Motion

1981/82:46
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m. m.

Innehållsförteckning

1 Inledning och sammanfattning 2

2 Den ekonomiska utvecklingen 1981 och utsikterna för 1982 4

3 Det socialdemokratiska alternativet - en översikt 6

3.1 Krisprogrammet 6

3.2 Det aktuella konjunkturlägets krav 7

3.3 Sammanfattning av socialdemokraternas förslag och ställningstaganden
8

3.4 Budgetmässiga effekter av (s)-förslagen 11

4 Vår syn på regeringens förslag 12

4.1 Samhällsekonomiska aspekter 12

4.2 Sänkningen av mervärdeskatten 15

4.3 De fördelningspolitiska effekterna av regeringens paket 18

4.4 Budgeteffekter 20

4.5 De samlade samhällsekonomiska effekterna 22

5 Socialdemokraternas förslag och ställningstaganden 23

5.1 Militärt försvar och civilförsvar 23

5.2 Ändring av reglerna för indexberäkning inom den allmänna

försäkringen och studiemedelssystemet samt av reglerna för
kommunalt bostadstillägg 24

5.3 Höjda barnbidrag 25

5.4 Slopande av bosättningslånen 26

5.5 Transportstöd för Norrland m. m 27

5.6 Valutapolitisk utredning 29

5.7 Skärpta villkor för kontokreditgivningen 30

5.8 Investeringsavdrag 31

5.9 Insättning av medel på vinstkonto 32

5.10 Tillfällig vinstskatt 33

5.11 Inkomstskatten 1982 34

5.12 Åtgärder för att stimulera utbudet av virke till skogsindustrin 36

5.13 Arbetsmarknads-och regionalpolitik 42

5.14 Tomträttslån, hyresrabatter och -garantier, underhållslån ... 47

5.15 Kompensation för kommunernas ränteförluster 51

6 Hemställan 53

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 46—54

Mot. 1981/82:46

2

1 Inledning och sammanfattning

Utvecklingen under 1981 har inneburit en ytterligare fördjupning av de
grundläggande balansbrister som utmärker den svenska ekonomin. Underskottet
i utbytet med utlandet, ett alltmer svårkontrollerat statligt budgetunderskott,
hög inflation, fallande investeringar och en på sista tiden
snabbt stigande arbetslöshet är den ekonomiska krisens mera påtagliga
yttringar. Under loppet av 1981 har därtill ovanpå de strukturellt betingade
obalanserna lagrats följderna av en internationell lågkonjunktur.

De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har bidragit till att fördjupa
lågkonjunkturen. Nedgången förstärktes av den höjning av mervärdeskatten
som beslutades vi den urtima riksdagen hösten 1980 - när det
redan stod klart att ekonomin var på väg in i en lågkonjunkturfas.

Åtgärderna i den s.k. sparpropositionen hösten 1980 bidrog till att
ytterligare minska den inhemska efterfrågan. I januari 1981 presenterade
den dåvarande borgerliga regeringen en budgetproposition i vilken budgetunderskottet
för 1981/82, alla sparåtgärder till trots, reviderades upp från
60 till 67,6 miljarder kronor. Denna försvagning av budgeten och avsaknaden
av vaije allvarligt försök att reda upp den statsfinansiella situationen
ledde till en akut förtroendekris för den svenska kronan.

För att hålla stånd mot denna valutakris tvingades riksbanksfullmäktige i
januari att höja diskontot från 10 till 12%. Under loppet av våren genomdrevs
så ytterligare sparåtgärder som emellertid inte kunde förhindra en
fortsatt försvagning av statsfinanserna - budgetunderskottet fick i kompletteringspropositionen
ånyo justeras upp till 74,9 miljarder kronor.

Bakom denna utveckling låg bl. a. det faktum att åtstramningsåtgärderna
höll tillbaka tillväxten i ekonomin och därmed ökningen i skatteunderlaget.
Samtidigt ledde den höga inflationstakten, som drivits upp av skattehöjningen
hösten 1980 och diskontohöjningen i början av 1981, till automatiska
ökningar av statsutgifterna. Allt medan statsfinanserna försämrades
fick vi under vårens lopp en successiv försämring av den svenska industrins
konkurrenskraft i och med att kronan markant ökade i värde jämfört
med våra viktigaste konkurrentländers valutor.

I sina ekonomiska motioner (mot. 1980/81:1136 och 2190) kritisdrade
socialdemokraterna dels politikens ensidiga inriktning på s.k. sparande,
dvs. statliga utgiftsnedskärningar, dels den borgerliga passiviteten när det
gäller att bekämpa inflationen. Ett centralt tema i dessa motioner var att
Sveriges balansbrister kan undanröjas och sysselsättningen långsiktigt
tryggas endast om inflationen i den svenska ekonomin nedbringas påtagligt
och investeringarna åter börjar öka. I motionerna varnades för att den
borgerliga ekonomiska politiken med dess åtstramning mitt i en lågkonjunktur
skulle leda till en dramatisk försämring av arbetsmarknadsläget
och därmed i praktiken en kapitulation när det gäller den fulla sysselsättningen
som mål för den ekonomiska politiken.

Mot. 1981/82:46

3

Framläggandet av det socialdemokratiska krisprogrammet i juni 1981,
liksom den alltmer accentuerade lågkonjunkturen och den uppenbart ohållbara
valutakursutvecklingen satte den senaste borgerliga regeringen under
ökad press att företa sig något.

Det ekonomisk-politiska paketet (prop. 1981/82:30) som sent omsider
förelagts riksdagen innebär att

1.1 den svcnska kronan devalveras med 10 % per den 14 september,

1.2 de prishöjande effekterna av devalveringen avses bli motverkade av en
sänkning av mervärdeskatten från 23,46% till 20% per den 1 november.
De angivna syftena med denna skattesänkning är dels att
undvika en utlösning av de gällande löneavtalens prisklausul för innevarande
år, dels att motverka en alltför stark nedgång i inhemsk
efterfrågan som annars sägs bli följden av devalveringen,

1.3 den ytterligare försvagning av budgeten som momssänkningen medför
skall balanseras av sparåtgärder och skattehöjningar. För budgetåret
1981 /82 uppgår dessa emellertid endast till 1,5 miljarder kronor, medan
de ökade utgifterna och minskade inkomsterna beräknas till 4,4 miljarder
kronor, varför nettoeffekten av paketet är en försvagning av
budgeten med knappt 3 miljarder kronor. För budgetåret 1982/83 beräknas
budgetförsvagningen uppgå till 4 miljarder kronor.

Innebörden av detta ekonomisk-politiska paket är att man genomför en
oundviklig devalvering. Samtidigt vältras den realinkomstminskning som
denna syftar till över dels på de grupper som drabbas av de statliga
utgiftsnedskärningarna, i första hand pensionärerna, dels på den statliga
budgeten som ytterligare försvagas. Detta i sin tur innebär endast att
realinkomstminskningen tillfälligt uppskjuts. Detta sker antingen genom
att den ökade inflation som budgetförsämringen förorsakar urgröper realinkomsterna
eller genom senare skattehöjningar för att täcka budgetförsämringen.

Momssänkningen medför en icke obetydlig påspädning av köpkraften.
Denna kommer emellertid i stor utsträckning att inriktas på import, varför
den positiva effekten på produktionen och därmed sysselsättningen blir
begränsad.

Den föreslagna budgetförsvagningen sätts vidare in i en sådan fas av
konjunkturen att stimulanseffekterna kan förväntas sammanfalla med en
internationellt betingad konjunkturåterhämtning under loppet av 1982.

Denna inriktning av politiken — manipulationen av löneavtalens prisklausul,
försvagningen av statsfinanserna, påspädningen av inflationstrycket
och åtgärder som förvärrar i stället för att dämpa konjunktursvängningarna
- skapar utomordentligt dåliga förutsättningar inför 1983 års avtalsrörelse.
1 själva verket kan mittenregeringens s. k. offensiv sägas innebära att
man avsäger sig ansvaret för den övergripande stabiliseringspolitiken och
lägger hela bördan av denna på arbetsmarknadens parter.

I det läge den svenska ekonomin försatts, till följd av den borgerliga

Mot. 1981/82:46

4

politikens inriktning, anser vi att följande riktlinjer bör vara vägledande för
den ekonomiska politiken fram till nästa års val:

- arbetslösheten bekämpas nu genom kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
åtgärder,

- finanspolitiken ges en stramare inriktning än i regeringens förslag, bl. a.
genom att den föreslagna momssänkningen avvisas; detta möjliggör en
dämpning av inflationen och en lägre räntenivå, vilket främjar investeringarna,

- de uppoffringar som är nödvändiga fördelas solidariskt och angreppen
på pensionärers, handikappades och studerandes standard avvisas.

2 Oen ekonomiska utvecklingen under 1981 och utsikterna för 1982

Utvecklingen i den svenska ekonomin under 1981 har varit utomordentligt
svag. Den inhemska efterfrågan har sjunkit medan den utländska
efterfrågan har stagnerat. Konjunkturinstitutets senaste prognos förutser
en nedgång med 0,7 % för den totala produktionen. Minskningen i inhemsk
efterfrågan omfattar såväl den privata konsumtionen som byggnads-, maskin-
och lagerinvesteringarna. Inflationen under loppet av 1981 beräknas

Aktivitetsindex 1973—1981

En sammanvägning av månadsvisa indikatorer över produktionen

Källa: SCB Indikatorer 1981:9

Mot. 1981/82:46

5

nu uppgå till ca 9-11% (beroende på om momssäkningen genomförs),
vilket skulle lyfta prisnivån för 1981 med drygt 12% över genomsnittet för
1980. Bytesbalansen förutses visa ett underskott på drygt 17 miljarder
kronor, vilket är något mindre än i fjol. Denna förbättring förklaras av att
importen sjunkit med ca 7% medan exporten förblivit oförändrad. Detta i
sin tur innebär att vi fortsatt att förlora marknadsandelar på våra exportmarknader
även under innevarande år.

Den svaga produktionsutvecklingen har — precis som socialdemokraterna
varnat för - medfört en kraftig försämring av arbetsmarknadsläget. I
september nåddes ett eftekrigsrekord för arbetslösheten den månaden. Det
höga antalet varsel och den dramatiska nedgången i antalet lediga platser
pekar på en fortsatt snabb försämring av arbetsmarknadsläget.

För 1982 förutses allmänt en viss uppgång i den internationella konjunkturen.
Till följd av att fallet i industri- och lagerinvesteringarna under den
nu pågående internationella konjunkturnedgången varit betydligt mindre
än 1974-1975 är det sannolikt att uppgången också blir långsammare.
Vidare kännetecknas världsekonomin av betydande osäkerheter till följd
av bl. a. det amerikanska räntelägets inverkan på penningpolitiken världen
över. Likväl framstår konjunkturinstitutets prognos om en tillväxt av de
svenska exportmarknaderna på omkring 5 % som rimlig. Tillsammans med
den konkurrensfördel devalveringen ger beräknar Kl att exporten kommer
att öka med 7,6%.

Ett annat stöd för konjunkturen bör komma från lagerinvesteringarna
som i år drar ned inhemsk efterfrågan med ca 1,5% av BNP, men under
1982 bör ge ett positivt bidrag på knappt 1 %. En svag investeringsutveckling
och en stagnerande privat konsumtion leder emellertid till att produktionen
förväntas öka med endast ca 1,5%. Inflationen förväntas ligga kvar
på 8-procentsnivån under loppet av året och bytesbalansens underskott
skulle öka till drygt 18 miljarder kronor.

Industriproduktionen väntas öka med ca 5 % nästa år. Men med hänsyn
till det låga kapacitetsutnyttjandet f. n. och till att efterfrågan på arbetskraft
erfarenhetsmässigt släpar efter industriproduktionen med mellan
trefjärdedels och ett år, kan någon påtaglig uppgång i industrisysselsättningen
inte förväntas förrän under senare delen av 1982. Då sysselsättningsökningen
inom den offentliga sektorn mer än halverats, tyder allt på
att arbetslösheten - såväl den öppna som den latenta - kommer att ligga
på en mycket hög nivå under det närmaste året.

Utvecklingen för år 1982 i sin helhet blir alltså sannolikt svag. Detta
hindrar inte att konjunkturen - såväl den inhemska som den utländska kan
visa en påtaglig uppgång mot senare delen av året.

Regeringen har i sin proposition 1981/82: 30 presenterat en egen prognos
för 1982 som på väsentliga punkter avviker från konjunkturinstitutets.
Bl. a. förutses en nedgång i den privata konsumtionen med 1,5% medan
konjunkturinstitutet, som ovan nämnts, förutser en oförändrad nivå.

Mot. 1981/82:46

6

I fråga om industriinvesteringarna förutser regeringen en oförändrad
nivå. Den senaste investeringsenkäten visar på en nedgång med 20%,
vilket har lett Kl till en prognos att nedgången på grund av de av regeringen
föreslagna investeringsstimulerande åtgärderna skulle stanna vid 5%.
Vi för vår del anser det sannolikt att den privata konsumtionen kan bli
starkare än regeringen antagit. Den nuvarande svaga inhemska efterfrågan
kan nämligen mycket väl leda till att devalveringens genomslag i importpriserna
dämpas betydligt. Därmed skulle hushållens disponibla inkomster
inte reduceras med hela devalveringseffekten även om mervärdeskatten
inte sänks. Regeringens prognos bygger vidare på att sparkvoten skall stiga
ytterligare trots att den redan nu ligger på en hög nivå. Detta förefaller inte
sannolikt.

När det så gäller investeringarna är det mot bakgrund av tidigare erfarenheter
fullt möjligt att de förutsedda volymminskningarna bromsas upp.
Under 1982 talar såväl det ökade kapacitetsutnyttjandet som det lägre
ränteläget och den begynnande internationella konjunkturuppgången för
en sådan utveckling. Sammanfattningsvis ser vi det mot bakgrund av det
underlag som f. n. är tillgängligt som sannolikt att konjunkturutvecklingen
blir något starkare under 1982 än vad regeringen antagit.

Mot bakgrund av att regeringens prognoser uppenbarligen anpassas till
de politiska behoven, i synnerhet i fråga om den privata konsumtionen,
framstår regeringens egen varning för en inflationistisk utveckling under
senare delen av 1982 och under 1983 som desto allvarligare.

3 Det socialdemokratiska alternativet

3.1 Krisprogrammet

Debatten om den svenska ekonomins problem och om hur vi skall ta oss
ur den ekonomiska krisen fick en ny grundval i och med att det socialdemokratiska
krisprogrammet. Framtid för Sverige, presenterades i juni
månad. Detta program, som sedermera antagits av den socialdemokratiska
partikongressen, innehåller bl. a. - vid sidan av en rad mera långsiktiga
förslag — en plan för den svenska ekonomins återhämtning med följande
huvudpunkter:

O Den ekonomiska politiken måste inriktas på att snabbt och påtagligt ta
ner kostnads- och prisstegringen i Sverige. Bl. a. skulle en lägre inflationstakt
göra det möjligt för industrin att återvinna marknadsandelar
hemma och utomlands.

O En offensiv måste sättas in för att öka investeringarna.

O Den inhemska efterfrågan måste i ökad utsträckning tillgodoses genom
svensk produktion.

O Snabba och effektiva åtgärder måste vidtas för att minska vårt utlandsberoende
på energiområdet.

Mot. 1981/82:46

7

O Sverige måste bättre utnyttja sina egna råvaror och naturresurser.

O Den offentliga sektorn utnyttjas för att stödja produktion och sysselsättning
inom landet, samtidigt som dess tillväxt anpassas till det tillgängliga
utrymmet.

O En förbättring av industrins vinstläge möjliggörs av en rättvis fördelningspolitik
inkl. införande av löntagarfonder.

Det socialdemokratiska krisprogrammet är en omfattande plan för att
föra den svenska ekonomin ur den ekonomiska krisen. En nödvändig
förutsättning för dess genomförande är att den ekonomiska politiken bygger
på de breda löntagargruppernas förtroende och en rättvis fördelningspolitik.
Detta kan endast åstadkommas med socialdemokraterna i regeringsställning.

Under rådande parlamentariska förhållanden kan krisprogrammet inte
genomföras och denna motion innebär inte en praktisk-politisk presentation
av krisprogrammet. Däremot utgår givetvis motionen från de grundläggande
värderingarna och bedömningarna i krisprogrammet när ställning
tas till hur den ekonomiska politiken bör utformas fram till riksdagsvalet
nästa år.

3.2 Det aktuella konjunkturlägets krav

Den ovan beskrivna konjunkturutvecklingen innebär en fortsatt svag
produktionsutveckling under detta år med en produktionsuppgång under
loppet av 1982. Arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga och någon
förbättring kan inte väntas förrän mot slutet av nästa år. Samtidigt är den
svenska inflationstakten högre är våra viktigaste konkurrenters. Devalveringen
ger en förbättring av konkurrensläget, men denna förbättring kan
ganska snabbt undergrävas om inte inflationen motverkas.

Mot denna bakgrund och med utgångspunkt i krisprogrammets allmänna
bedömningar bör den ekonomiska politiken utformas så

O att den arbetslöshet som förorsakats av den borgerliga ekonomiska
politiken motverkas nu genom en aktiv arbetsmarknadspolitik,

O att den ekonomiska politiken inte — som i regeringens förslag - utformas
så att den leder till en allmän stimulans som tidsmässigt sammanfaller
med att konjunkturen i övrigt går in i en expansionsfas. Politikens
uppgift måste vara att stabilisera ekonomin, inte destabilisera den,

O att genom en mera ansvarsfull finanspolitik en lättnad på penningpolitikens
område möjliggörs. En lägre räntenivå är dagens skulle ge ett
verkningsfullt stöd åt industrins benägenhet att investera, minska det
statliga budgetunderskottet och verka dämpande på inflationen,

O att den ekonomiska politiken ges en sådan fördelningsmässig profil att
de uppoffringar som är nödvändiga för att föra landets ekonomi ur
krisen får bäras solidariskt av alla och inte lastas på vissa grupper.

Mot. 1981/82:46

8

3.3 Sammanfattning av socialdemokraternas förslag och ställningstaganden

Devalveringen

Vi bedömer den genomförda devalveringen som helt oundviklig med
hänsyn till att den borgerliga politiken medfört att vi under de senaste två
åren haft en väsentligt högre inflationstakt än våra viktigaste konkurrentländer.
Devalveringen är ett fullbordat faktum och kan inte göras ogjord.
Den grundläggande fråga som den ekonomiska politiken ställs inför i och
med devalveringen är huruvida denna görs till startpunkten för en ny och
lägre inflationstrend i Sverige eller om devalveringen endast blir ytterligare
en anhalt på den väg som innebär fortsatt snabb urholkning av penningvärdet.

