplig fastighet. Sökanden får enligt 8 kap. 1 8 Iredje stycket lösa områden som skall ingå i en strömfallsfastighet.

47 6 En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och lekniska utformning,

2. de områden som får tas i anspråk för förelaget och de särskilda tvångsrätler i övrigt som medges sökanden.

3. villkor för att tillgodose allmänna och enskilda inlressen,

4. tillsyn, besiktning och kontroll,

5. strömfallsfastighet,

6. vilka som skall delta i en valtenreglerings-, valtenöverlednings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelslal i fråga om koslnaderna för företaget,

7. skyldighet för sökanden att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

8. villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför,

9. skyldighet för sökanden att betala avgifter,

10. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

11. den fid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 6 andra slycket får begäras,

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavaren enligt 9 kap. 12 och 14 88 är skyldig atl underkasta sig ulan ersättning,

13. rättegångskostnader.

Avser tillsländet arbeten för företaget, skall i domen anges den lid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetsfid).

I domen skall vidare anges den tid, minst tio och högst trettio år från det domen vinner laga kraft, efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 8 får begäras.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 62-6488 VL och 15 kap. 8 8 andra stycket i utredningens förslag.

Uppräkningen i första stycket kan Qäna som en minneslista för vattendomstolarna men den kan självklart inte vara uttömmande. Inle heller kan föreskrifterna i alla punkterna bli tillämpliga i alla ansökningsmål utan

domstolarna måsle anpassa innehållet i domen fill varje särskilt företag. Huvudprincipen är givelvis att domstolen skall ta ställning till alla de frågor som har aktualiserats i målet.

Föreskriften i punkten 4 om tillsyn och besiktning gäller endast i sådana fall då vattendomstolen med slöd av 18 kap. 1 5 andra stycket eller 3 8 första slycket har ansett att etl särskilt tillsynsorgan bör finnas vid sidan av länsstyrelsen, t. ex. SMHI i fråga om tillsyn över efterlevnaden av meddelade tappningsbestämmelser, eller att besiktning av en anläggning bör ske. Med uttrycket kontroll avses sådana skyldigheter som åläggs sökanden, t. ex. skyldigheten att sätta ut vattenmärken, fixpunkter och observationsrör Qfr 11 kap. 64 8 VL) saml atl föra journaler över vallenständ och vatlentappningar.

Enligt punkten 10 skall i domen också anges tiden för väckande av anspråk i anledning av oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 20 8 Iredje stycket behövs en särskild beslämmelse endasl om tiden skall vara längre än minimitiden om fem år.

Enligt andra stycket skall i domen alltid bestämmas en arbelslid om tillståndet innefattar utförande av arbeten. Enligl 11 kap. 63 6 första stycket VL bör arbetstiden i regel inte överstiga tio år. Jag anser att en sådan tidsbegränsning kan undvaras. Arbetstidens längd får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. De ersättningsberättigade sakägarnas rätl tillgodoses i erforderlig mån genom bestämmelserna i 16 kap. 7 8 om att tillståndshavaren måsle iaktta vissa fidsfrister i fråga om utbetalande av ersättning, vid äventyr atl han annars förlorar sin rätt mot sakägaren.

Om bestämmelserna om arbetsfid inle iakttas, förfaller tillståndet (se 15 kap. 2 8). Jag återkommer lill därmed sammanhängande frågor och fill möjligheten att få arbetstiden förlängd i specialmotiveringen fill 15 kap. 2 8.

Gällande VL innehåller inte någon föreskrift om att tillstånd till elt företag som avser själva utnytQandet av en vattenbyggnad, t. ex. för dämning eller vattenbortledning, också skall ha utnyttjats inom en viss lid efter arbetenas fullbordande för alt tillståndet inte skall förfalla. Utredningen har för sådana fall, efter mönster av 18 8 andra stycket ML, föreslagit att det skall bestämmas en särskild igångsättningstid, dvs. tid inom vilken verksamhet, varigenom inverkan sker på vattenförhållandena, skall ha satts i gång (se 15 kap. 8 6 andra stycket punkt 12 i utredningens förslag). Enligt utredningen blir tillståndets verkningar uppenbara för allmänheten först när anläggningen har tagits i drift och tiden för driftens igångsättning bör bl. a. med hänsyn till omprövningsreglerna bli Klart angiven.

Jag anser emellertid att det inle föreligger något behov av en särsKild beslämmelse om igångsättningsfid. För det första torde lillslåndshavarens eget intresse av att så snart som möjligt eKonomisKl utnytQa en utförd anläggning utgöra en väsentlig garanti för alt den Kommer alt tas i drift inom en rimlig tid. Sakägarnas intressen tillgodoses i erforderlig mån

Prop. 1981/82:130 618

genom den nyss berörda regeln i 16 kap. 7 8 om vissa tidsfrister för betalande av ersättning samt reglerna om oförutsedd skada. Enligt 15 kap. 20 8 tredje slycket kan tiden för anmälan av oförutsedda skador bestämmas upp till 20 år. Vid bestämmande av denna tid bör hänsyn givetvis tas till att det kan dröja innan tillståndet lill en reglering eller vattentäkt las i anspråk fullt ut. De som konkurrerar med tillståndshavaren om samma vattentillgång har möjlighet att begära omprövning beträffande tillståndet enligt 15 kap. 9 och 1088.

Inte heller av hänsyn lill allmänna intressen behövs bestämmelser om en särskild igångsällningstid. Eftersom lidsfristerna för omprövning enligt tredje stycket av förevarande paragraf skall bestämmas med utgångspunkt i den dag då tillståndsdomen vinner laga kraft, behövs inte någon igångsättningsfid som utgångspunkt för omprövning. Jag vill också erinra om möjligheten för kammarkollegiet enligl 15 kap. 5 8 andra styckel alt begära förverkande av ett tillstånd som inte har utnyttjats under en längre tid.

Utredningens förslag om en särskild igångsättningslid har alltså inte fått någon molsvarighet i den nya vattenlagen.

I vissa fall kan det med hänsyn till motstående intressen behövas särskilda föreskrifter om idrifttagande av en anläggning, l.ex. alt en dämning skall tas upp successivt. Sådana föreskrifter får då utformas som villkor för tillståndet med slöd av punkt 3 i första slycket av förevarande paragraf och några bestämmelser därutöver behövs inle i lagen.

Enligt tredje stycket skall det alltid bestämmas en tid för omprövning enligt 15 kap. 3 8. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnill 2.5.2) skall utgångspunkten vara den dag då tillståndsdomen vinner laga kraft Qfr 248 ML) och inle som ulredningen har föreslagil utgången av arbets- eller igångsällriingstiden.

48 8 Pä yrkande av sökanden får vattendomstolen till särskilt avgörande ta upp frågan om företagets tillåtlighet. Om domstolen finner atl förelagel är lillätligt och dess snara genomförande är angelägel, får domstolen meddela tillstånd fill de arbeten som behöver ulföras.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 665 1 mom. VL Qfr 18 kap. 328 i utredningens förslag) men vallendomstolens möjligheter till delavgörande har vidgats.

F. n. gäller all vattendomstolen får i en deldom ta upp frågan om företagels tillåtlighet och, om företaget befinns tillåtligt, meddela tillstånd lill erforderiiga arbeten. Förutsättningen för deldom är att företagets snara genomförande är angeläget eller att synnerliga skäl eljest föreligger. Såsom synnerliga skäl anges i motiven l.ex. processekonomiska skäl (se prop. 1952:52 s. 46).

Prövningen av tillåtligheten i elt delavgörande är emellertid avhängig av den omständigheten alt vissa byggnadsarbeten behöver utföras. Endast i sådana fall kan tillåtlighelsfrågan tas upp och då kan naturliglvis vatten-

Prop. 1981/82:130 619

domstolen finna företaget ofillålligl och avslå ansökningen om tillstånd till företaget. Om domstolen däremot finner företaget tillåtligt, medger varken VL eller bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 8 rättegångsbalken att domstolen rätlskrafligl avgör endast tillådighetsfrågan, utan då måste tillstånd ges till åtminstone någol byggnadsarbete. Konstaterandet av att ett vattenförelag är tillåtligt utgör alltså endasl ett domskäl till tillståndet till byggnadsarbetet.

Genom den tillållighetsprövning som enligl såväl VL som den nya vattenlagen i vissa fall skall göras av regeringen träffas ett bindande avgörande rörande etl företags tillåtlighet. Denna fråga kan avgöras utan något samband med byggnadsarbeten. Jag anser att processekonomiska skäl talar för att även vattendomstolen i andra fall genom elt delavgörande, en mellandom, bör kunna rätlskrafligl avgöra frågan om elt förelags tillåtlighet ulan alt denna skall behöva knytas lill frågan om några byggnadsarbeten behöver ulföras. Om tvekan råder rörande etl företags tillåtlighet, kan såväl domstolen som parterna besparas åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten av företaget rätlskrafligl iivgörs innan frågor om byggnadsarbeten, villkor och ersättningsfrågor tas upp till detaljbehandling.

På grund av del anförda föreskrivs i första meningen av förevarande paragraf att vatlendomslolen får på yrKande av sökanden till särskilt avgörande la upp frågan om förelagets tillåtlighet. Ett sådan avgörande skall ges formen av en mellandom, som får överklagas i vanlig ordning.

Vattendomstolen bör naturligtvis så snart som möjligt ta ställning till ett yrkande om meddelande av mellandom. Om yrkandet avslås eller om sökanden i stället under hand erhåller besked om att någon deldom inte kommer att meddelas, kan sökanden anföra besvär häröver enligl 49 kap. 68 rättegångsbalken Qfr prop. 1952; 52 s. 54).

Om mellandom rörande företagels tillåtlighet meddelas, kan domstolen förordna att målel skall vila lill dess domen vunnit laga kraft (se 17 kap. 5 8 Iredje stycket rättegångsbalken).

Enligt andra meningen av förevarande paragraf får vattendomstolen meddela en deldom rörande brådskande byggnadsarbeten i samband med atl domstolen har prövat företagels tillåtlighet och funnit delta tillåtligt.

49 6 När verkningarna av ett vallenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med tillräcklig säkerhet, får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd lill företaget skjuta upp frågan om villkoren eller skaderegleringen i del hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen, såvitt angår skada eller förlusl som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska beslämmelser om ersältning eller skadeförebyggande åtgärder.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart del kan ske. Ersättningen får därvid inle bestämmas lill lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.

Då målel har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för

Prop. 1981/82:130 620

atl tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som beslämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet las i anspråk.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:000) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1).

Första-fiärde styckena motsvarar 11 kap. 668 2 mom. VL samt 18 kap. 33-35 och 40 88 i utredningens förslag. Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestämmelsernas fillkomst (se prop. 1952:52 s. 48).

Femte styckel, som saknar molsvarighet i VL, molsvarar 18 kap. 368 i utredningens förslag. När det gäller anspråk för oförutsedda skador finns en motsvarande beslämmelse i 15 kap. 208 Qärde stycket och jag hänvisar till vad som anförs vid den paragrafen.

I samband med ett uppskovsbeslut kan frågan om dittills uppkomna rättegångskostnader avgöras (se 20 kap. 5 8).

506 När det finns skäl till det, får vattendomstolen förordna atl tillståndet till elt valtenförelag eller lill en annan åtgärd enligl denna lag får las i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som kan komma att utgå, om domstolens dom ändras.

Om sökanden, sedan tillstånd lill etl vallenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller alt betala ersättning, får vattendomstolen förordna all domen skall gä i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom som avses med etl förordnande enligt första eller andra stycket, får vattenöverdor-istolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

Paragrafen motsvarar II kap. 678 VL Qfr 18 kap. 31 S i utredningens förslag). Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (se prop. 1952; 52 s. 69).

I 668 i förevarande kapitel finns en särskild bestämmelse om sökandens klagorätt när verkslällighelsförordnande inle meddelas.

Förfarandet vid vattendomstolarna i slämningsmål 516 Talan i slämningsmål väcks genom stämning.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 75 8 VL.

Stämningsmålen räknas upp i 14 8 i förevarande kapitel.

Av 2 6 i förevarande kapitel framgår all rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i stämningsmålen (se även 4 8). För dessa mål blir alltså rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål tillämpliga. För all markera delta har i förevarande paragraf angivits att talan skall väckas genom stämning.

Prop. 1981/82:130 621

Emellertid behövs liksom i VL vissa särbestämmelser för förfarandet i slämningsmålen vid vattendomstol. De bestämmelser som behövs har tagits in i följande paragrafer. Dessutom har enligt 546 vissa förfaranderegler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på slämningsmålen.

52 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig. Kallelser och andra meddelanden lill parterna skall delges.

Rättegångsbalken har den muntliga formen av förberedelse som huvudprincip. Vallenmålens natur är emellerlid vanligen sådan att en relativt omfattande skriftväxling kan behövas. I likhet med vad som sladgas för ansökningsmålen i 30 8 första stycket ges därför enligt första stycket av förevarande paragraf vattendomstolen en störte valfrihet rörande formen för förberedelsen. Ett särsKilt stadgande härom behövs, eftersom en hänvisning fill 30 6 första slycket, som talar om den "fortsatta" förberedelsen, inte är tillräcklig.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 81 6 Qärde styckel VL.

538 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inle behövs för ulredningen i målel. Vattendomstolen skall därvid ha den sammansättning som anges i 3 6 första stycket.

Har domstolen beslutat att målel skall avgöras ulan huvudförhandling och är del inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna alt inställa sig vid huvudförhandlingen och om parternas utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens beslämmelser rörande en sak, varom förUkning inte år fillåten.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 80 8 V].

Enligl första stycket av förevarande paragraf ges vattendomstolen möjlighet atl i vissa fall avgöra målet utan huvudförhandling. Denna möjlighet kan användas då en fråga, dispositiv eller indispositiv, är Ivistig mellan parterna men en muntlig förhandling är onödig. Eftersom det blir fråga om en prövning i sak av tvistiga ståndpunkter, stadgas i andra meningen, i överensstämmelse med gällande rätl, att vattendomstolen skall döma i slor sammansättning. Domstolen är alltså i detta fall inte domför med ordföranden ensam. Av 4 6 i förevarande kapitel framgår emellertid att ordföranden är behörig att under förberedelsen i vissa fall avgöra dispositiva frågor ensam, dvs. meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk saml stadfästa förlikningar. Inte heller i sådana fall fordras alltså huvudförhandling. Om huvudförhandling i förenKlad form hålls, är ordföranden ocKså behörig att döma ensam.

54 6 I fråga om förfarandet i slämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 31 8 andra stycket, 32 och 33 86, 368 första styckel, 38, 39 och 41 68, 43 8 första och andra styckena samt 468 första stycket.

Prop. 1981/82:130 622

I mål enligl 14 8 6 gäller också 45 och 5085. Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för all förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av elt företag enligt denna lag, gäller även 345.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 81 6 första och andra styckena VL och anger att, förutom rättegångsbalkens beslämmelser, vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansökningsmål skall tillämpas på stämningsmålen Qfr 18 kap. 45 8 i utredningens förslag).

I första styckel anges vilka bestämmelser som är tillämpliga på alla slags stämningsmål. Det gäller 31 8 andra styckel (förbud mot tredskodom under muntlig förberedelse jämte rätt för parterna atl åberopa ingivna skrifter), 32 6 (sakkunnigundersökning), 33 6 (undersökning av domstolsledamot), 36 8 första stycket (tid och plats för huvudförhandling), 38 6 (huvudprincipen att syn skall hållas), 398 Qäv beträffande nämndeman), 41 6 (förfar-andel vid huvudförhandling), 43:5 första och andra styckena (domens innehåll och tidpunkten för dennas meddelande) samt 468 första stycket (kartor m. m. vid inlösen).

Enligl andra slycket ges dämtöver vissa särbestämmelser rörande stämningsmål som avses i 14 8 punkt 6 i förevarande kapitel, dvs. mål om särskild tvångsrätl enligt 8 kap. där tvångsrältsfrågan inte har handlagts i samband med ansökningsmålet. I sådana mål skall, i överensstämmelse med 11 kap. 816 andra stycket VL, kunna förordnas om brådskande skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder enligl 34 8. Jag har ansett det lämpligl att också föreskriva att bestämmelserna i 45 8 om en särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall saml i 508 om verkslältighetstillstånd blir tillämpliga i sådana mål.

55 6 Om svaranden för att bemöta käromålel gör en ansökan hos vallendomstolen enligt 13 8 första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmelser om vallentappning enligt 13 8 forsla stycket 10, handläggs målet i dess helhet som elt ansökningsmål, om iinle målel år av den beskaffenheten all det enligl 13 8 andra stycket ändå skall behandlas som ett stämningsmål.

Har domstol eller annan myndighel beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket, får vattendomstolen besliimma att beslutet inte får verkställas innan ansökningsmålel har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Första stycket motsvarar 11 kap. 83 8 första stycket VL.

Andra stycket motsvarar 11 Kap. 83 5 andra stycKet VL och 15 Kap. 25 8 i ulredningens förslag.

Har vattendomstolen bestämt att ett beslut om borttagande inle får verKslällas, får vallendomstolens avgörande överKlagas endast i samband med ÖverKlagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålel (se 67 8 andra stycket andra meningen i förevarande kapitel).

Om vattendomstolen bifaller en ansökan om godkännande eller laglig-

Prop, 1981/82:130 623

förklaring av anläggningen eller ändrade tappningsbestämmelser vid denna, gäller domen enligt rättskraftsregeln i 15 kap. 1 8 mot var och en. Detta innebär att det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen, såvitt det grundats på att anläggningen inte är laglig från vattenrätlslig synpunkt, inle är verkställbart Qfr dock uttalande av lagrådet i prop. 1969:28 s. 384 rörande verkställighet av beslul enligt ML).,

Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål

Av skäl som har anförts vid 12 8 används beteckningen "förrättningsmål" i stället för VL:s beteckning "besvärsmål" i fråga om mål som avser besvär över beslut vid förrätlningar.

Av 2 8 i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i förrältningsmålen (se även 4 8). Åtskilliga särbestämmelser behövs emellertid, eftersom domstolen i dessa mål är överinstans till förrättningsmannen och prövningen kan avse tillstånds-, delaktighets- och ersättningsfrågor Qfr 16 kap. faslighetsbildningslagen om förfarandet vid fastighelsdomstol). De särbestämmelser som behövs har tagils in i 56-63 88. Dessutom har enligl 64 8 vissa föi-faranderegler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på förrättningsmålen.

568 Har förrättningsmannens beslul inle överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätl lid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomstolen. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit lill förrättningsmannen, skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda lid inkommit lill domstolen inle föranleda att talan avvisas.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 47 8 i utredningens förslag Qfr 16 kap. 1 8 faslighetsbildningslagen).

Besvärsbestämmelserna finns i 12 kap. 38 och 39 88 nya vallenlagen.

Som utredningen anför torde vattendomstolens första åtgärd med målel vara att fordra in förrättningsakten, vilket kan ske formlöst. Förrättningsmannen får härigenom också en underrättelse om att talan har fullföljts.

57 8 Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförliga åtgärder ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig atl tillhandahålla dem. Är avskrifter inle tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem på Klagandens bekostnad.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 85 8 Qärde stycket VL och 18 kap. 48 8 i ulredningens förslag Qfr 16 kap. 2 8 fasfighetsbildningslagen).

Alt handlingarna skall ges in i tre exemplar motiveras bl. a. av atl nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas. Jag hänvisar fill vad jag har anfört härom vid 216.

Jag har inte ansett det vara motiverat atl göra någol särskilt undanlag i fråga om kopior av kartor, ritningar o. d., vilket ulredningen föreslagit.

Prop. 1981/82:130 624

588 Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända ett exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.

I kungörelsen skall uppges

atl etl exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

alt kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs dem, införas i en \iss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att sKrifllig förKlaring över besvären skall ha kommit in till vattendomstolen inom den tid, minsl tretfio dagar från det att kungörandet skedde, som vatlendomslolen bestämt.

Om det är lämpligt, skall vattendomstolen i kungörelsen kalla lill huvudförhandling i målel.

Paragrafen molsvarar i huvudsak 11 kap. 87 och 8986 VL.

596 Kungörelsen skall snarast införas i den eller de ortstidningar som avses i 58 8 andra slycket. Om förelaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungörelsen, i stället för att införas i ortstidning, delges varje sakägare.

Kungörelsen skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnals.

Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna inlressen, skall kungörelsen sändas lill de myndigheter som anges i 23 8. Dessutom skall elt exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeintresset berörs, till fiskeristyrelsen.

Om besvär anförs mot en ägare eller innehavare av en särskild rättighet till en fastighet, som inte har angivits i någon kungörelse rörande förtättningen, skall besvären och kungörelsen om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 88 8 VL.

60 6 För behandling av rältegångsffägor eller någon del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän målets beredande i övrigt inte har avslutats.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 48 andra meningen fastighetsbildningslagen. Atl huvudförhandling skall hållas och atl parterna skall kallas till denna framgår av hänvisningen i 64 6 till 368.

616 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling. Om det är fråga om ett överklagande enligt 12 kap. 38 8 eller om domstolen finner del uppenbart alt lalan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling. Vattendomstolen är därvid domför ulan nämndemännen.

För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbarl all parterna redan har slutfört sin lalan, skall de få tillfälle till detta.

Prop. 1981/82:130 625

Paragrafen motsvarar 18 kap. 52 8 i ulredningens förslag Qfr 16 kap. 8 8 fastighetsbildningslagen).

Möjligheten enligt/ön-ra stycket atl avgöra förrätlningsmål ulan huvudförhandling utgör en nyhet beträffande vattenmäl Qfr dock beträffande förfarandet i vattenöverdomstolen 11 kap. 105 6 första stycket VL). Eftersom målet tidigare har handlagts och bedömts i en lägre instans, är behovet av huvudförhandling inte detsamma som i ansökningsmålen. Part har dock rätt alt få huvudförhandling, om inte bestämmelsen i andra meningen är fillämplig. I tredje meningen föreskrivs, efter mönster av 4 6 första meningen lagen om domstolar i fastighelsmål, all vattendomstolen i nu förevarande fall är domför utan nämndemännen. För detta fall gäller alltså inle hänvisningen i 48 i förevarande kapitel fill rättegångsbalkens regler om ensamdomares behörighet alt avgöra mål, ulan den tekniske ledamoten skall också delta i avgörandet. Inget hindrar dock att även nämndemännen deltar Qfr prop. 1971:106 s. 135).

Enligt andra stycket fordras inle heller huvudförhandling för prövning som inle avser själva saken. I deltii fall är ordföranden behörig som ensamdomare på grund av hänvisningen i 4 6 till rättegångsbalKens bestämmelser (se 1 Kap. 3 8 tredje stycKet rättegångsbalKen).

Tredje stycket erinrar om alt parterna sKall få tillfälle att slutföra sin talan, när vattendomstolen har beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling Qfr 50 kap. 22 6 första stycket rättegångsbalken).

62 8 Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 53 8 i utredningens förslag Qfr 16 kap. 106 första styckel faslighelsbildningslagen).

Enligl 17 kap. 1 8 rättegångsbalken kallas allmän domstols avgörande i tvistemål dom när avgörandet avser själva saken medan annat avgörande av domstolen betecknas som beslut. En dom överklagas genom vad medan ett beslut överklagas genom besvär.

Enhgt 16 kap. 106 första stycket fasfighetsbildningslagen avgör fasfig-helsdomslolen saken genom utslag och annat avgörande betecknas som beslul. Båda formerna av avgörande överklagas genom besvär.

Enligl såväl gällande VL som förevarande lag avgörs saken i ansökningsmål och slämningsmål genom dom. I VL anges däremot inte hur vattendomstolens avgörande av saken i besvärsmål (förrättningsmål) skall benämnas. I valtendomslolspraxis har använts både utslag och dom eller beslut Qfr SFS 1974:467). Enligl 11 kap. 98 6 första stycket VL är rättsmedlet mot vattendomstolens avgörande av saken i etl besvärsmål vad. Domstolens avgöranden i andra fall överklagas genom besvär.

Jag har ansett det vara lämpligl att behålla den nuvarande ordningen angående sättet för överklagande av vattendomstolens avgöranden i förrättningsmålen. Avgöranden av saken skall alltså överklagas genom vad

40 Riksdagen 1981/82. t saml. Nr 130. Bilagedel

Prop. 1981/82:130 626

och avgöranden i andra fall skall överklagas genom besvär (se 65 8 i förevarande kapitel). Detta medför att en klar gräns bör dras upp mellan de två typerna av avgöranden. Därvid bör inte den i fastighetsbildningslagen använda beteckningen utslag användas för domstolens avgörande av saken, eftersom enligt 17 kap. 1 6 faslighetsbildningslagen rättsmedlet mot etl utslag är besvär.

På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag alt vattendomstolens avgörande av saken i förrältningsmål skall betecknas som dom, oavsett alt förrättningsbeslulet har överklagats hos vattendomstolen genom besvär. Annal avgörande av vattendomstolen betecknas i enlighet med den gängse terminologin beslul.

Av hänvisningen i 645 till 43 5 första stycket följer alt vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling saml på handlingarnas innehåll.

63 § Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i ett tillståndsbeslut, får ändring göras ävein i en del som inte har överklagats, om del behövs för att någon uppenbar motstridighel eller oenhellighet inle skall uppkomma i beslutet.

Om en ändring i förrättningsmannens beslul lämpligen bör göras av förtätlningsmannen, får domstolen visa förrättningen äter lill denne. Domstolen får meddela beslämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.

Första stycket motsvarar 18 kap. 548 andra styckel i ulredningens förslag Qfr 16 kap. 11 5 andra slycket faslighetsbildningslagen).

På grund av förevarande bestämmelse kan vattendomstolen utan yrkande höja ersättning till en skadelidande part, om det fordras för att man i de fall då klaganden vinner bifall til! sin begäran om högre ersättning skall få likformighet i uppskattningen. Stadgandet är alltså en motsvarighet till likformighetsregeln i ansökningsmålen i 44 6 första stycket förevarande kapitel.

Om någon klagar på själva delaktigheten i företagel, l.ex. andelslalens storlek och beräkningsgmnderna härför, är frågan om delaktigheten för samtliga deltagare uppe fill prövning. Om l.ex. andelstalet ändras lill klagandens fördel, medför detta naturligtvis atl andelstalen för samtliga dellagare måste ändras. Emellertid kan det inträffa atl företaget har delals in i avdelningar och atl talan har fullföljts endast beträffande delaktigheten i en avdelning. Om domstolen skulle finna att de beräkningsgrunder som har tillämpats rörande andelstalen i hela tillslåndsbeslutet är felaktiga, kan förevarande beslämmelse tillämpas och ge domstolen möjlighet att ändra andelslalen även beträffande övrigii avdelningar, liksom naturligtvis beträffande huvudföretagel.

Ulredningen har som exempel på bestämmelsens tillämpningsområde angett att vissa faktiska förändringar rörande förelagets utförande i andra än överklagade delar kan föreskrivas av vattendomstolen. Jag anser emel-

Prop, 1981/82:130 627

lertid atl denna befogenhet för vattendomstolen är självklar och inte behöver något särskilt lagstöd. Om någon klagar på själva utförandet av etl markavvattningsföretag i en viss del, kan vattendomstolen naturliglvis föreskriva de följdändringar rörande företaget som ett bifall lill klagan medför. Med slöd av andra styckel kan frågan också återförvisas till förrättningsmannen.

Andra stycket innehåller en beslämmelse om ålerförvisning av en förrättning. Även om vattendomstolen enligl allmänna rättsgrundsatser i dag lorde ha en sådan befogenhet ulan uttryckligt slöd av lag även i andra fall än som avses i 11 kap. 94 6 tredje stycket VL, har jag ansett det lämpligl med elt uttryckligt stadgande härom. Stadgandet har ett vidsträcktare tillämpningsområde än 18 kap. 55 6 första stycket i utredningsförslaget, som efter mönster av 16 kap. 12 6 första slycket faslighetsbildningslagen endasl behandlar frågan om ålerförvisning vid fel i förrättningen.

Vattendomstolens beslut om återförvisning till förrätlningsmannen får utan några inskränkningar överklagas till vattenöverdomstolen. Någon fullföljdsbegränsning liknande den som gäller enligt 54 kap. 6 6 rättegångsbalken gäller alltså inle.

Om fel har förekommit under förrättningen, bör utan särskill stadgande bestämmelserna i 50 kap. 26-2988 rättegångsbalken kunna tillämpas analogivis.

Vissa stadganden i utredningsförslaget har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Del gäller 18 kap. 54 8 första stycket om skyldighet att inhämta yttrande från part innan ändring till hans nackdel vidtas m. m. Eftersom enligt 58 och 59 68 i förevarande kapitel kungörelse skall utfärdas om besvärstalan och införas i ortstidning eller delges samtliga sakägare, skall samtliga intressenter ha haft möjlighet atl yttra sig i målel, även om detta sedan avgörs utan huvudförhandling.

Den nya vallenlagen har inte heller någon motsvarighet till 18 kap. 55 8 andra stycket utredningsförslaget om möjlighet för sökanden lill en förrättning atl återkalla sin ansökan hos vattendomstolen, när någon annan har fört talan mot tillståndsbeslutet. Jag har ansett del vara tillräckligt med den möjlighet som står sökanden lill buds enligl 12 kap. 25 8 Qärde styckel nya vattenlagen atl återkalla sin ansökan genom att själv överklaga tillståndsbeslutet hos vattendomstolen inom den ordinarie fullföljdstiden. På motsvarande sätt kan sökanden återkalla sin ansökan hos högre rätt genom att överklaga underinslansens avgörande.

64 8 I fråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 30-33, 36, 38, 39, 41-43 och 45 88, 466 första stycket samt 47-5088.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 92 5 V L och anger att, förutom rättegångsbalkens bestämmelser, vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansök-

Prop, 1981/82:130 628

ningsmål skall tillämpas på förrättningsmålen Qfr 18 kap. 56 8 i utredningens förslag).

De beslämmelser som skall tillämpas är 308 (förberedelsens form och innehåll), 31 8 (muntlig förberedelse), 32 8 (sakkunnigundersökning), 33 8 (undersökning av domslolsledamot), 368 (kallelse lill huvudförhandling m.m.), 38 8 (syn), 39 8 Qäv beträffande nämndeman), 41 8 (förfarandet vid huvudförhandling), 42 6 (hänskjuttmde av frågan om företagets tillåtlighettill regeringen), 43 6 (domens innehåll m.m.), 45 8 (särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall), 468 första stycket (kartor m.m. vid inlösen), 47 8 (domens innehåll, anpassad efter avgörandets art), 48 S (mellandom angående tillåtligheten och deldom rörande byggnadsarbeten), 49 8 (uppskov) och 508 (verkställighetstillstånd).

