Motion
1981/82:57
av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder m. m.
1 nuvarande läge måste tre huvuduppgifter ställas i förgrunden för den
ekonomiska politiken. Arbetslösheten måste nedbringas. Folkflertalets
levnadsstandard försvaras. De sociala rättigheterna värnas och social rättvisa
befordras.
En politik som ställer dessa huvuduppgifter måste för att få framgång
innebära förkastande av den nu förda regeringspolitiken, angrepp på storfinansens
makt och en ökad planmässighet i landets ekonomiska utveckling.
Arbetslösheten
Arbetslösheten ökar nu kraftigt och går mot att bli den högsta hittills
under hela efterkrigstiden. Och till de — vid senaste mätningen - nära
130000 öppet arbetslösa kommer andra grupper som ställts utanför den
ordinarie produktionsprocessen och arbetsmarknaden. Dit hör de som
hänvisas till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder; dit hör de omkring
300000 kvinnor som vill komma ut i förvärvsarbete men som inte får det;
dit hör de som förtidspensioneras av arbetsmarknadsskäl; dit hör de som
kallas handikappade men som vill och kan göra en insats i arbetslivet om
de bereds tillfälle till det. Antalet personer som är beredda att ta sin plats i
arbetslivet, men som inte får tillfälle därtill, uppgår sålunda till mellan
800000 och 1000000.
Regeringens analyser av arbetslösheten vilar på falska föreställningar.
Politiken blir därefter. Regeringen ser som väsentliga orsaker — utöver
internationella faktorer - till det rådande ekonomiska läget att marginalskatterna
och progressionen i skattesystemet är för stora, att arbetsmarknadslagstiftningen
förhindrat rörlighet på arbetsmarknaden och att den
offentliga sektorn "trängt undan” den konkurrensutsatta sektorn. Regeringen
vill därför minska progressiviteten i skattesystemet - denna påstås
ha motverkat ”arbetsinsatser, sparande och företagande”, den vill luckra
upp den arbetsmarknadslagstiftning som syftat till att öka anställningstryggheten,
den vill förminska den offentliga sektorn.
Problemet för Sveriges ekonomi är emellertid för stor arbetslöshet, inte
bristande arbetsvilja. Ingen har ”valt” arbetslöshet på grund av marginalskatter.
Inte heller är brist på sparande problemet. Problemet är i stället att
I Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 57—65
Mot. 1981/82:57
2
den kapitalistiska krisen och inflationen lockar kapitalet över i spekulation
och olika former av värdesäkring. De svenska storföretagen har betydande
likviditetsöverskott. Men de spekulerar hellre än de använder pengarna till
produktiva investeringar inom landet, och de får inte bara hållas, trots att
landet behöver produktiva investeringar, utan regeringen understödjer
aktivt att de enskilda företagens profiter skall vara det ledande motivet i
samhällsutvecklingen.
Inte heller ligger problemet i arbetsmarknadslagarna. Dessa har främst i
någon mån motverkat avskedanden och att arbetsgivarna kan behandla
anställda godtyckligt, men de harju inte förhindrat ekonomisk expansion.
Minst lika felaktig är synen att den offentliga sektorn ”trångt undan”
industrin. Industrin har minskat sin sysselsättning sedan 1970-talets början.
Den har som regel haft överkapacitet. Den har hög likviditet. Den
offentliga sektorn har sålunda inte konkurrerat ut industrin, varken när det
gäller arbetskraft eller kapital. Och utan att vara okritisk mot stora delar av
den offentliga sektorn, som ju upprätthåller det borgerliga klassamhällets
förhållanden och ibland reflekterar detta i förmynderi och byråkrati, måste
man mot de borgerliga angreppen på främst de sociala delarna av den
offentliga sektorns verksamhet fråga: Hur hade samhället sett ut med en
väsentligen mindre offentlig sektor? Hade efterfrågan på industrins produktion
ökat därigenom? Hade antalet arbetslösa varit färre? Hade den
sociala utslagningen varit mildare och dess följder mindre brutala? Hade
de sjuka fått ett bättre hopp? Hade det icke-kommersiella kulturutbudet
fått större möjligheter att berika människornas liv?
Det är endast tack vara den offentliga sektorns utveckling som arbetslösheten
inte blivit värre.
Den offentliga sektom har växt till stor del som följd av utvecklingen
inom den ”privata” sektom. Det har gällt ökade kostnader för att skapa en
gynnsam samhällsmiljö för industrins utveckling och ökade insatser för att
mildra verkningarna av den privatkapitalistiska sektoms kriser.
Den ekonomiska krisen orsakas av kapitalismen och inte specifikt av
systemets offentliga sektor.
Arbetslösheten uppstår till följd av att näringslivet utvecklas planlöst
och efter det oförutsebara resultatet av de olika enskilda kapitalens jakt
efter profiter. De enskilda företagen och koncernerna planerar säkert
noggrant sin verksamhet. Men deras olika planer hamnar ofta i motsättning
till varandra. Vilka som kommer att kunna förverkligas, vilka som kommer
på skam, vilka industrier som kommer att växa, vilka som tvingas krympa
eller läggas ner, vilka orter som skall utvecklas och vilka som skall avfolkas
— allt styrs av blint verkande marknadskrafter. Dessa kapitalismens
blint verkande marknadskrafter ställer samhällsutvecklingen ovanför människornas
kontroll och vilja. De skapar ekonomisk anarki och kriser.
En politik som verkligen vänder sig mot arbetslösheten måste utgå från
denna insikt. Storfinansens maktställning i ekonomin måste angripas och
Mot. 1981/82:57
3
planmässigheten öka, det är förutsättningarna för en arbetsskapande politik
som ger ökad trygghet på arbetsmarknaden.
Det krävs med andra ord direkt arbetsskapande samhällsinsatser för att
motverka krisens verkningar. Det krävs också vidgade befogenheter för de
fackliga organisationerna och ökad samhällelig kontroll över näringslivets
utveckling. En sådan politik kan sammanfattas i följande punkter:
1. Ett program för 100000 nya samhällsnyttiga arbeten under en period av
högst tre år, innefattande ökat bostadsbyggande och en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorns samhällsservice och satsningar på
inhemska och förnybara energikällor.
2. Ett statligt industriprogram av storleksordningen 100000 nya industriarbetsplatser
under 1980-talet.
3. Kreditväsendet under samhällelig ledning och kontroll. Nationalisering
av de privata storbankerna och andra kreditinstitut.
4. Uppbyggnad av samhällsägda fonder under de arbetandes kontroll för
att förverkliga det samhälleliga industriprogrammet.
5. Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning. Skärpt valutakontroll.
6. Facklig vetorätt mot avskedanden och permittering. Full lön under hela
permitteringstiden.
