6

Motion
1981/82:98

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av proposition 1981/82: §6 om kapitaltillskott till vissa
statliga företag, m. m.

Den svenska välfärden har vuxit fram tack vare enskilda initiativ och fri
konkurrens på lika villkor. En fortsatt positiv utveckling förutsätter att
marknadsekonomin stärks. Fri konkurrens driver fram effektivare produktionsmetoder
samt billigare och bättre produkter. Det leder till god hushållning
med tillgängliga resurser.

Den statliga näringspolitikens uppgift bör vara att ange ramarna för den
ekonomiska verksamheten. Staten skall främja tillväxt och sysselsättning
generellt och inom olika branscher. Beslut som rör tillverkning av enskilda
produkter måste däremot med nödvändighet fattas nära marknaden och
kan inte centraliseras. I den mån direkta statliga insatser blir nödvändiga,
skall de komplettera marknadshushållningen, som alltjämt måste utgöra
grunden för den ekonomiska utvecklingen.

Strukturproblemen inom industrin kan inte avhjälpas genom upprepade
statliga förlusttäckningsbidrag till krisbranscher och krisföretag. Företag
utan överlevnadsmöjligheter måste få läggas ned. Även stödet till företag
med tillfälliga problem bör minska. Sådana företag läggs normalt inte ned,
om de har långsiktiga möjligheter att utvecklas.

Även om näringspolitiken bör vara generell, kan selektiva insatser inte
helt undvaras. Dessa bör dock komma i fråga endast för att överbrygga
rent tillfälliga kriser eller för att underlätta en nödvändig strukturomvandling.
Statens omfattande engagemang i olönsamma branscher och företag
bör begränsas. I lönsamma företag, som staten äger helt eller delvis, bör
staten successivt avveckla sina intressen. Dessa företags framtidsmöjligheter
säkras bäst, om de tvingas anpassa sig till marknadens krav.

Vi beklagar att selektiva stödåtgärder i så hög grad kommit att dominera
näringspolitiken under 1970-talet. Resurserna har därmed undandragits
den utvecklingsdugliga delen av näringslivet. De stora stödinsatserna till
förlustföretagen har också medfört snedvridningar i konkurrensen, bidragstänkande
i näringslivet och en snedbelastning av kapitalmarknaden.
Den bästa näringspolitiken är en ekonomisk politik, som lyckas hålla det
allmänna kostnadsläget på en sådan nivå att en industriell tillväxt på bred
front blir möjlig.

En stor del av industristödet har införts i syfte att förbättra den regionala
balansen i vårt land. Kortsiktigt har stödet bidragit till att hålla uppe
sysselsättningen. Men som industristödsutredningen påpekar i sitt nyligen
avgivna betänkande (SOU 1981:72) innebär det också ”att man i de

Mot. 1981/82:98

7

aktuella regionerna ytterligare försämrar de långsiktiga förutsättningarna
för en balanserad utveckling”. Medan industristrukturen i andra landsdelar
utan statsingripanden successivt anpassas till ändrade förutsättningar,
medverkar industristödet till att en redan otidsenlig struktur bevaras i
stödregionerna. ”Avveckling av konkurrenssvaga verksamheter är i
många väsentliga avseenden en förutsättning för utveckling av konkurrenskraftiga
nya verksamheter”, säger industristödsutredningen.

Utredningen menar vidare att de negativa effekterna på sysselsättningen
av en konkurs ofta överskattas. ”En finansiell rekonstruktion genom konkurs
eller ackord synes i vissa fall kunna förbättra förutsättningarna för
fortsatt drift och reducera behovet av framtida ytterligare stödinsatser.”

Industristödsutredningen påpekar också att flera krisbranscher (gruvor,
varv) har bland de högsta lönelägena inom industrin. En förutsättning för
statligt stöd bör vara att löntagarorganisationerna medverkar till en successiv
nedtrappning av lönenivån i krisföretaget. I den mån detta är löneledande
på sin ort får detta också en positiv regionalpolitisk effekt och ökar
möjligheterna till nylokalisering av företag.