Rättegången i vattenöverdomstolen

65 8 Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annal är föreskri
vet, överklagas hos vattenöverdomstolen. 1 stället för de tider som före
skrivs i 50 kap. I och 2 88 saml 52 kap. 18 rättegångsbalken gäller för
vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär ire
veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 98 8 första styckel, 99, 101 och 102 SS VL saml 18 kap. 57 8 första styckel i utredningens förslag.

Enligl paragrafen har tidsfristerna föriängts i förhållande lill rättegångsbalken, vilket överensslämmer med gällande rätt. Som jag har anfört vid 62 8 överklagas vattendomstolens avgörande av saken i etl förrättningsmål genom vad, vilket överensstämmer med VL. Domstolens avgörande kallas, pä skäl som jag där angivit, också dom i sådana fall.

1 paragrafen har intagils en erinran om alt begränsningar i rätten att överklaga finns i 49 kap. rättegångsbalken och även i följande paragrafer i föievarande kapitel.

66 8 Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar tillstånd
till ett vattenföretag, inle har meddelat förordnande enligt 50 8 första
stycket, gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5 8 andra
slycket rättegångsbalken.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 98 8 andra stycket VL. Klagan över vattendomstolens underiåtenhel att meddela ell verkställighetsförordnande skall alltså ske i samma ordning som talan mot domen. Klagorätten är inte beroende av att vallendomstolen uttryckligen har avslagit en begäran om verkställighetslillstånd eller ens att en sådan begäran har framställts Qfr prop. 1952:52 s. 68).

Paragrafen avser frågan om sökandens klagorätt. Om sökandens motparter vill klaga över att ett verkställighelstillstånd har meddelats, får de göra detta endasl i samband med överklagande i själva saken Qfr prop. 1952:52 s. 71).

Prop. 1981/82:130 629

678 Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 388 första slycket 1 och 3 samt Qärde stycket får inte överklagas.

Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 8 överklagas särskilt genom besvär. Beslul i fråga som avses i 55 8 andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålel.

Första stycket motsvarar i huvudsak 18 kap. 58 8 i utredningens förslag Qfr 17 kap. 2 6 faslighetsbildningslagen). Förevarande begränsning i rätten att överklaga utgör en nyhet beträffande vattenmål Qfr dock 11 kap. 107 8 tredje styckel VL). I motsats till utredningsförslaget omfattar inte klago-förbudet frågor om ersättning fill sakkunniga, eftersom jag har ansett det lämpligt alt sådana frågor kan prövas i flera instanser.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 1078 andra stycket VL.

688 Har i ett ansökningsmål, vari kungörelse enligt 22 8 har utfärdats, sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut, får vattenöverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta all etl exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handlingar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av vallendomstolen saml utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

atl ett exemplar av handlingarna i målet hålls fillgängligl hos aktförvararen eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet lill parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha kommit in till vattenöverdomstolen inom den tid, minst tre veckor frän det att kungörandet skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Första-tredje styckena gäller också i förrättningsmål, vari. kungörelse enligt 588 har utfärdats, oavsett om sökanden eller nån annan har klagat.

Då föreskrifterna i denna paragraf har fullgjorts, skall delgivning anses ha skett.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1048 VL Qfr 18 kap. 598 i utredningens förslag).

698 Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhandling, om en sådan skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandling, skall en sådan äga rum, om den inte uppenbariigen skulle vara ulan belydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förtättningsmål finner att vite eller annan påföljd bör föreläggas någon part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 68 8 ulan del skall delges parten.

Prop, 1981/82:130 630

Paragrafen molsvarar 11 kap. 105 6 VL och 18 kap. 608 i ulredningens förslag.

Första stycket har i överensstämmelse med gällande rätt men i motsats till ulredningens förslag Qfr 5 kap. 295 expropriationslagen) utformats så att en part inle har någon absolut rätt alt få fill stånd en huvudförhandling.

Om skriftväxlingen inte är klar, gäller 50 kap. 22 6 rättegångsbalken.

Enligt 11 kap. 105 6 tredje stycket VL får syn hållas endast om synnerliga sKäl föreligger (se även 17 Kap. 3 8 andra stycKet faslighetsbildningslagen) och utredningen föreslår en motsvarande bestämmelse (18 Kap. 608 Iredje stycKet i utredningens förslag). Svea hovrätt anser att bestämmelsen är överflödig och framhåller att hovrätten sedan många år utan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderligt. Jag delar hovrättens uppfattning och den nya vattenlagen innehåller därför inte några särsKilda beslämmelser om syn.

I fråga om bevisupptagning i vattenöverdomstolen gäller samma regler som för tvistemål i hovrätten i allmänhel. Även bestämmelserna i 50 Kap. 23 8 rättegångsbalKen gäller, vilKet innebär alt ändring i vattendomstolens dom inte får ske utan att bevis åter las upp. I den mån vattendomstolens dom grundar sig på en vid syn gjord iakttagelse får ändring av domen ske endast under de förutsättningar som anges i nämnda sladgande i rättegångsbalken.

Andra och tredje styckena i förevarande paragraf överensstämmer med gällande rätt.

708 Vattenöverdomstolen får uppdra ål valtenrättsråd atl verkställa undersökning på platsen. Lagfaren ledamot får vara närvarande vid undersökningen. I fråga om undersökningen gäller 33 S andra och tredje meningarna.

En utredning som ett vattenrällsråd har verkställt beträffande en fråga av leknisk beskaffenhet får inle läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslul ulan alt parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framKommit tidigare i målet.

Första StycKet motsvarar 11 Kap. 106 6 andra stycket och andra stycket 11 kap. 106a6 VL.

715 1 fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 43 och 45-5068.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 1066 VL Qfr 18 kap. 61 6 i ulredningens förslag).

Rättegången i högsta domstolen

72 8 Vattenöverdomstolens domar eller beslut överklagas hos högsta

domstolen.

Prop, 1981/82:130 631

I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 88.

Paragrafen molsvarar 11 kap. 108 8 VL Qfr 18 Kap. 62 8 i utredningens förslag).

14 kap. Särskilda bestämmelser omi utrivning m, m,

Kapidel, som motsvarar 17 Kap. 2-8 66 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Förevarande beslämmelser Kompletterar de processuella bestämmelserna i 13 Kap. om prövning av valtenmål.

1 8 Görs ansöKan om tillstånd all riva ut en vattenanläggning i ytvatten, skall tillstånd till utrivningen meddelas, om inte förordnande meddelas enligt 2 8.

Paragrafen, som motsvarar 17 kap. 3 8 i utredningens förslag och 2 kap. 348 andra styckel sista meningen VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).

Som ulredningen framhåller bör med utrivning liksom enligt VL förstås borttagande av en valtenanläggning utan atl någon annan sätts i stället. Om vatlenanläggningen skall ersättas med en ny anläggning, kommer ansökningen att få utföra den nya vatlenanläggningen att utgöra huvudsaken och borttagandet av den befintliga anläggningen endast elt led i del nya byggnadsarbetet. Vid tillståndsgivningen för det nya förelaget skall också avgöras hur den gamla vatlenanläggningen får rivas ut och skaderegleringen skall avse även utrivningen.

Paragrafen avser endast vattenanläggningar i ytvatten. 156 regleras rätten att ta anläggningar för bortledande av grundvatten ur bruk.

Bestämmelserna om lillståndsplikt i 4 kap. gäller även utrivning. Delta innebär enligt 4 kap. 2 8 första slycket att tillstånd inte behövs, om det är uppenbarl atl varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom utrivningens inverkan på vattenförhållandena. Enligl 4 kap. I 8 tredje stycket får tillstånd sökas även om del inte behövs. Frågan om utrivning handläggs enligt 13 kap. 13 8 första stycket punkt 7 som ett ansökningsmål.

Behöriga att ansöka om tillstånd lill utrivning är anläggningens ägare och den som i övrigt svarar för anläggningens underhäll. Enligt 15 kap. 5 6 kan kammarkollegiet begära att ett tillstånd till ett vatlenföretag skall förklaras förverkat. I samband härmed kan kammarkollegiet enligl 68 i samma kapitel även ansöka om utrivning av anläggningar som ingår i vattenföretagel.

Särskilda bestämmelser om ersättning vid utrivning finns i 9 kap. 11 6.

Som framgår av vad jag anfört i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.6.2) kan tillstånd till utrivning endast vägras om någon annan får överta

Prop, 1981/82:130 632

ansvaret för anläggningen. Som utredningen framhåller kan dock anläggningar i vatten vara skyddade enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen. Etl tillstånd lill utrivning kan sålunda inle verkställas till den del det strider mot skyddsföreskrifter som har meddelats enligl 2 8 i nämnda lag.

Enligt 2 kap. 34 8 andra slycket sista meningen VL kan vattendomstolen föreskriva alt någon annan får ulföra arbetena på sökandens bekostnad, om sökanden inte genomför utrivningen. Utredningen har föreslagil en molsvarande bestämmelse i den nya lagen (17 kap. 3 8 andra meningen i ulredningens förslag).

Svea hovrätt anser att det inte finns något behov av en sådan bestämmelse. Enligt hovrätten har bestämmelsen sällan eller aldrig utnylQats. Den som ansöker om tillstånd till utrivning får enligt hovrätten förutsättas också komma atl genomföra utrivningen om han inte kommer på obestånd. Enligt hovrättens mening är det bäitre atl vid underiåtenhel från ägarens sida låta kammarkollegiet ansöka om förverkande av del ursprungliga tillståndet.

Jag delar hovrättens uppfattning i denna fråga och förevarande paragraf innehåller alltså inle någon motsvarighet till bestämmelsen om rätt för någon annan alt verkställa utrivningen. Om sökanden river ut anläggningen men underlåter att utföra föreskrivna återställningsåtgärder, kan handräckning ske enligt 21 kap. 2 6.

Bestämmelserna i 13 kap. 47 8 on-i vad en tillslåndsdom skall innehålla är tillämpliga även i förevarande fall. Enligt dessa beslämmelser skall domstolen föreskriva erforderliga villkor för företagets utförande. Sådana villkor kan också avse behövliga återslällningsåtgärder. Beträffande sättet för utförande av utrivningen gäller 3 kap. 1 8 men däremot inle övriga bestämmelser i 3 kap. (se 3 kap. 12 8).

2 8 I stället för att lämna tillstånd atl riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna alt skyldigheten atl underhålla anläggningen och all fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden, till dess någol annat bestäms, övergå på fastighetsägaren.

Till skydd för allmänna inlressen kan sådanl förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund efter åtagande.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren inle kan fullgöra skyldigheterna eller om del med hänsyn till sökandens eller allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.

Paragrafen molsvarar 17 kap. 48 i ulredningens förslag men avser endast anläggningar i ytvatten. Motsvarande beslämmelser finns nu i 2 kap. 348 andra stycket andra och tredje meningarna VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).

Prop, 1981/82:130 633

Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen får vid bedömningen av om utrivningen medför skada för en fastighet hänsyn tas även till annal än inverkan på vallenförhållandena, exempelvis försämrade kommunikationer av all en bro rivs ut.

Den som får överta underhållsskyldigheten enligt förevarande paragraf är även skyldig atl i övrigl fullgöra vad som åligger anläggningens ägare enligl denna lag. Han skall alltså sköta dammluckor o.d. i enlighet med beslämmelser i lag eller tillståndsbeslut. Om kompensation för skada som vållas av anläggningen utgår i form av en årlig avgäld, är han också för framtiden skyldig att betala denna.

Etl beslul enligt förevarande paragraf innebär inle att äganderätten till anläggningarna övergår på den som blir underhållsskyldig men han har givetvis rätt att disponera anläggningarna i den mån det behövs för atl han skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Med beslutet följer inte heller någon rätt alt tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen, t. ex. för kraftproduktion.

Den som har övertagit underhållsskyldigheten är ansvarig för anläggningarna till dess han själv ansöker om utrivning. Härvid kan givetvis någon som vill förhindra utrivningen begära att få överta ansvaret.

Av 4 8 andra stycket framgår all ansvaret i förekommande fall är förenat med fastigheten och alltså åvilar nya ägare av denna.

Enligt tredje stycket kan en begäran alt få överta en anläggning i vissa fall avslås. En gmnd för avslag är att fastighetsägaren på gmnd av sina ekonomiska förhållanden eller annat inle kan antas vara i stånd atl fullgöra de skyldigheter som följer med övertagandel.

Enligl utredningsförslaget skall en begäran av en fastighetsägare atl få överta underhållsansvaret vidare kunna avslås då det från sökandens eller det allmännas synpunkt är angeläget att anläggningen rivs ut. Bestämmelsen synes innebära att en ansökan om överlagande skall avslås i varje fall där sökandens begäran att riva ut anläggningen inte enbart har sin grund i atl han vill bli kvitt sill underhållsansvar. Enligt min mening bör emellertid vattendomstolen vid sin prövning av övertagandefrågan kunna väga intresset av atl någon övertar anläggningen rnol intresset av att anläggningen rivs ut. Bestämmelsen har därför fält en utformning som innebär att övertagande inte skall medges i de fall det kan anses mera angeläget från sökandens eller det allmännas sida atl anläggningen rivs ut.

I motsats till vad ulredningen har föreslagit bör denna inlresseavvägning i princip kunna ske även om det är staten, en kommun eller ett vattenförbund som vill överta underhållsansvaret. Detta innebär att sökandens intresse av alt riva ut anläggningen kan ställas mot ett allmänt intresse av att anläggningen bibehålls eller alt ett allmänt intresse av att anläggningen rivs ut — anläggningen utgör exempelvis ett hinder för vandringsfisk — ställs mot elt allmänt bevarandeinlresse. Bestämmelsen har utformats så att den möjliggör även sådana avvägningar.

Vid bestämmande av skälig ersättning enligl fiärde stycket bör som

Prop. 1981/82:130 634

utredningen framhåller beaktas att anläggningens ägare befrias från koslnaderna för underhåll och utrivning.

3 8 Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till

1. slaten, en kommun eller ett vattenförbund,

2. förvaltare som avses i 82 aij lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled saml

3. den som kan lida men av alt anläggningarna bibehålls.

Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.

Om det är uppenbart alt varken allmänna eller enskilda inlressen skadas av anläggningarnas bortskaffande, behövs inte något tillstånd av vattendomstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a 6 lagen om flottning i allmän flottled, fordras dennes medgivande till åtgärden.

Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av alt anläggningen bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Etl sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett valtenförelag eller för staten, en kommun eller ell vallenförbund lill skydd för allmänna intressen.

Paragrafen molsvarar 17 kap. 6 och 7 88 i utredningens förslag samt 6 kap. 28 8 VL (se prop. 1969:104).

Första och andra styckena innehåller bestämmelser om rätt att efter vattendomstolens tillstånd bortskaffa anläggningar i avlysta flottleder. Bestämmelserna avser inte bara vattenanläggningar utan alla anläggningar som har uppförts för flotlleden (se 6 kap. 48 VL). Rätt atl bortskaffa en flottledsanläggning kan ges bl. a. till den som kan lida men av att anläggningen bibehålls. Formuleringen innebär att förutom fastighetsägare även nytQanderättshavare kan ges en sådan rätt. Den som får rätt alt bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna - han får äganderätten till anläggningen.

En begäran om bortskaffande av flottledsanläggningar behandlas som ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första stycket punkl 8). I 13 kap. 47 8 finns beslämmelser om vad en dom i ett sådant mål skall innehålla. Bl. a. skall enligt första stycket punkt 3 anges de villkor som behövs för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Vattendomstolen har enligl denna beslämmelse atl ange hur bortskaffandet skall ske och föreskriva erforderliga återställningsålgärder. Någon särslkild bestämmelse härom behövs därför inte. Vid prövningen av frågor om bortskaffande är 3 kap. 1 8 tillämplig (se 3 kap. 12 8), om bortskaffandet utgör ett vattenföretag.

En särskild beslämmelse om ersättning vid bortskaffande av flottledsanläggningar finns i 9 kap. 11 8 tredje stycket.

Tredje stycket första meningen innehåller en bestämmelse om undantag från skyldigheten atl söka tillstånd lill bortskaffande av flottledsanläggningar. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 4 kap. 2 8. I de fall flottledsanläggningen är en anläggning i vaiten blir bortskaffandet

Prop, 1981/82:130 635

att anse som etl vattenföretag, varvid de allmänna bestämmelserna i 4 kap. om tillståndsplikl blir tillämpliga. Förevarande bestämmelse får alltså betydelse endast när flottledsanläggningen inle är en anläggning i vatten och bortskaffandet alltså inle utgör ell vattenföretag. Enligt andra meningen i förevarande stycke skall, när tillstånd inte behövs, medgivande till åtgärden inhämlas hos flotdedsförvaltaren, om sådan finns.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om alt den som har bortskaffat en flottledsanläggning utan tillstånd blir bevisningsskyldig beträffande de före åtgärden rådande vattenförhållandena (se 17 kap. 68 andra stycket tredje meningen i utredningens förslag). Bestämmelsen i 4 kap. 66 nya vattenlagen om bevisningsskyldighet gäller emellertid också bortskaffande av flottledsanläggningar i vallen. Någon särskild bestämmelse härom har därför inte upptagits i förevarande paragraf

Fjärde stycket innehåller bestämmelser om rätt att överta anläggningar i avlysta flottleder. Enligt första meningen kan vattendomstolen förordna att en fastighetsägare vars fasfighet skulle skadas av att en sådan anläggning las bort får överta anläggningen, om han begär del. Övertagandet kan avse även anläggningar som är belägna på annans faslighet. Enligt andra meningen kan vidare den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag ges rätt alt överta den. Bestämmelsen innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt och till ulredningens förslag som endast medger övertagande för den som vill använda anläggningen för tillgodogörande av vattnet. Berättigade att överta en anläggning är slutligen enligt andra meningen staten, kommuner och valtenförbund.

En begäran om övertagande kan göras i en fristående ansökan eller i samband med behandlingen av en ansökan om tillstånd enligt första styckel (se 13 kap. 13 8 första styckel punkt 8).

4 § Om ett förordnande enligl 2 8 eller 3 8 Qärde stycket avser fastighets
ägare, skall vattendomstolen genast anmäla del till inskrivningsmyndighe
ten för anteckning i fastighetsboken.

Övergår en faslighet till en ny ägare, svarar den nye ägaren för de skyldigheter som följer av förordnandet.

Paragrafen motsvarar 17 kap. 5 6 och 78 andra stycket i utredningens förslag samt 2 kap. 34 8 andra stycket andra meningen och tredje stycket och 6 kap. 28 8 Qärde stycket VL.

5 8 Om fara för allmänna eller enskilda inlressen kan uppkomma genom
alt en anläggning för bortledande av gmndvatten tas ur bmk, skall anlägg
ningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får
ske.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 59 8 andra stycket VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Den har ingen direkt molsvarighet i utredningens förslag.

Prop, 1981/82:130 636

Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller inte bara grundvattenläkter utan också anläggningar för bortledande av skadligt grundvatten. Paragrafen blir fillämplig inte bara när vattenbortledandet helt upphör utan också när det minskas sladigvarande och minskningen kan medföra fara för allmän eller enskild rätt.

Frågor enligt förevarande parag;raf handläggs enligt 13 kap. 13 8 första stycket punkl 7 som ansökningsmiil.

Om det inte är möjligt all genom skadeförebyggande åtgärder helt eliminera skadorna av alt en grundvatlenanläggning tas ur bruk, kan ersättning ulgå enligl 9 kap. 11 8 Qärde stycket.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Kapitlet motsvarar i huvudsak 15 kap. 12-23 86 i utredningens förslag samt 2 kap. 22-24 88 och 10 kap. 75, 77 och 78 58 VL. Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om verkan av domar i ansökningsmål (1-13 86), verkan av dllståndsbeslul vid förrättning m.m. (14 8), ändrade förhållanden i samfälligheter (15-19 88), oförutsedda skador (20 och 21 55) och ändrade bestämmelser om vattentappning och vattentäkter (22 8).

Frågor om tillståndsbesluls rätlsKraft har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

Verkan av domar i ansökningsmål

1 8 Tillstånd lill vattenförelag eller andra åtgätder enligt denna lag gäller mot var och en sedan tillståndsdonien har vunnit laga kraft, om inte målet har handlagts som slämningsmål enligt 13 kap. 13 8 andra stycket.

Den som har fått tillstånd kan inte åläggas begränsningar i lillståndet och därmed förenade rätfigheter och villkor eller åläggas ytterligare villkor, om inte någol annat följer av tillslåndsdomen, 2 kap. 4 6 eller bestämmelserna i detta kapitel.

Med tillstånd i detta kapitel avsei; även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 8 och lagligförklaring av ett vallenföretag enligl 4 kap. 5 8.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 12 6 i utredningens förslag Qfr 22 8 ML) saml 2 kap. 22 6 första stycket VL. Frågan om tillståndsbesluls rättskraft och lidsbegränsning av tillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1).

Enligt första stycket galler tillståndet, sedan domen har vunnit laga kraft, mot var och en. Ell undantag görs dock för mål som har handlagts som slämningsmål, vilka i stället följer de rättskraflsregler som enligt 17 kap. rättegångsbalken gäller för tvistemål i allmänhel. I dessa fall gäller domen endast mot parterna i målet.

All den lagakraftvunna domen gäller mot var och en innebär alt den också gäller mot den som inte har varit part i ansökningsmålet. Domen kan dock angripas med extraordinära rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs.

Prop, 1981/82:130 637

begäran om resning eller återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs eller ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess rättskrafts verkan i molsvarande mån inskränkt. Sålunda kan t. ex. en fastighetsägare, som inle har blivit i vederbörlig ordning kallad i målet och som inte heller har fört talan i delta, anföra domvillobesvär med påföljd all domen undanröjs såvitt gäller honom.

Vattendomstolens dom gäller i princip också mot myndigheter. Den vattenrättsliga prövningen ersätter emellertid inte tillståndsprövningen enligt annan lagsliflning, t. ex. bygglovprövningen enligt byggnadslagen, om del inle uttryckligen stadgas i denna (se t. ex. 16, 18 och 20 88 naturvårdslagen). Vattendomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter enligt t. ex. brand- eller arbetarskyddslagstiftningen och inte heller enligl hälsovårdsstadgan i andra fall än som avses 1316 andra slycket hälovårdsstadgan. På gmnd av den allsidiga prövningen som föregår ett vattenrättsligt tillstånd, bör emellertid vattendomstolens dom fillmätas stor vikl vid överväganden av om ingripanden skall behöva ske mot ett vallenföretag med slöd av sådan lagsfiftning.

Jag vill i likhel med utredningen i detta sammanhang betona att genom tillståndsdomen inte avgörs frågor huruvida äganderätten till mark eller vattenområden som tas i anspråk för förelaget tillhör förelagaren eller någon annan. Även om det antagande som vattendomstolen har utgått ifrån är oriktigt, kan något yrkande orn utrivning eller ändring av byggnaden eller annan inskränkning inte framställas av den rätte ägaren eller någon annan. I de fall då rätten atl utföra företaget enligt tillslåndsdomen är förenad med en fastighet, kan emellertid lillslåndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastigheten, varvid bl. a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verKan av att fast egendom frånvinns någon efter klander m. m. kan bli ti.llämpliga. I jordabalken finns emellertid också regler om hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m. (18 kap.).

Utredningen förordar att vattenlagens ersättningsregler och reglerna om ofömtsedd skada skall kunna tillämpas för del fall att den vattenrältsliga tillståndsmyndighetens beslut har vilat på det felaktiga antagandet att ett mark- eller vattenområde som har tagits i anspråk för företaget tillhörde sökanden, medan det i stället tillhörde någon annan. I motsats lill utredningen hävdar Svea hovrätt att en sådan ersättningstalan blir att jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egendom och ifrågasätter om inte frågan bör handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. jordabalken, .lag anser att den av hovrätten förordade ordningen kan vara lämplig då ersättningsfrågan uppkommer i samband med en klandertalan vid allmän domstol. I andra fall bör den av ulredningen anvisade vägen kunna tillgripas.

Som framgår av paragrafens andra stycke får lillståndet och därmed

Prop. 1981/82:130 638

förenade villkor i princip inte inskränkas eller ändras på något annal säll. Tillståndshavaren är alltså fri från klander i fråga om rätten atl utföra och för framfiden bibehålla vattenföretagel med tillhörande anordningar. Tillståndet innefattar också en ovillkoriig rätl för tillståndshavaren alt tillgodogöra vatten i enlighet med tillståndet. Jag delar i likhel med remissinstanserna utredningens uppfattning all del inte behövs någon motsvarighet i den nya lagen lill 2 kap. 23 6 1 mom. VL om en begränsad rätlskraftsver-kan av ett beslul om tillgodogörande av vatten och inte heller lill 2 mom. i samma paragraf om ulvidgning i ell visst fall av beslutets rältskraftsver-Kan.

I förevarande stycKe anges docK viKtiga insKränkningar i tillståndet. En sådan inskränkning kan följa av själva tillståndsdomen genom föreskrifter om uppskov enligl 13 kap. 49 8. Vidare hänvisas lill 2 kap. 4 6 om skyldig-hel för ägaren av en vattentäkt atl avstå vatten vid torka m. m. Slutligen hänvisas lill bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och förverkande m. m.

Den omständigheten att elt fillstånd föreligger hindrar naturligtvis inle att tillståndet och därmed förenade rättigheter kan få vika hell eller delvis fill följd av tvångsförfoganden enligt denna lag eller t. ex. expropriationslagen.

Enligl tredje stycket gäller samma rätlskraftsregler som för tillstånd för ett godkännande av ändrings- eller reparationsarbeten eller en lagligförklaring av elt vattenföretag.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmelser om arbetstid som har meddelats i tillslåndsdomen.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om fillståndet förfaller, kan vattendomstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

Paragrafen molsvarar delvis 15 kap. 23 6 i utredningens förslag samt 2 kap. 22 8 Iredje slycket och 50 8 andra stycket, 3 kap. 11 8 Qärde styckel, 5 kap. 6 6,6 kap. 13 8 andra stycket och 7 kap. 58 6 första stycket VL.

Första styckel innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven arbetstid inle iakttas. Vattendomstolen skall enligl 13 kap. 47 6 andra stycket nya vattenlagen alltid ange en tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetsfid). På skäl som har anförts vid 13 kap. 47 8 andra stycket har utredningens förslag om en särskild igångsättningsfid inle fåll någon molsvarighel i den nya vattenlagen.

F. n. gäller atl tillständsbeslut enligl 3 och 7 kap. VL förfaller i sin helhet om någon del av företaget inte har- utförts inom föreskriven fid medan fillståndsbeslut beträffande andra vallenförelag förfaller endasl såvitt avser sådana delar av företagel som inte har utförts. Ulredningen anser efter en diskussion av dessa aUernativ atl förstnämnda ordning bör gälla

Prop, 1981/82:130 639

för alla typer av vattenföretag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Förevarande bestämmelse har alltså utformats så atl tillståndet förfaller i sin helhet. Denna påföljd skall naturligtvis inte inträda, om endast obetydliga delar av företaget kvarstår att utföra.

Verkan av att tillståndet förfaller även beträffande redan utförda delar av företagel blir atl de med tillståndet förenade rättigheterna av servituls natur förfaller medan egendom som har tagits i anspråk med äganderätt allQämt tillkommer tillståndshavaren. Om tillståndshavaren inte begagnar sig av möjligheten enligt 4 kap. 5 8 till lagligförklaring, kan de utförda anläggningarna vara att betrakta som olagliga. I 21 kap. 3 8 nya lagen ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite föreliigga fillslåndshavaren all riva ut en anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

I fråga om tillstånd som har meddelats enligt VL gäller den lagens bestämmelser om verkan av alt förelagel inte har fullbordats inom föreskriven tid (se 20 6 i promulgationslagen).

I 7 kap. 58 6 andra stycket VL regleras en fråga om kostnadsansvaret för elt delvis ulfört förelag, vartill tillståndet har förfallit. En motsvarighet fill detta stadgande har lagils in i 17 8 i förevarande kapitel.

Möjligheterna enligt andra stycket alt medge anstånd överensstämmer med gällande rätt. Frågan handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första slycket punkt 9). Som giltigt skäl för dröjsmål har i hittillsvarande praxis brukat godtas svårigheter att utverka andra erforderiiga tillstånd eller att få fram arbetsmaskiner eller personal. Enligt förarbetena till gällande VL skall synnerligt men i allmänhet antas uppslå om företaget har utförts lill en del. Vid bedömningen måste naturligtvis hänsyn tas till lillslåndshavarens motparter.

Utredningen har föreslagil alt vattendomstolen i samband med ett beslut om förlängning även skall kunna föreskriva en ny tid efter vars utgång omprövning (enligl 3 6 i förevarande kapitel) får påkallas. Detta är naturligt med hänsyn till att utredningen föreslagit att denna tid skall beräknas med utgångspunkt i utgången av arbets- och igångsättningsliden. Enligt 13 kap. 47 8 Iredje stycket nya lagen skall emellerlid omprövningsliden i stället räknas från det tillständsdomen vinner laga kraft. Med denna utgångspunkt finns det inle någon anledning atl förlänga omprövningsfiden i samband med en förlängning av arbetstiden. Förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del.

3 8 När den fidpunkt har inträffat då enligt 13 kap. 47 6 Iredje stycket omprövning beträffande ett tillstånd tidigast får begäras, får vattendomstolen föreskriva ändrade eller nya villkor för att tillgodose allmänna inlressen. Omprövning får även begäras före denna tidpunkt för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenförhållanden.

Vid en omprövning får sådana villkor inle föreskrivas som medför alt ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller atl förutsättningarna för

Prop, 1981/82:130 640

detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren, innehavare av rätt till andelskrafl eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som slår i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till vad tillståndshavaren enligt tidigare or-nprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna inlressen.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. Om omprövningen sker efter utgången av den enligt 13 kap. 47 8 Iredje stycket fastställda tiden, skall också bestämmas efter vilken lid, minsl fio och högsl trettio år, förnyad omprövning får begäras.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 13 8 i utredningens förslag Qfr 24 8 ML). Frågan om omprövning till förmån för allmänna intressen har jag behandlal i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.2). Beslämmelser om ersättning vid omprövning finns i 9 kap. 13-15 88 nya lagen.