Momssänkningen

Den föreslagna momssänkningen avvisas då den innebär en oacceptabel
försvagning av statsfinanserna. Till den del den finansieras sker detta
genom att pensionärerna tvingas sänka sin standard. Momssänkningen
utgör vidare en kortsiktig manipulation av prisindex för att undvika en
utlösning av löneavtalens prisklausul. Den effekt på inflationen som uppnås
är begränsad och antagligen kortvarig. En förflyttning av devalveringens
inflationseffekt från 1981 till 1982 skulle otvivelaktigt leda till att
förtroendet mellan löntagarorganisationerna och statsmakterna urholkas
ytterligare. Därmed försämras förutsättningarna för en lugn avtalsrörelse
1983. Det är slutligen sannolikt att momssänkningen till stor del leder till en
ökning av importen, varför effekten på sysselsättningen i Sverige är tvivelaktig,
medan dess negativa effekt på bytesbalansen är säker.

Ingreppen mot pensionärernas standard

Vi motsätter oss den förebådade ytterligare försämringen av värdesäkringen
av pensionerna genom ändrade regler för indexuppräkningen, liksom
det i propositionen föreslagna införandet av en nedre hyresgräns för
det kommunala bostadstillägget KBT.

Höjda barnbidrag

För att bistå barnfamiljerna — för vilka de borgerliga regeringarnas
politik medfört svåra påfrestningar - föreslår vi att det allmänna barnbidraget
höjs med 300 kr. om året och studiebidraget till eleverna i gymnasieskolan
med 275 kr./läsår fr. o. m. årsskiftet 1981-1982.

En offensiv arbetsmarknadspolitik

Vi föreslår att riksdagen beslutar att AMS tillförs de ekonomiska resurser
som krävs för att fullt utnyttja möjligheterna att genom beredskapsarbete
och företagsutbildning ge sysselsättning åt arbetslösa.

Mot. 1981/82:46

9

Detta innebär

O att AMS tillförs ytterligare 1 345 milj. kr. för beredskapsarbeten,

O att bidraget för företagsutbildning höjs från 20 kr. till 35 kr./timme,

0 att AMS får uppdraget att planera för maximal arbetsmarknadspolitisk
insats under vintern och våren 1981/82. Av särskild vikt är att åtgärder
snarast sätts in för att reducera antalet arbetslösa ungdomar.

Vi avvisar vidare de förslag som regeringen lagt fram om nedskärningar
av detaljplaneringsbidrag och lönebidrag till arbetshandikappade.

Aktiv bostadspolitik

Vi föreslår att kommunernas möjlighet att i framtiden upplåta mark med
tomträtt tryggas genom att de garanteras tillräckliga krediter för tomträttsändamål
på oförändrade villkor via bostadsinstitutens prioriterade kreditgivning.
Endast under dessa villkor kan vi acceptera att de statliga tomträttslånen
avskaffas. En temporär hyresrabattering av boendekostnaderna

1 nyproduktion av hyres- och bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus och
uthyrningsgaranti i nyproduktionen bör införas för att motverka ett fortsatt
ras i bostadsbyggandet. Vi föreslår vidare att underhållslånen till det
allmännyttiga hyresbeståndet förlängs ytterligare ett år.

Bevarade bosättningslån

Bosättningslånen utgör en effektiv form för socialt stöd till resurssvaga
grupper i samband med bosättningen. Den besparing regeringen anser sig
göra genom att dra in bosättningslånen är fiktiv. Väsentliga sociala och
ekonomiska besparingar kan däremot göras genom att kontokortshandelns
expansion begränsas. Vi motsätter oss därför den uppluckring av villkoren
som nyligen skett.

Regionalpolitik och enklare transportstöd för Norrland
Regeringen har i prop. 1981/82: 30 på det regionalpolitiska området föreslagit
försämringar som vi avvisar. Vidare föreslår regeringen en rad förändringar
av transportstödets omfattning och inriktning. På väsentliga
punkter avviker regeringsförslaget från vad som föreslogs av transportrådet.
Vi anser att transportrådets enkla och överskådliga system för transportstöd
bör godtas med vissa smärre justeringar.

Valutapolitisk utredning
Den nuvarande valutaindexen (valutakorgen) som används av riksbanken
konstruerades utan närmare överväganden efter den förra devalveringen
1977. En annan viktning av valutaindexen, som bättre avspeglar
olika länders betydelse som konkurrenter till det svenska näringslivet, bör
utredas.

Mot. 1981/82:46

10

Nej till de nya investeringsavdragen

Den nya form av investeringsavdrag som föreslås av regeringen kommer
inte att nämnvärt påverka investeringsverksamheten. Däremot ökar företagens
likviditet. Då den föreslagna omläggningen inte förefaller effektiv
och samtidigt leder till en avsevärd budgetförsvagning avvisar vi detta
förslag.

Obligatorisk avsättning på vinstkonto
Vi bedömer regeringens förslag till en förlängning av den obligatoriska
vinstavsättningen på räntelöst konto i riksbanken som verkningslöst i
nuvarande läge. Det kommer knappast att stimulera investeringarna eller
dämpa inflationstrycket. Då det samtidigt medför betydande inkomstbortfall
för staten, avvisar vi förslaget.

Tillfällig vinstskatt
För att motverka en alltför snabb vinstuppgång, som kan leda till s. k.
vinstinflation, och för att dra in oskäliga devalveringsvinster föreslår vi att
en tillfällig 20-procentig vinstskatt tas ut på alla vinstökningar under 1982
på över 5 milj. kr.

Inkomstskatteskalan 1982 och övriga skattefrågor
Regeringens nu framlagda förslag till skatteskala för 1982 innebär oförändrade
marginalskatter. Vi har därför inget att erinra mot skatteskalans
utformning. Vi accepterar vidare att den särskilda skattereduktionen slopas.
Vi kan dock inte godta den automatiska indexregleringen av skatteskalorna.
I stället föreslår vi att den s.k. basenheten sätts till 6800 kr.,
vilket ger en uppräkning av skatteskalorna med 6,25%. Detta innebär en
tämligen god anpassning till löneutvecklingen enligt avtalen för 1982. Med
vårt förslag kan statsinkomsterna beräknas bli ca 1000 milj. kr. högre än
med regeringens.

Åtgärder för att stimulera utbudet av virke

Regeringen har förelagt riksdagen vissa förslag om utökade bidrag till
skogsvårds- och tillväxtbefrämjande åtgärder. Då dessa ursprungligen är
socialdemokratiska förslag stöder vi givetvis dem och utvidgar dem i vissa
avseenden. Till skillnad från regeringen föreslår vi även att åtgärderna
finansieras genom en höjning av skogsvårdsavgiften från 0,6 till 1 %. Vidare
föreslår vi att virkesutbudet ges en verkningsfull stimulans genom att
ett avgifts- och stödsystem införs som gynnar de aktiva och belastar de
passiva skogsägarna. Regeringens förslag om ytterligare förbättring av
villkoren för avsättning till skogskonto skulle innebära ytterligare ekonomiska
förmåner för skogsägarna med ringa effekt, varför vi avvisar förslaget.

Mot. 1981/82:46

11

Fortsatta förhandlingar om kompensation till kommunerna

Den i våras beslutade omläggningen av utbetalningsrutinerna för kommunalskattemedel
medförde en viss ränteförlust för kommunerna. Regeringen
hävdar att den föreslagna momssänkningen innebär så betydande
kostnadsminskningar för kommunerna att någon kompensation för ränteförlusterna
ej bör utgå. Eftersom vi avvisar momssänkningen, uppmanar vi
regeringen att snarast uppta förhandlingar med kommunerna om kompensation
för ränteförlusterna mot bakgrund av den samlade effekten på
kommunernas ekonomi av riksdagens beslut.

3.4 Budgetmässiga effekter av våra förslag

De förslag vi här har presenterat och som utförligare utvecklas i avsnitt 5
nedan leder till en i förhållande till regeringens förslag stramare budgetpolitik.
Skillnaderna mellan konsekvenserna för statsbudgeten av våra förslag
resp. de som skulle följa av proposition 1981/82:30 framgår av nedanstående
tabell.

Tabell 1. (st-motionens budgeteffekter jämfört med prop. 1981/82:30 (milj. kr.)

Budgetår Helårs

1981182 effekt

Ställningstaganden till
regeringens förslag

1.	Utebliven momssänkning	+2550	+5 200
2.	Finansiering av vissa skogsvårdsåtgärder genom höjning av skogsvårdsavgiften enligt våra förslag	+ 105	+ 187
3.	Avslag till den föreslagna nya formen av investeringsavdrag	+ 750	+ 1500'
4.	Avslag till avsättning på vinstkonto		+ 1000
5.	Nedjustering av försvarsramen utöver regeringens förslag	+ 150	+ 650
6.	Oförändrade regler för indexuppräkning av pensionerna m. m.	- 375	- 750
7.	Oförändrade regler för studiestöd	- 65	- 130
8.	Oförändrade statsbidragsregler för KBT	- 150	- 600
9.	Bevarade bosättningslån2
10.	Transportstöd för Norrland m. m.	_	- 30
11.	Bibehållet detaljplaneringsbidrag	- 24	- 47
12.	Ändrad finansiering av tomträttslånen	25	45
13.	Bevarat regionalpolitisk stöd	- 100	- 300

' Varav ca 1 000 milj. kr. är en engångskostnad för tidigareläggningen av avdraget.
2 Besparingen i regeringens prop. är fiktiv.

Mot. 1981/82:46

12

	Budgetår 1981182	Helårs effekt
Ställningstaganden till regeringens förslag 14. Arbetsmarknadspolitik: beredskapsarbeten och företagsutbildning	-1550
Socialdemokratiska initiativ 15. Temporära hyresrabatter och uthyrningsgaranti i nyproduktionen	- 50	- 50
16. Underhållslån till allmännyttiga bostadsföretag	- 125	- 253
17. Inkomstskatten 1982	+ 333	+ 1000
18. Höjda barnbidrag	- 282	- 562
19. Återställande av tidigare regler för värdesäkringen inom den allmänna försäkringen	- 165	- 330
	+ 1027	+6530

Jämfört med regeringens förslag innebär våra förslag att statens inkomster
på helårsbasis blir 8,9 miljarder kronor högre, medan dess utgifter ökas
med 2,4 miljarder kronor. Därmed skulle budgetsaldot förstärkas med 6,5
miljarder kronor jämfört med regeringens förslag.

Den stramare finanspolitik vi förordar utgör ett steg i riktning mot att
sanera statsfinanserna och därmed på sikt skapa en av de nödvändiga
förutsättningarna för att återvinna samhällsekonomisk balans. Den lättare
penningpolitik som därmed möjliggörs leder till att investeringarna stimuleras.
Dessa bör också främjas av det faktum att riksdagen, genom att
acceptera våra förslag, visar sin vilja att skapa realistiska förutsättningar
för avtalsrörelsen 1983 och därmed att göra konkurrensförbättringen varaktig.

Förslagen i denna motion innebär att arbetslösheten bekämpas med alla
till buds stående medel, utan att nya risker för inflation uppstår genom
ytterligare försämrade statsfinanser.

4 Vår syn på regeringens förslag

4.1 Samhällsekonomiska aspekter
Devalveringen

De svenska devalveringarna under 1977 hade goda förutsättningar att
leda till en varaktig förbättring av det svenska näringslivets konkurrenskraft
i förhållande till utlandet. Det återhållsamma löneavtalet 1978, i vilket
löntagarna till skillnad från vad som varit vanligt i flertalet länder inte sökte
kompensera sig för devalveringens inkomstsänkande effekt, medförde en

Mot. 1981/82:46

13

mycket påtaglig inbromsning av inflationstakten. Denna sjönk under senare
delen av 1978 och böljan av 1979 ned till en årstakt av ca 6%.

Emellertid lades den ekonomiska politiken om i markerat expansiv
riktning redan hösten 1978 och under första halvåret 1979 förstärktes
denna stimulans av efterfrågan genom såväl skattesänkningar som en
mycket snabb expansion av den offentliga efterfrågan. Allt detta gjordes
mitt i en kraftig internationell konjunkturuppgång. I kombination med de
inflationsimpulser som de förnyade oljeprishöjningarna förorsakade drev
denna expansiva politik upp inflationen till en takt ovanför OECD-genomsnittet.

Tabell 2. Inflationen i Sverige, våra viktigaste konkurrentländer och OECD totalt

(årlig procentuell förändring)

	1977	1978	1979	1980	1981'
Sverige	11,4	10,0	7,2	13,7	14,2
Västtyskland	3,7	2,7	4,1	5,5	6,0
USA	6,5	7,7	11,3	13,5	10,8
Storbritannien	15,8	8,3	13,4	18.0	11,5
Frankrike	9,4	9.1	10,8	13,6	13,6
Japan	8,1	3,8	3,6	8,0	4,0
OECD totalt	8,6	7,9	9,8	12,9	10,6

' 12 månader fram t. o. m. augusti 1981.
Källa: OECD.

Under de två senaste åren har den svenska inflationen legat över OECDgenomsnittet
och väsentligt högre än i våra viktigaste konkurrentländer.
Vid given växelkurs leder en sådan utveckling till att de svenska varorna
och tjänsterna stiger i pris jämfört med utländska varor och tjänster. Detta
leder med nödvändighet till minskad efterfrågan på den svenska produktionen
såväl hemma som utomlands. Ganska snart uppstår därvid ett tryck
nedåt på växelkursen. Detta var exempelvis vad som inträffade dels på
sensommaren 1980, dels i januari 1981 då den svenska kronan utsattes för
akuta förtroendekriser.

Det tvååriga löneavtal som arbetsmarknadens parter tecknade i februari
1981 gav hopp om en förbättring av den svenska konkurrenskraften. Emellertid
försämrades konkurrenskraften genom den valutapolitik regeringen
förde fram till devalveringen i september. Övervärderingen av den svenska
kronan förstärktes nämligen ytterligare genom verkan av riksbankens valutakursindex.
I detta ingår valutorna med vikter som motsvarar resp.
lands andel i den svenska utrikeshandeln. (Beräknat i procent av total
import plus total export. Undantag görs för dollarn vars vikt fördubblats
med hänsyn till dess betydelse som transaktionsvaluta.) Dessa vikter avviker
icke oväsentligt från dem som resp. land skulle ha haft om indexen
grundades på resp. lands betydelse som konkurrent till den svenska industrin.
Konjunkturinstitutet har konstruerat ett dylikt index.

Mot. 1981/82:46

Tabel! 3. Vikterna i riksbankens resp. konjunkturinstitutets valutaindex

14

RB Kl

Tyska mark	17,1	25
U S-dollar	16,5	11
Engelska pund	13,1	9
Norska kronor	9,4	2
Danska kronor	9,3	3
Finska mark	7,3	2
Franska francs	5,6	10
Holländska fioriner	5,2	6
Belgiska francs	3,7	7
Italienska lire	3,6	7
Japanska yen	2,6	8
Schweiziska francs	2,4	5
Österrikiska schilling	1,8	2
Spanska pesetas	1,2
Kanadensiska dollar	1,2 Summa 100	3 100

Denna skillnad i viktsystem förklarar att samtidigt som kronans kurs
hölls i stort sett oförändrad enligt riksbankens index, så steg kronan med
4% mellan juni 1980 och juni 1981 om hänsyn tas till konkurrenskraften.
Mot enskilda valutor blev utvecklingen dramatisk. Exempelvis steg kronans
kurs med ca 10-12% gentemot våra viktigaste konkurrenter på
kontinenten, medan kronan sjönk med ca 20% gentemot dollarn. Ett mått
på den samlade effekten på vår konkurrenskraft av förändringar i relativ
inflationstakt och i växelkursen ges av den reala effektiva växelkursen.

Tabell 4. Sveriges reala effektiva växelkurs1

Index 1978= 100

			1980			1981
1978	1979	1980	Juni	Sept.	Dec.	Jan.	Apr.	Juli
100	102,9	104,3	103.9	104,5	104,5	105,9	107.2	108,1

Källa: Morgan Guaranty's World Financial Markets.

1 Den reala effektiva växelkursen definieras här sorn ett lands handelsvägda växelkurs
mot utlandet efter korrigering för differenser i partihandelspriserna exkl. livsmedel.

Under förutsättning av en snabb sänkning av den svenska exportens
relativa pris och en motsvarande uppgång av importprisema bör devalveringen
likväl få en påtaglig positiv effekt på den svenska utrikeshandeln.
Konjunkturinstitutet förutser en exportökning med 7,6%, vilket skulle
innebära att vi återtog 2-3% av de marknadsandelar vi förlorat under
senare år. Även på hemmamarknaden skulle devalveringen ge utrymme
för att återta marknadsandelar.

Den fundamentala fråga som devalveringen ställer den ekonomiska politiken
inför är emellertid huruvida denna devalvering kan leda till en varaktig
konkurrensförbättring.

Mot. 1981/82:46

15

Såväl den ekonomiska teorin som den omfattande internationella erfarenheten
av devalveringar under 1970-talet visar att en devalvering, för att
göras effektiv, måste åtföljas av en politik som har inflationsbekämpning
som sitt främsta mål.

Anledningen härtill är dels att devalveringar i allmänhet orsakas av en i
förhållande till omvärlden alltför hög inflation, dels att devalveringen som
sådan via importprisstegringarna ger en kraftig inflationsimpuls till den
inhemska ekonomin. Alla prissättare i ekonomin har ett naturligt intresse
att söka kompensera sig för denna importprisökning och dess inkomstsänkande
effekt. Devalveringen syftar till en lönsamhetsförbättring i den
konkurrensutsatta sektorn. Sker denna lönsamhetsförbättring alltför
snabbt kan även den bli en källa till kompensationskrav. Det är därför
utomordentligt viktigt att under perioden omedelbart efter devalveringen
föra en ekonomisk politik som motverkar dessa kompensationstendenser.

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de av mittenregeringen
föreslagna ekonomisk-politiska åtgärderna bör bedömas.

För det första kan därvid konstateras att förslagen i deras helhet inte
innebär någon åtstramning, utan tvärtom en ytterligare försvagning av
statsbudgeten. För det andra kommer denna ökning av budgetunderskottet
att i motsvarande mån belasta penningpolitiken.