Moderata samlingspartiet hälsar med tillfredsställelse det nytänkande
som kommer till uttryck i industristödsutredningens betänkande och anser
att det i väsentliga avseenden bör läggas till grund för den framtida statliga
industripolitiken.

Statsföretag

1 proposition 1981/82:56 om kapitaltillskott till vissa statliga företag
berörs utvecklingen inom Statsföretagsgruppen. Propositionen konstaterar
att Statsföretag har att räkna med ett kraftigt försämrat resultat under
1981. Det finns anledning att stryka under detta konstaterande.

Utvecklingen inom Statsföretagsgruppen är i själva verket djupt
oroande. Av Statsföretags delårsrapport, som täcker de två första tertialen
1981. framgår att de företag som ingår i den s.k. verksamheten under
normala affärsbetingelser sammantaget åstadkommer en förlust på 335
milj. kr. Undantas den stabila vinstmaskinen Tobaksbolaget, som arbetar
under monopolliknande förhållanden, så når förlusten för resterande företag
hela 500 milj. kr. Av de 16 företag som separatredovisas under rubriken
Verksamhet under normala affärsbetingelser går 10 företag med förlust.

De nya förlustsiffrorna visar på avgörande svagheter i Statsföretagsgruppens
sätt att fungera. Företag som av Statsföretag självt klassas såsom
arbetande under normala affärsbetingelser borde kunna vara lönsamma
någorlunda i nivå med jämförbara företag. Ursäkter kan inte heller sökas i
brist på tillgång till kapital. Såsom framhålls i propositionen har investeringarna
i Statsföretagsgruppen under 1970-talet legat på en nivå som varit
två-tre gånger högre än i övrig industri. Via riksdagen har Statsföretag
från 1971 fram till nu fått tillskott på drygt 9,3 miljarder kronor.

Mot. 1981/82:98

8

De många problemföretagen i Statsföretagsgruppen, där såväl skogsföretag
som läkemedelsindustri i fråga om resultat på ett markant sätt
avviker från resp. bransch i övrigt, kan föranleda endast en slutsats: staten
bör inte driva företag annat än i yttersta undantagsfall, t. ex. när regionalpolitiska
och sysselsättningspolitiska skäl så kräver. Det tycks vara oerhört
svårt för de statliga företagen att nå den effektivitet och den affärsmässighet
som präglar enskilt ägda företag. 1970-talets erfarenheter visar
också att statligt ägande av företag inte bidrar till den industriella förnyelse
som vi så väl behöver. I stället har vi år från år fått bevittna hur statlig
företagsamhet kostar statskassan stora pengar och drar resurser från den
utvecklingskraftiga delen av industrin.

Det är hög tid för statsmakterna att ange nya och mera verklighetsanpassade
riktlinjer för Statsföretagsgruppens verksamhet. Den nu föreliggande
propositionen ger anledning till konstaterandet att vi inte kan fortsätta att
med stora förluster bryta järnmalm, som vi med stora förluster omvandlar
till plåt, som vi med stora förluster tillverkar fartyg av - till glädje för
utländska rederier, eftersom vårt höga kostnadsläge hindrar att vi håller
oss med en egen sjöfartsnäring. Den utredning om de statliga företagens
organisation och framtida ägarförhållanden som tillsattes under den borgerliga
trepartiregeringen avlämnade sitt betänkande i december 1978.
Sedan dess har ingenting hänt. Frågorna befinner sig fortfarande under
beredning, har det hetat från industridepartementet.

Från moderat håll har vi länge förordat en rörligare företagsstrategi inom
Statsföretagsgruppen. Det skulle bli en väsentlig lättnad för statskassan,
om delar av Statsföretagsgruppen kunde försäljas och/eller börsintroduceras.

Inför de nya bevisen på Statsföretagsgruppens svårigheter att fungera är
det nödvändigt att regeringen skyndsamt utarbetar nya riktlinjer för Statsföretags
verksamhet. Dessa bör syfta till en sanering och utförsäljning av
de företag som ingår i den s. k. verksamheten under normala affärsbetingelser.
Vad beträffar Statsföretags uppgifter gentemot de företag där regionalpolitiska
eller sysselsättningspolitiska skäl talar för ett statligt engagemang,
bör en särskild kommitté med kvalificerade företagsekonomiska
experter och parlamentarisk insyn ges i uppdrag att överväga huruvida
Statsföretag är en lämplig organisation för att fullgöra dessa uppgifter.