7. Ökning av AMS resurser enligt vad verket begärt fört att mildra den
mest akuta situationen nu i vinter.
8. Inledning av förkortning av arbetsdagen till 6 timmar.
Denna politik står i skarp kontrast till regeringens politik. Regeringen
vill hålla storfinansens exportindustri med en reservarmé av arbetslösa.
Den för medvetet och kallsinnigt en arbetslöshetsbevarande politik. Den
uttrycker detta själv i den nu föreliggande propositionen på följande, föga
invävda sätt: ”Nödvändigheten av att inte binda resurser i näringar som
inte positivt bidrar till att förbättra utrikesbalansen sätter emellertid bestämda
gränser för de arbetsmarknadspolitiska satsningar som kan göras.
Också när det gäller industripolitiken måste största restriktivitet iakttagas.”
Folkets levnadsstandard
Under åren av borgerliga regeringar har de arbetandes realinkomster
minskat. 1977-1980 föll t. ex. industriarbetarnas reallöner med 7,5%, och
under innevarande år beräknas de minska med ytterligare 4-5%. Även
andra kategorier lönearbetande har fått sina reallöner minskade.
Ett uttryck för denna försämring är att den privata konsumtionen minskat
under samtliga år med borgerligt regeringsinnnehav utom ett, nämligen
1979. Under det senaste året har försäljningen inom egentlig detaljhandel
minskat klart. Denna var i juli i år (kalenderkorrigerat) 4% lägre än i juli i
Qol (1980). Dagligvaruförsäljningen har under perioden minskat med 5%.
tl Riksdagen 1981/82. J sami. Nr 57—65
Mot. 1981/82:57
4
Detta innebär bl. a. att många tvingats till billigare och många gånger
försämrad kosthållning.
Denna försämring av levnadsstandarden - i materiel! mening - har inte
bara drabbat de lönearbetande. Under främst det senaste året har även
pensionärer, studerande, sjuka och handikappade drabbats.
Allt detta reflekterar den höga inflationen. SAF:s regeringsunderstödda
offensiv mot de fackliga organisationerna och de borgerliga regeringarnas
fördelningspolitik.
Årstakten i konsumentprisernas ökning ligger nu på omkring 14%. Sedan
1976 har konsumentpriserna totalt stigit med över 75%. Livsmedelspriserna
har ökat med över 88% från samma år och priserna på de
subventionerade baslivsmedlen med hela 92,5%. Det är framför allt under
de senaste åren som de subentionerade baslivsmedlens priser förhöjts
betydligt kraftigare än övriga priser.
Inflationen är — lika lite som övriga krissymptom — inte bara ett svenskt
problem. Den är — med något olika styrka — ett faktum i hela den
kapitalistiska världen. Den kommer ur de transnationella koncernernas
makt över ekonomier och marknader, ur den tilltagande koncentrationen
och monopoliseringen av produktion och distribution, ur den växande
apparaten för att manipulera efterfrågan, ur den statliga politiken, ur den
tilltagande spekulationen (vilken i sin tur också delvis betingas av inflationen),
ur motsättningen mellan de utvecklade kapitalistiska ekonomierna
och de olje- och råvaruproducerande länderna. Inflationen är på det sättet
ett uttryck för summan av motsättningar inom den moderna kapitalismen.
Främst är den uttryck för storfinansens och (i många länder) regeringarnas
strävan att urgröpa de arbetandes köpkraft, tränga tillbaka deras andel av
produktionen och få profiternas andel att växa.
I Sverige har storfinansen och regeringen, som visats, haft framgång i
denna politik. Regeringen har inte bedrivit någon politik som syftat till att
begränsa inflationen. Tvärtom har den luckrat upp prisregleringar, minskat
livsmedelssubventioner och genom sin samlade ekonomiska politik, t. ex.
på skatte-, avgifts-, bostads- och hyres- och räntepolitikens områden,
skärpt inflationen. Vissa år kan över hälften av inflationstakten härledas
som följd av beslut i enlighet med regeringens ekonomisk-politiska linje.
Denna omfördelningspolitik har enligt aggressiva borgerliga kretsar inte
varit tillräcklig. Storfinansen och vissa av dess språkrör har till och med
framlagt krav om nominella sänkningar av penninglönerna.
De borgerliga regeringarna har också fört en fördelningspolitisk linje
som gynnat kapitalägare och höginkomsttagare. De har motiverat sina
angrepp på folkflertalets levnadsstandard med att krisens bördor skall
bäras solidariskt, men syftet med deras politik har varit att öka företagens
vinster och att öka inkomstspridningen. Politikens verkliga innebörd har
sålunda varit att vissa skall bära även andras bördor, för att dessa andra
skall ytterligare berikas.
Mot. 1981/82: 57
5
Steg i denna omfördelningspolitik har varit skatte- och avgiftslindringar
för bolagen, press på lönearbetarnas organisationer att ställa låga lönekrav,
försämringar inom det sociala försäkringssystemet (t. ex. av pensionärernas
villkor) och en skattepolitik som främst gått ut på att minska
progressiviteten i skattesystemet.
Under de borgerliga regeringarnas tid har den enda egentligt progressiva
skatten, den statliga inkomstskatten, kraftigt minskat sin andel av den
offentliga sektorns samlade skatteintäkter. Den direkta statsskatten utgjorde
fram till och med 1976 något över 29% av samtliga skatter. Redan 1977
minskade denna andel till 23,5%, och 1981 beräknas den direkta statsskatten
utgöra endast 17,3% av den offentliga sektorns samlade skatteinkomster.
Det betyder att 82,7% av dessa skatteinkomster utgörs av ickeprogressiva
skatter - vilka delvis verkar regressivt. Det har således skett
en stark uppluckring av progressiviteten i skatterna, och ändå fortsätter
den borgerliga propagandan om att marginalskatterna är det stora problemet.
Den borgerliga politiken har inte enbart försämrat breda folkgruppers
levnadsstandard i materiell mening. Levnadsstandard bör vara ett vidare
begrepp. Inom viktiga områden såsom miljövård, kultur, idrott- och fritidsaktiviteter
har den borgerliga fördelningspolitiken inneburit allvarliga försämringar.
En politik som bekämpar inflationen och främjar en rättvis fördelning
måste bl. a. innefatta: prisstopp på alla nödvändighetsvaror, hyresstopp,
slopad moms på mat, ingrepp mot monopolistisk prissättning och skärpt
monopollagstiftning, begränsningar av den kommersiella reklamen, angrepp
på valuta-, inhemsk kredit-, mark- och fastighetsspekulation samt
övergång till lågräntepolitik. Vidare bör progressiviteten i skattesystemet
återupprättas och skärpas. Kampen mot olika former av skatteflykt och
skattefusk samt annan ekonomisk brottslighet måste intensifieras.