Redan den budgetutveckling som förutses den föreslagna budgetförsvagningen
förutan leder till en snabb tillväxt i penningmängden. En ytterligare
påspädning av budgetunderskottet leder till en fortsatt likvidisering av
ekonomin, något som gör inflationsbekämpningen än mer komplicerad
under kommande år. Lägger man därtill, för det tredje, att budgetförsvagningen
med största sannolikhet sammanfaller med en internationell konjunkturåterhämtning
försvåras möjligheterna till en återhållsam löneutveckling
under 1983 allvarligt. För det fjärde har paketet givits en sådan
inriktning att man genom momssänkningen visserligen skapar en ökad
efterfrågan jämfört med om momssänkningen inte vidtogs. Denna efterfrågan
kommer emellertid i stor utsträckning att inriktas på importerade
kapitalvaror (se nedan), varför den förmenta effekten på tillväxten blir låg,
medan bytesbalansen försämras påtagligt. I den mån devalveringens syfte
är att långsiktigt stärka utrikesbalansen, kommer detta syfte därför att
motverkas.

Sammanfattningsvis har den stabiliseringspolitik som åtföljer devalveringen
givits en sådan inriktning att stor risk föreligger för en snabb
urgröpning av devalveringens positiva effekter.

4.2 Sänkningen av mervärdeskatten

Syftet med att kombinera devalveringen med en sänkning av mervärdeskatten
anges vara att man vill motverka att devalveringen utlöser den
prisklausul som ingår i de gällande tvåårsavtalen på arbetsmarknaden.
Utan momssänkning kommer enligt ekonomidepartementets kalkyler

Mot. 1981/82:46

16

prisklausulen att brytas igenom med 1,5—2%, vilket medför ett extra
lönepåslag med inte fullt 1%. Detta i sin tur sägs ”ge en automatisk
urholkning av den konkurrensförbättring devalveringen givit”.

Den analys av effekterna av en utlösning av prisklausulen som presenteras
i proposition 1981/82:30 är dock delvis ofullständig, delvis felaktig. För
det första tyder nu tillgängliga prognoser från pris- och kartellnämnden
(SPK) på att överskridandet av det s. k. avtalsindex utan momssänkning
från januari till december blir lägre än regeringen antagit, eller ca 1,3%.
Detta i sin tur skall avrundas till närmaste hel- eller halvprocent (= 1) och
därefter multipliceras med 0,65. Detta skulle ge en lönekostnadsökning
med 0,65%. Men med hänsyn till att denna kompensation i viss utsträckning
avräknas mot förtjänstutvecklingsgarantin blir effekten inte mer än
0,5-0,6%.

Denna lönekostnadsökning sägs vidare ”urholka den konkurrenskraftsförbättring
devalveringen givit". Men hur mycket av denna som skulle
urholkas anges inte. Om man utgår från att devalveringen ger en effektiv
konkurrenskraftsförbättring på ca 7% (hänsyn har då tagits till de högre
kostnaderna för importen, som utgör ca en tredjedel av exportens saluvärde)
och att lönekostnaderna utgör två tredjedelar av de totala kostnaderna
så skulle företagens konkurrenskraft endast minskas med knappt
0,5% (0,6% i löneökning • 2/3), vilket är mindre än en tiondel av den
förbättring de uppnått genom devalveringen. Som jämförelse kan nämnas
att den justering av växelkurserna inom det europeiska valutasystemet
(EMS) som skedde efter att regeringen presenterade sitt paket medfört en
ytterligare konkurrenskraftsförbättring för svensk industri med drygt 1 %.

I proposition 1981/82: 30 hävdas vidare att en utlösning av prisklausulen
skulle komma att leda till en expansion av inhemsk efterfrågan. Någon
närmare förklaring till hur detta skulle gå till återfinns inte i propositionen.
Prisklausulen är konstruerad så att en given prishöjning ovanför klausulgränsen
endast kompenseras till 0,65 % i lönenivån. Innebörden av detta är
att om priserna stiger med 1 % så minskas de reala disponibla inkomsterna
med ca 1/3%. Detta leder rimligen till en minskning och inte en ökning av
inhemsk efterfrågan.

Mot bakgrund av att man — i och för sig felaktigt — varnar för en ökning
av inhemsk efterfrågan om prisklausulen utlöses framstår det som desto
mer obegripligt att man föreslår en åtgärd - momssänkning - vars primära
effekt är att öka efterfrågan.

Momssänkningen och övriga åtgärder i regeringens paket sägs leda till
att ”inte heller avtalens prisklausul för 1982 skall behöva utlösas". Denna
förutsägelse motsägs av konjunkturinstitutets konstaterande att devalveringen
och momssänkningen 1981 leder till ett extra påslag på prisutvecklingen
under loppet av 1982, liksom av institutets prognos om en ökning av
det s.k. avtalsindex med 8,2% 1982 (avtalsklausulen ligger på 6,5%).

Momssänkningen har presenterats som nödvändig för att undvika att
devalveringen skulle leda till en alltför stark åtstramning av den privata

Mot. 1981/82:46

17

konsumtionen med negativa effekter på såväl produktion som sysselsättning.
Av en rad skäl kan denna motivering ifrågasättas. För det första
medför momssänkningen, enligt Kits beräkningar, att det inte blir någon
minskning i den privata konsumtionen 1982, utan att denna förblir oförändrad.
Momssänkningen kan därför ses som uttryck för en strävan från
regeringens sida att genomföra en devalvering, utan att konsumenterna
under ett valår skall behöva drabbas av den inkomstminskning som oundvikligen
åtföljer en devalvering.

För det andra är det uppenbart att momssänkningen, allt annat lika, ger
en ökning av de disponibla inkomsterna. Men däremot torde effekterna på
produktion och sysselsättning i Sverige bli tämligen begränsade.

Regeringen har på denna punkt, liksom på ett stort antal andra punkter,
inte presenterat några kalkyler över effekterna av sina åtgärder. Det är i
och för sig vanskligt att ange precisa tal för effekterna av en momssänkning.
Men indikationer om riktningen och storleksordningen av effekterna
kan anges. Exempelvis har man inom OECD1 räknat fram effekterna av en
hypotetisk sänkning av indirekta skatter i Sverige. Enligt dessa beräkningar
leder en dylik sänkning motsvarande 1 % av BNP, dvs. ungefär av den
storleksordning den nu föreslagna momssänkningen uppgår till, efter två år
till en produktionsnivå som endast är 0,3% högre. OECD:s kalkyler är
utförda under antagande om att den aktuella budgetförsvagningen inte får
några effekter på penningpolitiken. Med det budgetunderskott vi f. n. har
kan detta antagande inte sägas vara realistiskt. Därmed skulle effekten på
tillväxten på grund av budgetförsvagningens effekt på penningpolitiken
komma att bli ännu lägre. Enligt samma kalkyler leder en momssänkning
på 5,5 miljarder svenska kronor till en försämring av bytesbalansens nivå
med 3,5-4 miljarder kronor efter två år.

Vid sidan om dessa kalkyler, som visserligen är ungefärliga men ger en
uppfattning om riktning och storleksordning av effekterna, har man erfarenheter
av den tillfälliga momssänkningen 1974 att falla tillbaka på. Den
nu föreslagna momssänkningen betecknas visserligen inte som temporär.
Mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget och den sannolika
överhettning under senare delen av 1982 som regeringen själv varnar för
talar emellertid allt för att momssänkningen måste uppfattas som temporär,
varför en jämförelse med 1974 års momssänkning är relevant. I en
rapport från RRV2 sammanfattas effekterna av den momssänkningen på
följande sätt:

Det kan emellertid konstateras att de konsumtionsstimulerande åtgärder
som genomfördes under år 1974 fick omfattande effekter på den privata
konsumtionen, importen och det statliga budgetsaldot. Sänkningen av

' Fiscal policy simulations with the OECD international linkage model, Occasional
Studies OECD July 1980.

2 Ove Nilsson och Stig Dalmo: Rapport ang. effekterna av den tillfälliga sänkningen
av mervärdeskatten 1974, RRV 1975.

2 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 46-54

Mot. 1981/82:46

18

mervärdeskatten april—september 1974 kan antas ha bidragit i betydande
utsträckning till dessa konstaterade effekter.

Återverkningarna inom den svenska ekonomin på t. ex. produktion och
sysselsättning är svåra att ange. Det förefaller emellertid klart att effekterna
på den svenska industriproduktionen begränsades av att en väsentlig
del av efterfrågeökningen läckte ut i form av ökad import.

1 rapporten konstateras vidare att den kraftigaste efterfrågeökningen
inträffade för bilar, övriga varaktiga varor och delvis varaktiga varor. I
dessa varugrupper är den genomsnittliga importandelen tämligen stor och
större än för övriga varugrupper. Den marginella importandelen, som blir
relevant vid en temporär momssänkning, beräknades ligga mellan 50 och
60%. Momssänkningens betydelse för produktion och sysselsättning kan
därför mot bakgrund av OECD:s beräkningar och RRV:s analys bedömas
bli tämligen begränsad. Åtgärdens budgetförsvagande effekter — som behandlas
nedan - är emellertid avsevärda.

En annan viktig aspekt av den nu föreslagna momssänkningen är dess
manipulativa karaktär. Dess viktigaste syfte enligt regeringen är att undvika
en utlösning av den prisklausul arbetsmarknadsparterna infört i sitt i
februari slutna tvåårsavtal. Den partiella kompensation för inflationen som
denna klausul ger skulle berövas löntagarna. Genom momssänkningen
undertrycks på konstlad väg den inflation som redan ägt rum. Men den kan
inte elimineras, utan kommer att drabba löntagarna antingen i form av en
höjning av momsen senare och/eller i form av en inflation som är desto
snabbare under de närmaste åren. Denna kortsiktiga manipulation av
prisnivån torde komma att ytterligare öka osäkerheten kring de allmänna
förutsättningarna för avtalsförhandlingarna. Därmed riskeras en av de
grundläggande förutsättningarna för att stabiliseringspolitiken skall kunna
bli framgångsrik i framtiden.

Sammanfattningsvis framstår de förmenta fördelarna av en momssänkning
- den tillfälligt nedpressade inflationstakten och den ökade köpkraften
— som tveksamma och obetydliga jämfört med de mycket allvarliga
risker som momssänkningen innebär för inflationsutvecklingen, bytesbalansen
och därmed sysselsättningen på sikt.

4.3 De fördelningspolitiska effekterna av regeringens paket

Vid föregående års riksmöte drev den borgerliga riksdagsmajoriteten
igenom en urholkning av värdesäkringen av pensionerna, trots att löften
ställts ut också av de borgerliga partierna om att pensionärerna skulle få
bevara sin köpkraft. Förslaget (och riksdagsbeslutet) riktade sin särskilda
udd mot ATP-systemet; riksförsäkringsverket visade t. ex. att det var fråga
om ett grundskott emot detta. Också de höjningar av avgifterna inom sjukoch
tandvården som ägt rum under den borgerliga regeringstiden har

Mot. 1981/82:46

19

naturligt nog varit särskilt negativa för pensionärerna med hänsyn till att
denna grupp har ett särskilt stort behov av sjukvård.

Det nu aktuella besparingsförslaget från regeringen riktar sig till stor del
mot pensionärerna: en ytterligare försämring av inflationsskyddet för folkoch
tilläggspensioneringen, reduktion av de kommunala bostadstilläggen,
skärpta regler för de extra avdragen vid beskattningen och slopade pensionärsrabatter
vid SJ. Totalt rör det sig om ca 2,0 miljarder kronor i
besparingar på budgeten (enligt finansutskottets beräkningar).

Förslagets reella innebörd är således att pensionärerna — tillsammans
med de arbetslösa — får betala den momssänkning som regeringen föreslagit

Det nya förslaget om hur pensionerna skall beräknas innebär att uppräkning
på grund av prisförändringar skall ske endast en gång om året. Om
detta system tillämpats t. ex. under år 1980 skulle en ensamstående folkpensionär
ha erhållit 18624 kr. i folkpension och pensionstillskott. Enligt
nuvarande regler erhöll han 20299 kr. Skillnaden, 1675 kr., utgör drygt
8%. (I beräkningarna har hänsyn tagits till att pensionstillskottet höjdes
den 1 juli med 4 procentenheter.)

Landsorganisationen har gjort en samlad redovisning av de nu föreslagna
försämringarna i fråga om värdesäkringen och de redan beslutade.
Dessa sammanfattas i följande tabell.

Tabell 5. Individuella pensioner under år 1980

	Utbetald pension	Beräknat vid urholkat basbelopp i dec. 1979	Förändring (brutto)
Folkpension
Ensam ålderspensionär Pens.par med ålderspension	20290	18438	-1852
35281	32 060	-3221
Ensam förtidspensionär	26195	23 804	-2391
ATP
Ålderspensionär, genomsnitt	16083	14615	-1468

Det är således fråga om förändringar med betydande ekonomiska konsekvenser
för landets pensionärer. Det framstår som utmanande när socialministern,
en dag innan förslaget redovisades av regeringen för allmänheten,
i en tidningsartikel försäkrade: ”Pensionärerna kommer också i fortsättningen
att kompenseras för prisutvecklingen, med undantag för energiprishöjningar
och punktskattehöjningar.”

Förslaget om införande av en nedre hyresgräns i de kommunala bostadstilläggen
(KBT) innebär i praktiken en hyreshöjning för pensionärerna.
KBT utgår (enligt propositionen) till 780000 pensionärer; det trappas av
successivt och slutar utgå vid ca 55 000 kr. i inkomst.

Mot. 1981/82:46

20

För både ensamstående pensionärer och makar betyder förslaget, vid en
nedre hyresgräns om 80 kr. i månaden, ett minskat kommunalt bostadsbidrag
med som regel 960 kr. om året.

Regeringens proposition innebär också ett genomförande av de förslag
som lagts fram i betänkandet om folkpensionärernas beskattning (Ds B
1981:7). De sammanlagda effekterna (under en treårsperiod) beräknades
av kommittén till ca 1,3 miljarder kronor, varav för 1982 ca 620 milj. kr.

De pensionärer som kommer att påverkas av de ändrade reglerna om
extra avdrag är de som befinner sig i inkomstintervallet 30000-65 000 kr. I
de högre skikten härinom rör sig skatteskärpningen om 600- 700 kr. om
året.

Sammantaget kan man konstatera att de som har enbart folkpension och
pensiontillskott drabbas av såväl de nya reglerna för att beräkna pensionsbeloppet
under året som ett försämrat KBT. Hade de föreslagna reglerna
varit i kraft 1980, skulle en ensamstående pensionär med dessa förmåner
ha mist över 2500 kr. Ett höjt pensionstillskott kompenserar bara delvis
dessa försämringar. Den som utöver folkpension även har ATP av måttlig
storlek1 kommer även att känna av en höjd skatt. De pensionärer som har
inkomster över 70000 kr. påverkas enbart av det försämrade inflationsskyddet.

Till det sagda kan läggas att förändringarna i fråga om det försämrade
sättet att ersätta pensionärerna för prisstegringarna också drabbar de handikappade
av vilka många har förmåner från den allmänna försäkringen.
Som förtidspensionärer kan de också ha kommunalt bostadstillägg. Den
samlade effekten för dessa handikappade kan alltså bli lika kännbar som
för ålderspensionärerna. Härtill kommer att sparåtgärderna slår mot de
handikappades sysselsättning vilket vi utvecklar i annat sammanhang i vår
motion.

4.4 Budgeteffekter

Det statliga budgetunderskottet utgör f. n. ett av de centrala ekonomiskpolitiska
problemen i den svenska ekonomin. T. o.m. regeringspartierna
har under senare tid uttryckt oro över det statsfinansiella läget och använt
detta som argument för en rad nedskärningar av de offentliga utgifterna.
Budgetläget har sedan det reviderade budgetförslaget presenterades i april
ytterligare försämrats.

Den bristfälliga och ofullständiga presentationen av förslagens budgetmässiga
konsekvenser i propositionen måste betecknas som ett försök att
inför riksdagen och allmänheten dölja vilken inverkan den föreslagna politiken
skulle få på statsfinanserna. Den enda samlade bedömning som görs
är en helt intetsägande fras om att det ”sammantaget finns anledning
förmoda att budgetunderskottet kommer att bli något större innevarande

' Den genomsnittliga utbetalningen av ålderspensionen inom ATP kan beräknas till
ca 16000 kr.

Mot. 1981/82:46

21

Tabell 6. Olika prognoser för budgetunderskottet 1981/82

(miljarder kronor)

Lång tids budge ten april 1980	Bespa rings propo sitionen oktober 1980	Budget proposi tionen januari 1981	Komplet terings proposi tionen april 1981	RRV:s budget prognos (sept.)	RRV:s budgetprognos 2 (okt.)
Statsinkomster 152,6	164	158,1	158,7	156,6	155,8
Statsutgifter 217,4	224	225,7	233,6	233,1	233,7
Budgetunderskott—65,8	-60	-67,6	-74,9	-76,4	-77,9

och nästa budgetår än vad som tidigare beräknats”. Något saldo för
åtgärd sprogrammets statsfinansiella verkningar presenteras inte. De betydande
saldoförsämringar som följer av exempelvis kostnaderna för de
föreslagna nya investeringsavdragen, skattebortfallet för den obligatoriska
avsättningen till vinstkonton, liksom de ökade statsskuldsräntorna nämns
över huvud taget inte.

Det är uppenbart att svårigheter föreligger att ange ett precist tal för det
budgetsaldo som nu kan förväntas för budgetåret 1981/82. Men ett minimikrav
på en regerings skyldighet att inför riksdagen redovisa statsfmansiernas
utveckling hade varit att ange hur stor man i regeringskansliet
uppskattar att den budgetförändring som skulle bli följden av det föreslagna
paketet blir. En sådan beräkning har emellertid gjorts av riksdagens
finansutskott. Den visar att budgetunderskottet ökas med ca 3 miljarder
kronor innevarande budgetår och med ca 4 miljarder kronor nästa budgetår.

