Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1981/82:78
av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:44 med förslag till lag om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Trots att stor enighet tycks råda om nödvändigheten av att minska
användningen av kemiska preparat i vårt samhälle fortsätter den att öka. I
förhållande till 1979 ökade användningen av bekämpningsmedel under
1980 med 19%. Detta beror uteslutande på en kraftig ökning inom industrin,
medan såväl jord- som skogsbruk redovisar minskad användning.
Inom jordbruket är minskningen ytterst marginell (-3%), medan minskningen
inom skogsbruket är betydande på grund av det tillfälliga förbudet
för slybekämpning med kemiska medel.

Bekämpningsmedel i skogsbruket har varit en av de mest uppmärksammade
och debatterade miljöfrågorna under hela 1970-talet. Inte minst blev
det en stor fråga i 1979 års valrörelse, då såväl socialdemokraterna som
centern gjorde utfästelser om att stoppa denna användning. Detta tvingade
också folkpartiregeringen att under valrörelsen besluta om en utredning
om kemiska medel i jord- och skogsbruk, och en kommitté med sju ledamöter
tillsattes. Uppmärksammad blev också dåvarande jordbruksministern,
när denne genom massmedia vädjade till skogsbruket att uppskjuta
planerade bekämpningsåtgärder. Riksdagen beslöt, i avvaktan på utredningens
resultat, att införa ett tillfälligt förbud under 1980. Detta tillfälliga
förbud förlängdes genom ett regeringsbeslut att även gälla under 1981.

I december 1980 avlämnade kommittén ett delbetänkande (Ds Jo
1980:11) Bekämpning av lövsly. Kommittén redovisar i sitt delbetänkande
tre alternativa handlingsmöjligheter i fråga om kemisk lövslybekämpning.
Det första alternativet innebär att skogsägarna själva inom vissa generella
ramar, som gäller för hela landet, bestämmer var kemisk lövslybekämpning
skall förekomma. Det andra alternativet innebär, enligt kommitténs
majoritet, betydande restriktioner. Det tredje alternativet är att införa
totalförbud. I sitt delbetänkande förordar kommitténs majoritet att alternativ
två genomförs.

Efter remissbehandling av delbetänkandet föreligger nu regeringens förslag
till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. I propositionen
föreslås en ny lag varigenom sådan spridning, avsedd för bekämpning
av lövsly, i princip förbjuds.

Kommitténs förordande av alternativ två var inte enhälligt. Vpk:s representant
reserverade sig till förmån för förbudsalternativet. Eftersom hela
delbetänkandet inkl. reservatidnen finns bifogat som bilaga till propositionen,
anser vi det inte nödvändigt att upprepa allt vad som anförs i reserva1
Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 78-82

Mot. 1981/82:78

tionen, varför vi här närmast kommer att beröra vad som föreslås i propsitionen.

Lagförslaget innebär ett principbeslut om förbud, men länsstyrelsen får
medge undantag från förbudet. Vidare sägs att stor hänsyn skall tas tili
kommunernas uppfattning.

Första paragrafen fastslår sålunda att spridning över skogsmark av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning av lövsly, är förbjuden. Andra
stycket berör metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.
Där avses inte den föreslagna lagen gälla. Detta är mycket
anmärkningsvärt. Vad som hitintills har framkommit är det absolut sämsta
alternativet vid kemisk bekämpning, att använda manuella metoder. Den
som utför bekämpningen kommer då på flera sätt i kontakt med bekämpningsmedlet.
Andra stycket i denna paragraf visar endera på okunnighet
eller en anmärkningsvärd nonchalans inför riskerna för skogsarbetarnas
hälsa. Spridning av kemiska medel med manuella metoder skulle möta
motstånd från skogsarbetarna och deras fackliga organisationer. Vi anser
det vara helt orimligt att sådana undantag finns inskrivna i lagen.

