Mot. 1981/82:8

Motion
1981/82:8

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m. m.

1. Motionens huvudsakliga innehåll

Moderata samlingspartiet förordar en sänkning av inkomstskatten för
1982 som ett led i strävan att nedbringa marginalskatterna till högst 50 %
för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna.
Förslaget om en sänkning av mervärdeskatten avvisas i anslutning därtill.

Moderata samlingspartiet godtar av regeringen föreslagna besparingsåtgärder
för 1982 och föreslår därutöver ytterligare besparingar. Från årsskiftet
föreslås besparingar på totalt ca 4,3 miljarder kronor. Vidare redovisas
hur sparmålet på 12 miljarder kronor - utöver vad som krävs för att
finansiera sänkta marginalskatter - kan uppnås budgetåret 1982/83.

Moderata samlingspartiet godtar regeringens förslag till utbudsstimulerande
åtgärder. Förslaget om vinstavsättning till särskilt investeringskonto
i riksbanken avvisas. En sänkning av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet
förordas.

I motionen utvecklas vidare kritiken mot en skattereform innebärande
begränsad indexreglering och inskränkt rätt till underskottsavdrag.

2. Sveriges ekonomiska läge — bakgrunden

Den svenska samhällsekonomin präglas av obalans i en rad hänseenden:
O Svag ekonomisk tillväxt och otillräcklig investeringsaktivitet.

O Alltför hög inflationstakt.

O Bristande jämvikt mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter.
O Alltför snabb offentlig utgiftsexpansion.

O En i förhållande till konsumtionen otillräcklig produktion och produktionskapacitet.

O Otillräcklig lönsamhet i näringslivet.

0 Obalans på arbetsmarknaden mellan privat och offentlig sysselsättning.
Summan av dessa balansbrister återspeglas i det svenska bytesbalansunderskottet
i förhållande till omvärlden. Bytesbalansens underskott svarar
definitionsmässigt mot en överförbrukning av varor och tjänster i förhållande
till produktionen eller - sett från ett finansiellt perspektiv - mot ett
sparandeunderskott i den svenska samhällsekonomin. Bytesbalansunderskottet
uppgick 1980 till drygt 20 miljarder kronor eller till drygt 4 % av
bruttonationalprodukten.

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 8

Mot. 1981/82:8

2

Mot bytesbalansens underskott svarar ett motsvarande behov av utländsk
upplåning. Om upplåningen hade använts till produktiva investeringar
i näringslivet, hade den i mindre grad varit ägnad att inge oro. I så
fall hade vi fått en ökad produktionskapacitet och därigenom ökade möjligheter
att klara de påfrestningar som räntor och amorteringar på utlandslånen
ofrånkomligen kommer att medföra.

Så har dock inte varit fallet. Tvärtom har investeringarnas andel av
bruttonationalprodukten minskat sedan mitten av 1960-talet; de motsvarade
1965 nästan 22% av BNP men vid utgången av 1970-talet inte mer än ca
19%. Inte minst har, också sedan mitten av 1960-talet, industriinvesteringarna
ökat långsammare i Sverige än i flertalet jämförbara länder. I stället är
det till ökad konsumtion som utlandsupplåningen huvudsakligen har använts.

Den otillräckliga investeringsutvecklingen under lång tid är en av orsakerna
till att den ekonomiska tillväxten i Sverige varit lägre än genomsnittet
inom OECD-området under 1970-talet. Den svagare investeringsbenägenheten
beror i sin tur på en rad faktorer. Hit hör en trendmässigt
försämrad lönsamhet, minskad solidaritet, minskad självfinansieringsförmåga
och därmed sammanhängande ökande beroende av upplånat kapital
— en utveckling som dessutom eftersträvades av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen inom ramen för dess s. k. aktiva näringspolitik. Den
snabbt växande offentliga sektorns resursanspråk är en annan orsak.

Den offentliga utgiftsexpansionen har också medverkat till att skapa de
nuvarande problemen genom de negativa effekter på samhällsekonomin
som dess finansiering genom en fortlöpande skärpning av skattetrycket har
medfört. Det gäller i särskilt hög grad den hårda marginalbeskattningen
och den fortlöpande skärpningen av progressiviteten i skattesystemet och
det sociala bidragssystemet. Skattetrycket har successivt nått och genombrutit
den nivå där ytterligare skatteskärpningar inte längre leder till ökade
skatteinkomster för stat och kommun. Under det att de offentliga utgifterna
fortsatt att öka i snabb takt, har skatteinkomsterna inte kunnat hålla
jämna steg. Resultatet har blivit det växande statliga budgetunderskottet —
en under hela 1970-talet fortlöpande utveckling.

Den överefterfrågan som bytesbalansunderskottet återspeglar, de höga
marginalskatterna och de lönemässiga kompensationskrav som dessa har
skapat samt den påspädning av likviditeten i den svenska samhällsekonmin
som budgetunderskottets finansiering lett till har tillsammans bidragit till
det ökade inflationstrycket. Inflationen har därtill i sig och i kombination
med de höga marginalskatterna verkat ytterligare destabiliserande på den
ekonomiska utvecklingen, bl. a. genom att medverka till en ur samhällsekonomisk
synvinkel icke-optimal resursanvändning.

Vid sidan av ovannämnda faktorer har också ändrade institutionella
förhållanden medverkat till 1970-talets mindre gynnsamma ekonomiska
utveckling. Marknadsekonomins funktionsförmåga har undergrävts genom

Mot. 1981/82:8

3

åtgärder på lagstiftningens område och genom statsmakternas och myndigheternas
ökade ambitioner att kontrollera och detaljreglera. Arbetsmarknaden
har kommit att präglas av minskad rörlighet. Det stora statliga
upplåningsbehovet har ökat behovet av att styra och reglera kapitalmarknaden.
Affärsbankerna har i växande utsträckning blivit förvaltare av
statspapper och bostadsobligationer snarare än riskbedömare och kreditförmedlare
till ett dynamiskt näringsliv — den uppgift de tillkommit för att
hantera.

Vi har i den föregående redovisningen berört varken 1970-talets oljeprishöjningar
eller effekterna av överbryggningspolitiken 1974—1976. Naturligtvis
har dessa i hög grad påverkat och påskyndat krisutvecklingen under
1970-talet. Vi återkommer härtill. Vår bedömning är emellertid att den
svenska ekonomin skulle ha haft betydande problem att brottas med i
dagsläget även om dessa företeelser inte inträffat. Att den utvecklingen
måste komma att leda till svårigheter inom en överskådlig framtid kunde
förutses och förutsågs också redan i slutet av 1960-talet och i början av
1970-talet.

O 1965 års långtidsutredning (SOU 1966:1) innehöll en utblick mot 1980
där bl. a. effekterna av en fortsatt snabb sysselsättningstillväxt inom den
offentliga sektorn diskuterades: ”För 1970-talet skulle detta ge en ökning
av sysselsättningen i offentlig sektor med inte mindre än 380000

personer. Det är alldeles uppenbart att en ökning av denna

storleksordning ej är förenlig med balans på arbetsmarknaden.” Den
faktiska sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn under
1970-talet översteg 450000 personer.

O Ett huvudtema i 1970 års långtidsutredning var hur jämvikten i bytesbalansen
skulle kunna återställas — Sverige hade också i slutet av 1960talet
problem med bristande balans i förhållande till omvärlden. Utredningen
underströk dels nödvändigheten av större restriktivitet i fråga om
de offentliga utgifterna, dels nödvändigheten att få till stånd en acceleration
av industrins investeringar. Trots att de yttre förutsättningarna
blivit sämre än vad 1970 års långtidsutredning förutsatte och BNPtillväxten
svagare har, som redan konstaterats, de offentliga utgifterna
under större delen av 1970-talet fortsatt att öka i snabb takt.

O Också 1975 års långtidsutredning (SOU 1975:89) pekade bl. a. på de
problem som den snabba offentliga utgiftsexpansionen innebar och på
nödvändigheten att begränsa den totala konsumtionens tillväxt för att
balansen i förhållande till utlandet skulle kunna återvinnas. Trots detta
tillät den tidigare socialdemokratiska regeringen under sina sista år i
regeringsställning den privata konsumtionen att öka snabbare än enligt
långtidsutredningens privatkonsumtionsintensiva alternativ och den offentliga
konsumtionen att samtidigt öka snabbare än i utredningens
offentligkonsumtionsintensiva alternativ.

Mot. 1981/82:8

4

O Moderata samlingspartiet varnade i ett flertal ekonomisk-politiska motioner
i början av 1970-talet för följderna av en fortsatt snabb offentlig
utgiftsexpansion. I motion 1971:562 anfördes att de svårigheter som
Sverige hade att brottas med i främsta rummet var långsiktiga problem
med strukturell bakgrund. I motion 1972:562 anfördes: ”En framskrivning
av nu aktuella trender ger vid handen att den offentliga sektorn
under 1970-talet kommer att öka från 48,9 procent av BNP till omkring
55 procent 1980, förutsatt att inga nya reformer tillkommer. Med den
reformtakt som präglat 1960-talet skulle siffran nå upp till omkring 65

procent. Beräkningar av detta slag måste naturligtvis tas med

stor försiktighet eftersom kalkylens olika delar ej är fullt förenliga.
Beräkningen belyser emellertid utomordentligt väl de utomordentligt
allvarliga problem som svensk ekonomi idag har att lösa. En
väsentligt långsammare tillväxt av den offentliga sektorn i förhållande till
BNP måste uppnås.”

Dagens problem skulle ha varit betydligt mindre allvarliga om varningssignalerna
från 1970-talets böljan hade tagits på allvar. I stället har erforderliga
saneringsåtgärder gång på gång skjutits på framtiden med växande
problem som följd. En angelägen uppgift för 1980-talets ekonomiska politik
måste vara att inte upprepa det misstaget.

3. Utvecklingen efter 1973

De kraftiga oljeprishöjningarna i samband med 1973 års Mellanösternkonflikt
innebar dramatiskt ändrade ekonomiska förutsättningar för hela
den industrialiserade världen. OECD-staterna som år 1973 tillsammans
hade haft ett bytesbalansöverskott på 2,5 miljarder dollar i förhållande till
övriga världen, drabbades 1974 av ett underskott på inte mindre än 37,5
miljarder dollar. Kostnaderna för OECD-ländernas oljeimport ökade på ett
år med så mycket som 59 miljarder dollar.

De höjda oljepriserna ledde också till ett ökat inflationstryck i flertalet
länder. Under det att konsumentpriserna inom OECD-området genomsnittligt
ökade med 7,8% under 1973, uppgick prisstegringen under 1974
till hela 13,5%. Samtidigt ledde oljeprisökningen till en reallönesänkning
med depressiva effekter på den ekonomiska utvecklingen som resulterade i
en ökad arbetslöshet. Den ekonomiska politiken ställdes inför en situation
med hög inflation och stora b.ytesbalansunderskott och samtidigt en växande
arbetslöshet. Den allmänt accepterade ekonomiska teorin hade inga
entydiga recept för hur den situationen skulle bemästras.

OECD rekommenderade efter 1973 års oljeprishöjningar att den ekonomiska
politiken skulle ges en expansiv utformning för att motverka oljeprishöjningarnas
depressiva effekter. Ett fåtal länder - däribland Sverige
och Norge — följde dessa rekommendationer. Flertalet länder valde emel

Mot. 1981/82:8

5

lertid att genom en stram ekonomisk politik ge prioritet åt kampen mot
inflationen och bytesbalansunderskotten.

I flera hänseenden drabbades Sverige hårdare än många andra länder av
1973 års oljeprishöjningar. Sverige hör till världens mest oljeberoende
länder. Medan kostnaden för vår oljeimport 1972 motsvarade 1,9% av
bruttonationalprodukten hade siffran två år senare stigit till närmare 5 %.
Sverige drabbades också av indirekta effekter av oljeprishöjningarna först
genom den nedgång för rederinäringen som minskad efterfrågan på
oljefrakttonnage medförde, sedan genom den kris för varvsindustrin som
följde och de ökade svårigheter detta medförde för den svenska stålindustrin
som haft varven som en av sina viktigaste avnämare. Som ett land
med en stor utrikeshandelssektor drabbades Sverige också hårt av den
nedgång i världshandeln som följde på oljekrisen.

Än större betydelse för problemutvecklingen i Sverige har emellertid
den ekonomiska politik haft som fördes mellan 1974 och 1976. Sverige
hörde, som redan omnämnts, till det fåtal länder som satsade på att möta
oljeprishöjningarnas depressiva effekter genom en omläggning av den ekonomiska
politiken i expansiv riktning. Det var den s. k. överbryggningspolitiken
som därmed tog sin böljan. Tanken var att vi i Sverige, genom att
hålla den inhemska efterfrågan uppe och genom att stimulera till produktion
på lager, skulle kunna undgå effekterna av den internationella konjunkturnedgång
som kulminerade år 1975 och därefter med förstärkt industriell
kapacitet och med välfyllda lager haka på en uppåtgående internationell
konjunktur. För att åstadkomma detta stimulerades såväl privat som
offentlig konsumtion och ett särskilt stöd för lagerproduktion utformades.