Tabell 7. Finansutskottets sammanställning av beräknade budgeteffekter av regeringens
framlagda åtgärdspaket

+ innebär förbättrat budgetsaldo
- innebär försämrat budgetsaldo

	”helårs effekt”	Effekt bå 1982/83	Effekt bå 1981/82
Ökade inkomster	+ 1600	+2150	+ 550
Besparingar	+2930	+2340	+ 970
Summa saldoförbättring	+4530	+4490	+ 1520
Minskade inkomster	-6860	-6460	-3 150
Okade utgifter	-1675	-1075	-1295
Avsättning till inv. fond	-1000	-1000
Summa saldoförsämring	-9535	-8535	-4445
Av FiU beräknad saldoförändring	-5 005	-4045	-2925

Riksrevisionsverket (RRV) gör en budgetprognos i månaden. Den senast
tillgängliga prognosen, (se tab. 6) som publicerades i oktober, visar en
försämring av saldot för budgetåret 1981/82 med 1,4 miljarder kronor till

77,9 miljarder kronor. Därvid har RRV beaktat såväl förslagen i proposi

Mot. 1981/82:46

22

tion 1981/82: 30 som en rad andra faktorer exempelvis ändrade antaganden
om den totala lönesummans utveckling. Någon separat kalkyl över budgeteffekterna
av de i propositionen lagda förslagen presenteras inte av RRV i
denna prognos. Det är dock värt att notera att beloppet för statsutgifterna
räknats upp med 62 milj. kr. sedan kompletteringspropositionen, trots att
regeringen påstått sig ha sparat 4 miljarder kronor på statsutgifterna under
budgetåret.

4.5 De samlade samhällsekonomiska effekterna

Vid sidan av momssänkningen föreslår regeringen en rad andra åtgärder:
höjda skatter, ändrade investeringsavdrag, indragna eller reducerade förmåner
för pensionärer, studerande, etc. Dessa åtgärder kommenteras under
avsnittet 5. Här skall endast ett försök göras till samlad bedömning av
paketets samhällsekonomiska effekter.

Sedda som en helhet består åtgärderna av vissa skattesänkningar
(moms. investeringsavdrag) och vissa budgetförstärkningar. Såsom framgår
av sammanställningen under budgetavsnittet försvagas budgeten innevarande
budgetår med ca 3 miljarder kronor och med 4 miljarder kronor för
1982/83. Detta ger i sig en expansiv impuls. Denna förstärks emellertid av
det faktum att de expansiva elementen, främst momssänkningen, får i det
närmaste omedelbar verkan, medan de motverkande sparåtgärderna får
effekt först successivt under loppet av 1982. Även om åtgärderna hade
varit balanserade i kronor räknat, skulle de på grund av sin sammansättning
sålunda medföra en påtaglig expansiv effekt.

Denna effekt sätts in i en fas av konjunkturen då det finns anledning att
förmoda att den internationella konjunkturen kommer att ha gått in i ett
expansivare skede. Därmed får paketet en konjunkturpolitiskt felaktig
verkan på samma sätt som varit fallet med den ekonomiska politiken
alltsedan 1978. Visserligen blir det denna gång inte fråga om samma styrka
i denna impuls, men mot detta står att vår relativa inflationstakt f. n. är
betydligt mindre förmånlig jämfört med läget hösten 1978. På kostnadssidan
är därför utrymmet för en expansiv politik betydligt mera begränsat
nu.

De åtgärder som vidtas på finanspolitikens område motverkar vidare i
icke ringa utsträckning den förbättring av bytesbalansen på sikt som devalveringen
syftar till. Budgetförsvagningen i en uppåtgående konjunkturfas
skapar stora risker för en påspädning av inflationen. Den sysselsättningseffekt
åtgärderna leder till är sannolikt mycket liten främst till följd av att
momssänkningen i så hög grad ”läcker ut” i form av ökad import.

Från resursanvändningssynpunkt kan visserligen konstateras att det
bland åtgärderna ingår förslag till omläggning av investeringsstödet. Dess
effekt är emellertid begränsat till att höja företagens likviditet. Eftersom
paketet i sin helhet samtidigt innebär en försvagning av budgeten kommer
detta under i övrigt lika förhållanden att ställa krav på en kärvare penning

Mot. 1981/82:46

23

politik och en högre ränta. Detta i sin tur höjer kostnadsläget för bl. a.
industrin och drar därmed ned lönsamheten. Denna effekt torde vara av
större vikt än de likviditetstillskott de föreslagna investeringsavdragen
medför. Och sist, men inte minst, kommer den ökade inflation som blir
konsekvensen av budgetförsvagningen att inverka dämpande på investeringsaktiviteten.

5 Socialdemokraternas förslag och ställningstaganden

5.1 Militärt försvar och civilförsvar

Regeringen har i propositionen anmält sin avsikt att justera prisregleringsanslagen
inom försvarsdepartementet med 200 milj. kr. Av propositionen
framgår inte hur minskningen skall fördelas mellan militärt försvar
och civilförsvar.

I proposition 1980/81:100 (bil. 7) beräknade regeringen att utgifterna för
det militära försvaret budgetåret 1981/82 skulle bli ca 17,3 miljarder kronor.
I vår motion 1980/81: 349 konstaterade vi att utgifterna år 1980/81 då
kunde beräknas till ca 16,9 miljarder kronor samt att det därför var sannolikt
med en utgiftsnivå om 18-18,5 miljarder kronor 1981/82. Vi kan nu
konstatera att utgifterna, både i kompletteringspropositionen och av riksrevisionsverket
(prognos 1). beräknas till ca 18,1 miljarder kronor. Vår
bedömning var således väsentligt mer realistisk än regeringens.

Vi har under den nu aktuella försvarsbeslutsperioden konsekvent hävdat
en lägre ram för det militära försvaret än den borgerliga riksdagsmajoriteten.
En tillämpning av den utgiftsram vårt parti förespråkar skulle för 1981/
82 leda till ett totalt anslag för militärt försvar om drygt 17,7 miljarder
kronor. 1 budgetpropositionen höll regeringen inne 300 milj. kr. av prisregleringsmedlen
till militärt försvar, nu föreslås att ytterligare ca 200 milj. kr.
skall hållas inne. Differensen mellan det socialdemokratiska förslaget och
regeringens har därmed krympt till ca 150 milj. kr.

Som utvecklats tidigare i denna motion är det viktigt att hålla nere
budgetunderskottet. Vi anser därför att utgifterna för det militära försvaret
bör fastställas i enlighet med vårt förslag i motion 1980/81:349 om en
utgiftsram av 14922 milj. kr. (i prisnivå februari 1980). Eftersom det är
opraktiskt att ånyo besluta om utgiftsramen, föreslår vi att den ytterligare
reduktion som detta innebär tas ut genom att regeringen innehåller utöver
förslaget i proposition 1980/81:30 ytterligare 150 milj. kr. av prisregleringsmedlen
för det militära försvaret. Motsvarande medel för civilförsvaret bör
däremot utgå ograverade med hänsyn till de stora eftersläpningar som
föreligger där.

Mot. 1981/82:46

24

5.2 Ändring av reglerna för indexberäkning inom den allmänna försäkringen
och studiemedelssystemet samt av reglerna för kommunalt
bostadstillägg

Som framgår av vad vi framhållit i det tidigare är det pensionärerna tillsammans
med de arbetslösa - som drabbas värst av den borgerliga
regeringens politik.

För ett år sedan föreslog regeringen en första urholkning av värdesäkringen
inom den allmänna försäkringen. Det förslaget las fram utan något
som helst utredningsarbete, vilket i sig föranledde stark kritik - bl. a. från
konstitutionsutskottet. Inte heller nu har propositionen föregåtts av något
utredningsarbete men i så måtto har socialministern tagit intryck av kritiken
att avsnittet om ändrade indexregleringsregler remitterats till lagrådet.

Vi avser att återkomma till de regler som bör gälla för värdesäkringen
inom den allmänna försäkringen, när den aviserade propositionen lagts
fram. Vi vill dock redan nu klargöra att vi kommer att motsätta oss de
aktualiserade försämringarna för pensionärer, handikappade, studerande
m.fl.

Regeringens proposition innebär även förslag om ett genomförande av
förslagen i betänkandet om folkpensionäremas beskattning. Det betyder
en snabbare avtrappning av det s. k. extra avdraget för pensionärerna. De
socialdemokratiska ledamöterna i kommittén anslöt sig till denna tanke
men anförde att de därmed inbesparade medlen borde användas till att
återställa tidigare regler för värdesäkring av pensionerna m. m. Vi vidhåller
denna uppfattning och avser därför att i senare sammanhang återkomma
till värdesäkringsfrågan.

I propositionen föreslås att vid beräkning av extra avdrag för en av
makarna eller för båda, vardera maken skall anses inneha hälften av den
gemensamma förmögenheten.

Kopplat till de förmånliga värderingsreglerna för bl. a. schablontaxerad
villafastighet och den nedre förmögenhetsgränsen på 90000 kr. innebär
förslaget att makarna kan ha en faktisk förmögenhet som överstiger
500000 kr. utan att det extra avdraget reduceras. Som exempel kan tas två
makar som äger en obelånad villafastighet med ett taxeringsvärde på
300000 kr. Marknadsvärdet kan beräknas till ca 400000 kr. Av detta
belopp skall enligt gällande regler endast 75 000 kr. beaktas vid beräkning
av det extra avdraget. Makarna kan alltså därutöver ha drygt 100000 kr. i
banktillgodohavanden eller aktier utan att avdraget reduceras. Av en förmögenhet
på över 0,5 milj. kr. tas alltså hänsyn till endast knappt 180000
kr., och extra avdrag utgår med samma belopp som för de makar som helt
saknar förmögenhet.

Vad vi nu anfört belyser enligt vår mening på ett övertygande sätt det
orimliga i förslaget. Det strider mot såväl principen om sambeskattning av
förmögenhet som skatteförmågeprincipen. Vidare innebär det att de redan
i dag svårtillgängliga reglerna om extra avdrag kompliceras ytterligare.

Mot. 1981/82:46

25

Granskaren och givetvis den enskilde pensionären, som vill beräkna sin
skatt, kan i en och samma deklaration få tre olika förmögenhetsbegrepp att
arbeta med, nämligen skattepliktig förmögenhet enligt lagen om statlig
förmögenhetsskatt, förmögenhet med hänsyn till särskilda beräkningsgrunder
för förmögenhet i fast egendom vid beräkning av extra avdrag och
förmögenhet enligt särskilda beräkningsgrunder för makar vid beräkning
av extra avdrag.

Med hänvisning till det anförda yrkar vi avslag på förslaget att vid
beräkning av extra avdrag för en av makarna eller för båda, vardera maken
skall anses inneha hälften av den gemensamma förmögenheten. Vi kan
däremot acceptera förslagen att hemmavarande barns förmögenhet inte
längre skall påverka storleken av det extra avdrag som kan medges föräldrarna
och att de förmånliga värderingsreglerna i fråga om jordbruksfastigheter
endast skall tillämpas på bostadsbyggnader med tomt. Det torde få
ankomma på utskottet att utarbeta erforderliga författningsändringar.

Införandet av en nedre hyresgräns inom det kommunala bostadstilläggssystemet
leder — i förhållande till beslutade förmånsregler - till en minskning
av KBT för det stora flertalet som i dag har denna förmån med 960 kr.
om året. För en folkpensionär med enbart pensionstillskott betyder denna
försämring, tillsammans med den ytterligare urholkningen av värdesäkringen,
en minskning av den disponibla inkomsten med 8—9%. Det är
alltså fråga om betydande reala försämringar för pensionärerna. Någon
nedre hyresgräns bör därför inte nu införas inom KBT-systemet. En följd
härav blir att någon ändring av statsbidragsreglerna ej bör ske.

5.3 Höjda barnbidrag

De borgerliga regeringarnas politik har inneburit svåra påfrestningar för
de lägre inkomsttagarna. Inte minst gäller detta barnfamiljerna. Från vårt
partis sida har vi tidigare påvisat hur t. ex. en tvåbarnsfamilj i normala
inkomstlägen under åren 1976-1980 förlorade i standard mer än vad familjen
erhöll i barnbidrag. Bostadsstödet har tagits bort för ca 230000 barnfamiljer.
Avvecklingen av livsmedelssubventionerna har drivit på matprishöjningarna.
1976 års program för den kommunala barnomsorgens utbyggnad
kommer inte att klaras; när fyra av de fem programåren gått hade bara
hälften av utbyggnadsprogrammet klarats av.

Enligt vår mening är det nödvändigt att åtgärder vidtas för att ge barnfamiljerna
ett utvidgat ekonomiskt stöd. Vi föreslår därför att det allmänna
barnbidraget höjs med 300 kr. om året. Höjningen bör träda i kraft från
årsskiftet 1981 — 1982. Under innevarande budgetår kan detta beräknas
medföra ett ökat medelsbehov av 255 milj. kr. Dessa medel bör anvisas på
tilläggsbudget I.

Riksdagen har tidigare beslutat om s. k. flerbarnstillägg. Vi har yrkat
avslag på detta förslag. Någon höjning av detta tillägg bör inte ske. En

Mot. 1981/82:46

26

ändring av den aktuella lagen bör därför göras så att flerbarnstillägget
fastställs i krontal i stället för som viss andel av barnbidraget.

1 konsekvens med vårt förslag om höjt barnbidrag bör även studiebidraget
i studiehjälpssystemet höjas med 25 kr. i månaden. Under innevarande
budgetår kan detta beräknas medföra ett ökat medelsbehov av 27 milj. kr.
Dessa medel bör anvisas på tilläggsbudget I.

5.4 Slopande av bosättningslånen

Regeringen föreslår att den statliga bosättningslångivningen skall upphöra
den 1 januari 1982.

Det statliga bosättningslånet tillkom 1938 för att underlätta bosättningen
för dem som avsåg att gifta sig eller nyligen hade ingått äktenskap. Syftet
var främst befolkningspolitiskt. Genom lånet skulle förutsättningarna för
en ökad och tidigare familjebildning förbättras. Ett annat skäl var att
motverka ofördelaktiga avbetalningsköp.

Bosättningslånet har successivt fått en mer social karaktär. Möjligheterna
att få lån har utvidgats till att även gälla ensamstående ogifta föräldrar
som har vårdnad om eget minderårigt barn samt ensamstående handikappade
utan barn. Därutöver har de som sammanbor under äktenskapsliknande
former fått lånerätt.

Statligt bosättningslån utgår med maximalt 10000 kr. Låneränta är diskontot
plus 2,5 %. Utestående lån uppgick i juni 1980 till drygt 220 milj. kr.
Nyutlåningen budgetåret 1979/80 var 60 milj. kr.

Förlusterna har hittills varit mycket små då det gäller det statliga bosättningslånet.
För perioden 1938—1979 uppgår de avskrivna lånen till ca 6
milj. kr. Förlustprocenten blir 0,5 för denna tidsperiod. Riskerna och
förlusterna vid långivningen är således mycket små med denna låneform.
Den besparing som regeringen anser sig göra genom att dra in bosättningslånen
är således fiktiv.

På grund av kreditåtstramningen har möjligheterna att få banklån minskat.
Detta drabbar främst de ekonomiskt svaga hushållen.

Användandet av kreditkort har expanderat mycket kraftigt under de
senaste åren. Summan av de utestående kontokortskrediterna som 1970
uppgick till ca 130 milj. kr. hade 1979 ökat till omkring 2,5 miljarder
kronor. Men kreditkorten innebär inte någon lösning på de ekonomiskt
svaga konsumenternas kreditproblem eftersom

— beloppet oftast är för lågt,

— krediten ofta är för dyr,

— återbetalningsvillkoren är ofördelaktiga,

— användningsområdet ofta är begränsat till vissa butiker,

— det finns risk för större skuldsättning än konsumenten på kort tid orkar
med.

Till skillnad mot vad som gäller för kontokorten har avbetalningskredi

Mot. 1981/82:46

27

terna minskat något i betydelse under senare år Omfattningen år 1979 var
dock så stor som ca 4,5 miljarder kronor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ingen av dessa låneformer på ett
bra sätt tillgodoser behoven för de resurssvaga konsumenterna att få
sådana långfristiga krediter på rimliga villkor som behövs vid bosättningen.
De statliga bosättningslånen är den bästa kreditform som står till buds
för unga människor som vill sätta bo. Konsumentverket har nyligen lagt
fram ett förslag till förbättringar av det statliga bosättningslånet. I sin
anslagsframställning för budgetåret 1982/83 har vidare riksbanksfullmäktige
föreslagit en höjning av det högsta lånebeloppet.

Det är enligt vår mening en viktig uppgift för samhället att möjliggöra
långsiktiga krediter för resurssvaga grupper. De måste få tillräckligt stöd i
bosättningen så att en god hemmiljö kan skapas och levnadsförhållandena
förbättras. Det är inte minst viktigt då det gäller de ensamstående föräldrarnas
möjligheter att kunna ge sina barn goda uppväxtförhållanden.

I stället för att pröva möjligheterna att förbättra bosättningslånen föreslår
nu regeringen att de skall avskaffas. Vi socialdemokrater motsätter oss
detta. Vi anser att de statliga bosättningslånen måste finnas kvar. De har
en klar social funktion och behövs som ersättning för andra mindre förmånliga
krediter såsom kontokort och avbetalningskrediter.

Vi återkommer i ett särskilt avsnitt med förslag till en skärpning av
reglerna för kontokortskrediter.

5.5 Transportstöd för Norrland m. m.

Det system för transportstöd som infördes år 1971 för att förbättra
förutsättningarna för och utveckla näringslivet i Norrland och övriga delar
av det allmänna stödområdet har fortlöpande genomgått förändringar. Med
anledning av bl. a. krav från socialdemokraterna (motion 1979/80: 2071) har
tran sportrådet i en utredning belyst systemets effekter och undersökt
möjligheterna till förenklingar. I proposition 1981/82:30 föreslår regeringen
en rad förändringar av transportstödets omfattning och inriktning. De
föreslagna förändringarna beräknas leda till en årlig kostnadsbesparing på
50 milj. kr.

Den analys som transportrådet har gjort visar att transportstödet ingår
som ett av flera medel för att åstadkomma en bättre regional balans. Stödet
har till sin huvudsakliga del varit inriktat mot expansiva företag och mot
branscher som från regionalpolitisk synpunkt är värdefulla att stödja.

Genom enkäter och intervjuer har transportrådet klarlagt att transportstödet
har haft en positiv effekt på företagens agerande inom stödområdet
och att det har varit ett verksamt regionalpolitisk! instrument.

Vi socialdemokrater har kritiserat transportstödet för att det är ett
svåröverskådligt och byråkratiskt system. Transportrådets förslag tillgodoser
vårt krav på förenkling av systemet. I regeringsförslaget har väsentliga
delar av denna förenkling och koncentration försvunnit. Det gäller i

Mot. 1981/82:46

28

första hand den geografiska avgränsning, där transportrådets mycket enkla
system har övergetts och ersatts med ett komplicerat system med fem
transportzoner, var och en indelad i tre olika transportavstånd.