Värna om de sociala rättigheterna
Arbetarrörelsen har i sin kamp för bättre levnadsvillkor i vårt land gjort
politiska, sociala och kulturella erövringar som modifierat de kapitalistiska
marknadskrafternas djungellag. Dessa erövringar utsätts nu, med krisen
som förevändning, för alltmer öppna angrepp ifrån borgerligheten. Angreppen
sker på bred front. Villkoren för pensionärerna försämras. Avgifterna
inom sjukvården har höjts och vårdresurserna tunnas ut. Regeringen
vill införa vad den kallar ”ökad självrisk” inom socialförsäkringssystemet.
De framsteg som gjorts på arbetsrättens område för ökad anställningstrygghet
hotas. Planerna på en utbyggd barnomsorg saboteras och den
utbyggnad som sker leds in på sämre alternativ.
De borgerliga attackerna mot de sociala rättigheterna får främst formen
av försämrade villkor för de socialt viktiga delarna av den kommunala
Mot. 1981/82:57
6
verksamheten. Under de senaste åren har kommuner och landsting, som
direkt resultat av regeringarnas ekonomisk-politiska linje, förlorat mångmiljardbelopp.
Genom drastiska åtgärder och ren utpressning mot kommunerna
och landstingen vill regeringen få dessa att begränsa sin expansion
för de närmaste åren till högst en procent årligen. Detta trots att den
ekonomiska krisen har sociala verkningar som skulle tvinga bl. a. kommunerna
och landstingen till långt kraftigare ökningar för att kunna uppfylla
sociala minimikrav gentemot sina invånare. De sociala försämringarna är
uttryck för olika sidor av de reaktionära idéer som för närvarande präglar
den borgerliga ideologin och politiken. Där finns en reaktionär kvinno- och
familjesyn, krav på ökad individualism, tron att sociala rättigheter minskar
arbetslösheten och strävan att kapitalistiska marknadsekonomiska mekanismer
skall prägla så stor del av samhällslivet som möjligt eftersom dessa
anses främja effektivitet. Motiv och konsekvenser blir ökade sociala problem,
vidgade klyftor och en skärpt utsugning av de arbetande.
De sociala försämringarnas och nedrustningens politik måste bekämpas
och ersättas av en medveten och planmässig utbyggnad av den offentliga
sektorns sociala verksamhet. Detta skapar en av förutsättningarna för
högre sysselsättning och förbättrad samhällsekonomi. Det är en nödvändighet
i kampen för social rättvisa.
Underskott i statsbudget och bytesbalans — hur kan de bekämpas?
Regeringens ekonomiska motiveringar för sin politik utgår från vad den
kallar ”balansproblemen” i den svenska ekonomin. Detta har viss verklighetsbakgrund.
Svårigheterna i Sveriges ekonomiska läge — som i de
flesta andra utvecklade kapitalistiska länder - kommer till uttryck också i
underskott i statens budget och i bytesbalansen med utlandet. De negativa
verkningarna av detta läge för det svenska folkhushållet skall inte underskattas.
En kraftig ökning av utlandsskulden leder till stora problem i form
av räntor och amorteringar, som lastas på nästa generation och måste
betalas ur nationens arbete. Men regeringen för fram dessa balansbrister,
vilka är uttryck för den ekonomiska krisen, som om de vore krisens
huvudorsaker. Dessutom svartmålar den läget.
Regeringen anför endast det av den offentliga sektorns underskott som
redovisas som statens budget och för fram siffran 70 miljarder kronor. Men
i denna siffra ingår statlig utlåning på 17,84 miljarder kronor, vilket ju är
tillgångar staten inte förlorat. Dessutom måste hänsyn tas till socialförsäkringssektorns
(en sektor som särredovisas mest av statistiska skäl) överskott
på mer än 19 miljarder kronor. Totalt sett bortfaller också enligt den
reviderade nationalbudgeten en korrigeringspost, varför den totala offentliga
sektorns underskott belöper sig till ca 30 miljarder kronor. Detta är
också mycket, men det är väsentligt mindre än den summa regeringen hela
tiden anför och som får utgöra det ekonomiska huvudargumentet för dess
politik av social nedskärning.
Mot. 1981/82:57
7
När det gäller underskottet i bytesbalansen gentemot utlandet - som
uppges ha uppgått till ca 20 miljarder under 1980 - bör det observeras dels
att det råder en viss osäkerhet kring statistiken på området och dels att
läget tydligt har förbättrats under innevarande år. För januari-juli i år
visar utrikeshandeln ett överskott på 0,9 miljarder kronor mot ett underskott
på 6,5 miljarder konor under samma period i fjol, med andra ord en
förbättring på över 7 miljarder kronor. Andra poster är emellertid negativa
i bytesbalansen, bl. a. räntebetalningarna på lånen i utlandet. Det samlade
underskottet tycks emellertid komma att bli mindre än förutsett.
Men oavsett frågan om underskottens verkliga storlek infinner sig en
annan fråga: Är det troligt att den borgerliga politiken kan föra Sverige ut
ur krisen och att den kan få bort underskotten i bytesbalans och statsbudget?
Svaret måste bli nej. Nedskärningar av reallöner och minskning av
den offentliga sektorn leder i själva verket till ökad arbetslöshet och till en
skärpning av krisen. Den borgerliga strategin att Sverige skall klara sig
genom ”exportledd tillväxt” är inte specifik för Sverige. Den försöker alla
jämförbara länder att genomföra — på varandras bekostnad. Vad är det
som talar för att Sverige skulle vara särskilt lyckosamt i det hårda spelet?
Inte heller har de åtgärder den borgerliga majoriteten genomfört i form
av skattefavörer till aktieägare osv. lett till ökade industriinvesteringar.
Inte heller är planerade marginalskattesänkningar den undermedicin de
borgerliga partierna tror. De leder till ökade inkomstklyftor. Men inget
garanterar att de rika omvandlar sina merinkomster i arbetsskapande investeringar.
Spekulation eller ökad lyxkonsumtion är lika troliga resultat.
Nyckeln till att komma ur de nuvarande problemen är olika insatser som
direkt skapar nya arbetstillfällen. Det är därför nödvändigt att ett program
för 100000 nya samhällsnyttiga arbeten snabbt utarbetas, så att det kan
genomföras under den närmaste treårsperioden. Det är också nödvändigt
med ett samhälleligt industriprogram för återstoden av 1980-talet av storleksordningen
100000 nya industriojobb. Fler människor i arbete betyder
ökad produktion. Det är det avgörande medlet mot såväl inflation som
underskott i bytesbalansen mot utlandet och i statsbudgeten.
