9

Motion

1981/82:45

av Bo Lundgren

med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder, m. m.

I regeringens proposition föreslås en ändring och förlängning av det
särskilda investeringsavdraget för näringslivets inventarieanskaffningar. Det
nuvarande systemet med avdrag med 20 % av anskaffningsvärdet för
inventarier mot företagens beskattningsbara inkomst ersätts med ett nytt
system med avdrag uppgående till 10 % av anskaffningsvärdet exklusive
mervärdesskatt. I det nya systemet inordnas det särskilda investeringsavdraget
i mervärdeskatteredovisningen.

Det föreslagna systemet har fördelar i förhållande till nuvarande system.
Förslaget innebär emellertid negativa konsekvenser i vissa avseenden som
inte har belysts i propositionen. Systemet kommer med den utformning som
föreslagits att innebära en snedvridning av konkurrensförhållanden och
funktionssätt på kapitalmarknaderna.

I förslaget knyts investeringsavdraget till anskaffning och leverans av
inventarier. Avdraget tillfaller den som betalar mervärdeskatt för inventarie
när den köps som ny. Investeringavdraget - till sin natur ett bidrag-skall inte
utgöra skattepliktig inkomst.

Om finansieringen sker så att den som skall bruka en inventarie lånar
pengar och köper inventarien så kommer investeringsavdraget att tillfalla
användaren som också är köpare. Detta gäller även avbetalningsköp. Sker
finansieringen emellertid i stället så att äganderätten inte övergår till
användaren, som är fallet vid finansiering via finansiell leasing, kommer
investeringsavdraget att tillfalla ägaren-uthyraren och inte användaren.
Investeringsavdraget kan i denna situation inte överföras till användaren
utan att det kommer att utgöra skattepliktig inkomst.

En betydande del av finansieringen av investeringar i maskiner och
inventarier sker genom finansiell leasing. Leasingformen har kommit att få
en allt större betydelse för näringslivets investeringsfinansiering och omfattar
f. n. 7 % av näringslivets totala investeringar.

Leasing sker till alldeles övervägande del via finansbolag - med eller utan
bankanknytning - som är ställda under bankinspektionens tillsyn.

Leasingfinansiering har varit förutsättningen för många mindre och
medelstora företags etablering och expansion. Möjligheten att kunna bära
ett högre risktagande med affärsmässiga kriterier är en förutsättning för att
vårt näringsliv skall kunna anpassas till nya marknadsförhållanden och för att
en nödvändig expansion av industrisektorn skall äga rum. I flera offentliga

Mot. 1981/82:45

10

utredningar under det senaste året, bl. a. industristödsutredningen, har
betonats att tillgången på affärsmässigt riskkapital är en av de kritiska
faktorerna för näringslivets utveckling. Vällovliga försök att ersätta detta
med t. ex. subventionerat riskkapital leder till snedvridning av marknader
och beslutsprocesser.

På grund av den viktiga roll finansiell leasing har för näringslivets
investeringar har riksbanken undantagit leasing från de begränsningsregler
som gäller för finansbolagens övriga utlåning.

Den föreslagna formen för investeringsavdrag innebär att användaren inte
kan tillgodogöra sig avdraget. Det är nämligen, som tidigare nämnts, inte
möjligt för leasingbolaget att överföra investeringsavdraget till den som
använder utrustningen utan att detta utgör skattepliktig inkomst. Bolagens
skatt är i dag ca 60 %, vilket innebär att investeringsavdraget reduceras från
10 % av anskaffningsvärdet till 4 % av anskaffningsvärdet hos användaren,
vilket kanppast är förenligt med förslagets avsikt. Finansiell leasing kommer
att fördyras i förhållande till andra finansieringsformer, och den genomsnittliga
finansieringskostnaden höjs för företagen. Det skulle i och för sig vara
möjligt för leasingbolagen att överföra bidraget före skatt till ett belopp
motsvarande 2,5 gånger investeringsavdraget, men detta fordrar att vinstnivån
i finansbolagen mångdubblas i förhållande till dagsläget. Detta är
orimligt, utom för bolag som ingår i koncerner med omfattande koncernbidragsmöjligheter.
I praktiken kommer emellertid systemet att leda till att
denna finansieringsform allvarligt försvåras. Förslaget till investeringsavdrag
kommer därför att medföra klara snedvridningar i konkurrensen mellan
finansieringsformer och finansieringsföretag. Detta kan rimligen inte vara
avsikten med förslaget.

En möjlighet bör därför öppnas för att överföra investeringsavdraget från
leasingbolagen till användaren utan att transaktionen beskattas och utan att
uppmuntra till skentransaktioner. Enklast kan en sådan möjlighet skapas
genom en regel att investeringsavdraget kan överföras från ägare till
användare vid finansiell leasing så att användaren gör investeringsavdraget i
samband med mervärderskatteredovisningen vid leverans. Detta är en
lösning i linje med den särskilda regel som redan föreslagits för avbetalningsköp.

I USA har utvecklingen av kapitalmarknaden och finansieringstjänster
legat långt före andra länder. Där tillämpas sedan många år ett sådant system
vid investeringsbidrag (Investment Credits). I det amerikanska systemet
utfärdar ägaren-leasingbolaget ett intyg att han avstår från investeringsavdrag
till förmån för hyrestagaren. Att införa en regel som gör det möjligt att
överföra investeringsavdraget kommer kanppast att innebära att systemet
grenar ut sig på något oförutsebart sätt i jämförelse med nuvarande förslag.
Möjligheter att föra investeringsavdraget mellan företag finns redan genom
köp/försäljning. Ett alternativ är naturligtvis att länsstyrelsen ges möjlighet

Mot. 1981/82:45

11

att ge dispens till finansieringsbolag som arbetar med leasing. Detta är dock
mer omständligt.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderliga
författningsförslag.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att investeringsavdrag skall kunna överföras
från leasingbolag till hyrestagare enligt vad som ovan anförts i
motionen.

Stockholm den 26 oktober 1981

BO LUNDGREN (m)

i • •* ;

GOTA B 69730 Stockholm 1981