Resultatet blev dock inte det åsyftade. Den högt uppdrivna inhemska
efterfrågenivån ledde till att rekordhöga krav på löneökningar ställdes och
genomdrevs. Härtill medförde de s. k. Haga-uppgörelserna att företagen
drabbades av kraftiga arbetsgivaravgiftshöjningar. De lagstadgade arbetsgivaravgifterna
som 1973 uppgått till i genomsnitt 15,6% av bruttolönen för
en arbetare hade 1976 höjts till 28,3%. Resultatet blev en ökning av
arbetskraftskostnaderna under åren 1975 och 1976 på inte mindre än 40%
- väsentligt mycket mer än i vår omvärld.

Överbryggningspolitiken kom att få orimliga effekter för svensk industri
genom att den svenska kronan inom ramen för det s. k. valutaormssamarbetet
under dessa år var knuten bl. a. till den tyska D-marken. I Västtyskland
fördes en betydligt stramare ekonomisk politik med betydligt mindre
arbetskraftskostnadsökning som följd. Det ledde till att arbetskraftskostnaderna
per producerad enhet i Sverige ökade med över 28% jämfört med
Västtyskland mellan 1973 och 1976. Resultatet blev en kraftigt försämrad
konkurrenssituation för svensk exportindustri och importkonkurrerande
industri med förlorade marknadsandelar och en i förhållande till exporten
kraftigt ökad import som resultat. Handels- och bytesbalansens underskott
ökade.

Mot. 1981/82:8

6

Överbryggningspolitiken misslyckades såväl i fråga om att överbrygga
för att sedan haka på en uppåtgående internationell konjunktur som att
hålla den inhemska produktionen uppe och stärka Sveriges industriella
kapacitet. Den svenska industriproduktionen sjönk fr. o.m. 1975 fram till
första halvåret 1978 då en vändning uppåt på nytt kom till stånd. En
kraftigt försämrad lönsamhet inom näringslivet efter 1974 ledde till minskade
investeringar. I stället för att förstärkas försvagades den industriella
kapaciteten.

Av diagram 1 framgår hur utvecklingen efter 1973 kommit att präglas av
en snabbt växande överförbrukning i förhållande till den reala nationalinkomsten.
Det framgår också att det i särskilt hög grad är den offentliga
konsumtionens utveckling som medverkat härtill.

I diagram 2 redovisas den svenska kostnadsutvecklingen - arbetskraftskostnader
per producerad enhet - i förhållande till OECD-länderna och
kostnadsutvecklingens effekter på exporten. Diagrammet visar entydigt
hur de stora kostnadsökningarna efter 1974 resulterade i en relativt sett
svagare exportutveckling och i förlorade marknadsandelar.

Diagram 3 illustrerar de höjda oljeprisernas, överförbrukningens och
kostnadsutvecklingens effekter på bytesbalansen. 1 diagrammet har också
hushållssparandets och det offentliga budgetsaldots utveckling lagts in.

Reallön

;ic

Real nationalinkomst

105

ICO

95 L.
140 f

Offentlig konsumtion

130

Real national inkoms

Privat konsumtion

1?0

170

.10 ■

Bruttoinves

teringar

130

1980

1978

Diagram 1: Reallön, konsumtion och real nationalinkomst 1970—1980. Källa: OECD.

Mot. 1981/82:8

7

200

Svensk export och exportmarknaden

180

utlandsmarknaden

160

123

svensk export

ICO

100

110

110

Sveriges relativa exportutveckling

ICO

100

86

Den svenska kostnadsutvecklingen

Relativ unit
labor cost

115

110

100

90 L

Diagram 2: Kostnadsutvecklingen i Sverige och Sveriges position på exportmarknaden.
Källa: OECD

Sambandet mellan den totala överförbrukningen - bytesbalansunderskottet
- och det offentliga sparandeunderskottet är påtagligt.

Diagram 4 visar industriproduktionens utveckling i ett antal OECDländer.
Överbryggningens misslyckande vad gäller ambitionen att hålla
industriproduktionen uppe efter 1973 års oljeprishöjningar är entydig. Visserligen
sjönk industriproduktionen efter 1974 något långsammare i Sverige
än i flertalet andra länder men nedgången blev i stället desto mer
långvarig. Det typiska mönstret inom OECD-området var att det skedde en
återhämtning redan mot slutet av 1975 och 1976. Nedgången i Sverige
fortsatte som redan konstaterats ända in på första halvåret 1978.

Det har i sammanhanget sitt intresse att notera att Norge, som också
sökte föra överbryggningspolitik, företer en med Sverige nästan parallell
utveckling. Industriproduktionens nedgång mellan 1974 och 1978 var visserligen
mindre, men återhämtningen under 1978 och 1980 var i motsvaran

Mot. 1981/82:8

8

Det offentliga budgetsaldot

HushälTssparandet

Bytesbalan

sen

-j

-5

-i

-I

IM

I9£l

Diagram 3: Bytesbalansens, det offentliga budgetsaldots och hushållssparandets utveckling
1970-1980. Källa: OECD

de mån svagare. Sverige och Norge utmärker sig - tillsammans med
Storbritannien - genom en i förhållande till övriga OECD-länder väsentligt
svagare utveckling av industriproduktionen under hela 1970-talet. Inte
minst är kontrasten i förhållande till ett tredje nordiskt land - Finland högst
påtaglig. Finland förde efter 1973 en helt annan ekonomisk politik än
Sverige med mycket litet av arbetsmarknads- och industripolitiska stödåtgärder.
Följden blev en inte obetydlig uppgång i arbetslösheten kring
mitten av 1970-talet men också en mer konkurrenskraftig industri och en
jämfört med Sverige och Norge mycket gynnsammare utveckling av industriproduktionen.

Skattetryckets och den offentliga utgiftsutvecklingens betydelse för
problemtillväxten i Sverige har framhållits i det föregående. Utvecklingen
under 1970-talet framgår av diagram 5. Sverige tillhörde i början av 1970talet
den grupp länder som ”tävlade” om det högsta skattetrycket och den

Industriproduktionens utveckling

JAPAN

Mot. 1981/82:8

Sveriges relativa
utveckling

IVO loll 1017 1011 1014 1010 1010 1011 1014 1010 10.0 1041

Diagram 4: Industriproduktionens utveckling i Sverige och övriga OECD-länder under
1970-talet. Källa: OECD.

största offentliga sektorn. Den expansion av den offentliga sektorn som
var ett av inslagen i överbryggningspolitiken ledde till att Sverige efter
1975 hade en betydligt snabbare tillväxt av offentliga inkomster och utgifter
än övriga jämförbara länder. Särskilt snabb var den offentliga utgiftsexpansionen
under 1976.

Mot. 1981/82:8

10

a

70

Offentliga inkomster

65

60

55

40

Offentliga utgifter

50

»

10

IS

-i 15

1911

Diagram 5: Den offentliga sektorns inkomster och utgifter i förhållande till BNP i ett
antal OECD-länder 1970-1980. Källa: OECD.

Vi har ovan pekat på att 1970-talets problemutveckling i Sverige till
betydande del har kunnat förutses. Det gäller också effekterna av överbryggningspolitiken.
Moderata samlingspartiet varnade i slutet av 1974 för
vad den löne- och arbetsgivaravgiftsexplosion som då kunde befaras skulle
leda till i fråga om inflation och försämrad internationell konkurrenskraft
och lade fram förslag till åtgärder för att förhindra en sådan utveckling.
Hade dessa realiserats, hade utvecklingen under de följande åren kunnat
bli betydligt mindre ogynnsam för det svenska folkhushållet.

4. Stabiliseringspolitiken efter 1976

När den första borgerliga trepartiregeringen tillträdde hösten 1976 befann
sig den svenska ekonomin i en akut valuta- och kostnadskris. Under
sommarmånaderna före regeringsskiftet hade en tredjedel av den svenska
valutareserven runnit ur landet. En rad stora företag brottades med utomordentligt
allvarliga problem. Den primära uppgiften för den ekonomiska
politiken blev i det perspektivet dels att bemästra kostnadsläget, dels att

Mot. 1981/82:8

11

söka lindra överbryggningspolitikens omedelbara konsekvenser för
svenskt näringsliv.

Det främsta inslaget i strävan att komma till rätta med kostnadsläget i
för länande till utlandet blev de tre successiva devalveringar som genomfördes
i oktober 1976 och i april och augusti 1977. 1 samband med den sista
av dessa devalveringar lämnade Sverige också den europeiska s.k. valutaormen.
En av den tidigare socialdemokratiska regeringen beslutad arbetsgivaravgiftshöjning
fr. o. m. 1977 halverades. Under 1978 avskaffades
den s. k. allmänna arbetsgivaravgiften i två steg.

En allmän åtstramning av den ekonomiska politiken skedde också i
samband med devalveringen i april 1977 genom att mervärdeskatten höjdes
och genom vissa utgiftsbegränsningar inom den offentliga sektorn.
Fr. o.m. 1978 indexreglerades den statliga inkomstskatteskalan bl. a. i
syfte att förhindra att inflationen automatiskt skulle skärpa progressiviteten
i skattesystemet. Därmed reducerades dess inflationsdrivande effekter.

De vidtagna åtgärderna fick också i väsentlig utsträckning avsedd verkan.
Som kan utläsas ur diagram 2 ovan skedde en betydande förbättring
av Sveriges relativa kostnadsläge under andra hälften av 1977 och under
1978. Exporttillväxten accelererade och Sverige lyckades i viss utsträckning
återvinna tidigare förlorade marknadsandelar. Bytesbalansen förbättrades
påtagligt och Sverige hade 1978 ett betydande överskott i handelsbalansen
och, som diagram 3 visar, i stort sett jämvikt i bytesbalansen.
Industriproduktionen vände på nytt uppåt under första halvåret 1978 - se
diagram 4 - och detta medverkade i sin tur till att industriinvesteringarnas
negativa utveckling bröts under 1979 och 1980. Åtstramningen av den
ekonomiska politiken medverkade också till att inflationstakten dämpades
påtagligt under loppet av 1978.

Hösten 1978 avgick den första borgerliga trepartiregeringen till följd av
motsättningar i kärnkraftsfrågan. Detta fick också följder för utformningen
av den ekonomiska politiken. OECD konstaterar i sin senaste Sverigerapport:
”Under loppet av 1977 genomfördes en betydande omorientering av
den ekonomiska politiken innefattande växelkursjusteringar och en stramare
finanspolitik. Under 1979 blev emellertid politiken återigen alltför
expansiv när myndigheterna försökte dämpa effekterna på arbetsmarknaden
av 1977—1978 års recession och eftersom de kommunala utgifterna
fortsatte att expandera i alltför snabb takt. Under de senaste tolv månaderna
eller så har emellertid politiken lagts om mot ett effektivare bemästrande
av den offentliga sektorns tillväxt.”

Trots att den borgerliga trepartiregeringen 1978 träffat en överenskommelse
med kommunerna om att begränsa den kommunala konsumtionsökningen
till 3 % per år under 1979 och 1980, tilläts den kommunala konsumtionen
öka med inte mindre än 5 % under 1979. Också de statliga utgifterna
ökade snabbare än avsett. Moderata samlingspartiet kunde i sin motion

Mot. 1981/82:8

12

med anledning av 1979 års reviderade finansplan konstatera att aldrig
tidigare hade diskrepansen mellan i budgetförslag och reviderat budgetförslag
beräknade utgifter varit större.

Den alltför expansiva inriktningen av den ekonomiska politiken under
1979 i förening med de nya kraftiga oljeprishöjningar som inträffade under
loppet av året och i början av 1980 ledde till att den svenska handels- och
bytesbalansen på nytt kraftigt försämrades. Underskottet i bytesbalansen
blev drygt 11 miljarder kronor 1979 och över 21 miljarder kronor år 1980.

Uppgiften för den andra borgerliga trepartiregering som bildades efter
valet 1979 blev att på nytt knyta an till den första trepartiregeringens
ekonomisk-politiska strategi. Det skedde dels genom 1980 års i förhållande
till tidigare strama budgetproposition, dels genom de ytterligare åtstramningsåtgärder
som beslutades i september 1980 av den då inkallade urtima
riksdagen och dels genom den särskilda besparingsproposition som förelädes
1980 års höstriksdag. Under det att den finanspolitiska effekten av
den offentliga sektorns åtgärder 1979 uppgick till 3,8 % av bruttonationalprodukten,
stannade motsvarande siffra för 1980 vid 1,2 %.