Arbetslöshet är både ekonomiskt och socialt nedbrytande både för den
enskilda människan och för samhället. Den borgerliga omsorgen om den
enskilde sträcker sig aldrig till den enskilde arbetslöse, den enskilde arbetaren
i egenskap av arbetare, den enskilde fattige. Därför har borgerligheten
inga betänkligheter när den vill skapa en reserv av arbetslösa.
Ett arbetsskapande program måste genomföras för att avhjälpa de
många eftersatta behov som fortfarande finns. I många kommuner är
bostadsbristen skriande. I nästan samtliga kommuner finns långa daghemsköer.
Stora brister finns i sjuk- och långtidsvård. Järnvägstrafiken och
andra kollektiva kommunikationer måste byggas ut. Miljövården kräver
mycket stora insatser. Perspektivet bör också vidgas: i en rad länder i
tredje världen svälter miljontals människor. Det måste betraktas som ett
t2 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 57—65
Mot. 1981/82:57
8
kvalificerat vansinne att det svenska samhället låter bli att använda ledig
produktionskapacitet samtidigt som människor går arbetslösa och det finns
stora eftersatta behov i det svenska och ännu mera i världssamhället.
Skapande av samhällsnyttiga arbeten och samhällsägda industrier är
således en nödvändighet för att få till stånd en dynamisk utveckling som
böljar lindra de mest akuta problemen. Men uppgiften är än större.
Ekonomiska kriser, arbetslöshet och inflation utgör delar av kapitalismens
själva utvecklingsmönster. För att bryta detta måste storfinansens
makt avskaffas och en planerad ekonomi skapas. Det rådande läget är en
obarmhärtig dom över kapitalismen som ekonomiskt system. En arbetsskapande
ekonomisk politik måste således vara ett led i en omvandling av
hela den ekonomiska strukturen i riktning mot socialism. Dessa riktlinjer
måste ligga till grund för den ekonomiska politiken. Utifrån dessa måste de
konkreta förslagen i den nu föreliggande propositionen värderas.
Sänk matpriser och hyror, bekämpa arbetslösheten!
Regeringen, som för bara litet mer än 13 månader sedan inkallade en
extrariksdag för att höja momsen, föreslår nu i sitt s. k. paket att momsen
skall sänkas till 16 2/3%. Denna åtgärd vill regeringen genomföra dels för
att mildra verkningarna av den devalvering som genomförts, dels för att
arbetsmarknadsavtalens prisklausul inte skall brytas igenom. Regeringen
påstår också att förslaget är motiverat mot bakgrund av reallönesänkningen
som den anser kommer att bli 4% under 1981 och 2% under 1982.
För att minska den generella momssänkningens statsfinansiella effekter
vill regeringen samtidigt genomföra flera betydande sociala försämringar,
framför allt för pensionärerna. Dessutom föreslår regeringen en sänkning
av marginalskatterna, föranledd av den s. k. indexregleringen.
Helhetsbilden av de borgerliga regeringarnas pris- och skattepolitik
framträder sålunda. Prisregleringen släpps - det nuvarande tillfälliga prisstoppet
är bara en undantagsåtgärd. Matprissubventionerna minskas. Hyrestillbakahållande
insatser avskaffas och hyrorna får utan ingrepp skjuta i
höjden. Det innebär en prispolitik som mest missgynnar dem som måste
använda stora delar av sina inkomster till mat och hyra, dvs. dem med små
inkomster. Samtidigt genomförs en skattepolitik med lindringar för de rika
och för bolagen.
En generell momssänkning ändrar inte denna fördelningspolitiska inriktning.
Om omsorgen om reallönerna har spelat någon roll är det inte
nödvändigt att sänka momsen på lyxvaror och av reklamkampanjer inspirerad
överkonsumtion. Dessutom genomförs denna generella momssänkning
i ett läge då matprissubventionerna kraftigt minskar. Detta betyder att
det sker en relativ prisförändring till livsmedlens nackdel. Vpk:s linje är:
1. Momsen på mat måste bort. Det är ett krav som vpk länge slagits för
och som vunnit gehör och stöd i breda grupper och många organisatio
Mot. 1981/82:57
9
ner. I stället för en generell momssänkning bör ett borttagande av
momsen på maten inledas. Två och en halv miljard kronor bör anslås
för att genom ökade livsmedelssubventioner minska momseffekten på
baslivsmedel, fisk och grönsaker. Detta innebär att närmare hälften av
momseffekten försvinner från dessa varor.
Samtidigt bör beslutet i anledning av proposition 1980/81:20 om
sänkta livsmedelssubventioner från den 1/1 1982 upphävas. Ett sådant
upphävande innebär ytterligar 500 milj. kr. för billigare livsmedel.
2. Det är vidare nödvändigt och angeläget att en ordentlig insats görs för
att stoppa de allt kraftigare hyreshöjningarna. Hyrorna har stigit mer än
flertalet priser. Framför allt stiger hyrorna snabbare än lönerna. Nu
begär fastighetsägarna nya hyreshöjningar som motsvarar 200—250 kr.
per månad för en normal trerumslägenhet. Genomsnittshyran för en
nybyggd eller nyrenoverad lägenhet har i många kommuner passerat
300 kr./m2 och år. Det betyder att hyrorna nu är dubbelt så höga som
vad hyresgäströrelsen och andra organisationer anser vara socialt acceptabelt,
dvs, 15% av en normal industriarbetarlön för en tvåa på 60
m2.
Hyreshöjningarna kan stoppas och ett hyresstopp för hela hyresmarknaden
åstadkommas genom ett riktat statligt stöd till de allmännyttiga
bostadsföretagen. Genom bruksvärdebestämmelserna i hyreslagen
ger nämligen lägre hyror i allmännyttans lägenheter lägre hyror även i
privata hyreshus.
Vpk har under många år ställt en rad förslag till åtgärder som sammantaget
skulle betyda lägre hyror, bättre boendemiljöer och bättre
inflytande för de boende. I detta sammanhang begränsar vi oss till att
föreslå två åtgärder som skulle få en omedelbar och positiv effekt och
som sammantaget skulle kosta högst 1,5 miljarder kronor.
Vi föreslår ett riktat statligt stöd till de allmännyttiga bostadsföretagen
bestående dels av en förlängning av tidigare underhållslånemöjligheter
och återinförande av hyresförlustlånen, dels ränte- och amorteringsfria
lån av en storleksordning som behövs för att täcka ”hyreshöjningsbehovet”,
sådant detta ser ut efter hyresförhandlingar. Underhålls-
och hyresförlustlånen kan beräknas uppgå till 300 milj. kr. om
man begränsar dem till allmännyttan och med nuvarande omfattning till
omkring 500 milj. kr. Ränte- och amorteringsfria lån till allmännyttan
kan beräknas till högst 900-1000 milj. kr. om kvarstående hyreshöjningsbehov
efter underhålls- och förlustlånemöjligheter och viss justering
vid förhandlingarna uppgår till 20 kr. per m2 och år.