LKAB

LKAB:s betydelse för Norrbotten som industriell och sysselsättningsmässig
bas är stor. Företaget ger genom sin inriktning på brytning av
Norrbottens malmtillgångar en möjlighet att tillföra vår ekonomi stora
värden i form av exportinkomster. Men detta förutsätter att fortsatt verksamhet
bedrivs på en nivå, såväl volym- som personalmässigt, som är
företagsekonomiskt motiverad. Ett lönsamt LKAB är ett villkor för sysselsättning
och trygghet i regionen.

Mot. 1981/82:98

9

Sorn grund för företagets rekonstruktion ligger LKAB:s strukturutredning
1981. Denna har arbetats fram av en arbetsgrupp bestående av
LKAB:s företagsledning, de fackliga organisationerna och representanter
för Statsföretag. Gruppen har analyserat stål- och malmmarknadens utveckling,
produktions- och produktstruktur, marknadsstrategi, produktivitet,
investeringar, jämvägsfrakter, personalutveckling och kapitalbehov.

På basis av detta analysarbete har följande huvudpunkter för ett lönsamt
företag formulerats:

1) En årsvolym på 25 miljoner ton med inriktning på ökad andel lågfosforprodukter
och pellets.

2) Offensiv marknadsbearbetning med huvudinriktning på EG-området
som ”hemmamarknad”.

3) En 30-procentig förbättring av produktiviteten genom effektivisering
av processer och flöden samt vissa personalbegränsningar.

4) Halverade fraktkostnader genom sänkta fraktpriser från SJ. Kortsiktigt
rationaliseringsarbete av malmbanorna i samarbete med SJ, NSB och
de fackliga organisationerna. Framtida utveckling och nyinvesteringar som
ger effektivitetsvinster och gör företagets fraktkostnader långsiktigt konkurrenskraftiga.

5) En sänkning av den årliga investeringsvolymen till ca 350 milj. kr.
under perioden 1982—1986, vilket ger utrymme endast till för järnmalmsrörelsen
nödvändiga investeringar.

6) En avveckling av sidoengagemang som utvecklats under 1960- och
1970-talen för att koncentrera all kraft på jämmalmsrörelsen.

7) En finansiell rekonstruktion som ger lägre kapitalkostnader och ökad
förmåga att finansiera förluster och investeringar under de närmaste åren.

Regeringens proposition 1981/82:56 innebär i stort att regeringen ställer
sig bakom de åtgärder och målsättningar som läggs fast i LKAB:s Strukturplan
81. Den innehåller främst följande förslag.

1) 600 milj. kr. ställs till SJ:s förfogande under tre år för att reducera
LKAB:s fraktpriser.

2) 700 milj. kr. för nedskrivning av anläggningstillgångar för att anpassa
dessa till den antagna kapacitetssituationen.

3) 800 milj. kr. tillförs företaget och avsätts till en beskattad reserv,
vilken förbättrar företagets soliditet och stärker motståndskraften mot
framtida förluster.

LKAB:s behov av reducerade kapitalkostnader och bevarad soliditet
bör tillgodoses. Industriministern har i sin bedömning av storleken på
erforderligt kapitaltillskott tillgodoräknat LKAB ett betydande men ej
preciserat belopp med hänvisning till en planerad regional differentiering
av arbetsgivaravgifterna. I den moderata partimotionen 1981/82:8 angående
den ekonomiska politiken förordades en sänkning av arbetsgivaravgifterna
i det inre stödområdet. En sådan åtgärd ger enligt vår mening
utrymme för en reducering av rekonstruktionsbeloppet av minst samma

Mot. 1981/82:98

10

storleksordning utan att bolagets soliditet eller likviditet under perioden
1982-1984 försämras i förhållande till nuläget.