Strävan att återställa balansen i den svenska ekonomin har också präglat
den ekonomiska politiken under 1981 genom det ekonomiska handlingsprogram
som trepartiregeringen redovisade i februari och genom under
våren beslutade sparåtgärder och åtgärder för att begränsa den offentliga
utgiftsexpansionen. Inte minst har därvid understrukits nödvändigheten av
åtgärder ägnade att förbättra ekonomins funktionsförmåga. Ett centralt
inslag härvidlag var utfästelsen från trepartiregeringen i det ekonomiska
handlingsprogrammet att genomföra en omfattande marginalskattereform.
Reformen skulle genomföras under åren 1982, 1983 och 1984 och syfta till
att marginalskatterna för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande
inkomsttagarna inte skulle överstiga 50 %. En motsvarande marginalskattenedjustering
skulle också genomföras i de högre inkomstlägena. En
sådan skattereform angavs i årets reviderade finansplan som "en nödvändig
förutsättning för att vi skall återvinna balansen i den svenska ekonomin”.
Det var sedan centerpartiet och folkpartiet efter sin överenskommelse
med socialdemokraterna i våras inte längre var beredda att stå fast
vid detta program som moderata samlingspartiet fann det nödvändigt att
lämna regeringen.

Vi vill med genomgången i det föregående inte göra gällande att alla
åtgärder på det ekonomisk-politiska området som vidtagits av regeringar
med moderat medverkan varit balanserade och väl avvägda och att andra
regeringar fört en i allt felaktig politik. Den åtstramning av den ekonomiska
politiken som den då sittande socialdemokratiska regeringen genomförde
under 1970-talets första år och som bl. a. innefattade en begränsning av den
offentliga utgiftsexpansionen måste i ljuset av händelseutvecklingen efter
1973 beskrivas som finanspolitiskt riktig. Dess fundamentala fel låg på det
skattepolitiska planet. Socialdemokraterna var ur stånd att se de långsik

Mot. 1981/82:8

13

tiga effekterna av den förda skattepolitiken med dess fortlöpande skärpning
av marginalskatterna och progressiviteten i skattesystemet. Däremot
måste konstateras att omläggningen av den ekonomiska politiken efter
1973 och fram t.o.m. 1976 stod i bjärt kontrast till den strategi som
förordades i 1970 års långtidsutredning och bidrog starkt till den fortsatta
problemutvecklingen.

Det kan också i ljuset av senare års ekonomiska förlopp konstateras att
omläggningen av den ekonomiska politiken efter 1976 borde ha skett
snabbare och mer målmedvetet. De arbetsmarknads- och industripolitiska
satsningar som gjordes efter 1976 blev alltför omfattande och kostsamma
och kom i viss utsträckning att fördröja och motverka den ofrånkomliga
strukturomvandlingen av svenskt näringsliv. Inte minst fick stödinsatserna
till svensk varvsindustri en alltför stor omfattning. Samtidigt bör dock
framhållas, att den socialdemokratiska oppositionen regelmässigt betraktade
regeringens stödinsatser som otillräckliga och ville gå längre. Det kan
också konstateras att åtgärder syftande till att begränsa den offentliga
utgiftsexpansionen och hejda budgetunderskottets tillväxt borde ha kommit
tidigare liksom åtgärder syftande till att förbättra den svenska ekonomins
funktionsduglighet och till att stimulera ekonomins utbudssida. Inte
minst borde insatser mot de orimliga marginalskatterna ha satts in på ett
tidigare stadium. Å andra sidan fanns då inte det allmänna krismedvetande
som i vår öppna demokrati är en viktig förutsättning för den mer genomgripande
omläggning av den ekonomiska politiken som borde ha kommit till
stånd redan hösten 1976. Socialdemokraterna hävdade ju fortfarande, att
den svenska samhällsekonomin var stark och statsfinanserna sunda.

5. Politik för återställd balans

I nuvarande ekonomiska läge måste återställd jämvikt i bytesbalansen
vara det centrala målet för den ekonomiska politiken. Ju längre kravet på
jämvikt skjuts på framtiden, desto större problem och uppoffringar kommer
dess realiserande att medföra. Fortsatta underskott av nuvarande
storleksordning leder till att en orimlig börda läggs på kommande generationer.

I princip finns endast en väg till återställd jämvikt. Vi måste exportera
mer i förhållande till vad vi importerar och vi måste förbruka mindre i
förhållande till vad vi producerar. För att åstadkomma detta måste en
större del av tillgängliga resurser avsättas för produktiva investeringar.

Det bör så långt som möjligt vara den ekonomiska politikens ambition
att åstadkomma en förbättrad bytesbalans inom ramen för ett fullt kapacitetsutnyttjande,
dvs. full sysselsättning och fullt utnyttjande av vårt lands
ekonomiska resurser i övrigt. Huruvida detta blir möjligt beror dels på den
inhemska kostnadsutvecklingen i förhållande till omvärlden, dels på ekonomins
anpassningsförmåga. En s.k. offensiv politik som syftar till att

Mot. 1981/82:8

14

Sverige skall ”exportera sig ur” det nuvarande bytesbalansunderskottet
förutsätter:

För det första att Sverige kan producera varor och tjänster som omvärlden
efterfrågar och som är lika bra som eller överlägsna dem omvärlden
erbjuder;

för det andra att vi kan sälja till konkurrenskraftiga priser - nya marknadsandelar
förutsätter lägre priser och/eller bättre produkter än omvärldens;

för det tredje att vi kan producera tillräckligt mycket - produktionskapaciteten
måste svara mot kravet på återvunnen balans.

Huvudalternativet i 1980 års långtidsutredning representerade en
exportoffensiv strategi av detta slag. Det mål som utredningen uppsatte
var att underskottet i bytesbalansen skulle hävas under loppet av 1980talet
och att underskottet skulle halveras till 1985. Utredningen förutsatte
att en BNP-tillväxt på i genomsnitt 2,5 % skulle kunna upprätthållas 1980—
1985. Med de förhållandevis optimistiska antaganden om den internationella
konjunkturutvecklingen och oljeprisernas utveckling som utredningen
utgick ifrån, förutsattes det:

O att för perioden 1980-1985 den svenska exporten volymmässigt skulle
öka dubbelt så snabbt som importen;

O att ca 60 % av BNP-tillväxten - dvs. i genomsnitt 1,5 procentenheter
per år - skulle tas i anspråk för real bytesbalansförbättring, för ökade
räntor till utlandet och för u-hjälpsändamål samt för en sänkning av den
svenska exportens relativpris;

O att ca 25 % av BNP-ökningen - ca 0,6 procentenheter - avsätts för
investeringsändamål;

O att ökningen av den totala konsumtionen begränsades till 0,5 % per år,
dvs. bara 1/5 av vad vi tillåtit oss under 1970-talet och inte mer än 1/8 av
konsumtionsökningen under 1960-talets senare hälft.
Långtidsutredningen gjorde den bedömningen att en rimlig ekonomiskpolitisk
strategi inte kunde förutsätta en långsammare ökning av den privata
konsumtionen än ca 0,5 % per år - större delen av denna ökning
skulle tas i anspråk av pensionärsgruppen. För den genomsnittlige, yrkesaktive
inkomsttagaren motsvarade detta en sänkning av reallönen efter
skatt med 0,6 % per år eller sammanlagt 3,5 % under perioden 1979—1985.

Det angivna utrymmet för den privata konsumtionens ökning förutsatte i
sin tur:

O att den offentliga konsumtionsökningen skulle begränsas till 0,4 % per år
1980-1985;

O att den statliga konsumtionen skulle minska med 0,8 % per år;

O att den kommunala konsumtionsökningen nedbringades till 1 % per år.

1980 års långtidsutredning bygger som redan framhållits på en rad förhållandevis
optimistiska antaganden. Om dessa inte skulle infrias - om t. ex.
den internationella konjunkturutvecklingen blir svagare, om oljepriserna

Mot. 1981/82:8

15

skulle stiga mer, om det svenska kostnadsläget i förhållande till utlandet
inte förbättras såsom antagits eller om rörligheten på arbetsmarknaden inte
ökar på det sätt som långtidsutredningen har förutsatt - kommer ett
förverkligande av bytesbalansmålet att ställa än större krav på en återhållsam
ekonomisk politik.

Redan under mycket gynnsamma omständigheter förutsätter alltså en
politik som syftar till att Sverige skall ”exportera sig ur” sina svårigheter
en återhållsamhet som av många - inte minst kommuner och löntagarorganisationer
— skulle uppfattas som hård svångremspolitik. Den föreställningen
är i grunden falsk, att man genom ”en annan ekonomisk politik” innefattande
t. ex. som socialdemokraterna förordar ökad stimulans av
bostadsbyggandet, investeringar i brobyggen och allmänna kommunikationer,
en snabbare utgiftsökning inom den kommunala sektorn än den av
långtidsutredningen antagna osv. - skulle kunna nå uppsatta balansmål på
ett för medborgarna mindre kännbart sätt.

Socialdemokraterna har heller inte gjort några som helst seriösa försök
att visa hur en sådan ”annan ekonomisk politik” skulle fungera. En
gynnsammare standardutveckling för den enskilde fordrar en väsentligt
större återhållsamhet med de offentliga utgifterna än den av långtidsutredningen
förutsatta. En snabbare offentlig utgiftsökning å andra sidan förutsätter
en än mer långtgående begränsning av den privata konsumtionen.

Under 1980 och 1981 har utvecklingen i viktiga hänseenden legat långt
ifrån den i långtidsutredningens huvudalternativ angivna vägen mot återställd
ekonomisk balans. Det framgår av tabell 1 nedan. På många punkter
har utvecklingen snarare sammanfallit med långtidsutredningens katastrofscenario
- utredningens alternativ 2. Den ekonomiska tillväxten har
varit svagare, den offentliga konsumtionen har vuxit snabbare, bruttoinvesteringarna
har utvecklats svagare osv. Däremot tillfredställer den privata
konsumtionens utveckling mer långtidsutredningens krav liksom uppbromsningen
av importen under 1981.

Tabell 1: Utvecklingen under 1980 och 1981 jämfört med 1980 års långtidsutredning

Genomsnittlig ökning	Faktisk utveckling
enl. LU 80
Alt. 1 Alt. 2	1980	1981*

BNP	2,5	1,3	1,4	-0,7
Privat konsumtion	0,6	1,5	-0,1	-1,0
Offentlig konsumtion	0,9	2,7	2.9	2,1
Bruttoinvesteringar	3,6	1,2	1,7	-3,4
Export	6,0	2,2	-2,5	-1,2
Import	3,3	3,8	0,7	-4,6
Inflation	8,4	10,4	12,1	11,0

Källor: LU 80 och OECD.

* = OECD:s prognos i OECD:s Sverigerapport för 1981.

Mot. 1981/82:8

16

Avvikelserna från långtidsutredningens huvudalternativ får enligt vår
uppfattning inte tas till intäkt för att balansmålen skjuts ytterligare på
framtiden. Dessa bör enligt vår uppfattning ses som minimimål - strävan
bör snarare vara att återställa jämvikten i bytesbalansen inom en tidsperiod
på tre till fem år. Slutsatsen av den svagare utvecklingen måste snarare
vara att kraven på den ekonomiska politiken bör skärpas.

Det bör enligt vår bedömning vara möjligt att uppnå en snabbare ekonomisk
tillväxt än de 2,5 % per år som långtidsutredningen räknat med. En
sådan utveckling skulle underlätta balansmålens förverkligande. Förutsättningen
för att detta skall vara möjligt är emellertid än större strukturella
förändringar i den svenska samhällsekonomin än vad som diskuterades i
långtidsutredningen i fråga om arbetsmarknadens rörlighet, industri- och
arbetsmarknadspolitikens inriktning, lönsamhetsutvecklingen osv. Det
fordrar målmedvetna insatser på en rad områden, dels sådana som syftar
till att stimulera ekonomins utbudssida, dels besparingsåtgärder:

O Marknadsekonomins funktionsförmåga måste förbättras och bättre incitament
skapas för arbete, initiativ, sparande, risktagande och företagande.

O Lönsamhet i näringslivet måste förstärkas för att öka investeringsbenägenheten.

O Tyngdpunkten i näringspolitiken måste förskjutas från selektiva subventioner
i olika former mot mer generellt verkande insatser för att skapa ett
gynnsammare klimat för näringsliv och företagande.

O En fri prisbildning måste upprätthållas. Prisövervakning och subventioner
till konsumtionen måste på sikt avvecklas.

O En bättre fungerande kapitalmarknad måste eftersträvas.

O Ett spritt ägande är av vital betydelse för en fungerande marknadsekonomi.
Statsmakterna måste stimulera till ett ökat och breddat privat
sparande.

O En fungerande arbetsmarknad måste på nytt skapas. Arbetsmarknadslagstiftningen
måste reformeras.