Regeringen har med sitt förslag till zonindelning skurit ned transportstödet
med drygt 20 milj. kr. i förhållande till transportrådets förslag. Vi kan
inte acceptera att stödet till de svaga regionerna försämras på detta sätt i
ett läge då sysselsättningen måste värnas och stärkas.

Enligt vår uppfattning bör transportstödet utformas så enkelt och överskådligt
som möjligt. Den av transportrådet föreslagna indelningen i transportstödszoner
bör därför i princip godtas. För att få en klar prioritering av
de nordligaste och inre delarna av landet bör dock en sådan modifiering
ske att bidrag med 50% vid transportavstånd över 70 mil utgår till de
kommuner som ingår i transportstödszon 5 i propositionen (Strömsund,
Dorotea, Lycksele, Norsjö, Sorsele, Stomman, Vilhelmina, Vindeln,
Åsele, Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna,
Pajala, Överkalix, och Övertorneå), dvs. inlandskommunerna i
Norrbottens och Västerbottens län samt Strömsunds kommun.

Vi föreslår alltså att fraktbidrag lämnas med följande procentandelar för
vardera transportstödszon:

Inlandskommunerna i Norrbottens och Västerbottens län samt
Strömsunds kommun i Jämtlands län, vid avstånd över 70 mil 50%

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, övriga delar 35%

Västernorrlands län 25 %

De delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län som omfattas
av transportstödet 15%

När det gäller avgränsningen av stödberättigade varuslag delar vi transportrådets
uppfattning att kraven på vidareförädling bör skärpas i förhållande
till vad som nu tillämpas. För att få till stånd en önskad regional
utveckling måste en ökad vidareförädling inom stödområdet uppmuntras.

Vi godtar den i propositionen föreslagna varuslagsmässiga avgränsningen
med följande undantag. De stora sågverken längs kusten har i princip
inte sämre konkurrensförutsättningar än sågverken i södra och mellersta
Sverige. Det finns dock ett fåtal mindre sågverk i Norrbottens kustregion
som arbetar under samma förutsättningar som inlandssågverken. Den närmare
avgränsning som görs av de områden för vilka stödet till sågade
trävaror skall slopas bör därför utformas så att undantag görs för de
sågverksföretag i Norrbottens kustregion som arbetar under samma förutsättningar
som inlandssågverken.

När det gäller järn- och stålverkens produktion delar vi i och för sig
uppfattningen att den nuvarande uppdelningen av järn- och stålverkens
produktion i bidrags- resp. icke bidragsberättigade produkter kan leda till
administrativa problem. Eftersom fraktbidraget till järn- och stålverken
har betydelse för konkurrensförhållandena mellan stålverken i Norrbotten
och stålverken i Mellansverige bör dock uttransportstödet bibehållas.

Mot. 1981/82:46

29

Transportrådet har också haft till uppgift att pröva frågan om ett särskilt
stöd till sjötransporter. Transportrådet har inte funnit några avgörande
regionalpolitiska skäl att låta transportstödet även omfatta sjöfarten. Dock
anser transportrådet att det finns trafik- och sjöfartspolitiska skäl för ett
sjötransportstöd. Ett stöd skulle kunna främja uppkomsten av mer regelbunden
sjöfart längs Norrlandskusten och även i övrigt kunna stärka
sjöfartens konkurrensförmåga. Transportrådet återkommer i denna fråga.

Frågan om sjötransportstöd ingår också i den s. k. närsjöfartsutredningens
uppdrag. Denna utredning kommer att redovisas senare i år. Vi är
beredda att avvakta resultatet av dessa utredningar innan ställning tas till
frågan om ett sjötransportstöd.

De av oss föreslagna förändringarna i transportstödet innebär en total
kostnadsbesparing på ca 20 milj. kr. I förhållande till regeringsförslaget
innebär detta en årlig merkostnad på ca 30 milj. kr.

5.6 Valutapolitisk utredning

Under avsnitt 4 ovan har valutapolitikens betydelse för stabiliseringspölitiken
under det gångna året berörts. Den valutaindex som tillämpas av
riksbanken är så utformad att den svenska konkurrenskraften kan påverkas
kraftigt av mer eller mindre tillfälliga svängningar i de stora internationella
valutornas växelkurser, utan att detta påverkar kronans genomsnittliga
läge i förhållande till indexen. Under 1981 bidrog således den rent
tekniska utformningen - viktningen — av indexen till att försämra det
svenska näringslivets konkurrenskraft utan att detta blev känt för en
vidare allmänhet. Därigenom förändrades bl. a. de förutsättningar på vilka
avtalsparterna hade byggt sitt tvååriga löneavtal. De olika valutornas rörelser
inbördes fick även betydande följder för den relativa lönsamheten i
olika branscher. Dylika rörelser går aldrig att undvika, men genom en
annan konstruktion som i högre grad utgår från resp. lands betydelse som
konkurrent på världs- och hemmamarknaden, skulle dels de ogynnsamma
stabiliseringspolitiska effekterna av de internationella valutornas kursfluktuationer
lindras, dels de effekter som drabbar vissa branscher - exempelvis
effekten av dollaruppgången på skogsindustrin — bli tydligare och
därmed lättare att motverka.

Den nuvarande valutaindexen konstruerades utan närmare preciserade
överväganden i samband med den förra devalveringen i augusti 1977. Då
valutaindexens konstruktion har stor betydelse för såväl möjligheterna för
en framgångsrik stabiliseringspolitik som olika branschers lönsamhet och
därmed den strukturella utvecklingen av det svenska näringslivet, anser vi
att valutapolitiken bör ses över i syfte att ge denna en ur ekonomiskpolitisk
synvinkel lämpligare utformning. Vid sidan av de frågetecken
kring valutakorgens funktionssätt som aktualiserats under det senaste året,
bör därvid även de tekniska möjligheterna av en aktiv valutakurspolitik
inom ramen för en allmän inflationsbekämpande politik belysas. En aktiv

Mot. 1981/82:46

30

växelkurspolitik är en av flera nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik
långsiktig inflationsbekämpning. 1 den mån vi lyckas pressa ned
inflationstakten under våra konkurrenters prisstegringstakt, blir det både
nödvändigt och möjligt att revalvera den svenska kronan för att minska
inflationsimpulserna utifrån. En aktiv växelkurspolitik blir även ett stöd
för inflationsbekämpande strävanden på lönebildningens område.

5.7 Skärpta villkor för kontokredit givningen

Socialdemokraterna har vid en rad tidigare tillfällen påtalat de kreditpolitiska,
privatekonomiska och sociala nackdelar som vidlåder den snabba
expansionen av kreditgivning med kontokort. Med det nuvarande skattesystemet
och den höga inflationen bidrar kreditgivningen med kontokort
till att stimulera improduktiv konsumtion på bekostnad av produktiva
placeringar. Personer med höga inkomster gynnas särskilt av systemet på
grund av att räntekostnaderna är avdragsgilla. Lättheten att få och handla
på flera kort samtidigt kan förleda personer med svag ekonomi - särskilt
ungdomar — att förköpa sig och därmed hamna i social misär. Räntekostnaderna
för kreditgivningen med kontokort är högre än för jämförbara
krediter via banksystemet. Många kontokort är specialiserade till vissa
försäljningskanaler vilket minskar konkurrensen. Av konkurrensskäl kan
det vara svårt för detaljhandelsföretagen att stå utanför de olika kontokortssystemen.
Finansbolagen kan därför ta ut avgifter av detaljhandelsföretagen
för sina tjänster. Allt detta leder till ökade kostnader som sannolikt
driver upp prisnivån och därmed förvärrar inflationen.

Som en följd av den socialdemokratiska kritiken mot regeringens passivitet
i fråga om den snabbt expanderande kontokortsmarknaden tillsatte
den borgerliga regeringen på våren 1980 en utredning om kontokort för att
bl. a. belysa såväl de kreditpolitiska och samhällsekonomiska aspekterna
som de konsumentpolitiska och sociala aspekterna för den enskilde konsumenten.

I september 1980 träffades en överenskommelse mellan ekonomidepartementet
och representanter för kontokortsbranschen bl. a. om att kontohavare
skall erlägga 25 % i amortering på vaije månads kontoköp senast
månaden därefter. Detta villkor om en viss kontantinsats en månad efter
transaktionen kunde förmodas ha åtminstone en viss återhållande effekt
för de personer som annars riskerade att förköpa sig och därmed komma i
sociala svårigheter.

Ungefär samtidigt med att regeringen nu föreslår att bosättningslånen
skall avskaffas, har man i en ny överenskommelse med företrädare för
kontokreditbranschen beslutat att fr. o.m. den 1 januari 1982 upphäva
villkoret om 25-procentig amortering. Som stöd för denna åtgärd anförs att
den volymmässiga utvecklingen för försäljningen av varor och tjänster
genom kontokrediter minskat med 15% i volym under årets sju första
månader, medan detaljhandelns övriga försäljning minskat med blott 4%.

Mot. 1981/82:46

31

Regeln om 25-procentig amortering måste ses som ett sätt att skydda
främst den enskilde konsumenten från att överanstränga sin ekonomi.
Syftet att skydda den enskilde konsumenten från de negativa sociala
konsekvenserna av att förköpa sig påverkas på intet sätt av den volymmässiga
utvecklingen av den totala kontokortshandeln. Det av ekonomidepartementet
anförda motivet för avskaffande av 25-procentsregeln är därför
irrelevant. Vi kräver att den begränsning som 25-procentsregeln utgör
snarast återinförs.

5.8 Investeringsavdrag

1 propositionen föreslås att det nu gällande systemet med särskilda
investeringsavdrag för inventarier ersätts av ett avdragssystem som samordnas
med mervärdeskatteuppbörden.

Frågan om omläggningens effekter — budgetmässigt och med avseende
på hur företagen påverkas - ges i propositionen en anmärkningsvärt
torftig behandling. Avsikten har uppenbarligen varit att det föreslagna
systemet i ett fortvarighetstillstånd skall kostnadsmässigt ligga på ungefär
samma nivå som det nuvarande. Det gäller beträffande kostnaderna för
den offentliga sektorn som helhet. Om man ser på kostnadernas fördelning
mellan staten och kommunerna, kan man konstatera att staten, som med
dagens system svarar för ca två tredjedelar av kostnaderna, med det
föreslagna systemet skulle få svara för hela kostnaden.

En övergång till ett system där investeringsavdragen görs i samband
med redovisningen av mervärdeskatt innebär att företagen kan komma i
åtnjutande av avdragen ett till två år tidigare än som är fallet med nu
gällande system. Följaktligen kommer under återstoden av innevarande
budgetår och under nästa budgetår statsbudgeten att belastas med dels två
tredjedelar av kostnaderna för det nuvarande systemet, dels hela kostnaden
för det nya systemet.

Denna tillfälliga belastning på statsbudgeten tas över huvud taget inte
upp i propositionen. Dess storlek kan visserligen inte exakt beräknas men
det är ändå klart att det rör sig om avsevärda belopp. En relativt försiktig
bedömning är att helårskostnaden ligger i storleksordningen 1 500 milj. kr.

Regeringens förslag innebär att skattesubventionens storlek sänks från
nuvarande genomsnittliga 11,6% av investeringskostnaden till 10%. Å
andra sidan skulle företagen få möjlighet att ta ut avdraget tidigare än
förut. Slutsatsen blir att investeringskalkylen i det enskilda projektet inte
påtagligt påverkas av omläggningen och att denna därför inte kan förväntas
ge något nämnvärt utslag i investeringsverksamheten. Vad som däremot
inträffar är att företagens likviditet ökar genom omläggningen.

Från socialdemokratisk sida menar vi att en ytterligare ökning av företagens
likviditet ingalunda är något som i dagsläget bör eftersträvas. Snarare
torde motsatsen vara fallet. Detta, tillsammans med den temporära belastning
på statsbudgeten som omläggningen skulle innebära, talar enligt vår

Mot. 1981/82:46

32

mening mot förslaget. Vi föreslår därför att riksdagen avvisar förslaget till
nytt system för investeringsavdrag och i stället förlänger det nu gällande
systemet till att gälla t. o. m. utgången av 1982.

5.9 Insättning av medel på vinstkonto

Regeringen föreslår i proposition 1981/82: 30 att lagen om insättning på
tillfälligt vinstkonto görs tillämplig även på företagens vinster år 1982.
Lagen innebär att 25% av årsvinsten över 1 milj. kr. sätts in på räntelöst
konto i riksbanken och får användas för investeringsändamål inom en
period av fem år. Företaget har rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för
det belopp som satts in på vinstkonto. Om avsättningen inte används har
företaget efter femårsperiodens slut rätt att återfå det inbetalade beloppet
som då återförs till beskattning.

Syftet med den föreslagna förlängningen av de obligatoriska avsättningarna
på vinstkonto anges vara att dels stimulera till investeringar, dels
motverka inflationsdrivande löneökningar.

Investeringsfrämjande fondavsättningar har tillämpats under en stor del
av efterkrigstiden. Längst erfarenhet har man av investeringsfonderna för
konjunkturutjämning. Dessa har bidragit till att under långa perioder jämna
ut industrins investeringar över konjunkturcykeln och därmed utgjort ett
värdefullt instrument i stabiliseringspolitiken i och med att de stabiliserat
en av de starkast fluktuerande efterfrågefaktorerna. Det uttalade syftet var
också att vid given långsiktig lönsamhetsnivå utjämna de kortsiktiga
svängningarna i investeringsverksamheten.

Under senare år har även investeringsavdrag, investeringsbidrag och
obligatoriska vinstavsättningskonton tillämpats. Investeringsfonderna har
varit tillgängliga för företagen alltsedan början av 1970-talet. Dessa konjunkturpolitiska
instrument har därmed kommit att användas för att genom
subventionering långsiktigt söka höja lönsamhetsnivån.

Likväl ligger industriinvesteringarna på en mycket låg nivå och minskar
f. n. ytterligare. På de olika investeringsfondskonlona1 i riksbanken har
företagen f. n. 6,4 miljarder kronor innestående. Det finns mot denna
bakgrund anledning att betvivla att ytterligare en form av gynnsam skattemässig
behandling av investeringar, som exempelvis den föreslagna avsättningen
till vinstkonto skulle medföra, får några märkbara positiva effekter
på investeringsvolymen. Det är uppenbart att andra faktorer, främst efterfrågan.
kapacitetsutnyttjandet och räntenivån spelar en vida större roll för
investeringsverksamheten under de allmänekonomiska förhållanden som
råder f. n. Däremot skulle de föreslagna vinstavsättningarna medföra ett
inkomstbortfall för staten i storleksordningen 1 miljard kronor.

1 Konton för investering i rörelse och skogsbruk, arbetsmiljö, särskilda investeringskonton.
konto för allmän investeringsfond samt tillfälligt vinstkonto.

Mot. 1981/82:46

33

Även det andra motivet för de obligatoriska vinstavsättningarna — deras
förmenta dämpande effekt på löne- och prisbildningen - kan ifrågasättas.
1970-talets erfarenhet i Sverige, liksom utomlands där motsvarande system
tillämpats, visar att vinstavsättningar av det aktuella slaget inte
märkbart påverkar företagens förmåga att betala löneglidning resp. överpriser
på insatsvaror. Anledningen härtill är att dylika avsättningar inte
nämnvärt påverkar företagens soliditet eller räntabilitet. Därmed påverkas
inte heller deras beteende i pris- och lönehänseende.

Sammanfattningsvis anser vi att den föreslagna förlängningen av lagen
om tillfällig insättning på vinstkonto i riksbanken inte bör genomföras. Det
är osannolikt att avsättningarna leder till högre investeringsvolym inom
näringslivet eller att de bidrar till en starkare pris- och löneutveckling.
Däremot skulle de medföra en ansenlig belastning på budgeten vilket via
budgetunderskottens verkningar på ekonomin snarast bidrar till att försämra
förutsättningarna för investeringarna.

5.10 Tillfällig vinstskatt

En devalverings primära syfte är att förbättra ett lands konkurrenskraft
bl. a. genom att lönsamheten i den konkurrensutsatta delen av näringslivet
höjs. Tidigare i denna motion har vi diskuterat betydelsen av att devalveringen
leder till en långsiktig konkurrenskraftsförbättring, dvs. att devalveringen
leder till en lägre inflationstakt.

För att uppnå detta krävs en ekonomisk politik som håller tillbaka
kostnadsstegringar. Dessa kan drivas fram dels av kompensationskrav till
följd av importprisökningar, dels av den vinstuppgång som devalveringen
medför. Sker denna lönsamhetsförbättring alltför snabbt och innan kapacitetsutnyttjandet
nått en sådan nivå att företagen börjar öka sina investeringar,
skapas stor risk för s.k. vinstinflation som kan urholka devalveringens
resultat genom okontrollerad löneglidning och överefterfrågan på
insatsvaror. Har denna process väl påbörjats visar bl. a. den internationella
erfarenheten från 1970-talet att man mycket snabbt åter kan hamna i en
ny devalveringssituation. Särskilt allvarlig är risken för vinstinflation i
sådana branscher där exportintäkterna, räknat i svenska kronor, ökar
mycket snabbt till följd av att försäljningen sker huvudsakligen i en valuta
som skrivits upp mer än genomsnittligt gentemot kronan. Detta är fallet
exempelvis i skogsindustrin som till stor del säljer i dollar. De prognoser
som nu föreligger pekar på att näringslivet under 1982 kan komma att
registrera en kraftig lönsamhetsförbättring. Bakom detta ligger för det
första att löneavtalet för 1982 är fastlagt och innebär en låg löneökning. För
det andra kan produktiviteten komma att öka kraftigt. Detta skulle medföra
att arbetskraftskostnaderna per producerad enhet endast skulle öka
obetydligt. För det tredje kan företagens inkomster beräknas öka med
åtminstone ökningen i världsmarknadspriserna på ca 7 % och därutöver en
del av det utrymme som devalveringen skapat. Sammantaget torde dessa
3 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 46-54

Mot. 1981/82:46

34

faktorer leda till en snabb vinstuppgång. För att motverka att denna leder
till vinstinflation bör statsmakterna bidra till att lönsamhetsförbättringen
sker i kontrollerade former och just därigenom får förutsättning att bli
varaktig.

