Prop. 1981/82:111

Regeringens proposition 1981/82:111

om vissa flimfrågor m. m.

beslutad den 8 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ell avtal mellan staten, filmbranschen och videobranschen om den fortsatta verksamheten hos stiftelsen Svenska Filminstitutet. Avtalet, som benämns 1982 års film- och videoavial, ersätter fr. o. m. den 1 juli 1982 del avtal som ingicks år 1963 mellan staten och filmbranschen. Avtalstiden är nio år.

Den viktigaste nyheten i förhållande lill 1963 års avtal är att en avtalsreglerad avgift införs på inspelade videogram. Därmed ökar resurserna för olika filmpolitiska åtgärder med 17-21 milj. kr.

Filminstitutets ansvarsområde utvidgas till alt avse bl.a. att främja spridning och visning av värdefull film samt att följa den tekniska utvecklingen vad gäller produktion och visning av film. En visningsnämnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm inrättas inom Filminstitutet. Filminstitutet får resurser för att genomföra en försöksverksamhet med lokal spridning av kvalilelsvideogram och lokala medieverksläder.

Institutets organisation förenklas. Nuvarande fonder ersätts med en enda filmfond.

1 proposifionen föreslås alt anslaget lill Filmslöd ökas med nära 8 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår. Försöksverksamheten med fraklstöd för film fortsätter i något utvidgad omfattning. För ändamålet föreslås en ökning med 240000 kr. För videogramproduklionen för döva i regi av Sveriges dövas riksförbund föreslås ökade resurser med 250000 kr. 750000 kr. föreslås för bidrag lill videogramproduklion inom museerna. De ökade anslagen möjliggörs genom intäkler från en skatt på ljud- och video-kassetlband.

I    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr III

Kartong: S. I, sista stycket Står: 260000 Rättat till: 240000 S. 2, under Närvarande Utgår: Elmstedt

Prop. 1981/82:111 2

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-08

Närvarande: statsministern FäUdin, ordförande och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, TUlander, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Wikström

Proposition om vissa flimfrågor m. m.

1    Inledning

1963 års filmavial mellan staten och filmbranschens organisationer innebär att en tioprocenlig avgift på biljeltinläklerna skall erläggas av de större biograferna. Avgiften betalas in till stiftelsen Svenska Filminstitutet och används dels för slöd lill produktion av svensk film, dels för institutets övriga verksamhet. Elt villkor för att avtalet skulle träda i kraft var all den dåvarande nöjesskallen på biografföreslällningar upphävdes.

FUmavlalet löper till den 30 juni 1983. Avtalet, som ulan uppsägning skulle ha förlängts med fem år, har sagts upp av staten. Mot bakgrund av att avtalsperioden närmade sig sitl slut inleddes år 1977 inom utbildningsdepartementet en översyn av den statliga filmpoliliken. 1 maj 1979 framlades promemorian (DsU 1979:5) Den svenska filmpoliliken. Lägesbeskrivning och probleminvenlering. Promemorian bör fogas lill protokollet som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV), statens kullurtåd, konstnärsnämnden, statens biografbyrå, statens filmgranskriingsråd, statens barnfilmnämnd, arkivet för ljud och bild (ALB), statens ungdomsråd, barnfilmrädet, skolöverslyrelen (SÖ), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) — som bifogat yttranden från vissa universitet och högskolor -, dramatiska inslilulel, näringsfrihelsombudsmannen, statens invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms län — som överlämnat yttranden från Haninge och Södertälje kommuner -, länsstyrelsen i Kronobergs län - som överlämnat yttranden från Ljungby och Växjö kommuner -, länsstyrelsen i Jämtlands län - som överlämnat yttranden från Härjedalens och Östersunds kommuner -, massmediekon-centrationsutredningen    (Ju    1974:13),    upphovsrätlsulredningen    (Ju

Prop. 1981/82:111 3

1976:02), yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), videogramulredningen (U 1977:05), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Svenska tealerförbundel. Svenska regissörsföreningen. Föreningen för animerad film, Sltflelsen Svenska Film-inslilutet, Stiftelsen Svenska institutet, Sveriges Radio aktiebolag (SR), Sveriges Television aktiebolag (SVT), Sveriges Utbildningsradio aktiebolag (UR), Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges fUmuthyrareför-ening u.p.a., Sveriges biografägareförbund. Folkels Husföreningamas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Bygdegärdarnas riksförbund, Smalfilmdistributörernas förening. Svenska filmfrämjandet, FilmCentmm, Föreningen Folkets bio, Sveriges förenade filmstudios, Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios. Svenska sludentfilmstudios centralsekre-tarial, Sveriges allmänna biblioteksförening. Riksförbundet Sveriges fri-fids- och hemgårdar. Stiftelsen Riksskådebanan, Riksförbundet Hem och skola. Unga Örnars riksförbund och Förbundet Vi Unga. Dämlöver har yttranden avgivits av Föreningen Svenska tecknare, Sveriges författarförbund. Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Svenska fotografernas förbund. Föreningen Sveriges spelfilmregissörer saml en enskild person.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet som bilaga 2.

Den 21 juni 1979 tillkallades enligl regeringens bemyndigande en beredning, bestående av fem ledamöter', med uppgift all delta i beredningen av vissa filmpolitiska frågor, främst sådana som aktualiseras i anslutning lill alt 1963 års filmavial löper ut. Beredningen har antagit namnet filmpolitiska beredningen (U 1979:06).

Den 21 april 1977 fillkallades enligt regeringens bemyndigande en kommitté, bestående av fem ledamöter, med uppdrag all utreda frågan om samhällets insatser på videogramområdel. Kommittén, som antog namnet videogramulredningen (U 1977:05), har som led i utredningsarbetet avgivit följande delbetänkanden: Svenska videonät utomlands (DsU 1978:8), de-battskrtflen Den elektroniska hästen (DsU 1979; 16), De hörselhandikappade och videogrammen (Ds U 1980:9), Film och TV i barnens värid (SOU 1981:16) samt uppsatserna Video som konstnärlig resurs och Museerna och videogrammen (DsU  1981:12). Videogramulredningen lade den 1

' Statssekreteraren Bert Levin, ordförande (t.o.m. den 5 augusti 1980), statssekreteraren Ulf W Lundin, ordförande (fr.o.m. den 6 augusti 1980), riksdagsledamöterna Lars Ahlmark och Torsten Bengtson (fr.o.m. den 1 juli 1980), direktören Bengt Göransson, riksdagsledamoten Gudrun Sundström och kanslirådet Leif Zetterberg (t.o.m. den 30 juni 1980).

" Dåvarande riksdagsledamoten författaren Per Olof Sundman, ordförande, riksdagsledamöterna Anders Björck och Lennart Bladh, producenten Margareta Ingelstam och kanslichefen Gunnar Ström.

Prop. 1981/82:111 4

september 1981 fram sitl slutbetänkande (SOU 1981:55) Video. En sammanfattning av sistnämnda betänkande och de i utredningen framlagda förslagen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över slutbelänkandel avgivits av justitiekanslern (JK), hovrätten för Västra Sverige, styrelsen för inlernalionell utveckling (SIDA), socialstyrelsen, televerket, handelsflottans kuhur- och frilids-råd (HKF), statskontoret, RRV, ALB, Kungl. biblioteket, talboks- och punktskriflsbibliolekel (TPB), delegationen för vetenskaplig och leknisk informationsförsörjning (DFI), UHÄ - som bifogat yttranden från vissa universitet och högskolor —, SÖ, statens institut för läromedelsinforma-fion (SIL), statens kulturråd, statens biografbyrå, radionämnden, statens ungdomsråd, barnfilmrädet, statens invandrarverk, upphovsrätlsulredningen (Ju 1976:02), yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), folkbiblioteksulredningen (U 1979:17), invandrarpoliliska kommittén (A 1980:04), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO, Centralorganisafionen SACO/SR - som bifogat yttrande från DlK-förbundel -, KLYS, Svenska FUminstilulet, SR, SVT, UR, Bibliotekstjänst AB, Kommunsamköp, Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Svenska gmppen av the Inlernalional Federation of Producers of Phono-grams and Videograms (IFPI), Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmuthyrareförening, Smalfilmdistributörernas förening, Sveriges Film- och Videoamalörer, Grammofonleveranlörernas förening, Sveriges Radiohandlares Riksförbund, Sveriges Radio- och Hemelektronikle-veranlörer, Folkbildningsförbundel, Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Svenska Missionsrådet och Svenska Ullandsskolors Förening.

Dämtöver har yttranden avgivits av statens handikappråd, riksarkivet, stiftelsen Riksutställningar, landsfingen i Jönköpings, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, utbildnings- och kulturnämnderna i Öslergöllands, Jämtlands och Västerbottens läns landsting, kulturcheferna i Uppsala och Södertälje kommuner, Malmö biblioteksnämnd, Borås, Härnösands och Luleå kommuners kulturnämnder. Svenska Missionsförbundels Ungdom (SMU), Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Ungdom, Sveriges Kristna Ungdomsråd, Sveriges Frikyrkoråd/Frikyrkliga Studieförbundet, Missionssällskapel Helgelseförbundel, Projektgruppen Kyrkan och etermedia. Centerns ungdomsförbund (CUF), Krislen demokratisk ungdom (KDU), Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Sveriges Dövas Riksförbund, Riksförbundet för Döva och Hörselskadade Barn, Unga Örnars riksförbund. Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhel (NBV), Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska Musikerförbundet, Svenska journalistförbundet. Svenska tealerförbundel, Sveriges Författarförbund, Konstnärernas Riksorganisation (KRO), FilmCentmm, Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) -som bifogat yttrande från SAB:s specialgmpp för barn- och tonårsverk-

Prop. 1981/82:111 5

samhet -, Riksförbundet Hem och skola. Utlandssvenskarnas förening. Förbundet Vi Unga, Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, Svenska LäkaresäUskapet, Svenska Frisksportförbundel, Molorförarnas Helnykterhetsförbund, konsthögskolan i Slockhoim samt vissa enskilda personer.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Sedan år 1981 har förhandlingar pågått mellan företrädare för utbildningsdepartementet och representanter för filmbranschen och videobranschen om ett fortsalt avtalsförhållande på fUmpolitikens område. Förhand-Ungarna har resulterat i ell den 2 mars 1982 daglecknal avtal, 1982 års film-och videoavtal, som från statens sida har slufils med förbehåll för regeringens godkännande.

Avtalet bör fogas fiU protokoUet som bilaga 5.

På förslag av chefen för budgetdepartementet har regeringen nyligen, i en remiss fill lagrådet, föreslagit en lag om skatt på oinspelade ljud- och videokassettband. En viss del av de inkomster som kommer in från den nya skallen skall användas för åtgärder på film- och bildområdena.

I prop. 1981/82:100 (bil. 12 s. 153) har jag anmäU all jag avsåg all föreslå en särskild proposition om den framlida statliga filmpolitiken. I proposifionen skulle anmälas resultatet av nyss nämnda förhandlingar. 1 avvaktan på den särskilda propositionen har regeringen föreslagit riksdagen att lill Statens biografbyrå för budgetåret 1982/83 beräkna elt förslagsanslag av 2450000 kr. saml all lill Filmslöd för budgetåret 1982/83 beräkna ell reservafionsanslag av 24956000 kr.

Jag anhåller nu att få ta upp dessa frågor. För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i del följande även frågor som inle fordrar beslut av riksdagen.

2   Föredragandens överväganden

2.1 Utvecklingen på flim- och videogramområdel

Filmtekniken introducerades vid mitten av 1890-lalel och spred sig snabbi över världen. I Sverige böriade fasta biografer etableras under åren kring sekelskiftet. Svenska filmer började produceras ungefär samtidigt och en fortlöpande spelfilmsproduktion var i gång i Sverige omkring år 1910.

Framgångarna för del nya mediet lade grunden lill en snabb utveckling inom de tekniska och konstnärliga områdena. Under 1910-lalel gick man allmänt över från kortare filmer, av vilka flera visades vid samma föreställning, fill långfilmer, i vissa fall av helaflonslängd. Bildspråk och berättarteknik utvecklades och produktionerna blev allt mer påkostade. Internafionella distribufionskanaler byggdes ut och filmstjärnan blev ell etablerat

Prop. 1981/82:111 6

begrepp. År 1927 lanserades ljudfilmen. Därmed hade filmen fått fillgång tiU i princip de uttrycksmedel som finns i dag med undantag av färgen som inte kom i bmk mer allmänt förrän under 1950-talet.

Under den första hälften av 1900-lalet var filmen ensam om att kunna förmedla rörliga bilder. Det gjorde filmen lill en vikfig kanal för underhållning och upplysning liksom för nyhetsförmedling och propaganda. Biografpubliken var stor och kunde utgöra underlag för en omfattande filmproduktion och ekonomiskt påkostade filmer. Inom ramen för en ständigt pågående produktions verksamhet kunde debutanter släppas fram. och konstnärliga experiment tUlålas i viss utsträckning.

Filmbranschen expanderade stadigt i Sverige ända fram till mitten av 1950-talet. Antalet biografer var högst år 1952, då 2 583 biografer var registrerade. Uppgifter om filmpublikens storlek föreligger inle före år 1956, men delta år uppgick antalet besökare liU 78,2 miljoner, vilket är del högsta som har registrerats. Produktionen av svensk speUilm var störst under 1940-talel då i genomsnitt 38 speUllmer om året hade premiär.

I och med televisionens genombrott från mitten av 1950-lalel och framåt fick filmen konkurtens. Det nya mediet övertog helt rollen som nyhetsförmedlare och medförde också att biografernas publik minskade drastiskt. Detta ledde till ett minskat antal biografer och en kraftig neddragning av filmproduktionen.

Besökssiffrorna sjönk stadigt under 1950- och 1960-talen. Därefter har antalet biobesök varierat mnl elt medelvärde av ca 24 miljoner. Spelaret 1980/81 uppgick antalet besökare till ca 23 miljoner. Anlalel registrerade biografer gick ned fram till mitten av 1970-talel. Därefter har antalet varit ungefär konstant. Den 30 juni 1981 fanns 1 249 biografer registrerade jämfört med 1 200 ell år tidigare. Ökningen förklaras främst av alt biografer byggts om och fåll flera spelplatser. Antalet småbiografer, med ett litet anlal föreställningar i veckan, är ungefär oförändrat.

Under senare hälften av 1950-lalel minskade spelfilmsproduklionen kraftigt. Under åren 1959-1964 var det genomsnittliga antalet långfilmspremiärer lägre än 18 per år.

Under åren omedelbart efter det att 1963 års filmavtal hade ingåtts ökade produklionsakfivitelen inom svensk film. Under spelåren 1964/65-1969/70 uppgick det genomsnittliga antalet premiärer för svenska och svenskutländska långfilmer till över 25 per år. Produktionslaklen minskade åter under 1970-talet tiU i genomsnUl 18,5 premiärer per år t.o.m. spelaret 1980/81.

Teknik för att spela in och lagra bilder i form av elektriska signaler har varit praktiskt användbar sedan 1950-lalel. Först under 1970-lalel har dock enkla och relativt prisbilliga kasseltsyslem kommit fram som gör del möjligt att använda den nya tekniken utanför professioneUa medieförelag. Under 1970-lalel skedde en långsam tillväxt av antalet videokassellspe-lare, främst inom insfitutionerna. En snabb ökning av försäljningen till

Prop. 1981/82:111 7

enskilda hushåll inleddes först år 1979. F. n. lorde antalet videokassellspe-lare i de svenska hemmen uppgå till ca 300000, vilket motsvarar nära 10% av antalet TV-hushåll. Parallellt med ökningen av anlalel uppspelnings-apparater har en omfattande marknad vuxit fram för uthyrning av inspelade videokassetter. Programmaterialel på dessa kassetter består i slor utsträckning av långfilm, som har producerats för biografvisning.

En stor del av diskussionen om videogrammen har gällt möjligheterna att genom videogram tUl billigt pris få tiUgång lill våldsfilmer och pornografiska filmer av en art som stoppas av filmcensuren och som inte visas i TV på gmnd av de programregler som sändarföretagen är ålagda i avtal med staten.

Fr. o. m. den 1 juli 1981 gäller emellertid en särskild lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag av våld. Somjag kommer all närmare utveckla längre fram finns del anledning att vänta sig alt situationen på videomarknaden när del gäller spridning av våldsprogram inom kort kommer att Ukna den som gäller för biograffilmen. En viss slabUise-ring synes också ha ägt mm bland de förelag som är verksamma i branschen, och i samband därmed har programurvalet förbättrats. Den tidigare dominansen för enklare produkter synes nu ha bmlits och tillskoltet av program på marknaden liknar mera den genomsnittliga svenska biografrepertoaren. I det nya film- och videoavlalet har företrädare för film- och videobranschema gjort elt åtagande att verka för all värdefulla filmer når en vid spridning. Av alll att döma kommer del all leda fill en ytterligare förbällring av hyrvideorepertoaren. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är givelvis all de filmer som har producerats för sändning i TV blir fillgängliga i videogramform. Jag återkommer längre fram lill denna fråga.

Videoexpansionen har skett parallellt med en viss publikminskning på biograferna. Under verksamhetsåret 1979/80 minskade anlalel besök med 2,3% medan minskningen under 1980/81 uppgick fill 7,3%. Under andra halvåret 1981 var anlalel besök 7,8% lägre än motsvarande period föregående år.

VUken betydelse videogrammarknaden på längre sikt kommer att få för biograferna är svårt att bedöma nu. Om publikminskningen blir bestående kommer givelvis del ekonomiska underiagel alt svikta för många biografer. Detta kan väntas leda lill elt minskat anlal visningsställen, något som blir särskill kännbart om den enda visningsmöjligheten på en ort försvinner. Enligt min mening bör man dock vara på sin vakt mot en överdriven pessimism. DärtUl kommer alt det inle är osannolikt all del stora intresset för att se film i videogramform i hemmiljö är övergående och all publiken kommer all återvända lill biografen och lill den klart bättre återgivnings-kvalitet som biografvisningen ger.

En viktig faktor i detta sammanhang är givetvis alt del finns attraktiva filmer på biograferna. Inte minst är den svenska produktionen betydelse-

Prop. 1981/82:111 8

fuU. Genom del nya film- och videoavlalet skapas förbättrade ekonomiska fömtsältningar för den fortsatta produktionen av svenska filmer av god kvalitet.

De effekter som den nya videotekniken kan få för den traditionella visningen av film på biograf är bara en av de förändringar som orsakas av den snabba tekniska utvecklingen på massmedieområdet. Som jag har aviserat i årets budgetproposifion kommer inom kort en särskild kommitté att tillkallas med uppgift all noga följa medieulvecklingen under de närmaste åren och bedöma vilka konsekvenser ianspråklagandel av nya tekniker kan få i olika avseenden.

2.2 Den svenska filmpolitiken

Uppgtfterna för den svenska filmpoUliken kan sammanfattas på följande sätt. Det gäller att, inom vårt begränsade språkområde, uppehålla en filmproduktion av sådan omfattning all vi kan behålla en egen filmkulturell identitet. Denna produktion bör i sin helhet präglas av en kvalitetsambition. Det måste finnas utrymme för konstnärligt sökande och för experiment med uttrycksmedel och innehåll och för filmgenrer som inte hör lill de mest kommersiellt lönsamma. De filmpolitiska åtgärderna bör vidare syfta liU att öka möjligheterna all visa kvalilelsfilm också utanför storstadsområdena. Inom filmpolitikens ram bör också fömtsätlningar skapas för all bevai-a och levandegöra kulturarvet på filmens område, liksom för att upprätthålla en beredskap inför tekniska förändringar. Insatser för barn och ungdom har särskill stor betydelse inom alla delar av filmpolitiken.

De filmpolitiska åtgärderna har successivt utformats under en ireltioårsperiod. Organisatoriska och finansiella frågor har ofta lösts på ett annat sätt än inom det övriga kulturområdet, vilket sammanhänger med de annoriunda förhållandena inom filmsektorn.

Före år 1951 förekom inga statliga bidrag till svensk filmproduktion. Nöjesskall ullogs på biografföreslällningar. Fr.o.m. budgetåret 1951/52 infördes bidrag lill producenter av svenska långfilmer genom en återbäring av nöjesskallen. SärskUda premier för kvalitativt högtstående svenska filmer infördes budgetåret 1960/61. Nöjesskatten på biografföreslällningar sänktes successivt med början år 1957.

Fömtsättningarna för den svenska filmpolifiken ändrades radikaU i och med 1963 års filmavtal. Nöjesskatten avskaffades fr.o.m. den 1 juli 1963 och samtidigt trädde filmavtalel i kraft. Enligl avtalet skulle ägare av biografer med mer än fem föreställningar i veckan erlägga 10% av bmtlo-biljetlintäklerna lill den genom avtalet bildade stiftelsen Svenska Filminsti-tutet. Av avgiftsmedlen skulle 65% användas lill slöd i olika former lill svensk filmproduktion och 35% till andra filmfrämjande ändamål. Avtalet skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1983. Avtalet anmäldes för riksdagen i prop. 1963:101 med förslag liU förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskall m. m.

Prop. 1981/82:111 9

Filmavtalel har ändrats några gånger under avtalstidens lopp. Den vikfi-' gaste ändringen trädde i kraft den 1 juli 1972 och anmäldes för riksdagen i' prop. 1972:36 angående statligt filmslöd m. m.

FUmavlalet har i nuvarande lydelse följande innehåU.

Avtalet är träffat mellan staten å ena sidan och de fem filmbranschorganisationerna Sveriges Biografägareförbund, Folkels husföreningarnas Riksorganisafion, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u. p. a. samt Föreningen Sveriges Filmproducenter å den andra. Genom avtalet bildas stiftelsen Svenska Filminstitutet. Enligt avtalet har stiftelsen fill ändamål "att främja värdefuU svensk filmproduktion, att stödja artisfisk och teknisk utbildning liksom undervisning och forskning inom filmens område, att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer och filmstudios sprida kunskap om filmen, att medverka lill bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt intresse, att verka för iniernalioneUl samarbete i här berörda avseenden, att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen saml all i övrigt verka för ändamål inom filmens område." Institutet leds av en styrelse om tre lill fem ledamöter och två suppleanter, vilka lillsätts av regeringen. Vid sidan av styrelsen finns ett förvaltningsråd.

Anordnare av biografföreslällning skall erlägga 10% av brullobiljellin-täkterna fill stiftelsen. Avgift skall inle utgå om antalet föreställningar på fast visningssläile uppgår till högst fem i veckan utöver barnmatinéer. Vissa andra undantag från avgiftsskyldighet finns också.

Avgiftsmedlen fördelas enligt bestämmelser i avtalets 18 §, där olika littera anger olika ändamål. 1 dagligt tal benämns dessa littera "fonder". 10% av avgifterna används för kvalilelsbidrag lill svenska långfilmer (B-fonden). 5% används för bl.a. PR- och informationsverksamhet (D-fonden). 30% används för stiftelsens förvaltningskostnader saml för främjande av verksamhet som sammanhänger med i 2§ angivna ändamål (E-fonden). 15 % används för genereUt verkande produklionslån eller produk-tionsgaranfier lill svenska långfilmer (F-fonden). 10% används för stiftelsens produktion av svensk film (G-fonden). 30% används för selekliva produklionslån eUer produklionsgarantier för svenska långfilmer (H-fon-den). Beslut om lån eller garantier från H-fonden fattas av endera av två styrelser som i princip disponerar hälften var av det tillgängliga medels-utrymmet. Den ena styrelsen har majoritet från filmbranschen och den andra från Svenska tealerförbundel.

I avtalet och i bilagor lill avtalet finns ytterligare regler för de oUka formerna av slöd tUl svensk filmproduktion.

Avtalet kan sägas upp före avtalstidens utgång av staten om branschen bryter mot det, och av branschen om staten inför nöjesskatt på biografföreställningar eller om annan liknande skatt införs eller om mervärdeskall läggs på filmhyror eller försäljningen av biografbiljeller. Om avtalet inle sägs upp senast två år före avtalstidens utgång förlängs det automafiskt med fem år i sänder.

Prop. 1981/82:111 10

Om filmavtalet upphör kan regeringen förordna att stiftelsen skall träda i
likvidation. Tillgångarna, med undanlag för de avgifter som redovisats för
de två sista avtalsåren, vUka skall användas enligl avtalets bestämmelser,
tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna ändamål. .

Under 1960-talel finansierades de filmpolitiska åtgärderna uleslutan_de_ wL,* ' med.biografavgj|ler,vnga direkta statsbidrajmgick.,Under 1970-talet har staten gradvis kommit alt svara för en allt störte del av kostnaderna för filmpolitiska ändamål. Del har skelt dels genom all staten har övertagit vissa kostnader som FUminstilulet tidigare har betalat, nämligen en viss del av kostnaden för dramatiska institutet saml kostnaden för professuren i filmvetenskap i Stockholm, dels genom en ökad direkt bidragsgivning. Ökningen av statsbidragen har varit särskilt slor under senare delen av 1970-lalet.

Fömtom alt staten har givit bidrag till Filminstitutet för olika ändamål har vissa uppgifter på filmområdel också kommit all tillföras andra organ än Filminsfitulet. Det gäller främst projektbidrag lill produktion av viss film, som fördelas av konstnärsnämnden, granskning m.m. av barnfilm, som sköts av barnfilmrädet inom ramen för statens ungdomsråds verksamhet, fraklstöd för film, som är en uppgift för statens biografbyrå, saml bidrag tUl försök med filmvisning i nya former, som fördelas av regeringen.

För en närmare beskrivning av 1963 års filmavial och övriga filmpolitiska åtgärder hänvisas till bilaga 1.

Som jag har nämnt i del föregående har antalet besök på biograferna
minskal under senare år. Detta har lell lill all Filminslitutets inkomster av
biografavgiftsmedel har minskat i realvärde. Filminslilutels ekonomiska
situation har därför försämrats under de senaste åren. Under verksamhels- „.

året 1980/81 minskade behållningen i insfilutels fonder för filmproduktion och produklionsgarantier med ca 20 milj. kr. Den viktigaste orsaken tUl minskningen är all filmproduktionen har hållils på en fortsatt nivå av ca 20 långfilmer per år trots lägre realintäkler. Anlalel igångsatta produktioner under innevarande verksamhetsår ligger dock avsevärt lägre.

2.3 Videogramutredningen

I del följande lämnar jag en kort redogörelse för de förslag i videogram-utredningens slutbetänkande Video, som jag kommer all beröra längre fram. I övrigt hänvisar jag tUI utredningens sammanfattning av betänkandet, som finns intagen som bilaga 3.

När det gäller behovet av reglerande åtgärder för videogrammen hänvisar utredningen Ull att yilrandefrihelsulredningen har i uppdrag all behandla dessa frågor. Videogramulredningen lägger därför inte fram något eget förslag utan nöjer sig med att ange vissa principer. I fråga om

Prop. 1981/82:111 11

offenfiigl visade filmer eller videogram lar utredningen inle ställning lill frågan om förhandsgranskning skall ske även i framliden. Samma regler bör emellertid gälla oavsett om programbäraren är en film eller ett videogram. Också när del gäller program för enskilt bmk eller visning i slutna sällskap bör enligt utredningen samma regler gälla för film och videogram. Utredningen förordar här en ordning där i princip samma regler som nu gäller för filmer som skall visas offentligt skall gälla för alt filmer och videogram skall få lämnas ul lill aUmänhelen resp. till barn under 15 år. Brott mot dessa regler bör beivras genom åtal i efterhand. Utredningen avvisar såväl obligatorisk som friviUig förhandsgranskning av filmer och videogram som skall användas för enskilt bruk eller visning i slutna sällskap.

Videogramutredningen betonar behovet av information om innehållet i aktuella videogram. En sådan information som skulle rikta sig till föräldrar, lärare och ungdomsledare skulle kunna ordnas genom granskning genom olika organisationer, framför allt sådana som arbetar med barn eller representerar olika yrkesgmpper som är verksamma bland barn.

Utredningen diskuterar olika åtgärder för all förbättra förutsättningarna för svensk produktion. Utredningen nämner utbildning av programproducenter, distributionsvägar till uthyrningsmarknaden för program från fria producenter, förbättrade finansieringsmöjligheter, produktionsuppdrag lill enskilda producenter, folkrörelser och producenlkooperativ, stöd fill oberoende kvaliletsproduktion och experimentell verksamhet saml nordiskt samarbete på videogramområdel.

I kapitlet om utbildningsfrågor betonar utredningen behovel av en bättre bUdundervisning. Utredningen konstaterar också alt del innehåll som bildämnet har fått i 1980 års läroplan för gmndskolan (Lgr 80) ger utgångspunkt för en bildundervisning som sfimulerar till kritiskt tittande. Vad del gäller är all se tiU att dessa intentioner kan förverkligas. Fortbildning i bildkunskap bör därför prioriteras. Enligl utredningen bör lärare som önskar genomgå fortbildning på medieområdet beviljas tjänstledighet med B-avdrag även för studier vid dramatiska inslilulel och folkhögskolorna. Bildkunskap behöver också ges en mer framträdande plats i lärarnas gmndulbildning. Utredningen föreslår därför all UHÄ ges i uppdrag att göra en översyn av bildkunskapens ställning i de olika lärarutbildningarna. Uppdraget bör även omfatta en intensifiering av forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet på bildområdet.

Distributionen av videogram är en av huvudpunkterna i video-gramutredningens förslag. Enligt utredningen behövs en kombination av direkta samhällsinsatser och ett ansvar från de kommersiella distributions-företagen att hålla ett seriöst sortiment. En förulsällning för del senare är att alternativa program finns tillgängliga.

Enligl utredningen är det önskvärt att televisionsprogram från programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen i slor utsträckning kan dislribue-

Prop. 1981/82:111 12

ras som videogram. Del är angelägel, framhåller utredningen, all video-gramdistributionen genomförs i sådana former all risken för att den negativt påverkar innehållet i företagels elersändningar blir så Ulen som möjligt.

När det gäller de former i vilka Sveriges Radio-koncernens videogram-verksamhet skall bedrivas skisserar utredningen tre alternativ, nämligen all programbolagen själva svarar för verksamheten, all ett särskill förelag för videogramdistribution upprättas inom koncernen saml all ell nyll företag med folkrörelseanknytning upprättas utanför SR.

Utredningen diskuterar också olika möjligheter att förbättra dislribu-tionsmöjligheterna för program som produceras utanför Sveriges Radiokoncernen.

Utredningen lägger fram ett förslag om videogramdistribution från bibliotek. Bibliotekstjänst AB bör svara för en rad centrala samordningsfunktioner. 1 samband med alt företaget får en central roll i detta sammanhang är det enligl utredningen önskvärt med ett visst statligt engagemang i företaget. De program som skall distribueras genom biblioteken bör kunna komma från flera olika håll, bl.a. SVT, UR, Svenska Filminstitutet, andra svenska film- och videoproducenter, statliga och kommunala teatrar, statliga myndigheter och affärsdrivande verk saml utländska film- och TV-företag. Urvalet av program bör göras av varje bibliotek.

Utredningen föreslår tre olika former för visning av programmen. De bör kunna visas i bibliotekens lokaler, de bör kunna lånas hem av enskilda låntagare eller av institutioner och organisationer och de bör på beställning av allmänheten kunna sändas genom kabel från biblioteken till bostadsområden och institutioner. Man bör kunna pröva om hemlån av videogram, liU skillnad från boklån, skall finansieras genom avgifter.

Videogrammen kan få slor betydelse för olika grupper av handikappade, anser utredningen. Tillgängligheten ökar om bl.a. TV-programmen kan lånas från bibliotek. För utvecklingsstörda kan del ibland behövas SärskUt utformade program. Ett speciellt ansvar för produktion av program för de handikappades behov bör åvila UR.

För hörselhandikappade bör specialproducerade videogram likställas med handikapphjälpmedel som behövs för att de skall kunna tillgodogöra sig information. Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för särskolan i Umeå bör erhålla särskilda resurser för videotekniken t. ex. genom samarbete med televisionen eller universitetet eller en medieverkslad. För intern programproduktion inom handikapporganisationer kan mindre videoverkstäder upprättas på särskolor eller folkhögskolor eller i studieförbundens och organisationernas egen regi.

För att pröva möjligheten all använda videogram som ell medium för vidgad yttrandefrihet, förbättrad kommunikation och ökad medvetenhet

Prop. 1981/82:111 13

föreslår videogramutredningen en treårig försöksverksamhet med medieverkstäder på lio orter i landet.

Utredningen anser all del finns behov av ell centralt register för bildprogram. Ett sådant register skulle kunna utnyttjas av l.ex. ALB, smalfilmsdislribulörerna, utbildningsväsendet och förelag i Sveriges Radio-koncernen. Utredningen föreslår att ett databaserat register inordnas i ALB:s organisation. Anmälan tiU registret bör vara obligatorisk för alla bildprogram som har gjorts tUlgängliga för allmänheten och frivillig för övriga. Uppbyggnaden av registret, inkl. en inledande studiefas, beräknas ta lio år.

Den tekniska utvecklingen på medieområdet går snabbi och kan skapa nya och oförutsedda problem. Det finns därför enligl utredningens uppfattning behov av ett organ som har till uppgift alt följa och informera om utvecklingen på medieområdet samt att inUiera forskning, göra utredningar och lägga fram förslag med anledning av denna utveckUng.

Utredningen redovisar några olika beräkningar av kostnaderna för förslaget om biblioteksdistribution. Enligl ett lägre alternativ, enligt vilket 185 programlitlar sprids till 100 biblioleksenheter, skulle den centrala kostnaden bli ca 1 milj. kr. Ett högre alternativ, med innebörden alt 370 tifiar sprids lill 300 deltagande biblioleksenheter, skulle kosta ca 4,7 milj. kr. centralt. Beräkningarna är osäkra främst på gmnd av osäkerhet om upphovsrättsUga kostnader. De årliga lokala driftkostnaderna, inkl. kapitalkostnader för utmslning, uppskattas till sammanlagt 2,8 milj. kr. enligt del första alternativet och 10 milj. kr. enligt del andra. För varje dellagande bibliotek skulle totalkostnaden bli 38000 kr. i första alternafivet och 49000 kr. i det andra.

Dessa beräkningar tar inte hänsyn fill en eventueU kabeldistribulion. Om ett bibliotek skall vara anslutet lill l.ex. fyra cenlralantennanläggningar uppgår årskostnaden till ca 34000 kr.

Utredningen betonar all biblioteksdislributionen måste byggas ut snabbi om kostnaderna per användare skall bli rimliga. Därför föreslår utredningen att staten lar ansvaret för investerings- och driftkostnader under del första verksamhetsåret mot att resp. kommun ålar sig den fortsatta driften under elt visst anlal år därefter. Del statliga bidraget skuUe kunna administreras av statens kulturtåd.

Del föreslagna centrala registret föreslås bli finansierat av staten. Initialkostnaden beräknas till 800000 kr. i 1980 års priser, och den åriiga driftkostnaden tiU 610000 kr. Del skaU inte kosta något att anmäla bildprogram tiU registret, men uttag av information ur registret skall vara förenat med en avgift, förslagsvis 1 kr. per transaktion.

För den föreslagna försöksverksamheten med medieverkstäder räknar utredningen med en investeringskostnad om 200000-300000 kr. per medieverkstad. Driftkostnaderna uppskattas lill ca 200000 kr. per år inkl.

Prop. 1981/82:111 14

kapitalkostnader men ulan lokalhyra. Kostnaden för försöksverksamheten föreslås bli delad mellan staten, som föreslås svara för hälften, saml kommuner, landstingskommuner och lokala organisationer.

I en särskild skrift som inlämnats efter slutbelänkandel presenterar videogramutredningen två uppsatser. Video som konstnärlig resurs och Museerna och videogrammen, som har skrivits på utredningens uppdrag.

I den ena uppsatsen görs en genomgång av olika användningsområden av videotekniken för bildkonstnärer och andra konslnärsgrupper. Videogrupper i Sverige och andra länder presenteras. Som angelägna önskemål på delta område anges en förbättrad utbildning, resurser för forskning och utveckling, medel för videoverkstäder m. m. och stöd till de videogrupper som finns.

I den andra uppsatsen presenteras de användningsområden som videogrammen har inom museerna. Främst betonas videoteknikens betydelse för dokumentation och presentation av museernas samlingar. Behovel av samverkan mellan olika museer framhålls. I uppsatsen påpekas att museernas videogramverksamhet bör vara en angelägenhet under statens kulturråds ansvarsområde.

2.4 Allmänt om 1982 års film- och videoavtal

1963 års filmavtal mellan staten och filmbranschens organisationer har under snart tjugu år utgjort en gmndval för den svenska filmpoliliken. Efter ett förberedelsearbete, som bl. a. har omfattat utarbetandet av departementspromemorian Den svenska filmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering saml tillkallande av en filmpolitisk beredning, har staten sagt upp detta filmavial till upphörande den 1 juli 1983. Parterna har därefter fört förhandlingar om stiftelsen Svenska Filminstitutets fortsalla verksamhet och om möjligheterna all behålla ett liknande avtalsförhållande även efter den nuvarande avtalsperiodens slut.

Under senare tid har videogramtekniken fått en ökad betydelse för produktion, spridning och visning av film. Inte minst har videogrammen kommit att fungera som ett alternativ för allmänheten till biografbesök som på kort tid har nått en avsevärd omfattning. Med hänsyn härtill har för-handUngarna om ett nytt filmavial kommit att föras under medverkan också av företrädare för videobranschen.

Även televisionen har en viktig roll, både som distributionskanal för film och som producent av filmer av olika slag. I syfte att stärka samarbetet meUan televisionen och filmen har överläggningar hålUts med SVT om företagels insatser på filmområdel.

Mellan filmbranschen genom Sveriges Biografägareförbund, Folkels Husföreningarnas Riksorganisafion, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter,

Prop. 1981/82:111 15

videobranschen genom föreningen IFPI-VIDEO och staten har den 2 mars 1982 träffats ett nytt avtal, benämnt 1982 års film- och videoavtal.

Jag avser att i elt annat sammanhang föreslå regeringen all godkänna avtalet.

I en allmän inledning lill det nya avtalet slår parterna fasl att stiftelsen Svenska FUminstilulet skall bestå. Som jag har redovisat tidigare har staten kommit all svara ekonomiskt för en inte oväsentlig del av insfilutels verksamhet. Institutet är ett centralt instrument för den statliga filmpoliliken. Enligt min mening bör institutet också fortsättningsvis få statliga bidrag. 1 del följande kommer jag att föreslå att vissa statliga insatser på film- och videoområdena skall göras i institutets regi. Jag finner del därför motiverat alt ge en förhållandevis utföriig orientering om verksamheten inom institutet enligt det nya avtalet.

I den nämnda allmänna inledningen utsäger parterna alt stiftelsen Svenska Filminstitutet, utöver de ändamål som den har enligl nuvarande avtal, skall ha tUl ändamål att öka intresset hos allmänheten för film. att främja spridning och visning av värdefull film samt att följa den tekniska utvecklingen på filmområdel. Parterna är vidare ense om all verksamheten förutom med biografavgifter också skall bekostas med avgifter på inspelade videogram och all statsbidrag även i fortsättningen bör utgå lill stiftelsen. Parterna konstaterar också att villkoren för verksamheten skall utformas så att en effektiv och överblickbar medelsförvallning kan komma lill slånd.

Vid sidan av de regler och villkor som gäller för stiftelsen och för avgifterna till stiftelsen är parterna också överens om att verka för all förelag inom film- och videobranscherna medverkar lill alt värdefulla filmer når en vid spridning.

1 samband med avtalet kommer en särskild överenskommelse att slutas mellan SVT och Svenska Filminstitutet. SVT förbinder sig att, under den tid då 1982 års film- och videoavtal är i kraft, dels eriägga ell visst åriigt belopp för användning enligt bestämmelserna i avtalet, dels salsa ell visst belopp på förvärv av visningsrätlen fill svenska långfilmer saml samproduktioner av svenska långfilmer.

1982 års film- och videoavial ansluter i sina huvuddrag till uppbyggnaden av 1963 års filmavial. I avtalet anges bl. a. stiftelsens ändamål, de viktigaste bestämmelserna om stiftelsens organisation, regler om biografavgifier och videoavgifter samt grunderna för förvaltningen och användningen av stiftelsens medel och regler om ikraftträdande, ändring och upphörande av avtalet. 1 särskilda bilagor till avtalet har inlagils bl.a. närmare regler för den verksamhet som syftar lill all främja värdefull svensk filmproduktion saml alt främja spridning och visning av värdefull film. Del finns också elt antal prolokollsanteckningar. 1 avtalet likställs videogram med film i alla de fall där del är praktiskt lämpligt och motiverat. Jag återkommer längre fram till avtalels innehåll på olika punkter.

Prop. 1981/82:111 16

Parterna har enats om alt det nya avtalet skall träda i kraft redan den 1 juli 1982 och gälla till och med den 30 juni 1991. Härigenom förkortas löptiden för 1963 års filmavial med elt år.

2.5 Filminstitutets ställning

Svenska FUminstilulet har sedan sin tillkomst haft en central roll i svensk filmpolitik. Institutets stöd i olika former till svensk filmproduktion har gjort del möjligt att behålla en svensk filmproduktion med rimliga kvalilelsambilioner. Filminstilulels verksamhet för all bevara och levandegöra det filmkulturella arvet är av hög internationell klass. Filminstitutet gör också vikliga insatser för att sprida kännedom om svensk film utomlands.

Under 1970-talel har viss statlig filmslödjande verksamhet organiserats utanför Filminstitutets ram. Del gäller bidragsgivning till försök med filmvisning i nya former m.m., viss barnfilmverksamhet, projektbidrag lill viss filmproduktion saml försöksverksamhel med fraklstöd för film. En bidragande orsak lill att dessa verksamheter har föriagls utanför institutet är att del har bedömts olämpligt att anförtro bidragsfördelande och bedömande uppgifter ål ett organ som självt bedriver verksamhet på de områden som bidragen eller bedömningen avser.

Erfarenheten visar alt denna organisationsmodell har vissa nackdelar. Kunskaper och erfarenheter sprids inte på elt naturiigt sätl mellan olika delar av del filmpolitiska fältet. Ansvarsfördelningen uppfattas som oklar, inle minst av dem som berörs av besluten. Genom alt ansvar och resurser har fördelats på olika organ finns del risk för att möjligheterna till samspel mellan olika åtgärder inle utnyttjas i så slor utsträckning som skulle vara möjligt.

En huvudtanke i det nya avtalet är därför att Filminsfitutets uppgifter som centralt organ för filmen skall betonas starkare. Avsikten är all ansvaret för flertalet av de statliga åtgärder som i dag ligger utanför institutet skall föras dit. Som jag närmare kommer alt utveckla under avsnittet om finansieringsfrågor lämnar vidare reglerna för resursfördelning elt betydande utrymme för Filminstitutets styrelse att avväga insatserna mellan olika områden. Styrelsen får på detta säll ett reellt ansvar för hur olika behov inom filmområdet tillgodoses. En viktig nackdel med den nuvarande splittrade organisationen bortfaller därmed.

Det ligger emellertid enligt min mening onekligen ett problem i att institutet på så sätt får flera roller som kan vara svåra alt förena. Inom institutets ram kommer sålunda i fortsättningen alt rymmas såväl produktion av film för barn som granskning av sådan film med syfte att ge information lill användarna. Del är självklart alt den sistnämnda verksamheten måste bedrivas opartiskt, utan koppling lill institutets produktions-intressen. Samma sak gäller på de övriga områden där institutet bedriver

Prop. 1981/82:111 17

en egen verksamhet. Jag återkommer till dessa frågor under de olika avsnitten, men jag vill redan nu förulskicka all ett anlal oberoende beslutsorgan enligt avtalet skall inrättas för a» besluta i ärenden av här avsett slag.

2.6 Produktionsfrågor

En central filmpolitisk uppgift är all slå vakt om den svenska filmproduktionen. Det krävs en livaktig svensk filmproduktion om vi skall kunna behålla och uttrycka vår nationella särart inom ell område som i så hög grad domineras av multinationell produktion, avsedd för en väridsmark-nad. Filmens betydelse för att sprida kunskap om Sverige fill andra länder har stor betydelse.

Filmkonslens utveckling beror till sist på kreativiteten och kunnandet hos alla dem som är verksamma inom filmproduktionen. Bra filmer skapas inte genom administrativa åtgärder eller politiska beslut. Däremot är det viktigt att de regler som skall gälla för stöd till filmproduktionen är sådana all de gynnar en positiv utveckling.

Somjag har nämnt i del föregående finns det två synpunkter som del är särskill viktigt all framhålla i samband med stödet lill svensk filmproduktion. Den ena gäller produktionens omfattning, den andra avser inriktningen på kvaliletsproduktion.

Det är väsentligt alt en tillräcklig produktionsvolym kan upprätthållas. På så sätt kan vi i Sverige behålla de kvalificerade filmarbelare och tekniska resurser som behövs för elt löpande produktionsarbete. Om anlalel arbelslillfällen inom olika former av filmproduktion, särskild videoproduktion och produktion för televisionen, är tillräckligt stort kan de som är yrkesverksamma salsa på en personlig utveckling inom yrkesområdet. På så sätt tar vi bäst lill vara de kreativa resurserna inom del svenska filmli-vel. Del är också viktigt alt inle den egentliga spelfilmsproduklionen har en alll för liten omfattning

Del är emellertid inte möjligt all enbart genom offentligt produktionsslöd garantera en viss produktionsvolym. 1 stället är det angelägel all de offentliga insatserna kan samspela med andra tillgängliga resurser inom och utom landet.

En förutsättning vid tillkomsten av del nya avtalet har varit att produklionsslödet i dess helhet skall vara inriktat på kvalitetsfilm i vid mening. Filmer ulan kvalilelsambilion skall alltså inte kunna få offentligt produktionsslöd. Den nuvarande F-fonden, som ger generella produklionsgarantier till svenska långfilmer har inle någon motsvarighet i det nya avtalet. Allt garanlislöd är inriktat på filmer med en konstnärlig inriktning. Genom avtalet öppnas vidare en möjlighet för Filminstitutels styrelse att avsätta medel för förhöjda produklionsgarantier lill filmer som har en klart konst-näriig inriktning. Härmed bör även producenter med begränsade ekono-2   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr III

Kartong: S. 18, tredje stycket sista redan Står: garantitid Rättat till: garantistöd

Prop. 1981/82:111 18

miska resurser få möjlighet all producera konstnäriigl värdefulla filmer. De ökade resurserna för produkfionsgaranlier gör alt Filminstitutets behov av alt uppträda som delfinansiär för svenska långfilmer minskar. Det blir därmed möjligt för institutet att särskill engagera sig i produktionen av filmer där inslilulel bör känna ett särskilt ansvar. Del kan gälla debutant-verk, dokumentärfilmer eller filmer som av andra skäl kan ha svårt all hävda sig i en lönsamhetsinriklad produktion men som bör produceras av kullurpoliliska skäl. På delta säll betonas institutets uppgift all främja ålerväxten bland filmarna och alt slå vakt om genrer som har särskill svårt alt fortleva på marknadens villkor.

Sammantaget innebär dessa förändringar en ökad inriktning mol kvali-telsproduklioner i jämförelse med motsvarande stödformer i 1963 års avtal. Det finns därmed enligl min mening inte tillräckliga skäl att behålla den ordning med kvalilelsbidrag som finns i nuvarande avtal. Kvalitelsbi-dragen kan sägas komplettera ordningen med förhandsslöd genom all de ger möjlighet all premiera ell gott resultat. Å andra sidan finns del inga garantier för all kvalitetsbidragen verkligen används lill forlsall filmproduktion. I den mån kvalitetsbidragen tillfaller filmer som har producerats av Filminstitutet eUer som har erhållit produktionsgaranti från inslilulel blir effekten av bidragen främst en omfördelning mellan institutets olika fonder.

Del minskande antalet biografbesök under senare lid har lell lill vissa påfrestningar på stödformerna för långfilmsproduklionen. Filminslilulets avgiftsinkomster har inte ökat i takt med kostnadsslegringarna samtidigt som tillgången på riskvilligt produktionskapital utanför institutet har varit låg. Under en tid har inslitulels egna produktionsmedel kommit att svara för en avsevärd del av finansieringen av den svenska långfilmsproduklionen. Ell så omfattande åtagande har dock visat sig inle vara möjligt i längden, ulan inslilulel har tvingats inskränka sina engagemang. Under verksamhetsåret 1980/81 försämrades behållningen i fonderna för insfilutels egen produkfion och garanfistöd med sammanlagt ca 20 milj. kr.

I föregående års budgetproposifion (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 68) betonade jag att Filminsfitulet genom lämpliga åtgärder såsom förbättrad planering och kostnadskontroll och utökat samarbete med utomstående finansiärer bör se liU att produktionsresurserna används effektivt. Några av de svårigheter som inslilulel har drabbats av kan emellertid ha samband med del sätt på vilket resurserna för produktionsslöd anvisas i 1963 års filmavial. En ambition vid utarbetandet av 1982 års avtal har därför varit all uppnå en förenkling av stödformerna.

Den viktigaste allmänna stödformen för svensk långfilmsproduktion i del nya avtalet är förhandsslöd i form av selekliva produklionsgarantier. Enligt det nya avtalet ankommer det på Filminstitutets styrelse alt utforma närmare regler för produkfionsgaranliernas konstruktion, i vissa fall i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter. Del är enligl min me-

Prop. 1981/82:111 19

ning angeläget alt konstmktionen blir sådan att normaU ingen ytterligare finansiering från FUminstilulet skall behövas. Detta lalar för all garantierna bör läcka en ganska stor del av kostnaderna. Å andra sidan bör inle garantinivån sällas så högt alt producentens risk helt försvinner eller så all anlalel produktioner som inom en given resursram kan stödjas blir allt för litet. När styrelsen ulformar dessa bestämmelser bör man vidare överväga sådana regler att Filminstitutet för de produktioner som blir ekonomiskt framgångsrika och för vilka produklionsgarantier har beviljats tillförsäkras en viss andel av intäkterna även sedan de totala produktionskostnaderna täckts. Som jag tidigare har nämnt har i avtalet införts en möjlighet för inslitulels styrelse all, av de resurser som är avsedda för sfiflelsens produktionsengagemang, föra över medel till förhöjda produklionsgarantier lill filmer som har en klart konslnäriig inriktning. Inle heller i detta fall bör emellertid garantin sättas så högt all producentens risk helt försvinner.

Beslut om produklionsgaranfier fill långfilmer skall fallas av endera av två garantinämnder som har en fristående ställning i förhållande lill institutets styrelse. I likhet med vad som f. n. gäller för H-fondsslyrelserna skall dessa ha olika sammansättning på så säll alt i den ena garanlinämnden majoriteten av ledamöter och suppleanter utses av filmbranschen och en minoritet av Svenska Tealerförbundel, medan ordningen är den omvända i den andra garanlinämnden. Del nya avtalet är utformat på ell sådant säll all produklionsgarantier skall bokföras som kostnad så snart de har beviljats. Den tolala ramen för produklionsgarantier kommer på så sätt inle all överstiga tiUgängliga medel. Fömtsättningarna för överskådlighet och god hushållning i FUminslilulets ekonomiska förvaltning bör därmed förbättras avsevärt.

Med sådana regler för produktionsgarantierna kommer behovet för Filminstitutet att med hjälp av medel för den egna produktionen uppträda som delfinansiär för svenska långfilmer all minska. Detta ger institutet möjligheter all, på sätt somjag har angell i del föregående, särskilt inrikta sitl engagemang på kullurpolitiski värdefull produkfion som har särskill svårt all fortleva på marknadens villkor.

Den särskilda inriktningen av Filminsfitutets egen produktion ullrycks i bilaga 3 lill avtalet på så sätt att produktionen skall ha en klart konstnärlig inriktning. Den skall omfatta såväl filmer för biografvisning som filmer som med avseende på format och ämnesinnehåll i första hand är avsedda att distribueras på annat sätl. Behovel av film för barn och ungdom skall särskilt beaktas. Lägst tio procent av tillgängliga medel skall användas lill kortfilm, företrädesvis för barn.

Dämtöver regleras inle närmare hur insfitutet skall anordna produktionsverksamheten utan detta blir en fråga för institutets styrelse att bestämma. Jag ulgår från all institutet fullföljer och vidareutvecklar de tidigare strävandena att lägga ut produktionsuppdrag på företag och personer

Prop. 1981/82:111 20

utanför institutet och alt institutet ulformar verksamhetsformerna efter samråd med de parter som berörs av produklionsverksamheten.

Vid sidan av produktionsgarantierna för långfilm finns i del nya film- och videoavlalet särskilda resurser avsalta för produkfionsgaranlier lill svenska kortfilmer. Beslut om garantier fattas av en särskild garanlinämnd för kortfilm. Reglerna för produklionsgarantier för kortfilm och för garantinämndens arbele och sammansättning fastställs av inslitulels styrelse i samråd med Svenska Tealerförbundel. Minst hälften av det årliga garanfi-beloppel skall avse kortfilm för barn.

Genom de nya produktionsgarantierna för kortfilm tillgodoses huvuddelen av de behov som har fyllts av konstnärsnämndens projektbidrag till produktion av film. Det framstår därför som motiverat all minska anslaget till konstnärsnämnden för denna verksamhet. Jag anser dock all konstnärsnämnden även i fortsättningen bör kunna använda vissa resurser för projektbidrag på filmområdel. Jag avser att senare, under avsnillet om anslagsberäkningar, förorda all ett anslag av 315000 kr. anvisas till konstnärsnämnden för delta ändamål.

Enligt en prolokollsanleckning lill avtalet får styrelsen av de medel som är avsedda för institutets eget produklionsengagemang besluta om bidrag fill en eUer flera filmverksläder. All ställa resurser lill förfogande i filmverkstadens form kan vara ell lämpligt sätt alt lämna stöd till oprövade filmare och andra som har behov av att använda filmen för experiment eller dokumentation. På detta sätt kan även behovet av en resurs för konstnärliga experiment med videomediel tillgodoses. Del bör ankomma på styrelsen alt väga insatserna på detta område mot behovel av produktionsslöd i annan form.

2.7 Spridning och visning av värdefull film

Filmutbudet på de svenska biograferna hänger samman med de marknadsmässiga fömtsättningarna. 1 storstäderna, där publikunderlaget är fillräckligt stort även för "udda" filmer är biorepertoaren omväxlande och omfattar film för alla smakriktningar. På mindre orter smalnar utbudet. Del är främst filmer som kan väntas dra en tiUräckligt stor publik för att visningen skall bära sig ekonomiskt som visas på sådana platser. Filmer som attraherar mindre delar av publiken kommer sällan dit.

Sedan lång fid tillbaka har filmintresserade människor som inte har låtit sig nöja med den gängse repertoaren gjort ansträngningar för all få se också den film som bara visals på slorsladsbiograferna. Ur sådana ansträngningar bildades filmstudiorörelsen. Samma krafter ligger bakom Bio Kontrast, Bio 16 och Folkets Bio.

Del ligger i sakens natur all de kvalilelsfilmer som inle bedöms kommersiellt lönsamma att visa i första hand är de som inte är mest lältiUgängliga. Del kan fordras en viss vana vid denna typ av film för att t. ex. uppskatta

Prop. 1981/82:111 21

tidsförskjutningar, ett symbolfyUt bUdspråk eller en inträngande psykologisk skildring. För den som främst är van vid händelsefyllda "action-filmer" framstår dessa filmer ibland som tråkiga eller obegripliga.

Därför räcker del normalt inte med att göra kvalitetsfilmerna tillgängliga på biografema eller i andra sammanhang. Det krävs också att det finns människor med intresse och engagemang som kan la ansvar för att filmerna verkligen får möta sin publik.

Här har självfallet föreningslivet en viktig uppgift. Inom organisationer med filmverksamhet som huvudintresse, men också inom andra slags föreningar finns kunniga och ideellt inriktade människor för vilka ett akfivt arbete med kulturspridning framstår som naturligt. Även kommunalt bedriven verksamhet kan vara viktig i detta sammanhang.

Stödåtgärder som syftar fill all förbättra möjligheterna all visa kvalitets-film måste därför främst vara inriktade på att främja en rad olika lokala akfivUeter. Ingenting kan ersätta engagemanget och idealiteten hos många lokala kvalitetsfilmvisare men det bör vara möjligt att genom lämpligt utformade stödåtgärder på olika sätt underlätta de lokall verksamma film-entusiasternas arbete.

Den nu förda statliga poUtiken har i långa stycken detta syfte. Stafiigt stöd tUl "filmvisning i nya former" infördes fr.o.m. budgetåret 1975/76. Sådant slöd ulgår till de verksamheter som jag nyss nämnde samt lill viss verksamhet för invandrare och barn. Avsikten med det statliga stödet är att det skall användas för centrala insatser för all underlätta arbetet för dem som är verksammma lokall. Exempel på sådana insatser kan vara bevakning och dokumentation av filmutbudet, samordning och organisation av filmbokning, metodutveckling, utformning av projekt och kampanjer, ledarutbildning och information samt andra organisatoriska uppgifter.

Tanken bakom denna inriktning hos den statliga polifiken är all om de lokall verksamma avlastas uppgifter som lämpligen kan skötas gemensamt inom t. ex. en hel organisation kan de bättre koncentrera sina krafter på del som bara de kan utföra, nämligen att se fill att kvalitetsfilmen får möta sin publik.

Bl.a. lill följd av den statliga polifiken har del varU möjligt all under andra hälften av 1970-talet bygga upp och säkerställa verksamhet med kvaliletsfilmvisning inom flera olika organisationer. Genom den import och speciella form av distribution som sker inom i första hand Bio 16 och Folkets Bio har det blivit möjligt att nå ul med ell kvaliletsfilmulbud också till orter ulan biograf, samtidigt som filmerna har berikat den vanliga biorepertoaren. De statliga åtgärderna har förbättrat förutsättningarna all visa kvalitetsfilm i landet.

Som jag har berört inledningsvis finns del ett samband mellan utvecklingen på hemvideomarknaden och möjligheten att visa film. Del är sannoUkl att den ökade videokonsumfionen är en av de faktorer som leder lill ell

Prop. 1981/82:111 22

minskal anlal biobesök och därmed lill en minskad lönsamhet på biograferna vilket i sin lur kan resultera i alt visningsslällen för film försvinner.

En sådan utveckling bör motverkas av flera skäl. Med dagens teknik är del bara biografen som kan förmedla en fullödig filmupplevelse. Återgivningen av biograffilm på videogram ger i bästa fall en aning om den urspmngliga produkten. Om biografen lägger ner verksamheten kommer vidare möjligheten att se film att drastiskt minska för alla som inte har tillgång till videospelare. Filmen är ju tillgänglig för alla som vill betala biljettpriset, medan videon kräver en omfattande investering i uppspel-ningsutmstning. Eftersom uppspelning av videogram normall sker i hemmet, och möjligheterna att med dagens teknik anordna njutbara visningar i större gmpper är starkt begränsade, försvåras också möjligheten för filmstudios och andra folkrörelseorganisalioner att sprida kännedom om den mer kvalificerade filmen. Ett viktigt kullurpolifiskt arbele riskerar då att få sina fömtsätlningar drastiskt försämrade.

Bl.a. av dessa skäl finns det anledning alt i det nya filmavtalel särskill betona uppgiften att främja spridning och visning av värdefull film. Denna uppgift har som elt nyll ansvarsområde lagts på stiftelsen Svenska Filminsfitulet. Särskilda resurser har i avtalet avdelats för dessa ändamål.

Som jag nyss anförde kan emellertid ell centralt organ inle ensamt åstadkomma några stora förändringar på detta område. Del fordras ett samspel mellan den centrala nivån och de olika krafter som är verksamma på det lokala planet. Jag ulgår från att folkrörelser och andra sammanslutningar för spridning av värdefull film är beredda att samverka med FUmin-stilutet för det gemensamma målet all stärka kvalitetsfilmens ställning.

Del är emellertid också angelägel all de förelag som är kommersiellt verksamma inom film- och videobranscherna lar sin del av ansvaret. De filmer, videogram och biografer som finns inom dessa förelag är en väsentlig resurs som bör sättas in i de gemensamma ansträngningarna. 1 inledningen lill avtalet ger parterna därför uttryck för sin enighet om alt verka för att företag inom film- och videobranscherna medverkar lUl att värdefulla filmer når en vid spridning. I detta syfte bör branschernas avtalsparter verka för att elt kommersiellt utbud av värdefulla filmer finns tillgängligt i videogramform över hela landet, all värdefulla filmer på kommersieUt rimliga villkor ställs till förfogande för kvalitelsfilmvisningar och all situationen på mindre orter därvid särskUt beaktas samt att biografer på kommersiellt rimliga vUlkor ställs till förfogande för kvalitelsfilmvisningar som anordnas av annan än biografägaren. Dessa åtaganden är av väsenfiig betydelse för Filminstitutels möjligheter att lösa sin uppgtfl all verka för kvalitetsfilmens spridning.

De nackdelar som enligt vad jag anförde under avsnitt 2.5 hänger samman med den splittrade organisationen på filmområdel har varit särskilt märkbara när det gäller insatser för kvaliletsfilmvisning. Det har inte funnits möjlighet att, i den grad som varit önskvärt, grunda de olika

Prop. 1981/82:111 23

åtgärderna på samlade behovsbedömningar eller all löpande ta lill vara de kunskaper som kommer fram i verksamheten. Med en mer samlad organisation bör det bli möjligt all uppnå en större effekt av insatta åtgärder än f n.