O Skogsindustrins råvaruförsörjning måste tryggas. Det måste bli mer
lönsamt att avverka skog.

O Marginalskatterna måste sänkas.

O Den offentliga utgiftsexpansionen måste målmedvetet angripas. Inom
den statliga sektorn måste nolltillväxt eftersträvas för den totala, reala
utgiftsutvecklingen. För kommunerna bör krav på nolltillväxt uppställas
i fråga om konsumtionstillväxten fr. o. m. 1983 och det bör kombineras
med ett kommunalt skattestopp.

I diagram 5 påvisades att den offentliga sektorn - mätt såväl från
inkomst- som från utgiftssidan - under 1970-talet vuxit väsentligt mycket
snabbare i Sverige än i jämförbara länder. OECD har i årets Sverigerapport
utförligt diskuterat de problem som den offentliga utgiftsexpansionen
skapat. Dess effekter på arbetsmarknaden har, framhåller man,
bidragit till att skapa flaskhalsar, gett inflationstrycket näring och hämmat

Mot. 1981/82:8

17

exportproduktion och konkurrenskraft. Den snabba ökningen av skattetrycket
har vidare, framhåller OECD-sekretariatet, vältrats vidare på löner
och priser och därigenom förvärrat konkurrensläget i förhållande till utlandet.
Den har också resulterat i de högsta marginalskatterna inom OECDområdet
och därigenom givit upphov till skatteflykt, en ”svart ekonomi”
och en snedvriden resursanvändning. Det växande budgetunderskottet
som blivit en följd av att de offentliga inkomsterna inte ökat i takt med
utgifterna har bidragit till höjningen av ränteläget och haft negativa effekter
på produktiva investeringar och bostadsbyggande. OECD-sekretariatets
slutsats är att ”ett kraftfullt tyglande av den offentliga utgiftsexpansionen
framstår som en förutsättning för en återgång till en bättre fungerande
ekonomi och en resursöverföring till konkurrensutsatta sektorer”. Det kan
ifrågasättas, heter det vidare, om med hänsyn till storleksordning av den
obalans som utvecklats inte direkta nedskärningar i de statliga utgifterna
kommer att erfordras för att åstadkomma bättre ekonomisk balans inom
rimlig tid.

Vi instämmer i OECD:s bedömning i dessa hänseenden. Enligt vår
mening kommer varje ekonomi, där den offentliga sektorn överstiger 50 %
av bruttonationalprodukten att ställas inför allvarliga svårigheter. En strävan
för den ekonomiska politiken måste vara att under loppet av 1980-talet
bringa ned den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten till
åtminstone nivån från början av 1970-talet. Ett medel härför är kravet på
nolltillväxt på utgiftssidan.

Vi delar också OECD:s bedömning att direkta utgiftsnedskärningar
kommer att erfordras för att åstadkomma balans inom rimlig tid. Vi ser det
12-miljarderprogram som såväl den tidigare trepartiregeringen som den
nuvarande regeringen bundit sig för som nödvändiga inslag i en sådan
politik. Vi menar att därutöver ytterligare besparingsinsatser erfordras för
att skapa utrymme för positiva, produktionsstimulerande insatser och
därvid i främsta rummet en betydande sänkning av marginalskatterna.

Av avgörande betydelse för att jämvikten i bytesbalansen skall kunna
återställas är att obalansen i den offentliga sektorn kan bemästras. Detta
kan inte åstadkommas genom en höjning av skattetrycket såsom förordas
från socialdemokratiskt håll. En sådan politik skulle tvärtom skapa ökade
problem, minskade resurser och successivt undergräva förutsättningarna
för vårt lands välstånd. Obalansen i den offentliga sektorn kan å andra
sidan heller inte inom rimlig tid bemästras enbart genom besparingar och
utgiftsnedskärningar. En sådan politik skulle leda till ett underutnyttjande
av vårt lands resurser och skapa svårigheter på arbetsmarknaden av en
storleksordning som skulle stå i motsättning till den höga prioritering av
den fulla sysselsättningen som det traditionellt rått bred enighet om i
svensk ekonomisk-politisk debatt. Vad som erfordras är en blandad strategi
som rymmer såväl besparingsinsatser som stimulansåtgärder. Vi återkommer
i det följande till konkreta förslag i detta hänseende.

2 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 8

Mot. 1981/82:8

18

Vi vill i detta sammanhang slutligen understryka vikten av att den
strategi som här skisserats konsekvent fullföljs. Det ligger i den politiska
processens natur att åtgärder som för stunden kan framstå som obekväma
kan komma att skjutas på framtiden under åberopande av särskilda omständigheter.
Naturligtvis måste hänsyn alltid tas till aktuella behov men
varje åtgärd som vidtas måste vara sådan att den harmoniserar med den
långsiktiga strategin och de övergripande balansmålen. Ingen sådan åtgärd
bör med andra ord vidtas som står i motsättning till dessa mål.

6. Den ekonomiska utvecklingen under 1981

Av tabell I ovan framgick att den ekonomiska utvecklingen under 1980
och 1981 i väsentliga hänseenden kommit att avvika från den i 1980 års
långtidsutredning skisserade vägen mot återställd ekonomisk balans. I
tabell 2 jämförs prognosen för 1981 i årets finansplan och i OECD:s
Sverigerapport samt den nya bedömning som regeringen nu gör i sin
proposition. På nästan samtliga punkter innebär de senare betydande
nedrevideringar. Den enda egentliga ljuspunkten under året har varit att
nedgången på importsidan varit betydligt större än nedgången på exportsidan
och att handelsbalansen sålunda utvecklas mer positivt än vad finansplanen
förutsåg. I finansplanen beräknades handelsbalansen för hela 1981
ge ett underskott på 10,5 miljarder kronor; bytesbalansunderskottet beräknades
komma att uppgå till 22,8 miljarder kronor. Under första halvåret
1981 har emellertid handelsbalansen i stället visat ett överskott på 1,3
miljarder kronor. Till följd av devalveringen av den svenska kronan kommer
emellertid handels- och bytesbalansen att förete en mer ogynnsam
utveckling under återstoden av året. Regeringen räknar nu med ett underskott
i bytesbalansen på 19 miljarder kronor för 1981.

Tabell 2: Försörjningsbalansens utveckling under 1981 jämfört med 1980; procentuell
förändring. En jämförelse mellan finansplanens och OECD:s Sverigerapports prognoser
samt regeringens proposition

Regeringens

	Finansplan 1981	OECD	proposition
BNP	0,7	-0,7	0,2
Import	-1,4	-4,6	-9,2
Summa tillgång	0,2	-2,2	-2,0
Bruttoinvesteringar	-0,4	-3,4	-2,7
Lagerinvesteringar*	-0,9	-1,1	-1,6
Privat konsumtion	-0,3	-1,0	-1,5
Offentlig konsumtion	2,1	2,1	2,0
Inhemsk efterfrågan	-0,6	-1,7	-2,4
Export	2,6	-1,2	-1,0
Summa efterfrågan	0,2	-2,2	-2,0
Konsumentpriser	9,0	11,0	12,0

* Procent av föregående års BNP

Mot. 1981/82:8

19

Det finns flera orsaker till den svagare ekonomiska utvecklingen under
1981. Av central betydelse är givetvis den fortsatt svaga internationella
konjunkturutvecklingen. I slutet av 1980 förutsågs en vändning i den
internationella konjunkturen under första halvåret 1981. Den internationella
konjunkturen har emellertid förblivit svag och någon egentlig vändning
uppåt har ännu inte kommit till stånd.

På det inhemska planet torde den höjning av diskontot från 10 till 12 %
som riksbanken fann sig nödgad att vidtaga i januari ha verkat neddragande
på såväl investeringsaktiviteten som på den privata konsumtionen.

Ytterligare en faktor som bromsat den ekonomiska aktiviteten har varit
den svenska kostnadsutvecklingen i förhållande till omvärlden. Det sammanhänger
med årets och fjolårets avtal på den svenska arbetsmarknaden.
Om än det förra har kunnat beskrivas som återhållsamt har avtalen inte
varit ägnade att medverka till den sänkning av Sveriges kostnadsläge i
förhållande till omvärlden som är en förutsättning för ökad export och
återvunna marknadsandelar i den internationella handeln.

Sveriges konkurrensläge i förhållande till de centraleuropeiska länderna
- Västtyskland, Nederländerna, Frankrike m.fl. - försämrades därtill
under loppet av våren och sommaren till följd av den svenska s. k. valutakorgens
konstruktion. På grund av den stigande dollarkursen och dollarns
vikt i valutakorgen kom kronan att apprecieras i förhållande till de valutor
som deltar i det europeiska monetära samarbetet. 1 förhållande till Dmarken
hade sålunda kronan fram till devalveringen stigit med inte mindre
än 9 % under 1981 jämfört med 1980. Med hänsyn till bl. a. Västtysklands
stora betydelse för svensk verkstadsindustri — såväl som marknad som
konkurrent på övriga marknader — har detta inneburit påfrestningar för
vår industri.

Sammantaget har dessa faktorer medverkat till en försvagning av situationen
på den svenska arbetsmarknaden - om än den öppna arbetslösheten
fortfarande är låg jämfört med flertalet andra länder - och till att en
betydande ökning av arbetslösheten kunde förutses under hösten och
vintern 1981/82.

Ytterligare en faktor som medverkat till den svaga utvecklingen har varit
nedgången i fråga om bostadsbyggandet. Inte minst har småhusbyggandet
minskat till följd av höjda räntekostnader, höjda taxeringsvärden och ökade
uppvärmningskostnader. Den osäkerhet som föranleddes av vårens
överenskommelse mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet,
vilken ju bl. a. innebär att rätten till ränteavdrag skall inskränkas, har
verkat ytterligare neddragande på byggnadsaktiviteten.

Mot. 1981/82:8

20

7. Regeringens stabiliseringspaket

Den 14 september genomfördes en 10-procentig devalvering av den
svenska kronan. Regeringen presenterade samtidigt ett ekonomisk-politiskt
paket innefattande såväl stimulans- som besparingsåtgärder. Dessa
åtgärder skall givetvis ses mot den ovan angivna bakgrunden.

Regeringen har i sitt pressmeddelande i samband med devalveringen
angivit två motiv för denna:

1) att kostnadsläget i den svenska industrin är för högt och att i den
internationella lågkonjunktur vi nu går igenom sysselsättningen i industrin
därmed hotas;

2) att en lägre kostnadsnivå är en förutsättning för den långsiktiga förstärkning
av den utlandskonkurrerande sektorn som är nödvändig för
att Sverige skall kunna återvinna ekonomisk balans.

Vi finnér det i för sig anmärkningsvärt att en devalvering i enlighet med
det första motivet presenteras som en konjunkturpolitisk åtgärd. Det är
betänkligt att statsmakterna återigen går in och korrigerar resultatet av
träffade avtal på arbetsmarknaden, och det kan ifrågasättas om man inte
därmed starkt försvårar tillräckligt återhållsamma avtal för framtiden. Inte
desto mindre delar vi bedömningen att en devalvering, när andra lösningar
avvisats, blev det enda realistiska sättet att tillräckligt snabbt åstadkomma
den kostnadsanpassning som är en förutsättning för återvunnen ekonomisk
balans. Vi noterar att uppskrivningen av D-marken nyligen bidragit till att
ytterligare förbättra det svenska konkurrensläget.

Ett centralt inslag i det av regeringen föreslagna stabiliseringspolitiska
paketet är en sänkning av mervärdeskatten från 23,46 till 20 % från den 1
november. Som motiv för sänkningen har till en början främst angivits att
den skall motverka den höjning av prisnivån om ca 2,5 % som devalveringen
beräknas medföra. Åtgärden kompletteras dessutom med ett prisstopp
till årets slut. Regeringens ambition med åtgärden var att undvika att den
prisklausul som ingår i årets avtal skall utlösas till följd av devalveringen.
Senare har det skett en förskjutning i argumenteringen genom att regeringen
i stället betonar mervärdeskattesänkningens efterfrågestimulerande effekter.

Klokskapen bakom den föreslagna mervärdeskattesänkningen kan ifrågasättas
från en rad synpunkter:

O För det första säger beprövad nationalekonomisk erfarenhet att en devalvering
för att bli framgångsrik bör åtföljas av en åtstramning av den
ekonomiska politiken. Så skedde också 1977 genom att mervärdeskatten
höjdes från den 1 juni. Visserligen föreslås vissa skatteskärpningar och
tidigarelagda utgiftsnedskämingar för att finansiera mervärdeskattesänkningen,
men dessa verkar endast tillfälligt och är dessutom otillräckliga.
Risken är uppenbar att den ekonomiska politiken — i likhet med vad
som skedde 1979 efter devalveringarna 1976-1977 - blir alltför expansiv.

