14

Motion

1981/82:92

av Nils Hjorth m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:56 om kapitaltillskott till vissa
statliga företag, m. m.

Efterfrågan på järnmalm har minskat under senare år på grund av en
lägre råstålsproduktion. Detta hänger samman med en minskad stålförbrukning
samt med att framför allt specialstålsindustrin gått över till skrotbaserad
ståltillverkning. Denna förändring och omstrukturering av stålindustrin,
som är internationellt betingad, har i hög grad drabbat de svenska
järnmalmsgruvorna. Bara inom några få år har en lång rad gruvor i Mellansverige
måst läggas ned. I dag förekommer brytning endast i Grängesberg
och Dannemora samt än så länge i viss omfattning i Stråssa. Så sent som
1974 fanns tjugotalet gruvor i drift.

Även om utsikterna för den närmaste tiden inte är alltför ljusa så torde i
det längre perspektivet efterfrågan på stål ute i världen åter öka. För den
svenska stålindustrin är det viktigt att säkra en rationell och konkurrenskraftig
råståls- och ämnesproduktion. Det är också angeläget att få till
stånd en bättre samverkan inom branschen för att inte företag i onödan
skall slå ut varandra.

1 den mineralpolitiska utredningen framhölls att EG:s framtida ökning av
stålkonsumtionen skulle bli tillräckligt stor för att Sverige med bevarade
marknadsandelar kunde få avsättning för hela sin produktion. Sverige
importerar också i dag en stor del av sitt stålbehov.

Utvecklingen inom stålindustrin kännetecknas av hårda rationaliseringar
med nedläggningar och neddragningar till följd. Flera tusen anställda
inom bl. a. SSAB hotas av avsked.

Det är klart att gruvornas situation påverkas av utvecklingen inom
stålindustrin. Särskilt för järnmalmsgruvorna är läget prekärt. En ökad
efterfrågan på järnmalm inom Sverige är knappast tänkbar inom överskådlig
tid. Det bör dock framhållas att malmerna från Dannemora har sådana
specifika egenskaper att de bör kunna konkurrera med andra råvaror i
svenska stålverk.

I det fackligt-politiska handlingsprogram för gruvindustrin som Svenska
gruvindustriarbetareförbundet utarbetat anser man att de extremt låga
sjöfrakterna som gynnat de långt bort belägna exportländerna inte kommer
att bestå. Detta i förening med en kommande upprustning av västeuropeisk
stålindustri kommer att gynna svensk malmexport, menar man. En ökad
vidareförädling vid gruvorna anges som nödvändig för att gruvorna skall
kunna överleva. Utvecklandet av nya produkter ur gråberget (avfall) kan
också stärka gruvornas ekonomi.

Mot. 1981/82:92

15

Inom SSAB har gruvorna i Blötberget och Håksberg lagts ned. Verksamheten
i Stråssa kommer att upphöra. Kvar finns då endast Grängesberg
och Dannemora. Dessa gruvor har i gjorda utredningar ansetts ha goda
chanser till överlevnad. I Perspektivplan 1980 framhölls att Dannemoragruvan
har ett gynnsamt läge vid Östersjön och därmed goda transportmässiga
förutsättningar att fortleva som exportgruva. När den malmbaserade
metallurgin i Domnarvet lades ned miste Dannemora ca en tredjedel
av sin produktion. Avsättningen till Oxelösund har heller inte blivit av den
omfattning som man tidigare räknade med. Under våren anslog riksdagen
30 milj. kr. för uppförandet av en härdhall i Grängesberg som ger gruvan
möjlighet att tillverka granuler. Försöken med granuler i Oxelösund har
givit goda resultat. Utsikterna till export förbättras även.