Som framgår av vad jag hiltills har sagt innebär ansvaret för att främja spridning och visning av värdefull film alt man måste arbeta genom en rad olika organisationer, förelag och andra grupper. 1 en sådan situation är det givelvis angelägel att det organ som skall svara för verksamheten kan agera opartiskt och ulan bindningar lill den ena eller den andra av flera tävlande parter. Med hänsyn till all Filminstitutet har verksamhet inom en rad olika områden där konkurrens med organisationer och grupper kan förekomma måste den visningsfrämjande verksamheten förankras i organ som står fria från institutets övriga verksamhet.

Med hänsyn härtill har i avtalet och dess bilagor 4 och 5 föreskrivits all verksamheten skall handhas av två särskilda nämnder. Den ena, visningsnämnden, skall handha frågor om spridning och visning av annan värdefull film än barn- och ungdomsfilm, den andra, nämnden för barn- och ungdomsfilm, får hand om frågor som rör spridning och visning av värdefull film för barn och ungdom. De båda nämnderna skall utses av regeringen och kommer härigenom att stä helt fria i förhållande till FUminstilulet. Jag räknar med all del i dessa nämnder kommer alt kunna ingå företrädare för bl.a. kommunerna, folkrörelseorganisationer och andra sammanslutningar för spridning av film saml film- och videobranscherna.

1 bilagorna anges i huvuddrag vad de medel som disponeras av resp. nämnd skall användas till. De medel som visningsnämnden har till förfogande skall användas för verksamhet som syftar till att öka möjligheterna alt se och alt öka intresset för värdefull film. Del bör vara möjligt att finansiera import, spridning, marknadsföring eller andra åtgärder som syftar lill att väcka intresse för kvaliletsfilmen. För nämnden för barn- och ungdomsfilm gäller i huvudsak motsvarande bestämmelser utom all granskning och informationsverksamhet nämns särskilt. Inom ramen för dessa allmänt hållna regler och de ytteriigare riktlinjer som kan komma alt meddelas av regeringen ankommer del på resp. nämnd alt utforma verksamheten.

Den verksamhet med olika visningsfrämjande åtgärder som f n. pågår i statlig regi bör upphöra med utgången av budgetåret 1981/82. Därefter bör ansvaret övertas av institutet. När det gäller de bidrag som utgår lill vissa organisationer för visning av kvalilelsfilm har verksamheten i vissa fall nått en sådan stadga alt den bör vara tillförsäkrad fortsatt stöd åv viss omfattning. Detta bör i så fall anges som villkor för statsbidrag lill stiftelsen. F. n. anser jag all verksamheten inom Sveriges förenade filmstudios samt Bio Kontrast-verksamheten inom Folkets Husföreningarnas Riksorganisation fyller de krav man kan' ställa i detta hänseende. Vad gäller övriga bidragsmoltagare bör visningsnämnden resp. nämnden för barn-

Kartong: S. 23, rad 9 nedifrån Står: 1982/83 Rättat till: 1981/82

Prop. 1981/82:111 24

och ungdomsfilm väga omfattningen av fortsatt bidragsgivning mot behovel av insatser på andra områden, med beaktande av vad jag i det föregående har anfört om viklen av all man i verksamheten utnyttjar lokall förankrade organisationer. Det är angeläget att ta tillvara de positiva erfarenheter som har vunnits av den hittillsvarande verksamheten med filmvisning inom föreningsliv och folkrörelser.

Barnfilmrådel, som i administrativt hänseende är knutet till statens ungdomsråd, har byggt upp en verksamhet med granskning av film för barn. Granskningsomdömena har samlats i särskilda kataloger. Syftet med granskningen är att kunskaper om filmutbudet skall spridas lill dem som arbetar med film för barn. 1 barnfilmrådets regi anordnas konferenser där man förutom all informera om resultatet av granskningen också tar upp andra frågor om barn och film.

Enligl min mening fyller granskningen elt behov när del gäller all ge dem som arbetar med barnfilmverksamhel inom organisationer, kommuner m.m. en orientering inom det ofta förvirrande utbudet av filmer för barn. Hittills har granskningen främst rört filmer som har funnits tillgängliga alt hyra på 16 mm för interna visningar. Den gmpp som hyr sådan film är relativt avgränsad, och kan därför lätt nås av information som är avsedd för den.

Den snabba tillväxten av videogrammarknaden har skapat en ökad valfrihet för hemmen. Man är inte längre hänvisad lill de filmvisningar som arrangeras på biografer eller i andra sammanhang eller lill televisionens utbud, ulan kan inom ramen för del utbud som finns tillgängligt på orten själv välja program. Som jag nämnde tidigare bör film- och videobranschernas åtagande all verka för spridning av värdefulla filmer bl. a. kunna leda lill all sådana filmer kommer att finnas tillgängliga i videogramform över hela landet. Rätt utnyttjad bör valfriheten alltså kunna leda lill förbättrade möjligheter all få se bra film.

De ökade valmöjligheterna måste emellertid hanteras med ansvar. Detta gäller särskilt föräldrarnas ansvar för vad deras barn och ungdomar får se. Del är självklart all föräldrar inle bör medverka lill att barn får se sådana videogram med våldsinslag som enligl lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag inte får lämnas ut lill barn under femlon år. Men del är också angelägel alt föräldrarna hjälper barnen genom all välja och sovra i det övriga utbud av film för barn och ungdom som finns på videomarknaden. Här bör en granskningsverksamhel som motsvarar den som nu bedrivs i barnfilmrådels regi kunna få en ny och viktig uppgift genom all sprida information lill föräldrarna om de filmer för barn och ungdomar som finns att hyra i videoform.

1 samband med all 1982 års film- och videoavial träder i kraft bör ansvaret för granskningsverksamhelen föras över till Filminstitutet och där handhas av dess nämnd för barn- och ungdomsfilm. Något nyll barnfilm-

Prop. 1981/82:111 25

råd bör alltså inte förordnas när den nuvarande mandattiden löper ul den 30 juni 1982. För all omställningssvårigheterna skall minskas bör emellertid den personal som arbetar med dessa uppgifter hos statens ungdomsråd under en övergångsfid av ell år fortfarande vara anställd hos ungdomsrådet. Personalen kommer givetvis att redan fr.o.m. den I juli 1982 följa direktiv från institutets nämnd för barn- och ungdomsfilm, på motsvarande sätl som den nu arbetar under barnfilmrådels ledning. Statsbidrag lill lönekostnader m. m. för personalen bör alltså för budgetåret 1982/83 anvisas till statens ungdomsråd. Fr. o. m. den I juli 1983 bör emellertid motsvarande resurser lUlföras Filminsfitulet, varvid de personer som f n. arbetar med dessa frågor hos statens ungdomsråd om de så önskar bör beredas fortsalt anställning hos institutet.

Jag övergår nu lill att behandla frågan om försöksverksamheten med fraklstöd för film.

Huvudsyftet med försöket är all utröna om del är möjligt att med hjälp av fraktbefrielse för kvalilelsfilm åstadkomma ell bättre och mer omväxlande filmulbud utanför storstäderna. Verksamheten, för vilken gäller förordningen (1978:223) om fraklstöd för film, går så lill att statens biografbyrå, i samband med all filmerna granskas för offenllig visning, beslutar vilka filmer som skall kunna erhålla fraktbefrielse. En biografägare som visar dessa filmer erhåller ersättning för fraktkostnader av biografbyrån. Under försöksperioden är verksamheten begränsad lill vissa regioner, tillsammans ungefär en fjärdedel av landet.

Statens biografbyrå har redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten. Byrån konstaterar all en del fraklslödda filmer visserligen har visals på många orter, men att del främst lorde röra sig om filmer som hade blivit publiksuccéer även utan stöd. En påfallande slor andel av filmerna har visals myckel litet eller inle alls inom stödområdena. Effekten på biograf-repertoaren har alltså varit ringa.

När det gäller orsaken lill detta pekar biografbyrån på att stödbeloppet per visad film har varit litet. Administrativa problem och bristfällig information kan också ha inverkat.

Biografbyrån föreslår all försöket med fraklstöd forlsäller, men all vissa ändringar görs i slödels konstrukfion. Stödbeloppet bör inte längre vara begränsat till fraktkostnaden ulan beräknas schablonmässigt utifrån biografernas samtliga kostnader.

Remissyttrandena över biografbyråns rapport redovisas i del följande under avsnittet om anslagsberäkningar. Reaktionen har varit blandad. Några remissinstanser instämmer i slutsatsen alt slödel inte har haft någon effekt på repertoaren, medan andra anser att en sådan effekt föreligger i vissa fall, eUer att försöksperioden har varit för kort för all säkra slutsatser skall kunna dras. När del gäller den fortsatta verksamheten anser Sveriges Biografägareförbund och Sveriges Filmuthyrareförening all biografbyråns förslag till förändrade regler skall tillämpas under en fortsatt försöksperiod

Prop. 1981/82:111 26

om minst tre år, omfattande hela landet. Också Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Riksföreningen Våra Gårdar vill ha en förlängning av försökstiden och utvidgning av försöksområdet. Dessa organisationer förordar dock att nuvarande regler för beräkning av stödet tillämpas även i fortsättningen. Sveriges förenade filmstudios är tveksam till biografbyråns förslag. Organisationen pekar på behovet av en aktiv värvningsverksam-hel. Svenska Filminstitutet avvisar biografbyråns förslag.

För egen del kan jag konstatera att den hittills bedrivna försöksverksamheten med fraklstöd till värdefull film inle har gett något entydigt besked om möjligheterna alt på delta sätl förbättra filmutbudet på biograferna. En förklaring till detta kan vara den korta försöksperioden, en annan att stödområdena inle har varit anpassade lill organisationen inom filmdistri-bulionsledet. Jag förordar därför att försöksverksamheten fortsätter under yllerligare tre år fr. o. m. budgetåret 1982/83. En viss utvidgning och justering av stödområdena bör göras, dock inte mer än att högst hälften av Sveriges län omfattas av försöksverksamheten. 1 övrigi bör förulsällningarna vara oförändrade, dvs. stödbeloppet bör uppgå till den frakt som biografägaren skall betala och verksamheten bör handhas av statens biografbyrå. Det bör ankomma på regeringen alt, efter förslag frän biografbyrån, meddela bestämmelser om försöksverksamheten. Jag återkommer i del följande till frågan om anslagsberäkningen för budgetåret 1982/83. Jag vill i delta sammanhang betona viklen. av alt en generell åtgärd som fraktstödel kombineras med andra insatser för alt lokall väcka intresse för de filmer som visas. Jag utgår från att biografbyrån och Filminstitutet kommer att ha ell nära samarbete i dessa frågor.

Enligl vad som har överenskommits i del nya film- och videoavtalet kan de medel som finns tillgängliga för att främja spridning och visning av värdefull film bl. a. användas för att finansiera import och distribution av film. Det ankommer på visningsnämnden resp. nämnden för barn- och ungdomsfilm att, inom ramen för avtalets bestämmelser och de ytterligare riktlinjer som regeringen kan meddela, pröva behovel av olika åtgärder och utforma regler för verksamheten. 1 delta sammanhang vill jag redovisa vissa överväganden angående ett eventuellt slöd lill import av värdefull film.

Slöd till import av värdefull film bör vara öppet för alla importörer. Svenska Filminsfitulet bedriver i dag import och distribution av värdefull film för barn och vuxna. Jag räknar med alt.de medel som enligl avtalet kommer alt kunna användas av institutet för bl.a. administrativa basresurser för olika verksamheter kommer all göra det möjligt för institutet att fortsätta med dislribulionsverksamhelen. När det gäller importkoslnader bör Filminstitutet ha samma möjligheter som andra importörer att erhålla stöd för sin import.

Ell importstöd bör i princip vara uppbyggt som en garanti, dvs. importören bör helt eller delvis betala tillbaka erhållet slöd om filmen blir en

Prop. 1981/82:111 27

ekonomisk framgång. Slöd bör kunna utgå fill kostnader för kopior, översättning och textning saml tiU dubbning och andra versioneringsålgärder i fråga om film för barn. Behovel av särskilda versioneringsålgärder för handikappade och invandrare bör också särskill kunna beaktas. Slöd bör vidare kunna utgå lill lanseringsålgärder. I delta sammanhang är det angelägel att importören gör en egen insats. Importslödet bör alltså leda lill all filmerna erhåller en mer omfattande lansering än vad som är normall för filmer av det aktuella slaget. Del är också angelägel alt lanseringsålgär-derna utformas så alt filmerna får ökade utsikter alt bli visade utanför storstadsområdena. Importslöd bör inle utgå för rällighetsköp, eftersom ett sådant slöd skulle påverka prisbildningen på visningsräller på ell sätt som vore ogynnsamt för svenska filmimportörer.

Importslödet bör kunna utgå oberoende av del säll på vilket en film är avsedd all distribueras, dvs. såväl lill biografdislribuerad film som fill film som distribueras som smalfilm eller videogram. Slödel bör vara så utformat att del underlättar all en film distribueras på olika vägar.

När del särskill gäller film för barn viU jag fästa uppmärksamheten på den omfattande icke-kommersiella visning av barnfilm som vid sidan av den vanliga matinéverksamheten förekommer inom barnfilmsludios och annan föreningsverksamhet samt inom kommunal verksamhet. Denna bygger ofta på engagerade och osjälviska insatser från ledarnas sida. Vid utformningen av ett importstöd för barnfilm bör slor vikt läggas vid dessa distributionsmöjligheter.

1 den av barnkullurgmppen år 1978 avgivna rapporten Barnen och kuUuren förordades i fråga om slöd lill import av värdefull barnfilm bl. a. alt de filmer som erhållit stöd borde vara tillgängliga för alla distributörer tiU självkostnadspris. Om en sådan ordning kunde genomföras inom smal-filmsområdel skulle möjligheterna öka för de importerade filmerna att bli visade i olika sammanhang. Nämnden för barn- och ungdomsfilm bör därför undersöka om del är möjligt alt utforma ell importstöd enligl dessa principer.

Av vad jag tidigare har anfört om videogram som distributionsform för film framgår all jag anser alt videogrammen inle enbart har fördelar, såsom lällhanterlighelen och de låga kostnaderna, utan även nackdelar. Jag har nämnt den låga tekniska kvaliteten och svårigheten all anordna visningar för störte pubhkgrupper. Det framstår därför som mindre lämpligt all ersätta nuvarande stöd åt spridning och visning av kvalilelsfilm i filmform med stöd tiU spridning av videogram.

Däremot kan videogrammen fungera som komplement lill spridningen i filmform. 1 en situation där en betydande del av de svenska hushållen har fillgång lill videospelare är det givetvis angelägel all del finns tillgång lill videogram av god kvalitet på hyrvideomarknaden. Jag har tidigare redogjort för film- och videobranschens åtagande att verka för alt värdefuUa

Prop. 1981/82:111 28

filmer når en vid spridning. Även kvalilelsfilmer som har producerats eller importerats av Filminstitutet bör komma ul på hyrvideomarknaden.

1 delta sammanhang är del emellertid av största betydelse att den omfattande programbank som finns inom den svenska televisionen blir tillgänglig i videograrrtform. Det är fråga om ett myckel stort anlal program, ofta av hög kvalitet och med ett intresseväckande innehåll vars produktion har bekostats med TV-avgiflsmedel. 1 förhandlingarna med upphovsmännen om villkoren för att göra dessa program tillgängliga har nyligen en överenskommelse nåtts med Svenska Tealerförbundel. Härigenom blir ell visst antal program som har producerats av personer utanför Sveriges Radio-koncernen tillgängliga för visning i videogramform. Motsvarande förhandlingar i fråga om koncernens egna anställda har emellertid strandat och en medlingskommission har tillsatts av regeringen. Jag vill myckel starkt understryka angelägenheten av all en uppgörelse kommer till slånd också inom delta område. Om del inle sker blir det nödvändigt att överväga andra slag av åtgärder från statens sida.

Videogramutredningen har diskuterat frågan om hur televisionens verksamhet med videogramdistribution skall avvägas mot del som är televisionens huvuduppgift, att etersända program. Utredningen har betonat all verksamheten måste organiseras på ett sådant säll att utsikterna till en lönsam videogramdistribution inle kan påverka televisionens programpolitik i elerverksamhelen. Utredningens uppfattning får slöd hos många remissinstanser.

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 170) underslmkil att SR:s program i videoform bör tillföras del samlade videogramutbudet och att del får anses ingå i förelagels uppgifter att medverka till detta. Viss försöksverksamhet med videoutgivning och planer på en vidgad videoverksamhel föreligger inom SVT;s ram. Med hänsyn fill bl.a. de påpekanden som har gjorts av videogramulredningen, ulgår jag från alt regering och riksdag får pröva frågan om hur spridningen av dessa videogram skall bedrivas, innan verksamheten ges permanent form. 1 detta sammanhang vill jag påminna om alt i Utbildningsradions uppdrag ingår att förse utbildningsväsendet och organisafionslivel med TV-program i videogramform.

Videogramulredningen föreslår att en omfattande verksamhet byggs upp för all med folkbiblioteken som gmnd distribuera videogram. Remissreaktionen på förslaget har varit blandad. Många remissinstanser pekar på praktiska svårigheter och hävdar att de kostnadsberäkningar som utredningen redovisar är svagt underbyggda.

F. n. pågår i Södertälje ell försök i samarbete mellan kommunen och UR. Försöket innebär bl. a. att utbildningsprogram i videogramform sprids lill gmpper och enskUda studerande genom bibliotekens försorg. Medieutbildning är ett annat viktigt syfte med försöket.

För egen del anser jag det vara angeläget att videoteknikens positiva

Prop. 1981/82:111 29

sidor kan tas till vara i olika sammanhang. Bibliotek, men också skolor, organisationslivel m.m. är exempel på länkbara miljöer där verksamhet med video kan förekomma. Videon kan ge enskilda möjlighet att få tillgång till värdefullt programmaterial, även sådant som del inle är realistiskt att tänka sig kommer all kunna spridas genom gängse kanaler för hyrvideo. Även möjligheten att använda videoteknik för gestaltning av känslor och erfarenheter och för dokumentation, borde kunna prövas seriöst. Del finns f. n. inte samhällsekonomiska fömtsätlningar att bygga upp en distributionsapparat av det slag som utredningen har skisserat. Inte heller förslaget om försök med lokala medieverksläder kan förverkligas i den omfattning som utredningen har förordat. En viss begränsad försöksverksamhet bör enligt min mening ändå komma till stånd inom här berörda områden. Syftet med försöksverksamheten bör i första hand vara all pröva olika arbetsformer och distributionsvägar. Del är angelägel alt de verksamheter som kommer fram genom försöken är sådana att de kan genomföras inom ramen för lolaU oförändrade resurser. De medel som avsätts för försöksverksamheten bör därför i huvudsak användas för direkta försökskostnader. Inom ramen för de medel som, enligl vad jag kommer all föreslå i det följande, bör anvisas direkt lill Filminsfitulet för all främja spridning och visning av värdefull film räknar jag med all 2 milj. kr. bör användas för en försöksverksamhet av detta slag.

2.8 Filminstitutets övriga uppgifter

Bevakning av den tekniska utvecklingen

F.n. finns inom FUminstilulet en avdelning för leknisk information. Personalen inom avdelningen följer utvecklingen inom film, videogram och andra medier och sprider informafion om denna utveckling genom bl.a. seminarier och lidskriften Teknik och Människa.

1982 års film- och videoavtal innebär all Filminstitutet får som en av sina uppgifter att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område. Detta blir en uppgift som institutet får fullgöra med hjälp av de resurser som slår fill institutets förfogande för de filmkulturella ändamål som sfiftelsen skall främja i sin verksamhet.

Dessutom anvisas i avtalet särskilda medel lill film- och videobranscherna för branschfrämjande ändamål. I en prolokollsanleckning lill avtalet sägs all dessa medel bl.a. bör användas för studium av den tekniska UtveckUngen inom produktion och visning av film saml för praktiska försök på detta område. Jag utgår från all filminstitutet och branscherna kommer att samråda här om verksamhetens uppläggning.

Information m.m.

I nu gällande filmavial finns en särskild resurs avsatt för informationsåtgärder under den s.k. D-fonden, som tilldelas 5% av biografavgtflerna.

Prop. 1981/82:111 30

Informationsverksamhet förekommer också inom den verksamhet som finansieras med hjälp av institutets s. k. E-fond. Den nyss nämnda tekniska informationen är ell exempel på sådan verksamhet. Även stora delar av institutets övriga uppgtfter, t. ex. publicering av tidskrifter och böcker, kan anses ha informafionssyfte.

I det nya avtalet har åtskillnaden mellan medel för information och övriga uppgifter upphävts. I de medel som enligl avtalet skall användas för de filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i sin verksamhet ingår aUtså resurser som motsvarar vad som nu används för informationsverksamhet inom och utom Sverige.

I 18 § D i nuvarande avtal anges alt en viss andel av de avgiftsmedel som skall användas enligl denna punkt skall disponeras av filmbranschen för vissa gemensamma ändamål. Dessa medel har förvaltats av Filmbranschens samarbelskommillé under namnet Filmbranschens Samarbelsfond. Medlen har använts för alt genom PR-ålgärder, publikationer och olika kollektiva artangemang söka stimulera intresset för film saml alt befästa och utveckla filmbranschens relationer till publik och massmedier.

Som jag nyss nämnde under avsnittet om bevakning av den tekniska utvecklingen har i det nya avtalet särskilda medel avsatts tUl film- och videobranscherna för branschfrämjande ändamål. De informationsändamål som jag här har nämnt bör kunna tillgodoses även inom ramen för dessa medel.

Bevara och levandegöra kulturarvet på filmområdet

Främst under de senaste tjugu åren har en omfattande verksamhet byggts upp för information, dokumentation, arkiv m. m. på filmområdel. Huvuddelen av verksamheten försiggår inom Svenska Filminstitutet, även om vissa delar har kommit alt bedrivas utanför inslilulel.

Filminsfitutets bibliotek fungerar som svenskt specialbibliotek inom filmområdel. Boksamlingen omfattade 25941 böcker vid slutet av verksamhetsåret 1980/81. Antalet löpande tidskrifter är 250. Bild- och affischarki-vel och klipparkivet hos FUminstilulet innehåUer ell myckel omfattande material om svensk och utländsk film. I FUminslilulets filmarkiv sparas svenska och utländska filmer. 1 anslutning lill filmarkivel pågår också ell arbete med all restaurera sådan äldre svensk spelfilm som är gjord på brandfarligt nitralmaterial. FUminslilulets filmklubb har föreställningar dels i filmhuset, dels i Filminstilulels biografer i Filmstaden i Stockholm. Anlalel besökare vid klubbens 1271 visningar uppgick fill drygl 90000 verksamhetsåret 1980/81. Filminsfitulet bedriver också en omfattande publiceringsverksamhet. Särskill kan nämnas tidskrifterna Chaplin och Teknik och Människa samt arbetet med den svenska filmografin, som i färdigt skick skall innehålla uppgifter om alla spelfilmer som har producerats i Sverige.

Den verksamhet somjag här har angivit har slor betydelse för värt lands

Prop. 1981/82:111 31

filmkullur och ligger i många fall på en internationellt hög nivå. Verksamheten bör även i fortsättningen kunna bedrivas i huvudsak inom ramen för Svenska FUminslilulets verksamhet. Enligt min mening bör staten i princip inle ingripa reglerande när det gäller omfattningen och utvecklingstakten för olika verksamhetsgrenar. Del bör alltså även i fortsättningen ankomma pä Filminstitutet all inom ramen för tillgängliga resurser göra de avvägningar som erfordras.

På en punkt finns del emellertid anledning att närmare kommentera uppgifts- och ansvarsfördelningen på denna sektor.

När det gäller bevarande av filmer har, somjag har nämnt i del föregående, en omfattande verksamhet byggts upp inom FUminstilulet. Anlalel titlar är f n. ca 8000 och tillväxten är ca 300 titlar årligen. De filmer som tillförs arkivet har i de flesta fall deponerats där av sina ägare i enlighet med de internationella standardvillkor som gäller för detta område. Del är oftast fråga om kopior som har visals en längre eller kortare lid på biograferna, vilket kan leda lill alt de är i ganska dåligt skick. Materialet får inle utnyttjas utanför Filminslilutel men däremot i filmklubbens verksamhet.

Den I januari 1979 trädde lagen (1979:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar i kraft. Lagen syftar bl. a. lill all säkerställa all exemplar av filmer, fonogram saml radio- och TV-program bevaras ål eftervärlden. Enligt lagens 12 § skall ell pliktexemplar av alla filmer i 16 eller 35 mm format som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreslällning lämnas till ALB. Den som har lämnat pliktexemplaret får det tillbaka sedan arkivet har framställt en kopia i form av ett videogram. Det bevarade materialet får endasi utnyttjas för forskningsändamål.

Som framgår av del nyss anförda bygger bevarandet av filmer hos Filminstitutet och hos ALB på olika legala förutsättningar. Man utnyttjar olika teknik och har olika syften. Filminslilulets filmer tillförs institutet efter frivilligt åtagande medan ALB får filmerna genom lagstiftning. Bevarandet hos ALB bör därför vara fullständigt fr.o.m. all lagen började gälla. ALB utnyttjar videoband, medan Filminslilutel primärt bevarar filmen i den urspmngliga filmformen. De videokopierade filmer som har bevarats hos ALB får användas endasi av forskare, medan Filminslilutels filmer har ell vidare användningsområde. I propositionen (prop. 1977/ 78:97) om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar uttalade jag all jag fann del angelägel all Filminstitutet även i fortsättningen genom avtal kan la emot och förvara film på filmbas.

Även om fömtsättningarna för de båda institutionernas bevarande av filmmaterial sålunda skiljer sig ät, bör del finnas goda förulsätlningar för elt nära samarbete i den praktiska hanteringen. Ell sådant samarbete har också kommit lill stånd i fråga om i första hand bevarande av ufiändsk spelfilm.

Prop. 1981/82:111 32

1 ell följande avsnitt kommer jag alt ge en samlad redogörelse för finansieringsformer och ekonomiska förutsättningar för olika åtgärder på filmområdet. Jag räknar med att resurserna kommer all räcka till en viss nödvändig förstärkning av institutets arkivfunktioner.

2.9 Finansieringsfrågor

Nuvarande filmavtal utgår från att biografavgifierna skall finansiera de olika delarna av Filminstitutets verksamhet. Fördelningen av avgiftsmedel mellan olika ändamål regleras i avtalets 18 §. Särskill under 1970-talels senare hälft har filmområdet också tillförts direkta statsbidrag. Dessa kan delvis ses som ell uttryck för ambilionshöjningar, delvis som en följd av all biografavgiflernas utveckling inte har varit sådan att uppnådda positioner har kunnat bibehållas. Statsbidragen har förts till bestämda delar av Filminstilulels verksamhet eller till verksamhet utanför institutet.

Inför förhandlingarna om 1982 års filmavtal har del varit en strävan all utvidga finansieringsbasen för åtgärderna på filmområdel. Det har inte visat sig möjligt alt öka del procentuella avgiftsuttaget på biograferna. Däremot har en överenskommelse nåtts med videobranschen om en frivil-Ug avgift på inspelade videogram som i princip motsvarar biografavgiflen. Därigenom kommer utnyttjande av film i videogramform all bidra till finansieringen av de filmpolitiska åtgärderna. Den svenska televisionen har tidigare haft en överenskommelse direkt med Filminslilutel om samarbete inom filmproduktionens område. Detta förhållande beslår, genom all SVT kommer att ingå ett nytt avtal med Filminstitutet. TV-bolagel förbinder sig alt dels betala 5 milj. kr. i fast penningvärde lill Filminstitutets allmänna verksamhet, dels satsa minst en lika slor summa i samproduktioner av och förvärv av visningsräller lill svenska långfilmer. I gengäld berättigar televisionens insats lill produklionsgarantier i de fall det är frågan om en utlagd produktion där televisionen satsar högst hälften av produktionskostnaden.

Del statsbidrag som utgår lill filmändamål har i årets budgetarbete av statsfinansiella skäl endast kunnat räknas upp med elt mindre belopp. På förslag av chefen för budgetdepartementet har emellertid regeringen nyligen, i en remiss lill lagrådet, föreslagit en skatt på oinspelade ljud- och videokassetlband. En viss del av de inkomster som kommer in från den aviserade skallen skall användas för olika åtgärder på bl.a. film- och bildområdena. Till följd av effekterna för sysselsättningen inom filmområdel, som den snabba ökningen av videoapparater i hemmen har fört med sig, är del nödvändigt med vissa statliga insatser av detta slag. Regeringen har tidigare denna dag beslutat föreslå riksdagen all av liknande skäl vissa insatser också skall göras på bl. a. musikområdel.

Prop. 1981/82:111 33

Genom all dessa insatser möjliggörs av skatten på oinspelade kassetter kan också deras storlek komma att variera från lid till annan. Om intäkterna minskar blir del därför nödvändigt alt minska bidragsgivningen i motsvarande mån. Detta är dessutom motiverat av all en sjunkande försäljning av lomkasseller rimligen orsakas av en minskad kopiering och att därför behovel av särskild kompensation till upphovsmän m.fl. i motsvarande mån minskar.

Biografavgifierna kan beräknas lill ca 40 milj. kr. Det nuvarande statsbidraget utgör inkl. fraktstödel efter uppräkning ca 25,2 milj.kr. Av intäkterna från den nya skallen på oinspelade kassetter bör 8,5 milj. kr. tillfalla film- och videoområdena medan den avtalsreglerade avgiften på inspelade videogram kan beräknas inbringa 17-21 milj. kr. Televisionens bidrag är 5 milj.kr., allt per år. De samlade resurserna för film- och videoändamål uppgår alltså lill 95-100 milj.kr. Beräkningarna är dock osäkra på vissa punkter, eftersom utvecklingen är svår alt uppskatta.

Under del senare årtiondets reformarbete inom kultur- och utbildningsområdena har det varit en ambition att decentralisera ansvaret för verksamheten så långt som möjligt. De organ som har direkt kontakt med verksamheten har bedömts ha de bästa förutsättningarna all bedöma var behoven är störst och vilka åtgärder som har de bästa förutsättningarna att bli effektiva. Myndighelerna lämnas en betydande frihet alt avgöra på vilket sätl tilldelade resurser skall användas.

Enligl min mening bör dessa principer tillämpas också på filmens område. Den nuvarande stela fondstrukluren i avtalet, som starkt har bidragit lill svårighelerna all överblicka omfattningen av institutets ekonomiska åtaganden, bör ersättas med en ordning med en enda fond till vilken olika slag av inkomster kan föras. I avtalet har angivits vissa riktlinjer för hur dessa medel skall användas, men Filminstitutets styrelse lämnas en betydande frihet när det gäller att fördela resurser mellan olika ändamål.

Reglerna om fördelningen av resurser slår i 32§ i 1982 års film- och videoavial. Enligl denna skall avgiftsinkomsterna föras till en fond, till vilken även andra inkomster kan föras. Fondmedlen skall användas med lägst 20% för stiftelsens engagemang i produktion av svensk film. lägst 35% för produklionsgarantier till svenska långfilmer, lägst 5% för produklionsgarantier till svenska kortfilmer saml lägst 5 % för att främja spridning och visning av svensk film. För stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa basresurser för viss verksamhet samt för de övriga filmkulturella ändamål som sfiftelsen skall främja i sin verksamhet skall högst 25% användas. 3% skall användas av film- och videobranscherna för branschfrämjande ändamål. Inkomster som uppkommer i produktionen skall användas i produktionen medan inkomster i övrig verksamhet skall användas i denna verksamhet. I paragrafen sägs också att del ankommer på styrelsen att av tillgängliga medel årligen avsälla de reserver som anses erforderliga. Om inkomsterna överstiger 100 milj. kr. i prislägel den 1 juli 3    Riksdagen 1981182. I saml. Nr 111

Kartong: S. 33, rad 38 Står: skall 25 Rätlat till: skall högst 25

S. 34, sista stycket rad 4 Står: och förordningen om Rättat till: (1928: 370) och lagen (1947; 576)

S. 47, rad 20 Står: chefen------------------------------- föreslå Rättal lill: regeringen      till

lagrådet

Prop. 1981/82:111 34

1982 gäller andra procenttal. Då skall vidare ell särskilt stöd till produktion av värdefulla videogram införas.

De procenttal somjag har angett har summan 93. Jag vill vidare erinra om all för stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa basresurser samt för övriga filmkulturella ändamål har i avtalet angetts en högsta procentandel. Härigenom skapas möjlighet för styrelsen all avväga insatsernas storlek mellan olika områden, utöver vad som följer av avtalet. Enligl min mening bör denna möjlighet normall vara tillräcklig för all tillgodose uppkommande behov. Riksdag och regering har givelvis möjlighet att i form av bidragsvillkor meddela föreskrifter om användningen av statsbidrag.

I en särskild prolokollsanleckning förutsätter parterna i 1982 års filmavial all styrelsen under ett inledande skede av avtalets giltighetstid inom ramen för de regler som anges i 32 § vidtar särskilda åtgärder i syfte all förbättra sttflelsens ekonomiska ställning. Enligt min mening bör del till en börian vara möjligt all årligen avsälla medel i storleksordningen 10% för att täcka fidigare underskott.

2.10 Vissa ytterligare frågor om avtalet

Avgifterna

Biografavgiflen behålls oförändrad i del nya avtalet. Avgiflsprocenten är fortfarande 10% och avgifien skall betalas av samma kategorier av biografer som f. n., dvs. biografer som ger mer än fem föreställningar i veckan, utöver barnmatinéer. Vissa undanlag från avgiflsskyldighelen m.m. som finns i del gamla avtalet återfinns också i det nya. Nuvarande former för uppbörd och redovisning behålls också.

Videoavgiflen är uppbyggd efter mönster av biografavgiflen med de förändringar som följer av videogrammens särart. Utgångspunkten är att den som distribuerar en videokassett lill uthyrarna har en viss genomsnittlig intäkt av varie kassett under den lid kassetten finns kvar i distribution. Denna intäkt har för långfilmskassetter beräknats till 800 kr. och för kort-filmskassetler lill 480 kr. Avgifien har satts lill 5% och avgifien blir alltså 40kr. för en långfilmskassett och 24 kr. för en kortfilmskasselt. Avgiften erläggs av den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av videogram direkt till kunder för enskilt bruk.

Avdragsrätt för avgijter

Enligl förordningen (1963:173) om rätt alt vid taxering för inkomsl njuta avdrag för avgifter fill Stiftelsen Svenska Filminstitutet, m.m. är avgift enligt 1963 års filmavial avdragsgill vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt. Motsvarande bör gälla för såväl biografavgifl som videoavgift enligt 1982 års film- och videoavtal. Införandet av en avdragsmöjlighet

Prop. 1981/82:111 35

även för videoavgift kan beräknas leda lill en minskad skalteinläkl för statlig inkomstskatt på upp tiU 9-12 milj. kr. Jag räknar emellertid med alt del ökade skalleunderlag som den nya avgiften kommer alt medföra kompenserar detta. Sltflelsen bör vidare såsom hillills vara befriad från skyldighet alt erlägga skall för inkomst och förmögenhet i vidare mån än vad avser kommunal inkomstskall för inkomsl av fastighet. Chefen för budgetdepartementet kommer senare i vår all föreslå regeringen alt lägga fram förslag om de ändringar i skaltelagsliftningen som avtalet föranleder.

Avtalstid, uppsägning, ändringar m.m.

Det nya avtalet träder i kraft den I juli 1982 och skall gälla t. o. m den 30 juni 1991. Härigenom kommer avtalstiden för 1963 års filmavial alt förkortas med ell år. Om avtalet inle sägs upp senast två år före utgången av avtalsperioden förlängs det automatiskt med tre år för varje gång.

Staten får säga upp avtalet, om filmbranschen eller videobranschen bryter mol det. Filmbranschen får säga upp avtalet, om nöjesskatt för biografföreslällningar återinförs eller om annan skatt av väsentligen samma karaktär och effekt införs eller om mervärdeskatt införs på filmvisning. Videobranschen får säga upp avtalet om särskild kassettskatt eller liknande pålaga läggs på inspelade videogram. För båda branscherna gäller att uppsägning får ske om rätten alt göra avdrag för biografavgiflen vid beräkning av nettointäkt av rörelse begränsas eller avskaffas.

Sedan avtalet har varit i kraft tre år får varie part påkalla överläggningar med övriga parter om villkoren i avtalet. Samma sak gäller när avtalet har gällt i sex år.

Ändringar av bestämmelserna i avtalets bilaga 3, som behandlar reglerna för produklionsslödet, får göras av stiftelsens styrelse. För att bli giltigt måste elt sådant beslut godkännas av regeringen. Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen.

Om avtalet sägs upp lill upphörande vid avtalstidens slut skall samma regler gälla som i 1963 års filmavtal. Om stiftelsen likvideras skall behållningen, med undantag av de för de två sista avtalsåren redovisade avgifterna, tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna ändamål.

2.11 Vissa övriga frågor

Under delta avsnitt lar jag upp vissa frågor som har aktualiserats i videogramutredningens betänkande och som jag inte behandlar på annan plats.

Våld i videogram m. m.

Videogramulredningen diskuterar olika medel för att komma till rätta med del förhållandel alt program med grova våldsinslag sprids i videogramform. Utredningen konstaterar att dessa frägor ingår i yttrandefrihets-

Kartong: S. 35, rad 5 Står: inkomst eller Rättal lill: inkomst och

Prop. 1981/82:111 36

utredningens uppdrag och lägger därför inte fram något eget förslag. Med hänsyn fill del stora intresse som dessa ling har väckt hos remissinstanserna vill jag i detta sammanhang klargöra min inställning.

Yttrandefriheten är en av de viktigaste grundvalarna för ett fritt samhällsskick. Friheten all i olika form ge ullryck för meningar och upplysningar om sakförhållanden är en nödvändig förutsättning för att de makthavandes verksamhet skall kunna granskas och kritiseras på del sätl som är nödvändigt i en demokrati. Den är också nödvändig för forskares och konstnärers arbele med att vidga vårt velande och berika våra upplevelser.

Enligt regeringsformen är varje medborgare tillförsäkrad vissa grundläggande fri- och rättigheter, exempelvis yttrandefrihet, informationsfrihet och mötesfrihet. Dessa friheter får begränsas endasi med hänsyn lill de skäl som anges i regeringsformen.

Tryckfriheten regleras i tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. För yttranden i radio- och televisionsprogram gäller radioansvarighetslagen som är uppbyggd efter mönster av tryckfrihetsförordningen men är vanlig lag. Yilrandefrihelsulredningen har lill uppgift alt föreslå en grundlagsreglering av yttrandefriheten som skall utformas efter mönster av tryckfrihetsförordningen och omfatta alla de medier som kan ha särskild betydelse för åsiktsbildningen i samhället. Yttrandefrihetsutredningen har också i uppdrag att överväga om del föreligger tillräckliga skäl för all bibehålla någon form av vuxencensur på filmens område. Enligl vad jag har erfarit avser utredningen att lägga fram sill slutbetänkande under år 1982.

Frägan om filmcensur och angränsande frågor har diskuterats under lång tid och har fått förnyad aktualitet i samband med den snabba ökningen av antalet videospelare och det ökade utbudet av inspelade videokassetter för uthyrning. Bakgrunden lill del stora intresset för dessa frågor är givelvis bildmediernas stora förmåga att påverka åskådaren och den motsättning som därför uppslår mellan intresset av yttrandefrihet och önskan all skydda åskådarna mot skadlig påverkan av dessa medier.

Förhandsgranskningen av biograffilm regleras i den s. k. biografförordningen'. Enligt denna förordning får inle vid offentlig visning av biograffilm förevisas en film som inle dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.

Biografbyrån får inte godkänna en film eller en del av en film, vars förevisande på grund av det sätl på vilket händelserna skildras och del sammanhang i vilket de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda lill brott. Inte heller får en film eller en del av en film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpUgt med hänsyn fiU

' Förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. (ändrad senast 1979: 213).

Prop. 1981/82:111 37

rikels förhållande till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Dessutom kan godkännande vägras om biografbyrån finner alt förevisandet av en film eller en del av en film skulle uppenbarligen strida mol allmän lag.

Del som nu har berörts är den s. k. vuxencensuren. Den s. k. barncensuren innebär att en film eller en del av en film inle får godkännas för barn under sju år eller för barn, som har fyllt sju men inle elva år, eller för barn, som har fyllt elva men inte femlon år, i den mån den kan vålla barn i en sådan åldersgrupp psykisk skada. Biografbyrån får inle vägra all godkänna en film på någon annan grund än dem som nu har nämnts.

Barn under femlon år får inle lämnas tilllräde lill en biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån har godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

Biografförordningens bestämmelser innebär en begränsning inte bara av yttrandefriheten ulan också av mötesfriheten, eftersom den lar sikte just på en form av sammankomster som till slor del faller under regeringsformens skydd för mötesfriheten. Med hänsyn till att bestämmelserna om filmcensur fillgodoser delvis andra intressen än dem som enligl 2 kap. 14 § regeringsformen får leda lill en begränsning av mötesfriheten har i punkt 4 övergångsbestämmelserna lill lagen om ändring (1976:871) i regeringsformen föreskrivits all de vid ikraftträdandet den 1 januari 1977 föreliggande bestämmelserna om all en film inle får förevisas offentligt, om den inle dessförinnan har godkänts för sådan visning, gäller utan hinder av regeringsformens regler om mötesfriheten. En konsekvens av denna undanlagsregel är all en skärpning eller utvidgning av reglerna om förhandsgranskning måste föregås av en grundlagsändring.

Med anledning av den offentliga diskussion om våldsinslag i videogram som log fart i slutet av år 1980 framlades departementspromemorian (Ds Ju 1980: 14) Våldet i videogram m. m. Förslag angående lagstiftningsåtgärder. Promemorian låg lill grund för förslagen i prop. 1980/81; 176 med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.

1 propositionen avvisar föredraganden olika slag av förhandsgranskning av videogram. 1 slällel föreslås en lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Enligt förslaget i propositionen skulle filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mol människor eller djur inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte få lämnas ul till barn under femton år eller spelas upp vid särskill anordnad visning, när något sådant barn är närvarande. 1 lagförslaget föreskrivs undanlag för offentliga filmvisningar, sändningar av televisionsprogram saml filmer som av biografbyrån godkänts för visning för åldersgrupp under femlon år, eller videogram av samma innehåll.

Kartong: S. 44, sista stycket rad 1 Står: 5.4 Rättat tiU: 2.7

sista stycket rad 3 Står: minst tre år Rättat till: tre år

Prop. 1981/82:111 38

Vid behandlingen i konslilulionsutskottet (KU 1980/81:28) föreslog utskottet all lagen också skuUe innehålla förbud mol spridning av s.k. exlremvåld. En ny 1 § föreslogs med förbud mol spridning till allmänheten av filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av all någon utsätts för rått eller sadistiskt våld såvida spridandel med hänsyn lill framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigi är uppenbart oförsvarligt. Vid behandlingen i riksdagen antogs lagförslaget utom den föreslagna nya I §. På förslag av moderata samlingspartiet, som åberopade reglerna i regeringsformens 2 kap. 12 § tredje stycke, som ger möjlighet för en minoritet i riksdagen all uppskjuta behandlingen av ell förslag fill lag om inskränkning i gmndläggande fri- och rättigheter, beslöt riksdagen att paragrafen skulle vila i minst tolv månader.

F. n. är del alltså inle lagslridigl att i videogramform lill personer över 15 år sprida l.ex. biograffilmer som statens biogralbyrå har lolalförbjudit för visning på biograf, eller filmer som med säkerhet skulle bli förbjudna om någon lät granska dem för biografvisning. Jag utgår emellertid från att riksdagen kommer all anta den vilande 1 § i videovåldslagen så snart lolvmånadersfrislen har löpt ut. Därefter kommer det att finnas en laglig grund för ingripande mot i varje fall de värsta våldsskildringarna.

1 praktiken synes hemvideobranschen redan ha inlett en anpassning till de normer som gäller för biografbyråns granskning av biograffilm. Jag ulgår från all denna anpassning kommer att forlsälla, och alt ulbudel på video snart kommer alt överensstämma med de filmer som visas på biograf Enligl min mening finns del därför inle behov av ytterligare regleringar på detta område i avvaktan på ställningstagande till yttrandefrihets-utredningens kommande förslag.

Jag vill också betona det ansvar som åvilar föräldrar, lärare, ungdomsledare och andra som är engagerade i barns och ungdomars uppfostran och utbildning. Utan all dessa personer visar vaksamhet och initiativkraft kommer ingen lagstiftning som är förenlig med kravet på yttrandefrihet alt kunna skydda de unga från skadlig påverkan. Del gäller att bevaka afi lagens bestämmelser iakttas, men också att la initiativ för all positiva kvalilelsalternaliv erbjuds. Jag vill i delta sammanhang erinra om vad jag i det föregående har anfört om granskning av filmer för barn och ungdom.

Utbildningsfrågor

Videogramutredningen förordar i sitt belänkande efter kontakter med gymnasieulredningen (U 1976:10) alt särskilda gymnasielinjer inrättas med bild- och dramaulbildning. Videogramutredningen betonar all också ljudinspelning och ljudredigering bör las med i undervisningen. Sedan belänkandel lämnats har gymnasieulredningen den 9 december 1981 avlämnat sitl principbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola. Gymnasieulredningen har föreslagit fyra tvååriga estefiska studieprogram, bland dem elt för bild och form. Inom detta studieprogram har utredningen

Prop. 1981/82:111 39

föreslagit att yrkesprakfik skall kunna förläggas lUl bl. a. TV- och filmstudios och reklambyråer. Efter ell första gemensamt år föreslås inom studieprogrammet bild och form fem olika specialiseringar, däribland foto/film. Gymnasieulredningen har i sill betänkande av olika skäl inte kunnat gå in på en detaljutformning av de estetiska utbUdningarna men ullalar all del är angelägel all arbele på detta kan ske så snart som möjligt. Betänkandet är utsänt på remiss fram fiU den 1 november 1982.

Videogramutredningen lägger också fram vissa förslag om mediekunskap i lärarfortbildningen. Organisationen och inriktningen av personalutbildningen inom skolväsendet behandlades av riksdagen våren 1981 med anledning av propositionen om skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/81:97, UbU 1980/81:37, rskr 1980/81:385). 1 korthet innebär riksdagens beslut alt den största delen av personalutbildningen skall ske i form av enstaka kurser inom högskolan. Inom högskolan skall personalutbildningen planeras av en fortbildningsnämnd inom var och en av de sex högskoleregionerna. Vidare innebär riksdagens beslut all skolstyrelserna, i StäUel för som nu länsskolnämnderna, skall besluta om lön med B-avdrag vid tjänstledighet.

Det ankommer således på högskolemyndigheterna all planera personalutbildningen så att skolväsendels behov tillgodoses. Videogramutredningens förslag till viss fortbildning är, om berörda myndigheter finner del angelägel, möjligt att genomföra inom ramen för den nyligen reformerade personalutbildningen. Jag finner därför inle anledning att närmare behandla denna fråga.

Utredningen har vidare föreslagit all universitets- och högskoleämbetet bör ges i uppdrag att göra en översyn av bildkunskapens ställning i de olika läramtbildningarna, då bildkunskap behöver ges en mer framträdande plats i lärarnas gmndulbildning. Jag förutsätter all UHÄ i sin fortlöpande översyn av utbildningarna inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken lar hänsyn liU den utveckling som sker inom och utom skolan och som bör påverka innehåUet i och uppläggningen av de skilda utbildningslinjerna.

Videogrammen och de handikappade

Videogramulredningen konstaterar all videogrammen för vissa grupper av handikappade öppnar helt nya möjligheter alt bryta en pålvungen isolering. Delta gäller i första hand för de hörselhandikappade. Fr. o. m. innevarande budgetår utgår ett särskiU bidrag tiU Sveriges Dövas Riksförbund för produktion av videogram för döva. Utredningen konstaterar att de erfarenheter som erhålls från videogramproduklionen för de döva bör kunna las fill vara och resultera i liknande möjligheter för andra handikappgrupper. Enligl utredningen bör dock handikappade i göriigasle mån erhålla informafion och upplevelser gemensamt med den övriga befolkningen. När del gäller ljud- och bildprogram vilar enligl utredningen ett stort ansvar på

Prop. 1981/82:111 40

SVT och UR att redigera sill programutbud på ell sådant säll all del blir tillgängligt ocksä för handikappade.

Remissinstanserna instämmer allmänt i behovel av särskild videogram-produktion för döva och hörselskadade. När del gäller videogramproduklion för övriga handikappgrupper varnar en del remissinstanser för en övertro på elektroniska medier.

För egen del vill jag erinra om del särskilda statsbidrag som ulgår lill Sveriges Dövas Riksförbunds videogramproduklion. Vidare har regeringen i årets budgetproposition föreslagit all rikscenlralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH) skall få en viss förstärkning, som bl. a. skall kunna användas för framställning av läromedel på video hos rikscen-Iralen för pedagogiska hjälpmedel för hörselskadade (RPH-HÖR). Enligl min mening bör emellertid en förstärkning med 250000 kr. ske av bidraget lill Sveriges Dövas Riksförbund. Jag återkommer lill delta under avsnillet om anslagsberäkningar.

Det är angeläget all de handikappades särskilda behov beaktas överallt där så lämpligen kan ske. Jag har tidigare berört denna fråga i avsnittet om importstöd till värdefull film. Jag vill också understryka betydelsen av att eventuell försöksverksamhet med distribution av videogram från Svenska Filminstitutet eller företag inom Sveriges Radio-koncernen utformas på ett sådant sätt alt hänsyn las till de handikappade, l.ex. genom textning av programmen.

Register över bildprogram

Videogramulredningen föreslår all ell databaserat register över ljud- och bildprogram upprättas hos ALB. Registret föreslås innehålla uppgifter om alla ljud- och bildprogram som har gjorts tillgängliga för allmänheten. Bland användarna nämns ALB, företag inom Sveriges Radio-koncernen, smalfilmdislribulörer. Svenska FUminstilulet och ell anlal utbildningsinstitutioner och statliga myndigheter.

Ell betydande anlal remissinstanser tUlstyrker rent allmänt utredningens förslag. Flera instanser pekar emellertid på all vikliga problem är olösta, bl.a. när del gäUer alt anpassa registreringen lill de behov som olika lilllänkla användare har. ALB stöder idén om ett centralt register hos ALB, men konstaterar all vissa frågor måste utredas ytteriigare innan ett beslut kan fallas. Statskontoret håller för troligt all såväl utvecklingskostnader som framför allt driftkostnader blir betydligt högre än vad utredningen har uppskattat och föreslår all den fortsatta beredningen av frågan överlämnas till ALB att handläggas enligl förordningen (SFS 1981:266) om investeringar i statliga ADB-system. Statskontoret förklarar sig berett att lämna visst slöd fill en förstudie av hithörande frågor.

Den positiva remissreaklionen ger vid handen att ell centralt register över ljud- och bildprogram skulle välkomnas av många. Flera av de frågor som är olösta är emellertid av sådan art alt de kan påverka kostnaderna för

Prop. 1981/82:111 41

ett register mycket kraftigt. Jag är därför inle beredd alt, innan yllerligare material som belyser dessa frågor har lagts fram, vidta någon åtgärd för att fortsätta planeringen av ell centralt register.

Film- och videoproduktion inom museerna

Jag har fidigare omnämnt skrtften Video som konslnäriig resurs. Museerna och videogrammen, som av videogramutredningen har ingivits efter huvudbetänkandet.

Där diskuteras frågan om hur museerna kan använda videotekniken. I sitt yttrande över betänkandet föreslår RiksulstäUningar all särskUda resurser anvisas för produktion av film och videogram inom museerna. Museernas resurser förslår inte för en produkfion av den omfattning som skulle vara önskvärd och det är knappast heUer möjligt att få stöd för produktion av sådana filmer eller videogram inom ramen för del slöd som går till filmproduktion i allmänhet.

Enligt min mening ger film- och videoteknik goda möjligheter för museerna både alt dokumentera t. ex. arbetsprocesser inom utdöende yrken, och att framställa program som kan föra ut kunskapen om museets samlingar tiU en vidare krets. En viss yllerligare satsning på sådana produktioner kan därför vara befogad. I del följande kommer jag därför att förorda all 750000 kr. anvisas under anslaget Bidrag till särskilda kuUurel-la ändamål för film- och videoproduklioner inom museerna. Anslaget bör ställas lill statens kulturtåds förfogande. En fömtsättning för all bidrag skaU kunna utgå bör vara alt museerna bidrar av egna medel. Genom en samverkan mellan oUka museer bör det vara möjligt att utnyttja tillgängliga resurser på ett effektivt sätt. Vidare bör en plan upprättas för produkfions-verksamhelen så alt olika landsändar och ämnesområden kan bli representerade.

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har anfört om inriktningen av de statliga åtgärderna på film- och videoområdet.

4   Anslagsberäkningar för budgetåret 1982/83

I prop. 1981/82:100 (bil. 12 s.153) upptogs anslagen Statens biografbyrå och Filmslöd med preliminärt beräknade belopp i avvaktan på förevarande särskilda proposition. Slutliga förslag lill medelsanvisningar kan nu föreläggas riksdagen.

Prop. 1981/82:111

42

Vad jag har anfört i det föregående innebär vidare all anslagen Bidrag lill särskilda kulturella ändamål och Talboks- och punklskriftsbibliolekel: Produktionskostnader bör höjas utöver vad som har föreslagils i budgetpropositionen. För det sistnämnda anslaget har regeringen tidigare denna dag beslutat föreslå en ökning med hänsyn lill de kostnadsökningar som en skatt på oinspelade kassetter medför för olika handikappverksamheler.

Film

c 1. statens biografbyrå

1980/81 Utgift	2416984
1981/82 Anslag	2295000
1982/83 Förslag	2691000

Statens biografbyrå har som huvuduppgift att pröva frågor om godkännande av film som är avsedd att visas vid offentlig biografföreslällning. Som rådgivande organ i denna verksamhet är lill biografbyrån knutna statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd.

Biografbyrån svarar vidare fr.o.m. budgetåret 1978/79 för en försöksverksamhet i vissa områden med fraktstöd för film. Syftet är att undersöka om det är möjligt att med hjälp av fraktstöd till kvalilelsfilm förbättra repertoaren på biograferna. Bestämmelser om försöksverksamheten återfinns i förordningen (1978:233) om försöksverksamhet med fraklstöd för film.

1981/82

Beräknad ändring 1982/83

Statens biografbyrå

Föredraganden

Personal

Anslag

Förvaltningskostnader

(därav lönekostnader) Lokalkostnader Fraktstöd för film

10

1447 100

(1396000)

607900

240000

2295000

of

-1-554700

(-1-181700)

+ 43 100

-Hl 60 000

-f 757 800

of.

H-l 15 000

(4-111000)

-I- 41000

-1-240000

-1-396000

Avgifterna för granskning av biograffilm, som redovisats på statsbudgetens inkomstsida under mbriken 2 500 Offenfiigrältsliga avgifter, är i statsbudgeten för innevarande budgetår upptagna till 1,5 milj. kr.

Prop. 1981/82:111 43

Statens biografbyrå

1. Pris-och löneomräkning m. m. 176000 kr.

2. En rationalisering med 2 % beräknas av biografbyrån leda lill en anslagsminskning i fast penningvärde i storleksordningen 50000 kr. En sådan besparing är inle möjlig all göra ulan en personalreducering som skulle leda till försämrad service för filmdistribulörerna. Byrån framhåller alt avgifterna för filmgranskning höjdes med 50 % den 1 juli 1981 och alt byråns förslag lill ytterligare avgiftshöjning leder fill alt kostnaderna för byråns granskning inom kort kommer all läckas helt av avgifter.

3. Yllerligare 66000 kr. yrkas för lönejusteringar av sex tjänster. För personalutbildning föresläs 6000 kr. och för en allmän förstärkning av expensmedlen 33000 kr. Byrån behöver ocksä skaffa viss leknisk utrustning för 345000 kr. {+ 450000 kr.).

4. Avgifterna för granskning av biograffilm bör höjas med 50% fr. o. m. den 1 juli 1982. Intäkterna för budgetåret 1982/83 kan då beräknas till 2,2 milj. kr. Biografbyrån föreslår också en förändring i avgiftens konstruktion. F. n. beräknas granskningsavgiften för såväl 16 mm som 8 mm smalfilm som om filmen vore 2,5 gånger sin verkliga längd. Byrån förordar att avgifien för 8 mm film fr. o. m. den I juli 1982 beräknas på 5 gånger filmens verkliga längd.

5. Biografbyrån har redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten med fraklstöd för film. Byi-ån konstaterar att en del fraklstödda filmer visserligen har visats på många orter, men all del främst lorde röra sig om filmer som hade blivit publiksuccéer även ulan stöd. En påfallande slor andel av filmerna har visals myckel litet eller inte alls inom stödområdena. Effekten på biografrepertoaren har alltså varit ringa.

När del gäller orsaken till detta resultat pekar biografbyrån på all stödbeloppet per visad film har varit litet. Administrativa problem och bristfällig information kan också ha spelat en roll.

Biografbyrån föreslår att försöket med fraktstöd fortsätter, men att vissa förändringar görs i slödels konstruktion. Stödbeloppet bör inte längre vara begränsat lill fraktkostnaden utan beräknas schablonmässigt utifrån biografernas samtliga kostnader. Del bör läcka en större del av kostnaderna än f n. Kostnaderna för stödet beräknas lill 400000 kr. för budgetåret 1982/83 (-1- 160000 kr.).

Efter remiss har yttranden över biografbyråns redovisning och förslag beträffande fraktstödel avgivits av Svenska FUminstitutet, Sveriges Film-uthyrareförening, Sveriges Biografägareförbund, Folkets Husföreningar-nas Riksorganisation och Föreningen Våra Gårdar i ett gemensamt yttrande saml Sveriges förenade filmstudios.

Svenska FUminstUutet och Sveriges förenade filmstudios instämmer i bedömningen alt fraktstödel inle har haft någon nämnvärd betydelse. Enligt Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Föreningen Våra Gårdar har däremot slödel i en del fall möjliggjort att viss film har kunnat

Prop. 1981/82:111 44

visas. Sveriges Biografägareförbund anser att del nuvarande fraktstödel är värdefullt och att försöksliden, två och elt halvt år, är för kort för alt säkra slutsatser skall kunna dras om effekten.

Biografbyråns förslag fär ett blandat mottagande. Sveriges Biografägareförbund och Sveriges FUmuthyrareförening tillstyrker en föriängd försöksverksamhel. Enligl biografägareförbundet bör försöket forlsälla i ytteriigare minst tre år. Båda organisationerna betonar alt verksamheten bör sträckas ul lill all omfatta hela landet. Filmuthyrareföreningen föreslår att även distributörernas kostnader för distributionen av kvalilelsfilm bör beaktas. Enligl de två organisationerna bör kostnaden för fraktstödel även i fortsättningen betalas med statsmedel. Biografägareförbundet betonar all de administrativa formerna bör förenklas.

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Föreningen Våra Gårdar förordar också att försöksverksamheten fortsätter i ytterligare minst tre år och att den skall omfatta hela landet. Däremot avvisar de båda organisationerna bestämt biografbyråns förslag alt slödel skall omfatta också andra kostnader än fraktkostnader. En sådan förändring skulle innebära alt fraktstödel gjordes om lill ett allmänt visningsslöd. Frågan om elUvisningsslöd, som enligl organisationerna måste kombineras med elt akfivt publikarbete om del skall bli effektivt, bör lösas i samband med förhandlingarna om ett nytt filmavial.

Sveriges förenade filmstudios ställer sig tveksam lill all ge driftbidrag till kommersiella biografer. Enligl erfarenheterna inom organisationen måste man bedriva en aktiv värvningsverksamhel för alt få människor att komma lill visningar av "svårare" filmer. En sådan värvning har filmsludiorörel-sen och Bio Kontrast större möjligheter alt ulföra. Ett framfida slöd till kvaliletsfilmvisning bör därför utformas så att del kan komma dessa organisationer till del.

Svenska Filminstitutet avvisar biografbyråns förslag. Enligt institutet skulle nya ekonomiska insatser ge bättre resultat om pengarna disponerades på annat säll. En analys av kostnaderna för olika kompletterande filmaktivileler bör därför utföras. En eventuell kvalitetsbedömning av filmer på den svenska marknaden bör inte ulföras av biografbyrån.

Föredraganden

Som framgår av vad jag har anfört i del föregående under avsnitt 2.7 Spridning och visning av värdefuU film bör försöksverksamheten med fraklstöd fortsätta under ytteriigare tre år fr.o.m. budgetåret 1982/83. En viss utvidgning och justering av stödområdena bör göras, dock inle mer än alt högst hälften av Sveriges län omfattas av försöksverksamheten. 1 övrigi bör förulsällningarna vara oförändrade, dvs. stödbeloppet bör uppgå till den frakt som biografägaren skall betala och verksamheten bör handhas av statens biografbyrå. Del bör ankomma på regeringen alt, efter förslag från biografbyrån, meddela bestämmelser om verksamheten. För

Prop. 1981/82:111

45

den utvidgade försöksverksamheten räknar jag med ell medelsbehov av 480000 kr.