3. Som redan understrukits ökar nu arbetslösheten så att den kommer att
bli den värsta hittills under efterkrigstiden. Enligt AMS tyder allt på att
uppgången av arbetslösheten kommer att fortsätta under höstmånaderna,
då man brukar ha en gradvis sänkning av arbetslöshetstalen.
Tillgången på arbete har minskat radikalt.
Mot. 1981/82:57
10
AMS begärde i en skrivelse till regeringen av den 25 augusti i år
medel för att kunna motverka arbetslösheten. Bland annat begärde man
en ytterligare förstärkning av anslaget till beredskapsarbeten med 1 945
milj. kr. Dessa pengar skulle kunna användas till olika arbeten, bl. a.
offentliga byggnads- och investeringsarbeten, som skulle kunna igångsättas
på kort tid. Regeringen svarade på detta genom att bevilja endast
400 milj. kr.
AMS har sedermera skrivit till regeringen och begärt ytterligare 600
milj. kr. för beredskapsarbeten åt ungdom - en begäran som när detta
skrivs icke besvarats.
För att på kort sikt motverka arbetslösheten borde AMS första begäran
ha tillgodosetts av regeringen. Denna vill dock inte avskaffa arbetslösheten
och dess vilja att motverka den är svag. Riksdagen bör därför
korrigera minoritetsregeringen och uppdra åt regeringen att nu till beredskapsarbeten
anslå de 1 545 milj. kr. regeringen tidigare prutat AMS
begäran med. Detta är en nödvändig första insats för att motverka
arbetslösheten.
Den statliga inkomstskatten
Regeringens skattepolitik är som visats fördelningspolitiskt reaktionär.
Denna linje fullföljs i den föreliggande propositionenen. Genom att det s. k.
inflationsskyddet tillåts slå igenom i sin helhet minskas progressiviteten
ytterligare. Förslaget att lägga om skattereduktionen till ett ökat grundavdrag
innebär försämrad ekonomi för kommunerna. Dessa förslag kan inte
accepteras.
En genomgripande förändring av skattesystemet är nödvändig. Målet
bör vara att beskattningen till sin huvuddel tas direkt ur produktionen och
att denna produktionsbeskattning kompletteras med en enhetlig progressiv
statskommunal skatt.
I detta sammanhang begränsar vi våra förslag till att säga nej till den
föreslagna höjningen av grundavdraget vid den kommunala taxeringen och
till slopande av den särskilda skattereduktionen samt att föreslå en annan
utformning av skatteskalan för den statliga inkomstskatten. Den utformning
av skatteskalan vi förordar innebär ett nej till indexregleringen genomslag
på högre inkomster. Inga egentliga skattelättnader ges i inkomstlägen
över 100000 kr.
I följande tabell återger vi utfallet av vårt förslag till skatteskalor för år
1982 i förhållande dels till 1981 års skalor, dels till regeringens förslag för
1982. Tabellen utgår från en kommunal utdebitering om 30 kr.
Mot. 1981/82:57
11
Taxerad inkomst |
Skatt 1981 |
Skatt 1982 |
Skatt 1982 |
Förändring 1 % |
||
20000 |
3976 |
4012 + 36 |
3702 |
- 274 |
+0,9 |
-6,9 |
40000 |
10792 |
10660 - 132 |
10350 |
- 442 |
-1,2 |
-4,1 |
60000 |
18756 |
18285 - 471 |
17975 |
- 781 |
-2,5 |
-4,2 |
80000 |
30056 |
29026 -1030 |
28716 |
- 340 |
-3,4 |
-4,5 |
100000 |
43288 |
41324 -1964 |
42124 |
-1 164 |
-4,5 |
-2,7 |
120000 |
58600 |
56091 -2509 |
58124 |
- 475 |
-4,3 |
-0,8 |
150000 |
82620 |
79956 -2664 |
82944 |
+ 324 |
-3,2 |
+0,4 |
200000 |
123020 |
119956 -3064 |
126844 |
+3 824 |
-2,5 |
+ 3,1 |
300000 |
208020 |
204606 -3 414 |
214 844 |
+6824 |
-1,6 |
+3,3 |
Folkpensionärernas skatter
Regeringen föreslår en avtrappning av det extra avdraget för folkpensionärer.
Detta kommer främst på sikt att innebära försämringar för pensionärer
mot om avdraget behålls som nu.
En total översyn av beskattningen av pensionerna bör göras i ett sammanhang
och med beaktande av detta mål. Vi yrkar därför avslag på
regeringens förslag i detta sammanhang och hänvisar i övrigt, vad gäller
pensionärernas beskattning, till vad som anförs i motion 1980/81:1559,
som skall behandlas i detta sammanhang.
Investeringsavdrag för inventarier
Regeringen föreslår att reglerna för investeringsavdrag för inventarier
förändras. Vi anser att reglerna bör ändras så att investeringsavdraget
avskaffas. Vi påpekade när nu gällande system infördes att avdragsmöjligheterna
i den utformning de då hade ytterst syftade till att säkerställa
bolagens vinster och aktieägarnas utdelningsinkomster. Avdragen, hävdade
vi, skall ses mot bakgrund av de lättnader i aktievinst- och förmögenhetsbeskattning
som genomfördes under dåvarande riksmöte.
Bidragens effektivitet kan ifrågasättas, när de sker på detta generella
sätt. Om behov av investeringsstöd i enskilt fall skulle föreligga bör detta
kunna komma till stånd efter samhällsekonomiska överväganden, varvid
de fackliga organisationerna ges ett reellt inflytande över beslutsprocessen
i företaget.
Det nya systemet ändrar inget i grunderna för vår kritik. Vårt krav om
slopande av avdraget kvarstår sålunda.
Insättning av medel på vinstkonto
Regeringen föreslår att insättning på vinstkonto skall göras även på 1982
års vinster. Detta kan godtas som ett sätt att öka investeringarna, men det
bör kombineras med samhälleligt och fackligt inflytande över hur medlen
används. Vidare bör reglerna ändras så att de insatta medlen skall kunna
Mot. 1981/82:57
12
användas för att skapa nya arbetstillfällen även utanför de företag som
gjort avsättningarna för så vitt dessa ej vill använda de insatta medlen på
ett för samhället och de fackliga organisationerna godtagbart sätt. Regeringen
bör få i uppdrag att skyndsamt inkomma med förslag till sådana
ändringar i reglerna för vinstkontona.
Angrip storbolagens likviditetsöverskott
Samtidigt bör påpekas att de stora företagen har ett stort likviditetsöverskott.