Enligt paragrafen skall omprövning kunna ske endast till förmån för allmänna intressen. Bland sådana inlressen kan nämnas det allmänna fiskeintresset, den allmänna miljövården, hälsovården, allmän farled och allmän flottled. Hit hör även en orts förseende med yt- eller grundvatten för vattenförsörjningen Qfr 2 kap. 49 8 VL). Som utredningen anför bör, även bevattningsintressel kunna räknas hit, om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en slörre grupps och inte bara någon enstaka jordbrukares intresse av bevattning. Del är endasl kammarkollegiet som kan begära omprövning (se 7 S).

Omprövning skall enligt första stycket kunna ske när som helst efter utgången av den av vattendomstolen enligl 13 kap. 47 6 tredje stycket bestämda liden. Omprövning skall också kunna ske dessförinnan, om vattenförhållandena har ändrats väsentligt. Vad som skall förstås med väsentligt ändrade vattenförhållanden har angivits i den allmänna motiveringen.

Med den restriktiva tillämpningen av omprövningsmöjligheten vid väsentligt ändrade förhållanden som jag har förordat i den allmänna motiveringen följer att alla allmänna intressen inle allfid kan tillgodoses vid en sådan omprövning. Detta måsle rnan acceptera om det skall vara någon mening med institutet och om man vill undvika en omständlig omprövningsprocedur med krav på införskaffande av omfattande utredningsma-• terial även beträffande andra inlressen än de som har föranlett omprövningen. Som utredningen anför bör en omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden emellerlid inle medföra atl övriga allmänna intressen, som inle har prövats då, kommer i ett sämre läge än om omprövning inle har skett. En sådan omprövning bör därför inte leda lill någon ändring av den ordinarie lidsfristen för omprövning. Efter dennas utgång skall således samtliga allmänna intressen kunna tillgodoses genom omprövning.

Då omprövning sker efter den fastställda tidens utgång, skall i princip alla allmänna intressen kunna tillgodoses. Företrädaren för del allmänna.

Prop, 1981/82:130 641

dvs. kammarkollegiet, bör dock i sin ansökan om omprövning precisera sina yrkanden så atl ramen för omprövningsprocessen blir given. Givetvis skall domstolen kunna föreskriva ändringar i villkoren i andra hänseenden än som har yrkats av kollegiet, om de hänger samman med kollegiets yrkanden.

Ornprövningsregeln i förevarande paragraf är begränsad till omprövning av villkor för tillståndet medan själva tillståndet inte kan mbbas. I paragrafens andra stycket anges de begränsningar i möjligheterna atl föreskriva nya villkor som därvid skall gälla utöver de begränsningar som följer av de allmänna bestämmelserna om utförande av vattenföretag i bl. a. 3 kap. (se 11 8 första stycket i förevarande kapitel). Dessa begränsningar har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2). Som jag har anfört där skall hänsyn bl. a. tas lill vad tillståndshavaren i samband med tidigare omprövningar har fått underkasta sig fill förmån för allmänna inlressen över huvud laget och inte endast det eller de allmänna intressen som det är fråga om vid del aktuella omprövningslillfället.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) kan de förpliktelser som tillståndshavaren kan åläggas i samband med omprövning beslå i skyldighet för honom all avslå vatten eller atl underkasta sig förlust av fallhöjd eller begränsning av tidigare regleringstillständ. FörplikteLser av dessa slag medför i princip rätl fill ersältning för tillståndshavaren, dock med vissa inskränkningar om omprövningen sker till förmån för vissa kvalificerade allmänna inlressen (se 9 kap. 13 och 14 86). För förpliktelser av annat slag, l.ex. skyldighet för fillslåndshavaren all vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder, har han inte rätt till ersättning.

Enligt tredje stycket skall i omprövningsdomen bestämmas när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. Till skillnad mot vad som nu gäller vid nyprövning enligt 4 kap. 5 8 andra styckel andra meningen VL anges inte denna lidpunkt i lagen. Om omprövningen sker efter den fömt bestämda tidens utgång, skall också bestämmas en ny fidpunkt, efter vilken ny omprövning får ske.

Omprövningsfrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendomstolen (se 13 kap. 13 8 första styckel punkl 10) om del inte avser elt markavvatlningsföretag, då den handläggs vid förrättning (se 14 8 tredje stycket i förevarande Kapitel). Rättsverkan av en omprövningsdom blir densamma som av den urspmnghga tillståndsdomen (se 13 6 i förevarande Kapitel). Om fasl egendom som tillhör någon annan än förelagaren måste tas i anspråK för uppfyllande av nya villKor som har föresKrivits i omprövningsdomen, blir de vanliga reglerna om tvångsrätt för sKadeförebyggande åtgärder i 8 kap. 1 5 andra slycket tillämpliga. Frågor om ersältning fill fillslåndshavaren och andra skadelidande behandlas i ansökningsmålel.

Av 18 8 i promulgationslagen följer att omprövning även kan ske av tillstånd enligt VL och äldre bestämmelser. Enligt 19 8 i promulgationslagen gäller särskilda bestämmelser om de tider då omprövning kan begäras. 41 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 642

4 § Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats lill skydd för fisket är mindre ändamålsenliga, får vatten
domstolen meddela ändrade bes;tämmelser. Därvid gäller 3 8 andra
slycket.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 14 6 i utredningens förslag och 2 kap. 8 6 andra stycket VL. De grundläggande bestämmelserna om åtgärder till skydd för fisket finns i 3 kap. 115.

Till skillnad mot vad som i princip gäller beträffande omprövning enligt 3 8 första stycket kan omprövning enligl förevarande paragraf ske när som helst. Anledning fill omprövning kan antingen vara att den fidigare föreskriften har varit olämplig redan från början eller alt ändrade förhållanden senare har inträffat i vatlenområdel.

Till skydd för företagaren och andra intressenter och i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätl hänvisas i paragrafen till de speciella tillåtlighetsregler som - utöver vad som följer av II 8 första stycket i förevarande kapitel - gäller vid omprövning lill förmån för allmänna intressen enligt 3 8 andra stycket.

Vid omprövningen kan en åriig avgift enligt 10 kap. 5 6 fastställas eller ändras.

Innebär de ändrade föresKrifternai en skyldighet för tillståndshavaren att avslå vallen eller fallhöjd eller en inskränkning i etl regleringstillstånd, är han enligt 9 kap. 14 8 berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del denna överstiger en viss andel som vattendomstolen har bestämt i tillslåndsdomen. För någon annan förlust eller kostnad har han inte rätt fill någon ersättning.

Frågan om omprövning enligt denna paragraf beträffande andra företag än markavvattningsföretag prövas av vattendomstolen på ansökan av kammarkollegiet (se 7 8). Även företagfiren kan begära omprövning med stöd av 8 6. Målet handläggs som elt ansökningsmål (se 13 kap. 13 8 första stycket punkl 10). Är det fråga om ett markavvattningsförelag, prövas frågan enligl 14 8 Iredje stycket vid förrättning.

5 § Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom eller
omprövningsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomstolen för
klara fillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

Första stycket gäller också när ett vattenföretag har övergivits eller underhållet av en valtenanläggning har allvarligt försummats eller när etl tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnylQats under en längre tid.

Paragrafen molsvarar 15 kap. 15 {] i ulredningens förslag Qfr 23 8 ML).

Som utredningen anför blir möjligheten enligt/örs/a stycket alt förklara ett tillstånd förverkat tillämplig endasl i allvarliga fall av åsidosättande. Det är främst en uppgift för tillsynsmyndigheten alt övervaka atl villkoren följs och att ingripa med föreläggande om rättelse, om så inte sker. Stad-

Prop, 1981/82:130 643

gandet kan då Qäna som ett påtryckningsmedel för att vinna rättelse. Ibland torde man emellertid inte kunna komma till rätta med missförhållanden på del sättet. Åsidosättande av ett grundläggande villkor kan t. ex. hell rubba förutsättningarna för lillståndet. Företagaren kan också visa upprepad nonchalans mot villkorsföreskrifterna. I sådana fall kan stadgandet tillämpas Qfr prop. 1969; 28 s. 277).

Vattendomstolen bör i vissa fall inte stanna vid alt förklara tillståndet förverkat. Ett sådanl beslut skulle kunna leda till att den tredskande fortsätter sin verksamhet som förut men utan fillstånd. Bestämmelsen ger för sådana fall möjlighet för vattendomstolen att meddela förbud mot fortsatt verksamhet. Eftersatts elt sådant förbud, inträder straffansvar enligt 21 kap. 1 8 första styckel 2. Dessutom kan handräckning meddelas för atl stoppa verksamheten.

Enligl andra stycket kan etl tillstånd förklaras förverkat även av andra skäl, bl. a. om företagel har övergivits eller etl tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid. Som ulredningen anför får man med hänsyn fill omständigheterna i det enskilda fallet bedöma hur lång lid som skall ha föi-flutit för att fömtsättningarna för förverkande skall inträda. Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen, som är beroende av samma vattentillgång, av att osäkerhet råder beträffande de gällande rättsförhållandena.

Förverkandefrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendomstolen (se 13 kap. 13 6 första stycket punkt 11). Ansökan görs av kammarkollegiet (se 7 6 i förevarande kapitel).

Av 18 5 i promulgationslagen följer atl förevarande paragraf blir tillämplig också på tillstånd enligl VL och vissa särskilda rättigheter. Enligt 18 8 tredje styckel i promulgationslagen gäller förevarande paragraf även en vattenanläggning som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till detta inte har behövts och inte heller lämnats. I detta fall blir det alltså inle något tillstånd utan själva rättigheten atl ha kvar anläggningen som förverkas.

6 6 I samband med dom om förverkande enligt 5 8 får vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av en valtenanläggning som omfattas av tillståndet all riva ut anläggningen eller alt vidta andra åtgärder för att förebygga eller minska skador på allmänna eller enskilda intressen. Domstolen får därvid förordna alt de åtgärder som har föreskrivits beträffande anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad får efter åtagande ulföras av någon annan vars rätt är beroende därav.

I stället för atl förordna om utrivning eller andra åtgärder enligt första styckel får vattendomstolen medge att anläggningen bibehålls och bestämma att skyldigheten atl underhålla anläggningen skall överföras på någon annan. Därvid gäller 14 kap. 2 och 4 S§.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 8 i utredningens förslag.

Om elt tillstånd förklaras förverkat enligt 5 8, blir verkan därav all de

Prop, 1981/82:130 644

med tillståndet förenade rättighelÉirna av servituls natur kommer alt förfalla, medan egendom som tagits i anspråk med äganderätt allQämt tillkommer tillståndshavaren. Enligt förevarande paragrafs första stycke kan emellerlid vattendomstolen, i samband med sin dom om förverkande, ålägga den som är skyldig att underhålla en anläggning i vatten alt riva ut anläggningen eller delar därav eller vidta återslällningsåtgärder eller andra skadeförebyggande åtgärder.

Enligt första styckets andra mening kan vattendomstolen i samband med förverkandedomen förordna all åtgärderna i stället får på den underhållsskyldiges bekostnad ulföras av någon annan vars rätl är beroende därav. Härigenom kan l.ex. staten, kommun, valtenförbund eller någon enskild ulföra utrivnings- och återställningsålgärderna. Detta gäller såväl då en känd ägare eller någon annan underhällsskyldig inle fullgör skyldigheten som då man inle finner något rättssubjekt som är ansvarigt för anläggningen. Genom angivna erinran om att utrivnings- och återställningsålgärderna utförs på den underhållsskyldiges bekostnad ges möjlighet för den som ulförl dessa alt i efterhand kräva Kostnaderna åter av den underhållssKyl-dige, även om denne blir känd först senare. Med kostnader för utrivnings-och återställningsålgärder bör jämställas ersättning för genom åtgärderna orsakade skador till skadelidande tredje man, som den som har ulförl åtgärderna har fäll betala.

Enligt paragrafens andra stycke kan vattendomstolen i stället för att meddela förordnande om utrivning e.d. förordna atl en valtenanläggning får bibehållas och bestämma att skyldigheten atl underhålla anläggningen sKall övergå på någon annan. Härvid gäller bestämmelserna i 14 kap. 2 8 om övertagande av en anläggning, vartill tillstånd söks till utrivning. Genom förevarande beslämmelse kärr en ägare av fasl egendom som skadas genom anläggningens borttagande eller staten, kommun eller vattenförbund överta underhållet av anläggningen. Om underhållet överläs av en fastighetsägare, skall inskrivningsmyndigheten underrättas enligt 14 kap. 4 8.

Förevarande paragraf gäller även vattenanläggningar som har tillkommit före den nya vattenlagens ikraftträdande (se 18 8 Iredje styckel i promulgationslagen).

7 8 Ansökan om prövning som avses 13-5 86 görs av kammarkollegiet.

Paragrafen, som molsvarar 15 kap. 17 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnift 2.10.1).

8 8 Efter ansökan av tillståndshavaren får vallendomstolen upphäva el
ler ändra bestämmelser i en tillstånds- eller omprövningsdom, om bestäm
melserna inle längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om
ändringen föranleds av någon omständighet som inte förutsågs när domen
meddelades.

Prop. 1981/82:130 645

Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 kap. 18 8 i ulredningens förslag Qfr 27 8 ML).

Stadgandet ger tillståndshavaren m()jlighet all l.ex. utverka ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten Qfr 2 kap. 31 6 första stycket VL) eller föreskrifter rörande fisket Qfr 2 kap. 8 8 andra stycket VL). I sistnämnda fall kan frågan om en sådan fiskeavgift som avses i 10 kap. 5 8 bli aktuell.

Som ulredningen anför kan bestämmelsen också tillämpas i fråga om jämkningar i förelagels utförande lill ftiljd av ofömtsedda arbetssvårigheter o.d. Fömtsättningen för stadgandets tillämpning är dock att det är fillslåndshavaren som ansöker om jämkningen.

Målel handläggs som ansökningsmiil (se 13 kap. 13 6 första stycket punkt 10). Vid prövningen gäller enligt 11 6 första styckel i förevarande kapitel vad som stadgas om utförande av vattenförelag (se även 9 kap. 15 8 andra styckel). 1116 andra slycket finns ett förbud mot att väsentligt avvika från ett villkor som har föreskrivits av regeringen. Som uttryckligen föreskrivs i 13 5 har omprövningsdomen samma verkan som en tillslåndsdom. Någon ny tid för omprövning till förmån för allmänna inlressen börjar emellertid inte atl löpa.

9 § Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och lappning av vaiten efter ansökan av annan än tillstånds
havaren, om han vill utnytQa vattenkraften i sill strömfall bäitre, eller efter
ansökan av kommuner eller valtenförbund för att tillgodose den allmänna
miljövården eller hälsovården eller för all främja fisket. Till förmån för
allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna flottleder, bevattnings- och
markavvattningssamfälligheter samt avloppsförelag kan sådana besläm
melser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 19 6 i utredningens förslag och 2 kap. 31 6 första stycket, 5 kap. 7 8 första slycket, 6 kap. 218,7 kap. 37 8 och 8 kap. 27 6 VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

Liksom vid omprövning enligt 8 6 kan omprövning enligt förevarande paragraf begäras när som helst. Vid omprövningen gäller reglerna om utförande av etl vallenföretag (se 118). Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första slycket punkt 10). Bestämmelser om ersättning vid omprövning enligt förevarande par-agraf finns i 9 kap. 13-15 5§.

Förevarande paragraf kompletteras av 22 8 i förevarande kapitel, som avser det fallet att det saknas bestämmelser om tappning av vatten m. m.

10 8 Ett tillstånd fill vattenläkl får omprövas av vatlendomslolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma
vallentillgång eller av den som söker tillstånd fill en sådan vattentäkt.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 20 8 i utredningens förslag och, såvitt avser omprövning av en grundvattentäkt, 2 kap. 56 8 första stycket VL.

Prop. 1981/82:130 646

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

Vid omprövningen gäller reglerna om utförande av ett vattenföretag (se 11 8 i förevarande kapitel). Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 8 första styckel punkt 10). Bestämmelser om ersättning vid omprövning enligt förevarande paragraf finns i 9 kap. 13 8-

Enligl paragrafen kan omprövning ske av själva tillståndet. Genom omprövningen skall den ena av två vattentäkter kunna få en förmån som medför olägenheter för den andra. Är del fråga om förhållandet mellan två eller flera vattentäkter som av någon anledning behöver preciseras utan att några inskränkningar sker i tillståndet, skall i stället 22 8 i förevarande kapitel tillämpas.

Hur förhållandet mellan vattentäkterna skall bestämmas får bedömas från fall lill fall med tillämpning av framför allt jämkningsregeln i 3 kap. 8 8. I första hand skall man alliså försöka jämka mellan takterna. Om vattnet i en vatlenfillgång inte hell räcker fill de båda takterna, kan det vara naturligt att fördela vattnet proportionellt mellan dem efter deras behov, naturligtvis under förutsättning att ändamålet med takterna kan tillgodoses. Om behovel av mängden vatten är olika stort, kan förhållandel ordnas så atl rätten att tillgodogöra en viss vattenmängd tillerkänns den mindre takten, medan innehavaren av den störte takten får rätt all tillgodogöra sig resten av den sammanlagt tillgängliga vattenmängden Qfr SOU 1937; 35 s. 82 och prop. 1939:9 s. 64).

Om jämkningar inte kan ske sä att takterna kan ulföras vid sidan av varandra, får företräde ges at den läkt som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel. Man bör dock ta hänsyn till att den ena vattentäkten redan är etablerad när konkurrensfrågan aktualiseras. En äldre vattentäkt bör alltså få vika för en senare tillkommen täkl endast när särskilda skäl föreligger.

11 8 Frågor som avses i 3, 4 och 8-10 86 prövas, om inle annat är särskilt föreskrivet, enligt de gmnder som gäller för utförande av vattenföretag.

Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit all ett visst villkor skall gälla för etl tillstånd, får vattendomstolen vid omprövningen inle avvika väsentligt från villkoret ulan alt regeringen har medgivit det.

Första styckel molsvarar 2 kap. 31 6 första styckel iredje meningen och 2 kap. 56 8 första styckel andra meningen VL (se 9 pch 10 66 i förevarande kapitel). Förevarande bestämmelse har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

Jag har ansett det vara lämpligt att man i överensstämmelse med VL tillämpar de vanliga reglerna om förutsättningarna för utförande av ett vattenföretag vid omprövning, om inle annat är särskilt föreskrivet. Sådana särskilda föreskrifter finns i 3 8 andra styckel och 4 6 andra meningen

Prop, 1981/82:130 647

i förevarande kapitel samt i 9 kap. 13-15 86 (särskilda bestämmelser om ersättning vid omprövning). De andr-a bestämmelserna i lagen rörande utförande av ett vatlenföretag blir tillämpliga, t. ex. de särskilda tvångs-rättsreglerna i 8 kap.

Andra stycket motsvarar 15 kap. 21 6 i utredningens förslag Qfr 28 8 ML). Fömtsättningarna för regeringens medgivande får inte mbbas. Inget hindrar att regeringen i samband med sitt beslut om tillåtligheten medger att ett villkor senare får ändras Qfr prop. 1969; 28 s. 281).

12 6 På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiflsskyldige får vatten
domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fis
keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av förelagels
inverkan eller till beslående hinder all utnytQa företaget i den avsedda
omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3, 4 eller 8-10 88.

Första stycket motsvarar 11 kap. 3 8 andra stycket i utredningens förslag och har behandlats i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Omprövning av avgiften kan påkallas när som helst. Omprövningsfrågan handläggs i elt ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första slycket punkt 10).

Enligt andra stycket får omprövning av en årlig avgift ske i samband med annan omprövning enligt förevarande kapitel Qfr 2 kap. 10 8 2 mom. andra stycket VL). 1 detta fall behövs inte någon särskild ansökan om omprövning av avgiften.

13 § En omprövningsdom har samma verkan som en tillslåndsdom.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 22 6 andra meningen i ulredningens förslag och innebär att 1 8 i förevarande kapitel om en tillslåndsdoms rättsverkan blir tillämplig också på en omprövningsdom.

Verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m. m.

14 § Sedan ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft, får det verkställas
som en tillståndsdom som har vunnit laga kraft.

I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag gäller 1 -9, 11 och 13 88.

Omprövning enligl 3,4,8 och 9 86 beträffande ett markavvatlningsföretag skall ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om en sådan förtättning efter ansökan.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 56 8 och 10 kap. 75 8 första styckel VL samt 16 kap. 20 6 fjärde stycket och 28 och 29 86 i utredningens förslag.

Första stycket anger att ett tillståndsbeslut utgör en exekutionstitel på samma sätt som en tillståndsdom (ifr 3 kap. i förslaget till utsökningsbalk enligl prop. 1980/81:8).

Ett lagakraftvunnet tillstånd till ett markavvattningsföretag har enligt andra stycket samma verkan som etl tillstånd enligt en dom i ett ansök-

Prop. 1981/82:130 648

ningsmål. Tillståndet gäller alltså i princip för all framtid såväl i vad avser rätten atl utföra och bibehålla förelaget i förhållande till motstående inlressen som beträffande rätten och skyldigheten alt delta i företaget.

Någon motsvarighet till 10 kap. 75 8 andra styckel VL behövs inte i den nya lagen, eftersom rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel är tillämpliga även på ell tillständsbeslut som har meddelats av en förrättningsman, vilket inle var fallel vid tillkomsten av stadgandet i VL Qfr NJA 1971 s. 528).

Etl tillstånd fill etl markavvatlningsföretag kan omprövas dels i vad avser förhållandet till motstående intressen, dels i fråga om förhållandel mellan delägarna inbördes. Förstnämnda fråga regleras i förevarande paragraf genom hänvisningen till de ijmprövningsregler som gäller fillstånd enligt domar i ansökningsmål. Frågor om ändringar i deltagarkrelsen m. m. regleras däremot i 15-18 86 under en särskild rubrik.

De inskränkningar och ändringar i etl tillstånd som kan ske avser omprövning till förmån för allmänna inlressen, bl. a. fisket (3 och 4 86). Vidare kan ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och lappning av vatten enligt 9 6 utverkas, l.ex. beträffande en reglering för översvämningsskydd. Reglerna om förverkande av tillstånd m.m. i 5 och 688 blir tillämpliga, liksom 2 8 om verkan av all förelagel inle utförs inom föreskriven tid (se 12 kap. 31 6 tredje stycket). Slutligen kan en enskild innehavare av elt tillstånd till etl markavvattningsförelag eller en markavvatlningssamfällighet i egenskap av tillståndshavare begära omprövning enligt 88. En enskild dellagare i en markavvatlningssamfällighet kan också begära omprövning i vissa fall, men då tillämpas 15 6 andra slycket.

Förverkandefrågorna skall prövas av vatlendomslolen, medan omprövningsfrågorna enligt Iredje slycket i förevarande paragraf prövas vid en ny förrättning. I dessa fall skall ansökan om förrättning göras hos länsstyrelsen.

■Åndrade förhållanden i samfälligheter

15 § Om en dom eller elt beslut enligt 3-6, 8-10 eller 14 8 inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får vattendomstolen eller förrältningsmannen i samband med prövningen meddela de ändrade beslämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighel har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första styckel ändrade förhållanden som i inte ringa mån inverkar pä frågan om sättet för förelagets utförande, kretsen av dellagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en deltagare eller den som vill delta i samfälligheten omprövas av vatlendomslolen eller, såvitt avser en markavvaltningssamfällighet, vid en ny förrättning. Även ulan atl sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga mm, om i det tidigare avgörandet hjir föreskrivits alt frågan får omprövas efter en viss fid och denna lid har gått ut.

Prop, 1981/82:130 649

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall, om särskilda skäl föreligger, åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en fastighet som ingår i en samfällighet.

Paragrafen inleder den avdelning som reglerar frågor om ändrade förhållanden i en samfällighet enligt denna lag, dvs. samfälligheter för markavvattning, bevattning, vattenreglering och vattenöverledning (se 5-7 kap.). Förevarande paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.9).

Paragrafen kan tillämpas även beträffande äldre samfälligheter (se 18 6 första stycket och 21 6 i promulgationslagen).

Första stycket saknar en direkt motsvarighet i såväl VL som utredningsförslaget. Genom stadgandet ges en möjlighet alt i samband med en omprövning för l.ex. allmänna inlressen också ompröva delaktighetsfrågor m.m. En sådan omprövning kan l.ex. medföra sådana inskränkningar i förelaget alt några deltagare får mindre nytta av detta, varför andelstalen måste ändras.

Andra stycket motsvarar 7 kap. 4 6 och 16 kap. 288 i utredningens förslag Qfr 35 8 anläggningslagen) samt bl. a. 3 kap. 11 5 Qärde stycket, 7 kap. 59 8 och 10 kap. 77 och 78 88 VL.

De nya förhållanden som kan föranleda omprövning är av många olika slag. Del kan vara fråga om fakfiska förändringar avseende själva marken, t. ex. sättningar, skogsplantering, nybyggnad av väg m. m. Vid den tidigare prövningen kan del ha gjorts beräkningar beträffande nyttan eller underhållskostnaden, vilka senare visar sig oriktiga Qfr prop. 1973:160 s. 254). Naturhinder som uppdagas först under anläggningsarbetet nödvändiggör inte sällan ett ändrat utförande. Detta är ofta fallet vid markavvattningsföretag och har särskilt beaktats i VL, som i 7 kap. 595 ger möjlighet till jämkning på grund av bl. a. ofömtsedda arbetssvårigheter. För all möjliggöra en sådan jämkning har kravet på inverkans omfattning i paragrafen satts något lägre än i anläggningslagen som innehåller ett väsentlighetsrekvisit. Också omständigheter utanför företagets område, såsom ändring i de hydrologiska förhållandena, l.ex. på grund av nytillkommen tätbebyggelse uppströms etl markavvattningsföretag, kan leda till att de ursprungliga förutsättningarna för företaget mbbas. I fråga om en reglerings- eller bevattningssamfällighet kan del vara fråga om att ansökningar från nya bevatlningsintressenter medför behov av en utvidgning av deltagarkrelsen.

Som jag har anfört vid 6 kap. 2 8 tredje stycket bör vattendomstolen ulan någol särskilt yrkande la upp de omprövningsfrågor som en anslutning enligt det stadgandet kan föranleda.

Prop, 1981/82:130 650

När omprövning skall ske av en viss fråga innebär detta inle att prövningen behöver begränsas till denna. Frågan kan nämligen ha ett sådant samband med andra moment i fillståndet till förelagel, l.ex. andelslalen, alt även dessa måste prövas på nytt.

Förevarande paragraf medger inte någon omprövning av beslutade ersättningar åt sakägare som inte ideltar i samfälligheten. Beslut i sådana frågor slår fast, om inte villkoren för ersättning för oförulsedd skada är uppfyllda (se 208 i förevarande kfipitel).

Även utan att ändrade förhållanden har inträtt kan omprövning ske efter en viss fid. Det fordras då att det tidigare avgörandet innehåller en föreskrift om detta (se 12 kap. 31 8 andra stycket punkl 10 och 13 kap. 47 8 första stycket punkt 11). En sådiin föreskrift kan vara befogad i de inle sällsynta fall då företagets utförande och verkningar i skilda hänseenden är svåra att på förhand exakt bedöma.

När omprövningen avser en bevattnings- eller regleringssamfällighet prövas frågan av vattendomstolen som elt ansökningsmål (se 13 kap. 13 8 första stycket punkt 12). Omprövning avseende en markavvaltningssamfällighet handläggs vid en ny förrättning.

Vid omprövning gäller enligl iredje stycket samma materiella regler som vid förelagets tillkomsl i fråga om tillåtlighet, tvångsrälter m.m. Qfr 118 första stycket i förevarande kapitel).

Fjärde stycket, som delvis har utformats med 37 8 anläggningslagen som förebild, innehåller bestämmelser om den ekonomiska regleringen när en fastighet inträder i en bestående samfällighel eller när andelstalet höjs för en deltagande fastighet. Bestämmelserna motsvarar 6 kap. 4 6 och 7 kap. 96 i ulredningens förslag och bygger på samma princip som 3 kap. 10 8 andra stycket och 8 kap. 25 tredje stycket nya vattenlagen.

Skyldigheten att bidra för den nytillträdande avser koslnaderna för utförandet av gemensamma anläggningar, l.ex. regleringsdammar, pump-stationer. Med sådana kostnader bör jämställas vad som efter företagets tillkomst har lagts ned på delta i syfte alt förbättra det.

När en redan ansluten faslighels andelslal höjs vid en omprövning eller genom en överenskommelse enligt 168, kan det, i synnerhet om höjningen är betydande, vara befogat med en ekonomisk reglering av samma slag som vid nyanslutning. Bestämmelsen i den andra meningen reglerar denna fråga.

I stadgandet anges inle hur ersättningen skall bestämmas utan detta får bedömas från fall till fall. En naturlig utgångspunkt är naturligtvis koslnaderna för anläggningarnas utförande, inbegripet de ersättningar för ianspråktagande av utrymme för anläggningarna som kan ha utgått till sakägarna saml med modifrkafioner med hänsyn lill anläggningarnas ålder och skick. Anläggningskostnaden bör räknas om lill dagens penningvärde. Det torde endast i undantagsfall vara möjligt att knyta ersättningens storiek till något försäljnings- eller återanskaffningsvärde. Den inträdandes nytta av företaget bör beaktas.

Prop. 1981/82:130 651

Enligt 38 6 anläggningslagen skall den som utträder ur en samfällighet vara berättigad till ersältning för sin andel i elt beräknat överskott respektive skyldig att betala ersättning för elt beräknat underskott. Det typiska för de vattenrättsliga samfälligheterna torde emellertid vara all en minskning av deltagarkrelsen inle medför att nyttan av företaget ökar för övriga deltagare, utan ett utträde torde för dessas del snarare innebära en försämring genom atl deras andel i drifts- och underhållskostnaderna ökar. En lagbestämmelse för utträde, motsvarande anläggningslagens, skulle Komplicera förhållandena. Jag biträder därför utredningens ståndpunKl alt inle la in någon motsvarighet till anläggningslagen i nu förevarande hänseende.

Som ulredningen har anfört får del utan någon särsKild föresKrifl anses följa atl förevarande bestämmelse om ersättning vid inträde i en bestående samfällighet ocKså Kan tillämpas i fall enligt 7 Kap. 1 och 2 88, då en samfällighet bildas efter det att anläggningar för en reglering på grund av ett tidigare tillstånd redan har utförts.