Jag har för avsikt all i annat sammanhang föreslå regeringen att dels höja avgifterna för granskning av biograffilm med ca 50% fr.o.m. den I juli 1982, dels i enlighet med biografbyråns förslag besluta att avgiften för 8 mm film fr. o. m. detta datum skall beräknas på fem gånger filmens längd. Till följd av avgiftshöjningen kan inkomsterna beräknas lill ca 2 200000 kr. för budgetåret 1982/83.

Med hänvisning lill vad jag har anfört och till sammanställningen hemställer jag all regeringen föreslär riksdagen

alt till Statens biografbyrå för budgetåret 1982/83 anvisa elt förslagsanslag av 2691000 kr.

C 2. Filmstöd

1980/81 Utgift 1981/82 Anslag 1982/83 Förslag

20996666 24 229000 32215000

Reservation

78808

Innevarande budgetår fördelas anslaget till filmslöd på följande säll:

1. Svenska filminstitutet för produktion av film

2. Konstnärsnämnden för projektbidrag till produktion av film

3. Svenska filminstitutet för import och distribution av barnfilm

4. Svenska filminstitutet för restaurering av film

5. Statens ungdomsråd för granskning av barnfilm m. m.

6. Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för spridning av kvalilelsfilm

7. Till regeringens disposition för bidrag till försök med filmvisning i nya former

1981/82	Beräknad ändring 1982/83
	Svenska filminstitutet, konstnärsnämnden, statens ungdomsråd. Folkets Husför-
	eningarnas Riksorganisation
15 800000'	-1-2 920000
2 365000'	-1-   635 000
875 000	+    135 000
1060000	-1-    150000
800000'	-1-     95 000
960000	+   584000
2369000	_
24229000	-1-4519000

' Därav till kortfilm, företrädesvis för barn, lägst 2200000 kr.

 Därav till film för barn lägst 1 milj. kr.

 Av anslagsposten disponerar statens ungdomsråd 750000 kr.

Prop. 1981/82:111 46

Svenska Filminstitutet

1. 19 svenska långfilmer hade premiär under verksamhetsåret 1980/81. Förbiosäsongen 1981/82 kan motsvarande anlal beräknas lill mellan 20 och 23. För liden därefter kan emellertid en myckel kraftig minskning av anlalel premiärer förutses på grund av all insatserna inom den svenska filmproduktionen dragits ner fr.o.m. verksamhetsåret 1981/82. Produktionsvolymen under verksamhetsåret 1982/83 kan beräknas inte översliga lio filmer. För budgetåret 1982/83 föreslår FUminstilulet en ökning av statsbidraget lill produktion av film med 2370000 kr. Vidare föreslås ell särskill statsbidrag om 550000 kr. till den filmverkslad som FUminstUutet driver i samverkan med SVT. (-h 2920000 kr.)

2. Filminsfitutets barnfilmverksamhel har under det gångna verksamhetsåret främst omfattat inköp, versionering och distribution av svensk och utländsk barnfilm. Anlalel visningslillfällen för institutets filmer har ökat med drygl 40% sedan verksamhetsåret 1979/80. Bidraget till verksamheten bör ökas från 875000 kr. till 1 010000 kr. (H- 135000 kr.).

3. Kostnaderna för restaurering av äldre svensk film har ökat till följd av stora prishöjningar på laboratoriearbeten. Bidraget bör höjas lill 1 210000 kr. (-1- 150000 kr.)

Konstnärsnämnden

Antalet ansökningar om projektbidrag för produktion av film var 127 under budgetåret 1980/81. Av dessa beviljades 10 med sammanlagt 1965000 kr.

Av de 26 olika projekt som har erhållit bidrag t. o. m. budgetåret 1979/80 är tio färdiga medan nio ligger i slutfasen av produktionen. Två projekt var från början planerade som mångåriga. Tre projekt har endasi delvis finansierats av konstnärsnämnden. Två projekt har ännu inte påbörials. Merparten av de färdiga filmerna har visals för föreningar, daghem, skolor, museer och liknande med mellan 20 och 350 visningar per film. En film har visats i TV. Två filmer har visats på vanliga biografer.

Konstnärsnämnden anser, med ledning av de gjorda erfarenheterna, att det även i fortsättningen bör kunna lämnas slöd för filmproduktion av en insfitulion som är obunden av en egen produklionsmlin. Stödet bör dock inle som nu vara bundet vid ell visst produktionssätt.

För budgetåret 1982/83 föreslås en ökning av anslagsposten till 3 milj. kr. (-H 635 000 kr.)

Statens ungdomsråd

För granskning av barnfilm, information och kontaktverksamhet saml utredningar och försöksverksamhet om barnfilm föreslås sammanlagt 895000 kr. (-t-95000 kr.)

Prop. 1981/82:111 47

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation

Kvalitelsfilmvisningar inom ramen för Bio Kontrast förekom under år 1980 på 162 platser. Antalet besök var 159843, fördelade på 2793 föresläU-ningar. För budgetåret 1982/83 föreslås ett statsbidrag med 1544000 kr. (+584000 kr.).

Föredraganden

En fömtsättning vid träffandet av 1982 års film- och videoavial har varit att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå lill stiftelsen Svenska Filminstitutet. Enligt avtalels 32 § skall avgiftsinkomster och bidrag av olika slag samlas i en fond och fördelas mellan olika ändamål enligt procenttal som anges i avtalet.

Tillgången på medel för fonden är beroende av intäkterna från biografavgifter och videoavgifler. För budgetåret 1982/83 kan biografavgifierna uppskattas lill ca 40 milj. kr., medan videoavgiflerna har beräknats ge mellan 17 och 21 milj. kr. Enligl del särskilda avtalet mellan SVT och FUminstilulet skall SVT vidare betala in 5 milj. kr. till fonden. Sammanlagt kommer fonden sålunda all av avgiftsmedel tillföras mellan 62 och 66 milj. kr.

Av de nya medel som har kunnat avsättas för åtgärder inom främst musik-, film- och bildområdena och som möjliggörs genom den skatt på oinspelade kassettband som regeringen nyligen har föreslagit i en remiss till lagrådet bör 8,5 milj. kr. användas för åtgärder inom film- och videom-rådel. Under förevarande anslag bör för budgetåret 1982/83 sammanlagt 24,5 milj. kr. av statsmedel tiltföras fonden. Dessa medel kommer alltså all fördelas i enlighet med procentsatserna i avtalet. Sammanlagt kommer alltså fonden alt ha tillgång till mellan 87 och 91 milj. kr. under budgetåret.

Staten bör vidare rikta vissa bidrag direkt lill särskilda verksamhetsområden. Härigenom kommer resurstilldelningen för dessa områden att bli större än som följer av avtalets fördelningsregler.

Kortfilmsproduklionen bör tillföras yllerligare 2 milj. kr. Dessa.medel bör användas för alt förslärka Filminslitutets resurser för produklionsgarantier till svensk kortfilm. Härigenom tillgodoses huvuddelen av de behov som har fyllts av konstnärsnämndens projektbidrag för produktion av film. Merparten av anslaget till konstnärsnämnden för detta ändamål bör därför bortfaUa. Jag anser emellertid all konstnärsnämnden även i fortsättningen bör kunna använda vissa resurser för projektbidrag på filmområdel. Jag beräknar 315000 kr. för detta ändamål.

Ell särskill bidrag bör också riktas direkt lill Filminslilulels verksamhet med all främja spridning och visning av värdefull film. Jag förordar 5 milj. kr. för ändamålet. I gengäld bör medel inte anvisas direkt som bidrag lill Folkels Husföreningarnas Riksorganisation för spridning av kvalitetsfilm eller lill regeringens disposition för bidrag lill försök med filmvisning i nya former.

Jag har i del föregående under avsnittet 2.7 anfört all viss organiserad

Prop. 1981/82:111 48

verksamhet för spridning av kvalilelsfilm har nått en sådan stadga att den bör vara tillförsäkrad fortsalt slöd. Detta gäller enligt min mening för Folkets Husföreningarnas Riksorganisations verksamhet med spridning av kvalilelsfilm för vilken bidraget budgetåret 1982/83 inte bör undersliga 1040000 kr. samt för Sveriges Förenade Filmstudios för vilken organisation bidraget inte bör vara lägre än 795000 kr. Sistnämnda belopp motsvarar vad organisationen under innevarande budgetår erhåller i statsbidrag och slöd från Svenska FUminstilulet.

Som jag tidigare har redogjort för bör ansvaret för granskning av barnfilm m.m. fr.o.m. den 1 juli 1982 övergå från barnfilmrådel, som bör upphöra, lill Svenska Filminsfitulet där verksamheten bör handhas ay nämnden för barn- och ungdomsfilm. Under budgetåret 1982/83 bör dock personalen fortfarande vara anställd hos statens ungdomsråd. För delta budgetår räknar jag därför med elt bidrag av 400000 kr. till statens ungdomsråd lill lönekostnader m. m. Övriga kostnader för verksamheten får betalas av de medel som FUminstilulet har lill sitt förfogande för alt främja spridning och visning av värdefull film.

Jag har i del föregående förordat en särskild försöksverksamhel med lokall arbete med video. Försöksverksamheten bör handhas av Filminstitutet och stä under ledning av visningsnämnden. Jag räknar med alt 2 milj. kr. av de medel som slår till institutets förfogande för alt främja spridning och visning av värdefull film bör kunna användas för försöksverksamheten under budgetåret 1982/83. Om dessa medel inte förbrukas inom försöksverksamheten bör de kunna användas för andra spridnings- och visningsändamål.

Anslaget bör föras upp med 32 215000 kr. Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

att lill Filmstöd för budgetåret 1982/83 anvisa elt reservaiionsanslag av 32215000 kr.

B 3. Bidrag till särskilda kulturella ändamål

Under avsnittet 2.11 Vissa övriga frågor har jag förordat att särskilda resurser skall anvisas för film- och videogramproduklion inom museerna. Dessa medel bör ställas lill statens kulturråds förfogande. Anslaget Bidrag lill särskilda kulturella ändamål bör för detta ändamål höjas med 750000 kr. utöver vad som har föreslagits i årets budgetproposition. Jag hemsläller att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till särskilda kulturella ändamål för budgetåret 1982/83, utöver vad regeringen har föreslagit i prop. 1981/82: 100 bil. 12, anvisa ytteriigare 750000 kr.

Prop. 1981/82:111 49

B 20. Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader

Enligl vad jag har anfört under avsnittet 2.11 Vissa övriga frågor bör resurserna för videogramproduklion för döva inom Sveriges dövas riksförbund förstärkas med 250000 kr. utöver vad som har föreslagils i årets budgetproposition. Jag hemstäUer all regeringen föreslår riksdagen

all till Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader för budgetåret 1982/83, utöver vad regeringen har föreslagit i prop. 1981/82: IOO bil. 12, anvisa ytteriigare 250000 kr.

5   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

4    Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr III Kartong: S. 49, rad 2 Står: 5.8 Rättal lill: 2.11

Prop. 1981/82:111 50

BUaga I

Den svenska filmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering (Ds U 1979:5)

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

1963 års filmavial utgjorde slutpunkten i en diskussion om den svenska filmens produktionsproblem som hade pågått under hela 1950-talel. Avtalet innebar att nöjesskatten på biografema avskaffades och ersattes av en biografavgift som lill alla delar kom olika filmändamål till godo. Genom avtalet skapades Svenska filminstitutet som fick en fast ekonomisk grund till följd av de biografavgifter som avsattes för institutets verksamhet. Genom sina insatser på en rad olika verksamhetsområden har Filminstitutet värnat om kvalitetsfilmen och har på detta sätt bidragit lill ati filmen i Sverige i dag befäst sin plats som jämställd med andra seriösa konstarter.

Biografavgifierna kanaliseras främst till produktion av film och till uppgifter av del slag som brukar åvila centrala kulturinstitutioner. Stödet till filmproduktion har i första hand varit inriktat på långfilm för biografvisning. Resurserna för åtgärder som skulle kunna påverka visningsmöjlighe-lerna för film har varit blygsamma.

1968 års filmutredning hade främst i uppdrag att föreslå åtgärder på de områden som inte erhåller stöd genom filmavtalel. 1 filmutredningens fyra betänkanden avgavs förslag om bl.a. bamfilm. kortfilm, film- och TV-undervisning saml visning av kvalilelsfilm.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1975:20 om den statliga kulturpolitiken 2. I denna proposition föreslogs bl.a. förstärkta resurser för produktion av såväl biograffilm som kortfilm, vissa stödåtgärder för kvaliletsfilmvisning samt en ökad satsning på bamfilmändamäl. Förslagen, som antogs av riksdagen', innebar en kraftig ökning av de direkta statliga insatserna på filmområdel, såväl inom den del som är central i filmavtalel som inom övriga delar. Utredningens förslag om fraktstöd för film behandlades i prop. 1977/78:100 (Bil. 12 s. 73 f). Försöksverksamhet med fraklstöd har inletts den I januari 1979.

Filmavtalel löper ut den 30 juni 1983. Om avtalet inte sägs upp senast två år före utgången av avtalstiden förlängs del automatiskt med fem år för varje gång. Mot bakgrund av att avtalsperioden närmar sig sitt slut inleddes år 1977 inom utbildningsdepartementet en översyn av den statliga filmpolitiken. Översynen har letts av undertecknad Levin.

Avsikten med arbetet har varit all lägga en grund för ställningstaganden lill hur den statliga filmpoliliken skall vara utformad efter det att det nuva-

KrU 1975:12, rskr 1975:201

Prop. 1981/82:111 51

rande filmavtalel har löpt ul, men också att föreslå reformer under arbetets gång. Förslag om kraftiga resursförstärkningar för framför allt filmproduktion har lagts fram för budgetåren 1978/79 och 1979/80. Försöksverksamhet med fraklstöd har också inletts under den tid översynen har

I den promemoria som nu läggs fram görs ett försök all värdera resultaten av den hittills förda filmpolitiken. Mot bakgrund av denna värdering förs en diskussion om den fortsatta inriktningen av reformarbetet.

Diskussionen mynnar ut i att nuvarande ordning för slöd lill produktion av långfilm bör kunna behållas i sina huvuddrag. De förändringar som bör göras är framför allt av leknisk natur. Filminstitutets roll som centralt serviceorgan för filmkultur och filmforskning bör också bibehållas. En ökad tonvikt bör läggas på åtgärder för att göra kvaliletsfilmen mera tillgänglig i olika delar av landet. Filmavtalet bör inle förlängas i nuvarande form, men mycket lalar för alt man bör söka uppnå en avialslösning mellan staten och filmbranschen om vissa filmpolitiska åtgärder.

Det finns nu anledning alt ge översynsarbelel en bredare förankring genom att företrädare för de stora riksdagspartierna knyts till arbetet. Förevarande promemoria bör kunna remitteras och, tillsammans med remissyttrandena, ligga lill grund fördel fortsatta översynsarbetet.

Stockholm i maj 1979

Bert Levin

Lars Marén

Prop. 1981/82:111 52

Innehållsförteckning

1 Filmen i Sverige........................................................... ..... 53

2 Den statliga filmpoliliken ............................................ ..... 56

2.1 Filmavtalet och Filminstitutet  .................................... 57

2.2 Barnfilmverksamhel, barnfiilmrådet   .......................... 61

2.3 Konstnärsnämndens stöd till filmproduktion............... .... 63

2.4 Statens biografbyrås verksamhet.............................. 63

2.5 Kulturrådets uppgifter på fiilmområdet....................... 65

2.6 Bidrag till filmvisning i nya former .............................. 66

2.7 Den ekonomiska omfattningen................................... .... 67

3 Resultat av den nuvarande filmpoliliken...................... .... 67

4 Utformningen av den framlida statliga filmpoliliken..... .... 73

4.1 Allmänt....................................................................... .... 73

4.2 Filmavtalet.................................................................. .... 78

4.3 Produktion av film   .................................................... .... 80

4.4 Spridningen av kvalitetsfilm........................................ .... 85

4.5 FUminstitutet.............................................................. .... 89

Prop. 1981/82:111 53

1    Filmen i Sverige

I följande beskrivning av läget på filmområdel i Sverige från kulturpolitisk synpunkt har vissa företeelser utelämnats.

Filmvisning i TV behandlas endasi översiktligt. Skälen lill detta är att de regler som styr televisionens verksamhet bestäms på annat säll än genom filmpolitiken. Självfallet berörs dock de områden där ell samarbete mellan filmen och televisionen framstår som angelägel.

Produktion och distribution av videogram behandlas inte heller, även om samma film givetvis kan visas i såväl videogramform som l.ex. i 16 mm-kopia. Del görs inte heller något försök att förutse vilka konsekvenser videogramtekniken kan få för t. ex. biograferna i framliden. Orsaken är all videogramutredningen har i uppdrag all arbeta med dessa frågor. En försöksverksamhel med distribution av kvalilelsfilm i videogramform diskuteras dock i ett senare avsnitt.

Slutligen behandlas inte filmens användning som undervisnings- eller informationsmaleriel i olika sammanhang. Skälet är alt sådana användningar inte i första hand räknas till del kulturpolitiska området och all eventuella åtgärder därför i huvudsak får bedömas från andra utgångspunkter än de kulturpolitiska. Detta utesluter givelvis inte att en och samma film kan användas med många olika syften och all därför samverkan mellan olika intressenter kan vara väl motiverad i olika sammanhang.

De uppgifter som är tillgängliga om olika företeelser på filmområdel varierar myckel i omfattning och kvalitet. Biografernas verksamhet är förhållandevis väl täckt, även om uppgifter saknas på vikliga punkter. I fråga om filmvisning utanför biograferna saknas sammanfattande statistiska uppgifter så gott som helt och hållet.

Den 30 juni 1978 fanns del I 200 biografer registrerade i Sverige. 109 av biografema fanns i Stockholm (inkl. Solna och Sundbyberg), Göteborg och Malmö. 155 biografer fanns i övriga kommuner med mer än 50000 invånare medan resterande 936 biografer fanns i övriga landet. 359 biografer var pliktiga att betala avgift lill Filminstitutet, dvs. de visade film vid mer än fem ordinarie föreställningar i veckan, barnmatinéer oräknade. Dessa biografer svarade för över 85 % av de tolala biljetlintäklerna och sannolikt för en något lägre andel av det totala anlalel besök. Av övriga 841 biografer visade huvuddelen film tre gånger i veckan eller mindre.

Under budgetåret 1977/78 gjordes 23,5 miljoner biobesök i Sverige. Det motsvarar i stort sett den genomsnittliga nivån under den senaste femårsperioden. För andra halvåret 1978 har noterats en viss ökning jämfört med motsvarande period 1977.

Uppgifter om antalet biografföreställningar saknas.

Under den senaste femårsperioden har antalet biografer i slorsladsom-

Prop. 1981/82:111 54

rådena hållit sig ungefär konstant. Antalet biografer i övriga landet har minskat med 65.

Biografemas ägarstruktur redovisades av 1968 års filmulredning.' Uppgifterna avser år 1970. Enligt utredningen ägde de tre stora integrerade produktions-, distributions- och biografförelagen Svensk Filmindustri. Sandrevv-s och Europa Film helt eller delvis 227 biografer. 220 av dessa var avgiftspliktiga. De utgjorde 54% av samtliga avgiftsplikliga biografer. Av övriga avgiftsplikliga biografer ingick de flesta i någon kedjebildning. Endast ett trettiotal privatägda avgiftsplikliga biografer stod utanför biografkedjor. Biografkedjorna har följaktligen ett stort inflytande över visnings-möjligheterna för film.

Antalet föreningsägda biografer uppgår till ca 550. Därav ingår ca 375 i Folkets husföreningamas riksorganisation och ca 125 i Riksföreningen Våra Gårdar. Av föreningsbiograferna är högst elt femtiotal avgifsplikliga lill Filminstitutet. Av övriga icke avgiftsplikliga biografer torde ett femtiotal ingå i biografkedjor medan övriga ca 200 är privatägda enbiografföretag.

Antalet kommunägda biografer uppgår lill något dussintal.

Visning av 16 mm-film förekommer i en rad olika sammanhang av vilka inte alla har intresse för filmpoliliken. T. ex, utgörs en stor del av smal-filmsulhyrarnas filmer av undervisningsfilm, som används som läromedel i skolorna.

Enligl uppgift från Smalfilmsdistribulörernas förening svarade medlemsföretagen för ca 155000 uthyrningar av smalfilm år 1977. Samma period såldes drygt 8000 kopior, sannolikt främst till kommunala AV-centraler. Några uppgifter om hur stor del av denna volym som avsåg annat än skolbruk föreligger inte och del är därför inte möjligt all utifrån dessa siffror uppskatta omfattningen av smalfilmvisningen utanför ulbildningssek-torn. Generellt gäller dock alt huvuddelen av de tillgängliga smalfilmerna är ganska korta och alt därför normall flera filmer kan förekomma vid elt visningslillfälle. En jämförelse med biografstalistiken kan inle göras rättvisande om man inte tar hänsyn lill denna skillnad.

Alt uppgifter om 16 mm-visningens omfattning saknas är givelvis lill slor nackdel när man skall försöka bedöma möjligheterna att utnyttja detta format för att göra kvaliletsfilmen mera tillgänglig. Det är helt klart alt 16 mm-formatet har vissa tekniska fördelar genom att man blir oberoende av fasla projekiorinstallaiioner och därmed av tillgången på biografer, men det är inle känt i hur hög grad dessa möjligheter utnyttjas inom ramen för existerande verksamhet.

Del är dock känt att det förekommer en omfattande visning av barnfilm utanför biograferna, där man utnyttjar 16 mm film. Sådana vidningar sker i mänga sammanhang, t. ex. barnfilmklubbareller Barnens Bio Kontrast, och som ett led i verksamheten inom en rad olika organisationer. Filmvisning

' SOU 1973:16 s. 48 ff.

Prop. 1981/82:111 55

för äldre barn och ungdomar på fritidsgårdar och liknande har också en betydande omfattning.

Tillgången på film i Sverige kan beskrivas på olika sätt. För biograffilmens del redovisar Filminstitutet för varje verksamhetsår hur många filmer som har visats på biograferna. Under verksamhetsåret 1977/78 har I 544 långfilmer visals. Av dessa var 130 svenska och I 414 utländska. Antalet premiärer uppgick lill 263. Utländska filmer svarade för 242 premiärer och svenska eller svensk-utländska filmer för 21.

Amerikanska filmer dominerar. Av de totalt 236 filmer som enligt Filmårsboken 1975 hade svensk biografpremiär kalenderåret 1975 var 113 amerikanska eller producerade i samarbete med USA-bolag, 101 kom från övriga utlandet och 22 var svenska. USA-filmen svarade alltså för nära 50 % av samtliga premiärer. Närmast följande redovisning publicerades i samband med Filminslilulets verksamhetsberättelse för 1976/77 och omfattar 18-månadersperioden den I januari 1976-den 30 juni 1977. Under denna period hade 366 filmer biografpremiär i Sverige. 155 av dessa var amerikanska, 181 kom från övriga utlandet och 30 var svenska. USA-filmens andel hade sjunkit till ca 42 % av samtliga premiärer. Denna nedgång kan troligen i sin helhet förklaras med den konflikt som pågick mellan amerikanska filmleverantörer och svenska biografägare under andra halvåret 1976 och en del av år 1977. Konflikten innebar leveransslopp för nya amerikanska filmer.

Antalet besök på avgiftspliktiga biografer uppgick verksamhetsåret 1977/78 till 17,1 miljoner förde utländska långfilmerna och till 2,6 miljoner för de svenska. De svenska filmerna svarar alltså för 13% av besökarna. Eftersom andelen svensk film av antalet premiärer eller anlalel visade titlar är 9 % har den svenska filmen en något större publik per film än den utländska sedd som helhet. Den amerikanska filmen når dock den största publiken. I en ariikel i tidskriften Chaplin (nr 6 1978) uppges att den amerikanska filmen svarar för ca 75 % av biobesöken.

Det redovisas inga samlade uppgifter om var i Sverige olika filmer har visats. Därför är det inte möjligt att i kvantitativa termer beskriva de skillnader i möjlighet att fä se olika filmer som föreligger mellan olika delar av Sverige. Den gängse uppfattningen är att man i storstadsområdena och på vissa andra orter har möjlighet att få se de allra flesta filmer som sätts i distribution i Sverige, medan repertoaren på övriga orter i stort sett begränsar sig till dels de kommersiellt mest framgångsrika filmerna, dels enklare underhållning i vålds- och porr-genrerna.

Med nuvarande distributionsformer har framgångsrika filmer en tendens att bli myckel framgångsrika. En publikframgång som Gökboet har under tre års visningar på de svenska biograferna setts av 1.3 miljoner människor. Filmen / hetaste laget från år 1959 har efter svensk nypremiär år 1975 setts av 300000 personer. De fem mest lyckosamma svenska filmerna har under säsongen 1977/78 setts av sammanlagt 1,75 milj. människor.

Prop. 1981/82:111 56

Det är mer än samtliga besökare på svenska stads- och länslealrarna spelåret 1976/77. Även en medelmåttigt framgångsrik svensk film, l.ex. Måndagarna med Fanny, som under säsongen 1977/78 sågs på bio av drygl 80000 personer, har haft en större publik än t. ex. Norrboltensleatern.

Del pris man får betala för möjligheten att sprida filmerna på elt så effektivt sätt är all filmens form en gång för alla är fixerad. Den kan inle. i motsats lill t. ex. en teaterföreställning, modifieras med ledning av publikens reaktioner. Allt arbete som ligger i en filmproduktion har gjorts före premiären. Eftersom produktion av spelfilm är ett komplicerat förelag, som kräver många människors insatser under lång lid blir produktionskostnaderna höga. Dessa kostnader måste betalas oavsett om filmen ses av få eller många. I jämförelse med produktionskostnaden är kostnaden för alt visa filmen låg, förutsatt att det finns en biograf eller annan lämplig visningslokal.

Detta leder till att filmer som inte når en omfattande spridning åsamkar sina producenter stora förluster. Under senare år har många svenska filmer fått en mycket begränsad spridning.

Av de nio filmer med premiär spelåret 1977/78 som producerats av Filminstitutet eller med institutet som medproducent har fem setts av mindre än 25 000 personer. Antalet besökare varierar mellan I 800 och 23 000 med ett genomsnitt av 13000 besökare per film. Dessa filmer har visals på 24, 23. 22. 18 och 9 platser. Till saken hör att samtliga dessa filmer har erhållit kvalilelsbidrag efter beslut av Filminstitutels jury. Ingen av dem kan följaktligen betecknas som en konstnäriigl misslyckad produkt som av det skälet borde ha tagits bort från repertoaren. Några av dessa filmer kommer visserligen alt visas i TV. men faktum kvarstår alt de är avsedda för biografdistribution och att de inte har fått sådan distribution i nämnvärd omfattning.

Distributörer brukar förvärva visningsrätlen till utländska filmer för en begränsad tid. oftast fem år. Om filmen skall kunna behållas efter denna tid måste ny licensavgift betalas. Detta syslem får lill följd alt många intressanta filmer efter en relativt kort tid försvinner ur distributionen, därför all ingen distributör anser att det är ekonomiskt lönande alt förvärva dislributionsrätlen för en ny period.

I den mån filmerna inte är deponerade i Filminstitutets arkiv kan också själva filmerna försvinna från landet och det kan erbjuda stora svårigheter alt få tag i dem för den som ånyo vill förvärva rättigheterna, t. ex. av filmhistoriska skäl.

2    Den statliga filmpolitiken

1 delta avsnitt redovisas översiktligt de olika regelsystem, institulioner m. m. som tillsammans bildar den statliga filmpolitiken.

Prop. 1981/82:111 57

2.1 Filmavtalet och Filminstitutet

Filmavtalet är slutet mellan staten å ena sidan och filmbranschens organisationer' å den andra. Innebörden av avtalet är all branschen avslår en del av biljeltinläklerna att användas för stöd lill filmproduktion och andra filmändamål. I gengäld avslår staten från att konsumtionsbeskalla biograf-näringen. Genom avtalet bildades stiftelsen Svenska filminstitutet som skall förvalla de influtna medlen, biografavgifterna, enligl regler i avtalet.

Biografavgiflen uppgår lill 10 % av bmtiobiljeltintäklen och skall erläggas av anordnare av biografföreslällning på fast visningssläile där det enligt Filmägarnas konlrollbyrå anordnas mer än fem föreställningar per vecka, utöver barnmatinéer.

Filmavtalel kan sägas upp av staten om filmbranschen bryter mol avtalet och av filmbranschen om nöjesskatt för biografföreställningar eller liknande införs eller om mervärdeskatt läggs på filmhyror eller försäljningen av biografbiljetter.

Stiftelsen Svenska filminstitutet har bl. a. till ändamål att främja värdefull svensk filmproduktion, alt stödja artistisk och teknisk utveckling saml undervisning och forskning på filmens område, att sprida kunskap om filmen, att medverka till bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt intresse, att verka för internationellt samarbete samt alt på andra sätl företräda filmen och verka för ändamål inom filmområdet. FUminstitutet leds av en styrelse med fem ledamöter och två suppleanter, som utses av regeringen. Vid sidan av styrelsen finns elt förvaltningsråd. Detta beslår av 30-40 personer som utses av filmbranschens, filmarbelarnas och andra av stiftelsens verksamhet berörda organisationer. Förvaltningsrådet har i huvudsak rådgivande funktion.

Huvudprincipen för användningen av biografavgifierna är all 65% av avgifterna skall användas för all främja filmproduktion medan återstoden är avsedd för andra ändamål. Den närmare fördelningen finns angiven i filmavtalels 18 S under olika littera. Dessa littera kallas i dagligt tal "fonder". Man talar om G-fonden, om H-fondsslöd etc.

- Enligl 18 § B skall 10% av avgifterna användas för kvalilelsbidrag till svenska långfilmer. Dessa bidrag fördelas enligt vissa regler av en särskUd jury som utses av Filminstitutets förvaltningsråd.

- Enligl 18 § D skall 5 % av avgifterna användas för PR-verksamhel, filmfestivaler och andra representativa artangemang inom och utom Sverige. Medlen fördelas enligl vissa regler mellan Filminstitutet och filmbranschen.

' Sveriges biografägareförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation. Föreningen Våra Gårdar, Sveriges filmuthyrareförening upa och Föreningen Sveriges filmproducenter

Prop. 1981/82:111 58

- I 18 § E anges att 30 % av avgifterna skall användas för stiftelsens förvaltning och för att främja verksamhet som sammanhänger med stiftelsens ändamål.

- 18 § F innebär att 15 % av avgifterna skall användas för stöd till produktion av svenska långfilmer genom generellt verkande produktionslån eller produklionsgarantier. All stödet är generellt innebär att det ges oavsett filmens ämne, innehåll, konstnäriiga eller intellektuella beskaffenhet eller angelägenhelsgrad i övrigt.

- Enligt 18 § G får 10 % av avgifterna användas för Filminstitutets produktion av svensk film. Denna produktion skall ha en klart konstnärlig inriktning.

- I |8 § H föreskrivs att 30 % av avgifterna skall användas för att genom selektiva produklionslån eller produktionsgarantier stödja produktionen av svenska långfilmer. En förutsättning för stödet är att produktionen har en konstnärlig inriktning. Beslut om stöd fattas av två styrelser, som i princip disponerar halva fonden var. I den ena styrelsen utser filmbranschen fyra ledamöter och Svenska tealerförbundel en ledamot, medan fördelningen är den motsatta i den andra styrelsen. H-fonderna kan också ge förhandsslöd för manuskriptarbete m. m.

Stöd från F- och H-fonderna utgår i form av förlustgaranti. F-fonden kan f.n. täcka högst 20 % av produktionskostnaderna medan H-fonden kan garantera högst ytterligare 35%, i bägge fallen med vissa beloppsbegränsningar. Utgående belopp reduceras om intäkterna överstiger 30% av pro-duktionskostnadema.

I delta sammanhang bör också del s. k. 1-fondsavtalet nämnas. Detta avtal, som första gången ingicks år 1975 mellan Filminstitutet och Sveriges Radio AB, innebär att partema bildar en gemensam fond, avsedd att finansiera produktion av film. Fonden tillförs årligen 6 milj. kr. från vardera parten. Filminstitutet erhåller statsbidrag för sin andel.

Huvuddelen av fonden används för produktion av biograffilm, men en viss andel, f n. 29 %.. används för produktion av barnfilm i annat format, för produktion av annan kortfilm samt för den av Sveriges Radio och FUminstitutet drivna filmverkstaden. De filmer som producerats med hjälp av fonden skall visas i TV och i filmform enligl vissa regler.

I-fondsavtalet har föriångts och gäller l.o.m. den 30 juni 1980.

Stöd från F- eller H-fonden samt kvalilelsbidrag från B-fonden kan utgå till Filminslilutels egna produktioner, finansierade av G-fonden. Däremot kan F- och H-fondsslöd inle utgå lill filmer som Filminstitutet finansierar på annat sätl, t. ex. genom 1-fonden. Om filmer finansieras av I-fonden och privata filmproducenter gemensamt kan dock sådant stöd erhållas för den private finansiärens andel av produktionskostnaderna.

Det är mol denna bakgrund man skall se den s. k. poolöveienskommel-sen som gäller för liden den I oktober 1977 - den 30 juni 1979 mellan Filminstitutet och tre svenska filmbolag. Enligt överenskommelsen förbinder

Prop. 1981/82:111 59

sig dessa bolag att gemensamt gå in som medproducent i samtliga biograffilmer som produceras av Filminstitutet. Genom denna överenskommelse blir del möjligt alt också utnyttja F- och H-fonden för slöd lill I-fondspro-ducerade filmer.

FUmavlalet gäller t.o.m. den 30 juni 1983 och förlängs med minst fem år för varje gång om del inte sägs upp senast två år före utgången av avtalstiden.

Om avtalet upphör att gälla kan regeringen förordna alt stiftelsen Svenska filminslilulel skall träda i likvidation, varvid stiftelsens tillgångar skall tillskiftas staten för att användas för stiftelsens allmänna ändamål. I annat fall består stiftelsen tills regeringen förordnar om annat.

Reglerna för biografavgiflernas fördelning samt de närmare reglerna för kvalitetsbidrag och H-fondsslöd kan ändras efter beslut av styrelsen. Ett sådant beslut måste dock godkännas av Föreningen Sveriges filmproducenter och av regeringen för alt bli giltigt. För all beslut om ändringar av andra regler i avtalet skall bli giltigt krävs alt del har fallals av en fulltalig styrelse, att det har godkänts av de fem branschorganisalionemasamt att det har fastställts av regeringen.

De olika ändringar som har gjorts i filmavtalel under avtalels löplid gäller främst användningen av biografavgifierna och Filminstitutets ledning. Ändringama speglar Filminslilulels förändrade roll i den svenska långfilmsproduklionen.

Systemel byggde ursprungligen på principen all både del ekonomiska ansvaret för filmproduktionen och besluten om vilka filmer som skulle produceras skulle ligga hos företag utanför Filminstitutet. Nära hälften av medlen till produktionsslöd återfördes till de svenska producenlema i förhållande till intäkterna på deras filmer. Denna ordning, som alltså innebar alt de filmer som erhållit de största intäkterna också skulle få de största bidragen, måste ses i ljuset av att den avlöste en ordning med återbäring på nöjesskatten lill svenska filmproducenter.

De kvalitelsinriktade stödformer som fanns var kvalilelsbidrag och för-lusluljämningsbidrag för kvalilelsfilmer. Dessa byggde på en jurybedömning av den färdiga produkten. Något förhandsslöd förekom alltså inte, ulan varje produktionsbeslut måste fallas på producentens egen risk. Det är givet att elt sådant system förutsätter existensen av stora, ekonomiskt välkonsoliderade produktionsförelag.

Filminstitutet hade redan från början möjligheter all självt engagera sig som filmproducent, men några särskilda medel för sådana engagemang fanns inte. I slällel fick man utnyttja medel som inle betalades ul på grund av olika spärregler. Med hjälp av dessa medel kunde FUminstitutet medverka i produktionen av elt par filmer om året i genomsnitt under 1960-lalel och börian av 1970-lalet.

Införandel av F-fonden den I juli 1969 innebar ingen ökad kvalitetsin-riklning, men var en följd av att alll flera filmproducenter endast gjorde ett

Prop. 1981/82:111 60

fåtal filmer, och all de därmed blev känsligare för förluster på enskilda filmer.

När G-fonden inrättades den 1 juli 1972, fick Filminslilutel för första gången särskilda medel avsatta för sin filmproduktion, som enligl avtalet skall ha en klar konslnäriig inriktning. Anlalel långfilmer i vilka Filminslilutel var engagerat ökade dock endasi obetydligt.

H-fonden, som också infördes år 1972 innebar ell brott mot den tidigare synen. Nu avskaffades den villkorslösa "återbäringen" och ersattes av ett förhandsslöd, byggt på en kvalitetsbedömning. Genom den sammanlagda effekten av H- och F-fonden kan Filminslilulel garantera 55% av produktionskostnaderna.

I-fondsavtalet innebaren kraftig ökning av Filminstitutets egen filmproduktion. Under de två första verksamhetsåren då avtalet var i kraft beslutades om produktion av 10 resp. 9 långfilmer. Under de därpå följande åren har produktionsvolymen varit något lägre, ca 6 filmer per år.

De resurser som är tillgängliga för bidrag lill filmproduktion kommer dels från biografavgifier, dels från Sveriges Radio, dels i form av statsbidrag.

Storleken av tillgängliga resurser budgetåret 1978/79 sammanfattas i följande tabell (milj. kr.)

Källa Ändamål Kortfilm Summa

Långfilm m.m.

Biografavgifter 23,5 23,5

Bidrag från

Sveriges Radio 4,25 1,75 6

Statsbidrag 7,75 2,75' 10,5

35,5 4,5 40

' Därav 1 milj. kr. konstnärsnämnden (se avsnitt 2.3)

Inför budgetåret 1979/80 föreslår regeringen en ökning av det statliga bidraget till filmproduktion med sammanlagt 5,5 milj. kr. Av ökningen skall 0,5 milj. kr. tillfalla konstnärsnämnden medan återstoden skall förvaltas av FUminstitutet.

Filminslilutel äger ateljéer för filmproduktion samt viss produktionsutrustning. Institutet äger vidare ett laboratorium och rekvisitalager i Role-bro saml är delägare i filmlaboraloriel Film-Labor.

Vid sidan av de uppgifter som rör filmproduktion bedriver Filminstitutet en rad olika verksamheter som sammanhänger med inslitulels roll som central kulturinstitution på filmområdel. Inom cinemalekel är organiserat ell omfattande bibliotek, ell av de största filmarkiven i världen samt en klipp- och slillbildssamling som delvis är ulan motsvarighet. 1 anslutning lill filmarkivel bedrivs verksamhet med restaurering av film. Också Filminstilulels filmklubb stöder sig delvis på filmarkivel. Filminslilutel bedri-

Prop. 1981/82:111 61

ver också import och distribution av film. främst i 16 mm för barn och vuxna. Barnverksamheten kommer att beröras närmare under 2.2.

Filminstitutet har också en omfattande informationsverksamhet, l.ex. om filmtekniska frågor och om svensk film i utlandet. Institutet ger ut tidskrifterna C/i«p///; och Teknik och Människa samt stöder utgivningen av filmlitleralur. Inom Filminslilutel pågår f n. arbetet med en svensk filmo-grafi, som skall innehålla uppgifter om alla svenska spelfilmer. Filminstitutet ger också bidrag till olika organisationer och till filmarrangemang som andra ordnar. 1 delta sammanhang bör särskild nämnas Sveriges förenade filmstudios och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios, vilka får ett omfattande slöd från Filminstitutet.

Den del av Filminstitutets verksamhet som inte rör filmproduktion finansieras med medel från filmavtalets E-fond samt med en del av D-fonden. För budgetåret 1978/79 kan de sammanlagda resurserna uppskattas till ca 12 milj. kr. Dessutom erhåller Filminstitutet statsbidrag för sin barnfilmverksamhet och för Bio 16 (se avsnitt 2.2 och 2.6). Dessa bidrag uppgår för samma tid till ca 1.2 milj. kr. Filminstitutet har också erhållit slöd av lotlerimedel för restaurering av film.

Denna redogörelse för Filminstitutets nuvarande verksamhet har av utrymmesskäl gjorts summarisk. För mer detaljerade upplysningar hänvisas till Filminstitutels nyligen utkomna verksamhetsberättelse förär 1977/78.

2.2 Barnfilmverksamhet, barnfilmrådet

I den s. k. andra kulturpropositionen' föreslogs förstärkta statliga insatser för barnfilmområdet. För att de medel som sattes in för barnfilmända-mftl skulle få största möjliga effekt var del enligt föredragandens mening nödvändigt att de olika grupper som är verksamma på barnfilmområdel fick tillfälle till en fortlöpande samverkan inom ramen för ett organ som har en samlad överblick över barnfilmfället. För detta ändamål inrättades barnfilmrådet den I juli 1975. I rådet skall ingå dels företrädare för olika intressegrupper såsom barn- och ungdomsorganisationer, filmarbetare och kommuner, dels såsom adjungerade representanter för Filminstitutet, de båda TV-kanalerna och Sveriges utbildningsradio.

De uppgifter som i propositionen angavs för rådet är av två slag. Dels skulle rådet få en allmän uppgift alt fungera som diskussionsforum och som remissorgan ät regeringen, dels fick rådet i uppdrag att vara samrådsorgan för Filminstitutet i fråga om de uppgifter på barnfilmområdet för vilka institutet uppbär statsbidrag. De områden som räknades upp är granskningsverksamhet, import av barnfilm samt försök med distribution av bamfilm. Föredraganden räknade med all rådet också skulle kunna

' Prop. 1975:20 s. 229-232

Prop. 1981/82:111 62

följa verksamheten med produktion av barnfilm samt verksamhet inom barnfilmområdet till vilken det inte utgick statsbidrag.

Utvecklingen har inte blivit den avsedda. Redan från början uppstod svårigheter i samarbetet mellan barnfilmrådel och Filminslilulel och dessa svårigheter ledde till ett krav på alt barnfilmrådel skulle lösgöras från institutet. Detta skedde den I juli 1976 då barnfilmrådet i stället knöts administrativt till statens ungdomsråd. I samband med klyvningen delades anslaget till bamfilmverksamhet upp. Filminstitutet fick fortsatt bidrag för import och distribution av barnfilm, medan ungdomsrådet fick medel för granskning av barnfilm och för genomförande av en försöksverksamhet med barnfilm. Särskild personal anställdes på ungdomsrådet för alt arbeta med barnfilmfrågor.

Filminstitutets bamfilmverksamhet innefattar i huvudsak produktion av barnfilm och import och distribution av barnfilm. Produktionen sker inom ramen för I-fonden och handhas inom institutets produktionsavdelning. Import och distribution sköts inom avdelningen för inköp och distribution av film. Tjänstemännen där svarar ocksä för framställning av informationsmaterial om filmerna och deltar även i andra barnfilmakliviteler.

Den verksamhet som har bedrivits under barnfilmrådels ledning har omfattat granskning av barnfilm och försöksverksamhet med olika former för visning av barnfilm och barns eget filmande. Dessutom har rådet arrangerat konferenser och medverkat i internationellt samarbete. Granskningsarbetet har resulterat i en katalog med omdömen om ca 250 granskade smalfilmer för barn. Detla arbete fortsätter. Försöksverksamheten är avslutad och resultatet skall redovisas inom kort.

Statsbidraget till barnfilmverksamhet utom produktion uppgår under budgetåret 1978/79 till I 160000 kr., av vilket 540000 kr. har tilldelats Filminstitutet och 620000 kr. statens ungdomsråd.

I den proposition om barn och kultur som f n. behandlas av riksdagen konstaterar chefen för utbildningsdepartementet att konstruktionen med ett barnfilmräd inte har fungerat väl.' I stället för den ursprungliga konstruktionen där Filminstitutet skulle svara för hela verksamhetsområdet med barnfilmrädet som samrådsorgan har vi fått två parallella organ. Samarbetet mellan barnfilmrådet och Filminstitutet har liten omfattning.

I propositionen betonas alt Filminstitutet i sitl barnfilmarbele bör ha goda kanaler till olika grupper som använder barnfilm, t. ex. skolan, kommunerna samt barnfilmklubbar och andra barn- och ungdomsorganisationer. Formen för dessa kontakter bör dock vara anpassad till Filminstitutets organisation och sätt att fungera.

Föredraganden hänvisar till att Filminstitutet avser att komplettera förvaltningsrådet med företrädare för de grupper som enligt vad som anförts i

Prop. 1978/79:143,5. 41 F.

Prop. 1981/82:111 63

propositionen är viktiga att ha med i barnfilmarbetet och som inte är företrädda i rådet. En sådan konstruktion bör ge goda förutsättningar för ett omfattande samarbete mellan Filminstitutet och olika berörda grupper i fråga om institutets barnfilmuppgilter.

Några ytterligare förändringar av ansvaisförhällandena pä barnfilmens område föreslås inte i propositionen.

2.3       Konstnärsnämndens stöd till filmproduktion

Konstnärsnämnden är ett statligt organ med uppgift att bl. a. fördela bidrag till konstnärer. Sedan budgetåret 1978/79' disponerar nämnden säi-skilda medel för projektbidrag till produktion av film. Bakgrunden äi' en fimslällning från Svenska teatertorbundet om särskilda medel för att utveckla filmens fria sektor.

Med anledning av Teatertorbundets ansökan imderströk chefen lor ulbildningsdepartemenlel bl.a. filmens karaktär av utpräglat massmedium. Filmproduktion kräver stoia ekonomiska resurser men den färdiga filmen kan till låga kostnader spridas till elt stort antal människor. För filmer som vänder sig till vuxna är enligt föredraganden biografdistribution och visning i TV i dag de viktigaste distributionsformerna och det är därför naturligt att produklionsstödet främst är inriktat på filmer som skall distribueras på detta sätt. Det kunde dock ändå finnas skäl att förstärka statens stöd till filmer som var avsedda att distribueras på annat sätt ängenom de vanliga biograferna. Man skulle dä också kunna pröva helt nya vägar och på så sätt få en bättre grund för att bedöma vilka stödformer som var lämpliga i framtiden. Mot denna bakgrund föreslogs att konstnärsnämnden på försök skulle ges ökade möjligheter att genom projektbidrag stödja filmproduktion. I milj. kr. anvisades lör ändamålet.-För budgetåret 1979/80 har föreslagits elt belopp om 1.5 milj. kr.

Konstnärsnämnden har fördelat anslaget för budgetåret 1978/79 på 12 olika filmprojekt.

2.4       Statens biografbyrås verksamhet

Sedan år 1911 har endasi sådan film som har varit godkänd av statens biografbyrå fått visas offentligt i Sverige. Reglerna för filmcensuren återfinns i den s. k. biografförordningen'- och i biografbyråns instruktion'.

Dessa regler innebär alt en film eller del av film inte får godkännas om dess förevisande på grund av det sätt på vilket händelserna skildras och

' Prop. 1977/78:100. bil. 12. sid. 79 f.

'Förordning (I9S9:348)  med  särskilda  bestämmelser om  biografföreställningar

m.m. (andrad 1964:802. 1973:560 och 1977:1056).

' Förordning   (1965:748)   med   instruktion   för   statens   biografbyrå   (omtryckt

1977:1057. ändrad 1978:378).

Prop. 1981/82:111 64

Jet sammanhang i vilket de lörekommer kan verka förraande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Förbud mot visning skall vidare utlärdas om förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhällande till fiämmande makt eller lända till upplysning om förhållanden vilkas up-penbarandeii kan medföra men för försvaret eller i övrigt för rikets säkerhet. Godkännande kan också vägras om biografbyrån finner alt förevisande uppenbarligen skulle strida mot allmän lag. Härutöver finns legler som innebär att film eller del av film inte får godkännas för visning tor baiii under sju. elva eller femton åi' i den mån den kan vålla barn i tiessa åkleis-grupper psykisk skada.

Beslut om att godkänna film fattas av filmcensorerna. Det finns fyra ordinarie censorer, av vilka en är biografbyråns direktör. Dessutom finns en extra filmconsor och en suppleant för filmcensorerna. En censor kan fana beslut om att godkänna film för visning för vuxna i obeskuret skick. Beslui am ati godkänna film för visning för barn niåsle alllid fattas av minst två censorer, av vilka ininst en måste ha viss särskild lUbildning och erfarenhet. Beslut om att klippa eller helt förbjuda film måste fattas av två censorer. Kan dessa inle enas tillkallar de en tredje och fiågan avgörs genom inajoriteisbeslul.

Statens filmgianskningsråd och statens barnfilmnämnd är rådgivande organ till biografbyrån. Yttrande från filmgranskningsrådel måste inhämtas innan biografbyrån beslutar att totalförbjuda film. att förbjuda betydande del uv film. all förbjuda del av film som vunnit erkännande såsom film av belydanile konstnärligt värde eller vilken uppenbarligen kan antagas vinna sådant erkännande eller alt företa censuråtgärd som är av normerande betydelse för byråns verksamhet. Filmgranskningsrådel är också leniisslnstans i besvärsärenden över biografbyråns beslut.

Barnfilmnämndens uppgift motsvarar filmgranskningsrådeis när det år fråga om åtgärder som endast gäller barn.

Frågan om filmcensuren bör bibehållas har behandlats tiera gånger av olika utredningar. F.n. har yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) i uppdrag att behandla dessa frägor. Utredningen skall överväga om det finns tillräckliga skäl all behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Om utredningen skulle stanna för att vuxencensuren bör avskaffas får den bl.a. överväga om i stället möjligheterna till efterhandsingripande bör utvidgas i någon män genom en bestämmelse rörande pornografi och våldsframställningar. I utredningsdirektiven sägs att det synes vara ganska klart all viss barncensur behövs. Till utredningen har överlämnats en riksdagsskrivelse' med innebörden alt en samlad översyn bör göras av bestämmelserna för barns tillträde till biografföreslällningar.

Yilrandefrihelsulredningen planerar alt under första halvåret 1979 pub-

KU 1977/78:14. rskr 1977/78:75.

Prop. 1981/82:111 65

liceraetl principbetänkande med alternativa förslag. På grundval av den diskussion som föranleds av principbetänkandet avser utredningen att utforma sitl slutliga förslag som bör läggas fram våren 1981. En sådan planering gör del möjligt att lägga fram förslag till grundlagsändringar våren 1982, dvs. före 1982 års riksdagsval. Det slutliga beslutet om en grundlagsändring kan då fattas av den nyvalda riksdagen tidigast hösten 1982.

Sedan den I juli 1978 har biografbyrån hand om en försöksverksamhet med fraklstöd för film. Syftet med försöksverksamheten är att undersöka möjligheten all med hjälp av fraklstöd för film förbättra repertoaren på biograferna. Bestämmelser för försöksverksamheten återfinns i förordningen' om försöksverksamhet med fraklstöd för film.

Fraklstöd kan utgå till filmer som av biografbyrån har förklarats berättigade till sådant stöd och som den I januari 1979 eller senare har visats vid biografföreställning i Norrbottens län. Jämtlands län, Värmlands län, landskapet Dalsland, Västmanlands län, Kronobergs län och Gotlands län. Stödet ulgår för film av minst 35 mm bredd och motsvarar de kostnader för frakt av film som enligl regler inom filmbranschen normall uppkommer för den som låter visa film.

De filmer som får förklaras berättigade lill fraklstöd skall ha haft biografpremiär i Sverige den I januari 1978 eller senare. Urvalet skall göras med hänsyn lill kvalUel och skall sammanlagt omfatta ca en tredjedel av de filmer som varie år har biografpremiär. Biografbyrån har också möjlighet att förklara ell begränsat anlal äldre filmer, f n. högst IOO, berättigade till frakslöd. Härvid skall urvalet främst ske med hänsyn lill del filmhisloriska värdet.

Beslut om att förklara film berättigad till fraklstöd fattas av biografbyråns direktör. Denne skall därvid samråda med annan censor som har granskal filmen.

2.5 Kulturrådets uppgifter på filmområdet

Statens kulturråds uppgifter av bevakningskaraktär och som remissinstans avser kulturområdet som helhet. Kulturrådet har också mer preciserade uppgifter inom vad som brukar kallas kulturrådets direkta ansvarsområde. Enligl 4§ i sin instruktion skall kulturrådet bl.a. handlägga ärenden om statsbidrag för kulturell verksamhet bland amatörer, i mindre ensembler och fria grupper saml inom institutioner och föreningar i den mån del ej ankommer på annan myndighel. Även i övrigi skall kulturrådet handlägga ärenden om statliga åtgärder som rör teater, dans och musik, litterär verksamhet och folkbibliotek samt konst, museer och ulställnings-

' SFS 1978:223.

' Förordning (1974:644)  med  instruktion för statens  kulturråd  (ändrad  senast

1978:851).

5   Riksdagen 1981182. I saml. Nr 111

Prop. 1981/82: 111 66

verksamhet. Också härifrån görs undantag för ärenden som ankommer på annan myndighel.

I den uppräkning av konstarter som görs i paragrafen finns inte filmen med. 1 den s. k. andra kullurproposilionen' uttalades också all filmen inle skulle höra lill kulturrådets direkta ansvarsområde.

Å andra sidan kan film ingå i sådan verksamhet som kulturrådet skall stödja genom anslag lill t. ex. utrustning, konferenser eller festivaler. Del bidrag lill centrumbildningar som kulturrådet skall fördela är ullryckling-en avsett också för filmens område.

2.6 Bidrag till filmvisning i nya former

I den andra kullurproposilionen" föreslogs alt särskilda medel skulle kunna användas för bidrag lill verksamhet som syftar lill att tillhandahåUa en alternativ filmreperioar för lokalt förankrad visningsverksamhel. 1 propositionen fördes ell resonemang om vikten av att en lokall organiserad verksamhet på filmområdet kunde samspela med en stark och funktionsduglig organisation på den centrala nivån. Bland de uppgifter som med fördel kunde skötas centralt nämndes bevakning och dokumentation av filmutbudet. samordning och organisation av filmbokning, metodutveckling och ledarutbildning.

I proposUionen föreslogs all en del av resurserna för detla ändamål borde tillfalla Folketshusföreningarnas riksorganisation för verksamheten med Bio Kontrast. Återstoden borde disponeras genom beslut av regeringen för slöd lill centrala funktioner med den inriktning som anges ovan. Verksamheten har kommit att kallas filmvisning i nya former.

För budgetåret 1978/79 är anslaget till Bio Kontrast 800000 kr. 1 730000 kr. har för samma period ut delats som bidrag för filmvisning i nya former lill andra bidragsmolagare. 675 000 kr. härav har tilldelats Svenska filminstitutet för fortsatt försöksverksamhel med alternativ distribution av modem spelfilm. (Bio 16), 210000 kr. har beviljats fill Sveriges förenade filmstudios för anskaffning av filmklassiker och för verksamheten i övrigt. Studieförbundet Vuxenskolan har erhållit llOOOOkr. för försöksverksamhel med filmvisning i bygdegårdar som genomförs i samarbete med Bio Kontrast, Föreningen Folkels Bio har tilldelats 75 000 kr. för verksamheten och ABF har fält 160000 kr. för fortsatt försöksverksamhet med film-verksamhet för finska invandrare. För bamfilmändamäl har 35 000 kr. tilldelats Sveriges förenade bam- och ungdomsfilmstudios för verksamheten, 140000 kr. har gått fill Förbundet Vi Unga för centrala kostnader i samband med filmvisning i nya former. Riksförbundet Sveriges Fritids- och hemgårdar har erhållit 50000 kr. för avslutning av ett projekt för alt uppnå

' Prop. 1975:20, s. 234. " Prop. 1975:20, s. 228.

Prop. 1981/82:111

67

en förbättrad användning av film i ungdomsgårdsverksamheten och Unga Ömas riksförbund har fåll 275000 kr. för fortsatt försöksverksamhel med icke kommersiell distribution av bamfilm (Bamens Bio Kontrast).

2.7 Den ekonomiska omfattningen

I tabellen sammanfallas de viktigaste ekonomiska insatserna av allmänna medel på filmområdel för budgetåret 1978/79 (milj. kr.).

Ändamål	Källa			Summa
	Biograf-	Motlagar-	Stats-
	avgifter	avgifter	medel
Produktion av
långfilm	23,5	4,25	7,75	35,5
Produktion av
kortfilm m. m.		1,75	2,75	4,5
Centrala service-
funktioner inom
Filminstitutet
m. m.'	12,5		1,7	14,2
Barnfilmrådel			0,6	0,6
Fraktstöd''			0,55	0.55
Filmvisning i
nya former			1,85	1,85
Filmcentrum			0,35	0,35
Summa	36	6	15,55	57,55

' Inkl. bamfilm och Bio 16.

 Avser ett halvt års verksamhet.

' Inkl. Bio Kontrast. Exkl. Bio 16.

3   Resultat av den nuvarande filmpolitiken

Den teknik för produktionsslöd som ligger i 1963 års filmreform innebär en omfördelning av biografmkomslerna fill förmån för produktion av svensk film, företrädesvis biograffilm. Med liden har stödsystemets resurser också förstärkts genom skallemedel och tillskott från Sveriges Radio.

Produklionsslödet hade redan från början kvaliletsbefrämjande inslag. Dessa har successivt ökat i betydelse och f.n. fördelas huvuddelen av tillgängliga medel i former som gynnar kvalilelsproduklionen.

Då man skall söka bedöma stödsystemets effekt är framför alll två faktorer av intresse, nämligen produktionsvolymen och produktionens kvaUtet.

Den svenska biograffilmsproduklionen minskade i omfattning från i genomsnitt 38 premiärer per år under 1940-lalel och 28 per år under 1950-lalel lill i genomsnitt endasi 17 filmer årligen under åren 1959-1963. Minskningen vändes därefter i en uppgång, och under återstoden av 1960-talet låg genomsnittet på ca 25 filmer om året.

Prop. 1981/82:111 68

1970-lalets produktionsvolym har varit lägre, knappt 19 filmer per år i genomsnitt. Under verksamhetsåret 1977/78 hade 21 filmer biografpremiär. För budgetåren 1978/79 och 1979/80 har statsbidragen för filmproduktion ökat kraftigt samtidigt som inkomsterna av biografavgifier har ökat. Dessa ökade resurser har givelvis ännu inte givit resultat i form av fiera premiärklara filmer.

En svårighet när man skall söka värdera stödsystemets betydelse för produktionsvolymen är alt bedöma vad som skulle ha bänt om 1963 års filmreform inte hade gjorts. Hur många filmer hade producerats om filmproduktionen hade varit hänvisad till att överleva på den kommersiella marknadens villkor?

Man kan ge en antydan om svaret på den frågan genom att undersöka förhållandet mellan de kommersiella intäkterna för svenska filmer och de summor som är tillgängliga inom ramen för produklionsslödet.

Under vissa antaganden kan man beräkna att ungefär 6,5 % av brullo-biljetiintäkterna på de svenska biograferna skulle tillfalla de svenska filmproducenterna som kommersiella intäkter om biograferna inte erlade biografavgifl till Filminstitutet och om biobiljetterna inle heller var föremål för någon annan form av indirekt beskattning. Räknat på 1977/78 års bil-jetlinläkter motsvarar del ca 23 milj.kr.

Genom biografavgifierna reduceras de kommersiella intäkterna för de svenska producenterna med 10%. De kan nu beräknas till ca 6% av brul-tobiljetlinläkterna. Men samtidigt återgår större delen av biografavgiflen lill den svenska filmen i form av produktionsslöd. Härigenom ökar den svenska filmens andel av biografintäkierna till ca 11,5 %. Del motsvarar ca 41 milj.kr. år 1977/78. 1 jämförelse med ett läge utan filmavtal blir tillgängliga medel för filmproduktion nära nog fördubblade.

I beräkningen ingår inga exportintäkter. Å andra sidan fömtsätts att de svenska filmproducenternas kommersiella intäkter kommer all investeras i nya filmproduktioner, något som inte behöver vara fallet. Externa tillskoll i form av statsbidrag eller medel från Sveriges Radio finns inte med.

Om hälften av produktionsresurserna hade uteblivit skulle sannolikt produktionen ha minskat med betydligt mer än hälften på grund av all tillgångar i form av kunnig personal och teknisk apparatur skulle ha skingrats och därigenom möjligheterna att bedriva en kontinuerlig produktion inte längre skulle ha förelegal. Del kan därför vara rimligt att hävda alt mellan 150>och 200 svenska långfilmer sedan år 1963 har kommit lill lack vare filmavtalels system för produktionsslöd. Detta är ell gott resultat.

Om det är svårt att beskriva filmreformens effekt på produktionsvolymen så är det naturligtvis ännu svårare alt ge en bild av produklionsslödels inverkan på filmernas kvalitet. Skälen till detla är flera. Kvalitetsbegreppet är inle entydigt och del förändras över liden. Samtiden och eftervärlden stannar ofta i olika bedömningar av vad som har varit betydelsefullt. Liksom i fråga om produktionsvolymen kan man inle säkert vela vad som

Prop. 1981/82:111 69

hade inträffat om produklionsslödet inle hade funnits. Därför blir bedömningarna med nödvändighet osäkra och subjektiva.

