Motion

1981/82:42

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:14 om förändringar av
gymnasieskolans utformning m. m.

I inledningen till propositionen sägs att "Den ekonomiska situationen i
landet har gjort det nödvändigt att besluta om besparingar också på skolans
område.” Vänsterpartiet kommunisterna förnekar detta påstående. Vi anser
att det visar att regeringen intar en kortsynt och primitiv hållning till
utbildningsfrågorna, en hållning som präglas av en grundläggande oförståelse
för frågorna om bildningens och uppfostrans roll i vårt samhälle. Fortsatt
läsning av regeringens proposition styrker oss också i denna uppfattning.

Utgångspunkten för regeringens proposition är att dra in 180 miljoner av
statens bidrag till driften av gymnasieskolorna, i enlighet med det beslut som
riksdagens borgerliga majoritet fattade med anledning av den s. k. besparingspropositionen.
Vpk vände sig redan då bestämt mot indragningar på
skolans område och pekade på alla de brister som redan finns inom området
och som måste avhjälpas.

De åtgärder som regeringen nu föreslår är följande:

För det första vill man införa vad man kallar för en friare resursanvändning,
i likhet med vad som finns inom grundskolan.

För det andra vill man slopa länsskolnämndernas dispensgivning till i
förhållande till bestämmelserna för små och för många undervisningsgrupper.

För det tredje föreslår man reducerat timtal i små undervisningsgrupper.

För det fjärde en samordning av timplanerna på de tre- och fyraåriga
linjerna.

För det femte en minskning av de lärarledda lektionerna.

För det sjätte stopp för korttidsvikarier.

Det står helt klart att det rör sig om omfattande ingrepp i gymnasieskolans
verksamhet. Det framstår då som minst sagt märkligt att regeringen lägger
dessa förslag när gymnasieutredningen väntas komma med sitt betänkande
inom några veckor. Visserligen har regeringen inhämtat utredningens
synpunkter på en del av förslagen, men det bör understrykas att gymnasieskolans
framtida utformning och möjligheterna att göra en helhetsbedömning
av denna utformning icke kan ses som en exklusiv angelägenhet för
regeringen och gymnasieutredningen. Innan så genomgripande förändringar
beslutas, som de nu föreslagna, måste riksdagen såväl som de anställdas
1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 42-45

Mot. 1981/82:42

2

fackliga organisationer, elevorganisationerna, kommunerna och andra
intressenter, ges en reell möjlighet att göra en helhetsbedömning av
gymnasieskolan och de förändringar som krävs. Om regeringen nu lyckas
driva igenom sitt förslag så kommer det att innebära en omfattande
omstrukturering av gymnasieskolan redovisningsåret 1982/83. Den processen
kommer inte att vara avslutad förrän tidigast ett par år senare, och då
kommer det att vara dags att genomföra de beslut som fattas på grundval av
gymnasieutredningens förslag. Det kommer att innebära att hela 1980-talet
för gymnasieskolans del kommer att präglas av ett utdraget förändringsarbete,
där man måste hålla det för troligt att betydande delar av det som under
första hälften av 1980-talet kommer att förändras, om regeringen får som den
vill, återigen måste ges en annan utformning under senare hälften av
decenniet.

Det finns anledning att var för sig kommentera de olika sparåtgärder som
regeringen föreslår på gymnasieskolans område.

Vad gäller förslaget om att införa en friare resursanvändning för vissa delar
av statsbidragen till gymnasieskolan, så kan det i och för sig finnas anledning
att överväga en sådan förändring. Regeringen ger emellertid en falsk bild av
förändringens innebörd, när man säger att detta skulle ge "väsentligt ökade
möjligheter att lokalt sätta in tillgängliga resurser där de bäst behövs". Man
ger denna formulering intryck av att man lokalt kommer att kunna använda
resurser för att täcka brister som inte kan täckas i dag. Så kan det naturligtvis
inte bli när man samtidigt föreslår att betydande resurser skall dras bort från
gymnasieskolan. Resultatet blir i stället att kommunerna kommer att få bära
hela ansvaret för de nya brister som uppstår på grund av de av staten
undandragna medlen. Kommunerna får inte ett ökat, utan ett minskat
handlingsutrymme om man ser till helheten av det förslag som regeringen har
lagt. Därför avvisar vpk förslaget om en friare resursanvändning i detta
sammanhang.

