Motion

1981/82:83

av Kurt Hugosson

med anledning av proposition 1981/82:28 om ändringar i rättshjälpslagen
(1972:429), m.m.

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättshjälpslagen. Nivån för
rättshjälpsavgifter och rådgivningsavgifter föreslås höjd och inskränkningar
föreslås i möjligheterna att nedsätta dessa avgifter. Vidare föreslås att
allmän rättshjälp inte längre skall få beviljas i mål om boskillnad efter
gemensam ansökan eller för att upprätta äktenskapsförord eller testamente.

De förslag som propositionen innehåller har inte varit föremål för sedvanligt
remissförfarande, vilket är högst anmärkningsvärt, och detta har
lagrådet vänt sig mot. Lagrådet påpekar (s. 26) att ”vissa delar får ingripande
betydelse både för enskildas rättsskydd och för advokatkårens
arbete”. Detta påpekande av lagrådet belyser väl de effekter som ett bifall
till propositionen skulle medföra. Speciellt drabbade blir de mindre bemedlade
för vilka rättshjälpsreformen huvudsakligen tillkommit.

Genom förslaget om höjning av rättshjälpsavgifterna och inskränkningar
i möjligheterna att nedsätta dessa avgifter vrider man utan tvekan klockan
tillbaka åtskilligt. Erinras bör om att rättshjälpsanstalter inrättades redan i
början på 1900-talet, och Göteborgs stads rättshjälpsanstalt tillkom 1926.
Under tiden fram till rättshjälpsreformens införande utfördes vid de kommunala
rättshjälpsanstalterna utan kostnad för de mindre bemedlade
många bouppteckningar, äktenskapsförord och testamenten. Möjligheterna
att erhålla rättshjälp för bouppteckningar försvann i lagen om allmän
rättshjälp. År 1919 tillkom lagen om fri rättegång, varigenom en person
som kom i åtnjutande av fri rättegång icke ålades att betala något bidrag till
staten. Denna lag upphävdes som bekant i samband med genomförandet
av rättshjälpsreformen 1973.

När det gäller äktenskapsförord och testamenten anser regeringen att
det rör förmögenhetsrättsliga dispositioner som inte har sådan angelägenhetsgrad
att de bör belasta rättshjälpsresursema. I stället hänvisas till
möjligheterna att erhålla rådgivning. Resonemanget i propositionen är
inadekvat. De juridiska problem en advokat har att ta ställning till är i
rättshjälpssammanhang i många fall av förmögenhetsrättslig art. Många
sådana fall har definitivt inte samma angelägenhetsgrad som t. ex. upprättande
av ett testamente.

I Sverige finns ett stort antal invandrare. Det lands lagar från vilket
invandraren kommer skall tillämpas när det gäller upprättande av äkten1
Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 83-86

Mot. 1981/82:83

2

skapsförord. För svenska medborgare gäller att äktenskapsförord kan
upprättas såväl före som under äktenskapet. Detta gäller icke alla utlänningar.
I vissa länders lagar gäller att äktenskapsförord måste upprättas
före äktenskapet. Det är givetvis inte möjligt att en advokat känner vaije
enskilt lands lagstiftning på det här området. Inte heller kan man räkna
med att alla advokater utan vidare kan ge svar på vilka regler som gäller
beträffande arvsrätt i skilda länder. Mot denna bakgrund är det naturligtvis
helt otillräckligt att rådgivningstiden högst får omfatta en timma.

Inom en nära framtid kommer familjelagsakkunniga att framlägga sitt
betänkande. Enligt vad som framkommit avser denna utredning föreslå
förändringar beträffande arvsreglerna, och sannolikt kommer laglottsbegreppet
att försvinna och efterlevande makes arvsrätt att stärkas. Dessa
förslag om förändringar i lagstiftningen på arvsrättens område kommer
naturligtvis att oroa många människor och i många fall leda till att man vill
upprätta testamenten eller göra förändringar i redan upprättade testamenten.
Att i ett sådant läge lägga fram förslag om att dra in rätten att få
rättshjälp för upprättande av testamente synes mig mindre välbetänkt.