Mot. 1981/82:8

21

O Det angivna syftet att förhindra en utlösning av avtalets indexklausul får
åtgärden att framstå snarare som ett slags manipulation med index än
som en real åtgärd mot inflationen. Det innebär ju bl. a. att en skatt byts
mot en annan som inte registreras i prisindex. En mer direkt åtgärd hade
varit att t. ex. kombinera prisstoppet med ett lönestopp som förhindrade
utlösning. Det finns också anledning att befara att mervärdeskattesänkningen
kommer att medverka till att indexklausuler under lång tid framöver
kommer att bli ett bestående inslag i löneavtal på arbetsmarknaden

- vi befarar därför att sådana är samhällsekonomiskt osunda. Det kommer
vidare att kunna anföras att klausulen tvingade regeringen att föreslå
sänkt moms. Det förtjänar dessutom att noteras att avtalets indextak
trots sänkt mervärdeskatt med stor sannolikhet kommer att genombrytas
1982.

O I regeringens proposition sägs att om avtalets prisklausul genombryts,
leder detta till ett extra lönepåslag på inte fullt 1 % och att denna
snabbare löneökning skulle ge en stimulans till en - icke önskvärd ökad
efterfrågan. Med hänsyn till lönepåslagets förmodade storlek, blir
emellertid dess effekt relativt liten jämfört med de direkta stimulanseffekter
som den föreslagna mervärdeskattesänkningen måste få. Propositionens
argumentation i detta hänseende hänger inte ihop.

O Sänkningen av mervärdeskatten framstår också som märklig mot bakgrund
av devalveringens orsaker, dvs. valutakorgens konstruktion och
de i det långsiktiga perspektivet alltför stora löneökningarna. Om den
svenska kronan under 1981 hade varit knuten till det europeiska monetära
samarbetet, skulle dess uppgång i förhållande till de centraleuropeiska
valutorna inte ha kommit till stånd. Dess kurs i förhållande
till t. ex. D-marken skulle då ha varit i stort sett densamma som nu är
fallet efter devalveringen. Ingen hade i den situationen förordat en
sänkning av mervärdeskatten därför att kronkursen hade fallit i förhållande
till dollarn. Inte heller som reaktion på devalveringens andra orsak

— de för stora löneökningarna — framstår sänkningen av mervärdeskatten
som en adekvat reaktion.

O En direkt effekt av en sänkning av mervärdeskatten blir att inte någon
som helst åtgärd kommer att vidtas i syfte att mildra de orimliga marginalskatterna
under 1982. Av det första steget i en stor marginalskattereform
som den borgerliga trepartiregeringen i sitt ekonomisk-politiska
program från i februari lovade att vidta för 1982 blir ingenting kvar tvärtom
höjs den statliga inkomstskatten för alla. Med hänsyn till att det
är marginalskatterna - inte mervärdeskatten - som representerar vårt
allvarligaste skattepolitiska problem, framstår en förskjutning av beskattningen
från indirekt skatt - moms - till direkt statlig inkomstskatt
som direkt orimlig. De utbudsstimulerande effekterna av en momssänkning
torde vara blygsamma i förhållande till sänkta marginalskatter.
Mot denna bakgrund kan moderata samlingspartiet inte tillstyrka rege

3 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 8

Mot. 1981/82:8

22

ringens förslag om en sänkning av mervärdeskatten. Vi återkommer till
skattefrågan nedan.

Bland olika åtgärder för att komma till rätta med inflationen föreslår
regeringen att 25 % av företagens vinster över 1 milj. kr. under 1982 skall
avsättas till särskilda investeringsfondskonton i riksbanken. Avsikten
skulle vara att säkerställa att ett förbättrat vinstläge slår ut i ökade investeringar
och inte ger upphov till inflatoriska lönestegringar. Som vi framhållit
i det föregående har näringslivets lönsamhet under lång tid legat på en
alltför låg nivå. Risken för en från samhällsekonomisk synpunkt osunt hög
vinstnivå under 1982 är enligt vår uppfattning försumbar. Den föreslagna
fondavsättningen framstår i det perspektivet som kosmetisk snarare än
som realekonomiskt motiverad. Om man anser att en förbättring av näringslivets
lönsamhetsnivå är nödvändig finns det inte anledning att kringgärda
en eventuell sådan förbättring med begränsningar i företagens handlingsfrihet
av det slag som den föreslagna fondavsättningen innebär. Också
på denna punkt anser vi att regeringens förslag bör avslås.

Trots den kritik vi här riktat mot delar av regeringens stabiliseringspaket
ställer vi oss positiva till flertalet av de i paketet upptagna åtgärderna som
väl överensstämmer med vad moderata samlingspartiet tidigare föreslagit i
olika sammanhang. Det gäller:

O förändringar i lagen om anställningsskydd innebärande lagfäst rätt till
provanställning upp till sex månader samt rätt till extraanställning vid
arbetstoppar;

O införande av ett system med ökad självrisk i sjukförsäkringen. Vår
bedömning är emellertid att det bör vara möjligt att börja tillämpa ett
sådant system redan från halvårsskiftet 1982;

O åtgärder för att stimulera utbudet av virke. De föreslagna åtgärderna är
emellertid otillräckliga, särskilt på kort sikt. Den viktigaste åtgärden för
att åstadkomma det avsedda ökade virkesutbudet torde vara sänkta
marginalskatter. Åtgärder för att därutöver stimulera ytterligare virkesutbud
behandlas närmare i särskild motion;

O åtgärder för att påverka näringslivets investeringar, dvs. en förlängning
av det nuvarande investeringsavdraget för byggnader samt ersättande av
det nuvarande investeringsavdraget för inventarier med ett nytt system,
där 50% av ingående mervärdeskatt på investeringar får dras av mot
utgående mervärdeskatt;

O förslag om särskilt forskningsavdrag för att stimulera industrin till ökade
insatser för forskning och utveckling;

O tillskapande av särskilda uppfinnarkonton.

I anslutning till de i propositionen aktuella åtgärderna har regeringen
också beslutat att anslå ytterligare 600 milj. kr. till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Till den del medlen avser direkta insatser för arbetsmarknadsutbildning,
beredskapsarbeten osv. har vi inga erinringar häremot. Till den
del medlen avser tidigarelagda offentliga investeringar i byggnader finner

Mot. 1981/82:8

23

vi dem emellertid diskutabla. Dels kan åtgärderna genom att dra med sig
ökade driftsutgifter komma i motsatsförhållande till besparingssträvandena,
dels torde deras sysselsättningsskapande effekter inför den stundande
vintern vara mycket begränsade. Risken är att denna typ av åtgärder
i stället leder till att arbetskraften binds till därmed skapade projekt samtidigt
som näringslivets efterfrågan på arbetskraft på nytt ökar under det
kommande året och att en erforderlig strukturomvandling därmed motverkas.

Vi har ovan påtalat hur den osäkerhet som skapats om de framtida
underskottsavdragen negativt påverkat utvecklingen av bostadsbyggandet
- särskilt småhusbyggandet. Ett besked från statsmakternas sida om
bibehållen rätt till underskottsavdrag skulle i väsentligt mycket högre grad
än selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder vara ägnad att på nytt öka
bostadsbyggandet. Ytterligare positiva effekter i detta hänseende skulle
kunna uppnås genom att krånglet inom byggsektorn minskades genom
bl. a. förenklade byggnormer.

8. Kamp mot inflationen

Under 1980-talets första hälft måste ett av huvudmålen för den ekonomiska
politiken vara att bringa ned inflationen:

O Inflationen leder till att ekonomiska tillgångar inte utnyttjas på ett effektivt
och ändamålsenligt sätt.

O Inflationen motverkar och försvårar investeringar i produktiva tillgångar
till förmån för mer kortsiktiga finansiella placeringar.

O Inflationen försvårar företagens planering och framtidsbedömning och
hämmar därigenom en positiv utveckling inom näringslivet.

O Inflationen medverkar till en orättfärdig förmögenhetsfördelning och
urgröper den samhällsekonomiska moralen genom att gynna skuldsättning
och missgynna sparande.

O Inflationen motverkar i det längre perspektivet strävan att upprätthålla
den fulla sysselsättningen.

Den höga inflationen under 1970-talet kan inte förklaras av någon enskild
faktor. Tvärtom har en rad faktorer medverkat till de snabba prisstegringarna.
Sådana är, vid sidan av höjda oljepriser, det stora statliga budgetunderskottet,
de alltför stora löneökningarna och genomslaget av internationella
prisstegringar. Inflationen måste angripas på bred front och åtgärder
vidtas på en rad samhällsområden:

O De höga marginalskatternas betydelse för inflationsutvecklingen har
understrukits i det föregående. Ett av instrumenten för att dämpa inflationstakten
är sålunda en sänkning av marginalskatten.

O Det stora budgetunderskottet verkar långsiktigt inflationsdrivande genom
att leda till en ökning av penningmängden i samhället som är

Kartong: S. 26, tabellen Raden social flyttas upp i linje med raden 150 milj.

i Anm.kol.

Mot. 1981/82:8

24

oförenlig med prisstabilitet. Att komma till rätta med det växande budgetunderskottet
är därför en viktig del i kampen mot inflationen.

O Av central betydelse för inflationen är givetvis den inhemska löne- och
kostnadsutvecklingen. Det går inte att bemästra inflationen med upprätthållen
full sysselsättning om inte parterna på arbetsmarknaden är i stånd
att enas om utomordentligt återhållsamma avtal.

O Betydelsefullt för en framgångsrik kamp mot inflationen är också att
ekonomins funktionsförmåga förbättras, så att tillgängliga resurser effektivare
kan utnyttjas och så att uppkomsten av flaskhalsar i ekonomin
kan motverkas.

0 Långsiktigt är det önskvärt att effekterna av utländska prisstegringar
kan begränsas genom en anpassning av den svenska kronans kurs. Det
förutsätter emellertid att den inhemska kostnadsutvecklingen bemästrats
så att sådana åtgärder inte leder till en försämring av den svenska
industrins internationella konkurrensförmåga.

De av regeringen i propositionen föreslagna åtgärderna mot inflationen
torde få begränsade reala effekter. Devalveringen leder till att priset på
importerade varor ökar. En sänkning av mervärdeskatten eliminerar givetvis
inte denna ökning - den begränsar blott dess statistiska genomslag i
konsumentprisindex genom att en del av prisökningen betalas via statsbudgeten.

Den föreslagna mervärdeskattesänkningen får också, som konjunkturinstitutet
påpekat, något märkliga effekter på prisutvecklingen:

"Det beräknade genomslaget av devalveringen på prisnivån i konsumentledet
(som uppskattas till sammanlagt ca 2 1/2 procent) antas äga rum
under loppet av ca ett halvår från devalveringstidpunkten räknat. Detta
innebär att momsreduceringen, som beräknas ha en sänkande effekt på
konsumentprisindex på 1,7 procent, till en början skulle få en större
prissänkande effekt än prishöjningseffekten från devalveringen. Fram till
slutet av 1981 skulle därför devalveringen och momssänkningen tillsammans
ha en dämpande effekt på uppgången i konsumentprisindex,1 medan
prisutvecklingen under loppet av 1982 skulle få ett extra påslag.” Åtgärdens
främsta effekt tycks bli, kan det tilläggas, att julhandeln stimuleras.

Inte heller prisstoppet får några bestående effekter mot inflationen. Det
leder enbart till att vissa prisstegringar eventuellt förskjuts någon månad
framåt i tiden. Resultatet kan då förväntas bli desto större prisstegringar
när prisstoppet upphävs.

Inte minst allvarligt är att de av regeringen föreslagna åtgärderna inte är
finansierade i ett längre perspektiv. Av den angivna helårskostnaden för

1 Räknat från december 1980 till december 1981 väntas konsumentprisindex stiga
med 9,4% medan den s.k. avtalsindex förutses öka med 8,1%. I oktober väntas
avtalsindex uppgå till 9,1 % (enligt en trolig definition på avtalsindex; det är ännu
oklart hur denna index exakt skall beräknas).

Mot. 1981/82:8

25

sänkningen av mervärdeskatten på drygt 4,5 miljarder kronor är det endast
knappt 2 miljarder som finansieras långsiktigt — genom höjd inkomstskatt.
Tidigarelagda besparingar finansierar mervärdeskattesänkningen endast
under första halvåret 1982. Därefter utsätts budgeten för en ytterligare
påfrestning på 2,5—3 miljarder kronor i förhållande till uppsatta budgetmål.
Även för innevarande budgetår leder i propositionen föreslagna åtgärder
till en budgetförsvagning. Detta är en effekt som i det längre perspektivet
står i motsättning till vad en målmedveten kamp mot inflationen förutsätter.