Andra paragrafen anger vilka krav som måste uppfyllas för att dispens
från förbudet skall medges. Första momentet anger att skogsmarken skall
ha liten betydelse för friluftslivet, naturvården och den lokala befolkningens
trivsel. Det sista är mycket märkligt; här görs människors oro och
rädsla för de kemiska medlens skador till en trivselfråga. Detta om människornas
trivsel återkommer även i paragraf fyra, när det gäller kommunens
bedömning. Andra momentet anger undantagen om kravet enligt 7§ i
skogsvårdslagen i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses
genom röjning med mekaniska metoder med hänsyn till skogsmarkens läge
och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning och tillgången på arbetskraft.
Här måste frågetecken sättas för vad som avses med skogsmarkens
läge och beskaffenhet. Detta kan inte, annat än i några extrema fall,
utgöra något hinder för mekaniska metoder. Har man dels avverkat det
gamla beståndet, dels gjort skogsvård, t. ex. genom plantering, så borde
det rimligen även vara möjligt att utföra mekanisk röjning. Vad sedan
gäller om vem som skall yttra sig om tillgång till arbetskraft, måste detta
enligt vår mening inhämtas från arbetsmarknadsmyndigheterna, i detta fall
arbetsförmedlingen, inte från skogsvårdsstyrelsen som föreslås i propositionen.

Tillgång till arbetskraft är till stor del en fråga om planering, utbildning
och upplysning. Alla skogslän redovisar en mycket stor arbetslöshet, och
särskilt svår är ungdomsarbetslösheten. Men för att dessa människor skall
kunna sysselsättas i skogsvård behövs utbildning och en aktiv förmedling
av dessa jobb. En mycket viktig förutsättning är dock att skogsbruket
planerar för röjning med manuella metoder. Detta bör resultera i dels flera
fast anställda i skogsbruket, dels anställning av tillfällig arbetskraft.

Enligt propositionen innebär lagen att skogsbruket måste inrikta sig på

Mot. 1981/82:78

att kemisk lövslybekämpning är en förbjuden teknik och att man därför får
utnyttja mekaniska och andra röjningsmetoder samt så långt möjligt vidta
förebyggande åtgärder för att lösa lövslyproblemet. Vidare påstås att med
hänsyn till den förordade lagstiftningens restriktiva utformning bör antalet
dispensärenden bli begränsat.

Det kan svårligen bedömas om dessa antaganden är riktiga. Tvärtom
finns det anledning att ställa sig tvivlande till om den föreslagna lagen
kommer att bli så restriktiv som här antyds. Dessa tvivel grundas bl. a. på
att skogsstyrelsen bemyndigas att meddela anvisningar till bedömningen
om behovet från skogsvårdssynpunkt av att i det enskilda fallet använda
bekämpningsmedel. Vidare säger departementschefen i specialmotiveringen:
”Jag förutsätter att kommunens yttrande över en dispensansökan utgår
från den inriktning i fråga om markanvändningen som är politiskt förankrad
inom kommunen.” Detta kan inte tolkas på annat sätt än att kommunernas
yttranden kommer att styras av den styrka som opinionen mot
kemisk bekämpning har i resp. kommun. Om så blir fallet innebär det att
skogsägare i hög grad blir beroende av i vilken kommun skogsmarken är
belägen, när frågan om metod för röjning avgörs. Enligt vår mening måste
här skogsbruket ges en likartad behndling, oavsett var i landet skogsmarken
är belägen. Vad skogsstyrelsen har för mening i fråga om behovet av
kemiska metoder är väl känt. Den ligger helt i linje med de krav skogsbruket
har, nämligen att i största möjliga utsträckning få använda kemiska
medel. Detta utgör sålunda ingen garanti för att lagen kommer att bli så
restriktiv som här antyds. Betecknande är att departementschefen icke vid
något tillfälle försökt uppskatta hur omfattande dispensärendena kommer
att bli. Enligt vår mening måste dessa dispenser bli ytterst sällsynta, om
nämnda lag skall leva upp till namnet förbudslag.