Inom ett fåtal år står LKAB inför omfattande investeringsbeslut. Fortsatt
stabil drift under 1990-talet förutsätter öppning av nya brytningsnivåer.
För Kiruna- och Malmbergetrörelserna är det fråga om ett investeringsbehov
på 2—3 miljarder kronor. För att, i ett lönsamt LKAB, trygga
det framtida kapitalbehovet krävs att nya utvägar söks. En sådan kan vara
att undersöka möjligheterna till ett breddat samarbete med malmkonsumenter
främst inom EG-området, och därigenom trygga det framtida kapitalbehovet.

LKAB har i sina höga fraktkostnader en konkurrensnackdel jämfört
med sina konkurrenter. Reducerade fraktkostnader kan i första steget
uppnås genom de förslag för år 1982 som ingår i proposition 1981/82:32. På
längre sikt är det enligt vår mening viktigt att LKAB kan kontrollera det
stora och viktiga kostnadsblock som frakterna utgör. Det gemensamma
utredningsarbete som utförs av LKAB, SJ och NSB beräknas vara avslutat
i böljan av år 1982. Resultatet av detta arbete bör enligt vår mening
avvaktas, innan ställning tas till fraktkostnadsfrågan för tiden efter 1982.

I ett ställningstagande till gruvindustrins långsiktiga utveckling är det
enligt vår mening angeläget att studera möjligheterna av en samordning av
de statsägda järnmalmsgruvornas kapacitetsutnyttjande. Detta motiveras
av att malmfältens framtid är beroende av vilket totalt kapacitetsutnyttjande
vi kan uppnå i vår järnmalmsbrytning. Organisation och lokalisering
av malmbrytningen måste ske på ett sådant sätt att vi har möjlighet att
återskapa lönsamhet. Företaget är beroende av volymutvecklingen av
världens stålproduktion. Dessa bedömningar utmärks i dag av en mycket
stor osäkerhet. De närmaste åren kommer att visa om det är möjligt att
uppnå en malmvolym som svarar mot ett lönsamt kapacitetsutnyttjande.
Om LKABrs volymmål (25 miljoner ton) ej uppnås, är det nödvändigt att
reducera överskjutande kapacitet. I en sådan bedömning är det ofrånkomligt
att ta ställning till den totala malmbrytningskapaciteten. Utvecklingen
inom LKAB måste följas noga. Avvikelser från den planerade utvecklingen
i Strukturplan 81 måste snabbt leda till åtgärder.

SSAB

SSAB bildades 1978 för att skapa förutsättningar att rekonstruera Sveriges
tre största handelsstålverk till lönsamhet. För att nå detta mål antog
SSAB:s styrelse samma år en övergripande strukturplan för stålrörelsen.
Merparten av strukturåtgärderna - avvecklingar, modifieringar och investeringar
- beslutades och påböljades under 1979. Genomförandet forcerades
under 1980 för att kunna avslutas vid utgången av 1981.

SSAB:s inriktning för att nå lönsamhet innebär i sammanfattning:

Malmbrytningen koncentreras. Den skrotbaserade ståltillverkningen

Mot. 1981/82:98

11

koncentreras till Borlänge och den malmbaserade till Luleå och Oxelösund.
Ämnestillverkningen rationaliseras genom övergång till 100 %
stränggjutning. Tillverkningen av tunnplåt expanderas och utvecklas.
Grovplåtproduktionen rationaliseras och inriktas mot högre andel kvalificerad
industriplåt. Tillverkningen av långa produkter koncentreras och
rationaliseras.

Manufakturverksamheten utvecklas. Verksamheter utan utsikter att nå
lönsamhet avvecklas. Marknadsföringen koncentreras till SSAB:s hemmamarknader,
dvs. de nordiska länderna. På vissa närmarknader upparbetas
en effektiv försäljnings- och distributionsorganisation bl. a. genom ägarengagemang
i grossistledet.