Ett säll all beskriva produktionens kvalitet är all se hur många filmer som har erhållit kvalilelsbidrag av Filminstitutet. Det ger en bild av hur Filminslilulels jury har bedömt filmerna. Metoden kan tyvärr inte användas för jämförelser över hela den tid då filmavtalel har gällt, eftersom poängsystemet har ändrats. Del är sannolikt all det tidiga 60-talets beslut att tilldela ca 40 % av filmerna bidrag är uttryck för en strängare bedömning än de senaste årens, då 70 %■ av filmerna har fått kvalitetsbidrag.

Ell allmänt intryck är emellertid alt huvuddelen av den svenska långfilmsproduklionen numera har kvalilelsambilioner. Av de två senaste spelårens 18 resp. 21 svenska långfilmspremiärer kan inte mer än fyra filmer vardera året karaktäriseras som porrfilmer eller underhållningsfilmer utan konstnärliga ambitioner.

Elt annat mått på hur filmpoliliken har lyckats är om de svenska filmerna når en slor publik. Som nämnts i avsnitt I har mer än hälften av de filmer som producerats av Filminslilutel och haft premiär under spelåret 1977/78 setts av mindre än 25000 personer. Samtliga dessa har erhållit kvalilelsbidrag.

När det gäller produktionen av korlfilmärdet svårare att bedöma resultaten av den förda politiken. En viktig bidragande orsak till detta är de gränsdragningsproblem mot televisionen och undervisningsfilm m.m., som berördes inledningsvis i avsnitt I. Förutom de svårigheter som följer av delta kan man peka på all del inle förekommer någon registrering av kortfilm som kan jämföras med den som gäller för biograffilm. Dessa faktorer tillsammans gör del svårt att ge en sammanfattande bedömning av kortfilmsproduklionens omfattning och förändringarna i den. 1 detta sammanhang skall därför endasi beröras några åtgärder under de senaste åren som har haft betydelse för produktionsmöjligheterna för kortfilm.

Ursprungligen fungerade främst kvalitetsbidragen som ett stöd lill kort-filmproduktion. En filmare som hade gjort en kortfilm på egen risk kunde, om han fick elt högt kvalilelsbidrag, dels betala kostnaderna för denna t1lm, dels erhålla en grundplåt för näsla.

Vid avtalsrevisionen år 1972 minskades avsättningen lill kvalitetsbidragen och dessa reserverades för långfilmer. I stället bildades G-fonden för Filminslilulels egen filmproduktion. 30 % av fonden skulle användas för kortfilm. Det tillgängliga beloppet uppgick verksamhetsåret 1974/75, som var del sista år då denna ordning gällde, lill 660000 kr. En del av dessa medel användes för driften av den filmverkslad som förvallas av Filminslilulel och Sveriges Radio.

Överenskommelsen mellan Filminslilulel och Sveriges Radio om samarbete i fråga om filmproduktion medförde att stödet till kortfilmsproduklionen fr.o.m. verksamhetsåret 1975/76 flyttades över från G-fonden till I-fonden. Enligl de regler som ursprungligen gällde skulle sammanlagt minst

Prop. 1981/82:111 70

20% av del årliga tillskottet till I-fonden användas för produktion av kortfilm och film avsedd för barn. Eftersom tillskottet lill I-fonden var satt till 10 milj. kr. per år uppgick resurserna för dessa ändamål (inkl. filmverksla-den) lill 2 milj. kr.

De regler som gäller för I-fonden för verksamhetsåret 1978/79 innebär att 29 % av tillskottet lill fonden skall användas för produktion av barnfilm i annat format än biograffilmen samt övrig kortfilm och bidrag lill film-verkstaden. Det årliga tillskottet till I-fonden är 12 milj.kr., varför resurserna för produktion av kortfilm m.m. uppgår till 3,5 milj.kr.

Fr.o.m. budgetåret 1978/79 disponerar också konstnärsnämnden särskilda medel för projektbidrag lill produktion av film. För detta budgetår har anvisats 1 milj.kr. för projektbidrag till produktion av film som är avsedd all distribuerars på annat sätl än genom de vanliga biograferna. En höjning med 500000 kr. är föreslagen för budgetåret 1979/80.

Riksdagens beslut' förra året om radions och televisionens fortsatta verksamhet m.m. innebär en kraftig betoning av programföretagens ansvar för all anlita frilansmedverkande och lägga ul produktionsuppdrag på personer som inle är fasl anställda inom företagen. Den ökning av programmedlen, som förslagen i propositionen syftade till, borde enligt chefen för ulbildningsdepartemenlel leda lill all andelen frilansmedverkan i programverksamheten åter borde kunna öka.

Del är svårt att uttala sig om huruvida de resursförstärkningar som här har berörts ännu har lett lill någon markant förbällring av produktionsmöjligheterna för kortfilm. Oslridigl är emellertid alt ökningen av I-fondens produktionsresurser har lelt lill att ett större anlal kortfilmer har blivit tillgängliga för distribution utanför televisionen.

1963 års filmavtal tar, som nämnts i del föregående, inte speciellt sikte på all påverka visningsmöjligheterna för film. Filmpolitiska åtgärder med denna inriktning har haft relativt liten omfattning och är i allmänhet av sent datum. Huvuddelen av imporien av film till Sverige och av visningsverksamhelen i Sverige bedrivs på kommersiella grunder.

I avsnitt I lämnas en översiktlig redogörelse för sammansättningen av filmimporlen till Sverige. Där konstateras all USA-filmema dominerar bland de importerade filmerna. Många länders filmproduktion är okänd för oss.

Av avsnitt I framgår också att några samlade uppgifter om filmrepertoaren i olika delar av landet inle finns tillgängliga. Därför kan de ofta omvittnade skillnaderna i möjlighet att se god film mellan storstadsområdena och övriga inle beläggas med siffror.

Olika initiativ all förbättra möjlighelema alt se god film i landsorten har berörts översiktligt i avsnitt 2.6 i samband rned att det statliga stödet ledo-

• Prop. 1977/78:91, KrU 1977/78:24, rskr 1977/78:337.

Prop. 1981/82:111 71

visades. Här skall karaktären och omfattningen hos några av dem beskrivas närmare.

Att redogörelsen inleds med Bio 16 beror på att denna verksamhet är den enda som arbetar med specialimporterad film. Bio 16 utgör därför en kombination av importslöd och dislribulionsslöd lill biograffilm.

Bio 16 är en försöksverksamhet med import och distribution av kvalitetsfilm som startades av Svenska filminstitutet hösten 1976. Uppläggningen av verksamheten är den all ett "paket" med kvalilelsfilm sätts samman, kopieras ner i 16 mm-formal och erbjuds intresserade kommuner. Innevarande säsong beslår paketet av 12 filmer, av vilka tre är nya svenska filmer, en är en importerad klassiker och de övriga åtta är moderna utländska filmer som specialimporlerats för Bio 16 av Filminstitutet. De deltagande kommunerna måste välja all visa minst åtta filmer. Kopiorna turnerar efter ett visst schema och varje kommun får ha varje film i en vecka och då visa den hur många gånger som helst. 1 allmänhet får de importerade filmerna också en normal biografpremiär i 35 mm format.

Säsongen 1978/79 deltar 83 kommuner i verksamheten. Publiken vid de schemalagda visningarna uppgick verksamhetsåret 1977/78 till ca 80000. Antalet åskådare har sedan dess ökat kraftigt och uppgick under hösten 1978 till ca 70000. Till detla kommer all nästan lika många har seU filmerna vid enstaka uthyrningar och vanlig biografvisning.

Filmsludiorörelsen och Bio Kontrast har många likheter i uppbyggnaden, men också vikliga skillnader.

Filmstudiorörelsen är den äldsta. Formerna för filmsludioverksamheten betingades ursprungligen av all verksamheten inte skulle få konkurrera med den kommersiella filmvisningen. Del viktigaste kännetecknet för en filmstudio är att visningarna endasi är öppna för medleuimar och all del endast är möjligt alt lösa medlemskap för en serie visningar, inle för en enstaka visning. Detta ger verksamheten en sluten karaktär men ger samtidigt möjlighet lill djupgående och långvariga studier i olika filmiska ämnen.

Filmstudios utnyttjar i huvudsak vanliga biografer och 35 mm film. Del är den lokala studion som bestämmer programmet och man har i princip tillgäng till alla kvalilelsfilmer för vilka del finns dislribulionsrätligheter i Sverige och som inle bedöms som kommersiellt gångbara på orten.

Organisationen Sveriges förenade filmstudios har framför allt centrala servicefunktioner i förhållande lill de lokala studios. Verksamhetsåret 1977/78 fanns det filmstudios i 96 kommuner. Anlalel besökare på filmförevisningar uppskattas lill ca 140000.

Bio Kontrast, som har vuxit fram under 1970-talel, utnyttjar i huvudsak föreningsägda biografer. Filmerna väljs av elt lokall programråd och ungefär samma filmer är tillgängliga som för filmstudios. Verksamheten administreras centralt av Folketshusföreningarnas riksorganisation. 1 motsats till filmsludiovisningarna är Bio Kontrasts visningar tillgängliga för allmän-

Prop. 1981/82:111 72

heten, oftast lill ell lågt biljettpris. År 1977 förekom Bio Kontrast i 115 kommuner och hade drygl 160000 åskådare.

Också föreningen Folkets Bio förtjänar att omnämnas i detta sammanhang. Föreningen disponerar biografer på några orter och arrangerar visningar på yllerligare ell anlal platser. Man bedriver också import och distribution av film. Under år 1977 visade Folkels Bio film i 13 kommuner för sammanlagt ca 35 000 besökare.

Det sammanlagda antalet åskådare vid filmvisningar inom ramen för filmsludiorörelsen. Bio Kontrast, Folkels Bio och Bio 16 kan uppskattas lill ca 400000 per år. Det är 1,7% av den svenska biopubliken. Men betydelsen av detta slags filmvisning kan inle bedömas enbart utifrån antalet åskådare.

Verksamheten kan bedrivas i ett omfattande samarbete med den filmintresserade opinionen på resp. ort. Indirekt kan den också leda lill all repertoaren på vanliga biografer påverkas.

För Bio 16 tillkommer all det är fråga om en verksamhet som lill slor del bygger på specialimporterad utländsk film. Eftersom del rör sig om filmgenrer och filmländer som är svagt företrädda i den kommersiella importen utgör Bio 16-imporlen en avsevärd förstärkning av möjlighelema all se god film i Sverige.

Det slår emellertid klart alt dessa speciella visningsformer för kvalilelsfilm i varje fall inte hiltills har visat sig kunna nå någon stor andel av biopubliken. De statliga åtgärderna för all mer allmänt främja en förbättrad biorepertoar kan därför inte begränsas lill ett stöd för dessa visningskanaler. Del måste till åtgärder som också är riktade lill de vanliga biografema.

Försöksverksamheten med fraktstöd för film vänder sig lill såväl de vanliga biograferna som filmsludiorörelsen och Bio Kontrast och andra icke-kommersiella arrangörer som visar kvalilelsfilm i 35 mm-formal. Syftet med fraktstödel, som presenteras närmare under avsnitt 2.4, är all subventionera bort fraktkostnaderna för den värdefulla filmen och därigenom stimulera biograferna att visa sådan film.

De olika formerna av stöd för en bättre filmrepertoar har i slor utsträckning försökskaraklär. Verksamheten med fraklstöd startade så sent som den 1 januari 1979 och uppgifter om fraklslödets effekter kommer inle all föreligga förrän tidigast om något år. Både Bio Kontrast och Bio 16 är f.n. föremål för intern utvärdering.

Man kan inte tala om visning av biograffilm ulan all beröra televisionens roll.

Televisionen är en viktig konkurrent lill filmvisning på biograferna, liksom den är del till mycken annan fritidsverksamhet. Minskningen av biobesöken under 50- och 60-lalen sammanhänger i stort sett med televisionens utbyggnad och tillskrivs främst inflytande från denna. Samtidigt är televisionen en viktig kanal för spridning av biograffilm.

Den moderna biograffilmen, med en spellid av mellan en och en halv och

Prop. 1981/82:111 73

två limmar och en förkärlek för vissa ämnesval och en viss berättarteknik, har vuxit fram ur behovet att ge en betalande publik utbyte av en kväll på bio. Trots all biograffilmen har längre spellid än de flesta TV-program och trots att många av de effekter som är tänkta för biograflokalen inte kommer lill sin rätt i TV, har biograffilmen stor popularitet hos TV-publiken. Enligt Sveriges Radios årsberättelse för 1977/78 sändes detta verksamhetsår 335 limmar biograffilm för vuxna, vilket med normal filmlängd motsvarar ca 200 filmer. Det är nästan lika många filmer som under samma tid hade premiär på biograferna. Den genomsnittliga publiken för programtypen "biograffilm" uppgick till ca 1,2 miljoner. Del skulle innebära att under ell år ca 240 miljoner åskådare har sett biograffilm på TV, dvs. att filmpubliken på TV är ungefär tio gånger så stor som filmpubliken på biograferna.

En jämförelse av detta slag är naturiigtvis inte rättvisande. Att besöka en biografföreslällning utgör en aktiv handling, som kan kräva betydande uppoffringar i tid, pengar och besvär. Därför kan man förutsätta all den övervägande delen av biopubliken har besökt föreställningen av intresse och haft utbyte av sitt besök. I televisionens filmpublik ingår däremot antagligen alla grader av intresse från elt intensivt och engagerat deltagande lill elt förstrött tittande som pågår samtidigt med, eller avbryts av, andra hemma-aktiviteter. En person som ser en biograffilm på bio får också av rent tekniska skäl ut mera av sitt besök än om han ser samma film på TV. Det beror på biosalongens större bildyta och bättre ljudkvalitet saml på frånvaron av störningar.

På orter med en torftig bioreperloar är del emellertid ofta inte fråga om alt göra ell val mellan alt se biograffilm i TV eller på bio. För många människor är i slällel televisionen den enda möjligheten all få se intressanta och engagerande filmer.

4    Utformningen av den framtida statliga fllmpolitiken

4.1 Allmänt

Som har framgått av föregående avsnitt härden filmpolilik som har kunnat bedrivas genom filmavtalel främst varit inriktad på två områden. Den har givit stöd till produktion av svensk biograffilm och den har möjliggjort uppbyggnaden av en central svensk kulturinstitution på filmens område.

Medan filmproduktionen barett starkt slöd har filmvisningen i huvudsak fäll klara sig utan insatser av allmänna medel. Antalet biografer har också minskat kraftigt under avtalsperioden. Medan del fanns ca 2 200 biografer år 1963 fanns del I 200 biografer den 30juni 1978. Omfattningen och inriktningen av filmvisning utanför biograferna är i stort sett okänd.

Prop. 1981/82:111 74

Det framstår som angeläget att i fortsättningen fästa större avseende vid visningsfrågorna. En ensidig inriktning på filmproduktion kan leda till skevheter som blir oacceptabla i längden.

En grundläggande förutsättning för filmpoliliken måste vara alt film görs för publiken, alt del primära syftet med en kulturpolitisk satsning på filmproduktion är alt ge publiken tillfälle till rika upplevelser genom kontakt med ett omfattande och omväxlande filmutbud. Detta syfte uppnås inte om endast befolkningen i de stora städema har möjlighet alt få se annat än ett begränsat och torftigt urval av de tillgängliga filmerna. Del måste skapas möjligheter för alla att. oavsett bostadsort komma i kontakt med kvalilelsfilm av olika slag. Sett från resurssynpunkt är det en märklig ordning att man av kullurpoliliska skäl kan salsa miljonbelopp på att producera filmer, men alt resurserna för alt se lill all samma filmer blir visade är mycket blygsamma.

I del föregående har visats all många filmer, som har producerats med starkt slöd av allmänna medel och som har fått god kritik, ändå har setts av mycket få personer och endasi visals på ell fåtal platser. Vissa av dessa filmer kommer att distribueras som smalfilm genom Bio 16 och kommer på så säll att få en större spridning. Några av filmerna kommer all visas i televisionen. Faktum kvarstår emellertid all dessa filmer, som är avsedda för visning i filmform på biograf, har förblivit okända för den största delen av den svenska biografpubliken.

Del är naturligtvis möjligt att detta förhållande kan förklaras med all det finns en klyfta mellan filmkritiken och filmpubliken, så alt de filmer som den förstnämnda sätter högt saknar del som publiken väntar sig och kräver av biograffilmer. 1 den mån delta är riktigt illustrerar del en annan risk med en ensidig inriktning av fllmpolitiken på produktionsfrågor, nämligen att de filmer som görs lappar kontakten med publiken.

För filmer som produceras med slöd av allmänna medel kan det ekono-■ miska beroendet av publikframgångar minskas eller helt bringas alt upphöra. Därmed kan man ställa krav på konstnärligt genomarbetade produkter och på frihet från den kommersiella filmens publikfriande schabloner. Men då finns samtidigt en risk att filmerna inle alls vänder sig lill den stora, ungdomliga filmpubliken ulan lill små, exklusiva grupper. Självfallet måste det finnas rum för utveckling och experiment inom filmkonsten liksom inom andra konstarter, och därmed för filmer som går långt vid sidan av del vanliga. Men produktionen som helhet får inle ges en sådan prägel. Det kan inle motiveras vare sig ekonomiskt eller kullurpolitiski.

Som har nämnts i del föregående är visning genom televisionen den visningsform för biograffilm som - åtminstone på papperet - samlar den utan jämförelse största publiken. Televisionsvisningen har också en möjlighet all nå alla intresserade oavsett bostadsort, och är i detta avseende överlägsen alla andra visningsformer. Samtidigt karakteriseras tittarsitua-lionen vid TV:n ofta av olika former av slömingar som tillsammans med

Prop. 1981/82:111 75

den lägre tekniska kvalitén leder lill all upplevelsen av biograffilm i TV inle på långa vägar kan jämföras med upplevelsen av samma film på bio.

Dessa förhållanden ger anledning lill två konstateranden. Del första är att möjligheten alt se god biograffilm i TV bör betraktas som ett värdefullt komplement lill biografvisningen, men att den inle får föranleda staten alt avstå från att söka skapa goda möjligheter all se kvalilelsfilm på biograf

Del andra konstaterandet gäller televisionens ansvar för produktionen av svensk biograffilm. Det s.k. 1-fondsavialet mellan Sveriges Radio och Svenska filminstitutet innebär att radioförelaget bidrar med f n. 6 milj.kr. per år till en produktionsfond som förvallas av Filminslilutel. I regeringens proposition om radions och televisionens fortsatta verksamhet' understryker föredraganden alt televisionen även i fortsättningen bör bära sin del av ansvaret för all finansiera den svenska biograffilmsproduklionen. De lämpliga formerna för ett fortsatt sådant ansvarstagande får prövas av avtalsparterna i samband med all nuvarande avtal löper ut den 30 juni 1980.

Den statliga kulturpolitiken på filmområdet bör i framtiden innehålla dels åtgärder på de områden som f n. får den största uppmärksamheten, dvs. produktion av film och olika centrala musei-, arkiv- och dokumenta-lionsfunktioner på filmområdet, dels i ökad utsträckning ta sikte på att underlätta för människor alt, oavsett bostadsort, komma i kontakt med god film. Arbetet med de filmpolitiska frågorna bör ha en sådan inriktning.

Formerna för olika filmpolitiska åtgärder är på vissa områden resultatet av en lång utveckling. Del gäller i första hand de områden som är centrala i filminslilulets verksamhet, nämligen biblioteks-, arkiv- och dokumenta-tionsfunklionema och produktionen av biograffilm. När det gäller stöd till produktion av annan film än biograffilm förekommer f n. fiera olika stödformer parallellt under en försöksperiod.

Metoderna för att påverka visningsmöjligheterna för film är mindre utvecklade. Statligt stöd utgår lill olika organisationer m.m. som visar kvalitetsfilm för bam och vuxna. Staten stöder också Filminslilulels kvalitets-import av barnfilm och dess import och distribution av modern spelfilm (Bio 16). En granskning av bamfilm ur konsumentsynpunkt pågår under barnfilmrådels ledning. Försöksverksamheten med fraklstöd syftar lill alt allmänt förbättra bioreperioaren.

Bakom den splittrade bilden döljer sig en ganska slor osäkerhet om hur de lämpliga åtgärderna skall utformas. Något försök alt ta ett samlat grepp på visningsfrågorna har inle gjorts ulan de statliga åtgärderna har främst bestått av en positiv behandling av ansökningar från olika håll.

Den framtida utformningen av olika åtgärder med sikte på all utveckla visningsmöjlighelerna för god film är bl.a. beroende av utfallet av vissa

• Prop. 1977/78:91, s. 200 f

Prop. 1981/82:111 76

pågående försöksverksamheter. Del finns i dag inte tillräcklig grund för alt säkert peka ut vilka åtgärder som är de mest lämpliga och hur tillgängliga resurser skall fördelas mellan olika ändamål. Del finns inte heller något organ som har en samlad överblick över området och över de olika initiativ som tas, med eller utan slalligl slöd, för att få till stånd bättre visningsmöj-ligheler för film. De kunskaper som finns om området är fragmentariska och finns framför alll hos de företag, organisationer och institutioner som själva bedriver olika former av visningsverksamhel.

Av delta följer alt det fortsatta arbetet med utformningen av filmpolitiken måste följa flera linjer. På de områden där vi har utvecklade stödformer och en fasl organisatorisk struktur är del naturligt all arbetet lar sin utgångspunkt i denna struktur. De frågor som måste besvaras är om de nuvarande stödformerna etc. leder lill ell önskvärt resultat och vilka ändringar som behöver göras för all uppställda mål skall kunna uppnås.

När det däremot gäller de områden där de statliga insatsema är mindre utvecklade måste angreppssättet bli ett annat. Här är osäkerheten betydligt större om vilka metoder som är verksamma för all vi skall uppnå målen. Arbetet måste därför i stor utsträckning gå ul på att finna effektiva instrument för de filmpolitiska ambitionerna. Delta arbele kräver troligen experiment och försök och ett omfattande konlaklarbete med olika grupper etc. som är verksamma på området.

Inför beslut om vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av alt filmavtalel löper ut den 30 juni 1983 är det angeläget all diskutera vilken roll elt eventuellt forlsall avtalsförhållande mellan staten och filmbranschen skulle komma att fä i den totala statliga filmpoliliken.

1963 års filmavtal har väckt slor internationell uppmärksamhet, men har också under den långa lid del har varit i kraft utsatts för åtskillig inhemsk kritik. Kritiken har delvis varit riktad mot filminstitutet och har varit av den karaktär som är ofrånkomlig så länge konstnärliga och ekonomiska prioriteringar måste göras. Men kritiken har också gällt all filmavtalel och filminstitutet har uppfattats som liktydigt med hela den statliga filmpoliliken. Eftersom någon klar uppdelning av ansvaret för olika funktioner inom den statliga filmpoliliken aldrig har gjorts har avgränsningen och omfattningen av olika åtgärder i stor utsträckning fåll göras av Filminslilulel självt. De som är intresserade av områden som inle har varit centrala i Filminslilulels verksamhet har uppfattat Filminslilulel och filmavtalel som hinder för alt man skulle ägna störte uppmärksamhet åt dessa områden.

Frågan om filmavtalels framlid sönderfaller därför i själva verket i två frågor. Den första gäller hur ansvaret för olika filmpolitiska åtgärder bör fördelas mellan olika organ. Den andra gäller hur staten skall ställa sig till frågan om en eventuellt fortsalt avlalsreglering av frågor som rör filmpoliliken efter del alt nuvarande filmavtal har löpt ut.

Vad först gäller funktionsfördelningen kan de olika uppgifterna på del

Prop. 1981/82:111 77

filmpolitiska området grovt delas in i tre kategorier, nämligen servicefunktioner, operativa funktioner, och stödverksamhet.

Med servicefunktioner avses uppgifter av dokumentations-, biblioteks-och informationskaraktär som naturligen bör åligga centrala organ. Verksamheten är avsedd för alla myndigheter, förelag, organisationer och enskilda personer som har elt behov av service på området och del är därför angelägel alt den utformas så alt olika intressen och behov kan tillgodoses.

Termen operativa funktioner har valls för all beteckna områden där ett allmänt organ bedriver en aktiv verksamhet av samma slag som bedrivs av l.ex. organisationer eller enskilda företag. Exempel på sådan verksamhet är filmproduktion och biografdrifl. import av film och uthyrning av teknisk utrustning. Organ som har sådana uppgifter kommer all uppträda som konkurrenter lill andra som är verksamma på området. Del kan också ingå i olika affärsmässiga samarbelsförhållanden med förelag på området.

Med stödverksamhet avses olika former av slöd och hjälp lill enskilda, organisationer och förelag med verksamhet på filmområdel. Exempel på sådana funktioner är garantigivning för filmproduktion och olika former av organisationsbidrag.

Som framgår av den exempelsamling som har lämnats ovan bedriver Filminstitutet i dag verksamhet på samtliga dessa områden. De konflikter som måste kunna uppkomma för ell organ som l.ex. dels beviljar garantier för filmproduktion som bedrivs av andra företag, dels bedriver egen filmproduktion, har man sökt lösa genom all ha oberoende beslutsorgan inom Filminslilulel för olika typer av ärenden. Härigenom har man kunnat la lill vara de fördelar av annat slag som följer av all l.ex. ärenden om långfilmsproduktion kan hanleras samlat inom en organisation.

Det framstår emellertid som tveksamt hur långt en sådan väg kan följas vid en utbyggnad av filmpolitiska åtgärder med syfte all förbättra tillgången till kvalilelsfilm i landet. Sådana åtgärder kommer troligen att behöva beröra såväl den traditionella biobranschen som andra sektorer inom samhället, l.ex. kommunerna och folkrörelserna. Erfarenheterna av de senaste årens filmpolitiska diskussion ger inle anledning att nu med bestämdhet förorda någon särskild organisatorisk lösning vad gäller dessa frågor.

Mol denna bakgmnd framstår del som naturligt alt inför del fortsatta översynsarbetet utgå från att Filminstitutet skall behålla ansvaret för de servicefunktioner som ankommer på institutet i dess egenskap av central kulturinstitution för filmområdel. Inslilulel bör också behålla ansvaret för att med olika åtgärder främja den svenska långfilmsproduklionen. Ansvaret för slöd till kortfilmsproduklion bör liksom f.n. vara delat mellan olika organ, i avvaktan på erfarenheter av pågående försöksverksamhel.

Arbetet med all förbättra tillgången på kvalilelsfilm består, som nämnts i det föregående, i första hand av alt utforma olika åtgärder och pröva deras effekt. De närmare formerna för ett sådant utrednings- och utvecklingsarbete får bestämmas inom ramen för del fortsatta översynsarbelel.

Prop. 1981/82:111 78

Ställningstagande till de långsikliga organisatoriska frågorna bör kunna anstå till dess att större klarhet har vunnits om vilka som är de lämpliga ål-gärderna.

Del finns givelvis såväl för- som nackdelar med all ha vissa delar av filmpoliliken bestämda i avtalets form. Till fördelama hör all man kan vinna en hanleringsmässig förenkling genom att l.ex. administrativa mtiner kan anpassas lill förhållandena i branschen. Elt avtal bör också kunna ge en grund för ett fortsatt förtroendefullt samarbete mellan staten och filmbranschen. Detta kommer att ha slor betydelse för all visningsmöjlighelerna för kvaliletsfilmen skall kunna förbättras.

Till nackdelama med avtalsformen måste räknas den stelhet som kan komma att prägla ell avtal, särskill om del går långt in i detalj. Dessa nackdelar bör emellertid kunna undvikas och i så fall bör del vara möjligt alt även i fortsättningen kunna reglera vissa förhållanden i ett avtal mellan staten och filmbranschen. En självklar förutsättning är givelvis att del går all uppnå lösningar som inte innebär väsentliga beskärningar av statens kullurpoliliska handlingsfrihet på filmområdel.

Avsnitt 4.2 innehåller en mera detaljerad genomgång av frågor som hör samman med utformningen av ett fortsatt filmavtal. Del kan dock finnas anledning alt före dessa mera delaljinriklade avsnitt beröra tidsaspekten. Erfarenhetsmässigt kännetecknas den sista delen av en avtalsperiod, liksom l.ex. ell ulredningsskede, ofta av all en betydande osäkerhet präglar den verksamhet som avses. Detta kan.få olika ogynnsamma konsekvenser för verksamheten och del är därför angeläget att en sådan period blir så kort som möjligt. Starka skäl talar därför för all inledande överläggningar mellan staten och filmbranschen inle bör dröja någon längre tid.

4.2 Filmavtalet

I avsnitt 2.1 behandlas filmavtalels fyra delar, nämligen reglerna om biografavgiflen, reglerna för stiftelsen Svenska filminslilulel, reglerna för användningen av biografavgifierna samt de regler som rör själva avtalet. Av dessa delar är den som rör biografavgifierna den grundläggande.

Genom avtalet har filmbranschen förbundit sig alt avstå 10% av brullo-biljellinläkterna att användas för åtgärder på filmområdel. Elt villkor för avtalets bestånd är att filmb-anschen är befriad från nöjesskatt, mervärdeskatt och liknande pålagor på biobiljeller och filmhyror. Fördelningen av biografavgifierna på olika huvudändamål, liksom Svenska filminstitutets organisation, regleras genom bestämmelser i avtalet. Beslut om ändring av avtalet fattas av en fulltalig styrelse och måste för all bli gällande godkännas av de fem filmbranschorganisalioner som har slutit avtalet och fastställas av regeringen. För ändring av reglerna om biografavgifiemas användning är proceduren något enklare. Styrelsen behöver då inle vara full-

Prop. 1981/82:111 79

tålig och beslutet behöver endasi godkännas av Föreningen Sveriges filmproducenter och av regeringen.

Filmavtalel har nu gällt i 16 år. 1 avsnitt 2.1 ges uppgifter om de vikligas-le avlalsändringama under tiden. 1 avsnitt 3 görs ell försök att uppskatta bl.a. effekten av del slöd lill svensk filmproduktion som kanaliseras genom avtalels bestämmelser. 1 den följande framställningen skall avtalet belysas från några andra utgångspunkter.

Filmavtalel måste karkaläriseras som ell smidigt syslem all specialdes-tinera resurser till olika filmändamål. Redovisningen av biografavgifierna är samordnad med filmhyresredovisningen och lorde därför inle ge upphov lill särskilt mycket merarbete. Biografavgifierna betalas in av biografema direkt till filminstitutet. Avgiflsskyldighelen omfattar endasi de knappt 400 biografer som har mer än fem ordinarie föreställningar i veckan. Dessa biografer svarar för ca 85% av de totala biljeltinläklerna medan ca 800 biografer delar på de övriga 15%. Denna ordning bidrar givelvis lill all minska behovel av administration och kan också sägas utgöra en form av avgifisbelaslning efter bärkraft. Å andra sidan går Filminslilulel genom avgiftsbefrielsen av småbiografema miste om ca 6 milj. kr. per år. Del kan givelvis diskuteras om del kan finnas användningar för dessa medel som är mer kuUurpolitiskt motiverade.

Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt är en rad olika förhållanden reglerade i filmavtalel. Inte bara reglerna om biografavgiflen och om villkoren för själva avtalets bestånd ulan också de bestämmelser som rör Filminslilulels ledningsorgan m. m. och fördelningen av biografavgifierna på olika ändamål är avtalsreglerade. Dessa bestämmelser är på vissa punkter mycket detaljerade. 1 del föregående har också berörts procedurerna för ändringar i avtalet. Avtalsändringar kräver beslut av styrelsen och i princip samtycke av såväl regeringen som filmbranschen.

Denna ordning har medfört en betydande stabilitet i regelsystemet, en stabilitet som har många fördelar. Planeringen underlättas om man med slor sannolikhet kan förutse vilka regler som kommer all gälla under en längre period. Genom att avtalels bestämmelser stipulerar alt 65% av avgifterna kommer filmproduktionen till godo säkerställs en kontinuerlig svensk filmproduktion av viss omfalning. Produklionsslödels kvalitelsin-riklning gör del möjligt för filmare alt satsa långsiktigt på en ambitiös produktion.

Stabiliteten kan dock slå över i stelhet, i en oförmåga till förändringar. Proceduren för all ändra i avtalet kan försvåra också angelägna förändringar. Del är betecknande all inga viktigare ändringar i avtalet har skett sedan år 1973. De förändringar i fråga om finansieringen av olika filmpolitiska åtgärder som har inträffat därefter har ägt rum vid sidan av filmavtalet.

Filmavtalels uppbyggnad ger Filminstitutet en mycket stark ställning. Liksom de stafiiga kulturinslitulionerna har insfitutet frihet all inom ra-

Prop. 1981/82:111 80

men för allmänna bestämmelser utforma sin verksamhet. 1 filminslilulels fall tillkommer alt dessa bestämmelser är givna i filmavtalel och att en ändring av bestämmelserna endasi kan ske efter beslut av institutets styrelse.

Avtalets konstruktion innebär all ullagsprocenlen för biografavgift och avgiftsmedlens fördelning är bestämda i avtalet. Tillgången på resurser för olika ändamål beror därför uteslutande på hur de avgiftsplikliga biografernas biljetlintäkler utvecklas. Del är inle möjligt all ulan ändring av avtalet göra en omprioritering mellan t. ex. del slöd lill filmproduktionen som härrör från B-, F-, G- och H-fonderna och åtgärder för att förbättra distributionen eller mellan t. ex. kvalilelsbidrag och förhandsslöd till filmproduktionen. 1 de fall ytteriigare satsningar på vissa områden har bedömts som önskvärda har de finansierats vid sidan av filmavtalel, med statsbidrag.

Tidigare har nämnts all ändringar i filmavtalel kräver godkännande i en eller annan form från filmbranschens sida. Detta sätter en gräns för möjligheten all med hjälp av avialsändringar föra en filmpolilik som avviker från vad filmbranschen uppfattar som liggande i sill intresse.

För filmbranschen innebär filmavtalel fördelar inte bara genom det infiylande som det ger över filmpoliliken. Avtalet innebär också sannolikt vissa ekonomiska fördelar för filmbranschen jämfört med om filmvisningen i stället hade varit skattepliktig för mervärdeskall.

4.3 Produktion av film

Endasi ell fåtal svenska filmer varje säsong får sina produktionskostnader täckta genom kommersiella intäkter. Detta hänger samman med alt vi tillhör elt litet språkområde, men också med förhållandena inom filmdi-stribulionen i Sverige och på den inlernalionella filmmarknaden. För en filmproduktion av nuvarande omfattning krävs därför ett avsevärt resurstillskott av allmänna medel, f n. i storleksordningen 35 milj.kr. per år för långfilmsproduklionen. Del sätt på vilket dessa medel används blir avgörande för vilken inriktning den svenska filmproduktionen kommer all få.

Som har framgått av avsnitt 2 var produktionsbesluten vid mitten av 1960-lalel decentraliserade i så måtto att filmproduktion i huvudsak bedrevs av olika enskilda produktionsföretag, som arbetade i konkurrens med varandra. Genom all flera av dessa förelag höll igång en omfattande produktion hade de möjlighet all göra kvalilelssalsningar inom ramen för en "gungorna och karusellen-politik". Produklionsslödet genom filmavtalel hade vid denna tid formen av en generell "återbäring" saml av kvali-letsslöd i efterhand. Filminstilulels egen filmproduktion hade liten omfattning och kunde inriktas på mer exklusiva filmer som de enskilda producenterna av olika skäl tvekade all salsa på.

De traditionellt "stora" filmproducenterna har gradvis minskal sin produktion och i stället har alll fler filmer kommit att göras av småförelag i

Prop. 1981/82:111 81

branschen. Dessa är mer beroende av del ekonomiska utfallet av varje enskild film, eftersom de inte kan sprida riskerna på flera produktioner.

Denna utveckling har lell lill förändringar i systemet för produktionsslöd. Elt garanlisysiem utvecklades, där den viktigaste delen, H-fondsga-rantin, beviljas efter en förhandsbedömning av projektets kvalitetsinriki-ning. Garanlisyslemel förutsätter dock all producenten själv står en viss ekonomisk risk. Eventuella vinster på en film tillfaller producenten.

Filminslilulets roll som producent har ökat kraftigt i betydelse. De förstärkningar av produktionsresurserna som har kommit lill sedan år 1975 har medfört all FUminstilulel nu kan svara för närmare hälften av den svenska biograffilmproduklionen. Del rör sig då antingen om filmer där Filminslilulel såväl svarar för finansieringen som för den rent tekniska produktionen eller om filmer som finansieras av FUminstitutet men där produktionsuppdragel är utlagt på ett förelag utanför FUminstitutet.

Dessa förändringar ger anledning all diskutera vilka krav man bör ställa på den svenska filmproduktionen och på systemet för produktionsslöd.

Slödel lill produktion av svensk film bör vara inriktat på kvaliletsproduktion i vid mening. Del innebär all filmer helt ulan kvalilelsambilion inle bör kunna få offentligt produktionsslöd.

Bedömningen av vilka projekt som bör stödjas bör ha tre utgångspunkter.

Filmens karaktär av massmedium måste behållas, dvs. filmerna skall vara inriktade mol en slor publik. Det finns en risk för alt filmer som finansieras med offentliga medel lappar kontakten med publiken när kravet på kommersiell lönsamhet kommer i bakgrunden. Den risken måste man vara på sin vakt emot. Filmerna måste kunna tillfredsställa olika smakriktningar hos publiken. Särskill viktigt är all tillgodose behovel av kvalilelsaller-naliv för den stora barn- och ungdomspubliken.

Bedömningen av olika filmprojekt måste ta hänsyn till att kvaUtetsbe-greppet inom filmen varken är enhetligt eller okonlroversiellt. Dels är del naturligt att tolka kvalitetsbegreppet olika för olika typer av filmer, dels pågår ofta en häftig diskussion om vad som konstituerar kvalitet i film över huvud taget. Det är självklart all olika uppfattningar finns och måste finnas på delta område. Stödsystemet får alltså inte i sig själv innebära elt favoriserande av den ena eller andra uppfattningen i kvalitetsfrågor, ulan bör i slällel medge en fortlöpande dialog mellan olika uppfattningar och en parallell utveckling längs flera linjer.

Ekonomiska resurser bör användas på bästa sätt. Produktion av biograffilm drar stora kostnader och tillgången på medel kommer därför alt vara en faktor som begränsar produktionens omfattning. Produktionen bör planeras och organiseras på ell sådant säll all resursålgången hålls nere där så kan ske ulan allvarliga följder för det konstnärliga resultatet. 1 fråga om myckel kostnadskrävande projekt måste givelvis en särskill noggrann prövning göras av angelägenhelsgraden och av möjligheten lill olika former av samfinansiering. 6   Riksdagen I98II82. 1 saml. Nr 111

Prop. 1981/82:111 82

De olika krav som här ställs upp för den svenska filmproduktionen kan i vissa fall vara svåra att förena. All konstnärliga ambitioner lätt kommer i konflikt med kraven på en begränsning av resurserna är välbekant. Kravet på filmer för olika smakriktningar stämmer inte heller alltid överens med filmkonslnäremas önskemål. Del visas t. ex. åv alt den spontana lusten all göra film för bam har varit betydligt mindre framträdande än önskan all göra film för vuxna. Om den svenska filmproduktionen skall fä en önskvärd inriktning måste del därför ske en avvägning mellan olika intressen och önskemål.

Mekanismerna för en sådan avvägning får emellertid inle ges formen av en central styrning av produktionsbesluten. En sådan styrning skulle kunna medföra risker för ensidighet i fråga om konstnärliga bedömningar som kunde leda till smakdiklalur. Avvägningen måste i stället ske inom ramen för ell pluralistiskt syslem, där själva produktionsbesluten har decentraliserats så myckel som möjligt.

Elt sådant pluralistiskt syslem, som i och för sig har likheter med del nuvarande, skulle kunna vara uppbyggt enligt följande principer.

En del av filmproduktionen kommer till på initiativ av fristående produktionsförelag, som sätter in eget kapUal i produktionen och står den ekonomiska risken. Liksom f n. bör det finnas möjlighet att minska förlustriskerna genom ekonomiska garantier för sådana filmer, fömtsatt all de fyller vissa kvalitetskrav. I fråga om dessa filmer är det de ansvariga produktionsföretagen som skall besluta om produktionen. Rollen för det organ som skall besluta om produklionsgarantier bör avgränsas till att sålla undan konslnärligl undermåliga eller praktiskt ogenomförbara projekt. Däremot bör de inle på annat sätt verka styrande på produktionens inriktning.

Om tillgången till resurser för garanligivning motsvarar tillgängen lill riskvilligt kapital kommer garantigivningen alt resultera i en kvaliletsinrik-tad filmproduktion som är volymmässigt så omfattande och till innehåU och inriktning så omväxlande som för tillfället kan uppnäs med hjälp av privat kapital. Erfarenhetema visar dock att den filmproduktion som tillkommer på detla sätt varken blir så omfattande eller omväxlande som man från kullurpoliliska utgångspunkter kan ha anledning att önska. Därför finns del behov av en kompletterande filmproduktion som finansieras av Filminstitutet.

Denna filmproduktion har alltså lill uppgift att ge den totala svenska filmproduktionen den önskvärda balans som inle uppnås om man enbart litar lill enskUda produktionsföretag. Den bör därför i första hand vara inriktad på olika brislområden. Det bör vara en uppgift för Filminstilulels ledning alt på grundval av de allmänna riktlinjer som har givUs av staten identifiera dessa brislområden och avgöra hur stora resurser som skall sal-sas. Däremot bör själva urvalet av filmprojekt inte skötas av Filminslilulels ledning. Uppgiften all välja ul vilka filmer som skall produceras bör

Prop. 1981/82:111 83

vara decentraliserad till elt anlal olika beslutsfattare. Var och en av dessa bör inom ramen för allmänna direktiv och inom vissa ekonomiska ramar självständigt kunna besluta om produktion.

Fördelen med ell sådant syslem är att man kan välja beslutsfattare med hänsyn till alt olika uppfattningar skall vara företrädda. Den som har ell filmprojekt och får nej hos en kan då vända sig till en annan och få projektet bedömt på nytt, från andra utgångspunkter. Del bör då finnas förutsättningar för all produktionen skall komma all präglas av mångfald och variation.

En nödvändig förulsällning för mångfald och förnyelse inom filmproduktionen är all produktionsvolymen är tillräckligt slor. Utan en tillräcklig produktionsvolym kan inle filmskapare av olika inriktning bedriva en någorlunda kontinuerlig verksamhet samtidigt med att ålerväxten tryggas genom alt ell visst anlal debutanter släpps fram varje år.

Tidigare i delta avsnitt har berörts viklen av att man hushållar väl med tillgängliga resurser. Detla är givelvis en faktor av slor betydelse för produktionsvolymens storlek, mätt i anlal filmer. Den andra vikliga faktorn är storleken av de tillgängliga resurserna.

Produktionskapital kan satsas av privata intressenter eller tillskjutas av allmänna medel i en eller annan form. Under senare år har det vanliga varit all filmer har finansierats med både privat kapital och allmänna medel, genom att en privat producent har erhåUit produklionsgarantier av FUminstitutet eller genom all privata producenter har gått in som medfinansiä-rer i Filminslilulel producerade filmer.

Del finns i allmänhet anledning all förorda olika former av sådan samverkan, eftersom de lorde leda till en högre produktionsvolym. Samverkan mellan offentligt och privat kapital får emellertid inte drivas så långt all det kullurpoliliska intresset av en varierad och kvalitativt ambitiös filmproduktion kommer i farozonen. Där det är nödvändigt för all säkerställa en önskvärd utveckling inom filmproduktionen bör därför filmer kunna finansieras helt med allmänna medel.

De lösningar som förordas här ovan prövas i de flesta fall redan i Filminslilulels arbele. Sålunda har Filminslilutel infört ell nyll syslem för planering och kontroll av produktionskostnader. Tidsläggningen av filmproduktioner skall i framliden planeras bättre, med sikte på ett rationellt utnyttjande av tillgängliga ateljéer, apparatur m. m. Filminsfitulet prövar f. n en ny modell för produktionsbeslut, som innebär alt ell anlal frislående producenter får fria händer all, inom vissa ekonomiska ramar, för Filminslilulel producera var sin film årligen. Det pågår också överläggningar i syfte att lösa del s. k. kollektivfilmsproblemel, dvs. hur befinfiiga stödformer skall tillämpas då ell anlal filmarbelare gemensamt satsar arbele och leknisk apparatur i en film.

1 dessa och liknande fall åligger del självfallet FUminstitutet såsom verkställande organ all inom ramen för gällande bestämmelser söka de

Prop. 1981/82:111 84

tekniska lösningar som är anpassade lill förhållandena och som främjar de filmpolitiska målsättningarna. Del är då givetvis angeläget all de regler som gäller för FUminstitutet inte är sådana all de motverkar dessa målsättningar, t. ex. genom all dispositionen av resurser är fastlåst eller genom all beslutsformerna är mer krångliga än nödvändigt. Dessa synpunkter bör beaktas i kommande förhandlingar med filmbranschen.

Medan formerna för slöd lill produktion av långfilm har genomgått en kontinuerlig utveckling har sätten att stödja produktion av kortfilm varit många under filmavtalels löplid. En översikt över de olika stödformer som har funnits lämnas i avsnitt 3.

Som anförts i del föregående är det i dag svårt att finna effektiva distributionskanaler för kortfilm vid sidan av visning i televisionen. Detta gäller särskill sådan kortfilm som i första hand vänder sig till vuxna. Den nuvarande biografdislributionen av film gynnar ensidigt långfilmen och då i första hand fiklionsfilmen. Del finns nästan aldrig plats för kortfilmer inom ramen för ell vanligt kvällsprogram på bio. Kortfilmen är i stället hänvisad till visning i televisionen eller lill distribution i 16 mm-formal. ofta lill en specialinriklad publik och under olillfredslällande visningsförhållanden.

Del är mol denna bakgrund knappast förvånande all huvuddelen (ca 90%) av de resurser som finns tillgängliga för produktionsslöd lill film är avsedd för långfilm. Det är ju den filmen som har möjlighet att nå den stora biografpubliken.

Samtidigt leder denna ordning lill alt filmare som vill vända sig lill en allmän publik främst är hänvisade till långfilmsformatet, även om ämnel i och för sig skulle passa bättre för en kortfilm. Detla medför givetvis högre kostnader, men del kan också leda lill konstnärligt sämre resultat än om man hade valt kortfilmens mera koncentrerade form. För nya och oprövade filmskapare kan del vara värdefullt all först fä pröva sina krafter på kortfilm. Där ämnel är mest lämpat för en kortfilm bör detta format väljas, liksom i de fall elt ämne kan väntas intressera en alltför begränsad krets av personer för att den dyrbara långfilmen skall vara motiverad.

För biopubliken innebär nuvarande förhållanden all del knappast finns möjlighet alt under goda tekniska omständigheter få se annat än dramatiska fiklionsfilmer i långfilmsformal. Korta novellfilmer eller dokumenlärer visas l.ex. sällan på bio. Därför bör olika metoder prövas för all få lill slånd ökad visning av kortfilm på biograf och i andra sammanhang.

De närmare formerna för slöd till kortfilmsproduklion bör utvecklas kontinuerligt i takt med att erfarenheter vinns av hur nuvarande stödformer fungerar.

Prop. 1981/82:111 85

4.4 Spridningen av kvalitetsflim

I avsnitt 4.1 framhålls att den statliga filmpoliliken i fortsättningen i ökad utsträckning bör ta sikte på att underlätta för människor att, oavsett bostadsort, komma i kontakt med god film. Där sägs också all osäkerheten är slor om vilka metoder som är verksamma för all vi skall uppnå del målet. Därför måste vi i första hand sträva efter all finna effektiva instrument för all förverkliga våra filmpolitiska ambitioner. Arbetet med dessa frågor måste i slor utsträckning bedrivas i form av praktiska försök av olika slag.

1 detta avsnitt skall en översikt göras över olika länkbara säll att uppnå förbättrade förhållanden på detla område.

De åtgärder som åsyftas kan vara av två slag. De kan dels syfta lill att öka tillgången inom Sverige av god film, dels alt ge störte spridning ål de goda filmer som finns inom Sverige.

Vad gäller åtgärder för all förbättra filmiillgången inom Sverige bör man självfallet i första hand nämna slödel lill svensk kvalitelsfilm-produklion. Åtgärder med denna inriktning har som nämnts utgjort ell dominerande inslag i filmpoliliken under 1960- och 70-lalen.

Men filmiillgången kan givelvis också förbättras genom en import av utländska kvalilelsfilmer som överstiger vad som kommer till slånd på kommersiella grunder. Den starka dominansen av USA-film i den kommersiella imporien har berörts i del föregående.

Frågan om ett statligt stöd för import av biograffilm, företrädesvis för vuxna, diskuterades av 1968 års filmutredning'. Utredningen ansåg att ett sådant slöd skulle bli ofrånkomligt på sikt, men ansåg inte liden vara mogen alt lägga fram konkreta förslag om elt sådant stödsystem. Det kan nämnas alt olika former av importslöd för film förekommer i andra länder. I Norge fungerar t. ex. sedan tio år tillbaka en slödordning för import av film av hög konslnäriig och filmalisk kvalitet. I både Norge och Danmark finns "filmcentraler" med uppgift alt bl. a. importera och distribuera kortfilm och smalfilm.

En form av statligt slöd för kvalilelsfilmimporl har emellertid utvecklats inom ramen för Filminslilulels verksamhet med import och distribution av modern spelfilm (Bio 16), vilken har beskrivits i del föregående. Verksamheten går ul på alt intressanta spelfilmer importeras, framställs i 16 mm-version och placeras i en schemalagd distribution till intresserade kommuner. Efter del all den schemalagda distributionen är avslutad finns filmerna tillgängliga för separatuthyrning i 16 mm-formal. Härigenom får vi med liden tillgång lill en omfattande "backlisl" av högklassiga biograffilmer i smalfilmsformal. FUminstitutet har emellertid också förvärvat rätten lill kommersiella 35 mm-visningar där så har varit möjligt och låtit filmerna gå upp på Stockholms biografer. Några av de senaste säsongernas

' SOU 1973:53 s. 122 f.

Prop. 1981/82:111 86

stora krilikerframgångar i Slockhoim har varit Bio 16-importer, l.ex. Vi som älskade varann så mycket. Den amerikanske vännen och Christa Klagcs stora förtvivlan.

Bio 16 är en försöksverksamhel som skall utvärderas inom kort. Vid ell ställningstagande lill verksamheten bör man beakta både de kullurpoliliska effekterna av att ell anlal intressanta filmer har blivit tillgängliga i 16 mm-formal och den betydelse del har alt vissa av dessa filmer har kommit upp på den vanliga biorepertoaren.

Sedan tre år tillbaka erhåller Svenska filminstitutet statsbidrag för import och distribution av barnfilm. För budgetåret 1978/79 är bidraget 540000 kr. En höjning med 425 000 kr. är föreslagen av regeringen för 1979/80.'

Utbildningsdeparlemenlels bamkulturgrupp har föreslagit en särskild slödordning för import av värdefull barnfilm som skulle vara öppen för smalfilmsimporlörer i allmänhet. Förslaget fick ell blandat mottagande av remissinstanserna och måste utredas ytteriigare.

Frågor om en eventuell permanenlning eller utbyggnad av slalligl importslöd för olika delar av filmområdel bör sluders i del fortsalla översynsarbetet. Den lämpliga utformningen är självfallet bl.a. beroende av resultatet av utvärderingen av Bio 16-verksamhelen resp. del ytterligare ulredningsarbele som måste göras i fråga om barnkullurgruppens förslag om importslöd för film.

När det gäller alt ge större spridning ål kvalilelsfilm som faktiskt finns här i landet, vare sig den är svensk, kommersiellt importerad utländsk film eller utländsk film som har importerats med hjälp av statligt stöd, bör en rad olika vägar kunna utnyttjas.

De vanliga, kommersiellt arbetande biograferna är ca I 200 lill anlalel och har en publik på ca 25 miljoner. Anlalel föreställningar vid dessa biografer är okänt, men kan uppskattas lill meUan 350000 och 400000 per år. Även ganska små förskjutningar i repertoarens sammansättning vid dessa biografer kan leda lill avsevärda förbättringar av möjligheten alt se bra film runt om i landet. Därför är del viktigt med åtgärder som tar sikte på repertoaren vid biografer i allmänhet. I detta sammanhang finns det anledning all peka på betydelsen av alt äldre biografer byggs om lill mullibio-grafer med två, tre eller flera visningslokaler. Härmed ökar möjligheten all, åtminstone på stora och medelstora orter, göra visning av kvalilelsfilm kommersiellt bärkraftig.

Specialvisningar av kvalilelsfilm i 35 mm-formal förekommer främst inom filmstudiorörelsen och inom ramen för Bio Kontrast saml, i mindre omfattning, hos Folkels Bio och på kommunala och andra specialbiografer. Anlalel visningslillfällen per år inom ramen för dessa verksamhetsformer

Prop. 1978/70:143.

Prop. 1981/82:111 87

kan uppskattas till ca 4000 och anlalel åskådare lill inemot 300000, att jämföra med de vanliga biografernas 25 miljoner.

Som nämnts i del föregående ulgår statligt slöd lill filmsludiorörelsen. Bio Kontrast, Folkels Bio och en del andra försök alt bedriva kvalitelsfilmvisningar vid sidan av de vanliga biograferna. Försöksverksamheten med fraklstöd syftar vidare till alt förbättra repertoaren på vanliga biografer, genom att göra del mer ekonomiskt fördelaktigt all visa kvalilelsfilm. Fraktstödel får också stor betydelse för l.ex. filmsludiorörelsen och Bio Kontrast, som främst använder 35 mm-film i sin verksamhet.

Det finns emellertid här anledning att peka på all fraktstödet är en ensidig statlig stimulansåtgärd. Om biografägaren har intresse av all visa kvalilelsfilm utgör fraktstödel ett bidrag lill kostnaderna. Fraktstödel innefattar däremot inget åläggande eller åtagande all visa kvalilelsfilm. Del kan finnas anledning alt inför en förhandling om ell eventuellt nytt filmavial överväga olika möjligheter att lösa denna fråga avlalsvägen. Det framstår som särskilt angelägel alt filmer som har producerats eller importerats med hjälp av allmänna medel erhåller lillfresslällande visningsmöjligheler.

Under senare år har en del filmpolitiska åtgärder vidtagits med inriktning på visning av 16 mm-film för barn och ungdomar. Barnfilmrådels granskning av barnfilm är en sådan åtgärd, den försöksverksamhet som barnfilmrådet har bedrivit med visning av bamfilm och barns eget filmande är en annan. Statligt stöd har också ulgåll lill ell projekt med visning av film på ungdomsgårdar, som har bedrivits av Förbundet Sveriges frilids-och hemgårdar i samarbete med Filmcenlrum. Granskningen av barnfilm forlsäller, lill ijänsl för dem som skall beställa film. Utvärderingen av de olika försöksverksamheterna bör kunna ge underlag för informations- och kursverksamhet som riktar sig till dem som skall arbeta med barn och film.

Möjligheten att visa kvalilelsfilm i l6mm-format är givetvis beroende av all del finns tillgång lill film i detta format. Denna fråga har delvis berörts tidigare i delta avsnitt när importfrågoma diskuterades. Där pekades bl.a. på betydelsen av att de filmer som har importerats inom ramen för Bio 16-försökel finns tillgängliga för uthyrning i 16 mm-formal.

Även andra goda spelfilmer finns tillgängliga i 16 mm-formal. Förutsättningarna för all på olika sätt öka tillgången på sådana filmer bör undersökas i del fortsatta arbetet med dessa frågor.

Del bör också vara möjligt alt pröva distribution av kvalilelsfilm i videogramform. Videogrammens främsta fördelar framför konventionell film är alt de är lätthanterliga och oömma samt all ell stort anlal kopior kan framställas lill låg kostnad. Till nackdelarna kan räknas att uppspelning i dag praktiskt sett måste ske i litet format (TV-mta), eftersom kostnaden för uppspelningsulruslning ökar kraftigt när man går upp i format. Video-gramvisning kan dock ordnas i vilken lokal som helst, ja del är l.o.m. möjligt att spela upp flera olika program samtidigt, om åskådarna är försedda

Prop. 1981/82:111 88

med hörlurar. Detta tillsammans med den låga kostnaden för kopioma, skulle kunna göra del möjligt för l.ex. elt bibliotek att hålla ell urval av filmer i videogramform, som på begäran skulle kunna spelas upp för bibliotekels kunder.

Ett särskilt problem med offenllig visning av film i videogramform är all den som vill visa filmen måste förvärva visningsrätlen i videogramform, något som kan stöta på praktiska och andra problem.

1 del fortsatta filmpolitiska reformarbetet bör möjligheterna undersökas att starta en praktisk försöksverksamhet med visning av kvalitetsfilmer i videogramform. En sådan försöksverksamhel bör givelvis utformas i samråd med videogramulredningen.

De åtgärder som hillills har berörts eller antytts har huvudsakligen varit inriktade på all öka den fysiska tillgängligheten för kvaliletsfilmen. Detla är självfallet en nödvändig förutsättning för all någon skall kunna la del av dessa filmer. Emellertid har många gjort den erfarenheten alt ambitiösa försök alt visa kvalilelsfilm har misslyckats därför att det har brustit i publikkontakten. Att utveckla en kvalificerad filmverksamhelkan la lång lid och kräva ell tålmodigt arbele. Erfarenheter av detta slag pekar på behovel av all visning av kvalilelsfilm är väl förankrad hos lokala filmintresserade krafter.

Därför är del viktigt att statliga åtgärder för all göra kvaliletsfilmen mer tillgänglig går hand i hand med olika lokala initiativ. Statens uppgift är här inle bara all säkra tillgången lill film, ulan också att stödja l.ex. kurser och utvecklingsarbete.

Av framställningen i detla och tidigare avsnitt framgår alt en och samma film kan behöva distribueras på en rad olika sätl beroende på de lokala förhållandena. En viss kvalilelsfilm kan l.ex. vara möjlig alt visa på kommersiella villkor i en större stad, där publikunderiagel för sådana filmer är tillräckligt stort, eventuellt efter det alt fraktkostnaderna täckts med fraklstöd. Däremot är kanske underlaget för litet för all samma film skall kunna visas på biografi en mindre stad, men det kan vara möjligt all visa filmen inom Bio Kontrast eller i filmstudion. På en annan ort återigen, där del inle finns någon bio är man hänvisad lill att använda 16 mm-formatet, l.ex. för visning på bibliotek eller i någon samlingslokal.

Nu visar erfarenheten att information om och planering av l.ex. kulturevenemang har en tendens all stanna inom den sektor som svarar för dem. Del finns l.ex. möjlighet all de tre filmvisningarna i exemplet ovan skulle komma lill slånd oberoende av varandra och helt ulan inbördes samordning även om de tre orterna låg nära varandra, ja kanske rent av inom samma kommun. En sådan bristande samordning kan leda lill ökade kostnader för arrangörerna, men framför alll innebär den att möjligheterna all gemensamt sprida intresse för arrangemanget inte tas till vara.

Lika väl som del är möjligt all med hjälp av reklamkampanjer sprida kännedom om och förväntan inför kommersiellt lanserade filmer bör del

Prop. 1981/82:111 89

kunna gå all med hjälp av samordnat handlande få upp intresset för kvalitelsfilmvisningar, som kan ha betydligt större kullurpolitiski intresse. En enstaka filmvisning är på sin höjd värd en notis, en samordnad kampanj blir på ell helt annat säll en nyhet. Därför bör man kunna pröva möjligheten att genom olika former av gemensamt handlande l.ex. inom ell begränsat geografiskt område, skapa bättre förutsättningar för visning av kvalilelsfilm.

1 del föregående har presenterats olika uppslag för all öka spridnings-möjligheterna för kvalilelsfilm. Del är troligt alt flera idéer kommer fram vid remissbehandlingen av denna promemoria. Del bör vara en uppgift för det fortsatta översynsarbelel att pröva olika sådana idéer i praktiken. Frägan om i vilken form detta arbele skall bedrivas får diskuteras i ell senare sammanhang.

4.5 Filminstitutet

Som framhålls i avsnitt 4.1 bör Filminslilutel i framtiden ha i varje fall två huvuduppgifter. Den ena är att på olika sätt främja svensk filmproduktion, den andra all vara central kuUurinslilulion på filmområdel.

I fråga om båda dessa uppgifter bör Filminstitutet ha den självständighet och det ansvar som tillkommer kulturinslilulioner i Sverige. Det innebär bl.a. all inslilulel bör ha frihet all utforma verksamheten inom vida ramar och alt en betydande delegering av ansvar bör ske inom institutet. 1 den mån del bedöms som angelägel att företrädare för vissa intressen ges särskilda möjligheter till insyn i eller inflytande över verksamheten bör sädana önskemål beaktas inom ramen för institutets egen organisation.