Regeringen föreslår att länsskolnämndernas möjlighet att ge dispenser för
undervisning i mindre grupper och i fler grupper än vad bestämmelserna
annars medger skall slopas. Förslaget skulle, om det genomfördes, leda till en
utarmning av vissa ämnen som drar till sig relativt få elever inom
gymnasieskolan. Framför allt skulle eleverna i glesbygd och på mindre orter
drabbas hårt. Skolorna på dessa platser skulle komma att genomgå en
betydande likriktning, som strider mot principen om alla elevers lika rätt till
utbildning och rätt att välja utbildningsinriktning. Regeringen anser att man
kan spara 60 milj. kr. genom att slopa länsskolnämndernas dispensgivning.
Man säger också att skolorna, även i fortsättningen kan få vissa möjligheter
att inrätta extragrupper, genom att man avstår från gruppdelningar som man
annars har formell rätt till. Denna rätt till gruppdelningar har naturligtvis inte
tillkommit av någon slump, utan därför att det har ansetts pedagogiskt
nödvändigt att i vissa ämnen och vissa moment dela undervisningsgrupperna
i mindre grupper. Avstår man från denna delning kan man förmoda att

Mot. 1981/82:42

3

undervisningen blir sämre. Skolorna ställs härigenom inför valet att försämra
undervisningsstandarden för stora grupper av elever eller att avstå från att
inrätta undervisning i vissa ämnen som har för få elever enligt bestämmelserna.
Detta är ett omöjligt val, som, hur skolan än beslutar, kommer att leda
till en försämrad undervisning. Därför avvisar vpk regeringens förslag på den
här punkten.

Regeringens tredje förslag är att timtalet skall reduceras med 20-25 % för
undervisningsgrupper med mindre än 12 elever när ämnet kan omfatta 30
elever. Redan nu finns vissa möjligheter till reducerat timtal i små
undervisningsgrupper. Som princip och genomfört utan egentliga möjligheter
att göra undantag är det emellertid mycket tveksamt. Detta är också en
fråga som bör bli föremål för avvägningar i samband med gymnasieutredningens
förslag. Vpk kan därför inte stödja en generell reduktion av timtalet i
små undervisningsgrupper på det sätt regeringen föreslår.

Förslaget om samordning av timplanerna för de tre- och fyraåriga linjerna
griper in direkt och omfattande i gymnasieskolans verksamhet. Det anges nu
inga pedagogiska skäl för denna förändring. Över huvud taget belyses inte de
pedagogiska konsekvenserna, trots att man gör en mycket detaljrik
genomgång. Inte heller förs någon principiell diskussion om innehållet i
gymnasieskolans olika linjer, trots att det förslag man lägger får mycket stor
betydelse för olika ämnens tyngd på de olika linjerna. Det är exempelvis
anmärkningsvärt hur man på de ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga
linjerna utarmar undervisningen i vad som något oegentligt brukar
betecknas som teoretiska ämnen. Detta är enligt vår uppfattning en mycket
farlig utveckling, som det redan finns tendenser till i läroplanen för
grundskolan och som vi påpekade när den behandlades av riksdagen och som
nu ytterligare förstärks genom regeringens förslag till förändrade timplaner
för gymnasieskolan. En progressiv samhällsutveckling är inte betjänt av
ekonomer, tekniker och naturvetare som saknar nödvändiga instrument för
att sätta in sina kunskaper i ett historiskt, kunskapsteoretiskt, kulturellt och
socialt sammanhang. Avsaknaden av dessa instrument gör dem till försvarslösa
verktyg för olika maktintressen och bidrar i väsentlig grad till att fjärma
individen från produkten av hans arbete. Av dessa skäl och därför att större
förändringar av gymnasieskolans timplaner bör anstå tills gymnasieutredningens
förslag behandlas, avvisar vpk regeringens förslag i detta avsnitt.