Uppskattningarna av överskottets storlek varierar beroende av
värderingar av behovet av likvida medel. Storföretagen visar sig dock vara
ovilliga att placera dessa medel i produktiva arbetsskapande investeringar.
De använder dem i stället för spekulation. En extra bolagsskatt som riktar
sig mot denna överlikviditet bör införas från den 1/1 1982. Enbart en så
blygsam andel som 5% av storföretagens likvida medel skulle ge över 2
miljarder kronor som grundplåt till ett samhälleligt arbetsskapande program.
De härigenom influtna medlen bör gå till en samhällsfond för skapande
av nya samhällsägda industrier.
Nej till utvidgad rätt att göra insättning på skogskonto!
Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits inom skatteområdet
för att stimulera enskilda skogsägare att höja avverkningsvolymen. Om
dessa åtgärder har haft någon effekt torde dock svårligen kunna bedömas.
Förslaget att nu ytterligare utvidga skogsägarnas möjlighet att få uppskov
med beskattningen av likvid för avverkning kan inte godtas. Regeringens
motivering för förslaget är dessutom märklig. Man säger att enskilda
skogsägare annars kommer att minska avverkningen i avvaktan på att
den aviserade sänkningen av marginalskatten är fullt genomförd. Tänk om
samma resonemang skulle legitimera skattelindringar för andra grupper!
Detta visar det orimliga i att rätten att äga landet naturtillgångar inte
motsvaras av en skyldighet att bruka dem för samhällets bästa.
Det ligger i sakens natur att en skogsägare bör ha möjlighet att över ett
antal år fa fördela sina inkomster från skogsmarken, i de fall denne vill
koncentrera sitt uttag av skog. Men den rätten är redan tillgodosedd. Det
nu föreliggande förslaget är direkt orättvist mot andra skattebetalare.
Därför yrkar vi avslag på förslaget till lag om ändring i skogskontolagen.
Inför moms på aktiehandeln!
Momsen blir en regressiv skatt, bl. a. därför att de med låga inkomster
måste använda en större del av sina inkomster på momsbelagda varor.
Aktiehandeln är exempel på ett område där ingen omsättningsskatt förekommer
och där de rika kan spendera pengar utan att erlägga indirekt
Mot. 1981/82:57
13
skatt. Bara under de tre månaderna juli-september i år omsattes mer än 5
miljarder kronor på börsen. En omsättningsskatt på börshandeln är ett
rättvisekrav.
Ett argument som anförs mot omsättningsskatt på aktier är att en sådan
skatt inte skulle ta hänsyn till de realisationsförluster som kan vara förenade
med aktieförsäljning. Det argumentet är egendomligt. Det är ju köparen,
inte säljaren, som erlägger den indirekta skatten. Det finns ju ingen
momsbefrielse på övriga områden bara därför att säljaren eventuellt gör
förlust.
Vi har till förra riksmötet rest kravet om omsättningsskatt på aktier.
Skatteutskottet hänvisade då till andra - av utskottet avslagna - förslag
från vår sida, som tillsammans med en oms på aktier påstods vara oförenlig
med rådande ekonomiska system.
Vi kan inte se detta som annat än argumentbrist. Det finns anledning att i
nuvarande läge, med stor spekulation på börsen och ett stort behov av
satsningar, inte minst för sysselsättningen, införa en omsättningsskatt på
aktier. För att underlätta ett beslut om denna nya skatt föreslår vi nu att
denna omsättningsskatt uttas med 10% av försäljningspriset på de sålda
aktierna. Detta torde ge — med nuvarande omsättning - mellan 1 500 och
2000 milj. kr. till statskassan.
Sluta favorisera militärapparaten!
Regeringen föreslår inom försvarets område en besparing på 200 milj. kr.
Det är en löjligt liten summa i de sammanhang det här är fråga om.
Dessutom rör det sig, liksom vid tidigare besparingstillfällen, inte om
någon reell minskning, utan endast om en förskjutning eller omdisponering
av medel. Effekten är lika med noll.
Försvarsdepartementet gynnas av de regler som gäller för priskompensationen
inom dess område under de senaste åren. Kompensationen är
knuten till nettoprisindex, vilket medför ersättning för inflationen. Men
eftersom en stor del av utgifterna består av lönekostnader, medför detta att
man i en situation med hög inflation och sjunkande reallöner får pengar
över. Enkelt uttryckt får man kompensation för lönekostnader som man
inte behöver betala ut. Inget annat departements område är garanterat så
gynnsamma villkor som försvarsdepartementets.
Med dessa fakta i bakgrunden framstår det som ett hån mot alla som hårt
drabbas av nedskärningar och inskränkningar att låta försvaret slippa
undan så billigt. När vi dessutom vet att ca 97% av försvarskostnaderna
spenderas på den militära organisationen blir det hela än mera oförsvarligt.
Vpk har för budgetåret 1981/82 föreslagit en minskning av utgifterna till
det militära försvaret med 1 900000000 kr. Det är en minskning som den
militära organisationen väl kan bära. För den del av budgetåret som
återstår efter den 1/12 1981 bör 1300000000 kr. dras in av militärutgifterna.
Mot. 1981/82:57
14
Nej till försämringar av folkpensionerna!
Regeringen föreslår en förändring av tidpunkten för indexuppräkning av
folkpension. Konkret innebär förslaget att fastställande av basbeloppet
sker i december månad och det skall gälla från den 1 januari och under hela
det kommande året. Detta betyder att de basbeloppsberäknade sociala
förmånerna kommer att ligga fast ett helt år oavsett inflationen. Som
jämförelse kan nämnas att basbeloppet enligt gällande regler under år 1980
höjdes vid fyra tillfallen, vaije gång levnadskostnadsindex höjts med minst
3%.
Regeringens förslag innebär med andra ord att nuvarande inkomstskydd
i praktiken slopas. De nya reglerna som föreslås gälla från 1 januari 1982
betyder att de redan beslutade prishöjningarna på livsmedel genom slopandet
av ytterligare 500 milj. kr. av subventionerna och de höjningar som
troligen blir en följd av ett nytt jordbruksavtal, inte påverkar basbeloppet
förrän efter ett helt år.
Återgå till tidigare basbeloppsberäkning!
Den förändring av basbeloppsberäkningen som infördes den 1 november
1980 har inneburit ett relativt försämrat läge för folkpensionärer, förtidspensionärer,
handikappade, de som uppbär vårdbidrag, studerande och
andra. Allmänt slog förändringen mot grupper som redan hade låga inkomster.
Vi motsatte oss denna förändring av basbeloppsberäkningen och
vill nu att riksdagen omprövar sitt beslut så att basbeloppet åter reflekterar
den verkliga inflationen.
Försämra inte KBT!