I familjesakkunnigas betänkande kommer också de problem som är
förknippade med de sammanboendes (icke gifta) arvsförhållanden att behandlas.
Har de sammanboende icke testamente så får ju den efterlevande
ingen rätt till arv. Därför propageras för att testamente bör upprättas när
man lever under äktenskapliga former utan att vara gift. Även för dessa
grupper är det angeläget att rätten till rättshjälp för upprättande av testamente
finns kvar. Speciellt är det viktigt med hänsyn till kvinnans ställning
att arvsförhållandena är uppklarade genom testamentsförfarande.

Propositionens förslag att från allmän rättshjälp undanta upprättandet av
testamenten och äktenskapsförord innebär en uppenbarlig risk för att de
mindre bemedlade (de enda som berörs av reformen) kastas i händerna på
mindre nogräknade personer som utger sig vara specialister på testamenten
och äktenskapsförord. Besparingen för statskassan är vidare av så
begränsad omfattning att skäl inte föreligger att på detta sätt försämra
rättshjälpen. Jag yrkar därför avslag på propositionens förslag i denna del.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget bör dock alla möjligheter till
besparingar även inom rättshjälpsområdet tillvaratas. Jag tror det är möjligt
att påtagligt ändra, effektivisera och förbilliga den allmänna rättshjälpen
utan att den enskilde blir lidande på det. Det är därför beklagligt att
regeringen inte närmare undersökt dessa möjligheter och analyserat de
kostnadsmässigt tunga bitarna inom rättshjälpsområdet.

Om man studerar utvecklingen inom rättshjälpsnämnderna sedan 1973,
då rättshjälpsreformen trädde i kraft, finner man att de tunga och därmed
kostnadsmässigt stora posterna i nämndernas verksamhet är skadeståndsärenden
i trafikolycksfallsfrågor samt ärenden föranledda av fel i fastigheter
och då främst villor och radhus. Om man skall åstadkomma några
egentliga kostnadsbesparingar inom rättshjälpsområdet är det alltså inom

Mot. 1981/82:83

3

dessa båda områden man skall vidta förändringar i gällande rättshjälpsbestämmelser.

Före den 1 juli 1973 betalade försäkringsbolagen advokatkostnader i
skadeståndsärenden föranledda av personskador i trafikolycksfall. Även
läkarintyg och andra kostnader i målen betalades av försäkringsbolagen.
Efter rättshjälpsreformens införande betalar försäkringsbolagen endast
rättshjälpsavgiften, som kan vara mycket låg.

Genom trafikskadelagen förändrades (1976-07-01) situationen ytterligare.
Enligt denna lag skall i princip skadestånd utgå för personskada där bil
eller annat motorfordon är inblandat. Några bevis angående skuld behöver
ej föreläggas, vilket således medfört att det blivit lättare att få skadestånd
för personskada i trafikolycksfallssammanhang. Att bedöma storleken av
skadestånden är emellertid ofta komplicerat och självfallet bör den drabbade
ha hjälp i dessa frågor i rättegångssammanhangen. Man kan dock
ifrågasätta om det är staten som skall stå för denna kostnad då inblandade
fordon är försäkrade. Enligt min mening synes försäkringsbolaget, liksom
förhållandet var tidigare, ligga närmast till för att svara för skadeersättningen.
För den som drabbas har det ju ingen betydelse om det är staten
eller försäkringsbolaget som står för ersättningen. Ytterligare ett skäl som
talar för en återgång till tidigare förfaringssätt är den taxeglidning som
förekommit och som påtalas i propositionen. En icke oväsentlig del av
denna taxeglidning torde kunna förklaras av det förhållandet att försäkringsbolagen
i skadeståndsärenden har vältrat över en hel del av utredningsarbetet
på den skadades biträde. Härigenom har försäkringsbolagen
kunnat inbespara såväl egen personal som kostnader.