En institution som har filminslilulels uppgifter alt främja filmproduktionen måste i sin verksamhet förena känslighet för de konslnärUga kraven med ell ansvar för produktionens ekonomi. 1 avsnitt 4.3 betonas vikten av att stödsystemet medger en tillräcklig produktionsvolym och all beslutsformerna är pluralistiska. Produktionsvolymen är naturligtvis en följd av de tillgängliga stödmedlens storlek, men också av möjligheten alt intressera medfinansiärer och av förmågan alt hushålla med resurser. Pluralistiska beslutsformer, som innebär all uppgiften all besluta om del tillgängliga produktionsulrymmet fördelas mellan många beslutsfattare, måste förenas med en effektiv ekonomisk kontroll från Filminstitutets sida.

Filminstilulels övriga uppgifter bör även i fortsättningen få utvecklas med hänsyn lill behoven och i den takt som tillgängliga resurser medger. Frågan om formema för resurstilldelningen blir bl.a. beroende av utformningen av ell ev. framlida avtal om finansiering av olika filmpolitiska åtgärder.

Tillkomsten av del statliga arkivet för ljud och bild (ALB) bör kunna leda till förändringar för Filminstitutet. Filminstiluets filmarkiv har hittills arkiverat svensk och importerad långfilm. Filmerna har genom avtal erhål-

Prop. 1981/82:111 90

lils som gåva eller deposition. Del har rört sig om kopior som har ingått i den vanliga distributionen och som ofta har varit i dåligt skick. F.n. bedrivs ell omfattande långsiktigt arbele med all restaurera äldre film på ni-Iralbas, som inte är beständig ulan förstörs med liden. Eftersom färgfil-men inle heller är beständig kan man förutse ell behov av insatser för att bevara äldre färgfilmer.

ALB skall la emot och i videogramform arkivera all film i 16 eller 35 mm bredd som är godkänd för offentlig visning. ALB får också ta initiativ till förvärv av sådana upptagningar som är undantagna från leveransplikl och som bedöms lämpliga all införliva med samlingarna, l.ex. äldre filmer. Del material som bevaras vid ALB skaU vara tillgängligt för forskningen. Det är däremot inle lillålel all l.ex. visa filmer i filmklubbsverksamhet eller i annat studiesyfte ulan medgivande från upphovsrällsinnehavarna.

ALB inledde sin verksamhet den 1 januari 1979 och del är ännu för tidigt all uttala sig om hur ansvarsfördelningen och samarbetet mellan ALB och Filminstitutet skall utformas mera i detalj och därmed orii vilka konsekvenserna blir för Filminslilulel.

Filminslilulets organisation har vuxit fram under lång tid och den har anpassats lill den verksamhet som inslilulel bedriver. Även om Filminslilulels verksamhet inle är kommersiell i den meningen all den har som syfte all ge vinst, innefattar den affärsverksamhet. Många av Filminslilulets samarbetspartners är affärsföretag och institutets relationer med dem regleras i affärsuppgörelser. Även i fortsättningen måste Filminslilulets organisation vara utformad med hänsyn till dessa villkor, med de krav de ställer på bl.a. flexibilitet och handlingsduglighel.

Frågan om FUminslilulets organisation har vid olika tillfällen behandlats i den allmänna debatten. En synpunkt som ibland har framförts är all Filminstitutets uppgifter som central kulturinstitution på filmområdel skulle särskiljas från uppgiften all stödja filmproduktion. Denna fråga kan också kopplas samman med frågan om finansieringen av olika delar av FUminslilulets verksamhet.

I avsnitt 4.1 betonas att man i ell eventuellt framlida filmavial bör undvika en allför detaljerad reglering. Detta bör även gälla filminslilutels organisation. Härigenom blir det lättare all vid behov anpassa institutets organisation med hänsyn lill ändrade förhållanden och gjorda erfarenheter.

Prop. 1981/82:111 91

BUaga2

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds U 1979:5) Den svenska fllmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering.

1    Allmänt

Många remissinstanser anser att filmpolitikens förhållande fill poUliken på kulturområdet i övrigt och till målen för samhällets kulturpolitik borde ha diskuterats mera i promemorian.

De kulturpolitiska målen bör styra också politiken för filmområdel, anser flera instanser, däribland statens kulturråd. Enligl LO är del framför allt yttrandefrihetsmålel, målet att motverka kommersialismens negafiva verkningar, decentraliseringsmålel, hänsynen lill eftersatta gmpper och målet all främja ett utbyte över nafionsgränserna som har intresse i sammanhanget.

Föreningen för animerad film menar att en diskussion om målet för filmpoUliken är nödvändig innan man bestämmer sig för åtgärder som kommer all få effekt under lång fid. Föreningen anser att fllmpolitiken bör ha som mål att motverka segregationen mellan olika åldersgrupper. Olika generationer bör kunna gå på bio tillsammans.

Enligl Föreningen Sveriges filmproducenter bör målsättningen för statligt stöd på filmområdel vara all fördubbla den svenska filmens marknadsandel.

Flera remissinstanser förordar åtgärder för all motverka den kommersiella filmens dominans i Sverige, och då i första hand USA-filmer. Enligt Klys, Filmcentrum och Folkets Bio bör en progressiv biografavgift eller filmskatl kunna verka hämmande på den kommersiella filmen och samtidigt underlätta för kvalitetsfilmen. Lö och Filmcentrum pekar också på filmcensuren som ett vapen mol de värsta spekulafionsproduklerna. Enligl Lö bör den filmpolitiska beredningen analysera om ägarstmkluren i filmbranschen, den filmverksamhet som följer av den och den amerikanska filmdominansen står i samklang med de kullurpoliliska målen. Folkets Bio pekar på att programsätlningen inom de stora biografkedjorna och föreningsbiograferna sköts av några få personer i Stockholm.

Statens filmgranskningsråd tar upp frågan om marknadsföring av film. Filmdistributörerna lägger ner stora summor på all marknadsföra film, framför allt tUl tonåringar. Rådet anser att filmens marknadsföringsfrågor bör bli föremål för en analys samt all staten bör salsa resurser på information om kvalilelsfilm. Också Föreningen för animerad film pekar på de stora skillnaderna i resurser för lansering mellan amerikansk och svensk film.

Flera remissinstanser anser att biograffilmen har fått en alltför framträ-

Prop. 1981/82:111 92

dande roll i promemorian. De anser att annan film än biograffilmen bör ägnas större uppmärksamhet i den framtida fllmpolitiken. Till dessa remissinstanser hör SÖ, UHÄ och Klys. Folkets Bio saknar en karlläggning av den fria filmen. Var den visas, hur den görs och i vilken omfattning.

Svenska teaterförbundet framhåller all frågan om yrkesmässig produktion av annan film än långfilm för biograf bör ges en lösning som tiUfreds-släller filmarna.

Smalfilmdistributörernas förening lämnar uppgifter om uthyrningens omfattning och framhåller att ulbudel har ökats och förbättrats kraftigt de senaste åren. Bygdegårdarnas riksförbund framhåller 16 mm-filmens lämplighet för bygdegårdarna.

I några remissyttranden diskuteras promemorians betoning av filmens karaktär av massmedium. Statens kulturråd anser att del är viktigt att värna om denna karaktär, men pekar samtidigt på alt en del av filmens möjligheter inle har kunnat tas till vara genom afi filmen är hänvisad lill en massmarknad. Också dramatiska institutet, linjenämnden för kuUurkom-munikationslinjen vid Göteborgs universitet och Svenska studentfilmstu-dios centralsekretariat betonar all filmen har andra användningsområden och att särskill smalfilm och videogram är lämpliga för samlidsdokumenta-tion, information och dialog.

Sveriges filmuthyrareförening vill instämma i all filmens karaktär av massmedium skall behållas och alt filmerna skall vara inriktade mol en slor publik. Detta bör enligt föreningen kraftigare betonas vid en eventuell omarbetning av filmstödsreglerna.

Många remissinstanser diskuterar fördelningen av uppgifter och ansvar inom del filmpolitiska området. Diskussionen gäller dels kulturrådels ansvar för de filmpolifiska frågorna, dels Filminslitutets uppgifter.

Enligt statens kulturråd finns del en rad skäl som, logiskt sell, talar för all filmpoliliken samordnas med den övriga kulturpolitiken, som kulturrådet har del övergripande ansvaret för. Ansvaret kan la sig ullryck i prioritering av statens insatser och i alt tillsammans med i första hand Filminslilulel bedriva informations- och konferensverksamhet.

Sveriges Författarförbund anser att Filminstitutet bör inordnas i kulturrådets direkta ansvarsområde. Det kan därigenom få ell vidare akfionsfäll, utöver biograffilmen, inom kulturområdet som helhet.

Svenska studentfilmstudios centralsekretariat föreslår att fllmpolitiken inlemmas i den statliga kulturpoUliken och all statens kulturråd bör ha det centrala ansvaret för filmen på samma sätt som för andra konstarter.

Svenska kommunförbundet anser att ansvaret för den statliga filmpoUliken bör fungera så att filmen ingår i den statliga kulturpolitiken. På så sätt bör kommunernas och föreningarnas önskemål kunna tillgodoses bättre än f. n. Enligt kommunförbundet har FUminslitutet i ringa grad sysselsatt sig med den kommunala och kommunall stödda filmverksamhelens problem, särskilt barnfUm och amalörfUm.

Prop. 1981/82:111 93

Klys anser alt samhället måste la ansvar för en uppmstning på distributions- och visningssidan och att dessa insatser, för alt garantera överblick och samordning, bör läggas in under kullurtådets ansvar.

De flesta remissinstanser som diskuterar uppgiftsfördelningen gör del uttfrån frågan om vilka arbetsuppgifter Filminstitutet skall ha i framliden.

Svenska filminstitutet betonar viklen av all inslilulel har en självständig ställning och en sammanhållen organisation. Filminsfitulet bör i princip ha samma uppgifter som f. n. En klarare uppdelning av finansieringsansvaret kan tänkas, men får inle leda lill all organisationen splittras.

Statens biografbyrå, som förordar en övergång lill skattefinansiering, framhåller att detla förslag inle innebär att ifrågasättande av institutets status eller arbetsuppgifter. SAF, Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmuthyrareförening förordar alla att Filminstitutet i fortsättningen bör ha kvar sin självständiga ställning och sortera direkt under regeringen.

Ett antal remissinstanser anser att FUminslitutels arbetsuppgtfler bör begränsas i förhållande fill nu, men åsikterna går i sär om vilka uppgifter institutet bör ha i framtiden.

De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan anser alt de uppgifter inom del kulturbevarande området som i dag ligger inom Filminsfitulet bör finnas kvar hos institutet. En vanlig åsikt är vidare all insfitutet bör ha uppgiften att fördela bidrag för olika filmändamål, men att möjligheterna för institutet att självt kunna bedriva verksamhet bör begränsas.

Klys, Föreningen Sveriges spelfilmsregister. Svenska teaterförbundet och Folkets Husföreningarnas riksorganisation vill begränsa inslitulels möjligheter att självt producera film. De båda sistnämnda instanserna vill inte heller att instUutet skall kunna äga biografer. Sveriges Television AB viU att institutets nuvarande dominerande stäUning som filmproducent bör övervägas liU förmån för slöd fill mindre och medelstora produkfionsbo-lag. Föreningen Sveriges filmproducenter anser att insfilutels produktionsstöd bör kopplas fiU produktionsbolag som konlrakleras för ett visst anlal produktioner per år.

Filmcentrum vill att Filminstitutets "operafiva funktioner" begränsas till att främja spridningen av svensk film utomlands samt fill viss import och distribution av barnfilm. Laboratorieresurser, studios och teknik bör samlas tUl ell särskUt bolag under Filminslilutel och Bio 16 bör las över av Folkels Bio. Enligt Fo/Ä:e/.j B/o bör de "operativa funktionerna" begränsas till laboratorier, studios och teknik, men inte produktion, distribution eller biografdrifl. Folkels Bio vill gärna ta över Bio 16.

Smalfilmdistributörernas förening kan, med viss tvekan, godta en viss produktion av biograffilm i Filminstitutets egen regi. När det gäller produktion av kortfilm och import och distribution av film menar föreningen att man når större effekt om man stöder filmare, förelag och organisafioner i stället för att bedriva egen verksamhet. På denna punkt föreligger en

Prop. 1981/82:111 94

reservation från Filminslitutets representant i föreningens styrelse fill förmån för institutets egen verksamhet med barnfilm och Bio 16.

Några remissinstanser anser all Filminslilulel bör behålla sina nuvarande "operativa funkfioner", men anser alt institutets uppgifter skall begränsas på annat sätt.

Statens kulturråd förordar en modell där filminstitutet behåller sina "service- och operativa funktioner". Dessa bör enligt kulturrådet länkas tiU de åtaganden som staten gör i ett avtal med filmbranschen och finansieras med medel från ett sådant avtal. Insatser som i huvudsak kräver slöd med statsmedel bör däremot kanaliseras över andra organ. Fördelen med delta är enligt kulturrådet att dessa insatser undandras branschinflytande och att man uppnår pluralism i besluten inom filmområdel som helhet. Fömtom uppgiften att prioritera statliga insatser skulle kulturrådet kunna handha viss informations- och konferensverksamhet, fördelning av sådana statsbidrag till filmverksamhet som inle naturiigt faller in under andra organs verksamhet, dvs. som nu fördelas av ulbildningsdepartemenlel, saml utredningar som behandlar filmens kullurpoliliska uppgifter och inle främst berör branschfrågor.

Svenska studentfilmstudios centralsekretariat anser all kulturrådets nuvarande uppgifter bör delas upp på två organ. Det är rimligt all Filminstitutet i fortsättningen handhar uppgifter som rör produktionen av svensk biograffilm. Däremot bör uppgiften att vara central kulturinstitution för filmområdet föras över på ett annat, statUgt organ.

Sveriges författarförbund föreslår att Filminstitutet delas i en producerande del och en allmän del för arkiv, bibliotek, förlagsverksamhet, filmklubbar m.m. Förslaget motiveras rned integrilelsskäl.

Enligl Vi Unga bör institutets uppgifter inom barnfilmområdel begränsas lill produktion av och produkUonsstöd fill barnfilm. 1 den verksamheten bör barn- och ungdomsorganisationerna få ökat inflytande.

Frågan om staten bör ingå någon form av filmavial sedan nuvarande avtalsperiod löpt ut har tUIdragil sig stort intresse hos remissinstanserna.

Flera remissinstanser betonar all 1963 års filmavtal har givit betydande resultat, främst genom uppbyggnaden av FUminslilulets cinemalek och slödel tiU produktion av biograffilm. Uttalanden med den innebörden görs av Svenska fdminstUutet och Svenska Teaterförbundet i ell gemensamt uttalande, till vilket också Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund ansluter sig, det senare med reservafion vad beträffar biografavgiften.

Svenska filminstUutet utvecklar också närmare vad filmavtalel har betytt i fråga om resurser fill filmändamål. Enligt insfitutet är de resurser som under avtalsperioden ställts till förfogande genom biografavgifier ungefär tio gånger så stora som de resurser som har tillförts genom statsbidrag. Ulan filmavtalet hade varken uppbyggnaden av cinemalekel eller en spel-fUmsprodukfion av den omfattning som skett varit möjlig.

Prop. 1981/82:111 95

Samfidigt betonar vissa remissinstanser att filmavtalets verkningsområde i stort sett begränsar sig tUl den konventionella, biografdistribuerade spelfilmen. Till dessa hör Lö och Svenska teaterförbundet saml Folkets Bio. Svenska filminstitutet ger uttryck för motsatt uppfattning och menar att filmavtalet inte har medfört några formella svårigheter att införa nya moment i filmpoUliken.

Frågan om förhållandet mellan filmbranschen och filminstitutet diskuteras av många remissinstanser. Svenska filminstUutet anser del vara av värde för insfilutet att få del av de erfarenheter som finns inom filmbranschen. Samverkan ger också möjligheter för institutet att påverka branschen tUl insatser för kvaliletsproduktion. Däremot har branschen knappast några möjligheter att påverka filminstitutet.

5AF anser att filmbranschens inflytande över filmpoliliken är en posifiv effekt av filmavtalel. Branschinflylandet sägs bidra fill effekfivitet och minskad byråkrati. Genom avtalsformen sätts vidare en gräns för möjligheten att driva en filmpolifik som strider mot filmbranschens intressen. Sveriges filmuthyrareförening skriver att filmavtalet har varit lill slor nytta för branschen, medan Föreningen Sveriges filmproducenter betonar del förtroendefulla samarbetet och Filminsfitutets roll som balanserande faktor i svenskt filmUv.

Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker all avtalet innebär att filmbranschens organisationer tar elt kullurpolitiski ansvar, men pekar samfidigt på att ett filmavtal inte innebär all filminslilutel inle kan få arbetsuppgifter vid sidan av avtalet. Enligt statens kulturråd kan del vara rimligt om branschen får inflytande över produktionen av långfilm för biografvisning och ett avtal bör begränsas liU denna sektor.

Filmcentrum och Folkets Bio anser alt filmavtalet innebär en oacceptabel bindning av filmpoUliken till den kommersiella filmbranschen. Sveriges Television AB förordar att elt eventuellt filmavtal utformas så all Filminstitutet står utanför branschorganisationerna och får en mer självständig och oberoende ställning.

Flera remissinstanser lar upp frågan om kulturarbetarnas eller filmarbelarnas inflytande i filmpolitiken. Filmcentrum och Folkets Bio talar om en demokratisering av stödbeslulen. Klys, Svenska teaterförbundet. Författarförbundet och Folkets Bio anser alt filmarbetarna eller deras organisationer skall vara part i ett eventueUt nytt filmavial. De anser också alt filmarbetarna skall garanteras representafion i bl.a. Filminstilulels styrelse.

När det gäller frågan, om elt nytt avtal bör eftersträvas eller ej, fördelar sig remissinstanserna i olika gmpper.

En gmpp anser att filmavtalel bör kunna förlängas oförändrat eller med smärre kompletteringar. Dit hör NO, SAF, Filminstitutet, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund, Smalfilmsdistributörer-nas förening och Våra gårdar. Också UHÄ och Folkets husföreningarnas

Prop. 1981/82:111 96

riksorganisation förordar ell förnyat filmavial, men de understryker samtidigt att vissa filmpolitiska uppgifter kan behöva lösas vid sidan av elt avtal.

En annan gmpp av remissinstanser kan tänka sig elt fortsatt avtal bara om det skiljer sig väsentligt från det nuvarande. Statens kulturråd och Sveriges student filmstudios centralsekretariat anser alt ett avtal bör begränsas till att gäUa stöd lill produktion av långfilm. Svenska teaterförbundet anser att biografavgifter även i fortsättningen bör svara för finansieringen av en del av filmpoliliken och att det för den skuU behövs ett avtal. Förbundet betonar dock att avtalet inle får beskära statens kulturpolifiska handUngsfrihel på filmområdel. I de delar som reglerar produktionsfrågor vill Teaterförbundet vara avlalsslutande part. Klys och Sveriges författarförbund betonar viklen av all de kulturpolitiska målen skall kunna tillämpas på filmområdel. Filmarbelarnas organisationer bör vara part i ett eventuellt avtal. SÖ vill inte att nuvarande avtal skall förlängas, men anser att mycket talar för någon form av avialslösning. Lö betonar att staten måste slå fri att besluta om reformer på filmområdel liksom inom andra konstområden. Därför måste framfida åtgärder på filmområdet kunna prövas utan hinder av nuvarande avtal.

Folkets Bio anser att filmavtalel skall sägas upp och inle förlängas i nuvarande form. Konstruktionen med filmbranschens ställning som jämställd med statens är oacceptabel. Skulle det bli elt filmavial skall filmarbetarna vara en av de avlalsslutande parterna.

Filmcentrum anser inte att filmavtalel bör förlängas i någon form. I stället bör staten ta det fulla ansvaret för filmpolitiska åtgärder och på så vis upphäva beroendet av den kommersiella filmbranschens framgångar. Statens biografbyrå har liknande synpunkter.

Promemorians synpunkt all förhandlingar om ell nytt filmavial inle bör dröja alll för länge stöds av Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet i ell gemensamt yttrande saml av Sveriges biografägareförbund och Sveriges författarförbund.

Frågan om ett nyll filmavial hänger nära samman med frågan om hur de filmpolitiska åtgärderna skall finansieras.

Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet anser i sitl gemensamma uttalande att biografavgiflen är överlägsen aUernativa syslem, men alt den måste kompletteras med bidrag från stal och kommun. Den ger filmen automatiska inkomster och bidrag tUl Filminstitutets självständighet. Skulle förhandlingarna resultera i att ullagsprocenlen höjs är förutsättningen att staten går in med en motsvarande höjning. Också kommunerna måste öka sitt stöd.

Sveriges filmuthyrareförening anser att biografavgiften även i fortsättningen bör vara 10%. Skulle den sällas högre vill filmuthyrarna erhålla kompensation, eftersom de drabbas hårdare än biografägarna.

Filmcentrum och Folkets Bio förordar att i stället för biografavgiften en särskild statlig skatt tas ul på biografföreställningar. Denna skatt skulle

Prop. 1981/82:111 97

göras progressiv och på så sätt drabba de framgångsrika filmerna hårdare. Den skulle därför utgöra ett stöd för den ambitiösa filmen. Också Klys, som anser att en biografavgift även i fortsättningen bör kunna tas ul, förordar att denna görs progressiv.

Systemet med en biografavgift innebär ju att resurslillgången blir beroende av biografemas inkomster. Såväl Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet som Filmcentrum och Folkets Bio från sina utgångspunkter vill att staten skall garantera en nivå oberoende av biobranschens omsättning,

Nuvarande biografavgift tas inte ut av småbiografer som har högst fem ordinarie föreställningar i veckan. En sådan ordning måste gälla också i fortsättningen, betonar LO, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Våra Gårdar. En avgiftsbeläggning skulle leda till att dessa biografer tvingades lägga ner verksamheten.

Några remissinstanser tar upp frågan om mervärdeskatt och film. Svenskafilminstitutet betonar att inga andra konstarter betalar mervärdeskall på biljettpriserna. Att då belägga filmen med mervärdeskatt vore orimligt. Statens biografbyrå har en liknande uppfattning.

Föreningen Sveriges filmproducenter föreslår att filmproduktionen befrias från ingående mervärdeskatt.

2   Produktion av film

När det gäller produklionsslödels omfattning viU flera remissinstanser se en kraftig ökning av stödet tUl kortfilm, dokumentärfilm m.fl. "ickebiograffilmer", i flera fall samtidigt med att en produkfionsnivå fastställs för långfilmen som ligger högre än f. n. Enligt Klys är det nödvändigt att olika former av kortfilm, dokumentärfilm och barnfilm garanteras möjligheter som är jämbördiga med biograffilmen. Svenska teaterförbundet anser att medel måste finnas tillgängliga för ett stort antal sådana filmer. Föreningen för animerad film uppskattar antalet frilansfilmare som arbetar med fri kortfilm tiU ca 150 personer, och viU se en kraftig förstärkning av statliga anslagen tUl produktionen. TCO, Filmcentrum och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara tillgängligt för alla sorters film oberoende av ämne, bredd och distributionsformer. Sveriges författarförbund, som tror att icke-biogrciffllmens publik är minst lika stor som biopubliken, vill att förstärkta insatser i första hand skall riktas till sådan film, med syfte att utjämna den obalans som nu råder. Även Lö anser att insatserna för kortfilm och barn- och ungdomsfilm bör uppmärksammas.

I fråga om spelfilmsproduktionens omfattning pekar flera remissinstanser på nivån under senare delen av 1960-talet, eller ca 25 filmer per år som ett lämpligt riktmärke. Svenska teaterförbundet pekar i första hand på behovet all bereda frilansarbetande filmarbelare en kontinuerlig syssel-7   Riksdagen 1981182. I samt. Nr III

Prop. 1981/82:111 98

sättning. På så säll blir del möjligt att behålla och utveckla konslnäriig och teknisk kompelens, liksom all slå vakt om den inhemska produktion som är ett väsentligt inslag i den ullandsdominerade repertoaren. Förbundet vill att volymen 25 filmer per år skall garanteras.

Enligt Svenska filminstUutet kan man inle se enbart till volymen mätt i antalet filmer, utan man måste också la hänsyn till investeringsvolym och sysselsättningseffekten. Filminslilulel betonar i likhet med Svenska tealerförbundel vikten av en konfinuerlig sysselsättning för alt hålla kvar kreativ och leknisk kompelens i filmproduktionen. Institutet understryker också att en viss produktionsvolym är nödvändig för att en mångfald i produktionen skall bli möjlig. Filminslilulel vill att produkfiuonen under 1980-talet skall komma tillbaka till den bredd den hade under 1960-talel. En minimimålsältning för antalet filmer bör läggas fast i samband med ell nytt filmavtal.

I det gemensamma uttalande som FUminstitutet och Tealerförbundel har gjort förordas nivån 25 filmer per år så snart som möjligt. Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund ansluter sig fill uttalandet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation pläderar för en nivå av ungefär 25 filmer per år med samma argument som Filminsfitulet. Samma produktionsvolym förordas också av LO. UHÄ lalar för en högre produk-fionsvolym än f.n.

Folkets Bio argumenterar inle för en högre volym för spelfilmsproduktionen. Däremot för organisafionen ett resonemang enligt vUket del behövs ökade resurser om spelfilmsproduktionens nuvarande nivå skall kunna bibehållas samtidigt som satsningen på andra sorters film ökar.

När det gäller formerna för beslut om produktionsslöd talar några remissinstanser allmänt liU förmån för ell pluralistiskt beslutssystem, nämligen SÖ, TCO, Föreningen för animerad film. Folkets Bio, Föreningen Sveriges spelfilmsregissörer och Sveriges författarförbund.

Svenska filminstitutet redogör för den försöksverksamhel som sedan några år bedrivs med all låta frilansande producenter självständigt falla beslut om produktion. Institutet pekar vidare på sambandet mellan pluralism i svensk film och produktionsresursernas omfattning.

Frågan om vem som skall producera filmerna berörs i flera yttranden.

Svenska filminstUutet pekar på behovet av hyggliga arbetsmöjligheter för de mindre, fristående produktionsbolagen. Filminsfitulet har en ambition alt lägga ut produkfioner utanför den egna inslilulionen och alt stimulera fUmskapare och producenter utanför förelaget. Sveriges författarförbund kan under vissa fömtsätlningar se positivt på den modell för produktionsutläggning som FUminstitutet tillämpar.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser alt del syslem som Svenska filminstitutet tillämpar med utomslående producenter bör byggas ut, men i stället kopplas till produktionsbolag som av insfitutet konlrakleras för elt

Prop. 1981/82:111 99

visst antal produktioner. SAF har samma uppfattning, och pekar särskill på behovet att förstärka producentfunktionen. Om stödet knöts till produktionsbolag skuUe man få den kontinuitet i planläggningen och den ekonomiska kontrollen som är en fömtsättning för ett effekfivt utnyttjande av stödet.

Några remissinstanser vill skilja uppgiften att fördela produklionsslödet från själva producerandet. Svenska teaterförbundet anser att filmpoUliken måste skapa befingelser för fristående produkfionsgmpper och producenter att i kraft av egna idéer kunna genomföra produktionerna. Filminstitutet skall fördela produktionsstöd, medan genomförandel bör läggas på de stora biografägande bolagen, elt statligt produktionsbolag, mindre filmfö-retag, fUmkollektiv och filmkooperaliv. TCO har samma uppfattning.

Också Filmcentrum, Folkets Bio och Föreningen Sveriges spelfilmsregissörer anser att produktionen bör ulföras av enheter som är oavhängiga av Svenska filminstitutet. Enligt FUmcentrum bör insfilutels laboratorieresurser, studios och teknik organiseras som ett särskUt bolag underställt Svenska filminstitutet. Spelfilmsregissörerna anser alt institutels egen produktionsapparat, kanske i form av ett separat produkfionsbolag, bör fungera på samma viUkor som alla andra. Under inga förhållanden bör institutets produktionsresurser byggas ut.

Några remissinstanser går närmare in på hur systemet för stöd till filmproduktion rent tekniskt skall vara uppbyggt.

Klys anser att det nuvarande fondsystemet är för komplicerat och bör förenklas. En eller flera fonder skulle vara öppen för all slags film och kunna hel- eller delfinansiera produktion. I vid mening filmkunniga personer som filmare, skådespelare och dramatiker/författare bör ha del avgörande inflytandet över fördelningen. Enligt Svenska teaterförbundet bör produkfionsstödet tiU långfilmer förvaltas av flera fonder inom Filminstitutet, med ett avgörande inflytande från filmarbetarna. Fonderna bör kunna hel- eUer delfinansiera. För kortfilmen m. m. bör ell motsvarande fond-syslem skapas. TCO har samma uppfattning som Tealerförbundel.

FUmcentrum och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara öppet för aU slags film och all del bör slå under berörda kulturarbelargmppers direkta inflytande. Folkels Bio lalar för flera fonder, där samma projekt kan bedömas av flera oberoende fondstyrelser. Enligt Folkets Bio bör vidare stödet vara av garanlimodell, med återbetalning i förhållande till intäkterna. Kapitalsvaga producenter skall kunna få filmen helfinansierad, medan stödet för de mer kapitalstarka som hittills skall ges som delfinansiering.

Föreningen Sveriges filmproducenter lalar som nämnts för ell syslem där produktionsbolag kontrakteras för ell anlal filmer. För fillfälliga producenter bör dock en av H-fondema beslå, anser föreningen.

Enligt LO kommer även i fortsättningen en samverkan mellan offentligt och privat kapital att bli nödvändig vid filmproduktionen. För att de

Prop. 1981/82:111 IOO

kulturpolifiska ambUionerna inte skall komma i farozonen bör emeUertid en större andel än f n. kunna finansieras med offentliga medel.

Ett särskilt avtal bör förhandlas fram för fullfinansierade filmer, anser Svenska teaterförbundet. Ett sådant avtal kan eventuellt innebära tarifflöner och del i intäkter.

Ingen del av produktionsstödet bör var generellt, anser Svenska teaterförbundet, TCO och Folkets Bio, utan alll stöd måste ha en kvalitetsin-riklning. Sveriges författarförbund vill att hittills prövade vägar för kvaU-telsstöd utvecklas, ej avvecklas.

Konstnärsnämndens verksamhet med slöd fill filmproduktion berörs av några remissinstanser. Konstnärsnämnden anser att den stora fördelen med ett stöd av den typ som nämnden fördelar är all del kan ges till projekt som i sitt inifialskede är obundna av såväl beställare som distributionsform. Vilket organ som är det lämpligaste för att fördela sådant stöd bör fastställas efter en utvärdering av konstnärsnämndens erfarenheter från ytterligare några års verksamhet. Svenska teaterförbundet anser all konstnärsnämndens försöksverksamhet omedelbart måste förslärkas och förlängas, i avvaktan på en utvärdering av nuvarande stödformer. Enligl Föreningen för animerad film bör ett stöd för utvecklingsarbete inom filmproduktionen kunna få plats inom nämndens stödformer. Sveriges författarförbund anser att konstnärsnämnden bör kunna ha sin plats i ett pluralistiskt system som en av de instanser som har ett ansvar för produktionsverksamheten.

Några remissinstanser går mer konkret in på frågan om stöd lUl kortfilmsproduktion. Svenska teaterförbundet vill att möjligheterna alt producera dokumentär-, kort- och barnfUm genom Filminsfitulet skall öka. Fler försök av typ "Sverige 80" bör startas. Föreningen för animerad film vill undersöka möjligheterna tUl en större "pilolfilms"-verksamhel. Föreningen förordar också årliga kortfilmsinvenleringar med kvalilelspremiering.

Svenska filminstUutet vill alt formerna för produktion och distribution av kortfilm skall diskuteras mera ingående längre fram, med Sveriges Television AB, filmbranschen och filmarna.

Konstnärsnämnden och Filmcentrum lalar för att filmverksläder byggs upp mnl omkring i landet. Enligt konstnärsnämnden skulle sådana verkstäder lösa många produktionsproblem för l.ex. dokumentärfilmare. Enligt Klys bör den befinfiiga filmverkstaden i Stockholm byggas ut och anslutas till en produktionsfond i FUminstitutet. Den skuUe kunna användas för uppföljningar av manusstödel. FUmcentrum föreslår att denna filmverkslad förs över till dramatiska institutet. Föreningen för animerad film vill att stödet lill de båda filmverksläderna i Stockholm skall säkerställas.

Några remissinstanser förordar ökade insatser för stöd lill l.ex. planering, manusarbele och research. TiU dessa hör Klys, Svenska teaterförbundet, TCO, Sveriges författarförbund och Föreningen för animerad film. Teaterförbundet vill ha möjlighet att ge verksamhetsbidrag för att möjlig-

Prop. 1981/82:111 101

göra filmarbetares och fUmgruppers arbele efter avslutad produkfion för att utveckla erfarenheter och eventueUt omsätta dem i nya projekt.

Invandrarfrågorna las upp av några remissinstanser. Statens invandrarverk förordar att Svenska filminstitutet i högre grad ger slöd lill filmare ur invandrarleden. Invandrare bör ocksä få möjlighet alt spela huvudroller i svenska filmer, för att del vanemässiga svenska sättet alt se på invandrare skall brytas. Enligl FUmcentrum bör invandrarnas situation beaktas genom att ett särskilt invandrarråd tillsätts, med uppgifter som motsvarar barnfilmrådets.

Åskådningsmässig neutralitet bör prägla utformningen och fördelningen av statligt stöd till produktion pch distribution av film, anser yttrandefrihetsutredningen.

3   Import och visning av kvalitetsfilm

Många remissinstanser instämmer aUmänt i tanken på ett stöd för import av kvalitetsflim. Enligl Folkets Bio bör åtgärder vidtas för att minska USA-filmens dominans på biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller vikten av att flera länder blir representerade med film i den svenska biografrepertoaren. Sveriges förenade filmstudios har liknande synpunkter.

Flera instanser pekar emellertid på kopplingen mellan åtgärder för att få tillgång lill god film i Sverige och olika sätt alt se lill all den kvalilelsfilm som finns här också blir visad. Synpunkter med denna innebörd framförs från statens biografbyrå, som anser att ett importslöd bör kopplas till ett visningsavtal med branschen, länsstyrelsen I Kronobergs län, Härjedalens kommun och Sveriges förenade filmstudios. Sveriges biografägareförbund påpekar att importen av kvalitetsfilm automatiskt ökar om visningsmöjligheterna för sådan film förbättras.

När det gäller frågan om hur ell importslöd skall utformas och vem som skall ha hand om det, innehåller yttrandena olika synpunkter. TCO, som visserligen anser all Svenska filminstitutet inte bör ha några "operativa" funktioner, framhåller den vikliga insats som har gjorts på detta område av institutets cinemalek. Sveriges författarförbund anser att de vägar som har prövats hittills har varit utmärkta och att stödet till denna import kan förstärkas.

Svenska filminstUutet går i sitl yttrande inte närmare in på hur ell importstöd skulle vara utformat, men understryker alt del inte bör handhas av statens biografbyrå. I insfilutels och Svenska teaterförbundets gemensamma uttalande förordas dock ett garanfisystem enligt norsk eller dansk modeU. Sveriges förenade filmstudios uttalar sig också för en sådan modeU, men kan som ett alternativ tänka sig en utbyggnad av stödet lUl Bio 16. 1 så fall bör dock snabbare än f.n. 35 mm kopior kunna stäUas liU förfogande för filmstudios. Bio Kontrast och kommunala biografer.

Prop. 1981/82:111 102

Föreningen Sveriges filmproducenter förordar ell slöd för import av kvalilelsfilm som är styrt liU fUmimporlörerna. Det gör också Sveriges fdmuthyrarförening och Sveriges biografägareförbund, vilka hänvisar till elt tidigare förslag från den förstnämnda föreningen om ränlefria lån för import och disiribufion av kvalilelsfilm, vUka återbetalas i den mån filmerna erhåller kommersiella intäkter. Folkets Bio, däremot, anser all importslödet bör konslmeras som bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Unga Örnar anser att ungdoms- och folkrörelserna själva bör få stöd för bl. a. versionering och import av utländsk film.

Sveriges allmänna biblioteksförening pekar på den betydelse som lindrigare tullbestämmelser skulle kunna få för imporien av kvalilelsfilm. Enligl föreningen bör del råda tullfrihet meUan de nordiska länderna för kvalitets-film. Enligt Riksförbundet Sveriges frUids- och hemgårdar borde del träffas internationeUa överenskommelser om att filmklassiker skaU vara tiUgängliga för filmstudios.

Några remissinstanser har ytterligare synpunkter på Bio 16-verksamhe-ten vilka redovisas längre fram.

Videogramutredningen och statens invandrarverk framhåUer behovel av att få till stånd en ökad import och visning av film från invandrarnas hemländer. Enligt invandrarverket bör sådan import kunna stödjas både genom bidrag tiU invandrarnas egna organisationer för import av film för visning inom organisationen och genom alt sådan film importeras och visas genom Bio 16. Lö pekar på projektet "Finsk film", som är förankrat i de finska invandramas organisationer. Liknande projekt borde kunna genomföras för andra invandrargmpper.

De flesta remissinstanser som berör saken instämmer med promemorian i att det är viktigt att kvaUtetsfilmen får förbätlrde visningsmöjligheler. Några instanser för allmänna resonemang om orsakerna till nuvarande tiUstånd.

Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet anser att det kvalitetsbegrepp som används i promemorian leder lill ell gynnande av minoritetsintressen och lill en filmpolilik som är likgiltig för majoriteten av de svenska folkel. Den amerikanska filmens dominans hänger samman med att denna film hårdexploaterar behov och preferenser hos filmpublikens flertal. Distribulionsproblemet bör inte behandlas enbart som ett tekniskt/kvantitafivt problem ulan måste ta hänsyn till gängse konsumtionsmönster och till marknadsföring, publicitet och Uknande faktorer. Sveriges författarförbund pekar på behovet att l.ex. i skolan och på ungdoms- och fritidsgårdar medverka till att gmndlägga goda filmvanor. Enligl SAF är den bästa garantin för alt nå ut till publiken och stimulera filmintresset all del produceras kvalitetsmässigt bra svensk film som inle helt bortser från vad den stora publiken väntar sig. Föreningen Sveriges filmproducenter och Svenska filminstUutet pekar på alt en framgångsrik svensk filmproduktion stimulerar publikens intresse för svensk film över huvud taget.

Prop. 1981/82:111 103

Enligt socialstyrelsen behövs ett bättre kunskapsunderlag om hur oUka gmpper, klasser och landsändar påverkar och påverkas av filmmarknaden. Styrelsen anser det troligt att det är de i övriga avseenden mest utsatta personerna som aldrig besöker biografer eller som ser filmer av tvivelaktig kvaUté.

LO anser att de privata kommersiella intressena inom filmbranschen minskar valfriheten för biopubliken, fungerar som förmyndare och smakfilter. Starka skäl talar därför för att den filmpolitiska beredningen skall analysera humvida ägarstmkluren, den filmverksamhet som följer därav samt den amerikanska filmdominansen står i samklang med de kulturpolitiska målen.

Enligt Folkets Bio bör filmpolitiken baseras på en förbättrad dokumentafion om i första hand den icke kommersiella filmens viUkor. För biograffilmens del saknas kunskaper om var olika filmer visas, en slags filmens kulturgeografi. Beredningen bör föranstalta om en sådan undersökning. Föreningen för animerad film har liknande synpunkter.

Några remissinstanser pekar på risken att en satsning på kvalitetsfilm läggs på en sådan nivå att filmerna går långt över huvudet på den filmovana publiken på landsbygden. Hit hör Våra Gårdar samt Ljungby och Härjedalens kommuner. Kriminalvårdsstyrelsen har samma synpunkter i fråga om filmvisning på anstalterna.

Statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd pekar på behovet att förbättra filmrepertoaren på biograferna. Enligt filmgranskningsrådel bör marknadsföring av tvivelaktiga och våldsamma filmer bli föremål för en gmndlig analys som kan resultera i könkreta åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län har observerat de stora skiUnaderna i filmutbud mellan storstäder och mindre orter.

FUmcensuren berörs av ett fåtal remissinstanser. Socialstyrelsen pekar på att filmcensuren visserligen söker undanhåUa den svenska pubUken de grövsta övertrampen, men effekten måste enligl styrelsen betecknas som generös, även när del gäller alt barnförbjuda filmer. Filmcentrum anser att fllmpolitiken på allvar måste ta i tu med att minska den transnationeUa filmens dominans på de svenska biograferna, med elt ständigt ökat inslag av pornografi, underhållningsvåld och rasism. Sådan film bör göras till föremål för censur och skärpt beskattning, anser Filmcentram. Riksförbundet Hem och Skola motsätter sig borttagande av vuxencensuren. Svenska kommunförbundet pekar på behovet av information om gällande visningsbestämmelser. Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker att det är de lokala föreningarna som avgör vilka filmer de vill visa. Riksorganisationen vill inte genom centrala beslut stoppa filmer som är godkända av biografbyrån.

Några remissinstanser betonar att kvalitetsfilmerna bör visas på vanliga biografer. Folkets husföreningarnas riksorganisation pekar på all de föreningsägda biograferna har stor spridning och att de på många håll är enda

Prop. 1981/82:111 104

biograf på orten. Organisationen hänvisar till sitt filmpolitiska program enligt vilket kommunerna bl.a. skall ta ett större ansvar än f. n. för filmen. 16 mm-visning kan leda tiU ökad tiUgänglighet på platser där det inte finns någon biograf, men samtidigt finns det en betydande kapacitet för visning av 35 mm-film, som bör kunna utnyttjas till låg kostnad. Sveriges biografägareförbund hävdar att det redan förekommer en omfattande visning av kvalitetsflim på biograferna, ibland i samverkan med och med stöd av kommunen. Ett stöd tUl kvaliletsfilmvisning bör utformas så att biograferna oberoende av ägarförhållanden får del av det. Också Föreningen Sveriges filmproducenter skuUe vilja se experiment med nya visningsformer inom ordinarie biografverksamhet. Enligt föreningen finns det sådana ambitioner inom branschen. Också SAF anser att ett eventuellt visningsstöd även bör komma de kommersiella biografema tiU del. Enligt SAF präglas filmurvalet hos vissa av de ideella filmorgan som nu erhåller statligt stöd av en speciell politisk vinkling, vilket SAF finner anmärkningsvärt. Härjedalens kommun pekar på behovet alt visa kvalitetsfilmer i former som vänder sig till de vanliga biobesökarna, inte i första hand till en redan filmintresserad publik.

I promemorian antyds en möjlighet att avtalsvägen införa ett åtagande eller åläggande för de vanliga biografema att visa kvalilelsfilm. Endast ell fåtal remissinstanser berör denna fråga. Statens biografbyrå, som inte vill att filmavtalet skall förlängas, anser att det ändå borde vara möjligt att uppnå en avtalslösning om visning av kvalilelsfilm.

Övriga remissinstanser är emellertid negativa. Enligt Sveriges Television AB och Folkets Bio är det orealistiskt att tro att den lönsamhetssträvande biografbranschen skall kunna användas för att visa kvalilelsfilmer. Folkets Bio påpekar att branschen i dag inle är beroende av stöd för visningsverksamheten, generellt sett, och att åtgärder för att söka ändra branschens rätt alt sätta de filmer som den tjänar mest pengar på kommer att möta motstånd. Också NO anser att krav på ett åläggande att visa kvalilelsfilm är allt för långtgående, inte minst då de ekonomiska möjligheterna på många orter är små att visa annan film än den som attraherar en stor publik.

Några remissinstanser diskuterar idén att återinföra förspelet på biografema. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat anser att kortfilmens försvinnande från biograferna är en av kommersialismens negativa verkningar som måste motverkas. Föreningen för animerad film menar att avtal om förspel bör slutas med biografågarna och att ett stödsystem bör införas som gör det ekonomiskt möjligt att visa förspel. Svenska filminstitutet hänvisar fill det pågående projektet "Sverige 80". Formerna för produktion och distribution av kortfilm bör diskuteras mera ingående längre fram, både med filmarna, televisionen och filmbranschen.

Sedan böijan av år 1979 utgår fraktstöd till biografågare i vissa försöksområden om de visar kvalilelsfilmer som har förklarats berättigade till

Prop. 1981/82:111 105

fraktstöd av statens biografbyrå. Nio remissinstanser nämligen statens biografbyrå, Södertälje, Haninge, Växjö och Härjedalens kommuner, Landstingsförbundet, Sveriges filmuthyrareförening och Sveriges biografägareförbund uttalar sig i positiva ordalag om fraktstödet. Enligt biografbyrån är det ännu för tidigt att dra några slutsatser om hur stödformen skall utvecklas, men en viss mycket försiktig optimism kan vara befogad. Filmuthyrareföreningen och Biografägareförbundet ser fram emot en utbyggnad av fraktstödet till hela landet. SAF är däremot skepfisk till fraktstödet i dess nuvarande utformning. Stödet borde utgå till all film, eftersom det nu finns utrymme för godtycke vid bedömningen av vad som är kvalitetsfilm. Bygdegårdarnas riksförbund förfåktar motsatt ståndpunkt. Enligt riksförbundet måste fraktstödet ges en sådan inriktning att det enbart gäUer kvalitetsfilmen. Smalfilmdistributörernas förening är kritisk mot alt frakt-stödet enbart gäller filmer i 35 mm format, medan samma film i 16 mm format inte är fraktbefriad. Föreningen medger visserligan alt 16 mm-filmen är billigare att frakta, men hävdar att fraktkostnaden ändå kan vara kännbar för många artangörer.

Svenska filminstUutet anser inte att biografbyrån bör få ha hand om fraktstödet. Enligt Filminstitutet är det principieUt tvivelaktigt att en institution som bl. a. klipper i och förbjuder filmer, skaU avgöra vilka filmer som skaU erhålla fraktstöd. Filmcentrum och Sveriges författarförbund har liknande uppfattning. De anser att fraktstödel bör handhas av Svenska filminstitutet.

Några remissinstanser anser att det inte räcker med fraktstöd, det behövs ytterligare subventioner. Sveriges filmuthyrareförening hänvisar till det förslag fill visningsgarantier som lämnades i form av en reservation tUl 1968 års filmutredning. Sveriges biografägareförbund anser att en regelbunden visning av kvalilelsfilm kräver samhällsstöd utöver fraktstödet. Sveriges förenade filmstudios däremot tror att subventioner till kommersiella biografvisningar skulle bU ett mycket dyrt system, åtminstone om biografågarna skulle få ersättning för inkomstbortfall. Därför bör i första hand andra vägar prövas, vid sidan av filmstudios och Bio Kontrast föreslås kommunala biografer. Haninge kommun pekar på att filmhyroma vid de kommunalt stödda Bio Kontrast-visningarna beräknas på ett högre biljettpris än det verkliga. Därför skulle statliga hyressubventioner innebära en kraftig stimulans. Härjedalens kommun har en liknande uppfattning. FUmcentrum föreslår olika former av arrangörs- eller driftbidrag, medan Folkets Bio uttalar sig för ett distributionsstöd av garantimodell som skulle vara förbehåUet mindre distributörer utan kommersieUa intressen. SAF slutligen, ifrågasätter om olika former av visningsstöd har någon effekt. De resurserna bör i stället användas för visning i TV.

Frågan om investeringsstöd till biografer behandlas av några remissinstanser. Sveriges biografägareförbund för, med instämmande av Sveriges filmuthyrareförening, fram förbundets fidigare förslag om en statlig låne-

Prop. 1981/82:111 106

fond för teknisk uppmstning och ombyggnad av biografer. Svenska filminstUutet och Svenska teaterförbundet har liknande synpunkter. Enligt Filmcentrum bör det statliga visningsstödet också innehålla ett ny- och ombyggnadsbidrag. Staten bör också överväga att överta eller bygga biografer som skaU kunna svara för att kvalitetsmålet uppnås i de lokala visningarna. Också barnfilmrådet anser att man bör överväga ett statligt stöd till biograflokaler och biografutmstning. Det bör främst avse investeringar för all utveckla kommunala eller föreningsägda biografer. Lö, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Bygdegårdarnas riksförbund anser inle att ett särskilt biografstöd bör införas. I stället bör frågan handläggas inom den statliga samlingslokalutredningen.

En del remissinstanser diskuterar behovet av ett förbättrat publikarbele på filmområdel. Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universUet anser att åtgärder som enbart betraktar filmdistributionen som ett tekniskt/kvantitafivt problem är otillräckliga. De måste kompletteras med åtgärder som tar sikte på gängse konsumtionsmönster och som tar hänsyn också fill marknadsföring och publicitet och Uknande faktorer. Lö betonar vikten av ett lokalt baserat, akfivt publikarbete. Riksförbundet Sveriges fritids- och hemgårdar pekar på den försöksverksamhel som förbundet har bedrivit för alt skapa en medveten och kritisk filmpublik. Stiftelsen Riksskådebanan förklarar sig beredd all medverka i ell intensifierat publikarbete på filmområdel, fömtsatt alt nödvändiga resurser ställs till förfogande.

Många remissinstanser uttalar sig fill förmån för att föreningslivet på olika sätt engageras i filmarbetet. Folkets husföreningarnas riksorganisation och Lö hänvisar tiU folketshusrörelsens filmpolitiska program, enligt vilket den kommunala filmpolifiken i första hand skall verka genom organi-sationsUvet. Också statens kulturråd, barnfilmrådet, länsstyrelsen i Kronobergs län, Haninge och Växjö kommuner, TCO och Svenska teterför-bundet anser att ansträngningarna att förbättra filmdistributionen skall ske på sådant säll att föreningsUvels möjligheter las fill vara. Ljungby kommun konstaterar alt samarbete med föreningslivet förutsäller all det finns ell intresse för kvaliletsfilmvisning från föreningarnas sida, och all elt sådant intresse inte aUfid finns. SAF är, som nämnts tidigare, negafivt fiU att stafiigt visningsstöd kanaUseras lill organisationer, eftersom deras filmval enligt SAF är politiskt vinklat. Statens ungdomsråd. Unga Örnar och Vi Unga är inte bara positiva tiU föreningsmedverkan vid kvalitelsfilmvisningar, de förordar också olika åtgärder som skall utöka fömtsättningarna för föreningslivet att använda film i sin verksamhet.

Många remissinstanser förordar olika dislribufions- och visningsformer som utgör alternafiv till de vanliga biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisation och Stiftelsen Riksskådebanan framhåller vikten av alt en alternafiv distribution planeras på ett tidigt stadium, inte först sedan filmen har misslyckats kommersiellt. Folkets Bio redogör för de olika sätt för-

Prop. 1981/82:111 107

eningen utnyttjar för att få ut sina filmer. TCO, Teaterförbundet och Sveriges författarförbund talar om behovel att samordna olika alternativa visningsformer inom ramen för en samverkan mellan l.ex. Folkelshusför-eningarna, kommunförbundet. Skådebanan och bildningsförbunden. 5ve-riges filmuthyrareförening hävdar att de alternativa visningsformerna framför allt finns på orter där det redan finns vanliga biografer och alt de olika verksamhetsformerna ofta förekommer parallellt.

Många remissinstanser har synpunkter på den import och distribution av spelfilm som sker inom ramen för Bio 16. En positiv uppfattning om verksamheten har — förutom Svenska filminstitutet — kriminalvårdsstyrelsen. Svenska kommunförbundet, Växjö och Ljungby kommuner samt Sveriges förenade filmstudios. Växjö kommun samt statens filmgranskningsråd och SÖ framhåller den betydelse Bio 16 kan ha för filmverksamheten i skolorna. SÖ och kommunförbundet framhåUer dock i del sammanhanget att det skulle behövas mer fUm för ungdom på repertoaren. Enligl Ljungby kommun är Bio 16 den enda möjlighet som finns för kommunen att själv påverka fillgången till kvalitetsfUm. Kommunen anser dock alt filmvalet i vissa fall går över huvudet på landsortspubliken. Samma synpunkter på filmurvalet förs fram av kriminalvårdsstyrelsen och Härjedalens kommun. Kriminalvårdsstyrelsen anser dock all erfarenheterna av Bio 16 på anstalterna i vissa fall har varit goda, och styrelsen planerar ett fortsatt samarbete med Filminstitutet. Kommunförbundet uppskattar att Bio 16-filmerna distribueras med alla rättigheter, vilket gör all visningarna kan ske ulan de begränsningar som gäller vid visning av film från andra smalfilmdislribulörer.

Några remissinstanser är emellertid mer eller mindre avvisande fill Bio 16. Smalfilmdistributörernas förening anser alt störte effekt skulle uppnås för samma pengar om Filminstitutet stödde andra importörer i stället för att bedriva egen import- och distributionsverksamhet. Föreningen pekar på att antalet spelfilmer i 16 mm-distribution på några år har ökat kraftigt och att hyming av smalfilm från vanliga distributörer ger arrangören möjlighet till maximal valfrihet. Folketshusföreningarnas riksorganisation och Vi Unga anser att det centralt bestämda ulbudel inom Bio 16 motverkar strävandena att uppnå ett lokalt engagemang i visningsverksamhelen. Fol-ketshusföreningarna anser vidare, i likhet med LO, att Bio 16 konkurterar med visningar i folkrörelseregi om de kommunala anslagen och alt det har inträffat att folkrörelsevisningar har fått minskade anslag. Folkelshusföre-ningma anser att importen inom Bio 16 är bra, men att distributionen bör ske i andra former. Sveriges filmuthyrareförening pekar på all Bio 16 förekommer paralleUt med andra "nya visningsformer" på orter där det redan fmns biografer. Sveriges förenade filmstudios, däremot betonar det samarbete som förekommer lokalt mellan filmstudion och Bio Kontrast eller filmstudion och Bio 16.

Filmcentrum och Folkets Bio anser att Bio 16 bör föras över från

Prop. 1981/82:111 108

FUminsfilulet tiU Folkets Bio, men har i övrigt inga synpunkter på verksamheten.

De remissinstanser som berör Bio Kontrast-verksamheten har samtliga en positiv inställning. Svenska kommunförbundet förordar att Bio Kontrast erhåller ökat statligt stöd för centrala uppgifter. Haninge kommun, som framhåller kommunens uppgift alt stödja lokal filmverksamhet med förankring hos folkrörelser och föreningar, redovisar kommunens stöd fill Bio Kontrast. Fördelarna med Bio Kontrast-formen är enligt Lö att visningarna har anknytning till en föreningsbiograf, att ett lokaU programråd svarar för verksamheten och att det förekommer elt aktivt publikarbete. Folketshusföreningarnas riksorganinsation redogör för den aktuella omfattningen, för olika specialprojekt och för planerna på studieverksamhet för ungdom och på skolfilmsverksamhet. Även försöksvisningar på 16 mm har skett på orter utan biograf. Också Våra Gårdar framhåller att verksamheten bör få möjUgheter att fortsätta. Sveriges förenade filmstudios betonar det samarbete som förekommer på lokal och regional nivå mellan filmstudios och Bio Kontrast.

FUmstudiorörelsen behandlas av några remissinstanser. Svenska kommunförbundet påtalar behovet av ökat statligt stöd för centrala uppgtfter. Enligt Folketshusföreningarnas riksorganisation har filmsludiorörelsen inte bara givit tillfäUen tiU visning av udda filmer utan också stimulerat filmintresserade att aktivt arbeta för film. Ett samarbete mellan filmstudiorörelsen och Bio Kontrast är angeläget, och har etablerats under senare år. Sveriges förenade filmstudios redovisar att organisationen under senare år har byggt ut sin centrala kursverksamhet. Tack vare det stafiiga stödet till inköp av filmklassiker kan filmstudiorörelsen nu erbjuda ett 25-tal äldre filmer, och har tack vare delta fått tillbaka en medelålders publik. F. n. finns planer på en förbättrad uppsökande verksamhet, på bildande av studios vid stora arbetsplatser och på verksamhet riktad mot skolorna. TUl detta behövs ökade resurser. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat påpekar att det utanför organisationen Sveriges förenade filmstudios finns fem stycken studentfilmstudios, som fömtom filmvisningar bedriver biblioteks-, studie- och föreläsningsverksamhet samt import av äldre film.

Verksamheten inom Folkets Bio berörs av ell fåtal remissinstanser. TCO och Svenska teaterförbundet menar att ett samarbete med Filmcen-tmm och Folkets Bio eventuellt kan tänkas i samband med den störte samordning av alternativ filmvisning som dessa organisationer förordar. Folkets husföreningarnas riksorganisation betonar att Folkets Bio ger möjlighet för framför allt fria filmare att nå ut med sina filmer och att organisationen som distributör av film har kunnat erbjuda premiärvisningar av film. Folketshusföreningama ser ingen svaghet i att man ger verksamheten utvecklingsmöjligheter genom ett generöst samhällsstöd.

Kommunala biografer förordas av planeringsnämnden för filosofisk utbildning vid Linköpings universUet och av Sveriges förenade filmstudios

Prop. 1981/82:111 109

som ett bättre alternativ tiU en satsning på kvaliletsfilmvisning genom kommersieUa biografer. SAF däremot, sätter sig bestämt emot att kommunerna åläggs ansvar för att förbättra visningsmöjligheterna genom att t. ex. driva egen biografverksamhet.

Något flera remissinstanser uttalar sig mera aUmänt om kommunalt stöd till filmvisningsverksamhet. Svenska filminstUutet, Svenska kommunförbundet och Södertälje kommun pekar på att filmen intar en mycket blygsam plats i kommunemas kulturbudgetar. De båda sistnämnda instanserna sätter detta förhållande i samband med att också del statliga stödet ligger på en låg nivå. Filminstitutet tillsammans med Svenska teaterförbundet pläderar allmänt för en ökning. Barnfilmrådet förordar en modell för samverkan som innebär att kommunen bestämmer repertoaren på en biograf under vissa tider mot att kommunen lämnar inkomslgaranlier. Sedan kan kommunen göra rabatterade storköp av biljetter som kan säljas eller delas ut av olika kommunala organ. LO och Folketshusföreningarns riksorganisation hänvisar till Folketshusföreningarnas filmpolitiska program enligt vilket kommunen skall ta ett ökat ekonomiskt ansvar för ett lokalt filmliv som är förankrat i föreningsägda biografer och fria och friviUiga organisationer.

4   Film för barn och ungdom m. m.

Remissinstanserna understryker över lag betydelsen av att barn och ungdom får tUlgång tUl bra film. Flera remissinstanser, däribland statens barnfilmnämnd och barnfilmrådet, konstaterar att det råder brist på bra barnfilm för olika åldrar. Enligt Svenska kommunförbundet är bristen störst när det gäller spelfilm för ungdom mellan 10 och 15 år, men även andra brislområden nämns.

Mot denna bakgmnd instämmer en rad remissinstanser i det som konstateras i promemorian, att det är särskill viktigt att i den svenska filmproduktionen tillgodose behovet av kvalilelsalternaliv för barn och ungdom. Unga Örnar och Vi Unga talar för att bam- och ungdomsorganisationerna skall få större inflytande på produkfionen.

Många remissinstanser förordar också någon form av stöd för import av värdefull barnfilm. I fråga om hur ett importstöd för barnfUm skulle vara uppbyggt finns dock olika meningar. Statens ungdomsråd, barnfilmrådet, Lö, Smalfilmdistributörernas förening. Unga Örnar och Vi Unga förordar en ordning där stöd till import av kvalilelsfilm för barn skall kunna utgå till alla importörer. Svenska filminstitutet och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios utgår från att nuvarande ordning, med import genom Filminstitutets försorg, skall fortsätta.

Flera remissinstanser, bland dem statens ungdomsråd, barnfilmrådet. Svenska kommunförbundet och Vi Unga, framhåller att de hinder som nu

Prop. 1981/82:111 110

finns mot att barnprogram som har producerats inom televisionen sprids i filmform bör undanröjas.

Olika förslag till stödåtgärder för visning av kvalilelsfilm för barn föreslås av remissinstanserna. Barnfilmrådet överväger ell investeringsstöd lill kommunala eller föreningsägda biografer eller krav i filmavtalel på visning av kvalitetsfilm. Även olika bidrag kan komma i fråga. Södertälje kommun föreslår ett statsbidrag för anskaffning av 16 mm-utrustning lill oUka kommunala och föreningslokaler. Härjedalens kommun förordar ett distribu-fionsstöd som gör det möjligt all visa bra film kostnadsfritt. Sveriges Biografägareförbund viU ha ett stöd för regelbunden visning av kvalitetsfilm på biografer, oberoende av ägarförhållanden.

LO, Folketshusföreningarnas riksorganisation. Unga Örnar och Vi Unga talar för en barnfilmverksamhel i organisationsregi. Enligl barnfilmrådet bör den kommunala bamfilmvisningen fungera som ell komplement, inte som en konkurtent tiU organisafionernas barnfilmverksamhet.

Många remissinstanser påpekar betydelsen av aU barn tidigt kommer i kontakt med olika sorters film och får lära sig all förstå filmens språk. Sveriges författarförbund anser att frågan om filmen i skolan och på fritids-och ungdomsgårdarna är en central fråga, eftersom det är där goda film-vanor gmndläggs. Även bl.a. SÖ och statens filmgranskningsråd understryker skolans viktiga roll.

Linjenämnden för kulturkommunikationslinjen vid Göteborgs universitet anser att gmnden för skolans filmundervisning bör läggas genom all dessa frågor tas upp i den högre utbildningen. Bl.a. barnfiilmrådet och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios påpekar behovet av le-damtbildning också för friviUig barnfilmverksamhel.