Inledningsvis konstaterade vi att användningen av kemiska bekämpningsmedel
i skogsbruket har varit en av de mest uppmärksammade och
debatterade miljöfrågorna under mycket lång tid. Vi anser därför det vara
hög tid att ett slutgiltigt beslut nu tas. För det första är det nödvändigt att
skogsbruket får ett klart besked om vilka bestämmelser som framöver skall
gälla för röjning och slybekämpning. Alla är väl medvetna om vår skogsnärings
betydelse för vårt land. Detta är fastslaget mer än en gång. Därför
är det ytterst angeläget att besked i den här frågan nu lämnas från den
lagstiftande församlingen. För det andra måste de loften om ett stoppande
av gifterna i skogsbruket som getts av de politiska partierna, bl. a. under
1979 års valrörelse, nu infrias. För det tredje måste det till en skyndsam
planering för utbildning av arbetskraft och andra åtgärder som måste
vidtas för att en övergång till manuella metoder inte skall medföra en ännu
större eftersläpning i skogsvården. Nu måste också förebyggande åtgärder
skyndsamt vidtas. Avverkningsmetoderna och hur skogsuttaget görs har
här en stor betydelse för graden av lövslyuppslag. Riksdagen bör därför i
anslutning till antagandet av förbudslagen ge regeringen till känna nödvän

Mot. 1981/82:78

digheten av skyndsamma åtgärder för att övergången till manuella metoder
för röjning och slybekämpning skall ske på ett bra sätt.

I debatten om användningen av kemisk bekämpningsmedel framhålls det
ofta att skogsbruket står för en liten del av den totala användningen.
Jordbruket och industrin är de stora användarna. Men detta är inget
godtagbart skäl för en fortsatt användning och ett ökande beroende av
bekämpningsmedel inom skogsbruket. Inriktningen måste vara att på alla
områden söka minska användningen av dessa medel och på de områden
där detta är möjligt helt stoppa den. Vpk har under lång tid krävt ett stopp
för användningen av kemiska metoder i röjning och anser det vara möjligt
att övergå till manuella metoder utan att skogsvården eftersätts. Inte minst
det förhållandet att eftersläpande skogsvårdsåtgärder, sysselsättningsproblem
och ekonomiskt stöd till arbetslösa existerar jämsides talar för att
så är möjligt. 1 konsekvens med våra tidigare ställningstaganden i detta
sammanhang kommer vi sålunda att i första hand föreslå riksdagen att
besluta om ett generellt förbud utan undantagsbestämmelser och om detta
inte vinner riksdagens bifall i andra hand föreslå ändringar i det föreliggande
lagförslaget i enlighet med det som anförts i motionen. Utöver detta
föreslår vi också att riksdagen beslutar ge regeringen till känna nödvändigheten
av åtgärder för att en övergång till manuella röjningsmetoder skall
ske utan att skogsvården eftersätts.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen med avslag på proposition 1981/82:44 beslutar anta
följande förslag till Lag om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning
av lövsly, är förbjuden.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982 då lagen (1980:368) om förbud
under viss tid mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall
upphöra att gälla.

2. att, därest motionens förslag under punkt 1 icke vinner riksdagens
bifall, riksdagen med ändring i proposition 1981/82:44 beslutar
anta följande förslag till Lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark:

Mot. 1981/82:78

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Spridning över skogsmark lövsly, är förbjuden.

Med spridning av bekämpningsmedel
avses enligt denna lag inte
metoder där enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel.

2§

från 1 § om

Länsstyrelsen får medge

1. skogsmarken har liten betydelse
för friluftslivet, naturvården och
den lokala befolkningens trivsel och

2. kravet enligt 7 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt
av skog inte rimligen kan tillgodoses
genom röjning med mekaniska
metoder med hänsyn till skogsmarkens
läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning
och tillgången på arbetskraft.

I ärenden enligt 2 § skall yttrande
inhämtas från kommunen och
skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall vid sin prövning
ta stor hänsyn till kommunens
bedömning av skogsmarkens betydelse
för friluftslivet, naturvården
och den lokala befolkningens trivsel.

1. skogsmarken har liten betydelse
för friluftslivet, naturvården och
den lokala befolkningen och

I ärenden enligt 2 § skall yttrande
inhämtas från kommunen, skogsvårdsstyrelsen
och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Länsstyrelsen skall vid sin prövning
ta stor hänsyn till kommunens
bedömning av skogsmarkens betydelse
för friluftslivet, naturvården
och den lokala befolkningen.

3. att riksdagen uttalar sig för särskilda åtgärder för att främja en
övergång till manuella röjningsmetoder i enlighet med vad som
sägs i motionen samt ger regeringen detta till känna.

Stockholm den 6 november 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JOHN ANDERSSON (vpk)