Frågan om en minskning av antalet lärarledda lektioner har kommit att bli
huvudtemat i den offentliga debatten om propositionen om gymnasieskolan.
Det är inte utan anledning eftersom det här rör sig om ett osedvanligt
dilettantmässigt förslag, samtidigt som argumenten för detta förslag formar
sig till en kollektiv inkompetensförklaring av skolledningarna och lärarkåren
inom gymnasieskolan. För regeringens anseende, vilket vi i och för sig inte
har någon anledning att värna om, hade det varit bättre om man nöjt sig med
att konstatera hur mycket man vill spara och i vad mån det skall ske genom

1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 42-45

Mot. 1981/82:42

4

indragna lärarinsatser. Nu försöker man att få det att framstå som en positiv
pedagogisk reform i syfte att lära eleverna i gymnasieskolan att arbeta mer
självständigt.

Förslaget vittnar om en djup och allvarlig okunnighet om undervisningens
villkor i dagens gymnasieskola. Det har från skolhåll påpekats att undervisningssituationen
har förändrats i betydelsefulla avseenden under senare år.
Det sammanhänger med de ökade krav som ställs på gymnasieskolan.
Ökande andelar av varje åldersgrupp söker sig dit, dels beroende på
ambitionen att alla ungdomar skall beredas tillträde till gymnasieskolan, dels
därför att den ständigt ökande ungdomsarbeslösheten tvingar tusentals
ungdomar som hellre skulle vilja gå ut i jobb att fortsätta sin skolgång. Härtill
kommer det speciella ansvar som gymnasieskolan fick för 16-17-åringarna
genom den s. k. ungdomspropositionen. Att i detta läge undandra lärarresurser
kan inte betraktas som en ansvarsfull politik. När man sedan försvarar
sina åtgärder med att det skulle ge eleverna möljlighet att lära sig arbeta
självständigt, så bör det sägas att det inte är något självklart resultat av att
man tar bort läraren viss tid. Det behövs omfattande handledning,
individuellt och i grupper, för diskussioner om arbetets syften och
uppläggning. Det är inte omöjligt att det behövs ökade lärarresurser för att
klara denna uppgift. I propositionen påpekar regeringen att det redan vid
1966 års gymnasiereform angavs som ett viktigt mål att lära eleverna att
arbeta självständigt. Man uttrycker också kritik över att så inte har skett. En
kritik som i och för sig kan vara berättigad.

Från regeringens sida drar man slutsatsen att avsaknaden av träning i
självständigt arbete i gymnasieskolan beror på att det finns för mycket lärare.
Detta är en felaktig slutsats. Med all sannolikhet är det så att vanlig
auktoritär undervisning, där läraren helt styr klassens verksamhet, är mindre
arbetskrävande än mer självständiga arbetsformer. Frågan om hur eleverna
skall kunna tränas systematiskt i mer självständigt arbete bör behandlas i
samband med gymnasieutredningens förslag.

Regeringens sjätte och sista förslag är att ta bort korttidsvikarierna i
gymnasieskolan. Återigen visar man hur man i grunden har lyckats
missförstå ett problem. Visserligen är det så att det är tveksamt huruvida
korttidsvikarierna verkligen fyller den funktion som de avses göra. Men det
problemet löser man inte genom att ta bort dem, eftersom det beror på att
vikarierna ofta är för dåligt utbildade och att de som tjänstgör som
korttidsvikarier inte har någon fortlöpande kontakt med undervisningen i de
klasser där de får arbeta. Förhoppningsvis har gymnasieutredningen
behandlat detta problem och kommer också med förslag om hur det skall
lösas.

Den genomgång vi här gjort av propositionen visar på det omöjliga i att
göra sådana besparinar på gymnasieskolans område som förutsattes i den

Mot. 1981/82:42

5

s. k. besparingspropositionen (1980/81:20), som riksdagens borgerliga majoritet
godkände. Därför bör detta beslut rivas upp.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1981/82:14 om förändringar
av gymnasieskolans utformning m. m.,

2. att riksdagen beslutar upphäva sitt beslut med anledning av
utbildningsutskottets betänkande 1980/81:15 i vad avser gymnasieskolan.

Stockholm den 26 oktober 1981

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
RAUL BLUCHER (vpk)