Enligt Sveriges Utbildningsradio AB och Smalfilmsdistribulörernas förening finns del elt starkt kullurpolitiski intresse av filmen som ett medel i undervisningen.

Flera remissinstanser förordar ökat stöd till barns eget filmande. Bl.a. barnfiilmrådet önskar särskUda resurser för bidrag lill utrustning och ledarutbildning ål organisationer som vill starta sådan filmverksamhet.

Flera organisationer diskuterar hur ansvaret bör vara fördelat för olika bamfilmpolUiska åtgärder. Enligt Svenska kommunförbundet, som får stöd från Södertälje och Haninge kommuner bör den splittring som man uppfattar finns mellan barnfilmrådel och Svenska filminsfitulet upphävas. Svenska filminstUutet menar alt del bör vara möjUgl all komma fram lill en arbetsfördelning mellan de båda organen som gör det lättare att sälla in gemensamma krafter på att få fram mer och bättre barnfilm. Enligt Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios finns del två alternativ, ett där uppgifterna är fördelade mellan barnfilmrådet och filminstitutet och ett där upgifterna koncentreras till inslilulel. Organisationen föredrar det senare alternafivet.

Barnfilmrådet betonar alt barnfilmen bör vara representerad i Filminsti-

Prop. 1981/82:111 111

lutets styrelse eller i det organ inom institutet som eventuellt kan komma att få hand om barnfilmfrågorna. Unga Örnar och Vi Unga anser inle att representation i institutets förvaltningsråd är tillräckligt för att ge organisationerna inflytande över institutet. Folketshusföreningarnas riksorganisation menar att Filminsfitutets barnfilmverksamhet främst har riktats till den verksamhet som bedrivs av kommunema.

Sveriges författarförbund anser att barnfilmrådel bör få det övergripande ansvaret för barafilmfrågorna. Rådet bör fördela det stöd som finns. Filminstitutets barnfilmavdelning kan få ställning som verkställande organ. Också Filmcentrum och Vi Unga vill stärka barnfilmrådels ställning.

UHÄ och några remissinstanser inom högskoleväsendet tar upp svårigheten för den högre undervisningen och forskningen att få tillgång till filmmaterial. I några yttranden framhålls möjligheten att utnyttja videotekniken för att lättare kunna använda materialet.

Prop. 1981/82:111 112

Bilaga 3

Sammanfattning av videogramutredningens (U 1977:05) slutbetänkande (SOU 1981:55) Video

Videogramutredningen har sammanfattningsvis anfört följande.

1    Videogrammens mediemiljö

Videogrammen kan inte ses isolerade från andra medier i dagens och framtidens mediesamhälle. Betänkandet inleds därför med ett kapitel om videogrammens mediemUjö. Den utveckUng, som har gjort bilden tiU en massprodukt, är en del av vår tids kulturhistoria och kan skildras från flera olika utgångspunkter. Vi har vall alt föja tre utvecklingslinjer, som kan sammanfattas i orden storskalighet — småskalighet, envägsinformation — dialog samt tUlgänglighet och kvalitet.

På bildens område, liksom på många andra områden, har tekniken på en gång gynnat storskalighet och småskalighet. För televisionens verksamhet svarar stora företag med landsomfattande täckning. Det sker också ett omfattande utbyte av program olika företag emellan, och televisionen har blivit en gren av en världsomspännande medieindustri. Genom direktsändande sateUiter kommer från mitten av 1980-talet televisionens karaktär av massmedium med inflytande över puplikens programval att kraftigt urholkas. ParalleUt därmed har emellertid också den tekniska utvecklingen skapat fömtsätlningar för att använda TV som fåtalsmedium. Prisbillig videoteknik, som är lätt att anvönda, gör del möjligt att producera lokala program som distribueras via kabel eller över etersändare med kort räckvidd. Därmed har det skapats fömtsätlningar för all med videoteknikens hjälp göra TV till ett kommunikationsmedium för närsamhället.

Etermedierna blev från början envägsmedier, men på senare år har en utveckling från envägsinformation i riktning mot ökat dellagande från puplikens sida tagit sin början. Kabeltekniken skapar ytterligare fömtsätlningar för att göra televisionen "interaktivt", dvs. ge tittarna möjlighet att reagera på eUer delta i programmen. De tekniska möjligheterna ökar drasfiskl om s. k. optiska fibrer tas i anspråk för att överföra programmen. I dessa använder man hårstråtunna glasfibrer, genom vUka informafionsbä-rande laserstrålar leds. En sådan fiber kan - om den används enbart för överföring av TV — på en gång förmedla 40 TV-program i fårg. Försök pågår redan i Sverige med att använda optiska fibrer för talöverföring meUan ett par telefonstafioner, och Sveriges Television AB (SVT) diskuterade i juU 1980 fiberoptikens betydelse i sin långtidsplan.

TUlkomslen av nya uttryckssätt och nya elektroniska distributionsformer har medfört att kulturupplevelsernas tUlgänglighet har ökat drama-

Prop. 1981/82; 111 113

tiskt. Medan uppförandet av ett skådespel vid sekelsktflel var tillgängligt endast för den mycket begränsade gmpp som hade möjlighet all besöka en teater, har radlP PCh film kraftigt vidgat publiken. Med TV steg Hamlet in i vardagsmmmet, Programköp TV-bolagen emellan och distriubution via sateUiter skapar fömtsältningar för internationell spridning. Videogrammen ökar tillgängligheten ytterligare, dels genom ati man själv kan spela in ett TV-program och se det när det passar en själv, dels genom alt man kan köpa, hyra eller låna programkassetter eUer skivor. Satelliter och optiska fibrer kan i framtiden ytterligare öka tUlgänglighelen. All mängden av program som man kan se ökar, behöver dock inte betyda att variationsrikedomen i det man kan se växer. Varnande röster har höjts för att det ökade programutbudet kan leda tUl ensidighet i stället för ökad mångfald i programvalet.

Vi lägger fram vårt betänkande vid en tidpunkt, då det pågår en oerhört snabb teknisk utveckling. Det skuUe varit önskvärt att kunna göra det i ett lugnare skede, då det varit lättare att presentera förslag liU långsiktiga lösningar. En sådan platå är dock inte i sikte. Troligen befinner vi oss i stället i början ay utvecklingens brantaste fas. Det är mol bakgmnd av denna mediemiyö - tUl dels redan förverkligad, lill dels bara anad i sina huvuddrag, fast den hör en nära framtid tUl - som videogrammens roll i dagens och morgondagens samhälle skall ses.

2   Videoteknikens utveckling

Videotekniken är ett sätt att omvandla bUder till en elektrisk signal för att man senare skall kunna återskapa dem. Videogramtekniken gör det möjligt att lagra videosignalen för kommande bruk. Det första videogrammet, som såldes i England redan år 1935, var inspelat på en vanlig 78 varvs grammofonskiva, BildkvaUtelen var dåUg — bilderna beskrevs som "skugglika men med lite god vilja skönjbara". Först år 1956 kunde Ampex presentera ett professionellt användbart system för inspelning av videosignaler på magnetband. I dag är tvåtums videoband på öppna spolar det vanligaste mediet för programulbyle TV-bolagen emellan. 1 utbildningsväsendet, på institutioner och företag samt i hemmen används halv- eller trekvarstums videokassetter. Fem olika system används nu i Sverige. Det är inte kompafibla, dvs. kassetter gjorda för ett system kan inte användas i ett annat.

U-matic introducerades i böijan av 1970-talel. Systemet utvecklades av Sony. Det använder ett band som är tre Qärdedels tum brett. Kassetten är ganska slor, trots att speltiden är begränsad till en timme. Kostnaden är högre än för övriga videosystem, men kvaliteten på ljud och bild är också överlägsen. Systemet används företrädesvis inom institutioner och företag, i Sverige bl. a. av landsfingen och i en del AV-centraler. 8   Riksdagen I98II82. I samt. Nr III

Prop. 1981/82:111 114

Också VCR från Philips introducerades i början av 1970-talet. Bandbredden var en halv tum. Detsamma gäller alla andra videokasseltsystem för hemmabmk som hittiUs sålts i Sverige. VCR var från böijan inriktat på insfitutionsmarknaden och blev standard i många kommuners skolsystem, men det köptes också av en del privatpersoner. För alt möta japansk konkurrens ändrade PhiUps inspelningsmetoden genom alt sänka bandhastigheten, packa videospåren tätare och introducera en kassett med tunnare band. Speltiden kunde därigenom förlängas till först två, sedan tre limmar. Den nya varianten kallades VCR Long Play. Gmndig, som samarbetat med Philips om VCR-kassetten, utvecklade en egen variant. Super Video Recording (SVR) med ännu längre spellid. Alla dessa hasfighets- och systemförändringar orsakade ganska stor förvirring. En och samma kas-settyp kunde vara inspelad på tre olika sätt men kunde bara spelas upp på en maskin av samma slag som den spelats in på, trots att kassetterna var identiska.

År 1978 introducerades två japanska system på den svenska marknaden, nämligen Betamax, utvecklat av Sony, och VHS. Bakom del sistnämnda, som blivit det dominerande på den europeiska marknaden, slår ett betydande antal tillverkare, bl. a. Matsushita med dotterföretaget JVC. År 1979 presenterade PhUips i samarbete med Gmndig ett nytt syslem. Video 2000 (eller V 2000), som böriade säljas under år 1980. Även här är bandbredden en halv tum, men i motsats fill vad som gäller för övriga system är bandet vändbart, precis som vanliga ljudkassetter. I själva verket använder man alltså bara halva bandets bredd ål gången.

Det dröjde till mitten av 1970-talet innan del ovan nämnda videoskivsys-temet fick någon efterföljare. Då presenterades elt av västtyska Telefun-ken och brittiska Decca gemensamt utvecklat videosyslem som blivit mest känt under beteckningen TeD. Det är ett rent mekaniskt syslem, där avsökningen sker med en diamantnål. Speltiden är begränsad till lio minuter, vilket torde vara den viktigaste orsaken fill att systemet fått myckel ringa spridning. Flera andra företag har också arbetat på all utveckla videoskivor. En rapport liU en konferens i London år 1977 redovisade inle mindre än 24 olika videoskivsyslem som då var under utveckUng eller tidigare varit del. F.n. är del tre, möjligen fyra videoskivsyslem som tilldrar sig huvudintresset.

Tekniskt mest utvecklad är den av Philips och amerikanska MCA framtagna optiska videoskivan VLP eller Laser Vision. Avläsningen sker med hjälp av en laserstråle, och det informationsbärande skiktet ligger inbakat i genomskinlig plast. Livslängden bestäms därför helt av den kemiska stabiliteten i skivans material, fömtsatt att den inle krossas eller förstörs på annat våldsamt sätl. Systemel finns i olika utföranden. För undervisnings-och institiutionsbmk är det värdefullt alt den erbjuder slillbildsfunktion och möjlighet till snabbsökning av enskilda bilder. Speltiden blir då 30 minuter per sida. För privat användning är det inle lika vikfigt att dessa

Prop. 1981/82:111 115

möjligheter finns. Speltiden kan då ökas fill en timme per sida, vilket innebär att en långfilm får plats på en skiva. Försäljningen på konsumentmarknaden började i blygsam skala i USA i december 1978, och spridningen har även därefter gått långsamt. EnUgl uppgtfl kommer den optiska videoskivan att introduceras i Storbritannien senhösten 1981 och i Sverige under år 1982.

Vf/D-systemet (VHD=Video High Density) är utvecklat av japanska JVC. Tekniskt kan systemet beskrivas som kapacitansavkännande och spårlöst. Avkänningen är inte helt kontaktlös, och man får därför ett visst slitage, även om det är mångfaU mindre än hos en vanlig LP-skiva. En skivas livslängd har beräknats lill mer än 10000 avspelningar. Vid stiU-bildsåtergivning sker avspelning på samma punkt elt stort anlal gånger, och vid sådant driftsätt blir livslängden betydligt mer begränsad. Skivan saknar skyddande ytskikt och är därmed mer ömtålig än den optiska. Smuts och skador på ytan yttrar sig genast i störningar. För all skydda skivan Ugger den alltid innesluten i ett fordral, även när den läggs in i maskinen. Man skUjer inle på skivor för insfitufionell användning och för hemmabrak utan alla har möjlighet lill en fimmes spelfid. VHD avses bU intoducerad på den amerikanska marknaden under år 1981 och kan komma till Europa något år senare.

SelectaVision från amerikanska RCA använder en enkel mekanisk avsökning i gmnda spår på skivans yta. En sådan styrning blir både enklare och biUigare än den avancerade elektroniska styrning de båda ovan nämnda systemen använder, men samtdigt ökar slitaget kraftigt. Speltiden är en fimme per sida. Skivan ligger, liksom i VHD-systemet, alltid i ett fodral, som blott skall kunna öppnas i apparaten. Försäljningen av SelectaVision började i USA i mars 1981. En eventuell lansering i Europa verkar mer osäker.

Franska Thomson-CSF arbetar också på ett videoskivsyslem, opfiskl liksom Philips, med vilket det också i övrigt har stora likheter. Det är avsett för insfitufionellt bmk och är flerfalt dyrare än den vanliga varianten av opfisk skiva.

Skivomas inträde på marknaden behöver inte betyda alt kassetllekniken är föråldrad. Ett intensivt utvecklingsarbete pågår också på kassellområ-del, och man får räkna med att vi inom några år kommer att ha tillgång lill kassettsystem som är biUigare och betydligt lättare än dem som finns i dag. Det är ovisst om en standardisering bUr möjlig före mitten av 1980-talet.

3   Mål och riktlinjer för samhällets insatser på videogramområdet

Vi lever i en tid då fömtsättningarna för kommunikafion människor emellan drastiskt förändras. I detta perspektiv framstår med ökad skärpa behovet av ett samlat grepp på frågor som rör kommunkationens roll och

Prop. 1981/82:111 116

mediernas viUkor i samhället. Den tekniska utvecklingens konsekvenser är inle ödesbestämda ulan kan styras av samhällets vilja, manifesterad i poUliska beslut. Från flera håll har under den senaste tiden önskvärdheten av en samlad mediepolitik betonats. Det ingår inte i vårt uppdrag att föreslå någon sådan. Inrikningen av samhäUets insatser på vidogramområ-det måste ligga i linje med vad som gäller för andra delar av kultur-, medie-och utbildningssektorerna. Vi har därför i avsnitt 3.1 sammanfattat vad som sagts i utredningar och propositioner under 1970-talet - från 1974 års proposition (prop. 1974:28) om den statliga kullurpolifiken fill depart-mentspromemorian (DsU 1979:5). Den svenska filmpoUliken, som utkom i början av år 1979.

Vi anser alt de mål som riksdagen år 1971 antog för den stafiiga kullurpolifiken också gäller för videogramområdet. KulturpoUtik, liksom mediepolitik, bör "ses som ett av flera instmmenl för att skapa ett samhäUe som präglas av jämlikhet och som ger människor möjlighet till ell rikare liv".

Kommunikation som den fungerar i dag är ojämlik. Det är också de få som har makt över informationen och som bestämmer vad som skall produceras och konsumeras. Informationsteknologin används i kampen om makt och resurser i samhället. Hittills gjorda undersökningar har påvisat det faktum alt de kullurpoliliska åtgärderna i allför liten utsträckning gynnat de resurssvaga, de ulbUdningsmässigt och kulturellt eftersatta grupperna. Samhällets insatser på medieområdet bör därför syfta till all skapa modeller och stmkturer som medger en så bred kommunkation som möjligt mellan så många som möjligt.

Varje medborgare är i grundlagen tillförsäkrad yttrandefrihet. Denna frihet är för många formell och framför allt begränsad av ekonomiska faktorer. Men hindren kan också vara rättsliga, politiska, geografiska, tekniska, sociala och mänskliga. Elt av samhällets viktigaste mål för videogramområdet är att skydda yttrandefriheten och skapa reella fömtsätlningar för att denna frihet skaU kunna utnyttjas.

För all tUlgodose människans behov av aktivitet och gemenskap bör samhällets insatser utformas så att videogrammen kan medverka lill en aktiv kommunikation mellan gmpper och enskilda och ge fler människor stimulans och möjlighet att delta i åsiktsutbyte och andra aktiviteter.

Samhället har ett ansvar för att genom olika insatser motverka kommersialismens negativa verkningar. Det bör bl. a. innebära en skyldighet att bekämpa en massdistribufion av videogram med ett torftigt och undermåligt innehåll. De skadliga effekterna drabbar framför allt barn och ungdom. "Kullurfattigdom i den meningen att möjligheter fill aktivitet och engagemang förkvävs eller inte ges stöd att utvecklas är något i sig odemokratiskt och därigenom också ett hot mot demokrafin" (Kulturproposifionen 1974). En alternativ produktion och distribution som baseras på enskildas och gmppers behov är nödvändig för att hindra att privata vinstinstressen sätter sin prägel på videogramområdet.

Prop. 1981/82:111 117

En decentralisering av både produktion och distribution till lokal nivå bör främjas. Videotekniken i kominalion med andra medier ger nya fömtsätlningar för en öppen demokratisk kommunikation med organisafioner och enskilda i samverkan med professionella. Samhället bör la vara på folkrörelsernas möjligheter att utveckla de lokala medierna.

Insatser för eftersatta grupper bör ges prioritet. Del är främst barns och ungdomars behov och konsekvenserna för deras livsvillkor som bör vara avgörande för samhällets ställningstaganden och åtgärder på videogramområdet. Barnen bör få tillgång till medier som stimulerar deras individuella och sociala utveckling. De har rätt till skydd mol skadlig påverkan av våldet i videogram. Andra eftersatta gmpper — invandrare, människor i glesbygd, handikappade etc. - har rätt till de insatser som behövs för att utjämna skiUnanden i fömtsättningarna att kommunicera.

Det är också samhällets uppgtfl att skapa förutsättningar för konstnärlig och kulturell förnyelse på videoområdet. Video är liksom film och TV en självständig konstnärlig uttrycksform. Produktionsteknik, distribulionsteknik, mottagarsituation och använding påverkar innehåll och utformning. Det bör finnas möjligheter för experiment och utvecklingsarbete med nya former skapade direkt för videogrammediel.

Samhällets insatser för äldre tiders kultur skall inte begränsas till alt passivt bevara den utan också inriktas på att föra kulturtraditionen vidare och levandegöra den.

Videogrammen bör också användas för de kulturpoUliskl vikliga uppgifterna att främja utbyte av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränser. Ett mångsidigt urval av videogram från världens olika länder, framför alll från invandrarnas hemländer bör finnas tillgängligt i Sverige. Särskill bör möjligheterna till nordiskt utbyte beaktas.

De kulturpolitiska målen är alltså direkt tillämpliga på videogrammen. Att bredda och fördjupa deomkralin är en av samhällets viktigast uppgtfter. Videogrammen är vid sidan av andra medier elt effektivt medel all sprida och fördjupa kunskaper, underlätta debatt, stimulera tiU ställningstaganden, bidra till att utveckla beredskap för handlingar och ge bättre fömtsältningar att delta i debatt och opinionsbildning. Härigenom kan videogrammen få betydelse för utvecklingen av de demokratiska beslutsprocesserna.

I forsätlningen diskuterar vi några viktiga begrepp som har särskild relevans för våra ställningstaganden. Dessa nyckelord är yttrandefrihet och dess spegelbild informationsfrihet, mångfald och vatfrihet, kommersialism, kvaUtet, aktivitet och gemenskap samt internationella kontakter.

Yttrandefriheten spelar en central roU i all diskussion om kultur- och mediepolUik. På videogramområdel finns del starka producent- och distri-butionsinlressen. För att yttrandefriheten här skaU vidgas och förslärkas måste det bli möjligt också för andra än mycket starka gmpper att producera och distmbuera videogram. Insatser på utbildningsområdet (kapUel 8)

Prop. 1981/82:111 118

inrättandet av lokala medieverksläder (kapitel 11) och uppbyggandet av icke-kommersiella distributionskanaler (kapitel 9) kan bidra härtill.

Informationsfrihet är en fömtsättning för yttrandefrihet. Den har i vårt land en stark ställning genom offentlighetsprincipen och kan vidgas ytterligare genom all öka allmänhetens möjlighet all la del av innehållet i olika medier. I detta sammanhang blir TV-programmmens tillgänglighet av särskilt intresse. TV-program som produceras av Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) bör därför i största möjliga utsträckning göras tillgängUga i videogramform.

Mångfald och valfrihet är konsekvenser av yttrande- och informationsfrihet. En mångfald som ger människor möjlighet all välja i ett rikhaltigt kullurbud är något positivt. Den kommunikationsleknologiska utvecklingen skapar fömtsätlningar för större mångfald och vidgad valfrihet. Det är dock inte givet att ett ökat antal kanaler i realiteten medför ökad mångfald i utbudet och därmed störte vatfrihet för den enskilde. Ökad konkurrens kan också leda tiU större homogenitet. Det är därför nödvändigt med fortsatt diskussion kring valfrihetens villkor och konsekvenser. Åtgärder måste vidtas för all motverka konformismen.

Kommersialism är ett vagt och mångtydigt ord, som i motsats till övriga här diskuterade begrepp för många har en starkt negativ laddning. På videogramområdet kommer kommersialismen bl. a. till uttryck i alt främst program som kan antas sälja bra bjuds ut på marknaden. I syfte att minska kommersialismens negativa verkningar söker samhället göra kulturupplevelser tillgängliga för allmänheten lill låga kostnader. Så bör också ske på videogramområdet.

Kvalitet är ett begrepp av betydande dignitet i dagens kultur- och mediepolitik. I några av de dokument vi refererat knyts kvalitetsbegreppet till krav på att program skall stimulera, aktivera och ge behåUning. Del är uppenbart att en slor del av del nuvarande videogramutbudet inte fyller dessa anspråk. Samhället bör dock inle tillgripa begränsade åtgärder för alt åstadkomma den önskvärda kvalitetshöjningen annat än i klart avgränsade fall. Samhällets insatser skall främst la sikte på all göra program som fyUer de uppställda kvalitetskraven tillgängliga för allmänheten. Ell led i kvalitetssträvandena bör också vara att liUvarata och utveckla vår egen svenska kulturtradition.

Aktivitet och gemenskap. Enligl vår uppfattning kan videotekniken användas för att vidga människors möjligheter lill egen skapande aktivitet i gemenskap med andra, om enskUda och gmpper får tUlfäUe att producera videogram i medieverkstäder (se vidare kapitel 11).

Internationella kontakter. Det svenska videogramutbudet domineras av produktioner från USA och Storbritannien. Fler filmer än de nämnda bör göras tillgängliga som videogram i Sverige. Inle minst kan program från invandrarnas hemländer och produktioner som gjorts här av invandrare bli värdefulla tillskott till den svenska videogrammmarknaden (se kapitel 7).

Prop. 1981/82:111 119

Kapitlet avslutas med en diskussion av videogrammens uppgifter i mediesamhället med utgångspunkt från pressutredningen, slatssekreterar-gmppens NORDSAT-betänkande och MacBride-rapporten om världens kommunikationsproblem.

Ledamoten Anders Björck har reserverat sig mot de avsnitt i detta kapitel som behandlar målen för videogrampolitiken, några viktiga begrepp och videogrammens uppgifter i mediesamhället.

4   Behovet av reglerande åtgärder — diskussion och slutsatser

Under utredningsarbetet har framförts förslag om reglerande åtgärder. De refereras och diskuteras i detta kapitel.

4.1      Distributionslicenser

Sveriges författarförbund har aktualiserat tanken på "införandel av ett system där ett antal organisationer och företag ges en kulturpolitisk licens för import, produktion och distribution av videogram". Vår diskussion av förslaget mynnar ut i följande ställningstagande: Enligt vår uppfattning ger vad som anförs i prop. 1974:28 om den statliga kulturpoUliken inte stöd för tanken att använda de kullurpoliliska målen som motivering för en lagstiftning om import-, produktions- eller distributionslicenser på videogramområdet. En sådan åtgärd skulle innebära ett ingrepp i informations- och yttrandefriheterna, som endast får göras om särskUt viktiga skäl så påfordrar. Enligt vår uppfattning föreligger inte tillräckligt vägande skäl för så långtgående ingrepp i dessa vikfiga medborgeriiga friheter. Åtgärder av det slag som här diskuteras skulle också strida mot näringsfriheten. Vill man ingripa mol spridning av våldsprogram i film och videogram finns andra vägar att gå,

4.2     Åtgärder mot videoskivan

Det har i olika sammanhang hävdats att Sverige borde vidta åtgärder för att hindra att videoskivtekniken tas i bmk i Sverige. Så har bl.a. skett i skrivelser till videogramutredningen från Sveriges författarförbund och ett antal ungdomsorganisationer. Vår analys av förslagen mynnar ul i ställningstagandet att vi inte anser övervägande skäl tala för att videoskivtekniken kommer att få de mycket negativa konsekvenser som förmodas i de skrivelser vi mottagit. Vidare har skivtekniken utvecklingsmöjligheter som gör att den kan bli ett mycket värdefullt hjälpmedel på informations- och utbUdningsområdena (se bil. 3 i belänkandet, "Speciella användningsområden för videoskivan"). Slutligen skulle förbud mot videoskivtekniken innebära ett ingrepp i informationsfriheten, och sådana får endasi göras om

Prop. 1981/82:111 120

det finns särskilt viktiga skäl därför. Vi har redan tidigare uttalat oss för att innehav av apparatur som behövs för inspelning, överföring och återgivning av information och yttranden bör gmndlagsskyddas. Av dessa skäl anser vi inte att något förbud mot videoskivtekniken bör införas.

4.3 Åtgärder mot videovåldet

I slutet av år 1980 och början av år 1981 flammade det upp en Uvlig debatt om det så kallade videovåldet. Från många håll hävdades all gällande regler var otillräckliga och att samhäUet behöver vidta åtgärder som hindrar spridningen av filmer och videogram med våldsinslag främst till bara.

Det finns åtminstone tre olika möjligheter alt uppnå det angivna syftet. Filmcensuren kan vidgas lill att gälla både offentligt visad film och film och videogram som tiUhandahålls för enskilt bmk. Man kan genom en särskild lag förbjuda spridning av film och videogram med våldsinslag. Slutligen kan film- och videogrambranschen sluta en överenskommelse om frivilliga etiska regler. Alla tre möjligheterna har mer eller mindre ingående berörts i debatten.

Lagens krav på förhandsgranskning av film gäller endast sådan film som är avsedd att visas offentligt. Frågan om filmcensurens framfid behandlas f. n. av yttrandefrihetsutredningen, och vi tar därför inte ställning till den. Vi framhåller dock att för offentlig visning av videogram bör samma regler gälla som för offentlig visning av film. Att så inte är fallet nu torde bero på att den tekniska utvecklingen gått snabbare än lagstiftningen på området.

Utvecklingen på den marknad, där vidogram hyrs ut och säljs för enskiU brak, inger oro. Grova, spekulativa våldsskildringar i videogram och film står i bjärt kontrast mot de etiska och humanistiska värderingar som är grandläggande i vårt samhälle. Något slag av begränsande åtgärder torde därför vara erforderliga. Enligl vår uppfattning bör de regler som nu gäller för godkännande av film för offentlig visning kunna las lill utgångspunkt för lagsttftning om de krav som skall ställas dels för att filmer och videogram över huvud taget skaU få lämnas ut fill allmänheten, dels för att de skall få lämnas ut till barn. För att förenkla lagens tillämpning bör endast en åldersgräns anges, nämligen 15 år.

Vi föreslår dock inte införandet av obligatorisk förhandsgranskning av videogram som tillhandahålls för enskilt bruk, främst därför att detta skulle innebära en inskränkning av yttrandefriheten. Det finns visserligen situationer då det kan bli nödvändigt att begränsa yttrandefriheten, men huvudregeln bör då, som yttrandefrihetsutredningen framhållit, vara "att missbmk skall — vid sidan av självsanerande verksamhet - definieras i brottsbeskrivningar och först i efterhand beivras i rättsligt reglerad ordning".

En generell regel om förhandsgranskning av alla filmer och videogram skuUe vidare kräva en kraftig utbyggnad av granskningsmyndigheten. Man

Prop. 1981/82:111 121

kan också ställa frågan vUka konsekvenser bestämmelser om förhandsgranskning av filmer och videogram skuUe få för televisionen. Kan man med bibehållen konsekvens motivera att alla filmer och videogram måste granskas innan de får visas i hemmen, medan TV-program som ses i hemmen är undantagna sådan granskning? Slufiigen bör påpekas alt vem som helst utan svårigheter från utlandet skulle kunna köpa ocensurerade videogram och låna ut dem fiU vänner och bekanta, och därmed skulle en regel om förhandsgranskning också bU ineffektiv.

Vi anser därför att spridning eller visning av film eUer videogram i strid mot de regler vi ovan antytt skall beivras i efterhand. Rättegång skall i sådana fall ske på samma sätt som i tryckfrihetsmål. Det fömtsätter att det för varje film och videogram finns en ansvarig utgivare.

Det har i debatten föreslagits införande av möjlighet till frivillig förhandsgranskning av biografbyrån eller annan myndighel. Om en administrativ myndighet får möjlighet att i förväg ange vilka program som får spridas enligt en lag som inte föratsätter obligatorisk förhandsgranskning, skulle del innebära att man kommer i konflikt med principen om alt domstolarna ensamma tolkar lagen. Däremot kan man tänka sig all frivUliga organ inrättas som bedriver en rådgivande verksamhet. Det bör l.ex. ligga i branschens intresse att skapa ett organ som kan ge tveksamma utgivare vägledning med utgångspunkt från gällande bestämmelser saml administrativ och rättslig praxis. Härutöver anser vi det önskvärt med en frivUlig granskning av videogram som vänder sig lill barn och ungdom, så att föräldrar, lärare och ungdomsledare på ett lättillgängligt sätt kan få kunskap om innehållet i aktuella produktioner. Elt organ med sådana uppgifter kan lämpligen inrättas av organisationer som arbetar med bam eller representerar yrkesgmpper som arbetar med barn.

Den tekniska utvecklingen medför att gränserna mellan olika medier håller på att suddas ul. Det kan vara ett skäl till att i det pågående reformarbetet på yttrandefrihelsområdet eftersträva en lagstiftning som kan tillämpas på alla medier, vare sig visningen sker offentligt eller enskUt och oavsett om programkällan flyttas från en lokal lill en annan eller om överföring sker genom etern eller över kabel. Det är yllrandefrihetsutred-ningens uppgtft att finna former för en sådan lag. Vi har därför begränsat oss lill att redovisa efter vilka principer den bör utformas.

Ledamöterna Lennart Bladh och Margareta Ingelstam har avgett ett särskUt yttrande om videoskivtekniken och videovåldet.

5   Makten över marknaden

I kapitlet redogörs för den strakturella förändring som sker inom massmedieområdet med anledning av att en ny teknik utvecklas. Från att ha varit rent hantverk har medierna industrialiserats och blivit allt mer bero-

Prop. 1981/82:111 122

ende av yttre krafter - publikslorlek, annonsmängd, invesleringsförmåga, konkurrens osv. Därmed har också massmediernas möjligheter all tjäna som inslrament för yttrandefriheten påverkats. Utvecklingen har två sidor.

a) Med hjälp av de resursstarka massmedierna med tUlgång till jättelika publiker (ex. TV och biograffilm) kan flera människor nås med information, budskap och kulturapplevelser.

b) De stora tekniska resurser och finansiella möjligheter som numera krävs för att skapa fungerande massmedier utestänger många grupper från att komma till tals.

Vi uppmärksammar denna konflikt och hävdar att mångfalden av massmedier i sig inte garanterar en vid yttrandefrihet. Ändra åtgärder krävs för att också en mångfald faktiskt skall beredas utrymme.

Videogrammen kan bära program avsedda för undervisning, förströelse, känsloupplevelse eUer opinionsbildning. Beröringspunkterna är därför många med andra medieområden - videogrammen har därmed intresse för bokförlag, bibliotek, teatrar, musikproducenler, TV-företag och tidningar. Detta förhållande kan förorsaka intressekoUisioner och konkurrens men kan också leda fill samarbete och samordning. Del finns på marknaden tendenser tiU koncentration inom medieområdet och det finns risker för all videogramverksamhet hamnar inom förelag som redan sysslar med andra medier. Denna koncentration kan gälla såväl produktion som distribution av program.

Ett specieUt problem är den transnationaUsering som tar sig ullryck på mediasidan. MacBride-rapporten Many Voices One World konstaterar alt det inom kommunikafionsindustrin finns ell mindre anlal resursslarka förelag, som behärskar såväl produktion som distribution. De återfinns i de ledande industriländerna men har utsträckt sin verksamhet lUI en Irans-nationeU bas. I Sverige har videogrammarknaden från börian blivit extremt beroende av import. Risk finns all denna situation permanentas och att tillkommande produktion hämmas av den redan etablerade distribulions-slrakluren.

Videogramtekniken kan ge upphov till egna programformer, specieUt avsedda för videoområdet. Dessa möjligheter bör tiUvaralas och stimuleras.

Ett problem i sammanhanget är de stora produktionskostnaderna - ofta räcker det inte med att bara kunna sälja program på videogrammarknaden. Det behövs kompletterande finansieringskällor. Ett videoprogram kan t. ex. också sändas som TV-program eller gå som biograffilm. Just dessa möjligheter är dock begränsade, varför fler finansieringskällor måste skapas för att en oberoende svensk videoproduktion skall kunna etableras på allvar.

Vi presenterar några uppslag lill insatser för att förbättra förutsättningarna för svensk videoproduktion. Det gäller långsiktiga satsningar som när-

Prop. 1981/82:111 123

mare måste övervägas inom ramen för den samlade svenska mediepolitiken:

- UtbUdning av programproducenter

- distributionsvägar till uthyrningsmarknaden för program från fria producenter

- finansiering genom försäljning av visningsrälligheter (ex. videografer, betal-TV eller export)

- uppdrag fill enskilda producenter, folkrörelser och producenlkooperativ att göra program för undervisningsändamål, kulturdokumenlalion och samhällsinformation samt

- slöd tiU oberoende kvalitelsprodukfion och fill nordiskt samarbete på videogramområdel.

6   Film och TV i barnens värld

På vårt uppdrag har avdelningsdirektören Kerstin Elmhorn, socialstyrelsen, gjort en omfattande sammanställning av forskningsresultat rörande hur barn påverkas av film och TV. Rapporten har publicerats under titeln Film och TV i barnens värid (SOU 1981:16). I slutbelänkandels sjätte kapitel ges en starkt koncentrerad resumé av rapporten. Sammanfattningsvis konstateras att man inte generellt kan säga att TV- eller videoteknik är bra eller dålig. De är både bra och dåliga beroende på hur de används. Det finns en omfattande forskning som bl. a. berör TV-konsumfion, programinnehåll och TV-effekler.

Barn i Sverige tittar relafivt mycket på TV, men betydligt mindre än bara i länder med ett störte TV-utbud. Både barn och vuxna påverkas av programinnehållet i TV. Hur ett barn påverkas av att titta på TV beror på

- hur ofta barnet tittar på TV

- hur mycket barnet tittar på TV

—vilka program barnet tittar på

—baraets ålder och mentala utvecklingsnivå

—psykologiska förhållanden

—baraets socio-ekonomiska situafion

—barnets relation tiU familj och kamrater.

TV-fittandet på underhållningsprogram med l.ex. inslag av upprepad posifiv uppskattning av våld leder tUl

- påverkan av våra attityder så att våld accpteras, vilket kan leda till:

- antisociala attityder

- asocialt och kanske brottsligt beteende.

Ledamoten Margareta Ingelstam har avgett särskUt yttrande över detta kapitel.

Prop. 1981/82:111 124

7   Invandrarna och videogrammen

I våra direktiv hänvisas till den betydelse som videogrammen kan ha för svenskar utomlands. Video kan också spela en liknande roU för personer från andra länder som vistas i Sverige. De påverkas av och deltar i ett kommunikationsflöde som går i fem olika riktningar, nämligen

- från majoritetssamhället lill invandraraa

- från invandrarna fill majoritetssamhället

- mellan invandrarna i det nya landet

- från urspungslandet till invandrarna i det nya landet

- och från utvandrarna lill ursprungslandet.

Undersökningar av invandraraas situation i det svenska mediesamhället tyder på att det finns hinder för kommunikationsflödet i alla dessa riktningar. Enligt vår uppfattning kan videotekniken vara ett medel bland andra för alt förbättra kommunikationen i åtminstone tre av dessa riktningar: från majorilelssamhällel liU invandrarna, mellan invandrarna i Sverige och från urspungslandet tiU invandrarna.

Video kan användas av svenska myndigheter och organisationer för att informera invandrare och för att påverka deras attityder lill det svenska samhället. Erfarenheter från Nederländerna ger slöd för den uppfattningen. Det finns emellertid också svårigheter med att använda ljud och bild på detta sätt. Hur man tolkar bilder beror nämligen bl. a. i hög grad på vilken kuUurell bakgrand man har. Det bl. a. av detta skäl viktigt att arbetet på att producera program för invandrare sker i samerkan med invandrarnas egna organsiationer.

Del förekommer en icke obetydlig kultureU egenverksamhet bland invandrare i Sverige, l.ex. genom dans-, musik- och lealergrapper. Om framträdanden av sådana grapper spelades in på videogram skulle de bli tillgängliga för fler än dem som kan besöka de ursprungliga föreställningarna. Det kan dessutom innebära en sfimulans för den kulturverksmhet som bedrivs inom de olika invandrargmpperna i Sverige.

Slutligen kan TV-program och filmer, överförda till videogram, användas som ett medel för att hjälpa invandrare att hålla kontakten med den sociala och kulturella utvecklingen i sina ursprangsländer. Del finns redan exempel på att videotekniken tagits i bmk för detta syfte.

Vid genomförandet av våra förslag om distribution av videogram via bibliotek och om medieverkstäder är det viktigt alt invandrarnas behov tillgodoses. Vi utgår från att invandrarnas behov av produktion och disiribufion av videogram i Sverige i första hand skall tillgodoses genom de generella åtgärder vi föreslår. Det kan dock behövas ytterligare insatser, t. ex. för att säkerställa tillgång till videogram av god kvalitet på invandrarspräk. När man tar stäUning till behovet av sådana särskilda åtgärder bör man emellertid utgå från en helhetssyn på invandrarnas situation i det svenska samhället. Det har dock inte legat inom ramen för vårt utrednings-

Prop. 1981/82:111 125

uppdrag att skaffa oss en sådan överblick. Vi föreslår därför att den ijuni 1980 tillsatta invandrarpoliliska kommittén får i uppdrag att överväga behovet av samhällsinsatser för all utnyttja videotekniken för alt bättre tillgodose invandrarnas utbildnings-, informafions- och kulturbehov.

8   Utbildningsfrågor

Ljud- och bildmedierna kan i många fall bättre än språket konkretisera komplexa förhållanden, samband och processer i verkligheten. De kan fokusera, förenkla och förtydliga verkligheten. De kan också överbrygga avstånd i fid och rum. Reportage, intervjuer och dokumenlärer ger närhet och kontakt med verkligheten utanför klassrummet eller studiecirkeln. Genom gestaltning kan ljud- och bildprogram förmedla händelser och psykologiska skeenden och bidra till förståelse för förhållanden, som normaU inte är tillgängliga på annat sätt.

Videotekniken kan därför fylla vikfiga funktioner på utbildningsområdet. Den är lätthanterlig och kan användas av både lärare och elever, såväl enskilt som i gmpp. Videogram är lättare att hantera än film, väger mindre och förslits inte lika snabbt. I dag används videotekniken främst för uppspelning av i förväg inspelade program. I viss mån kan man säga att videogrammen håller på att överta den funktion som filmen sedan årtionden har fyllt på utbildningsområdet. Fortfarande svarar dock filmen för en betydligt större andel av skolans AV-verksamhet.

Videotekniken öppnar emellertid också nya möjligheter för både lärare och elever att göra egna inspelningar. En nackdel är att inspelningsulmst-ningen fortfarande är tung, men om några år torde betydligt lättare apparatur bli tillgänglig på den svenska marknaden.

Videogrammen kan användas inom olika ämnesområden och i oUka typer av pedagogik, bl. a. i undervisningsformer som har lill syfte att ge eleverna ökat ansvar och inflytande. Ofta är det lämpligt all kombinera videogrammen med t.ex. ljudband och texthäften, s.k. multimediemale-rial. Del kan bmkas för att förmedla kunskaper, träna färdigheter och kanske framför alll för att påverka och förändra attityder. Korta, öppna, oavslutande program, som innehåller olösta konflikter, obesvarade frågor och tiUspetsningar kan tjäna som utgångspunkt för diskussion och gmppar-bete kring värderingsfrågor.

Videogrammen kan också underlätta individuella studier, l.ex. för elever med särskilda behov. En aUtför verbaU inriktad metodik kan missgynna svaga elever. För dem kan bildmedierna vara värdefulla moliva-tionsskapare. Genom alt elevgrapper kan arbeta självständigt med multi-medimaterial, kan lärarna frigöras för särskilt uppmuntran och hjälp åt elever som behöver sådan.

TUlkomslen av nya sätt att spela in, lagra, distribuera och visa bilder

Prop. 1981/82:111 126

kommer sannolikt att under de närmaste åren ytteriigare förslärka bildens roU i vårt samhälle som förmedlare av såväl upplevelser som information. Därmed blir del nödvändigt all människor får fillfälle all lära sig förslå och använda bUdens språk. Studiet av bUdmedierna måste få en central roU i dagens och morgondagens undervisning - från förskolan till vuxenutbildningen. Detla har tidigare framhålUls bl. a. av den andra TRU-kommitlén och barnstugeutredningen. I den nya läroplanen för grandskolan (Lgr 80) markeras bildstudiernas betydelse genom alt ämnel Teckning ändrats lill Bild. I prop. 1980/81:127 om folkbildning m. m. framhöll utbUdningsminis-tera vikten av att människor fillägnar sig ett personligt och medvetet sätt alt lyssna på radio och se på TV.

Sveriges Utbildningsradio AB (UR) har ett speciellt ansvar för all öka kunskaperna om medierna, deras användning och effekter. Under flera år har UR centralt producerat läromedel i mediekunskap. Dessutom pågår nu en utbyggnad av den regionala verksamheten, i vilken en av de viktigaste uppgifterna är medieutbildning. Lärare och elever, sludiecirkelledare och deltagare m. fl. ges möjlighet tiU metodisk och leknisk utbildning, både i att använda färdiga program och i att producera program själva. Del är angeläget att UR får möjlighet att fortsätta utveckla denna verksamhet.

Hösten 1981 börjar UR en försöksverksamhel i Södertälje med distribution av program för utbildningsområdet via bibliotek i samarbete med AV-centralen. Ett tiotal kassettspelare skall finnas på skolor, studiehem, biblioteksfilialer etc. Avsikten är också att stimulera fill diskussion, grappar-bete eller andra aktiviteter i anslutning fill programmen. Denna försöksverksamhet bör kunna ge erfarenheter och underlag för framtida överväganden och beslut i riktning mot en demokratisering av produktion inom medieområdet.

TRU-kommitlén varnade redan år 1975 för risken att videoindustrin blir dominerad av kortsiktiga kommersiella intressen. "De viUkor som gäller för samhällets insatser för en frigörelse från kommersialismen inom kulturområdet bör även gälla information och utbildning", skrev kommittén, som också framhöll att "samhället bör la aktivt ansvar för den nya teknologins användning bl. a. på utbUdningsområdel". Den svenska demokrafin kräver en bred och stark press och en omfattande nationell produktion av TV-program för kultur och information. Minst Uka viktig är en nalioneU produktion av videogram för utbildningsområdet, som relateras till ulbild-ningspolitiska mål och anpassas tiU rekommenderade arbetsformer och arbetssätt.

UR har det samlade ansvaret för produktion av ljud- och bildprogram framför allt för etersändning. Detta ansvar kan tänkas bli vidgat till att, i högre grad än nu, även gälla produktion direkt för videogram.

Det innehåll som bildämnet fått i Lgr 80 ger utgångspunkt för en bildundervisning som sfimulerar tiU krifiskt filtande. Lärarnas och frifids-pedagogeraas teoretiska kunskaper och metodiska färdigheter blir emeller-

Prop. 1981/82:111 127

tid av avgörande betydelse för om de intentioner, som angetts för skolans och fritidshemmens verksamhet, skaU kunna förverkligas. Bildkunskap behöver därför ges en mera framträdande plats i lärarnas grandutbildning. Vi föreslår därför att UHÄ får i uppdrag att göra en översyn av bildkunskapens StäUning i de olika läraratbildningarna samt framlägga förslag om en förändring av grandutbildning så att den bättre svarar mot de behov, som vi här ovan påtalat.

Det är vidare angeläget att fortbildning i bildkunskap ges hög prioritet vid genomförandet av Lgr 80. Dämtöver bör de möjligheter till kompletterande utbildning av lärare som erbjuds av bl.a. dramatiska insfitutet, de medielinjer som fmns vid vissa folkhögskolor och högskolans kurser i informationsteknik tillvaratas. Lärare som önskar genomgå utbildning på medieområdet bör beviljas tjänsteledighel med B-avdrag även för studier vid dramafiska institutet och folkhögskolorna.

Enligt vad vi har erfarit diskuterar man i gymnasieutredningen inrättande av specieUa gymnasielinjer med bild- och dramautbildning. Vi stöder dessa tankar. Det är emellertid nödvändigt att alla elever på gymnasienivån får undervisning i både bildframställning och bildkunskap. Härvid måste inte bara bildens estetiska utan också dess sociala dimensioner beaktas.

I Lgr 80 ges begreppet läromedel en vidare definition än den traditionella: "Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om alt använda för att nå uppställda mål." Det innebär att också TV-program som inte produceras i utbildningssyfte kan användas som läromedel. F. n. får AV-centralema inte spela in andra TV-program än utbildningsradions friköpta. Lärare får spela in allmänna TV-program för användning i sin egen undervisning. AUU-sakkunniga har utarbetat ett förslag till avtal meUan dem som har upphovsrätt till programmen och kommunförbunden, som innebär att generellt tUlstånd ges att spela in svenska TV-program för undervisning som avses i skotförordningen. Det är vår förhoppning, att de förhandlingar som nu pågår snarast leder lill att svenskproducerade TV-program får användas i ungdomsskolan, vuxenutbildningen och folkbildningen.

9   Videogramdistribution

9.1 Kommersiell videogramdistribution

Internationellt finns ett mycket stort antal program tillgängliga som videogram. En i USA utgiven förteckning upptar inte mindre än 34000 titlar på 21 språk. Den siffran ökar snabbt. Drygt hälften av titlarna hänför sig tUl områdena utbUdning samt medicin och vetenskap. Underhållningsfilmer, inkl. sexfilmer, är närmare 4000 fill antalet och svarar för 12% av

Prop. 1981/82:111 128

utbudet. Teater-, balett- och andra "kultur"-program uppgår till 2200 och bara- och ungdomsprogrammen tiU 1750 (7 resp. 5%).

Videogrammarknaden består av två huvuddelar. Den ena - som brukar kallas institutionsmarkanden — omfattar program för användning i myndigheter, institufioner, företag, organisafioner och utbildningsväsen. Den andra — vanligen kallad konsumentmarknaden - innefattar program för enskUt brak, huvudsakligen av underhållningskaraktär. Det är konsumentmarknaden som behandlas här.

Den största videogrammarknaden finns i Nordamerika. I Europa är den brittiska marknaden störst. Antalet där fillgängliga titlar ökade från 810 i maj 1980 till 2041 ett år senare. Spelfilmerna svarade för 52% av utbudet, pornografin för 23% sportprogrammen för 8%, populärmusik och lätt underhållning för 6 % och barn- och familjeprogrammen för 5 %.

I Sverige kännetecknas konsumentmarknaden av att några större företag och ett tjugotal mindre fungerar som grossister. En del av företagen är enbart programuppköpare, andra enbart distributörer. En tredje kategori är såväl programuppköpare som distributörer. Hit hör de största företagen. Detaljistledet består av återförsäljare och uthyrare i olika delar av landet. De program som distribueras är huvudsakligen sådana som importerats från utlandet. Själva kopieringen sker dock oftast i Sverige. Endasi en mindre del av de program som distribueras är av svenskt ursprang. Det rör sig här så gott som uteslutande om film som överförts tiU videokassett. I detaljistledet sker distribufionen främst genom radiofackhandeln. Antalet specialbufiker för uthyrning och försäljning av videogram är relativt litet, men det finns numera sådana också utanför storstadsområdena. Nya distributionsnät är under uppbyggnad. Svenska Esso AB har börjat distribuera videogram lill bensinstationer, och Pressbyrån planerar att från september 1981 tiUhandahålla elt hundratal titlar i 300 kiosker och butiker.

I juni 1981 var drygt 800 fifiar tUlgängliga på konsumentmarknaden i Sverige. (Denna stffra inkluderar ej rent pornografiskt material.) Uthyrning av programkasselter är betydligt vanligare än försäljning.

9.2 Sveriges Radio och videogramdistributionen

Det har i många olika sammanhang framförts önskemål om att svenska TV-program skall göras tillgängliga som videogram. Frågan behandlas också under åren 1975-1978 av en särskild utredning inom Sveriges Radio.

I januari 1981 beslöt styrelsen för SVT att ge verkstäUande direktören i uppdrag att skapa fömtsätlningar för en försöksverksamhet med videogram. Avsikten var att under hösten 1981 göra försök med visning av ca 200 videogram ur förelagets programbank på videolek i Slockhoim och Luleå. Dessutom planerades försäljning och uthyrning av ca 50 fifiar. Förhandhngar med upphovsmännen inleddes i början av året, men ajournerades ijuni utan att parteraa kunnat enas. Därmed kan den ursprangliga fidsplanen inle hållas.

Prop. 1981/82:111 129

9.3 Samhällsansvar för videogramdistributionen

Enligt vår uppfattning behövs det en kombination av direkta samhällsinsatser och elt ansvar från distributörernas sida för att ett brett utbud av videogram av god kvalitet skall bli tillgängligt för allmänheten. Vikliga programresurser inom landet är bl a. SVT, UR, Svenska filminsfitulet saml producenter och distributörer av smalfilm.

Det är enligt vår uppfattning av flera skäl önskvärt all televisionsprogram från SVT och UR i slor utsträckning kan distribueras som videogram. Dels ökar därigenom programmens tillgänglighet. Vidare skulle det medföra all videogrammarknaden filtförs elt utbud av god kvalitet med såväl underhållnings- som faktaprogram. Slutligen skulle del innebära att andelen svenska program ökar på en marknad som nu domineras av amerikanska produktioner. Önskemålet att distribuera svenska TV-program som videogram aktualiserar också en rad frågor.

En av dem rör urvalet av program. Enligl vår uppfattning bör det ställas krav på kvalitet och mångsidighet när del gäller de program som skall distribueras som videogram. Huvudregeln bör vara alt endasi program spm sänts i svensk TV skall ingå i ulbudel, men i vissa fall bör det vara möjligt att erbjuda program i videogramform också innan de sänds i TV. Prpgram som radionämnden funnit strida mol radiolagen eller programbolagens avtal med staten bör endast efter särskild prövning distribueras som videogram fill allmänheten. För att ulbudel också i realiteten skall bli tillgängligt för allmänheten bör videogram från SVT och UR finnas på biblioteken. Dessa bör också få rätt att ur etern vid sändningslillfällel banda och på biblioteket visa TV-program, för vilka rättighelsfrågorna är lösta,

Också det utbud av program från SVT som erbjuds allmänheten genom kommersiella kanaler bör präglas av mångfald. Del bör därför inte vara möjligt för delaljisteraa all enbart rekvirera enstaka titlar från SVT. Företaget bör sålunda tUlhandahälla programmen lill butikerna i paket, omfattande både populära program och sådana som riktar sig lill smalare tittar-grupper.

Det har anförts farhågor för att om SVT i egen regi bedriver kommersiell distribution av videogram, så kommer företagel att låta sin programsätl-ning i den etersända verksamheten påverkas av hänsynen till vilka program som bäst kan säljas på videogrammarknaden. Del finns olika uppfattningar om hur sannolikt det är, men man kan inte utesluta att risken finns - aUra helst i ett skede då SVT:s ekonomiska ramar bUr trängre. Det gäller då att hitta en sådan organisationsform all risken för alt videogramdistributionen påverkar innehållet i etersändningar blir så liten som möjligt.

För organisationen av videogramverksamhet finns minst tre möjligheter, nämligen 9   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 111

Prop. 1981/82:111 130

—att programbolagen själva svarar för den,

—att ett nytt företag för videogramdistribution byggs upp inom SR-kon-ceraen och

—att ett nytt företag med folkrörelsoanknytning upprättas utanför SR. VUkendera av dessa modeller man väljer, är del dock en öppen fråga om

en särskild dislributionsorganisafion skall byggas upp eller om annat företag på medieområdet skall anlitas härför. Vi är inte beredda all la ställning till vilken av de antydda distributionsmodellerna som bör väljas. Oavsett företagsform bör biblioteken genom Bibliotekstjänst kunna köpa videogram direkt från resp. programföretag.

Det är angeläget att också skapa kanaler genom vilka videogram från svenska filminstitutet och från producenter och distributörer av smatfilm kan nå ut till allmänheten. Distribution via bibliotek (se 9.4) är en sådan möjlighet. Det är emellertid också värdefullt om dessa program, som ofta är av god kvaUtet, finns tiUgängliga på den kommersiella marknaden. Detla skulle exempelvis kunna ske genom all smalfilmsdislribulörerna bildar elt gemensamt serviceorgan gentemot hemvideodislributörerna och allmänheten. Förelagen skulle själva kunna svara för uppbyggnaden av detta företag, men någon form av garantier för del ekonomiska risktagandel måste ges. Vi har dock avstått från att i detalj utforma förslag om ett sådant distributionsföretag.

9.4 Videogramdistribution från bibliotek

Det finns behov av distributionskanaler vid sidan av de kommersiella. Efterfrågan kan påverkas i positiv riktning genom samhällsåtgärder. Såväl i våra direktiv som i departementspromemorian Den svenska filmpoliliken antyds att biblioteken kan spela en roll i videogramdistributionen. 1 februari 1980 föreslog vi en tvåårig försöksverksamhel med videogramdistribution från bibliotek. Förslaget fick positivt gensvar från flertalet remissinstanser.

Folkbibliotekssyslemet erbjuder ell finmaskigt distributionsnät som täcker hela landet. Om biblioteken ålar sig att förmedla videogram till allmänheten kan detla bidra lill all stärka deras ställning i framlidens mediesamhälle. Folkbiblioteken har i samverkan med AV-centralerna stora fömtsätlningar för alt nå såväl den breda allmänheten som institufioner och kommunal förvaltning. Verksamheten bör utformas i samklang med av samhället antagna mål för kultur- och utbildningspolitik.

För centrala samordningsfunktioner av bibliotekens videogramverksamhet bör del av Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska kommunförbundet ägda Bibliotekstjänst AB (Blj) kunna svara. Det gäller bl.a. inköp, bedömning och katalogisering av program, information, inköp av maskiner och kassetter, samordning av kopiering saml fysisk hantering, såsom lagerhållning och ulskick. Så långt som möjligt bör videogram

Prop. 1981/82:111 131

hanleras efter samma rufiner som böcker. Om de centrala funktionerna läggs hos Blj kan det finnas skäl att pröva om ell särskill dotterföretag bör bildas.

Biblioteken bör i videogramform kunna tiUhandahålla såväl nya som äldre program från SVT och UR, svensk film som producerats med sam-häUsstöd bl. a. genom Svenska filminsfitulet, produktion från folkrörelser, kommersieU svensk produktion, dramatik från statliga och kommunala teaterscener, informations- och utbildningsprogram från statliga myndigheter samt utländska filmer och TV-program. När det gäller del utländska utbudet bör program från invandrarnas hemländer prioriteras. I övrigi bör program från många olika länder importeras för alt motverka ensidigheten i det nu importerade utbudet.

Ansvaret för sammansättningen av det programutbud som finns tillgängligt lokall bör ligga hos biblioteken efter samma mönster som nu gäller för bokurvalet. Ett första urval måste dock av praktiska skäl göras av Blj. Ell bibliotek som vill skaffa ett program som inle ingår i del centrala ulbudel kan dock beställa det hos Blj eller köpa del på den kommersiella marknaden.

Vi föreslår tre oUka system för visning av de videogram som tillhandahålls på biblioteken, nämligen

—visning på bibUolek (i filtarhörnor med monitorer och på slorbildskärm),

—utlåning för uppspelning utanför bibliotekets lokaler, dels till enskilda låntagare (hemlån), dels till institutioner och organisationer samt

—kabeldistribulion från bibliotek tUl bostadsområden och insfitutioner genom all biblioteket ansluts fill en eller flera redan existerande cenlralantennanläggningar i närsamhället.

Visning i bibliotekets lokaler bör bli aktuell i första hand. Om avtal kan träffas med rätlighetshavarna, om standardiseringsfrågan med liden kan lösas och biblioteket så önskar bör också hemlån bli möjliga. Man kan dock diskutera om inte denna utlåning, till skillnad mot boklånen, skall finansieras med avgtfter. Både för program som är tillgängliga för hemlån och för sådana som inte är det skulle något slags årlig biblioteksersätining kunna utgå till rätlighetshavarna. Utgångspunkten för förslaget om kabeldistribulion är all allmänheten ur del lokala bibliotekels videolek skall kunna beställa program för visning över kabel. Denna verksamhet torde få betraktas som randradiosändning. Vissa frågor behöver därför regleras i lag. I betänkandet finns som bilaga två lagförslag. Enligt vår mening kan frågan om kabeldistribution av ljud- och bildprogram inle längre skjutas på framtiden. Den snabba tekniska utvecklingen torde komma att göra lokal kabeldistribution praktiskt och ekonomiskt möjlig även i Sverige. 60% av bostadsbeståndet är i dag anknutet till centralantennsyslem, som i sin tur lätt kan anslutas tUl sändning av videosignaler.

I arbetet med att klarlägga vilket programutbud som kan bli tillgängligl för distribution från bibliotek har vi funnit att utnyttjandet av program från

Prop. 1981/82:111 132

de svenska rundradioföretagen aktualiserar särskilda problem. Dessa har visat sig vara mycket komplicerade, och de har ännu inle kunnat lösas. Detta har hämmat samhällets möjligheter tiU kulturpolifiska insatser på videogramområdet.

9.5      Behov av kompletterande utbildning för bibliotekarier

Om biblioteksdislribulionen av videogram kommer fill slånd, är del angeläget att de anställda får tillgång lill kompletterande utbildning på Ijud-och bildmediernas område. Man bör därför föratsältningslösl pröva möjligheterna alt inom den nuvarande tvååriga bibliotekarieutbildningen finna utrymme för kurser på det audiovisueUa området. Man bör därutöver pröva möjligheterna lill påbyggnadskurser för bibliotekarier och fortbildningskurser för alla kategorier biblioleksanslällda. Undervisningen på AV-området bör i huvudsak ha två syften, nämligen

att ge biblioteksanställda praktiska kunskaper i hanteringen av olika AV-medier samt

att ge de anställda - i första hand bibliotekarier - teoretiska kunskaper om ljud- och bUdmediernas växande roll i samhället liksom deras relationer till och inverkan på bibliotekens arbele på lilleralurområdel.

Det borde också finnas möjlighet all knyta särskilt utbildad personal till länsbiblioteken, som i sin tur kan svara för fortbildning av biblioteksanställda inom sin region.

9.6      Distribution till svenskar utomlands

I delbelänkandet (Ds U 1978:8) Svenska videonät utomlands analyserades behoven av och förulsällningarna för distribution av i första hand svenska TV-program lill svenskar utomlands. Förslag framlades också om en treårig försöksverksamhel, men en sådan kom inle tiU slånd. 1 nu föreliggande betänkande föreslås all ullandsdistributionen ansluts lill den samhällsstödda distributionen inom landet via biblioteken. Programfram-tagning, upphovsrättslig bevakning och samordning av kopiering bör rationellt kunna inordnas i Bibiliotekstjänsts centrala uppgifter för biblioteksdistributionen. För samordning av videonälen, information och pubUkkon-takt bör de olika användarinslilulionerna svara. Mycket talar för att man med enkla medel kan organisera ett nära samarbete mellan de stafiiga institutioner som har stort intresse för videogramdistribufionen utomlands. Det gäller främst utrikesdepartementet, SIDA och försvaret men även svenska institutet, skolöverstyrelsen och handelsflottans kultur- och fritidsråd. Den sistnämnda myndighetens erfarenhet av videogramdistribution utomlands skulle då rationellt kunna tas till vara.

Särskilt yttrande till kapitel 9 har avgetts av ledamöterna Lennart Bladh och Maragareta Ingelstam avseende lokal medieförsörining.