16 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligl denna lag, alt en deltagares andelstal skall ändras eller alt samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltagare godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas vid en förrättning, av förrältningsmannen. Elt sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag. Första slycket gäller även i fråga om en överenskommelse mellan deltagarna i en bevattningssamfällighet om en ny fördelning av vatten inom ramen för det för deltagarna sammanlagt medgivna vattenultaget.

Första stycket motsvarar 6 Kap. 7 6 och 7 Kap. 5 8 i utredningens förslag Qfr 43 8 anläggningslagen).

I de fall en samfällighet förvaltas av en samfällighetsförening innebär en fastställelse av en överensKommelse om samfällighetens upphörande inte att samfällighetsföreningen upplöses. Sedan godkännandet av överenskommelsen har vunnit laga kraft, åligger del styrelsen att upplösa föreningen enligt bestämmelserna i 61-65 66 lagen om förvaltning av samfälligheter.

Enligt andra stycket blir det också möjligt att fastställa en överenskommelse om en ny fördelning av vatten i en bevattningssamfällighet. En omfördelning av vatten mellan deltagarna i bevattningssamfälligheten skall normalt kunna ske med slöd av 6 kap. 3 6 genom frivilliga överenskommelser mellan deltagarna ulan alt man skall behöva gå till vattendomstolen för atl få överenskommelsen fastställd. Vid ändrade förhållanden som kan antas bli bestående för framfiden kan det dock vara lämpligt all vattendomstolens godkännande inhämtas för att ge stadga ål förhållandena.

Frågan om fastställelse av vattendomstol enligl denna paragraf handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 8 första stycket punkt 13).

Förevarande paragraf kan tillämpas även beträffande äldre samfälligheter (se 188 första stycket och 21 8 i promulgationslagen).

Prop, 1981/82:130 652

17 8 Om tillståndet till etl vattenföretag, som skall ulföras inom ramen
för en samfällighet enligt denna lag, på grund av 2 8 första slycket har
förfallit, får deltagare i företaget begära alt vattendomstolen prövar om de
koslnader som har lagts ned på företaget skall belalas endast av sökanden
eller om även övriga deltagare skall ta del i kostnaden.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 58 5 andra stycket VL och 22 kap. 116 1 utredningens förslag.

Paragrafen avser frågan om kostnadsansvaret för utförda arbeten i sådana fall då förelagel har utförts till en del men inte till sä väsentliga delar som krävs för all del inte skall anses vara förfallet enligt 2 S första slycket. Enligt utredningsförslaget borde stadgandet tillämpas också i de fall då tillståndet har förklarats förverkat. Eftersom förverkandepåföljden emellerlid endasl kan drabba gällande tillstånd, som förutsätter atl arbetena har utförts lill väsentliga delar, föreligger enligt min mening inte någol behov av en särskild konstnadsprövning i sådana fall.

I enlighet med vad som föreskrivs i VL skall kostnadsfrågan enligl förevarande paragraf handläggas som ell ansökningsmål (se 13 kap. 13 6 första stycket punkt 14).

18 6 Om en fastighet som är ansluten lill en samfällighel enligl denna lag
ingår i en sammanläggning, övergår fastighetens skyldigheter mot de övri
ga deltagarna på den nybildade fastigheten.

Första styckel gäller också när en fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överförs till en annan fastighet.

19 8 Om en fastighet som är ansluten till en samfällighet enligl denna lag
delas, får fasfighetens skyldigheter mot de övriga dellagarna fördelas mel
lan de särskilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.

Första slycket gäller också när en del av en faslighet genom faslighets-reglering överförs till en annan fastighet.

Fördelningen skall ske enligl de grunder som gäller vid bildande av den ifrågavarande samfälligheten. Den gäller endast till dess annat har bestämts enligt denna lag och skall inle beaktas vid tillämpningen av 15 eller 168.

Paragraferna motsvarar 6 kap. 5 och 686 samt 7 kap. 6 och 786 i utredningens förslag Qfr 41 och 42 Si! anläggningslagen).

I paragraferna regleras frågan om hur man vid fastighetsbildning skall förfara med de skyldigheter som åvilar de fastigheter som ingår i vattenrätlsliga samfälligheter. Av 198 iredje styckel andra meningen framgår att beslutet vid fastighetsbildningsförr.ättningen då en fastighet delas eller ingår i en fastighetsreglering endasl är provisoriskt. Det hindrar alltså inte en ny fördelning som sker vid en omprövning enligt 15 eller 168 i förevarande kapitel.

I fråga om de rättigheter som är förenade med de i samfälligheten ingående fastigheterna finns fördelningsregler i fastighetsbildningslagen (se

Prop. 1981/82:130 653

2 kap. 58, 10 kap. 46 och 11 kap. 5 6). Jag vill särskilt understryka att de rättigheter och skyldigheter som är knutna till en strömfallsfastighet enligt vattenlagen inte bör delas upp på flera fasligheler.

Bestämmelserna i 18 och 1988 gäller även vid fastighelsbildningsåtgärder rörande fastigheter som är anslutna till samfälligheter enligt VL (se 22 6 i promulgafionslagen).

Oförutsedda skador

20 § Om elt vatlenföretag, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inle förutsågs av vattendomstolen eller förtätlningsmannen när fillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråK på ersättning som avses i 9 Kap. 1 -1086.

Om sKadorna är betydande, får den sKadelidande begära sådana ändringar av vattenföretagel på förelagarens bekostnad som, utan all medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade atl förebygga eller minska framlida skador.

Anspråk på gmnd av ofömtsedda skador skall för alt få las upp till prövning anmälas fill vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst 20 år, som Kan ha beslämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrätlningsmannen bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:000) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 198 i ulredningens förslag samt 2 kap. 24 och 51 66, 3 kap. 11 6 Qärde stycket, 5 kap. 66 och 7 kap. 578 VL.

Paragrafens bestämmelser innebär en inskränkning av en tillslåndsdoms eller elt tillståndsbesluls rättskraft och den har därför av systematiska skäl placerats i förevarande kapitel i stället för, som i utredningsförslaget, i ersättningskapitlel.

När del gäller paragrafens tillämpningsområde avses inte någon ändring i förhållande lill gällande rätl. Det skall alltså röra sig om. en missbedömning i fråga om de faktiska verkningarna av ett vattenföretag. En ofömtsedd skada enligt bestämmelsen skall alltså anses föreligga när vattendomstolen eller förrättningsmannen har förbisett en skada eller missbedömt omfattningen därav. Med en skada som omfattas av paragrafen bör jämställas det fallet att ett företag för tillgodogörande av vattenkraft lar i anspråk störte del av någon annans fallhöjd än som har angivits i tillslåndsdomen.

Utredningen anser att paragrafen också bör komma fill användning i det fall alt ägaren till ell mark- eller vattenområde, som i samband med tillståndsbeslutel oriktigt har antagits tillhöra sökanden, vill föra lalan om ersättning för skador på området. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom vid 1 6 i förevarande kapitel.

Första stycket skiljer sig något från molsvarande beslämmelse i utredningsförslaget genom alt del inte uttryckligen sägs alt den skadelidande

Prop. 1981/82:130 654

alternativt kan begära skadeförebyggande åtgärder. Enligt 9 kap. 1 6 tredje stycket skall den ersättningsskyldige, om det är lämpligt, åläggas att utföra skadeförebyggande åtgärder i stället för att utge ersättning för skadan. Jag anser inte att det behövs någon erinran härom i detta sammanhang.

Andra stycket reglerar frågan om ändringar i vattenföretaget på grund av inträffade ofömtsedda skador. Enligt utredningsförslaget skall, om den oförutsedda skadan är betydande, den skadelidande ha rätl att utöver ersättning begära sådana ändringar i de anläggningar som ingår i valtenföretaget att framlida skador förebyggs eller minskas. Ett villkor för ett bifall till en sådan begäran är emellertid atl ändringarna inte förnärmar Iredje mans rätl eller medför en väsentlig olägenhet för förelagaren. Bestämmelsen motsvarar bl. a. 2 kap. 246 andra styckel VL. Enligl denna senare bestämmelse har den skadelidande dock möjlighet atl utöver förändringar i vatlenföretagets utförande begära ändringar i för vatlenföretaget meddelade bestämmelser om innehållande och lappning av vaiten (lappningsbestämmelser). Skillnaden i detta hänseende mellan VL och utredningsförslaget motiveras av utredningen med atl förändringar i gällande tappningsbeslämmelser regelmässigt medför inverkan på Iredje mans rätt och på allmänna intressen. Utredningen anser därför att stadgandet är opraktiskt. I den mån en skadelidande sakägare anser att ändrade tappningsbestämmelser bör meddelas, bör han enligt utredningen få vända sig fill kammarkollegiet och anhålla atl kollegiet begär omprövning av tillståndet.

Flera remissinstanser, bl. a. Svea hovrätt, anser atl den nuvarande möjligheten all ändra gällande tappningsbestämmelser vid omfattande oförutsedda skador bör bibehållas. En omprövning enligt utredningsförslaget är enligt remissinstanserna inte möjlig då endast enskilda intressen drabbas av oförutsedda skador av ett vallenföretag.

Jag anser liksom remissinstanserna att den nuvarande möjligheten att vid ofömtsedda skador av betydenhet ändra meddelade lappningsbestämmelser bör bibehållas, eftersom bs-.stämmelserna om omprövning av ett vattenföretag i 9 8 i förevarande kapitel inte blir tillämpliga då en ofömtsedd skada drabbar elt enskilt intresse. På samma sätt bör en ändring kunna ske beträffande meddelade beslämmelser om vattenuttaget vid valtenöverledningar och vattentäkter samt om skötseln av etl markavvattningsförelag (se 2 kap. 51 8 andra slycket och 7 kap. 578 andra stycket VL). Sådana ändringar liksom ändringar på anläggningar som ingår i vattenförelaget kan sammanfattande lämpligen betecknas som ändringar av vattenföretaget. I förevarande beslämmelse anges alltså atl den skadelidande, då den oförutsedda skadan är betydande, kan begära sådana ändringar av valtenföretaget atl framlida skador förebyggs eller minskas. Ändringar på anläggningar som ingår i vattenförelaget skall självfallet ulföras och bekostas av förelagaren. Förutsättningen för alt ändringar skall få föreskrivas är, liksom enligl gällande rätt, att dessa inte medför

Prop, 1981/82:130 655

väsendiga olägenheter för företagaren och dessulom att några skador inte uppstår för tredje man.

Anspråk enligt första eller andra stycket får framställas såväl av enskilda fastighetsägare som av företrädare för allmänna intressen. Parterna bör liksom nu vara oförhindrade atl genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande ofömtsedda skador. En sakägare kan alltså i samband med en uppgörelse om skaderegleringen i det ursprungliga ansökningsmålet avstå från rätten alt väcka talan för oförutsedda skador.

I detta sammanhang vill jag framhålla att jag, i motsats lill utredningen, också har ansett att det behövs en motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 316 andra slycket och 2 kap. 568 andra styckel VL om rätt för en skadelidande att även i vissa andra fall utverka bestämmelser om tappning och vattenuttag. Elt sådanl stadgande har tagils in i 22 6 i förevarande kapitel.

I tredje stycket regleras frågan om sättet alt framställa anspråk för oförutsedda skador. F. n. gäller beträffande sättet alt framställa anspråk på grund av en oförutsedd skada olika regler beroende på om den skadelidande vill yrka ersättning för skadan eller om han vill yrka en ändring i gällande tappningsbestämmelser eller företagets utförande. I del första fallet skall han anmäla skadeståndsanspråket till vattendomstolen inom den lid som gäller eller särskilt har bestämts för sådana anspråk (se bl. a. 2 kap. 24 8 första stycket VL). Skadeståndsanspråket prövas då i det urspmngliga ansökningsmålet (om förfarandet se 11 kap. 68 8 VL). I de båda senare fallen åligger det däremot den skadelidande att ansöka om stämning på tillståndshavaren (se bl. a. 11 kap. 178 första styckel punkt 26 VL).

Skillnaden i de angivna hänseendena mellan ersättningsanspråk och andra anspråk sammanhänger bl. a. med att ersättningsanspråken enligt den ursprungliga lydelsen av 11 kap. 68 8 andra stycket VL alltid skulle handläggas först sedan liden för anmälan hade gäll ut. Anspråk på ändringar av vattenföretaget ansågs däremot böra behandlas omgående och den skadelidande gavs därför möjlighet atl genom en särskild lalan få till stånd en omedelbar prövning. Efter en lagändring år 1939 får numera även ersättningsanspråk prövas före utgången av tiden för anmälan, om det finns skäl fördel.

Några remissinstanser anser atl anmälningsförfarandet bör behållas. Ett par av dem, nämligen Stockholms och Vänersborgs tingsrätter, anser att anmälningsförfarandet bör kunna fillämpas också när det gäller yrkanden om ändringar av vattenföretaget. Enligt Stockholms tingsrätt har anmälningsförfarandet fungerat smidigt. Tingsrätten anser att det skulle te sig främmande för sakägarna att behöva upprätta en stämningsansökan och

Prop, 1981/82:130 656

betala en ansökningsavgifl för alt få ersättning för skador som har uppkommit till följd av ell vattenföretag.

Jag anser att det inle längre finns någon anledning att behålla den nuvarande skillnaden mellan ersättningsanspråk och andra anspråk när det gäller formen för alt framställa anspråken. Det är lämpligl atl sådana frågor kan avgöras samfidigt. Enligt min mening talar hänsynen lill de skadelidande och praktiska skäl för all anmälningsförfarandet används för alla anspråk pä grund av oförutsedda skador. Förevärende stycke har utformats i överensstämmelse härmed. Möjligheten atl efter omständigheterna pröva anspråken antingen före eller efter utgången av den gällande tidsfristen bör bibehållas (se 21 6 andra slycket första meningen).

I förevarande stycke regleras också frågor om tiden för väckande av anspråk. Ett sådant anspråk skall enligl VL normalt väckas inom fem år från utgången av den för förelaget bestämda arbetstiden. Tiden kan dock av vattendomstolen eller förrättningsmannen utsträckas till högst 12 år eller, såvitt avser grundvattenläkter, 20 år.

Utredningen föreslår en minsta lid om fem och en längsta tid om 20 år från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningsfiden i fråga om alla företagstyper. Den längre liden bör enligt utredningen kunna tillämpas i fråga om sådana företag, särskill valtenregleringar och vattentäkter, vars fulla inverkan på vattenförhållandena kommer att inträda vid en sen tidpunkt.

Vid remissbehandlingen har S\ea hovrätt ansett atl normaltiden bör vara tio år, medan VASO har framhållit alt del i lagtexten bör markeras alt tiden bara i undantagsfall får bestämmas till mer än tolv år. Svea hovrätt anser också all tiden skall börja löpa först sedan tillståndet till väsentlig del har tagils i anspråk.

För egen del vill jag anföra följande. Det typiska för en sådan skada som del nu är fråga om är att den inte har kunnat förutses redan i samband med alt tillståndet gavs och alt den i stället framträder eller kan urskiljas först någon tid efter del att tillståndet har tagils i anspråk. I en del fall kan det dröja mycket länge innan en skada uppstår. Ett typiskt exempel är erosionsskador, som kan inträffa vid en tidpunkt som ligger långl fram i liden. Andra silualioner är sådana då elt tillstånd under många år har utnylQats endast till en del men senare utnyttjas lill fullo med nya oförutsedda skador som följd. Krav på ersättning kan i sådana fall inte framställas förrän skadorna har inträffat. Med tanke pä skador av angivet slag är del rimligt att möjligheten alt väcka ersättningsanspråk föreligger under en ganska lång tidsperiod.

Utgångspunkten för tidsfristen för väckande av anspråk för oförutsedda skador bör liksom enligt VL vara utgången av den bestämda arbetstiden. Som jag har anfört vid 13 kap. 478 andra slycket, innehåller den nya lagen inle någon motsvarighet till utredningens förslag om en särskild igångsättningsfid.

Prop, 1981/82:130 657

För normala fall bör det räcka med en tid om fem år från den angivna tidpunkten. Förevarande stycke innehåller alltså en bestämmelse om en normaltid om fem år. Med tanke på de nyssnämnda fallen, då skadan kan inträffa på ett myckel sent stadium, skall dock tiden kunna utsträckas till högst 20 år. En så lång fid som 20 år bör naturligtvis komma i fråga endast i undantagsfall.

Tiden för framställning av ersättningsanspråk förlängs automatiskt, om arbetsfiden förlängs enligt 2 6 andra styckel i förevarande kapitel.

Förevarande bestämmelse, i förening med bestämmelsen i det Qärde stycket om undantag från tillämpningen av preskriptionslagen, ger den skadelidande möjligheter all framställa sina ersättningsanspråk på ell mycket sent stadium. Regelsystemet bör naturligtvis inte utformas så atl den skadelidande kan vinna särskilda förmåner genom att så länge som möjligt dröja med att framställa sina anspråk. VASO har pekat på att det system som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvärdeförsämring saml för ränteberäkning på uppräknade belopp kan inbjuda lill sådana förfaranden. VASO föreslår därför att bestämmelserna om tidsfrister för väckande av anspråk för oförutsedda skador kompletteras med en regel av innebörd atl anspråket också måsle väckas inom viss tid -förslagsvis två år — från det skadan yppats.

Den av VASO förordade regeln innebär att ett rältegångshinder föreligger, om fristen inte iakttas. Regeln skulle alltså sannolikt föranleda åtskilliga svårbedömda tvister om när en oförulsedd skada i verkligheten har yppats. Jag kan därför inle biträda VASO:s förslag. Jag finner inte heller någon anledning att ändra reglerna om hänsynstagande till inträffade förändringar i penningvärdet frän det skadan inträffade till dess ersättningen bestäms och även för tiden därefter lill dess betalning sker Qfr 9 kap. 7 6). Däremot anser jag alt det finns anledning att se över reglerna om ränteberäkningen i fråga om ersättning för oförutsedda skador.

Enligt 16 kap. 12 8 första stycket nya vattenlagen beräknas ränta på en ersättning som har bestämts efter det att marken tillträddes eller förelaget utfördes med utgångspunkt i den dag då detta skedde. Denna ränleregels motsvarighet i VL gäller också ersättningar för oförutsedda skador. Den innebär alltså att utgångspunkten för ränteberäkningen i vissa fall, t. ex. beträffande erosionsskador som inträffar först många år efter det att vattenföretagel har tagils i drift, förläggs långl fillbaka i liden trots atl skadan har inträffat långt senare. Ränteregeln medför att den ersättningsberätfigade vinner fördelar genom att så länge som möjligt vänta med att väcka sitt anspråk. Genom atl ersättningsanspråk för oförutsedda skador inle omfattas av preskriptionslagens beslämmelser (se Qärde styckel av förevarande paragraO, kan del alltså dröja en mycket lång lid innan etl anspråk framställs. Jag anser att detta inte är rimligt och att man bör välja en annan utgångspunkt för ränleberäkningen när det gäller oförutsedda skador.

För skadeståndsanspråk och liknande fordringar gäller enligl 4 8 andra 42 Riksdagen 1981/82. t saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 658

slycket räntelagen (1975; 635) att dröjsmälsränta utgår på beloppet från den dag som infaller en månad efter det atl borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen Kan begäras av honom. Enligt det iredje stycKet i nämnda paragraf skall ränta i varje fall utgå senast från dagen för delgivning av stämning beträffande betalningsanspråket.

Det förstnämnda stadgandet i riinlelagen löser inle problemet med ränta pä ersättning för oförutsedda skador. Den ersättningsberättigade kan mycket väl vid en tidig tidpunkt framställa krav på ersältning hos den ersättningsskyldige men sedan vänta med att fullfölja sitt anspråk genom anmälan till vattendomstolen. Den ersätlningsskyldige kanske anser alt ersättningsanspråket åtminstone delvis är befogat, men har ingen möjlighet att mot den ersättningsberätfigades bestridande betala någon förskottsersätl-ning. Under fiden skulle den ersättningsberättigade ha rätt fill dröjsmålsränta. Jag anser del i stället vara rimligt alt ränta i förevarande fall börjar löpa först sedan anspråket har anmälts lill vattendomstolen. Härigenom vinner man den fördelen att den skadelidande har intresse av att anspråk för oförutsedda skador väcks utan dröjsmål. Räntan bör utgå som dröjsmålsränta enligt 66 räntelagen.

I enlighet med det anförda har i 16 kap. 12 8 andra styckel i den nya lagen tagits in en särskild bestämmelse om ränta på ersättning för oförutsedda sKador.

Fjärde stycket, som saKnar motsvarighet i VL, innebär en ändring av gällande rätt (se NJA 1967 s. 577). Jag biträder utredningens och många remissinstansers uppfattning alt de allmänna presKriptionsreglerna inte bör tillämpas på anspråk för oförutsedda skador Qfr också 3 LU 1963:31 och 1966:32 saml SvJT 1970 s. 45). En motsvarande bestämmelse för uppskovsfallen finns i 13 kap. 496 femte stycket.

21 8 Anmälan som avses i 20 § skall vara skriftlig och den skall ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall genom vattendomstolens försorg tillställas tillståndshavaren.

Anspråket får efter vad som är lämpligt prövas antingen före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. För vattendomstolens prövning av anspråket gäller vad som sladgas om förfarandet i ansökningsmål i 13 kap. 30-34, 36-39, 41 och 43-4768 samt 508 andra och tredje styckena.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 68 8 första och andra styckena VL. Genom hänvisningen fill bestämmelserna i 13 kap. 30 och 31 88 om förberedelse i ansökningsmål ges möjligheter alt pröva anspråken vid förberedelsen eller vid huvudförhandhng i förenKlad form.

I fråga om ersättning för rättegångsKostnader gäller de allmänna principerna i 20 Kap. 28 första styckel Qfr specialmotiveringen fill 3 8 nämnda kapitel).

Prop, 1981/82:130 659

Åndrade bestämmelser om vattentappning och vattentäkter 22 6 Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten beträffande etl vattenförelag eller bestämmelser om nylQandet av en vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vattendomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana beslämmelser som är ägnade att för framliden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inle ändra vad som lagligen kan gälla och inle heller skada Iredje mans rätt och de skall endast gälla mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 318 andra stycket och 2 kap. 568 andra stycket VL men har inte någon molsvarighet i utredningsförslaget. Jag anser, i likhet med flera remissinstanser, alt stadgandet fyller en funktion som komplettering till 9 och 2088 i förevarande kapitel Qfr också vad som anförts vid sistnämnda paragraf). Jag har inte ansett del vara mofiverat atl ha kvar det nuvarande undantaget i 2 kap. 56 8 andra styckel VL beträffande en gmndvattentäkl för husbehovsförbmkning Qfr 22 kap. 7 8 nya vattenlagen).

Talan enligt förevarande paragraf handläggs som stämningsmål (se 13 kap. 148 punkl 8). Företagaren kan bemöta käromålel genom alt ansöka om fastställande av bestämmelser eller om lagligförklaring av förelaget (se 13 kap. 55 6).

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.

Kapidet motsvarar 9 kap. 11-29§8 VL och 19 kap. i utredningens förslag.

Gällande beslämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa lill vad som anfördes dä (se prop. 1974:83 s. 164, 203, 303 och 309). En motsvarighet till kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 8 VL återfinns i 20 kap. 11 § nya vattenlagen.

En nyhet i förhållande till gällande rätt utgör bestämmelserna i 12 8 andra styckel om ränta på ersättning för ofömtsedda skador och 196 om rätt för skadelidande panträttsborgenärer alt i efterhand begära ersättning för eventuella förluster. Vidare har 11 8 utformats på ett annat sätt än dess motsvarighet i VL.

1 6 Löseskillingar och intrångsersältningar som skall utgå på en gång
belalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är
belägen.

Om ersättningen avser fasligheler i olika län, skall nedsältningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrätlningsmannen bestämmer.

2 8 Nedsättning enligl 1 6 skall inte ske, om fastigheten inte svarar för
någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant
rält i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut lill den ersätt
ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar.

Prop. 1981/82:130 660

gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden behövs dock inle av dem för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.

36 I beslul om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

4 6 Ersättningar som inte skall nedsättas betalas fill den ersättningsbe-rätligade. Om ersättningen avser mark som skall lösas, åligger del den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrältningsmannen bestämmer.

5 § Bestämmelserna i t -4 86 gäller även provisorisk ersättning som har beslämts med slöd av 13 kap. 49 8 andra styckel.

6 6 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersältningsskyldige till länsslyrelsen ge in domen eller beslutet saml lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker, skall länsslyrelsen anskaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekostnad.

7 6 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 48 skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersältning som inte avser mark som löses och som har fastställts atl utgå på en gång skall Fjctalas inom två år från samma tid. Om den ersätlningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu, förlorar han den rätl som han har förvärvat gentemot den ersättningsberättigade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om del finns särskilda skäl för del.

8 8 Inlösen av mark är fullbordcid när den ersättningsskyldige har fullgjort vad som åligger honom enligt 1 och 4 85.

9 6 Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8 8. Om förutom löseskilling eller intrångsersältning annan ersältning har bestämls lill följd av avståendet, får dock tillträde inle ske förrän även denna ersättning har betalats.

Tillstånd alt pä annal sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i anspråk eller alt vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersätlningsskyldiige har betalat den ersättning som har bestämts.

Om det är påkallat med hänsyn lill den ersättningsberätfigades förhållanden, skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

10 8 Om en del av en faslighet inlöses, sker ändringen i fastighetsindel
ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 6.

Prop. 1981/82:130 661

Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fasligheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligl 8 8, om inle domstolen eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall beslå. Etl sådant förordnande får meddelas endasl om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätl som tillkommer borgenärer med panträtt i fasligheten.

Andra särskilda rättigheter lill faslighelen än som anges i andra slycket beslår efter inlösen, om inte något annat har förordnals av domstolen eller förtättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Delta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 6 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Paragraferna motsvarar 9 Kap. 11-20 86 VL och 19 kap. 1-10 88 i utredningens förslag.

116 Om ersättningen till följd av etl valtenförelag har bestämts sludigt först efter del alt fillståndet har tagils i anspråk, skall den del av ersättningen som överstiger vad som tidigare kan ha utgått fill den ersättningsberättigade betalas och anmälan enligt 4 8 göras inom en månad från del ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller en ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte översfiger den ersättning som tidigare har utgått och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla ersättnings-beslutet hos länsstyrelsen sedan delta har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 21 6 VL och 19 kap. 11 6 i utredningens förslag.

Utformningen av paragrafen har förenklats i förhållande till VL och utredningsförslaget genom atl de fall då den sKall fillämpas har angivils mera generellt Qfr 9 kap. 21 6 fjärde stycket VL). Paragrafen avser till en början fall då ersättningen bestäms slutligt efter uppskov enligt 13 kap. 49 8 första stycket. Om vattendomstolen därvid förordnar om omedelbar verkställighet av ersältningsbeslulet enligl 13 kap. 50 8 andra slycket skall enmånadsfristen i förevarande paragraf räknas från dagen för ersättningsbeslutet. Detta behöver enligt min mening inte särskilt anges i lagtexten.

Paragrafen avser vidare den situationen alt vattendomstolen förordnar om omedelbar verkställighet av etl fillståndsbeslut enligl 13 kap. 50 8 första styckel och högre rätl dömer ut en högre ersältning.

Andra fall då paragrafen skall fillämpas är vid ersältning för oförutsedda skador samt då ersättning bestäms i samband med en lagligförklaring av etl vatlenförelag som redan är utfört (se första stycket andra meningen).

Enligt 18 6 i förevarande kapitel får ersättningsbelopp som har betalats inte återkrävas. I uppsKovsfallen gäller vidare enligl 13 Kap. 49 5 Iredje StycKet att ersättningar inte får bestämmas fill etl lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.

Prop. 1981/82:130 662

12 6 På sådana ersättningar som avses i 11 8 första stycket utgår ränta
enligt 5 8 räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vat
tenföretagel utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om
betalningen inle sker i rätt tid, utgår ränta enligl 6 6 räntelagen för tiden
efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas ulan hinder av atl ränta
inle betalas.

På ersättningar som avser oförutsedda skador utgår ränta enligt 6 6 räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar atl betala sådan ersättning som avses 1116 första stycket, skall länsslyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta ta ut beloppet jämte ränta. Därvid tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 22 8 VL och 19 kap. 12 8 i utredningens förslag.

1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en särskild ränteregel som avser ersättning för oförutsedda skador. I fråga om skälen för denna regel, som saknar molsvarighet i VL och i utredningens förslag, hänvisas lill vad jag har anfört vid 15 kap. 20 8.

13 6 Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.

14 6 Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den som har rätt till medlen.

Vid utbetalningen av medel som har satts ned enhgt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall best.-immelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avslå från sin rätt lill betalning och om verkan därav finns särskilda beslämmelser.

Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en särskild rättighet som minskar faslighelens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall den borgenär som har pantrält på grundval av inteckningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten, i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

15 § Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdel skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren, andra sakägare cch kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Om del finns särskilda skäl för del, skall en kungörelse om sammanträdel minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

16 6 När inlösen av mark är fullbordad, skall länsslyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.

Prop, 1981/82:130 663

17 6 Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsslyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt 1 S-Bestämmelserna i 13—15 68 skall fillämpas i fråga om sådan ersättning.

18 6 Ersättningsbelopp som har betalats får inte fill någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller inte, om del tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

Paragraferna molsvarar 9 kap. 23-25 och 27-29 86 VL saml 19 kap. 13-18 68 i utredningens förslag. Av skäl som har anförts vid 13 kap. 44 8 har 9 kap. 24 6 Qärde stycket VL inte fått någon motsvarighet i 14 8 i förevarande kapitel. Som jag har nämnt under kapitelrubriken har i 20 kap. 11 8 nya vattenlagen tagils in en molsvarighel lill kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 8 VL.

19 6 Om en borgenär som har panträtt i en faslighet gör en förlusl på
grund av att ersältning inte har bestämts eller har blivil för lågt beräknad
och frågan om ersältning på grund av en överrenskommelse mellan den
ersätlningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har
prövats i sak av domstolen eller förrättningsmannen, är borgenären berät
tigad till ersättning av den ersätlningsskyldige mot avskrivning på
fordringshandlingen. Vad nu har sagts gäller också i fråga om överenskom
melser om att ersältning skall ulgå på någol annat sätt än i pengar eller om
atl skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 73 8 VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 och 19 kap. 19 6 i utredningens förslag.