Handelsstålets kris förvärrades under 1980 och 1981. Prognoserna för
stålkonsumtionen i världen och Sverige har kraftigt reviderats nedåt. Någon
snabb uppgång i konsumtionen av handelsstål kan inte skönjas inom
de närmaste åren. Det är därför naturligt att förutsätta att stålkonsumtionen
kommer att ligga kvar på oförändrad nivå under överskådlig framtid.
Utnyttjandet av kapaciteten att producera stål inom OECD-området
har minskat ytterligare och förväntas bli på helår ca 68 %. Motsvarande
siffra inom EG förväntas bli 57 % och i Japan 64 % medan Förenta staterna
väntas öka sitt kapacitetsutnyttjande till 82 %.

SSAB:s styrelse antog den 26 augusti 1981 en handlingsplan för 1982
som anger inriktningen av bolagets verksamhet under nästkommande år. I
planen konstateras att SSAB:s strukturomvandling i huvudsak är avslutad
i en första etapp innevarande år. SSAB:s inriktning är därför att driva och
effektivisera de verksamheter som bolaget bedömer har överlevnadsförmåga.
Målet är att positivt kassaflöde skall uppnås senast 1983. Enligt
planen skall personalstyrkan minska med 3 500 anställda. Personalminskningar
finns i en vid SSAB:s bildande utsträckt anställningsgaranti som
innebär att övertaligheten upphör genom uppsägningen per den 31 mars
1983.

En särskild projektorganisation, eventuellt i form av ett dotterbolag,
kommer att skapas av SSAB för att dels genom utbildning ge de övertaliga
ny eller bättre kompetens, dels genom aktiva insatser underlätta en övergång
till andra arbetsgivare.

SSAB beräknar sina övertalighetskostnader för perioden den 1 juli
1981-den 31 mars 1982 till ca 215 milj. kr. För perioden den 1 april 1982—
den 31 mars 1983, dvs. fram till dess anställningsgarantin upphör, beräknar
SSAB kostnaden till ca 165 milj. kr. SSAB:s kostnader för under 1980
beslutad förtidspensionering redovisas av bolaget till 42 milj. kr.

Finansiell rekonstruktion av SSAB är absolut nödvändig, om man vill
förhindra en mycket nära förestående betalningsinställelse. Vi kan acceptera
det förslag till finansiell rekonstruktion som föreligger i propositionen.
Vi finner det beklagligt att statens ägarandel i SSAB ökas från 50 till 75 %.
En del av de punkter som återfinns i uppgörelsen mellan regeringen och

Mot. 1981/82:98

12

Gränges finns det anledning att ställa sig frågande till. Vi betraktar uppgörelsen
som en paketlösning, varför vi inte finner anledning att närmare i
detalj kommentera paketet som sådant.

Genom den föreslagna rekonstruktionen kommer emellertid staten genom
Statsföretag att äga 50% av SSAB:s aktiekapital samt direkt äga
ytterligare 25 % av aktiekapitalet. Ett statligt direkt ägande får endast vara
en temporär lösning på ägarstrukturen inom SS AB. I företagsledningens
målsättning skall bolaget redan 1983 uppnå ett positivt kassaflöde. Kan
detta mål uppnås öppnas självfallet nya möjligheter till en förändring av
ägarstrukturen.

Det är därför angeläget att regeringen ges i uppdrag att aktivt söka efter
en eller flera nya delägare i SSAB för i första hand de 25 % av aktiekapitalet
som i dag föreslås ägas direkt av staten. Kan detta inte genomföras bör
förutsättningarna för och möjligheterna till en börsintroduktion av SSAB
undersökas när företaget nått ett positivt kassaflöde.

Den sysselsättningsgaranti som tillkom när strukturplanen för SSAB
antogs för då anställd personal fram till den 31 mars 1983 har kommit att
belasta företaget på ett utomordentligt allvarligt sätt.

En övertalighet i organisationen kan få allvarliga konsekvenser för moral
och resultat. Det är därför ytterst angeläget att den bantning av personalbemanningen
för SSAB som föreslagits genomförs med kraft. Ett krisdrabbat
företag kan inte i längden förväntas ha personella resurser för att kunna
klara att driva en särskild organisation för övertalig personal. Det finns all
anledning att överföra den övertaliga personalen inom SSAB till ett företag
eller en organisation utanför SSAB:s ram.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att inleda förhandlingar med SSAB
om övertagande av ansvaret för den övertaliga personalen, mot en ersättning
motsvarande den kostnad som SSAB självt har budgeterat. Erfarenheterna
från det s. k. P80-projektet i Göteborg bör tillvaratas i detta sammanhang.