9. Besparingsåtgärder

Vi har i det föregående starkt understrukit behovet av besparingsåtgärder
inom den offentliga sektorn. Dels bör direkta sparinsatser sättas in i
syfte att begränsa den offentliga utgiftsvolymens omfattning för att därigenom
inom rimlig tid åstadkomma balans mellan inkomster och utgifter.
Dels bör åtgärder vidtas för att begränsa automatiken i den offentliga
utgiftsökningen; vi har ovan som mål angett nolltillväxt i den totala statliga
utgiftsutvecklingen samt nolltillväxt i den kommunala konsumtionen. Dels
bör också besparingsåtgärder vidtas i syfte att skapa utrymme för offensiva
åtgärder av olika slag.

Riksdagen har i våras godkänt det av trepartiregeringen uppställda sparmålet
om 12 miljarder kronor för budgetåret 1982/83. Vi bedömer det som
utomordentligt betydelsefullt att detta sparmål också förverkligas. Vi har i
olika sammanhang förordat att en så stor del av dessa besparingsåtgärder
som möjligt blir föremål för beslut redan under hösten och därigenom får
effekt redan från årsskiftet 1981-1982.

Vi välkomnar mot denna bakgrund förslagen i regeringens proposition
om tidigarelagda sparåtgärder. Samtidigt anser vi dock att regeringen
åtminstone i stora drag borde ha redovisat även de områden där ytterligare
sparåtgärder kommer att föreslås i nästa års budgetproposition. Vi noterar
också att de nu föreslagna besparingarna inte uppgår till 4 miljarder kronor
som tidigare angivits och som uppges i propositionens sammanfattning. En
summering av de i propositionen angivna beloppen för helår ger blott ca
3,5 miljarder kronor enligt nedan:

J ustitiedepartementet	25 milj. kr.
Försvarsdepartementet	200 milj. kr.
Socialdepartementet	2 150 milj. kr.
Kommunikationsdepartementet	110 milj. kr.
U tbildningsdepartementet	130 milj. kr.
Arbetsmarknadsdepartementet	140 milj. kr.
Bostadsdepartementet	475 milj. kr.
Industridepartementet	300 milj. kr.
Summa	3530 milj. kr.

Mot. 1981/82:8

26

Beloppet kommer upp till 4 miljarder kronor endast om den snabbare
avtrappning av pensionärernas extra avdrag vid inkomstbeskattningen
som också föreslås räknas som besparing. Den inkomstförstärkning på ca
600 milj. kr. som detta beräknas ge statskassan är emellertid att betrakta
som en skatteskärpning. Till detta bör också läggas den utgiftsökning de
föreslagna åtgärderna på jordbruksdepartementets område medför. Som
regeringen påpekar torde det vara svårt att avgöra hur stor del av besparingarna
som kan förväntas falla ut under första halvåret 1982. Regeringens
förslag är inte i alla delar så preciserade att besparingseffekterna exakt kan
beräknas. Vår bedömning är dock att besparingsbeloppet snarare kommer
att understiga än överstiga 1,5 miljarder kronor.

Moderata samlingspartiet tillstyrker regeringens föreslagna, verkliga besparingsåtgärder.
Därtill bör enligt vår bedömning vissa ytterligare besparingsåtgärder
genomföras redan från den 1 januari 1982.1 tabell 3 sammanfattas:

a) de besparingar som enligt vår uppfattning bör genomföras från årsskiftet
1981-1982;

b) de totala besparingar som moderata samlingspartiet föreslår inom
ramen för 12-miljardersprogrammet;

c) våra förslag till ytterligare besparingar i syfte att skapa utrymme för
offensiva, utbudsstimulerande åtgärder, främst en sänkning av marginalskatterna
för 1982.

Sammanlagt uppgår av oss förordade besparingar för budgetåret 1982/83
till drygt 13,8 miljarder kronor. Tidigarelagda besparingsåtgärder uppgår

Tabell 3: Sammanställning över av moderata samlingspartiet föreslagna besparingsåtgärder.
(milj. kr.)

Departement	Summa besparingar	Varav fr. o. m. 1981/82 Anm. dvs. ikraftträdande 1982-01-01
Justitie	130	36
Utrikes	800
Försvar	200	200	Engångsbesparing
Social	5400	2450	150 milj. kr. fr. o. m.
			1982-04-01
Kommunikation	680	372
Ekonomi	10
Budget	670	28
Kommun	100	56
Utbildning	1600	161	699 milj. kr. redan
			beslutade
Jordbruk	400
Handels	55
Arbetsmarknad	670	326
Bostad	2550	475
Industri	555	400
Gemensamt	15
Summa	13835	4504*

* Mindre än halva detta belopp kan bokföras på första halvåret 1982.

Mot. 1981/82:8

27

till ca 4,5 miljarder kronor. I förhållande till 12-miljardersprogrammet
skapas genom dessa åtgärder för kalenderåret 1982 utrymme för en offensiv
marginalskattesänkning samtidigt som en budgetförstärkning kan
åstadkommas.

I bilagan redovisas innebörden av de föreslagna besparingsåtgärderna
mer i detalj. Våra konkreta förslag till besparingar avseende innevarande
budgetår — som föreslås träda i kraft fr. o. m. årsskiftet — läggs i särskilda
följdmotioner.

10. Skatterna

En av våra invändningar mot den av regeringen föreslagna sänkningen
av mervärdeskatten är, såsom anförts i det föregående, att åtgärden i stort
sett omöjliggör en sänkning av marginalskatterna för 1982. Det enda som
regeringen nu föreslår avseende inkomstbeskattningen för 1982 är ett borttagande
av den särskilda skattereduktionen — inkl. den tillfälliga särskilda
skattereduktionen — samt vissa tekniska justeringar av skatteskalan i
anknytning därtill. Sammantaget leder dessa åtgärder till en skärpning av
inkomstbeskattningen av storleksordningen 1 miljard kronor. Därtill kommer
som ovan påtalats förslag om en skärpning av pensionärernas beskattning
som beräknas tillföra statskassan ca 600 milj. kr.

Vi har i det föregående som princip för det ekonomisk-politiska saneringsarbetet
angivit att varje åtgärd som vidtas måste vara sådan att den
harmoniserar med den långsiktiga strategin och de övergripande balansmålen
och att ingen åtgärd bör vidtas som står i motsättning till dessa mål.

Det torde i dag råda en mycket bred enighet om att de höga marginalskatterna
i Sverige är ett centralt ekonomisk-politiskt problem. I årets
reviderade finansplan framhölls:

En marginal skattereform är av största vikt inte endast för att minska
kostnadsinflationen, stimulera till ökade arbetsinsatser, ökat sparande,
och för att minska incitamenten till skatteflykt och skattefusk utan även
därför att de nuvarande höga marginalskatterna har negativa verkningar
också i en rad andra avseenden.

Också OECD-sekretariatet underströk i sin Sverigerapport i år starkt de
problem som hänger samman med de stigande skatterna och den höga
marginalbeskattningen. T.o.m. socialdemokraterna har under de senaste
åren medgivit att marginalskatterna är ett allvarligt problem.

Att i detta perspektiv i stället för att göra någonting åt marginalskatterna
avsätta 4,5—5 miljarder kronor för en sänkning av mervärdeskatten är
enligt vår bedömning felaktigt. Det är inte en åtgärd som harmoniserar med
en långsiktig balansstrategis krav. Ett argument som från regeringshåll
anförts mot en marginalskattesänkning är, att en sådan skulle var olämplig
med hänsyn till det 1982 fortfarande gällande tvåårsavtalet på den svenska

Mot. 1981/82:8

28

arbetsmarknaden. Det är ett dåligt argument inte minst med hänsyn till att
de nuvarande regeringspartierna så sent som i februari — dagen efter det
att ifrågavarande avtal på arbetsmarknaden träffades — var med om att
lägga förslag om att första steget i en större marginalskattereform skulle tas
år 1982.

Om man anser att marginalbeskattningen är ett centralt ekonomiskt
problem och att en förutsättning för att återvinna balansen i den svenska
ekonomin är att detta problem bemästras, fordrar all logik att skattepolitiken
inriktas på att åvägabringa en lösning. Detta har varit vägledande i vårt
ställningstagande till regeringens förslag. Vi återkommer nedan till den
konkreta utformningen av moderata samlingspartiets förslag till sänkta
marginalskatter.

Vi vill i detta sammanhang ta upp ytterligare tre frågor med anknytning
till den aktuella skattepolitiska debatten och till den s. k. principöverenskommelsen
från i våras mellan socialdemokraterna samt centern och folkpartiet
om skattepolitikens utformning. Det gäller indexregieringen av
skatteskalan, rätten till underskottsavdrag och marginalskattesänkningens
finansiering.

Indexregleringen

Det har under 1970-talet skett en kraftig skärpning av progressiviteten i
inkomstskattesystemet. Detta har i främsta rummet sammanhängt med
effekterna av den ökade inflationstakten under decenniet. Nominella inkomstökningar
som endast svarat mot penningvärdeförsämringen har beskattats
som om de hade varit reala. Vissa justeringar i inkomstskatteskalan
företogs visserligen före 1977 men huvudsakligen i de s.k. vanligaste
inkomstlägena. Resultatet blev att en automatisk marginalskatteskärpning
inte slog fullt ut i dessa, men skärpningen av progressiviteten blev i stället
desto hårdare i inkomstlägena däröver. Eftersom de höga marginalskatterna
har medverkat till att driva upp inflationstakten, har kombinationen av
dessa två faktorer representerat en ond cirkel: marginalskatterna har drivit
upp inflationen som drivit upp marginalskatterna som drivit upp inflationen
osv.

I detta perspektiv var 1977 års beslut om införande av ett indexreglerat
inkomstskattesystem 1970-talets viktigaste skattepolitiska reform. Genom
indexregleringen skärps inte skatten på en realt oförändrad inkomst oavsett
hur inflationen och de nominella lönerna utvecklas. Beskattningen har
knutits till inkomstens reala värde och inkomstskatteskalan justeras sålunda
automatiskt med hänsyn till inflationsutvecklingen. Det betyder också
att beslutade justeringar i inkomstskatteskalan syftande till att dämpa
marginalbeskattningen blir bestående - de äts inte upp av inflationens
verkningar.

Mot denna bakgrund är den punkt i principöverenskommelsen mellan
socialdemokraterna och regeringspartierna som talar om att ersätta den

Mot. 1981/82:8

29

nuvarande formen av indexreglering anmärkningsvärd. För socialdemokraterna
som alltid har varit motståndare till indexregleringen var det en
stor framgång att förmå centern och folkpartiet att ge avkall på det viktigaste
de varit med om att åstadkomma på skatteområdet.

Den modell för en begränsning av indexregleringen som tycks vara
aktuell innebär att skatteskalan endast justeras med hänsyn till inflationen
upp till en viss nivå, t. ex. 6%. Om inflationen skulle överstiga denna nivå,
tillåts detta leda till skärpt skatt, ökade marginalskatter och skärpt progressivitet
i inkomstskattesystemet. Statens skatteinkomster skulle kort sagt
tillåtas öka på skattebetalarnas bekostnad så snart statsmakterna misslyckas
med att hålla inflationstakten under 6% per år. Tanken bakom en
sådan ordning är sannolikt bl. a. att den skatteskärpning som inträder vid
en snabbare inflation än 6% skulle medverka till att dämpa efterfrågan i
samhället och därmed verka återhållande på inflationsutvecklingen. 1970talets
erfarenhet är dock att skärpta marginalskatter inte fungerar på detta
sätt. De begränsar incitamenten till ökade arbetsinsatser och skapar kompensationskrav
som accelererar inflationen och verkar i övrigt destabiliserande
på ekonomin.

Vid en fortsatt inflationsutveckling skulle en begränsning av indexregleringen
av detta slag relativt snabbt undergräva resultatet av en skattereform
syftande till att begränsa marginalskatten till 50% för flertalet inkomsttagare.
Det illustreras i tabell 4, där vi utgått ifrån att en marginalskattereform
av i stort sett det slag som den borgerliga trepartiregeringen
föreslog i sitt ekonomisk-politiska program från i februari genomförs.
Tabellen redovisar hur marginalskatterna på realt oförändrade inkomster
skulle öka vid en inflation på 10% och med en indexspärr vid 6% efter 5
resp. 10 år.

Tabell 4: Effekten av begränsad indexreglering vid fortsatt inflation. Kommunalskatt
= 30 kr.

Inkomst (kr.)	Marginalskatt i %
Nu	Efter skattereform	Efter 5 år	Efter 10 år
20000	32	32	34	34
30 000	34	34	34	34
40000	38	34	38	50
50000	41	38	50	50
60000	50	50	50	50
70000	52	50	50	50
80000	59	50	50	60
90000	68	50	50	60
100000	74	50	60	60
120000	78	60	60	70
150000	80	60	70	75
200000	85	75	75	75

4 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 8

Mot. 1981/82:8

30

Efter 10 år skulle resultatet av marginalskattereformen vara i stort sett
upphävt. Vi skulle kort sagt, om inflationen inte bemästras, gå mot en ny
period av ökad progressivitet och skärpta marginalskatter.