I mars i år ändrade SSAB:s styrelse sin strukturplan till följd av den
förändring av stålmarknaden som inträtt i Sverige och i Europa. Bl. a. fick
gruvorna i Grängesberg och Dannemora en nådatid på endast två år.
Därefter, det tredje året, skall de visa lönsamhet. Om inte måste gruvorna
läggas ned. Den tekniska livslängden utan nya stora investeringar bedömdes
till högst 10 år. 1 det nya handlingsprogram som styrelsen för
Svenskt Stål AB antog vid sitt sammanträde den 26 augusti signalerades
produktionsnedskärningar i Dannemora samt en förkortad nådatid för
gruvan till halvårsskiftet 1982. Grängesberg däremot fick behålla sin tvååriga
frist på grund av försöken med granultillverkningen. Både Grängesberg
och Dannemora är för sin existens beroende av en ökad export. Talet
om nådatider på två resp. ett år och hotet om nedläggning är knappast
ägnat att underlätta en ökad försäljning och anskaffandet av nya kunder.
Det förefaller nog mer än osäkert för europeiska malmkonsumenter att
teckna kontrakt med gruvföretag som kanske inom kort tid måste läggas
ned. Mycket tyder på att SSAB trots alla försäkringar till varje pris vill
komma ifrån den för dem besvärliga gruvdriften.

Vid Dannemora har man nu anpassat sig till den minskade efterfrågan
och begränsat produktionen från 600000 ton till ca 450000 ton. För den
skull har nattskiftet indragits och drygt fyrtiotalet man placerats på den
s. k. övertalighetslistan. Produktiviteten har ökat, och produktionskostnaderna
har sänkts avsevärt. Sedan 1979 har produktiviteten ökat med 30%.
En belastning är de stora malmlagren som måste minska innan den eftersträvade
lönsamheten kan uppnås. Det är därför orimliga krav som SSABledningen
ställer på Dannemora att inom så kort tid som till den sista juni
nästa år uppvisa ”positivt kassaflöde”. Det måste åligga ledningen att
intensifiera ansträngningarna att öka försäljningen av Dannemoramalm.
Vid gruvan har man uppfyllt kraven på minskad produktion och sänkta
produktionskostnader. Ansvaret borde nu mer ligga hos SSAB:s ledning
och dess gruvdivision än vid själva gruvenheten i Dannemora. Det bör
framhållas att man sålt större delen av årsproduktionen men att en reducering
av malmlagret på ca 350000 ton måste ses på litet längre sikt. För att

Mot. 1981/82:92

16

att kompensera de ränteförluster lagret medför bör enligt vår mening ett
lagerstöd kunna utgå. Av de medel som riksdagen beviljar borde erforderligt
belopp kunna användas i detta syfte.

Vi anser att Dannamora bör ges samma chans att visa lönsamhet som
andra företag inom SSAB. Som nämnts har Grängesberg fått två år på sig,
och i propositionen säger föredragande statsrådet att det är högst väsentligt
att bolagets målsättning om lönsamhet år 1984 infrias. Vi frågar oss
varför inte Dannemora med sin 500-åriga tradition som järnmalmsgruva
och med sina kända malmtillgångar, goda malmkvaliteter (fosforren och
manganrik), gjorda investeringar och förbättrad produktivitet får samma
möjlighet. Det är inte rättvist handlat mot ett anrikt och hårt arbetande
gruvföretag. Självklart kan vi inte invända mot målsättningen om lönsamhet,
men man måste få rimlig tid på sig för att lyckas. Dannemoras
underskott är heller inte, jämfört med andra enheter inom SSAB. anmärkningsvärt
stora. Vi anser därför att tiden för infriande av kravet om
lönsamhet för Dannemoras del bör bli lika lång som för andra enheter inom
SSAB.

Det är också rimligt att om drastiska förändringar planeras detta föregås
av överläggningar med de fackliga organisationerna och med kommunen
samt redovisas för riksdagen.

Med hänvisning till det anförda får vi föreslå

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lika behandling av Dannemora gruvor vid
uppfyllandet av kravet om lönsamhet som gäller för övriga verksamheter
inom SSAB.

Stockholm den 12 november 1981
NILS HJORTH (s)

ARNE GADD (s) BIRGITTA DAHL (s)

HANS ALSÉN (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981