Mot denna bakgrund anser vi att regeringen redan under 1982 bör vidta
åtgärder för att motverka uppkomsten av en vinstinflation. Detta bör ske
genom en viss tillfällig beskattning av de vinstökningar som kommer att
registreras under 1982. I princip borde dessa vinstindragningar på lämpligt
sätt återföras till näringslivet. Ett tänkbart sätt vore att föra de indragna
medlen till fjärde AP-fonden för att förstärka dess möjlighet att bidra till
näringslivets utbyggnad. Emellertid skulle en sådan lösning stöta på principiella
betänkligheter, då det skulle innebära en ny Finansieringsform för
AP-fonderna genom att skattemedel skulle överföras til! fonden. Den föreslagna
beskattningen avser vinsterna under 1982 och blir aktuell för uppbörd
först under 1983. Det bör därför vara möjligt att till dess utforma ett
lämpligt system för att till näringslivet återföra de medel som den tillfälliga
vinstskatten kommer att inbringa. Denna bör endast utgå på sådana vinstökningar
under 1982 som överstiger 1981 års nivå med mer än 5 milj. kr.
Vinstökningen utöver denna nivå bör beskattas med 20 %.

Genom denna avgränsning uppnås att flertalet mindre och medelstora
företag undantas från den föreslagna temporära skatten. Denna kommer
därmed att i främsta rummet belasta de större, löneledande och prisledande
företagen. Vidare drabbas sådana företag som gör oskäliga devalveringsvinster.
Skatten bör beräknas på samma vinstbegrepp, den justerade
vinsten, som används i regeringens förslag till obligatoriska vinstavsättningar.

Det kan i ett kortsiktigt perspektiv hävdas att lönsamheten i vissa
företag är så låg att de skulle behöva hela den vinstförbättring som följer av
devalveringarna för att kunna utvecklas. Mot detta är att konstatera att
dessa företag är föga behjälpta av att få en kortsiktig vinstuppgång om
denna snabbt gröps ur till följd av inflationistisk löneglidning och överbud
på insatsvaror från konkurrenternas sida.

Regeringen bör snarast inkomma till riksdagen med förslag om de närmare
föreskrifterna för en tillfällig skatt i enlighet med de riktlinjer som vi
här har angivit.

5.11 Inkomstskatten 1982

I propositionen föreslås en i huvudsak oförändrad skatteskala för år
1982. Vissa justeringar görs dock, varav några är en följd av beslut som
riksdagen tidigare fattat.

Det kommunala grundavdraget föreslås bli höjt från 6000 kr. till 7 500 kr.
Den särskilda skattereduktionen föreslås bli avskaffad. Vidare föreslås att
den s. k. förhöjda skattereduktionen, som utgår med maximalt 500 kr.,
slopas och att i stort sett samma effekter i stället uppnås genom vissa

Mot. 1981/82:46

35

justeringar i skatteskalan. Enligt den nuvarande indexregleringen har den
s.k. basenheten höjts från 6400 kr. till 6900 kr. Skatteskalorna justeras i
motsvarande mån.

Socialdemokraterna har följande synsätt i fråga om 1982 års skatteskalor.
År 1982 är ett mellanår ur inkomstskattepolitisk synvinkel. F.n. bedrivs
ett utredningsarbete inom en skattepolitisk expertgrupp med företrädare
för socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet. Syftet är att
framlägga förslag om en reform av inkomstskatten, som bl. a. innefattar en
sänkning av marginalskatterna och en begränsning av underskottsavdragens
värde. Reformen är tänkt att genomföras fr. o. m. år 1983. Expertgruppens
arbete beräknas vara avslutat inom kort.

Till grund för utredningsarbetet ligger den överenskommelse mellan de
tre partierna från april i år, som bl. a. bygger på förutsättningen att några
förändringar av marginalskatterna inte skall ske före år 1982.

Regeringens nu framlagda förslag till skatteskala för år 1982 innebär
oförändrade marginalskatter. Vi har därför inget att erinra mot skatteskalans
utformning.

Den i propositionen föreslagna höjningen av det kommunala grundavdraget
är en uppföljning av de riksdagsbeslut som fattades våren 1981 och
som innebar dels en begränsning av kommunernas finansiella utrymme,
dels en begränsning av reseavdragen till kostnader som överstiger 1000 kr.
För att neutralisera effekten av höjningen av grundavdraget med 1 500 kr.
skulle den särskilda skattereduktionen behöva minskas med ca 450 kr.

Socialdemokraterna motsatte sig i våras de ovan nämnda förslagen. Vi
ser dock ingen anledning att nu gå emot de i propositionen framlagda
förslagen på denna punkt, eftersom de endast innebär en lagteknisk reglering
av redan tidigare fattade beslut.

Vi accepterar förslaget att helt slopa den särskilda skattereduktionen
liksom att skattesatsen i det första skiktet i skatteskalan sänks från 1 till
0%. Det kan nämnas att socialdemokraterna för ungefär ett år sedan
föreslog att den särskilda skattereduktionen skulle slopas, bl. a. av statsfinansiella
skäl.

På en punkt har vi emellertid en annan uppfattning än regeringen. Vi är
nu liksom tidigare motståndare till den automatiska indexregleringen av
skatteskalorna. Denna är i sig inflationsdrivande, eftersom den bygger in
kraftiga historiska prisstegringar i skatteskalorna. Det krävs då kraftiga
löneökningar för att förhindra ökade inkomstklyftor, räknat efter skatt.

Löneavtalen för 1982 har varit återhållsamma. Starka skäl talar därför
för att bryta upp den automatiska indexregleringen och i stället genomföra
en måttligare anpassning av skatteskalorna. Det är därvid möjligt att använda
sig av skatteskalor uttryckta med hjälp av den s. k. basenheten och
ändå avskaffa den automatiska indexregleringen.

Vi föreslår att basenheten för år 1982 sätts till 6800 kr. Detta motsvarar
en uppräkning av skatteskalorna med 6,25 % från i år, vilket innebär en

Mot. 1981/82:46

36

tämligen god anpassning till löneökningarna enligt avtalen för år 1982.
Statsinkomsterna för år 1982 kan därmed beräknas bli ca 1000 milj. kr.
större än med regeringens.

5.12 Åtgärder för att stimulera utbudet av virke till skogsindustrin

Skogsnäringens utveckling är betydelsefull för vårt land i många avseenden.
Branschen ger direkt och indirekt sysselsättning för omkring 300000
människor. Många orter och regioner är för hela sin existens beroende av
företag inom skogsnäringen. En femtedel av Sveriges exportinkomster
kommer från skogsprodukter. Från socialdemokratisk sida delar vi därför
regeringens uppfattning om skogsnäringen som redovisas i den nu framlagda
propositionen om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m., nämligen
att skogen och skogsbruket har stor betydelse för vårt välstånd.

På grund av svårigheter att få fram råvara har produktionen under de
senaste åren legat på en nivå motsvarande mellan 70 och 80% av den
faktiska produktionskapaciteten. Samtidigt har andra länder ökat sin produktion
och export kraftigt. Den svenska skogsindustrin har därvid förlorat
betydande marknadsandelar.

Skogsindustrin har inte kunnat få virke så att industrikapaciteten har
kunnat utnyttjas i den utsträckning marknaden medgett. Avverkningarna
sjönk från i genomsnitt 71 miljoner skogskubikmeter under första hälften
av 1970-talet till i genomsnitt 57 miljoner skogskubikmeter under andra
hälften. Sänkningen uppgår till inte mindre än 20%.

Nedgången av avverkningsnivån har väsentligen ägt rum inom privatskogsbruket.

Följden av råvarubristen har blivit att Sverige har gått miste om exportinkomster
på åtskilliga miljarder årligen.

Råvarubristen har dessutom medfört nedläggningar av företag med ökad
arbetslöshet som följd ofta på orter utan alternativ sysselsättning. Förlusten
av exportinkomster och en onödigt höjd arbetslöshet är särskilt allvarliga
med hänsyn till den svåra ekonomiska situation som landet befinner
sig i. Behovet av ökade exportinkomster och fler arbetstillfällen är nu
större än någon gång tidigare under efterkrigstiden.

De fackliga organisationerna, såväl på arbetar- som tjänstemannasidan,
har gång på gång krävt att regeringen skall vidta åtgärder för att öka
avverkningarna och häva den onödiga virkesbristen. Socialdemokraterna
har i program och riksdagsmotioner stött de fackliga organisationernas
krav. Flera konkreta förslag har anvisats regeringen, som dock under flera
år i stort sett valde att negligera problemet. De åtgärder som faktiskt har
vidtagits, gallringsbidrag och vissa stimulanser via skattesystemet, har
varit otillräckliga och ibland t. o. m. verkat hämmande på avverkningarna.

De fackliga organisationernas och socialdemokraternas krav på åtgärder
mot virkesbristen ledde emellertid så småningom till tillsättandet av
virkesförsörjningsutredningen. Den fick i uppdrag att mot bakgrund av

Mot. 1981/82:46

37

skogsindustrins svårigheter att få tillräckligt med virke utreda behovet av
statliga åtgärder och ändringar i beskattningsreglerna för att påverka utbudet
av virkesråvara.

Virkesförsörjningsutredningen kommer att lämna sitt betänkande inom
kort och det är från denna som regeringen har hämtat sina nu framlagda
förslag.

Virkesförsörjningsutredningen kommer i sitt betänkande att föreslå en
kraftfull satsning för avveckling av glesa, lågproduktiva skogar, som omfattas
av 5:3 § i skogsvårdslagen. Förslaget innebär att man under en 15års
period höjer bidraget till återväxtåtgärder efter avverkning av dessa
skogar. Enligt utredningen bör bidraget till återväxtåtgärder utgå med
högst 90% till fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser inom de
svårföryngrade delarna av det skogliga stödområdets inre zon. Till övriga
skogsägare inom dessa delar och till samtliga skogsägare inom övriga delar
av stödområdet föreslås bidrag utgå med högst 70% av godkänd kostnad.
För resten av landet bör bidrag utgå med högst 50%. Kostnaden för
bidragen beräknas öka från 30 till 200 milj. kr. per år. För budgetåret 1981/
82 beräknas kostnadsökningen till 70 milj. kr. Regeringen lägger i propositionen
fram detta förslag i sin helhet.

Vi anser att det utökade stödet är välmotiverat. Liksom våra ledamöter i
virkesförsörjningsutredningen anser vi dock att stödet bör vara lika för alla
skogsägarkategorier. Vi beräknar att det medför en ytterligare kostnad på
högst 10 milj. kr. per år, således för budgetåret 1981/82 5 milj. kr.

Virkesförsörjningsutredningen föreslår vidare ökat stöd för upprättandet
av skogsbruksplaner. Utredningen vill öka anslaget för bidrag med 3 milj.
kr. från 3,5 till 6,5 milj. kr.

Utredningen föreslår samtidigt att anslaget till översiktliga skogsinventeringar
ökas med 10 milj. kr. till 22,8 milj. kr. Den översiktliga skogsinventeringen
utgör en grund för arbetet med upprättande av skogsbruksplaner.

Motiveringen för utredningens förslag om ökade anslag till skogsbruksplaner
och översiktliga skogsinventeringar är att skogsbruksplanläggningen
gått mycket långsamt, samtidigt som det står klart att skogsbruksplanen
är ett bra instrument för att öka skogsägarens intresse för aktiva åtgärder
på fastigheten både när det gäller skogsvårdsåtgärder och avverkning.

Regeringen har i sin proposition prutat på utredningens förslag och
föreslår för sin del att anslaget för bidrag till skogsbruksplaner ökas med 2
milj. kr. och för översiktliga skogsinventeringar med 3 milj. kr.

Från socialdemokratisk sida anser vi att det för varje skogsfastighet av
betydelse bör finnas en skogsbruksplan. Skogsbruksplanen är ett nödvändigt
hjälpmedel för att nå en långsiktigt god skogsskötsel och ett uthålligt
skogsbruk som ger trygghet i försörjningen med skogsråvara på en avverkningsnivå
som i genomsnitt motsvarar tillväxten. Vi anser inte att varje
markägare skall kunna avgöra om en plan skall upprättas eller ej. Samhäl

Mot. 1981/82:46

38

lets intresse av ett aktivt skogsbruk måste innebära bestämmelser om att
skogsbruksplanen skall vara obligatorisk för alla fastigheter av betydelse,
vilket måste föras in i skogsvårdslagen.

Ett viktigt skäl för generösa statsbidrag till skogsbruksplanerna är att
man från samhällets sida förutsätter att skogsägarna i stort kommer att
följa planerna. Bestämmelsen om obligatoriska skogsbruksplaner måste
innehålla regler som ger skogsvårdsmyndigheten möjlighet att ålägga
skogsägare att inom en rimlig tidsperiod utföra de åtgärder som planen
anvisar. En sådan möjlighet ligger helt i linje med vår uppfattning att
ägande av skog förpliktigar också till ett samhällsansvar för virkesförsörjningen
till industrin.

Virkesförsöijningsutredningen har konstaterat att skogsbruksplanläggningen
går alldeles för långsamt vilket man påpekade i ett brev till regeringen
redan i augusti 1980. Vi delar deras bedömning och har också i tidigare
motioner (se t. ex. motion 1980/81:2021) fört fram krav om åtgärder för att
snabbare få fram skogsbruksplanerna.

Vi föreslår nu att riksdagen beslutar enligt utredningens förslag och
höjer anslagen med 3 milj. kr. för upprättandet av skogsbruksplaner och
med 10 milj. kr. för översiktliga skogsinventeringar. Beträffande skogsbruksplanerna
bör hela höjningen genomföras innevarande budgetår, medan
anslaget för översiktliga skogsinventeringar bör ökas med 5 milj. kr.
innevarande budgetår och med ytterligare 5 milj. kr. fr.o.m. budgetåret
1982/83.

När det gäller förslaget i propositionen om ökade bidrag för utbyggnad
av skogsvägnätet överensstämmer detta helt med virkesförsörjningsutredningen.
Från socialdemokratisk sida krävde vi likaledes i motion 1980/
81:2021 att anslaget för skogsvägbyggande skulle ökas med 24,2 milj. kr.
Vi accepterar nu utredningens och regeringens förslag om en ökning med
20 milj. kr.

I vår motion 1980/81:2021 förde vi fram ytterligare några krav på åtgärder
ägnade att öka avverkningarna.

Vi föreslog således att skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter
skulle ökas med 10000 dagar per år. Förslaget skulle innebära en ökad
kostnad på 8,5 milj. kr.

Skogsvårdsstyrelsernas resurser för myndighetsuppgifter måste i högre
grad än förut inriktas på insatser av skilda slag för att åstadkomma en ökad
virkesproduktion. Framför allt måste bättre återväxtåtgärder eftersträvas
samt röjnings- och gallringsåtgärder i skogsbruket ökas i betydande grad.
Även produktionshöjande åtgärder måste stimuleras. Dessa ambitioner i
förening med kravet på intensifierade insatser för naturvård och uppföljning
av den fysiska riksplaneringen m. m. fordrar ökade resurser för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med främst rådgivning, tillsyn enligt skogsvårdslagen,
bidragsgivning och planering.

Detta är särskilt angeläget mot bakgrund av riksdagens beslut om en ny

Mot. 1981/82:46

39

skogsvårdslag fr. o. m. den 1 januari 1980, så att kraven på åtgärder t. ex.
om en förbättrad beståndsanläggning också kan realiseras i praktiken. Vi
upprepar nu vårt förslag och föreslår att det genomförs från den 1 januari
1982. För innevarande budgetår innebär förslaget en ökad kostnad på 4,25
milj. kr.

Vi föreslog vidare att stödet till återväxtåtgärder inom området för
svårföryngrad skog samt vissa avgränsade områden skulle utgå lika för alla
skogsägarkategorier till en ytterligare kostnad av högst 10 milj. kr. per år.
Även detta förslag upprepar vi nu. För resten av innevarande budgetår
motsvarar det en höjning av anslaget för detta ändamål med 5 milj. kr.

En åtgärd för att bättre tillvarata skogsmarkens produktionsförmåga är
skogsdikningen. Riksdagen beslutade efter förslag från regeringen en kraftig
nedbantning av skogsstyrelsens äskande på detta område. Ett genomförande
av skogsstyrelsens förslag skulle på sikt innebära ett värdefullt
råvarutillskott. Vi upprepar nu vårt förslag om att riksdagen ställer sig
bakom skogsstyrelsens förslag till långtidsplan för skogsstyrelsen och ökar
anslaget för detta ändamål med 3,5 milj. kr. fr.o.m. budgetåret 1981/82
och med ytterligare 3,5 milj. kr. fr. o. m. budgetåret 1982/83.

Regeringens förslag på det skogliga området beräknas kosta 195 milj. kr.
för helt budgetår och 95 milj. kr. för innevarande budgetår. Någon finansiering
anvisas inte. Regeringen säger att man skall återkomma beträffande
finansieringen.

Kostnaden för våra förslag som går längre och ger bättre resultat för
virkesförsörjningen uppgår till 238,5 milj. kr. för helt år och till 115,75 milj.
kr. för budgetåret 1981/82. Vi anser för vår del att frågan om finansieringen
måste lösas i samband med besluten om ökade anslag. Det statsfinansiella
läget ger inte utrymme för ytterligare förslag om bidrag på detta område
som ej finansieras. Dessutom bör kostnaderna för ökade bidrag till skogsbruket
bäras av skogsbruket självt. Något annat skulle enligt vår mening
vara fördelningspolitiskt felaktigt. Vi föreslår därför att de ökade anslagen
finansieras genom höjning av skogs vårdsa vgiften. Vi upprepar vårt förslag
från motion 1980/81:2021 om en höjning av skogsvårdsavgiften från 0,6 till
1% från den 1 januari 1982. Detta beräknas medföra en årlig ökning av
avgifterna med omkring 250 milj. kr. och täcker således väl in våra förslag
om ökade anslag.

1 virkesförsörjningsutredningen har de socialdemokratiska ledamöterna,
med instämmande från de fackliga experterna, i en reservation föreslagit
införandet av ett avgifts- och stödsystem som skulle komplettera utredningens
förslag, som bl. a. innehåller föreskrifter om viss minimiavverkning.

Vi vill här instämma i de förslag som våra ledamöter i utredningen
lämnat. Det krävs enligt vår mening ytterligare ekonomiska styrmedel som
både verkar påtryckande och stimulerande på avverkningsbenägenheten.

Resultatet av den undersökning bland skogsägarna som virkesförsörj

Mot. 1981/82:46

40

ningsutredningen gjort visar bl. a. att många skogsägare avstår från att
avverka därför att man inte är beroende av inkomster från skogsbruket.