F. n. gäller enligl 10 kap. 21 6 Qärde och femte styckena och 57 8 tredje stycket samt 11 kap. 60 6 sjätte och sjunde styckena VL att förrätlningsmannen resp. vattendomstolen skall göra en oskadlighetsprövning med hänsyn till panträltsborgenärerna, även om en överenskommelse föreligger mellan parterna. Dessa bestämmelser, som molsvarar 5 kap. 25 8 tredje stycKet expropriationslagen, infördes den 1 juli 1974 (se prop. 1974:83 s. 164).

Angivna bestämmelser i VL har emellertid på skäl som har angivils vid 13 kap. 44 6 inle fält någon molsvarighel i den nya lagen. I stället gäller enligt 12 kap. 33 8 första stycket och 13 kap. 44 6 andra stycket atl ersättning m. m. skall bestämmas i enlighet med vad som har överenskommits. Detta innebär en återgång till den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som bygger på att skadelidande panträttsborgenärer i efterhand kan begära ersättning för eventuella förluster. I förevarande paragraf har alltså denna möjlighet återinförts.

Paragrafen blir tillämplig i alla de fall då frågan om ersättningens storiek inte har prövats i sak, t. ex. på grund av elt särskilt avtal mellan parterna eller parts medgivande vid förrättningen eller rättegången. Jag anser det inte lämpligt att utvidga ersättningsrätlen enligt förevarande paragraf till att avse även överenskommelser om en fastighets andel i en samfällighet.

Prop. 1981/82:130 664

Utredningens förslag med denna innebörd har alltså inte fått någon molsvarighel.

Talan om ersättning enligt förevarande paragraf skall väckas vid vattendomstolen och handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 8 punkl 9). I överensstämmelse med ulredningens förslag har talerälten inte begränsats lill någon viss lid Qfr 9 kap. 73 8 andra meningen VL i lydelse före den 1 juli 1974).

17 kap. Underhåll m. m.

Kapitlet, som motsvarar 20 kap. i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Enligt 24 8 i promulgationslagen gäller förevarande kapitel även i fråga om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen.

I 6 Den som äger en vallenanläggning är skyldig alt underhålla den så atl det inle uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena.

Den som enligt 8 kap. 2 8 har medgivits rätt all använda någon annans valtenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämmer något annat.

Om en anläggning har utförts med slöd av en särskild rättighet, är rättighetshavaren skyldig att underhålla anläggningen lill dess skyldigheten har förts över på någon annan. Delta gäller även om rättigheten har upphört atl gälla och rättighetshavaren därför inle längre kan anses vara anläggningens ägare.

I 14 Kap. 2 S och 15 kap. 6 8 finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

Första stycket, som molsvarar 20 kap. I 8 första slycket första meningen i utredningens förslag saml 2 kap. 33 8 första styckel och 59 8 första stycket VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Som har angivits där gäller underhållsskyldigheten oavsett om tillstånd till anläggningen har meddelats eller inte.

Underhållsskyldigheten gäller vallenanläggningar. Vad som är en vatlenanläggning framgår av definitionen i 1 kap. 4 8 punkt 5. Häri innefattas anläggningar för bortledande av grundvatten saml diken och andra anordningar för markavvattning.

Underhållsansvarel innebär alt ägaren är skyldig inte bara atl utföra löpande reparationer utan även att bygga om en anläggning som har Qänat ut. Sådana delar av anläggningen som saknar betydelse för någon annan än ägaren behöver dock inle vidmakthållas. Redan vid anläggningens tillkomsl är ägaren skyldig atl se lill att det inte uppkommer någon fara för skada på motstående intressen genom ett felaktigt utförande eller användning av bristfälligt material. Även om anläggningen inle vidare skall använ-

Prop, 1981/82:130 665

das får den inte lämnas i ett sådant skick att det är risk för att den orsakar skada. Särskilda bestämmelser om utrivning av vatlenanläggningar finns i 14 kap.

Andra stycket motsvarar 20 kap. 1 6 första stycket andra meningen i utredningens förslag. Enligt huvudregeln är den som får rätt atl använda någon annans vattenanläggning jämte anläggningens ägare ansvarig för underhållet. Delta innebär atl de solidariskt svarar för underhållet gentemot tredje man. Den interna uppdelningen av underhållsansvaret får ske efter nylQandegraden eller på det sätt parterna har kommit överens.

Vattendomstolen har emellertid möjlighet att helt eller delvis befria den som får använda en vatlenanläggning från underhållsskyldigheten. Sådan befrielse kan komma i fråga främst då användarens utnyttjande av anläggningen framstår som obetydlig i förhållande till ägarens eller endast avser en viss mindre del av anläggningen. I vattendomstolens beslut enligt 8 kap. 2 6 bör då regleras inte bara omfattningen av det solidariska ansvaret gentemot tredje man utan även den interna uppdelningen.

Tredje stycket, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3), saknar motsvarighet i VL. Enligt stadgandet skall underhållsansvarel i vissa fall åvila någon annan än ägaren eller bmkaren av anläggningen. Skälen härtill är följande.

Så länge etl vallenföretag drivs kan man kräva atl underhållsskyldigheten fullgörs av anläggningens ägare. Problem kan emellertid uppkomma då etl vattenförelag inle längre drivs. Ett kraftverk kan ha lagts ned eller en vattenreglering har upphört. En därvid använd damm kan då ha övergivils trots att den fordrar underhåll eller kanske utrivning. Så länge dammen finns kvar, kvarstår också underhållsskyldigheten. Det kan emellerfid i vissa fall vara svårt att finna någon underhällsskyldig. Så är fallet då anläggningen har tillhört innehavaren av någon särskild rättighet till fastigheten och denna rätfighel av någon anledning har upphört.

Frågan om ansvaret för övergivna anläggningar diskuteras utföriigt av utredningen. Som utredningen framhåller har i förarbetena lill VL (1917 års betänkande s. 236 och 265) anförts att VL:s tvångsrälter av servituls natur upphör då företagel kan anses vara helt övergivet. Ett sådant övergivande anses få lill följd atl de med anläggningen förenade rättigheterna av servituls natur utan vidare förfaller. Samtidigt erinras i förarbetena om att egendom som med äganderätt har tagils i anspråk för anläggningen allQämt fillkommer dess ägare.

Ulredningen hävdar för sin del - och anför som stöd för sin uppfattning uttalanden i förarbetena till lagstiftningen om återställningsålgärder i avlyst flottled (prop. 1969:104 s. 20 och 36) och jordabalken (prop. 1970:20 Del B 2 s. 742) - att äganderätten till en anläggning i vatten och den därmed förenade underhållsskyldigheten inte kan anses övergå från rättighetshavaren till markägaren genom att anläggningen överges och därmed förenade rättigheter av servituls natur upphör. Underhållsskyldighe-

Prop, 1981/82:130 666

ten kan enligt utredningen i vissa fall vara mycket betungande och bör inte kunna frångå rättighetshavaren bara genom dennes passivitet.

Enligt utredningen bör principen om rättighetshavarens kvarstående äganderätt och underhållsskyldighet även gälla väganordningar, l.ex. broar eller bryggor, som har ingått i allmän väg som dragils in från allmänt underhåll.

Ulredningen anser att dess uppfattning i fråga om äganderätten och skyldigheten att underhålla övergivna anläggningar överensstämmer med gällande rätt och föreslår följaktligen inte någon lagbestämmelse rörande denna fråga. Tolkningen har också godtagits av remissinstanserna utom såvitt gäller väganordningar för allmän väg som dragits in. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och Stockholms tingsrätt anser att tolkningen i fråga om väganordningar strider- mot 32 5 väglagen och att en lagändring därför behövs.

Jag delar inte utredningens uppfattning i frågan om skyldigheten all underhålla övergivna anläggningar. Enligt 8 kap. 21 8 andra stycket och 14 kap. 13 6 jordabalken gäller beträffande arrende och servitut atl anläggning som har uppförts av arrendatorn eller servitulshavaren tillfaller fastighetsägaren om de inle bortskaffats inom viss tid från del rättsförhållandet upphörde. Motsvarande bestämmelser finns i 32 8 väglagen och i 7 kap. 3 6 andra styckel gmvlagen (1974:342) beträffande anläggningar som har uppförts på annans fastighet med slöd av vägrätt eller gmvrätl. Dessa bestämmelser, som naturligtvis även gäller vatlenanläggningar, måste enligl min mening innebära att såväl äganderätten till som underhållsansvarel för en övergiven anläggning under angivna omständigheter övergår på markägaren.

När det gäller de vattenrältsliga ivångsservituten, dvs. servitut som tillskapats med stöd av tvångsrättsbestämmelserna i 2 kap. 14 6 m.fl. lagrum i VL, saknas en bestämmelse molsvarande de ovan nämnda. I fråga om anläggningar för allmän flottled gäller emellertid enligt 6 kap. 28 6 VL att, sedan flottleden avlysts, någon särskild ägare till dessa anläggningar inte finns. Anläggningarna kan emellerlid efter tillstånd av vattendomstolen bortskaffas eller övertas med äganderätt av enskilda eller det allmänna. I samband med tillkomsten av denna lagbestämmelse uttalades att del inte kunde anses rimligl alt flottledsanordningar, på samma sätt som väganordningar vid indragning av väg, tillfaller fastighetsägaren sedan flottleden avlysts. Enligt uttalandel saknade flottledsanordningarna i regel värde för markägaren samtidigt som de kunde medföra en avsevärd belastning från underhållssynpunkt för denne (prop. 1969; 104 s. 20 och 36).

Enligt min mening torde för de vattenrätlsliga Ivångsservituten i övrigt, i brist på särskild bestämmelse därom, bestämmelsen i 14 kap. 13 8 jordabalken få tillämpas analogivis. Anläggningens ägare får sålunda anses vara skyldig att inom etl år från det servitutet upphörde bortföra anläggningen. Om så inte sker tillfaller anläggningen den Qänande fastighetens ägare. I

Prop, 1981/82:130 667

avsaknad av en särskild beslämmelse blir det alltså denne som har den vattenrätlsliga skyldigheten atl underhålla anläggningen.

I de fall en valtenanläggning har uppförts med stöd av ett vattenrättsligt tvångsservitut eller annan särskild rätl synes anläggningens ägare alltså ha möjlighet att genom passivitet överföra äganderätten och underhållsskyldigheten på markägaren. Frågan är om denna ordning är lämplig.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa alt servitutshavare och andra innehavare av särskild rätt lill en faslighet skall vid rättighetens upphörande lämna faslighelen i samma skick som han mottog den (se bl. a. uttalande av lagrådet i prop. 1952:52 s. 127). Härav följer att fastighetsägaren bör ha rätt att kräva att anläggningen tas bort och att marken återställs i ursprungligt skick. Om detta inte är möjligt eller om återställandet skulle medföra koslnader, som inle slår i rimligl förhållande lill del intrång eller den skada som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, bör fastighetsägaren ha rätt till ersättning för detta av rättighetshavaren.

När det gäller anläggningar som har tillkommit med stöd av vattenrättsliga tvångsservitut är del emellertid svårt att konstatera när rättigheten har upphört och markägaren kan göra sin rätt gällande. Ett vallenrättsligl servitut upphör när valtenföretaget kan anses vara övergivet. Det har emellertid inte varit möjligt all ställa upp någon allmängiltig regel i vattenlagstiftningen rörande frågan under vilka förutsättningar ett vatlenföretag skall anses vara övergivet och de med företagel förenade rättigheterna förfallna. I rättspraxis finns exempel på alt även ett ganska långvarigt nedläggande av driften av elt vattenföretag inle har ansetts medföra att en tidigare förvärvad dämningsräll e.d. har förfallit.

Det anförda innebär alhså att det i många fall är osäkert om fastighetsägaren skulle ha någon framgång med ett krav mot rättighetshavaren på borttagande av en anläggning, återslällningsåtgärder eller skadestånd. Omvänt skulle motsvarande krav på fastighetsägaren från Iredje man kunna bemötas med att Ivångsservitutet fortfarande består.

När del gäller arrende, avtalsservitut, vägrätt och gmvrätl kan man lätt konstatera när rättsförhållandet har upphört och markägaren och rättighetshavaren bör i de flesta fall ha möjligheter att överblicka konsekvenserna av alt en anläggning inte tas bort utan överförs i markägarens ägo.

I sådana fall då en anläggning får stå kvar därför att den representerar ett värde för markägaren och han har användning för den kan del anses rimligt att markägaren också svarar för det vattenrättsliga underhållet.

Annorlunda förhåller del sig i sådana fall då anläggningen inte har något värde för markägaren ulan enbart medför koslnader för honom. Som jag tidigare nämnt kan han visserligen ställa krav på borttagande av anläggningen och återställande av marken i ursprungligt skick alternativl väcka ersättningsanspråk mot rättighetshavaren. Det kan emellertid många gånger förhålla sig så att underhållsansvaret för en anläggning i vatten lill

Prop, 1981/82:130 668

en början inte är alltför betungande men alt del med liden förorsakar stora kostnader. Sådant kan vara svårt Ibr markägaren atl överblicka, särskilt om tiden för honom atl framställa anspråk mot rättighetshavaren är begränsad.

Jag anser med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att den vattenrältsliga underhållsskyldigheten allQämt bör åvila den gamle rättighetshavaren, även om själva äganderätten till anläggningen enligt angivna bestämmelser övergår på markägaren. Ell uttryckligt stadgande härom har tagits in i förevarande bestämmelse. För atl rättighelshavaren skall kunna bli kvitt sitt ansvar bör fordras att den vattenrätlsliga underhållsskyldigheten i särskild ordning har förts över pä fastighetsägaren eller någon annan intressent. Sådana möjligheter ges enligt 14 kap. 2 8 och 15 kap. 6 8.

Fjärde stycket motsvarar 20 kap. 1 8 andra stycket i ulredningens förslag.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) skall lill skillnad mot gällande VL och utredningsförslaget försummelse av underhållet medföra straffansvar (se 21 kap. I 6 första slycket punkt 3). Enligt 21 kap. 2 8 kan länsstyrelsen också förordna om handräckning. Den som lider skada av försummat underhåll kan också väcka talan vid vattendomstol om åtgärder eller skadestånd (se 13 kap. 14 8 punkt 10). Om försummelsen av underhållet är allvarlig, kan lillsländet förklaras förverkat (se 15 kap. 5 6 andra styckel).

2 6 Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inle i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.

Paragrafen molsvarar 20 kap. 2 8 i ulredningens förslag samt 2 kap. 29, 30 och 32 88 VL Qfr också 2 kap. 27, 28 och 55 86 VL).

Ett tillstånd till ett vattenförelag innebär regelmässigt också en rätt att utöva skadlig inverkan på vattenförhållandena. Tillståndsmyndighelen anger i tillståndet den inverkan på vattenförhållandena som är tillålen och utdömer ersättning för de skador som kan förväntas uppkomma därigenom. Inom ramen för lillståndet kan emellertid vallenföretaget ofta drivas på olika sätt - mer eller mindre skonsamt för motstående intressen. Förevarande bestämmelse ålägger företagaren atl visa aktsamhet vid driften av vattenföretag. Bestämmelsen är endasl tillämplig i de fall särskilda beslämmelser om valtenförelagets drift inte har meddelats. Om del exempelvis inle närmare har angivits hur innehållande och tappning vid en regleringsdamm skall ske innebär bestämmelsen att åtgärderna skall utföras så att onödiga skador på motstående intressen undviks såväl uppströms som nedströms, dvs. normalt så att snabba flödes- eller valten-ståndsändringar undviks.

Om en företagare brister i den aktsamhet som åligger honom enligl

Prop, 1981/82:130 669

förevarande bestämmelse, kan han bli skyldig atl ersätta uppkomna skador. Talan om sådan ersältning kan väckas hos vattendomstolen enligt 13 kap. 14 6 punkt 11. Företagaren kan också drabbas av straffansvar enligt 21 kap. 1 8 första styckel punkt 3.

3 6 Den som är skyldig atl underhålla en vattenanläggning har rätt alt nylQa annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för alt underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.

Paragrafen molsvarar 20 kap. 3 6 i ulredningens förslag och 14 kap. 6 8 Qärde stycket VL. Tvist om ersättning för skada prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 14 8 punkt 12).

18 kap. Tillsyn och besiktning

Kapitlet, som motsvarar 21 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Kapitlet innehåller med särskilda undcrtubriker bestämmelser om fillsyn (1 och 2 68), besiktning (3-5 66), rätt till tillträde m. m. (6 och 7 66) samt tystnadsplikt (8 6).

Enligt 24 6 i promulgafionslagen gäller förevarande kapitel även i fråga om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen.

Tillsyn

1 6 Tillsyn över vattenförelag och vattenanläggningar utövas av länssty
relsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en tillståndsdom eller etl fillståndsbeslut förordnas atl någon annan myndighet än länsstyrelsen skall, jämte länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

2 8 Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de
upplysningar om företaget eller vallenanläggningen som behövs för till
synen.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren all utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen härvid föreskriva atl en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.

I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite.

Paragraferna motsvarar 21 kap. 2 och 3 66 i utredningens förslag. Paragraferna, som saknar motsvarighet i VL, har utformats efter mönster av 38 och 43 86 ML. Tillsynsfrågorna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.6.1). Enligl 20 kap. 12 8 skall vallenföretagets ägare svara för koslnaderna för tillsyn som avses i 1 8 andra stycket och undersökningar som avses i 2 6 andra stycket andra meningen.

Prop, 1981/82:130 670

Besiktning

3 § I tillslåndsdomar och tillståndsbeslut får föreskrivas atl en valtenan
läggning skall besiktas, sedan förelaget har utförts.

Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av förelagaren.

Paragrafen, som motsvarar 21 kap. 1 5 i utredningens förslag och 13 kap. 1 6 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Enligt 20 kap. 12 8 skall vatlenanläggningens ägare svara för koslnaderna för besiktningen.

4 6 Efter ansökan av ägaren till en vallenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsslyrelsen förordna en besiktningsman
för atl utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga
beskaffenhet eller om avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i
tillslåndsdomen eller tillståndsbeslutet.

Paragrafen, som motsvarar 13 kap. 3 och 4 85 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

I motsats till vad som nu gäller enligt 13 kap. 4 8 VL har även anläggningens ägare rätl atl begära besiktning för utredande av anläggningens laglighei.

Koslnaderna för besiktning enligt förevarande paragraf skall enligt 20 kap. 13 8 betalas av den som har begärt besiktningen. I de fall besiktningen leder till att talan väcks om borttagande av anläggningen eller om ändring av denna eller om ersältning för skada genom anläggningen är besiktnings-kostnaden att anse såsom en kostnad för bevisningen i målet och företagaren kan alltså enligl allmänna regler om rättegångskostnad förpliktas alt utge ersättning för dessa. Någon särskild beslämmelse härom motsvarande 13 kap. 3 6 tredje slycket VL behövs enligt min mening inle.

Besiktningsmannens utlåtande har inte någon rättsverkan i sig ulan är endast elt bevismedel som sedermera kan användas i en rättegång om anläggningens bortskaffande m.m. I en sådan rättegång får företagaren självfallet åberopa den bevisning han vill mot rikfighelen av besiktningsmannens utlåtande. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 7 8 VL är enligt min mening inle nödvändig.

5 8 Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekommit
vid besiktning enligl 3 eller 4 6. Protokollet skall inges lill länsstyrelsen
och, såvitt avser besiktning enligl 4 6, i avskrift tillhandahållas den som
har ansökt om besiKtningen. Om besiktningsmannen konstaterar att avvi
kelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillslåndsdomen eller
tillståndsbeslutet, skall han ange om avvikelserna enligl hans uppfattning
kan skada allmänna eller enskilda intressen.

Paragrafen saknar motsvarighet i ulredningens förslag och VL Qfr dock 13 kap. 2 och 5 86 VL).

Prop. 1981/82:130 671

Besiktningsmannen har f. n. enligl 13 kap. 2 8 första slycket VL skyldig-hel att om han konstalerar missförhållanden som kan medföra allmänt åtal ålägga företagaren att vidla rättelse vid äventyr att åtalsanmälan görs. Denna skyldighet för besiktningsmannen har inte bibehållits. Det blir i stället länsstyrelsen såsom fillsynsmyndighet eller en enskild sakägare som får besluta om vad som skall ske när avvikelser från gällande beslämmelser har konstaterats vid en besiktning.

Rätt till tillträde m.m.

6 8 För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt atl fä
tillträde till vattenanläggningar samt atl utföra undersökningar inom områ
den som berörs av valtenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall
ulföra undersökningar som avses i 2 8 andra slycket andra meninget\ samt
besiktningsmän.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att fillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.

Första stycket, som motsvarar 21 kap. 4 6 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Bestämmelserna, som saknar motsvarighet i VL, har utformats efter mönster av 42 8 ML.

Andra stycket molsvarar 23 kap. 3 8 tredje slycket i utredningens förslag Qfr 47 6 Qärde slycket ML). Det har även gjorts tillämpligt på besiktning.

7 6 Den som är beroende av hur elt vatlenförelag drivs, allmän åklagare
och Qänstemän vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätt atl få tillträde lill platser för vattenståndsmälare, vattenmätare eller
observalionsrör saml att la del av anteckningar som företagaren har ålagts
alt föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten
mängder.

Tillfälle skall beredas stadig fiskeriQänsteman och av fiskeristyrelsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.

Paragrafen molsvarar 14 kap. 6 8 första-tredje styckena VL och 24 kap. 3 6 i utredningens förslag.

Första stycket innehåller en bestämmelse om rätl för den som är beroende av driften av ett vattenföretag samt vissa offentliga Qänstemän alt för kontroll därav få tillträde till vattenslåndsmätare m. m.

Andra stycket innehåller en beslämmelse om dllsyn över efterlevnaden av beslämmelser som har meddelats till skydd för fisket. Enligt 10 kap. 5 8 nya vattenlagen liksom enligt 2 kap. 8 8 VL kan en företagare förpliktas att betala en särskild avgift för att bekosta kontrollen av alt meddelade föreskrifter till skydd för fisket efterlevs. Sådan kontroll kan ulföras av statliga fiskeriQänsteman - fiskeriintendent eller Qänstemän vid fiskenämnd -eller av fiskeritillsynsman som förordnas av fiskeristyrelsen.

Bestämmelsen i 14 kap. 6 8 första stycket andra meningen VL om rätt för en sakägare att undersöka en gmndvattenläkt har inte fått någon

Prop. 1981/82:130 672

molsvarighet här. I den mån en sakägare anser all en sådan undersökning behövs, får han begära besiktning med stöd av 4 8 i förevarande kapitel.

Bestämmelsen i 14 kap. 6 6 Qärde stycket VL om rätt all för tillsyn och underhåll av diken få tillträde till någon annans fastighet ersätts av bestämmelsen i 17 kap. 3 8 som gäller rätt fill fillträde för underhåll av vattenanläggningar i allmänhet.

Tystnadsplikt

8 6 De som har deltagit i fillsyn eller besiktning eller har utfört sådana undersökningar som avses i 2 8 andra stycket andra meningen får inte obehörigen röja eller utnytQa vad de därvid har erfarit om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landels försvar.

I det allmännas verksamhel tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980: 100).

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL och ulredningens förslag, har utformats efter mönster av 44 8 ML i dess lydelse fr. o. m. den I januari 1981 (se SFS 1980:205).

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen

Kapidet, som molsvarar 2 kap. 14 8 tredje stycket och 62-68 68 VL samt 8 kap. och 10 kap. 18 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Kapitlet innehåller med särskilda undermbriker allmänna bestämmelser (1-6 66) samt bestämmelser om ersättning (7-10 66).

Som har berörts vid 1 kap. 2 8 handlar förevarande kapitel i motsats till övriga delar av den nya vattenlagen inte om vattenförelag. Del är länsstyrelserna som har beslutanderätten i fråga om vallenskyddsområden medan vattendomstolarna i efterhand får pröva de ersättningsfrågor som aktualiseras.

Med vattenförsörjningen avses här tillhandahållande av vatten för andra behov än vattenkraflsändamäl. Skyddsbestämmelserna är främst av belydelse när det gäller vatten som behövs för hushåll och industrier. Bestämmelserna är emellertid också tillämpliga i andra fall, l.ex. då en vattentillgång är av betydelse för bevattning.

Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 25 8 promulgationslagen.

Allmänna bestämmelser

1 8 Om en yl- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att UtnytQas för vattenförsörjning, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sädana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vallenlillgången skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.

Prop. 1981/82:130 673

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag, miljöskyddslagen (1969:387) eller enligl 18 8 naturvärdslagen (1964:822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller ulföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Första stycket motsvarar 2 kap. 63 8 VL och 8 kap. 1 6 i utredningens förslag.

Aktsamhetsregeln gäller inte som i VL bara grundvatten utan även ytvatten.

Aktsamhetsregeln utgör när del gäller vatlenförelag elt komplement till det allmänna kravet på skadeförebyggande åtgärder som villkor för vattenföretag (se 3 kap. 1 6 iredje slycket). Aktsamhetsregeln avser emellertid inle bara vatlenföretag ulan även åtgärder på land. 5 8 ML innehåller krav på försikfighetsmått i fråga om miljöfarlig verksamhet som motsvarar förevarande aktsamhetsregel. Aklsamhetskravet i förevarande paragraf och i 5 8 ML skall iakttas anfingen vattenföretagel eller den miljöfarliga verksamheten tillståndsprövals eller inte. Om tillståndsprövning sker skall tillståndsmyndigheten ange vilka försiktighetsmått som skall vidtas.

Som exempel på åtgärder som omfattas av aktsamhetsregeln kan nämnas grävning, sprängning och anordnande av upplag samt utspridande av gödsel eller bekämpningsmedel. Utredningen har som ytterligare exempel på verksamheter som kan beröras angivit båttrafik, annan trafik och bad. Enligl min mening skall emellerlid aktsamhetsregeln inle omfatta sådan verksamhel i den mån den utövas på allemansrättslig grund. Vid behov får verksamheten i sådant fall regleras genom särskilda skyddsbestämmelser enligt 3 5.

Ersättning utgår inte för del intrång som aktsamhetsregeln kan medföra för den enskilde (se 7 6 första styckel andra meningen). En underiåtenhel att iaktta aktsamhet kan tvärtom medföra skadeståndsskyldighet.

Som nämnts skall aktsamhetsregeln beaktas vid fillståndsprövningen av vallenföretag. Vid prövning av miljöfarlig verksamhel enligt ML skall på samma sätt aktsamhetsregeln i 5 8 ML beaktas. Om företagaren utför företagel eller bedriver verksamheten i enlighet med de villkor som meddelas vid denna prövning bör han sålunda anses uppfylla kravet på aktsamhet. Han bör då inte kunna drabbas av ytterligare åligganden enligt denna beslämmelse. Vad nu sagts bör gälla också då någon bedriver läkt verksamhel i enlighet med fillstånd enligt 188 naturvårdslagen. Vid tillståndsprövning enligl denna paragraf beaktas nämligen också valtenskyddssyn-punkler. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför att den som utövar verksamhel eller ulför åtgärder i enlighet med vad som har föreskrivits i tillståndsbeslul enligt denna lag, ML eller 18 8 naturvårdsla-

43 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 674

gen skall anses ha fullgjort sina åligganden enligt första stycket. Om sådan verksamhet eller åtgärd medför en icke önskvärd inverkan på vattentillgången får bestämmelserna om on-iprövning i respektive lag tillämpas för all ändra villkoren för tillståndet.

Tredje stycket motsvarar 2 kap. 65 8 första stycket VL och 23 kap. 65 första stycket i utredningens förslag.

Enligt 21 kap. 2 8 andra stycket nya vattenlagen kan länsstyrelsen även i efterhand ingripa med ett vitesföreläggande mot den som inte har iakttagit aktsamhetsregeln. Aktsamhetsregeln är däremot inle straffsanklionerad Qfr 21 kap. 1 8 första styckel punkt 5).

2 8 Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnytQas eller kan antas komma alt utnyttjas för vattenförsörjning får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (valtenskyddsområde).

Länsslyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsomrädet som behövs för att tillgodose syftet med skyddsområdet. Om det behövs för atl tillgodose syftet med skyddsområdet, får länsslyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel sätts upp på någons fastighet.

Föreskrifter som medför atl pågående markanvändning avsevärt försvåras får endasl meddelas på begäran.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 64 8 VL och 8 kap. 2 och 3 85 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Av 25 6 i promulgationslagen följer bl. a. att vissa äldre förordnanden skall anses som förordnanden enligl den nya vattenlagen.

1 första stycket anges fömtsättningarna för ett beslut om vattenskyddsområde.

Enligt VL kan länsslyrelsen besluta om skyddsområde endasl när del är för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse som en grundvattentillgång behöver skyddas. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen delar jag utredningens uppfattning att det inle är motiverat all behålla denna begränsning och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon begränsning fill tätbebyggelse.

Elt skyddsområde bör normall ges sådan omfattning att garantier skapas för att råvallnet efter ett normalt reningsförfarande kan användas för sitt ändamål. Kraven på ytvaltenskydd kan emellertid i praktiken få sättas lägre så all man undviker alltför vidsträckta skyddsområden.

Som utredningen framhåller kan syftet med ett beslut om vatlenskyddsområde ibland tillgodoses genom ett beslul av regeringen enligl 8 6 ML om förbud mot alll avloppsulsläpp o. dyl. inom ett visst område.

Prop. 1981/82:130 675

eget initiativ meddela skyddsföreskrifter inskränks dock av bestämmelsen i tredje slycket, som innebär att föreskrifter som kan föranleda ersättning till markägare endast får meddelas på särskild begäran.

Frågor om ersättning regleras i 7-1088. Som framgår av 7 8 andra stycket kan föreskrifterna utformas så att de innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. För de fall tillstånd skall lämnas av en kommunal myndighel ges en särskild besvärsregel i 68 första stycket.

Om det sedan valtenskyddsområdel har inrättats och skyddsföreskrifter meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får länsstyrelsen meddela sådana. I motsats lill utredningsförslaget har någon särskild bestämmelse härom inte tagils med i förevarande paragraf Vid meddelande av ytterligare föreskrifter gäller naturligtvis också inskränkningen i tredje stycket.

I de fall ett valtenskyddsområde inrättas för en ytvattentäkt kan det förekomma all meddelade skyddsföreskrifter berör miljöfariig verksamhet som utövas inom området med stöd av tillstånd enligt ML. Av 22 8 ML framgår motsatsvis att skyddsföreskrifterna gäller även nämnda verksamhet oaktat tillstånd har meddelats. Företagaren måsle alltså rätta sig efter skyddsbestämmelserna.