Målet är att SSAB löses från den anställningsgaranti som företaget gav
de anställda t. o. m. den 31 mars 1983.

Mellan de tre huvudsakliga stora produktionsorterna Luleå, Borlänge
och Oxelösund har sedan bildandet av företaget rått en betydande dragkamp
om nya investeringar och sysselsättningstillfällen. Denna dragkamp
har inte bara förekommit inom företagsledningen utan även mellan de
lokala fackliga organisationerna. Detta ”inbördeskrig” har tagit betydande
krafter från ledning och anställda i arbetet på att göra SSAB lönsamt.

I SSAB:s strukturplan har Luleå och Borlänge som produktionsorter
kommit att bli mycket integrerade i fråga om materialflöde. Däremot har
Oxelösund blivit en närmast fristående produktionsort koncentrerad till
grovplåttillverkning och framställning av ämnen huvudsakligen lämpade
för just grovplåttillverkning. I interna utredningar har det alltmer framkommit
att Oxelösund i dag icke kan ta ämnen från Luleå för grovplåttill

Mot. 1981/82:98

13

verkningen i Oxelösund utan förödande kostnadsökningar. SSAB:s ledning
har likaså sagt att Oxelösunds metallurgi står och faller med grovplåttillverkningen
i Oxelösund.

Efter strukturförändringarnas genomförande finns det därför anledning
för företagsledningen att seriöst studera förutsättningarna för en mer decentraliserad
organisation där den positiva företagsanda som i dag finns i
t. ex. Oxelösund tas till vara genom att i ökad utsträckning fristående och
självständiga enheter skapas inom SS AB. Det är av vikt att så många som
möjligt känner att de genom sina arbetsinsatser och produktionsresultat
har sitt öde i egna händer. En hög arbetsmoral och ett gott produktionsresultat
hänger intimt samman. Motivationen för personalminskningen och
omställningen ökar om den uppfattas som rimlig för att klara sysselsättningen
för övriga. Stordriftsfördelar kan annars lätt omvandlas till nackdelar.

I de fortsatta övervägandena vid en rekonstruktion av företaget måste
företagsledningen åläggas att seriöst undersöka förutsättningarna för att
minska skrotimporten till Sverige. Detta kan ske främst genom ämnesleveranser
till marknadspris från SSAB till övriga fristående verk. En sådan
undersökning bör även innefatta möjligheterna till produktbyten/samarbete
med dessa verk.

Det är av central betydelse att statsstödet till SSAB inte i någon väsentlig
utsträckning snedvrider konkurrensförhållandena mellan de fristående
verken och den huvudsakligen statligt ägda stålkoncemen.

Vi förutsätter att företagsledningarna i SSAB och LKAB studerar möjligheterna
av en samordning av de statsägda järnmalmsgruvorna. Ett högre
kapacitetsutnyttjande inom ett mindre antal gruvor kan eventuellt förbättra
resterande gruvors resultat och möjlighet att överleva. Någon hänsyn
får därvidlag inte tas till i vilket företag resp. gruva återfinns.

Det är av central betydelse att SSAB:s anställda och ledning till fullo
inser att företagets framtid ligger i att företagsekonomisk lönsamhet uppnås.
Detta får inte motverkas av att företaget åläggs andra sysselsättningsmässiga
åtaganden än de som ligger i dess normala verksamhet.

Svenska Varv

Genom tidigare riksdagsbeslut har staten gentemot Svenska Varv utfast
vissa värdegarantier, inom en ram av sammanlagt 3 350 milj. kr. till utgången
av 1984, för täckande av kundförluster och förluster i fartygsproduktionen.