Prop. 1981/82:111 133

10   Videogrammen och de handikappade

Videogrammen öppnar möjligheter för eftersatta grupper i samhället alt bli delaktiga i gemensamma upplevelser och att nås av informations- och utbildningsinsatser. I en del fall är video det prakfiskt taget enda hjälpmedel som slår fiU buds för att bryta en annars pålvungen isolering.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) har några år använt videotekniken för att sprida information och kulturapplevelser lill de döva och hörselhandikappade. I delbetänkandet (Ds U 1980:9) De hörselhandikappade och videogrammen föreslog vi ett utökat slalligl slöd tUl denna verksamhet, vUket har resulterat i att riksdagen för budgetåret 1981/82 beslutat om ett bidrag med 500000 kr. SDR har härigenom möjligheter att lexlsälta program och all producera program direkt för hörselhandikappade. För de döva, som endast kan uttrycka sig med teckenspråk, öppnar videotekniken möjligheter, som tidigare inte funnUs - det är nu tekniskt möjligt för en döv författare all skapa ett litterärt verk på teckenspråk.

De erfarenheter som erhålls från videoproduktionen för de döva bör kunna las lill vara och resultera i Uknande insatser för andra handikappgrupper. Handikappade bör dock i göriigasle mån erhålla information och upplevelser gemensamt med den övriga befolkningen. När del gäller Ijud-och bildprogram åvilar det därför SVT och UR ett stort ansvar att redigera sitl programutbud på ett sådant sätt att del blir tillgängligt också för handikappade.

11    Medieverkstäder

I flera olika länder har det gjorts försök med all använda videotekniken i samhällsulvecklande eller samhällsförändrande syfte. Många av dessa försök har inspirerats av det kanadensiska programmet Challenge for Change, som lanserades år 1967 av del kanadensiska filminslilutel som en försöksverksamhel med all använda film - snart även video - för alt stimulera medborgarnas deltagande i den sociala förändringsprocessen. Rapporter om de tidiga projekten i Kanada pekar på att film- och videoarbetet bidrog fill att öppna kommunikationen dels inom närsamhäUena, dels mellan lokalbefolkningen och beslutsfattare på högre nivåer. Vid besök som representanter för videogramutredningen gjorde i Kanada hösten 1978, konstaterades att fem regionala representanter var anställda i olika delar av landet. En del av deras arbete går ut på att hjälpa underprivilegierade grapper att producera audiovisuellt material som sedan visas dels för andra grapper i det egna samhäUet, dels för myndigheter av olika slag som ett led i arbetet med att förändra den egna livssituafionen. Under årens lopp har dock de stora förväntningar som i början ställdes på video dämpats.

Prop. 1981/82:111 134

Det har också gjorts försök med video i samhäUsarbete som påminner om de kanadensiska i flera andra länder. I en del av fallen har videoverksamheten varit kombinerad med lokal kabel-TV. Del finns också exempel på att videotekniken har använts för all främja samhällsutvecklingen i vissa u-länder, bl. a. i Tanzania.

I Sverige finns del några spridda exempel på alt videotekniken använts i samhällsarbete och för att stimulera kommunikationen i samhället. Den andra TRU-kommitlén gjorde ett försök med kabel-TV i Kiruna (Kabelvision Kiruna) i två perioder under åren 1974 och 1975. Produktionen skedde på videoband. En bild- och ljudverkstad i Södertälje startade hösten 1975, också den som en del av den andra TRU-kommitléns försöksverksamhel. Den förlades från början lill de då nybyggda bostadsområdet Hovsjö men har sedermera flyttats fill kulturhuset Luna i Södertäljes centrum. Verkstaden har videoapparatur för inspelning och uppspelning, slillbildskameror, fotolaboratorium, ljudbandspelare saml stencil- och skrivmalerial. Del lånas ul kostnadsfritt tUl enskilda personer, gmpper, föreningar, studiecirklar, skolor, institutioner, efter det att lånlagarna fått undervisning i hur man använder apparaturen. Videoverkstaden i Nynäshamn har alltsedan starten år 1976 drivits av organisafioner inom arbetarrörelsen. Det ursprangliga syftet var att klarlägga hur en lokal facklig eller politisk organisation kan utnyttja videogrammen under en valrörelse. En slor del av den programproduklion som ägt ram skedde under det första försöksåret. Därefter har verksamheten varit mycket begränsad av ekonomiska skäl. Bortsett från ekonomin har Nynäshamnsförsökels största svårighet varit alt finna dislributionslokaler för att nå ut med programmen lill allmänheten. Videobandet kan betecknas som en fri videogrupp, beslående av två filmare, Åke Walldius och Ted Weisberg, som tillsammans arbetat med video sedan år 1974. De har varit engagerade i projekt som skildrar människors situation när krafter som de inte själva råder över driver fram förändringar i vikliga samhällsförhållanden. De har bl.a. samarbetat med Riksutställningar, Arbetslivscenlrum, olika fackliga organisationer och Filmcentram. Slutligen kan nämnas att i Västra Flemingsberg i Huddinge pågår inom ramen för närradiokommitléns arbete en försöksverksamhel med när-TV, där programmen i huvudsak produceras på videoband.

Del brakar hävdas att användningen av video i samhällsarbete kan fylla tre olika funktioner, nämligen alt vidga yttrandefriheten, alt förbättra den lokala kommunikationen och att skapa ökad medvetenhet om rådande förhållanden. I betänkandet görs elt försök all redovisa i vad mån dessa förväntningar uppfyllts. Sammanfattningsvis konstaleras, alt del inte kan ges ett entydigt svar på den frågan.

De försök som gjorts pekar på både möjligheter och begränsningar i alla tre avseendena. Del är därför angelägel all närmare pröva videogrammens möjligheter som fåtalsmedium — för att använda den terminologi vi introducerat i kapitel 1. En försöksverksamhet med lokala medieverksläder

Prop. 1981/82:111 135

skulle kunna ge värdefulla erfarenheter av videons möjligheter all tjäna som uttrycksmedel för individer och grapper i närsamhället, som ell medel att stimulera den lokala kommunikationen och som ett medium att främja människors medvetenhet både om förhållanden i omgivningen och om filmens och televisionens sätt att fungera.

Vi föreslår därför en treårig försöksverksamhet med medieverkstäder på tio orter i landet. Härvidlag bör olika distributionsformer prövas, såväl över biblioteken som via centralantennanläggningars kabelnät. Verkstäderna bör inte strikt vara begränsade till videomediel ulan också erbjuda ulrastning för framsläUning av enkla trycksaker m.m. Det är nämligen välkänt att olika medier kan stödja varandra och därmed öka genomslagskraften i en aktion. För all verksamheten vid en medieverkstad skall komma i gång behövs också mediepedagoger, som stimulerar människor tiU alt använda videotekniken för olika syften och ge dem handledning i hur de skall behandla den tekniska ulrastningen. En noggrann utvärdering av försöket bör göras för att ge utgångspunkt för ställningstaganden tUl fortsatt verksamhet. Utbildning av mediepedagoger kan lämpligen ske vid dramatiska institutet, inom högskolan och vid folkhögskolor. Slutligen bör staten ta ansvar för att genomföra ett mer omfattande försök med olika former av distribution av radio- och videoprogram som producerats i lokala mediverkstäder. Distributionen bör ske såväl genom områdets bibliotek som genom TV-sändningar, genom etern eller via kabel.

12   Videogram och upphovsrätt

Innehållet i ett videogram utgör liU största delen sådant material som har skydd enligt den upphovsrältsliga lagstiftningen. De rättigheter som lagstiftningen ger har betydelse för bl. a. innehållet i de avtal som måste träffas med rätlighetshavarna. Om man anser all vissa typer av utnylljan-den bör regleras i lag kan det bli nödvändigt att göra ändringar också i de upphovsrältsliga reglerna.

Som utgångspunkt för den upphovsrältsliga bedömningen får läggas den hos oss allmänt accepterade uppfattningen all vad som upptagits på videogram rättsligt är attjämföra med filmverk. I kapitel 12 i belänkandel ges först en allmän översikt över det upphovsrältsliga regelsystemet och videogrammens plats däri. Intresserade läsare hänvisas till betänkandet.

TUlkomslen av nya medier vållar i vissa hänseenden svårigheter vid tillämpningen av det upphovsrältsliga regelsystemet. I senare delen av kapitlet redovisas därför vissa reformbehov i fråga om videogram, som aktualiseras av våra förslag.

Från upphovsrällsUg synpunkt gäller generellt sett att användning av videogram för de ändamål som avses i förslagen föratsätter avtal med rättighetshavarna. Vissa förslag, däribland de som gäller distributionen av

Prop. 1981/82:111 136

videogram, aktualiserar också mera principieUa rättighetsfrågor, som främst ligger inom upphovsrällsulredningens kompetensområde.

Böcker och fonogram får på grund av en bestämmelse i 23 § upphosrälts-lagen fritt säljas, vidareöverlåtas, lånas ul och hyras ul. Denna bestämmelse gäUer dock inte filmverk och därmed inte heUer videogram. Det innebär att den som har upphovsrätten liU ell filmverk har rätt all bestämma över spridningen av det tiU aUmänhelen. Detta är fullt rimligt när det gäller t. ex. biograffilmer. När det gäller videogram som är avsedda all spridas bland allmänheten skuUe det i viss mån kunna vara naturligt att helt eller delvis behandla dem som ljudinspelningar. Här finns oUka möjligheter. En sådan skulle kunna vara att låta utlåning och uthyrning stanna under upphovsmannens ensamrätt. Här finns i sin tur olika möjligheter, l.ex. alt knyta rätten till uthyrning etc. i förvärvssyfte. Lösningen av denna fråga måste ske med hänsynstagande fiU en rad faktorer som vi inte har överblick över. Vi utgår från att den tas upp av upphovsrätlsulredningen

Frågor som rör användningen av videogram för att tillgodose olika handikappgrappers behov påkallar också uppmärksamhet från upphovsrättslig synpunkt. Vi utgår från alt upphovsrätlsulredningen lar upp även dessa problem, som enligt vår uppfattning har hög angelägenhetsgrad.

Det är vidare angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas mol olovlig kopiering och distribution av videogram. En annan fråga, som har aktualitet för både ljud- och bildinspelningar, rör rätten all göra inspelningar för enskUt brak.

Den tekniska utvecklingen sker snabbt på medieområdet, inte minst när det gäller videogrammen. De upphovsrältsliga frågorna i samband med nya medier har i många sammanhang visat sig vara svårlösta, samfidigt som de har slor betydelse för utvecklingen på området. Vi betonar därför vikten av all upphovsrättsutredningen snarast söker finna lösningar på de upphovsrättsliga frågorna i samband med nya medier, bl. a. videogrammen.

13   Registrering och information

Det ingår i vårt uppdrag att undersöka behovet av en samlad regislering av ljud/rörlig bild. Vi dokumenterar i detta kapitel behovel av elt centralt register för bildprogram, som bör omfatta alla slag av bildmedier och betjäna alla tänkbara användare. Detla register bör ses som en samhällelig servicefunktion men kan motiveras också rent ekonomiskt. Inrältandet därav innebär också en väsentlig kulturpolifisk insats.

I vårt arbele har vi utgått från den arkivering av programmaterial som pågår hos arkivet för ljud och bUd (ALB), där registeringsfrågorna är mycket aktuella. Genom en samordning med ALB:s behov ges en ekonomisk och funkfionell grand för det register vi föreslår.

Prop. 1981/82:111 137

ALB kan förutses bli en primär användare av registret. Vi räknar med att ALB kommer att ha stort intresse inte bara av den information som gäller det egna arkiverade materialet ulan också av den informafion som kan erhållas om alla övriga ljud- och bildprogram. Inte minst de forskare, som utgör ALB:s huvudsakliga avnämare, bUr betjänta av de hänvisningsmöjligheter som del centrala registret medför.

Vi räknar vidare med att smatfilmsdistributörerna kommer all utnyttja registret, som ger dem goda möjligheter att framställa specialkataloger. Deras möjligheter att nå ut till mottagarna ökar med det centrala registret högst väsentligt. En stor del av smalfilmsdistributionen är inriktad på utbildningens behov, och där finns de kanske mest uttalade önskemålen om en central registrering. Inom denna sektor finns f n. Kommunsamköps filmregisler. Detta utgör en värdefuU fillgång, när del nya registret skaU byggas upp, och det är vår förhoppning att detta register heU skall kunna integreras i det nya. Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB får stor nytta av en central registrering, som kommer att kunna ske i samband med att programmalerial överförs lill ALB för arkivering.

Över hela landet fömtses ett omfattande nät av användare. Dit hör stafiiga institutioner som statens biografbyrå samt företag och insfitutioner som söker för speciella ändamål.

En relafivt stor användning kan förutses på utbildningsområdet. Mer än 200 terminaler för sökning i det centrala dataregistret finns redan vid landets högskolebibliotek. En lämplig terminal för lågfrekventa användare kostar idag ca 8 000 kr. Ungdomsskolan och förskolan bör få lUlgång fiU registret via AV-centralerna eller folkbiblioteken.

Elt centralt register i form av en dalabas kan ge betydligt bättre programinformation än nuvarande manuella system med tryckta kataloger och registerkort. Möjligheter finns hela liden alt komplettera och förbättra informationen - l.ex. med censurnoleringar och granskningsufiålanden. Genom elt söksystem med nyckelord kan man uppnå mycket stor flexibilitet i användningen.

Vi föreslår alt registret inordnas i ALB:s organisafion, men därvid bör andra intressenters insyn och inflytande diskuteras. Man kan t. ex överväga om kommuner och landsting skall bU representerade. Om riksdagen under 1981/82 års riksmöte fattar beslut och ALB ges i uppdrag att verkställa detta, kan uppbyggnaden av registret påbörias den 1 juli 1982. Vi föratsätter att databasen skall kunna las i bruk elt år efter del all ALB påbörjat sitt uppdrag och föreslår en inledande uppbyggnadsperiod om 10 år. Intialkostnaden det första året beräknas fill ca 800000 kr. (i 1980 års priser) och den åriiga driftkostnaden därefter liU ca 610000 kr. Inga avgifter bör tas ul av producenter och distributörer för själva registreringen av programinformationen. För dem som utnyttjar registret genom all la ut information föreslår vi dock en användaravgift om förslagsvis 1 kr. per transaktion.

Prop. 1981/82:111 138

14  Uppföljning av medieutvecklingen

Enligt våra direkfiv bör vi pröva om det behövs en fortsall bevakning av utvecklingen på medieområdet även efter del alt vårt utredningsarbete är slutfört. Eftersom det som sker på videogramområdet endast är ett led i framväxten av ett nytt mediesamhälle, skulle det dock vara otillräckligt all enbart behandla frågan om en fortsalt uppföljning av videogramutveck-lingen. Vi diskuterar därför samhällets behov av all skaffa överblick över taklen och tendenserna i det nya mediesamhällels framväxt för all därigenom kunna ange riktningen i en samlad mediepolitik. Den bevakning av den snabba och tidvis dramatiska utvecklingen på medieområdet som i dag sker från samhällets sida är emellertid splittrad på flera organ som följer utvecklingen på skilda områden. En samordning behövs.

Vi anser del därför önskvärt alt samhället skapar ell organ som har till uppgift att följa och informera om utvecklingen på medieområdet, inom av regeringen angivna ramar göra utredningar, inifiera forsknings- och utvecklingsarbete samt formulera förslag om tillämpningen av de riktlinjer för samhäUets insatser på medieområdet som statsmakterna kan komma att fastställa. Det ligger dock utanför vårt uppdrag att föreslå hur ett sådant organ skall vara sammansatt och hur del skall arbeta. Därför har vi inte heller kunnat bedöma hur stor personal som kan erfordras. I våra överväganden har vi dock utgått från alt storleken på dess kansli närmast bör vara jämförbart med ett kommitlékansU.

Det är önskvärt att beslut snarast fallas om formerna för samhällets uppföljning av medieutvecklingen. Det kan lämpligen ske i samband med regeringskansliets behandling av vårt och övriga medieulredningars betänkanden.

15  Kostnader och flnansiering

Del är av flera skäl svårt att göra preciserade beräkningar av kostnaderna för de förslag som vi lägger fram. Dels visar leknikkostnaderna på mikroelektronikens område en tendens alt sjunka relativt snabbi, dels får man utgå från att personalkostnaderna kommer att öka, dels är del svårt att förutsäga vilken omfattning exempelvis biblioteksdislributionen av videogram kommer att få, dels blir kostnaderna för såväl biblioteksdistribution som medieverkstäder beroende av lokala ambitioner. Alla dessa faktorer påverkar kostnaderna.

I avsnitt 15.2 diskuteras finansieringsformerna. Enligl vår mening kan man pröva möjligheterna att avgiflsfinansiera utlåning, kanske också kabeldistribulion av videogram från bibliotek. Därigenom skulle videogram-verksamheten under vissa föratsättningar kunna bli självfinansierande. Användningen av videogram inom bibliotekets lokaler bör däremot vara avgtftsfri.

Prop. 1981/82:111 139

Själva uppbyggnaden av biblioteksdistributionen (se avsnitt 9.4) torde i nuvarande trängda ekonomiska läge bli alltför betungande för flertalet kommuner. Kulturpolifiska skäl lalar för all staten tar ansvaret för uppbyggnaden av systemet — dvs. kostnaderna för investeringar och drtft under första verksamhetsåret — mot all resp. kommun åtar sig den fortsatta drtften under elt visst antal år. Det statliga bidraget skulle kunna administreras av statens kulturråd.

Uppbyggnaden av det i kapitel 13 föreslagna centrala registret bör finansieras av staten. Drtften kan delvis finansieras genom avgifter av dem som använder registret genom att ta ul information. Anmälan av bildprogram till registret bör dock vara kostnadsfri.

Kostnaderna för försöksversamheten med medieverksläder (se kapitel 11) bör delas mellan olika finansiärer. Staten bör svara för hälften av kostnaderna. Återstoden kan delas mellan landsting, kommuner och lokala organisationer.

När det gäller distributionen till svenskar utomlands (se avsnittt 9.6) bör kostnaderna för framtagning av TV-program från SVT belasta radiofonden. Ufiandsdistribution genom statliga myndigheter med verksamhet utomlands bör finansieras inom budgetramarna för resp. myndighel. Till ideella organisationer bör ett engångsbidrag för videoutrustning på högst 10000 kr. per visningsplats kunna utgå. Bidraget bör administreras av statens kulturtåd i samråd med utrikesdepartementet och skolöverstyrelsen.

I princip anser vi att de förslag som vi lägger fram bör finansieras genom anslag i statsbudgeten för kulturr och utbildningsändamål. Enligt tilläggsdirektiv får vi inte föreslå kostnadskrävande reformer, om vi inle samtidigt kan redovisa hur de kan finansieras. En möjlighet tiU finansiering kan vara alt införa avgtfter på videospelare, oinspelade kassetter eller programbärande videogram. Den norska regeringen har föreslagit införande av en avgtfl om 17,5% på apparatur för in- och avspelning av ljud och bild fr. o. m. den 1 januari 1982 och en motsvarande avgtfl på ljud- och videokassetter något senare. Om en avgift av samma storlek på videospelare införs i Sverige kan den beräknas ge statsverket en inkomsl på 105 milj. kr. vid en årlig försäljning av 150000 videospelare (dvs. något mer än vad branschen räknar med att sälja iunder 1981). Vid en försäljning av 300000 spelare kan tUlskottet bU ca 21 Oj miljoner.

Eftersom det finns oUka ändamål på del kullurpoliliska området, för vUka finansiering genom avgifter övervägs, kan det möjligen vara lämpligt att samordna alla dessa avgifter i en fond, som används för all läcka angelägna ändamål på ljud- och bildområdet vid sidan av radions och televisonens verksamhet.

Ledamoten Anders Björck har avgett reservation mot kapitel 15.

Prop. 1981/82:111 140

BUaga4

Sammanställning av remissyttranden över videogramutredningens betänkande (SOU 1981:55) Video

Flertalet remissinstanser är ense med utredningen om att de mål och riktlinjer som samhället ställer upp för kulturpolitiken i allmänhet också bör gälla för videogramområdet. Ett passivt konsumerande av oUka medier får dock inte ersätta mänsklig gemenskap och aktiv lokal kulturverksamhet. Medieutbildning i skolorna är en viktig fråga liksom effektiva motåtgärder för att skydda barn och ungdom mol videogram med pornografi och grovt våld.

I drygt hätften av remissvaren framförs allmänt kritiska synpunkter på videogrammen. Många remissinstanser, bl.a. Svenska Journalistförbundet och flera av de kristna sammanslutningarna, är krifiska fill att det i Sverige inle finns en mer samlad mediepolitik. Evangeliska fosterlandsstiftelsens ungdom anför att man i dag bara kan konstatera all videogrammen är här. Kritikerna får nöja sig med att inrikta sig på att försöka begränsa videogrammens negafiva verkningar.

SVT anser att video är en väsentlig komplettering till etermedieverksamheten. Mot bakgrund av såväl tUlgänglighelskravet som kvalUelskravet avser SR att förstärka det egna utbudels konkurrenskraft och samtidigt motsvara det kuUurpolUiska ansvar som koncernen har på ljud- och bildområdet.

Svenska Musikerförbundet konstaterar att en nationell produktion av video kan leda tiU konstnärlig förnyelse men att kostnaderna blir höga. SIL, Riksförbundet Hem och Skola m.fi. menar att ett nordiskt samarbete bör eftersträvas inom del mediepolitiska området. Medborgarskolan anser alt utredningen borde ha sett mer positivt på olika former av internafionellt samarbete, som är en nödvändighet för alt till acceptabla kostnader producera "smala" program.

Statens kulturråd vill i likhet med utredningen framhålla att video inte alltid måste vara ett massmedium och att ansträngningar bör göras för att ta tiU vara videons möjligheter som fålalsmedium.

Folkbiblioteksutredningen och FilmCentrum konstaterar att utredningen ägnat mer uppmärksamhet åt det tekniskt möjliga beträffande videogrammen än åt det socialt önskvärda.

Flera remissinstanser, däribland KLYS, Landstingsförbundet och Svenska Teaterförbundet anser att utredningen präglas av en övertro på videogrammens positiva användbarhet för att uppfyUa de kulturpolifiska målen och att den saknar en koppling tUl andra medier och till kulturlivet i stort.

SAF, Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges Filmuthyrareförening ansluter sig lill den kritik som utredningsledamoten Anders Björck framför i sin reservation fill avsnitten 3.2, 3.3 och 3.4.

Prop. 1981/82:111 141

Elt anlal remissinstanser bl. a. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universUet, SIL, statens kulturråd, SACOISR, Malmö biblioteksnämnd, FilmCentrum och Svenska Läkaresällskapet menar alt ulredningsförslagen uppvisar en påfallande uddlöshet när del gäller all komma tiU rätta med de negativa verkningarna av videotekniken. De efteriyser konkreta förslag tiU reglerande åtgärder. En vanlig åsikt bland dessa remissinstanser är att lagstiftning eller andra åtgärder för att hindra produktion och spridning av videogram och filmer, som innehåller våld eller andra förnedrande och förtåande inslag, inte är oförenlig med yttrandefrihetsintresset.

När det gäller ingrepp mot videotekniken som sådan anser hovrätten i Västra Sverige all del inte i något fall är förenligt med regeringsformens regler om yttrande- och informafionsfrihelerna att ingripa mol en viss kommunikationsteknik därför att den ofta begagnas för att förmedla framställningar med brottsligt innehåll, än mindre därför att den begagnas för att sprida uppfattningar eller attityder som man ogillar. Ingripandena bör aUfid riktas mot framställningarna som sådana. Liknande synpunkter framförs av bl. a. RRV, SAF, IFPI och Föreningen Sveriges Filmproducenter.

SAF, KLYS, SR, SVT, Svenska Musikerförbundet samt Medborgarskolan instämmer med utredningen när den avvisar tanken på ell licenssystem. En sådan åtgärd skulle innebära ingrepp i informations-, närings-och yttrandefriheterna. Mot utredningens ställningstagande vänder sig ett stort antal remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, statens kulturråd, barnfiilmrådet. Svenska kommunförbundet, Lö och TCO, med motiveringen att ett effektivt system måste införas i syfte alt hindra spridning av våld och pornografi. En huvuduppfattning hos dessa remissinstanser är att antingen ell licenssyslem eUer förhandsgranskning måste komma lill slånd. De kulturpolifiska målen skulle kunna utgöra en grand för ett sådant syslem. TCO anser att föralsällningarna för ell licenssyslem bör utredas ytterligare.

Utredningen är av den uppfattningen att något förbud mol videoskivtekniken inte bör införas. Delta ställningstagande noteras av SAF med filtfredsställelse. Liknande åsikter framförs av SIL, IFPI och NBV. De flesta remissinstanser menar all videokasettekniken med dess fördelar som tvåvägsmedium kommer all behålla en framträdande roll på marknaden och att hotbilden och videoskivans utbredning på marknaden därför är något överdimensionerad. SVT avviker från denna åsikt och menar att videoskivan kommer att utgöra ett mer betydelsefullt medium än vad utredningen tror. Några remissinstanser, däribland CUF, Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd, SMU och Sveriges Kristna Ungdomsråd förordar videokassettsystemet och betonar att olika möjligheter tiU åtgärder bör utredas för att styra utvecklingen bort från videoskivtekniken.

Utredningen stäUer sig negaliv lill ett förslag om obligatorisk förhands-

Prop. 1981/82:111 142

granskning av samtlig videogramproduklion för såväl offentligt som privat bmk. Detla, menar utredningen, skulle innebära inskränkning i yttrandefriheten. I slällel förespråkar utredningen ett förfarande där spridning eller visning av film eller videogram i strid mol befintlig samt kommande lagstiftning på området beivras genom åtal i efterhand. Denna åsikt delas av hovrätten i Västra Sverige, RRV, rektorsämbetet vid Uppsala universUet, SAF, IFPI, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Östergötlands läns landstings utbildnings- och kuUurnämnd, LRF samt Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. Mot utredningens förslag vänder sig flertalet remissinstanser och betonar vikten av att effektiva åtgärder införs på detta område. Här förespråkas antingen förhandsgranskning eller ett licenssyslem i syfte all komma fill rätta med spridningen av våld och pornografi i videogram. Bland dessa remissinstanser kan nämnas JK, socialstyrelsen, SÖ, statens kulturråd, barnfilmrådet, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACOISR och samtliga de ungdomsorganisationer och kristna organisationer som har yttrat sig i frågan. Viss kritik har också riktats emot de argument som utredningen anför mol förhandsgranskning. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet anser att program av del här slaget sprider klart antidemokratiska värderingar som står i strid med de demokrafiska ideal som ligger lill grund för yttrandefriheten.

Flertalet av de remissinstanser vUka stöder förslaget om förhandsgranskning resp. licenssystem har även påtalat behovel av ansvarig utgivare.

JK, RRV och LRF talar för en självsanering av marknaden genom en ordning med etiska regler. Även SR har en posifiv inställning lill eliska regler och då i kombination med ansvarig utgivare. SR hänvisar i delta sammanhang till SVT:s redan utformade regler på området. Hovrätten i Västra Sverige samt IFPI är skeptiska mot tanken på etiska regler och delar därmed utredningens uppfattning. Hovrätten framhåller alt efiska regler endasi lorde kunna utvecklas inom yrkeskårer med någorlunda samma principer och ideal i vissa grundläggande frågor. En starkt kommersiell prägel torde minska utsikterna lill framgång på denna väg.

Vissa remissinstanser, däribland statens ungdomsråd, barnfilmrådet och Svenska kommunförbundet, påtalar viklen av alt det vilande lagförslaget om förbud mot spridning av vissa filmer och videogram fill allmänheten snarast möjligt antas av riksdagen. Liknande synpunkter framförs även av SÖ, UR, Riksförbundet Hem och Skola m.fi.

Ett flertal remissinstanser bl.a. statens kulturråd. Riksförbundet Hem och Skola, SIL och Vuxenskolan instämmer i vad utredningen säger om positiva insatser, såsom frivillig granskning i syfte all ge kunskap och information åt lärare, föräldrar och ungdomsledare om innehållet i videogram. Statens kulturråd, statens ungdomsråd och barnfilmrådet anser dock att granskning och information om videogram för bara och ungdom

Prop. 1981/82:111 143

bör vara en uppgtft för barnfilmrådel och inle för en organisation sammansatt av friviUiga intressenter, som utredningen föreslår. Barnfilmrådet och FilmCentrum föreslår i detta sammanhang frivilliga branschorgan för granskning i syfte att stämma av företagens produkter med eventuella licensavtal. Några remissinstanser påtalar i enlighet med utredningen behovet av att videogrammen förses med varadeklaralion. Unga Örnars Riksförbund vill gå ännu längre genom att kräva lagsiiftning om sådan varadeklaralion.

Flera remissinstanser ansluter sig tiU det särskilda yttrandet av ledamöterna Bladh och Ingelstam, i vilket man föreslår en informationskampanj för opinionsbildning och utbildning om medievåldet och dess skadeverkningar.

Flertalet remissinstanser understryker vikten av insatser för att motverka tendenserna till koncentration på videogramområdet och instämmer i utredningens förslag att stödja en svensk videogramproduklion för att motverka en aUtför stark utländsk makt över marknaden.

KLYS, Svenska Musikerförbundet och Östergötlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd betonar dock att en satsning på videogramproduklion inte får ske på bekostnad av andra kultursektorer.

Statens kulturråd anför att man måste skapa goda möjligheter för en inhemsk videogramprodukfion bl. a. för att hävda vår nafionella särart på det kulturella området. Man måste därför säkra en programproduklion inom SVT, inom filmbolagen och i Svenska Filminslitutets regi, men också försöka etablera produktionsmöjligheter utanför dessa. Liknande åsikter framförs även av SIL, Lö och LRF. Sveriges FUm- och Videoamatörer erbjuder sig verka som länk mellan anslagsgivare och lokala grupper.

TCO anser att kommersiella företag bör ges rätt att mångfaldiga och försälja videogram mot att de samtidigt i avtal förbinder sig att tillhandahålla en viss kvot svenska program.

UR påpekar att en produktion för de egna målgrupperna — bara och ungdomar, personal och föräldrar i förskola och skola samt de vuxenstuderande — inte kan göras ekonomiskt lönsam i Sverige utan föratsätter samhällsstöd.

SAF finner det anmärkningsvärt att utredningen bekymrar sig om len-denseraa fill 'en allt aUvarligare massmediekoncentration' men inle alls berör den makt över marknaden som representeras av vårt radio- och TV-monopol.

Museernas filmverksamhet behöver ett ekonomiskt slöd konstaterar Riksutställningar. För att få del av Svenska Filminslilulels eller konstnärsnämndens produktionsstöd för kortfilm måste filmen ha ett konslnärligl värde. Det är helt orealisfiskt att tänka sig att 'smala' filmer av det slag som behövs i musei- och ulsläUningsverksamhelen skulle kunna finansieras på det sätt som videogramutredningen föreslår genom en på sikt växande hemvideomarknad. Det är nödvändigt med ett statligt produk-

Prop. 1981/82:111 144

tionsstöd som kan delfinansiera projekt som museer eller organisafioner vill genomföra i samarbete med fria filmare eller producenter. Produktionsstödet som inledningsvis bör uppgå tiU 2milj.kr., kan fördelas av statens kulturtåd efter beredning i nämnden för konst, museer och utställningar.

Flera remissinstanser menar att utredningen trots de givna direktiven inte tUlräckligl berört videogrammens konsekvenser för barnens mediesituation. Socialstyrelsen, RRV, SÖ, statens ungdomsråd, barnfilmrådet, Sveriges Kristna Ungdom, SMU och Svenska Läkaresällskapet är kritiska mol utredningen på denna punkt. Enligl ett tiotal remissinstanser, däribland socialstyrelsen, statens kulturråd och statens ungdomsråd borde utredningen ha lagt fram konkreta förslag. Flera andra bl.a. barnfiilmrådet och Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur instämmer i del särskilda yttrande beträffande barnen och videogrammen som avgivils av Margareta Ingelstam.

I flera yttranden, bl.a. från SÖ, Landstingsförbundet, SVT, Svenska Missionsrådet och NBV påpekas att ytterligare forskning och uppföljning behövs. Ett stort antal remissinstanser hävdar emellertid alt redan tillgängliga resultat klart pekar på de negativa effekterna av alltför slor konsumtion av TV-program. TiU dessa hör bl.a. SÖ, statens ungdomsråd, barnfiilmrådet. Landstingsförbundet, Sveriges Kristna Ungdomsråd, FilmCentrum och Svenska Läkaresällskapet.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SÖ, UR och NBV efteriyser förslag till åtgärder som innefattar information riktade mot föräldrarna, oftast i samarbete med skolan. Ändra, bl.a. statens kidturråd, SR, Svenska Missionsrådet och SAB, pekar på skolans roll för att göra barnen lill kritiska mediekonsumenter. Yllerligare en grapp yttranden för fram viklen av alt erbjuda ungdomar alternativ sysselsättning. Till dessa hör socialstyrelsen, statens ungdomsråd. Förbundet Vi Unga, Unga Örnars Riksförbund, SKU, Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur och SAB. Statens kulturråd pekar på faran av att ökad hemkonsumtion av videogram innebär ett hot mol den visning av barnfilm som sker inom olika organisationer. SVT pekar på all barnprogram av god kvalitet fungerar som en konkurrent till videogram.

Fiertalel av de remissinstanser som kommenterat kapitlet om invandrarna och videogrammen delar i stort sett utredningens synpunkter om videogrammens betydelse för invandrargrapper och andra etniska minoriteter. SÖ understryker betydelsen av videogram i invandrarundervisningen. TPB betonar vikten av talböcker på invandrarspräk. Till viss del skulle detta kunna tillgodoses med ljudradioprogram från invandrarnas hemländer.

Statens kulturråd, massmedieseminariet vid Göteborgs universitet, Sveriges frikyrkorådlFrikyrkliga Studieförbundet och SAB framhåller biblioteken som lämplig förmedUngskanal av videogram för invandrare genom den inarbetade verksamheten med böcker på invandrarspräk.

Prop. 1981/82:111 145

SIL har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 begärt medel för inrättande av en särskild rikscenlral för pedagogiska hjälpmedel för minoritetsspråks- och invandrarandervisningen, där forskning skulle kunna bedrivas bl. a. om vilka förhållanden som påverkar olika invandrargruppers sätt att uppfatta ljud och bild. Beträffande samerna måste man få lill stånd en programproduktion i samverkan med de övriga nordiska län derna.

Statens invandrarverk föreslår alt det av verket administrerade presstödet utvidgas till att omfatta även andra medier. Reglerna för stöd åt närtadio- och videoverksamhet bör utformas så att det i första hand utgår fiU språkgrapper som inte har fillgång till andra massmedier av betydelse i Sverige. Invandrarpoliliska kommUtén anser all det är angeläget att invandramas särskilda behov klarläggs. Kommittén är beredd att medverka i den av utredningens föreslagna översynen av behovet av samhäUsinsalser ppkså på videoområdet för att bättre tillgodose invandrarnas utbildnings-, informations- och kulturbehov.

Några remissinstanser, däribland barnfilmrådet, statens ungdomsråd och Malmö biblioteksnämnd, är kritiska mot utredningens odelat positiva inställning tiU videogrammens roll i utbildningen. Videon kan inte ersätta de konkreta sinnliga erfarenheter som barn gör i direkta studier ay verkligheten. Man är också tveksam till vad som sägs i utredningen om bildmedieraa som värdefulla molivationsskapare och tror snarare all videogrammen kommer att gynna de redan välmofiverade i stäUel för de l.ågpresterande eleverna i skolan. Vidare vUl man framhålla all videogram-anyändningen inte får ersätta eller begränsa undervisningen och träningen ay färdigheter i muntlig och skriftlig framställning. Urvalet av videogram i undervisningen bör göras mycket noggrant, varvid bl.a. elevernas konsumtion av rörlig bild på fritiden bör beaktas.

Utredningen betonar vikten av nationell produktion av videogram för utbildningsområdet. UR:s samlade ansvar för produkfion av ljud- och bildprogram kan mycket väl tänkas vidgas till att, i högre grad än nu, även gälla produktion direkt för videogram i samarbete med skolor och studieförbund. Detta StäUningslagande hälsas med tillfredslällelse av SIL, UR, Medborgarskolan saml SÖ. Den senare rem.issinslansen föreslår även all en översyn av UR:s verksamhet kommer lUl slånd. Härvid bör behovet av TV/videogram inom kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknads-ulbUdningen samt målgrapper inom invandrar-, handikapp- och yrkesundervisningen beaktas.

SÖ föreslår en ändring av nuvarande regler för del statliga produkfions-stöd som finns för framtagning av läromedel och videogram inom bristområden. Nuvarande regler medger inle all produktionsslöd ges lill redan producerade läromedel. Detla produktionsstöd bör även omfatta bidrag för friköp av redan producerade videogram, menar SÖ.

Det är utredningens bestämda uppfattning att elever på gymnasienivån 10   Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 111

Prop. 1981/82:111 146

bör få fortsatt undervisning i både bildframställning ocn bildkunskap. Denna uppfattning delas av de flesta remissinstanser bl. a. RRV, barnfilmrådet, SR, UR, Riksförbundet Hem och Skola och Svenska FUminstitutet. Man framhåller dock att denna undervisning borde vara självklar på samtliga nivåer inom utbildningen.

Utredningen pekar på behovet av en förändrad grundutbildning för olika lärarkategorier och föreslår att UHÄ ges uppdraget att göra en översyn på detta område. De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag samt poängterar de behov som de nya bild/ljud medierna aktualiserar. UHÄ är berett att, i samband med en förändring av lärarutbildningen med anledning av en kommande proposifion om denna i utbildningsplanearbe-let beakta utredningens uppfattning.

Vidare framhåller utredningen angelägenheten av alt uppdraget lill UHÄ även bör omfatta en intensifiering av forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet på bildområdel. UHÄ, samt de universUet och högskolor som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens uppfattning. Rektorsämbetet vid Stockholms universUet vUl i detta sammanhang förorda samverkan mellan olika intressenter, exempelvis SVT, UR, dramatiska institutet och läromedelscentralerna.

Utredningen föreslår inga särskilda resurser för fortbildning på detta område men understryker ändå kraftigt alt fortbildning i bildkunskap bör ges hög prioritet vid genomförandet av Lgr 80. Många remissinstanser beklagar att inga särskilda resurser föreslås men instämmer i övrigi med utredningen.

Rektorsämbetet vid Stockholms universtiiet anser att behovel av fortbildning även bör omfatta andra personalkategorier än dem utredningen nämner, exempelvis, med avseende på högskolans behov, högskolans lärare, forskare, informalionsansvariga m.fi. Liknande åsikter förs fram bl. a. från dramatiska institutet och Medborgarskolan.

Barnfiilmrådet efterlyser bättre samordning av fortbUdningsresurserna saml ökat centralt ansvar för produktionen av läromedel vad gäller fortbildning av lärare.

Utredningen anser att program från SVT kan vara av mycket stort värde i olika utbildningar. Det är därför utredningens förhoppning all de på gående förhandlingarna om förslag liU avtal som skulle innebära generellt tUlstånd att spela in Svenska TV-program för undervisning snarast leder till resultat. I denna förhoppning instämmer SIL, KLYS, SR, SVT, SR, SÖ m.fl. SÖ ulgår ifrån att kostnader förknippade med ell sådant avtal icke skall drabba utbildningsanordnarna.

Utredningens förslag beträffande distributionen av videogram stöds generellt av Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. Unga Örnars Riksförbund och Missionssällskapet Helgelseförbundet. KLYS motsätter sig att SVT går in på videomarknaden på kommersieU

Prop. 1981/82:111 147

gmnd. 1 stället bör SVT:s program av god kvalitet tillhandahållas fill lägsta möjliga pris.

TCO och Svenska journalistförbundet påpekar all de av SR anställda upphovsmännen beslutat att upplåta rättigheter för att radio och TV-program skall kunna utnyttjas som videogram.

Riksutställningar anser alt det skulle vara av oskattbart värde för museerna att få en möjlighet att arbeta med de kulturhistoriska program saml konst- och naturfilmer som finns hos SVT och SR. Innan problemen med upphovsrätterna är lösta bör program kunna friköpas för användning inom begränsade verksamhetsområden där riskerna för missbrak är små.

Flera remissinstanser påpekar vikten och behovet av alt TV-programmen från SVT och SR görs tiUgängliga i form av videogram, men framhåller att randradion och den reguljära televisionens verksamhet måste prioriteras.

TPB finner del ytterst angeläget att även frågan om all utnyttja ljudradioprogram som fonogram uppmärksammas.

Statens kulturråd och KLYS anser att samhället bör bidra till distributionen av filmer från enskilda filmare och mindre produkfionsföretag.

Utredningen lägger fram tre olika förslag om hur videogramdistributionen av SVT:s och UR:s program skall organiseras. Statens kulturråd, Lö, LRF och NB V förordar utredningens tredje förslag, att ell nytt förelag med folkrörelseanknytning bildas utanför SR. Elt sådant företag skulle enligt kulturrådet vara lämpligt med tanke på behovet av samhälleliga insatser för distributionen av fonogram. NBV understryker nödvändigheten av alt även folkrörelser som i dag inte har egen medieverksamhet knyts till företaget.

TCO och Svenska Journalistförbundet anser inle att SVT skall distribuera videogram enligt regleraa i avtalet med staten om TV-sändningar utan efter vanliga publicistiska principer och under eget ansvar. Även SVT betonar alt det skall vara styrelsen för SVT och bolagels verkställande ledning som skall ha ansvaret för denna verksamhet men menar att avtalet med staten skall vara styrande.

Statens kulturråd anför att del inle är möjligt att bedriva den av utredningen föreslagna försöksverksamheten med distribution av kvalilelsvideogram inom rådels utredningsprojekt om staten och kulluren, eftersom detta projekt avslutas nästa år. De av utredningen föreslagna överläggningarna mellan folkrörelserna och kulturtådet om smalfilms- och videodislri-bution torde från statens sida lämpligen handhas av en av regeringen utsedd förhandlingsman.

Statens kulturråd och Svenska FilminstUutet pekar på det landsomfattande distributionsnät som Svenska Filminstitutet byggt upp genom Bio 16 - projektet. Genom detta nät kan man effektivt och lönsamt distribuera även videogram i stället för att bygga upp en helt ny verksamhet ulan sakkunskap, interaationellt kontaktnät etc.

Prop. 1981/82:111 148

IFPI konstaterar all del finns ell stort anlal distributörer som är väl lämpade att handha distribufionen av bl. a. TV-program till sannolikt lägre pris än en statlig distributionsorganisation.

Utredningens förslag om videogramdistribution via bibliotek förordas av ett trettiotal remissinstanser, bl.a. RRV, statens kulturråd, UHÄ, statens ungdomsråd, barnfilmrådet, SAF, SR, 5 VI och TCO.

Yttrandefrihestutredningen anser att videogram som vänder sig lill en smal publik inte har så stora möjligheter att göra sig gällande i del normala, kommersieUa distribufionssyslemel. Elt offentligt engagemang i spridning av kvalitetsprogram och udda program framstår som en viktig angelägenhet om man vill tillgodose önskemålen om ell brett utbud och en slor valfrihet.

Barnfilmrådel stöder utredningens förslag, under förulsättning all bibliotekspersonalen tiltförsäkras en fortbildning, men framför ändå farhågor att videogram på bibliotek kanske kommer att nå främst dem som redan tidigare söker sig lill ett mera kvalitativt inriktat kulturatbud. Liknande åsikter förs fram av bl. a. socialstyrelsen.

FilmCentrum anser att om en alternativ disiribufion skall kunna fungera som en motvikt tUl den kommersiella distribufionen måste den vara kopplad fill en aktiv handling, t. ex. användas inom olika grappverksamheler på fritidsgårdar, skolor och bibliotek samt inom föreningslivet.

Några remissinstanser, bl. a. folkbiblioteksutredningen, TCO, Sveriges författarförbund och Härnösands kommuns kulturnämnd poängterar problemen med trångbodda bibliotek som saknar lämpliga samlingslokaler och utbildad personal för visning av video.

IFPI konstaterar att en eventueU utlåning lill allmänheten från biblioteken måste vara omgärdad med särskUda restriktioner för att missbmk av programmen skall förhindras. Erfarenheten visar att avtal där låntagaren förbinder sig att inte kopiera, knappast har någon avskräckande effekt. Del är vidare felaktigt alt med hjälp av statliga subventioner förskjuta hela den upphovsrättsUgt grundade situationen på videomarknaden. Delta kan medföra att SVT, filmbolag eller frislående videobolag utsätts för illojal konkurtens från bibliotek som offentligt visar programmet.

Ett femtontal remissinstanser bl.a. SACOISR, UR och Sveriges Filmuthyrareförening är tveksamma eller direkt negativa lill att distribuera videogram via bibliotek.

Flera remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, barnfilmrådel, KLYS, Sveriges Författarförbund, Malmö biblioteksnämnd och Borås kommuns kulturnämnd påpekar vikten av all en satsning på videogram inle får inverka menligt på bibliotekens bokbestånd eller annan kulturverksamhet. DIK-förbundet anser att om andra medier än boken skall prioriteras så skall man sätta musik, konst och mikrofilmer i första mmmel. Biblioteken kan dock förmedla, samt i mån av utrymme, visa videogram.

Utredningens förslag fill hemlån av videogram från biblioteken kan ej

Prop. 1981/82:111 149

realiseras f.n. anser Svenska kommunförbundet och avvisar bestämt ett statsbidragssystem, som endasi syftar lill all stimulera kommunerna all bygga ut en verksamhet, och som därefter avvecklas. Förslaget är ej förenligt med statsmakternas krav på dämpning av den kommunala volymexpansionen. Flera praktiska problem är inle heller berörda av utredningen t. ex. utrymmesbristen i ålskiUiga bibliotek, kraven på underhåll och kostnader för elt kravsystem med tätare krav än för böcker på grund av ett litet fitelbestånd. Visning av videogram på bibliotek kan dock vara en lämplig verksamhet. AV-centralerna, som har leknisk utrustning och tekniskt kunnig personal, skulle kunna bli basen för en lokal distribution med biblioteken som komplement. AV-centralerna distribuerar redan 16 mm-film och kommer även i fortsättningen att distribuera program till skolorna.

UR menar att folkbiblioteken och AV-centralerna tillsammans kunde bilda ett finmaskigt distributionsnät över hela landet. AV-centralerna är en unik resurs för mottagning, kopiering och disiribufion av etersända program. Detta skulle kunna nyttjas av hela utbUdnings- och kulturområdet. Liknande åsikter framförs av DIK-förbundet, Lö, Svenska musikerförbundet. Medborgarskolan, kulturnämnderna i Luleå, Härnösands och Borås kommuner, Kommunsamköp saml Studieförbundet Vuxenskolan.

Lö anser det vidare vara önskvärt med ell vidgat samarbete mellan AV-centralerna, biblioteken, föreningslivet. Bio Kontrast och Barnens Bio Kontrast. Kommunsamköp konstaterar att AV-centralerna måste kompletteras med en riksdistribution och framhåller att man själv sedan år 1975 bestritt sådana riksfunklioner och är redo all göra så även i framfiden.

Landstingsförbundet har inget alt invända mol att videogram kan lånas genom biblioteken. Tidigare resultat av utlåning av andra medier på bibliotek har dock varit föga uppmuntrande. Därför kan försäljning via l.ex. Pressbyrån vara elt bättre alternativ. Liknande åsikter framförs av HCK, som även anser alt de förslag till distributionsformer som Bladh och Ingelstam presenterat är en bra utgångspunkt för alternativa distributionsvägar.

Flera remissinstanser, bl. a. folkbiblioteksutredningen och Luleå kommuns kuUurnämnd påpekar all ell flertal bibliotek under de senaste åren har avvecklat sin fonogramverksamhet för all den inle givit de effekter man trott sig kunna nå när verksamheten startades.

Svenska Musikerförbundet vill betona alt införande av 'tillarhörnor' o. dyl. ej får ske på musikrummens eller musikområdets bekostnad. I stället bör man pröva videografer eller mediekaféer för visning av videogram.

Sveriges Författarförbund konstaterar alt videogrammen kan ta resurser från biblioteken, som redan nu har svårigheter all kunna köpa litteratur. Videogramvisningen bör dessutom inte förläggas till biblioteken om den övriga verksamheten därigenom störs. Del vore bättre både lokal- och

Prop. 1981/82:111 150

funklionsmässigl om videogramverksamhelen föriades till Folkels hus, medieverksläder eller liknande. Liknande åsikter framförs av Jönköpings läns landsting och Borås kommuns kulturnämnd.

Del är direkt olämpligt alt biblioteken satsar på videogram för barn, anser några remissinstanser bl. a. statens kulturråd och DIK-förbundet. 1 detta instämmer SAB:s specialgrupp för barn- och tonårsverksamhet som menar att varje ökning av barns TV-lillande utöver del halvtidsarbete de redan nu lägger ner framför TV-rutan måste betraktas som en katastrof för baraen. Man skaU satsa på bra barnböcker ål alla barn och inte låna ul J videogram, även om än dessa är aldrig så kvaUlalivt högtstående.

Hovrätten i Västra Sverige, socialstyrelsen, televerket, DFI, Landstingsförbundet, Sveriges film- och videoamatörer och Svenska Teaterförbundet stöder utredningens förslag angående utsändningar av videogram från bibliotek via kabel. Hovrätten i Västra Sverige anser att principiella skäl talar för att man avstår från koncessionslvång. Ell censurförbud bör gälla, men också ell skadeståndsansvar för den som driver Irådsändning av videogram. Televerket är myckel intresserat av alt delta i en försöksverksamhet med kabeldistribulion. DFI betonar betydelsen av all en tvåvägs-kommunikation anordnas redan från början vid sändningar via kabel.

RRV, TPB, statens ungdomsråd, folkbiblioteksutredningen, SR, SVT, UR, FilmCentrum, LRF, Sveriges Författarförbund, Borås kommuns kulturnämnd och Malmö biblioteksnämnd är negativa till utsändningar via kabel. RRV och statens ungdomsråd förordar all man först utvärderar den försöksverksamhel som pågår. SVT och UR påpekar all kabeldistribulion är alt betrakta som ett nytt medium och denna fråga måste beslutas i ell större sammanhang.

Borås kommuns kulturnämnd och Sveriges Författarförbund konstaterar att kabeldistribulion av videogram inle på elt naturligt sätt kan kopplas ihop med biblioteksverksamheten. Del finns även lokalmässiga, ekonomiska och administrafiva hinder. Enligl Svergies Författarförbund kan del vara lämpligare att göra kommunerna tUl huvudmän för verksamheten.

TCO och Svenska Journalistförbundet anser att sändningsrält via kabel-TV till bosläder endast bör tillkomma programförelag.

Utredningens förslag att som central organisation för distributionen av videogram till biblioteken förorda Bibliotekstjänst stöds av SIL, Bibliotekstjänst AB, landstingen i Gävleborgs och Kopparbergs län saml Malmö biblioteksnämnd.

Bibliotekstjänst AB anför all de arbetsuppgifter utredningen hänför fiU en central organisation såsom urval, inköp, information, orderbehandling, biblioteksutrastning, katalogisering och distribufion ligger helt naturligt inom Bibliotekstjänsts arbetsområde. UpphovsrällsUg klarering och samordning av nordiskt programulbyle liksom upprätthållande av datorstött fjärrlånesamarbete kan också handläggas av Bibliotekstjänst, men kan knappast finansieras med intäkteraa från videogramförsäljningen utan

Prop. 1981/82:111 151

måste bekostas med statliga anslag. Man är därvid beredd alt diskutera bildandet av ett särskilt dotterbolag eUer ett statligt engagemang i företaget. Det krävs också att man får tillgång till programmen direkt från programföretagen med de upphovsrättsliga frågorna lösta.

Enligt UHÄ och högskolan i Borås lorde det vara svårt att utöka undervisningen om video i biblioteksutbildningen utan att aUvarligt reducera kvaliteten i utbildningen på andra områden. När det gäller behovel av fort-och vidareutbUdning av biblioteksanställda skulle en kurs kunna anordnas, som utöver videogram också omfattar annan bildkunskap, fonogram och andra AV-medier.

ALB, SÖ och Svenska Missionsrådet instämmer i utredningens förslag att låta Bibliotekstjänst AB handha distributionen av videogram till svenskar utomlands.

HKF däremot anser alt distribution av kassetterade S VT-program inom landet och lUl svenskar utomlands har helt olika syften och all de centrala funklioneraa därför inte bör samordnas för de båda användningsområdena. Av detta skäl vill HKF avvisa förslaget om att låta Bibliotekstjänst handha de centrala uppgtfterna även för utlandsdistribufionen. För den egna verksamheten kan HKF inle acceptera införandet av en ny länk i den urvals-, produktions- och distributionskedja som har visat sig fungerat bra. Däremot samarbetar man gärna med andra användarinslitulioner inom ullandsdistributionen, eftersom programmen utan tekniska problem eller försämringar kan kopieras i betydligt större anlal än vad som läcker handelsflottans behov.

Svenska Utlandsskolors förening motsätter sig utredningens förslag om utlandsdistribution via bibliotek och föreslår i stället all beställningar och distribution fill utlandsskolorna samordnas, förslagsvis från en AV-central i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Vid denna central bör ingående kunskaper finnas om tullfrågor, censurbestämmelser etc. för de olika länderna.

Flertalet remissinstanser som berört frågan om videogrammen och de handikappade däribland socialstyrelsen, TPB, SVT, HCK, UR, statens handikappråd. Unga Örnars Riksförbund och Svenska Missionsrådet instämmer i utredningens allmänna överväganden. De flesta framhåller videons betydelse när det gäller all stimulera de utvecklingsstörda och tillgodose deras behov av information och utbildning.

Barnfilmrådet menar dock att utredningens förhoppningar all videogrammen skall kunna bryta fysiskt och psykiskt handikappades isolering är betydligt överdrivna. Liknande synpunkter framförs av statens ungdomsråd.

SIL och statens handikappråd påpekar att utredningen inte behandlat de rörelsehandikappades behov av videogram. SIL menar att videon även för dessa grupper skulle kunna vara ett lämpligt hjälpmedel t. ex. för alt inom utbildning och fortbUdning visa hur motoriska funktionsnedsätiningar yttrar sig och hur dessa kompenseras.

Prop. 1981/82:111 152

TPB och SDR finner det förvånande all utredningen inte på nytt fört fram förslaget om ett väsentligt ökat statsbidrag till SDR:s videoverksamhet och föreslår att bidraget tiU SDR tas upp till behandling i samband med att StäUning tas tUl utredningens förslag. ABF framför liknande synpunkter samt betonar viklen av att utnyttja SDR:s förvärvade erfarenheter i sådan programproduktion.

Flera remissinstanser är ense med utredningen om att TV-program bör kunna föreligga även i videogramform och om alt utbildningsradion bör ha ett specieUt ansvar för produktion av program som särskilt tar hänsyn fill de handikappades behov.

TPB och SDR påpekar att utredningen inte berör frågan om texlsätlning av TV-program, filmer m. m. som skall överföras lill videogram och menar att program från SVT, UR och filmproducenter måste texlsällas om döva och hörselskadade skall kunna ta del av dem. Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ungdom menar all text-TV bör betraktas som ett tekniskt hjälpmedel för hörselskadade.

Socialstyrelsen anser att det bör övervägas om inte en särskild arbets-grapp skall tillsättas för att se över frågan om resurser för produktion av videogram för handikappade.

TPB och SIL är ense med utredningen om all de erfarenheter, som finns vid RPH-SÄR bör fiUvaralas. SIL framhåller särskill viklen av att RPH-SÄR erhåller tillgång tiU erforderliga sludiolokaler och leknisk ulrastning och hänvisar fill sitt yttrande över utredningens delbetänkande "De hörselhandikappade och videogrammen" där SIL föreslog att RPH-SÄR skulle få ansvar för videoproduktionen av läromedel för döva och gravt hörselskadade.

TPB framhåller sitt intresse av att delta i arbetet med att utveckla användandet av videogram för handikappade.

Riksförbundet för Döva och Hörselskadade barn är ense med utredningen om att videoverkstäder bör kunna upprättas på särskolor och folkhögskolor för intern programproduklion inom handikapporganisationer. RPH-SÄR bör även erhålla resurser så alt en videogramcentral kan inrättas som kan ge service åt bl. a. specialskolor och hörselklasser.

Socialstyrelsen påpekar nödvändigheten av att samhället redan nu bereder de handikappade möjlighet att låna eller eventuellt hyra videogram från exempelvis bibliotek. Biblioteksulbudet i denna del bör kostnadsfritt ställas tUl förfogande. TPB och SAB menar att videogram bör kunna förmedlas på samma sätt som talbokskassetter lill synskadade.

Utredningens förslag att starta en treårig försöksverksamhel med vi-deoverksläder på fio orter i landet stöds generellt av flertalet remissinstanser, däribland statens ungdomsråd, KLYS, UR och Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.

Projektgruppen Kyrka-etermedia betonar att medieverkslädernas verksamhet bör ske i samarbete mellan kommuner, folkrörelser, studieförbund

Prop. 1981/82:111 153

och församlingar. Liknande åsikter förs fram av bl.a. Lö, Unga Örnars Riksförbund, Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan.

Sveriges FrikyrkorådlFrikyrkliga Studieförbimdet framhåller folkhögskolorna som lämpliga samarbetsorgan i den kommunala försöksverksamheten.

Kulturcheferna i Uppsala och Södertälje rekommenderar att föreningar och organisafioner i en kommun bildar en medieverksladsförening och betalar medlemsavgift. Man anställer två instruktörer för rådgivning, en för ljud och en för bild, en kontaktman för uppsökande verksamhet, en tekniker och en kanslist. TV-produktion från medieverkstaden distribueras via lokala TV-sändningar.

Svenska kommunförbundet, Sveriges Film- och Videoamatörer, Kopparbergs läns landsting och Förbundet Vi Unga anser inle att medieverkstäderna enbart skall koncentreras på videotekniken utan även 8 mm och 16 mm film bör komma i fråga.

Statens kulturråd. Landstingsförbundet, landstingen i Kopparbergs och Västerbottens läns utbildnings- och kulturnämnder samt SAB understryker AV-cenlralernas betydelse genom deras tekniska kunnande, som kan utnyttjas vid uppbyggnaden och driften av medieverkstäderna.

Medieverkstäderna skall vara frislående i förhållande till lokala institutioner, framhåller FilmCentrum. Vidare bör man sfimulera filmare och publik genom kollektiva visningar där man kan förmedla sina reaktioner. Verksamheten bör betalas genom den nya videoskatlen. Enligl Luleå och Härnösands kommuners kulturnämnder bör försöksverksamheten helt finansieras av staten. Både Gävleborgs läns landsting och Jämtlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd förklarar sig myckel intresserade av all få en av de föreslagna medieverksläderna tUl sina respekfive län.

UHÄ anser att dramatiska institutet är den lämpligaste inslilulionen för utbildning av mediepedagoger.

FUmverkstan i Slockhoim har drivit en motsvarande verksamhet inom filmens område, informerar Svenska Filminstitutet. Det vore naturligt all överväga en omstrakturering till en film- och videoverkstad, vUkel skulle kunna bli elt värdefuUt pilotprojekt.

Ett drygt fiolal remissinstanser är tveksamma eller negativa lill en försöksverksamhel med medieverksläder.

Kostnaderna för verksamheten ter sig orimliga, menar RRV, och föreslår att de filmverksläder som finns i landet borde kunna användas för delta ändamål. SÖ pekar på svårigheter all utnyttja medieverkstäder för skolor och arbetsmarknadsutbUdningen, medan CUF förordar all den sam-häUsägda ulrastningen för videoteknik bör finnas i skolorna och inte i medieverkstäder.

SIL, SAF och LRF avstyrker förslaget om medieverkstäder av statsfinansiella skäl. Eventuella medieverkstäder bör enligl LRF finansieras av användarna.

Prop. 1981/82:111 154

Det finns en tendens mol mer kompakt, lätt och billig utmslning, hävdar Sveriges Radio- och Hemelektronikleverantörer samt Sveriges Radiohandlares Riksförbund. Videogramtekniken blir därigenom lättillgänglig för enskilda och grapper och behovet av särskilda medieverksläder för all föra ut videon tUl folkel blir inle längre särskill angeläget.

Elt videograms innehåll utgör tUl största delen material som skyddas enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Videogramutredningen utgår i sina upphovsrältsliga bedömningar från den uppfattningen all vad som upptagits på ett videogram (kassettband eller bildskiva) rättsligt är alt jämställa med filmverk.

Flera remissinstanser, däribland upphovsrättsutredningen, STIM och IFPI har inget att erinra mot utredningens redogörelse för det upphov s-rätlsliga systemel och videogrammens plats i detla. Upphovsrätlsulredningen påpekar dock alt Bernkonvenlionen i art. 14 och 14 bis innehåller bestämmelser om all upphovsmän skall ha ensamrätt bl.a. att lill allmänheten sprida exemplar av filmverk, inbegripet videogram.

Utredningen framhåller att dess förslag lill åtgärder på videogramområdet måste ses mot bakgrand av det upphovsrättsliga regelsystemet och i vissa fall kanske föranleda en ändring av detta; i andra fall ses en avtalsreglering som en möjlig lösning. Utredningen nöjer sig i detla sammanhang med påpekanden om önskvärda åtgärder samt understryker vikten av att den sittande upphovsrätlsulredningen söker att så snart som möjligt finna lösningar på de upphovsrältsliga frågorna i samband med videogrammen.