En begränsning av indexregleringen står i direkt motsättning till den typ
av åtgärder som erfordras för att långsiktigt återställa balansen i den
svenska samhällsekonomin och bör inte genomföras.

Underskottsavdragen

Moderata samlingspartiet har i sin motion 1980/81:2188 med anledning
av årets kompletteringsproposition relativt utförligt utvecklat kritiken mot
en begränsning av rätten till underskottsavdrag. Vi pekade inledningsvis
på att den s. k. Kleppe-modellen — förebilden till den aktuella diskussionen
om avdragsbegräsningar - lagts på hyllan i sitt hemland Norge med
hänsyn till dess tekniska och rättsliga komplikationer. Vi framhöll vidare
att det i och för sig är sant att nuvarande avdragsregler i kombination med
hög inflation och höga marginalskatter skapat problem från rättvisesynpunkt
och från samhällsekonomisk synpunkt, men att man till betydande
del kommer till rätta med dessa problem genom en sänkning av marginalskatterna.
Vi underströk också att det intryck som kan ha skapats i
debatten att en begränsning av rätten till underskottsavdrag egentligen
bara skulle beröra en mycket liten grupp, s. k. nolltaxerare, är i grunden
falsk. Den skulle — direkt eller indirekt - beröra en mycket stor grupp
medborgare.

En begränsning av underskottsavdragen kommer att leda till att en
betydande grupp skattebetalare i stället för att få sänkt skatt i samband
med en marginalskattereform får sin skatt skärpt. Skatteskärpningen blir,
som vi framhöll, beroende på var gränsen för 50-procentiga marginalskatter
sätts. Om gränsen skulle sättas vid 16 basenheter — 102400 kr. år 1981
— blir resultatet de skatteskärpningar som framgår av tabell 5 nedan.
Denna skärpning blir i många fall större än sänkningen till följd av sänkta
marginalskatter.

Tabell 5: Skatteskärpning i olika inkomstlagen och med olika underskottsavdrag till
följd av ändrade regler för underskottsavdrag

Sammanräknad inkomst, kr.	Underskottsavdrag, kr.	Skatteskärpning på grund av ändrade avdragsregler, kr.
125 000	23 000	2260
125 000	46000	2260
150000	30000	3 280
150000	60000	5040
200000	45000	9400
200000	90000	14680
300000	75 000	18750
300000	150000	35400

Mot. 1981/82:8

31

Vi underströk att en effekt av avdragsbegränsningarna skulle bli betydande
prisfall på småhusmarknaden och att detta i sin tur negativt skulle
påverka småhusbyggandet och bl. a. den industri som ägnar sig åt tillverkning
av prefabricerade småhus. Vi konstaterade också att avdragsbegränsningen
i en rad andra hänseenden kunde förväntas få negativa effekter för
näringslivet. Inte minst underströk vi effekterna för nyföretagandet.

Den fortsatta diskussionen om underskottsavdragen har på ingen punkt
föranlett någon revidering av vår bedömning i ovannämnda motion. Utvecklingen
har tvärtom understrukit det ansvarslösa i att binda sig för en
lösning av det aktuella slaget utan att vara fullt på det klara över konsekvenserna.
Vi har under de månader som förflutit kunnat bevittna ett
kraftigt prisras på småhusmarknaden. Människor som av en eller annan
anledning varit tvungna att sälja sina egnahem har i många fall gjort
kapitalförluster på 10000-tals eller 100000-tals kr. Det är i dagsläget knappast
möjligt att avyttra ett nyproducerat småhus till ett pris som svarar mot
byggkostnaden. Följaktligen minskar småhusbyggandet kraftigt.

Med de antaganden om skatteskalans utformning som låg bakom tabell
4, kompletterade med de tekniska förändringar i skalan som regeringen nu
föreslår, kan man beräkna vid vilka underskottsavdrag som skatteskärpningen
till följd av en avdragsreform blir större än skattesänkningen till
följd av sänkta marginalskatter, dvs. där totaleffekten av den diskuterade
skatteomläggningen blir skärpt inkomstskatt. En sådan kalkyl redovisas i
tabell 6, där två alternativa antaganden har gjorts om vid vilken inkomst
marginalskatten överskrider 50%. I alternativ A antas marginalskatten
vara 50% upp till 16 basenheter eller 102400 kr. i årets penningvärde; i
alternativ B antas gränsen gå vid 15 basenheter eller 96000 kr.

Tabell 6: Brytpunkter där ändrade avdragsregler i samband med en skattereform
leder till en höjning av den totala skatten

Inkomst	Underskottsavdrag där effekten av ändrade avdragsregler uppväger effekten av sänkta marginalskatter
Alt. A	Alt. B
100000		32 500
110000	36500	28300
120000	35 100	30 200
130000	38200	33 700
140000	43000	35400
150000	47 700	37800
160000	49800	39 500
175000	54100	42000
200000	61400	46 500

Det kan konstateras att vaije person i de aktuella inkomstlägena som
köpt en villafastighet under senare år — i vaije fall i någon av våra större
städer - och som finansierat inköpet med normala lån får så stora underskottsavdrag
att resultatet av en skatteomläggning skulle bli skärpt skatt.

Mot. 1981/82:8

32

Tabell 7: Räkneexempel avseende effekterna av avdragsbegränsningar

	I	II	III	IV	V
Inkomst	120000	120000	120000	120000	120000
U nderskottsavdrag	0	60000	0	60000	60000
Skatt	58 600	18750	50600	20600	18 800
Hyra Kvar efter skatt	18000	0	18000	0	0
och boendekostn.	43400	41240	51400	39400	41200

1 motion 1980/81: 2188 pekade vi som återgivits ovan på att avdragsbegränsningar
av detta slag skulle drabba hela gruppen småhusägare. Det kan
illustreras genom några räkneexempel som skett i tabell 7. I kolumn I
redovisas skattesituationen i dag för en 120000-kronors-inkomsttagare
som antas ha en månadshyra på 1 500 kr. I kolumn II finns motsvarande
redovisning för en villaägare med underskottsavdrag på 60000 kr. I kolumn
lil och IV återges skattesituationen för samma personer efter en
genomförd skatteomläggning - 50% marginalskatt till 15 basenheters inkomst.
I kolumn V slutligen illustreras effekterna för villaägaren av en
marginalskattesänkning utan avdragsbegränsningar.

En effekt av skatteomläggningen blir att personen som bor i hyreslägenhet
får en skattesänkning på 8000 kr.; personen i villa får däremot en
skatteskärpning på ca 2 000 kr. Kalkylen för den som överväger att skaffa
en villa blir radikalt annorlunda. I dagsläget blir uppoffringen av alternativ
konsumtion vid ett villaköp enligt räkneexemplet drygt 2000 kr. (vi har här
bortsett från amorteringar o. d.). Efter skatteomläggningen blir uppoffringen
inte mindre än 12000 kr. För att relationen mellan hyresboende och
villaboende skulle kunna bibehållas, skulle nettokostnaden för villaboendet
behöva sjunka med 10000 kr. eller bruttokostnaderna med 20000 kr.
Det förutsätter emellertid att priset på huset sjunker med en tredjedel eller
med 33%.

Vår bedömning är att den prispress på småhusmarknaden som man
måste räkna med om en omläggning av skattesystemet av det diskuterade
slaget genomförs är av denna storleksordning — ca 30% eller mer.

Aven en marginalskattesänkning som genomförs utan avdragsbegränsningar
kommer att leda till att villaboende blir relativt sett mindre förmånligt,
som framgår av en jämförelse mellan kolumnerna III och V. Här
skulle emellertid samtidigt en positiv inkomsteffekt uppträda som motväger
den tidigare effekten: även villaägaren skulle få mer pengar kvar
efter skatt. Effekten på villamarknaden skulle bli betydligt mindre dramatisk.

En begränsning av indexregleringen skulle ytterligare skärpa de problem
som sammanhänger med en begränsning av rätten till underskottsavdrag.
Om indexuppjusteringen begränsas till 6% och om inflationen ligger på
10% per år skulle den punkt där marginalskatterna överstiger 50% om
denna läggs vid 15 basenheter efter 5 år bli 79500 kr. i inkomst i dagens

Mot. 1981/82:8

33

prisläge eller vid 16 basenheter 84800 kr. i inkomst. Allt fler skulle med
andra ord drabbas av successivt skärpta skatter till följd av omläggningen
och villaägandet skulle i allt högre grad missgynnas.

Vi har här huvudsakligen uppehållit oss vid de effekter som en begränsning
av underskottsavdragen skulle få för den stora gruppen vanliga villaägare.
Det finns emellertid anledning att uttrycka stor oro för de effekter
som skulle kunna bli följden också för företagsamheten - särskilt för
mindre och medelstora företag. Också dessa problem diskuterade vi i
motion 1980/81:2188. Inte minst skulle de risker som är förenade med
nyföretagande öka betydligt. Reformen skulle alltså motverka det ökande
företagande som det är högst angeläget att det kommer till stånd för att vi
skall komma till rätta med vårt lands långsiktiga problem. Det vore sålunda
också i detta perspektiv högst olyckligt om de föreslagna avdragsbegränsningama
genomfördes.

Promsfmansiering m.m.

Den av regeringen nu gjorda prioriteringen mellan en sänkning av marginalskatten
och en mervärdeskattesänkning framstår som desto mer egendomlig
med hänsyn till den tilltänkta formen för finansieringen av skatteomläggningen
1983 och 1984. Enligt överenskommelsen mellan partierna
skulle detta ske genom införandet av s.k. produktionsfaktorsskatt eller
genom en höjning av arbetsgivaravgifterna. Sammankopplat med den nu
föreslagna mervärdeskattesänkningen skulle slutresultatet, förutom att en
marginalskattesänkning skjuts framåt i tiden, bli en förskjutning av beskattningen
från mervärdeskatt till arbetsgivaravgifter eller proms - ett
direkt absurt inslag i ett ekonomisk-politiskt paket med en devalvering,
framtvingad av alltför höga arbetskraftskostnader, som viktigaste ingrediens.
En central invändning mot att en framtida skatteomläggning skulle
finansieras med höjda arbetsgivaravgifter eller höjd produktionsfaktorsskatt
är att detta skulle stå i motsättning till strävandena att upprätthålla
den i förhållande till omvärlden gynnsamma kostnadsutveckling som är en
förutsättning för en återvunnen ekonomisk balans. En sådan finansiering
skulle medverka till att undergräva resultatet av den genomförda devalveringen.
Det görs visserligen gällande att en produktionsfaktorsskatt skulle
”övervältras bakåt” som det brukar heta men 1970-talets entydiga erfarenhet
är dock att höjda arbetsgivaravgifter - och arbetsgivaravgifter är en
produktionsfaktorsskatt - leder till höjda kostnader i förhållande till omvärlden.
”Övervältringen bakåt” har åstadkommits genom devalveringsåtgärder
och alla torde vara överens om att en fortsatt sådan utveckling
måste undvikas.

Tanken på en produktionsfaktorsskatt står också i övrigt i motsättning
till långsiktiga stabiliseringspolitiska mål. Att ökade investeringar och därvidlag
särskilt ökade industriinvesteringar är av vital betydelse för att
stärka vårt lands produktionskapacitet och därmed möjligheterna att

Mot. 1981/82:8

34

åstadkomma den ökade produktion som återställd balans förutsätter, torde
det råda en bred enighet om. En produktionsfaktorsbeskattning innebär
emellertid jämfört med nuläget en ökad beskattning av investeringar och är
sålunda - allt annat lika — ägnad att minska i stället för att öka dessa.

Frågan om en kommande skatteomläggnings finansiering har också betydelse
i debatten om begränsningar av rätten till underskottsavdrag. Som
vi redovisat i det föregående skulle en avdragsbegränsning leda till att en
betydande grupp inkomsttagare drabbas av skärpt skatt i samband med en
skatteomläggning — i vissa fall också skärpt marginalskatt. Samma inkomsttagare
kommer naturligtvis därtill att få vara med och bära bördan av
en produktionsfaktorsskatt eller höjda arbetsgivaravgifter i form av en
svagare real löneutveckling - vilket i många fall torde komma att innebära
sänkt reallön. Det har dessutom sagts att högre inkomsttagare i samband
med en marginalskattereform skulle fa acceptera en mindre framtida löneökning
än andra grupper med hänsyn till de skattesänkningar som skett.
För den grupp skattebetalare som har underskottsavdrag av sådan storleksordning
att skatten inte kommer att sjunka, blir resultatet en tredubbel
inerbelastning i förhållande till nuläget:

O skärpt i stället för sänkt skatt;

O minskad reallön till följd av en produktionsfaktorsskatt;

O minskade löneökningar i förhållande till andra grupper.