I propositionen föreslås nu att staten skall kunna utfästa lånegarantier
inom den beloppsmässiga ram som uppställts för värdegarantierna. Vidare
föreslås att en viss del av värdegarantierna för förlusttäckning skall kunna
utbetalas innan slutlig förlust på fartygsproduktionen och kundfordringar
har realiserats.

Mot. 1981/82:98

14

De framlagda förslagen har en mycket knapphändig motivering i propositionen.
Föredragande statsrådet hänvisar till de likviditetsproblem som
Svenska Varv ställts inför och pekar på att de två föreslagna åtgärderna
skulle förbättra företagets situation härvidlag.

Av intresse i detta sammanhang kan vara följande citat från Svensk
Sjöfarts Tidning 46/1981 s. 20:

Av resultatprognosen framgår att Svenska Varv för 1981 kommer att
redovisa ett negativt räntenetto på drygt 750 milj. kr. eller mer än 10 % av
omsättningen.

- Ett sätt att lätta på räntebördan är att staten beslutar sig för att till
Svenska Varv utbetala av riksdagen tidigare beslutade värdegarantier.
Detta skulle för vår del innebära en resultatförbättring på omkring 400 milj.
kr. per år genom lägre räntekostnader, säger Erland Wessberg.

Vad beträffar förslaget att utbetala värdegarantier innan en förlust realiseras
kan - förutom de finansiella kostnaderna - sägas att det strider mot
de principer som riksdagen tidigare fattat beslut om. Ingenting anförs i
propositionen som talar för att tidigare fattat beslut i detta hänseende
skulle vara felaktigt. Propositionsförslaget bör därför i denna del avvisas.

Vad gäller förslaget att växla en viss del av det utfästa värdegarantibeloppet
mot statliga lånegarantier kan sägas att en sådan åtgärd förvisso
stärker Svenska Varvs likviditet men försvagar företagets soliditet i motsvarande
mån.

Enligt företagets senast presenterade delårsbokslut är likviditeten tillfredsställande.
Det kan redan av detta skäl synas mindre angeläget att
vidta en åtgärd som stärker likviditeten på soliditetens bekostnad. Denna
synpunkt gör sig gällande med särskild styrka vid beaktandet av Svenska
Varvs svaga soliditet. Förslaget innebar med andra ord närmast ett förlusttäckningsbidrag
utöver de som tidigare lämnats.

Det är sammantaget svårt att se vilka nya skäl för ytterligare betydande
tillskott till Svenska Varv som skulle finnas för regeringens förslag. Vi
avvisar därför propositionen vad beträffar förslagen rörande Svenska
Varv.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de
principer som redovisas i motionen läggs till grund för den statliga
industripolitiken i framtiden,

2. att riksdagen hos regeringen begär att nya riktlinjer för Statsföretags
verksamhet utarbetas, innebärande sanering och utförsäljning
av de företag som anses arbeta under normala affärsbetingelser,

Mot. 1981/82:98

15

3. att riksdagen hos regeringen begär att en expertkommitté tillsätts
med uppgift att överväga huruvida Statsföretag är en lämplig
organisation för utövande av statens ägaransvar gentemot de
företag där regional- och sysselsättningspolitiska skäl lett till ett
statligt engagemang,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande regionalt differentierade arbetsgivaravgifter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förutsättningen
för SSAB:s och LKAB:s framtid måste vara företagsekonomisk
lönsamhet, vilken ej får motverkas av att företaget
åläggs andra sysselsättningsmässiga åtaganden än dem som ligger
i den normala verksamheten,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lösa SSAB från
sysselsättningsgarantin i enlighet med vad som framförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att SSAB
privatiseras — i enlighet med vad som anförts i motionen — så
snart förutsättningar för detta yppar sig,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om SSAB:s fortsatta verksamhet,

9. att riksdagen avslår propositionens förslag rörande Svenska
Varv.

Stockholm den 17 november 1981

GÖSTA BOHMAN (m)

LARS F. TOBISSON (m)

INGEGERD TROEDSSON (m) H. BERTIL LIDGÅRD (m)

ANDERS BJÖRCK (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
INGRID SUNDBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
ALLAN HERNELIUS (m)

PER PETERSSON (m)

ALF WENNERFORS (m)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981