Mot bakgrund av vad jag anfört ovan om rättshjälpskostnadema i skadeståndsärenden
inom trafikområdet anser jag det motiverat att närmare
utreda om det inte finns möjligheter till besparingar genom att låta försäkringsbolagen
stå för huvudparten av kostnaderna i dessa mål. Givetvis får
en förändring av regelsystemet inte leda till att rättsläget för den av
personskada drabbade personen försämras.

En icke oväsentlig del av kostnadsökningen under senare år för rättshjälpssystemet
kan hänföras till de mycket kostnadskrävande ärenden som
gäller fel i fastigheter. Dessa ärenden har ökat dels som en följd av
förändringar i jordabalken, dels som en följd av ökat slarv i byggandet.
Självfallet är det angeläget att en enskild som drabbas i dessa sammanhang
hålls skadeslös. Det torde emellertid höra till undantagen att en köpare av
en fastighet icke har rättsskydd genom sin hem- och villaförsäkring. Detta
rättsskydd tas emellertid i anspråk först i andra hand efter det att den
allmänna rättshjälpen utnyttjats. Genom ett omvänt förhållande skulle
stora besparingar i rättshjälpskostnadema uppnås. Man bör därför enligt
mitt förmenande först utnyttja det försäkringsmässiga rättsskydd som föreligger
innan rättshjälpssystemet kommer in och täcker köparens kostnader.

Mot. 1981/82:83

4

I detta sammanhang borde i ökad utsträckning makarnas gemensamma
betalningsförmåga beaktas. När det gäller testamentskostnaderna (som
jämfört med kostnader för fel i fastigheter är ytterst blygsamma) uttalar
departementschefen på s. 20 i propositionen följande ”trots att båda parter
har nytta av rättshjälpen tas alltså inte deras gemensamma betalningsförmåga
i anspråk för att täcka kostnaderna”. Detta resonemang gäller i än
högre grad när det är fråga om fel i fastigheter. Det hör i dag till vanligheten
att båda makarna står som ägare av fastigheten, men om tvist uppstår är
det den av parterna som har lägst inkomst som söker rättshjälp. Staten får
stå för hela kostnaden, och den andra parten slipper någon kostnad.

Mot bakgrund av vad jag anfört om rättshjälpskostnaderna när det gäller
mål om fel i fastigheter anser jag det motiverat att man närmare utreder
möjligheterna att utnyttja det försäkringsmässiga rättsskyddet i första hand
och först i andra hand låta staten via rättshjälpssystemet garantera fastighetsköparen
skadeslöshet.

Slutligen bör man utreda möjligheterna att begränsa byråkratin inom
domstolsväsendet. Det nuvarande utbetalningssystemet är tungrott och
komplicerat och bör kunna förenklas. Visar det sig möjligt att genomföra
de besparingsåtgärder som jag föreslagit beträffande skadeståndsärenden i
trafiksammanhang samt ärenden rörande fel i fastigheter kommer det
också att få till följd att man kan banta rättshjälpsnämnderna, troligen
också besvärsnämnden och domstolsverket, eftersom dessa båda ärendetyper
utgör en mycket stor del av det totala ärendeflödet.

Mot bakgrund av vad jag ovan anfört hemställer jag

1. att riksdagen vid sin behandling av proposition 1981/82:28 om
ändringar i rättshjälpslagen beslutar att avslå förslaget om att
rättshjälp icke längre skall få utgå i mål om boskillnad efter
gemensam ansökan,

2. att riksdagen vid sin behandling av proposition 1981/82:28 om
ändringar i rättshjälpslagen beslutar att avslå förslaget om att
rättshjälp icke längre skall få beviljas för att upprätta äktenskapsförord
eller testamente,

3. att riksdagen vid sin behandling av proposition 1981/82:28 om
ändringar i rättshjälpslagen beslutar att regeringen efter utredning
och normalt remissförfarande förelägger riksdagen förslag
till begränsning av allmän rättshjälp när det gäller skadeståndsärenden
i trafiksammanhang samt ärenden beträffande fel i fastigheter,

4. att riksdagen vid sin behandling av proposition 1981/82:28 om
ändringar i rättshjälpslagen beslutar att ge regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen.

Stockholm den 11 november 1981

KURT HUGOSSON (s)