Detta vore orimligt.

Sänkta marginalskatter

Vi har i det föregående förordat en sänkning av marginalskatterna för
1982 i stället för en sänkning av mervärdeskatten. Vi står fast vid det
förslag som den borgerliga trepartiregeringen presenterade i sitt stabiliseringspolitiska
paket från i februari i år, dvs. att marginalskatterna skall
sänkas under treårsperioden 1982, 1983 och 1984, så att marginalskatten
för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna inte
överstiger 50%.

I motion 1980/81:2188 lade vi fram förslag om hur första steget i en
sådan skatteomläggning skulle se ut. Vårt förslag sammanföll väsentligen
med det förslag som den borgerliga trepartiregeringen tidigare utarbetat
inför diskussionerna med socialdemokraterna.

Med hänsyn till att några avgörande förändringar inte inträffat i fråga om
det skattepolitiska sakläget, återkommer vi här till förslaget i motion 1980/
81:2188. Detta förutsatte bl. a. att den särskilda skattereduktionen skulle
slopas samt att vissa tekniska justeringar av skatteskalan skulle genomföras
i samband härmed. Motsvarande förslag återkommer nu i regeringens
proposition.

Jämfört med den av regeringen i propositionen föreslagna skatteskalan
för 1982 föreslår vi emellertid att den statliga inkomstskatteskalan får
följande utformning:

Mot. 1981/82:8

35

Tabell 8: Moderata samlingspartiets förslag till marginalskattesankningar för 1982

Beskattningsbar inkomst	1QC1 qrc clcqttP	Vårt förslag	+/
I basenheter	1 kr. år 1981		skala enl. regeringens förslag
0- 1	_	6400	0	0	_
1- 4	6400	25600	2	2
4- 7	25 600	44 800	4	4
7- 8	44 800	51 200	9	8	- 1
8- 9	51 200	57 600	14	10	- 4
9-10	57600	64 000	23	20	- 3
10-11	64 000	70400	26	20	- 6
11-12	70400	76800	26	25	- 1
12-13	76 800	83 200	29	25	- 4
13-14	83 200	89600	33	30	- 3
14-15	89600	96000	38	30	- 8
15-16	96000	102400	44	35	- 9
16-17	102400	108800	45	35	-10
17-20	108 800	128000	48	40	- 8
20-30	128000	192 000	53	45	- 8
30	192000		58	50	- 8

Skattebortfallet i förhållande till nu gällande skala kan för 1982 uppskattas
till ca 2 miljarder kronor. Härav finansieras drygt hälften genom borttagandet
av den särskilda skattereduktionen. Resterande finansieringsbehov
- ca I miljard kronor — täcks via föreslagna besparingsåtgärder.

11. Sänkta arbetsgivaravgifter i stödområdet

1 samband med borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften år
1978 försvann den särskilda stimulans för det inre stödområdet som det
lägre arbetsgivaravgiftsuttag innebar som de borgerliga partierna tidigare
genomdrivit i riksdagen. Det finns enligt vår mening anledning att återgå
till ett system med lägre arbetsgivaravgiftsuttag i det inre stödområdet för
att åstadkomma en generell stimulans av näringslivet där. En sådan sänkning
kan åstadkommas exempelvis genom ett lägre uttag av folkpensionsavgift.
Det bortfall av inkomster för statskassan som ett sådant system
skulle leda till kan kompenseras genom att omfattningen av olika selektiva
stödformer begränsas i motsvarande grad. En stimulans av näringsverksamheten
inom stödområdet av detta slag bör enligt vår uppfattning utredas.

12. Budgeteffekter

De av regeringen föreslagna åtgärderna kan enligt finansutskottets beräkningar
för budgetåret 1981/82 beräknas leda till en minskning av statens
inkomster med 2,5 miljarder kronor. Utgifterna kan beräknas trots besparingsåtgärderna
öka med ca 100 milj. kr. Ett tillstyrkande av regeringens
förslag skulle sålunda leda till en ökning av budgetunderskottet för innevarande
budgetår med mer än 2.6 miljarder kronor.

Kartong: S. 37 Tillkommer: ANDERS BJÖRCK (m)

Mot. 1981/82:8

36

För budgetåret 1982/83 skulle effekten enligt samma beräkningar bli att
inkomsterna minskade med 4,3 miljarder kronor och utgifterna med mindre
än 300 milj. kr. i förhållande till tidigare uppsatta mål. Budgetunderskottet
skulle sålunda öka med ca 4 miljarder kronor. Härtill torde komma
ytterligare utgiftsökningar till följd av kommande propositioner på bl. a.
industripolitikens område. Med hänsyn till den försämring av handels- och
bytesbalansen som devalveringen kommer att leda till under 1981 och 1982
framstår en sådan budgetförsvagning enligt vår uppfattning som äventyrlig.
En ytterligare budgetförsvagning, med ty följande ökade statliga upplåningsbehov,
framstår som än mer riskabel efter riksbankens beslut den
14 oktober om en sänkning av diskontot med 1 %.

De konkreta förslag vi nu lägger och som avses träda i kraft fr. o. m.
årsskiftet leder till att statens inkomster ökar med 2,1 miljarder kronor
jämfört med regeringens förslag under budgetåret 1981/82 samt med 4,2
miljarder kronor under budgetåret 1982/83. Utgifterna skulle med vårt
förslag minska med upp till 0,5 miljarder kronor i förhållande till regeringsförslaget
under innevarande budgetår samt med drygt 0,5 miljarder kronor
under budgetåret 1982/83. Sammantaget innebär förslagen sålunda att en
budgetförsvagning undviks under nu löpande budgetår samt att en budgetförstärkning
på drygt 0,5 miljarder kronor kan åstadkommas för budgetåret
1982/83. Vi har dessutom översiktligt angivit hur 12-miljardersprogrammet
skall kunna förverkligas för nästa budgetår. Vi förutsätter emellertid att
regeringen i den kommande budgetpropositionen kommer att lägga förslag
om erforderliga utgiftsnedskärningar. Vi kommer i samband därmed att
precisera de nu översiktligt redovisade sparåtgärderna.

Det torde ankomma på resp. utskott att utarbeta erforderlig lagtext.

13. Hemställan

Mot bakgrund av det ovan anförda hemställs

1. att rikdagen bifaller vad i motionen anförts om inriktningen av
den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om en sänkning
av mervärdeskatten beslutar om en sänkning av marginalskatterna
för 1982 i enlighet med vad i motionen föreslagits,

3. att riksdagen i övrigt som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om avsättning till tillfälligt
vinstkonto i riksbanken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en sänkning av arbetsgivaravgifterna i det
inre stödområdet.

Mot. 1981/82:8

Stockholm den 20 oktober 1981

GÖSTA BOHMAN (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

PER PETERSSON (m)

ALF WENNERFORS (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

ALLAN HERNELIUS (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)

Mot. 1981/82:8

38

Bilaga

Moderata samlingspartiet accepterar i huvudsak de besparingsåtgärder
regeringen lägger förslag om i proposition 1981/82:30. Därtill bör enligt vår
bedömning ytterligare besparingsåtgärder genomföras redan från den 1
januari 1982. Dessa listas nedan departementsvis. Nedan redovisas också i
stora drag de besparingar moderata samlingspartiet kommer att lägga fram
förslag om i samband med nästa års budgetproposition. En sammanställning
över besparingsbeloppen per departement återfinns på s. 26.

Besparingsåtgärder avsedda att träda i kraft 1982-01-01

Justitiedepartementet milj. kr.

1. Åtgärder inom kriminalvården m.m. 11

Socialdepartementet

2. En utredning om ändrade regler för arbetsskadeförsäkringen
görs. I avvaktan på detta utökas samordningstiden till ett år.

3. Ändrade regler för hustrutillägg. }-300

4. Ändrad subventionsnivå inom tandförsäkringen.

5. Reglerna för tillfällig vård av barn förändras i restriktiv riktning

Kommunikationsdepartementet

7. Ändrade regler för investeringar i posthus m. m. 223

8. Registerhållningsavgiften i bilskatten ökas med tio kr., m. m. 39

Budgetdepartementet 1

9. Avgiftsfriheten vid inbetalning av skatt å posten m. fl. slopas. | 28

10. Regeringskansliets MBL-skyidighet begränsas. >

Kommundepartementet

11. Minskad byråkrati och administration. 47

12. Slopande av regionala hemkonsulenter. 4

13. Minskad kungörelseannonsering. 5

Utbildningsdepartementet

14. Restriktivare regler för utbetalning av studiemedel m. m. 31

Arbetsmarknadsdepartementet

15. Sänkta tilläggsbidrag till kommunala beredskapsarbeten. 50

16. Minskat stöd till industribeställningar. 60

17. Minskad ambitionsnivå vad gäller yrkesinspektionens föreläggande
om komfortåtgärder. 30

18. Ökade rationaliseringskrav på stiftelsen Samhällsföretag utöver
vad som anges i regeringens proposition. Från 129 % till 127 %. 26

19. Stopp för fortsatt utbyggnad av AMI. 20

Industridepartementet

20. Neddragning av det regionalpolitiska stödet utöver vad som föreslås
i propositionen 100

Summa för besparingsåtgärder utöver regeringens förslag: 974

Mot. 1981/82:8

39

Besparingsåtgärder avsedda att träda i kraft fr. o. m. budgetåret 1982/82

Summa (Varav
besparing tidigarelagt)
milj. kr. milj. kr.

Justitiedepartementet

Bl. a. minskas stödet till de politiska partierna,

kostnaderna för rättshjälpen begränsas m. m. 130 ( 36)

Utrikesdepartementet

Biståndsramen ges ett större handelspolitiskt inslag.
Vissa utlandsmyndigheter dras in och ersätts
av honorärkonsuler. 800

Socialdepartementet

Bl. a. införs ökad självrisk i sjukförsäkringen
(1 800 milj. kr.), bidragen till social hemhjälp och
KBT ersätts med ett äldreomsorgsbidrag (400 milj.
kr.), förenklingar och rationaliseringar av vissa
administrativa funktioner genomförs m. m. 5400 (2450)

Kommunikationsdepartementet

Bl. a. omprövas beslutet att flytta inrikesflyget

från Bromma till Arlanda. 680 ( 372)

Ekonomidepartementet

Rationalisering av SCB:s verksamhet genomförs
m.m. 10

Budgetdepartementet

Neddragning av grundgarantin i skatteutjämningssystemet
genomförs, administrationen av arbetsgivarinträdet
förenklas m. m. 670 ( 28)

Kommundepartementet

Byråkratin minskas och verksamheter rationaliseras.
100 ( 56)

Utbildningsdepartementet

Byråkratin minskas, presstödet justeras, studiemedelssystemet
förändras m. m. Ingen besparing
görs vad gäller högre utbildning och forskning. 1600 ( 161)

Jordbruksdepartementet

Bl. a. minskas livsmedelssubventionerna per

1982-07-01. 400

Handelsdepartementet

Bl. a. revideras tullens centrala uppbördssystem. 55

Arbetsmarknadsdepartementet
Bl. a. differentieras arbetslöshetsersättningen och
justeras progressivbidragets fasta del i arbetslöshetsförsäkringen
m. m. 670 ( 326)

Mot. 1981/82:8

40

Summa
besparing
milj. kr.

Bostadsdepartementet

Subventionsnivån inom bostadssektorn minskas
och stödet ges en fördelningspolitiskt mer effektiv
inriktning. Stödet koncentreras till nybyggda bostäder
med lika villkor för upplåtelseformer för
bostäder med statliga lån. 2550

Industridepartementet

Förändringar genomförs bl. a. vad gäller glesbygdsstödet.
555

Gemensamma besparingar

Kommittéanslagen minskas med totalt ca 10 %. 15

(Varav
tidigarelagt)
milj. kr.

( 475)

( 400)

Summa

13835 (4504)

(inkl. Försvar
200 milj. kr.)

Mot. 1981/82:8 41

Innehållsförteckning

1. Motionens huvudsakliga innehåll 1

2. Sveriges ekonomiska läge — bakgrunden 1

3. Utvecklingen efter 1973 4

4. Stabiliseringspolitiken efter 1976 10

5. Politik för återställd balans 13

6. Den ekonomiska utvecklingen under 1981 18

7. Regeringens stabiliseringspaket 20

8. Kamp mot inflationen 23

9. Besparingsåtgärder 25

10. Skatterna 27

Indexregleringen 28

Underskottsavdragen 30

Promsfinansiering m. m 33

Sänkta marginalskatter 34

11. Sänkta arbetsgivaravgifter i stödområdet 35

12. Budgeteffekter 35

13. Hemställan 36

Bilaga 38

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981