De ändringar av reglerna för kommunalt bostadstillägg till folkpension
som föreslås från den 1 april 1982 är oacceptabla. Införandet av en nedre
hyresgräns i KBT-systemet och en sänkning av statsbidraget för KBT från
38% till 25% innebär direkta försämringar för pensionärerna och kommunerna.
I propositionen anges införandet av en nedre hyresgräns motsvara
en begränsning av KBT-kostnaderna med totalt ca 600 milj. kr. för år
räknat. Förslagen motiveras dels med nödvändigheten av att begränsa
ökningstakten för de statliga utgifterna och dels med en påstådd önskvärdhet
av att de två bostadsbidragssystem som finns närmas till varandra.
Införandet av en nedre hyresgräns för KBT skulle alltså motiveras med
några slags samordningsproblem i förhållande till de statskommunala bostadsbidragen
till barnfamiljer m. fl. Nu utgör i själva verket den skillnaden
att det ena systemet - SKBB - har nedre hyresgränser med i underlaget
för beräkningar av bostadsbidrag, medan KBT inte har det, inte några
problem för vare sig beräkning eller utbetalning. Vpk vidhåller sin tidigare
framförda uppfattning att några förändringar i KBT-systemet som innebär
Mot. 1981/82:57
15
försämrade bostadstillägg inte skall genomföras. Likaså vidhåller vi tidigare
förslag om att statsbidragsreglerna inte skall ändras så att kommunerna
får betala en ökad andel av dessa kostnader.
Slopa ej bosättningslånen!
Förslaget om slopande av bosättningslånen, som också motiveras av
påstådda besparingseffekter, kan vpk inte godta. De sociala aspekterna
som i stort sett motiverat införandet och de förändringar som skett väger
fortfarande lika tungt. Ett borttagande av denna lånemöjlighet slår direkt
mot de svagare i samhället, mot dem som har den sämsta möjligheten att
ordna bankförbindelser och rimliga krediter. Dessutom skulle ett genomförande
av förslaget förmodligen inte få de besparingseffekter som man säger
sig eftersträva. Låneformen som sådan är i själva verket ingen dålig affär
för staten utan synes i själva verket ge ett överskott på ca 25 milj. kr. per
år!
Nej till sämre studerande- och pensionärsrabatter vid SJ!
Regeringen föreslår en försämring av nu gällande rabatter för pensionärer
och studerande, varigenom SJ:s resultat beräknas bli förbättrat med 60
milj. kr. per år.
För vår del vill vi ifrågasätta denna beräkning eftersom en sådan höjning
säkerligen kommer att innebära ett minskat resande. Detta gäller i hög grad
pensionärerna, vilka gör någon enstakä resa per år och därvid måste betala
minst 100 kr. för att få någon rabatt.
Transportstöd för Norrland m. m.!
Syftet med transportstödet är att underlätta de regionalpolitiska strävandena
genom en lindring av fraktkostnaderna. Härigenom kan en varuproduktion
bibehållas inom stödområdet i det fall höga transportkostnader
skulle stimulera till en flyttning av verksamheten till mera centralt belägen
region. Nu gällande regler fastställdes så sent som vid 1979/80 års riksmöte
och då efter ingående utredningar. Det är anmärkningsvärt att regeringen
nu föreslår ändring så snart efter riksdagsbeslutet.
Vi har i motion 1979/80:2070 givit vår principiella syn på transportstödet.
Regeringens förslag att höja det lägsta bidragsgrundande avståndet till
250 km innebär en klar försämring. Vi vill hänvisa till Norrbottensdelegationens
uppfattning att lägsta bidragsgrundande avstånd i stället bör vara
100 km.
Vad gäller i propositionen förda resonemang om distributionstransporter
av dagliga livsmedel och förslaget att undanta dessa från stöd, vill vi
rekommendera stor försiktighet. Det görs i de nordligaste länen stora
Mot. 1981/82:57
16
ansträngningar för att utveckla egen trädgårdsodling och egen livsmedelsproduktion
inom länen. Denna strävan är värd all uppmuntran från samhällets
sida. Vad gäller stöd till sjötransporter vill vi erinra om att sådant stöd
finns i våra grannländer. Vi utgår från att pågående utredningar återkommer
i denna fråga och då med förslag till stöd även för sjöfarten.
I propositionen föreslås nu att transportstödszonerna minskas från 6 till
5. Förslaget till nya bidragssatser i procent samt det förhållandet att ett
antal kommuner flyttas till lägre stödzoner innebär mellan 5 -15 % försämringar
av fraktbidragen för företag belägna i dessa kommuner. Utan en
sådan försämring hade man inte kunnat beräkna en besparing på 50 milj.
kr. mätt i 1981 års priser.
Vi vill medverka till en förenkling genom att helt enkelt ta bort zon 2,
vilken enligt propositionen reserveras för Västernorrlands län. Vi föreslår
att Västernorrlands län i stället förs till zon 3, varigenom en 5%-ig sänkning
av bidraget undviks. De kommuner i Värmlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län som f. n. återfinns i zon 3 föreslås enligt propositionen bli
flyttade till zon 1. Vi föreslår att dessa kommuner kvarstår i zon 3,
varigenom en 15%-ig minskning av transportstödet kan undvikas. Vårt
tidigare förslag (motion 1979/80:2069) om att Hofors och Ockelbo skall
erhålla transportstöd vidhålls och dessa kommuner bör då tillföras zon 3.
Skogsbruk och virkesförsörjning!
De förslag som i propositionen förs fram under bilaga 5 om skogsbruk
och virkesförsöijning innebär ökade bidragsramar och bidrag till skogsbruket
med 165 milj. kr. Förslagen har positiva sysselsättningseffekter inom
skogsnäringen. Vi kan därför godta förslagen under förutsättning att de
finansieras genom avgifter på skogsindustrin vars vinster den senaste tiden
kraftigt ökat. Förslagen bör med andra ord inte påverka statsbudgeten.
Förläng och effektivisera prisstoppet!
Regeringen föreslår att prisregleringslagen skall fortsätta att gälla. Mot
detta kan intet erinras. Däremot bör riksdagen uttala att lagen bör tillämpas
så att det prisstopp som nu gäller förlängs så att det kommer att gälla
till den 20/12 1982, från vilket datum nytt beslut om giltighet av prisregleringslagen
måste fattas. De undantag som nu beviljas p. g. a. devalveringen
bör dock icke medges efter den 1 januari 1982. Samtidigt bör stor restriktivitet
visas mot beviljande av dispenser från prisstoppet.
Försämra ej arbetsmöjligheterna för handikappade!