KLYS konstaterar med tUlfredsställelse att videogramulredningen inle förordar några lösningar på det upphovsrältsliga området ulan hänvisar till upphovsrättsutredningen. 1 diskussionen om videogram och upphovsrätt är det, enligt KLYS, viktigt alt hålla isär de rent upphovsrältsliga problemen från sådana problem som, även om de har med upphovsrätt att göra, egentligen är av annat slag l.ex. ekonomiska, organisatoriska eller ideella.

Flertalet remissinstanser, som yttrat sig över upphovsrällsfrågorna, finner del angelägel all dessa - inom ramen för upphovsrällsulredningens arbele - snarast löses så att Sveriges Radio-koncernens programarkiv och löpande produktion kan öppnas för videomarknaden. SÖ önskar en sådan lösning att utbildningsanordnarna utan kostnad får banda och kopiera program från SVT. UHÄ påpekar att nuvarande upphovsrätlsregler gör det svårt för högskolan alt utnyttja videogram i undervisning och forskning, även sådana program som producerats med slöd av statliga medel. Svårigheten med videogrammen är, enligt rektorsämbetet vid Stockholms universUet, att de klassificeras som filmverk och därför inte medger citat-rätt enligl 14 § eller rätt till spridning enligt 23 § upphovsrätlslagen. SIDA framhåller att det i svensk TV sänds många program som skulle vara av stort intresse vid utbildningen av personal inför exempelvis utlandstjänsl-göring men som enligl gällande rätt inle får användas i videobandad form.

Prop. 1981/82:111 155

Upphovsrättsutredningen upplyser att dess näsla delbetänkande, som planeras att överlämnas under år 1982, kommer att innehålla utredningens överväganden rörande videogram. Rektorsämbetet vid Uppsala universitet påpekar all flera av videogramutredningens förslag kan medföra ej obetydliga kostnader i form av ersättningar till upphovsmän och utövande konstnärer och att det därför synes lämpligt alt avvakta åtminstone principförslag från upphovsrätlsulredningen. SAF, som understryker viklen av alt upphovsrättsutredningen snarast löser de upphovsrältsliga frågorna i samband med nya medier, finner del inte minst viktigt all också SR löser sina upphovsrättsfrågor.

Enligt videogramutredningen fömtsälter användningen av videogram för de ändamål som utredningen föreslår generellt sell avtal med rätlighetshavarna, men även upphovsrällsproblem av principiell natur aktualiseras t. ex. vid distribution av videogram via bibliotek.

Många remissinstanser såsom Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, KLYS, SR, SVT, UR m.fi. anser alt upphovsrällsfrågorna i första hand bör lösas genom avtal bl. a. om ersättning till upphovsmännen. Om avlalsvägen ej är möjlig får lagstiftning övervägas för alt göra svenska TV-program fillgängliga i videogram. Kommunförbundet och KLYS påpekar att det s.k. skolkopieringsavtalet kan tjäna som modell för avtal. KL YS anser alt förhandlingar om att överföra exempelvis ett TV-program på videokassett bör bedrivas i kollekliva former med företrädare för så många upphovsmannakategorier som möjligt och erinrar om avtalet med Handelsflottans kultur- och fritidsråd angående TV-kasseller för svenska sjömän. KLYS framhåller också alt ersättningarna för videogramulnyll-jandet måste avpassas efter det nyttjande som videogrammen blir föremål för. Det är, enligt KLYS, inte givet att avtal skall träffas enbart mellan SVT och upphovsmännen utan också, exempelvis vid biblioteksdistribution av videogram, mellan å ena sidan företrädare för kommunerna och å andra sidan företrädare för upphovsmän, producenter och radioföretag. För alt möta kraven på tillgänglighet till UR:s program arbetar UR på att åstadkomma en permanent avlalsreglering av upphovsrällsfrågorna både vad gäller upphovsmän och anställda vid UR. Om inle avtal kan träffas på rimliga villkor eller inom rimlig fid bör, enligl UR, andra lösningar kunna akluaUseras. Upphovsrätlsulredningen har härvidlag ell stort ansvar för den fortsatta utvecklingen, anser UR.

Videogramutredningen framför önskemål om en sådan ändring av 23 § upphovsrättslagen att den i varje faU delvis skaU gälla videogram liksom den gäller fonogram, vilka efter utgivning får spridas vidare utan rätlighets-havarnas samtycke. En möjlighet är, enligt utredningen, att låta vidare-överlåtelse av videogram vara fri, men låta uthyrning och ufiåning stanna under upphovsmannens ensamrätt. Denna kan eventueUt begränsas fiU uthyrning i förvärvssyfte. Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan. Hovrättenför Västra Sverige, som finner tanken sympatisk, menar

Prop. 1981/82:111 156

att det resonemang som fördes i motiven till upphovsrätlslagen i fråga om "grammofonskri v or, tonband o. dyl." nu bör kunna föras beträffande videogram. Lagrummet ger inte någon rätt att framföra ett fonogram offentligt, videogram bör därför inte heller, enligl hovrätten, få visas offentligt utan rällsinnehavarnas samtycke. TPB delar utredningens uppfattning om viss spridningsrätt för vidoegram. KLYS, STIM, IFPI och Sveriges FUmuthyrareförening företräder en motsatt åsikt. Enligt deras mening är en ändring av lagen, så att videokassetter fritt får vidareöverlåtas, säljas eller bytas, förödande för samtliga rättighetshavare till ett videogram. En uppluckring av spridningsskyddel medför en oauktoriserad bytes- och uthyrningsverksamhet, där inga upphovsmän, skådespelare, producenter, artister, musiker eller andra rättighetshavare ges skydd eller rätt lUl ersättning, när deras verk utnyttjas. Vidare framhålls all enligl Bernkonvenlionen inga inskränkningar får göras i ensamrätten alt sprida film. IFPI och Filmuthyrareföreningen menar också att en försvagning av spridnings-skyddet kan medföra alt den s. k. paralleUimporten, dvs. import i strid mol inhemsk rättighetshavares exklusivavlal, bUr möjlig med negativa konsekvenser för de nationella upphovsmännen.

Hovrätten för Västra Sverige uttrycker sympati för en ordning som innebär att TV-sända program skall kunna bli tUlgängliga även på andra sätl genom de kommunala biblioteken saml erinrar om att upphovsmännens, exekutöremas och andras rättigheter därvid måste beaktas. Hovrätten tfrågasätter samtidigt om inte tvångslicens skuUe kunna komma i fråga i störte utsträckning än hittiUs för allmänt erkända kullureUa ändamål. Om ett videogram har sänts i TV borde det, enligt hovrätten, vara möjligt att genom bestämmelser om tvångslicens underlätta fortsatt nyttjande i bibliotekens verksamhet. Rällighelshavaraas organisationer och Bibliotekstjänst borde därvid kunna se till att rättighetshavarna får ut rimlig ersättning. Hovrätten ansluter sig även tiU tanken om avgiftsfinansiering av hemlån. I fråga om videogramdistribution genom folkbibliotek understryker statskontoret betydelsen av att de upphovsrättsliga frågorna får en tiltfredsstäUande lösning med klara ansvarsförhållanden mellan berörda parter innan någon försöksverksamhel påbörjas med stöd av stafiiga bidrag. IFPI anser att utredningens skrivning av bibUoteksavsniltet inger starka betänkligheter ur upphovsrättslig, avtalsmässig och konkurrenssynpunkt. En självklar föratsättning för en biblioteksdislribution är, enligt IFPI, att de upphovsrättsliga frågorna är helt lösta avlalsvägen. Eventuell utlåning måste omgärdas med särskilda restriktioner. Den distribution från och visning av videogram som föreslås ske genom bibliotek får inle inkräkta på de rättigheter som är knutna fill utnyttjandet av videogram. All staten i skydd av något slags kullurpolitiski ansvar skall via biblioteken kunna tvinga tiU sig distributions- och/eller visningsrätt tiU vissa program i strid med ingångna avtal med andra distributörer kan inte accepteras, menar IFPI. Svenska musikerförbundet framhåller alt införandel av s. k. tittar-

Prop. 1981/82:111 157

höraor inte får ske på musikmmmens eller musikområdels bekostnad. Förbundet delar inte utredningens uppfattning att de upphovsrältsliga problemen varit avgörande stötestenar på videogramområdel utan anser att del snarare rör sig om vissa organisatoriska och avtalsmässiga komplikationer med sedvanliga partsmotsätlningar och inle minst bristande ekonomiska resurser.

Ett Ivångslicenssyslem bör, enligl hovrättenför Västra Sverige, kunna övervägas även när det gäller visning utomlands för ufiandssvenskar m. fl. och visning inom landet för minoriteter.

TPB understryker vikten av att de upphovsrättsfrågor som aktualiserats i samband med videogram för hörselhandikappade, också las upp till behandling.

SAF, STIM, IFPI m.fl. delar utredningens uppfattning all kraftfulla åtgärder måste vidtas mot olovligt tillverkade videogram, s.k. piralkopior.

Ell stort antal remissinstanser instämmer i princip i utredningens uppfattning all elt centralt register för bildprogram behövs. 5AF finner det dock inte mofiverat all skapa ett register av del slag utredningen föreslår, bl.a. därför att ett sådant register enligt föreningens uppfattning sannolikt inte skulle fungera.

Flera av de remissinstanser som i princip är positiva lill ell register pekar på olika frågor som är ofuUständigl belysta i förslaget. Statskontoret, RRV, ALB, Svenska FilminstUutet, Bibliotekstjänst AB, Kommunsamköp, Malmö biblioteksnämnd och LRF har invändningar av teknisk natur. Del framhålls bl. a. att utredningen underskattat de tekniska problemen och kostnaderna för införandel av ett syslem med cenlralregistrering. I flera yttranden föreslås att frågan bör utredas ytterligare bl.a. från statskontoret, ALB, Svenska Filminstitutet, Bibliotekstjänst AB och Malmö biblioteksnämnd.

Bl. a. ALB, Bibliotekstjänst AB och Unga Örnars Riksförbund instämmer i utredningens förslag att ALB bör vara huvudman för elt register. RRV anser all Bibliotekstjänst AB vore den naturliga huvudmannen, inle minst med tanke på att Bibliotekstjänst redan har elt fungerande register för fonogram.

Flera yttranden bl. a. från SÖ och SIL pekar på all skolväsendet sannolikt kommer att utnyttja elt register av det slag utredningen föreslår i större utsträckning än vad utredningen föreställt sig, inte minst med tanke på alt skoloraa utrustas med olika slags terminaler som kan utnyttjas för register-sökning. Andra remissinstanser pekar på att utvecklandet av ett centralt register måste ske i nära samarbete med avnämarna. Detla framhåller bl. a. UHÄ, SIL och statens kulturråd. TPB framför att om ett register införs bör detta omfatta även fonogram eftersom ett stort behov föreligger av en nationell kalalog över fonogram med intalat material. Statens kulturråd påpekar att även stillbildsfilm, diabildserier och fotosamlingar bör ingå i det föreslagna registret.

Prop. 1981/82:111 158

ALB tar upp frågan om anmälningsplikt i sitt yttrande och diskuterar för-och nackdelar. ALB föreslår all denna fråga utreds ytterligare. DFI framför alt frågan om plikfieveranser bör kunna lösas inom ramen för existerande lagsttftning. Medborgarskolan hävdar för sin del att registreringen bör vara frivillig och finansieras genom avgifter.

Svenska FUminstitutet tar i sill yttrande upp flera frågor som instUutet anser att utredningen inte har belyst tillräckligt, bl. a. vad som händer med information i registret om rättsinnehavaren drar in distributionen. Institutet menar också att underlaget för en registrering bör granskas av register-hållaren och inte endasi utgå från uppgtfter från del distribuerande företagel. Institutet anser bl. a. därför all den beräknade resursålgången är alltför låg.

Riksutställningar betonar viklen av att ALB inle bara får i uppdrag att registrera utan också publicera vissa kalaloger som har centralt intresse. Utredningens förslag om att en sådan uppgtft borde ligga på distributörerna medför, enligt Riksutställningar, svårigheter att överblicka utbudet på marknaden eftersom man då måste utnyttja olika källor.

Av det tjugutal remissinstanser som har berört frågan anser nästan aUa att det behövs någon form av fortsatt upp fö Ij ning av utvecklingen på medieområdet. Dramatiska institutet framhåller behovet av en samlad syn på olika medier medan Sveriges kristna ungdomsråd betonar vikten av en beredskap inför den tekniska utvecklingen. Svenska FilminstUutet anser alt inte aUtför stor vikt bör läggas vid leknisk utveckling och prognosverksamhet ulan att samspelet meUan gamla och nya medier särskill bör uppmärksammas. Riksförbundet Hem och Skola framhåller påverkansforskningens betydelse medan TPB understryker all handikappas-pekler måste las med från början när del gäller utvecklingen på medieområdet. Enligl Kungl. biblioteket är del viktigt all gränsdragningen mellan biblioteket och ALB hålles aktuell och anpassas lill utvecklingen på medieområdet. SVT betonar alt utvecklingen på videogramområdel har lelt tiU svårigheter för företaget alt förvärva de program del önskar. Om televisionen skall kunna fullgöra sina uppgifter i allmänhetens tjänst måste man i framtiden med stor sannolikhet arbeta också med de nya distributionskanaler som nu växer fram.

Mot bakgrand av sin principiella uppfattning att det inle behövs några samhälleliga insatser på medieområdet tar SAF helt avstånd från utredningens förslag. Föreningen pekar på att del redan finns bransch- och intresseorganisationer som bevakar utvecklingen på medieområdet.

Förslaget att skapa ett särskilt statligt organ för uppföljning av medieutvecklingen har över lag bemötts med tveksamhet. Utredningens uppfattning får ett allmänt slöd av dramatiska instUutet, TPB, NBV och LRF

medan övriga är tveksamma eller avvisande. I stället bör uppgtflen läggas

(/' pa ett eller flera befintliga organ.

Flera sådana organ nämns i remissyttrandena. Enligt Svenska Filminsti-

Prop. 1981/82:111 159

tutet bör man samordna och förstärka befintliga resurser inom t. ex. SVT, FUminsfilulet och verksamhet som bedrivs av Riksbankens jubileumsfond. Statens kulturråd framhåller som sin principiella inställning att kulturrådet bör ges ett ansvar också på film- och videoområdet. Rådet kan dock inte la slutligt ställning förtän man mera i detalj känner uppgifterna för den mediekommitté som aviserades i 1982 års budgetproposition. Statskontoret menar att denna kommitté bör kunna få uppgifter av det slag som utredningen föreslår. Enligt SIL, KLYS och Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd, är det statens kulturråd som bör följa utvecklingen på medieområdet. Även RRV menar att kulturrådet bör kunna ges denna uppgift, om den inte anses lämplig att föriägga lill utbildningsdepartementet. Vid sidan av kulturtådet nämner Malmö biblioteksnämnd DFI som exempel på ett lämpligt organ. Statens ungdomsråd anser att uppgifterna bör anförtros åt ALB, medan Unga Örnars Riksförbund förutom ALB också nämner Svenska FilminstUutet och statens kulturtåd. TCO pekar på SR:s ansvar på detta område. SR:s uppfattning är att resurserna för uppföljning av medieutvecklingen inle bör centraliseras.

Enligt Studieförbundet Vuxenskolan behövs en referensgrapp med före
trädare för avnämargmpper såsom folkbiblioteken, folkbildningen och
skolorna. NBV betonar vikten av samverkan med bl. a. studieförbund och
folkrörelser. '

Vad beträffar kostnader och finansiering på videogramområdel stöder flertalet remissinstanser utredningens förslag om en särskUd skatt på videoutrastning och kassetter. Endast SAF, IFPI, Sveriges Radio- och Hemelektronikleverantörer, Sveriges radiohandlares riksförbund och Medborgarskolan avstyrker förslaget, bl.a. med hänvisning till att man i svensk skaltepoUtik strävar efter att avveckla punktskatter.

Videotekningen har närmast karaktären av lyxartikel anser rektorsämbetet vid Uppsala universUet, och nyttjandet bör därför så långt som möjligt göras självbärande.

LO, SIL och NBV anser att utbildningsväsendet bör undantas från avgtfter på videoutrastning.

Man kan inte acceptera att videogramtekniken ger hörselskadade nya skatter utan att de får full tillgång till tekniken menar Riksförbundet för Döva och Hörselskadade Barn.

Sveriges Dövas Riksförbund anser att inkomsterna från videogramavgtf-terna bör användas för stöd fill produktionen av videogram på teckenspråk. Liknande åsikter framförs av TPB, HCK och Jämtlands läns landstings utbildning och kuUurnämnd.

RRV anser att det inte föreligger några principiella invändningar mol all avgtfter och skatt tas ut men kan inte ansluta sig till tanken att sådana avgtfter och skatter specialdeslineras som utredningen föreslår, den skaU gå in på budgetens inkomstsida och bU föremål för budgetprövning i vanlig ordning. Det finns inte heller bärande skäl för alt förslaget om ell statligt

Prop. 1981/82:111 160

engångsbidrag för videoutrastning skall kunna utgå till ideella organisationer utomlands, och därför avstyrker RRV förslaget.

Svenska utlandsskolors förening framhåller att det föreslagna engångsbeloppet på lOOOOkr. till stöd åt missions- och bislåndsslafioner saml utlandsskolor troligen inte är tillräckligt. Däremot finner Svenska Missionsrådet de föreslagna finansieringsvägarna vara tillfredsställande.

Svenska Filminstitutet anser att merparten av de förväntade intäkterna från en videoavgift bör tillföras den svenska filmen. Biografen är den sektor av den tradionella medieindustrin som kommer hårdast alt drabbas av den s.k. videovågen. Del vore eventuellt också motiverat med en särskild avgift på hyrvideofilmer som stöd till biograferna.

ALB delar utredningens uppfattning att uppbyggnaden av del centrala registret bör finansieras av staten. Givetvis bör möjligheterna all delfinansiera driften med ett uttag av avgifter från användarna undersökas närmare. Principerna för avgiftsuttaget bör klargöras närmare i en fortsalt utredning.

Även Bibliotekstjänst AB delar utredningens uppfattning att anmälan till registret skaU vara avgiftsfri. Avgtflsbeläggning i anslutning till kalalogul-tag eller on line-sökning kan ske enligt beprövad teknik inom BUMS/ LIBRIS.

FilmCentrum anser att en högre avgift bör kunna tas ul på utomnordiska ' program för att stödja en inhemsk produktion och för alt i någon mån motverka de ojämlika konkurrensvillkor som råder. För alt delta inte skall slå mot kvalilelsvideogram måste förslaget kompletteras med ett importstöd tUl dessa.

Utredningens förslag all finansiera videogramverksamhelen genom en avgtfl på bibliotekens utlåning stöds av SAF, som annars befarar ytterligare minskal publikunderlag för biograferaa, och LRF. Negativa fiU förslaget om avgift är bl.a. barnfiilmrådet, folkbiblioteksutredningen, TCO, DIK-förbundet och Jämtlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. TCO framhåller att folkbiblioteken av kultur- och fördelningspolitiska skäl, bör tiUhandahålla avgiftsfria kvaUletsprodukter. Lö, KLYS, Sveriges Författarförbund, SAB:s specialgrupp för barn- och tonårsverksamhet, Film-Centrum, Borås kommuns kuUurnämnd och Studieförbundet Vuxenskolan varnar för att en avgift skuUe kunna skapa ett prejudikat för att också införa avgift på boklån.

Prop. 1981/82:111 161

Bilaga 5

1982 års fllm- och videoavtal

Staten och filmbranschen (företrädd av Sveriges Biografägareförbund, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter) bildade genom avtal den 6 mars 1963 - det s.k. filmavtalel -sltflelsen Svenska Filminsfitulet. I avtalet tog parterna in dels bestämmelser om stiftelsens ändamål, organisation och verksamhet, dels en överenskommelse om att verksamheten skulle bekostas med en tioprocenlig avgift på biljettintäkterna vid biografer som anordnade mer än fem föreställningar i veckan.

Sedan staten sagt upp avtalet tiU upphörande den 1 juli 1983, har parteraa fört förhandhngar om sttflelsens fortsatta verksamhet och om fömtsättningarna för att i liknande avtalsbestämda former fortsätta samarbetet. Parterna har härvid konstaterat att stiftelsens insatser för svensk filmproduktion och i övrigt på filmens område varit fill gagn för filmkonstens bestånd och utveckling i landet. Parterna har därför ansett att sttflelsens verksamhet bör fortsätta.

Med hänsyn tiU videogramteknikens ökade betydelse för produkfion, spridning och visning av film har också videobranschen genom föreningen IFPI-VIDEO deltagit i förhandlingarna.

Parterna - staten, de ovan nämnda företrädarna för filmbranschen och föreningen IFPI-VIDEO - är ense om all stiftelsen Svenska FUminstitutet skall bestå. De är vidare ense om att stiftelsen skall ha fill ytterligare ändamål dels att öka intresset hos allmänheten för film, dels alt främja spridning och visning av värdefull film, och dels att följa den tekniska utvecklingen vad gäller produktion och visning av film, att verksamheten skaU bekostas, förutom med biografavgifier, med avgtfter på inspelade videogram, att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå till stiftelsen samt att villkoren för verksamheten skaU utformas så att en effekfiv och överblickbar medelsförvallning kan komma lill stånd.

Parterna är vidare överens om all verka för alt förelag inom film- och videobranscherna medverkar fill all värdefulla filmer når en vid spridning.

I delta syfte bör branschernas avtalsparter verka för att

- ett kommersieUt utbud av värdefulla filmer finns tillgängligt i videogramform över hela landet,

- värdefulla filmer på kommersiellt rimliga villkor ställs till förfogande för kvalitelsfilmvisningar och att situafionen på mindre orter därvid särskUt beaktas,

- biografer på kommersiellt rimliga viUkor ställs lill förfogande för kvalitelsfilmvisningar som anordnas av annan än biografägaren.

II  Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 111

Prop. 1981/82:111 162

Parterna har samrått med stiftelsen och Filmägarnas Konlrollbyrå Aktiebolag, vilket sistnämnda bolag har undertecknat 1963 års avtal. Mot denna bakgrand har parterna

1. svenska staten,

2. Sveriges Biografägareförbund, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter (nedan gemensamt kallade filmbranschen) och

3. föreningen IFPI-VIDEO (nedan kaUad videobranschen)

träffat följande avtal om den fortsatta verksamheten hos stiftelsen Svenska Filminstitutet.

Inledande bestämmelser

1§ Stiftelsen Svenska FilminstUutet skall ha liU ändamål alt främja värdefull svensk filmproduktion, att öka intresset hos allmänheten för film, att främja spridning och visning av värdefull film, att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område, att främja artistisk och teknisk utbildning saml forskning inom filmens

område,

att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisalioner, filmstudior

och andra sammanslutningar sprida kunskap om filmen,

att medverka till bevarandet av filmer och material av film och kulturhistoriskt intresse,

att verka för internationeUt samarbete i här berörda avseenden,

att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen,

saml all i övrigi verka för ändamål inom filmens område.

Stiftelsen skall förvalta de avgifter som inflyter liU följd av detta avtal

saml de medel som tillfaller stiftelsen genom dess verksamhet eller eljest,

allt för de ändamål som anges i denna paragraf.

2§

Stiftelsens verksamhet leds av en styrelse. Dessutom finns ett förvaltningsråd och vissa nämnder för särskilda ärenden. Stiftelsen har vidare en verkställande direktör.

3§

Med film avses i detta avtal även videogram i alla de faU där det är praktiskt lämpligt och motiverat.

Om styrelsen 4§

Styrelsen skall bestå av sju ledamöter jämte tre suppleanter, utsedda av regeringen, som tiUika utser styrelsens ordförande.

Prop. 1981/82:111 163

Styrelsens ledamöter och suppleanter skall utses för en tid av högst tre år i sänder.

Den som varit ledamot under två mandatperioder får utses lill ledamot för ytterligare en period endast om särskilda skäl föreUgger. Motsvarande gäller suppleant.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

5§ Styrelsen skall ha sitl säte i Stockholm.

6§

Styrelsen beslutar om fördelningen av de under räkenskapsåret influtna medlen i enlighet med de närmare bestämmelser som anges i 32§. Den faststäUer för varje räkenskapsår en budget för verksamheten.

Styrelsen avgör i övrigt sådana viktigare frågor rörande stiftelsens verksamhet, organisation och ekonomiska förvaltning som inte enligl bestämmelser i detta avtal eller dess bilagor ankommer på andra organ hos stiftelsen.

7§

Ordföranden skall tillse att sammanträden hålls när del behövs. Om styrelseledamot eller verkställande direktören fordrar att styrelsen sammankallas, skall en sådan begäran efterkommas.

Styrelsen är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller suppleanterna för dem är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta enar sig om eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

Verkställande direktören har rätt att närvara och yttra sig vid sammanträde med styrelsen.

Om förvaltningsrådet 8§

Förvaltningsrådet är ell rådgivande organ till styrelsen.

Rådet består av trettio till fyrtio ledamöter som för en lid av mellan ett och tre år utses av film- och videobranschernas, filmarbelarnas och andra av sttflelsens verksamhet berörda organisationer.

9§

Styrelsen utväljer, i samråd med film- och videobranscherna, senast i mars varje år de organisationer som skall få möjlighet att utse ledamöter i förvaltningsrådet.

Prop. 1981/82:111 164

10 §

Den som är ledamot i förvaltningsrådet får inle samtidigt vara verkställande direktör i stiftelsen eller ledamot i styrelsen eller någon av de nämnder som anges i 16 §.

11§

Förvaltningsrådet utser inom sig ordförande, vice ordförande och del eller de utskott som behövs.

12        §

Särskilt viktiga ärenden får avgöras av styrelsen endast efter förvaltningsrådets hörande. Styrelsen får vidare inhämta rådets synpunkter i andra ärenden av störte betydelse.

Rådet granskar stiftelsens verksamhetsberättelse och avger snarast efter granskningen utlåtande däröver tUl regeringen.

13        §

Förvaltningsrådet sammanträder på kallelse av styrelsen.

Rådet sammanträder när styrelsen eller minst sex ledamöter i rådet begär det. Sammanträde skall alltid hållas dels inom två veckor efter det stiftelsens verksamhetsberättelse färdigstäUls, dels så snart förslag till budget för stiftelsens verksamhet föreligger.

Vid rådets sammanträden skall styrelsen närvara. Till sammanträdena kan kallas de anställda hos stiftelsen som rådet önskar höra.

14        §

Närmare bestämmelser om förvaltningsrådets verksamhet - såsom om beslutförhel, kallelser lill sammanträden och protokoll - skall antas av styrelsen efter hörande av rådet.

Om styrelsen därvid i något avseende har annan uppfattning än rådet, skall styrelsen underställa regeringen den frågan. Regeringen meddelar därefter behövliga bestämmelser i frågan.

öm verkställande direktören

15        §

Stiftelsens verkställande direktör skall utses av styrelsen. Han får ej vara ledamot i styrelsen.

Direktören skall handha den löpande förvahningen enligt riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.

öm nämnderna

16        §

Hos stiftelsen skaU finnas två garantinämnder för långfilm, en garantinämnd för kortfilm, en visningsnämnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm.

Prop. 1981/82:111 165

Närmare bestämmelser om nämndernas sammansättning och uppgifter finns i bilagorna 3, 4 och 5.

Vissa bestämmelser för stiftelsen

17       §

Utöver vad som följer av bestämmelserna i delta avtal eller dess bilagor skall styrelsen genom arbetsordning eller särskilda beslut bestämma om de närmare verksamhetsformerna för sltflelsen.

18       §

Stiftelsens räkenskapsår (verksamhetsår) skall vara den 1 juli-den 30 juni.

För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och räkenskaper utser regeringen årligen tre revisorer jämte suppleanter, av vilka en revisor och en suppleant utses på förslag av Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen. Två av revisorerna, liksom suppleanterna för dessa, skall vara auktoriserade revisorer.

Senast den 1 november skall berättelse för nästföregående räkenskapsårs förvaltning jämte räkenskaper överlämnas till revisorerna. Dessa skall därefter senast den 1 december tUl styrelsen och förvaltningsrådet avge revisionsberättelse.

19       §

Stiftelsens verksamhetsberättelse skall senast den 15 januari överlämnas till regeringen, filmbranschen, videobranschen och förvaltningsrådet. Regeringen beslutar huravida ansvarsfrihet skaU beviljas.

20       §

Stiftelsen skall vara undantagen från tillsyn enligl lagen (1929:116) om fiUsyn över stiftelser.

21       §

Regeringen fastställer ersättning lill styrelsens ledamöter och suppleanter ävensom liU revisorer och suppleanter för dessa. Regeringen fastställer vidare ersättning till ledamöter i förvaltningsrådet och i nämnderna för särskilda ärenden.

Styrelsen bestämmer i övrigt löner, arvoden och anställningsvillkor.

öm efterlevnaden av avtalet

22       §

FUmbranschen och videobranschen förbinder sig att verka för att detta avtal efterlevs. Organisationer som är bundna av avtalet är pliktiga att söka förmå sina medlemmar att följa avtalets bestämmelser.

12   Riksdagen 1981182. I saml. Nr 111

Prop. 1981/82:111 166

öm biografavgifterna

23      §

Biografägare eller den som eljest anordnar biografföreslällning (nedan kallad biografägare) skall till stiftelsen erlägga en avgift, motsvarande lio procent av bratlobiljetfintäklen vid föreställningen. Med sådan inläkt avses brattoinkomsl enligl de av Filmägarnas Konlrollbyrå Aktiebolag faslällda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser. Filmhyra skall inle utgå på den del av intäkten som utgör avgifien.

24        §

Avgift skall inte utgå för biografföreslällning på sådant fasl visnings-ställe, där det enligt del register som förs av KonlroUbyrån ges högst fem förestäUningar i veckan utöver barnmatinéer.

Med baramatiné avses föreställning som riktar sig till barn och som börjar senast klockan 17.

Om biografföreställningar har anordnats i syfte att kringgå bestämmelserna om avgtftsplikl, får styrelsen besluta alt avgiftsplikl föreligger. Innan styrelsen beslutar i sådant ärende skall styrelsen höra biografägaren och dennes organisation.

Styrelsen får medge befrielse från avgift för biografföreslällning, där film- och biografhyra avslås och där biljellinläkterna anslås lill välgörande ändamål.

För visning av film, som på säll gällde före den 1 juli 1963, förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfle, skall avgift inte utgå.

25      §

Biografägaren skall redovisa och betala in avgifterna direkt fill stiftelsen. Antalet redovisningsperioder skall vara minst sex om året. Regler härom skall faslstäUas av stiftelsen efter samråd med filmbranschen.

Redovisningen skall ske på formulär, som fastställs av KonlroUbyrån. För redovisning och inbetalning av avgiftsmedlen skaU i övrigi tUlämpas de av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser. I dessa bestämmelser skaU stadgas, att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala filmhyra.

Biografägaren är skyldig alt låta stiftelsen genom kontrollant granska hans räkenskaper såvitt gäller avgiflsredovisningen.

26      §

Från berörda biografägare skall snarast genom KonlroUbyråns försorg införskaffas och fill stiftelsen överlämnas förbindelse att betala avgift enligt detta avtal och alt i övrigi följa bestämmelserna i avtalet. Förbindelsen skall ha den lydelse som framgår av bilaga 1.

Biografägare som underlåter att avge sådan förbindelse skall avstängas

Prop. 1981/82:111 167

från filmleverans. Sker inle sådan avstängning, sedan begäran därom framställts av sltflelsen, är vederbörande filmuthyrare skyldig att gentemot stiftelsen svara för de avgifter som därefter belöper på sådan föreställning vid vilken av honom uthyrd film förevisas.

27 §

Den överenskommelse om återbetalning av erlagd avgift tiU vissa anordnare av biografförestäUningar som intogs i 17 § tredje stycket i 1963 års filmavtal skall fortfarande gälla. Paragrafens lydelse enligt 1963 års avtal framgår av bilaga 7.

öm videoavgifterna

28        §

Den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av videogram (videogramuthyrare) skall erlägga vissa avgifter lill stiftelsen. Avgifterna utgår för de videogram som utges genom att föras i handeln för uthyraing direkt tUl kunder för enskilt brak. Avgtften utgör för varje videogram som innehåller en långfilm enligt definifionen i bilaga 3 punkt 3 fyrfio kr. För varje videogram som innehåUer en kortfilm utgör avgiften tjugofyra kr. För videogram som innehåller flera långfilmer utgår avgift för vae långfilm. Avgift såsom för långfilm utgår för videogram som innehåller flera kortfilmer med en sammanlagd visningslid motsvarande en eller flera långfilmer.

29        §

Om verksamheten har anordnats i syfte att kringgå bestämmelserna om avgtftsplikl får styrelsen besluta att avgiftsplikl föreligger. Innan styrelsen beslutar i sådant ärende skall den höra uthyraren och videobranscben.

30        §

Avgifterna skall betalas in liU sltflelsen enligt regler som fastställs av stiftelsen efter samråd med videobranschen. För redovisning och inbetalning av avgiftsmedlen skall i övrigi tillämpas av Kontrollbyrån fastställda regler. Bland reglerna skaU finnas en bestämmelse om att underlåtenhet all betala avgtft likställs med underlåtenhet alt betala för levererade videogram.

Videogramuthyraren är skyldig alt låta stiftelsen genom kontrollant granska hans räkenskaper såvitt gäller avgiftsredovisningen och hans innehav av avgtftspliktiga videogram.

Kostnaderna för avgiftsuppbörden och kontrollverksamheten skall betalas av stiftelsen.

Prop. 1981/82:111 168

31      §

Från berörda videogramuthyrare skall snarast genom videobranschens försorg införskaffas och till stiftelsen överlämnas förbindelse alt betala avgtfl enligt detta avtal och att i övrigt följa bestämmelserna i avtalet. Förbindelsen skaU ha den lydelse som framgår av bilaga 2.

Som föratsättning för leverans av videogram till videogramuthyrare skall gälla att uthyraren avgett sådan förbindelse till stiftelsen.

För leveranserna av videogram skaU vidare gälla dels att underlåtenhet av videogramuthyraren att betala avgtft lill stiftelsen likställs med underlåtenhet att betala för levererade videogram, dels alt underlåtenheten medför att uthyraren kan avstängas från vidare leveranser.

Om förvaltningen och användningen av stiftelsens medel

32      §

De avgiftsmedel som enligt detla avtal skall tillfalla stiftelsen liltförs en fond. Fonden kan också tillföras statsbidrag och andra typer av bidrag. De medel som sålunda tillförs fonden och ränteintäkterna på dessa skall användas för följande ändamål:

A.   Lägst tjugo procent används för stiftelsens engagemang i produktion
av svensk film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel för att
möjliggöra förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart
konstnärlig inriktning.

B.   Lägst trettiofem procent används för produktionsgarantier till svens
ka långfilmer.

C.   Lägst fem procent används för produktionsgarantier till svenska
kortfilmer.

D.   Lägst fem procent används för att främja spridning och visning av
värdefull film.

E.   Högst tjugofem procent används för stiftelsens gemensamma förvalt
ning, för administrafiva basresurser för verksamheten under punkterna
A—D samt i övrigi för de filmkulturella ändamål som sltflelsen skall främja
i sin verksamhet.

F.   Tre procent används av film- och videobranscherna för branschfräm
jande ändamål.

Inkomster som uppkommer i verksamhet som bekostas under punkterna A, B eller C, l.ex. inkomster av filmer eller ej ianspråklagna produktionsgarantier, tillförs fonden och används enligt styrelsens bestämmande för ändamål under A, B eller C. Inkomster som uppkommer i verksamhet som bekostas under punkterna D eller E fillförs fonden och används enligt styrelsens bestämmande för ändamål under D eller E.

Det ankommer på styrelsen att av tillgängliga medel årligen avsätta de reserver som anses erforderliga.

Om det sammanlagda belopp som fillförs fonden enligt första stycket under ett verksamhetsår översfiger 100 milj. kr. i prisläget den 1 juU 1982

Prop. 1981/82:111 169

skall i stället för ovan angivna procenttal tillämpas de procenttal som anges i bilaga 6.

Avslutande bestämmelser

33        §

Detta avtal träder i kraft den 1 juli 1982 och skall gälla fiU och med den 30 juni 1991.

34        §

Filmer, som har färdigstäUls före den 30 juni 1983 och som har beviljats garantier enligt 1963 års filmavtal, är berättigade till kvalitetsbidrag i enlighet med reglerna i 1963 års avtal.

35        §

Sedan avtalet varit i kraft tre år, får varje part påkalla överläggningar med övriga parter oiO villkoren i detta avtal. Samma rätt har part sedan avtalet gällt i sex år.

36        §

Staten får säga upp avtalet, om filmbranschen eller videobranschen bryter mot avtalet.

Filmbranschen får säga upp avtalet, om nöjesskatt för biografföreställningar återinförs ellef om annan skatt av väsentligen samma karaktär och effekt införs eUer om mervärdeskatt införs på filmvisning. Detsamma gäller, om rätten att göra avdrag för biografavgiften vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för inkomst begränsas eller avskaffas.

Videobranschen får säga upp avtalet, om skatten på oinspelade videokassetter avskaffas eller om särskild kassettskatt eller liknande pålaga läggs på inspelade videogram. Detsamma gäller, om rätten att göra avdrag för videoavgiflen vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för inkomst begränsas eller avskaffas.

37        §

Om avtalet inte sägs upp senast två år före utgången av avtalstiden, föriängs del automafiskt med tre år för varje gång.

38        §

Uppsägning från filmbranschens sida gäller endast om den har undertecknats av minst tre av de fem branschorganisationerna.

39       §

Om avtalet sägs upp till upphörande vid avtalstidens utgång, skall de avgtfter som redovisjis för de två sista åren av avtalstiden användas enligt beslämmelseraa i avtalet, om parterna ej enas om annat.

Prop. 1981/82:111 170

Om avtalet upphört att gälla, får regeringen förordna att stiftelsen skall träda i Ukvidation. I sådant faU har regeringen tillika att utse en likvidator. Stiftelsens behållning, med undanlag av de för de två sista avtalsåren redovisade avgifterna, fillsktftas staten att användas för stiftelsens allmänna ändamål.

Förordnas ej om likvidation, skall sltflelsen bestå, tUl dess regeringen förordnar annorlunda. Stiftelsens fillgångar, med undanlag av de för de tvä sista avtalsåren redovisade avgifterna, skall i sådant fall allljäml förvaUas av stiftelsen för dennas allmänna ändamål. Därvid är sltflelsen dock inle längre bunden av avtalets regler rörande fördelningsprinciper.

Avgifter, som erlagts i förskott och som avser videogram vilka förs i handeln för uthyrning efter det att avtalet upphört att gälla, skall återbetalas av stiftelsen.

40        §

Styrelsen får besluta om ändring av bestämmelserna i bilaga 3. För giltighet av sådant beslut krävs godkännande av regeringen. Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen.

41      §

Tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eUer om rättsförhållanden som har sin grand i avtalet skall avgöras genom skiljedom enligl lag.

42        §

Detta avtal är från statens sida träffat under fömtsättning av regeringens godkännande.

43        §

Till delta avtal har fogats vissa prolokollsanteckningar som bUaga 8.

Detta avtal har upprättats i sju likalydande exemplar av vilka staten lagU ett, filmbranschen fem och videobranschen ett.

Slockhoim den 2 mars 1982

För staten Ulf W Lundin

För Sveriges Biografägareförbund

Lennart Frankzén Thorbjörn Riese

För Folkels Husföreningarnas Riksorganisation Åke Wictorsson

Prop. 1981/82:111 171

För Föreningen Våra Gårdar Ragnar Rundlöf

För Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a. Nils Persson

För Föreningen Sveriges Filmproducenter

Göran Lindgren Rolf Österberg

För föreningen IFPI-VIDEO Eddie Landqvist

Mot ovanstående avtal har Filmägarnas Kontrollbyrå Akfiebolag intet att erinra. Anders Wiklund

Prop. 1981/82:111 172

Underbilaga 1

Förbindelse; biografavgift

Undertecknad anordnare av biografföreställning/biografägare, som har tagit del av 1982 års film- och videoavtal och de särskilda regler som föratsätts i avtalets 25 §, ålar sig härigenom gentemot stiftelsen att under den tid avtalet är i kraft betala in avgift enligt avtalet och låta stiftelsen genom av denna utsedd kontrollant granska räkenskaperna såvitt gäller avgtftsredovisningen, att i övrigi följa avtalets bestämmelser samt att godtaga att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala filmhyra.

Prop. 1981/82:111 173

UnderbUaga 2

Förbindelse; videoavgift

Undertecknad videogramuthyrare, som tagit del av 1982 års film- och videoavtal och de särskilda regler som föratsätts i avtalets 30 §, åtar sig härigenom gentemot sltflelsen att under den tid avtalet är i kraft betala in avgift enligt avtalet och låta stiftelsen genom av denna utsedd kontrollant granska räkenskaperna såvitt gäller avgiftsredovisningen och innehavet av avgtftspliktiga videogram, att i övrigt följa avtalets bestämmelser samt att godtaga att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala för levererade videogram.

13   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr III

Prop. 1981/82:111 174

Underbilaga 3

Medel för produktion av svensk fllm

Enligt 32§, punkterna A, B och C, skaU vissa medel användas för produktion av svensk film. I denna bUaga ges närmare be stämmelser om användningen av dessa medel.

Gemensamma bestämmelser

1. En film anses som svensk under förutsättning

a)  att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt
bolag eUer annan svensk sammanslutning eller institution,

b) att filmens produktion finansieras uteslutande med svenskt kapital och

c) att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

2. Film,som tillkommit i samverkan mellan svenska och utländska intressen, s. k. samproducerad film, skall likställas med svensk film under föratsättning dels att den svenska kapitalinsatsen uppgår tiU minst tjugofem procent av produktionskostnaden för filmen, dels alt den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

3. Med långfilm avses film som har en visningstid motsvarande minst 2000 meter i 35 mm format (eller motsvarande i andra format) och är avsedd för normal biografpremiär med normal biografexploatering.

Produktionsgarantier till svenska långfilmer

4. Selektivt stöd i form av produktionsgarantier kan utgå till svenska långfilmer med konstnärlig inriktning och under föratsättning att de ekonomiska, tekniska och personella resurserna för produktionens genomförande föreligger.

5. Stödet syftar till en fri konstnärlig utveckling av svensk långfilm under bibehållande av filmens karaktär som massmedium, dvs. dess inriktning mot en stor publik. Det skaU inte styra produkfionerna i en viss konstnärlig riktning, ej heller ge företräde åt någon eller några sådana riktningar framför andra.

6. Produktionsgarantierna täcker förluster upp tUl en viss andel av filmens produktionskostnad, dock högst med visst belopp.

Produktionsgarantier till samproducerade filmer beräknas på grandval av den svenska filmproducentens andel av produktionskostnaderna.

För filmer som har tiUkommit i samverkan mellan svenska filmproducenter och företag inom Sveriges Radio-koncernen eller i samverkan mellan svenska filmproducenter och stiftelsen gäller följande.

a) Om den svenska filmproducentens andel av produkfionskostnaden är lägst femtio procent och om produktionsarbetet är utlagt på företag utanför

Prop. 1981/82:111 175

Sveriges Radio-koncernen respektive stiftelsen, skall produktionsgarantin beräknas på hela den svenska andelen av produktionskostnaden. I denna kostnad skaU därvid inräknas den del som belöper på företag inom Sveriges Radio-koncernen eller sltflelsen.

b) Om villkoren enligt a) inte är uppfyllda, skall filmen likställas med samproducerad film vid beräkning av produktionsgarantin. Beräkningen skaU då göras på gmndval av den svenska filmproducentens andel av produktionskostnaden, efter avdrag av den del som belöper på företag inom Sveriges Radio-koncernen respekfive stiftelsen.

c) För att produktionsgaranfi skall kunna utgå till film som har fiUkom-mit i samverkan med företag inom Sveriges Radio-koncernen krävs även att filmen först visas på biografer och tidigast arton månader efter biografpremiären i svensk television. Styrelsen får medge undanlag från arton-månadersregeln om del begärs av filmens producent.

7. Beslut om produkfionsgaranlier fattas av endera av två nämnder, som var och en disponerar hätften av den garantiram som styrelsen fastställer. Nämnderna kallas garantinämnder för långfilm.

8. Beslut av garanlinämnd att avslå ansökan om produktionsgaranti lill samproducerad film på grand av att föratsättningarna i punkterna 1 och 2 inte är uppfyllda, kan av producenten underställas styrelsen för förnyad prövning.

9. Produktionsgaranti till en och samma filmproduktion får beviljas endasi av en garantinämnd.

10. Garantinämndema har en gemensam ordförande ulan rösträtt, vilken utses av stiftelsens styrelse. Denne är sammankallande för nämnderna.

11. Varje garantinämnd består, föratom av ordföranden, av fem ledamöter och tre suppleanter. I den ena nämnden utser filmbranschen fyra ledamöter och två suppleanter medan Svenska tealerförbundel utser en ledamot och en suppleant. I den andra nämnden utser filmbranschen en ledamot och en suppleant medan Svenska tealerförbundel utser fyra ledamöter och två suppleanter.

12. Den som är ledamot eller suppleant i garanfinämnd får inte samtidigt vara ledamot eUer suppleant i styrelsen eller ledamot i förvaltningsrådet.

13. Ledamöter och suppleanter i garantinämnderna utses senast i mars varje år för elt år i sänder.Den som under två på varandra följande år har varit ledamot, dock ej ordförande, eller suppleant får inte på nytt utses tUl ledamot eller suppleant förrän tre år har förflutit sedan närmast föregående mandatperiod avslutades.

14. Ledamot och suppleant i garanfinämnd är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eUer andra intressen.

15. Vid sidan av produkfionsgaranlier kan garantinämnderna besluta om särskilda anslag för utarbetande av underlag för filmproduklionspro-jekt. Styrelsen bestämmer det sammanlagda beloppet av sådana anslag.

Prop. 1981/82:111 176

16. Varje garantinämnd skall årligen avge berättelse för närmast föregående verksamhetsår. Berättelserna överlämnas senast den 1 november till styrelsen och förvaltningsrådet.

17. Närmare bestämmelser om produklionsgarantier enligt 32 §, punkt B, och för garantinämndernas verksamhet fastställs av styrelsen. Innan styrelsen beslutar om sådana bestämmelser skall den inhämta yttranden från Föreningen Sveriges Filmproducenter och Svenska tealerförbundel. Bestämmelser om högsta garantibelopp, garantiernas andel av produkfionskostnaden, beräkning och fastställelse av produkfionskostnader och filmintäkter, avtrappning av garantibelopp samt återbetalning och slutreglering av garantibelopp fastställs i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Produktionsgarantier till svenska kortfilmer

18.   Närmare bestämmelser om produktionsgarantier liU svenska kort
filmer samt om sammansättning av och uppgifter för garantinämnden för
kortfilm fastställs av styrelsen i samråd med Svenska teaterförbundet samt
efter yttrande av Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobrans
chen. Minst hälften av det årliga garantibeloppet skall avse kortfilm för
barn.

Stiftelsens produktion av svensk film

19.   Sttflelsens produktion av svensk film skall ha klart konstnärlig in
riktning och omfatta såväl filmer för biografvisning som filmer som med
avseende på format och ämnesinnehåll är avsedda att i första hand distri
bueras på annat sätt. Behovel av film för barn och ungdom skaU härvid
särskill beaktas. Lägst tio procent av tillgängliga medel skall användas till
kortfilm, företrädesvis för bam.

Prop. 1981/82:111 177

UnderbUaga 4

Medel för spridning och visning av värdefull fllm Annan fllm än barn- och ungdomsfllm.

Enligt 32 §, punkt D, skall vissa medel användas för att främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skaU av styrelsen fördelas på två belopp, ett för värdefuU film för barn och ungdom och ett för annan värdefull film.

I denna bilaga behandlas användningen av medlen för annan film än barn- och ungdomsfllm.

1. De medel som är avsedda för annan film än bara- och ungdomsfilm fördelas av visningsnämnden.

2. Visningsnämnden skall vid fördelningen av medlen främja verksamhet som syftar till att öka möjligheterna att se värdefull film och att öka intresset för sådan film. Medlen får användas för import, spridning, marknadsföring eller andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för kvalitetsfilm. Ytterligare riktlinjer för verksamheten kan meddelas av regeringen.

3. Visningsnämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter. De utses av regeringen för högst tre år. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden får ej utses till ledamot eller suppleant för den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder det. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

4. Visningsnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta enar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

5. Ledamot och suppleant i visningsnämnden är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

Prop. 1981/82:111 178

Underbilaga 5

Medel för spridning och visning av värdefull fllm Film för barn och ungdom

Enligt 32 §, punkt D, skall vissa medel användas för all främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skall av styrelsen fördelas på två belopp, ett för värdefull film för barn och ungdom och ell för annan värdefuU film.

I denna bUaga behandlas användningen av medlen för film för barn och ungdom.

1.   De medel som är avsedda för film för barn och ungdom fördelas av
nämnden för barn- och ungdomsfllm.

2. Nämnden för barn- och ungdomsfilm skall vid fördelningen av medlen främja verksamhet som syftar lill all öka möjligheterna all se värdefull film och att öka intresset för sådan film hos barn och ungdom. Medlen får användas för import, spridning, informationsverksamhet och granskning samt marknadsföring eller andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för kvalilelsfilm. Ytterligare rikfiinjer för verksamheten kan meddelas av regeringen.

3. Nämnden för barn- och ungdomsfilm beslår av en ordförande och fyra andra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter. De utses av regeringen för högst tre år. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden får ej utses tiU ledamot eller suppleant för den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder det. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

4. Nämnden för barn- och ungdomsfllm sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta enar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

5. Ledamot och suppleant i nämnden för barn- och ungdomsfllm är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

Prop. 1981/82:111 179

Underbilaga 6

Enligl vad som sägs i 32 § sista stycket skaU, om del sammanlagda belopp som tillförs fonden under ett räkenskapsår överstiger 100 milj. kr. i prisläget den 1 juli 1982, andra procenttal tillämpas än som anges i paragrafen. Beräkningen av prisläget skall göras med utgångspunkt i konsumentprisindex totalindex för januari månad under föregående verksamhetsår.

Följande procenttal skall fillämpas:

Ändamål Intäkter (milj. kr.)

101-110 111-120 121-

lägst 20	lägst 20	lägst 20
lägst 35	lägst 34	lägst 34
lägst    5	lägst    5	lägst    5
lägst    5 högst 24	lägst    5 högst 23	lägst    5 högst 22
3	3	3
2	4	6

A. Stiftelsens engagemang i produktion
av svensk film

B. Produktionsgarantier till svenska
långfilmer

C.         Produktionsgarantier lill svenska
kortfilmer

D.         Spridning och visning av värde
full film

E. Stiftelsens förvaltning m. m.

F. Film- och videobranschema för
gemensamma ändamål
(G.) Stöd till produktion av värdefulla
videogram

Om det blir aktuellt att införa stöd till produktion av värdefulla videogram i enlighet med punkt G ovan, dvs. tiU filmer som är avsedda all i första hand spridas i videogramform, skall parterna uppta överläggningar om utformningen av detta produkfionsstöd.

Prop. 1981/82:111 180

Underbilaga 7

17 § tredje stycket i 1963 års fllmavtal

hade följande lydelse

TUl anordnare av biografföreslällning som under år 1962 med tillämpning av gällande regler helt eller delvis erhålUt befrielse från nöjesskatt med hänsyn till behållningens användande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, skall sltflelsen i den mån anordnaren icke eljest erhåller kompensation för bortfall av denna förmån, återbetala den erlagda avgiften för föreställningen. Talan må icke föras mot stiftelsens beslut i detta hänseende.

Prop. 1981/82:111 181

UnderbUaga 8

Protokollsanteckningar

Allmänna anteckningar

1. 1982 års film- och videoavtal föratsätter att stiftelsen består enligt överenskommelsen i 1963 års filmavtal. I övrigt ersätter det nya avtalet helt det gamla avtalet. Parteraa har funnit det lämpligt att låta det nya avtalet, så långt möjligt, ansluta till det gamla avtalets uppläggning och systematik. Åtskilliga avsnitt har sålunda förts över oförändrade, efter viss modernisering av texten. Sakliga ändringar av vikt har gjorts i följande paragrafer i det gamla avtalet.

Paragraf eller bilaga i del	Paragraf eller bilaga
gamla avtalet	(motsv.) i det nya avtalet
2§	1§
3§	4§
5§	2§
18 §	32 §, bilaga 3
]9§	bilaga 3
20 §	bilaga 3
24 §	40 §
bilaga 2	34 §
bilaga 3	bilaga 3

2. Parternas förklaring att stiftelsen skall bestå innebär bl. a. att alla de rättigheter och skyldigheter som stiftelsen har — och som inte uttryckligen avser förhållanden endast enligt 1963 års filmavtal eller tid före utgången av juni 1982 — gäller också efter det att 1982 års avtal trätt i kraft.

3. Parterna avser med videogram i detta avtal inte den s.k. videoskivan. De har inte kunnat bedöma skivans betydelse för avtalsvillkoren och föratsätter därför att särskilda överläggningar om den kan komma att behövas under avtalsperioden.

Partema är införstådda med att verksamheten vid sltflelsen, inom ramen för vad avtalet bestämmer, skall bedrivas med beaktande av de uttalanden som statsmakteraa gör om inriktningen av de filmpolifiska åtgärderaa i l.ex. propositionen 1981/82:111 om vissa filmfrågor m. m.

Särskilda anteckningar till vissa paragrafer i avtalet TiU4§

Regeringen kommer vid sammansättningen av styrelsen att sträva efter att tiU ledamöter och suppleanter bl.a. utse personer som har sakkunskap och erfarenhet från skUda håll på film- och videoområdet.

TiU 6 och 32 §§

Statsbidrag kan komma att utgå dels tiU fonden för fördelning enligt de i 32 § intagna procenttalen, dels direkt för särskilt angivna ändamål.

Prop. 1981,'82:111 182

Parterna har föraisatt att fondens medel skall användas på följande sätl.

Av medel som skall användas enligl punkt A får styrelsen besluta om bidrag till en eller flera filmverkstäder.

Beslut om förhöjda produklionsgarantier lill långfilmer som har klart konslnäriig inriktning fattas av garantinämnderna för långfilm. Styrelsen meddelar övriga bestämmelser för de förhöjda produktionsgarantierna.

De medel som skall användas enligt punkt C motsvarar bl.a. medel som under budgetåret 1981/82 har anvisats tiU konstnärsnämnden för projektbidrag fill produktion av film.

De medel som skall användas enligl punkt D motsvarar bl.a. de medel som under budgetåret 1981/82 har använts som bidrag tiU stiftelsen för import och distribution av barnfilm, lill Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för spridning av värdefuU film och fill försöksverksamhel med filmvisning i nya former, del av de medel som anvisats tUl statens ungdomsråd för granskning av barnfilm m.m. samt de medel som av stiftelsen under verksamhetsåret 1981/82 har använts för stöd till Sveriges förenade filmstudios och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios.

Under punkt E skall resurser inrymmas för bl.a. följande verksamhet, nämligen gemensamma förvaltningskostnader, cinemalekel, förlagsverksamheten och bevakning av den tekniska utvecklingen i fråga om produktion och visning av film samt informationsverksamhet inom och utom Sverige. Vidare ingår administrativa basresurser för stiftelsens engagemang i produktion av svensk film samt för produkfionsgaranlierna lill svenska långfilmer och kortfilmer, för import och distribution av barnfilm och annan film, för granskning av barnfilm m.m. samt för övriga åtgärder för att främja spridning och visning av värdefull film. Stiftelsens kostnader för videoavgifterna, såsom uppbörd och kontroll, betalas med medel under punkt E.

Medlen under punkt F skall tillföras film- och videobranschernas samarbelskommillé. Medlen bör bl.a. kunna användas för studium av den tekniska utvecklingen i fråga om produktion och visning av film samt för praktiska försök på dessa områden.

Under ett inledande skede av avtalets gilfighetstid bör styrelsen inom ramen för de regler som anges i 32 § vidta särskilda åtgärder i syfte att förbättra sttflelsens ekonomiska ställning.

TiU 17 §

Partema föratsätter att styrelsen snarast upprättar arbetsordning för stiftelsen.

TiU 23 §

Som framgår av 3 § avses med film i avtalet även videogram. Det innebär i detta sammanhang att det är utan betydelse för avgiftsplikten om film visas med hjälp av videoteknik i stället för med traditionell metod.

Prop. 1981/82:111 183

TiU 28 §

Med uthyrning jämställs försäljning med rätt för köparen att återlämna videogrammet mot att han återfår del av köpeskUlingen eller andra förfaranden där det klart framgår att det är fråga om uthyrning.

För videogram som säljs skaU inte utgå någon avgift. Utvecklingen på videomarknaden kan emellertid motivera att avgtft införs också vid försäljning av videogram. Parterna är därför överens om att särskilda överläggningar i denna fråga kan komma att behövas under avtalsperioden.

Avgifterna skall redovisas särskilt. Parterna utgår från att royalty och annan upphovsrättslig ersättning ej skall beräknas på avgtfterna.

TiU 30 §

För betalning och redovisning av videoavgifterna till stiftelsen kommer leverantörerna och uthyrarna av videogram alt tillämpa ett system med märkning av videogrammen för att visa att de är avgiftspliktiga och att avgiften betalats för dem. Stiftelsen kommer att fillhandahålla sådana med - där så överenskoms - för varje leverantör företagsspectfik logotyp.

Avgifterna till sltflelsen skall betalas in och redovisas antingen kvartalsvis i efterskott, mot avräkning i förekommande fall, av dem som levererar videogram lill videogramuthyrarna eller direkt i förskoll av uthyrarna för de fall videogrammen inte redan vid leveranstillfället försetts med märken av leverantören.

TiU 31 §

Parterna utgår från att det är förenligt med den näringsrättsliga lagsttft-ningen alt leverantören av videogram avstänger videogramuthyraren från leverans av videogram om uthyraren underlåter att betala avgtft till sltflelsen.

TiU 34 §

Kvalitetsbidragen - som enligt 1963 års filmavtal uppgick tiU tio procent av biografavgifterna — skall bekostas med medel under punkt B i 32 §.

TiU 35 §

Bestämmelserna i 35 § syftar till att ge varie part möjlighet alt påkalla överläggningar efter tre respektive sex år. Begär part sådana överläggningar är övriga parter skyldiga att delta i dessa. Däremot innebär 35 § inte någon rätt för part att säga upp avtalet, om hans önskemål om avtalsändringar inte biträds av de andra parterna.

TiU 36 §

Parterna har föratsatt att skatt på oinspelade videokassetter införs den 1 juli 1982 och att videogramuthyrare medges avdrag för videoavgtftema till sltflelsen vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för inkomst.

Prop. 1981/82:111 184

TUl 40 §

Partema har ansett det lämpligt att beslämmelseraa i bilaga 3 - liksom motsvarande bestämmelser i 1963 års fUmavtal - kan ändras i samma ordning som enligt 1963 års avtal, (se 24 § första stycket).

Däremot har parterna inte funnit skäl att i det nya avtalet ta in någon bestämmelse motsvarande 24 § andra stycket i 1963 års avtal. Ändringar med stöd av den bestämmelsen krävde enighet hos alla parter, inbegripet sltflelsen genom fulltalig styrelse.

TiU Bilaga I

Med hänsyn till att hittills gällande förbindelse så klart ansluter tUl 1963 års filmavtal krävs nya förbindelser enligt 1982 års avtal.

Prop. 1981/82:111 185

Innehållsförteckning

Propositionen  .................................................... 1

Proposifionens huvudsakliga innehåll   ..................... 1

Utdrag av protokoll vid regeringenssammanträde den 8 mars 1982 .. 2

1 Inledning ........................................................ 2

2 Föredragandens överväganden ............................ 5

2.1 Utvecklingen på film- och videogramområdel   .. 5

2.2 Den svenska filmpoUliken   ............................ 8

2.3 Videogramutredningen   ............................... 10

2.4 Allmänt om 1982 års film- och videoavtal   ....... 14

2.5 FUminslilulets ställning   ............................... 16

2.6 Produktionsfrågor   ...................................... 17

2.7 Spridning och visning av värdefull film   ........... 20

2.8 Filminsfitutets övriga uppgifter ...................... .. 29

2.9 Finansieringsfrågor   .................................... .. 32

2.10 Vissa ytterligare frågor om avtalet.................. .. 34

2.11 Vissa övriga frågor   .................................... 35

3 Hemställan   .................................................... .. 41

4 Anslagsberäkningar för budgetåret 1982/83   ......... 41

5 Beslut   .......................................................... 49

Bilaga 1   Departementspromemorian (Ds U  1979:5) Den svenska

fllmpolitiken. Lägesbeskrivning och problemorientering  .. 50

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds U  1979:5) Den svenska filmpolitiken.

Lägesbeskrivning och probleminventering   .... .. 91

Bilaga 3   Sammanfattning av  videogramutredningens  (U   1977:05)

slutbetänkande (SOU 1981:55) Video............ 112

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över videogramutred
ningens betänkande (SOU 1981:55) Video   ... 140

Bilaga 5   1982 års film- och videoavtal   ................. 161

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982