Andra stycket andra meningen saknar motsvarighet i VL och i utredningsförslaget. Bestämmelsen innebär atl länsslyrelsen kan ålägga en markägare att upplåta mark för stängsel eller skyltar som behövs för alt tillgodose syftet med vallenskyddsområdet. Ersättning för mark som upplåts kan ulgå enligt 7 8 första stycket.

Tredje stycket inskränker i enlighet med vad som har anförls i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) länsstyrelsens befogenhet alt meddela skyddsföreskrifter. Om föreskrifterna kan medföra alt pågående markanvändning avsevärt försvåras, vilket enligt 7 8 medför ersättningsrätl för ifrågavarande fastighetsägare, måste föreskrifterna ha begärts av någon, t. ex. en kommun eller en industri.

Bestämmelser om straff för brott mot skyddsföreskrifter finns i 21 kap. 1 8 första styckel punkt 5 nya vattenlagen. Enligt 21 kap. 2 8 första stycket får länsstyrelsen vid vite förelägga den som brutit mot skyddsföreskrifter alt vidla rättelse.

38 Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vattenskyddsområde som behövs för alt tillgodose syftet med skyddsområdet.

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 48 i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 106 naturvärdslagen (se prop. 1974:166 s. 116). Meningen är all länsslyrelsen skall bemyndigas atl meddela föreskrifterna. Sådana föreskrifter medför inte någon rätt lill ersältning.

Prop, 1981/82:130 676

48 Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 8 skall länsslyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa erinringar mot åtgärden, göra delta hos länsslyrelsen inom viss lid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som skall innehålla uppgift om förslaget till vattenskyddsområde och skyddsföreskrifter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare.

Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas lill de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas lill styrelsen.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för atl kungörande sker, föreläggandel delges med sakägarna.

Skall beslut enligt första stycket meddelas på ansökan, skall kostnaderna för kungörandet belalas av sökanden.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 668 VL och 8 kap. 5 8 i utredningens förslag. För att underlätta delgivningen med sakägarna och för atl göra förfarandet snabbare har här i motsats till VL och till vad som gäller enligt 118 naturvårdsförordningen (1976:484) införts ett kungörelseförfarande Qfr 12 kap. 14 och 15 88 nya vattenlagen).

5 8 När föreskrifter enligt 2 eller 3 8 meddelas, ändras eller upphävs, skall
beslutet snarast möjligt kungöras på det sätt som är föreskrivet beträffande
författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också införas i
ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag
kungörelsen var införd i ortstidning.

Om beslutet har meddelats i anledning av en ansökan, skall söKanden betala Kostnaderna för Kungörandet.

Paragrafen molsvarar 2 Kap. 67 8 VL. I fråga om Kungörandet gäller 9 och 11 88 lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Beslutet skall alltså kungöras i länels författningssamling saml, enligl uttryckligt stadgande i förevarande paragraf, införas i ortstidning, varvid 3 8 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet tillämpas.

Enligl 12 8 andra stycket förvaltningslagen (1971:290) skall besvär över länsstyrelsens beslut anföras inom tre veckor frän det klaganden fick del av beslutet. Med hänsyn lill det ofta stora antalet sakägare i ärenden av förevarande slag har i första slycket tredje meningen av förevarande paragraf införts en bestämmelse som innebär all kungörandet av beslutet skall anses som delgivning. Om kungörelsen har varit införd i flera ortstidningar, skall delgivningen anses ha skett den dag dä den senaste ortstidningen kom ul Qfr 5 8 första stycket lagen om kungörande i mål och ärenden hos myndighet).

6 6 Om en kommunal myndighet har meddelat beslut i enlighet med
föreskrift som har utfärdats med stöd av 2 8 andra stycket första meningen,
får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.

Beslut enligt I -3 88 gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

Prop. 1981/82:130 677

Paragrafen motsvarar 2 kap. 686 VL. Den saknar molsvarighel i ulredningens förslag.

Liksom f. n. bör länsstyrelsen kunna till hälsovårdsnämnden och andra kommunala myndigheter i viss utsträckning överlåta att bestämma vilka villkor som i de särskilda fallen skall gälla för verksamheten på fastigheter inom ett skyddsområde. Fastighetsägaren har i sådana fall enligl första stycket tillerkänts rätt att få det kommunala beslutet prövat av lånsstyrelsen. Besvär kan anföras på andra grunder än vad som gäller för kommunalbesvär.

Beslut som avses i andra stycket kan också vara ett sådant beslut som har meddelats av en Kommunal myndighet med stöd av en föresKrifl enligt 26 andra stycKet.

Enligt 22 Kap. 68 överklagas länsstyrelsens beslut enligt 2 eller 3 8 hos regeringen medan ett vitesföreläggande enligl 1 6 tredje stycket överklagas hos kammartätten.

Ersättning

Förevarande bestämmelser, som motsvarar 10 kap. 18 6 i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 25-27 68 naturvårdslagen. Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) gäller enligl 2 kap. 62 6 VL de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL, medan den nya vattenlagens beslämmelser som förutsättning för ersältning kräver all pågående markanvändning avsevärt försvåras av skyddsföreskrifterna.

7 6 Fasfighetsägare och innehavare av särskild rätl till faslighet har rätt fill ersättning, om föreskrifter enligl 2 8 andra stycket medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Ersättning ulgår dock inte för sådan begränsning i rätten att förfoga över fasfighet som följer av 1 6 första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan lag.

Om en föreskrift enligt 2 8 andra slycket första meningen innebär ett förbud atl vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersältning på grund av den föreskriften ulgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

Paragrafen, som har utformats efter mönster av 268 första och andra styckena naturvårdslagen Qfr också 22 8 första stycket byggnadslagen), har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Enligt första slycket första meningen gäller att ersättning på grund av föreskrifter enligt 2 6 andra stycket utgår endast i det fall föreskrifterna medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller atl mark tas i anspråk. Bestämmelsen innebär en ändring av principerna för ersättning i förhållande fill gällande VL.

Enligt 2 kap. 648 VL gäller att länsslyrelsen endast får meddela skyddsbestämmelser som faller inom ramen för aktsamhetsregeln i 2 kap. 63 6VL.

Prop, 1981/82:130 678

Sådana föreskrifter kan inte medföra rätt till ersättning för den vars verksamhet påverkas. Skyddsföreskrifter kan också meddelas av vattendomstolen enligt 2 kap. 148 tredje stycKet och 62 8 VL. Här finns inte någon begränsning när det gäller föreskrifternas innehåll utan även föreskrifter som går utöver aktsamhetsregeln kan meddelas. För intrång på grund av sådana föreskrifter utgår ersättning enligt 9 kap. 1-1086 VL. Dessa ersättningsregler, som i huvudsak molsvarar ersättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen, innebär att ersättningen för skada på fastighet skall motsvara minskningen i faslighetens marknadsvärde. Den s. k. presumtionsregeln innebär dock viss begränsning av lätlen fill ersättning för s.k. förväntningsvärden. Ersältning kan inte utdömas för sådana inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som kan anses följa av aktsamhetsregeln. Ersältning skall å andra sidan i princip utgå för varje intrång som går utöver denna regel.

När det gäller rätt till ersättning på grund av skyddsföreskrifter enligl den nya vattenlagen för mark som las i anspråk innebär bestämmelsen i första stycket första meningen ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Bestämmelserna i 9 kap. 1-1088, som motsvarar 9 kap. 1-1058 VL, skall tillämpas på värdering m.m. (se 10 8 i förevarandé kapitel). I fråga om ersättning för föreskrifter som på någol annal sätt begränsar rätlen alt förfoga över en fastighet innebär bestämmelsen för del första att förlusl av förväntningsvärden inte alls ersätts. Vidare lorde kravei på atl den pågående markanvändningen skall försvåras avsevärt i vissa fall kunna innebära en något restriktivare bedömning av ersättningsfrågor. Ersätlningsrätt behöver sålunda inle föreligga i alla fall då en föreskrift kan anses gå utöver aktsamhetsregeln.

Liksom enligt gällande rätt bör ersättning inle komma i fråga då en föreskrift inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsamhetsregeln i 1 8 första stycket. Detsamma bör gälla i fråga om molsvarande aktsamhetsregler i annan lagstiftning, exempelvis 5 8 ML och de granne-lagsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. jordabalken. En särskild bestämmelse härom har tagits in i första stycket andra meningen i förevarande paragraf.

I fråga om innebörden av begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras" hänvisas lill vad som har anförls vid 1972 års ersältningsre-form (se prop. 1972:111 bil. 2 s. 326 saml bil. 3 s. 527 och 535; jfr också prop. 1974: 166 s. 108).

Andra stycket motsvarar 268 andra stycket naturvärdslagen.

I tredje stycket anges vem som skall svara för eventuella ersättningar. Länsstyrelsen Kan ta upp frågor om vattensKyddsområden utan atl någon framställning härom gjorts, dock med den inskränkningen som anges i 2 8 tredje styckel. En kommun eller någon annan som vill ha särskill skydd för en vattentillgång kan också vända sig till länsslyrelsen och begära alt länsstyrelsen meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt

Prop. 1981/82:130 679

skyddsföreskrifter skall svara för eventuella ersättningsanspråk. Eftersom länsslyrelsen enligl 2 8 tredje stycket inle får utan någon begäran meddela sådana inskränkande föreskrifter alt ersättningsskyldighet kan uppkomma för staten, innehåller stadgandet inte någon motsvarighet till utredningsförslaget att slaten skall betala ersättningen när föreskrifterna har meddelats utan någon särskild framställning.

8 8 Om det i fall som avses i 7 8 uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten, skall fasligheten lösas av den ersältningsskyldige, om ägaren begär del. Därvid gäller också 7 8 andra stycket.

Paragrafen, som har utformats efter mönster av 27 8 naturvårdslagen och 22 6 tredje slycket byggnadslagen, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Ulredningen har inte föreslagil någon rätt lill inlösen.

I fråga om innebörden av begreppet "synnerligt men" hänvisas till vad som har anförts vid 1972 års ersättningsreform (se prop. 1972: 111 bil. 2 s. 336). Som framgår av bestämmelsens formulering föreligger inlösenplikt endast beträffande hel fastighet.

Några särskilda bestämmelser om värderingen vid inlösen lämnas inte i detta kapitel. 1 stället blir genom hänvisningen i 106 de allmänna bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 1-1088 tillämpliga.

9 § Den som vill göra anspråk pä ersättning eller begära inlösen skall
väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år
från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör
han inte detta förlorar han sin rätt.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 33 8 första stycket naturvårdslagen.

Talan enligt förevarande paragraf skall handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 8 punkt 12). Enligt 20 kap. 3 6 gäller i sådana mål särskilda bestämmelser om rättegångskostnader Qfr 368 naturvårdslagen).

Den i förevarande paragraf angivna eltårsfristen är dispositiv och kan alltså efterges av den ersättningsskyldige, t. ex. om det fordras för fortsatta förhandlingar (se prop. 1964; 148 s. 152). I fall som avses i 7 Sandra stycket och 8 8 andra meningen löper fristen från del beslutet i fråga om särskilt tillstånd (dispens) vann laga kraft.

10 6 I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigl 9
och 16 kap.

Paragrafen innebär att de allmänna bestämmelserna om ersättning och betalning av ersättning blir tillämpliga Qfr 25 8 andra stycket naturvårdslagen).

Prop. 1981/82:130 680

20 kap. Kostnadsbestämmelser

Kapitlet motsvarar 22 kap. i ulredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker beslämmelser om rättegångskostnader vid domstol m. m. (1 -6 86), förrältningskostnader m. m. (7-9 68) och övriga koslnader (10-13 66).

Eftersom jag har avvisat utredtiiingens förslag till en administrativ tillståndsprövning (se avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen) innehåller förevarande kapitel inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna om koslnaderna i lillslåndsärenden.

Principerna för kostnadsansvaret enligt förevarande kapitel överensstämmer i huvudsak med gällande rätt (se främst 10 kap. 79 8 och 11 kap. 65 8 VL).

22 kap. 11 och 13 88 i utredningens förslag motsvaras av 15 kap. 17 8 resp. 22 kap. 3 8 nya vattenlagen.

Rättegångskostnader vid domstol m.m.

1 8 I mål vid domstol enligt denna lag gäller rättegångsbalkens beslämmelser om rättegångskostnader, orn inte annat följer av 2-4 68.

Paragrafen stadgar som huvudpriincip att bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om rättegångskostnader gäller även i valtenmål (se även 13 kap. 2 8 nya vattenlagen). Från huvudprincipen görs sedan vissa undantag i 2-4 88 som avser ansöknings-, stämnings- och förrättningsmål. Genom hänvisningen till rättegångsbalkens kostnadsregler blir bl. a. bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 88 rättegångsbalken om kostnadsansvaret vid försumlig processföring och om ersätlningsgilla kostnader m. m. tillämpliga i vattenmäl Qfr II kap. 65 8 och 106 8 femte stycket VL). Någon särskild beslämmelse härom behövs enligt min mening inte Qfr 22 kap. 7 6 i utredningens förslag).

2 8 I ansökningsmål, utom i sådana mål som anges i andra stycket, och i mål som avses i 13 kap. 13 8 andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. I ansökningsmål som gäller bildande av samfällighel för bevattning, vattenreglering eller vattenöveriedning svarar sökanden inle för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. 1 sådana överklagade ansökningsmål som avses i första meningen skall söKanden svara för sina egna koslnader i högre rätt och för de koslnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 12 5 skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vatlendomslolen. I mål enligl 15 kap. 3 8 skall kammarkollegiet dessutom svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 8 andra stycket, 16 eller 17 8 skall varje part svara för sina koslnader.

Prop, 1981/82:130 681

Första stycket första meningen motsvarar 11 kap. 65 8 första stycket första meningen VL och 22 kap. I 8 första slycket i utredningens förslag och innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål i vattendomstolen. Innebörden är liksom enligt VL att sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader. Vilka kostnader som är ersätlningsgilla framgår av 18 kap. 8 6 rättegångsbalken, som också innehåller en bestämmelse om rätl till ränta på kostnadsersättningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 8 rättegångsbalken, som innebär atl en motpart lill sökanden kan bli skyldig alt ersätta kostnader som han förorsakat genom försumlig processföring m. m. Qfr 11 kap. 65 8 andra stycket VL).

Regeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål gäller också i de fall att ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 8 andra stycket handläggs som stämningsmål.

Svea hovrätt lar i detta sammanhang upp frågan om en begränsning av antalet ombud och tekniska biträden på sakägarsidan i ansökningsmålen. Enligt hovrätten har antalet ombud och tekniska biträden i vattenmål ökat under senare tid. Detta har enligt hovrätten fått till följd atl rättegångskostnaderna ökar samtidigt som en avsevärd del av vattendomstolarnas arbete ägnas åt kostnadsfrågor. Hovrätten anser att förväntade rättegångskostnader i vissa fall kan utgöra ett hinder för mindre och medelstora vattenföretag. Hovrätten, som finner utvecklingen oroande, fäster uppmärksamheten pä en bestämmelse i den norska expropriafionslagsfiftningen, enligt vilken det vid avgörande av frågan om sakägarnas rättegångskostnader varit nödvändiga skall beaktas att sakägare med likartade intressen som inle strider mot varandra bör utnylQa samma juridiska och tekniska biträde.

Enligt min mening är det inte lämpligt med någon särskild bestämmelse som begränsar sakägarnas rätt att välja ombud. Det bör emellertid inom ramen för de nu föreslagna koslnadsbestämmelserna vara möjligt atl i viss mån begränsa kostnaderna då flera ombud och lekniska biträden har anlitats på sakägarsidan. Sålunda kan bl. a. utredningar och argumentering i samma fråga, som utförs av flera ombud obero,ende av varandra, ofta anses vara onödigt dubbelarbete, som inte bör ersättas fullt ut. Jag vill också erinra om alt vattendomstolen enligt 13 kap. 30 6 andra stycket nya vattenlagen skall se till atl någon onödig utredning inte görs i målet.

Svea hovrätt anser vidare att en bestämmelse bör införas om indexuppräkning av ersättning för rättegångskostnader. Enligt hovrätten förekommer det ofta att en lång lid förflyter mellan upprättandet av en kostnadsräkning och utdömandet av ersättning. I sådana fall framställs ofta yrkanden om en indexuppräkning av beloppet. Sådana yrkanden kan emellertid enligt hovrätten inte bifallas på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 8 rättegångsbalken.

Jag har inle funnit skäl att föreslå någon bestämmelse om indexuppräk-

Prop. 1981/82:130 682

ning av kostnadsersättningar i enlighet med hovrättens förslag. Den möjlighet att etappvis döma ut ersättning för rättegångskostnader som finns enligt 5 6 i förevarande kapitel gör alt nämnvärda föriuster till följd av penningsvärdets fall inle skall behöva uppkomma.

Några remissinstanser lar upp frågan om rätten till ersättning för kostnader i samband med utomprocessuella förberedelser enligt 11 kap. 8-12 68 nya vattenlagen Qfr 4 kap. 19 8 VLi.

Enligl gällande praxis anses sökanden ersätlningsskyldig för sakägarnas kostnader i samband med förberedelser som avses i 4 kap. 19 8 VL, om kostnaden avser en inställelse m.nr. som kan anses ha varit av betydelse för den kommande handläggningen vid vattendomstolen (se NJA 1960 s. 55). På samma sätt har sökanden ansetts ersättningsskyldig för sakägares kostnader i samband med en tillållighetsprövning hos regeringen, om kostnaderna hänför sig till arbete som är av betydelse för den fortsatta rättegången i vattendomstolen (se vattenöverdomstolens beslul den 4 april 1977, nr ST 1; jfr NJA 1964 s. 295). Motsvarande bör enligt min mening gälla enligt den nya vattenlagen. Jag anser inte alt del behövs några särskilda beslämmelser rörande frågan.

Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för ansökningsmål som gäller bildande av samfälligheter enligt vattenlagen Qfr 11 kap. 65 8 första stycket andra meningen VL). Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt bestämmelsen inle deltagare i samfälligheten. Detta överensstämmer med vad som gäller vid markavvattningsförrättningar enligl 7 8 första slycket.

Första stycket tredje meningen motsvarar II kap. 106 8 femte stycket och 108 8 andra stycket VL samt 22 kap. 6 8 i utredningens förslag Qfr 7 kap. 3 8 expropriationslagen). Innebörden är liksom enligt VL all en sakägare som klagar till högre rätt får stå för sina egna kostnader, om han föriorar, men att han inle kan åläggas att betala sökandens koslnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 8 rättegångsbalken. Liksom enligt gällande rätt blir bestämmelsen tillämplig inte bara vid klagan i huvudsaken utan också då något beslul under rällegår-igen överklagas.

I ansökningsmål förekommer någon gång all sakägare för lalan mot vattendomstolens dom i frågor vari sökanden inte har något egentligt partsintresse. Så är fallet exempelvis då talan fullföljs av en sameby om fördelningen mellan byn och samefonden av ett i och för sig ostridigl ersättningsbelopp avseende skador på rennäringen. Sökanden har i dessa fall formellt ställning som klagandens motpart, fastän den verklige motparten till klaganden i delta fall får anses vara samefonden. En viss osäkerhet råder i dessa fall om hur rättegångskostnaderna skall fördelas.

Enligl min mening bör man i fall av ovannämnda slag kunna se till den verkliga partsställningen i målet när del gäller alt avgöra vem som skall slå för rättegångskostnaderna. Sökandens kostnader i mål av delta slag torde bli obetydliga och skall enligt första stycket tredje meningen i förevarande

Prop, 1981/82:130 683

paragraf alltid stanna pä honom. Sökanden bör däremot inte förpliktas atl betala ersältning till någon av de reellt tvistande parterna. I stället bör kostnaderna fördelas dem emellan med tillämpning av bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken. Om samebyn har framgång med sin talan bör således samefonden kunna åläggas att ersätta byns rättegångskostnader och omvänt.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i VL, molsvarar 22 kap. 3 8 i utredningens förslag. Vid omprövning m.m. enligt 15 kap. 3-6 66 nya vallenlagen är det kammarkollegiet som är sökande och vid omprövning enligt 15 kap. 12 8 är det kammarkollegiet eller tillståndshavaren som är sökande. Förevarande bestämmelser avser endast dessa typer av omprövningsmål. Vid omprövning enligl 15 kap. 8-10 88 gäller alltså de vanliga rättegångskostnadsreglerna för ansökningsmål i första styckel av förevarande paragraf

Omprövningar enligl 15 kap. 15 8 andra slycket, 16 eller 17 8 avser endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighel. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i förevarande stycke varje part svara för sina koslnader.

Förevarande stycke avser endasl kostnaderna vid vattendomstolen. 1 högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens regler.

3 6 Om talan om ersältning eller inlösen på grund av ett förordnande om valtenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen, får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller atl vardera parten skall svara för sina koslnader vid vattendomstolen.

Paragrafen, som saknar molsvarighet i VL och i ulredningens förslag Qfr dock 22 kap. 4 8 första styckel), innehåller ett undanlag från huvudregeln atl rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler gäller i slämningsmål.

Utredningen har föreslagit ett sådant undantag för talan om oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 20 8 tredje stycket nya vattenlagen har jag emellertid frångått utredningsförslaget att sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning. Anspråk på grund av oförutsedda skador skall i stället anmälas till vatlendomslolen och handläggas i det ursprungliga ansökningsmålet (se 15 kap. 21 8 nya vattenlagen). Detta innebär alt bestämmelserna i 2 8 första stycket i förevarande kapitel om sökandens ansvar för kostnader blir tillämpliga. Detta är enligt min mening lämpligt både när del gäller talan om ersättning (se 11 kap. 68 8 tredje stycket VL) och talan om åtgärder (som f.n. enligl 11 kap. 17 5 första styckel 26 handläggs som slämningsmål och där rättegångsbalkens kostnadsregler gäller). På grund av vad jag nu har anfört innehåller förevarande kapitel inte några särskilda bestämmelser om rättegångskostnadsansvaret vid talan om oförutsedda skador.

Förevarande paragraf innehåller i stället beslämmelser om rättegångs-

Prop, 1981/82:130 684

kostnader i stämningsmål vid vattendomstolen om ersättning eller inlösen på grund av förordnanden om valtenskyddsområden enligt 19 kap. Ersättningsbestämmelserna i 19 kap. har utformats efter mönster av 25-27 88 naturvårdslagen. Enligt 36 8 naturvårdslagen gäller för sakägarna generösare regler om rättegångskostnader än som följer av rättegångsbalken (se prop. 1972: III bilaga 3 s. 528 och 538). Motsvarande bestämmelser har tagits in i förevarande paragraf

Förevarande paragraf avser endast kostnaderna vid vattendomstolen. 1 högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens bestämmelser.

4 6 Om del är skäligt, får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att
en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten
domstolen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 93 8 VL och 22 kap. 5 S i utredningens förslag Qfr 16 kap. 14 6 första stycket första meningen fastighetsbildningslagen). I paragrafen regleras liksom enligt VL både den situationen alt klaganden förlorar och atl han vinner (dvs. att hans motparter förlorar målet). I vattenöverdomstolen och högsta domstolen gäller rättegångsbalkens beslämmelser.

5 8 I ansökningsmål som avses i 2 8 första stycket får sökanden åläggas
att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras
talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även
innefatta ränta efter sex procent från dagen för delavgörandel till dess
betalning sker.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 66 8 4 mom. VL. Utredningen har föreslagil en möjlighet alt förordna om förskott på rättegångskostnader (22 kap. 9 6 i ulredningens förslag). Förevarande paragraf innebär däremot liksom VL all vattendomstolen i delavgöranden slutligt kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägarna dittills har haft. Denna möjlighet har begränsats till ansökningsinålen utom sådana som avser omprövning Qfr i fråga om förrältningsmålen 11 kap. 92 8 andra slycket VL).

Enligt 18 kap. 8 6 tredje stycket rättegångsbalken skall del ulgå ränta på ersättning för rättegångskostnader från dagen dä målet avgörs. 1 förevarande fall bör utgångspunkten vara dagen för delavgörandel. 1 andra meningen har tagits in ett särskilt sladgande härom.

6 8 I ansökningsmål vid vattendomstolen är sökanden skyldig att pä
anmodan av domstolen betala förskott på kostnader som avser

1. kungörelser och underrättelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga,

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket gäller även klagande i förrättningsmål, om kostnaden har orsakats av hans besvär, samt käranden i stämningsmål.

Prop, 1981/82:130 685

I högre rätt gäller första stycket den som har klagat. Frågan om vem som slutligt skall slå för kostnaderna avgörs enligt 1-4 86.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 97 6 I mom., 106 8 första och tredje styckena och 108 8 andra stycket VL samt 22 kap. 10 8 i ulredningens förslag.

Enligl 18 kap. 9 8 rättegångsbalken svarar flera sökande, kärande eller klagande solidariskt för skyldigheten att betala förskott.

Förrättningskostnader m.m.

1 8 Andra sakägare än deltagare har rätt alt få ersättning för sina nödvändiga kostnader vid en förrättning.

Ersättning enligl första styckel skall bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligt 18 kap. 6-9 66 rättegångsbalken.

Förrättningsmän och gode män har rätt lill ersättning enligt beslämmelser som meddelas av regeringen.

Ersättning till sakkunniga bestäms av förtättningsmannen.

Första stycket motsvarar 10 kap. 79 8 tredje styckel VL och 22 kap. 1 8 andra styckel andra och iredje meningarna i ulredningens förslag.

Andra stycket motsvarar 22 kap. 7 8 i utredningens förslag Qfr I 8 i förevarande kapitel). Det är atl märka att rättegångsbalken inte gäller generellt vid förrättningar.

Tredje stycket motsvarar 10 kap. 30 6 första styckel första meningen och 79 8 första stycket VL samt 16 kap. 24 8 i utredningens förslag. F. n. gäller förordningen (1976; 1000) om ersättning till synemän och ombud vid vissa förrättningar, som i huvudsak knyter an till lantbruksnämndstaxan. Jag kommer att senare anmäla frågan om de nya bestämmelser som behövs.

De grundläggande bestämmelserna om förrättningsmän och gode män vid förrättning finns i 12 kap. 1-6 88 nya vallenlagen.

Fjärde stycket motsvarar 16 kap. 8 6 andra slycket i utredningens förslag. Beslämmelser om sakkunniga vid förrättning finns i 12 kap. 8 8 nya vallenlagen.

8 8 Till förrättningskoslnader hänförs

1. ersättning till förrättningsmän, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra koslnader som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 8 första styckel,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 S,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 6 första stycket.

Om tillståndsbeslut meddelas, skall förrältningskostnaderna fördelas mellan dellagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förtättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inle särskilda omständigheler föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förtättningen har inletts på grund av elt beslul vid en faslighels-

Prop, 1981/82:130 686

reglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsförelag, skall staten svara för förrätlningskostnaderna.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företaget saml den på vilkens begäran förelaget har givils en slörre omfattning än vad sökanden har begärt

Första-tredje styckena motsvarar 10 kap. 79 och 80 68 VL samt 16 kap. 25 8 och 22 kap. 1 8 andra stycket Qärde meningen i utredningens förslag Qfr 2 kap. 6 8 faslighetsbildningslagen och 29 8 anläggningslagen).

Fjärde stycket saknar motsvarighet i VL och i utredningsförslaget men överensstämmer med 2 8 andra stycket och 6 8 i förevarande kapitel.

Vid omprövning enligt 15 kap 15 8 andra stycket, som avser omprövning av förhållandet mellan dellagarna i en samfällighet, gäller kostnadsreglerna för förTättning. Den sorn efter en sådan omprövning ansluts till samfälligheten har sålunda såsom deltagare inte rätt lill ersältning för sina kostnader.

Femte stycket molsvarar delvis 10 kap. 82 6 VL. Av 12 kap. 9 6 andra stycket nya vattenlagen framgår alt i de fall en förrättning har inletts efter anmälan av fastighelsbildningsmyndigheten i samband med fastighetsreglering ägarna av de fasligheter som ingår i regleringen är all anse som sökande. Som sökande anses vidare enligt 12 kap. 25 5 andra slycket den som, sedan söKanden ålerKallat sin ansöKan, begär att förrättningen sKall fortsättas.

9 8 Sökanden är skyldig att på anmodan av förrätlningsmannen betala
förskoll på förrättningskostnader som avses i 8 6 första slycket I och 2.

Frågan om vem som slutligt skaJI stå för kostnaderna avgörs enligl 7 och 886.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 30 8 första stycket och 79 8 första stycket VL samt 22 kap. 108 i utredningens förslag.

Svea hovrätt anser alt sökanden också bör kunna åläggas att betala förskott på Iredje mans rättegångskostnader (se 8 6 första stycket 3) för all dessa skall säkerställas.

Enligl 12 kap. 11 6 kan länsstyrelsen kräva säkerhet för förrätlningskostnaderna. Enligt min mening är delta tillräckligt. Förevarande paragraf omfattar alltså inte ersättning för tredje mans rättegångskostnader.

Övriga kostnader

10 8 I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligl 2
kap. 3 8 skall sökanden svara för samtliga kostnader.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL, motsvarar delvis 22 kap. I 6 första stycket i ulredningens förslag. En tvist om ersättning enligt föreva-

Prop, 1981/82:130 687

rande paragraf prövas i första hand i ansökningsmålet rörande ersättning för ianspråktagandet. Om ärendet av någon anledning inte fullföljs, får kostnadsfrågan prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 14 8 punkl 13).

11 8 I ärenden vid länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den
ersältningsskyldige svara för samtliga kostnader, i den mån inte något
annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 5 rätte
gångsbalken.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 268 VL och 22 kap. 1 6 första stycket i ulredningens förslag Qfr 7 kap. I 8 första styckel expropriationslagen). En tvist om ersättning enligl förevarande paragraf prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 148 punkl 12;jfr 7 kap. 48 expropriationslagen).

12 8 Innehavaren av vattenanläggningen skall med belopp som länssty
relsen bestämmer betala koslnaderna för

1. tillsyn som avses i 18 kap. 1 8 andra stycket,

2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 8 andra stycket andra meningen,

3. besiktning enligt 18 kap. 3 8.

13 6 Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 8 skall betala
koslnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer.
Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan även
skyldig att lämna skäligt förskott på kostnaderna för besiktningen.

