Mot. 1981/82
4-7

Motion

1981/82:4

av Rune Torwald

med anledning av proposition 1981/82:8 om lag om vård av
missbrukare i vissa fall, m. m.

Inledningsvis bör med tillfredsställelse noteras att förslaget genomgående
innebär förbättringar i jämförelse med tidigare framlagda förslag. Men enligt
min mening vore det från vårdsynpunkt av värde att nedan lämnade förslag
beaktades vid utskotts- och riksdagsbehandlingen.

I 28 § stadgas: "Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat
skall gälla omedelbart.”

I nuvarande lagstiftning, 33 § nykterhetsvårdslagen, stadgas: "Där länsrätten
ej annorlunda förordnar, må beslut om tvångsintagning gå i
verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.”

Man torde i likhet med vad som nu är fallet nästan alltid kunna räkna med
att vårdbehovet är trängande i de fall där ansökningar jämlikt den nya lagen
görs. Ett stadgande som motsvarar nuvarande lagstiftning synes därför vara
mest ändamålsenligt.

16 § stadgas: ”Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag
då rättens beslut vann laga kraft, upphör beslutet att gälla.”

I nuvarande lagstiftning, nykterhetsvårdslagen, äger tvångsintagningsbeslut
giltighet ett år från den dag det avkunnades. I en del fall har beslutet
kommit att tjänstgöra som ett - oftast verksamt - påtryckningsmedel
gentemot missbrukaren, vilket förmått honom att ändra sin livsföring. I
motiven till nu föreslagen lag har uttalats att vårdbeslut ej bör användas som
påtryckningsmedel. Oavsett om man delar denna inställning eller ej kommer
det även i fortsättningen att finnas åtskilliga fall där vederbörande till följd av
vårdbeslutet rycker upp sig, låt vara att det kanske endast är för en kortare
tid. Om missbrukaren är inne i en nykter period den korta tid socialtjänsten
har till sitt förfogande för verkställighet, blir det svårt att inställa
vederbörande på vårdinrättningen. Strax därefter, när giltighetstiden således
gått ut, återfaller kanske missbrukaren till ett lika gravt missbruk som
tidigare, vilket således kan innebära att socialtjänsten tvingas till återkommande
framställningar om vård, som i realiteten inte leder till så mycket.
Detta förefaller inte vara till någons fördel, ej heller till missbrukarens.
Observeras bör också att det varit stor platsbrist på vårdanstalterna de
senaste åren. Även detta förhållande, i förening med den korta verkställighetstiden,
kan medföra att beslutet inte kan verkställas inom föreskriven tid.
Med hänvisning till det anförda synes giltighetstiden för rättens beslut böra
förlängas avsevärt, förslagsvis till tre månader.

I propositionen föreslås att 3 kap. 18 § i lagen om allmän försäkring skall

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 4-7

Mot. 1981/82:4

2

upphävas, eftersom den endast undantagsvis tillämpats. Många remissinstanser
vill dock ha kvar nuvarande möjligheter att uppbära även sjukpenning
för missbrukare. Bestämmelsen har underlättat - för att inte säga
möjliggjort - ”frivilliga” överenskommelser beträffande omhändertagande
av sjukpenningen. Därigenom har garanti skapats för att hyror och andra
periodiska utgifter verkligen blivit betalda samtidigt som tillgängliga medel
för drogmissbruk i motsvarande mån reducerats.

Observeras bör också att en intagen för vård jämlikt LVM (Lagom vård av
missbrukare i vissa fall), såvida ingen motsvarande bestämmelse till nu
gällande lag tillskapas, alltid kommer att kunna lämna vårdinrättningen med
ett betydande belopp i hopsparad sjukpenning. Socialnämnden kan kanske
tolerera att han första gången får pröva på att förvalta sin sjukpenning själv,
men om detta misslyckas saknas enligt propositionsförslaget varje möjlighet
att stävja detta vid nästkommande vårdtillfällen. Detta förefaller inte vara till
fördel för någon, ej heller för missbrukaren.

Även andra situationer, t. ex. det förhållandet att missbrukaren under
långa tider vårdas på en frivillig-institution men erfarenhetsmässigt förbrukar
hopsparad sjukpenning i anslutning till utskrivningen, bör kunna
föranleda att socialnämnden ges möjlighet att uppbära sjukpenningen.
Därtill kommer fall där vederbörande har försörjningsplikt mot familjen
men i stället använder sjukpenningen till inköp av rusmedel med den följden
att socialnämnden får sörja för hans familj.

Med hänvisning till det anförda anser jag att 3 kap. 18 § i lagen om allmän
försäkring bör få en motsvarighet även i nu föreslagen lag.

Till sist kan jag inte underlåta att ge några synpunkter till känna
beträffande de föreslagna vårdtidernas längd. I nuvarande nykterhetsvårdslagstiftningär
missbrukaren inskriven på vårdanstalten minst ett år, varunder
han regelmässigt beviljas försökspermissioner men vid behov kan återintas.
Återintagningar, ibland efter en endast kort tid. förekommer också ofta.
Även om man anser nuvarande inskrivningstider på vårdanstalt för lång,
förefaller den nu föreslagna vårdtiden vara orimligt kort. Därtill kommer att
man i propositionen förutsätter att missbrukaren eventuellt endast en kort tid
skall behöva vistas på vårdanstalten; det understryks sålunda att han så snart
som möjligt bör kunna vistas i annan vårdform under frivilliga former eller i
det egna hemmet men vid behov kunna återintas på vårdinstitutionen. Tiden
han tillbringat i annan vårdinstitution eller i det egna hemmet räknas då in i
vårdtiden enligt ovan. Det omnämns också att ifall missbrukaren avviker,
dvs. undandrar sig vården, skall även detta inräknas i vårdtiden; frånvaro
mer än en månad från bl. a. den vårdanstalt han inskrivits på jämlikt 11 § i
föreslagen lag bör dock regelmässigt - på grund av den korta vårdtid som
kommer att återstå - föranleda utskrivning! Mot bakgrunden av det ovan
anförda synes en bättre ordning till gagn även för missbrukaren kunna stå att
vinna, om vårdtiden från början fastställdes till högst sex månader, varunder
missbrukaren vid behov, om han återfallit eller undandragit sig nödvändig

Mot. 1981/82:4

3

vård, skulle kunna återintas på vårdinstitutionen. Någon prövning av
förlängning av vården behöver då inte ske; samtidigt bör givetvis missbrukaren,
om syfte med vården anses vara uppnått efter en kortare tid än sex
månader, kunna utskrivas från institutionen i förtid.

Jag förutsätter att socialutskottet utarbetar erforderlig lagtext.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen antar de i motionen föreslagna ändrade lydelserna
av 6, 7 och 28 SS förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa
fall,

2. att riksdagen avslår förslaget om att 3 kap. 18 S lagen om allmän
försäkring skall upphöra att gälla.

Stockholm den 15 oktober 1981

RUNE TORWALD (c)