De förslag till ”besparingar” inom arbetsmarknadsdepartementets område
som regeringen förordar innebär samtliga icke acceptabla försämring
Mot. 1981/82:57
17
ar för de handikappades sysselsättning eller anställningstrygghet. Detaljplaneringsbidraget
anses av regeringen ha obetydlig effekt, men dessa
pengar skulle kunna användas på ett mera offensivt sätt, t. ex. för nya
samhälleliga industriarbetsplatser. Försämringarna beträffande lönebidrag
innebär ökad otrygghet. När det gäller minskningen av bidragen till Stiftelsen
Samhällsföretag motiveras dessa med en resultatförbättring. Men med
tanke på att många handikappade går utan arbete finns det behov också att
Samhällsföretags verksamhet expanderar.
Bevara grunderna för tomträttslånen!
De förändringar som föreslås då det gäller ändrade grunder för bostadslån
till arbetskostnader vid ombyggnad av småhus och samordning av
räntebidrags- och låneregler för garage kan accepteras.
Däremot kan vi inte acceptera de förändringar som föreslås om att nu
avveckla statskommunala bostadsbidrag till vissa folkpensionärer m. fl.
Även om administrationskostnaderna är stora, har stödet stor betydelse
för de flesta av de ca 6600 pensionärer som nu uppbär denna form av stöd.
Möjligheten för pensionärer att i vissa fall få statskommunalt bostadsbidrag
bör sålunda bibehållas även efter utgången av år 1981.
Förslaget om ändrade grunder för lån till kommuner som upplåter mark
med tomträtt för bostadsbebyggelse (tomträttslån) innebär ytterligare försämringar
och svårigheter för kommunerna. Redan nu är, som vi tidigare
framhållit, bristerna och svagheterna i låneformerna sådana, att dessa bör
förändras och förbättras beträffande låneunderlag, tiden för lån och amorteringsfrihet
osv. Vi kan därför nu inte gå med på de förändringar som
föreslås.
Inte heller kan vi godta den föreslagna avvecklingen av lånen till energibesparande
åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader.
Det är väsentligt att kommunernas möjligheter att erhålla lån som syftar till
energisparåtgärder och minskat oljeberoende kvarstår. Tvärtemot vad som
påstås i propositionen hävdar vi att det skulle leda till betydande svårigheter
för många kommuner att själva finansiera sådana investeringar och att
det försvårar möjligheterna till en effektiv energibesparing i de byggnader
det här är fråga om.
Sammanfattning
Regeringens ekonomiska politik är en utpräglad klasspolitik. Dess
grundtanke, att en mer otyglad och brutal kapitalism skall klara av vad en
av statliga insatser och sociala reformer modifierad kapitalism inte klarar,
kommer att medföra fördjupad kris och ökade klassklyftor. Skall Sveriges
ekonomi föras in på sunda banor krävs att storfinansens makt trängs
tillbaka och att planmässigheten i utvecklingen ökar. Det kapitalistiska
systemet är krisens grund. Detta system måste avskaffas.
Mot. 1981/82:57
18
De konkreta förslag regeringen förordar går ut på lindrade skatter för de
rika och ökade pålagor på dem som har det knapert. Förslagen i den
föreliggande propositionen är främst ett generalangrepp på landets pensionärer.
Genom försämringar i kommunala bostadstillägg, försämrade avdrag
och ändrad tidpunkt för indexberäkning får pensionärerna stå för
närmare 2,5 miljarder kr. av regeringens s. k. sparförslag.
Vpk ställer upp en politik med motsatt klassmässig profil. Vi godtar inte
de sociala försämringarna för dem med små medel och accepterar inte de
stora skattelindringama för höginkomsttagare, aktieägare och bolag. Vi
företräder en politik som är arbetsskapande, som försvarar de arbetandes
levnadsstandard, som värnar de sociala rättigheterna och som befordrar
social rättvisa.
Utöver andra riktlinjer för den ekonomiska politiken framför vi konkreta
alternativ till regeringens förslag. Budgetmässigt leder icke våra förslag i
denna motion till ett större budgetunderskott än regeringens förslag. Våra
konkreta yrkanden sammanfattas i följande tabell, vilken ger jämförelse
med regeringens förslag.
Vpk:s förslag i förhållande till regeringens förslag
Ökade |
Ökade |
|
statsinkomster |
statsutgifter |
|
alt. minskade |
alt. minskade |
|
statsutgifter |
statsinkomster |
|
Nej till generell momssänkning |
5000 |
|
Minskad momseffekt på mat |
2500 |
|
Upphävande av beslut om sänkta |
||
livsmedelssubventioner |
500 |
|
Åtgärder för lägre hyror |
1400 |
|
Ökade anslag till AMS |
1545 |
|
Ändrade skatteskalor, slopad index |
||
reglering för höginkomsttagare |
1000 |
|
Bevarade avdrag för pensionärer |
600 |
|
Avskaffande av investeringsavdrag |
||
för inventarier |
500* |
|
Avslag på ändring i skogskontolag |
100* |
|
Omsättningsskatt på aktier |
1500 |
|
Minskning av militäranslagen |
1 100 |
|
Bevarad tidpunkt för indexberäkning |
1 100 |
|
Återgång till tidigare basbeloppsberäkning |
600 |
|
Bevarat KBT |
600 |
|
Bevarat bosättningslån |
25 |
|
Bevarat transportstöd |
55 |
|
Finansiering av åtgärder inom skogs |
||
näringen genom avgifter på skogs |
||
industrins övervinster |
165 |
|
Bevarat detaljplaneringsbidrag |
36 |
|
Bevarade lönebidrag |
21 |
|
Bevarade bidrag till Samhällsföretag |
80 |
|
Nej till avveckling av statskommunalt |
||
bostadstillägg för vissa pensionärer |
10 |
|
Bevarade grunder för tomträttslån |
150 |
|
Bevarade lån till energibesp. åtgärder |
||
i kommuner och landsting |
175 |
|
Summa |
9390 |
9372 |
* Minimibelopp, beräkningen osäker
Mot. 1981/82:57
19
Utöver vad som redovisas i tabellen kommer förslaget om en extra
bolagsskatt för att dra in delar av storföretagens överlikviditet till en
samhällsfond för nya arbeten. Vidare har vårt avslag på förslaget om
försämrade rabatter vid resor med SJ för pensionärer och studerande icke
medtagits, då detta kommer på SJ:s budget och inte nödvändigtvis på
statsbudgeten. I tabellen har hänsyn icke kunnat tas till att vår politik till
skillnad från regeringens är arbetsskapande och sålunda ger högre statsinkomster
och lägre utgifter för t. ex. arbetslöshetens verkningar.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående föreslås
1. att riksdagen beslutar att avslå de i proposition 1981/82:30 förordade
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och
godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordas i motionen,
2. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om tillämpningen av prisregleringslagen.
Stockholm den 26 oktober 1981
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
* Se även följdmotioner 1981/82: 58-65.