Paragraferna molsvarar 13 kap. I 8 Qärde styckel, 3 6 andra stycket och 48 tredje slycket VL saml 22 kap. 12 8 i ulredningens förslag Qfr 43 8 tredje stycket ML). Länsstyrelsens beslut överklagas enligt 22 kap. 68 första stycket punkt 3 hos kammarrätten.

Med innehavaren av en vattenanläggning avses 112 8 förutom ägaren den som har det vattenrättsliga ansvaret för underhållet av anläggningen (se 17 kap. I 8).

21 kap. Ansvar, handräckning m. m.

Kapitlet, som motsvarar 23 kap. i utredningens förslag, ersätter i huvudsak bestämmelserna i 13 kap. 8-15 88 VL.

De nya ansvarsbestämmelserna avser i huvudsak samma gärningar som nu är straffbelagda enligl VL. En nyhet i förhållande till såväl VL som utredningsförslaget är dock all en försummelse av skyldigheten att underhålla elt vattenföretag medför straffansvar (se avsnitt 2.6.1 i den allmänna motiveringen).

I förevarande kapitel liksom i utredningsförslaget saknas en motsvarighet till bestämmelsen i 13 kap. 14 8 första slycket VL om straff för den som tar bort eller fördärvar ett vattenmärke. Straff för sådana gärningar kan

Prop. 1981/82:130 688

ådömas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8 6 brottsbalken om förfalskning av fast märke eller i 12 kap. I—:'i68 brottsbalken om skadegörelse eller åverkan. Dessa straffbestämmelser är enligl min mening tillräckliga.

Påföljden för huvuddelen av de brott som anges i 13 kap. 11-14 85 VLär böter eller fängelse i högst sex månader. I utredningsförslaget är påföljden för molsvarande brott böler eller fängelse i högsl ett år (23 kap. I 8 första slycket i utredningens förslag).

Naturvårdsverket anser att påföljdsmaximum bör höjas ytteriigare.

I prop. 1980/81:92 med förslag till ändringar i miljöskyddslagen föreslås bl. a. att straffmaximum för brott mot ML skall höjas från elt till två års fängelse. I motiven till den föreslagna ändringen anförs bl. a. atl det finns ett behov av att kunna utdöma kännbara påföljder för brott mot ML. Straffskärpningen medför också alt preskriptionstiden förlängs från nuvarande två år till fem år.

Enligl min mening bör en motsvarande straffskärpning göras i den nya vattenlagen. Etl åsidosättande av vattenlagens bestämmelser kan få lika vådliga följder som brott mot ML och straffskalan för brott mot vattenlagen bör av detta och andra skäl överensstämma med den i ML. Jag föreslår därför att påföljden för br-ott mot vattenlagen i huvudfallet skall vara böter eller fängelse i högsl två år.

Som jag har anfört vid inledningen till 13 kap. skall lalan om ansvar för brott mot den nya vattenlagen prö\as av tingsrätt och alltså inte som enligl VL av vattendomstol.

Motsvarigheten till de av ulredningen i 23 kap. föreslagna bestämmelserna om biträde av polismyndighet vid tillsyn (3 8 tredje stycket), föreläggande att avslå vatten (5 8) och föreläggande att iaktta den allmänna aktsamhetsregeln till skydd för vallenförsörjningen (68 första stycket) har tagits in i 18 kap. 6 8 andra stycket, 2 kap. 4 8 tredje stycket resp. 19 kap. 1 8 tredje stycket nya vattenlagen.

Särskilda övergångsbestämmelser lill förevarande kapitel finns i 26 och 27 86 i promulgationslagen.

18 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 4 kap. 1 8 första elter andra styckel,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som enligt denna eller äldre lag har meddelats i samband med tillstånd till elt vattenföretag, godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 8, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 8, prövning enligt 14 Kap. 5 8 eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med omprövning eller förverKande av tillstånd, så alt allmänna eller ensKilda inlressen Kan sKadas,

3. bryter mot 17 kap. I eller 2 8,

4. underlåter att fullgöra vad son-i åligger honom enligt 18 kap. 2 6 första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som htir meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 8.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att

fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 8 tredje stycket.

Prop, 1981/82:130 689

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligl första stycket döms inle om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

I fiskerisladgan (1954:607) finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.

Paragrafen molsvarar 23 kap. 1 och 2 88 i utredningens förslag.

Första styckel innehåller straffbestämmelser med böter eller fängelse i straffskalan. Såsom framgår av vad som har anförts vid kapitelmbriken har straffskalan höjts i förhållande lill både VL och utredningens förslag.

Punkt 1 i förevarande stycke motsvarar 13 kap. 11 6 VL och 23 kap. I 6 första styckel punkt 1 i utredningens förslag. Enligl bestämmelsen straffbeläggs brott mot bestämmelserna i 4 kap. 1 8 om lillståndsplikt och om förbud mot att påbörja större arbeten i anslutning till vattenföretag innan ett tillstånd har meddelats.

Punkt 2 i förevarande stycke motsvarar 13 kap. 12 och 13 66 VL samt 23 kap. 1 8 första stycket punkterna 2 och 3 i utredningens förslag.

I ulredningens förslag har straffbestämmelserna begränsats till all gälla föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av den nya vattenlagen. Såsom Stockholms tingsrätt påpekar bör emellerlid straffbestämmelserna också gälla vid förseelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre lag. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse härmed.

Enligt utredningsförslaget skall en överträdelse av meddelade villkor och föreskrifter föranleda ansvar endast om överträdelsen kan medföra all allmänna eller enskilda intressen skadas. Utredningsförslaget överensstämmer i detta avseende med VL och de nuvarande straffbestämmelserna i 45 8 första stycket ML. I prop. 1980/81:92 föreslås emellertid att skaderekvisitet i 45 8 ML tas bort. Såsom motiv för detta anförs svårigheten att förebringa bevisning i detta hänseende.

Enligl min mening är emellertid förhållandena annorlunda när det gäller vattenföretagen och skaderekvisitet har därför bibehållits i förevarande stadgande.

Enligt punkt 3 i förevarande stycke inträder straffansvar vid brott mot bestämmelserna om underhållsskyldighet i 17 kap. 1 8 och om driften av vattenförelag i 17 kap. 2 6.

En bestämmelse om straff vid eftersatt underhåll saknas som jag har anfört vid kapitelmbriken i både VL och ulredningens förslag.

I 13 kap. 13 6 första styckel VL finns en bestämmelse om straff vid överträdelser av bestämmelserna i 2 kap. 27-30 och 3286 VL om handhavandet av regleringstillstånd. En motsvarande straffbestämmelse saknas i utredningsförslaget. Jag anser emellerfid att bestämmelsen i 17 kap. 2 8 nya vallenlagen om driften av vattenföretag på samma sätt som i VL bör kompletteras med en straffbestämmelse. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse härmed. 44 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel

Prop, 1981/82:130 690

I punkt 4 i förevarande styckte sladgas straff för den som underlåter atl fullgöra den upplysningsplikt som enligt 18 kap. 2 8 första styckel gäller för en företagare i förhållande till tiillsynsmyndigheter. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. I utredniingsförslagel upptas molsvarande förseelse i straffsladgandet i 23 kap. 1 8 andra stycket, där endast böter ingår. Den skärpning av påföljden för underlåtenhet att lämna upplysningar som placeringen i förevarande stycke innebär sammanhänger med den skärpning av motsvarande straffbestämmelse i 45 8 ML som har föreslagits i prop. 1980/81:92. Med en underlåtenhet att lämna upplysningar bör jämställas del fallet atl en företagare lämnar felaktiga upplysningar om förelagel.

Punkt 5 innehåller en bestämmelse om straff vid överträdelser av sådana föreskrifter som meddelas enlig 19 kap. 2 och 3 88 i samband med förordnanden om skyddsområden. Enligt 13 kap. 148 andra slycket VL och 23 kap. 2 8 i utredningens förslag gäller att straffbarhet förutsätter att länsstyrelsen särskilt har förordnat om straffansvar vid överträdelser av meddelade föreskrifter. Påföljden är enligt VL och utredningsförslaget penningböter eller dagsböter. Förevarande sladgande innebär en generell straffsanktion för meddelade föreskrifter. Länsstyrelsens möjlighet alt särskilt förordna om straffansvar behålls alltså inle. Samtidigt innebär stadgandet en straffskärpning i förhållande till VL genom att även fängelse kan ådömas. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande föreskrifter som meddelas för naturreservat (se 37 8 naturvårdslagen).

I paragrafens andra stycke, som motsvarar 23 kap. I 8 andra stycket i utredningens förslag, har tagits in en bestämmelse om straff för brott mot bestämmelsen i 4 kap. 3 6 tredje stycket om skyldighet alt anmäla rensningar m. m. till fiskenämnden. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. Straffet är i detta fall endasl böter.

Tredje och fiärde styckena molsvarar 45 8 andra och Iredje styckena i ML enligl förslag i prop. 1980/81:92.

Femte stycket innehåller en erinran om att ansvar för överträdelser av fiskeförbud som meddelas enligl denna eller äldre lag skall ådömas enligt fiskerisladgan (1954:607). En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 158 VL, men saknas i utredningsförslaget. Enligl 308 första stycket iredje punkten fiskerisladgan och 35 a8 första styckel lagen (1950:596) om rätl till fiske skall den som överträder elt fiskeförbud som har meddelats enligl VL eller äldre lag dömas till böler eller fängelse i högst sex månader. Fångst eller fiskeredskap kan därvid förverkas enligl 32 6 fiskerisladgan och 366 lagen om rätt lill fiske. Jag kommer att senare anmäla frågan om ändring av 308 fiskerisladgan så att även fiskeförbud som meddelas med stöd av den nya vattenlagen omfattas av straffbestämmelsen.

2 6 Om någon har begått en gärning som avses i I 8 första stycket 1-3 och 5, får länsslyrelsen vid vite förelägga honom alt vidla rättelse. Beslut om handräckning får också meddelas för sådant ändamål.

Prop, 1981/82:130 691

Första stycket gäller också om någon inte har iakttagit vad som gäller enligl 19 kap. I 6 första stycket.

Om allmänna intressen berörs får ansökan om handräckning göras av länsstyrelsen.

Bestämmelser om handräckning finns i handiäckningslagen (1981:000).

Paragrafen motsvarar 2 kap. 33 8 andra stycket och 65 8 andra stycket, 3 kap. 106, 5 kap. 58, 7 kap. 41 och 4988 och 13 kap. 8-1086 VL samt 23 kap. 3 och 4 66 samt 68 andra slycket i ulredningens förslag.

Bestämmelserna i VL om tvångsåtgärder mot den som bryter mot lagens bestämmelser är av olika slag. Enligt bl. a. 2 kap. 33 8 andra stycket VL kan länsstyrelsen, då underhållet av en byggnad i vatten försummas, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite ålägga den försumlige alt själv vidta rättelse. En molsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 65 6 andra stycket VL för överträdelser av skyddsområdesbestämmelser m.m. I 13 kap. 8 8 VLges överexekutor rätt att bl. a. vid uppenbara överträdelser av bestämmelserna om lillslåndsskyldighel förbjuda pågående arbeten och meddela handräckning till rättelse av vad som skett. Slutligen stadgas i 13 kap. 9 8 VL att, då gällande beslämmelser om vattenhushållning inle följs, utmätningsmannen, efter besiktning på visst sätt. Kan meddela nödvändig handräckning. En liknande uppdelning av tvångsåtgärderna görs i 23 kap. 3,4 och 6 88 i ulredningens förslag.

Bestämmelserna i första stycket innebär atl enhetliga tvångsmedel införs för alla former av försumlighet. Rättelse skall sålunda kunna uppnås antingen genom ett vitesföreläggande, som utfärdas av länsstyrelsen, eller genom handräckning. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 398 naturvårdslagen samt 40 och 47 88 ML. Tvångsåtgärder kan tillgripas även om gärningen inte är brottslig men omfattas av gärningsbeskrivningen i 1 8 i förevarande kapitel.

Andra stycket motsvarar 2 kap. 65 8 andra stycket VL och 23 kap. 68 andra stycket i utredningens förslag.

En begäran om vitesföreläggande eller om handräckning kan göras av den som får olägenheter av överträdelsen. När allmänna inlressen berörs får ansökan om handräckning enligt tredje styckel göras av länsstyrelsen. Enligt 13 kap. 108 VL får ansökan om handräckning i delta fall göras av den allmänne åklagaren eller av andra berörda myndigheter. Ulredningen föreslår (se 23 kap. 3 6 andra stycket i utredningens förslag) att ansökan i motsvarande fall får göras av kammarkollegiet eller andra berörda myndigheter. Enligt min mening bör emellertid länsslyrelsen såsom tillsynsmyndighet ensam ha befogenhet att i de fall allmänna intressen berörs av en försummelse avgöra om handräckning skall tillgripas. 1 många fall torde länsstyrelsen genom ett vitesföreläggande kunna åsladkomma en rättelse på ett mindre ingripande sätt.

Beträffande handräckning bör gälla bestämmelserna i den nya handräckningslagen som föreslås träda i kraft den 1 januari 1982 (se prop. 1980/

Prop. 1981/82:130 692

81; 88). En erinran härom finns \ fiärde styckel. En ansökan om handräckning skall enligt 2 och 17 58 förslaget till handräckningslag göras hos vattendomstolen. I fråga om utslag i mål om sådan handräckning gäller att överklagande skall ske genom besvär inom en månad från delfåendet av utslaget.

3 8 Om ett tillstånd till etl vallenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 S, får länsslyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Beslut om handräckning l"år också meddelas.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL och utredningsförslaget, ger möjlighet -alt vidta tvångsåtgärder även mot den som visserligen har uppfört en vattenanläggning med stöd av ett tillstånd men där tillståndet enligt 15 Kap. 2 5 nya vattenlagen har förfallit på grund av att andra anläggningar för företaget inte har utförts.

22 kap. Slutbestämmelser

Kapitlet motsvarar 12 och 14 kap. VL samt 24 kap. i utredningens förslag.

Definitionen av begreppet "lågvatten" i 14 kap. 1 8 VL har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen (jfr vad som har anförts vid 11 kap. I 8 punkt 3). Jag anser inte heller att det finns något behov av en definition av begreppet "fallhöjd", som har efterlysts av Svea hovrätt.

Bestämmelserna i 14 kap. 6 8 VL och 24 kap. 3 5 i utredningens förslag om rätt till tillträde har ersalts av 18 kap. 7 8 nya vattenlagen. En motsvarighet till bestämmelsen i 24 kap. 6 8 i utredningens förslag om vattenföretag som kan beröra annat land har tagits in i I kap. 2 8 andra styckel nya vattenlagen.

1 8 Lagens bestämmelser om fastighet gäller också inskrivna tomträtter
och gruvor. Om tomträtt eller gruva skall ingå i en samfällighel enligl 5-7
kap. får inlösen av mark för samfällighetens behov inte ske till förmån för
tomträtten eller gruvan.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar delvis 14 kap. 2 8 andra stycket VL. Motsvarande bestämmelser finns i 2 6 första meningen och 12 8 andra stycket Qärde meningen anläggningslagen (se prop. 1973: 160 s. 543 och 591).

En molsvarighet till bestämmelserna om fideikommiss i 14 kap. 2 8 första stycket VL finns i 6 8 i promul.gationslagen.

2 6 Ett vatlenförelag skall anses beröra en viss fastighet

|. när ell yrkande framställs om skyldighet för faslighetens ägare alt delta i förelaget.

Prop, 1981/82:130 693

2. när fasligheten eller dess vatten tas i anspråk för förelaget eller för en anläggning i samband med förelaget,

3. när företagel kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 14 Kap. 4 6 VL. Förevarande beslämmelser är av betydelse framför allt när det gäller att bestämma Kretsen av saKägare.

SaKägarbegreppet har jag behandlal i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).

3 6 Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag inle har godkänts
av den lill vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsslyrelsen endasl om borgensmannen svarar som för en egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Paragrafen molsvarar 14 kap. 3 8 andra stycket och 8 6 VL saml 22 kap. 13 8 i utredningens förslag Qfr 7 kap. 7 8 expropriationslagen).

4 6 Om någon som förberedelse för ett vattenförelag vill undersöka en
fastighet, får länsslyrelsen föreskriva att tillträde lill faslighelen skall läm
nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att
flytta eller skada vattenmärken, observalionsrör eller någol annal som
behövs för undersökningen.

Undersökningen skall ulföras så alt minsta skada och intrång vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas ulan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.

Länsslyrelsen kan fordra alt den som skall ulföra undersökningen ställer säkerhet för framlida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Länsstyrelsen får förordna att ett beslut ehligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs enligt Qärde stycket.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 6 1 mom. VL och 24 kap. 1 8 i ulredningens förslag Qfr 7 kap. 6 6 expropriationslagen).

Av förvaltningslagen (1971:290), som är tillämplig på länsstyrelsens handläggning, följer bl. a. att fastighetsägaren skall ges tillfälle all yttra sig över ansökningen (15 6) och alt han skall underrättas om innehållet i beslutet (18 6).

Varken VL eller utredningsförslaget innehåller någon bestämmelse om omedelbar verkställighet av ett beslut om fillträde. Svenska kommunförbundet anser det vara ofillfredsställande all undersökningsarbetet kan

Prop. 1981/82:130 694

komma atl försenas genom att talan förs mot beslutet och föreslår att tillträdesrätten i stället regleras som en utan särskilt beslut föreliggande rätl för den som planerar ett vattenföretag att beträda andras fastigheter Qfr 12 kap. 24 8 nya vattenlagen om tillträde vid förrättning).

Jag kan inte tillmötesgå kommunförbundets önskemål när det gäller utformningen av bestämmelsen orn rätten till tillträde. Eftersom det här ofta inte är fråga om personer med ett offentligt uppdrag att utföra undersökningen, bör undersökningsverksamheten kontrolleras av länsstyrelsen. Däremot anser jag i likhel med kommunförbundet att det i vissa silualioner när del är angelägel att undersökniingsarbetel utförs skyndsamt bör finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna om omedelbar verkställighet. En bestämmelse härom har införts i femte slycket i förevarande paragraf. Fastighetsägaren har naturliglvis möjlighet all överklaga beslutet till regeringen (se 6 6 i förevarande kapitel) och begära inhibifion, dvs. ell förordnande om all det överklagade beslutet tills vidare inle skall gälla.

5 6 På begäran av någon som vill ulföra etl vatlenföretag men som ännu
inte har ansökt om tillstånd får vatlendomslolen förordna en sakkunnig att
på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om under
sökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintresset, skall
som sakkunnig förordnas den fiskeriQänsteman som fiskeristyrelsen före
slår.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 § 2 mom. VL och 24 kap. 2 8 i ulredningens förslag.

Ett ärende enligt förevarande paragraf kan liksom f. n. handläggas av vattendomstolens ordförande ensam (se vad som anförts vid 13 kap. 4 8).

6 6 Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrät
ten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap.,

2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 6 andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 8,

3. kostnader som anges i 20 kap. 12 eller 13 8,

4. prövning av säkerhet enligt 3 6 detta kapitel,

5. föreläggande vid vite eller om rättelse på en försumligs bekostnad enligt 2 kap. 4 8 tredje slycket, 19 kap. 1 6 Iredje slycket, 21 kap. 2 eller 3 8 eller detta kapitels 4 8 första stycket.

I övrigl får länsstyrelsens beslul enligl denna lag och beslul av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 8 överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 10 6 VL och 24 kap. 4 8 i utredningens förslag.

Enligt VL skall beslut enligt 2 kap. 64 8 om skydd för gmndvattnet överklagas lill kammarrätten. Ulredningen har i enlighet härmed föreslagil att beslut i fråga om valtenskyddsområden skall överklagas till kammarrät-

Prop. 1981/82:130 695

ten. Sådana beslut rör emellertid normall endast sådana lämplighetsfrågor som bör prövas av regeringen. Enligt 40 6 andra slycket naturvårdslagen överklagas motsvarande beslut hos regeringen. Jag anser på grund av det anförda alt länsstyrelsens och andra myndigheters beslut i fråga om vattenskyddsområden enligt 19 kap. bör överklagas hos regeringen. I överensstämmelse härmed anges inte sådana beslul i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf, utan de omfattas av andra stycket.

Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens beslut om bl. a. undersökningar enligl förevarande kapitel skall överklagas hos kammarrätten. Enligt ett särskilt uttalande vid tillkomsten av 14 kap. 10 5 VL bör emellertid sådana beslut inte prövas av kammarrätten utan av regeringen (se prop. 1971: 30 s. 146). Enligl min mening saknas det anledning att frångå gällande rätl på denna punkt (se också 7 kap. 8 5 expropriationslagen). I överensstämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. Enligt första stycket punkt 5 i förevarande paragraf skall emellertid ett vitesföreläggande enligt 4 5 första stycket andra meningen överklagas hos kammarrätten.

7 8 År flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma
grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är
skäligt, om fastigheternas behov inte kan läckas helt. Härvid skall iakttas
atl fastighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn lill läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör
anses ha företräde.

Fördelning som har ägt rum med slöd av första stycket får jämkas, om ändrade förhållanden har inträtt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 57 8 VL och 5 kap. 2 8 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande paragraf vid 3 kap. 8 8.

Tvister om fördelning enligt denna paragraf skall, i motsats till vad som gäller enligt VL, prövas av vattendomstol efter ansökan om stämning (se 13 kap. 14 S punkl 14 nya vattenlagen).

8 8 Vattendomstolarna skall föra förteckning över vattenföretag inom
domsområdet (vattenbok). Regeringen meddelar närmare bestämmelser
om vallenboken.

Paragrafen motsvarar 12 kap. 1 och 2 88 VL samt 24 kap. 5 8 i utredningens förslag. F. n. gäller kungörelsen (1954:622) om vattenbokens inrättande och förande (ändrad senast 1971:724). Jag kommer senare att anmäla frågan om de föreskrifter som behövs.

4.2 Förslaget till lag om införande av vattenlagen (1982:000)

Antalet övergångsbestämmelser till den nya vattenlagen har blivit så stort all de i enlighet med utredningsförslaget har tagits in i en särskild promulgationslag. Denna lag inleds med en avdelning med allmänna be-

Prop. 1981/82; 130 696

stämmelser, varefter följer särskilda övergångsbestämmelser till vissa av kapitlen i den nya vattenlagen.

Jag kommer senare att anmäla frågan om de ändringar i andra lagar som behövs med anledning av den nya vattenlagen.

Allmänna bestämmelser

1 6 Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den I januari
1983.

Paragrafen, som motsvarar I S i utredningens förslag, innehåller den grundläggande bestämmelsen om den nya lagstiftningens ikraftträdande (se avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen).

2 8 Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som
följer av denna lag

vattenlagen (1918:523),

lagen (1918:524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen och

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av näriiggande marks torrläggning.

Genom denna lag görs inte någon ändring i vad som enligl 5 kap. 10 8 vattenlagen (1918:523) stadgas om talan om åtgärder m.m. på grund av begagnandet av en allmän farled.

Första stycket motsvarar 2 6 i utredningens förslag. I fråga om upphävande av den s.k. järnvägslagen hänvisas lill vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) och vid 5 kap. 13 8 i den nya vattenlagen (avsnitt 4.1).

Andra stycket innehåller en regel om atl 5 kap. 10 8 VL allQämt skall tillämpas. Jag har inle ansett det vara i överensstämmelse med den nya vattenlagens systemalik att ha detta speciella stadgande i själva lagen och det har inte heller sin plats i lagen om inrättande, ulvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (se avsnitt 4.3). Det är också tveksamt om stadgandet har någon slörre praktisk funktion att fylla. Jag har emellertid ansett del vara lämpligt att tills vidare ha kvar stadgandet och del har därför tagits in i promulgationslagen som ett undantag från huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf om upphävande av VL.

Stadgandet innebär att den som lider skada genom vågsvall eller dylikt på grund av begagnandet av en allmän farled har rätt att vid vattendomstolen efter stämning yrka alt den som är ansvarig för farleden vidtar skadeförebyggande åtgärder (se II kap. 17 8 första styckel punkt 39 VL). I samband därmed får den skadelidande yrka ersättning för inträffade skador.

En lalan om ersättning för skador genom sjöfarten i en allmän farled som förs ulan samband med etl yrkande om skadeförebyggande åtgärder utgör inle någol valtenmål utan skall i princip instämmas till vanlig tingsrätt Qfr dock 13 kap. 16 8 nya vattenlagen).

Prop, 1981/82:130 697

3 8 Om det i lag eller annan författning hänvisas fill en föreskrift som har
ersalts genom en beslämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag,
tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Paragrafen motsvarar 3 6 i utredningens förslag.

4 8 1 mål och ärenden som har anhängiggjorts hos en vattendomstol före
ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre beslämmelser.

Frågor om anspråk för oförutsedda skador skall dock handläggas enligt den nya vattenlagen, om anspråket i enlighet med de beslämmelser som gäller framställs sedan den nya vattenlagen har trätt i kraft.

Paragrafen motsvarar 4 6 i utredningens förslag. Första stycket innehåller den vedertagna gmndsatsen atl äldre beslämmelser skall tillämpas i äldre mål och ärenden. Grundsatsen gäller fillämpningen av såväl materiella som processuella bestämmelser.

Mål om ofömtsedda skador anses i övergångssammanhang böra ses som en fortsättning på äldre mål och skall följaktligen bedömas enligt äldre bestämmelser (se prop. 1974:83 s. 213 saml vad jag har anfört vid 15 kap. 20 6 tredje slycket nya vattenlagen i avsnitt 4.1). Som utredningen har anfört skulle emellertid en tillämpning av principen i första stycket medföra atl äldre processuella beslämmelser måste tillämpas under en lång tid efter den nya lagens ikraftträdande. Jag biträder därför ulredningens förslag om en särbestämmelse för sådana mål och den har intagits i andra stycket.

5 6 Om en förrättningsman har förordnats före ikraftträdandet av den
nya vattenlagen, tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen samt i
fråga om underställning och överklagande.

Paragrafen, som molsvarar 5 6 i ulredningens förslag, kompletterar 4 § i fråga om förrättning.

6 § Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Paragrafen motsvarar 6 8 i utredningens förslag Qfr punkl 5 i övergångsbestämmelserna till expropriafionslagen samt 14 kap. 2 6 första stycket VL).

Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen

7 6 Genom 2 kap. 1 och 2 68 nya vattenlagen inskränks inte den rätt som

före ikraftträdandet av den nya vattenlagen har tillkommit på grund av

dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgmnd eller på grund

av 1 kap. 2 8 andra slycket andra meningen vallenlagen (1918; 523).

45 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bitagedel

Prop. 1981/82:130 698

Paragrafen motsvarar 7 8 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande bestämmelse vid 2 kap. 2 8 nya vattenlagen (se avsnitt 4.1).

Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vatterdagen

8 8 Vad som i 3 kap. 3 6 första styckel nya vattenlagen stadgas om

byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.

Paragrafen, som saknar rnolsvarighet i utredningsförslaget, överensslämmer med 12 8 lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen och 6 8 andra styckel lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter.

Särskilda övergångsbestämmelser till 4 kap. nya vattenlagen

9 8 Om tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller molsvarande äldre bestämmelser inte har lämnats till vatlenföretag som består i bedrivande av en verksamhet i vatten, gäller bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. nya vattenlagen även om verksamheten har påbörjats före ikraftträdandet av lagen.

Första slycket gäller inte dikning eller verksamhet som grundas på en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 8 vattenlagen (1918:523).

Paragrafen molsvarar 15 8 i utredningens förslag.

Första stycket innebär all den nya vattenlagens regler om lillståndsplikt blir fillämpliga på verksamheter i vatten som inte omfattas av något vattenrättsligt tillstånd, även om verksamheten har påbörjats före den nya lagens ikraftträdande. En verksamhel, l.ex. en vattentäkt för bevattning, som inte har varit tillslåndspliktig enligt VL, kan alltså bli tillståndspliklig enligt den nya lagen.

Enligt andra stycket undantas från tillståndsplikt enligt första slycket för det första dikningsföretag. Beträffande sådana förelag gäller f. n. inte någon tillståndsplikt i de fall sakägarna är ense om villkoren för företaget och ett stort antal dikningsföretag har också tillkommit ulan en föregående förrättning enligt VL. Del synes inte lämpligl all göra första slycket lillämpligl på dessa förelag. I de fall allmänna intressen skadas av etl befintligt dikningsföretag får företaget omprövas enligt 19 8 förevarande lag.

Från första stycket undantas för det andra verksamhel som grundas på sådana särsKilda rätfigheter som avses i 2 Kap. 41 8 VL.

Frågan om lagligheten av anläggningar som har lillKommit före ikraftträdandet av den nya lagen utan någol vattenrättsligt tillstånd skall däremot enligl 17 8 i förevarande lag bedömas enligl de bestämmelser som gällde vid anläggningens fillkomst.

Prop, 1981/82:130 699

10 8 Om annan vattenanläggning än dike har utförts under vattenlagens
(1918:523) giltighetstid ulan tillstånd enligt den lagen, är anläggningens
ägare bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet
innan anläggningen utfördes.

Paragrafen motsvarar 16 5 i utredningens förslag. Enligt 4 kap. 6 8 nya vattenlagen gäller en motsvarande bevisbörderegel för nya vattenföretag. Eftersom andra bevisbörderegler gällde före VL:s ikraftträdande och då dikningar inle omfattas av VL:s regler om tillståndsplikl med hänsyn till motstående intressen, är förevarande paragraf endast tillämplig på andra vatlenföretag än dikningar som har utförts under VL:s giltighetstid.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen

11 6 Om ett tillstånd enligt den nya vattenlagen meddelas till ett vatten
förelag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled,
allmän hamn, allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården
eller lill ell markavvattningsföretag eller till en vattentäkt för bevattning
och det för genomförande av företaget krävs all inskränkningar sker i elt
vattenförelag, vartill tillstånd har meddelats enligl vattenlagen (1918:523)
eller molsvarande äldre bestämmelser och på vilket vallenlagens
(1918:523) bestämmelser om kungsädra var tillämpliga, skall den gamle
tillståndshavaren i fråga om den rätl till ersältning som följer av 9 kap. nya
vattenlagen vara underkastad de begränsningar som anges i andra stycket.

Om inskränkningarna i del äldre vattenföretaget består i att vatten tas i anspråk eller att fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas, har den gamle tillståndshavaren rätt lill ersältning för vad som avslås endast lill den del detta jämte vad han tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf eller 12 8, överstiger en Qugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 8 andra slycket tredje -femte meningarna nya vallenlagen.