Dessutom har den andel av skogsmarken som ägs av personer vars
huvudsakliga inkomst kommer från andra förvärvskällor ökat snabbt. Det
gör det desto mer angeläget att finna åtgärder som uppmuntrar till avverkning.
Åtgärderna måste enligt vår mening vara fördelningspolitiskt neutrala
gentemot andra kategorier av inkomsttagare. Efter de senaste årens
goda inkomster för skogsägarna är det inte fördelningspolitiskt rimligt att
vidta åtgärder som innebär att skogsägarna ytterligare gynnas. Eventuella
stimulanser måste därför finansieras genom avgifter inom skogsbruket.
Detta är även nödvändigt av statsfinansiella skäl.

De ekonomiska styrmedlen bör ha egenskaperna att de belastar den
passive skogsägaren och uppmuntrar den aktive.

Olika typer av beskattningsmodeller, främst typen tillväxtbeskattning,
har analyserats av utredningen. Vi anser för vår del att ett skattesystem
som bygger på en preliminär tillväxtbeskattning bäst skulle tillgodose de
mål vi strävar efter. Den preliminära tillväxtbeskattningen är avverkningsbefrämjande
samtidigt som den genom reglering av beskattningen i efterhand
med hänsyn till den faktiska inkomsten garanterar en rättvis beskattning.

De skatteadministrativa myndigheterna har emellertid fört fram att en
preliminär tillväxtbeskattning medför betydande tekniska och administrativa
komplikationer. Det finns enligt myndigheterna f. n. inte resurser att
klara dessa genom en utökad användning av datateknik. Mot den bakgrunden
avstår vi från att nu förorda att ett sådant system införs.

Vi förordar i stället införandet av ett avgifts- och stödsystem. Med ett
sådant system uppnås huvudsyftet med den preliminära tillväxtbeskattningen.
Det är dessutom lätt att införa eftersom det bygger på ett befintligt
system. Detta system infördes genom höjning av skogs vårdsavgiften och
införande av extra avdrag vid beskattning av vissa skogsuttag som genomförts
fr. o.m. 1981. Även gallringsstödet var utformat på detta sätt då
bidrag utgick för gallringsåtgärder vilket finansierades med höjd skogsvårdsavgift.

För att få den avverkningsbefrämjande effekt som eftersträvas måste
emellertid nivån höjas både på skogsvårdsavgiften och på stöden. Vi
avvisar emellertid det nuvarande stödet som utgår i form av ett tidsbegränsat
extra avdrag för vissa skogsuttag. Vi anser att de nuvarande extra
avdragen har marginell effekt.

Stödet bör i stället utgå efter avverkning i form av bidrag till återväxtkostnader
och produktionsfrämjande åtgärder. Uppbyggt på detta sätt får
avgifts- och stödsystemet dels avverkningsbefrämjande effekt genom att
det höjer skogsägarnas rånetto vid avverkning, dels en gynnsam effekt på
skogsvården. En långsiktig avverkning på 75 miljoner skogskubikmeter
förutsätter en bättre skogsvård än under 1970-talet. Dessutom verkar en

Mot. 1981/82:46

41

högre skogsvårdsavgift pådrivande eftersom skogsägaren får incitament
att skaffa sig intäkter från skogen, då den åsamkar honom en fast kostnad.

Systemet bör i princip utformas så att ett belopp, motsvarande hela eller
huvuddelen av de årligen beräknade kostnaderna för återväxtåtgärder och
röjning minskat med det statliga stödet, tas ut via höjning av skogsvårdsavgift^.
Sedan görs alla investeringar i primärproduktionen bidragsberättigade.
Avgifterna och stödet bör balansera varandra för att systemet skall
vara neutralt gentemot andra inkomstgrupper. Noggranna beräkningar och
bedömningar som vi inte har haft möjlighet att göra måste genomföras
innan systemet sätts i kraft. I samband med detta bör man göra en bedömning
av samtliga övriga stödformer för att se om förenklingar kan göras.

Det föreslagna systemet är enligt vår mening nödvändigt för att lösa de
problem med virkesförsörjningen som virkesförsörjningsutredningen pekat
på. Systemet har den fördelen att det är enkelt och att det innebär en
utveckling av en redan etablerad politik. En ytterligare fördel med att
utveckla ett befintligt system är att det sannolikt inte behövs några särskilda
övergångsbestämmelser. Det hävdas ibland att de som tidigare har
avverkat kommer i en ofördelaktig situation, eftersom man inte har stora
reserver av avverkningsmogen skog att ta in inkomster ifrån. Mot detta
kan hävdas att de som tidigare avverkat sannolikt har medel avsatta på
skogskonton som går att använda till täckande av den höjda skogsvårdsavgiften
i den mån man inte planerat några avverkningar under de första åren
efter ikraftträdandet av avgifts- och stödsystemet. Hänsyn till skogsägare
med speciella problem måste givetvis tas vid införandet av systemet.

1 detta sammanhang vill vi ta upp regeringens förslag om ändrade regler
för skogskonton.

Regeringen föreslår att hela köpeskillingen för avverkningsrätter samt
75% av köpeskillingen för leveransvirke och värdet av egna uttag får
avsättas på skogskonton. Vi avvisar bestämt detta förslag. Det skulle vara
fördelningspolitiskt utmanande att bevilja skogsägarna ytterligare ekonomiska
förmåner. Dessutom anser vi att de nuvarande reglerna är väl
ägnade att tillgodose den inkomstutjämnande effekt som är syftet med
skogskonton. De är också fullt tillräckliga för att motverka det eventuella
marginalskattetänkande och uppskjutande av avverkningar som regeringen
anför som skäl till sitt förslag. Till detta kommer att om man tillåter en
avsättning på hela 75 % av köpeskillingen för leveransvirke innebär det en
avsättning som är större än bruttovinsten, rånettot, vid en avverkning. Det
skulle medföra möjligheter att undgå beskattning av andra inkomster inom
samma förvärvskälla. Detta skulle direkt motverka syftet med skogskontona.
Förslaget måste mot den här bakgrunden avvisas.

Mot. 1981/82:46

Tabell 8. Åtgärder på skogsområdet, kostnader i milj. kr.

42

Regeringens förslag	Vårt förslag
Bå 1981/82 Bå 1982/83	Bå 1981/82 Bå 1982/83

Skogsvårdsstyrelserna Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det			4,25	8,5
skogliga stödområdet Skogsodling efter avverkning av låg			5,0	10,0
producerande bestånd	70,0	170,0	75,0	180,0
Skogsdikning			3,5	7,0
Skogsbruksplaner	2,0	2,0	3,0	3,0
Skogsin venteringar	3,0	3,0	5,0	10,0
Skogsbilvägar	20,0	20,0	20.0	20,0
	95,0	195,0	115,75	238,5
Finansiering			+0,4% på skogsvårdsavgiften från 1 januari 1982 ger: 81/82 82/83 125,0 250,0

5.13 Arbetsmarknads- och regionalpolitik
Arbetsmarknadsläget

Antalet arbetslösa uppgick i september till 127000. Detta är 35000 fler
än för ett år sedan och det högsta antal arbetslösa som noterats för
september sedan AKU-statistiken infördes. Den verkliga nedgången på
arbetsmarknaden är dock ännu större. Samtidigt som den öppna arbetslösheten
stiger ökar antalet latent arbetssökande. Detta är människor som vill
och kan arbeta men som inte anser det lönt att söka ett jobb. Till detta
kommer en markant ökning av antalet personer som på grund av arbetsbrist
tvingas till förkortad arbetstid.

Ingen förbättring är i sikte. Trots regeringens försäkringar om att de
åtgärder som nu vidtagits skall ge ökad sysselsättning, väntar flertalet
bedömare att arbetslösheten skall fortsätta att växa under de närmaste
kvartalen.

Regeringspolitiken

Det allt sämre läget på arbetsmarknaden har förutsetts sedan länge.
Redan hösten 1980 klargjorde socialdemokraterna i riksdagen att den dåvarande
regeringens politik skulle leda till ökad arbetslöshet. När regeringen
senare under våren 1981 ej visade sig beredd att sätta in nödvändiga
åtgärder mot arbetslösheten försattes möjligheterna att undvika den arbetslöshetskris
som nu är ett faktum. Det hade nu varit motiverat att sätta
in ett brett ekonomisk-politiskt sanerings- och uppbyggnad sprogram av det
slag som socialdemokratin utvecklat med programmet Framtid för Sverige.
Till detta skulle ha fogats största möjliga insats av arbetsmarknadspolitiska
medel för att omedelbart pressa ned den öppna arbetslösheten. Ing

Mot. 1981/82:46

43

enting av detta sker. Regeringens ekonomiska politik i stort behandlas i
särskilt avsnitt. Här behandlas arbetsmarknadspolitiken.

I stället för att öka samhällets insatser mot arbetslösheten framlägger
regeringen med proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder
en rad sysselsättningspolitiska förslag som är direkt ägnade att
ytterligare förvärra läget på arbetsmarknaden. Genomgående träffar försämringarna
de allra svagaste grupperna. Därmed överger regeringen de
värderingar som präglat svensk arbetsmarknadspolitik i decennier. Arbetsmarknadspolitiken
raseras. Detta kommer till tydligt uttryck i en rad av de
åtgärder som regeringen föreslår.

1. AMS har i särskild framställning till regeringen begärt ytterligare i
1 945 milj. kr. för beredskapsarbeten. Regeringen har bara anvisat 400 milj.
kr. för detta ändamål samt 200 milj. kr. för statligt byggande.

AMS har vidare begärt en höjning av bidraget för utbildning av personal
som hotas av permittering eller uppsägning från 20 kr. per timme till 35 kr.
per timme. Regeringen har avvisat detta krav.

Följden blir nu att den öppna arbetslösheten stiger som en direkt följd av
att regeringen vägrar sätta in traditionell arbetsmarknadspolitik med full
styrka.

2. Regeringen föreslår att stödet till främst kommunerna för planering
av beredskapsarbeten avskaffas. Kommunernas finansiella möjligheter att
själva stå för denna verksamhet är starkt begränsade. Risken för att den
arbetsmarknadspolitiska beredskapen snabbt reduceras är uppenbar. Möjligheterna
att under 1982 och tiden därefter vid behov snabbt öka insatsen
av beredskapsarbeten kan därmed äventyras.

3. Stödet till handikappade för sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden
skärs ned. Sålunda föreslås bl. a. att möjligheten att förlänga lönebidraget
till företag som sysselsätter handikappade, vilka överförts till anställning
med sådant bidrag, tas bort. Risken för ökad utslagning från den
öppna arbetsmarknaden av de svagaste är uppenbar.

4. Bidraget till Stiftelsen Samhällsföretag, dvs. de skyddade verkstäderna,
skärs ned. Därigenom läggs press på verkstäderna att höja sin
produktivitet, utöver de ansträngningar som redan görs inom företaget.
Gör regeringen nedskärningen till ett ovillkorligt krav på företaget är
risken för utslagning resp. utestängning av handikappade även från den
skyddade delen av arbetsmarknaden uppenbar.

5. Regeringen föreslår en nedskärning av medlen till regionalpolitisk!
stöd med 300 milj. kr. Förslaget innebär

att rätten till ränte- och amorteringsfria avskrivningslån för maskiner
och inventarier tas bort för företag i alla kommuner inom stödområdena
1-3. Detta drabbar företag och anställda i 66 kommuner. Många av dessa
kommuner har svåra sysselsättningsproblem,

att rätten till lokaliseringslån för rörelsekapital avskaffas i stödområdena
1—3. Också detta slår direkt mot företag och anställda i 66 kommuner,

Mot. 1981/82:46

44

att rätten till lokaliseringslån för marknadsföring och produktutveckling
avskaffas i landets samtliga 117 stödkommuner,
att rätten till lokaliseringslån skärs ned från maximalt 70% till maximalt
35 % av godkänt stödunderlag i landets samtliga stödkommuner.

Socialdemokraternas politik

Socialdemokraterna överger inte arbetsmarknadspolitiken. Alla möjligheter
som fortfarande står till buds skall utnyttjas för att bekämpa arbetslösheten.
Därför föreslår socialdemokraterna att riksdagen beslutar

1. att AMS tillförs de ekonomiska resurser som krävs för att fullt utnyttja
möjligheterna att genom beredskapsarbeten och företagsutbildning ge
sysselsättning åt arbetslösa. Detta innebär

O att AMS bör tillföras ytterligare 1 345 milj. kr. för beredskapsarbeten,
O att bidraget för utbildning av personer som hotas av permittering eller
uppsägning i tillverkningsindustrin, och som bedrivs under tiden från
den 1 december 1981 till den 1 juli 1982, bör höjas från 20 till 35 kr./
timme under högst 960 timmar,

O att AMS omgående bör få uppdraget att planera för maximal insats av
arbetsmarknadspolitiska medel under vintern och våren 1981/82, samt
ges uppdraget att utveckla de nya instrument för kamp mot öppen
arbetslöshet som kan visa sig nödvändiga.

2. Urgröpningen av de arbetslösas ersättning vid arbetslöshet måste
stoppas. Socialdemokraterna kräver därför att regeringen utan ytterligare
dröjsmål behandlar arbetslöshetskassornas krav på en höjning av dagpenningen
för de arbetslösa. Vad vi här anfört bör av riksdagen ges regeringen
till känna.

3. Socialdemokraterna avvisar med skärpa de förslag som regeringen
framlagt och som hotar sysselsättningen för de mest utsatta grupperna på
arbetsmarknaden.

Detaljplaneringsbidrag
Kampen mot arbetslöshet förblir en central uppgift för socialdemokratin.
Den arbetsmarknadspolitiska beredskapen måste därför hållas hög.
Tillgången på sysselsättningsskapande projekt måste förbli god. Detta
förutsätter fortlöpande projekteringsverksamhet. Mot denna bakgrund föreslår
socialdemokraterna att riksdagen avslår regeringens förslag om att
avskaffa det särskilda detaljplaneringsbidraget.

Lönebidrag

Under den närmaste framtiden förblir efterfrågan på arbetskraft starkt
begränsad. Särskilt stora blir svårigheterna för arbetshandikappade att
behålla resp. finna nytt arbete på den öppna arbetsmarknaden. När regeringen
nu föreslår att möjligheten att förlänga lönebidraget för dem som
överförts till anställning med lönebidrag skall avskaffas innebär detta en

Mot. 1981/82:46

45

starkt ökad risk för att arbetshandikappade förlorar sin anställning. De kan
därefter bli arbetslösa för lång tid eller för alltid stängas ute från anställning.

Socialdemokraterna föreslår mot denna bakgrund att riksdagen avslår
regeringens förslag rörande avskaffad rätt till förlängning av lönebidrag.

Bidrag till Stiftelsen Samhällsföretag

Inom Stiftelsen Samhällsföretag har gjorts framgångsrika insatser för att
uppnå en önskvärd resultatförbättring. Företaget ser möjligheter till ytterligare
framgångar härvidlag. Det skall inte uteslutas att det mål för resultatutvecklingen
som regeringen ställt upp i propositionen kan uppnås. För vår
del vill vi dock kraftigt understryka att detta mål måste underordnas
verksamhetens yttersta syfte; att värna arbetshandikappades rätt till avlönat
arbete.

Vad som här anförts bör av riksdagen ges regeringen till känna som
riktlinjer för det fortsatta arbetet med att uppnå en resultatförbättring inom
stiftelsen.

Regionalpolitisk! stöd

Expansionskraften i det svenska näringslivet är f. n. mycket liten. Investeringsverksamheten
är otillräcklig. Inom stödområdena är utvecklingen
särskilt svag.

I detta läge väljer regeringen att försvaga de regionalpolitiska medlen.
Detta innebär att svaga regioner undandras viktigt stöd. Detta står i direkt
konflikt med socialdemokratins strävan att värna och stärka sysselsättningen
i särskilt utsatta delar av landet.

Genom att inskränka rätten till avskrivningslån förlorar företagen i ett
stort antal kommuner rätten till ränte- och amorteringsfria krediter. Finansiering
av berörda investeringskostnader på den gängse kreditmarknaden
innebär kraftigt höjda utgifter för räntor och amorteringar för företagen.

För lokaliseringslån gäller att de endast får lämnas till den del ett projekt
till följd av exempelvis brist på bankmässiga säkerheter inte kan finansieras
på den gängse kreditmarknaden under normala marknadsmässiga
villkor. Regeringen anser det nödvändigt att bankerna nu tar ett större
ansvar för finansieringen av lokaliseringsstödsprojekten.

Det är svårt att se hur detta skall kunna ske utan att därvid räntekostnader
och amorteringsvillkor skärps för stödföretagen. Ofta handlar det
här om företag vilka bedöms ha osäkra framtidsutsikter samtidigt som de
inte sällan saknar fullgoda säkerheter.

Regeringen pekar i propositionen på möjligheten att kompensera bortfallet
av lokaliseringsstöd med industrigarantilån samt rörelselån från de
regionala utvecklingsfonderna. I ingetdera fallet är detta en fullgod kompensation
för det undandragna stödet.

F. n. föreligger uppenbara svårigheter att placera industrigarantilån i

Mot. 1981/82:46

46

banksystemet. Statsgarantin till trots misslyckas placeringarna ofta till
följd av bankernas ovilja att teckna lån till den relativt sett låga räntesats
som föreskrivs för lånen.

För de regionala utvecklingsfonderna gäller att fonderna skall vara självbärande.
Utlåningsverksamheten skall bedrivas så att fondkapitalet hålls
intakt. Detta krav kommer nu till uttryck i bl. a. räntesättningen på fondernas
rörelselån. Gällande räntesatser på dessa lån är i dag i många fall högre
än räntan på lokaliseringslån.

Inte heller regeringens beslut att tillåta att lokaliseringsföretag finansierar
sina investeringar med en kombination av investeringsfondsmedel och
lokaliseringsstöd är en fullgod ersättning för det lokaliseringsstöd som nu
undandras företag i stödområdena. Långt ifrån alla lokaliseringsföretag har
tidigare uppnått sådana vinster att rätten till avsättning till investeringsfond
kunnat utnyttjas i sådan omfattning att ianspråktagande av fonderade
medel nu skulle kunna kompensera för regeringens nedskärningar.