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7), utgör en motsvarighet till 9 kap. 12 8 nya vallenlagen i vad avser ersättningsrätl för den som har ett tillstånd enligl VL eller äldre beslämmelser. Den molsvarar i viss mån 10 kap. 15 8 första styckel andra och Iredje meningarna i utredningens förslag.

Första slycket innehåller en erinran om att ersättningsrätlen för den som har ell äldre tillstånd i vissa fall är begränsad, när hans företag inskränks lill följd av elt nytt vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intressen. Till dessa intressen räknas på skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i förevarande avseende även markavvatlnings- och bevattningsintressena.

De företag som kan underkastas angivna begränsningar är sådana som ligger i kungsådrevatlendrag (se I kap. 5 8 VL och kungörelsen, 1923: 330, med förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes) och vartill tillstånd har meddelats enligt VL eller molsvarande äldre bestämmelser. Med sistnämnda uttryck syftas på I kap. 8 8 VL, enligt vilket sladgande VL;s

Prop, 1981/82:130 700

kungsådrebestämmelser i vissa fall också är tillämpliga på företag till vilka regeringen har lämnat tillstånd på grund av äldre bestämmelser om överbyggande av kungsådra.

1 andra stycket anges i vilka fall och i vilken utsträckning tillständshavarens rätt till ersättning begränsas. Som framgår av bestämmelserna skall hänsyn tas lill vad tillståndshavaren efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf samt också enligt 12 S. Vad han under VL:s giltighetstid kan ha fått avstå utan ersättning enligt kungsådrebestämmelserna skall man däremot inte la någon hänsyn fill.

12 8 Om den som har tillstånd lill ett vattenföretag, som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser, lider en ekonomisk förlust lill följd av en omprövning beträffande tillståndet enligl 15 kap. 3, 4, 9 eller 10 8 nya vattenlagen, har han rätt till ersättning för denna i den mån annat inte följer av andra slycket.

Om bestämmelserna i vattenlagen (1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget och omprövningen sker till förmän för del allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården, skall tillståndshavaren ha rätl lill ersättning för förlust av vatten eller fallhöjd eller för inskränkningar i rätten atl reglera vattnets avrinning endast lill den del det som avstås, jämte vad tillståndshavaren tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersättning enligl denna paragraf eller 11 8, överstiger en Qugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 8 andra stycket tredje - femte meningarna nya vattenlagen.

Första och andra styckena gäller även vid omprövning enligt 15 kap. 3 S eller 9 8 första meningen till förmån för den allmänna miljövärden. Bestämmelserna gäller även beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 8 vattenlagen (1918:523).

Paragrafen har en viss motsvarighet i 11 8 i utredningens förslag men har av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5) fått ett helt nytt innehåll Qfr 9 kap. 13 och 14 68 nya vallenlagen).

Som framgår av 18 och 19 58 i förevarande lag skall även äldre tillstånd kunna omprövas enligl bestämmelserna i den nya lagen. 1 enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen skall enligt yor/rt stycket i förevarande paragraf tillståndshavaren i princip ha rätt till ersättning för koslnader lill följd av en sådan omprövning. Vissa begränsningar i hans ersättningsrätl gäller dock enligt andra stycket.

Enligt andra slycket gäller vissa begränsningar som avser sådana företag som är underkastade VL;s bestämmelser om kungsädra och nyprövning (se I kap. 5 8 resp. 4 kap. 5, 8 och 16 88 VL). Om omprövningen sker till förmån för samma kvalificerade allmänna intressen som anges i 9 kap. 14 8 nya vattenlagen skall viss ersättningsfrihet föreligga för det allmänna. Till dessa intressen räknas inte markavvatlnings- eller bevattningsintressel.

Prop, 1981/82:130 701

men i vissa fall som anges i tredje stycket i förevarande paragraf den allmänna miljövården. Principerna för att bestämma den del för vilken ersättning inte utgår överensstämmer med 11 8 andra slycket förevarande lag.

Enligt tredje stycket skall miljövården i vissa fall anses som ell kvalificerat allmänt intresse Qfr 9 kap. 14 8 första stycket andra meningen nya vattenlagen). Dessutom skall med ett äldre tillstånd jämställas en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § VL Qfr 9 8 andra stycket och 18 8 andra stycket förevarande lag).

13 6 Bestämmelserna i 11 och 12 66 om tillståndshavares ersättningsrätl
gäller också i fråga om en mottagare av andelskrafl enligt vattenlagen
(1918: 523) eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen
(1918:523) i dess lydelse före den I juli 1974, om hans rätt upphör eller
minskas till följd av elt tillstånd eller en omprövning enligt den nya vatten
lagen.

Paragrafen utgör en motsvarighet lill 9 kap. 19 8 nya vallenlagen i vad avser ersätlningsrätt för mottagare av andelskraft eller ersältningskraft enligt VL Qfr 12 8 i utredningens förslag fill promulgationslag).

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen

14 § Årliga avgifter som har bestämts enligt 6 kap. 9 8 vattenlagen
(1918: 523) skall utgå så länge flottning bedrivs i den allmänna flottleden.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3), Någon uppräkning av avgiftsbeloppen skall inte ske. Motsvarande avgift utgår inte enligt den nya lagen.

15 8 Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 8 eller 4 kap. 14 6 vattenlagen
(1918:523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenla
gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts
periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt
beslut ulgå med elt belopp som räknas om i förhållande lill den ändring av
basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring för december
månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgifts
perioden. Därefter skall avgiften varje är utan särskilt beslul räknas om i
förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan
ha skett mellan året närmast före del aktuella avgiftsåret och året närrhast
dessförinnan.

I fråga om åriiga avgifter enligt 2 kap. 8 8 vattenlagen (1918:523) eller däremot svarande äldre lag gäller atl sådan avgift år 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskill beslut räknas om enligt första stycket Iredje meningen.

Prop, 1981/82:130 702

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Paragrafen innebär all en automatisk indexomräkning sker även av äldre avgifter och något särskill beslut om omprövning behövs alltså inle Qfr 13 och 14 85 i ulredningens förslag lill promulgationslag).

Enligt första stycket skall nu utgående årliga avgifter enligl 2 kap. 10 6 och 4 Kap. 14 8 VL utgå med oförändrat belopp tills den löpande avgifts-perioden är slut. Föraret närmasi därefter sKall avgiftsbeloppet räKnas upp med hänsyn lill förhållandet mellan basbeloppet för december det första avgiftsåret i perioden och december i periodens sista år. Därefter skall de årliga avgifterna ändras årligen med hänsyn till förändringarna i basbeloppet.

Enligl andra stycket skall avgifter enligl bl. a. 2 kap. 8 8 VL räknas om redan fr. o. m. den nya lagens ikraftträdande, eftersom för dessa avgifter inle löper några avgiftsperioder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenlagen

16 6 Löseskilling och inträngsersättning för en faslighet som innehas
med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya
vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer
innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty
relsen och får inte belalas ul, innan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har förordnal hur det skall förfaras med ersättning
en.

Paragrafen molsvarar 20 8 i utredningens förslag Qfr punkt 7 i övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i VL, SFS 1974: 273).

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen

17 8 Frågan om laglighelen av en vatlenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligl vattenla
gen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

I fråga om tillståndsplikt för en verksamhel i vatten som har påbörjats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen gäller 9 8.

Första stycket motsvarar delvis 5 8 första meningen i promulgationslagen till VL men saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Som lagliga räknas vattenanläggningar som har tillkommit med stöd av ett fillstånd enligt gällande VL eller däremot svarande äldre bestämmelser. Enligl de regler som har gällt i fråga om tillståndsplikl m. m. enligt dessa författningar har dock inte alltid krävts all tillstånd måste ha inhämtats lill en anläggning, för all den skall anses vara laglig. Enligt förevarande sladgande kan också sådana anläggningar räknas som lagliga, om de har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Någol tillstånd på grund av den nya lagens strängare regler om tillståndsplikt behöver alltså inte in-

Prop. 1981/82:130 703

hämtas. Däremot är anläggningarna underkastade den nya lagens bestämmelser om underhåll och tillsyn (se 24 8 förevarande lag). Som uttryckligen anges i 18 8 Iredje stycket gäller också den nya lagens beslämmelser om förverkande beträffande sådana anläggningar.

Andra stycket innehåller en hänvisning till 9 8, som innebär att verksamheter i vaiten, som har påbörjats utan tillstånd före den nya vattenlagens ikraftträdande, kan vara lillståndspliktiga enligt den nya lagen. Om verksamheten bedrivs vid en vattenanläggning som inte tidigare har tillståndsprövals, bör det utan någon särskild bestämmelse slå klart alt anläggningen bör prövas samtidigt med verksamheten vid denna.

18 6 Ett tillstånd enligl vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser lill elt vatlenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen, anses som elt tillstånd enligt den nya vattenlagen med de begränsningar som följer av 19 och 20 88.

Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att föribga över vattnet som avses i 2 kap. 41 8 vallenlagen (1918:523).

Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 88 nya vattenlagen gäller också vattenanläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.

Paragrafen motsvarar 9 och 17 88 i utredningens förslag till promulgationslag. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) behandlal frågan om rättskraften hos äldre tillstånd.

\ första stycket har tagits in huvudregeln atl ett tillstånd enligt VL eller någon annan äldre vallenrättslig lagstiftning, t. ex. 1880 års vattenrättsförordning, skall anses som ett tillstånd enligt den nya lagen. Delta innebär bl. a. alt rätlskraftsreglerna i 15 kap. nya vattenlagen blir tillämpliga och att de möjligheter till omprövning som lagen ger i princip gäller äldre tillstånd. Detta gäller även äldre vattenreglerings- och markavvattningsföretag (se vidare 2181 förevarande lag). Vissa begränsningar i omprövningsmöjligheterna föreligger dock enligt 19 och 20 88 i förevarande lag.

Stadgandet gäller endast tillstånd till företag som enligt den nya vattenlagens definition skall anses som vattenföretag och andra åtgärder som behandlas i den nya lagen. Härigenom utesluts l.ex. tillstånd alt släppa ut kloakvatten eller induslrielll avloppsvallen som har meddelats av vattendomstol före ML:s ikraftträdande.

Enligl andra slycket gäller den nya lagen även sådana rättigheter som enligt 2 kap. 41 6 VL jämställs med äldre vattenrättsliga tillstånd. Det skall, som utredningen har föreslagit, alltså vara möjligt alt ändra sådana rättigheter så alt allmänna och även enskilda intressen kan tillgodoses.

Tredje stycket innebär att den nya lagens regler om förverkande blir tillämpliga också på vallenanläggningar, för vilka något äldre tillstånd inte föreligger.

Prop, 1981/82:130 704

19 8 Om annal inle följer av andra-femte styckena, får omprövning
enligl 15 kap. 3 § nya vattenlagen beträffande elt tillstånd som har medde
lats enligl vattenlagen (1918:523) eller molsvarande äldre beslämmelser
eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 8 vattenlagen (1918:523) begäras
tidigast den 1 januari 1993.

Omprövning beträffande etl tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål som har meddelats enligt vattenlagen (1918; 523) får, om annat ej följer av tredje eller Qärde styckel, begäras tidigast trettio år från den dag då företagel enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats, dock tidigast den I januari 1993.

Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål, för vilket villkoren enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) skulle ha kunnat underkastas nyprövning före den I januari 1993, får begäras så snart liden för nyprövning skulle ha inträffat.

Om tillståndet till ell vattenkraftverk eller en vallenreglering för krafländamål har nyprövats enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523), får omprövning beträffande tillståndet begäras tidigast trettio år från den dag då domen angående nyprövning vann laga kraft.

Utan hinder av första-Qärde styckena får omprövning beträffande ett tillstånd som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre beslämmelser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 8 vattenlagen (1918:523) begäras, när väsentliga ändringar efter nya vallenlagens ikraftträdande har skett i vattenförhållandena.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 18 S i utredningens förslag lill promulgationslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4).

I princip gäller enligt första stycket en tioårig övergångslid från den nya lagens ikraftträdande men undantag från denna huvudregel finns i andra-femte styckena.

1 andra stycket sladgas i princip en längre övergångstid för kraftverk saml vattenregleringar och vallenöveriedningar för kraftändamål. Från denna regel görs ell undanlag i tredje stycket.

Enligt fiärde stycket gäller särskilda övergångsbestämmelser för vattenkraftverk och vatlenreglering för kraftändamål som har nyprövats enligl 4 kap. VL. I förhållande lill utredningsförslaget har stadgandet ändrats så all det även omfattar sådana tillstånd som har nyprövats efter den nya lagens ikraftträdande. Dessutom har utgångspunkten för påkallande av omprövning flyttats fram lill den dag då domen angående nyprövning vann laga kraft.

I femte stycket stadgas etl generellt undantag från bestämmelserna i första-Qärde styckena om tidsfristerna för omprövning Qfr 15 kap. 3 8 första styckel nya vattenlagen). Förutsättning för stadgandets tillämpning är alt de väsentliga ändringarna i vattenförhållandena skall ha inträffat efter den nya vallenlagens ikraftträdande.

20 8 Om tillstånd till elt förelag har meddelals enligl vallenlagen
(1918:523), gäller beslämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett
företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.

Prop, 1981/82:130 705

Paragrafen motsvarar 19 8 i ulredningens förslag till promulgafionslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 15 kap. 2 8 nya vattenlagen (se avsnitt 4.1) om den ändring som den nya lagen innebär i förhållande till VL när det gäller andra företag än sådana som regleras i 3 och 7 kap. VL. I fråga om sådana företag innebär förevarande paragraf atl tillståndet förfaller endast såvitt avser inte utförda delar av förelaget och alltså inle i sin helhet som enligt 3 och 7 kap. VL samt 15 kap. 2 8 nya vattenlagen.

21 8 En samfällighet enligt den nya vattenlagen skall anses bildad, om i
en samfällighet enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918; 523) eller motsva
rande äldre bestämmelser fastigheternas andelstal eller kretsen av delta
gande fastigheter ändras genom omprövning enligl 15 kap. 15 6 nya vatten
lagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 8 sam
ma lag.

Paragrafen motsvarar 10 81 utredningens förslag lill promulgationslag.

Som framgår av huvudregeln i 18 8 första stycket är den nya lagens regler om omprövning m. m. tillämpliga också på äldre vattenreglerings-och markavvattningsföretag. Om en omprövning eller ett godkännande av en överenskommelse mellan dellagarna i etl äldre företag enligt den nya vattenlagen medför ändringar i deltagarkrets eller andelstalen, är det lämpligl all förvaltningen därefter anordnas i enlighet med reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter.

22 6 Beslämmelserna i 15 kap. 18 och 19 88 nya vattenlagen om verkan
av fastighetsbildning gäller också, när åtgärden rör en fastighet som är
ansluten till ett företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser.

Paragrafen motsvarar 8 6 i utredningens förslag till promulgationslag.

23 8 Rätten för staten enligt 4 kap. vallenlagen (1918:523) att lösa ett
strömfall upphör vid iKraftträdandet av den nya vattenlagen, om inte
frågan om lösningsrätt dessförinnan har fullföljts genom ansökan om stäm
ning till fastighetsdomstol.

Som jag har förordat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2 och 2.5.2) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet lill institutet statens lösningsrätt i 4 kap. VL. Möjligheten för staten atl lösa ett strömfall har aldrig utnylQats. Enligt min mening föreligger det inte heller något behov av att insfitutet finns kvar beträffande företag som nu omfattas av lösningsrätten. I förevarande stadgande meddelas en föreskrift härom. Lösningsrätten skall dock finnas kvar om frågan är anhängig vid fastighetsdomstolen (se 4 kap. 10 8 VL).

Särskild övergångsbestämmelse till 17 och 18 kap. nya vattenlagen

24 8 Beslämmelserna i 17 och 18 kap. nya vattenlagen gäller även i fråga
om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya
vattenlagen.

Prop, 1981/82:130 706

Paragrafen motsvarar 21 och 22 86 i utredningens förslag till promulgafionslag. Stadgandet innebär att beslämmelserna i 17 kap. om underhäll m.m. samt i 18 kap. om tillsyn och besiktning blir tillämpliga också på äldre företag. Till följd härav kommer bl. a. straffbestämmelsen i 21 kap. 1 8 första styckel punkl 3 atl kunna tillämpas också beträffande äldre förelag vid brott mot bestämmelserna i 17 kap. 1 och 2 88 om underhållsskyldighet och skötsel (se dock 26 8 förevarande lag).

Särskilda övergångsbestämmelser till 19 kap. nya vattenlagen

25 6 Ett förordnande enligt 2 kap. 14 8 tredje stycket vattenlagen
(1918; 523) lill skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 6 samma lag lill
skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya
vattenlagen. Den nya lagens bestämmelser om ansvar gäller dock inte i
fråga om överträdelser mot föreskrifter som har meddelals med slöd av
nämnda stadganden.

Om elt förordnande enligt 2 kap. 14 8 tredje stycket eller 62 8 vattenlagen (1918:523) ändras eller upphävs, skall länsstyrelsen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Första styckel behövs enligt min mening för atl möjliggöra ytterligare skyddsföreskrifter eller upphävande av sådana efter den nya vallenlagens ikraftträdande. Det är länsstyrelsen och inte vattendomstolen som blir behörig alt meddela ytterligare skyddsföreskrifter i fråga om såväl yt- som gmndvattenskyddet och oberoende av om ersättningsräll för fastighetsägarna uppkommer eller inte. Frågan om ersättning bedöms då enligl den nya lagen.

1 fråga om straffansvar för överträdelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 14 8 tredje styckel, 62 eller 64 8 VL har gjorts elt undanlag från principen atl den nya lagen skall vara tillämplig. Anledningen härtill är alt brott mot föreskrifter enligt förstnämnda två lagrum över huvud laget inte är straffbara enligl VL och atl straffskalan för brott mot 2 kap. 64 8 enligl 13 kap. 14 8 andra stycket VL är lindrigare än enligl 21 kap. I 8 nya vattenlagen. Därför bör VL:s beslämmelser gälla i dessa fall även i fortsättningen. En särskild bestämmelse om brott mot 2 kap. 64 5 VL har tagits in i 27 8 i förevarande lag.

Enligl andra stycket skall ett beslut att ändra eller upphäva föreskrifter som har meddelals enligl 2 kap. 14 eller 62 8 VL anmälas fill inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighetsboken. Anledningen härtill är all sådana föreskrifter vid sin tillkomst har antecknats i fastighetsboken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen

26 8 Bestämmelserna i 21 kap. I och 2 86 nya vattenlagen tillämpas
endast i fråga om gärningar som har begåtts efter lagens ikraftträdande.

Talan om ansvar för en gärning på vilken vattenlagen (1918:523) är tillämplig skall efter den nya vattenlagens ikraftträdande väckas vid laga domstol i brottmål.

Prop, 1981/82:130 707

Paragrafen molsvarar 23 8 i utredningens förslag lill promulgationslag.

27 8 Om länsstyrelsen med slöd av 2 kap. 64 8 vattenlagen (1918:523) har meddelat föreskrifter till skydd för en grundvaltenförekomsl och förordnat att överträdelse av föreskrifterna skall föranleda ansvar, skall den som bryter mot föreskriften dömas lill ansvar för överträdelsen enligt vattenlagen (1918:523) även i det fall att överträdelsen har ägt rum efter ikraftträdandet av den nya vattenlagen. Talan skall väckas vid laga domstol i brottmål.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Om länsstyrelsen har förordnat om ansvar för överträdelser av föreskrifter som har meddelals enligt 2 Kap. 64 8 VL har detta sKett genom en hänvisning till straffbestämmelsen i 13 Kap. 14 8 andra slycket VL (se prop. 1964:42 s. 88). Förseelser mot sådana föreskrifter bör därför även efter den nya lagens ikraftträdande bedömas enligt VL.

4.3 Förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

Förevarande lag, som ersätter 5 kap. VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8).

Anläggningar och åtgärder i vaiten som behövs för en allmän farled eller hamn skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 6 8 nya vattenlagen behövs inte vattenrält för att ulföra vattenföretag som erfordras för allmän farled eller allmän hamn. Tvångsrätl för att utföra ett sådant vattenförelag kan erhållas enligl 8 kap. I 8 nya vattenlagen.

I fråga om tillåtlighetsprövningen av vattenföretag som berör en allmän farled eller hamn får jag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 4 5 nya vattenlagen i fråga om en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 8 VL.

1 6 En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas, om farleden eller
hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän
faried får även inrättas om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen
eller för trafiken med fritidsbåtar om del behövs med hänsyn till säkerhe
ten i farleden.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder eller hamnar.

Paragrafen, som molsvarar 5 kap. 2, 7 och 13 88 saml 2 6 i ulredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).

2 8 En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas

I. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras.

Prop, 1981/82:130 708

2. om farleden eller hamnen inle behövs för sitt ändamål,

3. om farieden eller hamnen sköts så atl dess ändamål inle tillgodoses.

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 11 8 VL och 3 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.8.1 och 2.8.2).

F. n. förekommer det att en allmän farled avlyses delvis, t. ex. därför alt en bro, kraftledning e. d. skall byggas på en viss höjd över farleden. Enligl min mening bör inle sådana ingrepp i farleden medföra atl den förlorar egenskapen att vara allmän. I stället bör vattendomstolen vid tillståndsprövningen av företaget göra en avvägning mellan fariedsintresset och l.ex. vägtrafikens intresse av att en bro kommer lill slånd. I sädana mål skall naluriigtvis alltid sjöfartsverket höras. Om framkomligheten i farleden begränsas, l.ex. när den segelfria höjden genom tillkomsten av en bro eller kraftledning minskas, får särskilda föreskrifter enligt 3 6 denna lag meddelas rörande farledens begtignande.

3 6 Om det är påkallat med hänsyn till del ändamål som en allmän farled
skall tillgodose, säkerheten i farieden eller i övrigt med hänsyn till allmän
eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna
farleden skall ordnas och begagnas.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 6 VL och 4 6 i utredningens förslag.

4 8 Beslul enligt 1-3 68 meddelas av regeringen eller, om regeringen
bestämmer del, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligl denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 3, 7 och 13 88 VL samt 5 8 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.8.2).

5 8 Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och all
männa hamnar. I registret skall anges vem som svarar för farleden eller
hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har
meddelals enligl 3 8.

Paragrafen motsvarar 68 i utredningens förslag.

6 6 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelals med stöd av 3 8 döms till böter eller fängelse i högst elt
är.

Paragrafen motsvarar 7 8 i ulredningens förslag. 1 förhållande till utredningens förslag har påföljden skärpts.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av

Prop, 1981/82:130 709

denna lag skall upphöra all vara allmänna vid utgången av december 1986, om inte dessförinnan med fillämpning av I 8 har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.

Punkten 2, som motsvarar 5 kap. I 6 VL samt I 6 och andra punkten till övergångsbestämmelserna i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).

Som har angivils där bör sjöfartsverket göra en inventering av alla farieder och hamnar för alt fastställa vilka som bör vara allmänna. Efter utgången av år 1986 kommer det inte att kunna råda osäkerhet rörande frågan huruvida farleder eller hamnar är allmänna eller inte.

4.4 Förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

Förevarande lag, som ersätter 6 kap. och 10 kap. 1-3188 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9).

Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän flottled skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 68 nya vattenlagen behövs inte vattenrätt för att utföra vatlenföretag som erfordras för allmän flollled. Tvångsrätl för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. 1 8 nya vattenlagen.

I fråga om tillåtlighelsprövningen av vattenföretag sorn berör en allmän flottled får jag hänvisa lill vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 4 6 nya vattenlagen i fråga om en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 8 VL.

1 6 En allmän flottled får inrättas, om flottleden behövs med hänsyn till
skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger ölägen
heterna av flottleden och flottningen.

Första slycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna floltleder.

Paragrafen molsvarar 6 kap. 2 och 2088 VL samt 2 8 i utredningens förslag.

2 8 En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs för sitt ändamål,

3. om flottleden utgör hinder för något annat företag av större allmän betydelse.

Vid avlysning enligt första styckel 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.

Paragrafen molsvarar 6 kap. 27 8 VL (se prop. 1969; 104 s. 48) och 3 8 i utredningens förslag.

I fråga om avlysningsärenden som avses i första stycket punkt 3 anför

Prop, 1981/82:130 710

ulredningen alt regeringen i enlighet med rådande praxis bör kunna föreskriva särskilda villkor för avlysningen, t. ex. föreskrifter om all virkesutdrivningen inle får onödigtvis hindras, försvåras eller fördyras. Jag delar denna uppfattning men anser i motsats till utredningen atl det är lämpligt rned en lagbestämmelse. En sådan bestämmelse har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf Motsatsvis framgår av denna beslämmelse all villkor inte får föreskrivas i andra avlysningsärenden.

3 6 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt
med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen, får särskilda föreskrifter
meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.

Paragrafen molsvarar 10 kap. 17 6 VL och 4 6 i ulredningens förslag.

Ifrågavarande föreskrifter får meddelas både i samband med beslutet om inrättande eller utvidgning av den allmänna flottleden och i annal sammanhang. Föreskrifterna kan avse floltledens egenskaper och slräckning, flotl-ledsdistrikl, utflottningsdislrikt, floltgodsmängd m.m. samt flottledens och flottningens för-hällande till motstående inlressen såsom farled och annan samfärdsel, fiske, vattenverk osv. Den vattenrättsliga prövningen av vissa anläggningar för flottleder kan givetvis resultera i ytterligare föreskrifter med hänsyn till motstående intressen.

4 8 Beslul enligt 1-3 66 meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Beslut enligt denna lag av annan myndighel än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.

Paragrafen molsvarar 5 och 6 86 i utredningens förslag.

5 8 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 3 8 döms lill böter eller fängelse i högst ett
år.

Paragrafen motsvarar 7 8 i utredningens för-slag. 1 förhållande lill utredningens förslag har påföljden skärpts.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Genom lagen upphävs lagen (1919:427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vallenlagen bibehållas.

2. De allmänna floltleder som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall vara allmänna flottleder till dess något annal beslutas enligt 2 8.

Punkten 1 motsvarar de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna.

Punkten 2 molsvarar 6 kiip. 1 8 VL och 1 6 i utredningens förslag. Som utredningen framhåller kan det med gällande lagstiftning inte råda någon osäkerhet om var det f n. finns allmänna flottleder.

Prop, 1981/82:130 711
Innehåll

Bilaga t

Sammanfattning av vattenlagsutredningens betänkande (SOU

1977:27)....................................................................... I

Bilaga 2

Vattenlagsutredningens presentation av alternativa prövningssyslcm 11

Bilaga 3

Vattenlagsutredningens lagförslag................................... 15

Förslag till vattenlag ....................................................... ... 15

Förslag lill lag om införande av nya vattenlagen ............ 62

Utkast till lag om allmän faried och allmän hamn.............. 66

Förslag till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän

flottled .......................................................................... 67

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena............................. 68

1 Allmänna synpunkter.................................................... ... 69

2 Prövningssyslemet .................................................... ... 78

3 Rätlen till vatten ........................................................ 103

4 Förutsättningar för vattenföretag i allmänhet ............. . 120

5 Tillståndsbesluls rättskraft............................................ 165

5.1 Rättskraftens betydelse ....................................... 165

5.2 Prövotid ............................................................... 168

5.3 Tidsbegränsning av tillstånd ................................. 169

5.4 Omprövning för tillgodoseende av allmänna intressen 173

5.5 Omprövning på begäran av tillståndshavare m. fl. . 193

5.6 Återkallelse av tillstånd m.m.................................. 194

6 Underhåll, tillsyn och utrivning .............. ................. 196

6.1 Underhåll och tillsyn............................................... 196

6.2 Utrivning och övertagande av underhållsskyldighet 211

6.3 Övergivna anläggningar m.m................................. 214

7 Skydd för vattenförsörjningen...................................... 216

8 Allmän faried och allmän hamn .................................. 225

9 Allmän flollled ............................................................. 238

10 Bevakningen av allmänna inlressen m.m 239

10.1 Myndighetsbevakning av allmänna intressen........ 239

10.2 Talerätt för intresseorganisationer m.m................ . 246

11 Markavvattningsföretag m.m 250

11.1.............................................................................. Delaktighet 250

11.2 Markavvattning och vägföretag ............................ 261

11.3 Företag för markavvattning och avledande av avloppsvatten 279

12 Bevaltningsfrågor 284

12.1 Bevattningssamfälligheter..................................... 284

12.2 Förprövningsskyldighet m. m................................. 290

13 Avgifter ........................................................................ . 298

14 Utredningens förslag lill vattenlag................................ 336

1 kap. Lagens tillämpningsområde............................ 336

2 kap. Rätt lill vallen ................................................ 349

3 kap. Allmänna förutsättningar för vallenförelag ... . 352

4 kap. Andelskraft..................................................... . 358

5 kap. Särskilda bestämmelser om grundvattenläkl . 358

6 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag . . . 359

7 kap. Samfälligheterför vatlenreglering och vallenöverledning 365

Prop. 1981/82:130 712

8 kap. Skydd för vattenförsörjningen ............. 367

9 kap. Särskilda tvångsrätler........................... 367

10 kap. Ersättning.......................................... 374

11 kap. Avgifter.............................................. 384

12 kap. Förprövningsskyldighet m.m................... 384

13 kap. Tillståndsmyndigheler m. m..................... 400

14 kap. Förberedelse av större vattenförelag........ 401

15 kap. Tillståndsprövning i allmänhel ................ 403

16 kap. Prövning av markavvattningsföretag........ 413

17 kap. Beslämmelser om förfarandet i vissa fall 438

18 kap. Rättegången i vallenmål......................... 440

19 kap. Betalning av ersättning, tillträde m.m...... 452

20 kap. Vallenförelags underhåll och handhavande 452

21 kap. Besiktning och tillsyn............................ 453

22 kap. Koslnadsbestämmelser ....................... 453

23 kap. Ansvar, handräckning m. m.................... 460

24 kap. Slutbestämmelser ............................... 465

15 Ulredningens förslag lill lag om införande av nya vattenlagen .... 468

Transumt av protokoll vid regerin;»ssammanträde den 22 januari 1981 472

4 Specialmolivering ............................................ 472

4.1 Förslagel lill vattenlag ................................. 472

4.2 Förslaget lill lag om införande av vattenlagen (1982; 000) .... 695

4.3 Förslaget fill lag om inrättande, ulvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn 707

4.4 Förslagel till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled 709

Norstedts Trycrceri, Stocr