Sammanfattningsvis innebär regeringens förslag att 300 milj. kr. undandras
stödområdena. Till viss del får företagen i fortsättningen försöka
ordna lån i banksystemet till gängse räntor, i stället för att som nu finansiera
investeringarna med ränte- och amorteringsfria avskrivningslån. Följden
blir ökade kostnader för stödföretagen. Större delen av nedskärningen
rör lokaliseringslånen. Detta är medel som ställts till förfogande för företag
som ej kan få lån till marknadsmässiga villkor i banksystemet. Regeringens
förhoppningar att bankerna i fortsättningen skulle öka sitt risktagande i
dessa företag torde sakna täckning. De möjligheter till kompensation för de
bortfallande lokaliseringsmedlen som regeringen pekat på saknar i allt
väsentligt värde för berörda företag.

Socialdemokraterna är för sin del inte beredda att försämra arbetsvillkoren
för företagen i stödområdena. Därför motsätter vi oss regeringens
förslag till nedskärningar i det regionalpolitiska stödsystemet. Riksdagen
bör avslå regeringens förslag.

Ungdomsarbetslösheten

Arbetsmarknadsläget

Antalet arbetslösa i åldrarna 16—24 år uppgick i september till 61000.
Detta är det högsta antalet arbetslösa ungdomar som redovisats sedan
AKU:s månadsräkningar infördes. Antalet arbetslösa tonåringar uppgick
till 31 000. I denna grupp är läget för flickor extremt alarmerande med en
arbetslöshetsprocent på nära 16%.

Tidigare har de arbetslösa ungdomarna i hög grad utgjorts av unga utan
egentlig yrkesutbildning. Därför har åtgärderna inriktats mot utbildning
och praktik. Nu växer även antalet arbetslösa med yrkesutbildning. Därmed
klargörs att även ungdomsarbetslösheten i växande grad förklaras av
att det helt enkelt saknas arbetstillfällen.

Mot. 1981/82:46

47

Regeringens politik
Våren 1980 framlade den dåvarande borgerliga regeringen den s.k.
ungdomspropositionen. Dagens arbetslöshet bland de unga och den förväntade
utvecklingen visar att de borgerligas politik misslyckats. Konsekvenserna
för de unga kan bli mycket allvarliga.

Men regeringens ansvar för den uppkomna situationen sträcker sig än
längre. I september 1978 redovisades 46000 arbetslösa i åldrarna 16—24 år.
Samtidigt fanns 16000 unga i dessa åldersgrupper i beredskapsarbeten och
18000 i arbetsmarknadsutbildning. Totalt stod alltså 80000 unga utanför
arbetsmarknaden. Antalet arbetslösa kunde genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder begränsas till 46000.

I september i år var antalet arbetslösa 61000. Antalet sysselsatta i
beredskapsarbeten 8 000 och i arbetsmarknadsutbildning 10000. Totalt
stod alltså 79000 utanför arbetsmarknaden.

Hade regeringen haft viljan att föra vidare blott 1978 års politik hade
ungdomsarbetslösheten i dag kunnat begränsas till 45 000. Detta betyder
att mer än 15000 unga i dag går arbetslösa som en direkt konsekvens av
regeringens ovilja att handla till förmån för de unga.

Socialdemokraternas politik
Situationen på arbetsmarknaden är nu akut för de unga. Antalet arbetslösa
ungdomar måste utan dröjsmål pressas ned. Endast genom en massiv
insats av beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning kan snabba
och tillräckliga resultat uppnås. Detta kräver att samtliga arbetslösa ungdomar
över 16 år, som ej funnit lämplig utbildning, under tiden fram till den
1 juli 1982 medges rätt till beredskapsarbete. Vidare krävs att AMS tillförs
de resurser vi tidigare förordat samt att styrelsen ges mandat att utveckla
de former för ytterligare insatser som visar sig nödvändiga. Därvid bör
AMS ges förutsättningar att särskilt ta till vara möjligheterna att inom
arbetsmarknadsutbildningen utveckla de utbildningsformer som kan krävas
för att ge meningsfull yrkesutbildning åt arbetslösa ungdomar utanför
gymnasieskolan. Vad vi här anfört om ändrade regler för beredskapsarbeten
och arbetsmarknadsutbildning för ungdom bör av riksdagen ges regeringen
till känna.

5.14 Tomträttslån, hyresrabatter och -garantier, underhållslån

En aktiv kommunal markpolitik, som innefattar kommunala markförvärv,
har varit ett viktigt inslag i det sociala samhällsbyggandet. Statligt
kreditstöd till kommuner för markförvärv samt kapitalinvesteringar i mark
har utgått i form av dels markförvärvslån, dels tomträttslån.

Inom ramen för den marknadsekonomiskt inriktade bostadspolitiken
som förts under de borgerliga regeringarnas tid har markförvärvslån, utan
att andra kreditmöjligheter anvisats, avvecklats - proposition 1980/81:20.

Med åberopande av det statsfinansiella läget föreslår regeringen nu att
den statliga låneandelen vid tomträttslån sänks från 95 till 25 % av beräk

Mot. 1981/82:46

48

ningsunderlaget. Den uppkomna mellanskillnaden skall sedan lånas upp på
kreditmarknaden. Den föreslagna ändringen skall träda i kraft den 1 januari
1982.

Det föreliggande förslaget om ändrade villkor för tomträttslån innebär i
realiteten att tomträttslånet som ett aktivt bostadssocialt instrument ifrågasätts.
Kommunernas möjligheter att i framtiden upplåta mark med tomträtt
kommer, om förslaget i sin nuvarande utformning genomförs, i hög grad att
försvåras. Det ursprungliga syftet med tomträttslån (prop. 1965:144) att
stimulera till ökad användning av tomträttsinstitutet för att bl. a. motverka
spekulation i mark går härigenom förlorat.

Endast under den bestämda förutsättningen att kommunerna även i
fortsättningen garanteras tillräckliga krediter för tomträttsändamål till motsvarande
ekonomiska villkor som i dag gäller för tomträttslån kan vi godta
den av regeringen förordade ändringen när det gäller det direkta statliga
engagemanget vid långivningen.

För att uppnå detta föreslår vi att de tre bostadsinstituten. Bofab,
Spintab och stadshypotekskassan, skall svara för långivningen. Regeringen
skall därvid vidta de åtgärder som behövs för att detta skall kunna
uppnås. Dessutom förutsätter vi att riksbanken godkänner att denna långivning
blir prioriterad på kreditmarknaden.

Med utgångspunkt i ovan angivna förutsättningar för långivningen förordar
vi dessutom, för att få ett enhetligt lånesystem, att ansvaret för hela
den statliga lånedelen vid tomträttslån, dvs. 95%, tas över av bostadsinstituten.
Tomträttslånen skall således fr. o. m. den 1 januari 1982 i sin helhet,
i enlighet med de nu gällande reglerna för beräkning av lånets storlek, utgå
som ett enhetslån från de tre bostadsinstituten. Härigenom kommer statsverkets
upplåningsbehov att ytterligare kunna minskas med ca 50 milj. kr.

En överföring av ansvaret för tomträttslånen till bostadsinstituten kommer
att innebära att deras utlåningsbehov kommer att öka med sammanlagt
ca 200 milj. kr.

En övergång till prioriterad långivning genom bostadsinstituten av tomträttslånen
innebär i stort sett oförändrade räntekostnader för kommunerna.
Däremot kommer amorteringsförutsättningarna att ändras. 1 stället för
amorteringsfrihet under de tio första åren, vilket gäller i dag för tomträttslån.
kommer genom de s. k. serielånen från bostadsinstituten en viss återbetalning
— ca 5% vid 40 års amorteringstid - att ske. Därefter kommer
emellertid amorteringen att bli lägre och framför allt för kommunerna mer
fördelaktigt periodiserad över tiden än den nu rådande raka amorteringen
med en återbetalning med en trettiondel per år under resten av tomträttslånets
löptid.

Temporära åtgärder för att motverka en ytterligare nedrustning av den
sociala bostadspolitiken

Det statliga låneutrymmet på i storleksordningen 50 milj. kr. som uppstår
genom den av oss förordade omläggningen av tomträttslånen, föreslår

Mot. 1981/82:46

49

vi skall användas tillsammans med en ytterligare förstärkning på 250 milj.
kr. till temporära åtgärder för att dels stoppa nedgången i bostadsbyggandet,
dels möjliggöra fortsatta nödvändiga underhålls- och reparationsinsatser
inom det allmännyttiga beståndet av hyreslägenheter.

Bostadsbyggandet

I och med att miljonprogrammet genomförts hade bostadsbristen i landet,
så när som på några få kommuner, byggts bort. Det låga bostadsbyggandet
under senare hälften av 1970-talet har emellertid medfört att bristen
på lägenheter åter har blivit en realitet i allt fler av landets befolkningsrika
områden. Samtidigt har dock tomma lägenheter böljat uppträda och
t. o. m. öka i vissa kommuner. Det gäller särskilt i orter med en vikande
arbetsmarknad.

Det föreligger således stora regionala olikheter vad beträffar behovet av
bostadsbyggandet. Därför måste resurser i första hand styras över till de
kommuner och företag som har de största bostadspolitiska problemen.

1 stället för att angripa bristen på lägenheter har den borgerliga regeringen
låtit igångsättningen sjunka kraftigt under år 1980. Denna nedgång i
bostadsbyggandet kommer att fortsätta under innevarande år. Igångsättningen
kan förväntas stanna på den utomordentligt låga nivån av ca 40000
lägenheter. Om ingenting görs finns risk för att igångsättningen kommer att
sjunka ytterligare år 1982. Ett påbörjande på storleksordningen 35000
lägenheter torde därvid inte vara en orealistisk prognos.

Nedskärningen av bostadsbyggandet sker i en situation då de totala
bygginvesteringarna sjunker. Vi står därför i dag inför hotet av en drastisk
nedrustning av stora delar av byggsektorn. Denna för byggverksamheten
delvis nya situation kommer att medföra mycket allvarliga problem, inte
minst när det gäller sysselsättningen inom byggmaterial- och byggnadsindustrin.
På sikt kan en sådan nedrustning av byggsektorn dessutom omöjliggöra
ett ökat socialt nödvändigt bostadsbyggande utan uppenbara risker
för inflationsdrivande kostnadsutveckling.

Samtidigt med nedgången i bostadsbyggandet har produktionskostnaderna
och inflyttningshyran i nyproducerade bostäder tillåtits stiga kraftigt.
Resultatet har blivit att nybyggda lägenheter i dag inte kan efterfrågas
av de bostadslösa. Detta drabbar i synnerhet unga människor.

På grund av denna utveckling anpassas de nybyggda lägenheterna alltmer
till de betalningsstarkas efterfrågan på ett mera exklusivt boende. En
sådan inriktning på byggandet kräver ett betydligt lägre antal lägenheter än
vad som krävs för att tillgodose de bostadslösas behov. Priset och inte det
sociala behovet kommer vid en sådan marknadsanpassning av bostadsförsörjningen
att reglera antalet lägenheter som kommer att byggas.

Den pågående marknadsanpassningen av bostadsförsörjningen med ett
alltmer sjunkande bostadsbyggande och en nedrustning av byggnadsindustrin
måste hejdas. För detta krävs att hyrorna i nyproducerade hyres- och
4 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 46-54

Mot. 1981/82:46

50

bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus kraftigt sänks genom en temporär
hyresrabattering samtidigt som en uthyrningsgaranti i nyproduktionen
införs.

Temporär hyresrabattering

En temporär hyresrabattering av boendekostnaderna i nyproduktion av
hyres- och bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus föreslås bli införd
fr. o. m. den 1 januari 1982. Rabatteringen skall gälla för de lägenheter som
påbörjas åren 1982, 1983 och 1984 och svara mot en sänkning av inflyttningskcstnaderna
första året med ca 20% eller 60 kr./m2.

Hälften av rabatteringen skall utgå som en generell subventionering av
inflyttningskostnaderna oavsett var i landet produktionen sker. Resterande
30 kr./m2 skall kunna utnyttjas till en extra rabattering inom orter med
bostadsbrist, t. ex. Storstockholmsregionen, samt vid förtätnings- och
kompletteringsbebyggelse efter särskild prövning av lånemyndigheten i det
enskilda fallet.

Hyresrabatteringen avtrappas sedan successivt under en treårsperiod.
Detta betyder en maximal rabattering för första året med 60, andra året 40
och tredje året 20 kr./m2.

Villkoret för att hyresrabattering skall kunna utgå är att kostnadskontrollen
skärps. Detta gäller inte minst den produktionskostnad som läggs
till grund för statlig belåning samt det index, s.k. tidskoefficienten, som
används för att anpassa beloppen för låneunderlag och pantvärde till den
allmänna kostnadsutvecklingen inom byggsektorn.

Den temporära hyresrabatteringen skall sedan avvecklas genom återbetalning
med lika årliga belopp under en femårsperiod.

Uthyrningsgaranti i nyproduktionen
Samtidigt med den temporära hyresrabatteringen införs en statlig uthyrningsgaranti.
Denna garanti skall gälla för statligt belånade lägenheter med
hyres- och bostadsrätt i flerfamiljhus som påbörjats under motsvarande
period som hyresrabatteringen gäller. Garantin skall utgå tre år från färdigställandet.

Kostnaderna för den temporära hyresrabatteringen och uthymingsgarantin
i nyproduktionen beräknas till 50 milj. kr. första året.

Underhåll och reparationer inom det allmännyttiga hyresbeståndet
I anslutning till underhållslånens införande — propostion 1978/79:63 —
framhöll bostadsministern att hyresutvecklingen är särskilt besvärande om
inkomstutvecklingen blir mindre gynnsam än tidigare. För många hushåll
har de senaste årens hyresutveckling varit betungande. Vidare konstaterar
hon att med hänsyn till den eftersläpning av periodiskt underhåll som finns
samt det pågående utrednings- och utvecklingsarbete som förekommer bör
lånestödet vara temporärt och utgå för vart och ett av åren 1979 och 1980.

Mot. 1981/82:46

51

Två år senare framlade bostadsministern förslag om förlängning av det
statliga lånestödet till underhåll av vissa hyresfastigheter - proposition
1980/81:04. Hon inleder propositionen med att slå fast att från såväl
samhällsekonomiska som bostadspolitiska utgångspunkter är det angeläget
att bostadsbeståndet underhålls och repareras så att dess värde bibehålls.
Vidare framhåller hon att i avvaktan på beslut om en långsiktig lösning av
frågan om finansiering av underhållet, och eftersom det är angeläget från
samhällssynpunkt att underhållsverksamheten fortsätter, måste underhållslånen
även utgå under år 1981.

Vid riksdagsbehandlingen hemställde socialdemokraterna — motion
1980/81:135 — att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna
att förslaget om en socialt acceptabel avlösning av underhållslånen bör
föreläggas riksdagen i sådan tid att reglerna kan tillämpas fr. o. m. år 1982.

Utskottsmajoriteten ansåg att syftet med motionen tillgodosetts utan ett
riksdagens uttalande eftersom regeringen enligt propositionen avsåg att
presentera en långsiktig lösning av frågan om finansiering av underhåll vid
hyresbostäder.

Den situationen som vi i dag befinner oss i karakteriseras av att inkomstutvecklingen
fortsätter att vara starkt negativ, att hyresnivån i många fall
mot bakgrund av de förestående hyreshöjningarna kommer att överstiga
betalningsförmågan hos de boende, att risken för en förödande kapitalförstöring
inom det allmännyttiga hyresbeståndet har blivit alltmer överhängande
samt att den av bostadsministern redan år 1978 utlovade långsiktiga
lösningen av frågan om finansiering av underhåll inte föreligger.

Mot bakgrund av den ovan gjorda sammanfattningen av dagsläget finner
vi det nödvändigt att underhållslånen förlängs ytterligare ett år. Med
hänsyn till det statsfinansiella läget anser vi dock att lånen skall utgå med
högst 10 kr./m2 bostadslägenhetsyta och år. För att uppnå en bättre anpassning
av lånen till underhållsbehovet föreslår vi att lånen skall utgå till
de hyresfastigheter som har uppförts med stöd av statliga lån under åren
19621, o. m. år 1971. Med hänsyn till den förmögenhetsomfördelning om ca
200 milj. kr. som regeringen genomförde till förmån för de privata fastighetsägarna
i anslutning till upptrappningen av den garanterade räntan för
hyreshus år 1982 — proposition 1980/81:118 — skall underhållslånen för
1982 endast utgå till det allmännyttiga hyresbeståndet.

Kostnaderna för en förlängning av underhållslånen enligt vad som ovan
angivits blir, om lånen utnyttjas maximalt, 253 milj. kr.

5.15 Kompensation för kommunernas ränteförluster

I våras beslutade riksdagen att fr. o. m. den 1 juli 1981 lägga om rutinerna
för utbetalningarna av kommunalskattemedel till den 18:e i varje månad, så
att dessa sammanfaller med kommunernas inbetalning av preliminärskatter
och arbetsgivaravgifter. Utbetalningen lades också om så, att den
numera sker månadsvis i stället för varannan månad. Med dessa föränd

Mot. 1981/82:46

52

ringar uppnådde man en begränsning av likviditeten i ekonomin. För staten
innebar omläggningen dessutom en betydande räntevinst, som innebar
motsvarande ränteförlust för kommunerna. 1 kompletteringsproposition
utlovades att frågan om kompensation till kommunerna skulle tas upp i
överläggningar med kommunförbunden.

Regeringen föreslår nu i proposition 1981/82:30 en sänkning av mervärdeskatten
som leder till kostnadssänkningar för kommunerna. Mot den
bakgrunden anser regeringen det rimligt att det inte skall utgå någon
kompensation från statens sida för kommunerna för de uteblivna ränteinkomsterna.

I denna motion yrkar vi avslag på regeringens förslag om momssänkning.
Skulle riksdagen besluta i enlighet med vårt yrkande, skulle de
kostnadssänkningar för kommunerna som följer av en eventuell momssänkning
utebli. Därmed skulle frågan om kompensationen för uteblivna
ränteinkomster för kommunerna återföras till det läge som rådde när
riksdagen fattade beslutet om omläggning av rutinerna. I konsekvens med
vårt avvisande av momssänkningen kräver vi därför nu att regeringen
snarast tar upp förhandlingar med kommunförbunden om kompensation
för ränteförlusterna till följd av de nya utbetalningsrutinerna.

Det torde få ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderliga
författningsändringar.

Mot. 1981/82:46

53

6 Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av valutapolitikens utformning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkoren för kontokreditgivning,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer att förhandlingar snarast
tas upp med kommunförbunden om kompensation för ränteförluster
till följd av de nya rutinerna för utbetalning av kommunalskattemedel.

Stockholm den 26 oktober 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)